Etikettarkiv: Warren Ellis

Godbitar från Ellis

Postat den

Tyvärr inga nya sådana för de som redan läst det mesta av honom, men jag har iallafall läst två riktigt bra serier skrivna av Warren Ellis den sista tiden: Planetary och Transmetropolitan. Min ursäkt för att inte ha läst dem tidigare är:

  • Vad gäller Planetary väntade jag på den andra Absolute-samlingen som innehåller den avslutande halvan (den som läser den här bloggen någorlunda regelbundet vet hur svag jag är för storformats-serier); jag har inte ens tjuvtittat på nätet för att se vad som skulle hända här vilket var svårt ibland
  • Transmetropolitan har på något besynnerligt sätt aldrig registrerats som en intressant serie för mig. Skamligt nog tror jag i efterhand att det är för att jag blivit påverkad av Metropol, Ted McKeevers serie med ett likartat namn, och jag tycker McKeever är mycket tråkig -> Transmetropolitan har dragits med i serier jag inte tittat närmare på. Men min vän Sandra pratade sig varm för den, jag kollade lite noggrannare, och hej vad fel jag haft!

Låt oss ta de båda kronologiskt, dvs börja med Transmetropolitan (tecknad av Darick Robertson): Nära framtiden-sf, ett samhälle nästan utan gränser, och definitivt utan fungerande samhällsstrukturer. Infallsvinkeln som Ellis väljer är en befriande ovanlig sådan, nämligen en huvudperson som är en journalist i Hunter S Thompsons anda. Spider Jerusalem är rå i käften, oändligt egocentrerad, utlevande, med ett brinnande hat mot politiker och andra korrupta medborgare som utnyttjar sin makt. Energin hos Spider är fenomenal, och han slår hårt mot alla som förtjänar det (inte bara de makthungriga). I långa stycken är det Ellis själv som skriver via Spiders penna; flera nummer av tidningen består av Spiders krönikor skickligt illustrerade av Robertson. Majoriteten av numren är förstås mer normala episoder (om man nu kan kalla något av det Spider gör för normalt), men avbrotten som krönikorna innebär ger serien en del av dess särart. Och för den som inte läst Transmetropolitan måste jag också påpeka att den är riktigt rolig, med oftast Spider och hans assisstenter i huvudrollen, trots det bitvis tunga innehållet.

Teckningarna av Robertson är lika energiska och jävlar anamma-fyllda som manuset. Minspel och kroppsspråk är perfekt fångade här, och en del av äran ska nog också tuschare och färgläggare ha, för jämfört med Robertsons insatser i hans och Garth Ennis serie The Boys är det här mycket bättre. Lekfullheten här saknas helt i den senare serien, och det är synd.

Kort och gott är Transmetropolitan en serie som gjorde mig på väldigt gott humör efter att (äntligen!) ha läst den; rekommenderas starkt!

Planetary är en annan best, utan tvekan. Uppsluppenheten hos Transmetropolitan saknas helt på ytan; här är det den hemliga världshistorien som ska berättas. Arkeologerna som gräver fram den leds av Elijah Snow, en man född 1:a januari 1900 som levt med seklet sen det började. Allsköns skönlitterära figurer som Sherlock Holmes, Doc Savage, The Spider med flera skymtar förbi på ett sätt som först kan påminna om Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen, men Ellis är inte ute efter samma sak som Moore. Ellis är ute efter att diskutera fiktionen i sig, och efterhand blir Snows kamp mot Fantastiska Fyran mer och mer betydelselös. Jag vill egentligen inte skriva så mycket mer om handlingen eftersom så mycket av njutningen med serien är att själv få upptäcka var den är på väg (jag skrev lite mer om den i samband med den första boken här). Slutet kan kanske uppfattas som en liten antiklimax efter den extremt långa väntan (det avslutande numret av tidningen var flera år försenat) men jag håller inte med om det; istället ansluter det elegant till hur serien i stort utvecklade sig under de 27 numren.

I samband med den första boken berömde jag också John Cassadays teckningar, och det är bara att fortsätta med det. Förutom Frank Quitely kan jag inte komma på någon superhjälte-tecknare verksam i USA som passar bättre för det stora formatet än Cassaday; redan i normal storlek kan han teckna så att man verkligen känner hur fantastiska miljöerna är, och med den större storleken här blir det än bättre.

Jag var kritisk mot Ellis serie Blackgas som jag läste häromsistens, men ibland får han verkligen till det. Som i Transmetropolitan och Planetary som trots att de är så olika på ytan ändå delar draget att de båda vältrar sig i hur fantastisk världen kan vara, hur illa det än ser ut ibland.

En obehaglig bagatell: Blackgas

Postat den

Warren Ellis är en smula knepig. Han har skrivit några riktigt bra saker (som Planetary och Transmetropolitan) men också alltför stora mängder rent skräp. Som Blackgas, en zombie-serie i två delar som jag hade oturen att läsa häromveckan.

För några månader sedan skrev jag om Garth Ennis försök att skriva om våra lunkande släktingar, och beklagade mig över att han lyckats så dåligt. Crossed saknade originalitet och var en helt meningslös serie; liksom Blackgas är förlaget bakom det hela Avatar Press, något som bådar illa i sig. Riktigt så dålig som Crossed är inte Blackgas, men på sitt sätt var den trots det mer frustrerande att läsa eftersom den framförallt i början hade en del inslag som gjorde att mina förväntningar steg.

För det börjar bra: Huvudpersonerna Tyler och Soo är på besök hos Tylers familj, som bor på en ö med en del säregna drag. Det finns gott om kufar, som familjen Doolan som skulle passa bra i en splatterfilm även utan zombier, och några av Tylers mer underliga gamla lärare dyker också upp. Så när den riktiga historien drar igång hoppades jag på att få se hur det hela skulle arta sig, speciellt när det visade sig att istället för de gamla vanliga zombierna var det här frågan om en svart gas som gör att människorna som inandas den (eller som får i sig kroppsvätskor från en smittad, t ex genom bett) behärskas helt av de våldsamma inslagen i sitt underjag. En ganska bra idé, och jag räknade med att jag skulle få se vad det skulle leda till för de som drabbats.

(Klicka för att se hela sidan; känsliga tittare varnas)

Men hej vad jag bedrog mig. Istället är varenda smittad den andra lik: Allt blir en enda extrem sadistisk våldsorgie, där det enda Ellis försöker åstadkomma är att övertumfa sig själv i groteskerier. All uppbyggnad med olika karaktärer, alla möjligheter med grundidén, är som bortblåsta, och har ersatts av våld (och våldsporr) av sunkigaste slaget. Och när teckningarna sen ser lika men- och könlösa ut som om det är Barbie och Ken på nya äventyr blir läsvärdet bra nära noll; innan serien tappade bort sig själv tyckte jag visserligen inte att Fiumaras illustrationer var mer än bara uthärdliga, men att skildra de handlingar som Ellis sen ger sig på kräver en helt annan känsla än vad Fiumara förmår åstadkomma. Inte för att serien skulle blivit bra bara för att en annan, mer passande, tecknare skulle varit inblandad, men det hade kanske gjort serien läsbar. Nu var det bra nära att jag inte läste klart den, trots att de två volymerna är tunna (3 32-sidiga tidningar var).

Många zombie-serier finns det; tyvärr envisas Avatar Press med att ge ut riktigt usla versioner på temat.

Superhjältar i storformat

Postat den

Det blev lite omläsning av några serier häromdagen, båda superhjälte-diton och båda i Absolute Edition-formatet (ett större format än det typiska serietidningsformatet, ungefär som ett typiskt europeiskt album i storlekt), men i övrigt mycket olika.

Först ut till rakning var Watchmen som ni kanske hört talas om 😉 Jag tänkte inte skriva någonting längre om den; det är lite av en bok som du antingen skriver några rader om, eller tjugo sidor. Varde nog att jag gillar den skarpt, även om det inte är min favorit-Moore. Absolute-utgåvan är mycket trevlig, huvudsakligen för extramaterialet som ingår. För de sanna fansen bör nämnas att sedan ett litet tag tillbaka så används en uppiffad färgläggning i nya Watchmen-utgåvor som jag tycker är klart bättre än originalets; John Higgins står bakom den nya med. Mestadels är det en fråga om att ändra nyanserna, förutom i fråga om The Black Freighter-sekvenserna: Det ser nu ut som en färgläggning som skulle kunna ha gjorts när pirat-tidningen kom ut, det vill säga det är en klassisk punkt-baserad färgläggning som i alla gamla amerikanska serietidningar. Det kanske inte är värt att köpa ett nytt exemplar bara för färgläggningen, men det är en liten bonus.

Nästa bok är Absolute Planetary Book One, skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Här är det en annan slags superhjältar vi får se: Aggressiva, våldsamma, och samtidigt med en misstro mot själva idén med superhjältar. Med andra ord, i Planetary har vi ett utmärkt exempel på hur en bra superhjälte-serie kan skrivas post-Watchmen; det tog mer än ett decennium innan författare som Morrison och Ellis visade att det fortfarande går att skriva seriösa superhjältar även efter Moores (och i viss mån Millers) dekonstruktion av desamma på 80-talet.

I Planetary är det konspirationer som är ordningen för dagen; någon eller några har styrt vår historia på ett sätt som inte gillas av huvudpersonerna, och de gräver fram data om de skyldiga. På vägen får vi som läsare se olika tolkningar av typiska superhjälte-serier och liknande företeelser: John Constantine dyker upp i ett nummer à la Vertigo, Godzilla och andra japanska filmmonster, Doc Savage likaså, och så vidare. Vad Ellis egentligen gör är att han går igenom idén om superhjältar och deras bakgrund ur ett historiskt perspektiv, samtidigt som Planetary själv är en utmärkt superhjälte-serie. Egentligen är det en meta-serie, även om det inte är uppenbart vid första påseendet.

Det här en serie som passar det större formatet utmärkt; Cassadays teckningar blir bara bättre allteftersom, och eftersom han vågar låta stora ytor vara tomma blir det än mer anslående i ett mer rymligt utförande. Manuset från Ellis är min favorit bland hans serier för här lyckas han få med mycket av sina favorit-teman utan att bli alltför nonchalant som han har en tendens till annars. Det kanske också beror på Cassadyas glaciala tempo när det gäller teckningarna: Som framgår av titeln är det här första volymen av två planerade Absolute Editions, men det sista numret av Planetary, nummer 27, har tagit några år för Cassaday att bli klar med men senaste budet är att det ska komma ut i sommar. Sen behöver jag bara vänta något år till på Absolute-utgåvan…

PS. Det är ett sabla otympligt ord, superhjälte, men nu ska jag inte skriva det fler gånger idag! DS.

Trikåer för hela slanten

Postat den

Superhjältar. Fortfarande en förkrossande majoritet av de serier du ser i en seriebutik i USA (i vanliga boklådor dominerar givetvis mangan). Fortfarande huvudsakligen enbart för de närmast sörjande (prova att läs en slumpmässig Marvel/DC-tidning och försök förstå vad som händer). Och fortfarande usla (nästan alla, men jag lovar att jag ska nämna några undantag).

Jag tvivlar faktiskt på att det finns en enda superhjälteserie gjord innan 80-talet som någon som aldrig läst serier skulle kunna uppskatta på riktigt, medan de som växt upp med superhjälteserier kan stå ut med dem, och till och med tycka att de är bra. Själv läste jag en hel del DC-serier på svenska på 70-talet när jag var liten, vilket gjort att jag 1. Är svag för Rymdens Hjältar / Legion of Super-Heroes, och 2. Är ännu svagare för Clark Kents hemliga liv / The Secret Life of Clark Kent, en samling biserier från Action Comics som uteslutande handlar om CKs vardagsliv; hans problematiska grannar, Morgan Edges hemliga judiska bakgrund med en mamma som jobbar som städerska, och andra spännande episoder tecknade med Curt Swans sedvanliga schwung. Är det bra serier? Nix-pix, inte alls, och jag skulle aldrig rekommendera dem till icke-superhjälteläsande personer, även om jag nu råkar gilla dem.

Det riktigt stora problemet är manusen som helt enkelt inte håller; i början, dvs 30- och 40-talet, var det manus i pulp-stil, men med de få sidor man hade till sitt förfogande blir det ännu torftiga än de redan knackiga förlagorna; på 50-talet är det mest fånigt à la Wayne Borings Stålmannen; på 60-talet drabbade Stan Lee oss i serier som nu känns pinsamt daterade; 70-talet lyckades med att nå ännu lägre, utan att ens ha några särdrag förutom hur tråkiga manusen är. Teckningarna klarar sig bättre generellt, men det räcker inte så långt.

Men sen dök ju gudskelov Frank Miller och Alan Moore upp på 80-talet, med manus som faktiskt går att uppskatta för icke-frälsta läsare också. Och i deras kölvatten kom det fram en del andra författare som åtminstone kunde skriva läsbart, även om det inte nådde upp till M&Ms toppar.

Sen gick det neråt igen; 90-talet var nästan lika uselt som tidigare decennier, och svämmades över av ”realistiska”, ”mörka” hjältar (alltmedan M&M tappade bort sig; Miller för gott verkar det som, medan Moore kanske fortfarande kan men han verkar tyvärr inte ens försöka). Snooze City.

Efter den här lilla historiska utvikningen, vad finns det då för bra superhjälteserier idag? Jag lovade att nämna några stycken, men en liiiten utvikning till först: Även om det inte är något manifest i vanlig mening, trots att han själv kallar det för det, skulle jag säga att Grant Morrisons förslag till Marvel om hur man borde uppdatera X-Men är en excellent programförklaring för huvuddelen av de superhjälteserier som fungerar idag. Förslaget verkar inte finnas på nätet såvitt jag kan se (fascinerande nog!), men det finns i den första inbundna samlingen av Morrisons X-Men och jag rekommenderar det starkt; det är en briljant analys över vad som gått snett och vad som måste göras för att superhjälteserier ska bli relevanta igen.

Jag kan inte gå igenom allt han säger här, men mycket kort så funderar han på varför X-Men-filmerna kunde uppskattas av miljontals tittare medan serierna den bygger på har en läsarskara som är en bråkdel så stor. Hans slutsats är att man måste sluta kräva att läsaren har följt serien i åratal för att kunna följa med; man måste sluta med oändliga följetonger utan slut; man ska göra ”widescreen”-serier, som utnyttjar att specialeffektbudgeten är obegränsad i serier:

…what the mainstream audience wants from us (and I’ve asked a lot of ‘em) is raw imagination, ready-made characters, outrageous spectacle, storming angst, and emotional drama.

Marvel nappade, och Morrisons X-Men följer sedan idéerna på ett alldeles utmärkt sätt: Han tar kål på alla mutanter (30 miljoner, tror jag det var) som bara komplicerar i onödan; varje episod är underhållande i sig men är ändå en del i en något längre, avslutad historia; och inte minst viktigt, Frank Quitely tecknar, och han har en stil som verkligen skriker widescreen där han lämnar stora ytor tomma för att bara fylla dem med färg.

Efter att Morrison slutade på X-Men förstörde förstås Marvel allt det han byggt upp när man genast ändrade tillbaka allt Morrison gjort till det gamla vanliga igen (Xavier tas tillbaka, den gamla Magneto likaså, osv), men typen av superhjälteserier finns kvar på andra håll.

Så till slut (pust o pes) är vi framme vid de jag tycker bra superhjälteserier som ges ut nuförtiden.

Superman av Morrison & Quitely: Teamet fungerar om något ännu bättre här än i X-Men. Enda nackdelen är att det går långsamt framåt eftersom nya nummer ges ut först när de är klara istället för enligt ett strikt schema. Men bra blir det! En samling hittills med nummer 1-6, fler kommer garanterat när det finns material.

Invincible av Kirkman & Ottley: Mindre storslaget än M & Q men lite av samma känsla. Kirkman skriver genuint charmigt, och Ottley har också förstått att det fungerar mycket bättre med stora, rena ytor för den här typen av serier istället för plottriga sidor med mängder av detaljer à la Image-stilen.

Planetary av Ellis & Cassaday: Utkommer i en ännu glacialare takt än Superman, men väl värd att läsa. Och en till tecknare som förstått sig på att bra design inte nödvändigtvis innebär ”ju mer desto bättre”.

Sen finns också en del serier som Bendis skrivit som är läsvärda. Han kommer från ett litet annat håll och är snarast en efterföljare till de trista realistiska superhjältarna från 90-talet, men han har ett gott öra för dialog och hans serier funkar fint som underhållning. Exempel är Alias, Daredevil, Powers.

Och så finns såklart Ennis, men även om en del av hans serier kan klassas som superhjälteserier (exempelvis The Boys som jag skrivit om tidigare) skulle jag inte räkna hit dem; de kommer från en helt annan tradition och hör inte riktigt hit.

Quitelys Superman

Quitelys Superman

PS. Undvik Mark Millar som pesten. Han brukar få ta över serier som startats av Ellis eller andra av de tidigare nämnda författarna, och sen fortsätter han dem i liknande stil fast mycket sämre. DS.