Etikettarkiv: Wataru Watanabe

Catching Up: Empowered / Sixpack / Girl Genius / Yowamushi Pedal

Postat den

Såhär precis innan jul tänkte jag bara slänga ur mig några korta ord om ett par serier jag skrivit uppskattande om förut, typ ”Var är dom nu?” 🙂

Empowered: Adam Warrens serie om Emp, superhjälten med den outsläckliga driftkraften att göra gott men med den bräckligaste superhjältedräkten (som också är den som ger henne superkrafterna) som skådats och ett självförtroende som är snudd på lika ömtåligt fortsätter rulla på. Jag gillar seriens stämning, jag gillar att Emp långsamt börjar få lite mer respekt av sina kollegor, och jag gillar att Emp själv också tar för sig mer efter att det där självförtroendet börjar återvända.

Sen har serien onekligen saktat in en smula vilket är frustrerande; jag vill veta mer om hur det ska gå för Emp, Ninjette med flera, så ett album om året känns lite tunt. Visserligen är det tjocka album, runt 200 sidor, men ändå! Jag ser också att jag tydligen tenderar att ta upp just Empowered när jag skriver sådana här uppsamlingsinlägg. Antagligen är det just för att den bara pockar på uppmärksamhet en gång per år och att det då alltid är lika trevligt att återse den 🙂

Rulla-på-betyg: Still fresh.

Sixpack: Det finns ingen serie som heter Sixpack men väl en karaktär med det namnet från Garth Ennis & John McCreas fantastiska serie Hitman som förärats några egna miniserier, långt efter att Hitman avslutades: All-Star Section Eight från 2015 och Sixpack and Dogwelder: Hard-Travelin’ Heroz från i år. Och trots att jag är en fan av stora mått av Hitman, en serie som jag placerar mycket högt på listan över bästa serier någonsin (och ja, jag tycker mer om den än om Preacher) så är de här miniserierna verkligen ingenting jag imponeras av.

Den äldre serien har ett enkelt upplägg: Sixpack försöker återuppliva sitt gamla superteam Section Eight men de behöver en till medlem, och varje nummer betar av hur det går när de försöker rekrytera någon av de riktigt stora DC-hjältarna från Justice League. Så om ni längtat efter att få se hur exempelvis Wonder Woman reagerar när några riktiga sluskar försöker få henne med i deras gäng är det här serien ni ska läsa. Tyvärr blir det aldrig så roligt som det kanske låter som att det skulle kunna vara, och det intressantaste är nog hur Ennis ytterligare en gång så tydligt visar att den enda superhjälten han har någon som helst respekt för är Superman.

Den nyare har istället John Constantine som huvudperson, förutom de två i titeln, och är kort sagt en variant på Alan Moores omvandling av Swamp Thing till en avatar för ”The Green”, men här är det hundsvetsaren som visar sig ha en ”ärorik” och lång historia. Roligt? Nä, egentligen inte alls :-/

Båda serierna känns som trötta kopior på Ennis när han är som mest vulgär, och humorn fungerar inte alls i den senare serien och bara sporadiskt i den äldre. Och sen känns det så fruktansvärt onödigt eftersom Sixpack hade en så lyckad character arc i Hitman, med sin blandning av humor och tragedi. Tragedin skymtar faktiskt fram i ASSE här, som egentligen är mycket sorglig historia vilket också passar illa ihop med resten av serien.

Rulla-på-betyg: ****** stop already.

Girl Genius: Phil & Kaja Foglios steampunkkomedi rullar verkligen på, och ibland bokstavligen när några hundra av de sensate sidorna utspelas ombord på ett tåg som tuffar fram i ett snöigt Europa, fullproppat med galna genier, intelligenta björnar, Jägermonsters, och annat.

Jag har klagat förut (och precis som med Empowered på senare år oftast i uppsamlingsinlägg) på att jag tycker att Foglios låter handlingen stå och stampa utan att någonsin komma framåt, och det gäller fortfarande. Ett försök har gjorts att kickstarta handlingen igen i och med ett tidshopp på några år men mer eller mindre omedelbart efter detsamma stannade all handling upp igen. Det känns som om så fort en idé om någon rolig scen eller händelse poppar upp så kommer den att genomföras; en eller ett par sidor kan man ju alltid spendera på ett skämt för det finns ju så många fler sidor som kommer sen, eller hur?

Men här kommer man aldrig fram till de där andra sidorna, de som faktiskt driver handlingen framåt och är lite allvarligare. Jämför man med Phil Foglios allra bästa serier som The Gallimaufry är Girl Genius flera klasser sämre och huvudsakligen på grund av att den senare aldrig vågar vara allvarlig längre stunder. Och i längden gör det också att humorn blir tristare; efter några hundra sidor där allting bara handlar om kortsiktiga skämt av samma typ blir det jämngrått av allting.

Rulla-på-betyg: Focus, dammit!

Yowamushi Pedal: Den klart nyaste av dagens serier är den japanska cykelsportmangan Yowamushi Pedal av Wataru Watanabe. Egentligen borde jag inte ens ta med den; första gången jag skrev om den var bara drygt ett år sedan, så den har inte hunnit bli en sån där serie som funnits i bakgrunden en längre tid utan omnämningar.

Men jag tänkte att med julafton imorgon så ville jag avsluta med en serie som håller klassen. Precis som varenda sportmanga jag läst blir det onekligen lite mindre spännande när protagonisten inte längre är den nyupptäckta talangen, men det är fortfarande kul att läsa om hur Onoda långsamt blir mer och mer biten av cyklingen, och att se hur hans lagkamrater utvecklas som karaktärer: Precis enligt mallen låter Watanabe ibland någon dittills relativt diffus cyklist inta huvudrollen i några hundra sidor så att vi läsare ska bry oss mera om densamma, och Watanabe gör det precis så bra som jag hoppas 🙂

Rulla-på-betyg: Roll on, Onoda, roll on.

 

 

Gronsk Pyk på er alla!

 

Full fart i Yowamushi Pedal

Postat den

yowamushi-pedal-1-cover

Jag har varit lite dålig på att hitta ny manga att följa; visst läser jag några titlar som Yotsuba&!, Vinland Saga, My Love Story!!, Master Keaton och säkert någon jag glömt bort, men jag har saknat att läsa någonting fartigt, dvs en bra sportmanga. Jag har läst en del sådana senaste året men då har det handlat om redan avslutade serier, och eftersom jag gillar att ha nya volymer att se fram emot har det varit lite tråkigt. Men häromdagen tittade jag in på Staffars serier och fick tips om en serie, som jag sedan gick hem och googlade lite om -> den lät intressant -> jag köpte de två första volymerna för att prova på.

Grundfakta: Titel = Yowamushi Pedal, författare/tecknare = Wataru Watanabe, sport = cykling.

Alla vanliga inslag i den här genren finns här: Huvudpersonen som aldrig varit en sportig person men som visar sig ha oanande talanger; den sedan länge hårt tränande, extremt fokuserade och på ytan betydligt mognare vännen/konkurrenten; den högljudde, smått skrytsamma vännen/konkurrenten; flickan som är cyklingsfanatiker och kan allt om sporten och som hjälper vår huvudperson; de mer anonyma medlemmarna i skolans cykelklubb som mest fyller ut sidorna.

Så originellt är det inte, men det är å andra sidan inte därför jag ville läsa serien heller. Det jag gillar med de bra serierna i den här genren är istället när karaktärerna är roliga att läsa om, och när deras interna kemi fungerar. Och på båda punkterna lyckas Yowamushi Pedal alldeles utmärkt: Sakamichi Onoda (huvudpersonen) är en mycket blyg otaku av stora mått som hela sitt liv cyklat på sin urgamla och oväxlade komfortcykel till Akihabara för att köpa prylar, och som tack vare det sig själv ovetandes blivit riktigt bra på att cykla.

yowamushi-pedal-mote

Onoda på väg till Akihabara, Imaizumi på väg till träning

När han börjar high school hoppas han äntligen kunna hitta likasinnade som vill följa med honom på shoppingturer, men istället lär han av ren slump känna flera på skolan som är involverade i cykling: Shunsuke Imaizumi (”hårt tränande”) är långt ifrån social av sig i vanliga fall men blir fascinerad av Onodas cykling, och öppnar upp sig för honom, och på ett liknande sätt fastnar också Shoukichi Naruko (””högljudde”) för Onoda och blir omedelbart hans vän, allt medan Miki Kanzaki (”cyklingsfanatiker”) hjälper honom att lära sig det grundläggande om cyklar och hur de fungerar.

Så rullar det på, med det säregna standardinslaget i genren där extrem action när cyklingslopp skildras paras ihop med att loppen samtidigt tenderar att bra ut sig över mängder av sidor; i de 800 sidor jag hittills läst har två lopp ingått, och det första av dem var inget ”riktigt” lopp. Spännande, för att inte säga överspänt, precis som jag gillar det, och med som sagt det minst lika viktiga inslaget att jag tycker om alla personerna och deras inbördes relationer.

Också ett plus: Förlaget, Yen Press, samlar ihop två japanska album i en volym i sin engelska översättning. I mitt tycke kan den vanliga längden, ca 200s, vara alltför kort när det gäller sportmanga eftersom det då kan innebära att ett lopp/match/tävling inte hinns med att skildras i en volym -> lite fler sidor åt gången behövs. Tempot är viktigt här, och egentligen skulle nog originalets ett kapitel/ vecka vara idealiskt, så att glöden bibehålls, men två volymer i en duger det med 🙂

Med andra ord, om det finns någon mer som behöver bra underhållning med mycket fart (med tanke på sporten krävs det en tecknare som är bra på att skildra höga farter och det klarar Watanabe av finfint), gott humör och roliga karaktärer (inklusive, misstänker jag, säkert med en framtida uppdykande Konkurrent, som genren brukar innehålla, för både Imaizumi och Naruko är definitivt huvudsakligen vänner) så är Yowamushi Pedal ett alldeles utmärkt val. Och med hittills 47 volymer i Japan finns det gott om material!

yowamushi-pedal-tavling