Etikettarkiv: Watchmen

Nu i butik: Rebirth

Postat den

Rebirth - cover

En till rykande aktuell tidning, ute nu!

5 år med The New 52 räckte för DC som nu tänkt sig göra en omstart igen, den här gången kallad Rebirth. Jag kan inte precis säga att jag följer allt vad DC pysslar med men det lilla jag kommit i kontakt med The New 52 gjorde mig inte imponerad: Mer grimdark, alla personliga relationer startas om (och framförallt gjorde man sig av med alla giftermål för vem vill läsa om riktiga känslor?), och den minimala lekfullhet som ändå fanns kvar försvann givetvis.

Att den här nya omstarten initieras av en tjock tidning med namnet Rebirth skriven av Geoff Johns var ingenting som gjorde att jag blev sugen på att se vad som skulle hända; Johns är i mitt tycke en trist författare och en som jag sett som ansvarig för det moras av lusiga superhjälteserier som DC befunnit sig i. Men sen såg jag några vinkar om vad som var på gång och kände att jag måste nog se vad som pågick…

 

 

OBS! Spoilers galore följer, om ni vill läsa Rebirth själva först. Spoiler-Fri sammanfattning: Den är inte en bra serie, men den har ett högt WTF-värde:-)

 

 

Först, det som lät bra: Hela konkarongen med The New 52 startade i en av Johns tidningar, Flash, med den gamla idén om hur en tidsresenär (Flash i Barry Allens tappning) genom att ändra någonting när han åker bakåt i tiden får framtiden att förändras drastiskt -> eventet kallades Flashpoint, och  The New 52-universumet blev resultatet.

Nu verkar det som om Johns inte gillar resultatet, på grund av samma saker som jag, och att han vill återinföra känslor och all den historia som DCs hjältar har; en av de största styrkorna med DCs persongalleri är enligt mig att de har så mycket historia de kan utnyttja, inklusive de rejält utflippade delarna. Marvel har såpoperan, tonårsångest och föräldrauppror, medan DC har de vuxna superhjältarna, inklusive de mörka (Batman) och ljusa (Superman) men också de knasiga delarna från 50/60/70-talet, så när DC de senaste decennierna mer och mer utrotat skillnaderna med slutresultat filmer som Batman vs Superman så har de enligt mig förslösat sina bästa styrkor.

Rebirth presenterar Wally West (en halvgammal Flash-version) som desperat försöker få alla att förstå att någonting är fel, att världen inte ser ut som den ska, och i scenerna där han kontaktar diverse hjältar är temat hela tiden att kärleken saknas, att allt är mycket eländigare än det borde vara. Och eftersom han till slut lyckas få Barry Allen att lyssna på honom kan vi nog räkna med att förändringar är på väg.

Därmed har vi klarat av det positiva med tidningen, dvs ett litet hopp om att DC överger den sedan länge trötta trenden med mörka, våldsamma och cyniska serier. Dags för det negativa!

Först som sist är Rebirth en usel serie i sig. Att manuset är hoppigt och utan flyt är kanske svårt att undvika eftersom det egentligen inte är en historia som ska berättas utan ett antal vinjetter som ska presenteras, med de största superhjältarna i DCs galleri, men lite bättre skulle det nog kunnat gjorts. Men som sagt, jag har svårt för Johns manus och har aldrig förstått varför en del är så svaga för honom.

Teckningarna är också de genomgående inget att hänga i julgranen. Det är flera olika tecknare, inklusive en del kända namn, och resultatet varierar från godkänt till klart underkänt, men de är alla alldeles för fokuserade på att effekter och att se coola ut, till förfång för läsbarheten. En underkänd sida, (två godkända sidor finns längre ner, tecknade av (återigen) Gary Frank, men tillsammans med Phil Jimenez):

Rebirth - underkänd

Tecknare: Gary Frank och Ethan van Syiver. Notera den synnerligen bisarra anatomin på Barry Allens arm i ruta 2 och, well, hela han i ruta 3..

Men om det här var allt, dvs en omstart med eventuellt goda föresatser skulle jag vare sig läst tidningen eller skrivit om den. Det som verkligen gjorde mig nyfiken var en helt annan sak…

När Wally West i Rebirth försöker förklara vad som egentligen hänt visar det sig att det visserligen var Barry Allens handlingar i Flashpoint som triggade förändringarna, men att någonting annat, någon okänd kraft, låg bakom att allt blev så illa. Tidningen igenom släpps små vinkar om vad denna okända kraft är för någonting, och mot slutet, när Batman ståendes i sin grotta funderar, så kryper sanningen fram:

Rebirth - slut01

Den som tycker det här rutnätet med 9lika stora rutor känns bekant kan nog gissa vem/vad som utgör den otäcka kraften bakom, för att citera sidan ”Despair…Apathy…Disbelief”:

Rebirth - slut02

Jupp, på något sätt är Watchmen skurken bakom allt elände i DCs universum.

Den som trodde att Before Watchmen var sista ordet i serien hade fel, för nu är Watchmen på väg att fullt ut inlemmas i vanliga DC. Måhända är det Dr Manhattan som är ansvarig, måhända någon annan, men nu har iallafall Johns identifierat varifrån de ansvariga kommer.

På nätet har jag läst flera upprörda läsare som anser att Johns alltså anklagar Alan Moore för DC lusiga serier, när Johns i själva verket är en av de som drivit på utvecklingen. Det tycker jag är nonsens; att inlemma Watchmen i DCs universum är inte värre än Before Watchmen var, och originalserien står fortfarande på egna ben (jag tycker personligen att de nya Watchmen-serierna är men(ings)lösa, men inte någonting värre än så).

Dessutom tror jag att Johns faktiskt har rätt, på ett sätt: Det är inte Alan Moores fel att DCs serier blivit mörkare och mörkare (Marvel har varit bättre på att motstå trenden), men Watchmen var definitivt, tillsammans med The Dark Knight Returns, det som inspirerade trenden. DC fick två gigantiska succéer och trodde därmed att de pekade på hur serierna måste utvecklas för att sälja bättre, vilket enligt mig var en helt felaktig slutsats. Men det är inte Moore och Millers fel, såklart, och det har heller inte Johns hävdat, vare sig i intervjuer eller i serien.

Men visst är det en rätt stark WTF-känsla med Batman och smiley-knappen. Bra? Dåligt? Nä, WTF. Och rätt typiskt för DC att alltid satsa mot det spektakulära och det kortsiktiga, för uppmärksamhet får det här tilltaget förstås. Som den här posten:-)

En aktuell varning

Postat den

Så har den då börjat, DCs uppföljare till Watchmen: Before Watchmen. Den handlar om Minutemen, dvs den första gruppen superhjältar i Watchmens universum som Moore & Gibbons beskrev men ganska ytligt i sin bok.

Det har varit mycket uppståndelse om den här nya serien redan, huvudsakligen beroende på att Moore har varit ytterst kritisk till idén. Men eftersom det är DC som äger rättigheterna så kan han inte stoppa den; det har skrivits hur mycket som helst om det resulterande bråket så jag tänker inte referera det här utan istället nöja mig med att snabbrecensera Minutemen 1, den första tidningen som kom ut i veckan.

Mannen bakom både teckningar och manus är Darwyn Cooke, kanske mest känd för sin tolkning av Richard Starks Parker, men han har också gjort serier med bland annat The Spirit och diverse klassiska DC-hjältar. Han tecknar snitsigt med en uppenbar faiblesse för lite äldre design så en serie som utspelar sig i mitten av 1900-talet borde passa honom bra. Tyvärr har han också stora svagheter som serieskapare och den här serien visar olyckligtvis upp dem alla.

För att börja med manuset så saknar hans egenhändigt skrivna serier oftast nerv; han vet inte riktigt hur man gör en handling spännande. Karaktärerna gnor på i samma tradiga lunk serien igenom, och inte är de speciellt intressanta som människor heller. Hittills har jag aldrig läst en Cooke-serie som på något sätt engagerat mig, och Minutemen är inget undantag.

Men vad som kanske är värre är att även om Cookes enskilda teckningar kan se nog så snygga ut så har han en usel känsla för hur man berättar i bilder. Jag klagade på det när jag skrev om Parker-serien The Outfit (läs mer här) men här är det ännu sämre beställt med läsbarheten. Se till exempel den här tvåsidors-sviten där Nite Owl ingriper mot ett rånförsök:

Att hänga med i bilderna är näst intill omöjligt. Vad är det som skildras i ruta 6, sida 1, och varför finns bilden med? Hur svingar han sig egentligen in genom dörren i ruta 3, sida 1, med tanke på hur hans armar hålls? Hur i hela friden studsar bilen egentligen runt, med tanke på att personerna inne i bilen inte verkar ha några problem med att röra sig och agera, för att inte tala om Nite Owls klättrande över den döda föraren och hopp ut ur bilen? Låt mig säga så här: Skillnaden mellan Cookes förmåga att planera hur föremål rör sig i rummet och Moores extremt noggranna upplägg av varenda ruta i Watchmen är, hur ska jag säga, inte direkt liten.

Så fortsätter det serien igenom, med tråkigt manus och röriga bilder. Vid en snabb titt ser det aptitligt ut, men när man verkligen börjar läsa skiner bristerna igenom. En riktigt bedrövlig start på Before Watchmen, och jag har inte så stort hopp om att de andra titlarna kommer bli bättre; backupserien The Curse of the Crimson Corsair som ska gå i alla tidningarna och som har två sidor med i den här känns som en mycket trött kopia på Watchmens Marooned. Det enda hoppet jag har är Silk Spectre-tidningen som åtminstone tecknas av den utmärkta Amanda Conner. Men tyvärr är det Cooke som står för manuset där med…

Curse of the Crimson Corsair

Superhjältar i storformat

Postat den

Det blev lite omläsning av några serier häromdagen, båda superhjälte-diton och båda i Absolute Edition-formatet (ett större format än det typiska serietidningsformatet, ungefär som ett typiskt europeiskt album i storlekt), men i övrigt mycket olika.

Först ut till rakning var Watchmen som ni kanske hört talas om😉 Jag tänkte inte skriva någonting längre om den; det är lite av en bok som du antingen skriver några rader om, eller tjugo sidor. Varde nog att jag gillar den skarpt, även om det inte är min favorit-Moore. Absolute-utgåvan är mycket trevlig, huvudsakligen för extramaterialet som ingår. För de sanna fansen bör nämnas att sedan ett litet tag tillbaka så används en uppiffad färgläggning i nya Watchmen-utgåvor som jag tycker är klart bättre än originalets; John Higgins står bakom den nya med. Mestadels är det en fråga om att ändra nyanserna, förutom i fråga om The Black Freighter-sekvenserna: Det ser nu ut som en färgläggning som skulle kunna ha gjorts när pirat-tidningen kom ut, det vill säga det är en klassisk punkt-baserad färgläggning som i alla gamla amerikanska serietidningar. Det kanske inte är värt att köpa ett nytt exemplar bara för färgläggningen, men det är en liten bonus.

Nästa bok är Absolute Planetary Book One, skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Här är det en annan slags superhjältar vi får se: Aggressiva, våldsamma, och samtidigt med en misstro mot själva idén med superhjältar. Med andra ord, i Planetary har vi ett utmärkt exempel på hur en bra superhjälte-serie kan skrivas post-Watchmen; det tog mer än ett decennium innan författare som Morrison och Ellis visade att det fortfarande går att skriva seriösa superhjältar även efter Moores (och i viss mån Millers) dekonstruktion av desamma på 80-talet.

I Planetary är det konspirationer som är ordningen för dagen; någon eller några har styrt vår historia på ett sätt som inte gillas av huvudpersonerna, och de gräver fram data om de skyldiga. På vägen får vi som läsare se olika tolkningar av typiska superhjälte-serier och liknande företeelser: John Constantine dyker upp i ett nummer à la Vertigo, Godzilla och andra japanska filmmonster, Doc Savage likaså, och så vidare. Vad Ellis egentligen gör är att han går igenom idén om superhjältar och deras bakgrund ur ett historiskt perspektiv, samtidigt som Planetary själv är en utmärkt superhjälte-serie. Egentligen är det en meta-serie, även om det inte är uppenbart vid första påseendet.

Det här en serie som passar det större formatet utmärkt; Cassadays teckningar blir bara bättre allteftersom, och eftersom han vågar låta stora ytor vara tomma blir det än mer anslående i ett mer rymligt utförande. Manuset från Ellis är min favorit bland hans serier för här lyckas han få med mycket av sina favorit-teman utan att bli alltför nonchalant som han har en tendens till annars. Det kanske också beror på Cassadyas glaciala tempo när det gäller teckningarna: Som framgår av titeln är det här första volymen av två planerade Absolute Editions, men det sista numret av Planetary, nummer 27, har tagit några år för Cassaday att bli klar med men senaste budet är att det ska komma ut i sommar. Sen behöver jag bara vänta något år till på Absolute-utgåvan…

PS. Det är ett sabla otympligt ord, superhjälte, men nu ska jag inte skriva det fler gånger idag! DS.

Sista Watchmen länken, jag lovar!

Postat den

Jag hade inte tänkt hålla på att länka till allt möjligt annat från den här bloggen, men det är då själva tusan vad många roliga saker som poppar upp i samband med Watchmen-filmen. Föga överraskande verkar det finnas en extremt stark korrelation mellan Watchmen-fans och dator-geeks som nu får chansen att vara hur nördiga som helst. Och jag vet vad jag talar om, eftersom jag själv passar finfint in på den beskrivningen😀

Dagens länk: Saturday morning-versionen (film-länken är uppe t.h.)

Och nu tror jag det är slut med Watchmen-länkar, och jag hoppas att jag ska kunna koncentrera mig på recensionerna…

Genialt

Postat den

Förklaringen

Frontspegeln, PS

Postat den

Även om jag nu inte tror så mycket på Watchmen-filmen så är det ändå lite roligt med allting runtomkring som filmbolaget håller på med; från 11 mars 1970:

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 232 andra följare