Några funderingar apropå Watchmen

En liten varning: Idag blir det mest lösa tankar och fria associationer mer än någon regelrätt recension. Anledningen till det är att den serie som jag tänkte börja med att associera ifrån helt enkelt är rätt usel och det finns inte så mycket att säga om den i sig, men den fick mig att tänka på andra saker. Så, tja, därav denna text: Helt oplanerad, så jag får se var den tar vägen medan jag skriver den 🙂

Serien ifråga är såklart Doomsday Clock, det vill säga fortsättningen på Alan Moore & Dave Gibbons klassiska Watchmen från 1986-87. För att vara tänkt som en helt fristående och avslutad berättelse finns det numera en hel del andra berättelser som anknyter till den. En föreföljare i serieformat, Before Watchmen, kom ut för några år sedan men lämnade inga bestående spår, därtill var serierna alltför intetsägande, och sen finns förstås filmen Watchmen från 2009, en rätt snygg sådan men en film som helt missförstått vad serien handlade om. Men Doomsday Clock är den första historien som försöker sig på att berätta ”Vad hände sen?”, och de som står bakom den är Geoff Johns (manus) och Gary Frank (teckningar).

Och det är inget att sticka under stolen med att konstatera att det är ett i det stora hela misslyckat försök. Franks teckningar har jag inga anmärkningar på; de är robusta och påminner om Gibbons utan att vara kopior, även om färgläggningen (gjord av Brad Anderson) skulle tjänat på att använda färre toningar. Men Johns bidrag är desto sämre. Jag har klagat på honom förut, och även om han inte är lika dålig här som i de fallen så är det ändå inte bra. Hans manus, eller snarare huvudpersoner, saknar all karisma, och utstrålar stenhård yta som vi aldrig får se vad som finns under, och dialogen är lika hård och opersonlig den med.

Men det som gör just Doomsday Clock undermålig är någonting mer fundamentalt, nämligen seriens raison d’être. Anledningen till att serien finns är inte att Johns hade kommit på en fantastisk fortsättning på Watchmen som måste berättas, utan för att DC/Johns dels ville integrera Watchmen-karaktärerna i det vanliga DC-universumet, dels att man för nittielfte gången ville korrigera saker i det universumet. Presto, Doomsday Clock, en serie där det visar sig att Dr Manhattan är den som legat bakom alla olika varianter av DCs superhjältar som vi fått se i sina experiment i hur de, och framförallt hur Superman, fungerar och hur de påverkar världen. Därmed har man postulerat att Watchmen-universumet är ett av möjliga DC-universum, och man kan låta Dr Manhattan konstruera en ny version av universum som är precis som DC/Johns vill att det ska se ut den här gången, dvs post-Crisis, post-Flashpoint, post-New 52, post-Rebirth, … Yay?

Det märks tydligt att den här serien inte kommit till på ett organiskt sätt. Det knakar och gnisslar rejält när Johns försöker få Rorschach & Batman eller Ozymandias & Lex Luthor att interagera på ett ”naturligt” sätt; Johns har ju svårt med det där naturliga i vanliga fall också, men när han här ska försöka sammansmälta hur han skriver superhjältar med hur Moore skrev dem i Watchmen blir resultatet katastrofalt. Serien igenom används stilgrepp från Watchmen som sidlayoutens nio sidor och Dr Manhattans fragmentariska sätt att uppleva världen, men på grund av att Moore lyckades så bra med att framställa en komplett verklighet med sitt eget tonläge och realistiska personer så blir det förstås ytterst svårt att få en läsare (dvs mig) att inte fnissa åt hur klumpigt det känns och ser ut när standard-superhjältar på typiskt Johns-sätt attackerar Dr Manhattan i grupp. En riktigt skicklig serieskapare hade kanske kunna lyckats med att integrera de olika serietyperna, men Johns klarar det inte, och hans gravallvarliga ton (i Johns serier är allvar och ilska de enda känslor som finns) gör det inte bättre.

Nog om Doomsday Clock, fler ord förtjänar den inte. Och att den inte blev bra är nog ingen överraskning, för hur skulle en uppföljare till en så skickligt sammanknuten serie som Watchmen kunna bli annat än en besvikelse?

Det visade sig under 2019 att det faktiskt kunde göras på ett bra sätt, nämligen om man hade en bra berättelse med ett eget existensberättigande. TV-serien Watchmen utspelar sig också den efter klassikern (och ignorerar helt filmens version av boken) men vågar skapa nya karaktärer som huvudpersoner, och berättar en helt annan slags historia. Jag är ärligt talat rätt trött på superhjältar, både på den stora och den lilla skärmen, men det går inte att förneka att TV-serien gör ett så bra jobb som är möjligt här (utom möjligtvis med Ozymandias bihistoria som känns onödig). Bra skådespelare, utmärkta nya huvudpersoner (till skillnad från de urtrista nya bipersonerna i Doomsday Clock), och en förståelse för originalet och vad det ville åstadkomma, men där man hittat en ny och helt egen berättelse som respekterar det äldre materialet i sin konstruktion av det nya.

Det är nästan pinsamt hur mycket bättre uppföljaren gjord för TV till en seriebok är än uppföljaren gjord för samma medium som originalet. Men orsaken till det har givetvis ingenting med mediet att göra utan handlar om hur man attackerat uppgiften, och de inblandade personerna. Sen kan det förstås vara lite svårare att slita sig från originalet när man jobbar i samma medium; att Doomsday Clock använder en liknande teckningsstil, samma typsnitt, samma sidlayout, är en idé som kanske låter bra i teorin, men i praktiken gör det bara att de glimtar av kvalité jag får egentligen bara är en återspegling av kvalitén på originalet, och att jag huvudsakligen irriteras av någonting som ser ut som en halvdan kopia.

Så cred till TV-seriens skapare, de gjorde ett bra jobb, och om man är sugen på att uppleva en fortsättningen på den gamla serien är det till TV:n man ska gå.

Men (och nu blir det en mycket lös association!) när jag såg TV-serien, och framförallt det sjätte avsnittet, så började jag tänka på några små saker som irriterade mig. Inte med den här TV-serien specifikt, utan mer i allmänhet både vad gäller TV-serier och serier (det här är en tecknade serier-blogg, så serier = tecknade serier, såklart!). Den känslan blev ännu starkare förra veckan när jag såg första avsnittet av TV-serien Star Trek: Picard, och det är att det nuförtiden är svårt att hitta en drama-serie på TV eller i serieform med helt och hållet fristående episoder.

Istället är det mestadels fråga om att en episod = ett kapitel i en längre historia. Ta det där sjätte avsnittet som huvudsakligen består i en lång tillbakablick som skulle kunnat ge bakgrunden för en av huvudpersonerna utan att dra in den större historien. Men så blir det inte, och avsnittet blir trots allt bara ytterligare ett kapitel.

För en så medvetet avslutad TV-serie som Watchmen förstår jag att fristående episoder kanske kan kännas betydelselösa, men med Picard blev känslan så mycket tydligare. Star Trek är en TV-serie som historiskt sett alltid premierat fristående episoder. Även om det funnits en tydlig ramberättelse, som i Star Trek: Deep Space Nine, så har det funnits gott om episoder som en strötittare skulle kunna uppskatta, med bara en minimal kunskap om TV-serien. Men det finns ingenting som antyder att Picard kommer att ha sådana episoder, speciellt inte med tanke på att den andra pågående Star Trek TV-serien Discovery också saknat sådana är det nog bara att inse att tiden är förbi när man inte behövde se alla avsnitt för att få ut någonting av en drama-serie på TV. Åtminstone när det gäller mer ambitiösa TV-serier, för det finns förstås alltid CSI 😉

Och för att till slut gå tillbaka till riktiga serier så finns förstås samma fenomen där, och i ännu högre grad. Det är synd eftersom det innebär att det är väldigt svårt för en potentiell ny läsare av serier att komma in i evighetslånga historier där varje tidning förutsätter att man läst serien sen urminnes tider, och det är nog i sin tur en del av förklaringen till att den enorma framgången för superhjältar på film och TV de senaste decenniet inte lett till någon som helst ökad försäljning av motsvarande serier. Seriemediet och försäljningen i sig mår utmärkt, men superhjältedelen mår uselt, trots att superhjältefilmer dominerat biomediet i flera år. Visst, jag är inte en stor superhjältefan i allmänhet, men det är en genre som kan producera bra saker, precis som vilken annan genre som helst, och det är tragiskt att se hur dåliga de stora superhjälteförlagen är att kapitalisera på populariteten. Och ibland är det synd för egen del, för det finns definitivt serier jag tycker låter intressanta men som jag skippat just för att det känns som en alltför stor investering: Jag kan inte läsa en eller två tidningar med avslutade berättelser, utan måste läsa allting för att få ut någonting av det, och det kan bli för mycket. Och samma reaktion kan jag ha för TV-serier när någon berättar om någon ny bra sådan som de rekommenderar: Hur många säsonger är det fråga om, och med hur många avsnitt, och kommer jag verkligen orka se allt eftersom jag kanske inte kan avgöra om den är bra utan att spendera alltför många timmar…?

Hm, klar tror jag! Allt skrivet i ett streck utan koll och utan planering, så hoppas det inte blev alltför virrigt. Nästa gång blir det nog en mer vanlig recension istället 🙂

Kan köpas bl.a. här (om du vill, trots varningarna!):

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

En svensk superhjälteåterblick från åren 1986-87

När jag städade källarförrådet i vintras så behövde jag bestämma mig för vad jag skulle göra med alla serier nerstuvade i kartonger (cirka 50 stycken; ganska små förvisso, men ändå); att göra mig av med dem vore tråkigt, men å andra sidan gör de ingen människa glad nerpackade i källaren. Så jag dumpade alla till en lokal seriebutik.

Fast inte riktigt alla: Eftersom de nu var så att jag någon gång i tiden tyckt att just de här serierna inte längre platsade i lägenheten borde de inte vara några riktigt stora favoriter där, men smaken ändrar sig ju över tiden, och jag skulle ju kunna ha råkat packa ner några godbitar. Så jag skummade mycket snabbt igenom dem, dvs jag öppnade kartongerna, kollade vad det verkade vara ungefär som låg där, och stängde dem sen igen.

Med resultatet att några få tidningar letade sig upp i lägenheten igen: De kompletta tidningsversionerna av två av mina absoluta favoriter, Maison Ikkoku & Outlanders, som jag förvisso också har i album också men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med tidningarna; några serier som passar som läsning på utedasset på landet (och som efter det kommer förpassas till brasan, for sure!); några serier som diverse syskonbarn skulle kunna gilla.

Och så de serier som föranleder dagens inlägg: De svenska serietidningsutgåvorna från 1986-87 av några av de mest inflytelserika superhjälteserier som gjorts, närmare bestämt Frank Miller/Klaus Jansons Daredevil & The Dark Knight Returns och Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen. Eller som de svenska tidningarna heter: Daredevil (man ändrade alltså namnet på karaktären från det äldre svenska namnet Våghalsen), Läderlappen (tidningen saknar en mer specifik titel) och Väktarna.

Att ha publicerat alla dessa tidningar (total 25 till antalet) med vad som skulle visa sig vara framtida klassiker under bara två år är med nutida svenska mått ganska imponerande, så bra jobbat Semic!

Ett långt intro, för nu är det dags för det riktiga innehållet i dagens inlägg: Hur fungerar det att läsa de här svenska utgåvorna 30 år senare? Håller serierna? Översättningarna? Well, här är kommer Svaren 🙂

Daredevil 1/86 – 10/87 (fr o m 1/87 ingående i titeln Marvels universum)

Låt mig börja med den äldsta av serierna, Frank Millers genombrottsserie som ursprungligen utkom under åren 1979-1983. De första numren har diverse andra manusförfattare, men efter ett tag tar Miller över den rollen och låter istället parhästen Klaus Janson få mer och mer ansvar över teckningarna. Och nog märks det att Miller är grön när han börjar författa och han följer den dåvarande mallen för superhjälteserier med textplattor som förklarar handlingen, en uppsjö av tankebubblor, och diverse ointressanta sidointriger som det aldrig blir mycket med.

Men trots det är det ett enormt lyft jämfört med de tidigare numren. Det syns tydligt hur Miller utvecklas i rasande takt, både vad gäller manus och hur de omsätts i teckningar. Han vågar göra sidor helt utan text, han vågar låta pauser ta plats, och han gör sig av med onödiga inslag. Och mot slutet av sin första omgång på Daredevil (han kom senare tillbaka och de numren publicerade 1988 på svenska) är det mästerligt; avslutningen på Elektra-sviten men kanske framförallt det sista numret, #191, där Daredevil spelar rysk roulette med Bullseye vid den senares sjukhussäng hör till det bästa Miller gjort.

Så serien håller. Vad gäller den svenska utgåvan har den ett stort plus och ett litet minus, närmare bestämt

  • Plus: Trycket är i det närmaste perfekt och du kan inte ens på engelska hitta lika snyggt tryck. De amerikanska tidningarna har utsmetade färger och svärta och är aldrig riktigt skarpa, medan senare albumutgåvor har allehanda problem som alldeles för blankt papper, för grälla färger (pga pappret), dåligt tryck med linjer som släpper, osv. Här har man uppenbarligen haft tillgång till både svartvita förlagor och de ursprungliga färgläggningarna men tack vare bättre tryckerier och papper som kan återge alla linjer och punkter ser det helt enkelt förträffligt ut. Och Janson visar att han förutom att teckna i en stil som passar Millers manus också är en utsökt färgläggare; de avslutande numren där han i princip står för allt vad gäller det grafiska är ungefär så snygga som den numera utdöda amerikanska superhjältefärgläggningstekniken avsedd för billigt tryck kunde åstadkomma.
  • Minus: Översättningen är inte alltid så bra. Det saknas flyt, och det handlar inte bara om att serien är gammal för när jag jämför med det engelska originalet är Miller lite styltig i början men det upphör snabbt, medan den svenska texten definitivt har åldrats. Och det slarvas, där mitt favoritexempel är när ordet ”mongoose” översätts med det något udda djuret ”mångås” 😉 Ett undantag finns dock: Det sista numret som bl a innehåller just #191 är mycket bättre och det har också en annan översättare, Göran Everdahl, och det är synd att han inte anlitades tidigare.

Och bara för att visa vad jag menar följer här samma sida i tre versioner: Först den svenska scannade från min egen tidning, sen det amerikanska originalet likaså scannad av mig, och sist en senare amerikansk digital utgåva som väl representerar hur det också ser ut i tryckta nyutgåvor. Om ni tittar på bilderna i full upplösning kan ni tydligt se hur linjerna på Natasha Romanovas ryggtavla i ruta två bitvis helt försvinner i båda de amerikanska versionerna (det gäller överlag för linjer och punkter, som synes om man zoomar in), hur i det amerikanska originalet motstående sida syns tydligt, och hur fruktansvärt grällt och okänslig Jansons ursprungligen varma och stämningsfulla färger återges nuförtiden.

Daredevil 187 - svenska

Daredevil 187 - original

Daredevil 187 - digital

Läderlappen 1/87-4/87

Här är det alltså den första svenska utgåvan av Millers största klassiker, och jag måste säga att den håller väl: Jag vet inte hur många gånger jag läst serien men så fort jag började med första sidan så var jag fast igen. Det finns många senare serier som efterapat den andlösa berättartekniken med dess stream of consciousness och snabba klipp utan förklarande textrutor, men få om någon har lyckats lika bra eller bättre, med det möjliga undantaget Millers egen Elektra – Assassin. Så jag ska inte slösa tiden med en regelrätt recension av serien för det finns så många redan, utan tänker istället nämna hur det känns att läsa den på svenska.

Läderlappen - The Dark Knight Returns - s1
Full fart redan på sida 1

Och rent allmänt fungerar det som sagt utmärkt. Utgåvan har inte samma lyxiga tryck och papper som den amerikanska (med den tidens mått mätt alltså, där The Dark Knight Returns så kallade ”prestige format” var en revolution när det gällde kommersiella serier i USA) men jag vete katten om jag inte gillar det svenska pappret bättre, med mindre glans men ändå bra tryck. Det som inte är riktigt lika bra är att färgerna är något mattare än originalet, och när färgläggaren Lynn Varley i de avslutande numren fullkomligt exploderar i starka färger förtar det effekten något.

Översättningen känns också bättre än i Daredevil men perfekt är det ändå inte. Det flyter på godkänt men här och där slinker olika uttryck in som jag reagerar över och som gör att jag rycks ut ur handlingen. Det kan bero på att översättningen är gammal men jag tror att det också handlar om en nedtoning. Redan på första sidan härovan kan vi se det, där det engelska ”Son of a…” översätts med ”Din jädrans…”. Så godkänt, men med tvekan skulle jag säga.

Väktarna 1-6

Avslutningsvis Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen, här i sin första svenska utgåva kallad Väktarna och publicerad i sex tidningsnummer, vart och ett innehållande två av de ursprungliga tolv amerikanska tidningarna. En serie det skrivits mycket om och en som jag själv uppskattar, men för egen del mindre nu än jag gjorde förut. Jag ska inte gå in för mycket på det eftersom jag fokuserar på just den svenska utgivningen idag, men extremt kortfattat så gör Moores mindre lyckade (minst sagt…) senare serier att jag inte längre är lika förtjust i hans tidigare, något som inte gäller t ex Miller.

Väktarna var det ja. Trycket är OK även om det kunnat varit bättre; Gibbons teckningar gör sig bättre på ett slätare papper som återger färger mer distinkt än det grova pappret här. Men trycket är inte det viktiga vad gäller Väktarna utan det är översättningen som överskuggar allt.

Det finns andra exempel (t ex några av Tintin-albumen), men att en serie föräras med tre helt olika svenska översättningar är inte så vanligt, men för Watchmen har det hänt. Dels beror det såklart på att rättigheterna vandrat mellan förlagen och att det är en serie som varit så populär att flera utgåvor behövts, men dels beror det också på den första översättningen, dvs den i de här tidningarna, är närmast legendariskt usel. Det där exemplet från Daredevil med ”mongoose” = ”mångås” ovan var ett enstaka misstag, men här kryllar det av liknande:

  • Karaktärer byter namn hej vilt, som Sidenanden / Sidenvålnaden.
  • Engelska homofoner missas som när en polis först inte förstår vad som avses med ”raw shark”, dvs ”Rorschach”, som här helt oförståeligt översätts med ”rå haj”.
  • En smaksak förstås, men om man översätter superhjältenamn gäller det att göra det bra och med känsla, och exempelvis ”The Comedian” -> ”Humoristen” tycker jag helt saknar känsla.

Väktarna - Mars
Jon och Laurie pratar om hennes pappa, här kallad Hooded Justice som omväxling till Maskerad Rättvisa (och kanske någon ytterligare version som jag missat)

Jag ska inte hacka mer på översättningen; om översättaren fick en standardersättning / sida kan jag förstå att timlönen skulle blivit usel om det lagts ner tid och möda på texten, med tanke på densiteten i språket. Men likafullt kvarstår faktum: Även om jag bortser från att jag inte längre är så förtjust i serien är det ruskigt trögt att komma igenom den i den här utgåvan :-/

Summering

Så var det värt att spara tidningarna och läsa dem igen på svenska, trots att jag har dem alla i original?

Vad gäller Daredevil är svaret tveklöst ja. Förutom att den svenska utgåvan är så snygg glömmer jag ibland bort hur bra de senare numren av den här serien är så det är alltid lika trevligt att se dem igen.

Vad gäller Läderlappen så jodå, en helt okej utgåva och om inte annat var det roligt att läsa den av helt privata nostalgiska skäl eftersom det första av de här numren var första gången jag läste någonting av Frank Miller som jag tidigare bara hört hajpas på diverse ställen, och jag kommer fortfarande ihåg var jag läste tidningen*. Faktum är att jag av samma skäl (dvs icke-rationella nostalgiska, och jag brukar vanligtvis aldrig drabbas av nostalgi…) kanske kommer leta upp bättre exemplar av tidningarna eftersom mina mår sådär. Förutom att de tydligen hamnat olyckligt i en trave någon gång så att de är lite skrynkliga saknas också en handfull rutor/sidor som jag använde i en uppsats om färgläggning i serier när jag gick en doktorandkurs i färglära en gång i tiden, dvs den tid då bra färgkopiatorer inte fanns -> det blev till att använda originalsidor…

Men Väktarna kan man gott hoppa över. Om man vill läsa den på svenska så rekommenderar jag istället någon av de senare utgåvorna; helst den från Epix/Medusa men om den inte går att hitta kan man ta Egmonts.

*: Stadsbiblioteket vid Sergels torg; jag hade köpt tidningen i kiosken och ville inte vänta på att komma hem innan jag läste den.

Nu i butik: Rebirth

Rebirth - cover

En till rykande aktuell tidning, ute nu!

5 år med The New 52 räckte för DC som nu tänkt sig göra en omstart igen, den här gången kallad Rebirth. Jag kan inte precis säga att jag följer allt vad DC pysslar med men det lilla jag kommit i kontakt med The New 52 gjorde mig inte imponerad: Mer grimdark, alla personliga relationer startas om (och framförallt gjorde man sig av med alla giftermål för vem vill läsa om riktiga känslor?), och den minimala lekfullhet som ändå fanns kvar försvann givetvis.

Att den här nya omstarten initieras av en tjock tidning med namnet Rebirth skriven av Geoff Johns var ingenting som gjorde att jag blev sugen på att se vad som skulle hända; Johns är i mitt tycke en trist författare och en som jag sett som ansvarig för det moras av lusiga superhjälteserier som DC befunnit sig i. Men sen såg jag några vinkar om vad som var på gång och kände att jag måste nog se vad som pågick…

OBS! Spoilers galore följer, om ni vill läsa Rebirth själva först. Spoiler-Fri sammanfattning: Den är inte en bra serie, men den har ett högt WTF-värde 🙂

Först, det som lät bra: Hela konkarongen med The New 52 startade i en av Johns tidningar, Flash, med den gamla idén om hur en tidsresenär (Flash i Barry Allens tappning) genom att ändra någonting när han åker bakåt i tiden får framtiden att förändras drastiskt -> eventet kallades Flashpoint, och  The New 52-universumet blev resultatet.

Nu verkar det som om Johns inte gillar resultatet, på grund av samma saker som jag, och att han vill återinföra känslor och all den historia som DCs hjältar har; en av de största styrkorna med DCs persongalleri är enligt mig att de har så mycket historia de kan utnyttja, inklusive de rejält utflippade delarna. Marvel har såpoperan, tonårsångest och föräldrauppror, medan DC har de vuxna superhjältarna, inklusive de mörka (Batman) och ljusa (Superman) men också de knasiga delarna från 50/60/70-talet, så när DC de senaste decennierna mer och mer utrotat skillnaderna med slutresultat filmer som Batman vs Superman så har de enligt mig förslösat sina största styrkor.

Rebirth presenterar Wally West (en halvgammal Flash-version) som desperat försöker få alla att förstå att någonting är fel, att världen inte ser ut som den ska, och i scenerna där han kontaktar diverse hjältar är temat hela tiden att kärleken saknas, att allt är mycket eländigare än det borde vara. Och eftersom han till slut lyckas få Barry Allen att lyssna på honom kan vi nog räkna med att förändringar är på väg.

Därmed har vi klarat av det positiva med tidningen, dvs ett litet hopp om att DC överger den sedan länge trötta trenden med mörka, våldsamma och cyniska serier. Dags för det negativa!

Först som sist är Rebirth en usel serie i sig. Att manuset är hoppigt och utan flyt är kanske svårt att undvika eftersom det egentligen inte är en historia som ska berättas utan ett antal vinjetter som ska presenteras, med de största superhjältarna i DCs galleri, men lite bättre skulle det nog kunnat gjorts. Men som sagt, jag har svårt för Johns manus och har aldrig förstått varför en del är så svaga för honom.

Teckningarna är också de genomgående inget att hänga i julgranen. Det är flera olika tecknare, inklusive en del kända namn, och resultatet varierar från godkänt till klart underkänt, men de är alla alldeles för fokuserade på att effekter och att se coola ut, till förfång för läsbarheten. En underkänd sida (två godkända sidor finns längre ner, tecknade av (återigen) Gary Frank, men tillsammans med Phil Jimenez):

Rebirth - underkänd
Tecknare: Gary Frank och Ethan van Syiver. Notera den synnerligen bisarra anatomin på Barry Allens arm i ruta 2 och, well, hela han i ruta 3..

Men om det här var allt, dvs en omstart med eventuellt goda föresatser skulle jag vare sig läst tidningen eller skrivit om den. Det som verkligen gjorde mig nyfiken var en helt annan sak…

När Wally West i Rebirth försöker förklara vad som egentligen hänt visar det sig att det visserligen var Barry Allens handlingar i Flashpoint som triggade förändringarna, men att någonting annat, någon okänd kraft, låg bakom att allt blev så illa. Tidningen igenom släpps små vinkar om vad denna okända kraft är för någonting, och mot slutet, när Batman ståendes i sin grotta funderar, kryper sanningen fram:

Rebirth - slut01

Den som tycker det här rutnätet med 9lika stora rutor känns bekant kan nog gissa vem/vad som utgör den otäcka kraften bakom, för att citera sidan, ”Despair…Apathy…Disbelief”:

Rebirth - slut02

Jupp, på något sätt är Watchmen skurken bakom allt elände i DCs universum.

Den som trodde att Before Watchmen var sista ordet i serien hade fel, för nu är Watchmen på väg att fullt ut inlemmas i vanliga DC. Måhända är det Dr Manhattan som är ansvarig, måhända någon annan, men nu har iallafall Johns identifierat varifrån de ansvariga kommer.

På nätet har jag läst flera upprörda läsare som anser att Johns alltså anklagar Alan Moore för DC lusiga serier, när Johns i själva verket är en av de som drivit på utvecklingen. Det tycker jag är nonsens; att inlemma Watchmen i DCs universum är inte värre än Before Watchmen var, och originalserien står fortfarande på egna ben (jag tycker personligen att de nya Watchmen-serierna är men(ings)lösa, men inte någonting värre än så).

Dessutom tror jag att Johns faktiskt har rätt, på ett sätt: Det är inte Alan Moores fel att DCs serier blivit mörkare och mörkare (Marvel har varit bättre på att motstå trenden), men Watchmen var definitivt, tillsammans med The Dark Knight Returns, det som inspirerade trenden. DC fick två gigantiska succéer och trodde därmed att de pekade på hur serierna måste utvecklas för att sälja bättre, vilket enligt mig var en helt felaktig slutsats. Men det är inte Moore och Millers fel, såklart, och det har heller inte Johns hävdat, vare sig i intervjuer eller i serien.

Men visst är det en rätt stark WTF-känsla med Batman och smiley-knappen. Bra? Dåligt? Nä, WTF. Och rätt typiskt för DC att alltid satsa mot det spektakulära och det kortsiktiga, för uppmärksamhet får det här tilltaget förstås. Som den här posten 🙂

Before Watchmen: Hela konkarongen

Det här blir nog inte så långt eftersom jag redan gnällt över att Before Watchmen åtminstone inleddes rätt uselt för ett knappt år sedan, men jag tänkte ändå skriva några ord om projektet efter att den 36:e och sista tidningen kom ut i onsdags.

Så, efter att ha läst några av de inledande tidningarna klagade jag på Cookes dåliga känsla för serieberättande; fortsatte det, fanns det några bra inslag bland den uppsättning miniserier som ingick, hur var det med själva idén att göra en föreföljare till Watchmen?

Cookes problem tänkte jag faktiskt inte så mycket på efter ett tag. Inte för att det blev bättring på den fronten men det var en så uppriktigt sagt trist och menlös läsning i gemen att sådana detaljer inte spelade så stor roll. Jag är ingen stor älskare av uppföljningar till framgångsrika serier/böcker/filmer men det stora problemet med Before Watchmen är inte att det vanhelgar någon slags helig relik utan bara att det mestadels är undermåliga serier.

Before Watchmen - NIte Owl

Egentligen skulle jag vilja såga dem helt på egna meriter men det går inte för utan Watchmen skulle de här serierna vara helt obegripliga för en läsare; det saknas helt saker som introduktion och presentation av karaktärer och handling eftersom det förutsätts att alla läsare kan originalet på sina fem (tio?) fingrar. Så förutom att de är trista i sig blir jämförelsen med Moore/Gibbons serie oundviklig och tja, det är inte en jämförelse som Before Watchmen klarar av 😉

Men att bara säga ”Dåligt!” är att göra det lätt för mig så jag ska precisera en smula:

  • Där Watchmen aldrig egentligen skildrar några superhjälteäventyr och det istället är uppenbart att de som skildras bara är vanliga, ganska taffliga människor i fåniga kläder (med undantag för Manhattan och i viss mån Ozymandias, men inte heller de skildras i bild göra superhjälteaktiga saker) är det i BW gott om slagsmål och annat. För ett tag sen påpekade jag det tråkiga i hur serien Kick-Ass efter den första rätt OK delen snabbt föll in i gamla uttjatade spår där en föregivet ”realistisk” serie förvandlades till en alldeles normal nutida superhjälteserie av det sjaskigare slaget och precis samma sak händer här. Författarna som ska bygga vidare på Moores serie har inte förstått å vilket sätt den var annorlunda och skriver istället samma gamla vanliga serier.
  • Man kan givetvis inte låta bli att peta på vad som hände i Watchmen; för att ett sådant här projekt ska bli framgångsrikt måste man såklart tillföra någonting nytt (se nästa punkt) men jag är inte förtjust i att man ändrar vad som egentligen hände i originalverket. Trodde ni att Hollis Masons bok Under the Hood beskrev vad som egentligen hände med The Minutemen? Icke då! Sådana här förändringar i efterhand var inte kul när Asimov öste på med dem i uppföljarna till Stiftelse-trilogin; de var trista när Card gjorde det i de senare böckerna om Ender Wiggin, och samma sak gäller alltså den här gången.
  • En hel del av serierna består också i alltför hög grad av att man fyller i mellanrummen mellan rutorna hos Moore/Gibbons, dvs det som förut bestod av någon enstaka ruta ska här skildras i detalj. Vill ni läsa sidor om hur Blake upptäcker vad som försiggår istället för en kort dramatisk beskrivning av samma sak så är det bara att läsa här.
  • Serierna har en egendomlig brist på känslomässigt engagerande personer. Efter att originalet lagt en så utmärk grund för människor som jag som läsare bryr mig om, oavsett om de var sympatiska eller inte, borde jag åtminstone känna någonting när jag nu läser mer om samma människor men resultatet är bupkis. Med visst undantag för Silk Spectre och Ozymandias (lite mer om dem här nedanför). 

Det finns mer att kritisera men jag nöjer mig med det här; jag tänker inte peka ut någon av mini-serierna som extra klandervärd eftersom svagheterna är gemensamma.

Men det finns några få ljusglimtar mitt i medelmåttigheten också.

Before Watchmen - Silk Spectre

Silk Spectre-serien är tack vare Amanda Conners teckningar (hon är också medansvarig för manus) roligare att läsa även om färgläggningen förtar en del av teckningarnas styrka. Men det är enstaka scener som fungerar bra för manuset i stort känns precis som för de andra som en enda lång transportsträcka för att nå sitt slut, som liksom det mesta här slutar med en scen direkt tagen från Watchmen.

Ozymandias-serien är än mer läsvärd och återigen är det teckningarna som fixar kakan. Jae Lees illustrationer tillsammans med June Chungs färgläggning är en fröjd att läsa och gör att den här mini-serien kan jag med gott samvete rekommendera till vem som helst som känner för att läsa en serie som utspelar sig i Watchmens universum. Sidlayouter med sina rikliga inslag av runda detaljer och de mycket rena rutorna som helst saknar distraherande detaljer gör att Ozymandias själv framstår som någonting förmer än alla andra, snudd på en gudaliknande varelse (åtminstone i sina egna ögon). Och igen, Chungs färgläggning är genial!

Before Watchmen - Ozymandias

Len Weins manus är egentligen inte bättre än några av de andra men det här är ett fantastiskt bra exempel på att serier är en kombination av bild och text; bilderna är här så strålande att slutresultatet blir en riktigt bra serie. Den kan inte stå på egna ben för utan vetskapen om vad som händer i Watchmen skulle den vara helt meningslös men nu finns ju förstås Watchmen och då blir Ozymandias ett inte alls oävet tillägg.

Så läs för allt i världen inte hela Before Watchmen, men kasta ett getöga eller två på Ozymandias om ni känner för det.

Härnäst: Seriefestivalen 2013 i Stockholm (som redan startat med diverse förlagsfester och föreläsningar; jag tänkte inte skriva om dem här, det är sånt FB/Twitter är gjort för). Yes!

En aktuell varning

Så har den då börjat, DCs uppföljare till Watchmen: Before Watchmen. Den handlar om Minutemen, dvs den första gruppen superhjältar i Watchmens universum som Moore & Gibbons beskrev men ganska ytligt i sin bok.

Det har varit mycket uppståndelse om den här nya serien redan, huvudsakligen beroende på att Moore har varit ytterst kritisk till idén. Men eftersom det är DC som äger rättigheterna så kan han inte stoppa den; det har skrivits hur mycket som helst om det resulterande bråket så jag tänker inte referera det här utan istället nöja mig med att snabbrecensera Minutemen 1, den första tidningen som kom ut i veckan.

Mannen bakom både teckningar och manus är Darwyn Cooke, kanske mest känd för sin tolkning av Richard Starks Parker, men han har också gjort serier med bland annat The Spirit och diverse klassiska DC-hjältar. Han tecknar snitsigt med en uppenbar faiblesse för lite äldre design så en serie som utspelar sig i mitten av 1900-talet borde passa honom bra. Tyvärr har han också stora svagheter som serieskapare och den här serien visar olyckligtvis upp dem alla.

För att börja med manuset så saknar hans egenhändigt skrivna serier oftast nerv; han vet inte riktigt hur man gör en handling spännande. Karaktärerna gnor på i samma tradiga lunk serien igenom, och inte är de speciellt intressanta som människor heller. Hittills har jag aldrig läst en Cooke-serie som på något sätt engagerat mig, och Minutemen är inget undantag.

Men vad som kanske är värre är att även om Cookes enskilda teckningar kan se nog så snygga ut så har han en usel känsla för hur man berättar i bilder. Jag klagade på det när jag skrev om Parker-serien The Outfit (läs mer här) men här är det ännu sämre beställt med läsbarheten. Se till exempel den här tvåsidors-sviten där Nite Owl ingriper mot ett rånförsök:

Att hänga med i bilderna är näst intill omöjligt. Vad är det som skildras i ruta 6, sida 1, och varför finns bilden med? Hur svingar han sig egentligen in genom dörren i ruta 3, sida 1, med tanke på hur hans armar hålls? Hur i hela friden studsar bilen egentligen runt, med tanke på att personerna inne i bilen inte verkar ha några problem med att röra sig och agera, för att inte tala om Nite Owls klättrande över den döda föraren och hopp ut ur bilen? Låt mig säga så här: Skillnaden mellan Cookes förmåga att planera hur föremål rör sig i rummet och Moores extremt noggranna upplägg av varenda ruta i Watchmen är, hur ska jag säga, inte direkt liten.

Så fortsätter det serien igenom, med tråkigt manus och röriga bilder. Vid en snabb titt ser det aptitligt ut, men när man verkligen börjar läsa skiner bristerna igenom. En riktigt bedrövlig start på Before Watchmen, och jag har inte så stort hopp om att de andra titlarna kommer bli bättre; backupserien The Curse of the Crimson Corsair som ska gå i alla tidningarna och som har två sidor med i den här känns som en mycket trött kopia på Watchmens Marooned. Det enda hoppet jag har är Silk Spectre-tidningen som åtminstone tecknas av den utmärkta Amanda Conner. Men tyvärr är det Cooke som står för manuset där med…

Curse of the Crimson Corsair

Superhjältar i storformat

Det blev lite omläsning av några serier häromdagen, båda superhjälte-diton och båda i Absolute Edition-formatet (ett större format än det typiska serietidningsformatet, ungefär som ett typiskt europeiskt album i storlekt), men i övrigt mycket olika.

Först ut till rakning var Watchmen som ni kanske hört talas om 😉 Jag tänkte inte skriva någonting längre om den; det är lite av en bok som du antingen skriver några rader om, eller tjugo sidor. Varde nog att jag gillar den skarpt, även om det inte är min favorit-Moore. Absolute-utgåvan är mycket trevlig, huvudsakligen för extramaterialet som ingår. För de sanna fansen bör nämnas att sedan ett litet tag tillbaka så används en uppiffad färgläggning i nya Watchmen-utgåvor som jag tycker är klart bättre än originalets; John Higgins står bakom den nya med. Mestadels är det en fråga om att ändra nyanserna, förutom i fråga om The Black Freighter-sekvenserna: Det ser nu ut som en färgläggning som skulle kunna ha gjorts när pirat-tidningen kom ut, det vill säga det är en klassisk punkt-baserad färgläggning som i alla gamla amerikanska serietidningar. Det kanske inte är värt att köpa ett nytt exemplar bara för färgläggningen, men det är en liten bonus.

Nästa bok är Absolute Planetary Book One, skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Här är det en annan slags superhjältar vi får se: Aggressiva, våldsamma, och samtidigt med en misstro mot själva idén med superhjältar. Med andra ord, i Planetary har vi ett utmärkt exempel på hur en bra superhjälte-serie kan skrivas post-Watchmen; det tog mer än ett decennium innan författare som Morrison och Ellis visade att det fortfarande går att skriva seriösa superhjältar även efter Moores (och i viss mån Millers) dekonstruktion av desamma på 80-talet.

I Planetary är det konspirationer som är ordningen för dagen; någon eller några har styrt vår historia på ett sätt som inte gillas av huvudpersonerna, och de gräver fram data om de skyldiga. På vägen får vi som läsare se olika tolkningar av typiska superhjälte-serier och liknande företeelser: John Constantine dyker upp i ett nummer à la Vertigo, Godzilla och andra japanska filmmonster, Doc Savage likaså, och så vidare. Vad Ellis egentligen gör är att han går igenom idén om superhjältar och deras bakgrund ur ett historiskt perspektiv, samtidigt som Planetary själv är en utmärkt superhjälte-serie. Egentligen är det en meta-serie, även om det inte är uppenbart vid första påseendet.

Det här en serie som passar det större formatet utmärkt; Cassadays teckningar blir bara bättre allteftersom, och eftersom han vågar låta stora ytor vara tomma blir det än mer anslående i ett mer rymligt utförande. Manuset från Ellis är min favorit bland hans serier för här lyckas han få med mycket av sina favorit-teman utan att bli alltför nonchalant som han har en tendens till annars. Det kanske också beror på Cassadyas glaciala tempo när det gäller teckningarna: Som framgår av titeln är det här första volymen av två planerade Absolute Editions, men det sista numret av Planetary, nummer 27, har tagit några år för Cassaday att bli klar med men senaste budet är att det ska komma ut i sommar. Sen behöver jag bara vänta något år till på Absolute-utgåvan…

PS. Det är ett sabla otympligt ord, superhjälte, men nu ska jag inte skriva det fler gånger idag! DS.

Sista Watchmen länken, jag lovar!

Jag hade inte tänkt hålla på att länka till allt möjligt annat från den här bloggen, men det är då själva tusan vad många roliga saker som poppar upp i samband med Watchmen-filmen. Föga överraskande verkar det finnas en extremt stark korrelation mellan Watchmen-fans och dator-geeks som nu får chansen att vara hur nördiga som helst. Och jag vet vad jag talar om, eftersom jag själv passar finfint in på den beskrivningen 😀

Dagens länk: Saturday morning-versionen (film-länken är uppe t.h.)

Och nu tror jag det är slut med Watchmen-länkar, och jag hoppas att jag ska kunna koncentrera mig på recensionerna…