Etikettarkiv: Yves Sente

Kriss från Valnor: Valkyriornas dom

Postat den

Mer Thorgal, någon? Eller inte riktigt Thorgal själv men väl en bok där huvudpersonen är Kriss från Valnor, biperson från Thorgal-serien som blivit så populär att hon fått en egen albumserie. Och som ytterligare ett steg från originalserien är det inte de ursprungliga serieskaparna van Hamme och Rosinski som ligger bakom utan istället är det Yves Sente (manus) och Giulio De Vita (teckningar). Lyckat eller inte?

Det är väl lika bra att jag börjar med samma brasklapp som i de tidigare recensionerna av Thorgal-albumen: Jag har inte läst serierna tidigare så jag vet precis så mycket om vad som händer/kommer att hända i serien som man gör om man bara läst Cobolts utgivning av serien. Och i det här fallet blir det lite lustigt att läsa boken eftersom det här är relativt nya serier från 10-talet, med en del spoilers om vad som kommer att hända framförallt Kriss i de Thorgal-album som Cobolt ännu inte samlat ihop. Men ärligt talat gör det ingenting för min del eftersom jag läser de här serierna som ren underhållning och inte för att de har en djupare relevans, så att jag vet en del av vad som händer i album 28 av Thorgal gör inte att jag ser mindre fram mot läsningen av den när den om några år förhoppningsvis kommer på svenska i bokformat 😉

Alltnog, handlingen i de två album som samlats ihop här är okomplicerad. Kriss har efter att ha fallit i strid tagits med av valkyrior till deras ledare Freja som ska avkunna domen över Kriss: Ska hon få tillträde till Valhall såsom varande en tapper krigare eller ska hon istället få spendera evigheten i Nifelheims köld? Det avgörande är hur hon levt sitt liv och därför måste Kriss berätta, utan att ljuga, exakt vad hon varit med om.

Så med det ramverket presenterar Sente/De Vita historien om Kriss från det att hon var ett barn fram till att hon för första gången träffar Thorgal i albumet Bågskyttarna. Och det är inte precis en trevlig uppväxt hon har haft, med en frånvarande pappa och en mamma som sitter fast i ett klassiskt misshandelsförhållande som till slut också fysiskt går ut över Kriss själv. Lägg till en provinsiellt lagd by där Kriss och hennes mamma ses som utbölingar medan mammans ”pojkvän” (skulle vara praktiskt med ett ord som inte låter så snällt när det handlar om en misshandlande/våldtagande man) är en av de mest inflytelserika männen i trakten och katastrofen är ett faktum.

Efter att till slut ha undsluppit byn fortsätter eländet för Kriss. Visserligen stöter hon ihop med en vänlig man, Sigwald, men inte ens hans hjälp kan hejda henne från att utvecklas i negativ riktning. Små inslag av en vänligare själ skymtar till, men ju äldre hon blir desto mindre blir de, och när albumet slutar är hennes förvandling till den våldsamma, cyniska, icke-empatiska och alltigenom opålitliga människa som hon senare visar sig vara i huvudserien Thorgal fullständig.

Sente/De Vita lyckas bra med att fånga seriens karaktär men följer kanske väl slaviskt van Hamme/Rosinskis mallar. Vad gäller manuset så skulle jag knappast förstått att det inte var van Hamme som låg bakom det om det inte stått i boken (well, som det borde stått i boken; verkar som om man missat i redigeringen att skriva ut vem av Sente/De Vita som gjort vad 😉 ). Det som möjligen skulle kunnat ha avslöjat Sente är det som gör att jag håller resultatet för en smula svagare, nämligen att det saknas överraskningar eller oväntade inslag där även om van Hamme inte är en nyskapande författare kan han ändå överraska ibland. Allt som brukar ingå i en skildring som den här finns med, inklusive våldtäkt (givetvis eftersom det är en kvinna, suck), och det känns lite trist. Sen är Sente bra på att imitera andra, som man också kunde se i hans version av Blake och Mortimer, även om den också led en smula brist på originalitet. Vilket kanske inte är så underligt egentligen, det kan självklart vara svårt att komma in och ta över en klassisk serie, kanske speciellt om ursprungsskaparna fortfarande är vid liv!

Kriss stöter ihop med Argun; de kommer mötas igen i Thorgal-albumen

Däremot skulle jag definitivt sett att Rosinski inte tecknat serien för De Vita har här lagt sig till med en stil som visserligen påminner om Rosinskis men som har sina egenheter. Framförallt är den ibland överraskande skissartad; inte i bemärkelsen oavslutade teckningar utan mer att det ser ut som om teckningarna snabbt kastats ner på pappret och som sen inte filats på alltför mycket. Det gör att det ibland ser snudd på slarvigt ut men jag tycker om det eftersom det i det här fallet gör att teckningarna får mer liv.

Allt som allt skulle jag säga att Valkyriornas dom betyg är godkänt. Hur starkt godkänd beror på hur man läser den: Om man är ett Thorgal-fan som är sugen på en spinoff är det starkt godkänt, med en kompetent berättad historia som fyller i Kriss bakgrund. Om man inte läst Thorgal eller inte gillar spinoffs är det nog tyvärr knappt godkänt eftersom boken inte klarar att stå på egna ben, med en handling där de känslomässiga inslagen baserar sig på att man som läsare redan har ett förhållande till karaktärerna. Och om man läst Thorgal men inte gillat den vet jag inte riktigt varför man skulle läsa den här 😉

Själv är jag nog lite mittemellan: Jag tycker det har varit kul att läsa Thorgal, delvis för att det är en serie som är relativt känd som jag inte läst förut, men mestadels för att van Hamme/Rosinskis serie är bra underhållning. Fast jag skulle inte säga att jag är ett stort fan, varför betyget på den en gnutta svagare delen Valkyriornas dom blir just godkänt.

Blake och Mortimer, take 3: The Voronov Plot

Postat den

Det tredje serieskaparteamet (efter Edgar Jacobs och van Hamme/Benoit) på serien Blake och Mortimer gör sin entré på engelska i och med publiceringen av The Voronov Plot där Yves Sente står för manus och André Juillard för teckningar; givetvis är det Cinebook som står för översättningen, som oftast nuförtiden när det gäller engelska utgåvor av fransk/belgiska serier i klassisk tappning.

En spion besöker en mycket bekant restaurang...

För den som inte vet om bakgrunden tog det franska förlaget ett något ovanligt beslut vad gällde serien Blake och Mortimers framtid efter Jacobs död: Efter att van Hamme/Benoits version blivit populär valde man att låta ett till team parallellt göra sin version, och det blev alltså Sente/Juillard som fick den äran. Båda teamen har valt samma infallsvinkel, dvs man gör serier utan minsta försök till nytolkning. Meningen är att de nya böckerna ska kännas som om de var skrivna av Jacobs själv, och faktum är att man lyckas bra med föresatsen. Framförallt van Hamme/Benoit både ser ut som och känns som om Jacobs låg bakom, men även om Juillards teckningar känns något plattare (jo, det är faktiskt sant!) än originalet och Sente går till överdrift i berättartexter som egentligen inte behövs (det är faktiskt också sant!) så är det en trevlig stund jag har, med en snirklig men väl sammanhållen intrig som utspelar sig under rymdforskningens och det kalla krigets barndom.

Men det finns också mindre bra saker med albumet. Att framställningen nästan känns som en parodi ibland eftersom man tagit Jacobs egenheter (teckningarna och de ymniga texterna) och dragit dem ett snäpp till mot ytterligheten ger mig en känsla av att Sente/Juillard varit alltför bokstavstrogna. Där van Hamme/Benoit känns som en genuint tidigare okänt album av Jacobs är det här mer av ett önskeprojekt gjort av mycket talangfulla fans.

Dessutom blir det lite väl gulligt med en del utplacerade scener som placerar handlingen stadigt år 1957 och som är alltför övertydliga, som scenen där John Lennon och Paul McCartney dyker upp; jag hade ingen aning om när/var/hur de först träffades, men introduktionen av dem i handling var så klumpig att jag googlade upp historien för att bekräfta för mig själv att John och Paul var de jag trodde (sen visade det sig att albumet i slutet hade en intervju med skaparna där de mycket nöjda berättar om hur de smygit in Beatlarna). Kort sagt, albumet skulle ha mått bra av en redaktionell hand som slipade till historien.

Att Olrik återigen är en av huvudskurkarna får jag väl acceptera, även om det skulle vara roligt med mer variation; återkommande skurkar är ofta en dålig idé, framförallt när man bara har en att gissa på när en mystisk person som inte vill visa ansiktet dyker upp (med det inte alltför smarta namnet Ilkor…). Det hade räckt utmärkt med Voronov här, Olrik tillförde inte mycket.

Med andra ord, ett helt OK album av en typ som jag trots mina invändningar gärna ser mer av: En gedigen historia presenterad utan krusiduller 🙂