The Adoption

Jag börjar få rätt bra koll på den belgiska manusförfattaren Zidrou nu, efter att ha läst om inte en uppsjö så åtminstone en handfull av hans serier som kan handla om, till exempel: Kärlek på ålderns höst, familjesemestrar, varmhjärtade tragedier, eller en nostalgisk version av en klassisk seriehjälte. Och efter att ha läst The Adoption, två volymer tecknade av Arno Monin, blir det ännu tydligare vad för slags serier Zidrou gillar att skriva: Melankoliska serier om hur det är att växa upp / åldras.

I The Adoption är huvudpersonen Gabriel, en pensionerad man med ett på det hela taget lyckligt liv: Två vuxna barn och en fru. Lite spänningar finns i familjen, men när sonen och dennes fru inbjuder hela familjen för att fira att de äntligen fått ett barn, Qinaya, en flicka adopterad från Peru efter att en jordbävning dödat tusentals människor där, blir alla glada för sonens familjs skull. Förutom Gabriel då, som aldrig varit särskilt barnkär visar det sig, och det har också inneburit att hans kontakt med sina barn inte är riktigt så bra som den skulle kunna varit.

Varpå vi givetvis får se hur Gabriel långsamt tinar upp och blir förtjust i Qinaya, och hur han knyter an till henne kanske mer än han gjort till sina egna barn.

Varpå, eftersom det här är en serie skriven av Zidrou, saker och ting tar en tragisk vändning:
(spoiler) Det avslöjas efter en tid att Qinaya inte alls är föräldralös, och att Gabriels son + hustru kidnappat Qinaya. Qinaya får åka hem till Peru, sonen sätts i fängelse, och Gabriel kapar kontakten med sonen. Serien tar sen upp tråden igen några år senare, när Gabriel åker till Peru för att försöka återknyta bekantskapen med Qinaya, vilket självklart inte går så bra som han önskat.

Jag uppskattar att Zidrou ger sig på ämnen som inte är de allra vanligaste när det gäller serier, framför allt inte när det gäller skönlitterära serier snarare än självbiografiska, där de senare mycket ofta tar upp tyngre frågor. Så plus för det. Hans manus är också välskrivna och genomtänkta, tecknarna är oftast bra de med (som Minon här, alldeles förträffliga illustrationer i klassisk europeisk stil) med och alla nämnda serier flyter på bra i läsningen.

Men hans manus har också samma svagheter. Med tanke på hur ofta det är rejält dramatiska saker som händer saknas det energi i skildringen; alldeles för många av hans karaktärer reagerar besynnerligt passivt. De agerar som om det som händer är någonting som hände för många år sedan, och deras känslor verkar redan i nuet ha fått en nostalgisk/melankolisk patina över sig. Ta dagens serie där det verkligen är dramatiskt. När det verkligen bränner till väljer Zidrou att inte visa oss detta, utan istället får vi efter ett tidshopp se vad som hänt, och då har redan Gabriels reaktioner mattats av och saker som att hans fru också drabbats hårt är ingenting han längre tänker på; det hände för några år sedan, och nu är det inte längre lika akut.

Kort sagt tycker jag att Zidrou de allvarliga ämnena till trots undviker det riktigt svåra situationerna. Alla hans huvudpersoner har resignerat och anpassat sig, och det blir lätt någonting klibbigt sentimentalt över det hela. Det blir sällan sorgligt på riktigt, eller för den delen lyckligt på riktigt. Det finns andra småproblem med hans serier, som att äldre män som det mest självklara i världen går till prostituerade (de kallas älskarinnor men är alltid yngre och får betalt…), men det som i längden irriterar mig mest är att hans serier känns så likartade. Med ett undantag för Glorious Summers som visserligen har ett nostalgiskt skimmer över sig men undviker de andra problemen, kanske för att huvudpersonerna är så pass mycket yngre.

Gabriel filosoferar med några vänner medan han vaktar Qinaya

The Adoption är en bra serie på många sätt, men det är ett problem för min del att ju mer jag läser av Zidrou, desto mer känns det som att jag redan läst serien ifråga, och eftersom jag verkligen gillar att bli överraskad när jag läser är det lite trist. Det finns serier där poängen är att de är variationer på ett tema (som Krazy Kat eller Kaguya-sama: Love is War) men när det gäller Zidrou är nog tanken att serierna ska vara varierade. Det är bara det att de, tyvärr, inte är det :-/

Kan köpas bl.a. här:

”The body gives up faster than the soul. The soul, though, is a sore loser.”: Blossoms in Autumn

Förlaget SelfMadeHero fortsätter att plocka upp godbitar ur Europe Press digitala utgivning för att ge ut dem i fysiska utgåvor för alla ludditer (som, beroende på humör, ibland inkluderar mig) som inte gillar att läsa serier digitalt. Dagens bok, som jag alltså numera har både digitalt och IRL (bilderna är som nog syns från den digitala versionen) heter Blossoms in Autumn och är tecknad av Aimée de Jongh och skriven av Zidrou. de Jongh är en ny och trevlig bekantskap för mig, medan Zidrou är en gammal men lika trevlig för det; Zidrou är bland annat ansvarig för den charmerande semesterskildringen Glorious Summers och den bitvis utmärkta Ljuset från Borneo, två serier som visat hur väl han behärskar att skildra karaktärer medelst dialog.

Och samma sak gäller här, med en historia om Ulysses, 59 år gammal, och nybliven (och ofrivillig) pensionär, och Mediterranea, en jämnårig kvinna som driver en anrik ostbutik. Ulysses har tråkigt att hantera sin pensionstillvaro där ingenting händer:

Men när de av en slump träffas på Ulysses sons läkarmottagning börjar kärleken spira, och Zidrous redan nämnda känsla för hur relationer beskrivs och utvecklas medelst dialoger är lika på pricken som alltid. Hur det är att bli äldre, hur det känns när kroppen är gammal men sinnet är ungt, hur det aldrig är för sent att ta chansen när den dyker upp; allt finstämt skildrat både i text och bilder där de Jongh lyckas förträffligt väl med att skildra hur kroppar uppfattas och uppför sig, oavsett ålder.

Det är verkligen ingen dramatisk historia utan mer av en klassisk romcom; inte ens (det mycket franska, även om Zidrou nu är belgare… 😉 ) inslaget med en betald älskarinna som Ulysses har innan han träffar Mediterranea injicerar beska i berättelsen. Ärligt talat blir det egentligen lite väl sockersött och utan tuggmotstånd, och tvisten på slutet känns helt onödig eftersom poängen med att nya upplevelser och möjligheter alltid kommer finnas redan framgått så tydligt.

Men trots den något menlösa handlingen är det en bra serie, en av de där serierna jag gillar både för att den är trevlig att läsa och för att den är ett exempel på att serieformen fungerar så bra för alla slags berättelser. Inklusive en romantisk lättsam berättelse om två äldre människor som hittar varandra, och som inte låter åldern hindra dem från att bli sådär löjligt flörtiga i sin nyförälskelse 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Glorious Summers

glorious summers 2 - cover

Jag har märkt att de flesta som läser serier och som läser den här bloggen är lite skeptiska till framförallt serier i den klassiska europeiska stilen i digitalt format. Och jag förstår det, det finns många trevliga saker med fysiska böcker som känslan i handen, den rogivande stämningen när man är omgiven av bokhyllor, med mera. Men sen är det det där med ekonomin…

För det finns många serier som jag tycker om men som kanske inte riktigt är värda det högre pris (eller för den delen, att jag rensar ut någonting annat i redan överfulla bokhyllor) som en fysisk utgåva oftast betingar. Och förlag gör nuförtiden liknande överväganden, som exempelvis Kodansha som publicerar en hel del manga på engelska först digitalt, och sedan kommer det ”riktiga” böcker om serien blivit tillräckligt populär, typ den av mig mycket uppskattade Tokyo Tarareba Girls.

Eller så gör man som förlaget Europe Comics och ger bara ut digitala utgåvor. Ibland tycker jag det är smått frustrerande när det är någon serie som jag verkligen tycker om och gärna skulle ha en vanlig utgåva av, men mest är jag glad över att den billigare produktionen leder till att de ger ut floder av serier. Inklusive trevlig läsning som inte behöver bli så dyr heller, typ dagens serie: Glorious Summers, skriven av Zidrou och tecknad av Jordi Lafebre.

Fem album (av någon anledning har album 4 & 5 bytt plats i den engelska ordningsföljden) hittills på franska och engelska om familjen Faldéraults bilsemestrar, i charmigt okronologisk följd. I ett album är det 60-tal och barnen är mycket unga, i ett annat är det sent 70-tal och en trumpen tonåring vill inte följa med utan skulle hellre lifta till London för att se på Pink Floyd. Vissa scener återkommer, som pommes frites-kiosken när man återvänt till Belgien efter besöket i Frankrike (det är alltid dit de beger sig), pappans svårigheter att komma iväg på grund av seriesidor som måste göras klara (han jobbar, motvilligt, som hjälpreda på en framgångsrik serie vars skapare numera gör den med hjälp av underbetalda assistenter). Ibland dyker andra släktingar upp som kan följa med på en semester, men oftast är det bara kärnfamiljen med de tre barnen som åker iväg.

glorious summers - 1969
1969

Det gnisslar ibland i äktenskapet och familjen, men huvudsakligen är det en lycklig familj vi får följa, och även när den redan nämnda trumpne tonåringen ställer till problem är det hur tydligt som helst att det handlar om tonårstrots, inte om en genuin spricka i familjen. Så det är inte mycket dramatik, men desto mer av glädje i att få lära känna familjen i avspänd takt, genom deras samtal i bilen/på stranden/i huset innan avfärd (väntade på pappan). Precis som i Zidrous Ljuset från Borneo och Lydie är det i samspelet mellan karaktärerna som styrkan ligger; det pratas en hel del i Zidrous serier och det är bara bra!

Glorious Summers är en utmärkt trevlig läsning, och framförallt om man har en bra tablet så gör det ingenting att den är digital, speciellt med tanke på det lindriga priset: Beroende på vilken digital plattform man väljer kostar varje album bara mellan 30-50:- (finns bland annat hos Comixology, Google Play, Apple Books), och det skulle en fysisk utgåva inte vara i närheten av, och de är priser som jag tycker känns helt rätt för den här sviten av böcker 🙂

glorious summers - 1979
1979

Ljuset från Borneo

Ljuset från Borneo - omslag

Det händer mycket med Spirou nuförtiden. Ljuset från Borneo är det tionde albumet i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke som jag recenserar (varav det sjätte på svenska) och det kommer nya delar i Frankrike i en närmast rasande takt; det kommer fortfarande nya album i den vanliga sviten gjorde av Yoann/Vehlmann; Tome/Janry stretar på med albumen om den unge Spirou; José Luis Munuera gör serier om Zafirs dotter Zandra (det andra albumet kommer i höst i Frankrike); det finns ett antal album gjorde för enbart den holländska marknaden; diverse biserier som kortare historier gjorde av Yoann/Vehlmann har sin egen albumserie; det finns fristående album som det nyss till engelska översatta His Name Was Ptirou om inspirationen bakom den första versionen av Spirou.

Och jag gillar det! Det känns som en fransk/belgisk/holländsk version av hur superhjältar alltid använts i USA: En (eller flera) huvudserier, och sen diverse avknoppningar som kommer och går beroende på hur framgångsrika de är, med varierade upphovspersoner. Det kan bli för mycket men eftersom det är så pass ovanligt för den här typen av serier ger det Spirou en alldeles egen charm när det finns så många versioner att välja bland. Och även med en för europeiska serier ovanligt hög utgivningstakt är det förstår inte i närheten av den överexponering som drabbar de största superhjältarna som exempelvis Batman eller X-Men; när han varit som mest populär har det känts som om hälften av alla serier i USA är Batman– och/eller X-men-relaterade.

Trevligt nog för min del är dagens album, Ljuset från Borneo (manus: Frank Pé & Zidrou, teckningar: Frank Pé), ett av de allra bästa av de nya serierna. I albumet får vi återse huvudpersonerna från Franquins sista Spirou-serie, Bravo the Brothers (ingår i Raffel med Zafir): Den misantropiske men fantastiska djurtämjaren Noé (här översatt till det mer korrekta Noa) och hans ensemble.

Ljuset från Borneo - intro

Boken jonglerar med flera intriger:

  1. Spirou och Nicke hamnar på kollisionskurs med sin nya redaktör som vill att de anpassar sina artiklar för att tillfredsställa annonsörerna, vilket leder till att Spirou säger upp sig för. Och när han, lycklig över att inte ha någonting att göra, strosar runt på stan och får se att Noas cirkus är på besök ger han sig dit för att hälsa på och blir involverad i…
  2. Noas tonåriga dotter Vilda som dyker upp till Noas frustration eftersom han inte har mycket till över för människor eftersom han ogillar dem och tycker de är svåra att förstå sig på. Så han får den briljanta idén att hon ska bo hos Spirou istället, och som den snälla/medgörliga/lätt övertalningsbara person Spirou är går han med på det. Alltmedan…
  3. En anonym konstnär gör stor succé med sina målningar av vilddjur. Ingen vet vem som målat dem, men priserna skjuter i höjden och Nicke blir tillsagd av redaktören att ta reda på vem som målat dem. Men det kanske inte spelar någon roll, för…
  4. Greve Champignac upptäcker ett världsomfattande hot från en ny, tidigare okänd svampsort som hotar att utplåna allt annat liv på Jorden.

De här intrigtrådarna presenteras tidigt i serien och handlingen hoppar sedan mellan dem (och de andra som också dyker upp), men tack vare att albumet är längre än de andra i sviten (92 sidor, närmare bestämt), kan Pé & Zidrou ta god tid på sig och det känns inte det minsta stressigt. Tvärtom känns serien ofta sävlig och smått meditativ, med drömsekvenser och dagdrömmerier som får breda ut sig på flera sidor.

Och det är här seriens styrka ligger: Stämningen är ömsom uppsluppen, som Spirous glädje över att kunna göra precis vad han vill, ömsom melankolisk, som Noa och Vildas relation där Vilda önskar sig en pappa som kan visa kärlek medan han bara vill vara i fred och umgås med sina djur, ömsom tonårsirriterad, som Vilda och Spirous umgänge där Spirou visar sig vara oväntat framgångsrik i rollen som, tja, stödperson för Vilda.

Ljuset från Borneo - trädgårdsskötsel

Pés teckningar förtjänar också beröm. Manuset, där målningarna från det okända geniet visar sig vara den viktigaste delen av intrigen, kräver att målningarna ser spektakulära ut, och jag skulle kanske inte säga att de är fantastiska men tecknade som de är i en så annorlunda stil än serien i övrigt så fungerar det i sitt kontext. Och jag gillar verkligen Pés version av Spirou och Nicke som både ser ut som några år äldre än de vanligtvis gör, utan att de känns som en karikatyr på sina vanliga jag (om det nu är möjligt i en serie som den här, där själva grundtanken är att det ska vara en fri tolkning av karaktärerna).

Men det finns en sak som jag väldigt gärna hade sett annorlunda med manuset. Trots att serien i huvudsak känns vad jag skulle kalla för mogen (utan att vara tråkig) så är det det här med hur icke-européer skildras i den klassiska fransk/belgiska komiska äventyrsserietraditionen. Här representeras den traditionen av mörkhyade tjuvjägare i Afrika som dödar en vit europeisk djurfotograf, en arabisk shejk och en sydamerikansk miljardär. Tjuvjägarna har de sorgligt traditionella stora läpparna, medan de två rika männen är bottenlöst korkade och vulgärt nyrika som försöker köpa status genom att köpa löjligt dyra konstverk. Jag är van så jag stör mig inte så mycket, men jag känner samma för det här inslagen som jag gör för serierna om unge Spirou: Om de helt slutade förekomma skulle jag dra en stor suck av lättnad.

Fast jag tycker inte det ska avskräcka från att läsa serien för den är mycket läsvärd ändå. I det stora hela är det en serie som har en lätt sorglig grundton. Det mesta löser sig, men eftersom det är en serie som satsar på ett mer realistiskt känsloinnehåll än den vanliga Spirou-serien så erbjuds inte ett lyckligt slut för alla utan det är mer en känsla av att mycket jobb återstår, men det finns en chans att det kommer lösa sig. Så när jag slog igen boken efter läsningen var det med en belåten känsla, att det här är ett album som gör skäl för det sedvanligt påkostade formatet, dvs inbunden med bra tryck och bra papper, som alla de tidigare albumen i den här sviten förärats med 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. För den intresserade är här exempel från de där andra Spirou-serierna som producerats de senaste åren. I tur och ordning omslaget till ett holländskt Spirou-album, omslaget till en samling med korta Spirou-serier, en sida från det första Zandra-albumet (alla tagna från den engelskspråkiga bloggen Spirou Reporter), och omslaget till His Name Was Ptirou:Holländsk Spirou - omslag.jpg

Les folles aventures de Spirou - omslag.jpg

Zafirs dotter Zandra.jpg

His Name Was Ptirou - cover.jpg

Lydie

image

Några korta ord om det utlovade bra franska albumet jag nämnde i recensionen av Princess Ugg: Albumet heter Lydie, är tecknat av Jordi Lafebre och skrivet av Zidrou, och det är en scanlation som jag fick syn på häromveckan. Översättaren (alt. översättarna, jag vet inte) kallar sig phillywilly och jag har märkt att de serier som han/hon/de tar sig an ofta brukar vara värda en titt. Så, Lydie:

Den unga Camille bor tillsammans med sin far i ett litet franskt kvarter där invånarna har en sammanhållning utöver det vanliga. När Camille efter att ha blivit med barn (ogift och ung) men flickebarnet Lydie är dödfött reagerar med att vägra inse det och istället fortsätter att agera som om barnet lever blir först en del av grannarna smått upprörda. Men efterhand, när de ser hur den lätt förståndshandikappade Camille fortsätter att bekymra sig om osynliga dotter, sluter de sig samman och utan att någonsin formellt bestämma det spelar de med. När Lydie är sjuk kommer doktorn; när det är dags för dop går prästen (efter en smula funderande) med på det; till och med skolans lärare skriver in, testar, och betygsätter Lydie (och hennes klasskamrater accepterar givetvis det hela, som barn lätt gör, och leker med henne osv).

Det här är hela handlingen, varken mer eller mindre; det är en väldigt varm men samtidigt lätt sorglig berättelse. Lafebres teckningar är också de varma, med en myckenhet av orange och bruna färger, och fysionomier som känns väldigt karakteristiska för fransmän och fransyskor för några årtionden sedan. Det är en liten och enkel historia, berättad med små ord, och det är ett slags serie som jag älskar att den finns: Min personliga preferens är åt det mer fantastiska hållet men bara det faktum att det publiceras (well, i Frankrike åtminstone och ibland i fanöversättningar på nätet…) sådana här serier som inte hör till någon speciell genre och utan större publikfriande inslag känns väldigt bra; det är ett tecken på en frisk bransch där alla slags serier kan finnas 🙂

image