Etikettarkiv: zombier

The Walking Dead 3-4-5

Postat den

Dags att komma ifatt med den svenska utgåvan av The Walking Dead, Robert Kirkman och Charlie Adlards hyllade zombie-serie; sen jag skrev om den sist har album 3-4-5 kommit ut. Jag hoppas att den positiva utgivningstakten betyder att den säljer bra för det är den värd, framförallt med tanke på hur få riktigt breda och bra underhållningsserier som översätts till svenska.

De två tidigare albumen är visserligen bra men det är först i och med den långa fängelseepisoden som tar sin början i bok 3, I tryggt förvar, som jag tycker serien verkligen lyfter. Innan dess kändes det för mig osäkert om Kirkman skulle lyckas göra serien till en långkörare eftersom serien mest var en ”Människor i efter katastrofen-värld färdas planlöst runt, och då och då dör någon medan nya tillkommer i gruppen”-berättelse. En bra sådan, absolut, men med begränsad livslängd verkade det som.

Men i och med I tryggt förvar blir det mer stadga i historien. De människor som finns runt huvudpersonen Rick är nu rejält utmejslade och tack vare den fasta punkten i tillvaron som fängelset är (tämligen lätt att försvara mot omvärlden) blir det mer tid över för att utveckla relationerna i gruppen istället för att all tid går åt till att fly från en fara till nästa.

Däremot betyder inte det relativt skyddade boendet att livet på något sätt blir lättare för stackars Rick. Tvärtom är det nu The Walking Dead blir riktigt obehaglig, när det i klassisk katastrof-stil visar sig att de värsta monstren är människor som tappat alla moraliska spärrar. Och det är inte bara de uppenbara monstren som visar sina sämsta sidor utan även de mer ”normala” människorna börjar krackelera. Inklusive Rick själv som inte precis framstår som något föredöme eller ens för den delen särskilt balanserad här.

Köttets lustar, bok 4, fortsätter på samma väg och enligt mig avslutar den fas 1 av The Walking Dead. Faktum är att om serien hade avslutats här hade det känts som ett riktigt stilenligt slut: Samhällets trend är nu klar (neråt, såklart), och även om det inte går helt åt pepparn här är det svårt att tro någonting annat än att det kommer att gå riktigt illa. Alla trådar är ihopknutna, en (falsk) jämvikt har infunnit sig, och det avslutande kapitlet är helt klart tänkt som en sammanfattning av vad som hänt och vad som kommer att hända.

Fast serien tog inte slut här som nog är uppenbart med tanke på att det finns en bok 5, Anfall är bästa försvar 🙂

Om jag sa att I tryggt förvar var riktigt obehaglig så är den här boken det i ännu högre grad. Faktum är att jag personligen tycker att Kirkman går för långt i eländet i och med den synnerligen obehagliga tortyren som en av personerna drabbas av här. Eftersom jag läst mer av serien på engelska vet jag att det här är det enda stället i serien som det händer på så jag har överseende med det, men Kirkmans förtjusning i att utsätta sina karaktärer för allt ont som tänkas kan leder honom fel den här gången. En liten blemma, tyvärr, men var gränsen går är självklart någonting personligt; för mig blir det lite för mycket här.

Men bortsett från den passagen är Anfall är bästa försvar en utmärkt bok som egentligen bara visar upp precis det som Rick redan konstaterat i boken innan: Det kommer aldrig bli bättre för de nu överlevande; räddning finns inte att få och det enda som återstår är att försöka överleva i den värld som nu råder.

The Walking Dead är inte nyskapande vad gäller idéer för de mesta som sker har redan skildrats åtskilliga gånger i andra liknande böcker/(tv-)serier/filmer. Det som gör den bra är istället att Kirkman lyckas göra personerna intressanta, och dessutom att han aldrig tvekar det minsta om att ta livet av vem som helst när det passar sig. Den enda som garanterat kommer klara sig är Rick, och hittills har Kirkman också lyckats med att göra livet allt mer eländigt för honom i nu mer än 100 nummer av tidningen, vilket är en bedrift i sig. Man kanske inte ska göra som jag just gjort, dvs läst 3 böcker i ett svep, för då kan det bli lite väl deprimerande. En bok i taget är precis lagom skulle jag säga!

Och slutligen också några ord om Aparts utgåva. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: De svenska böckerna ser alldeles förträffligt trevliga ut. Bra papper som lämpar sig för gråtonerna, en ambitiös översättning (det känns väldigt ovant med att läsa dialekt på svenska eftersom det är sällsynt att någon ger sig på det), och en enkel men effektiv design av böckerna där man tagit de amerikanska omslagen rakt av med bara en tillagd liten textremsa om att det är på svenska (vilket är vettigt med tanke på den engelska titeln). Exemplariskt 🙂

PS. Och ett extra poäng ska Apart ha för att de gjort sig omaket att ordna fram förord till böckerna och resuméer (tyvärr inte i alla volymerna); det känns mycket mer personligt än om det bara varit serierna rätt upp och ner. DS.

En knegande levande död: iZOMBIE

Postat den

Charlaine Harris var kanske inte först ut, men det är hennes böcker som bildat skola när det gäller att mixa klassiska skräckfigurer och romantik. Det är välförtjänt för framför allt hennes första Sookie Stackhouse-bok, Dead Until Dark, är en riktigt bra bok. Andra efterföljare, som Molly Harper, har skrivit böcker som är så lika i Harris i ton och innehåll att det nästan känns som böcker från samma värld, bara med en annan författare bakom boken. Inte mig emot för det är en trevlig genre som jag gärna läser som avkoppling; det kanske inte är stor litteratur, men det är inte alltid som jag är sugen på det.

My Life as A White Trash Zombie

I Harris böcker har det nu dykt upp vampyrer, varulvar, älvor, gnomer, maenader, osv, osv, men en klassisk skräckfigur saknas: Zombien. Det är antagligen för att den som alla vet tillhör monstrens underklass, ständigt sedd ner på av andra. Hur sexigt är det egentligen med hjärnätande och ruttnade kroppar?

Men trots det dök de förra året upp en bok i den här genren med en zombie i huvudrollen: My Life as A White Trash Zombie, skriven av Diana Rowland. Huvudpersonen Angel Crawford råkar ut för en olycka, och efter den märker hon att hennes aptit har ändrats radikalt till någonting huvudsakligen huvudsakligt. Dessutom får hon svårt att tänka klart och börjar ruttna om hon inte får sin diet tillfredsställd med jämna mellanrum. Taskigt läge, så vad gör man? Ett jobb på en begravningsfirma fixar kakan, och sen bär det iväg med mystiska mord och kärlek. Såklart, för genren är vad den är. Rowland sköter sitt utan klagomål från mig, och omslaget av Daniel Dos Santos är det inte bara jag som tycker är smått genialt 🙂

Så vad har då det här att göra med serier?

iZOMBIE, en Vertigo-tidning skriven av Shris Roberson och tecknad av Mike Allred (tecknaren av bl a X-Statix), är en ovanligt godmodig Vertigo-titel som har ett liknande tema med en liknande lösning, och när jag läste den kom jag omedelbart att tänka på Rowlands bok. Dock började serien redan 2010 så om någon har läst den andra så är det Rowland som är härmaren, men själv tror jag snarast att det handlar om två olika författare som haft samma grundidé (”Jag vet! En sån där mysig skräck/romantik/deckare med en zombie i huvudrolle!”) varpå mycket av resten följer naturligt på premissen. Men det var onekligen en idé som var nästan oundviklig, med tanke på Harris et als böcker.

Där en ung kvinnlig huvudperson är given för det har ju alla andra böcker i genren också. I iZOMBIE heter hon Gwen Dylan (och hon påminner t o m om Dos Santos bokomslag i utseende), och hon jobbar som dödgrävare i staden Eugene efter att på ett för henne okänt sätt ha blivit förvandlad till en zombie. Behovet att äta hjärna för att undvika förlusten av intellektet och köttet på kroppen, extra-styrkan, osv fungerar på väntat sätt; det som är eget för Gwen är att hon också temporärt kan höra den avlidnes tankar efter måltiden.

Och det är inte alltid så skoj för ofta har den döde någonting som han/hon vill ha utfört innan de vill lämna stackars Gwen ifred. Hitta mördaren, säga några sista ord till en familjemedlem, äntligen vinna en skeetboll-tävling, eller någonting annat. Så för att få lugn och ro tar Gwen och ger sig den på att hjälpa dem, ibland med hjälp av sina vänner Ellie (spöke) och Scott (varterrier). Det lilla gänget liknar någon gång sig själva vid Scooby Doo-gänget och det med all rätta för det är precis vad det påminner om.

Romantiken har de alla svårare med av olika anledningar (osexigheten i att vara en zombie, svårigheten att få tag på någon när man inte kan röra vid andra, osv), men de kämpar på.

Precis som de flesta böckerna i genren tycker jag det här är en mysig läsning. Det är på intet sätt revolutionerande eller gripande, men att läsa de första 20 numren tyckte åtminstone jag var skoj. Allreds teckningsstil passar finfint här med sina teckningar som då och då faktiskt påminner om gamla tecknade tv-serier som Scooby Doo, fast med mycket mer elegans.

Men jag kan inte påstå att manuset någonsin tar en oväntad vändning. Allting flyter på exakt som jag förväntar mig från nummer till nummer, så det är inte en tidning som jag kommer kasta mig över när nästa nummer dyker upp. Handlingen är också ganska sävlig så jag skulle nog säga att det är bäst om man har en chunk med åtminstone några nummer att läsa.

Allt som allt en rätt trevlig bekantskap, om nu bara inte Roberson får för sig att dra iväg åt något mindre lyckat håll; i de sista numren jag läst dyker en statlig organisation bestående av diverse monster (zombie, Frankenstein-varelse, …) upp som har som uppgift att kämpa mot ondskans krafter. Det finns tecken på att Gwen eventuellt rekryteras dit vilket jag tycker vore synd; jag föredrar nog en fortsättning på de charmiga småäventyren i Eugene (som ibland känns som Sunnydale, med tanke på alla monster som verkar finnas där) snarare än en Rädda världen-action.

Fler friska försök: The Walking Dead på svenska

Postat den

Jag vet inte om det är början på en långsiktig trend eller bara ren slump, men nu har det kommit en hel del serier på svenska i år som siktar på mer än att bara sälja till de närmast sörjande (dvs inbitna serieläsare som jag). Efter Utopi och Agent Marc Saunders kommer nu det nystartade förlaget Apart ut med en av de bäst säljande serierna i USA på senare år: The Walking Dead, zombie-serien som också blivit tv-serie.

För den som inte läst serien förut kan jag rekommendera mina tidigare inlägg; varde nog sagt att det är en riktigt bra och rejält obehaglig historia där man aldrig kan vara säker på vad som ska hända härnäst, och att den här första boken tar er från den 28 dagar tidigare-liknande starten till den punkt där man börjar märka hur bra Kirkmans historia är. Kort sagt, en utmärkt zombie-historia där tonvikten ligger på efter katastrofen-känslan mer än att slakta högar av långsamt vandrande döingar (men det går såklart åt en hel del av de senare ändå). Istället tänkte jag skriva några ord om den svenska utgåvan för det är den väl värd.

Boken samlar ihop de första sex numren av tidningen till en billig penning. Det är bra med en någorlunda rejäl chunk eftersom TWD inte är en serie som öser på med action direkt från starten; istället tar den tid på sig för att bygga upp karaktärerna, vilket såklart gör att den action som finns får så mycket större verkan. Därmed inte sagt att det saknas action för när det väl bränner till gör det det ordentligt, bara att Kirkman portionerar ut tillfällena väl 🙂

Rick borde nog inte öppna dörren...

Så omfång & pris är bra (och Apart har sagt att de kommer fortsätta i samma stil, dvs i albumformat); hur är det då med den fysiska utgåvan i sig?

Tidigare i år skrev personerna bakom Apart lite på Serieforum om hur de jobbat med typsnittet som används. Att överhuvudtaget bekymra sig om sådant var lovande, och omsorgen om detaljer lyser igenom i hela boken. Förutom typsnittet (som verkligen ser mycket bra ut) är också trycket rejält över snittet, med en utmärkt svärta och gråskala, allt tryckt på en mycket svagt gul-beige-vitt papper som är mycket smakligt att titta på. När jag pratade med Johan (en av Aparterna) på SPX i söndags sa han att man kostat på sig lite bättre tryck än sedvanligt och det var bra investerade pengar tycker jag. Faktum är att det ser bättre ut än de lyxutgåvor på engelska som är de jag själv läst; mycket frustrerande 😉

Som sagt!

Så för de som inte redan läst TWD kan jag bara säga att den svenska utgåvan är riktigt bra, precis som serien själv, och till och med lockande för en sån som jag som redan läst den på engelska. Ergo, ett mycket rekommendabelt köp (om ni känner er osäkra kan ni ladda hem de första 10 sidorna på Aparts hemsida; det är därifrån bilderna här kommer). Och att ni också stödjer ett nytt svenskt förlag är ju inte så dumt heller!

Härnäst: SPX-fanzine en masse!

Lapham gör zombieserier (dåligt): Crossed – Family Values

Postat den

Jag ligger lite efter med recenserandet så nu blir det några kortare uppdateringar för några serier jag läst de nyare delarna av: En mycket bra, en som blivit bättre efterhand, och en riktigt usel. För att bli av med den urkiga serien tar jag och börjar med den…

När jag läste Garth Ennis serie Crossed för ett år sedan blev jag rejält besviken när jag fann en extremt våldsam och osmaklig serie, helt utan den egendomligt burleska finess som Ennis kan få till när han anstränger sig. Crossed frossade i människor / zombier (OK, enligt Crossed är det människor som fått någon smitta, men zombier är det enklaste att kalla dem) som alla gjorde sitt bästa i att chockera så mycket de bara kunde, och Ennis förmåga att skildra personer jag bryr mig om och  hans humor fanns det bara någon enstaka glimt av, om ens det.

Så fråga mig inte varför jag fick för mig att läsa uppföljaren Crossed – Family Values; mitt enda försvar var att författaren den här gången var David Lapham som liksom Ennis brukar kunna skriva, och kanske skulle han lyckas bättre.

Men istället blev det faktiskt ännu sämre, vilket är en bedrift i sig.

Till zombier som attackerar/våldtar/lemlästar allt vad de ser får vi nu en liten charmig historia om en gudfruktig man som våldtar sina döttrar, gör dem barn, och smittar dem med zombiesmittan, skyllandes allt på sitt uppdrag från Gud men egentligen är han förstås bara ett slemmigt äckel. Överlag är incest-temat starkt här, där förutom den trevliga pappan vi också får se mamman som när hon blivit smittad omedelbart ger sig ut på jakt efter sina söner. Allt är elände, och givetvis kan inte Lapham låta bli att få sin huvudperson, Adaline, att fundera på om inte människor som hennes far egentligen är värre än de smittade. Djupa filosofiska resonemang, not.

Tji tröttsamt våld, istället en harmonisk familjebild

Att sen tecknaren Barreno lyckas med att bli ännu stelare i stilen än Burrows var i den första delen gör varken från eller till i den här sörjan.

Förlaget Avatar visar i och med Crossed – Family Values att de fortfarande är ohotade i sin ställning som utgivaren av de absolut sunkigaste serierna i USA, trots en del stora namn i sitt stall. Yuck!

En obehaglig bagatell: Blackgas

Postat den

Warren Ellis är en smula knepig. Han har skrivit några riktigt bra saker (som Planetary och Transmetropolitan) men också alltför stora mängder rent skräp. Som Blackgas, en zombie-serie i två delar som jag hade oturen att läsa häromveckan.

För några månader sedan skrev jag om Garth Ennis försök att skriva om våra lunkande släktingar, och beklagade mig över att han lyckats så dåligt. Crossed saknade originalitet och var en helt meningslös serie; liksom Blackgas är förlaget bakom det hela Avatar Press, något som bådar illa i sig. Riktigt så dålig som Crossed är inte Blackgas, men på sitt sätt var den trots det mer frustrerande att läsa eftersom den framförallt i början hade en del inslag som gjorde att mina förväntningar steg.

För det börjar bra: Huvudpersonerna Tyler och Soo är på besök hos Tylers familj, som bor på en ö med en del säregna drag. Det finns gott om kufar, som familjen Doolan som skulle passa bra i en splatterfilm även utan zombier, och några av Tylers mer underliga gamla lärare dyker också upp. Så när den riktiga historien drar igång hoppades jag på att få se hur det hela skulle arta sig, speciellt när det visade sig att istället för de gamla vanliga zombierna var det här frågan om en svart gas som gör att människorna som inandas den (eller som får i sig kroppsvätskor från en smittad, t ex genom bett) behärskas helt av de våldsamma inslagen i sitt underjag. En ganska bra idé, och jag räknade med att jag skulle få se vad det skulle leda till för de som drabbats.

(Klicka för att se hela sidan; känsliga tittare varnas)

Men hej vad jag bedrog mig. Istället är varenda smittad den andra lik: Allt blir en enda extrem sadistisk våldsorgie, där det enda Ellis försöker åstadkomma är att övertumfa sig själv i groteskerier. All uppbyggnad med olika karaktärer, alla möjligheter med grundidén, är som bortblåsta, och har ersatts av våld (och våldsporr) av sunkigaste slaget. Och när teckningarna sen ser lika men- och könlösa ut som om det är Barbie och Ken på nya äventyr blir läsvärdet bra nära noll; innan serien tappade bort sig själv tyckte jag visserligen inte att Fiumaras illustrationer var mer än bara uthärdliga, men att skildra de handlingar som Ellis sen ger sig på kräver en helt annan känsla än vad Fiumara förmår åstadkomma. Inte för att serien skulle blivit bra bara för att en annan, mer passande, tecknare skulle varit inblandad, men det hade kanske gjort serien läsbar. Nu var det bra nära att jag inte läste klart den, trots att de två volymerna är tunna (3 32-sidiga tidningar var).

Många zombie-serier finns det; tyvärr envisas Avatar Press med att ge ut riktigt usla versioner på temat.

Garth Ennis gör zombieserier (dåligt): Crossed

Postat den

En till Garth Ennis-serie, och tyvärr en till misslyckad sådan. Jag hade helt missat att Ennis höll på med en zombie-serie så jag hade ingen aning om vad för slags serie Crossed var när jag köpte boken i helgen. Det var lite oroväckande i sig eftersom jag borde hört någonting om den ifall den var bra, och än mer oroväckande var det att förlaget var Avatar som gett ut några av Ennis mindre bra saker som exempelvis Streets of Glory.

Zombier alltså, även om de aldrig kallas för det i den här strax-efter-katastrofen-serien. Här är det frågan om den moderna zombien, dvs den som är snabb och (relativt) smart. Ennis har uppdaterat dem en smula i Ennis-stil, så istället för att bara vara ute efter att bita/äta upp andra människor vill de här kreaturen också plåga sina offer så mycket de bara kan, och när människor saknas så roar de sig med att tortera varandra istället.

Men i övrigt är det klichéartat så det sjunger om det: Vi får följa en liten grupp människor som försöker klara sig så gott det går; då och då ger någon av dem upp alternativt blir zombiefierad varpå han/hon måste dödas av någon i gruppen under allmän depression; de som försöker behålla sin humanitära inställning går garanterat åt medan de som helt kopplar bort könslorna har en chans att överleva; och så vidare.

Med andra ord samma story som skrivits många gånger förut. Och det behöver inte vara något fel; Ennis historier är ofta inte särskilt originella men de är ändå underhållande tack vare hans förmåga att krama det gottigaste ur klichéerna och att berätta om intressanta personer. Men här saknas helt den extra kryddan som Ennis brukar lägga till, och hela serien känns rejält avslagen. Jacen Burrows teckningar är rätt stela och okänsliga och lyfter inte heller de serien.

Och sen finns förstås elefanten i rummet: Kritiker- och läsarsuccén The Walking Dead som gjort allting Crossed försöker göra tidigare och mycket bättre, med personer jag bryr mig om på riktigt och vars öden därför berör mig så mycket mera. Människorna i Crossed passerar förbi utan att sätta några avtryck vilket gör att de hemska sakerna de utsätts för bara känns rått och spekulativt istället för gripande.

Crossed ska tydligen bli en film om allt går enligt planerna, och jag hittar en hel del artiklar på nätet som uppskattar serien för dess nattsvarta atmosfär och extrema våld. Men för min del, och det säger jag som en som brukar gilla Ennis, tycker jag att det här är en av hans sämsta serier; den känns lat, som om den vore skriven med hjälp av minsta motståndets lag där den enkla lösningen alltid valts, och Ennis slarvar dessutom med detaljerna och gör sig aldrig besväret att ens presentera en del av människorna vi får följa vare sig när de ansluter till gruppen eller när de avpoletteras. Zombie-diggare kan nog läsa Crossed med nöje men annars bör man undvika den.

Inte så skrämmande zombier: Tokyo Zombies

Postat den

Zombievågen visar inga tecken på att ta slut, med filmer, böcker och serier en masse som frossar i de levande döda. Somt bra, somt mindre bra, som vanligt.

Dagens ämne, Tokyo Zombies av Yusaku Hanakuma, vet jag inte riktigt hur jag ska klassa.

Inte bara zombier kan bitas

Inte bara zombier kan bitas

Jag hade visserligen bitvis roligt när jag läste den, framförallt i början, men det berodde mycket på att det var en så fascinerande simpel serie. Teckningsmässigt går Hanakuma en hård match mot Jeffrey Brown om vem som ser ut att ha lagt ner minst tid per ruta, och manusmässigt är det strax under Mega-Pyton i konstfärdighet.

Men simpelt är inte alltid dåligt, och jag misstänker att Hanakuma (liksom Brown) medvetet har gjort Tokyo Zombies till vad den är. Den klassiska zombie-genren är egentligen skrattretande fånig: Långsamt ragglande människor som utstöter gutturala stönande är inte precis det mest sofistikerade upplägget för en historia. Och Hanakuma tar alltså genren på exakt 0% allvar, och på ett glatt barnsligt sätt spinner han sin historia utan minsta eftertanke.

En typisk Dark Fuji-begravning

En typisk Dark Fuji-begravning

Jag kan sätta en peng på att han inte hade en susning om hur historien skulle sluta när han började; här är det total anarki i fråga om manus som gäller.

Den lilla plot som finns går ut på att zombier översvämmar Japan efter att alldeles för mycket skit har dumpats på Dark Fuji, ett gigantiskt berg av sopor, lik (ibland döda när de begravdes, ibland först senare) och allsköns avskräde. Liken lever upp och ragglar ner mot Tokyo, där det går som sig bör: Japan blir snart helt zombifierat, utom i små enklaver där man istället roar sig med att tvinga den förtryckta underklassen att slåss mot zombier i arenor för att roa överklassen.

Andra halvan med sin mix av proffsbrottning och zombier är definitivt mindre lyckad än den första; det verkar som om idéerna tagit slut. Men den första halvan är värd att läsa med sina oerhört odramatiska zombiebett parat med ultravåld/sex/groteskerier som ser ut att vara tecknat av ett barn (ett litet dito).