Kategoriarkiv: Serier för barn

Hjärtestorm/Stormhjärta

Postat den

Viola från Pssst! har växt upp; vuxen är hon inte, men 14 år gammal börjar det där med kärlek att bli intressant, så när hon efter en friidrottsdag sätter sig ner och pratar med Storm från samma skola är det dags för känslostormar modell större. Är hon kär i Storm? Är Storm kär i henne? Hur ska man veta vad man själv egentligen känner? Och ännu svårare, hur ska man veta vad någon annan känner utan att försätta sig i en pinsam och/eller utelämnande position? Den där första dagen gick ju allt så lätt och det var bara underbart att sitta där och prata, men hur gör man sen?

Precis som i Pssst! får vi följa Viola via en mix av vanliga seriesidor, utdrag ur hennes dagbok, inre tankar. Tillsammans blir det något av en stream-of-consciousness-skildring av Violas inre när text, bilder och färg flyter samman. Det fungerar väldigt bra just när det gäller att skildra känslor som är så starka att det nästan kokar över; på samma sätt som Viola inte vet vad hon ska göra med alla känslor så är boken lika splittrad den i sin framställning där det plötsligt dyker upp saker som Stora drömkillespelet, eller diverse minisammanfattningar av klassiska kärleksskildringar genom historien. Det vore roligt att se hur Annette Herzogs manus ser ut, och hur specifika instruktioner hon gett till illustratörerna hur saker ska skildras 🙂

Illustratörerna ja… Den här gången är det inte bara Katrine Clante som står för teckningarna som det var i Pssst!, för boken består av två separata delar, Hjärtestorm och Stormhjärta, där den första tecknats av Clante och följer Viola, medan den andra (som man läser genom att vända boken uppochner och läsa från andra hållet) är tecknad av Rasmus Bregnhøi och följer Storm. De två har klara likheter i sina stilar så det känns inte konstigt att läsa dem efter varandra; faktum är att de påminner så mycket om varandra i sin känsla att jag precis lika gärna sett att Clante tecknat båda två (eftersom jag tycker en gnutta bättre om hennes sidor) eftersom tecknarbytet inte i sig tillför någonting 😉

Berättargreppet med de två parallella skildringarna är däremot lyckat. Om man som jag först läser om Viola (och jag tror det är den bästa ordningen) får vi enbart vetskap om det som Viola vet; varför Storm agerar som han gör vet inte Viola (eller läsaren, för den delen), så osäkerheten är svår att hantera. Sen när vi får följa Storm får vi förklaringen till varför han gjorde som han gjorde, och följa hans tankar under skeendena.

Violas version
Storms version

Helt symmetriskt är det inte, Viola och Storm är olika personer och de reagerar olika när kärleken slår till. Viola oroar sig över vad hon och Storm egentligen känner, medan Storm är mer säker på sin sak och istället är orolig för om han är bra nog och hur han ska göra för att visa hur kär han är. Och även om båda två skildras med känslig och ömsint hand så kunde jag inte låta bli att notera att när det kommer till tankar om sex i mer konkret form är det bara Storms berättelse som inkluderar det.

Man behöver absolut inte läsa Pssst! för att läsa Hjärtestorm/Stormhjärta, men tillsammans blir de ändå starkare. Den äldre Viola vi möter här känns igen från sin yngre version, och sättet hon skildras på är konsekvent. Det här handlar om två alldeles förträffliga böcker som kanske inte ger svaret på de stora frågorna om vem man är, varför man är här, och vad kärlek egentligen är, men för den undrande i Violas ålder får man iallafall bekräftelse på att man inte är ensam i grubblandet över tillvaron 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Katten Nils åker till månen

Postat den

Ibland får jag lite dåligt samvete när jag tänker på att jag inte skriver så mycket om svenska serier. Delvis beror det förstås på smak, dvs att jag inte alltid uppskattar samma serier som många förlag, men det är nog också så jag missat en hel del beroende på att de publiceras på ställen jag inte har koll på, som biserier i 91:an (jag hade ju helt missat Mats Källblads underbara Vimmelgrind i dess tidningsversion innan jag blev tipsad om albumen, och sedan tack vare dem läste hans övriga serier också). Så ett tack till förlaget Rabén & Sjögren som nyligen skickade mig Johanna Kristiansson och Joakim Gunnarssons nya bok Katten Nils åker till månen; Nils själv publiceras i Kamratposten sedan mer än 10 år, men den tidningen har jag inte läst på många år, trots att den ofta haft intressanta serier. Nu har jag dock läst den och känner mig omedelbart redo att förklara den för andra som liksom jag inte har stött på den förut; från trogna läsare ber jag om ursäkt i förväg om jag har missuppfattat någonting 😉

Katten Nils känns som en serie som gjord för en tidning som Kamratposten: Det är en serie avsedd för att unga läsare ska kunna läsa den och förstå den helt själv, utan hjälp från vuxna, precis som tidningen i övrigt. Så teckningarna är tydliga med vem som är vem, och karaktärernas utseende och namn återspeglar just deras karaktär. Som Morr, Nils nemesis, som inte bara heter Morr utan Elake Morr, klär sig i en ”tuff” läderjacka (ser det ut som) och har ett ansikte som klär en buse. Fast givetvis är inte Morr egentligen så elak; när det krisar som i den långa episoden om månfärden (boken består av den episoden, plus ett antal kortare rena skämtserier) så är han precis lika orolig som de andra hur det ska gå för Nils.

Manuset har samma raka stil, med en humor som gärna är handgriplig eller består av lek med ord. Med andra ord, den slags humor som jag tror går hem hos läsekretsen (som jag, när jag var i den åldern och själv läste KP):


För en van/vuxen läsare kan det ibland te sig övertydligt och väl enkelt, men det är en fullständigt irrelevant invändning; någon gång måste bli den första man stöter på typer av skämt och historier som berättats många gånger förut, och att göra det i en serie i Kamratposten är ett alldeles utmärkt ställe att göra det på 🙂

Som nog märks uppskattar jag verkligen Kamratposten (med, som sagt, en klart begränsad erfarenhet av tidningen från det sensate decenniet eller två…) och dess målsättning att vara till för de yngre, en tidning som balanserar på den där knivseggen med att vara skriven så att den fungerar för yngre utan att bli vare sig för svår eller för insmickrande barnslig (något som barn är extremt bra på att märka). Och Katten Nils är ett bra exempel på den filosofin. Helt utan anmärkning är den inte; till exempel tycker jag ibland att teckningarna är på gränsen till lite platta och en smula stela. Men på det stora hela är det en bra serie för de yngsta, och jag måste säga att Rabén & Sjögren förtjänar en eloge för sin barnserieutgivning. Jag har skrivit om några av dem här förut, och sedan finns serier som den urcharmiga Ariol som jag bara nämnt apropå den engelska utgåvan, men den finns alltså också på svenska. Så jag hoppas de fortsätter, även om vissa seriebloggare (host-host) kanske ibland är lite slarvig med att notera böckerna…

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Farväl till Lou!

Postat den

Det finns en del serier och serieskapare som jag själv förknippar med den här bloggen mer än andra, som Lewis Trondheims serier, framförallt Dungeon. Det är serier som jag själv upptäckte tidigt i bloggens historia, så min glädje i att ha läst dem är förknippad med det roliga jag haft (och har) med att skriva om serier här. Till kategorin hör också Julien Neels Lou!, så det känns lite smått vemodigt när serien nu avslutas i och med att den åttonde delen kommer ut på svenska: På väg mot nya äventyr. Men samtidigt är det givetvis också väldigt roligt att översättningen av en modern europeisk serie inriktad på yngre läsare faktiskt kommit hit, så en stor eloge till Wibom Books för det!

Fast det där med yngre läsare stämmer inte riktigt längre… I den första boken är Lou tolv år för att i den här vara typ arton, och i takt med att hon blivit äldre har också serien anpassats för äldre läsare. I början var det huvudsakligen en skämtserie med ensides episoder, för att sedan övergå till längre berättelser. Och känslomässigt har serien också vuxit upp, där de första albumens mer lättsamma känslor ersatts av djupare funderingar om hur man ska veta vem man är, hur man ska vara, och hur man huttar sin egen väg.

Allt kulminerar i På väg mot nya äventyr där Lou för första gången lämnar sina vänner och familj för att ge sig ut på en roadtrip helt själv. Bästa vännen Paul hälsar hon ändå på, och gamla flamman Tristan skymtar också till i förbifarten, men det är tydligt att Lou till slut inte längre är fånge i gamla relationer som med tiden blivit alldeles för komplicerade. Gamla vänner ska förstås inte överges, men det är först i och med nya vänner och relationer som hon kan ta ett steg till i sitt sökande.

Liksom Lous känslor börjar världen själv också reda ut sig här. I början av albumet är allting som i den minst sagt mystifierande Kristallåldern, men allteftersom Lou börjar få ordning på sig själv börjar också världen fungera som innan. Jag kan fortfarande inte påstå att jag har någon bra eller exakt tes om vad kristallerna och den allmänt konstiga stämningen där tiden själv kändes sönderbruten representerade, men att den hängde ihop med Lous sinnesstämningen var tydligt redan innan, och här blir det än mer uppenbart. Men hur som, efter att ha varit tveksam till greppet med världen i spillror gillar jag det mycket bättre nu, efter ytterligare två album. Jag har iofs fortfarande lite svårt att förlåta Neel för Richards inte helt motiverade flykt från Lous familj, men annars är det ok 😉

Jag tror inte jag har så mycket mer att säga eftersom det vid det här laget nog är tydligt vad jag tycker om serien; jag har skrivit om vartenda av de åtta albumen så det finns viss risk för upprepningar… Låt mig bara säga att jag tycker att det är åtta mycket bra album, och att det var väldigt kul att läsa om dem alla i samband med att serien avslutades. Att få följa hur Lou växer upp och hur hennes relationer förändras och fördjupas är ett nöje, och likaså att se hur Neels teckningar utvecklas från de tidiga en smula kantiga till de mjukare som ses här.

De visar också hur vår värld på ett sätt har förändrats under de fjorton år som gått sedan första delen kom ut 2004, där Lous mammas förtjusning i sin (eller i teorin, Lous) nya Gamecube för min del daterar serien. Och det menar jag bokstavligen, dvs att jag omedelbart förstår ungefär när den utspelas, inte att den känns  gammalmodig i sin brist på smarta mobiller eller dylikt. För känslor fungerar precis likadant nu som då, eller som i Lous fall, fungerar men är svårförståeliga, till och med för den som har dem 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Vildmarks-systrar

Postat den

vildmarks-systrar - katten loori flyr - omslag

Ibland kommer det serier som jag inte har mycket att säga om men som jag ändå vill uppmärksamma; kanske för att det inte behövs, kanske för att jag redan skrivit om dem och inte har någonting att tillägga, kanske är jag trött i fingrarna 😉

Som Vildmarks-systrar – Katten Loori flyr, en svensk utgåva av amerikanska Lumberjanes som samlar de första fyra avsnitten i en bok. Eftersom jag gillade den amerikanska boken när jag skrev om den och dessutom beklagade mig över att den inte fanns på svenska så, tja, nu när den faktiskt gör det tänkte jag det var värt att nämna!

Jag äger inte den svenska utgåvan (jag ramlade över den helt oförhappandes i en butik idag) så jag kan tyvärr inte säga någonting om översättning med mera, men det är kul att serien kommit hit. Jag har inte själv läst den sedan Noelle Stevenson lämnade manusarbetet eftersom det främst var hennes bidrag jag uppskattade så jag vet inte om den fortsatt vara bra efter det. Men eftersom Stevenson skrev serien de första sjutton avsnitten vet jag att iallafall den här boken har bra manus, och jag har redan tipsat en kompis som i dagarna var ute efter en födelsedagspresent till sin dotter om den.

Och det påminner mig om att jag borde prova på TV-serien She-Ra and the Princess of Power, med tanke på att Stevenson är ansvarig för den med. Aldrig får man vila! 🙂

vildmarks-systrar - katten loori flyr

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Bamse à la John Ajvide Lindqvist

Postat den

Bamse - Nina i knipa - omslag

Jag kan inte påstå att jag är någon stor Bamse-läsare. Som liten läste jag den ibland och gillade den lite sådär lagom, men en stor favorit har den aldrig varit. Det jag tyckte, och tycker, bäst om var/är Rune Andréassons (jag råkade precis se på Wikipedia att det ska vara ett é; nytt för mig!) teckningar som är mysiga med sin väldigt speciella stil där allting ser ut att ha knölar och utbuktningar, inklusive t ex stenblock, men som ändå lyckas att se tunga, fysiska och kantiga ut samtidigt som de också verkar vara snällt mjuka. Typ.

Men jag kunde inte motstå att läsa skräckförfattaren John Ajvide Lindqvists nyutkomna novellversion av en Bamse-serie som i skrivande stund finns att köpa på Pressbyrån, i en volym som också innehåller den ursprungliga serien, tillika en serie av just Rune Andréasson. 20:-, och om man köper den den här veckan ingår den i en kampanj med halva priset på diverse serietidningar, och 10:- är inte precis dyrt 🙂 Plus att jag tycker om många av Lindqvists romaner (favoriter: Låt den rätte komma in & Lilla stjärna) så som sagt, givet köp!

Det är väl lika bra att säga det först som sist: Novellen är menad för yngre läsare så förvänta er inget blodbad eller namnlös skräck. Visst skulle det varit roligt att läsa en Bamse där Lindqvist släppte loss men det är inte vad som bjuds i Nina i knipa.

Däremot är det lätt att känna igen Lindqvists litterära stil, med en lakonisk och vardaglig ton oavsett vad som händer. Här finns som sagt inga direkt skrämmande inslag, förutom då att sorkarna faktiskt försöker mörda Nina Kanin (vilket de också gör i serien, vilket där mer än in novellen känns väldigt malplacerat i en i övrigt normal Bamse-serie), men om det här vore en vanlig Lindqvist-berättelse kan man bara ana vad för ruskigt som skulle hända efter enkla men olycksbådande meningar som

”Stackars fisken”, säger Mini-Hopp. ”Stackars döda fisken.”

Och det är väl det jag tyckte var rätt frustrerande med novellen. Som en novell-version av en helt vardaglig Bamse-serie är den definitivt OK, hästlängder bättre än de textberättelser som förut ibland dök upp i serietidningar för barn, men som Lindqvist-läsare känns det hela tiden som om antydningar görs om vad som komma skall, men det blir inget av med det för berättelsen viker aldrig av från sin raka och alltför enkla tråd. Precis som serien den bygger på, skriven av Susanne Adolfsson och tecknad av Adam Blomgren & Ann Härdfeldt, finns det inte mycket av subtilitet; det är en av alltför många Bamse-historier där det är tydligt att man börjat med idén att göra en serie som tar avstamp i att berätta Någonting Viktigt, i det här fallet om hur illa miljöförstöring är, och sedan gör en serie där den enda poängen är just moralkakan, istället för att börja med idén att göra en spännande/rolig/engagerande serie som kanske också kan innehålla en del insiktsfulla inslag. Och eftersom Lindqvist bara lägger till detaljer, inre tankar, och beskrivningar utan att på något sätt ändra i grundhistorien lider den av samma brist.

Bamse - Nina i knipa - serie

En intressant idé är tidningen men nog skulle det varit roligt med en lite friare tolkning av Lindqvist. Jag menar inte en bloddrypande novell där miljöförstöringen långsamt förändrar alla som kommer i kontakt med den och gör att de regredierar till djuren de en gång var eller något liknande, men med en originalhistoria utan större originalitet skulle det behövts någonting mer radikalt för att få mer liv i det hela. Igen, novellen är inte direkt dålig, men lite menlös känns den allt, och jag vet att Lindqvist kan (mycket) bättre 🙂

Och ett litet tillägg: Det finns som sagt en Rune Andréasson-serie med här också, Bamse och den stora höststormen från 1973, och det är klart bättre serie, enkel som den är. Den följs sedan med en del råd om hur man kan göra om man ska förvandla en serie till en novell, och sedan ett antal tomma linjerade sidor där man kan göra ett försök med en egen novellifiering. Och när man gjort det, alternativt skrivit på dator, så kan man skicka in den som sitt tävlingsbidrag med chansen att vinna serietidningar och godis (hm, godis i pris från Bamse?!?). Hur som, kul med tävlingar i serietidningar som har att göra med serieskapande. Eller, iallafall, med novellskapande utgående från serier 😉

Be Prepared

Postat den

Be Prepared - cover

Anya’s Ghost var en trevlig serie för barn av Vera Brosgol om ryss-amerikanska Anya och hennes möte med ett spöke, och i Be Prepared är det återigen en ryss-amerikanska i huvudrollen men den här gången är det Vera själv (som alltid med självbiografiska serier använder jag förnamn för seriekaraktären och hela namnet eller efternamnet för serieskaparen) som står i fokus: Veras familj har ont om pengar så Vera har svårt att skaffa kompisar bland de mer välbärgade skolkamraterna där status fås av dyra leksaker. Dessutom tycker de att Vera är udda eftersom hennes familj är så ryska, trots att de bor i USA, så när äntligen Vera får chansen att åka på ett sommarläger för just ryska barn i Connecticut blir hon överlycklig över att äntligen få träffa några som är mer som hon själv är. Hon har försökt få amerikanska vänner, men efter en mycket misslyckad (och mycket sorglig) födelsedag  har hon gett upp; det är ryss-amerikanskor som gäller!

Be Prepared - födelsedag

Men såklart går det inte så bra, och sommarlägret blir istället en skärseld som Vera måste överleva. Det gör ont i hjärtat av att se Veras besvikelse och hemlängtan; Brosgols teckningar är enkla men mycket effektiva i skildring av Vera som hela tiden utstrålar litenhet, av att inte höra hemma. Alla andra har varit på lägret flera tidigare år, och dessutom har Vera oturen att precis passerat åldersgränsen då scouterna ska börja göra ”nyttiga” saker på lägret istället för att bara leka. Så hon är yngst i gruppen, yngst i tältet, och känner ingen annan. När den två veckor långa vistelsen äntligen ska vara över och hennes mamma kommer till lägret fulländas eländet: Mamman måste på grund av möjligheten till ett nytt jobb (pengabrist, som sagt) vara borta i två veckor till, och Vera som bara uthärdat i vetskap om att lidandet snart är över tvingas acceptera faktum för familjens bästa:

Be Prepared - förlängning

För en vuxen låter fyra veckor på läger kanske inte så långt, även om lägret är misslyckat, men är man bara nio år kan det vara en evighet. Vera gör sitt bästa för att få de andra att tycka om henne, men eftersom hon hela tiden agerar från ett underläge blir det mer av att hon försöker muta dem på olika sätt än att de blir vänner på riktigt.

Men för en van läsare känns det ändå som om det nog kommer ordna sig (någorlunda) mot slutet, och det gör det också när Vera släpper på prestigen i att bli kompis med de äldre och coola flickorna och istället lär känna den något yngre Kira. Och mobbarna på lägret får sina straff, de med 🙂

Så allt löser sig till det bästa, inklusive lärdomen för läsaren att man ska vara sig själv och inte bekymra sig för mycket om vad andra tycker. Allt i en mycket läsvärd serie, med utmärkta teckningar där framförallt Veras inre känslor med alla nyanser av hopp/besvikelse/ångest/rädsla/kärlek är perfekt framställda.

Men sen är det det där efterordet av Vera Brosgol…

Där berättar Brosgol att det inte riktigt gick till som i serien: Det gick inte dåligt för mobbarna, den vänliga lägerarbetaren Natasha som hela tiden försöker hjälpa Vera att må bra fanns inte, med mera. Och hennes lillebror som i serien verkar ha det mycket bättre än hon på lägret var inte alls så lycklig där, han heller. Men för att göra boken mer dramatiskt effektiv har en del saker lagts till, andra tagits bort, och händelser flyttats runt. Bra tänkt tycker jag eftersom det viktigaste är att det blir en bra bok snarare än att den är helt sanningsenlig, och jag tycker Brosgols kommentar om att känslorna som skildras däremot är 100% sanna verkar stämma, med tanke på hur väl Vera skildras.

Så serien blir inte sämre av efterordet men däremot sorgligare, för åtminstone för min del känns det svårt att inte tycka ännu mer synd om lilla Vera som, liksom alltid när det gäller starka känslor hos barn, mestadels får kämpa ensam eftersom ingen riktigt förstår hur jobbigt hon har det :-/

Be Prepared - lyckligt slut

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 9: Mini-recensioner

Postat den

När det blir varmt samtidigt som jag hänger på sommarstället går mitt tempo ner sisådär 90%, och tröskeln för att börja skriva ett inlägg här känns meterhög. Bara om någon undrar över den lusiga frekvensen på recensioner alltså!

Men jag läser en del (även om det går långsammare med det också), så nu har jag en hel del som jag borde skriva om. Onekligen är rätt mycket av det inte så värst upphetsande, så för att rensa min lista på saker jag ska skriva om så blir det ett Gott och blandat-inlägg, med ovanligt korta omdömen och serier som inte förtjänar fler ord, antingen för att de inte är så värst bra (men kanske finns det någon som blir intresserad av någon av dem så därav orden) eller för att jag skrivit om dem förut. Jag har också läst några serier som förtjänar fler ord men de sparar jag till nästa inlägg (som blir av närhelst jag klättrat över den där meterhöga tröskeln nästa gång…). Så:

Love Vibes/Angel Nest/Body and Soul av Erica Sakurazawa: Diverse serier av den av många omtyckta josei-serieskaparen Sakurazawa. Hon gör serier som är smådeppiga, med smått självdestruktiva huvudrollsinnehavare som alla är kvinnor i 20–30-årsåldern med relationsproblem: Är det värt att stanna i ett destruktivt förhållande för att åtminstone ha någon? / Kan man lita på någon? / … Inte så dumt när jag känner för att läsa serier med en stor dos av ung livsleda, med karaktärer à la modeteckningar. Men själv är jag nog i längden mer för josei inriktade till lite äldre läsare, som Tokyo Tarareba Girls.

It’s Tokyo, Charlie Brown! av Vicki Scott (manus) & Paige Braddock (teckningar): Urk. Nyskapad licensierad Snobben-serie där alla åker till Tokyo för att vara med i en internationell baseball-turnering. Noll av Schulz humor/känslighet/värme, och smått pinsamt att de inte ens vågar visa de japanska motspelarna. Undvik!!!

Again!! av Mitsurou Kubo: Tidsresande vardagsberättelse där huvudpersonen samma dag som han tar examen av oförklarad anledning transporteras tre år tillbaka och börjar om skolan igen. Vid första försöket hamnade han snett från början och fick inga vänner alls, så nu tänker han försöka ändra det (när han väl inser vad som hänt). Småtrevlig men absolut inte omistlig komedi om hur en osocial person försöker bli social och hur han drar med andra i sitt förändringsförsök.

Top 10 Season 2 & Beyond the Farthest Precinct: Efter att Alan Moore skrivit Top 10 så tog bland annat tecknaren Zander Cannon över serien och två nya mini-serier producerades. Jag missade dem när de kom ut och ramlade nyligen över dem i digitalt format och tänkte att Jamen-varför-inte-prova? Fel av mig för det här är närmast oläsligt skräp. Inte för att Top 10 någonsin var mer än en (rejält) underhållande serie när Moore skrev den, men inte trodde jag att en så enkel och lättföljd formel, dvs superhjältar + polis-serie skulle gå att misslyckas med så till den milda grad.

Mermaid Project av Leo & Corine Jamar (manus) & Fred Simon (teckningar): Framtidsthriller där elakt multinationellt företag försöker framställa fungerande sjöjungfrur/män m h a genetisk manipulation. Som alltid med Leo ett tämligen torrt manus, men med lite mer liv än vanligt (som jag utgår Jamar stått för), och en okomplicerad handling fylld av klichéer. Men den är tydligt berättad och tecknad, och fungerar som bukfylla (eller vad jag nu ska kalla en så här enkel serie).

Cochlea & Eustachia av Hans Rickheit: Raka motsatsen mot Mermaid Project är det här en absurdistisk serie, nästan helt utan text, med hallucinatoriska teckningar som eventuellt berättar en historia, men som lika väl kan läsas som fria associationer, typ Jim Woodrings serie Frank. Jag gillar Rickheits teckningar och ibland även hur seriesidorna utvecklas med sin drömska logik, men personligen har jag ett begränsat intresse för den här sortens serier, oavsett hur skickligt gjorda de är. Men som omväxling till de flesta andra av dagens rätt fantasilösa serier, toppen!

One Week Friends av Matcha Hazuki: Mer serier från Japan med vardagsdrama/romantik/humor baserat på ett underligt inslag. Här är det flickan Kaori Fujimiya som varje vecka helt glömmer bort allt som har med vänner att göra medan saker hon lär sig i skolan osv stannar kvar i minnet. Så när klasskamraten Yūki Hase försöker bli hennes vän är det svårt: Varje måndag måste ha börja om igen och förlita sig på att Kaori har läst sin egen dagbok där hon skrivit om att han är hennes vän. Så Måndag hela veckan i något annan form och utspelande i Japan, alltså. Helt OK men när den ibland vågar utnyttja sitt tema lite mer än bara som humor märks det att serien skulle kunnat vara så mycket bättre om den bara vågat ta ut svängarna mer, istället för att använda minnesförlusten mer som en gimmick.

The Waters of Deadmoon av Adamov (manus) & Cothias (teckningar): En gammal fransk sf-serie från Heavy Metal som känns som urtypen av sådana, med dekadens i ett framtida Paris där världen drabbats av vattenbrist och numera styrs av den ene mer pervertade än den andra tyrannen. Det finns en slags trygghetskänsla i att läsa serier som så ihärdigt gör sitt bästa för att chockera på ett totalt förutsägbart sätt, men vidare bra är det egentligen inte. Å andra sidan är det inte heller uselt eftersom Adamov & Cothias iallafall har gjort så många liknande serier att hantverksskickligheten finns där, inklusive snitsiga teckningar. Men sammantaget bara en serie som de som läste Heavy Metal och liknande tidningar på 80- och 90-talet kan få ut lite stilla nostalgi ur.

The Kingdom 5 av Benoît Feroumont: Europe Comics fortsätter översätta Feroumonts charmerande medeltidsserie, och jag fortsätter lika troget att läsa dem. Fem volymer är nu översatta och jag antar/hoppas att den sjätte också dyker upp snart 🙂

The Bride Was a Boy av Chii: Välmenande och informativ serie om hur det är att som japan göra en könskorrigerande operation. Man får veta vilka lagar som gäller, vad som görs och hur, terminologi (och tummen upp för Chiis avslappnade attityd, som huvudsakligen går ut på att säga att ”Såhär föredrar jag att man uttrycker sig, men andra kan säkert tycka någonting annorlunda så ta det bara lugnt och gör ditt bästa”, istället för en mer oflexibel ton), med mera. Synd bara att serien är småtrist. Den jämförs på många ställen med serier som My Lesbian Experience with Loneliness och My Brother’s Husband, men förutom att de alla handlar om icke-heterosexualitet har de mycket få likheter, och de två sistnämnda är överlägsna som serier.

Dreamin’ Sun av Ichigo Takano (som också gjorde Orange, en klart bättre serie): När jag började läsa den här serien drabbades jag av déjà vu; hade jag inte läst den här för några månader sedan? Men nix, för den tidigare lästa serien hette House of the Sun. Fast med likheten i namn och i handling eftersom även den här handlar om hur en tonårsflicka med problematiskt hemliv flyttar från hemmet alltför tidigt och blir kär i en man in huset hon flyttar till förstår jag min förvirring. Det här är faktiskt den äldre serien så om någon har kopierat den andra är det här originalet, fast sämre är det likafullt för här bränner det aldrig till som det gjorde i House of the Sun. Så om ni ska läsa en japansk serie om flyende tonårsflickor som blir kära i något äldre män, ta den sistnämnda.

Ok, nog med mitt planlösa skrivande; nästa gång blir det liiite mer fokuserat och liiite högre kvalité, jag lovar 🙂

Kan köpas hos bl.a.: