Kategoriarkiv: Serier för barn

Tim och Tamtam & Sisters

Postat den

Varje år efter SIS brukar jag fundera på vad som jag personligen upplevde som festivalens utmärkande inslag. I år var det lätt: Serier för barn. Flera förlag som enbart inriktar sig på den gruppen av läsare, och både översatta och svenska serier finns det ganska gott om. Så idag blir det några korta ord om två album från ett av de förlagen, nämligen Gaspard Förlag 🙂

Tim och Tamtam 1 – Min nya vän (teckningar Bannister, manus Grimaldi)

Tim är en liten Cromagnon-pojke (tror jag) som en dag upptäcker någonting som inte borde existera: En levande dinosaurie. Lyckligtvis (med tanke på hur stor den är, framförallt munnen…) är den vänlig och de blir genast lekkamrater. Ett problem finns dock: Ingen tror på Tim när han berättar om Tamtam, och varje gång han ska visa upp sin nya vän gömmer den sig.

Lite av Kalle & Hobbe, Stanley and His Monster, med flera andra serier om små pojkar med imaginära/overkliga kompisar alltså. Ett problem med genren är att det lätt blir att alltför mycket av att serien fokuserar på huruvida kompisen faktiskt existerar eller inte, alternativt att osannolika sammanträffanden alltid gör att ingen annan får syn på den. K & H undviker problemet genom att Hobbes status mestadels ignoreras, medan däremot SaHM är riktigt trist serie eftersom så gott som alla serier handlar om just monstrets status (alla andra tror det är en hund).

Tim och Tamtam lider inledningsvis också av att det finns några sidor för många där skämtet bara är att Tim ska visa upp Tamtam men att Tamtam givetvis just försvunnit, varpå de andra skrattar åt Tim. Men det verkar som om Grimaldi/Bannister också inser problemet och i slutet av albumet upphör det att vara ett problem, och då blir serien också klart bättre: Det är roligare att läsa om hur Tim, hans vänner, och de vuxna reagerar på Tamtams uppenbarelse och hur man ska kunna leva tillsammans med en dinosaurie som i princip kan äta upp vem som helst när som helst än halvtrista skämt om att Tim har en alldeles för livlig fantasi (eller för den delen, om hur Tims vänner mobbar honom för att han ljuger så mycket).

På det hela taget är Tim och Tamtam en trevlig läsning, där det bästa nog är Bannisters livliga teckningar med dess charmiga kurvor. Som en skämtserie fungerar den okej, även om skämten inte är de allra fräschaste. Ju mer personlighetsfokuserade serierna är desto roligare blir de enligt mig, och de bästa sidorna är de där Kara är med, en ännu yngre flicka som är den enda som tror på att Tamtam finns men det innebär inte att hon litar på Tamtam:

Vi får se om det blir fler album med Tim och Tamtam; den här boken översattes förra året och hittills finns ingen nummer 2. Men Gaspard tar det generellt lugnt med utgivningen, antagligen för att inte överanstränga sig, så vi får se. Jag tycker att serien förtjänar en chans till, framförallt som jag tycker serien blir bättre allteftersom.

Sisters 3 – Det var hon som började (teckningar William, manus William & Cazenove)

Jag har nämnt serien Sisters förut, och nu har Gaspard alltså kommit fram till det tredje albumet (mer eller mindre; några sidor är tagna från album fyra). Jag tycker fortfarande om de två systrarna och deras relation, men jag skulle gärna se att manuset vågade gå utanför de nu etablerade ramarna lite oftare. Marine och Wendys relation när det enbart är de två som det handlar om kan jag rätt bra vid här laget och det finns inte så många överraskningar kvar, men så fort andra personer dyker upp med åtföljande komplikationer (Marine som så gärna vill hänga med de stora flickorna, Wendy som vill vara vuxen inför sina kompisar men som fortfarande gillar att leka med Marine, osv) blir det roligare.

Lite på rutin går serien allt, och jag är nyfiken på hur det hanteras i originalet; det finns en uppsjö med album om de två systrarna, inklusive avknoppade serier, och jag är nyfiken på om status quo förändras där. Hur som helst är jag glad att Gaspard knegar på för jag tror att det alltid behövs fler inbjudande serier för unga läsare; alla behöver inte vara mästerverk (det vore förstås roligt om alla var det, men det är orealistiskt) så serier som Sisters behövs de med: Underhållande men inte alltför djup 🙂

Lovande inledningar: Mighty Jack & Injection

Postat den

Två serier idag som har det gemensamt att de ännu efter några hundra sidor bara precis har startat; i övrigt är de väl ungefär så olika som serier kan vara i stil, målgrupp och så vidare, men nu är det så att jag råkar känna för att skriva om båda serierna idag och då blir det så 🙂

Mighty Jack av Ben Hatke

mighty-jack-cover

Jag har berömt Hatkes Zita the Spacegirl förut; det är en väldigt trevlig, bitvis småsorglig science fiction-serie med den unga Zita i huvudrollen som (åtminstone oftast) ensam ger sig i kast med ett komplicerat universum. Efter den har Hatke gjort några bilderböcker och en del kortare serier, men med Mighty Jack är det dags för ett längre format igen. I huvudrollen: Jack, en ung pojke (men några år äldre än Zita) som tillsammans med sin mamma och sin lillasyster Maddy har en lång sommar framför sig.

Och för Jack riskerar den att bli extra lång och ansträngande eftersom mamman måste ta ett ytterligare jobb för att klara ekonomin och därför blir Jack tvungen att ta hand om den autistiska Maddy på egen hand. När Maddy för första gången någonsin pratar med honom är det därför inte så konstigt att han lyssnar uppmärksamt på vad hon säger. Synd bara att det hon säger är att Jack ska byta ut familjens bil mot några bönor/frön som en underlig försäljare på en lokal marknad har till salu…

Fantasy är ordningen för dagen istället för science fiction alltså, med magiska växter och varelser, och Jack & Maddy får lyckligtvis hjälp av grannflickan Lilly som upptäcker vad de håller på med. Lyckligtvis, eftersom alla växter inte är vänligt sinnade och Lillys oortodox uppväxt gjort henne väl förberedd för fysiska strapatser.

mighty-jack-attack

Vad är bra i Mighty Jack?

  • Givetvis teckningarna; Hatkes stil tilltalar mig med sin charm och mjuka pennföring, tillsammans med en bra känsla för rörelse. Han är inte en perfekt serietecknare, det finns en tydlig känsla av bilderboksillustrationer över sidorna, serierutor och textbubblor till trots, men mycket skicklig är han.
  • Relationerna. I Zita var det mestadels en entjejsshow men här är det en ensemble som Jack jobbar mot, och hans relationer till Maddy/Lilly/mamma är alla skildrade med empati och omsorg.
  • Maddy. Med autism är det lätt hänt att karaktärer blir klichéer av autistiska personlighetsdrag men Maddy är en egen individ, och att hon är autistisk är bara en del av vem hon är, inte allt vad hon är.

Den kritik jag har är minimal, som bilderbokskänslan. Den enda allvarligare invändningen är rent teoretisk: Om serien inte avslutas vore det tråkigt för boken avslutas med en rejäl cliffhanger!

Injection, skriven av Warren Ellis och tecknad av Declan Slavey & Jordi Bellaire

injection-cover

Nu till en serie med en helt annan målgrupp och med betydligt mer komplicerad intrig, som väntat med tanke på att Warren ”Planetary/The Authority/Transmetropolitan/Global Frequency” Ellis står för manus. Tio nummer av tidningen är hittills utkomna, och de utgör tillsammans de två första kapitlen i berättelsen.

De inledande numren anstränger sig inte för att förklara för läsaren vad som pågår. Vi får följa diverse människor i diverse mer eller mindre obegripliga situationer: En man har, inkopplad till sin datorn, självantänt men kan fortfarande prata och hälsar den inkallade experten vid namn; en kvinna inspärrad på vad som verkar vara ett mentalsjukhus anlitas att besöka ett forskningslaboratorium där några stenar verkar ha öppnat en dörr till ett annat universum; en James Bond-liknande man bryter sig in i ett hotellrum i Paris där en Daesh-cell håller hus.

Hur allt hänger ihop dröjer det ännu några nummer innan Ellis avslöjar, och för den som kan sin Ellis är svaret ganska typiskt, dvs det handlar om moderna idéer om identitet, verklighet, och det är en bra bas för en plott tycker jag (men jag tänker inte tala om vad basen är eftersom det är kul att läsa serien och klura själv på vad sak händer). För att vara Ellis är berättelsen faktiskt ovanligt rättfram och tydlig, när man väl får veta vad som hänt/händer alltså!

injection

Problemet är just att det tar så lång tid innan saker och ting klarnar, och även efter det går handlingen alltför långsamt framåt. Det känns som om Ellis, som i sina bästa serier sprudlar av idéer, här har alltför få av dem och därför drar ut på handlingen så mycket han kan. Resultatet är en serie med en utmärkt grundidé, intressanta karaktärer (de där ”diverse”-människorna, alltså), men som saknar det där extra, både i manus (med bristen på tempo och, ärligt talat, också en viss brist på originalitet med en handling som känns mycket generisk för Ellis och som även i sina bästa stunder känns som Planetary-light) och i de kompetenta, ofta stämningsfulla, men smått torftiga (lite konstig ord kanske men det är så de känns) teckningarna.

Lovande är Injection ändå, jag läser gärna mer av serien. Men om jag var lite orolig över Mighty Jack och huruvida det blir en fortsättning/avslutning så är jag mycket mer orolig för Injection; jag skulle inte bli det minsta förvånad om jag fick höra att Ellis övergett serien. Den stretar och kämpar på för att lyfta men gör det aldrig, inte riktigt, så som jag skulle önska.

Space Battle Lunchtime

Postat den

space-battle-lunchtime-cover

Ibland behöver man ( = jag) bara läsa en enkel, gullig och feelgood-serie, och eftersom jag skulle tro att det finns fler som behöver sådan läsning då och då så kommer här ett tips (också det enkelt, men jag vet inte om det är gulligt /feelgood) om en sådan: Space Battle Lunchtime av Natalie Riess.

Åtta nummer (samlas ihop i två volymer; en redan utkommen, den andra dyker upp framåt sommaren) där kocken Peony tävlar i matlagning av ett ovanligare slag, nämligen i konkurrens med diverse utomjordingar på en galaktisk tv-kanal. Att hon hamnar där är mer eller mindre en slump: En rekryterare till programmet dyker upp på Jorden och blir förtjust i Peonys morotskörsbärskakor och frågar henne om hon är intresserad av att vara med i en matlagningstävling:

space-battle-lunchtime-inbjudan-1space-battle-lunchtime-inbjudan-2

Som synes inte så mycket tjafs om det förunderliga i att det visar sig finnas intelligent liv i rymden för här handlar det om någonting mycket viktigare och roligare: Matlagning! Att Peony som slängs in i tävlingen helt utan chans att förbereda sig och därför inte har en susning om vad ingredienserna är eller om hur köksapparaterna fungerar avskräcker henne inte. För som hon konstaterar när hon ser ett paket Mars-socker på hyllan: Det är åtminstone från samma solsystem så det borde nog fungera i receptet 🙂

Dramatiska vändningar till trots, inklusive en annan kocktävling med mycket högre insatser, är det här en serie som håller vad den lovat redan från första sidan: Eventuella problem kommer redas ut, nya vänskaper kommer uppstå, och ingen är helt igenom ond. Förutom möjligen Ariella Magicorn, enhörningen med sockersött utseende, enorma ögon, och ett blodtörstigt inre…:

space-battle-lunchtime-magicorn

Fast även hon härjar med ett gott humör, liksom alla andra i serien; eventuella ledsamheter varar inte för evigt i Space Battle Lunchtimes färgglada värld.

Så en synnerligen gemytlig serie att läsa, och givetvis är den inte riktigt så ytlig som jag beskrivit den; utan sympatiska karaktärer som jag bryr mig hade det bara varit fluff. Men Penyo, kameraoperatören Aris, konkurrenten Neptunia och de andra har alla personligheter som är värda att lära känna, och det är precis vad en sådan här lättsam serie behöver för att jag ska tycka om den. Att Riess tecknar med fart och fläkt hoppas jag framgår av bilderna ovan; hon är definitivt en talang att hålla ögonen på. Och om någon frågar om jag vill läsa mer om Peony så blir svaret ett självklart Ja!  🙂

PS. För den som vill pröva på Riess serier finns hennes webbserie Snarlbear att läsa på nätet; jag läste de första åtta kapitlen häromåret och tyckte om den, och tänker i talande stund läsa resten av serien. DS.

Stora stygga räven: Arv och miljö

Postat den

stora-stygga-raven-omslag

Alla som läst sagor vet vad man kan förvänta sig av rävar och hönor: De förstnämnda är sluga, de sistnämnda är lättskrämda virrpannor. Men verkligheten kan vara annorlunda; att känna att man är annorlunda än det som omgivningen (och kanske man själv också) förväntar sig kan vara traumatiskt och förvirrande.

Och en seriebok där spänningen mellan arv och miljö utgör tyngdpunkten i berättelsen låter kanske som om det skulle kunna bli en tung och deprimerande läsning, men Benjamin Renners Stora stygga räven är ett förträffligt motexempel på det. För att vara en serie inriktad på barn är den ovanligt lång (192 s), men ”tung och deprimerande” är den inte; tvärtom är den uppsluppen och hur rolig som helst 🙂

Inledningen är ren buskis: Räven smiter in på bondgården för att äta upp en höna, men ingen bryr sig egentligen om honom eftersom han är en så misslyckad och föga skräckinjagande räv. Och för den delen är hönorna både större, kraftigare och mer aggressiva än räven, så att vakthunden lugnt fortsätter att läsa sin tidning är förståeligt…

Men i skogen väntar vargen och han har andra planer: Eftersom vargen inte kan smita in lika enkelt i jakten på hönor så föreslår han att räven istället ska stjäla några ägg, och att de sedan ska föda upp hönor själva för att senare kunna äta upp dem. Sagt och gjort ger sig räven ut på jakt igen och den här gången lyckas han (med en smula tur), och väl tillbaka till skogen blir han sedan av vargen tvingad att ruva äggen. Men nu är det en gång så med kycklingar att den första varelse de ser efter kläckningen är den som de anser är deras mamma, så räven finner sig hastigt och lustigt i en föräldraroll med tre krävande småttingar:

stora-stygga-raven-nyklackta

Från och med äggkläckningen förändras serien; humorn, som hittills som sagt varit av lyckad buskis-typ men givetvis ganska simpel, blir nu mer personlighetsbaserad. Räven har en svår inre strid: Han vill vara som vargen, dvs det perfekta rovdjuret som utan att tveka kan äta upp andra djur, som han tror att rävar ska vara, men samtidigt är ju de där kycklingarna och deras ovillkorliga kärlek till deras mamma så hjärtknipande charmiga.

Räven är inte heller ensam om det här problemet. Även kycklingarna har det, men eftersom de är så små är det enklare för dem: De vet helt enkelt att eftersom deras mamma är en räv så är de också rävar; vad andra tycker om det spelar ingen roll. När den lilla familjen sedan behöver få hjälp av de andra djuren på bondgården gentemot vargen som kräver att få äta upp hönorna när de växt till sig, inklusive de rävhatande och extremt hämndlystna hönorna, fortsätter den lätta förvirringen om vem som är vad med maskeringar och annat.

stora-stygga-raven-kycklinginsikt

Det här hade kunnat bli en enkel och klassisk förväxlingskomedi, och om så vore hade jag visserligen gillat serien för rolig är historien och Renners teckningar likaså, men jag hade nog tyckt att det var lite tunt. Det som gör den bättre än underhållning för stunden är att rävens förvandling från sagans typiska räv (någorlunda, han är allt lite udda redan i början) till den älskande föräldern är genuin och inte bara finns med som ett komiskt inslag: Humorn i serien är inte att just en räv blir förälder till just kycklingar, utan humorn utvinns istället ur omgivningens reaktioner. Räven själv framstår, när krutröken lagt sig, som den med mest moralisk resning, mest flexibla, och mest empatiska. De andra vuxna, som vargen och hönorna, har svårt för att inte säga omöjligt att acceptera att en RÄV verkligen kan älska kycklingar; det är löjeväckande (vargens åsikt) och bedrägligt (hönorna).

stora-stygga-raven-vargen

Just det ja, teckningarna! Renner tecknar i en skulle jag säga urtypisk humorstil där alla illustrationer (rutor saknas) är i helfigur och så gott som utan komplicerade bakgrunder, med ett hundraprocentigt fokus på karaktärerna. Tänk Copi, Wolinski, Bretécher, Reiser och många andra, men en livligare och mer frisläppt linje än dem (förutom Reiser då för mer frisläppta linjer än han hade är svårt att tänka sig) som behövs när humorn blir mer fysisk än verbal.

Och en liten detalj som jag tycker väldigt mycket om när den används bra, som här: De där små runda ögonen utan pupiller som syns till ibland, när extrema känslor ska skildras. Jag la först märke till dem hos Trondheim men har sen sett dem i många andra serier; oftast franska men de syns till ibland även på andra ställen. Löjlig liten sak, men jag är också löjligt svag för den 🙂

Om ni behöver ett julklappstips för något barn i er närhet (eller för den delen någon vuxen som gillar serier) så rekommenderar jag väldigt gärna Stora stygga räven. Rolig och spännande men också med ett djup som inte skrivs läsaren på näsan. Och räven är en strålande karaktär, där jag framförallt gillar hur hans känslomässiga utveckling skildras, där scen läggs på scen med ibland långa tidshopp mellan som visar hur han långsamt accepterar att ja, han älskar verkligen sina små kycklingar 🙂

Ghosts

Postat den

Det tar några år mellan gångerna men nu har Raina Telgemeiers fjärde egna bok anlänt: Ghosts. Och inledningsvis känns det mycket välbekant:

ghosts-intro

Två systrar i baksätet på en bil, den här gången på väg till en ny stad; en scen som liknar andra i Telgemeiers äldre böcker.

Men skenet bedrar för den här gången är det en historia av ett slag som Telgemeier inte berättat förut. Den yngsta systern, Maya, är sjuk i cystisk fibros, och för att hjälpa henne flyttar familjen till en stad med ett gynnsammare klimat. Storasystern, Catrina, förstår att det är nödvändigt men gillar inte flytten, och är därför negativt inställd till staden redan från början. När det sen visar sig att man där ser det som en naturlig sak att umgås med och tänka på döda familjemedlemmar, framförallt i samband med den annalkande Día de los Muertos / De dödas dag, får hon nästan panik; hon vill inte konfronteras med tanken på att Maya kanske kommer att dö. Att acceptera att döden är en naturlig del av livet är en svår insikt för henne att lära sig.

Det finns mycket som skiljer Ghosts från de serier vi hittills sett från Telgemeier:

  • Det självbiografiska inslaget saknas
  • Det är inte bara fiktion, det är dessutom övernaturlig sådan (titeln, Ghosts, kan tolkas bokstavligt)
  • Det finns en mycket tydligare historia med början och slut; Telgemeiers tidigare serier har varit nästan helt karaktärsdrivna

Det känns, kort sagt, mycket mer som en klassisk handlingsdriven roman än hennes andra böcker.

Och det tar sin lilla tid att vänja sig vid, åtminstone för min del. Visst är det många saker jag känner igen, som fokuset på syskonens relation, men de mer dramatiska inslagen som spöken och tankar om döden är nya.

Jag är en fan av fiktion; om jag generellt sett får välja dras jag alltid mot det skönlitterära. Men det beror givetvis också på författaren/skaparen, och medan jag uppskattar att Telgemeier breddar sin repertoar är jag inte så säker på att resultatet den här gången är helt lyckat. Det hon är bra på, som familjerelationer, är lika bra som någonsin, och scenerna mellan Maya och Catrina är lika bra som några andra i hennes serier. Teckningarna är likaså lika effektiva som alltid; jag förstår att Telgemeier säljer så bra som hon gör eftersom hennes serier är mästerliga i sin tydlighet, oavsett om man är van att läsa serier eller inte.

Men framförallt det fantastiska inslaget, med spökena, fungerar inte riktigt för mig. Att de så tydligt skildras som någonting riktigt, som  någonting som tveklöst existerar, och inte som någonting symboliskt som representerar människors kärlek till sina familjemedlemmar även efter döden, gör att budskapet blir alltför enkelt och grunt: Om vi nu alla lever vidare precis på samma sätt efter döden som innan och till och med kan umgås med vår familj, må vara i en fysiskt ogripbar form, så är givetvis döden inget stort problem, och Catrina behöver inte oroa sig alls.

Med andra ord, som döden presenteras i Ghosts är det bara fånigt att fundera över den. Och det tycker jag är synd för jag skulle nog hellre sett att Catrinas vägran att acceptera tanken på att Maya kanske kommer att dö hade skildrats som ett svårare problem än det visar sig vara; resultatet i Ghosts är att Catrinas känslor och tankar om döden förminskas till att bara handla om att inte längre vara så negativ till den nya staden och att inte vara rädd för alla spöken som finns där.

Så tyvärr måste jag säga att Ghosts är den minst lyckade av Telgemeiers fyra egna serieromaner (egna = helt eget manus och teckningar). Dålig är den inte och läsvärd är den absolut, och jag hoppas att hon fortsätter att utmana sig själv med nya typer av serier, även om det här försöket inte blev lyckat i alla detaljer.

ghosts-cover

Hilda and the Stone Forest

Postat den

hilda-and-the-stone-forest-cover

Det är dags för ett nytt äventyr med Luke Pearsons lilla men ack så upptågsrika Hilda, men den här gången med en följeslagare som gör upplevelsen betydligt läskigare för henne: Hennes mamma.

Inte för att hon ogillar mamman, tvärtom älskar båda två varandra och de trivs tillsammans, men för att mammans närvaro gör att det inte längre finns ett tryggt hem att komma tillbaka till. Och, såklart, för att även om mamman uppskattar Hildas energi så har hon ändå för tillfället förbjudit Hilda från att lämna hemmet efter att Hilda ljugit om vad hon haft för sig. Men  den lilla nissen Tontu som vi senast såg i Hilda and the Black Hound råkar ”slarva bort” både Hilda och mamman när han använder sina magiska dörrar, varpå de två måste försöka hitta hem igen, tillsammans.

Historien är lika fantasifull som Hilda-böckerna brukar vara, och jag gillar att den den här gången fokuserar lite mer på Hildas familj; ett nytt äventyr där Hilda upptäcker nya magiska varelser vore inte tråkigt, men nu, i den femte boken, kan det behövas lite omväxling. De magiska varelserna är där, förvisso, men att mamman blir mer involverad är definitivt ett plus när hon och Hilda måste reda ut sin relation, samtidigt som de måste undvika att bli uppätna/nertrampade/någontingannatsomskullekunnahändameddem av trollen de stöter ihop med.

Mer plus: De inledande sidorna där Pearson låter oss följa några typiska dagar i Hildas liv i snabbcollage, vilket gör att Hilda, hennes vänner, och staden Trolberg får lite mer djup. Förut har albumen varit helt inriktade på just det äventyr som just den boken handlade om, men här är penseln bredare. Serien består inte längre bara av Hilda utan det finns fler karaktärer som är intressanta, men onekligen är Hilda i centrum fortfarande och så är det förbli; den energi och äventyrslystna hon har gör att hon knappast kan hamna i skymundan 😉

Hildas vardag

Hildas vardag

Pearsons teckningar fortsätter att vara verkligt trevliga att titta på, med sin mycket lätt igenkännliga färgskala; jag gillar de senare men lite saknar jag nog ändå de en smula tyngre färgerna i den första boken. Å andra sidan, jämfört med det albumet har han blivit bättre på rörelse (eller möjligen är det så att han tecknar mer rörelse numera) och på tempoväxling: Nuförtiden är Hilda ibland fylld av action, ibland mer filosofiskt lugn, medan de tidiga albumen nästan enbart bestod av det sistnämnda.

Så högt betyg, som alltid, för Hilda. Det är rätt långt mellan albumen (2 år sedan det senaste) och det gör ju ingenting eftersom kvalitén är så hög, men just den här gången vore det trevligt om nästa dök upp lite snabbare, med tanke på (läs själva) det här albumets slut!

Roller Girl

Postat den

Roller Girl - omslag

Mer fart på svensk serieutgivning för en yngre publik, den här gången med hjälp av huvudpersonen Astrids två hjulförsedda fötter i Victoria Jamiesons Roller Girl, översatt av Sara Årestedt och utgiven på Rabén & Sjögren.

Som man kanske kan misstänka handlar boken om roller derby, en sport som Astrid upptäcker en dag när hennes mamma tar med henne och hennes bästa vän Nicole på en match. Astrid faller som en fura och bestämmer sig omedelbart för att hoppa på ett sommarläger för sporten. Men sen var det det där med Nicole som inte är lika förtjust i idén…

Det är svårt att inte jämföra Roller Girl med Raina Telgemeiers serier: Teckningsstil, åldern på huvudpersonerna (och tänkta läsare), och ett tema om det knepiga i att växa upp, med allt vad det innebär av att förändras, få nya men förlora gamla vänner, föräldrar som har svårt att hänga med i svängarna, med mera. Likheterna är stora, och med tanke på både hur lyckade Telgemeiers serier är och de stora försäljningsframgångarna är det inte lätt att leva upp till jämförelsen.

Men jag skulle säga att Jamieson helt klart förtjänar sina egna framgångar (för även den här boken har dykt upp på t ex New York Times bestseller-listor). Förvånad av hur historien slutar kan jag inte säga att jag blev, men trevligt hade jag medan jag läste. Det är en lite enklare historia än de hos Telgemeier, där mallen följs till punkt och pricka för en berättelse om nybörjaren som har stora svårigheter i början och som måste kämpa sig igenom både sportsliga och personliga problem innan allt löser sig. Och även teckningarna är lite enklare, med en plattare känsla och någon enstaka gång en smula osäker linje.

Roller Girl - derby

Fast ärligt talat är det mest petitesser. Det är verkligen kul att se den här på svenska, till en billig penning, och utgivet på ett förlag som borde ge den chansen att upptäckas av många (till skillnad från de svenska utgåvorna av Telgemeier (det är sista gången jag nämner henne, jag lovar!) som inte ens finns att köpa via de stora internet-bokhandlarna). Jag tror den passar perfekt för slukaråldern, och jag har redan köpt ett ex som jag gett bort till en i rätta åldern. Och jag vill ha fler serier i den här stilen, på svenska, med inte alltför komplicerad men ändå bra läsning, som man kan rekommendera utan minsta brasklapp, och som så gott som garanterat kommer resultera i en nöjd läsare 🙂