Kategoriarkiv: Serier för barn

Siri och Mimers brunn & Sjöjungfrun Minna

Postat den

Siri+Minna.jpg

Två bokrecensioner för priset av en blir det idag när jag tar upp de senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens fortsatta satsning på serier för barn. Jag har skrivit om några av dem förut, som Roller Girl och Superdövis, men det finns flera som till exempel John Holmvalls trevliga John Bauer-inspirerade små böcker som jag inte nämnt här förut.

Och nu är det snart dags för årets seriemässa i Stockholm, SIS 18, vilket jag märker i och med att lite fler recensionsexemplar än vanligt dykt upp hemma hos mig. Det märks tydligt att förlagen är medvetna om mässan och tajmar vårens upplagor till densamma, vilket alltid gör att jag får lite svårt att hinna med att skriva om allt. Men i år kommer det nog gå lättare eftersom jag (Snyft! Depp!) kommer vara bortrest och missar mässan -> det blir inga roliga / underliga / obegripliga fanzin inköpta och därefter recenserade, och inte heller alla de förlagsutgivna serier som jag brukar hitta på mässan som jag annars inte ser till. Alla förlag är inte så bra på att göra sig hörda så mässor är ibland nästan enda chansen att få reda på vad som finns utgivet…

Men tillbaka till dagens serier, och jag börjar med

Siri och Mimers brunn av Patric Nysträm (manus) och Per Demervall (teckningar)

Det här är det andra albumet om vikingaflickan Siri och till skillnad från det förra, Siri och vikingarna, som utspelades i Miklagård befinner sig Siri den här gången på hemmaplan, i Sverige. Men när Zack, vännen hon träffade i Miklagård, kommer på besök och de tillsammans reser till Birka är det dags för nya äventyr när de söker efter en försvunnen skatt.

Serierna om Siri lanseras som en klassisk äventyrsserie och det stämmer bra; det finns till och med en introduktion av huvudpersonerna à la den från Asterix, med en bild på var och en tillsammans med en presenterande text. Det finns också en återkommande (korkad) skurk, en medhjälpare till densamma, så vi befinner oss på välkänd mark för den vana serieläsaren.

Och kanske är det lite för välkänt. Historien rullar på utan mankemang, gåtor ställs och löses, men jag saknar lite tuggmotstånd och lite personlighet. Hittills är Siri bara en äventyrlig flicka och Zack en något försiktigare pojke, men mer än det vet jag inte om dem.

Siri och Mimers brunn - gåta.jpg

Men det handlar fortfarande bara om två böcker så med lite tur är det enbart en fråga om tid innan personerna sätter sig bättre, och jag tycker det finns en potential här. Nyströms manus är kanske fortfarande lite blekt i det stora hela, men historien håller ihop bra med tydlig början och slut, nya karaktärer presenteras prydligt, och så vidare. För en ung läsare som inte läst så mycket annat innan tror jag det fungerar klart bättre än för en mer erfaren som jag. Och jag gillar Demervalls teckningar här; om jag jämför med album som hans gamla Röda rummet tycker jag de här har en mycket friare och mer energisk linje.

I det stora hela skulle jag säga att Siri skulle behöva ta lite mer risker med handlingen och personerna i den. För rätt ålder och rätt läsare kommer den säkert uppskattas, men för att bli en bok läsaren kommer tillbaka till gång på gång behövs någonting som inte följer minsta motståndets lag lika mycket.

Sjöjungfrun Minna och den hemliga vännen av Natalia Batista

Om Siri och Mimers brunn var modellerad efter klassiska äventyrsserier är det här en serie i en helt annan genre. Åldersmässigt är det nog ungefär samma läsare som siktet är inställt på, men Batistas serie är helt inriktad på det personliga tilltalet och inte på äventyret som sådant när sjöjungfrun Minna drabbas av en närmast existentiell kris: Vad betyder det egentligen att vara en sjöjungfru, och måste man göra som alla andra även om man inte tycker om det?

Minnas dilemma är inte diffust utan mycket konkret: Alla andra sjöjungfrur lever på att äta människokött, men när Minna en dag i hemlighet blir vän med Mika, en människoflicka, tycker hon att det känns fel att äta kött som skulle kunna vara Mikas. Så hon vill inte längre följa med på sina systrars jakt, något de inte tycker om eftersom att döda och äta människor enligt dem är en del av vad att vara en sjöjungfru är.

Jag ska villigt erkänna att jag blev förvånad och t o m småskrattade åt det förvånande i att en så sött tecknad serie som den här, avsedd för barn, faktiskt har som tema att äta människokött. Själv kan jag inte låta bli att fantisera om de scener vi inte får se, när Minnas systrar jagar, dödar och styckar människor, och jag misstänker att en eller annan mardröm nog kan bli följden för de minsta. Och det är bara bra tycker jag eftersom litteratur ska kännas, och det inbegriper även skrämmande känslor. Det gäller för barnlitteratur, det gäller för vuxenlitteratur.

Sjöjungfrun Minna - kött.jpg

Sen lindras det hela av att köttet tecknas som det minst köttliknande kött jag sett och det är nog ett bra val för ett mer realistiskt kött hade nog varit i mesta laget, och Batistas mangainspirerade teckningar med sina runda linjer och gulliga personer gör också sitt till för att det inte ska kännas alltför realistiskt. Plus också för att historien inte utmynnar i att alla systrar nu kommer sluta äta människokött utan i en mer leva och låta leva-filosofi* där de alla accepterar varandras åsikter.

Det som skulle kunna bli bättre med Sjöjungfrun Minna är faktiskt en sak som den delar med Siri: Det behövs mer tid och fler böcker för att jag ska få en mer personlig relation till karaktärerna. Serier går fort att läsa och det kan vara en nackdel just när det gäller personteckningen, för jag vet att för min del handlar det delvis om tid för att jag ska engagera mig: Ju mer tid jag spenderat tillsammans med fiktiva karaktärer, desto mer bryr jag mig om dem**. Så jag hoppas dagens serier fortsätter med fler volymer framöver 🙂

Och apropå framöver har Rabén & Sjögren sagt att det kommer tre serieböcker i den här vändan men en av dem dröjer till juni: Enhörningen Aurora av Hedvig Häggman Sund. Med tanke på att jag inte läst några serier av henne på evigheter men verkligen gillade hennes bidrag i bland annat Emma och Sara ser jag fram mot dem med!

Kan köpas hos bl.a.:

 
*: Förutom de som blir uppätna förstås!
**: Vilket tyvärr också innebär att om jag råkar se flera avsnitt av någon usel TV-serie så börjar jag bry mig om karaktärerna, trots uselheten -> jag har till exempel sett alla avsnitt av The Big Bang Theory trots att det är en av de värsta TV-serier jag sett, med sunkig moral, o-rolig komedi, mm. Suck.

The Prince and the Dressmaker

Postat den

The Prince and the Dressmaker - cover

Efter deprimerande framtidsvisioner och en rolig men smådeppig samtidsskildring från Tokyo blir det idag en ren feelgood-berättelse: Jen Wangs saga, för en saga är det även om det saknas magiska inslag, The Prince and the Dressmaker, en underbart mysig bok om hur den franska prinsen Sebastian anlitar sömmerskan Frances för att för hans räkning designa och sy upp de mest fantastiska kreationer Paris har sett. Den enda haken är att det är lady Crystallia, Sebastians alter ego, som bär dem, och ingen förutom Frances vet om hans förkärlek för att då och då bära kvinnokläder.

För några veckor sedan skrev jag om Deserter’s Masquerade, en annan serie där den manliga huvudpersonen bär kvinnokläder. I den var det ursprungligen för att Paul var tvungen att förklä sig och först efter hand upptäckte att han gillade det, men för Sebastian är det både enklare och svårare: Han vet precis vad han vill, nämligen att klä sig i tyger, färger och former han älskar, men förutom att samhället runtomkring knappast skulle vara förstående är han alltså dessutom en prins som av alla, inklusive hans föräldrar och de prinsessor bland vilka han ska välja sin kommande fru, förväntas vara sinnebilden av en maskulin man som med krafttag kan leda landet (landet är alltså Frankrike i en något diffus era; säg 1910-talet men med lite fler hästdroskor o dyl än man skulle vänta sig):

The Prince and the Dressmaker - föräldrar

Men situationen medför också problem för Frances. Hon får visserligen chansen att låta fantasin blomma ut i sina designer, men eftersom alla vet att hon är Sebastians sömmerska kan hon inte ta åt sig äran för lady Crystallias klädsel eftersom det då skulle bli tydligt att det finns förbindelser mellan Crystallia och Sebastian…

Fast varför oroa sig över morgondagen när idag är så underbar? Att maskeraden kommer passera oförmärkt är givetvis i längden omöjligt, det förstår nog både läsaren och Sebastian/Frances, men ju längre det fungerar desto bättre. Så de fortsätter sin charad, allt medan kungen och drottningen planerar Sebastians giftermål och Paris modevärld mer och mer enträget söker anlita Frances för nya kollektioner…

Eftersom det är förlaget First Second som är utgivaren är The Prince and the Dressmaker en serie som är tänkt för alla åldrar, men i det här fallet speciellt för unga tonåringar skulle jag säga. Historien är inte komplicerad, alla viktiga personer i handlingen är grunden goda (om än gammalmodigt sinnade), och man kan vara i trygg förvissning om att allting kommer åtminstone någorlunda ordna sig. Så om en 300 sidor feelgood-serie låter lockande så är The Prince and the Dressmaker ett utmärkt val; det är en serie som visar tydligt vad den vill åstadkomma och klarar av uppgiften med den äran. Min största invändning var nog att jag inte var helt förtjust i hur Wang tecknar ögon; det är någonting med dem som gör att alla går runt och ser lite småtrötta/avslagna ut hela tiden, och det förtar en del av energin. Men det är definitivt en invändning av det minimalare slaget 😉

The Prince and the Dressmaker - dress

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 3

Postat den

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂

The Amazing Adventures of Jules

Postat den

Ett mycket kort inlägg idag om en serie jag vill tipsa om eftersom det är så osannolikt att man ska snubbla över den av en slump: Émile Bravos allåldersserie The Amazing Adventures of Jules. Utgivningen kommer från Europe Comics vilket innebär att det är en helt digital utgåva; tyvärr eftersom jag gärna skulle ha den här på papper, men jag är tacksam för att serien alls översätts.

Tacksam, för det här var en förunderligt trevlig bekantskap för mig. Det enda jag läst av Bravo innan de här två albumen (det finns sex på franska så jag hoppas Europe Comics översätter dem med) var hans utmärkta Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, Spirou-serien med en ung och naiv Spirou i huvudrollen. Nu, efter Jules, så är jag helt säker på att Bravo är en serieskapare som jag kommer läsa allt jag kommer över av (ursäkta meningsbyggnaden!). Jules är en enklare serie, mest för att huvudpersonen Jules är några år yngre än Bravos Spirou, men serien har samma styrkor: En genuint inkännande blick för hur unga människor fungerar, en känsla för dynamiken människor emellan, och subtilt skickliga teckningar av framförallt kroppsspråk.

Jules-fallet kan jag också lägga till att det handlar om science fiction (hurra!) och att fantasin sprudlar. Så läs och roas, det gjorde jag 🙂

Jules har blivit utvald för att följa med på en resa till Alfa Centauri och säger farväl till sin familj

För de allra minsta: Anna och Frogga

Postat den

Dags för det senaste albumet i Cosmos Comics utgivning av serier riktade till unga läsare: Anna och Frogga – Vill du ha ett tuggummi?, skriven och tecknad av Anouk Ricard. De tidigare böckerna på förlaget har utgjorts dels av böckerna om Benny Björn med mycket lättlästa teckningar parade med klurig humor för de som just börjat läsa själv, och dels mer klassisk bilderboksliknande serier av Ricardo Liniers med stämningsfulla bilder.

Den här gången är det återigen en serie som får mig att tänka på bilderböcker, och bilderböcker med de allra yngsta barnen som målgrupp. Ta en sida som den här, från titelepisoden:

Teckningarna är gjorda i en stil som många moderna barnböcker anammar, de skulle nästan kunna vara ritade av ett barn själv, och också språket är enkelt och tydligt och lämpar sig utmärkt för högläsning. När jag läser bilderböcker/barnserier högt brukar jag ofta ändra ganska mycket i repliker och beskrivningar, men replikerna här läste jag (nästan) ordagrannt, så pluspoäng till översättaren för de verklighetstrogna replikerna.

Tydlighet är ordningen för dagen här, med extremt rakt berättade historier och illustrationer som är hur lätta som helst att hänga med i, oavsett ålder. Här och där bryts de rena seriesidorna av med hjälp av målade sidor, både rena illustrationer och i serieform, och de är nog de sidorna jag personligen tycker mest om. Inte för att det är någonting fel på de ”vanliga” sidorna, men jag kan inte låta bli att associera linjerna och färgerna till hemskheter som Totte-böckerna som jag utsattes för som liten. Orättvist, för Ricard är mycket mer personlig, men associationen dyker likafullt upp…

Av Cosmos Comics böcker är det här nog den som jag skulle säga mest tydligt riktar sig direkt till barnen. Med det menar jag att för mig som vuxen är den inte lika intressant som till exempel Benny Björn-böckerna; de senare är med sin absurda humor roliga att läsa för mig själv, medan Anna och Frogga är någonting som jag nog bara kommer läsa om det finns någon jag kan läsa den för. Men det är förstås viktigast att en 4-åring tycker om att få den läst, och min försökskanin (4,5 år) var helt klart nöjd 🙂

Tim och Tamtam & Sisters

Postat den

Varje år efter SIS brukar jag fundera på vad som jag personligen upplevde som festivalens utmärkande inslag. I år var det lätt: Serier för barn. Flera förlag som enbart inriktar sig på den gruppen av läsare, och både översatta och svenska serier finns det ganska gott om. Så idag blir det några korta ord om två album från ett av de förlagen, nämligen Gaspard Förlag 🙂

Tim och Tamtam 1 – Min nya vän (teckningar Bannister, manus Grimaldi)

Tim är en liten Cromagnon-pojke (tror jag) som en dag upptäcker någonting som inte borde existera: En levande dinosaurie. Lyckligtvis (med tanke på hur stor den är, framförallt munnen…) är den vänlig och de blir genast lekkamrater. Ett problem finns dock: Ingen tror på Tim när han berättar om Tamtam, och varje gång han ska visa upp sin nya vän gömmer den sig.

Lite av Kalle & Hobbe, Stanley and His Monster, med flera andra serier om små pojkar med imaginära/overkliga kompisar alltså. Ett problem med genren är att det lätt blir att alltför mycket av att serien fokuserar på huruvida kompisen faktiskt existerar eller inte, alternativt att osannolika sammanträffanden alltid gör att ingen annan får syn på den. K & H undviker problemet genom att Hobbes status mestadels ignoreras, medan däremot SaHM är riktigt trist serie eftersom så gott som alla serier handlar om just monstrets status (alla andra tror det är en hund).

Tim och Tamtam lider inledningsvis också av att det finns några sidor för många där skämtet bara är att Tim ska visa upp Tamtam men att Tamtam givetvis just försvunnit, varpå de andra skrattar åt Tim. Men det verkar som om Grimaldi/Bannister också inser problemet och i slutet av albumet upphör det att vara ett problem, och då blir serien också klart bättre: Det är roligare att läsa om hur Tim, hans vänner, och de vuxna reagerar på Tamtams uppenbarelse och hur man ska kunna leva tillsammans med en dinosaurie som i princip kan äta upp vem som helst när som helst än halvtrista skämt om att Tim har en alldeles för livlig fantasi (eller för den delen, om hur Tims vänner mobbar honom för att han ljuger så mycket).

På det hela taget är Tim och Tamtam en trevlig läsning, där det bästa nog är Bannisters livliga teckningar med dess charmiga kurvor. Som en skämtserie fungerar den okej, även om skämten inte är de allra fräschaste. Ju mer personlighetsfokuserade serierna är desto roligare blir de enligt mig, och de bästa sidorna är de där Kara är med, en ännu yngre flicka som är den enda som tror på att Tamtam finns men det innebär inte att hon litar på Tamtam:

Vi får se om det blir fler album med Tim och Tamtam; den här boken översattes förra året och hittills finns ingen nummer 2. Men Gaspard tar det generellt lugnt med utgivningen, antagligen för att inte överanstränga sig, så vi får se. Jag tycker att serien förtjänar en chans till, framförallt som jag tycker serien blir bättre allteftersom.

Sisters 3 – Det var hon som började (teckningar William, manus William & Cazenove)

Jag har nämnt serien Sisters förut, och nu har Gaspard alltså kommit fram till det tredje albumet (mer eller mindre; några sidor är tagna från album fyra). Jag tycker fortfarande om de två systrarna och deras relation, men jag skulle gärna se att manuset vågade gå utanför de nu etablerade ramarna lite oftare. Marine och Wendys relation när det enbart är de två som det handlar om kan jag rätt bra vid här laget och det finns inte så många överraskningar kvar, men så fort andra personer dyker upp med åtföljande komplikationer (Marine som så gärna vill hänga med de stora flickorna, Wendy som vill vara vuxen inför sina kompisar men som fortfarande gillar att leka med Marine, osv) blir det roligare.

Lite på rutin går serien allt, och jag är nyfiken på hur det hanteras i originalet; det finns en uppsjö med album om de två systrarna, inklusive avknoppade serier, och jag är nyfiken på om status quo förändras där. Hur som helst är jag glad att Gaspard knegar på för jag tror att det alltid behövs fler inbjudande serier för unga läsare; alla behöver inte vara mästerverk (det vore förstås roligt om alla var det, men det är orealistiskt) så serier som Sisters behövs de med: Underhållande men inte alltför djup 🙂

Lovande inledningar: Mighty Jack & Injection

Postat den

Två serier idag som har det gemensamt att de ännu efter några hundra sidor bara precis har startat; i övrigt är de väl ungefär så olika som serier kan vara i stil, målgrupp och så vidare, men nu är det så att jag råkar känna för att skriva om båda serierna idag och då blir det så 🙂

Mighty Jack av Ben Hatke

mighty-jack-cover

Jag har berömt Hatkes Zita the Spacegirl förut; det är en väldigt trevlig, bitvis småsorglig science fiction-serie med den unga Zita i huvudrollen som (åtminstone oftast) ensam ger sig i kast med ett komplicerat universum. Efter den har Hatke gjort några bilderböcker och en del kortare serier, men med Mighty Jack är det dags för ett längre format igen. I huvudrollen: Jack, en ung pojke (men några år äldre än Zita) som tillsammans med sin mamma och sin lillasyster Maddy har en lång sommar framför sig.

Och för Jack riskerar den att bli extra lång och ansträngande eftersom mamman måste ta ett ytterligare jobb för att klara ekonomin och därför blir Jack tvungen att ta hand om den autistiska Maddy på egen hand. När Maddy för första gången någonsin pratar med honom är det därför inte så konstigt att han lyssnar uppmärksamt på vad hon säger. Synd bara att det hon säger är att Jack ska byta ut familjens bil mot några bönor/frön som en underlig försäljare på en lokal marknad har till salu…

Fantasy är ordningen för dagen istället för science fiction alltså, med magiska växter och varelser, och Jack & Maddy får lyckligtvis hjälp av grannflickan Lilly som upptäcker vad de håller på med. Lyckligtvis, eftersom alla växter inte är vänligt sinnade och Lillys oortodox uppväxt gjort henne väl förberedd för fysiska strapatser.

mighty-jack-attack

Vad är bra i Mighty Jack?

  • Givetvis teckningarna; Hatkes stil tilltalar mig med sin charm och mjuka pennföring, tillsammans med en bra känsla för rörelse. Han är inte en perfekt serietecknare, det finns en tydlig känsla av bilderboksillustrationer över sidorna, serierutor och textbubblor till trots, men mycket skicklig är han.
  • Relationerna. I Zita var det mestadels en entjejsshow men här är det en ensemble som Jack jobbar mot, och hans relationer till Maddy/Lilly/mamma är alla skildrade med empati och omsorg.
  • Maddy. Med autism är det lätt hänt att karaktärer blir klichéer av autistiska personlighetsdrag men Maddy är en egen individ, och att hon är autistisk är bara en del av vem hon är, inte allt vad hon är.

Den kritik jag har är minimal, som bilderbokskänslan. Den enda allvarligare invändningen är rent teoretisk: Om serien inte avslutas vore det tråkigt för boken avslutas med en rejäl cliffhanger!

Injection, skriven av Warren Ellis och tecknad av Declan Slavey & Jordi Bellaire

injection-cover

Nu till en serie med en helt annan målgrupp och med betydligt mer komplicerad intrig, som väntat med tanke på att Warren ”Planetary/The Authority/Transmetropolitan/Global Frequency” Ellis står för manus. Tio nummer av tidningen är hittills utkomna, och de utgör tillsammans de två första kapitlen i berättelsen.

De inledande numren anstränger sig inte för att förklara för läsaren vad som pågår. Vi får följa diverse människor i diverse mer eller mindre obegripliga situationer: En man har, inkopplad till sin datorn, självantänt men kan fortfarande prata och hälsar den inkallade experten vid namn; en kvinna inspärrad på vad som verkar vara ett mentalsjukhus anlitas att besöka ett forskningslaboratorium där några stenar verkar ha öppnat en dörr till ett annat universum; en James Bond-liknande man bryter sig in i ett hotellrum i Paris där en Daesh-cell håller hus.

Hur allt hänger ihop dröjer det ännu några nummer innan Ellis avslöjar, och för den som kan sin Ellis är svaret ganska typiskt, dvs det handlar om moderna idéer om identitet, verklighet, och det är en bra bas för en plott tycker jag (men jag tänker inte tala om vad basen är eftersom det är kul att läsa serien och klura själv på vad sak händer). För att vara Ellis är berättelsen faktiskt ovanligt rättfram och tydlig, när man väl får veta vad som hänt/händer alltså!

injection

Problemet är just att det tar så lång tid innan saker och ting klarnar, och även efter det går handlingen alltför långsamt framåt. Det känns som om Ellis, som i sina bästa serier sprudlar av idéer, här har alltför få av dem och därför drar ut på handlingen så mycket han kan. Resultatet är en serie med en utmärkt grundidé, intressanta karaktärer (de där ”diverse”-människorna, alltså), men som saknar det där extra, både i manus (med bristen på tempo och, ärligt talat, också en viss brist på originalitet med en handling som känns mycket generisk för Ellis och som även i sina bästa stunder känns som Planetary-light) och i de kompetenta, ofta stämningsfulla, men smått torftiga (lite konstig ord kanske men det är så de känns) teckningarna.

Lovande är Injection ändå, jag läser gärna mer av serien. Men om jag var lite orolig över Mighty Jack och huruvida det blir en fortsättning/avslutning så är jag mycket mer orolig för Injection; jag skulle inte bli det minsta förvånad om jag fick höra att Ellis övergett serien. Den stretar och kämpar på för att lyfta men gör det aldrig, inte riktigt, så som jag skulle önska.