Kort-kort: Snapdragon

Idag tänkte jag skriva några ord om en serie som visserligen är bra, till och med riktigt bra, men skälet till att jag skriver är egentligen mest för att visa ett prov på hur välmående seriemediet är nuförtiden. Boken, Kat Leyhs Snapdragon, är utgivet på förlaget First Second år 2020, ett pålitligt förlag när det gäller serier för slukaråldern, och precis som det mesta förlaget ger ut är det fråga om ett original, dvs inte en översättning eller en återutgivning.

Boken handlar om den unga Snapdragon som bor tillsammans med sin mamma i en husvagnspark någonstans i USA. Att familjen har det knepigt med ekonomin för närvarande är med andra ord uppenbart, och Snapdragon har inte direkt några vänner i skolan heller. Men så en dag stöter hon ihop med Jacks, en äldre kvinna som bor i utkanten av samhället och om vilken det i skolan sägs att hon är en häxa. Snapdragon tror inte riktigt på det, och blir istället hennes hjälpreda: Jacks försörjer på att samla ihop skelett från överkörda djur som hon sedan monterar och säljer.

Vad som gör serien bra är hur elegant den är skriven och tecknad. Leyhs illustrationer är lättsmälta utan att vara menlösa, och hon arbetar i en stil som jag skulle kalla modern amerikansk YA där jag inkluderar andra serietecknare som Raina Telgemeier, Noelle Stevenson, med flera. Det är en alldeles förträfflig stil som inbjuder till läsning med ett tydligt bildspråk, och jag gillar dessutom att det är en stil som för mig känns väldigt mycket som en serie snarare än en illustrerad berättelse.

Svårt att scanna boken så det får bli ett foto av en sida istället -> wonky geometri, sorry!

Vad gäller manuset finns samma lätta hand där. Det finns gott om allvarliga inslag i boken, som utanförskap och Snapdragons mammas våldsamma ex-pojkvän, problem som aldrig sopas under mattan men som heller aldrig används för att peka ut Snapdragon som någon att tycka synd om. Istället är Snapdragon i centrum, och problemen finns hela tiden i bakgrunden och påverkar givetvis Snapdragon men det är aldrig problem som definierar henne. Och jag tyckte verkligen om skildringen av hennes vän Lulu och dennes transition under serien, något som skildras som det naturligaste i världen och ingenting som Snapdragon spenderar så mycket tid med att tänka på.

Snapdragon är med andra ord ett utmärkt exempel på en modern serie, professionellt presenterad och inbjudande till läsning. Och då har jag inte ens nämnt den lika utmärkta fysiska presentationen med ett format som också blivit standard för den här typen av serier: Fysiskt mindre än ett typiskt europeiskt seriealbum så med något färre rutor / sida, men istället en tjock (240 sidor) bok med en avslutad handling, precis som en ”vanlig” bok. Och, dessutom, med ett pris på $13 är det också relativt billigt; jämför med exempelvis en typisk DC/Marvel-tidning som kostar $4-5 för 22 sidors läsning…

Faktum är att det kommer ut så många serier i liknande stil & format som Snapdragon att det inte finns en chans att läsa alla, så för min del blir det några stickprov då och då. Att just Snapdragon hamnade på min läslista var för att den omnämndes lite här och där, och de sidor jag såg tyckte jag verkade lovande. Men det hade lika gärna kunnat bli någon annan bok, och oddsen hade varit på min sida att det även då blivit en mysig lässtund, för så bra är de flesta moderna amerikanska ungdomsserierna av den här typen idag 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Stockholmspingvinernas avsked: Penguin Rumble 4

Det är dags att ta farväl av djurpensionatet Noaks Park och alla dess invånare: Pingviner, delfiner, åtminstone en sköldpadda (eller möjligen nyckelpiga), och förstås djurskötarna som tagit hand om & ibland blivit omhändertagna av dem i och med utgivningen av den fjärde och sista delen av Joakim Wallers serie Penguin Rumble. Och det är ett riktigt slut också: Trådar knyts ihop, mysterier får sin förklaring, och det väntade lyckliga slutet är precis lagom lyckligt 🙂

Men inte all tid i albumet spenderas på den större och mer allvarliga handlingen för det finns gott om tid för lekfulla kapitel om kapsylsamlande papegojor eller pingvinkidnappande influencers med förkärlek för gamla barnprogram. Mig veterligt publiceras Penguin Rumble bara i de här böckerna, så en eloge till Waller för att han ändå helt klart tänker i kapitel så att det blir omväxling i läsningen istället för en enda lång avslutning av hela serien. Jag gillar variation och därför gillar jag det här upplägget, och än mer eftersom den där mer allvarliga handlingen egentligen aldrig är särskilt spännande för en vuxen läsare som jag som därför nog föredrar de mer rent komiska kapitlen.

Jag har redan skrivit om manusets humor och teckningarna när jag recenserat serien tidigare, och det jag skrev då gäller här med: Det är kul läsning som blir bättre ju mer man läst av serien och lärt känna alla djur & människor. Teckningarna fungerar fint de med även om de inte är de tekniskt mest durkdrivna, men Waller vet sina begränsningar och anpassar sidorna efter det. Jag tycker nog också att den sista volymen ser bäst ut med säkrare linjer och en friare layout, och det är just vad man skulle kunna hoppas på när en serietecknare under några år jobbar på en och samma serie: Utveckling, helt enkelt!

Och det måste jag verkligen säga igen: Jag är imponerad av personer som jobbar på och som lyckas genomföra mångåriga projekt helt själva, och kanske ännu mer när det gäller någonting som görs i en så pass liten bransch som seriebranschen i Sverige där man knappast kan räkna med stora offentliga applåder. Penguin Rumble är ett praktexempel på ett sånt projekt med 800 sidor serier skapade under några år, och en prydligt berättad historia med början, mitt, och slut. Jag har inte lånat ut böckerna förut eftersom jag först ville vara säker på att serien verkligen skulle bli klar, men nu tänker jag se vad mina unga serieläsande släktingar (9-åringar) tycker. Jag känner mig rätt säker på att de kommer gilla den; det är definitivt en serie som kan läsas av barn, humorn tror jag träffar helt rätt, och jag anar dessutom att den övergripande handlingen kommer vara spännande för dem också!

Tokela är en smula förvirrad efter 10 år i en magisk stasis, men lyckligtvis finns Flintmulle tillhands för att hjälpa henne…
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Superman à la mode & Superman à la 1946

Två superhjälteserier med Superman (suck, får nog erkänna att namnet Stålmannen är passé en gång för alla…) blir det idag; båda nya, båda med en Superman som är mer av en bifigur snarare än som en regelrätt huvudperson, men mycket olika varandra i berättarstil. Låt mig börja med den vars approach till manus är den mer udda och på vissa sätt mer moderna, om än av ett slag som inte precis utgör huvudfåran i dagens superhjälteserier: Matt Fraction (manus) & Steve Leibers (teckningar) 12-delars miniserie Superman’s Pal Jimmy Olsen.

Det finns en handling i de tolv numren, och en fullproppad sådan: Någon vill (antagligen) mörda Jimmy Olsen, och för att undkomma mördaren (eller mördarna; Olsen är här så extremt irriterande för så många personer att det finns gott om potentiellt misstänkta, inklusive karaktärer som Lex Luthor, Batman, Perry White, Julian Olsen, med flera) flyr han Metropolis. Och precis som alltid är han en magnet för konstiga händelser; var helst han dyker upp dröjer det inte länge innan utomjordingar och allsköns varelser gör honom sällskap. Förutom alla upptåg och besynnerliga idéer som Jimmy har, som att anta en uppsjö alternativa identiteter för att försöka förstå vem som är ute efter honom och för att hitta nya scoop för den ständigt krisdrabbade tidningen Daily Planets, får vi också uppleva ett antal återblickar på Metropolis tidiga historia där det visar sig att familjerna Olsen (ursprungligen stavat Olsson efter Jimmys svenska urfaders familj) och Luthor ständigt bråkat om vem som egentligen är den som bestämmer i staden.

Fraction vräker korta episoder över läsaren; varje nummer av tidningen innehåller ett antal separata kapitel som kan handla om vad det verkar vad som helst, så länge det har någonting med Olsen eller hans familj att göra. Och varje kapitel har sin egen intro, som det här:

I andfådd ton introduceras kapitlet , och Fraction slänger ofta in meta-kommentarer om att det kanske är obegripligt hur kapitel hänger samman men att det förhoppningsvis kommer att ge sig med tiden. Och visst är det så, när de tolv numren är över så finns det faktiskt en riktig berättelse där, med början, mitt och slut, och en någorlunda logisk förklaring till personernas motiv.

Men då är det ärligt talat alldeles försent. I början var det roligt med den mycket ryckiga berättarstilen som kränger åt alla håll både i innehåll och i inbördes kronologi (det är inte bara historiska återblickar utan återblickar till fem minuter tidigare, ”framåtblickar” till någon dag senare, och så vidare). Men rätt snabbt blev jag övermätt, och jag längtade efter att Fraction skulle lugna ner sig och berätta sin historia utan krusiduller. Det blir för mycket när både berättarstil och innehåll (Olsens liv är så kaotiskt att en strikt kronologisk berättelse skulle vara nog så svår att följa med i) anstränger sig för att förvirra läsaren, och de snabba kapitelhoppen (ibland är kapitlen bara en sida långa, som exemplet ovan; nästa sida är ett nytt kapitel med ett nytt intro) känns sökt som berättarteknik snarare än uppfriskande.

Om jag jämför med Fractions andra mer lyckade serier som Hawkeye eller Sex Criminals använder han sig även där av hopp fram och tillbaka i kronologin och enstaka scener som läsaren sen själv får pussla ihop till en sammanhängande berättelse, men det är inte lika enformigt som här utan med betydligt större variation i hur berättelse förs fram. Här verkar det som om hans idéer tagit slut efter första numret, och sen följer elva nummer till som känns som de fortsätter på exakt samma sätt utan att överraska. Eventuellt skulle det fungerat bättre för min del om jag läst numren ett i taget allteftersom de kom ut, men jag tvekar; det tog mig ändock flera veckor att komma igen hela mini-serien eftersom jag var så trött på det överspända berättandet i den.

Liebers insats? Tja, den är inte så dålig med klara och tydliga teckningar som gör att allt bisarrt som inträffar är lätt att förstå, åtminstone rent visuellt. Men han är inte heller särskilt upphetsande med en i grunden realistisk stil som inte lämnar mycket plats för mer personliga drag. Ett plus är att stilen ändå drar en minimal gnutta åt det mer cartoony (förslag på svenskt ord för det?) hållet vilket lättar upp stämningen.

Allt som allt är det en serie jag skulle vilja tycka mycket bättre om än jag gör eftersom det ändå är en superhjälteserie som vill vara rolig och underhålla, som inte kräver att man vet allt om karaktärerna i den i förväg (Jimmy Olsens syskon, förfäder, familjens plats i Metropolis historia är alla nya påhitt i den här serien), och som försöker berätta på ett stunsigt och fantasifullt sätt. Men tyvärr, det blir bara jobbigt att läsa i längden 😦

Nästa serie är en betydligt mer lyckad sak: Superman Smashes the Klan av Gene Luen Yang (manus) & Gurihiru (teckningar). Tre långa delar så tillsammans ungefär lika lång som Olsen-serien, men den här gången är det en serie som berättas på ett så traditionellt sätt som det går. Och det finns skäl till den rättframma berättarstilen: Dels är serien tänkt att kunna uppskattas också av yngre läsare, dels bygger den på en gammal Superman-historia som gick på radio 1946 vid namn Clan of the Fiery Cross.

Eftersom serien inte krånglar till det i onödan utspelas den på 40-talet, precis som förebilden, och den bekymrar sig heller inte ett dugg med hur det kommer sig att Superman, Lois Lane, Jimmy Olsen, osv, lever både idag och på 40-talet. Det är mer av Disney-serielogiken här: En berättelse med Superman et al kan helt sonika utspela sig var och när som helst, utan att det behöver förklaras. Skönt tycker jag som aldrig varit en fan av alla desperata försök att få DC-universumet att fungera logiskt, med hjälp av olika Crisis, parallella världar, med mera 😉

Hur som, vad serien handlar om kan man nog gissa sig till från titeln: Rasism, och närmare bestämt rasism från Ku Klux Klan (även om det namnet aldrig används här) riktad mot amerikaner med asiatiskt ursprung. Huvudpersonen heter Roberta och har kinesiskt påbrå, och när hennes familj flyttar till en mer välmående del av Metropolis( läs: vitare del) börjar problemen, både i smått (som den lokala basebollklubben) och stort (klanens attacker). Lois Lane och Clark Kent märker vad som pågår varpå Superman gör sitt intåg och tillsammans med Roberta, Lois Lane, och Daily Planet går de till fysisk och journalistisk attack mot rasisterna.

Jag har inte själv hört radioföljetongen, men i Yangs utförliga och intressanta efterord berättar han mer om den, men också allmänt om rasismen på 40-talet och hur den gavs uttryck. Som att skälet till att KKK inte nämndes vid namn var att man var orolig för de kommersiella följderna av att peka ut dem vid namn eftersom de var så inflytelserika, och att det var en stor sak att Superman ändå tog så stark och tydlig ställning för Asian-Americans mot KKK och rasismen och att följetongen var en starkt bidragande orsak till att KKK föll i vanrykte. Att det är just nu som Yang vill återberätta en historia där Superman tar ställning mot rasismen är förstås inte en slump i ett USA där BLM-rörelsen har pekat ut alla de sätt som rasismen fortfarande lever kvar.

Men lyckligtvis känns aldrig Superman Smashes the Klan som ren plakatpolitik. Det är en bra berättelse med en utmärkt huvudperson i Roberta som jag gärna skulle se mer av, och kampen mot klanen är bara en del i berättelsen som också handlar om hur barn som Robert och andra i hennes sits hanterar rasismen (låtsas som ingenting / protestera / försöka vara ”vanlig” för att smälta in / …), och hur andra barn kan dras in i rasistiska grupperingar. Ibland är det kanske lite lättköpta poänger, som parallellerna mellan Robertas situation och Superman som inte heller han vet riktigt vem han är (det här är en Superman som ännu inte vet om sitt kryptonska ursprung och som ”bara” har de krafter Superman ursprungligen hade, som att hoppa högt men inte kunna flyga). Men Yang drar sig inte för att komplicera när det behövs, som i porträttet av Chuck, en pojke i grannskapet vars onkel är medlem i klanen och vars åsikter Chuck håller högt.

Gurihirus insats? Föga förvånande helt suverän; Gurihiru fortsätter att visa att de är ett tecknarpar som få serietecknare kan mäta sig med. Här lägger de sig till med en stil som fångar upp 40-talskänslan från exempelvis Fleishers klassiska tecknade filmer med Superman utan att direkt kopiera den; resultatet är en väldigt smakfull symbios av Gurihirus sedvanliga mix av manga och YA-serier med en lätt anstrykning av 40-talsserier.

Allt som allt är det en serie som är en alldeles utmärkt YA-serie som man kan sätta i händerna på vem som helst i rätt ålder, och jag vet inte riktigt vad fel ålder skulle vara egentligen. Manuset är bra, med ett aktuellt idéinnehåll som ger det en extra piff, och sen har vi det allra bästa, nämligen Gurihirus teckningar som gör i princip vilken serie som helst läsvärd. Så läs den 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Glaskulans värld

Egmont fortsätter att satsa på inbundna serier i klassiskt albumformat för de yngre, och precis som med serien Sorceline som kom ut förra hösten (och vars tredje del, Mitt hjärta söker svar, där gåtan med glasstatyerna får sitt (hjärtas?) svar), nyligen kom ut) ger man ut två album på en gång, för att kicka igång utgivningen ordentligt. Årets serie heter Glaskulans värld ,skrivs av Carbone och tecknas av Gijé, och faktiskt har jag redan skrivit om dem en gång tidigare, men då bara i en mycket kort blänkare efter att jag hade läst dem på engelska i en digital utgåva under namnet Music Box. Och faktiskt jämförde jag den redan då med bland annat Sorceline som jag då nyss hade läst, som ytterligare en bland moderna franska serier för barn 🙂

Men alltför lika är serierna inte. Sorceline har visserligen en spännande handling och utspelas i en fantasyvärld, men fokuserar mycket av tiden på huvudpersonernas relationer och intriger dem emellan, medan Glaskulans värld är mer av en ren saga. Vi får följa 8-åriga Linnea som på sin födelsedag av sin pappa får en speldosa/glaskula som en gång tillhört hennes döda mamma, men pappan ovetandes är det ingen vanlig glaskula för inne i den finns en hel värld, Pandoria, och för några av invånarna där var Linneas mamma deras hjälte som man alltid kunde lita på när Pandoria var i fara. Gissa vem som upptäcker världen?

Så lite av Narnia med världen som gömmer sig i ett vardagligt föremål, och en värld där Linnea kommer spela en viktig roll. Men det är en roll i det lilla. Hon är ung och orolig för att hon inte ska kunna leva upp till sin mammas minne, fast när det bränner till löser det sig: Hon är snäll, snabbtänkt, och modig, så när hennes nya vänner, framförallt några barn i hennes egen ålder, behöver hjälp ställer hon självklart upp.

Hon är alltså inte en hjälte av det storslagna och traditionellt ärorika slaget. Istället är hon, precis som jag anar att hennes mamma var om än äldre, en helt vanlig liten flicka som omedelbart när hon får veta att hennes vänners mamma är mycket sjuk ställer upp med de enkla örtrecept hon lärt sig av sin egen mamma, och som ger sig den på att ta reda på vem som stått för förgiftningen. Hon är med andra ord inte hjälten som ställer sig längst fram i allas åsyn och fixar kakan, utan den som genom sin närvaro och envishet får andra att inte ge upp. Med andra ord mindre av Narnia-hjältar och mer av Kulla-Gulla vad gäller personlighet, även om miljön helt klart drar åt Narnia snarare än grådaskiga torparhem 🙂

Och apropå miljön så måste jag säga att jag gillar hur tecknaren Gijé skildrar den. Utan att bli alltför abstrakt föredrar han ändå att snarare frammana känslan av till exempel en stad (handlingen utspelas så gott som uteslutande i stadsmiljö) än att teckna någonting som realistiskt sett skulle kunna fungera som en sån. Ta helsidan här nedan som exempel; hus och perspektiv är föga realistiska, men som ett sätt att skildra vilken slags stad som Linnea snart ska komma till fungerar det alldeles utmärkt:

De starka färgerna gillar jag också i sig, men det kan bli lite mycket mörkrosa i alla inomhus/stadsscener, så när handlingen i den andra boken, Cyprians hemlighet, förflyttar sig till en blomsterodling är det skönt att få lite klargröna bakgrunder som omväxling; av vad jag ser av Gijés teckningar skulle jag definitivt inte ha något emot att kommande album kan utforska andra delar av Pandoria än huvudstaden.

Ingredienser i Glaskulans värld: Ung protagonist med vänlig pappa och avliden mamma, en hemlig värld som bara huvudpersonen kan komma till, och en värld som kryllar av besynnerliga varelser och personer, som Cyprians mycket underhållande pappa Anton. Krydda med atmosfäriska teckningar, en avslutad berättelse / bok men med antydningar om vad som komma skall (som mer fokus på hur vår värld och Pandorias egentligen hänger ihop), och man får en serie som jag tveklöst kan rekommendera till yngre läsare. Om jag får nämna Sorceline igen så uppskattar jag Glaskulans värld mer; båda är proffsigt gjorda, men personligen föredrar jag en rejäl saga och ur den aspekten lyckas Glaskulans värld bättre.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

ZombieLars

Två volymer med ungdomsserier blir det när svenske Kim W. Andersson tar sig an serieversionen av den norska TV-serien ZombieLars (verkar som om det råder oenighet om det ska vara Zombie-Lars, men jag kör på den tecknade seriens variant utan bindestreck), en TV-serie som jag får erkänna att jag själv inte sett men som i skrivande stund visas på SVT. Det bjuds på en ganska typisk ungdomsberättelse, om än med övernaturliga inslag: Lars, en levande olevande som det av icke-rasistisk skäl kallas i serien istället för zombie, flyttar till en ny stad där han omedelbart blir utfrusen såsom varande den enda zombien i skolan. De andra barnen tycker det är kul att han inte kan dö så redan den första dagen knuffar de honom framför en lastbil för att se hur det går. Och rektorn som visar sig vara den största rasisten av alla vad gäller övernaturliga barn gör ingenting för att stoppa det utan skäller istället ut honom för att han leker med bilar. Deppigt värre alltså, men det blir lite bättre när det visar sig att det visst finns några andra elever som inte ogillar zombies, och som också de inte är helt vanliga barn…

Mobbning modell värre

Mobbning, grupptryck, Varför är jag inte normal-ångest, och till och med lite kärlekstrubbel bjuds det på, allt tecknat i Anderssons lätt igenkännliga stil med sin blandning av lätt kantighet och mjuka former, och utmejslade ansikten. Färgläggningen står den här gången Michelle Madsen för, med något mer nertonat resultat än de vildare färgerna i serier som Anderssons Astrid, och personligen saknar jag de senare. Men hey, det är en zombie-serie, och det ingår liksom i konceptet att det ska vara lite deprimerande stämning i sådana 😉

Så berättelsen i sig är kanske inte så speciell. Den tecknade serien följer TV-serien mycket noggrant med ett kapitel / avsnitt (jag jämförde kapitel med avsnitt på Svtplay), och för den som läst ungdomsböcker / sett ungdoms-TV finns det inte så många överraskningar: Vi har pojkar som huvudsakligen mobbar fysiskt, flickor som mobbar psykiskt (jag är i ärlighetens namn lite trött på skildringar vad gäller den här gruppen, med inne-tjejerna som domineras/styrs av en extra elak snobbig tjej som är extremt medveten om allt som har med utseende att göra), spirande kärlek som gör alla inblandade hypernervösa, välmenande och inte så välmenande vuxna, och så vidare. TV-seriens författare tar inga risker här, utan man nöjer sig med att låta allt avvikande basera sig på en enda sak: Zombies/häxor/troll/tomtar i barnversioner som försöker leva bland de ”vanliga” människorna (även om det som det utvecklar sig verkar finnas väldigt många icke-vanliga…).

Men det är iofs inte så pjåkigt, för det leder onekligen till roande och ibland oväntade scener, som hur Lars föredrar att lämna lägenheten (varför ta trapporna när man är odödlig?), eller ninjan Annas osynlighet som bara fungerar när hon är rädd. Så en i grunden traditionell historia, men kryddad med zombies och annat oknytt, prydligt presenterat på ett sätt som gör att de som gillat ZombieLars på TV säkert kommer gilla honom i serieversionen också 🙂

Som om det inte vore nog komplicerat med att bli kär i vanliga fall…

Och sist, konsumentinfo: De två nu utgivna på svenska böckerna täcker den första säsongen av TV-serien. Bok 3+4 (som jag antar täcker den andra säsongen som SVT börjar visa 16 september) finns redan på norska, så med lite tur översätts de nog också vad det lider. Annars blir det till att träna upp norskan!

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Serielekar: Oslagbar

Jag vet inte riktigt varför det dröjde till i år, tre år efter att originalet kom ut, men jag är glad över att Pascal Jousselins serie Oslagbar fick årets pris på bokmässan i Bologna för bästa serie för mellanstadieläsare eftersom det gjorde att jag letade upp den, något jag annars kanske inte skulle gjort. Och trevligt nog fanns den faktiskt på svenska, utgiven tidigare i år på Egmont förlag:

Oslagbar är det mycket rättvisande namnet på seriens huvudperson, superhjälten Oslagbar. Han är en lätt rundlagd herre i typisk superhjältedräkt som verkar vara de enda kläder han har (någon hemlig identitet syns inte till), han är alltid hjälpsam oavsett om det handlar om att stoppa den galna vetenskapsmannen eller att hjälpa en katt ner från ett träd, och han är därför mycket populär i staden han bor i. Till och med den lokala polisen uppskattar hans hjälp, även om de kan bli en smula upprörda/skrämda av hans assistans eftersom de inte riktigt förstår hur hans krafter, de som gör honom oslagbar, egentligen fungerar. Och det är inte så konstigt för det handlar verkligen inte om några vanliga superkrafter precis:

De första 2-3 sidorna tyckte jag var väldigt bra, men jag tänkte nog att idén med att Oslagbar fritt kan röra sig i seriemediet snabbt skulle kännas uttjatad, men hej vad jag bedrog mig. Jousselin lyckas gång på gång överraska mig med nya infallsvinklar som Oslagbars förmåga medför; han själv är väl medveten om vad han kan göra, men det innebär inte alltid att saker går som han tänkt sig. Som när handlingen går ovanligt långsamt och att därför hans hopp mellan rutor leder till oväntade scener.

Och sen introducerar Jousselin några fler personer med meta-superkrafter, jag tänker inte avslöja vilka eftersom det är så kul att förstå vad de är själv, varpå det blir ännu roligare för den som gillar serier där humorn går ut på att överraska läsaren med de logiska följderna av absurda premisser. Som jag till exempel, det var länge sedan* jag blev på lika gott humör av att läsa någonting som jag blev av den här, och till och med när jag nu skriver om serien märker jag att jag ler för mig själv bara vid tanken på den 🙂

Oslagbar är på en del sätt en väldigt enkel serie: Episoderna är korta, ofta bara en sida; karaktärerna är inte precis psykologiskt djupa; själva handlingen, som att fånga en tjuv, berättas spikrakt. Men det spelar ingen roll för hela poängen med serien är att svepas med i en orgie av lek med seriemediet själv, som hur rutor för fram handlingen, hur teckningar ritas, eller hur boksidor fungerar. Det är helt suveränt gjort, och att Jousselin gjort det på ett sånt sätt att även lite yngre läsare kan hänga med är bara grädde på moset. Att leka med mediet har ju många gjort förut, som den här sidan av Joe Matt:

En rätt typisk sida för det här slaget av lek skulle jag säga, och helt OK! Men det som gör att jag tycker att Oslagbar är så mycket bättre är att Jousselin dels så helhjärtat anammar meta-aspekten i och med att seriens poäng helt fokuserar på den, dels att han som sagt lyckas så bra med uppfinningsrikedomen att en luttrad läsare som jag, som bokstavligen läst flera miljoner sidor serier (jag gjorde en överslagsräkning nu, huga!), ändå blir så överraskad över vad han hittar på. Strålande! För att inte säga oslagbart!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

*: Bland andra någorlunda nyligen lästa böcker som också gjort mig lycklig kan jag speciellt rekommendera Martha Wells Murderbot-svit; inte egentligen humoristiska sf-böcker men likafullt ler jag bara vid tanken på dem 🙂

Världens bäst säljande serie nu på svenska: Hundmannen

Det har dröjt några år men till slut dök Dav Pilkey storsäljare Hundmannen upp på svenska; hans tidigare barnboksserie Kapten Kalsong har funnits på svenska ett tag, men nu är det alltså dags för avknoppningen från den senare att försvenskas. Och för den som inte har följt Pilkey är det nog bäst med att förklara hur de två bokserierna hänger ihop: I Kapten Kalsong (som alltså är ”vanliga” böcker, även om de är rikligt illustrerade av Pilkey och seriesekvenser poppar upp titt som tätt) är huvudpersonerna, förutom titelgestalten, de två pojkarna George & Harold, och en av deras favoritsysselsättningar är att teckna serier. Kapten Kalsong är en av deras påhittade hjältar och en annan är Hundmannen, så idén bakom serieböckerna om Hundmannen är att de är George & Harolds verk. Därav utseendet på serierna:

Åtta serieböcker finns det på engelska hittills, två till ska det bli innan serien slutar är det sagt, så det finns en hel del kvar för svenska läsare. Och tur är det, för det här är verkligen böcker avsedda för slukaråldern. Det går hur snabbt som helst att läsa, som man nog kan ana när man ser sidan härovan där skurken glatt säger vad hon ska göra och Hundmannen lika glatt kastar sig efter henne; precis som det antagligen skulle vara om det verkligen vore två småkillar som gjort serien slösas ingen tid på scener som inte är fyllda av action. Ibland tjuv- och polis-action som härovan, ibland slapstick (ofta mellan Hundmannen och polischefen vars relation är en smula komplicerad), och ibland lek med formen som med de återkommande Pop-o-rama-sidorna, sidor som man ska snabbt bläddra fram och tillbaka för att det ska ut som om figurerna på sidan rör sig (typ att Hundmannen i sann hundanda glatt hoppar upp och ner på chefens mage).

Det är beundransvärt smart upplagt för unga läsare, och ibland kanske nästan lite för utstuderat; det finns så gott som inget tuggmotstånd alls här. Men det är fantasifullt, charmigt och roligt hela vägen, så jag förstår verkligen att det här är populär läsning för de som relativt nyligen börjat läsa själva. För att få omväxling i läsningen så innehåller Hundmannen också en del icke-seriesidor, som brev från skolan till George & Harolds föräldrar med klagomål om att pojkarna bara ritar serier istället för att göra sina läxor, sidor med hur man tecknar figurerna i boken, med mera, med mera. Som så många andra moderna barnboksförfattare bekymrar sig inte Pilkey så mycket om huruvida han gör serier, böcker, pyssel, collage eller någonting annat; så länge det är rolig läsning kan vad som helst ingå. Hundmannen-böckerna är huvudsakligen serier, Kapten Kalsong huvudsakligen skönlitteratur, men det finns gott om andra inslag också.

En typisk sida från Kapten Kalsong: Inte så mycket text, men en stor bild.

Som ett exempel på en annan extremt populär barnboksförfattare vars böcker också rör sig i gränslandet till serier finns Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans-svit som är så rikligt illustrerade att böckerna ibland listats på bestseller-listor för serier (även om jag definitivt inte tycker det är serier). Det finns fler exempel, och tillsammans med definitivt renodlade serie-storsäljare som Raina Telgemeiers böcker gör det dels att serieläsandet bland yngre i USA är populära än på många decennier, och dels att serieböcker för den målgruppen numera inte ses som någonting speciellt egentligen. Det är bara en variant på hur böcker kan se ut, bland andra, och det kanske kan kännas lite läskigt för mer utpräglade seriefans att serieformen tenderar att luckras upp för yngre läsare, men jag tror nog att det i längden bara är bra. Ta Hundmannen till exempel: Jag tror inte att det finns en enda läsare som har börjat läsa som kommer tycka att den är svårläst eller knepig att följa med i på grund av serieformatet. Det finns bilder, det finns text, det är uppenbart hur de hör ihop, så det är bara att läsa på.

Och efter Hundmannen kommer det inte vara svårt att läsa en Telgemeier-bok, och så vidare. Barnböcker för riktigt små har ju alltid varit rikligt illustrerade, men det som känns nytt är att det nuförtiden blivit vanligare att även böcker för något äldre barn som läser själva överlåter åt illustrationerna att ansvara för stora delar av handlingen. Teckningarna är inte bara spot-illustrationer utan en integrerad del av handlingen, sammanvävda med texten, och seriekonventioner används också ofta. Fler exempel är de svenska Pax-böckerna där rena seriesidor ingår, eller Cressida Cowells böcker där text och bild interagerar så gott som på varje uppslag. Kort sagt, böcker även för relativt stora barn där texten inte kan stå på egna ben eftersom bilderna är nödvändiga för att förstå vad som händer. Och låter inte det som någonting som är väldigt nära serier? Flytta texten in i bilderna och vips, serier! 🙂

Ok, det blev visst mer lite allmänna funderingar om förändringar i barnboksutbudet än tankar specifikt om Hundmannen; sorry Hundmannen, det var inte meningen! Som avslutning låt mig därför säga att det är en fantastiskt underhållande bok för de som den är avsedd för, och även för äldre läsare som jag är det trevlig läsning. Jag tog också och läste några Kapten Kalsong-böcker innan jag gav mig i kast med Hundmannen och de var inte dumma de heller så om ni har någon småtting runtomkring er som behöver mer att läsa och är sisådär 7-10 år gammal så kan jag absolut rekommendera dem. Om ni ger dem en Kapten Kalsong-bok eller en Hundmannen-bok spelar däremot inte så stor roll; att en klassas som litteratur och en annan som serie märks ärligt talat inte när man läser dem eftersom känslan i dem är precis densamma, oavsett formatet 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Kul för små & stora: Fjodor

För några veckor sedan dök ett litet paket med recensionsexemplar upp från Rabén & Sjögren, närmare bestämt ytterligare två böcker i deras serieutgivning fokuserad på yngre läsare. Det börjar bli en försvarlig mängd böcker nu, de allra flesta originaltitlar, så kudos till förlaget för satsningen och för uthålligheten! Och sen är ju dessutom det mesta riktigt bra, som förra årets mysrysare Flocken och dagens serier, närmare bestämt Hux Flux (en något utökad version av en äldre bok som bara hette Fjodor) & Fjodor tar sig vatten över huvudet. Båda skrivna och tecknade av Pelle Forshed, och båda med pojken Fjodor i huvudrollen.

Och Fjodor som är en lite blyg och i grunden försiktig pojke råkar trots detta oupphörligen ut för de mest underliga saker; ibland för att han kanske glömmer att tänka igenom det han gör innan han gör det, ibland utan egen förskyllan. Ta den inledande och väldigt underhållande episoden Högläsning där vi får följa Fjodor på en svenskalektion där han vet att han kommer behöva läsa högt inför hela klassen, någonting han är väldigt nervös inför eftersom han vet med sig att när han blir stressad blir det vårt för honom att få någon ordning på bokstäverna. Och den nervositeten drar sedan igång handling som avslutas med en Fjodor som visserligen lyckas alldeles förträffligt med att läsa högt, men tyvärr är det tack vare att han sitter bakom ett ventilationsgaller uppe i taket så ingen kan se honom vilket går honom lugn; att taket går sönder varpå han ramlar ner på golvet stör honom inte det heller:

De två sista sidorna ur Högläsning där Fjodors lärarinna har koll på vad som faktiskt är viktigt

Det är en mycket fin humor av det lätt absurda slaget som genomsyrar Fjodors äventyr, och det finns också en godmodig och vänlig ton serien igenom som jag tycker om. Det är så lätt att humoristiska berättelser för mindre barn blir överdrivet gapiga eller övertydliga i största allmänhet, men Forshed lyckas i det närmaste perfekt med att balansera förtroende för att läsaren ska förstå vad som händer med klara och lättfattliga berättelser som alla ska kunna följa med i, oavsett ålder. Du måste som läsare ta det lugnt och inte stressa, och du behöver ibland var noggrann med att faktiskt läsa av varje ruta för att se vad som händer i den, inte bara läsa texten, men om du gör det så kommer du garanterat hänga med. Serien har också sympatiskt nog ganska gott om textplattor som för den mer ovana läsaren förklarar vad som händer eller saker som Fjodors tankar, men som aldrig känns överflödiga och irriterande för den som är van; för den senare typen av läsare känns de mer som en stämningsframkallande berättarteknik.

Det finns många serier för de mindre jag skrivit om här som jag rekommenderat och berömt för att jag tyckt att det varit bra anpassade för sina tänkta läsare. Vad gäller Fjodor-böckerna måste jag lägga till att de inte bara är bra för just de läsarna utan för andra också; jag är helt ärlig när jag säger att jag tyckte det här var några av de roligare serierna jag läst på länge, och då menar jag inte ”roliga för barn” utan kort och gott roliga för vem som helst. Forshed träffar gång på gång helt rätt med sina poänger som mixar upptrappade galenskaper à la fysiska stumfilmskomedier med karaktärer som reagerar kolugnt på vansinnigheterna, och även när det är stillsammare episoder som när Fjodor följer med sin moster på en fest med mestadels vuxna är det hela tiden trevligt att få följa honom och det är omöjligt för mig att inte bli på gott humör.

Jag brukar ge bort de flesta seriealbumen för yngre som jag recenserat till de i rätt ålder så att de hamnar där de hör hemma, men jag misstänker att Fjodor får stanna hos mig och att närstående barn i rätt ålder får nöja sig med att låna dem. Så det så! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Okay Witch

Det känns nästan som om det blivit en egen liten genre, böckerna/serierna om en ung flicka som är en häxa i vardande, komplett med kvast och svart katt. Motivet har såklart funnits länge, men personligen tror jag nog att populariteten på senare år beror på Kikis expressbud, Hayao Miyazakis underbara film, och att kreatörer som sett filmen som barn nu som vuxna inspireras av den. Manga som Flying Witch, filmer som Mary och häxans blomma, och serier som dagens bok, The Okay Witch av Emma Steinkellner, har alla stora likheter med Kiki. Och inte mig emot, jag älskar också Kikis expressbud 🙂

I The Okay Witch är huvudpersonen Moth Hush, en 13-årig flicka som tillsammans med sin mamma bor i Founder’s Bluff, en liten stad i Massachusetts. När skolan ska sätta upp sin årliga version av hur staden grundades, inklusive häxprocesserna som var en viktig del i det, blir Moth inblandad mer än hon tänkt sig när hennes inneboende magiska krafter börjar manifestera sig. Att sen både hennes bästa väns släkt och hennes mammas också visar sig ha djupa rötter i häxornas historia gör det inte lättare eftersom de befunnit sig på olika sidor, och för den delen är inte Moths mormor heller en lätt person att ha att göra med.

Så för Moth handlar det om dels att lära känna sig själv, vilket hon så gärna gör eftersom hon tycker att magiska krafter är hur coolt som helst (och vem skulle inte tycka det?), dels att försöka navigera alla gamla ingrodda känslor mellan människorna runtomkring henne. Med andra ord, en typisk berättelse om att bli vuxen, om man bortser från talande katter, flygande kvastar, och andra dimensioner förstås 😉

The Okay Witch är ytterligare en bok i floden av serier tänkta för yngre läsare i USA, utgiven på storförlaget Simon & Schuster som också vill hoppa på det framgångsrika tåget. Och den liknar också andra böcker med samma målgrupp: Den är i färg, ganska lång (272 sidor), inte alltför dyr ($13), och i grunden en charmig feelgood-serie. Med andra ord får läsaren mycket för pengarna och en trevlig stund i soffan/fåtöljen/sängen. Jag är personligen mycket sympatiskt inställd till böcker som den här, det behövs ett så gott som oändligt antal böcker när man är i slukaråldern, och om det dessutom handlar om litteratur (dvs serier) som går fort att läsa så är det än värre.

Därmed inte sagt att The Okay Witch är någonting man måste läsa. Berättelsen är charmig och småspännande, och Moths förtjusning när hon upptäcker att hon är en genuin häxa som kan trolla är smittande. Ingen tonårstrulighet à la sena Harry Potter-böcker här inte! Men den är lite väl lättuggad, och även när allvarligare saker skymtar till som häxprocesser eller för den delen relationen mellan Moths mamma och mormor som riskerar att påverka Moths liv enormt mycket känns det aldrig riktigt som om det är på allvar. Så fort det riskerar att bränna till på riktigt avleder Steinkellner det hela med någonting roligt, och snart är problemet över.

Sen tycker jag att teckningarna inte är så roliga, de heller. Liksom boken i övrigt ser det huvudsakligen ut som de flesta andra böcker som den här, dvs att Raina Telgemeiers stil har varit förlaga som sen tolkas av tecknaren. Samma proportioner på människokropparna, samma rättframma layouter, och så vidare. Men Steinkellners version av stilen med en lite nervösare linje lyckas inte förmedla massa och vikt. Hennes människor är platta, och det är väl många ansikten rakt framifrån eller rakt från sidan; hon är helt enkelt inte så bra på att teckna människor. Andra saker förstärker också det småtorftiga intrycket, som en mycket trist textning både vad gäller typsnitt och hur texten inpassats i textbubblorna, och papper som visserligen återger färgerna bra men som är så tunt och glansigt att det är alldeles för lätt att man råkar skrynkla till det vilket gör att det ser fult ut (skrynkligt glansigt papper ser enligt mig mycket värre ut än skrynkligt matt).

Jag kan nog inte låta bli att skriva att mitt slutomdöme om The Okay Witch, en serie med klara brister men som jag inte skulle ha någonting emot att ge bort i present till någon i rätt ålder som jag visste läste allt hen kom över i serieväg och behövde fler sidor att underhållas av, inte kan bli någonting annat än: En okay serie.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Guldkompassen 2

Det tog inte lång tid innan den andra delen i Stéphane Melchior och Clément Oubreries serieversion av Philip Pullmans Guldkompassen kom, och jag uppskattar det eftersom fortsättningsserier för min del inte får ta för lång tid på sig mellan uppdateringarna. Om för mycket tid passerar brukar det medföra att mitt intresse också riskerar försvinna; ett typexempel från Sverige är nog Alverfolket-utgivningen där det tog hela fyra år mellan del 16 och 17, trots att alla delarna funnits tillgängliga på engelska sen lång tid tillbaka. Jag var nog inte ensam i mina känslor eftersom utgivningen sen helt upphörde… 😉

Hur som, i den här andra delen kickar det egentliga dramat igång efter att den första delen satt upp det nödvändiga bakgrundsmaterialet. Lyra anländer till Norden tillsammans med gyptierna för att leta efter de försvunna barnen, och hon träffar Iorek Byrnison, pansarbjörnen:

Det är här som boken (och serien) börjar öppna upp sig mot en större värld. Hittills har handlingen helt fokuserat på Lyra och det som händer sett ur hennes perspektiv, ett barn som ännu inte vet vad det innebär att vara vuxen. Men i och med det hon varit med om och alla nya erfarenheter börjar hon ta en mer vuxen aktivt roll; innan har hon mest agerat som om hon är med i en saga för barn där alla har sina enkla roller som skurk, hjälte, osv, men nu blir världen betydligt mer komplicerad.

För mig känns det som om serieversionen hittills inte riktigt hittar rätt i skildringen ur den här aspekten. Serien känns mer som en ren äventyrsserie där den yttre handlingen (Vem ska räddas? Hur ska det göras?) är det allra viktigaste, medan boken relativt tidigt börjar dra mot att den inre (Vad är egentligen rätt och fel? Är målet viktigare än vägen). Ett exempel i det här albumet är skildringen av pojken Tim. I boken är det här en skrämmande episod och en nästan outhärdligt sorglig sådan, men i serien känns samma episod inte alls lika gripande, utan mer som ett inslag som finns med för att få Lyra ännu mer arg på Slukarna. När den tredje och avslutande serieboken kommer (redan i mars som jag förstått det) så kommer det nog förändras eftersom Guldkompassens slut mer eller mindre tvingar läsaren att fundera på de svårare frågorna.

Överlag tycker jag serien är som bäst när den tar saktar ner, som samtalet under polarstjärnorna mellan Lyra och Iorek, eller när den låter en sida vara helt utan text och bara skildra Lyras färd över snövidderna. När det sen blir mer action på sidorna tenderar den inre handlingen att försvinna i de dramatiska bilderna, någonting som det alltid finns risk för när ett dramatiskt skeende ska skildras i bild istället för i text: Det yttre kan vara så spektakulärt i sig att det inte finns plats för annat.

Ett annat sätt att säga det är att serien känns som om den är gjord för något yngre läsare än vad böckerna som helhet är. När det gäller första boken i trilogin, Guldkompassen, skulle jag nog säga att överlappet mellan läsare som vill ha en spännande handling och de som vill ha en mer tankeväckande berättelse är stort, men med Den skarpa eggen och framförallt den avslutande Bärnstenskikaren finns det en större risk att de förstnämnda läsarna blir besvikna. Därför tycker jag det är intressant att se att de franska albumen har en annan tecknare för seriefieringen av Den skarpa eggen (ett album ute, ett till på väg i vår), och en tecknare, Thomas Gilbert, vars stil ser lite kantigare och avigare ut; en lovande förändring när det gäller en bok som också den är lite kantig och avig.

Egentligen är det nog det som är det viktigaste i mitt omdöme om serien så som den hittills utvecklat sig: Det både är och ser spännande ut, och historien är precis lika bra som den alltid varit. När det gäller vilka som serien lämpar sig allra bäst för är det nog de som älskade Guldkompassen för just handlingen, men som kanske tyckte att de två följande böckerna inte var riktigt lika bra 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)