The Okay Witch

Det känns nästan som om det blivit en egen liten genre, böckerna/serierna om en ung flicka som är en häxa i vardande, komplett med kvast och svart katt. Motivet har såklart funnits länge, men personligen tror jag nog att populariteten på senare år beror på Kikis expressbud, Hayao Miyazakis underbara film, och att kreatörer som sett filmen som barn nu som vuxna inspireras av den. Manga som Flying Witch, filmer som Mary och häxans blomma, och serier som dagens bok, The Okay Witch av Emma Steinkellner, har alla stora likheter med Kiki. Och inte mig emot, jag älskar också Kikis expressbud 🙂

I The Okay Witch är huvudpersonen Moth Hush, en 13-årig flicka som tillsammans med sin mamma bor i Founder’s Bluff, en liten stad i Massachusetts. När skolan ska sätta upp sin årliga version av hur staden grundades, inklusive häxprocesserna som var en viktig del i det, blir Moth inblandad mer än hon tänkt sig när hennes inneboende magiska krafter börjar manifestera sig. Att sen både hennes bästa väns släkt och hennes mammas också visar sig ha djupa rötter i häxornas historia gör det inte lättare eftersom de befunnit sig på olika sidor, och för den delen är inte Moths mormor heller en lätt person att ha att göra med.

Så för Moth handlar det om dels att lära känna sig själv, vilket hon så gärna gör eftersom hon tycker att magiska krafter är hur coolt som helst (och vem skulle inte tycka det?), dels att försöka navigera alla gamla ingrodda känslor mellan människorna runtomkring henne. Med andra ord, en typisk berättelse om att bli vuxen, om man bortser från talande katter, flygande kvastar, och andra dimensioner förstås 😉

The Okay Witch är ytterligare en bok i floden av serier tänkta för yngre läsare i USA, utgiven på storförlaget Simon & Schuster som också vill hoppa på det framgångsrika tåget. Och den liknar också andra böcker med samma målgrupp: Den är i färg, ganska lång (272 sidor), inte alltför dyr ($13), och i grunden en charmig feelgood-serie. Med andra ord får läsaren mycket för pengarna och en trevlig stund i soffan/fåtöljen/sängen. Jag är personligen mycket sympatiskt inställd till böcker som den här, det behövs ett så gott som oändligt antal böcker när man är i slukaråldern, och om det dessutom handlar om litteratur (dvs serier) som går fort att läsa så är det än värre.

Därmed inte sagt att The Okay Witch är någonting man måste läsa. Berättelsen är charmig och småspännande, och Moths förtjusning när hon upptäcker att hon är en genuin häxa som kan trolla är smittande. Ingen tonårstrulighet à la sena Harry Potter-böcker här inte! Men den är lite väl lättuggad, och även när allvarligare saker skymtar till som häxprocesser eller för den delen relationen mellan Moths mamma och mormor som riskerar att påverka Moths liv enormt mycket känns det aldrig riktigt som om det är på allvar. Så fort det riskerar att bränna till på riktigt avleder Steinkellner det hela med någonting roligt, och snart är problemet över.

Sen tycker jag att teckningarna inte är så roliga, de heller. Liksom boken i övrigt ser det huvudsakligen ut som de flesta andra böcker som den här, dvs att Raina Telgemeiers stil har varit förlaga som sen tolkas av tecknaren. Samma proportioner på människokropparna, samma rättframma layouter, och så vidare. Men Steinkellners version av stilen med en lite nervösare linje lyckas inte förmedla massa och vikt. Hennes människor är platta, och det är väl många ansikten rakt framifrån eller rakt från sidan; hon är helt enkelt inte så bra på att teckna människor. Andra saker förstärker också det småtorftiga intrycket, som en mycket trist textning både vad gäller typsnitt och hur texten inpassats i textbubblorna, och papper som visserligen återger färgerna bra men som är så tunt och glansigt att det är alldeles för lätt att man råkar skrynkla till det vilket gör att det ser fult ut (skrynkligt glansigt papper ser enligt mig mycket värre ut än skrynkligt matt).

Jag kan nog inte låta bli att skriva att mitt slutomdöme om The Okay Witch, en serie med klara brister men som jag inte skulle ha någonting emot att ge bort i present till någon i rätt ålder som jag visste läste allt hen kom över i serieväg och behövde fler sidor att underhållas av, inte kan bli någonting annat än: En okay serie.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Guldkompassen 2

Det tog inte lång tid innan den andra delen i Stéphane Melchior och Clément Oubreries serieversion av Philip Pullmans Guldkompassen kom, och jag uppskattar det eftersom fortsättningsserier för min del inte får ta för lång tid på sig mellan uppdateringarna. Om för mycket tid passerar brukar det medföra att mitt intresse också riskerar försvinna; ett typexempel från Sverige är nog Alverfolket-utgivningen där det tog hela fyra år mellan del 16 och 17, trots att alla delarna funnits tillgängliga på engelska sen lång tid tillbaka. Jag var nog inte ensam i mina känslor eftersom utgivningen sen helt upphörde… 😉

Hur som, i den här andra delen kickar det egentliga dramat igång efter att den första delen satt upp det nödvändiga bakgrundsmaterialet. Lyra anländer till Norden tillsammans med gyptierna för att leta efter de försvunna barnen, och hon träffar Iorek Byrnison, pansarbjörnen:

Det är här som boken (och serien) börjar öppna upp sig mot en större värld. Hittills har handlingen helt fokuserat på Lyra och det som händer sett ur hennes perspektiv, ett barn som ännu inte vet vad det innebär att vara vuxen. Men i och med det hon varit med om och alla nya erfarenheter börjar hon ta en mer vuxen aktivt roll; innan har hon mest agerat som om hon är med i en saga för barn där alla har sina enkla roller som skurk, hjälte, osv, men nu blir världen betydligt mer komplicerad.

För mig känns det som om serieversionen hittills inte riktigt hittar rätt i skildringen ur den här aspekten. Serien känns mer som en ren äventyrsserie där den yttre handlingen (Vem ska räddas? Hur ska det göras?) är det allra viktigaste, medan boken relativt tidigt börjar dra mot att den inre (Vad är egentligen rätt och fel? Är målet viktigare än vägen). Ett exempel i det här albumet är skildringen av pojken Tim. I boken är det här en skrämmande episod och en nästan outhärdligt sorglig sådan, men i serien känns samma episod inte alls lika gripande, utan mer som ett inslag som finns med för att få Lyra ännu mer arg på Slukarna. När den tredje och avslutande serieboken kommer (redan i mars som jag förstått det) så kommer det nog förändras eftersom Guldkompassens slut mer eller mindre tvingar läsaren att fundera på de svårare frågorna.

Överlag tycker jag serien är som bäst när den tar saktar ner, som samtalet under polarstjärnorna mellan Lyra och Iorek, eller när den låter en sida vara helt utan text och bara skildra Lyras färd över snövidderna. När det sen blir mer action på sidorna tenderar den inre handlingen att försvinna i de dramatiska bilderna, någonting som det alltid finns risk för när ett dramatiskt skeende ska skildras i bild istället för i text: Det yttre kan vara så spektakulärt i sig att det inte finns plats för annat.

Ett annat sätt att säga det är att serien känns som om den är gjord för något yngre läsare än vad böckerna som helhet är. När det gäller första boken i trilogin, Guldkompassen, skulle jag nog säga att överlappet mellan läsare som vill ha en spännande handling och de som vill ha en mer tankeväckande berättelse är stort, men med Den skarpa eggen och framförallt den avslutande Bärnstenskikaren finns det en större risk att de förstnämnda läsarna blir besvikna. Därför tycker jag det är intressant att se att de franska albumen har en annan tecknare för seriefieringen av Den skarpa eggen (ett album ute, ett till på väg i vår), och en tecknare, Thomas Gilbert, vars stil ser lite kantigare och avigare ut; en lovande förändring när det gäller en bok som också den är lite kantig och avig.

Egentligen är det nog det som är det viktigaste i mitt omdöme om serien så som den hittills utvecklat sig: Det både är och ser spännande ut, och historien är precis lika bra som den alltid varit. När det gäller vilka som serien lämpar sig allra bäst för är det nog de som älskade Guldkompassen för just handlingen, men som kanske tyckte att de två följande böckerna inte var riktigt lika bra 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gott och blandat 12: Europeiskt digitalt

Det är rätt länge sen jag gjorde en sånt där inlägg där jag kort går igenom serier jag läst den senaste tiden som inte riktigt är värda en egen post så varför inte köra en sån igen, den här gången med enbart europeiska serier som finns i (officiella) digitala utgåvor på engelska. Det kan bli lite långt så för att de som tröttnar inte ska missa någonting bra tänkte jag för säkerhets skull ta dem i (ungefärlig) kvalitetsordning, med de bästa först, även om ärligt talat ingen av dem är måste-läsning. Men å andra sidan är ingen av dem direkt usla heller 😉

The Daughters of Salem – How We Sent Our Children to Their Deaths

Thomas Gilbert presenterar sin obehagligt suggestiva personliga version av häxprocesserna i Salem. Personer som deltog i processerna är med, men Gilbert gör en helt egen tolkning av dem och av vad som hände när masshysteri och kvinnohat leder till tragedi. Det finns vänskap och kärlek här, framför mellan några av de unga kvinnorna, men trycket från den repressiva omgivningen gör att banden slits itu.

Det som gör serien bra är dels teckningarna som är enkla men effektiva, framförallt när de skildrar kyrkoherden Samuel Parris känslor med blandningen av auktoritärt misogyn tro och sadistiska personlighetsdrag, dels hur Gilbert lyckas göra förloppet realistiskt och begripligt. Inte begripligt i bemärkelsen rimligt förstås, men begripligt på så sätt att man förstår hur det kan gå så fel med de förutsättningar som fanns.

Lucky Luke Saddles Up

Tyske Mawil har jag stött på och gillat tidigare men det var flera år sedan jag såg någonting nytt av honom på engelska, så därför blev jag glatt överraskad när jag såg att han fått chansen att göra sin egen tolkning av Lucky Luke. Hans charmiga slapstick-teckningar var det jag gillade bäst med honom förut, och de är precis lika roliga att se den här gången också när vi får följa Lucky Luke som för första gången överger sin älskade Jolly Jumper som transportmedel när han träffar på en uppfinnare som just designat den första modernt utformade cykeln.

Cue en konkurrerande cykeltillverkare av den gamla stilen, med enormt stort framhjul, som vill förhindra att den nya modellen ska kunna vara med i en cykeltävling, och vi får en Luke som blir tvingad att köra över USA efter att han olyckligtvis skiljts år från Jolly Jumper; inte för att han själv egentligen vill det, men för att han som alltid är en gnutta för snäll för sitt eget bästa. Så medan Luke får lära sig saker som att laga punkteringar försöker Jolly Jumper desperat återförenas med sin vän, med tragiska följder:

Roligt är det, och egentligen ser jag ingen anledning till att det här albumet inte skulle kunnat ingå i den vanliga Lucky Luke-serien. Visst är Jolly Jumper lite smartare än vanligt, men i övrigt är det traditionellt värre, inklusive en historisk bakgrund (cykelmodellerna, inklusive namnen, är autentiska och utseendet likaså) 🙂

The Music Box

Den här serien skriven av Carbone och tecknad av Gijé fick mig omedelbart att tänka på de två serierna Videvill och framförallt Sorceline som jag nyligen skrev om när de kom ut på svenska: Nya franska serier med samma målgrupp, samma slicka teckningar, samma sagokänsla. Här utspelar sig sagan i både vår egen värld och i den värld som visar sig finnas inuti en gammal speldosa som huvudpersonen Nola får på sin åttaårsdag av sin pappa. Väl inne i världen i speldosan, Pandorient, visar det sig att Nola avlidna mamma och speldosans tidigare ägare också varit där förut, och att hon hjälpt Pandorients invånare när det behövts. Så Nola bestämmer sig för att göra sammaledes, även om det måsta hållas hemligt att hon kommer från en annan värld.

Jag gillar Gijés teckningar och jag gillar Carbones okomplicerade manus där Nola hela tiden känns som en realistisk åttaåring som gör sitt allra bästa i en sagovärld. Invånarna i miniatyrvärlden är trevligt varierade, och den trygga känslan i att det garanterat kommer sluta väl med att Nola kommer hem till sin snälla pappa passar serien. Roligt, charmigt, och lagom spännande!

Jon Rohner

Alfonso Font har förärats en hel del översättningar till engelska på sista tiden, varav Jon Rohner är namnet på en. Liksom Lucky Luke-albumet ovan finns en historisk bakgrund, den här gången genom författaren Robert Louis Stevenson och hans sista tid på Samoa. Men Stevensons närvaro är bara ett sätt för den egentliga huvudpersonen, Jon Rohner, att berätta om sina äventyr i Polynesien.

De korta berättelserna är ibland rena actionhistorier om hur Rohner smugglar varor eller liknande, ibland skrönor som han själv hört berättas om Polynesien och människorna där. I början måste jag säga att jag tyckte serien var rätt usel, som en tredje klassens kopia på serier som Corto Maltese, men efterhand visar det sig att Font är rätt bra på att på ett gammeldags och traditionellt sätt frammana en bild av Rohners liv i Polynesien. En mycket exotiserande bild, förvisso, och en bild som helt utgår från Rohner synvinkel och inte från polynesiernas, men inte utan poänger, och de lika traditionellt europeiska teckningarna visar sig fungera överraskande bra efter hand.

Authorised Happiness

Gamle serieräven Jean van Hamme har skrivit mängder av serier, och här har vi alltså en till: Tre album, alla tecknade av Griffo (Werner Goelen), som utspelas i en värld lik vår egen men med en Storebrors-liknande stat som kontrollerar invånarna in i minsta detalj som diet, motion, semestrar, med förevändningen att det är för allas bästa. Den som vill kan hoppa av, men då får man ingen sjukvård (eftersom det vore orättvist mot andra om någon som inte tar hand om sin egen kropp på bästa vis skulle få vården betald) så friheten är teoretisk.

Två album med kortare episoder om hur invånare behandlas, följt av ett album som knyter ihop alla trådar och avslöjar sanningen bakom makten. Erfaren som van Hamme är är det flyhänt berättat men aldrig mer än så, därtill är berättelserna alltför opersonliga. Om ni själva tänker er vad historier som de jag extremt korta beskriver ovan skulle innehålla så vet ni precis vad som erbjuds. Det avslutande albumet känns väldigt onödigt, och jag är inte alltför förtjust i hur den styrande klicken skildras med de fördomar som glimtar till. Så kompetent, men på intet vis upphetsande. Och jupp, det gäller Griffos bidrag med, i en stil som ibland påminner en smula om tidiga Bilal-serier, med människor som ser ut som vore de byggda av betong.

Nanami

Avslutningsvis en femdelars serie av Nauriel Sarn i genren modern fantasy som jag inledningsvis tyckte var lovande, men som blev sämre ju mer jag läste. Huvudpersonen Nanami har problem med dåliga betyg i skolan, så när hon en dag efter att ha hittat en mystisk bok lämnar tillbaka den till teatern den tillhör och plötsligt erbjuds en roll i pjäsen som repeteras blir föräldrarna upprörda. De kräver att hon säger nej och istället fokuserar på skolan, men Nanami fortsätter ändå att gå till teatern. Och väl där visar det sig att pjäsen de repeterar på ett mystiskt sätt samtidigt också är helt på riktigt men i ett annat land, ett sagoland.

Här är det tonårsuppror blandat med romantik à la de allra mest utslitna klichéer man kan tänka sig, och av den spänning som jag hoppades på i början med kasten mellan de två världarna blir intet kvar. För när väl pusselbitarna är på plats finns det ingen som helst originalitet i den här serien; jag väntade hela tiden på att någonting som bröt mot mystisk ung dam vinner prinsens kärlek skulle hända men tji fick jag. Att teckningarna sen också utvecklades från en något mjukare och inbjudande stil till en betydligt stelare dito där det blev smått omöjligt att känna igen olika personer i sina två versioner (en från vardera världen) gjorde inte saken bättre; är det där killen hon är kär i eller hans elaka rival, typ.

Alla dagens serier kan köpas bl.a. hos Comixology

Flocken

Det är dags för en till serie på svenska inriktad på de yngre läsarna, närmare bestämt Flocken, skriven av Rasmus Malm & Matilda Ruta och illustrerad av den senare, utgiven av Rabén & Sjögren. Det innebär att jag den senaste månaden haft nöjet att skriva om fyra olika nya serier utgivna på tre olika förlag här i Sverige för barn/ungdomar, alla läsvärda, och det finns fler som jag inte tagit upp. Så nog satsas det på den här marknaden, och jag hoppas det går lika bra här som det gjort i USA de senaste åren. Och om jag nu skriver om målgruppen är det nog bäst att jag på en gång säger att Flocken är tänkt för tonåringar, för sällan har jag blivit lika glatt överraskad över vad ”…om att bli tonåring och hitta sig själv…”, citerat från baksidan av Flocken, faktiskt betydde 🙂

Lova, huvudpersonen i Flocken, verkar ha ett helt okej liv när hon en dag får syn på en samling djurtavlor på en auktion som hennes bonuspappa ropar in åt henne. Väl hemma visar det sig när hon tittar igenom dem att de alla har samma motiv: Hyenor. Ensamma hyenor, hyenor i flock, realistiska hyenor, hyenor som målade av någon som aldrig sett en utan bara fått den beskriven av någon annan. Lova blir överförtjust, men hennes mamma blir våldsamt upprörd när hon får syn på dem och kräver att alla slängs. Så stark är hennes reaktion att det är uppenbart att det inte bara handlar om tavlorna, och att det har någonting med tant Lilith göra, den tant som Lova nu minns också hade tavlor med hyenor på väggarna.

Resten av boken följer sedan Lova när först letar upp tant Lilith och därefter vilket samband hon har med hyenorna. Hon får också en ny vän, Josef som går på samma skola som hon gör, som hon först träffar en kväll på Skogskyrkogården och som sen hjälper henne i undersökningarna. Men ju längre in i mysteriet de tränger, desto oroligare blir Lova för Josefs räkning eftersom hon anar att det kan bli farligt för honom…

Det jag gillar med Flocken är att den lyckas överraska. Inte i det stora; den som läst skräck förut anar nog vartåt det barkar ganska snart. Men i det lilla finns det oväntade, som just det att det visar sig handla om skräckgenren, slutet, hyenornas utseende, och inte minst, när teckningarna från att vara lugna och närmast oförargliga plötsligt blir vildsint expressionistiska:

Och sen har vi förstås ett till stort plus, åtminstone för min del:

Spoiler Som jag skrivit flera gånger här förut är jag väldigt svag för varulvshistorier, men det är sorgligt ovanligt med bra sådana. Så när Flocken visar sig vara en tvättäkta varhyena-historia som lyckas alldeles förträffligt med både mystiken och skräcken blir jag förstås glad 🙂

Flocken är en charmig liten bok, om man nu kan kalla en skräckserie charmig. Men det jag menar med det är att den traditionella historien lyckas så bra med alla detaljer och att det känns som om det är en historia serieskaparna verkligen tycker om att berätta att totalupplevelsen är mysig. Och lagom läskig, såklart 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Videvill

Dags för den andra av Egmonts två nya albumserier efter att jag skrev om Sorceline häromsistens, närmare bestämt Videvill, skriven av Frédéric Brrémaud och tecknad av Federico Bertolucci. Och vid första anblicken ser de två serierna ut att ha mycket gemensamt: En ung flicka i huvudrollen, fantasy, två volymer, likartad omslagsdesign, fantasieggande illustrationer. Men när man väl börjar läsa dem upphör likheterna, och det är inte bara en fråga om att Sorceline är tänkt för lite yngre läsare (Sorceline rekommenderas för 9-12 år, Videvill för 12-15), utan om att de har två helt olika berättarstil.

För om Sorceline var fokuserad på en tät intrig à la Harry Potter är Videvill istället en drömlik saga där färden är minst lika viktig som målet. Handling börjar in media res, med en flicka som flyr från en rasande eldsvåda:

Efter flykten vaknar Videvill upp i en by där invånarna i början är glada för tillökningen, men det visar sig efterhand att någonting inte är som det ska med henne, och snart är hon på flykt igen. Från vem vet hon inte, och vart hon är på väg vet hon inte heller, men hon kommer möta både vänner (inklusive en mycket charmig men frustrerande varg som eventuellt vet mer om Videvill än hen vill säga) och fiender på sin andlösa resa; jag är inte säker hur många dagar som förlöper i de två albumen men särskilt många är det nog inte, och Videvill får sällan chansen att vila ut innan hon tvingas vidare.

Onda riddare, monster, sjöjungfrur, eld; farorna är många och oftast står Videvill ensam, men ju närmare slutet kommer desto större blir hennes resurser och förmågor, och hennes diffusa minnesbilder klarnar också. Men räkna därmed inte med någon slags klassisk saga där det avslöjar sig att hon egentligen är en prinsessa eller någonting liknande; som sagt är det här någonting mycket mer drömlikt, bitvis skrämmande, och diffust.

Till den suggestiva stämningen bidrar också Bertoluccis teckningar. Ta till exempel sidan härovan, den andra i serien och mycket typisk för hur han använder layout och färger: En svart ram, och innanför den en helt fylld yta där en av rutorna får fungera som bakgrund för de andra. Det gör att varje sida närmast känns som en tavla där serierutor lagts ovanpå, och det förtätar stämningen; tillsammans med den svarta ramen istället för den vanligare vita så sugs blicken in i bilden och stannar där. Det är en serie där stämningen är viktigast, och som fungerar allra bäst om man läser hela serien utan alltför många eller långa pauser för att bibehålla känslan av fara, av brådska att komma dit man ska innan det är försent, även om man inte vet varför.

Jag gillar verkligen Videvill, det är en lite udda fågel i serielandskapet som riktar in sig på inte-riktigt-vuxna-men-nästan-läsare, och som vågar premiera det suggestiva framför det mer rakt berättade spänningsbaserade utan att lämna alltför tydliga svar. Det är också en serie vars två delar man nog bör skaffa båda två på en gång eftersom det är en enda berättelse, och en berättelse som definitivt avslutas i och med den andra delen då Videvills historia är över. Men med tanke på att böckerna är förvånansvärt billiga med ett omfång på cirka hundra sidor styck, inbundna, och med bra papper + tryck, så tycker jag inte det ska avskräcka någon 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Sorceline

Jag fortsätter med fokuset för serier för yngre läsare, och idag blir det några böcker på svenska igen. Närmare bestämt de två första volymerna i en sprillans ny fransk serie skriven av Sylvia Douyé och tecknad av Paola Antista: Sorceline, utgivna av Egmont.

Det första albumet heter Kryptozoologi för nybörjare och där träffar vi på den unga flickan Sorceline som ska börja studera just kryptozoologi hos Archibald Balzar på ön Vorn. Sorceline är inte den enda eleven, och Balzar meddelar redan första dagen att den som visar sig vara mest talangfull också kommer få förtroendet som hans assistent någon gång i framtiden, varpå eleverna omedelbart börjar tävla med varandra om Balzars gunst. Det visar sig snabbt att Sorceline har en särskild talang för studiet av magiska djur, vilket kommer till nytta när en serie underliga händelser inträffar på skolan och på ön: En skadad gorgon hittas, småälvor blir zombifierade, och när några av de sex eleverna blir förvandlade till glas blir läget akut att finna vem som ligger bakom det hela.

Jag vet inte riktigt var uppgiften kommer ifrån men på internetbokhandlarna ser jag att Sorceline klassas som lämplig för åldern 9-12 år, och det låter rimligt tycker jag. Douyés manus prioriterar definitivt en spännande handling, med några små doser av försiktig/oskyldig ung förälskelse, snarare än komplexa personskildringar. Eleverna smyger ut på natten för att försöka hitta ledtrådar till mysteriet, Balzar blir arg på att de utsätter sig för risker, men eleverna är givetvis sanningen på spåren. Lägg till några villospår, magi, och en huvudperson som börjar tvivla på sig själv, inklusive antydningar om att det är någonting speciellt med just henne och hennes bakgrund, och man får en typisk slukaråldern-bok. Eller serie då, som i det här fallet, men som en före detta slukarålderläsare vet jag att formatet inte spelar någon roll så länge handlingen är spännande 😉

Antistas teckningar matchar manuset; pojkarna är lagom gulliga, inklusive den lite svårmodiga mörkhåriga killen som inte så gärna umgås med de andra, och de fantastiska djuren är just fantastiska. Det mest grafiskt lyckade är nattscenerna, där färgläggaren Lowenaels mörkblåa toner är precis så suggestiva som de ska vara. Enkelt sätt att skildra natt, men bra!

Jag gillar att Sorceline ges ut, och pluspoäng till Egmont för att den har ett så överkomligt pris, trots det stora formatet och att den inbunden; när man slukar böcker är det inte oviktigt. Helt utan skavanker är den inte, och min främsta invändning är nog att Douyé tenderar att rusa på lite väl snabbt för att handlingen ska gå framåt. Jag har knappt fått reda på att Sorceline ska börja skolan innan eleverna som jag inte heller vet vilka de är börjar intrigera och dela upp sig i grupper. Så lite mer andningspauser skulle jag nog gärna sett. Och Carin Bartosch Edströms översättning har kanske också gått lite väl fort ibland, som i en scen där mina (inte helt optimala så kan absolut vara jag som missat något) franskakunskaper säger mig att hur tid anges på franska har missförståtts.

Men som sagt, det är en serie som är tänkt att läsas för handlingens skull, och av läsare som inte liksom jag läst lika många böcker/serier med liknande handling, så jag tror nog den kommer fungerar alldeles utmärkt för dem. Och ett till plus till är att man ger ut två album på en gång (del två under titeln Kärlek och vidunder); även om handlingen går raskt framåt tar det ändå båda albumen innan några av intrigtrådarna avslutas. Men det finns trådar kvar, så när nästa album dyker upp i Frankrike framåt våren får vi hoppas de här två sålt tillräckligt bra för att även det ska översättas.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Guts

Sista veckan har det slumpat sig så att så gott som alla nya serier jag läst varit avsedda för barn/tonåringar. Flera svenska, och de kommer jag också recensera här framöver, men idag tänkte jag börja med en amerikansk bok skapad av den som kan sägas satte igång serieboomen för de yngre i USA för ett decennium sedan: Guts, Raina Telgemeiers femte bok totalt och den tredje självbiografiska efter Smile och Sisters (på svenska som Le Stort och Systrar).

Smile berättade om hur Raina som barn (när jag bara skriver Raina menar jag Raina Telgemeier som hon skildras i serierna) slog ut sina framtänder och därför behövde inte bara vanlig tandställning utan betydligt mer komplicerade konstruktioner, och hur det påverkade hennes skolliv under åren som följer. Hon är orolig för vad andra ska tycka om hennes utseende, om hon ska våga le, och så vidare.

Med andra ord, helt vanlig oro som många har i den åldern (boken täcker ungefär åldern 10-15 år). Tänderna är det som ger berättelsen ett ramverk, någonting att hänga upp narrativet på, men boken är en klassisk ungdomsbok, med kamrater som man växer ifrån (eller som kanske aldrig var så värst mycket till kamrater), och begynnande kärlekskänslor.

I Sisters fick vi sen lära känna Rainas familj bättre, i och med en lång bilfärd tvärs över USA med Raina, hennes syskon, och hennes mamma. Framförallt är det relationen till lillasystern Amara som skildras, både i nutid när de bråkar under den långa resan och i tillbakablickar.

Efter de två tidigare böckerna känner vi Rainas vänner och familj, så vad återstår att berätta om när det visar sig att även Guts utspelar sig under samma period av hennes liv?

Guts börjar enkelt, med en influensa som drabbar Raina med åtföljande kräkningar. Ingenting speciellt med det, men efter den blir Raina orolig för att hon ska kräkas igen. Oron växer, och hon börjar undvika viss mat som hon tror ska öka risken att drabbas, för att slutligen drabbas av panikattacker vid tanken på att kräkas. Tanken på att någon annan kan ha rört mat hon ska äta, eller för den delen bara rört vid henne och därför eventuellt smittat henne med någonting som kan leda till kräkningar gör att hennes mage omedelbart kommer i olag, och så är en ond cirkel igång.

Oron, för att inte säga paniken, vid tanken på att någonting pinsamt eller jobbigt kan hända känns igen från Smile, men den här gången känns det mycket allvarligare. Personligen tror jag efter att ha läst Guts, medveten om att den utspelar sig samtidigt som Smile, att den tidigare boken nog var lite förskönande för att inte kännas alltför tung för läsarna, men att Telgemeier nu efter flera självbiografiska böcker kan öppna upp ännu lite mer. Guts är inte en dyster eller deprimerande bok, Telgemeiers vanliga lätta hand finns där fortfarande, men panikattacker som handikappar den drabbade i vardagen kan självklart vara jobbigt att läsa om.

Om jag inte glömt någon är det här tredje gången jag skriver om en serie som tar upp panikattacker, men det är första gången ett barn har huvudrollen. Telgemeier skildring av hur Raina upplever det hela känns på pricken: Vilsenheten inför någonting Raina inte riktigt förstår, ångesten vid tanken att någon ska få reda på hennes oroliga mage eller att hon går på terapi, de trevande försöken hos terapeuten att sätta ord på vad hon känner. Det finns ingen ensam orsak till att hon mår som man gör, det är mer summan av allting, som närmaste vännen som ska flytta, och förstås allt det svåra med att börja bli vuxen.

Innan Guts skulle jag tveklöst sagt att Smile var Telgemeiers bästa bok, men nu känns det mer som om Smile+Sisters+Guts hör ihop så mycket att det är svårt att plocka isär dem. Visst har Telgemeiers stil förändrats, som att teckningarna i Guts har mjukare och rundare linjer och att hon blivit bättre på att utnyttja seriemediet i layout och hur man varierar vinklar osv, men de känns ändå som en lång berättelse om Raina. Men det går alldeles utmärkt att läsa dem separat utan att ha läst de andra, det är bara det att helheten blir ännu bättre 🙂

Så en helhjärtad rekommendation av Guts blir det. Jag var ju inte helt förtjust i boken innan, Ghosts, men här visar Telgemeier att hon gjort sig förtjänt av sina framgångar; innan New York Times slutade med bästsäljarlistan Paperback Graphic Book 2017 hade den under många år fullständigt dominerats av Telgemeier (sista versionen här), och förstaupplagan av Guts på en miljon exemplar är inte illa. Som jämförelse trycktes Smile i 20000 exemplar, och det säger en del om hur populär hon är. Med rätta!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)