Kategori: Serier för barn

Jonna and the Unpossible Monsters

Efter några inlägg om några serier som jag inte varit helt nöjd med tänkte jag att det var dags för en serie som är mycket enklare att tycka om: Chris (text & bild) & Laura (text) Samnees Jonna and the Unpossible Monsters. Tre volymer som utspelas i en tid där världen invaderats av gigantiskt monster av kaiju-stil, med resultatet att civilisationen har krossats och familjer splittrats. Den unga Rainbow letar efter sin försvunna syster Jonna och deras likaledes försvunna far, efter att familjen separats under en attack av monstren.

Det är en serie inriktad på de lite yngre läsarna och handling är därefter: En mycket enkelt och rakt berättad historia där det efter hand visar sig att titelkaraktären Jonna – att hon överlevt är inte precis en spoiler, med tanke på titeln 😉 – som alltid varit lite särskild visar sig vara mycket mer speciell än någon kunnat ana. Rainbow och Jonna möter andra människor under sitt letande efter pappan, men även om det finns flera som lärt sig hantera monstren i strid med hjälp av strategier och mödosamt intränade attacker finns det ingen som kan göra det som Jonna kan:

Som framgår av omslaget överst så gillar Jeff Smith tydligen serien, och det förstår jag; Samnees teckningar har inte så lite av Smiths känsla över sig, med liknande tuschningsstil och sätt att teckna människor, framförallt om jag jämför med Smiths RASL, och det finns något av samma blandning av humor och allvar också.

Men det är en betydligt enklare historia allt som allt, där det allt eftersom framgår att Jonnas förunderliga krafter när det gäller att hantera monstren inte är någonting slumpartat utan en fundamental del av den hon är. Det är en saga där man som läsare inte behöver vara rädd för att det inte ska gå bra för våra huvudpersoner, och där det absolut viktigaste är att det ska vara gott om gigantiska monster och de människor som kämpar mot en förkrossande övermakt. Förutom Jonna då, som när hon blir riktigt arg närmast blir en Hulk i miniatyr: Jonna smash!

Det blir en kort text idag; jag har helt enkelt inte så mycket mer att säga om serien eftersom den uppfyller sitt löfte och det är gott nog: Mängder av coola monster, och mängder av lika coola scener där monstren besegras, och ett garanterat lyckligt slut dessutom 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Lyckobäraren – Det magiska paketet

Idag blir det en ny svensk serie, Sissel Gustafssons Lyckobäraren, som kom på andra plats i Egmonts serietävling 2022. Boken är i det något mindre formatet men med desto fler sidor; det är tydligt att när det gäller nya äventyrsserier inriktade på yngre läsare så håller sig franska serieskapare till det klassiska albumformatet (Disa / Ellana / Sorceline / Den magiska tidsskogen) i större format men med relativt få sidor, medan de nordiska istället har fler sidor men mindre format (Drakens öga / Snökattprinsen / Arkin). Det är nog en smaksak vad man föredrar, men för min del är det en liten övervikt för det nordiska: De franska är ofta mer elegant tecknade, men eftersom det vanligtvis handlar om fortsättningsserier så föredrar jag att få läsa större bitar åt gången av den kompletta historien.

Och det är precis vad som gäller för Lyckobäraren där vi får se vad som händer när huvudpersonen Mia, som är djupt olycklig eftersom hennes pappa nyss dött, en dag för ett överraskande besök:

Lyckobäraren må vara liten, fluffig och söt, men hen är också disträ, vilket visar sig när paketet är tomt eftersom hen glömt lägga i vad det nu kunde vara som skulle göra Mia lycklig igen. Problemet måste lösas så hen tar raskt Mia med sig till sin värld, men väl där inser hen att fler paket måste delas ut så Mia bli lämnad kvar utan att veta hur hon ska ta sig hem igen.

Unga läsare kan ibland behöva hjälp på traven för att hänga med i handlingen när de börjar läsa böcker på egen hand, och det här är en föredömligt tydligt berättad saga: Mias uppgift är att hitta hem igen, och efter att ha träffat på en vänligt sinnad spindelkvinna har hon också fått reda på vilken väg hon ska ta så allt som återstår är att följa kartan hem.

Det blir förstås mycket knepigare än vad som var tänkt eftersom Mia trots allt är ett människobarn, något som de underliga men ofta vänliga varelser hon träffar på vägen har mycket liten vana av → till exempel planer som förutsätter att hon kan flyga fungerar inte så värst bra. Eller så sätter kulturkrockar käppar i hjulet:

Jag tycker att Gustafsson lyckats riktigt bra med den här serien. Den är rolig med en hel del absurda inslag, och den allvarligare undertonen med Mias avlidna pappa och hur hon känslomässigt påverkats hanteras också bra. Teckningarna är inte riktigt hundraprocentiga ännu, de kan se lite väl platta ut ibland, men de fungerar ändå fint och kommer säkert poleras en smula i de följande böckerna. Med tanke på kartan Mia följer så lär det handla om en, kanske två, böcker till innan hon äntligen lyckats komma hem igen 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Disa – Draken vaknar

Som alltid är det omöjligt att scanna så att guldtryck syns; titelns ”Disa” och drakens fjäll är egentligen guldfärgade men ser här mest svarta ut…

Egmont fortsätter att spotta ur sig nya franska serier för de yngre läsarna, och det börjar bli knepigt att hänga med i dem alla. En bidragande orsak till den känslan är att de så gott som alla har ett starkt drag av fortsättningsserier: Visst innehåller varje album ett mer eller mindre avslutat äventyr, men det är ändå tydligt att det bara är ett kapitel i en större berättelse. Med andra ord, precis som vad gäller serietidningar à la USA (åtminstone de mer kommersiella förlagen) så kan det vara svårt att ge ett rättvist omdöme om en specifik serie innan man läst den avslutade historien, och det kräver en del hjärngympa att hålla alla olika pågående serier i minnet samtidigt (även om det är något av ett lyxproblem 🙂 ).

Det gäller också dagens serie, Disa: Draken vaknar, skriven av Jérôme Pélissier och tecknad av Carine Hinder. Vi får följa den mycket unga Disa vars absolut starkaste önskan är att bli en häxa för att kunna hjälpa alla i den lilla byn hon bor i efter att byns tidigare häxa Naia försvunnit några år tidigare. Ingen tror att hon kommer kunna klara av det, och det är inte så konstigt eftersom hon egentligen inte vet något om vad en häxa gör det hon gör, och inte finns det någon som kan undervisa henne heller. Åtminstone inte innan hennes pappa ger henne en mycket speciell bok…:

Beväpnad med boken och en alldeles för hög tro om sina egna förmågor ger sig Disa tillsammans med en vän och en gris ut ur byn för att försöka stoppa den drake som hindrat alla i byn från att våga lämna byn sedan Naia försvunnit, och därmed har historien kickat igång.

Mest av allt skulle jag säga att det här är en mysig serie. Hinders teckningar med sin blandning av klassisk bilderbok och moderna barnserier lyckas både när det gäller gulligheten hos huvudpersonerna och mer dramatiska när det gäller draken, och Disa är en trevlig bekantskap med sin envishet och omogenhet (som jag misstänker kommer minska i kommande böcker) även om de andra karaktärerna i serien hittills känns mer anonyma. Det behövs med andra ord som väntat fler böcker för att jag ska kunna säga mer om serien, och med tanke på hur det sett ut med de andra serierna av det här slaget som Egmont ger ut borde det inte dröja länge innan nästa del dyker upp. Tills dess får Disa nöja sig med betyget Lovande 🙂

Att scanna ett helt uppslag är inte alltid så lätt!
Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Barb the Last Berzerker

Dags att ta tag i min alldeles för stora eftersläpning vad gäller recensioner (jag har ju föresatt mig att åtminstone för ett tag skriva om allt jag läser); det kommer att bli en del riktigt korta inlägg, men det blir desto flera!

Först ut är Dan Abdo & Jason Pattersons ösiga och underhållande trilogi böcker om Barb, den sista bärsärken, och hennes äventyr när hon dels försöker rädda världen från den onde demonen/trollkarlen Witchhead kidnappat alla andra bärsärkar så att ingen ska kunna stoppa hans planer, dels sin mamma som försvann när Barb var riktigt liten. Inte för att Barb är så värst stor nu heller; för att vara en bärsärk är hon definitivt av det mindre formatet:

Istället för att förlita sig på sin styrka är det energi som gäller för Barb. Hon är inte svag, men det som framför allt får henne att vinna sina strider är att hon aldrig ger upp; hon är som ett ettrigt bi som irriterar och sticker tills man är tvungen att kapitulera. Dessutom har hon till skillnad från de flesta andra, vänner som fiender, inga förutfattade meningar om de hon möter. Som Porkchop, en yeti som blivit utkastad från sin by, som blir Barbs trogna vän trots att att alla andra tycker hon är galen som vill bli vän med ett monster.

Jag kan inte med bästa vilja i världen kalla Barb the Last Berzerker för en djupsinnig serie, det är verkligen WYSIWYG som gäller, även om serien har sina mer allvarliga stunder. Men Adbo/Patterson tecknar charmigt i en stil jag skulle säga påminner om en något mer sofistikerad Dav Pilkey, och tillsammans med ett spännande manus och ett nästan förödande gott humör räcker det långt. Jag är förtjust i den här typen av berättelser där frenesi och charm är det primära, och Barb the Last Berzerker är ett bra exempel på serier för unga läsare som jag är smått avundsjuk på för att de enbart finns på engelska men inte svenska; jag skulle verkligen vilja kunna ge bort den här serien i present till en del unga släktingar 🙂

Kan köpas bl.a. här:
  • Barb, the Last Berzerker (Adlibris, box med alla tre böckerna)
    • (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Spökplumpenuppföljning

Influensa + jul → en hel del läst, men inget skrivet, så min recensionsbacklogg är rätt stor nu 🙂 Dags att ta itu med den!

När jag läste Marco Nucci & Castys (manus respektive teckningar) Lucca-belönade serie Mardrömmen på Korallön så fick jag reda på att det fanns några tidigare serier av samma team som också de handlade om Spökplumpen och som hängde ihop med den. Det tog ett litet tag att leta upp dem, men jag lyckades få tag på de två pocketar som behövdes:

  • Kalle Ankas Pocket 536 som innehåller den första serien, Jag är Spökplumpen, där Spökplumpen med hjälp av en blomma som får den som känner lukten av den att tappa minnet.
  • Kalle Anka och hans vänner önskar god jul 2022 som innehåller Plump snö där Ankeborg drabbas av en snöstorm och utpressas av Spökplumpen mot att han ska stänga av sin snöovädersmaskin.

Jag har redan skrivit om hur lyckad jag tyckte Mardrömmen på Korallön var så huvudorsaken till det här inlägget är egentligen bara att tipsa om de tre serierna som en liten trilogi. Den (hittills) sista är bäst, för även om de två tidigare serierna har samma fina känsla för hur man skriver en Musse Pigg-historia utan att förfalla till de allra tristaste klichéerna så finns det mitt i en bra intrig ändå någon enstaka lucka i logiken. Alla tre lyckas däremot lika bra med dialogen och att förmedla en känsla av genuina relationer mellan både de riktigt nära som Musse och Mimmi, och de mer antagonistiska. Faktiskt är nog mitt favoritinslag i de här serierna Svarte Petters roll i Plump snö; en alldeles utmärkt Petter får vi se, och lika utmärkta är hans samtal med Musse.

De tre serierna är inte beroende av att man läser dem alla, men det finns en kontinuitet som att (mini-spoiler) vi i Plump snö får se hur Spökplumpen åker fast, och att det är därför han befinner sig i fängelset när nästa serie börjar, så jag tycker absolut att man ska försöka hitta alla. Och trilogi? Jag kan mycket väl tänka mig och hoppas också på fler serier, och det finns gott om uppslag att bygga vidare på, som vad som egentligen pågår med Spökplumpens dräkt (finns lite vibbar av Venom där…). Och sen, någon gång i framtiden när det finns ännu mer material, så borde det väl gå att få till en riktigt högkvalitativ pocket som samlar ihop dem alla 🙂

Som en ond refräng får vi decimeter för decimeter följa hur snödjupet ökar; Nucci gillar att använda klassiska berättande textplattor, och han gör det bra.
Det blir till att leta upp någon som säljer Kalle Ankas Pocket från de senaste åren, så kika in i er lokala seriebutik (eller en Pressbyrå som inte skickar tillbaka pocketarna)

Kalle Anka & C:o – 1948-2023

Daan Jippes står för det snitsiga omslaget, färglagt av Andrea Cagol

Jag har varit däckad av influensan (misstänker jag) i en dryg vecka så det har blivit ett uppehåll med recensioner här under tiden, men nu känner jag mig iallafall tillräckligt kry (ned ett nödrop) för att skriva en, nämligen boken som firar 75 år av serietidningen Kalle Anka & C:o i Sverige.

Det är en tjock rackare det här, inbunden i relativt stort format och 328 sidor lång. Boken inleds med en kort historik över tidningen skriven av ärke-ankisten Stefan Diös, som också jobbat som redaktör & översättare för tidningen under många år. Men sen är det dags för huvudnumret: Ett urval serier från tidningen, uppdelat på respektive decennium.

Serierna är avsedda att i första hand vara representativa för sin tid, och det måste jag säga att man lyckats väldigt bra med. För egen del läste jag tidningen under 70- och början av 80-talet, och en hel del 60-talstidningar läste jag också som jag hittade hos vänner eller köpte billigt på serieantikvariat. Tidigare årgångar har jag läst det mesta av som vuxen i återutgivningar, och senare årgångar något nummer då och då som jag ramlat över, och jag känner verkligen igen seriernas typ, om än inte varje enstaka serie förstås 😉 Den i mitt tycke enda avvikelsen från att välja de mest representativa serierna är att ingen av Carl Barks och Don Rosas längre äventyr är med, trots att de verkligen satte sin prägel på respektive era, men det tycker jag är ett bra val: Om man läser den här boken har man garanterat bra koll på Barks & Rosa, så att låta så många sidor ägnas åt serier som läsaren säkert redan läst är helt onödigt. Det är bättre att som här ha med en kortare serie av dem båda, som en påminnelse om att de publicerades, istället för att ägna hälften av sidorna åt dem.

Så det här är en alldeles utmärkt bok för den som vill se hur tidningen utvecklats över tiden, och serierna som publicerats i den. Den kan passa nostalgikern som vill återse ”sin” tid, eller för en nyare läsare som är nyfiken på vad som fanns tidigare; som ett utsnitt ur historien gör den precis det den ska.

Sen har vi serierna och deras kvalitet, och här misstänker jag att det kan finnas väldigt många olika känslor vad gäller vilken period som är bäst.; ett starkt skäl till att jag gillar den här boken är för att den tydligt visar hur varierande kvalitén har varit under åren. Jag kan nog inte heller låta bli att skriva en rad eller två om vad jag själv tycker, apropå de olika decennierna:

  • 40/50-tal (jag slår ihop dem eftersom så få nummer kom ut på 40-talet): Barks är suverän, men i övrigt är det extremt varierande kvalité. Enstaka bra serier som när Gottfredson får några sidor blandas med ärligt talat riktigt usla serier där Kalle, Joakim, Musse och de andra får vara med om saker som är lika trista och långrandiga oavsett om de är avsedda som humor eller äventyr. Utan Barks, en riktigt dålig tidning.
1958, tecknare Dick Moores
  • 60-tal: Det här är inte heller bra. Manusen blir en smula bättre generellt sett, men de är ingenting att hurra för; längre serier som Paul Murrys Musse & Långben-serier har förvisso manus som inte är lika menlösa som de sämsta från 50-talet, men tråkiga är det, och Musse & Långben som duo är helt misslyckad (den ena är en torrboll till besserwisser, den andra urbota korkad, och det är obegripligt varför de umgås med varandra). Ljuspunkter är saker som kusin Knase, men de räcker inte så långt.
1962, Paul Murry; ett bra exempel på den, hm, kreativa färgläggningen under några decennier
  • 70-talet: Nu börjar det röra på sig lite när det inte längre bara är amerikanska Disney-serier som erbjuds. Tecknare som Vicar poppar upp, och även om Murry och en del andra mindre lyckade serieskapare från 60-talet fortsätter breda ut sig i tidningen med sina serier finns det en hel del saker som inte känns så dumma här.
1975, Vicar; med Vicar fick Kalle-serierna för första gången sitt vad jag skulle kalla moderna utseende
  • 80-talet: Trenden med mer icke-amerikanskt fortsätter, och det är bara bra. Det finns få serier som sticker ut, men så länge det gäller de klassiska karaktärerna så har serierna en hög lägstanivå. Under alla decennier har tidningen innehållit serier med karaktärer från vad som just då var aktuella Disney-filmer, och i den här boken representeras den typen av serier med en från 80-talet om Basil Mus. Det är en av de svagare serien i boken, precis som så många andra av dessa serier jag läst.
1986, Millet; det största problemet med tie-in-serierna är att karaktärerna är med så sällan att de aldrig får någon egen personlighet tyvärr
  • 90-tal: Don Rosa, såklart, men även bortsett från honom är det helt okej serier som syns till. Grunden som lagts sen 70-talet med ett stort stall av serieskapare som man kan välja bland har betalat sig, med serier som aldrig är sämre än att de går att läsa (det finns en hel del serier från de första decennierna som är i princip oläsbara enligt mig).
1990, Daniel Branca (edit: skrev i en tidigare version fel tecknare här, pinsamt nog!)
  • 00/10/20-tal: Jag har läst lite för lite för att kunna uttala mig, men av det jag ser här och det fåtal tidningar jag läst på annat håll så bekräftas i mitt tycke att serierna fortsätter hålla klassen. De Disney-serier vi ser idag i Sverige är proffsigt gjorda, och ibland till och med personliga.
2019, Tony Cronstam; det ser ut som Magica, men hennes ansiktsuttryck har charmigt nog tydliga drag som känns igen från Cronenstams äldre serie Elvis

Om man bortser från Barks/Rosas bidrag så skulle jag säga att Kalle Anka & C:o haft en uppåtgående, eller iallafall inte tydligt nedåtgående, trend vad gäller kvalitén från starten. Det är iofs att bortse från oerhört mycket av det som gjorde tidningen så populär; utan Barks kan jag inte tänka mig att tidningen ens skulle funnits kvar idag, och utan Barks ingen Rosa förstås, och Rosa är ju den anktecknare som fångade upp en generation läsare på 90-talet. Jag är säker på att det finns många som tycker jag har helt fel om de övriga seriernas kvalité, och då kan det ju vara bra att det finns en bok som den här som man kan peka ut exempel på som (kanske) styrker ens tes 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Drakens öga – Under attack

Den tredje och sista serien från Egmonts höstutgivning för unga läsare som jag tänkt skriva om är den norska Drakens öga – Under attack, och liksom för de andra två handlar det om andra delen i en längre svit. Av de tre serierna är det här nog den som både är enklast och svårast att skriva om. Enklast för att de två albumen i så hög grad känns som att de hör ihop och att beskriva det här albumet blir samma som att beskriva det första, svårast för att albumen i så hög grad känns som att de hör ihop och att beskriva det här på ett intressant sätt blir knepigt 😉

Men jag gör ett försök! I Under attack får vi se hur den flyende Kha (det slog mig precis nu när jag skrev namnet hur mycket det påminner om Cha Sandmæl som gör serien) och hens relation till Ranja, drakdräparen som av en förbannelse nu tillbringar varje natt i en drakes hamn, fördjupas. De vågar lita mer på varandra, något som framförallt Ranja har svårt för efter att ha blivit sviken av sin bror Bjarki, medan den mycket mer naiva Kha är snabbare på den fronten trots att även hen blivit sviken av sin familj. Det är symptomatiskt hur relationen mellan de två som jagar efter Kha & Ranja, Khas kusin Lyra & Bjarki, bygger på gemensamt egenintresse istället för någonting mer känslosamt, och hur de två teamen skiljer sig åt i hur de agerar inbördes.

Förutom relationer får man sig också till livs ännu fler drakar, både stora och små, och en tydligare bild av vad de resterande fyra böckerna (enligt det norska förlaget kommer det bli sex böcker allt som allt) kommer att handla om, dvs vad Khas quest (finns det. något bra svenska ord för quest?) går ut på. Eftersom Sandmæl har skrivit att hen avser att serien ska vara en klassisk episk fantasyserie vågar jag gissa att det kommer se mörkt ut för Kha & Ranja i femte boken, men det kommer nog lösa sig åtminstone någorlunda till slut 😉

Allting smått är gulligt, inklusive drakar

Därmed var genomgången av de här tre serierna från Egmont klar. Personligen tycker jag bäst om Ellana, men även Den magiska tidsskogen & Drakens öga är underhållande. Det finns fler serier från Egmont som jag inte skrivit om på senaste tiden, som Sorceline & Glaskulans värld i samma stil och som håller samma standard, så för de som gillar den här moderna typen av serier för de yngre finns det en hel att läsa, trevligt nog!

Kan köpas bl.a. här:

Ellana – Skuggvandrarna

Bok nummer två i Egmonts höstutgivning är större till omfånget (fysiskt & vad gäller antal sidor) än Den magiska tidsskogen som jag skrev om igår, och större bör nog läsarna vara också för i Ellana – Skuggvandrarna är händelserna betydligt allvarligare och läskigare. Det känns iallafall som det, för om persongalleriet i Den magiska tidsskogen är anonymt är det helt annorlunda i Ellana: Både huvudpersonen själv och de hon lär känna framstår som riktiga personer, så när handlingen rör sig åt det mörkare hållet känns det så mycket mer.

Sidorna är stora, min scanner liten → det blir lite suddigt i kanterna, tyvärr

Efter att hon i den första boken lyckats klargöra sin egen bakgrund efter att hennes föräldrar dödats när hon var mycket ung gäller det nu för Ellana att fundera över sitt liv: Vad ska hon göra när hon inte längre har något uppenbart mål? Hon har lärt känna personer som är viktiga för henne, men efter att hon återvänt till staden Al-Far och där upptäckt att hennes tidigare insats för de föräldralösa barnen långsiktigt inte löst någonting ger hon nästan upp hoppet om att finna en mening med livet. Inte förrän hon återser en av de hon lärde känna på resan med karavanen och av honom får höra om det mystiska sällskapet Skuggvandrarna, en organisation för de som vill gå sin egen väg för att finna sin frihet får hon tillbaka sin glöd: Hon tänker bli en av dem.

Om det första albumet handlade om var Ellana kom ifrån handlar det andra om vem hon eventuellt ska bli. Hon tränar med sin lärare från Skuggvandrarna och lär sig deras filosofi, men hon är samtidigt mycket envis i att alltid vara sann mot sig själv, vilket leder till konflikter:

Jag tyckte lika bra om Skuggvandrarna som om Begynnelsen, inklusive den berättarröst som fortsätter att ge serien mycket av dess karaktär. Handlingen i Ellana är inte den mest originella, men eftersom kvalitén på en klassisk Coming of age-historia så mycket handlar om huruvida huvudpersonen är intressant som människa och Ellana är lyckad på det sättet är det helt enkelt bra underhållning. Det är också ett album som känns matigt precis som det första: Det är märkbart att tiden går och att Ellana växer upp och förändras som människa, och den som vill ha mycket action i sin läsning får också som den önskar. Och lyckligtvis är precis som för Den magiska tidsskogen den tredje delen redan utannonserad för början av nästa år 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Den magiska tidsskogen – Uppdrag utan återvändo

Det är dags för uppföljning till tre recensioner jag skrev i våras om Egmonts utgivning av serier för yngre läsare; då hade jag läst första volymen av respektive serie ifråga, nu har jag läst den andra. Och precis som i våras blir det en kort & (förhoppningsvis) koncis recension för varje serie. Först ut: Den magiska tidsskogen 2 – Uppdrag utan återvändo.

I den första volymen var mysterierna med tiden relativt enkla:

  • Skogen som omger byn som våra huvudpersoner kommer ifrån har stannat i tiden; allting i den står stilla som om tiden själv stannat.
  • Den magiska kristallen i byn skyddar barnen från den frysta tiden, men även om tiden går framåt så åldras man aldrig så länge man stannar i byn.
  • Skärvor från kristallen kan om de tas med skydda bäraren och den närmaste omgivningen från den frysta tiden.

Här i bok två blir det mer komplicerat. Tidsresor och alternativa universum tas upp, eller åtminstone antyds, och handlingen utnyttjar också det faktum att tiden går olika fort beroende på var i världen man befinner sig till att förklara en del av händelserna och de mystiska personer som setts till i serien. Som en som visserligen vet att en handling där tidsresor förekommer så gott som alltid blir ologisk vad gäller den inre logiken men som ändå gillar sånt så är jag helt för det; från att ha varit en enkelt berättad spännande handling så får man nu använda hjärnan också 🙂

Jakten på tjuven är lite i senaste laget

Men inte för mycket, det här är ändå en serie avsedd för de yngre läsarna, så de flesta personer är enkla att stoppa in i facken för goda/onda, och om några som det ser ut som ”vanliga” människor blir attackerade av stenåldersmänniskor så leder det inte till diskussioner om vem man ska hjälpa utan det är självklart vems sida man ska hoppa in på, även om man aldrig träffat några av dem förut. Det är med andra ord en mycket typisk saga, med de förenklingar som sådana brukar ha.

Jag är inte säker på om det här andra albumet egentligen är bättre än det första, men jag hade iallafall roligare när jag läste det. Jag kan inte säga att persongalleriet är seriens styrka; det är svårt att säga att någon karaktär är intressantare än någon annan. Men handlingen är i mitt tycke mer intressant nu när världsbygget är klart och tidsmysterierna själva får ta mer plats. En sak som också skiljer en serie som den här från många äldre äventyrsserier i den klassiska europeiska stilen är att det så tydligt handlar om en enda handling som sträcker sig över flera album. Det gör att för en läsare är det lite mindre intressant att läsa en enstaka bok, och att det därför gäller att utgivningstakten är någorlunda hög för att man inte ska glömma bort vad som hänt. Hittills ser det bra ut för Den magiska tidsskogen, med två album utkomna i år och del tre utannonserad för början av nästa år; efter det blir det till att lita på att Roulot & Guerrero lyckas hålla takten med originalen för fyran är inte utannonserad i Frankrike ännu 😉

Kan köpas bl.a. här:

Humboldtdjuret

Ser man på, en till serie som utspelar sig i Spirous universum där den charmiga tyska serieskaparen Flix står för både manus och teckningar. Men Spirou själv saknas (antagligen, men det skymtar förbi en misstänkt rödhårig hotellspringpojke i en ruta) för här är det Humboldtdjuret som står i centrum, ett djur som i albumet fått namn från den som tar med sig en av dem hem under sina resor i Sydamerika på 1800-talet: Alexander von Humboldt. För den trogna Spirou-läsaren är djuret förstås mer känt under namnet marsupilami, men albumet utspelas långt innan Spirou och Nicke lärt känna sin vän från Palombia, så Humboldtdjuret är ett namn så gott som något 🙂

Humboldt själv är bara med i albumets inledande sidor för efter upptäckten av djuret rör sig handlingen fram till Berlin år 1931 där albumets egentligen huvudperson, den unga flickan Mimi Löwenstein, bor tillsammans med sin mamma i en trång liten lägenhet. Mimi är fascinerad av allt som har med djur att göra, så när hon får följa med en granne som jobbar som taxidermist på Berlins naturhistoriska museum/Humboldtmuseet och se vad som finns i museets gömmor blir hon överlycklig…

Precis som Flix lyckade Spirou i Berlin är det här ett album som blandar godmodig komedi med allvar. Här märks det senare i mellankrigstidens fattigdom där de som har det svårast måste offra mycket för att överleva, och begynnande spår av nazismen syns också till. Men det är ingenting som skrivs läsaren på näsan, för precis som med den implicita kritiken av Humboldts mycket kolonialistiska inställning till hur en upptäcktsresande ska bete sig så skildras Mimis svårigheter från barnets perspektiv. En vuxen läsare som har koll på sin historia kan se allvaret bakom de vuxna karaktärernas attityder, men för de yngre läsarna är det mer omedelbart komiska det som märks mest. Med andra ord, Flix är bra på att ge olika läsare vad som passar dem bäst 🙂

Och apropå de yngre läsarna är bland det bästa i serien skildringen av Mimis dagliga liv när hon träffar grannar, försäljare, med flera. Eftersom hennes mamma måste jobba heltid och mer därtill för att försörja de båda tvingas Mimi ta hand om sig själv under dagen, så när problemen börjar uppenbara sig efter att hon stött samman med marsupilamin får hon klara av dem själv, ibland med ”hjälp” av den senare:

Och apropå sidan ovan: Hur intelligent är en marsupilami? Det varierar en hel del från serie till serie; ibland kan de agera hur intelligent som helst, ibland är de betydligt mer djuriska. I det här albumet är det intelligens som gäller med en marsupilami som tydligt förstår allt Mimi talar om, även om Mimi med sin större erfarenhet av världen får vara den som tar ansvar för dem båda. Men som de som läst Familjen Marsupilami vet, när det gäller hot mot marsupilamins ägg agerar marsupilamin betydligt mer, tja, djuriskt 😉

Under många år var marsupilamin försvunnen ur Spirou-serien eftersom Franquin själv hade rättigheterna till figuren. Delvis saknade jag den, men mestadels tyckte jag det var bra för serien eftersom marsupilami ibland tar över för mycket av serien på grund av sin popularitet och flexibilitet som karaktär (urstark, närmast osårbar, alltid så intelligent som behövs för att reda ut saker, gullig). För några år sedan köpte Dupuis, förlaget bakom Spirou, tillbaka rättigheterna så att de nu kan publicera serier som det här albumet, eller för den delen inkorporera marsupilamin i de vanliga Spirou-albumen. Hittills har de lyckats undvika att dränka Spirou-serierna med marsupilami-inslag och jag hoppas de fortsätter med det. Humboldtdjuret är en charmig allåldersserie som visar hur man kan använda marsupilamin på ett underhållande sätt, till och med utan resten av Spirou-galleriet.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

PS. En knepig sak med marsupilami är att ordet används både som namn på ett djur, typ ”katt”, och som ett egennamn på just den marsupilami som finns med i de vanliga serierna. Så när jag skriver om djuret har jag märkt att det blir lite si och så med till exempel att använda den bestämda formen ”marsupilamin”; ibland använder jag formen, ibland bara ”marsupilami” som om det vore just ett egennamn. Så jag ber om ursäkt för de fall i texten där det grammatiskt blivit fel; jag är 100% säker på att det finns flera sådana fel härovan! DS.