O Josephine!

Två år sedan sist så nu är det dags för en ny Jason-bok igen; han verkar ha kommit in i en stadig lunk med ett nytt album varannat år. Förra gången var det en längre historia, On the Camino, en självbiografisk skildring av hans vandring på den klassiska pilgrimssträckan, men den här gången handlar det som så ofta med Jason om en samling kortare serier. Fyra stycken närmare bestämt, och jag tänkte skriva några korta ord om var och en av dem. I ordning från boken:

The Wicklow Way: En sorts pendang till On the Camino erbjuds här, när Jason beger sig till Irland för att gå ytterligare en klassisk vandringsled. Samma slags berättelse, med en Jason som ensam vandrare, och som under tiden han går fantiserar om det han ser och dem han möter. Det är meditativt och inte alls dumt, men jag kan inte låta bli att tycka att den är en smula överflödig. On the Camino gjorde samma sak men hade fler sidor på sig, och det är en fördel när serien är som bäst när jag som läsare kommer in i samma zen-liknande tillstånd som Jason själv efter att ha läst om hans tidiga morgnar, sock-bekymmer, med mera. The Wicklow Way hinner knappt börja känns det som innan den är slut. Sen är jag faktiskt inte säker på vilken serie som gjordes först eftersom den här har en signatur från Jason daterad till 2017, samma år som OtC kom ut. Men oavsett kronologi är OtC mer lyckad, och det är en klar nackdel för The Wicklow Way.

I övrigt fick jag en stark association till en klassisk serietecknare som jag inte haft förut när det gäller Jason, men mer om det när jag skriver om den sista serien i boken 🙂

L. Cohen: A Life: En udda Jason-upplevelse är det att läsa den här biografin över Leonard Cohens liv. Påhittade inslag har jag sett förut när Jason skrivit om riktigt personer, men då har det handlat om uppenbar fiktion som i The Left Bank Gang. Men här handlar det om en kronologisk genomgång av Cohens liv, med några små inslag som jag måste ha missat när de hände:

Serien är förbryllande och roande, men jag tror att man får ut ännu mer av dem om man är mer av ett Cohen-fan än jag är; jag har till exempel ingen aning om de återkommande slagsmålen med diverse andra artister är någonting som Cohen är känd för, eller om det finns någon koppling mellan stickande och Cohen som jag inte vet. Mitt kunnande om Cohen sträcker sig ungefär till att jag förstår skämtet i bilden ovan med titeln på U2/Cohen-albumet och sångtiteln, men det är bara för att jag googlade U2 när jag skrev den här recensionen. Så för mig en kul bagatell men inte mycket mer än så!

The Diamonds: Här blir det mer matnyttig läsning för min del, med en komplicerad historia om tv-tittande, en juvelkupp, en orolig blivande svärfar, och två likaså blivande föräldrar. Det komplicerade uppstår på ett typiskt Jasonskt sätt, med en handling som utan förvarning rör sig mellan olika scener, och där det tar ett bra tag innan man som läsare har en chans att förstå hur allting hänger ihop.

Jag gillar Jasons serier av den här typen. Visst måste jag bläddra fram och tillbaka oupphörligen under läsningen för att kolla vem som är vem (eftersom det är Jason så innebär det att kolla färger mm på öron/ögon/nos hos Jasons typiska djurmänniskor), men jag ser det som ett intellektuell pussel där bitarna vanligtvis faller på plats mot slutet. Men ibland ,som i den tidigare boken Lost Cat kommer aldrig den där förståelse, och The Diamonds hör till den kategorin. När allt är över kan jag fortfarande inte redogöra för vad som egentligen hänt, och slutet är också ovanligt abrupt, mitt i handlingen. Jag kommer läsa om serien igen, och det gör jag gärna, för att se om jag får mer rätsida på den eller om den kanske är avsiktligt oklar, ett nedslag i några människors liv som vi lämnar lika snabbt som vi anlände.

O Josephine!: Titelberättelsen avslutar boken, och det med rätta; det är min favorit i samlingen där den enda egentliga kritiken jag har är att den är så klassisk Jason att den inte bryter någon ny mark. Huvudperson är Napoleon och hans stora kärlek Josephine, men i Jasons serie handlar det inte om hans första fru, kejsarinnan Joséphine, utan istället om Josephine Baker, den franska dansösen och människorättskämpen.

I verkligheten givetvis en omöjlig kärleksaffär med tanke på när de levde, men det bekymrar sig inte Jason om. Den Napoleon vi får se här är den franska kejsaren, men under årens gång får vi likafullt se honom också i vår moderna värld när han åldrats. Jason bekymrar sig inte ett dugg om historisk realism utan låter Napoleon och Joséphine både vara de klassiska ikoner vi känner och två människor med en komplicerad relation. Tragiskt är det, där till och med deras respektive barn fortsätter det gamla grälet, blandat med den lakoniska humor Jason är så suverän på.

En riktigt bra historia blir det, inklusive en del av det där pusselläggandet jag nämnde tidigare; Jason är inte precis generös med förklarande repliker/scener, så det att man själv aktivt fyller i alla detaljer och åratal av händelser som inte finns med i serien. Ibland kan det bli så spartanskt att det går ut över läsbarheten och möjligheten att känna med personerna, men inte i O Josephine! där det tvärtom är omöjligt att inte känna för de två huvudpersonerna.

Och till sist, vem är serieskaparen som jag kom att tänka på när jag läste The Wicklow Way och O Josephine!? Låt mig visa en sida från den sistnämnda serien, när Napoleon ger sig av för att bestiga ett berg:

Här är bergen så lika de hos Hergé att det säkert är medvetet men även i övrigt finns det mycket hos sättet Jason tecknar naturen i hans vandringsserier som påminner om Hergé, som hur han tecknar gräs. Jag vet faktiskt inte om det är någonting nytt eller om jag bara inte noterat det förut. Och för den delen vet jag faktiskt inte heller varför jag ville påpeka det, men nu är det iallafall gjort!

Sammanfattningsvis, ett som alltid bra Jason-album. Inte hans bästa men Jason är alltid läsvärd så min kritik ovan ska läsas i relation till hur bra han är när han är som bäst 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Jason på pilgrimsvandring: On the Camino

Varje år går (eller cyklar / rider på häst/åsna / tar sig fram på annat sätt) hundratusentals människor Jakobsleden, den gamla pilgrimsvägen som slutar i Santiago de Compostela i Spanien. Alla är inte kristna; en del ser det som en spirituell erfarenhet, att helt koppla bort sig från det moderna samhället under några veckor. Men för den som inte har tänkt att spendera sisådär en månad till fots genom Spanien kan man istället uppleva den tillsammans med den norska serieskapare Jason som för att ”fira” sin 50-årsdag gick de 80 milen under 32 dagar, och som sen gjorde en serie om det: On the Camino.

För att vara Jason är det här en ovanlig bok. Vanligtvis brukar hans serier vara skönlitterära och dessutom ofta med fantastiska inslag, men här rör det sig alltså om en helt självbiografisk historia. Men Jason-teckningar handlar det ändå om, där alla människor har sina karakteristiska djurutseende 🙂 Fast helt utan fantasifulla inslag är det inte. Medan Jason vandrar vandrar också tankarna fritt:

Men mestadels är det ensamma vägar, möten med andra vandrare (där en del av charmen med vandringen är att slumpmässigt återse en del pilgrimer, medan andra bara syns till en enda gång), och den nästan rituella handtvätten av dagens strumpor när man äntligen kommit fram till nästa hostel. Jason vandrar själv, och åtminstone i början känner han sig smått utanför; medan andra vandrare snabbt verkar knyta band till andra sitter han själv vid sidan av:

Jasons serier brukar vara mästerliga i sina understatement, där mycket av humorn och charmen ligger i de små nyanserna och detaljerna. I den här boken som är så annorlunda än hans andra, utan de vanliga fantastiska händelserna skildrade med minimala medel, syns samma sak i hur han redogör för sina skäl till vandringen. Det görs aldrig en stor sak av det men hans mål med vandringen är att bli bättre på att just knyta kontakter med andra och att öppna upp sig inför dem, och faktiskt verkar det fungera: Ytligt sett händer inte mycket i boken, där varje dag är förvillande lik de föregående, men mot slutet tillbringar han onekligen mer tid med andra, och pratar utan att tveka med människor han möter:

On The Camino ger sig i kast med en svår genre: Den självbiografiska boken där ingenting egentligen händer. Med en annan tecknare hade serien kunnat fokusera på de visuella upplevelserna längs El Camino: Naturen, de små byarna, de olika människorna man möter. Men Jasons teckningar är nu en gång för alla inte av typen att de kan imponera med slående naturskildringar osv; han är en tecknare som alltid fokuserat på det lilla, både i gester, mimik och miljö. Därför är det smart av honom att inte heller försöka med det, åtminstone så länge han använder sin vanliga teckningsstil.

Men det gör att skildringen av hans vandring begränsas av dialogen med de han träffar och hans egna tankar och funderingar, och eftersom det inte är fiktion är han också där begränsad. Resultatet är en visserligen bra serie, och intressant att läsa är den också eftersom handlingen är så olik allt annat han gjort sedan han slog igenom, men lika bra som hans andra serier är den inte. Precis som Jasons vandring görs för att han vill bli en öppnare och mer lättillgänglig person skulle detsamma nog behövas för att hans eventuella kommande självbiografiska serier ska bli helt lyckade. Här känns hans livliga fantasi när den ger sig tillkänna i sidor som den första här ovan som ett sätt att distansera sig och inte låta läsaren komma honom alltför nära. Inslagen är roliga och nog några av mina favoriter i boken, men det är också det ett tecken på att jag tycker att Jason (hittills) gör sig bäst i den skönlitterära genren.

Härnäst: Wika eller Omegamän eller en till promenad!

Korta lästips: If You Steal

If You Steal - cover

Ok, idag blir det en bok som jag tror kanske är den bästa serie jag läst i år: Norska Jasons senaste, If You Steal, en samling korta historier utan gemensamt tema. Och vanligtvis föredrar jag att det finns en röd tråd när det gäller antologier/samlingar eftersom det annars lätt blir för ofokuserat och tröttsamt, men den här gången är det alltså inte så. Varför? Jo därför att Jason har en så extremt personlig stil och kynne att det blir den röda tråden, det enkla faktum att Jason står bakom allting. Det kanske låter lite skumt men det är så det känns.

If You Steal - Polly
Polly Wants a Cracker

Vad erbjuds i If You Steal? Tja, ett fascinerande knippe serier, exempelvis:

  • Lorena Velazquez, ren slapstick där en maskerad hjälte som ska rädda en fängslad kvinna tvingas slåss mot i princip alla B, C och D-filmsmonster (och resten av alfabetet med, om så usla filmer finns)  man kan tänka sig
  • Polly Wants a Cracker, ett lakoniskt kriminaldrama som blandar realismen från filmen Le Samourai (en poster med en annan Melville-film skymtar också följdriktigt förbi i bakgrunden) med någonting helt annat
  • Karma Chameleon, en B-skräckis där den gigantiska kameleonten är synnerligen oviktig

If You Steal - surrealism
If You Steal

Men framförallt är det de två verklighetsglidande historierna New Face och den avslutande Nothing som jag tycker gör den här boken till ett mästerverk. Lite vagt om de två eftersom jag inte vill avslöja alltför mycket:

Den förstnämnda är den klassiska historien om mördaren som måste skaffa sig ett nytt ansikte, där Jasons twist på det är någonting som jag skulle säga bara går att göra just i serieformen; i text- eller filmversion skulle det nog kännas klumpigt medan det här bara känns svindlande.

Och sen har vi Nothing, som har sin uppenbara plats i slutet av boken. Fjorton sidor gjorda av en mästare, och en serie som genom sin plats längst bak i den här boken, fylld av mystiska kreatur och ibland oförklarliga händelser, från början känns förvirrande (som många av Jasons serier gör, innan man förstår vart han är på väg) och sen både skrämmande och tragisk, på ett helt annat sätt än vad Jason vanligtvis är. Läs, men först efter att ha läst (och uppskattat, annars blir jag förgrymmad) resten av boken!

If You Steal - Nothing
Nothing

Så sant som det är sagt: Lost Cat

Lost Cat cover

Det är dags för en alldeles sprillans ny bok av norska superstjärnan Jason: Lost Cat, precis som vanligt utgiven på engelska av Fantagraphics i ett mycket trevligt inbundet format. Förutom det ska jag väl också påpeka att det vare sig handlar om svartvitt eller färg den här gången utan istället om gamla hederliga lingonfärgläggningen, dvs svartvitt+en svagt röd nyans.

Precis som vanligt är serien en uppvisning i deadpan-humor; ingen kan som Jason skildra de mest besynnerliga situationer med karaktärer som inte rör en min. Allvarligt eller komiskt så ser det nästan alltid likadant ut och det fungerar väldigt bra, och att det oftast är väldigt lite dialog förstärker bara teckningarnas styrka. Det är fascinerande hur Jason kan teckna långa scener där nästan ingenting händer och med minimala skillnader frammana markant olika känslor; stort allvar/djup tragik/melankoli/humor/alltings meningslöshet. Så visst har Lost Cat de vanliga Jason-inslagen som gör den väldigt läsvärd.

Men det var det enkla för i övrigt är jag ärligt talat ganska perplex.

Handlingen är nämligen inte alls sig lik. På ytan är det typiskt Jason: En hårdkokt deckare, en försvunnen katt, utomjordingar. Men för en gångs skull har jag väldigt svårt att förklara vad som verkligen händer. Att historien är komplicerad är ingenting nytt men att det som här är extremt dubbeltydigt (och ibland otydligt) vad det hela gick ut på även efter avslutad läsning är någonting nytt; Jasons intriger brukar lösa upp sig i slutet, åtminstone om jag funderar litegrann. Den här gången är det däremot tji för mig, även efter myckna funderingar och bakåtbläddring.

Lost Cat - Bogart

Så visst är det en ovanligt knepig bok den här gången, men inte alls en dålig. Min känsla är inte frustration utan mera spänning på att snart läsa om den igen och se om bilden klarnar; med tanke på att jag var rätt sjuk när jag läste den första gången kanske oklarheten har mer att göra med min feber än Jason, men jag tror ärligt talat inte det.

Och om det känns lika obegripligt efter ytterligare en eller några genomläsningar kommer jag inte känna mig besviken heller; det är lite av Lynch över Lost Cat och allting behöver faktiskt inte förklaras för att upplevelsen ska bli stor 🙂

Athos in America

Det är dags för en ny bok av den norska superstjärnan Jason igen, och som vanligt är det Fantagraphics som står för den amerikanska utgåvan. Det är lite sorgligt att den svenska utgivningen av Jason helt upphört; Optimal kämpade på bra i början, men till slut gick det tydligen inte längre. Engelska går såklart bra, men det känns lite underligt att läsa norska författare på engelska, egentligen…

The Smiling Horse

Hur som, Athos in America: Liksom Low Moon är det här en samling av kortare berättelser; sex stycken närmare bestämt. Och det är bra berättelser; utan tvekan en av de bästa Jason-böckerna på länge. Som vanligt behärskar han den extremt lakoniska, nästan stumma, stilen som han gjort till sitt signum, men den här gången blandas det med episoder där det faktiskt pratas en hel del. Och det ser lika bra ut som det alltid gör, med Huberts färgläggning som grädde på moset. Ju mer jag ser av deras samarbete, desto bättre tycker jag om det. De små variationerna i färgskalan som indikerar olika stämningslägen eller epoker matchar Jasons lika små och subtila antydningar om vad människorna känner i hans teckningar.

Jag har skrivit om Jason rätt många gånger nu så de som redan vet med sig att de gillar honom kommer nog läsa den här boken oavsett vad jag säger, och tvärtom. Men om det fortfarande finns de som tvekar och inte har provat på någon av hans böcker rekommenderar jag verkligen den här. Det finns prov på hans allvarliga sida, som den inledande The Smiling Horse med en ton av grekiskt ödesdrama när huvudpersonen inväntar den oundvikliga hämnden; The Brain That Wouldn’t Virginia Woolf med den typiskt bisarra grundförutsättningen (en galen vetenskapsman försöker hitta en ny kropp till sin flickväns huvud som tjatar på honom om att han måste skynda på) som presenterar på ett alldeles förtjusande vardagligt sätt; So Long, Mary Ann, ett kriminaldrama i noir-ton; Tom Waits on the Moon med en handfull oberoende trådar som knyts ihop mot slutet.

Från titelnovellen

Kort sagt, en förbålt bra bok av Jason som fortsätter bevisa att han är lika bra som han sägs vara 🙂

Jason & Vehlmann Team-Up: Isle of 100,000 Graves

Drömteam? Jason är en av de senaste decenniernas mest kritikerrosade europeiska serieskaparna, och Vehlmann har uppmärksammats mer och mer som en ny manusförfattare att hålla ögonen på. Resultatet av deras samarbete finns nu att läsa: Isle of 100,000 Graves, en ruggig liten historia om en ö där man utbildar skarprättare. Eller om man ska vara exakt, en blandning av bödlar och torterare.

Ön blir besökt av Gwenny, en ung flicka som försöker hitta sin försvunne pappa och som i sökandet får nys om ön. Sen följer en ganska typisk Jason-historia med deadpan-humor à la Buster Keaton oavsett vad som händer; bildsekvensen

  1. Någonting orimligt/ohyggligt/känsloladdat händer
  2. En stum serieruta där alla har samma pose som innan
  3. Någon säger någonting i lugn ton

är så vanlig i Jasons serier att den riskerar bli en kliché (men han gör det alltid bra!).

För oavsett Vehlmanns bidrag känns det här mycket mer som en Jason-historia än en Vehlmann-dito. Delvis beror det på att Jasons teckningsstil är så extremt idiosynkratisk; man känner igen hans serier omedelbart, bara man kastar ett getöga på dem. Här och där kan man se tecken på Vehlmann, som att det finns en del sekvenser som är mer groteska och närapå sadistiska än vad Jason vanligtvis är. Det påminner om inslag i Svart tomtebloss, Vehlmanns serie som kom ut på svenska tidigare i år, som också hade delar som kändes som om de lagts till mer för att chockera än för att de egentligen behövdes.

Det är kanske det som är mest synd med Isle of 100,000 Graves: Vehlmann har ansträngt sig till det yttersta (och mestadels lyckats) för att skriva en Jason-serie så som Jason själv skulle kunna ha gjort det, istället för att skriva en Vehlmann-serie. Det har blivit en helt OK Jason-serie, och sådana är alltid värda att läsas, men jag hade tyckt det varit betydligt intressantare att se mer av ett samarbete där slutresultatet varit mer av en syntes där 1+1=3, istället för det som nu blev, dvs 1+1=1.

Varulvar i Montpellier

Det är bara någon vecka sedan jag skrev om Jason sist, och då var jag lite besviken över hans några år gamla The Left Bank Gang. Men idag är jag mer nöjd, efter att ha läst hans nyaste bok Werevolves of Montpellier!

Varulv...

Det är en mycket typisk Jason-historia om en små-deppad inbrottstjuv vid namn Sven vars MO består i att klä ut sig till varulv för att förhoppningsvis skrämma den som råkar upptäcka honom och därmed få några extra sekunder till godo för att fly. På dagarna umgås han med sina vänner (varav han är obesvarat kär i en), på nätterna skuttar han runt på Montpelliers tak. Och givetvis, eftersom det är Jason, spelar det ingen roll om det är en odramatisk kväll framför tv:n eller ett pistoldrama ovanför marken: Allting behandlas lika metodiskt och lugnt. Om Hergé med sin ligne claire ville att varje linje och objekt skulle få samma tyngd och relevans gör Jason någonting motsvarande med sin scenuppbyggnad och sitt manus; ingenting är viktigare än någonting annat.

...inte varulv

Ibland kan jag irritera mig på hur alla personer ser så likadana ut i Jasons serier, och hur de så gott som aldrig visar känslor medelst ansiktsuttryck. Men så läser jag en serie som den här, och så kommer jag ihåg igen att det är en del av Jasons sätt att berätta. Istället för att ge enkla och omedelbara besked om vad karaktärerna tänker och känner så måste man som läsare plocka upp ledtrådar på andra sätt. I den här boken finns flera exempel på det; som ofta med Jason var jag ibland tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att se om jag kom ihåg en scen rätt, och vem som var med i den (för Jasons personer liknar också varandra, vilket gör att man måste koncentrera sig ordentligt om man ska hänga med i svängarna), men pusselläggandet får sin belöning när jag långsamt förstår vad Sven och de andra egentligen har för känslor och tankar. Och i Werevolves of Montpellier fungerade tajmingen perfekt: När jag väl hade fått mina misstankar så bekräftades de mer eller mindre omedelbart av vad som sedan hände.

Och att Jasons figurer har så små skillnader sinsemellan har ytterligare en fördel i den här serien. Jasons har alltid drag av absurd teater, men den här gången blir det mer så än vanligt när skillnaden mellan hur en varulv ser ut och en vanlig ”människa” är såpass minimal som här. Det är utan tvivel första gången jag sett någonting varulvsrelaterat där jag bara har de andra karaktärernas reaktion att utgå ifrån för att förstå att det är en varulv jag ser. Det påminner mig en smula om den klassiska Barks-serien där Oppfinnar-Jocke har gjort en maskin som får djur att tänka, och ankorna blir oerhört fascinerade av att en kanin eller varg kan prata som de…

Sen finns det förstås andra orsaker till att jag gillade serien, bland annat den att jag alltid har varit fascinerad av varulvar. Tyvärr finns det få bra serier/böcker/filmer om dem, men det gör bara att jag bli än gladare när jag läser någonting lyckat med våra håriga vänner 🙂