Prins Valiant à la Dell

Några ord om en drygt 60 år gammal halvdan version av en klassisk serie? Tja, varför inte!

Det handlar alltså om Prins Valiant, Hal Fosters fantastiska söndagsserie som jag räknar in bland mina absoluta favoriter i läsväg, alla kategorier. Jag har skrivit om den en del gånger här på bloggen av olika anledningar, men den här gången handlar det alltså om den version som förlaget Dell gav ut under 50-talet i Four Color, antologitidningen som innehöll en salig blandning av serier, bland annat några av Carl Barks mest klassiska serier. Men även dagstidningsserier återtrycktes i tidningen, och om det var någon ovanligt populär sådan lät man ibland framställa originalserier speciellt för Four Color, och det gäller alltså också Prins Valiant. Så när jag i digitalt format ramlade över de totalt sju nummer som gjordes med serien tänkte jag att de skulle kunna vara kul att se hur den charmanta prinsen fungerade som serietidning, även om jag inte hade några större förhoppningar om kvalitén 😉

Och det första numret (Four Color #567) infriade till fullo mina farhågor: Ett riktigt uselt manus helt utan spänning, humor eller finess, teckningar som var något bättre men stela och opersonliga, och det hela prytt av ett fasansfullt omslag från den då nyligen utkomna Prins Valiant-filmen där Robert Wagner spelade titelrollen (och filmen var antagligen orsaken till att man hoppades att serietidningen skulle bli populär):

Så jag funderade allvarligt på att lägga ner läsningen efter första numret, men beslöt mig för att ge serien en chans till. Och faktiskt blev den i och med nummer två (Four Color #650) betydligt bättre. Framförallt är det manuset som blir helt läsbart, med relativt enkla äventyrsberättelser men så pass rättframt berättade att det hela fungerar. Det är inte stor seriekonst inte, men det går att läsa, och jämfört med första numret är skillnaden milsvid.

Teckningsmässigt är det också kanske något bättre, men ingen större skillnad; den som står bakom teckningarna är i alla sju nummer Bob Fujitani, en gammal serieräv som jobbade med en fascinerande stor uppsättning klassiska serier och serieskapare under åren. Han var relativt skicklig och jobbade oftast i en realistisk stil, och hjälpte bland annat till med serier som Blixt Gordon (i princip var han ensam tecknare på den serien i många år när Dan Barry höll på med annat), Rip Kirby, med flera. Pålitlig, men enligt mig alltid småtrist, och det lever han upp till här också. Här slarvar han också ibland rejält; jag kan tänka mig att eftersom det är relativt långa serietidningar och som jag förstått det betalade serietidningarna mycket mindre än vad dagstidningsserierna gjorde så spenderade han inte alltför mycket tid på serietidningsteckningarna.

Men för att vara rättvis mot Fujitani så kommer först här en helt okej sida där Gawain är illa ute, och en sida som också har ett relativt bra flyt med Valiants oro och senare ilska över Gawains snudd på fatala olycka:

En smula stelt kroppsspråk, och fören på båten som krockar med Gawain känns inte som om den väger någonting, men som sagt, en okej seriesida; jag har sett många mycket sämre.

Men en sak som Fujitani har stora problem med, och detsamma gäller stackars Robert Wagner på omslaget härovan, är Valiants frisyr. Hos Foster ser den alltid bra ut, och förvånansvärt normal; jag tänker aldrig på hur absurd den egentligen är. Men Wagners peruk ser störtlöjligt ut, och Fujitanis har liknande problem. Dessutom gör frisyren att Fujitanis Valiant ofta har ett huvud som är alldeles för litet höjdmässigt ovanför ögonen, antagligen för att ett realistiskt huvud med det håret lätt ser ut som Wagner-bilden:

Övre delen av Valiants huvud är konstigt nog försvunnet

Prins Valiant i Dells tappning går att läsa (undantaget första numret…), men det är nog det mest positiva jag kan säga om den. Själv tyckte jag det var roligt att se en annan version av prinsen för att jag är ett så stort fan av originalserien, men jag kan verkligen inte rekommendera andra att läsa den, det finns så många bättre serier att välja på. Vilket inte kommer hindra mig från att kanske skriva om ytterligare andra versioner av just Prins Valiant i framtiden. Vad sägs om Marvels variant? 🙂

PS. Som avslutning en drygt 4 år försenad service till min vän Sandra som i en kommentar till ett tidigare inlägg om Prins Valiant beklagade sig över versalerna i textningen och som blev intresserad när jag nämnde att när serien förevisades i Comics – Den stora serieboken (nummer 2 närmare bestämt) var det med en annan textning. Det har inte blivit av att visa den IRL så här är istället en scan av en av rutorna, när Aleta och Val efter en dramatisk natt återigen är nyblivna föräldrar:

The Walking Dead: Negans krig

Det amerikanska originalet må ha avslutats för ett drygt år sedan men den svenska översättningen är stretar på, så jag tänkte skriva några ord om var den befinner sig även om det var ett litet tag sedan det kom ut någonting nytt. Och som rubriken säger är det alltså hotet från Negan som behöver hanteras i de fyra volymerna 18-21 med de talande undertitlarna Negans hämnd, Tärningen är kastad, Krig, och slutligen Fred.

Jag skrev i det ovan länkade inlägget om seriens slut att jag tycker serien har två tydligt separerade delar. Den första där serien huvudsakligen handlar om överlevnad; ibland är det zombies som utgör faran, ibland människor, och känslan är hela tiden att de fåtal lugna pauser vi får bevittna bara är temporära innan färden fortsätter mot avgrunden. Kort sagt är det fallet som skildras. Den andra handlar däremot om uppgången, om hur människorna reser sig från katastrofen. Fortfarande finns hotet från zombierna där, och givetvis från andra människor, men det är tydligt att faran gått från att vara ett hot mot mänskligheten till att vara ett hot mot individerna; även om några dör kommer samhället att överleva.

Det är just övergången mellan de två faserna som hanteras i de här volymerna. Rick och hans närmaste har slagit sig ner i vad man hoppas är begynnelsen av ett nytt samhälle som ska byggas från grunden, men Negans närvaro hotar hela projektet. Jag skrev i mitt senaste inlägg om den svenska utgivningen om Negans roll i den volym som introducerar honom, och den rollen blir ännu tydligare här. Rick förstår att även om Negan säger sig också stå för en slags civilisation så är det en civilisation som inte kommer hålla, med en rutten grund som bygger på att en del av människorna terroriseras den andra. Och därför finns det bara en utväg kvar för Rick: Att ytterligare en gång, motvilligt men utan val, bli den hänsynslösa ledaren som gör vad som krävs för att besegra hotet.

Spoiler (för den som vare sig läst den engelska serien eller sett TV-serien): När Rick precis har som det verkar lyckats övertyga Negan om att dennes väg är fel, och Negan inser att Rick har rätt i att ett samhälle måste byggas på en tryggare grund och därför inte längre vill kriga, släpper Rick för sista gången loss sin ilska och sitt inre driv efter våld, och attackerar Negan med en kniv. När Negan så slutligen är besegrad både på det civiliserade sättet medelst övertalning och på det primitiva medelst naket våld, först då blir Rick till slut civiliserad igen och vägrar avrätta Negan. Både för att det inte går att bygga ett samhälle på våld, men också för att han är rädd att en dag kan Negans hänsynslöshet komma att behövas, och Rick är inte längre mannen som kan göra vad som helst.

Det finns material för cirka elva ytterligare volymer på engelska, och visst finns det där dödliga zombies och människor; ”The Whisperers” som dyker upp här är bland de obehagligare företeelserna i serien. Men som sagt, de utgör en fara för de individer som råkar ut för dem snarare än för det gryende samhället, så serien ändrar hädanefter karaktär och på sitt sätt sätts en slutpunkt efter de här första 21 volymerna. Katastrofskildringen är avklarad, men skidringen av återuppbyggnaden återstår.

Manga ✖️5

Jahapp, ett uppsamlingsinlägg idag, med manga. Som jag som sagt läst väldigt mycket av på senaste tiden, så det här är ett urval av dem. Några till som jag läst tänkte jag också skriva om, men de planerar jag att spendera lite mer text på, så idag blir det fem stycken. Alla trevlig underhållning så jag är nöjd över att ha läst dem, ingen så pass bra att man ska lägga ner alltför mycket möda på att leta upp dem. Om man nu inte tycker att beskrivningen av någon låter som den passar perfekt för ens smak, såklart 🙂

Beauty Pop av Kiyoko Arai (avslutad): Tio volymer om några gymnasieelever som tillbringar all sin lediga tid med att bli experter på frisyrer, nagelmålning, parfymframställning, med mera. Men tyvärr får man inte lära sig någonting om hur man faktiskt blir bra på någonting av det; allt det där med skönhetsbehandlingar och tävlingar i desamma är bara någonting som finns där för att kicka igång en ytterst traditionell romantisk komedi med ett gäng killar och en mer udda flicka, där flickan givetvis till slut blir tillsammans med den kille hon hela tiden haft de starkaste känslorna inför.

Om ni tror att Kanako när hon presenteras efter sin makeover är utan glasögon tror ni helt rätt

Mycket komedi, mindre romantik, men med OK karaktärer så fungerar serien ändå. Minus för att Arai är alltför fast i att teckna gulligt. Vanligtvis är inte det något fel i en sån här serie, men här finns ett antal scener där skönhetsgänget ska applicera all sin kunskap på en eller annan flicka där nog tanken är att jag som läsare ska bli imponerad över den enorma förändringen och förbättringen, men helt ärligt ser varje flicka som får en makeover minst lika gullig ut innan som efteråt…

Heroine for Hire av Fuyu Amakura (avslutad): Shuko är mesig och gör allt det hennes klasskamrater ber om, så hon blir alltid ansvarig för administrativa jobb. Serizawa är klassens snygging, dvs han ser ut exakt som ungefär 90% av snygga killar som i slutet för flickan i generiska shōjo-serier. De råkar stöta ihop i korridoren, de börjar prata, och när Shuko nämner att rykten går att Serizawa ”norpat” flickvännen från en annan klasskamrat så försöker han sig på en klassisk kabedon. Varpå Shuko omedelbart kastar omkull honom med hjälp av ett professionellt brottningsgrepp:

Heroine for Hire v01 (2020) (Digital) (danke-Empire)

Det låter ju lovande, men tyvärr förvandlas serien så gott som omedelbart till en helt vanlig romantisk shōjo-serie, och att Shuko är den fysiskt starkare som ser som sin uppgift att skydda Serizawa mot andras angrepp (det visar sig nämligen att han inte alls är en Don Juan, men att alla tror det och därför tenderar att attackera honom -> han behöver en livvakt tycker Shuko, och tar sig an rollen) får vi se väldigt lite av. Luften går ur serien redan efter en volym, så det är inte så konstigt att det bara blev fyra volymer totalt. Svagast av dagens serier, tveklöst.

As Miss Beelzebub Likes av matoba (avslutad): Dagens tredje rom-com, och den här gången med fokus på com-delen. Tolv volymer i ett mycket fritt tolkat yonkoma-format om det dagliga livet för miss Beelzebub, som alltså i Matobas tappning av det kristna helvetet är kvinnlig. Hennes nya assistent Mullin tror förstås att hans nya chef kommer vara en tuff och hårdför person, men istället visar hon sig älska att som är gulligt och framförallt, fluffigt.

As Miss Beelzebub Likes v01 (2018) (Digital) (LuCaZ)

matobas helvete har föga likheter med de vanliga västerländska skildringarna och framstår mest som ett ställe där alla har det mysigt och fördriver dagarna med att göra mest ingenting. Andra figurer från den kristna mytologin poppar upp, som Belphegor, Azazel, änglar, men de ser alla i princip ut som gulliga/vackra kvinnor och män, så djävulsnamn och miljö är helt enkelt där för att de nog känns lite lagom exotiska för de tänka läsarna. Någon är kär men extremt blyg inför den dyrkade, någon annan är på ytan hård men insides mjuk, och så vidare; de finns gott om eventuella kärlekspar och små vardagsproblem, men det brinner aldrig till. Det är småkul, men läsningen är ändå någonting som Beelzebub borde gilla: Rent fluff.

Whenever Our Eyes Meet…, Éclair Blanche/Bleue/Rouge/Orange: Sex antologivolymer av diverse serieskapare, alla på temat lesbisk kärlek. Som alla antologier ömsom vin och ömsom vatten, men en bra sak som vill nämna är den stora variationen. Allt handlar inte om kärlekspar som hittar varandra varpå serien slutar med en kyss (eller någonting mer, ibland där det rätt explicit); det kan lika gärna handla om kärlek på avstånd där den andra aldrig får veta någonting, eller om tankar på en svunnen förälskelse som det aldrig blev någonting av. Det är lika varierat vad avser längden på berättelser, från längre saker på kanske 40 sidor till extremt korta på 1-2 sidor.

Såklart kan det bli för mycket om man sträckläser en av de här böckerna, så ta och låt dem ta tid på sig. Som konsumentinformation kan jag också säga att de fem Éclair-titlarna bör man läsa i ordning eftersom åtminstone en serieskapare finns med i alla och med en serie där huvudpersonerna är desamma. Och vad gäller Whenever Our Eyes Meet… så är den den mest intressanta antologin, som har en ytterligare restriktion på vad serierna ska handla om, nämligen om kärlek på kontoret. Det blir mer förutsägbart vilket slags personer vi får se, men jag gillar att miljön är så pass ovanlig för romantikserier och att det också handlar om 100% vuxna människor.

How Do We Relationship? av Tamifull (ongoing): Och till sist, den bästa av dagen serier med hittills två volymer om Miwa och Saeko som bestämmer sig för att dejta. Så det är inte romantik i Will they or won’t they-genren, för här blir huvudpersonerna ihop omedelbart, utan istället handlar det om hur man ska få ett förhållande att fungera där åtminstone en av dem, Miwa, är mycket ovan vid att vara tillsammans med någon annan, och att hon tycker det är extra knepigt vid tanken på hur omvärlden ska reagera.

Men eftersom serien däremot definitivt hör till feelgood-genren är det ingen större fara med det; det värsta som hänt hittills är att en av deras vänner blir avundsjuk (men absolut inte missunnsam) för att de två verkar ha det så bra tillsammans. Mysigt, charmigt, bra tecknat, och jag ser fram mot att spendera mer tid med serien i kommande volymer 🙂

Pust, fem serier avkryssade i min lista över serier jag läst och ska skriva om; åtta kvar…

Kan köpas bl.a. här:
  • Heroine for Hire finns bara att köpa digitalt, men alla andra finns varhelst ni brukar köpa manga 🙂

Kalle och Hobbe: Söndagar 1985-1995

Som nog många serieläsare vet är en svensk utgåva med en komplett samling av alla Kalle och Hobbe-serier på gång senare i år, och 2020 började dessutom förlaget Cobolt för första gången ge ut en svensk version av de amerikanska kronologiska ”vanliga” samlingarna med serien som fortsätter i år. Så Kalle och Hobbe är i ropet, och nu har dessutom Apart, förlaget bakom den kommande kompletta samlingen, gett ut en specialbok som en liten aperitif:

Beskuret omslag där nederdelen saknas; lite för liten scanner…

Det är ursprungligen en utställningskatalog från 2001 som gavs ut när ett antal av Bill Wattersons originalsidor visades upp, så det är ingen komplett utgåva eller så. Istället innehåller den ett förord av Watterson där han skriver om sina tankar om serien, några år efter att den avslutades, och ett 40-tal söndagssidor som presenteras på ett uppslag vardera: Till vänster kan man se hur sidan ser ut i original, till höger hur den ser ut i dess tryckta version, och ofta innehåller sidorna också kommentarer av Watterson om dem. Så det är definitivt en bok för den som redan är ett inbitet fan av serien snarare än någonting för nya läsare, dvs den som vill se hur serien såg ut när den kom direkt från Wattersons penna.

Och det är riktigt kul att se! Jag tycker väldigt bra om Kalle och Hobbe, men jag måste erkänna att jag inte som många andra tycker att det är den bästa/roligaste dagstidningsserien någonsin. Högt upp kommer den, men för min del finns det en liten handfull andra i genren som kommer före, som Snobben, Krazy Kat, och Polly and Her Pals. Men som synes är de allra bra mycket äldre än KoH, så vad gäller någorlunda moderna serier (om nu KoH kan sägas vara modern, den är ändå ett kvarts sekel gammal nu, men det är åtminstone inte ett helt sekel som Krazy Kat…) så står den i särklass på många vis. Den är rolig, bitvis fantastiskt rolig, och den är i sina bästa stunder också strålande elegant, med ett schvung och ett liv i teckningarna som få andra. Att den bara fanns till under tio år gjorde också att den aldrig tröttande eller kändes uttjatad, en risk som annars finns med serier som är lyckade under några år men sen tappar drastiskt i kvalité (jag är sugen på att nämna några exempel här men tänkte undvika att vara elak idag så jag skippar det 🙂 ).

Det som gör att den inte riktigt platsar på förstaplatsen för min del är nog att persongalleriet är lite snålt tilltaget vilket gör att serien i längden blir en smula enformig. Inte enformig=tråkig, utan enformig=likartad. De som finns med mycket som Kalle, Hobbe, och Kalles föräldrar är utmärkta, och jag tycker om hur deras inbördes relationer skildras. Men sen finns det så många andra lite mer perifera karaktärer som jag så gärna skulle vilja läsa mer om men som bara glimtar förbi i alldeles för korta sekvenser. Som grannflickan Sussie, som i början av serien känns som om hon skulle kunna bli intressant, men som tyvärr aldrig blir någonting annat än en person som finns till enbart för att Kalle ska ha någon att reagera på/mot. När någon enstaka gång en stripp handlar mer om hur Kalle uppfattas av andra, dvs att någon annan har den faktiska huvudrollen istället för Kalle, tycker jag så gott som alltid att det blir ännu intressantare och därmed ännu roligare; det blir så mycket tydligare vilket skumt litet energiknippe Kalle är när vi får se honom genom andras ögon. Men i nästa stripp har vi Kalle i huvudrollen igen, och så är allt tillbaka till det vanliga.

Så tio år var nog helt tillräckligt; om serien skulle fortsatt länge tror jag att den hade behövt börja ta åtminstone några andra karaktärer på mer allvar än vad den dittills gjort för att det inte skulle bli alltför repetitivt. Alternativt kanske Watterson skulle kunnat satsa ännu mer på det visuella och eventuellt övergått till att bara göra söndagssidor; serier som nämnda Krazy Kat och Polly… lever ju extremt mycket på sina teckningar och det är deras söndagsversioner som gör att jag tycker så mycket om dem. Men det hade antagligen varit hopplöst, med tanke på hur litet utrymme Watterson hade att tillgå, så den vägen hade nog inte heller varit framkomlig. Med andra ord tror jag personligen att det nog var bra att serien avslutades när den gjorde, även om jag såklart gärna skulle sett fler serier av Watterson i någon annan form!

Men tillbaka till dagens bok! Som man nog kan gissa tycker jag att om det är några sidor av serien som förtjänar en specialutgåva är det söndagssidorna, och framförallt de senare när Watterson fick fria händer att designa dem som han ville (i bokens texter förklaras varför de tidigare inte kunde se ut hur som helst). Watterson gör semi-realistiska sidor, kubistiska sidor, perspektivlösa sidor, och det märks hur roligt Watterson själv tycker det är att göra vad han vill med sidorna för att överraska sig själv och läsarna. Och alltid medveten om att teckningarna, hur de än ser ut, ska ha en poäng:

Att jag väljer originalen för mina bildexempel idag är delvis för att det är de som nog är det nya i den här boken för trogna läsare av serien. Men det är också för att jag själv aldrig varit så förtjust i färgläggningen av Kalle och Hobbe. Någonting med de valda färgerna passar inte med min smak förutom i enstaka fall, och jag tycker att de svartvita originalen är mycket snyggare än de publicerade färglagda. Enligt Watterson själv i några texter i boken la han ner mycket möda på färgerna, så det skulle kunna vara så enkelt att jag inte är förtjust i hans färgkänsla, men det som talar emot det är de serier han gjorde enbart för samlingarna av Kalle och Hobbe där han tecknade och färglade allting själv, för de gillar jag skarpt. Mystiskt!

Men japp, det här är en strålande bok för de inbitna Kalle och Hobbe-läsarna som vill veta lite mer om serien från Wattersons eget perspektiv, och se hur originalen såg ut. Och för svenska läsare finns en extra poäng: Tack vare att original och publicerad version finns med av varje sida kan man läsa sidan både på engelska och på svenska. En eloge till Anne Thorsell och övriga inblandade i översättningen som flyter på utan att någonsin snubbla (ok, jag såg ett liiitet slarvfel i en Shakespeare-monolog) och som aldrig förenklar/fördummar det ibland komplicerade och fantasifulla språket men som heller aldrig låter styltig eller svengelsk. Jag brukar sällan kommentera översättningar här eftersom det bara är engelska som jag kan tillräckligt bra för att plocka upp finare nyanser i, och en översättning från till exempel franska har jag därför svårt att rättvist recensera. Men nu handlar det alltså om engelska, och den här översättningen är iallafall utmärkt! Två små exempel på knepigheter som klarats av mycket elegant syns här; det första när det gäller hur översättningen måste anpassas med en upprepning av ordet ”en” för att textningen ska se bra ut när den passas in i bubblan, det andra när en mycket amerikansk referens måste anpassas för svenska läsare (notera också den nästan omärkliga förflyttningen av några noter för att få plats med den svenska texten):

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Jannah – Mellan två världar

En mycket oväntad men mycket välkommen start på serieåret 2021: Efter nästan fem år dyker en fortsättning upp på den svenska science fiction-serien Jannah (manus/teckningar av Frida Ulvegren/Johan Jergner-Ekervik) vars första del, Sista året på Jorden, var en skildring av den nära framtiden (eller kanske snarare en parallellvärld, med tanke på de angivna årtalen) där vår planet har utnyttjats till bristningsgränsen. Miljöförstöring är nästan total, multinationella techföretag kontroller i princip hela världen, och det enda hoppet är planeten Jannah, en jordliknande planet som upptäcks och börjat koloniseras. Men eftersom det är oerhört dyrt att färdas dit är det en i princip ouppnåelig dröm för de vanliga medborgarna…

Det första albumet följde en liten grupp människor, alla med anknytning till en helt vanlig svensk familj. Hopplösheten var nästan total, men tack vare en vän slutade albumet med att de fick chansen till en nystart: Vännen var mångmiljardär och betalade biljetter för dem alla till Jannah, och resan påbörjades.

Mellan två världar (som för övrigt också är titeln på den svenska översättningen av en klassisk Robert Heinlein YA-science fiction-roman) utspelas helt under denna resa, och består i mångt och mycket av tillbakablickar som låter oss få veta mer om varför den disparata gruppen resenärer hamnat på ett skepp med enkelbiljett bort från Jorden. Den längsta av dem, med sina 50+ sidor lång nog att vara ett album i sig, beskriver via berättelsen om Xie och hur hon blir en så kallad rymdpirat den politiska situationen på Jorden. I det förra albumet fick vi en närbild av hur det ser ut i ett relativt välmående Sverige, men nu blir det uppenbart hur illa det står till med världen i det stora hela. Andra pusselbitar får vi också, som både berättar mer om resenärerna och om vad de reser ifrån. Det vi knappt får veta någonting om är hur det ser ut på Jannah, färdens mål, och det får vänta till den sista delen kommer ut.

Från Xies tillbakablick, liksom de andra skildrade med en monokrom färgskala

Någonting som jag verkligen hoppas kommer hända, och med lite tur med ett kortare intervall än mellan bok ett och två 😉 Teckningarna är fortsatt bra men med en lite annan känsla än i den första boken. Där var människorna lite rundare, med dragning åt det gulliga hållet, medan de här ser lite mer vuxna ut; jag vet inte hur de två ansvariga för serien fördelar arbetet sinsemellan men kanske har fördelningen ändrat sig, eller så är det bara tiden som gått som gjort att stilen förändrats. Manuset är tajt och rytmen i växlingarna mellan nutid/ryndskepp och dåtid/Jorden är riktigt lyckat, och gör att serien känns professionell och väl genomtänkte. Den professionella känslan förstärks också av bokens utformning med bra tryck och rejält papper som gör sidorna rättvisa med sin färgläggning i vad jag skulle kalla modern europeisk seriestil.

Jag gillade den första boken men var skeptisk till att det skulle bli något fortsättning eftersom det är så mycket enklare att starta någonting än att slutföra det, och en ambitiöst upplagd svensk science fiction-serie är nog tyvärr inte det mest säljande koncept man kan tänka sig.

Förutom vad gäller läsare som mig då, som gillar serier, gillar science fiction, och älskar att få läsa någonting annorlunda som inte påminner om någonting annat. Och det är precis vad som bjuds här: En rejält ovanlig serie, och inte bara för att den kommer från Sverige för stämningen i Jannah hittar man inte på många andra ställen med sin blandning av tystlåten nordisk diskbänksrealism och faktiskt riktigt bra science fiction-känsla därtill, med rymdskepp som färdas mellan stjärnorna, egensinniga och bara halvfungerande AI:s, och med en alldeles utmärkt pacing i berättelsen som avslutas precis som den första gjorde: Med en rejäl cliffhanger som får mig att ivrigt se fram mot nästa bok.

Och förhoppningarna om att det blir en fortsättning och avslutning är större nu; om en fem år lång paus inte stoppade Ulvegren/Jergner-Ekervik så borde det finnas en god chans till en tredje bok också. Tummar hålls 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Årskrönika 2020: Blogg-statistik

Först årskrönika om serier, sen om statistik här på bloggen. Som alltid 🙂

  • Antal inlägg: 87. Några färre än förra året men inte så illa ändå, med tanke på att min läsning blev en smula udda under året med en klar övervikt på manga. Och med tanke på att en manga ofta innebär många tusen sidors läsning blir det färre titlar lästa, och därmed färre titlar att skriva om. Så jag skyller på det 😉
  • Antal ord: 73702. Nästan exakt lika många som häromåret, så mina inlägg håller ungefär samma snittlängd. 847 ord / inlägg, närmare bestämt, för den som gillar division.
  • Antal kommentarer: 120. Sjunkande trend, såklart, och samma anledning som förut (tror jag, kan absolut inte ha någonting med mina inlägg att göra! 😉 ): Bloggar är inte så populära som socialt medium. Men jag gillar dem: De går att söka efter (försök att hitta ett gammalt inlägg på Facebook…), de går att flytta om man vill byta blogg-provider, osv. Gammeldags kanske, men de passar mig!
  • Mesta refererare: Facebook överlägsen etta, men faktiskt med mindre marginal än förra året eftersom en ny tvåa poppat upp: Pinterest. Tyvärr är det svårt att se exakt vilka bilder på bloggen som varit intressanta för Pinterest, men det är spridda användare som länkat så det är nog spridda bilder också. Jag har ingen aning om varför Pinterest dykt upp i år, eller snarare varför antal refereringar därifrån mer än tredubblats, men så är det iallafall 🙂 Längre ner på listan kommer de vanliga misstänkta, dvs Serieforum, bokbloggar.se, Twitter, med flera.
  • Antal läsningar: 37207. Något fler än förra året, hurra! Men som alltid är det så mycket trafik som inte räknas med här, som RSS och annat smått o gott. Hur som, jag är nöjd, och kanske ännu mer med nästa siffra…
  • Antal besökare: 16526. Jag har inte haft med den här siffran förut, men den har hur som helst ökat rejält från 2019. Så fler unika besökare, och det tycker jag är kul! Sen betyder förstås fler besökare & ungefär lika många läsningar att besökare läst färre artiklar i snitt, så uppenbarligen måste jag börja skriva mer lockande artiklar. Kanske ska träna på typiska webbtricks för att få upp antal lästa sidor, som att dela upp Mest lästa inlägg-statistiken på tio separata sidor? Eller så fortsätter jag som vanligt, dvs…
  • Mest lästa inlägg: En ny etta, och dessutom en artikel från 2020! Närmare bestämt mitt inlägg om de svartvita utgåvorna av några tidiga Tintin-album, med jämförelser från de senare färglagda versionerna. Inte mig emot att den är etta, jag var och är nöjd med det inlägget 🙂 Och jag vet sen förut att inlägg om klassiska europeiska serier som Tintin alltid är populära, så det faktum att ett inlägg om några Tintin-album som för första gången kommit ut på svenska är populärt förvånar inte. Nummer två på listan handlar också det om en stor klassiker, närmare bestämt Snobben. Delvis är det förstås för att det är en bra och intressant serie (och givetvis ett bra inlägg!), men jag råkar veta att det mestadels berodde på att DN hade ett temakorsord om serien som gjorde att desperata lösare googlade på svensk information om serien, och hamnade här på bloggen. Först på tredje platsen kommer evergreen-inlägget om Loisels Peter Pan efter tre år på raken som nummer ett. Vi får se hur det går 2021 för serien om Peter Pan som seriemördare med amnesi. Resten av topp-tio:
    • Åshöjdens BK: Ett populärt inlägg om ett populärt Kickstarter-projekt, och en överraskande bra serie.
    • Maran: Lina Neidestams serie Maran har dragit läsare sen serien kom ut och fortsätter att göra det.
    • Snobben 1987-1990: Mer Snobben, och säkert av samma anledning som tvåan på listan.
    • Videvill: Den fanns med förra året och i år igen, och jag är lika glad den här gången att en modern fransk serie inriktad på något yngre läsare letas upp på nätet.
    • Buddy Longway – Samlade äventyr 1: Liksom Videvill en serie från 2019, och en mycket bra sådan. Vilket påminner mig om att jag nog borde skaffa del två i serien också…
    • Asterix och det stora loppet: Varför det här Asterix-albumet från 2017 och inte det likaså nya från 2019? Ingen aning faktiskt! Men antagligen någon abrovinkel som har att göra med sökmotorer 🙂
    • Gaston – Den kompletta samlingen 1: Och som avslutning, en till samlingsutgåva av en klassisk serie, och en samlingsutgåva där jag allvarligt borde överväga att skaffa senare delar också!

En övervikt på äldre recensioner i år, med bara två inlägg från 2020 på listan. Men som vanligt en total dominans av serier på svenska (jag skriver fler inlägg om serier på engelska men serier på svenska föredras helt klart), och Cobolt har fyra album av tio, också det ungefär som vanligt. Av mitt flitiga mangaläsande syns inte ett spår, men jag kommer inte sluta skriva om dem för det. Bara så ni vet! 😉

Nästa statistik-uppdatering: Januari 2021. Den som väntar på nåt gott…!

Årskrönika 2020: Serierna

Ett år till att lägga till handlingarna, och vilket år… Inte ens den lilla serievärlden undkom följderna av corona, som att distributionen av serietidningar i USA fullkomligt förändrades med följder som ännu inte är tydliga, där framförallt förlaget DC påverkades; att DC senare under året också drabbades av omfattande nedskärningar och drastiskt sänkta löner till serieskaparna gör också att framtiden för dem ser ytterst osäker ut. Men för andra delar av seriebranschen gick det bättre, bland annat för att läsningen i allmänhet gick upp när människor stannade hemma och behövde underhållas utan tillgång till biografer, restauranger, klubbar, med mera. Och på svenska fick vi till slut se senaste årens globala bestseller Hundmannen; det finns också andra tecken på att de senaste årens boom i serieläsning bland yngre kanske nått Sverige också, med serier inriktade på barn av så olika slag som Glaskulan, Fjodor, med flera. Om nu bara något svenskt förlag kunde börja ge ut översatt manga i större utsträckning vore det trevligt också. Hint-hint!

För min del borde inte pandemin spelat så stor roll eftersom jag ändå normalt jobbar hemifrån, men att hela samhället förändrades påverkade förstås. Med result att jag av någon anledning helt klart prioriterat att läsa gedigen och pålitlig underhållning, och det i sin tur betyder när det kommer till serier för min del en enda sak: Manga.

Jag har aldrig läst lika mycket manga som jag gjorde 2020, och mycket av den skrev jag aldrig om på bloggen eftersom det handlade om ren och skär underhållning med godkänd kvalité, vare sig mer eller mindre. Så om det blir mindre av andra serier i krönikan så vet nu nu varför. Bara som FYI alltså 😉

  • Årets lästrend för min del: Som sagt en och endast en trend, nämligen manga. Det är nästan pinsamt hur mycket mer pålitligt underhållningsvärde som ges av en slumpmässig manga än exempelvis en slumpmässig superhjälteserie. Varför det är så skulle man kunna skriva tjocka böcker om, men en bidragande orsak är definitivt att redaktörerna är betydligt mer aktiva i Japan. Och redaktörens roll för mina tankar till nästa punkt, nämligen…
  • Årets fysiska fails: Två böcker för min del där en undermålig kvalitetskontroll av trycket förtar mycket av de i grunden fantastiska serierna läsvärdhet: Malassagnes Kairos och Miller/Sienkiewicz Elektra: Assassin. Det är frustrerande när kvalitetsförlag som First Second misslyckas med en så grundläggande sak som att se till att trycket är skarpt.
  • Årets innehållsmässiga fails: Inte så farligt på den här punkten i år, men om jag skulle nämna någonting jag personligen varit lite besviken år så är det med Lewis Trondheim, iallafall de serier av honom som jag själv läste för första gången 2020. Inga direkt dåliga serier, men heller inga mästerverk med serier som Stay, Mamma Mia!, och Venezia. Jag är glad att den amerikanska utgåvan av hans Infinity 8 faktiskt lyckades genomföras, men slutet var en besvikelse, tyvärr. Och apropå slut, dags för…
  • Årets farväl: Av alla serier vars utgivning avslutades under 2020 tänkte jag bara nämna en, nämligen Corto Maltese vars kompletta engelska utgåva slutfördes i och med albumet Mu. Jag läste min första Corto-serie för väldigt många år sedan, och att nu äntligen ha alla serierna i bra utgåvor (med något enstaka beklagligt undantag) känns riktigt bra. Och en riktigt bra serie också, även om Mu inte är någon av de bästa böckerna i sviten!
  • Årets farväl 2: Den här bloggen är ingen nyhetsblogg så jag skriver bara sällan om nyheter inom serievärlden i sig. Det inkluderar när serieskapare avlider, så därför skrev jag ingenting här när Richard Corben gick bort i slutet av 2020. Men jag nämner det ändå här eftersom han spelat en stor roll när det gäller mitt serieintresse: I äldre tonåren läste jag fortfarande serier (såklart!) men det var först när jag av en slump fick syn på Corbens undergroundserie CidoPey i ett tidigt nummer av Epix som jag blev aktivt intresserad av mediet igen. Ända sedan dess har jag varit svag för honom, framförallt i hans tidigare serier; de senaste decennierna har jag läst honom men med måttlig förtjusning i och med att han vare sig skrev manus eller färglade sina egna serier. Just färgerna var hans speciella styrka så det var synd att han helt övergav det i sina serier. Och apropå färger så är det dags för en punkt som senast var med 2017
  • Årets färggladaste: Favorit i repris från just 2017. Då gällde det Natalie Riess Snarlbear i sin inkarnation som webbserie, men i år är det den fysiska utgåvan jag avser. Här borde First Second & Marvels redaktörer från Fysiska fails-punkten ovan ta lärdom av hur en webbserie med extrema färger som definitivt är avsedda för ett digitalt format framgångsrikt överförts till papper. Och det gör att jag verkligen ser fram mot att få mina exemplar av Stand Still. Stay Silent, en suveränt snygg webbserie som jag verkligen borde skrivit om redan, och vars fysiska Kickstarter-utgåva hanteras av samma förlag. Jag anar att böckerna kommer bli en stark kandidat för årskrönikan 2021, trots att jag inte ens sett böckerna ännu 🙂 Och Kickstarter?
  • Årets Kickstarter: För min del, Åshöjdens BK. En oväntat trevlig läsning av den ursvenska 70-talsserien, och del två borde anlända vilken dag som helst. Det ska bli väldigt intressant att läsa hela serien när den en dag är klar!
  • Årets svenska förlag: Under 2020 fick jag upp ögonen för förlaget Lystring! Smala böcker, men oftast intressanta, till och med för en läsare som mig som inte alltid är så förtjust i i mitt tycke alltför konstnärligt pretentiösa serier. Och efter att Placebo/Sanatorium som det verkar slutat ge ut serier också det svenska förlag som satsar mest på alternativ design av sina böcker. Favorit hittills: Megg & Mogg.
  • Årets klassikerutgivning:
    • I Sverige började det under 2020 märkas att Tintin-utgivningen nu hamnat hos ett förlag som vet att uppskatta klassiska europeiska serier. Vi fick bland annat se de svartvita originalversionerna av diverse album och en svordomsbok med kapten Haddock, och det kommer nog dyka upp mer därifrån.
    • Vad gäller USA så uppskattade jag Little Joe-samlingen, en vacker utgåva av ett urval för min del tidigare olästa Harold Gray-serier. I övrigt hände inte mycket på klassiker-fronten; min önskan om en bra utgivning av söndags-versionen av Blondie fortsätter att vara ouppfylld :-/
    • En ruggigt bra japansk klassisk serieskapare fick jag upp ögonen för under året, nämligen Yoshiharu Tsuge. Jag hade läst enstaka serier av honom i RAW på 80-talet, men det var först i och med de två böckerna The Man Without Talent och The Swamp som jag förstod hur bra han faktiskt är.
    • Rumiko Takahashi måste också nämnas. Inte nog med att hennes mer nutida serie Rin-ne snart har en komplett amerikansk översättning, dessutom fortsatte/påbörjades inte mindre än tre av hennes äldre serier i nya utgåvor, närmare bestämt hennes genombrottsserie Urusei Yatsura, hennes skräckis Mermaid Saga, och hennes romantiska mästerverk Maison Ikkoku. Om nu bara någon ville översätta hennes nya episoder av Rumic World också!
  • Årets nya genre: Isekai, såklart. Inte på något sätt ny för 2020, genren är betydligt äldre än så, men under året har det översatts såna enorma mängder manga i genren att det varit smått löjligt. Jag har läst en hel del, skrivit om ytterst få, men för den som vill testa kan jag rekommendera That Time I Got Reincarnated as a Slime eller My Next Life as a Villainess: All Routes Lead to Doom!. Men om ni har något specialintresse så är som synes titlarna extremt deskriptiva så det är bara att välja 🙂
  • Årets seriemässigaste: Oslagbar, såklart. Oväntat men mycket välkommet att Pascal Jousselins seriemetahjälte skulle dyka upp på svenska 🙂
  • Årets roligaste: Ovannämnda Oslagbar är givetvis möjlig vinnare, medan Kenneth Larsens Bästis fortsätter att vara den dagsstrippserie som jag tycker är roligast tecknad, och med den första officiella samlingen utkommen 2020 är den en stark kandidat. Men mitt val blir ändå Tatsuya Endos Spy × Family med sin fascinerande blandningen av urgullig humor, fars, och bottenlös ångest. Ett sant nöje att läsa!
  • Årets svenska serie: Vissa år är det svårt att välja en enda serie, men andra år går det lättare. I år är det lätt för även om det kom ut flera bra svenska serier finns det ingen som är ens i närheten av Mats Källblads Polly tar ingen skit. Redan i Lukas-serien fascinerade hon med sin utstrålning och sin blandning av coolhet & aggression, och i årets bok får vi följa hennes bakgrundshistoria i en samling korta vinjetter. Allt gjort med Källblads sedvanligt perfekt fångade skildring av ett Sverige som man annars sällan ser till, inte minst i serier. Att hans teckningar också är både hantverksmässigt skickliga och gjorda i en stil som för min del känns väldigt mycket som just serier gör det bara ännu bättre.
  • Årets serie: Nu blir det svårare… Förutom Polly som definitivt är så bra att den också skulle kunna bli årets serie för min del finns det också en hel del utländska serier, närmare bestämt en handfull japanska serier, som jag har svårt att förbigå. Vi har Taiyo Matsumotos Ping Pong, en mycket udda sportmanga i en säreget suggestiv stil och en handling som inte följer några av genrens vanliga konventioner. Vi har Ebine Yamajis Love My Life, en envolymsserie med fantastiska teckningar och manus som nästintill golvade mig med sin styrka. Men både dessa två är äldre serier och jag skulle gärna ta någonting lika bra men nyare, och då är det två serier som återstår: Akiko Higashimuras självbiografiska Blank Canvas och Kaitos relationsdrama Blue Flag. Jag skulle egentligen kunna välja vilken som helst av dem för båda är ungefär så bra som de kan vara; Blank Canvas med sin inträngande skildring av hur ett konstnärsliv blir till, inklusive en författare som bitvis är mycket hård i sitt omdöme om sig själv, och Blue Flag med en personskildring som i scen efter scen lyckas fånga de multipla plan där känslorna utspelas när personerna ifråga allt efter sin egen vetskap tolkar vad som sägs och där vi som läsare kan lägga på ytterligare en dimension i det komplicerade nätet av känslor. För två veckor sedan skulle nog Blank Canvas fått förstaplatsen eftersom utgivningen avslutades under året medan Blue Flag fortfarande översätts, och då finns risken att den senare blir sämre med tiden. Men sen läste jag volym 5 av Blue Flag som just kommit ut, och där börjar en tidigare perifer person märkas mer. Jag tänkte att japp, nu kommer lite padding för att fylla ut sidorna som ofta händer när en mangas ursprungliga idé egentligen skulle kunna berättas på X sidor men där serien är så pass populär att det blir fler än så. Men där hade jag helt fel, för istället blir den tidigare ointressanta och som det verkat klichéaktiga karaktären tack vare en fantastisk scen på ett café där hon berättar om sig själv och sin syn på världen till en ytterst intressant person, en som jag vill veta mycket mer om, och hur hon i fortsättningen kommer påverka de andra i serien har jag ingen aning om. För spännande till max är det, och jag längtar redan till 16:e februari och 20:e april när del 6 respektive 7 ska komma ut 😀 Därför utnämner jag Blue Flag till årets bästa serie, hurra för den!

Och med den längtan om framtida läsning är det slut för idag, och för året 2020 (med undantag för mitt årliga inlägg om statistik för bloggen). Även om 2020 innehöll en hel del bra läsning finns det andra saker med året som skulle kunna varit bättre, minst sagt, så heja, 2021, jag håller tummarna!

The Eternaut 1969

Ha, tajming! När jag skrev om den engelska utgåvan av originalversionen av klassikern Eternauta/The Eternaut var det i mellandagarna julen 2015 och snön hade just kommit vilket jag tyckte passade förträffligt med tanke på den dödliga snön som i serien faller över Buenos Aires. Nu när jag ska skriva om den engelska utgåvan av den senare versionen av samma serie från 1969 är det återigen mellandagar och återigen (fantastiskt nog!) med snö utanför. Så vad tycker jag om serien när Alberto Breccia står för teckningarna istället för Francisco Solano López (Héctor German Oesterheld skrev manus båda gångerna)?

Tja, jag får nog säga att jag förstår varför det är originalversionen som har blivit den stora klassikern. I den nyare versionen går allting alldeles för snabbt; den långsamt malande känslan av hur obevekligt den utomjordiska invasionen slår ner allt motstånd blir inte alls lika stark när man som här klarar av allting på 50 sidor i stort format. Visserligen ofta med rikliga mängder text / sida, men ändå:

När personer dör känns det som om jag knappt ens fått veta deras namn innan de försvinner ur handlingen, och det gör det svårt att bry sig om dem. Framförallt slutet är stressat och smått obegripligt, vilket enligt det redaktionella materialet (som nog tog ungefär lika lång tid att läsa som själva serien) beror på att läsarna av tidskriften serien publicerades i inte gillade serien. Och det är en begriplig förklaring, men att det finns ett skäl till att slutet är misslyckat gör det förstås inte mindre misslyckat för mig som läsare :-/

Vad övrigt kan sägas om manuset är att det följer originalet troget, förutom den mer kompakta formen. Som det också sägs i de medföljande texterna hade Oesterheld vid den här tiden blivit mer uttalat politiskt intresserad och det märks. Jag skulle inte säga att parallellerna mellan utomjordingarna och framförallt USA är övertydliga, men visst framgår det tydligt den här gången, till skillnad från originalet som kan tolkas friare.

Bokens design är också den mycket tristare, och det framgår än tydligare om man jämför med två andra relaterade böcker också utgivna av Fantagraphics. Den ena boken är förstås originalversion som hade en suggestiv och mycket ovanlig design som framhävde klaustrofobin och ensamheten som drabbar de utsatta människorna. Den andra är Mort Cinder, också den ett samarbete mellan Breccia & Oesterheld, som hade en fantastisk taktil känsla i omslagets säreget mjuka inbundna omslag, och ett lika fantastiskt tryck som återgav Breccias illustrationer perfekt. Den här boken har ett mycket tråkigare kartongomslag som också är av den typ som omedelbart när den packats upp på grund av luftfuktighet (oavsett hur liten) omedelbart tappar formen.

Men med allt det sagt finns det en sak som är riktigt bra den här gången: Breccias teckningar. Där López teckningar var realistiska är Breccias istället närmaste abstrakta, suggestiva istället för beskrivande. Det är en njutning att se sidorna, och saker som de utomjordiska varelserna som i López version ibland kändes lite pinsamt Blixt Gordon-liknande blir i Breccias händer någonting helt annat och betydligt mer skräckinjagande.

Gurbos à la Breccia
Gurbos à la López

Så det finns egentligen bara två skäl till att köpa den här boken: Att man är nyfiken på den alternativa versionen av The Eternaut, och/eller att man vill se Breccias teckningar. Och ärligt talat är det endast det senare skälet som jag skulle rekommendera att man funderar över, för manuset är inte annorlunda på något intressant sätt, medan Breccias teckningar är väl värda en titt.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Maids

De två systrarna Christine och Lea anställs som husjungfrur hos familjen Lancelin i staden Le Mans i början på 30-talet. Inledningsvis verkar allt gå ungefär som det borde, även om frun i huset är hård mot systrarna vilket gör att systrarna inte är helt nöjda. Men allteftersom tiden går märks det att någonting är mer fundamentalt fel med situationen, och att systrarnas uppväxt satt djupa spår hos båda två: Storasyster Christine bestämmer över Lea som gör vadhelst Christine säger, och de små uppror de tidigare gjort i smyg när familjen betett sig som systrarna tycker illa blir allt allvarligare.

Serien Maids vilar på en riktigt händelse om systrarna Christine och Léa Papin, en berättelse jag inte visste någonting om när jag läste serien. Faktiskt visste jag inte ens att den baserade sig på en verklig händelse och det var först på sista sidan i boken som det framgick -> jag läste på Wikipedia, och kunde konstatera att Katie Skelly i stora drag följde det som är känt, men att hon också gjort sin egen vinkling av det hela.

Turligt nog, för det som i verkligheten verkar ha varit en ytterst sorglig och sjaskig historia om några mycket trasiga människor blir i Skellys händer någonting mer, en kombination av en skräckhistoria och en drömsk illusion där systrarnas handlingar i deras egen värld inte har några konsekvenser. Varför turligt? Jo för att jag inte tror diskbänksrealism passar Skelly så bra. Hennes enkla men suggestiva teckningar som jag gillade så mycket i My Pretty Vampire är fortfarande bra, men den sobrare färgläggningen som nog är där just för att ämnet den här gången är allvarligare (ok, det var en hel del blod i den äldre serien också, men det var ändå tydligt att det där var en saga) förtar lite av min förtjusning.

Två unga människor som tillsammans bygger upp sin egen verklighet är ett tema som setts till förut, som i Svarta änglar, IMO Peter Jacksons klart bästa film, och Skelly är utmärkt lämpad för att skildra systrarna Christine och Leas folie à deux och att långsamt leda läsarna in i densamma. Jag gillar verkligen Skelly och hur hon lyckas utvinna maximalt ur sina tekniskt inte så imponerande teckningar, och hur hennes manus svävar fram några centimetrar över marken i sin lätthet och elegans. Jag skulle inte säga att hon sysslar med magisk realism, men hennes serier visar hur fantastisk världen kan vara, oavsett om det handlar om en vampyr eller två systrar som tillsammans vandrar in i psykosen.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Chu: Chew redux

Det är några år sedan John Layman & Rob Guillorys serie Chew avslutades; en riktigt bra serie trots ett slut som inte riktigt nådde upp till mina förväntningar. Sedan dess har de två gjort lite serier på varsitt håll men ingenting som jag läst har direkt fastnat; på sin höjd har det varit småkul, om ens det. Men nu är det dags för mer serier från det abnormalt matfixerade universum där detektiv Tony Chu huserar, och den här gången är det ingen ordvits i titeln som kort och gott heter Chu. Layman står fortfarande för manus men Guillory nöjer sig med ett och annat gästomslag, och istället är det Dan Boultwood som tecknar.

Serien utspelar sig innan Chew, närmare bestämt precis när den globala kycklingpest vars konsekvenser fortfarande dominerade världen i Chew bryter ut. Och visst är Tony Chu återigen med, men huvudrollen innehas den här gången av hans yngre syster Saffron Chu som mig veterligen aldrig vare sig nämndes eller syntes till i den förra serien.

Vad det betyder för hennes överlevnadschanser vet jag inte, men med tanke på vad hon pysslar med i de första fem numren av serien, en avslutad miniserie som utlovas följas av fler med Saffron, så ser det nog rätt mörkt ut. Hon har nämligen slagit sig in på den kriminella banan, och dessutom fått den lokala kriminella bossen till sin fiende. Lägg därtill att hennes äldre pojkvän ger ifrån sig seriöst skumma och obehagliga vibbar, och hon har ett trassligt liv att se fram mot…

Bisarra matbaserade superkrafter? Jodå, Saffron är en cibopars; exakt vad det innebär förklaras inte i serien, men för den som läst Chew och den här miniserien framgår det rätt tydligt vad det handlar om 🙂

Hur står sig då Chu jämfört med Chew? För min del kan jag inte svara ännu. Chew var en serie som blev bättre ju mer jag läste av den, där många av seriens styrkor kom från hur handlingen hoppade framåt, bakåt och sidledes i tiden, och hur scener repeterades med små men signifikanta skillnader, ofta med utsökt komisk effekt. Fem nummer av Chu är alldeles för lite för att se om den nya serien kommer växa på samma sätt så jag kan inte ge några säkra besked. Men om jag ska gissa tror jag att den här serien kommer få svårt att nå upp till den förra. Fyra skäl som talar för den teorin är:

  • Teckningarna. Boultwood tecknar bra och Layman skriver i en text i tidningen att han letat efter en tecknare som påminde om Guillory men som ändå hade en egen stil. Och delvis stämmer det, men ibland blir det lite för likt Guillory och då känns det bara fel eftersom det inte ser riktigt likadant ut.
  • Hoppandet i tiden. Eftersom den här serien som det verkar kommer utspela sig över en mycket kortare tidsrymd finns det inte plats för samma vildsinta berättarstil, tyvärr.
  • Vi vet hur det går. Inte med Saffron, men i det stora hela. Det är alltid ett problem när man gör en föreföljare och det är möjligt att göra någonting bra ändå. Men svårt är det.
  • Jag blir lite misstänksam av själva det faktum att Layman skrev en serie som blev en stor succé, sen när den var klar provade nya projekt som aldrig riktigt lyfte, varpå han gick tillbaka till succén för att skriva mer om den. M a o, det känns lite som om han söker det trygga snarare än det äventyrliga, och igen, Chew var bra just för att den tog så stora risker.

Men all skälen handlar ju huvudsakligen om att jag inte är säker på att serien kommer bli bra i framtiden och säger egentligen ingenting om hur den här första miniserien var. Och sanningen är att jag hade kul när jag läste den, men att jag inte är säker på om det var för att den var bra i sig eller för att det var kul och trevligt att återse en gammal bekant serie som jag är svag för. Efter en miniserie till eller två ska jag nog kunna uttala mig mer säkert, så återkommer då 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)