Love and Rockets: Färdigläst, del 1

Postat den

Yes! Det tog ett bra tag att läsa igenom alla Love and Rockets-serier från starten men det är egentligen inte så underligt; 38 års serieproduktion av två personer (Mario (jag kommer använda brödernas respektive förnamn eftersom min vanliga princip med efternamn inte fungerar så bra när alla delar det…) har gjort så få sidor att de inte behöver räknas) i ett svep… Jag gav en halvtidsrapport för en månad sedan, och nu tänkte jag skriva om resten.

Men jag delar upp det hela i två delar. Inte för att jag tror det kommer bli så mycket text, men för att jag tänkte behandla de två bröderna var för sig. Redan i förra inlägget anmärkte jag på framförallt hur Betos serier utvecklat sig, och eftersom den trenden om något accelererar i de senaste decenniets serier blir det enklare att hålla isär dem. Plus att jag då också inte behöver jämföra dem med varandra, någonting jag gärna undviker den här gången för att inte stackars Jaime ska behöva samsas med Betos alster 😉

Så, jag börjar med den bästa halvan, dvs Jaime!

Efter att ha läst första hälften av serierna tyckte jag att Jaimes kvalité i volym 2 hade sjunkit jämfört med hans bästa serier i volym 1; han famlade efter intressanta historier att berätta, och när han någon gång använde sig av sina beprövade Locas-karaktärer märktes det visserligen att han var sig tryggare med dem, men manusen kändes ändå som upprepningar av det vi redan sett. Enda skillnaden var egentligen att personerna var lite äldre, men det faktumet användes aldrig på något intressantare sätt.

Men i volym 3 & 4 (totalt blev det åtta tjocka nummer i volym 3, och hittills sex stycken i volym 4) blir det bättring. Persongalleriet utvecklas med några nya karaktärer som det känns som om Jaime inte kommer tröttna på och därmed överge, som Tonta, Vivians halvsyster, en tonåring vars röriga liv jag gärna ser mer av. Till skillnad från en del andra som dykt upp och sedan försvunnit är hon inte en andrahandskopia av Maggie, Hopey eller någon av deras vänner som de var i seriens begynnelse.

Love and Rockets - Tonta & Gretch

Tonta och hennes vän Gretch på sommaräventyr

Vackert så, men det som framförallt är bra är en lång följetong som började i volym 3 och som precis avslutats i volym 4 efter tre år: Is This How You See Me?, en berättelse om en återträff i Huerta och samhället där Maggie och Hopey växte upp tillsammans. Maggie, Hopey och de andra i gänget är nu medelålders, och den här gången spelar åldern faktiskt roll. Visst känner man igen Hopey (nu gift och mamma) och hennes humör, men det är tempererat med att hon numera (ibland…) reflekterar över vad hon gör och gjort, hennes sarkasmer är inte lika obönhörligt aggressiva, och det självdestruktiva draget är borta. Maggie har också hon lugnat ner sig lite, och inte ens när hon i sina ögon totalt gör bort sig inför Hopey på deras hotellrum leder det till någon katastrof.

Love and Rockets v4 - Maggie and Hopey

Från Is This How You See Me?; Hopey är onekligen fortfarande snar till snabba och elaka repliker, men den här scenens upplösning är långt från vad som skulle hänt när hon var en tonåring.

Interfolierat med nutiden är en räcka scener från deras tonårstid, och upplägget med nutid/dåtid är mycket lyckat. Jaime har även förut gjort serier som utspelar sig när Maggie och Hopey var riktigt unga, men jag tror att det här är första gången vi får se dem när de lär känna varandra, åtminstone i större portioner. Så serien är en väl paketerad måltid där vi får se både begynnelsen och om inte slutet så iallafall en tid när båda två till slut släppt den ofta skadligt starka fixeringen vid varandra och kan koppla av; förhoppningsvis kan de i fortsättningen träffa varandra utan den knut av olösta känslor som präglat deras förhållande i sisådär tre decennier.

Medan Is This How You See Me? pågått har Jaime också gjort andra serier. En längre science fiction-historia som jag inte är så värst förtjust i, men den är elegant tecknad och jag anar att den mycket löst sammanhållna historien fungerat som avkoppling till huvudnumret. Jag saknar dock Tonta, Vivian och deras familjer, så jag hoppas det blir lite mer tid över för dem nu.

Med beröm godkänt skulle jag sätta som betyg på Jaimes senare serier. Styrseln är tillbaka, teckningarna är lika bra som någonsin, och att hans huvudpersoner åldrats mer eller mindre i realtid under seriens gång har nu verkligen börjat ge utdelning.

Beto däremot återkommer jag som sagt till. Jag är inte säker på att det blir redan i nästa inlägg, jag kanske vill spara det skrivandet tills jag känner för en riktigt rejäl sågning 🙂

Love and Rockets - Hopey and son.jpg

Från det rykande färska sjätte numret av volym 4: Hopey + fru tränar baseboll med sonen.

Kan köpas bl.a. här:

The Campbells: En sjörövarkaptens-änkling och hans döttrar

Postat den

The Campbells 2 - cover

Jag har tidigare bara stött på spanske José Luis Munuera som ren tecknare, närmare bestämt i samband med de fyra Spirou-album han tecknade till Jean-David Morvans manus. Jag tyckte faktiskt ganska bra om dem, men de flesta fans höll inte med och andra tog över serien (och gjorde ärligt talat ett bättre jobb med den). I och med Europe Comics överflödande översättning av serier till engelska i digitalt format poppade en serie upp där han också stod för manuset och jag gav den en chans: The Campbells.

Titulär-familjen visar sig bestå av pappa Campbell, en före detta ryktbar sjörövarkapten som efter sin hustrus död dragit sig tillbaka till en söderhavsö tillsammans med sina döttrar Itaca (tonåring) och Genova (betydligt yngre). Till att börja med framstår serien som en typisk underhållande europeisk komediserie berättad i korta kapitel om några sidor. För den som läst serier som Dad eller kanske ännu mer Sisters (där för övrigt de två systrarnas relation påminner mycket om Itaca och Genovas) är de inga större överraskningar: Snärtigt berättat i lika snärtigt tecknad stil, men utan större ambitioner än att roa för stunden.

The Campbells - Itaca and Genova

Genova behöver Itacas hjälp efter att stulit den senares dagbok

Och det räcker ganska långt, men efter ett tag visar sig The Campbells ha mer i verktygslådan än komik. Campbells äldre bror som går under namnet kapten Inferno presenteras, även han sjörövarkapten men med en betydligt mer cynisk världsbild än bror sin. I de fem böckerna vävs sedan historien samman, med tillbakablickar på vad som egentligen hände mellan bröderna, flickornas mor, och andra karaktärer, samtidigt som de kapitel som utspelar sig i nutid också obönhörligen färdas mot den slutgiltiga uppgörelsen.

Jag måste ärligt säga att jag tycker Munuera lyckas fantastiskt bra med att blanda allvarliga kapitel med rent humoristiska. Rytmen mellan komedi och drama är nästan perfekt, och jag var aldrig ens nära att känna mig frustrerad över att inte få veta mer om bakgrunden. Munuera pytsar ut informationen precis när den behövs, och de lättsammare avsnitten behövs; hans känsla för humor är föga originellt och ibland lite irriterande gammeldags, men det fungerar, och framförallt fungerar det som omväxling till de melodramatiska delarna.

För visst är det i grunden en melodram som presenteras, men det görs väldigt bra! Det är genuint svårt att förutse exakt vad som kommer hända och vad som har hänt; de korta kapitlen är fristående men Munuera har uppenbart också tänkt på albumpubliceringen eftersom de mest avgörande och överraskande kapitlen är de avslutande i varje bok. Så klassiska cliffhangers i en klassiskt berättad sjörövarhistoria; inte illa!

Allt som allt blev jag förvånad över hur bra jag tyckte om The Campbells, och för varje album blev jag mer och mer nöjd. Så inför avslutningen var jag orolig för att den inte skulle lyckas knyta ihop berättelsen på ett tillfredsställande sätt, men till och med landningen sattes som den skulle. Så lustigt nog är det manuset som är det allra bästa med serien, trots att Munuera kanske är mest känd som tecknare. Visst tecknar han bra, speciellt de fartigare delarna och växlingen mellan humor och allvar, men det jag tycker han lyckas allra bäst med är tempot, hur han bit för bit lägger pusslet med familjen Campbells öden och äventyr så att jag hela tiden är nyfiken på vad som komma skall.

The Campbells - Inferno 1

The Campbells - Inferno 2

Inferno tänker tillbaka på lyckligare dagar

Kan köpas bl.a. här:

 

Söndagsmatiné-serier: Delilah Dirk

Postat den

delilah-dirk-and-the-turkish-lieutenant-coverSöndag idag, så jag tänkte att det kunde passa med en riktig matinéserie. Ok, det är redan kväll så matinétiden har egentligen passerat, men varför inte spara läsningen till nästa söndag? För nog är kanadensiska Tony Cliffs serie Delilah Dirk värd det, för det här är en riktigt underhållande och ösig äventyrsserie i klassisk stil. I filmväg tänk er Indiana Jones, i spelväg Lara Croft,  allt i en fräsch och modern ton.

Tre album har hittills kommit; ett kort referat av vad de handlar om som bör ge en försmak om vad för slags serier det är:

  1. Delilah Dirk and the Turkish Lieutenant: Här i första boken introduceras titelkaraktären Delilah Dirk, en engelsk äventyrare i början av 1800-talet med en rätt flexibel moral när det gäller de skatter hon attraheras av, men också Erdemoglu Selim, den turkiske löjtnanten som blir hennes kompanjon.
  2. Delilah Dirk and the King’s Shilling: De två reser till England för att återupprätta Dirks rykte efter att en spion förtalat henne; motvilligt vad gäller Dirk som inte vill återuppta sitt strikta och instängda överklassliv, mer entusiastiskt vad gäller Selim som är nyfiken på landet.
  3. Delilah Dirk and the Pillars of Hercules: Arkeologi på avancerad nivå erbjuds när Dirk och Selim slår följe med en holländsk journalist som är på jakt efter en mytomspunnen stat.

Så raka äventyr utan alltför mycket krusiduller eller utvikningar, och som en sådan serie lever och dör den med hur andra saker fungerar, som karaktärerna och deras relationer, teckningarna, med mera.

Låt mig börja med det jag gillar allra mest i serien, nämligen våra två huvudpersoner och deras relation. Eftersom alla böckerna återberättas av Selim är det Dirk som vi egentligen vet minst om till att börja med, när hon drar in som en virvelvind och i praktiken ödelägger Selims dåvarande liv som janitsjar. Hon är irriterande i sin totala nonchalans över hur hennes handlingar påverkar honom, och även när han efterhand börjar visa tecken på att uppskatta det äventyrliga livet (i början följer han bara med henne för att överleva efter att hon, utan avsikt, fått alla att tro att de är i maskopi med varandra) är hon mycket noga med att påpeka att för hennes del är det egalt om han slår följe med henne.

Delilah Dirk and Selim

Selims liv är på väg att förändras. Drastiskt.

Men det är rätt tydligt, framförallt efter att ha läst bok två, att hennes attityd mest kommer sig av att hon redan en gång gjort uppror mot en situation där hon kände sig inlåst och beroende av andra, så nu överkompenserar hon rätt rejält vad gäller Selim: Om han följer med henne är det för att han vill, så han ska inte räkna med att kunna ställa några som helst krav på henne efteråt.

Det här låter förstås som om Dirk är en ganska osympatisk person som ideligen påpekar för någon vars tidigare liv hon förstört att han är irrelevant för henne, trots att han nu hjälper och stödjer henne. Men det är här som Cliff lyckas så bra, med att skildra Selim som väl medveten om vad som pågår men samtidigt roat uppgiven över att jupp, så här är det att leva och äventyra med Delilah Dirk, och hur frustrerande det än kan vara ibland är det värt det.

Och Dirk å sin sida är nog medveten hon med om sina avigsidor, och hennes avfärdande av Selims betydelse har rätt så mycket i sig av ett ständigt test, att han ska veta att hon är som hon är, inklusive de mindre trevliga delarna. Plus att hon vet att hon kan vara besvärlig just för att han så tydligt visat att han uppskattar och bryr sig om henne, så hon behöver inte vara orolig för att han ska tappa lusten och överge henne.

Kort sagt, trots allt hon säger litar hon till 100% på honom, och han på henne, så de fungerar sällsynt väl ihop när det drar ihop sig till komplicerade aktioner: Dirk har en plan, förklarar inte detaljerna för Selim utan säger bara ”Ha vagnen redo utanför tredje fönstret från vänster prick 20:15”, och han gör som hon säger utan att fråga varför (eller, han frågar men får givetvis inga svar). Hon är helt säker på att han kommer vara där, och om planen havererar att han improviserar på bästa sätt. Detsamma gäller Selim som vet att oavsett vad som händer kommer Dirk göra allt hon kan för rädda situationen.

Så de är ett par som redan från början fungerar väl tillsammans, och som efter ett tag nästan kan läsa varandras tankar när saker tjorvar till sig. För att återigen likna serien vid någonting annat skulle jag kunna nämna Modesty Blaise och Willie Garvins relation, ett annat par som också samarbetar fantastiskt väl (och där också, nu när jag tänker närmare på saken, den kvinnliga parten är den som tveklöst skulle klara sig själv om det behövdes, medan den andra är mer beroende av samarbetet).

Och liksom Modesty & Willie är de inte ett kärlekspar. Skulle jag tro, men jag är inte säker; kärleksrelationer är ingenting som Cliff bekymrar sig så mycket om att skildra så huruvida Dirk❤️Selim har jag ingen aning om! Det viktiga är deras vänskap och den är urstark, även om den på ytan som sagt huvudsakligen består av Dirks kritik och Selims acceptans av hennes egenheter.

Delilah Dirk - press

Dirk är inte oemottaglig för smicker…

Att det är förlaget First Second som ger ut serien är inte förvånande eftersom de är väldigt bra på den här typen av allåldersserier. Teckningarna ser också de ut som om vore de gjorde för just First Second: Modern icke-realistisk stil som passar lika bra till humor som äventyr, med dragning åt det senare den här gången. Det är skickligt gjort även om det inte riktigt träffar helt rätt för min del; jag har ingenting emot teckningarna, de är nog så trevliga att titta på, det är bara att de inte riktigt är i min smak som för närvarande drar åt det mer karikerade och ännu klarare hållet (så jag gillar nog teckningarna i den första boken mest, jämfört med de kanske egentligen skickligare och mer frisläppta i den senaste). Men fråga mig i morgon och jag kan ha en helt annan åsikt 😉

Så kolla exemplen här på sidan, kom ihåg att det handlar om välkonstruerade men inte helt originella äventyr av klassiskt snitt, kryddat med en bra personskildring, och sen är det bara att bestämma sig för huruvida man känner för en sån här serie. WYSIWYG!

Kan köpas hos bl.a.:

Corto Maltese av Canales & Pellejero, försök 2: Equatoria

Postat den

Corto Maltese - Equatoria - cover

Min läsning av Corto Maltese har alltid varit diversifierad vad gäller språket: Svenska, danska, eller engelska, beroende på vad som funnits tillgängligt. Men fysiskt format har varit det som gällt, med tanke på att det i en så hög grad handlar om en visuell serie. Nu har jag dock för första gången läst ett för mig nytt Corto Maltese-album digitalt, trots att den finns tillgänglig som ”riktig” bok (närmare bestämt på danska). Skäl: Jag var verkligen inte förtjust i Juan Díaz Canales (manus) & Rubén Pellejeros (teckningar) första försök att ta över Hugo Pratts klassiska serie, i den undermåliga Under midnattssolen. Så det fick bli en engelsk digital utgåva av deras andra bok, Equatoria, istället.

Och jag är väldigt nöjd med det beslutet, för inte heller Equatoria gjorde mig glad. Det är alltid intressant att se hur just hur försök nummer två artar sig när en känd serie som starkt förknippats med tidigare skapare tas över av andra. Det första tenderar till att bli lite försiktigt, där man gärna lägger sig så nära man bara kan till föregångaren för att inte irritera fans (som ofta kan vara rabiata motståndare till alla förändringar), medan nästa bok kan våga ta ut svängarna mer.Men ibland kan det också vara så att extra omsorg läggs ner på det första, med en sjunkande kvalité i fortsättningen. Några serieexempel på hur det gått när nya serieskapare tagit över:

  • Asterix: När Ferri & Conrad tog över serien var det första albumet, Asterix hos pikterna, inte på något sätt originellt, men det var ett klart godkänt försök. I de följande två har vi fått se mer av Conrads egen stil på teckningarna, men tyvärr också mycket mindre genomarbetade manus som bara förlitar sig på trötta efterapningar av tidigare serier.
  • Inkalen: Efter Moebius bitvis svindlade bra teckningar i den ursprungliga hexalogin (där framförallt de inledande albumen var snygga) tog Janjetov över teckningarna med ett riktigt uselt resultat. Här orkade han bara med att anstränga sig i de inledande kapitlen för att sedan förfalla till någonting som mest såg ut som en dålig parodi på Moebius, utan att ersätta dennes stil med någonting eget.
  • Lisa och Sluggo: Bland dagstidningsserierna finns det mängder av exempel, men Lisa och Sluggo är bland de roligare/mest intressanta. Efter Bushmillers död följde en kavalkad av ersättare varav de allra flesta tecknade i en stil som åtminstone till en början låg extremt nära Bushmiller, och alla riktigt usla kopior. Men i år blev Olivia James ansvarig för den och började göra serier som onekligen inspirerats av Bushmiller men som samtidigt är väldigt egna och moderna. Med följd att en del trogna fans (dvs de som anser att Bushmillers version är den enda rätta) avskyr dem men att de hyllats av många andra.
Nancy - Olivia James

Olivia James Lisa och Sluggo

Jag skulle kunna fortsätta länge till och roligt vore det, så jag kanske skulle ägna ett helt inlägg åt hur det går när serier vandrar vidare till nya konstnärer, men nog sagt för den här gången och tillbaka till Corto Maltese!

Equatoria är definitivt en bok där Canales och Pellejero inte känt sig riktigt lika oroliga för hur den ska bemötas efter att Under midnattssolen gått relativt bra. Tyvärr har det inte lett till en mer spännande nytolkning av serien utan istället till en serie som fortfarande känns extremt låst vid Hugo Pratts men som är slarvigare hopsatt.

Pellejeros teckningar känns mindre omsorgsfulla, och där jag i den förra boken tyckte det fanns enstaka exempel på konstig anatomi är det vanligare här. Men framförallt är färgläggningen verkligen inte i min smak, med tråkiga, deprimerande och fantasilösa toner och färgval. Mycket konstigt, med tanke på att färgerna i Pellejeros Dieter Lumpen var helt ok, och Pellejero så vitt jag förstått var ansvarig för dem med. Ett stort obs här dock: Under midnattssolen kunde jag lyckligtvis läsa i svartvitt, och när jag nu kikar på nätet hur färgerna såg ut i den serien ser det lika illa ut där, så det är mycket möjligt att jag tycker teckningarna blivit sämre eftersom jag tvingades läsa i färg den här gången.

Corto Maltese - Equatoria - stäpp

Min dom: Den här sidan borde ha mycket roligare färger!

Canales manus kan däremot inte gömma sig bakom den typen av teknikaliteter. Historien här med en Corto som söker efter Johannes Prästens (Prester John) spegel är helt utan glöd, och detsamma gäller de reskamrater han plockar upp. Ett stort problem är att det inte finns någon kärna: Miljön har alltid varit central i serien, och det har varit tydligt att Pratt när han placerat sin huvudperson på kartan gjort det för att han ville skildra just den platsen i just den eran. Här har Canales missat poängen och låter istället Corto flyta runt mellan olika miljöer utan att dessa ges en chans att påverka atmosfären. Venedig,  Malta, Alexandria, Zanzibar, Mombasa, Kongo; alla virvlar förbi utan att ge något intryck annat än att ytterligare en plats kan prickas av på en lista över ”exotiska” resmål.

Och de där reskamraterna? Också de personer som ska prickas av. Vi behöver några historiska figurer, så låt oss slänga in Winston Churchill i ett fullständigt meningslöst gästspel. Vi behöver en kvinna som kan ge intrycket av en outtalad och melankolisk och givetvis aldrig seriös eller fullbordad kärleksaffär så vi slänger in Aida ( = Ida Treat) i en roll som inte behövs och där hon inte behöver göra någonting förutom att se vacker och en smula mystisk ut, så när hon försvinner utan minsta spår efterlämnar hon endast en känsla av Jaha?

Corto Maltese - Equatoria - Churchill

Winston & Aida

Sen att de ledtrådar som leder Corto vidare på sin jakt är minimala och extremt tursamma kan jag ha överseende med; det är inte så viktigt eftersom det inte handlar om att presentera en spännande historia. Idiotiska brister i logiken är värre, som en kidnappning av Aida som det absolut inte finns någon anledning till, med mera liknande Huh?-inslag. Så ungefär lika tajt handling som i en genomsnittlig James Bond-film med Roger Moore, skulle jag säga.

Tyvärr, tyvärr är Equatoria inte ett steg framåt för den nya versionen av Corto Maltese utan snarare en bok som bekräftar och förstärker de problem som syntes redan i Under midnattssolen (alltså, det är på riktigt svårt att stava till den titeln eftersom fingrarna så gärna vill skriva ut titeln från det felstavade svenska omslaget, dvs Under midnatssolen, och nu fick jag äntligen skriva det!). Synd, men så kan det gå!

Coyote Doggirl

Postat den

Jag kan inte riktigt tro att det gått fem år sedan jag skrev om Lisa Hanawalts underbart idiosynkratiska My Dirty Dumb Eyes med serier om allt man (eller, mer sanningsenligt, Lisa Hanawalt) kan tänka sig. Men det beror nog på att de var så konstiga och hade en så särpräglad ton att de satte sig i minnet, rejält 🙂

Sedan dess har hon publicerat en till seriesamling, Hot Dog Taste Test, som jag tyvärr missat att köpa (men det ska bli ändring på det!), och jobbat med BoJack Horseman, en TV-serie som jag flera gånger tänkt börja titta på men det har inte blivit av (men det ska bli ändring på det med!). Hon är också på gång med en alldeles egen TV-serie på Netflix, Tuca & Bertie, som tydligen ska handla om två 30+ fågelkvinnor. Hon verkar onekligen gilla djurmänniskor, och det leder in på dagens bok som kom ut tidigare i år: Coyote Doggirl.

Coyote Doggirl - cover

Här är det inte längre frågan om fristående serier om vadhelst fallit Hanawalt in utan istället en lång historia, närmare bestämt en västern där huvudpersonen (som alltså är en ung coyotekvinna) jagas av en hämndlysten trio hundmän. Det mesta som brukar finnas med i klassiska västernfilmer finns med: En underbar häst, en (nästan) dödlig skada, indianer (vargmänniskor), en blodig slutuppgörelse.

Men de klassiska inslagen känns onekligen lite annorlunda, tecknade som de är i Hanawalts färgglatt naivistiska stil:

Coyote Doggirl - top

Någon risk för att tråden helt ska tappas bort är det aldrig, även om Hanawalt (föga förvånande) glatt kränger hit och dit på färden. Irrfärderna är kul, som de återkommande inslaget att huvudpersonen (som saknar namn; är det en klassisk västern så är det) har ett stort intresse av och är mycket skicklig på att göra (under)kläder av läder vilket imponerar på de hon möter.

Faktum är att det är infallen som är mer lyckade än huvudhandlingen, vilket inte är så konstigt att jag tycker eftersom det var det jag gillade mest med My Dirty Dumb Eyes också: Den smått svindlande känslan av att aldrig kunna veta vad som väntade på nästa sida. Här måste Hanawalt alltid återvända till storyn, och det gör serien mer förutsägbar. Det är inte så att storyn är dålig, men att till sist få läsa hur det hela slutar är inte på långa vägar lika intressant som att se när CD träffar nya människor:

Coyote Doggirl - björn

Det där med antropomorfiska serier är alltid kul att diskutera: Olika stilar som Guarnidos Blacksad människor med djurhuvuden, Disney-serierna där de flesta är mer djurliknande, och sen har vi Hanawalts version, där några drar åt djurhuvudhållet medan andra verkligen ser ut som djur, med följder som en björn och en coyote som rider på en åsna, och det är mycket oklart vilka varelser som är intelligenta. Om CDs häst Red skulle börjat prata i någon ruta hade det inte förvånat mig alls. Jag gillar det eftersom det både ser roligt ut och passar med stämningen där det mesta känns möjligt.

Allt som allt skulle jag säga att Coyote Doggirl på samma gång är en liten besvikelse i det att den är mer traditionellt berättad än till exempel My Dirty Dumb Eyes, men att den ändå är en trevlig liten bok; utgivaren Drawn & Quarterly har paketerat det hela så att den känns mycket mysig att läsa, och Hanawalts uppiggande teckningar tittar jag gärna på. Så värd att läsa var den, åtminstone för mig 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Kotonoba Drive

Postat den

Ja, vad ska jag säga som jag inte redan sagt när det gäller Hitoshi Ashinanos serier? Hans lugna Efter katastrofen-serie Yokohama Kaidashi Kikō är en av de allra bästa serier jag läst, Kabu no Isaki är en nästan lika bra serie om en värld där allting med geografi har blivit tio gånger större, och nu har jag precis läst den i våras avslutade serien Kotonoba Drive och jag är återigen golvad.

Till skillnad från de två tidigare serierna utspelar sig Kotonoba Drive i vår värld i vår tid, men den drömska och mycket lugna känslan är den samma. I YKK skildrades en värld nästan tom på människor där även de som överlevt (den aldrig förklarade) katastrofen har saktat ner och inte längre strävar efter att ständigt förändra världen de lever i. I KnI är det det enkla faktumet att Jorden blivit så stor och avstånden så gigantiska som gör att det är glest mellan människorna och att allting är lugnare.

I KD är det istället huvudpersonen, Suu, som låter livet skölja över henne, och som när det är som lugnast då och då ser saker som ingen annan kan se, som blommande träd där de sedan länge huggits ned eller havet där det i forntiden bredde ut sig. Fem minuter åt gången sker det, så det är inga långa äventyr hon har utan bara en chans att uppleva någonting annat. Och som man kan vänta sig om man läst andra Ashinano-serier så reagerar Suu med förtjusning och låter sig svepas med:

Kotonoba Drive - dimma.png

Andra detaljer som också känns igen från tidigare serier är Ashinanos förkärlek för kameror där Suu har ofta kameran som förevändning när hon ger sig ut på sina utflykter, och givetvis är fordonet hon använder sig av en skoter 😉

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om Kotonoba Drive eftersom Ashinanos serier är någonting man måste uppleva själv, men några saker till vill jag nämna:

  • Serien har ännu mindre än de tidigare en sammanhållen handling. Här handlar det om Suu och hennes upplevelser; ofta av ett mystiskt slag, men också att njuta av det vardagliga livet med en god lunch, en vacker dag, och annat. 35 kapitel, 35 olika scenarios.
  • Det har varit en trend på senaste tiden med manga (ofta med kvinnliga huvudpersoner) där ingenting egentligen händer, som camping-serien Laid-back Camp. Jag tycker en hel del av dem är småcharmiga och läser dem (eller tittar på animen), men de kan ibland bli lite väl menlöst vardagliga i långa loppet. Och om det låter som om Kotonoba Drive är av samma slag har jag misslyckats med den här texten för även om inte mycket händer så händer det inte mycket på ett helt annat sätt. Typ.
  • Sist men inte minst utan störst: Ashinanos teckningar är förunderligt bra, och personligen skulle jag klassa honom som en av de allra bästa serietecknarna i världen i dag. Det finns sidor här som tillsammans med manuset är ren poesi, och jag kan stanna till vid dem och bara njuta. Enstaka sidor som exemplen här gör honom inte riktigt rättvisa eftersom handlingen (som faktiskt finns) också den bygger upp den mycket speciella stämningen, men det finns sekvenser här där kände mig tvungen att stanna upp i förväntan på vad jag skulle se på nästa sida.

Som kanske märks är jag löjligt förtjust i Ashinano, och det trots att Kotonoba Drive nog är den svagaste av de tre nämnda serierna. Han jobbar långsamt med en takt av ungefär en bok / år så det lär dröja innan det finns någon ny längre serie att läsa av honom igen. Men om kvalitén bibehålls väntar jag så gärna!

Kotonoba Drive - snö1Kotonoba Drive - snö2Kotonoba Drive - snö3Kotonoba Drive - snö4Kotonoba Drive - snö5Kotonoba Drive - snö6Kotonoba Drive - snö7

PS. Tyvärr finns det liksom för övriga Ashinano-serier ingen officiellt licensierad engelsk utgåva av Kotonoba Drive så för den som vill läsa serien blir det till att ge sig ut på nätet och leta 😦

 

Slovakiska vampyrer: Anima

Postat den

Jag missade tyvärr seriefestivalen i Stockholm i år, och det innebär att jag inte fick min vanliga dos med seriefanzin i år (har inte kunnat åka på någon annan festival heller, suck). Och det innebar också att det inte blev något nytt fanzin av Stef Gaines efter att ha köpt sådana 2015, 2016, och 2017. Men istället så har jag nu precis läst sju stycken av henne: Sex digitala där hon både tecknat och skrivit, och ett sjunde nyutkommet i fysiskt format där Jesper Nordqvist står för teckningarna. Alla ingående i samma ännu inte avslutade serie vid namn Anima som handlar om svenska Mikaela som på besök hos sin moster i Slovakien träffar Nemesis, en 400 år gammal vampyr.

Vampyrerna (det finns flera) till trots är det inte en skräckserie, även om det syns till en del gruvliga scener; Nemesis själv är en reko vampyr som jobbar på sjukhus för att kunna ”låna” blod därifrån, och Mikaela blir en smula motvilligt intresserad av honom. Lägg till en ondsint ännu äldre vampyr, agenter från Paranormala Ministeriet som slåss mot (bland annat?) vampyrer, och en tragisk kärlekshistoria mellan Nemesis och hans första fru där den ökända Elisabet Báthory spelade en avgörande roll, och krydda sen med situations- och karaktärshumor à la manga och voilà: Anima!

Som jag skrivit förut gillar jag Gaines serier, framförallt för att de är så otvetydigt just serier och ingenting annat. Ta en serie som hennes Prinsen & Björnen; i ett annat medium betvivlar jag att jag skulle gillat den lika mycket. Anima tror jag är den första av hennes serier som jag läst med så tydligt skönlitterär känsla, och en väldigt rakt berättad historia med stora, nästan övertydliga, känslor och gester. Här svimmas det, här älskas det över århundraden, här känns det fullständigt självklart att i princip alla människor som man träffar på i Slovakien av olika anledningar kan prata svenska:

Anima - Nemesis1.jpg

Anima - Nemesis2

Gaines

En djup historia är det inte, men underhållande är den, hela tiden 🙂

När Nordqvist tar över pennan i den sjunde delen måste jag erkänna att det kändes lite konstigt med stilbytet. Gaines version har mycket av känslan från manga i sig, med den nämnda humorn men också i vilka karaktärer som finns med, typ Katt/Katarina här ovan, men vad gäller teckningarna är det en mer personlig stil som gäller, även om ansikten och en del annat helt klart inspirerats av manga. Nordqvists version är mer av manga full on, inklusive anatomi med mera, och på en del sätt är han en i traditionell mening säkrare tecknare än Gaines, men jag föredrar ändå hennes mer särpräglade teckningar. Nordqvist är inte alls dålig, men åtminstone i den här serien känns den lite väl mycket som en generisk stil utan egna drag.

Anima - Nordqvist

Nordqvist. Och nej, jag gillar fortfarande skämtet 🙂

Som sagt är det en kul och charmig serie, och även om jag saknar Gaines teckningar en smula var det precis som Gaines berättar i sin efterordsserie (som sagt, många drag av manga finns det!) en bra idé att anlita någon annan eftersom hon inte hade tid att teckna själv; utan Nordqvist skulle det aldrig blivit någon del sju, och nu blir det förhoppningsvis fler delar och kanske till och med en avslutning, något som längre berättelser i fanzinform ofta har svårt att ordna. Så heja, Gaines/Nordqvist 🙂

 

För läsning: