Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet

Postat den

Dags att titta in till några serier och serieskapare jag skrivit om förut för att se hur det går för dem!

The Walking Dead: Fruktans tid

The Walking Dead 17 - omslag

Den svenska utgåvan av bästsäljare-serien har nu nått fram till volym 17, och därmed presenteras den andra (hittills) stora skurken i serien: Negan. Jag följer inte tv-serien eftersom jag nästan aldrig gillar tv/film-versioner av serier/böcker jag läst, men internet gör såklart att jag ändå har ett litet hum om vad som händer i den, och därför vet jag att han också där nyligen dykt upp. Inklusive cliffhangern i den senaste säsongen, en cliffhanger vars serieversion finns med i det här albumet. Den som följer tv-serien får se om upplösningen på densamma är samma som i serien…

Men några ord till om Negan för det är en intressant karaktär och det mest spännande med den här boken. Precis som Guvernören, den tidigare uppenbart onda karaktären modell större, terroriserar han Ricks grupp å det våldsammaste. Men de är ingalunda karbonkopior för världen i serien har utvecklats, och Guvernören hör till den äldre versionen. Han var en närmast operatisk skurk, med gladiatorspel för folket, utan tanke på morgondagen; han var, kort sagt, en representant för civilisationens dödsryckningar, och levde helt på resterna från densamma.

Negan däremot representerar något nytt: Världen efter katastrofen, men där morgondagen finns med i beräkningarna. Han är det ”smarta” gatuvåldet, någon som är fullständigt hänsynslös för att tvinga igenom sin vilja, men han är också medveten om psykologi, hur man får andra att hjälpa en själv (även om de egentligen inte vill). Han är gängledaren som inte bara ser till att hans följeslagare får det de vill ha, utan att också de man terroriserar fortsätter att se till att förnödenheter alltid finns tillgängliga och att de ”frivilligt” överlämnas till honom själv. Han förstår med andra ord nyttan av ett ordnat samhälle, men han föredrar att han själv är ledaren och att hans vapendragare inte själv behöver utföra det verkliga arbetet.

The Walking Dead - Negan

Och att han därför lever i något som närmast är en symbios med det hittills mest välfungerande samhälle vi sett i serien är inte så konstigt; utan åtminstone ett rudimentärt samhälle skulle han bara varit som alla de andra små gängen vi sett i serien, som strövar omkring och mer eller mindre slumpmässigt förstör och dödar. Här kommer han till sin rätta, och blir därför ett betydligt större hot mot Rick och de andra; han hotar inte bara deras liv, utan också hoppet om en framtid, att det är möjligt att långsamt bygga upp en bättre värld igen.

Orange

Ichigo Takanos serie om den självmordsbenägna Kakeru har nu avslutats på engelska, och jupp, jag tyckte om den hela vägen. Visst förenklar den ibland, och för min del hade man gärna kunnat hoppa över det lilla försöket att förklara hur breven kunnat sändas tillbaka i tiden, men den fortsätter också på den inslagna vägen med att beskriva Kakerus depression som någonting djupt, som någonting som inte har en lätt fix.

Orange v5

En bra popularisering av ett svårt ämne, med andra ord, allt paketerat i sedvanligt professionellt mangoutförande med föredömlig tydlighet och proffsiga (om än opersonliga) teckningar.

Boulet: Notes

Halleluja! Jag har berömt Boulets webbserier flera gånger här på sidan, till exempel hans fantastiska 24-timmarsserier som Darkness och The Gaeniviad. I Frankrike samlas webbserien ihop, ett år åt gången, i album, och nu har det engelska förlaget Soaring Penguin Press gett ut det första av dem. Så här kan vi läsa alla Boulets webbserier från 2004-05, interfolierat med nya seriesidor där han kommenterar bloggen och serier.

Han är inte riktigt så bra här som han blir senare, men det är riktigt rolig läsning; det är mest vardagliga humoristiska betraktelser, men eftersom han så ofta fantiserar och dagdrömmer dyker det upp drakar och demoner i mängd ändå. Och teckningarna är fascinerande de med, med en uppsjö av olika tekniker och stilar.

Notes - blogg

Boulet visar hur bra det kan bli med en webbserie när det är en mästare som ligger bakom. Han kan bokstavligen rita vad som faller honom in så variationerna är oändliga, och vad som är pricken över i:et är att han så uppenbarligen är medveten om att resultatet ska bli någonting som också andra tycker är värt att läsa. Det är lätt att gå i fällan så att total frihet = serier som bara serieskaparen själv tycker är intressanta, men Boulet är aldrig ens i närheten av att vara så fixerad vid sig själv.

Så för den som inte vill läsa serier på nätet eller den som liksom jag inte har någonting emot det men ändå vill ha vissa serier på papper kan jag helhjärtat rekommendera boken🙂

Moebius i högform: Det hermetiska garaget

Postat den

Det hermetiska garaget - omslag

Precis som dagens titel utlovar är det alltså dags för klassisk (men inte helt allvarlig) science fiction från 70-talet à la Moebius: Det hermetiska garaget.

Moebius gjorde en hel del serier som inte precis utmärker sig för ett stringent manus, som Inkalen (framförallt de senare albumen) och Mad Woman of the Sacred Heart (båda med manus av Jodorowsky och recenserade här), Arzach, och egentligen de allra flesta av serierna som publicerades under Moebius-pseudonymen. Men Det hermetiska garaget står i särklass bland hans längre serier med sin helt bekymmerslösa handling och sin respektlösa behandling av läsaren. Som resuméerna; ursprungligen publicerades serien som fortsättningsserie med korta avsnitt så det finns gott om resuméer i albumen, men de tar inte precis sin uppgift att faktiskt informera läsaren på allvar (som ni kan se på exemplen här nedanför). Om Moebius har något budskap alls med serien är det Timothy Learys ”Turn on, tune in, drop out” som gäller.

Det hermetiska garaget - realistisk Grubert

Major Grubert, realistisk look

Jag har läst serien förut men då var det just som fortsättningsserie och då kändes avsnitten som helt frikopplade från varandra, men att nu läsa serien i ett streck gör att det går att följa med i den handling som trots allt finns: Major Grubert (ursprungligen från 1900-talet men numera odödlig) undersöker vad som pågår på den värld som han själv skapat, alltmedan hans nemesis Jerry Cornelius (också från 1900-talet) intrigerar. Det låter kanske som en handling som skulle kunna vara allvarlig men icke; varför JC intrigerar, vad Grubert egentligen pysslar med, osv, är bara någonting som refereras till för att Mebius ska kunna spåna som han vill och teckna det han tycker är roligt🙂

Och inte mig emot! Om jag jämför med exempelvis Inkalen så har den också gott om trevliga fånigheter, udda humor och utmärkta teckningar, plus en åtminstone i början ”riktig” intrig, men när Jodorowsky drar igång sin helt seriösa New Age-dyrkan av kristaller, Animus/Anima och annat blir det segt. Här däremot är det onekligen lite flummigt men av en väldigt lättsam typ, och mycket lite av rättrogen New Age-filosofi.

Det hermetiska garaget - cartoony Grubert

Major Grubert igen, inte lika realistisk look

Det hermetiska garaget är ett utmärkt exempel på Moebius i högform, i sin 70-talsinkarnation, innan han blir lite mer polerad och mindre vildvuxen vad gäller manus; det här är en serie som mest av allt känns som stream of consciousness både vad gäller manus och teckningar, där avsnitten varierar vilt i stil med allt från en enkel och mycket ren, nästan karikerad stil, till betydligt mer realistiska sidor. Allt förstås oklanderligt tecknat av Moebius, oavsett teknik.

Visst finns det också, för den som verkligen letar, lite mer kött på benen här, som en anti-auktoritetstro som närmar sig anarkismen (vilket också seriens lösa sammansättning på sitt sätt uppmuntrar till), men mest av allt är det ändå en serie som ska läsas för sin humor och för sina teckningar.

Till sist också beröm till förlaget Cobolt som verkligen ansträngt sig med textning och anpassning av seriesidorna där ibland text integreras i teckningarna ungefär som Will Eisner brukade göra i The Spirit, och istället för att lämna dem som de är och inkludera en översättning i marginalen har man kostat på sig att teckna om dem på svenska. En purist skulle förstås kunna klaga, men jag tycker om att man gör en vad jag skulle kalla fullständig översättning här, med hög ambitionsnivå🙂

Det hermetiska garaget - redigering

Bear King

Postat den

Bear King - cover

Ibland blir det inte riktigt som jag tänkt mig med recensionerna här; det kan vara någon serie jag köpt och som jag räknat med att skriva om, men sen visar det sig att jag efter läsningen inser att jag inte har någonting egentligen att säga. Det behöver inte betyda att serien var dålig (även om det oftast är så).

Och sen har vi den omvända situationen med en serie som jag råkar ramla över, läsa, och som jag sen inte kan låta bli att skriva om. Dagens serie, Bear King av Mobidic (en scanlation av det franska originalet), är av det senare slaget: Jag såg den för några månader sedan på nätet, tyckte omslaget såg lite intressant ut, och läste den. Men just då tyckte jag inte den var värd ett inlägg: Visst var den snygg och visst var det en inte oäven saga, men jag tyckte inte det var nödvändigt att skriva om den eftersom det var en del andra serier som pockade mer på min tid.

Fast sen dess har jag gång på gång kommit att tänka på den, och på att jag kanske skulle skriva om den ändå. Någonting med den gör att jag inte tror jag kan få den ur tankarna om jag inte först skriver om den, så det är väl lika bra att göra det!

Huvudpersonen Xipil är utvald för att offras till kajmanguden för att blidka denne, men när istället björnkungen dyker upp vid offerplatsen släpper han lös henne och beordrar henne att istället för att offra sitt liv ge sig hem till de sina igen. Hon tvekar, orolig för vad som ska hända, och med all rätta: Istället för att bli glada över att se henne blir hon istället attackerad eftersom hon enligt dem fegt vägrat att offra sig för allas goda. Men björnguden räddar henne och erbjuder henne att bli upptagen som en bland björnarna, och att prata med kajmanguden för att se om hon kan lugnas.

Bear King - forest

Och nu är dramat igång, med komplicerade känslor (sorg, skuldkänslor och tacksamhet hos Xipil) och gudar med en moral som inte är människornas. Djurgudarna som finns här är klassiska sådana: Inte allsmäktiga, inte odödliga, men kraftfulla, intriganta och mycket måna om sitt rykte. Med andra ord, en miljö där en dödlig som Xipil har mycket svårt att navigera oskadd igenom.

Handlingsmässigt är det inte så mycket som händer i Bear King, men känslomässigt är den desto mer komplex. Förklaringar är det också ont om; tonen är sagan och mytens där tolkningen av vad som händer och varför överlåts åt läsaren, allt illustrerat med utmärkta och vad jag skulle kalla ostressade teckningar, där det finns gott om stämningsfulla sidor helt utan text, och som är lika bra på att skildra skogens lugn som det ibland plötsliga våldsamma skeendet.

Bear King har som sagt satt sig på hjärnan hos mig, precis som bra sagor brukar göra, och en bra saga är det Mobidic har skapat. Jag har inte sagt det ofta men nu säger jag det igen: Jag skulle bli mycket glad om det kom ut en fysisk utgåva av den här boken för det är den verkligen värd🙂

Bear King - spirit

Prinsessa älskar prinsessa

Postat den

Vegetaline: Ung, överbeskyddad, löjligt rik, sjuklig (kanske beroende på just den överbeskyddande modern som hindrar henne från att gå ut), med drömmar om vänner och frihet.

Codette: Ung, självständig, flykting (mer eller mindre) tar några av hennes vänner med henne till en fest anordnad av Vegetaline hemma i Vegetalines familjs palats (som själv givetvis inte får gå på festen för sin mamma).

När Codette sedan antar ett vad om att försöka smyga sig till en kyss av Vegetaline (som ingen utomstående någonsin sett) har vi alltså ett klassiskt sagoscenario med en instängd prinsessa, vaktad av ett monster (mamma), som blir kysst av en modig prins(essa) varpå de två blir blixtkära. Resultat: Serien Prinsessa älskar prinsessa, skriven och tecknad av Lisa Mandel.

Det här är en serie av ett slag som jag är förtjust i, med teckningar i en samtidigt både småslarvig och mycket charmig stil som är typisk för den här sortens moderna franska feelgood-serier. Det som är lite ovanligt här är sagostämningen; de flesta serier av den här typen, som Exquisite Corpse, är mer realistiska. Och eftersom jag gillar sagor så gärna för mig, det känns bara uppfriskande.

Prinsessa älskar prinsessa

Så stor litteratur är det inte men som sagt, jag gillar det som mysig läsning, och visst är det också roligt att den översatts till svenska. Det måste vara någon på förlaget Epix som också är svag för genren med tanke på att de också gav ut serien Lo för några år sedan, en inte alls olik serie med samma lätta handlag och stämning.

Tl;dr: Exempelsidan här ovan visar tydligt vad för slags serie det här är, och om ni tycker den ser lovande ut så kommer ni också gilla Prinsessa älskar prinsessa; om ni tycker den ser ut som blaha-blaha så kommer ni inte ändra er om ni läser hela boken.

Guardians of the Louvre

Postat den

Ser man på, ett till album i sviten av serier som har anknytning till museet med flest besökare i världen, Louvren, som faktiskt fungerar som serie. Jag har läst flera av dem och har glömt bort alla utom ett, The Sky Over the Louvre, men det finns i alla fall en liten chans att Jiro Taniguchis Guardians of the Louvre också kommer fastna i minnet.

Och det är inte underligt för Taniguchi är en fantastisk serieskapare när det vill sig, med serier som The Walking Man och A Zoo in Winter på sin meritlista, där han visar upp hur man med mycket små medel kan göra mycket bra serier.

Men Guardians of the Louvre rör sig med större medel: Utformningen är mer åt ett europeiskt album, med stort format, bra papper, och helt i färg, men även handlingen är mer dramatisk än i de tidigare serier jag läst där han själv skrivit manus. Här får vi följa en konstnär på besök i Paris som drabbad av en febersjukdom ändå försöker besöka Louvren, med hallucinationer som följd, där han kommer i kontakt med gamla konstnärer, statyer med mera, men också med mer personliga följder.

Guardians of the Louvre - Corot

Det här är inte en av Taniguchis bästa serier men den är läsvärd; att se hur Taniguchis serier ser ut i färg är ett nöje, och allteftersom försvinner känslan nästan helt av att det här är ett beställningsjobb från Louvren. Plus också för vibbar som påminner mig om sektionen med Vincent van Gogh i Kurosawas film Drömmar, en film jag är väldigt svag för, trots dess brister.

Tl;dr: Elegant, läsvärt, en smula segt men bättre efter hand.

Bone – Coda

Postat den

För att fira 25-årsjubileet av att det första numret av Bone kom ut har Jeff Smith gjort en ny serie om kusinerna: Bone – Coda. Kul, och för egen del tog jag chansen att läsa om hela Bone innan jag gav mig på den nya serien; det var länge sedan jag läste den och den är verkligen bra. Visst håller jag med om kritiken som många hade att när den efter inledningen blir mer och mer av allvarlig fantasy försvinner en del av den humoristiska charmen, men Smith är i mitt tycke nästan lika bra på fantasy som på humor så det går inte så mycket. Plus, humorn finns kvar hela vägen, även om det blir lite mindre av den varan när dramatiken ökar.

Så om huvudnumret är lika bra som någonsin, hur är det då med codan?

Well, det är en 40 sidor lång bagatell. En mycket rolig sådan dock, som utspelar sig omedelbart efter slutet på Bone, och handlar om kusinernas färd genom öknen. Slapstick, Bartleby, och en hel del Smiley Bone. Efter Smiths allvarligare serie RASL var det kul att se att han fortfarande vet hur en komedislipsten ska dras🙂

Bone - Coda

Men lite dyr är den allt. Boken innehåller förutom serien också en lång minnestext av Jeff Smith som är intressant, men det som drar ner betyget är den andra halvan som består av ett återtryck av den tidigare utgivna boken A Bone Companion, skriven av Stephen Weiner. Texten är inte precis välskriven; jag skulle kalla den pseudo-akademisk, ungefär som det blir när någon som är ett väldigt stort fan av någonting försöker skriva seriöst och kritiskt om detsamma, utan att ha kompetensen. Resultatet blir segt, ointressant, och fullständigt tomt på insikter, men däremot överflödande av namedropping av andra serier/böcker/filmer.

Tl;dr: Ett mycket roligt extrakapitel till en klassiker, tillsammans med ett helt onödigt extramaterial.

Usagi Yojimbo – Thieves and Spies

Postat den

Misstänker det här har varit det längsta mellanrummet mellan inlägg sen jag startade bloggen. Orsak: Semester, helt enkelt, och semi-offline under den, så att skriva recensioner har inte riktigt varit på tapeten.

Men nu är semestern slut (snyft!), och eftersom jag faktiskt har läst en del under tiden så har jag en trave med serier att skriva om. Med tanke på att traven är rätt hög är planen att det blir mini-mini-inlägg, för att komma ifatt.

Med det sagt, till verket!

Usagi Yojimbo – Thieves and Spies är den 30:e samlingen med samurajkaninen och tja, vad ska jag säga? Precis som vanligt är det bra underhållning, proffsigt skrivet och tecknat av Stan Sakai, men det är också ganska förutsägbart; en del storylines har körts ganska mänga gånger numera, och även om Sakai är bra på att hitta variationer skulle jag gärna se lite mer omväxling i manusen.

De historier som fungerar bäst tycker jag är de där Usagi själv inte är i förgrunden utan istället någon från det myller av bifigurer som serien begåvats med. I den här boken tycker jag att den tre kapitel långa The Thief and the Kunoichi är klart bäst: Dels är den lång (vilket är ett format som jag för närvarande tycker passar Sakai bättre än den korta 20-sidiga historien), dels är huvudpoängen med den hur Kitsune och Chizu, två för Usagi-läsare välkända karaktärer, fungerar tillsammans när de nu möts för första gången. Fan-service, javisst, men det är fan-service som fungerar väldigt bra🙂

Usagi Yojimbo - The Thief and the Kunoichi

Tl;dr: Mysig, inte alltför revolutionerande, med ett klart godkänt huvudnummer i The Thief and the Kunoichi.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 230 andra följare