SIS 2017: Fanzinen, del 2

Postat den

Om förra bunten fanzin fick samlingsnamnet Proffsigt paketerat får väl dagens istället kallas

Fanzin och ingenting annat, så det så!

Tre fanzin blir det igen, men den här gången är två av dem gjorda av samma person, nämligen

Grodor & Du skulle ändå inte fatta. av Olivia Skoglund: Det här är nog så nära själva urbilden av seriefanzin man kan komma, med två tunna häften serier, enkelt tryck (framförallt Grodor), och lika enkelt innehåll. Så formmässigt är det långt ifrån den första bunten fanzin, men likafullt försvarar de här sin plats som bra exempel på vad fanzin kan vara, nämligen en möjlighet till utlopp för vad helst serieskaparen önskar.

Ta Grodor, som innehåller skildringar av gånger som serieskaparen gjort bort sig. Och så börjar fanzinet också, men det blir snabbt betydligt mer spontana serier om allt möjligt, för att avslutas med en metasida:

Spretigt värre med andra ord, och det är A-OK för mig!

Eller Du skulle ändå inte fatta., med undertiteln Skräckberättelser från nördsverige. Här stöter vi på en samling sexistiska/rasistiska typer, framförallt från spelvärlden, som författaren uppenbarligen starkt ogillar och därför gjort serier om. Katharsis? För humorn (för det finns en slags besynnerlig humor i hur gräsliga människor uppträder ibland)? För berättarglädjen? Jag har ingen susning men jag misstänker att allt det kan ingå, plus såklart att det är roligt att ha gjort ett fanzin 🙂

Så jupp, de här två fanzinen är på många sätt amatörmässiga men jag gillar dem hur som helst just för att de är så bra exempel på fanzin i det lilla formatet där man kan göra i princip vad som helst.

Tinnitus! av Nelly Karlsson: Tredje fanzinet av Nelly Karlsson som jag köpt och skriver om; 2015 var det en stämningsfull liten historia om en pulkafärd en mörk natt, och 2016 en spökhistoria på en tågstation. Den här gången är det istället en dokuserie om tinnitus och hur den påverkar Nelly Karlsson själv:

Lustigt nog är innehållet i färg medan omslaget är i svartvitt så det går verkligen inte att beskylla fanzinet för fula försäljningsknep

När jag stod vid bordet för att kolla in serien dök det upp en annan intressent och efter ett litet tag stod vi alla tre (dvs inklusive serieskaparen) och pratade om vår respektive tinnitus, så uppenbarligen är det ett tema som förenar 🙂

Årets Nelly Karlsson-fanzin (för min del alltså) är onekligen mer av en bagatell än de två tidigare årens, men att hon behärskar seriemediet märks tydligt; det är förunderligt hur väl serier lämpar sig för fakta- och kunskapsförmedling när den som gör serien vet hur man gör serier. Här är det inte så mycket en fråga om att undervisa utan mer om att skildra hur det är att ha tinnitus, men för de som inte har koll på tinnitus tror jag det här är en bra introduktion.

Fast mest av allt är det förstås sju trevliga seriesidor att läsa, och det är det viktigaste 🙂

Och det var allt för idag: Tre till formen ganska/mycket enkla fanzin som än en gång bevisar att serier är ett medium som passar mig. Jag spenderar nog mer tid totalt med att läsa böcker än serier, men när det gäller serier är spännvidden i det jag läser betydligt större. Det finns serier med handling och teman som om de skulle varit böcker jag aldrig skulle kommit mig för att läsa, och än mindre tycka om.

SIS 2017: Fanzinen, del 1

Postat den

Årets seriefestival i Stockholm är slut och som vanligt blev det en hel del serieinköp för min del; mest fanzin såklart eftersom det alltid går att köpa de ”vanliga” serierna när som helst under året, men fanzinen är det knepigare med! Och likaså som vanligt var det rätt planlösa inköp för min del, dvs jag spankulerade omkring, tittade i de fanzin som jag tyckte såg intressanta ut på utsidan, och köpte sen de som fortfarande såg intressanta ut när jag tittat inne i dem.

Fördel med sånt planlöst shoppande: Jag har ingen aning om vilka fanzin jag kommer få med mig hem 🙂

Nackdel med sånt planlöst shoppande: Jag missar garanterat många bra fanzin som jag inte råkar få syn på, eller som jag missbedömer under min snabba koll. Så hemskt ledsen för det, alla fanzinskapare som jag borde läst i år men inte gjorde 😦

Men, dags att börja med första bunten av fyra. Som vanligt inga längre stycken (fanzinen är ofta korta de med, så det så!), och jag har som alltid delat in mina inköp på ett mycket subjektivt sätt, och den här bunten kallar jag

Proffsig paketerat

Ett steg i taget av Melanie Sassarini: Ett litet fanzin med tjockt och elegant papper, bra tryck, och snygg design om Charlie och hennes jakt på…ja, det är hon nog inte helt klar över själv. Men sex, kärlek och videospel ingår iallafall!

Skämten påminner en hel del om Lina Neidestams Zelda, men Charlie är yngre, inte lika självsäker, och definitivt inte lika cynisk (ännu?). Jag kan inte säga att jag hinner lära känna Charlie eller hennes vänner som personer eftersom 14 sidor serier är alltför kort för det när det handlar om något som närmast är en strippserie, men lovande känns det. Bra tecknat är det också, med säkra linjer och en trevlig stil; det här är förstås bara ett smakprov men jag tycker helt ärligt att den här serien väl skulle försvara sin plats bland andra professionella strippserier. Jag undrar jag vad redaktionen på Pondus eller Nemi skulle säga om de fick syn på serien…

The Narrows av Ellinor Richey: Nu blir det en kort självbiografisk serie om en övergångsrit där två unga systrar ger sig ut på en dygnslång marsch för att visa både för sig själva och för sin pappa att de kan klara av det utan hjälp. Och visst kan de det, men kanske inte helt utan problem:

Ingenting dramatiskt händer egentligen när vi följer systrarnas strapatser: De vandrar, de blir ständigt blöta (eftersom de går nere i en smal klyfta med ett vattendrag längst ner), de längtar hem, och när pappan hämtar upp dem sju sidor och ett dygn senare är det med lättnad de överlåter ansvaret åt honom igen; de kanske ännu inte är vuxna nog att helt ta hand om sig själva, men min känsla är att experimentet trots det var värt det.

Det är en liten finstämd serie det här, och en historia som passar alldeles utmärkt som ett fanzin; fler sidor hade knappast gjort berättelsen bättre utan hade bara riskerat att spä ut den, så kudos till Richey för ett manus som är så väl anpassat till formatet. Teckningarna är finfina de med, med en omväxlande layout och bra känsla för rytmen i en serie. Och för de som inte köpte fanzinet (fast det är mysigare med ett litet seriehäfte för en sån här berättelse än en datorskärm tycker jag) kan hela serien läsas på Tumblr: http://ellinorrichey.tumblr.com

Christmas in Friedrichshain av Tinet Elmgren: Om Sassarini och Richey var nya erfarenheter för mig så gäller det inte för dagens sista serieskapare, Tinet Elmgren, vars serier jag med glädje följt de senaste åren. Så jag kan ju inte precis påstå att jag är förvånad över att hennes fanzin var bra; jag tycker fortfarande att hennes The Slow and the Relentless var ett snudd på perfekt fanzin 🙂

Det som däremot var överraskande var att det var ett självbiografiskt fanzin eftersom alla tidigare serier jag läst av henne varit fiction. Visserligen skildras alla människor som grisar, precis som i hennes Sockerärter, men självbiografiskt är det likafullt: En deppig jul anno 2016 i Berlin, närmare bestämt i stadsdelen Friedrichshain. Dåliga drömmar, stängda caféer, och en gammal arbetarstadsdel där den ursprungliga befolkningen håller på att trängas ut av gentrifieringen.

Nog känner jag igen innehållet med de uppfriskande politiska vinklingarna där för en gångs skull inte västra Europa / USA står i centrum, men jag måste erkänna att det kändes ovant att läsa en serie som såg så mycket ut som en Tinet Elmgren-serie men med ett innehåll som på grund av den självbiografiska handlingen var så annorlunda.

Bra? Självklart, och ett fanzin som känns som en gedigen läsning, det ganska ringa omfånget (24 sidor) till trots, och att det är proffsigt tecknat behöver jag väl inte säga eftersom det är just ett proffs bakom pennan. Formatet är lite mindre serieaktigt än i hennes andra serier skulle jag säga, med mycket större sjok av text som närmast står att likna vid dagboksanteckningar, men läsningen flyter på lika bra för det.

Men jag känner mig också lite kluven eftersom jag är så svag för de ösiga serierna jag blivit van vid, och sådana serier finns det alldeles för få av på svenska medan det finns gott om självbiografiska. Så min enda invändning mot det här fanzinet, som alltså för tydlighets skull nog var det mest helgjutna av alla dem jag köpte på SIS, är att det betyder att det inte blev något action-fanzin à la Tinet Elmgren i år. Fruktansvärt egoistiskt tänkt av mig, med andra ord, och en synnerligen svag invändning!

Corto Maltese: Under midnattssolen

Postat den

Ok, nu blir det en sån där recension som skulle kunna bli rätt knepig igen, dvs en där jag inte riktigt vet hur jag ska angripa boken… Men jag kan ta och börja med lite bakgrundsfakta: Under midnattssolen är det första nya Corto Maltese-albumet sedan seriens upphovsman Hugo Pratt dog för ungefär 20 år sedan. För manuset står Juan Díaz Canales, mest känd för att ha skrivit Blacksad, och för teckningarna Rubén Pellejero som tidigare tecknat bland annat Dieter Lumpen, en serie som ofta jämförts med just Corto Maltese.

Och vad gäller själva serien så utspelar den sig i Nordamerika, huvudsakligen i de norra delarna där Corto lovat att hjälpa sin döende vän Jack London med att överlämna ett brev till en av Londons bekanta, Waka Yamada, en ex-prostituerad som numera kämpar för kvinnors rättigheter. Och givetvis kryddat med allehanda äventyr, exotiska människor, filosofiska resonemang, och en herrans massa fiskmåsar:

Med andra ord låter det som ett normalt Corto Maltese-album, som de brukade vara när Hugo Pratt gjorde dem.

Det knepiga består i hur jag ska bedöma resultatet. Alternativen är två: Antingen bedömer jag det jämfört med hur Pratts serie såg ut, dvs hur nära Canales/Pellejero lyckas efterlikna originalet, eller så bedömer jag det som en helt egen serie, frikopplad från Pratts förutom att de delar samma huvudperson och persongalleri.

Vanligtvis är det här ett problem, dvs vilket alternativ ska jag anamma? Oftast blir det någonting mittemellan, men jag vet att personligen föredrar jag de friare tolkningarna, med lyckade exempel som alternativ-tolkningarna av Lucky Luke och Spirou. Det är framförallt när serien ifråga är starkt förknippad med sina ursprungliga upphovsmakare som det kan vara svårt att lyckas med rena fortsättningar, som de nya Asterix-albumen som aldrig lyckats frigöra sig från originalet och därför tenderar att bli o-originella (även om Asterix hos pikterna inte var så dum).

Men här är det lättare eftersom Under midnattssolen misslyckas oavsett hur man ser på serien. Canales har definitivt försökt lägga sig så nära Pratt som möjligt, med ett snudd på parodiskt resultat där precis allting som brukar förknippas med Corto Maltese måste med; förutom de redan nämnda detaljerna (som måsarna…) finns också Rasputin med på några sidor, utan att det finns någon anledning därtill, Pandora Groovesnore nämns (och syns nästan) också, och det enda förvånande är att det inte poppar upp några mytologiska kreatur också. Fast de kanske sparades till nästa bok, om det blir någon 😉

Om det varit det enda problemet med manuset hade jag (kanske) kunnat förlåta det, men handlingen är också den helt utan poäng och löjligt komplicerad. Pratt hade förvisso vanan att inte alltid vara glasklar men då handlade det om ett inslag av mysticism, framförallt i de senare albumen. Här är det istället fråga om ett manus där nya personer dyker upp oupphörligen, och innan jag ens förstått vem de är har de oftast dött eller försvunnit igen. Slagsmål med Rasputin, en revolt mot kolonisatörer, tyska spioner, prostituerade som med gevär anfaller en bordell, en boxare med en olycklig kärlek, Jack London, mounties, giljotiner, en karta till en skatt som kan förstöra naturen; lägg därtill att ett Corto Maltese-album också ”måste” innehålla sidor där djupsinnigheter yttras, och ni förstår nog att den här boken är fullständigt proppfull och att läsningen blir otroligt ryckig och oharmonisk.

Det vill säga, Canales är så ivrig att få med allting som funnits i någon tidigare serie med Corto Maltese (well, bortsett från mytologiska inslag, som sagt) för att efterlikna originalet att resultatet blir någonting som är närmast antitesen till Pratts långsamma och stämningsfulla skapelse. Jag kommer inte ihåg i vilken av Epix alla tidningar/böcker det fanns en alldeles utmärkt parodi på Corto Maltese (jag har för mig att någon av Andreasson-bröderna var involverade men jag är inte säker) som jag tror att det skulle varit väldigt nyttigt för Canales om han läst den eftersom Canales bok innehåller precis samma saker som parodin, bortsett från att Canales är gravallvarlig och sprider ut sig över ett helt album istället för några korta sidor.

Pellejero? Jodå, han försöker också lägga sig så nära Pratt han bara kan, med resultatet att det ibland ser (nästan) lika bra ut men att det varje gång han inte träffar rätt omedelbart syns och sticker mig i ögonen. Pratt hade en förmåga att teckna på ett sätt som förenade spontanitet med precision, men Pellejero saknar detsamma med resultatet att det ibland bara ser konstigt ut.  Jag gillade ju Pellejeros teckningar i Dieter Lumpen som definitivt har stora likheter med Pratts stil men som ändå inte var  en ren kopia, och jag hade definitivt föredragit att Pellejero fortsätt på sitt eget spår; här är hans talang bortkastad i ett försök att helt utplåna sig själv för att likna Pratt så mycket som möjligt.

Nog ser Corto en smula underlig ut här t.v.?

Några ord om utgåvan också: Trycket är bra och pappret finfint; jag valde att köpa den något dyrare svartvita utgåvan som dessutom innehåller ett längre förord (som verkligen inte är omistligt) och är något större eftersom jag föredrar Corto Maltese utan färg. Så fysiskt en mycket elegant bok, men eftersom det är förlaget Faraos Cigarer som ligger bakom finns förstås några grova missar i den svenska redigeringen. Förutom dansk text på några ställen i förordet (men aldrig i själva serien, gudskelov!) och en endast halvt översatt engelsk mening har man som syns på första bilden här ovan också misslyckats med att översätta titeln till svenska och istället ”behållt” den danska titeln, Under midnatssolen

Underligt nog är jag ändå glad att den här serien översatts till svenska. Den må vara i grunden usel och med en pinsam redigering, men jag var väldigt nyfiken på att läsa serien och nu har jag alltså gjort det. Och dessutom i en mycket elegant utgåva i svartvitt! Så hatten av för ambitionsnivån att ge ut en så här smal serie i två olika utgåvor på svenska; det är bara synd att serien inte lever upp till det :-/

Boucq, Charyn, Paringaux och Loustal

Postat den

Dags för lite ur-europeiska serier av en typ som jag älskar, trots brister och omoderna inslag, mycket tack vare tidningen Epix som på 80-talet fick mig att verkligen börja läsa serier igen. Skälet till att jag kom att tänka på dem är två relativt nyligen (2016, men jag missade dem när de kom) till engelska översatta album, båda skrivna av Jerome Charyn, och när jag väl läst dem blev jag väldigt sugen på att läsa ett äldre album, en gammal favorit. Men nog med förord, till serierna, i stigande ordning vad gäller kvalité!

Little Tulip (manus Jerome Charyn, bilder François Boucq)

Först ut är en bok som inte bara är ny på engelska utan också kom ut i Frankrike någorlunda nyss, nämligen 2014. Tecknaren Boucq lärde jag först känna tack vare hans korta och absurda komiska serier som de om den lilla gråa försäkringstjänstemannen Jérôme Moucherot vars vardag är fylld med krokodiler, huvudjägare och annat vansinnigt. Mycket underhållande, och sen när jag läste hans längre äventyrsserier med manus av Charyn som The Magician’s Wife & Billy Bud, KGB fortsatte jag att uppskatta hans teckningsstil med sin närmast parodiska fysiska närvarokänsla. Men det jag sett de senaste åren/decennierna har inte varit lika roligt; hans samarbeten med Jodorowsky som exempelvis Bouncer har varit alltför meningslöst våldsamma på det där oeftertänksamma sättet som Jodorowskys manus präglas av när han inte anstränger sig.

Men här handlar det om ett bättre manus som utspelar sig i sovjetiska fångläger och 70-talets New York (en stad som många franska författare/tecknare är oerhört fascinerade av), med inte så små stänk av filmen Léon, när en tatuerares tidigare liv till slut kommer ifatt honom. En tät handling med våldsamma (men inte meningslösa) inslag passar Boucq bra; det märks att Charyn vet vilken typ av manus som hans gamla partner vill ha.

Helt klockren är serien ändå inte. Handlingen är inte över sig originell, och det finns en onödigt spektakulärt skicklig biperson vad gäller att slåss som känns påklistrad. Dessutom är trycket i boken ärligt talat rätt dassigt, med ett utseende som om man tagit halvdant inscannade originalsidor som förlaga. Trots det gillar jag serien men det är mycket på grund av min redan erkända förkärlek för det här slaget av franska serier. Så för den som vill läsa en actionthriller som ibland kommer (IMHO) alltför nära serier av Bouncer-slaget är det här ett alldeles utmärkt val, men för andra finns bättre alternativ, som de redan nämnda Boucq/Charyn-samarbetena.

The Boys of Sheriff Street (manus Jerome Charyn, bilder Jacques de Loustal)

Här är det en äldre serie från 1991 som översatts; återigen med manus av Charyn men den här gången med Loustal bakom teckningarna. Återigen är det en thriller, återigen i New York, men nu under förbudstiden, och vi får följa tvillingarna Adamov: Max, den puckelryggiga chefen för ett lokalt brottssyndikat , och Morris, den fysiskt eleganta strebern som lever på Max intelligens. Balans råder, men när Morris presenterar sin nya flickvän Ida Chance för Max börjar allting krackelera:

Som märks från sidan här ovan har den här serien en helt annan ton än Little Tulip, med en författarröst som ständigt kommenterar handlingen på ett sätt som ger serien dess speciella atmosfär. Det förtjänar Charyn en stor eloge för, dvs att hans manus skrivet för Loustal är så annorlunda än det hans skrev för Boucq: Loustal är en vidunderligt skicklig serietecknare när det gäller att bygga upp atmosfär, både vad gäller miljöer men kanske än mer när han ritar människoansikten. Ansiktena är ofta i närbild och utan större miner, men med antydan om att starka känslor döljs därunder.

Om Little Tulip hade en hel del skavanker skulle jag säga att The Boys of Sheriff Street egentligen helt saknar dem. Miljön är högintressant, med den jordnära skildringen av ett kriminellt gäng bestående av inte alltför professionella skurkar under en brytningstid i USA, och människorna likaså; framförallt Max nyckfulla beteende som blir värre och värre är fascinerande att följa. Plus, som sagt, ett manus som passar Loustal närmast perfekt, och ett manus som inte räds att i detalj beskriva vad som också syns i bild. Och trycket är finfint det med, med mättade färger som gör Loustals teckningar rättvisa.

Hjärtan av sand (manus Philippe Paringaux, bilder Jacques de Loustal)

Och slutligen ett till album av Loustal, med Paringaux som manusförfattare, och ett album som för min del är själva sinnebilden för tidningen Epix bra sidor: Hjärtan av sand som gick som följetong i nummer 8/84 – 4/85. Här är ett manus som i ännu högre grad än The Boys of Sheriff Street tar till vara Loustals bästa sidor: Visst finns också här en handling som på ytan låter som om den skulle kunna vara spännande med ett kidnapningsdrama i exotiska miljöer, men till skillnad från TBoSS är den eventuella spänningen aldrig det minsta central. Hjärtan av sand är istället till 100% fokuserad på stämning, på hur människors yta sällan motsvarar deras inre och framförallt inte konvenansens förväntningar.

Finns här ett politiskt tveksamt kolonialistiskt inslag? Jupp.

Finns här problematiska skildringar av icke-européer? Oh ja.

Är trycket delvis under all kritik? Jajamensan; första hälften av episoderna är från den tidiga Epix-eran när tryck+papper var billigast möjliga (men andra hälften ser mycket bättre ut).

Kapitulerar jag likafullt totalt inför serien? Fullständigt. Det här är en av mina allra käraste serier, väl medveten om att den på en del sätt är svår att försvara. Kombinationen manus+teckningar är suverän, och det är samtidigt en serie av ett tekniskt slag som man sällan ser lyckade exempel på, helt utan pratbubblor och istället med textplattor som innehåller repliker men framförallt måleriska beskrivningar av vad som pågår (liksom TBoSS vilket också gör att den känns mer som en Loustal-serie än en Charyn-dito; jag misstänker att Charyn märkte hur bra Loustals stil passade till det upplägget tack vare tidigare Loustal-serier som den här). Och stämningen är som sagt underbar, med bländande teckningar men också ett lika bländande språk.

Mitt ros av Hjärtan av sand är extremt subjektivt; jag skulle ärligt kunna försvara den mer objektivt om det behövdes, men det finns som sagt brister. Men för mig personligen är de bristerna helt irrelevanta för allt det som serien gör rätt, plus att jag uppenbarligen läste den första gången i exakt rätt omständigheter -> mitt betyg på serien är nästan löjligt högt, men det står jag så gärna för!

Snotgirl

Postat den

Om man som jag gillar Bryan Lee O’Malley kastade man sig förstås över hans nya serie, Snotgirl, vars första samling kom ut för några månader sedan. Och om man likaså som jag inte kollade upp serien innan så var det en överraskning att O’Malley den här gången inte själv tecknar; istället är det Leslie Hung som står för dem. En liten besvikelse för min del eftersom jag tycker att Seconds, den senaste boken helt av O’Malley, ser urläcker ut. Hung är ingen oäven tecknare och med tanke på ämnet för serien, modebloggerskor, är det till och med möjligt att hennes stil passar bättre än O’Malleys, men det var ändå en (initial) missräkning.

Så, Snotgirl!

Kanske inte den gemytligaste titeln, men den handlar iallafall om modebloggerskan Lottie Person vars vardag huvudsakligen går ut på att prova nya kläder, blogga om desamma, och följa andra bloggerskor. För att kunna hålla reda på sina bekanta (vänner känns som gel ord, Lottie är definitivt inte någon som lätt knyter band till andra) brukar hon ge dem smeknamn, som Normgirl (som ser ut och är ovanligt normal för att vara modebloggerskan enligt Lottie) och Cutegirl. Eller för den delen Creepguy, fast det har hon nu kallat så många killar att hon själv inser att hon måste komma på mer precisa namn…

Men så en dag träffar hon Caroline, en ny bloggerska som är allt som Lottie kan drömma om, och kemin mellan dem är lovande. Coolgirl blir smeknamnet, men olyckligtvis får Caroline syn på Lottie när hon är som allra mest allergisk och därför blir Lotties smeknamn nu Snotgirl. Inte så gulligt men (kanske) vänligt menat!

Allt det här utspelar sig på de första sidorna i boken (som samlar nummer 1-5 av tidningen) och det är nu som den egentliga handlingen kickar igång: En olycka inträffar och Lotties kaotiska liv, som med knapp nöd hålls på någorlunda rätt kurs av hennes assistent, blir än mer obegripligt. Vad som egentligen pågår och vad som hänt är oklart eftersom serien i sig är lika rörig som Lotties inre; förutom att hon är en rejält oorganiserad person tar hon också starka allergitabletter som kanske bidrar till att verklighetsuppfattningen inte är den mest pålitliga.

Som sagt gillar jag O’Malleys serier och det är därför som jag hoppas att serien kommer att leverera i framtiden; om det hade varit en serie av en okänd författare misstänker jag att det skulle vara 50-50 om jag skulle fortsätta läsa den. Många detaljer är utmärkta, som Lotties samröre med sina kollegor, och rolig är serien, men handlingen är hittills mer än lovligt oklar där nya mysterium och till synes orelaterade trådar läggs till historien. Kanske skulle samlingen fått vänta tills åtminstone dimman skingrats något, men det kanske hade inneburit att för lång tid skuld förflutit innan serien började generera tillräckliga intäkter.

Hur som, i nuläget skulle jag ge Snotgirl en försiktig rekommendation om man som jag tror på att O’Malley kommer knyta ihop säcken längre fram. Även hans tidigare serier har haft en hel del oförklarade inslag i början som senare fått sina förklaringar, men i Scott Pilgrim kändes ändå varje publicerad del som en läsvärd enhet, och Seconds publicerades som en avslutad bok redan från början. Den här samlingen av Snotgirl känns inte riktigt i balans, men förhoppningsvis beror det bara på att någon tyckte att det var dags att ge ut en samling, snarare än ett genomtänkt beslut att just nummer 1-5 passade som en bok.

Robny – Vagabonden

Postat den

Det här var ett väldigt oväntat och trevligt litet album: En spansk serie från 70-talet av Joan Boix om vagabonden Robny som rör sig i samhällets nedre skikt av egen fri vilja efter att ha blivit besviken på samhällets korruption och allmänna elände. Det kanske inte låter så muntert och det är det inte heller, men det är just det som gör albumet till en så angenäma överraskning: Inte ens idag, 40 år senare, är det speciellt vanligt med en huvudperson i en serie som det inte är någonting speciellt med, utan bara en helt vanlig äldre man som gör sitt bästa för att överleva trots svåra omständigheter, och framförallt inte tecknat i den stil som syns här, dvs i en vacker, mycket elegant och mycket professionell dito.

Jag känner inte till Boix sedan tidigare men stilen känns igen från andra spanska tecknare från eran, som exempelvis den fantastiska Esteban Maroto, med en blandning av mycket realistiska teckningar och drömsk layout som jag tycker väldigt mycket om. Tyvärr finns det inte mycket översatt till svenska eller ens engelska av de här spanska serierna, så ett stort tack till Ades förlag som gett ut den här!

Historierna är också till sin uppbyggnad mycket 70-talsaktiga, närmare bestämt känns de som om de skulle kunnat vara tagna ur någon av Warren-förlagets tidningar Eerie, eller Creepy (där också några av de spanska tecknarna från eran publicerades): Anslående teckningar, korta historier med en fokuserad handling à la kortnovell. Här dock handlar det självklart inte om skräckisar utan istället om ett ålderdomshem där de äldre misshandlas, en gammal småbrottslig kamrat till Robny som försöker bli hederlig, en hämndlysten älskarinna; Robny själv är med i periferin, ofta på grund av något tillfälligt jobb som exemplevis nattvakt eller paketutbärare.

Robny, paketbudet

Onekligen har de flesta historierna något mer eller mindre spektakulärt inslag, men stämningen är ändå mycket jordnära och med ett starkt patos för samhällets utstötta. Och som sagt med de här teckningarna blir kontrasten till handlingen stor men lyckad: Personerna må vara slitna men de är inte värdelösa människor, som samhället tycker.

Vi får också veta mer om Robnys bakgrund i några av historierna och det är kanske den svagaste delen av serien; hans upplevelser är onekligen sorgliga men knappast bevis på samhällets uselhet, och jag tycker de inte tillför någonting. Albumet igenom märks spänningen mellan Boix vilja att försöka sig på en ny typ av serie och de existerande traditionerna som kräver en ”spännande” handling och en huvudperson som man ska heja på, så det är inte så konstigt att inte allt i serien känns klockrent nyskapande 😉

Robnys bakgrund

Sammanfattningsvis är Robny – Vagabonden ett utmärkt exempel på ett tidigt spanskt försök att överge de traditionella serieäventyren, och det är väldigt kul att se den på svenska. Albumet är relativt kort och de senare episoderna går helt klart mot mer traditionell handling (jag undrar jag om läsarna inte var redo för alltför mycket socialrealism…), så allt är kanske inte perfekt men jag tycker som sagt mycket om den här teckningsstilen och kombinationen med den ovanliga huvudpersonen känns än i dag fräsch och spännande. Rekommenderas!

Mildh & Fromm

Postat den

Dags att få upp farten på bloggen här igen (det är fortfarande Zelda som ”stör” recensionsskrivandet..) så jag tänkta lägga upp några korta blänkare i veckan, 1/dag. Med början med actionserien Mildh & Fromm, skriven av Göran Semb och tecknad av Carlos Pedrazzini, en för mig ny serie som jag endast visste om att den fanns på grund av Serieforum där den har en egen tråd 🙂

Enklaste sättet att beskriva serien är som en i genren omaka par som blir buddies: Monica Mildh är en relativt ung kvinna som arbetar som privat säkerhetskonsult i en egen firma, men när ett uppdrag kräver en mer fysisk/våldsam insats anställer hon Erik Fromm, en relativt gammal man (framförallt med tanke på hans arbete) som har stor erfarenhet av säkerhetsarbete av det mer ljusskygga slaget. Och om man känner till genren vet man att det innebär en rapp dialog, bitska kommentarer, och en motvillig respekt som växer fram hos de båda. Eller åtminstone hos Erik; Monica är betydligt mer skeptisk till som kompanjon eftersom denne har så lätt att ta till vapen…

Mildh & Fromm – Uppgång… och fall innehåller alla historier (tre) som hittills gjorts med paret och som tidigare publicerats i Fantomen-tidningen; i teorin fristående episoder men i praktiken mycket nära knutna till varandra. Action-genren till trots är det centrala i serien relationen Monica / Erik, och bara för att klargöra det så handlar det alltså definitivt inte om en romantisk sådan (gudskelov, det finns alldeles för många fall av ung kvinna / gammal man faller för varandra redan…) utan mer om en kulturkrock: Erik är luttrad av många år i branschen och är övertygad om att man ibland måste slå till hårt och skoningslöst för att förhindra framtida problem, medan Monica är mer inne på att försöka undvika våld om det går (men om det inte går så är hon beredd på det med). Och eftersom Erik är en smula gammeldags tenderar han också att överreagera när Monica är i fara eftersom han ser det som sin uppgift att skydda henne, även om hon klarar sig fint själv.

Pedrazzinis teckningar fungerar men jag måste säga att det är med nöd och näppe de får godkänt. Han svajar en smula i anatomin men framförallt misslyckas han ofta med att göra läsordningen i pratbubblorna tydlig, som på den här sidan:

Det här exemplet visar tydligt ett av hans stildrag som bidrar till problemet: Pratbubblorna ligger ofta så att de inkräktar på närliggande rutor vilket gör att jag ibland måste kolla efter var pilen pekar för att förstå om jag ska läsa bubblan nu eller senare. Det är lite underligt eftersom han är en så erfaren serietecknare men likafullt finns problemet där; om jag hade tillgängligt det enda andra album av honom som jag har (Par i lusta) skulle jag kolla om samma sak förekommer där, men det albumet har sedan länge förpassats till källarförrådets mörka valv 🙂

Manuset är bättre, med en visserligen generisk actionhandling men med en ofta underhållande dialog mellan Monica och Erik. Jag noterar också flera ställen med tysta passager som finns med som stämningsförhöjare men tyvärr faller de på Pedrazzinis teckningar som inte förmår utnyttja dem, och istället blir det bara en smula malplacerade rutor som känns som om de saknar text. Med andra ord, manuset har en del ambitioner som teckningarna inte riktigt matchar.

Det är en ganska kort bok (128s) och den känns i mångt och mycket som första kapitlet i en längre berättelse; utan en framtida fortsättning är slutet rumphugget. Jag ser gärna en fortsättning även om det egentligen inte är en serie av ett slag som jag vanligtvis läser, eftersom det ändå är roligt med en (halv)svensk serie som försöker vara en klassisk actionserie och som lyckas så pass bra som den här.