Leonard Starr + Stan Drake = Kelly Green

Postat den

Kelly Green - cover

Här har vi en serie som med tanke på förutsättningarna borde blivit en klassiker: Leonard Starr, mannen bakom serien Mary Perkins som jag berömt så mycket här på bloggen, framförallt för manuset, i ett samarbete med Stan Drake, mannen som så förtjänstfullt tecknade Juliet Jones, där Starr står för manus och Drake för teckningarna. Dessutom kunde de ta ut svängarna eftersom serien ifråga var avsedd för den europeiska marknaden, och de därför inte behövde bekymra sig för försiktiga dagstidningsredaktörer. Men tyvärr, Kelly Green blir aldrig så bra som den borde ha blivit:-/

Jag har läst några av Kelly Green-albumen förut, närmare bestämt de två första som översattes till svenska en gång i tiden, men de satte inga större spår hos mig. Men eftersom jag upptäckt kvalitén hos Mary Perkins sedan dess tänkte jag att det kanske skulle kännas annorlunda den här gången, när nu alla fem albumen getts ut i en tjock engelsk bok.

Och jodå, visst finns det kvalitéer hos serien. Starrs manus lyckas faktiskt ofta vara svåra att förutse, dvs vem som kommer visa sig var skurken är långt ifrån uppenbart. Karaktärerna gör också anspråk på att vara tredimensionella, även om de i ärlighetens namn inte kommer längre än till max 2.5D (och de gäller bara en handfull karaktärer, de andra kommer inte ens upp i 2D…). Överlag är historierna också varierande, trots den lätt klichéartade bakgrunden med en huvudperson (dvs KG) som är polisänka och jobbar som go-between mellan kriminella och deras offer (typ lämna över lösensummor osv), och de ex-kriminella som hjälper henne.

Drakes teckningar är också svårt att klaga på, åtminstone rent formellt. Precis som i Juliet Jones tecknar han precist och med känsla, och dessutom kan han variera stilen så att det inte blir alltför sent, någonting som alltid är en risk med den här typen av fotorealistiska illustrationer. Men en smula stelt kan det ändå bli här och där; min känsla är att Drake inte har riktigt samma personliga förhållande till Kelly Green som han hade till sina egna karaktärer i Juliet Jones.

Kelly Green - Friend

Utgåvan är i svartvitt och med tanke på den gräsliga färgläggningen i de tidigare utgåvorna, woohoo för det!

Men det finns som sagt problem, och de är inte så små:

  • Jag får aldrig någon relation till Kelly Green utan hon känns serien igen väldigt opersonlig. Problemet skulle jag säga är att hon själv inte har några nära relationer. Det ex-kriminella gäng som hjälper henne är för all del trevliga och hon uppskattar dem, men vänner är de inte. De personer som hon under seriens gång visar tendenser att knyta an till försvinner lika snabbt igen (ofta mördade), och utan emotionella bollplank förblir hon för mig ointressant som person.
  • De där mördade eventuella nära vännerna? Det är även det ett problem med serien, nämligen dess opåkallade brutalitet. Här är det gott om mord, misshandel och tortyr (och t o m kannibalism), och även om Starr vet hur man på ett bra sätt komplicerar dylikt känns det ändå spekulativt, som inslag som finns med bara för att det var tillåtet i europeiska serier. Om inslagen var Starrs egen idé eller om de föreslogs av redaktörerna har jag ingen aning, men lätt unket känns det hur som helst.
  • Om det finns drag av spekulativt våld kan ni nog gissa vad det också finns spekulativa inslag av: Sex & naket. Samma sak här, nämligen att det är svårt att frigöra mig från misstanken att dessa inslag finns med bara för att man får. Alla gånger det blir naket känns det inte spekulativt, men några gånger är motiveringarna till att KG (eller någon annan kvinna) ska visa upp sig, hur ska jag säga, mycket krystade…
  • Cynismen och svartsynen är alldeles för stor, och det passar inte ihop med de bra delarna av Starrs manus. De fyra första albumen slutar alla på en mycket deprimerande not, där KG visserligen överlevt men allt är ändå skit. Jag skulle gissa att det femte och sista albumets lyckligare slut beror på att Starr vid det laget visste att serien inte skulle fortsätta, och därför inte längre kände sig pressad att vara ”vuxen” och ”realistisk”, något som alldeles för ofta tolkas som att tillvaron är deprimerande och hopplös.

Så nä, det är en inte så bra serie som här och där visar antydningar till storhet, men där det positiva alltid kommer av sig. Ta den där kannibalismen till exempel, som när den händer i serien definitivt skulle kunnat vara en episod ur Mary Perkins. Men här, efter att Starr i sant god form vare sig fördömt eller accepterat den (den sker på grund av risk för svältdöden) och överlåter på läsaren att göra den moraliska bedömningen av personen ifråga, i en scen som är föredömligt agerad, så avslutas scenen ändå med att hen skjuts ihjäl av maffian för att hen inte ska kunna rätta till orättvisorna som det stora oljebolaget ansvarar för. Och vips har det positiva dränkts i det cyniska.

Kelly Green är mer ett kuriosum där två mästare på dagstidningsserier ger sig på en annan typ av serie än någonting man måste läsa; om man är ute efter läsvärde så läs Mary Perkins istället för där fungerar manuset mycket bättre. Men om man är nyfiken på att se vad Starr & Drake tog sig för när de samarbetade så kan man gott kasta ett öga eller två i den här boken, för den har definitivt sina poänger trots allt!

Kelly Green - Comics

Kelly Green på San Diego Comic Con, inklusive några kända ansikten

My Love Story!!

Postat den

My Love Story!! - cover

Det har blivit en räcka med svenska recensioner den sista tiden så idag tänkte jag att det kunde vara dags för någonting annat: My Love Story!!, en alldeles underbar romantisk komedi skriven av Kazune Kawahara och tecknad av Aruko, en serie jag haft ögonen på ett tag på grund av de lockande omslagen men som jag inte kom mig för med att ge en chans förrän jag kopplade att författaren Kawahara också låg bakom den trevliga High School Debut som jag skrev om för två år sedan.

My Love Story!! är berättelsen om Takeo Gōda, en ung student som utmärks av att han är ovanligt lång och stark. Eller för att var mer burdus: Hans vänner liknar honom då och då, med rätta, vid en gorilla. Så konventionellt vacker är han inte, men han är desto vänligare, alltid beredd att hjälpa andra. Men eftersom han inte ser ut som någon hjälte får ofta hans mycket vackra bästa vän Makoto Sunakawa ta emot tacken (vilket Makoto alltid protesterar mot, utan att det hjälper).

Kär blir han också ofta, Takeo, men utan att det någonsin besvarats, men så en dag ändras allt: Efter att återigen ha hjälpt en främling i nöd visar det sig att främlingen, en mycket blyg flicka vid namn Rinko Yamato, blivit fascinerad och förälskad i sig räddare. Det tar ett tag innan de båda lyckas uttrycka sina känslor; Rinko för att hon är så blyg, och Takeo eftersom han som alltid utgår ifrån att skälet till att Rinko söker upp honom är för att hon, liksom alla andra, fallit för Makoto. Att Takeo dessutom är ganska usel på att läsa andra människor gör det inte lättare.

My Love Story!! - Misunderstanding

Takeo missuppfattar vem Rinko tänker på

Att jag bedåras av My Love Story!! har väldigt mycket att göra med att det är så genuint sympatiska huvudpersoner:

  • Takeo, navet i berättelsen, är som sagt inte alltid den smartaste men han gör alltid det rätta. När till exempel Rinko blir nervös för att hon tror att en av hans klasskamrater också är intresserad av honom (vilket stämmer) lovar han först omedelbart att han inte ska umgås med henne mer, men när hon senare behöver hjälp håller han på att explodera av återhållen energi innan han inser att han faktiskt måste hjälpa henne; är man så snäll som han är finns inget val.
  • Rinko håller oförbehållsamt på Takeo, trots att omvärlden har lite svårt att förstå hur en så söt flicka kan vara ihop med en så råbarkad kille; så starkt älskar hon honom att hon är helt oförstående till andras förundran eftersom det är så uppenbart hur fantastisk han är. Plus att hon också vet varför hon tycker om honom: I fallet med Takeos klasskamrat säger hon mycket riktigt att han självklart ska hjälpa henne, annars vore han inte den Takeo hon håller kär.
  • Makoto är lika oförbehållsamt på Takeos sida; även om han inte säger det högt på samma sätt som Rinko gör är det tydligt vilket stort värde han sätter på Takeo. Och att han trots sitt tjejtjusarutseende inte varit ihop med någon beror helt simpelt på att han inte gillat att de som förklarat honom sin kärlek också visat hur skrattretande de tyckt det är att han har den ”fula” Takeo som kamrat.

Självklart räcker det inte med att en serie har vänliga huvudpersoner, men ett stort plus är det verkligen att även serieskaparna är så uppenbart förtjusta i Takeo; visst är han långt ifrån de normala kärleksidealen i shojo-serier men han framstår ändå som väldigt attraktiv med sitt stora hjärta och sitt raka ärliga sätt.

Sen är Kawahara också mästerlig när det gäller att få ut humorn i situationerna, som med Rinkos i början förbryllade väninnor som när de första gången träffar Takeo inte kan få ihop hans utseende med Rinkos lyriska beskrivningar (men efter ett tag förstår de ändå varför Rinko charmats av honom). Det är en riktigt rolig serie utan att den någonsin driver med det udda paret Rinko & Takeo; humorn finns i den oförstående omvärldens reaktion, inte i att man som läsare ska tycka att de är löjliga. När det allteftersom visar sig att Rinko inte är ensam om att ha charmats av Takeo (något som Takeo aldrig märkt, trög som han är när det gäller att upptäcka andras kärlek) blir det än tydligare att om serien driver med någonting så är det inte Takeo utan istället klichéerna i andra serier där de åtråvärda männen alltför ofta alla är och ser likadana ut.

My Love Story!! publiceras fortfarande i Japan och den engelska utgivningen är hack i häl. Hittills sju volymer översatta, och jag fick igår mail om att den åttonde nu var på väg hem till mig. Jippi!

My Love Story!! - Thinking

Takeo i vackra tankar

Blå är den varmaste färgen

Postat den

Blå är den varmaste färgen - omslag

Nubeculis är namnet på ett svenskt serieförlag som jag fram till för några veckor sedan inte hade en aning om att det fanns. Men så ramlade jag över en tråd på Serieforum om förlaget och dess utgivning, och nu har jag också läst det hittills enda (fler är på väg) utgivna albumet: Julie Marohs Blå är den varmaste färgen, en översättning av det franska originalet som också blev en uppmärksammad film.

Jag har faktiskt redan skrivit om serien, då i den engelska versionen Blue Is the Warmest Color, och det jag skrev då stämmer även idag (dvs, mina känslor/åsikter om serien har inte ändrats): Det är en känslomässigt stark bok om hur den förkrossande kärleken drabbar den unga Clémentine när hon en dag möter Emma. De starkaste delarna av boken är de som skildrar just den nästan maniska kärleken och hur den förändrar Clémentine; scenerna mot slutet där vi ser deras förhållande förändras när de blir äldre är inte riktigt lika lyckade och känns smått överflödiga.

Men det jag inte skrev om då var givetvis den icke-existerande svenska utgåvan så det får jag göra nu istället:-)

Först och främst, ett plus för det större formatet jämfört med den engelska utgåvan; den svenska har den normala storleken för franska serier medan den engelska är betydligt mindre vilket gör att illustrationerna ser lite hopträngda ut, och för en serie spelar det stor roll. Bra tryck och papper är det också så vad gäller att kunna uppskatta teckningarna blir det full pott.

Blå är den varmaste färgen - C&E

När det gäller översättningen så får den klart godkänt men med några små skönhetsfel vad gäller presentationen: Språket flyter på bra men på några enstaka ställen har det kanske gått lite för snabbt med den redaktionella insatsen eftersom ord försvunnit; inte så att det egentligen stör läsningen i det stora hela, småslarv helt enkelt.

Läs Blå är den varmaste färgen för den allt uppslukande kärleksskildringens skull, med allt vad det innebär av lycka och ångest för de som drabbats. Och sen håller jag personligen tummarna för att Nubeculis utlovade utgivning för år 2016 blir av; jag ser framförallt fram mot Gianni Pacinottis (”Gipi”) Unastoria eftersom de serier jag läst av honom förut varit förträffliga!

Mannen som sköt Lucky Luke

Postat den

Mannen som sköt Lucky Luke -omslag

Lucky Luke har så länge jag kunnat läsa varit en av mina absoluta favoritserier; när jag var liten och stavade mig igenom alla klassiska europeiska serier som Asterix, Tintin, Spirou med flera var det ändå mannen som drar snabbare än sin egen skugga som jag tyckte bäst om. Morris teckningar med de egentligen bisarrt benrangliga personerna och Goscinnys manus fängslade mig båda lika mycket, och album som Skumt spel i Texas, Ömfotingen och Calamity Jane anser jag fortfarande vara bland de allra bästa jag läst.

Sen, sedan först Goscinnys dött och därefter Morris har serien fortsatt att ges ut, och kvalitén har varierat från ärligt talat helt undermåligt till inte alls så dumt. Blandad kompott, med andra ord, men utan att någonsin få till någonting riktigt bra, någonting som jag utan om och men kan rekommendera.

Tills nu alltså, för Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke är högklassig läsning, på alla plan:-)

Först har vi teckningarna där redan omslaget lovar gott med stämningsfulla färger och en Lucky Luke som ser både allvarligare och mer sårbar ut än vi är vana vid. Och innanför pärmarna ser det också smakligt ut; Bonhomme vet hur man ska få det att se spännande ut, som den här sidan där Lucky Luke introduceras:Mannen som sköt Lucky Luke - Lucky Luke

Vackert så, och om det vore allt så skulle jag ändå tyckt det var trevligt att titta på en version av LL som inte alls går i samma stil som Morris men som ändå känns rätt och framförallt spännande att följa. Jag har skrivit om Bonhomme förut och uppskattat hans teckningar, men i det här albumet är han ännu bättre än i de tidigare.

Men jag skulle nästan säga att manuset är ännu vassare. Historien om ett diligensrån som LL blir tillfrågad om han kan reda ut är en rättfram vilda västern-historia med klassiska inslag som den lilla staden med invånare som oupphörligt ändrar sig vad gäller vem de litar på, den hårda familjen med en fader och några söner som håller staden i ett järngrepp och som anser att de är lagen, och så vidare.

Jag skulle säga att det framförallt är två saker som gör att manuset fungerar så bra:

  • Bonhomme lyckas hålla pli på historien som aldrig tappar fokus eller blir oklar, och det är inte alltid det lättaste. Den som liksom jag läst travar av europeiska serier i genren komiska äventyrsserier (eller vad man nu ska kalla serier à la Lucky Luke/Asterix/Spirou/Tintin/… för) vet att de alldeles för ofta fallerar på den här punkten.
  • Den typiska västern-berättelsen blandas med Lucky Lukes värld, och det utan att handlingen parodieras. Goscinnys manus tog ofta sin utgångspunkt i typiska historier av det här slaget men alltid med en parodisk vinkling, medan handlingen här är på fullaste allvar. Humor finns, ofta subtilt så att man kan missa den, men det handlar inte om att underminera det dramatiska. Det gör att serien känns väldigt fräsch i sin mix, vilket är precis vad jag vill ha i ett sådant här specialalbum: Det välkända blandat med det oväntade, utan att det känns krystat.

Sen kryllar det av små detaljer som jag också gillar, som Bonhommes vinkning till läsare som vet att Lucky Luke i begynnelsen var kedjerökare men att han sedan slutat med det, och respekten för seriens historia som exempelvis visas genom att Laura Legs här dyker upp för tredje gången i seriens historia, och det är inte bara en slumpmässig karaktär som letats upp utan hennes tidigare inhopp i serien spelar roll (tyvärr dock utan att hon oupphörligen avbryter Luke i badet, något hon gjort båda de tidigare gångerna). Andra saker som att det lite melankoliska draget som då och då synts till i serien också tas tillvara, och att vi får lära känna en Lucky Luke som inte är riktigt lika hundraprocentigt i kontroll som han vanligtvis är visar att Bonhomme förstår sig på karaktären Lucy Luke och att överflyttningen till ett allvarligare sammanhang därför känns helt naturlig och självklar.

Mannen som sköt Lucky Luke - Laura Legs

Ett exempel på den mer känslomässiga inriktningen i det här albumet: Rutor utan text, till för att förmedla en stämning. Plus också för en elegant och graciös Jolly Jumper:-)

Jag hoppas det framgår hur mycket jag tycker om det här albumet. Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de fristående Spirou-albumen som jag skrivit om förut, med samma idé med en nytolkning av en klassisk serie; de har varit underhållande och bitvis mer än så, men personligen smäller den här ändå högre. Objektivt sett skulle jag säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ungefär lika bra som de bästa i Spirou-serien, men sen är det som sagt så att jag personligen bryr mig så mycket mer om Lucky Luke än Spirou som karaktärer; Spirou är väl så underhållande men Lucky Luke har mer av ett hjärta.

Leopardkvinnan

Postat den

Spirou - Leopardkvinnan - omslag

Leopardkvinnan är en direkt fortsättning på förra årets Operation Fladdermus: Samma serieskapare (Yann står för manus, Oliver Schwartz för teckningarna), samma miljö (Belgien på 40-talet), och en fortsättning på historien är det också, med många referenser till det tidigare albumet. Lite konstigt egentligen när jag tänker närmare på det eftersom sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av … var tänkt att ge diverse serieskapare möjligheten att göra sin egen version av Spirou, utan att behöva tänka på kontinuitet och dylikt, men nu har Yann & Schwartz alltså gjort två volymer med en utlovad tredje, De svarta hostiornas herre, som ska ta vid där Leopardkvinnan slutar. Om man därtill lägger att Émile Bravos Porträtt av hjälten som en oskuldsfull ung man i praktiken också hör till sviten börjar det mer likna en alternativ version av Spirou istället för en engångshändelse.

Men eftersom jag haft trevligt när jag läst böckerna tänker jag inte klaga:-)

Så, med den lilla bakgrundsdiskussionen, vad är Leopardkvinnan för en serie?

Andra världskriget har slutat, och trots den bitvis lyckade insatsen för motståndsrörelsen har det inte gått bra för Spirou. I brist på bättre jobbar han återigen som piccolo på hotell Moustic men han gör ett uselt jobb; kriget och minnena av flickan Audrey har satt sina spår, och han dränker sina sorger med hjälp av sprit. Så när en av hotellets gäster, en gammal storviltjägare, överfalls av en kvinna utklädd i leopardpäls och Spirou av en slump blir indragen är det bara till det bättre eftersom det ger honom chansen att fokusera på någonting annat.

Spirou - Leopardkvinnan - alkohol

En inte helt lycklig Spirou på väg att dras in i ett nytt äventyr

Plotten i Leopardkvinnan är inte den starkaste; efter att ha läst en hel del serier där Yann stått för manus skulle jag säga att det är ungefär som väntat. Hans historier känns ofta lite hattiga, med lösryckta scener som placeras i rad utan riktigt flyt. Däremot är han bättre på dialog, så jag tror man ska läsa hans serier mer för just dialogerna och enstaka scener snarare än för en spännande historia (det dramatiska omslaget till trots, i det här fallet). Och jag tycker definitivt det här albumet är mer lyckat än Operation Fladdermus; mixen av skämt och allvar känns betydligt bättre balanserad här.

Schwartz bidrag är precis som i Operation Fladdermus alldeles utmärkt, med teckningar som påminner både om de riktigt gamla Spirou-albumen men också mer moderna tecknare som Yves Chaland (hans Freddie Lombard är svår att inte associera till) eller för den delen än mer stiliserade tecknare som Daniel Torres och Francesc Capdevila/Max. Så, mycket trevliga illustrationer tycker jag, och dessutom i en som vanligt excellent fysisk förpackning!

Ett äventyr med Spirou och Nicke av … fortsätter att underhålla; jag gillar verkligen den här bokserien, och även om Leopardkvinnan inte är den bästa boken i serien (det tycker jag redan nämnda Porträtt av hjälten… och Lewis Trondheim Panique en Atlantique, tyvärr inte på svenska, är) så befinner den sig i mittskiktet. Helt okej underhållning skulle jag säga, och om man gillat de tidigare böckerna ska man absolut ta och kolla in den här också.

Spirou - Leopardkvinnan - de Beauvoir

Våra hjältar stöter på ett berömt författarpar i Paris

Härnäst (kanske, kan bli någonting annat emellan): En annan klassisk serie anammar samma idé som Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, och den gör det med ett mycket lyckat resultat:-)

Linda och Valentin: Samlade äventyr 5

Postat den

Linda och Valentin samlade äventyr 5 - omslag

Som ett urverk fortsätter samlingarna med Linda och Valentin att dyka upp, och vi är redan framme vid det femte albumet; bara två kvar nu! Och det är väl lika bra att jag kastar mig över albumen som ingår på en gång:-)

Bortom okända gränser: Det här är det första albumet som utspelas efter att Galaxity, organisationen som styrde Jorden i framtiden, försvunnit som en följd av de tidigare albumen, och efterdyningarna är det som avhandlas här. Den inledande sekvensen som utspelar sig på ett lyxkryssningsrymdskepp är magnifik, science fiction av gammeldags men utmärkt space opera-typ à la Keith Laumer, och det känns nästan trist när handlingen lämnar skeppet och istället förflyttar sig till Jorden, i nuet, där Linda och Valentin befinner sig. De två agerar tillsammans med Albert, medarbetaren som också var en viktig biperson i förra boken, för att stoppa en okänd person/organisation från att utlösa ett kärnvapenkrig med hjälp av den teknologi som deras rymdskepp tillhandahåller.

Linda och Valentin samlade äventyr 5 - Bortom okända horisonter

Det här albumet känns närmast som en andningspaus efter de tidigare, där Christin fokuserar på vad Galaxitys försvinnande egentligen innebär. L o V har inte heller själva funnit sig till rätta; att det de gör är någonting temporärt är de fullt medvetna om. Det är ett bra album, ett smått sorgset sådant, vilket inte är så konstigt eftersom det handlar om slut. Slut på Galaxity, slut på L o Vs enkla liv där de fått uppdrag på uppdrag, slut på seriens vistelse på Jorden (i och med det här albumet avslutas sviten på fem album i rad där stora delar av handlingen utspelats i nutid, på Jorden, och handlingen flyttar åter 100% ut i rymden).

Bortom okända gränser är ett album som jag tycker bättre och bättre om ju fler gånger jag läser det. Jag tycker egentligen att Christins idé att han behövde få handlingen i serien att logiskt hänga ihop, dvs att kärnkraftskatastrofen 1986 som beskrevs i det tidiga albumet Det stigande vattnets stad måste förklaras när 1986 hade passerat utan en dylik katastrof var en onödig idé; den typen av logisk konsekvens tycker jag man kan strunta i. Albumen Spöket på Inverloch / Hypsis blixtar behövdes därför inte (och det är nog en del av förklaringen till att jag inte är så förtjust i dem, men inte hela), men Bortom okända gränser ger hela sviten en fin avslutning, trots allt.

De levande vapnen: Det här albumet är i mångt och mycket en återgång till den enklare typen av handling som vi såg till i de tidigaste Linda och Valentin-albumen. Handlingen, där Valentin tämligen motvilligt av ekonomiska skäl gått med på att transportera vapen till en krisdrabbad planet och där Linda givetvis protesterar känns ganska trött; det saknas inlevelse både hos Linda när hon upptäcker vad Valentin gjort och skäller ut honom, och hos Christin vad gäller indignationen över krigshetsen. Och Linda framstår som närmast gnällig: Pengar saknas, Valentin har försökt göra någonting åt deras problem, och det enda Linda kan göra är att klaga, utan förslag på alternativ. Det känns aldrig på allvar utan mest som en fasad med en enkel moral: Krig är dåligt. Och vem tycker inte det?

Det som räddar albumet är det utomjordiska galleriet. Delvis förvandlingskonstnären hos det resande cirkussällskapet som L o V slår följe med, men framförallt med det levande vapnet som Valentin har i en box: Schniarfen, en synnerligen elak och vulgär varelse med förgörande krafter. Det som gör honom så underhållande är hans monolog, inifrån sin låda, som uteslutande utgörs av synnerligen vulgära svordomar, och dessa svordomar är alla underbart tecknade av Mézières:

Linda och Valentin samlade äventyr 5 - De levande vapnen

Varje gång en av svordomarna dyker upp blir jag på gott humör, så schniarfen får högst betyg!

Maktens cirklar: Det här albumets anspråk på berömdhet kommer sig av de flygande taxibilarna, ett inslag som blev berömt tack vare Luc Bessons fantastiska sf-film Det femte elementet, en film där Mézières var en av designerna (är det verkligen korrekt plural?). Här är de ett inslag på planeten Rubanis som drabbats av intern kollaps, där balansen mellan de olika cirklarna (en för industri, en för affärer, osv) förlorats. Våra huvudpersoner dras återigen in i det hela på grund av pengabrist, och de anlitas av den korrupte polischefen (eftersom hela planeten är korrupt oroar han sig för att han inte är tillräckligt korrumperad för sitt jobb) för att ta reda på vad som försiggår i den innersta cirkeln, maktens cirkel.

Manuset är rätt svajigt den här gången. Om det var lite väl energifattigt i De levande vapnen saknas det här istället stringens; det är rörigt, helt enkelt, och det är nog inte med flit. Att sensmoral saknas är rätt skönt med tanke på den grunda diton i det förra albumet, men det hade behövts mer spänning om tanken var att ersätta budskap med action. Enstaka detaljer är kul, som polischefen och de redan nämnda taxibilarna, men på det stora hela är det här det svagaste albumet av de hittills utkomna. Underhållande för stunden om man gillar Linda och Valentin, men inte mer än så.

Linda och Valentin samlade äventyr 5 - Maktens cirklar

Och avslutningsvis, några ord om samlingen som helhet!

Det mest utmärkande den här gången är den redan nämna osäkerheten: Vad ska Linda och Valentin vara för en serie när de inte längre är rymdtidsagenter på uppdrag? Bortom okända gränser är som sagt ett utmärkt album, och även de andra två har inslag som jag uppskattar som är en följd av deras förändrade situation, som att de måste hitta uppdrag av krasst ekonomiska skäl. Det är en idé som skulle kunna vara värd att utforska, men här känns det som om det aldrig ges några riktigt intressanta svar på vad det innebär, rent moraliskt och känslomässigt; De levande vapnen snuddar vid frågeställningen men utan att gräva djupare i den, och i Maktens cirklar är det bara en MacGuffin för att kicka igång storyn.

Men läsvärd är serien fortfarande, den här gången framförallt tack vare Bortom okända gränser och ännu mer framförallt tack vare dess inledande sekvens:-)

Framtidens arab 2: Skoldags

Postat den

Framtidens arab 2 - omslag

När vi sist såg till Riad (när jag skriver ”Riad” i fortsättningen avser jag Riad Sattouf som han framträder i boken, medan ”Sattouf” avser serieskaparen) i den förra boken var han, skräckslagen, på väg tillbaka till Syrien. Rädslan var såklart inte orsakad av att han skulle till Syrien, utan för att han skulle börja skolan. Det enda han visste om den var att några kamrater till honom sagt att läraren skulle spöa honom eftersom han ännu inte kommit dit trots att han borde. Inte så värst lockande för en orolig liten pojke…

Framtidens arab var en av mina favoritböcker förra året. En mycket personlig skildring av Riad Sattoufs första år och hans familjs vistelser i Libyen, Frankrike (hans mammas hemland) och Syrien (hans pappas hemland). Den var underhållande, stundtals nästan surrealistisk, och dessutom intressant för mig eftersom den utspelade sig i miljöer som jag inte visste så mycket om.

Men framförallt var den en skildring av hur Riad själv upplevde världen, och det perspektivet fortsätter att dominera i Framtidens arab 2, precis nyutkommen på Cobolt förlag. Här får vi följa Riads första tid i skolan och precis som han fruktade är det inte ett ställe där man har roligt. Lärarna är anhängare av ”Spar på riset och du fördärvar pilten”-pedagogiken, och alla pojkarna lever i ständig skräck för att de ska bli måltavla för lärarnas vrede. Riad behandlas inte annorlunda av dem, hans ovanliga bakgrund till trots, omen det är väl ungefär allt beröm jag kan ge dem.

Det skulle lätt kunnat bli en klassisk skräckskildring av en skola, kryddad med för mig säregna inslag (som nationalsångsinlärningen), men det är inte Sattoufs mål. Att Riads upplevelser verkar bisarra och bitvis mycket underliga är egentligen inte så konstigt: När man är så liten som Riad är här vet man inte vad och varför saker händer; allt är lika rimligt/orimligt och det gäller bara att acceptera. Jag, som vuxen läsare, kan tycka att det jag läser om är helt absurt och uppåt väggarna galet, men för lille Riad är ingenting mer underligt än någonting annat.

Framtidens arab 2 - Syrien

Alla skolor är egentligen rätt besynnerliga när man börjar i dem

Ta exempelvis hans föräldrar. Som jag nämnde när jag skrev om den förra boken verkar pappan vara rätt hopplös och mamman ett enigma; pappan pratar om allt han tänker göra och hur bra allt ska bli men har svårt att få någonting vettigt gjort, medan det är tämligen oförståeligt varför mamman bara accepterar allt pappan får för sig, som att flytta till pappans födelseby i Syrien när livet där är så pass komplicerat och svårt.

Men ju mer jag läser, desto klarare blir bilden: Sattouf håller stenhårt på att bara skildra skeendena ur Riads synvinkel, på det sätt som Riad upplever dem. Och eftersom han är för ung för att vara med i föräldrarnas planering av hur de ska leva får jag som läsare inte heller veta det. Här, i bok 2, finns det dock två scener där jag får veta lite mer om föräldrarnas gemensamma liv: Dels när ett våldsdåd inom pappans släkt inträffar och Riad smyger upp på kvällen och tjuvlyssnar när föräldrarna diskuterar vad de ska göra, dels när mamman råkar undslippa sig i ett samtal varför de egentligen flyttat till makens hemort.

Små ledtrådar om hur de tänker, men de gör att jag får lite mer sympati för pappan (men jag kan ändå inte låta bli att tycka att han är extremt egocentrerad där alla samtal alltid handlar om honom och vad han tycker, helt utan empati för mamman och Riad) och lite mer förståelse för mamman (men inte mycket, om jag ska vara ärlig). Man måste fylla i många detaljer själv när man läser Framtidens arab, åtminstone om man vill försöka förstå vad som pågår ur de vuxnas perspektiv:-)

Riad Sattouf fortsätter att imponera med Framtidens arab. Det skulle så lätt kunnat bli en exotiserande skildring där det spännande bestod i att visa upp en annorlunda värld för många av läsarna. Men den känslan saknas helt: Riads skola må vara mer brutal än den jag är van vid, men boken handlar inte om hur skolor i Syrien är värre än skolar i Frankrike. Boken handlar istället om den unge Riads liv, ett liv som är hans alldeles egna och inte ett liv som ska ses som representerande ett visst land eller nationalitet. Visst gör Syriens dagsaktualitet att läsningen blir snäppet intressantare, när Riad besöker Homs eller semestrar i Palmyra, två platser som just nu omnämns dagligen i tidningarna, men det är ärligt talat en bisak till Riads historia.

Framtidens arab 2 - Frankrike

Frankrike är i Sattoufs skildring snäppet mer exotiskt än det för honom mer bekanta Syrien

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 227 andra följare