Melody – Story of a Nude Dancer

Postat den

Melody - cover

Hej igen! Länge sedan sist, nästan två veckor! Semestern pågår, läsning pågår (har nu bara kanske 1000 sidor kvar av Hajime no Ippo så en liten recension av den kommer snart, plus att jag precis åkte in till stan från sommarstället och hittade några recensionsalbum i brevlådan), men skrivande har det varit skralt med; att sätta mig framför datorn inomhus har inte precis lockat ;-) Men nu sitter jag under parasollen, +30℃, och tänkte skriva några rader om en ny bok från Drawn & Quarterly: Melody – Story of a Nude Dancer, skriven och tecknad av Sylvie Rancourt.

Jag har stött på Rancourts serier förut, men då i form av en serie där hon bara stod för manus medan Jacques Boivin tecknade. Serien, Melody, var en självbiografisk historia om Rancourts liv i den lilla staden Abitibi, och utspelade sig innan hon flyttade till Montreal och började jobba som striptease-dansös. Det som var udda var att hon redan då gjort de serier som ingår i dagens bok, men när det amerikanska förlaget Kitchen Sink blev intresserade av att ge ut hennes serier bestämde man sig för att börja med hennes förhistoria och att dessutom anlita en annan, mer ”professionell” tecknare, som redan tidigare jobbat tillsammans med Rancourt.

Melody - Boivin

Melody, Boivins version

Kitchen Sink-serien var inte så dum, men den kändes en gnutta menlös: Varför Rancourts historia egentligen var värd att berätta framgick aldrig, så att serien lades ner efter en handfull nummer var ingenting som jag brydde mig så mycket om. Men det gjorde ändå att när jag nyligen såg att D&Q hade gett ut Rancourts helt egna serier blev jag nyfiken; jag visste att hon hade tecknat serier själv men hade aldrig sett dem. Ergo, jag beställde den knappt 400 sidor tjocka boken utan att fundera över det :-)

Jag visste inte riktigt vd som väntade mig men det visade sig snart vad det här handlade om: En helt ärlig skildring av hur Rancourts alter ego, Melody, börjar jobba på en strippklubb, allt sett genom Melodys ögon. Det vore enkelt att beskriva henne som extremt naiv, men det är kanske orättvist; det är mer korrekt att säga att hon är en person som aldrig dömer någon och som går sina egna vägar, utan att bekymra sig om vad andra tycker och tänker.

Hennes personlighet gör både att serien blir intressant att läsa (alla människor beskrivs på ett självklart rättvist sätt, som de är utan att sätta en stämpel på dem) och bitvis extremt frustrerande (hennes pojkvän Nick är en enligt mig otroligt otrevlig person som utnyttjar henne å det grövsta utan att hon reagerar med mycket mer än att då och då bli lite irriterad på honom när han ber henne om pengar, säljer knark, drar in pengar på häleri, gör att hon hamnar inför rätta, mm, mm). Men det här är den stora charmen med serien, känslan av att få världen skildrad helt utan skyddsfilter, precis som den ter sig för huvudpersonen/författaren. Att hon gjorde serien samtidigt som händelserna utspelar sig gör också sitt till för att få fram känslan av omedelbarhet; Rancourt tryckte själv upp sina fanzin (boken består av 7 kapitel, vilka vardera gavs ut som fanzin medan Rancourt jobbade på klubbarna) och hon annonserade och sålde tidningarna på klubbarna hon dansade på, till sina vanliga kunder.

Melody - Chef

Teckningarna är lika utlämnande och ocensurerade som manuset: Allt skildras med lika glatt humör. Trots att det händer en hel del ruskiga saker finns det en optimism i serien; de flesta ser alltid glada ut oavsett vad som pågår. Visst skulle det kunna bero på de verkligt primitiva teckningarna, Rancourt är definitivt en amatör när det gäller det visuella, men jag tror nog att det goda humöret mest reflekterar Rancourt/Melody själv: Vi är alla människor med allsköns svagheter men so what?

Melody – Story of a Nude Dancer är ett ovanligt paket: Teckningar som ser ut som valfritt fanzin, manus utan större konstfärdighet, men tillsammans fungerar det alldeles utmärkt som en serie, en skildring av en specifik plats och en specifik tid i Rancourts udda liv. Historiskt är det också en viktig serie, som en av de första kanadensiska självbiografiska serierna som dök upp ungefär samtidigt, om inte lite före, med Chester Brown, Joe Matt (inte kanadensare men flyttade dit), Julie Doucet med flera. Men framförallt är det kul att läsa boken, den passade väldigt bra en varm sommardag som idag, med sin avsaknad av krusiduller och pretentioner.

Om jag saknar något? Japp, det gör jag: Jag skulle gärna velat veta hur det gick för Melody, Nick och de andra efter seriens slut. Jag vet att Rancourt numera är inne på sitt andra äktenskap så att Nick är ute ur bilden vet jag (hurra!), men jag har ingen aning om hur det gick till eller om make nummer två är någon av dem jag just läst om. Frustrerande!

Melody - Dans

ApocalyptiGirl – An Aria for the End Times

Postat den

ApocalyptiGirl - cover

En trevlig trend det här: Andra raka inlägget om en serie som är:

  • Science fiction (en genre jag är svag för)
  • Rättframt berättad, utan allt för mycket krusiduller (ibland är det skönt att läsa någonting som inte är alltför komplicerat)
  • Ett utmärkt exempel på hur man gör just en bra serie (dvs, någonting som passar i serieformen men som knappast skulle fungerat som bok/film/teater/opera/…)

Förra gången var det Usagi Yojimbo: Senso, skapad av veteranen Stan Sakai, och den här gången är det ApocalyptiGirl, skapad av nykomling Andrew MacLean; två olika bakgrunder när det gäller kreatörerna men likafullt två riktigt kul (hm, ”kul” skulle behöva plural-böjas här men jag tror inte det finns några korrekta former av det för ”kuliga” låter bara fånigt!) för böcker.

ApocalyptiGirl är en kort sak, bara 90 sidor lång, vilket inte precis är mycket med tanke på att den som den mesta sf presenterar en helt ny värld för läsaren, med nya miljöer, nya varelser, och en okänd historisk bakgrund. Två val finns: Antingen blir det en riktigt lång historia med utförlig bakgrund och en mängd detaljer som förklarar allt, eller så gör man som MacLean och öser på, och hoppas att läsaren litar på att författaren vet vad hen gör :-)

Så, ApocalyptiGirl, och huvudpersonen Aria:

ApocalyptiGirl - intro

Första gången vi får se Aria sjunger hon på en för serieläsare inte helt okänd aria ;-)

Vad Aki pysslar med inte helt uppenbart; att hon har ett mål är klart, men exakt vad det är visar sig först mot slutet. På vägen dit får vi se henne försöka laga en stor robot, plocka äpplen som mat, försöka att inte bli inblandad i gråskäggen och de blårandigas krig, och framförallt umgås med sin katt Jelly Beans.

Det är egentligen allt man behöver veta om handlingen i ApocalyptiGirl: Aria pysslar med sina (bitvis mystiska) vardagsbestyr, men vi får också reda på vad som pågår/pågått innan det är över, och boken har också ett tydligt slut. En mycket lyckad blandning av vardag och det mer dramatiska som fascinerande nog lyckas trycka in allt möjligt utan att det känns det minsta stressigt, det ringa sidantalet till trots!

MacLeans teckningar är också de väldigt lyckade. Jag ser saker som påminner om andra äldre tecknare, som Max och Daniel Torres, men med en personlig touch. Och dessutom med en färgläggning (så vitt jag förstår också gjord av Maclean) som också den känns helt rätt, inklusive dess murriga toner. Ett caveat dock: Färgerna gör sig mycket bättre på papper än i den digitala utgåvan; bilderna här är från den digitala versionen men pappersversionens färger känns helt enkelt varmare och bättre anpassad till innehållet än de mer kliniska och smått grälla i den digitala. Boken är dessutom billig, bara $10, så hugg för allt i världen den!

ApocalyptiGirl - Jelly Beans

Jag hoppas nästa serie som jag recenserar är lika underhållande som de senaste men jag har ärligt talat ingen susning om vilken det blir; jag ska ta semester nu och då blir det alltid lite lätt slumpmässigt vad jag har tillgång till att läsa. Den enda serie jag 100% vet att jag kommer läsa är en jag hållit på med några veckor redan men det kommer ta ett tag till innan jag är klar med den: drygt 13,000 sidor lästa, ungefär 8,000 kvar, så jag kommer inte vara klar med den ännu på ett tag heller… ;-)

Usagi Yojimbo: Senso

Postat den

Usagi Yojimbo - Senso - cover

Sjunde sommaren med den här bloggen, sjunde gången jag anmäler ett Usagi Yojimbo-album just på sommaren. Fast den här gången är det inte ett album i den vanliga utgivningen (det kommer ett sånt också snart, blir kanske en blänkare om det med) utan istället är det miniserien Usagi Yojimbo: Senso som jag läst.

Och vad utmärker den här miniserien från den vanliga serien? Jo:

  • Senso utspelar sig 15 år senare
  • Senso är på en del sätt en avslutning av serien (fast kanske inte; mer om det längre ned)
  • Senso är en mashup: Usagi Yojimbo mixat med H G Wells Världarnas krig, dvs en berättelse om hur marsianerna skickar några skepp till Japan på 1600-talet istället för till England på 1800-talet
  • Senso knyter ihop en mängd trådar som varit oknutna många år nu i Usagi, inklusive en del från seriens allra första tid

Så för en trogen läsare som jag, som läst varenda sida av Usagi (drygt 7000 nu), var det ett nöje att läsa den här serien, men samtidigt en smula oroväckande: Jag har läst om huvudpersonerna så länge att ett slut, ett ”hur det kommer gå”-svar, känns lite underligt! Mer om det, snart, men först lite om serien i allmänhet :-)

Usagi Yojimbo - Senso - Mars Attacks

Usagi har haft sina toppar och dalar (aldrig djupa, snarare inte riktigt lika höga toppar bara), och efter så många sidor har jag ibland saknat en utveckling av karaktärerna. Sakai gör det bra, men i början av serien (dvs de första 1-2000 sidorna) hände det onekligen mer med dem, och efter det har serien övergått till en eminent underhållande serie som i princip kan hålla på i evighet. Jag, som gillar såpainslag i längre serier, har helt enkelt fått inse att det inte finns mycket av dessa längre i Usagi: Den onde lord Hikiji kommer aldrig att avslöjas/besegras, Usagis son Jotaro kommer aldrig mer synas till, Usagi ♡ Tomoe kommer det inte bli någonting med, osv.

Men här, i Senso, river Sakai fördämningarna och låter sig svepas med av historien. Samma sak kunde man se i Space Usagi, en annan förträfflig mini-serie grundad på Usagi, men eftersom den utspelades i framtiden med diverse ättlingar till original-karaktärerna var den mer en Tänk om-historia; här är det ingen avlägsen framtid som gäller utan den nära framtiden, med något äldre versioner av karaktärerna i huvudrollerna. Och precis som i Space Usagi har Sakai inga problem med att bli alldeles underbart överdriven; om det gör serien roligare att läsa, varför inte låta XXX slåss med en YYY (läs serien!)? ;-)

Teckningsmässigt brukar jag inte ha så mycket att säga om Usagi-böckerna; Sakai är säker som få andra i hur man gör serier, och hans klara linje är alltid lika trevlig att titta på. Men lite annorlunda är det den här gången på den fronten också: Här och där är det en lösare linje än vanligt, en mer skissartad, som om Sakai även här låtit mer okontrollerade känslor välla fram. Sakai har sorgligt nog råkat ut för en del tragiska saker i sitt personliga liv det senaste året, och jag kan inte låta bli att känna att en del av det återspeglas här, i de starka känslorna i Senso. Det är en ibland ganska underlig blandning av olika stämningar här, med dels den uppsluppna glädjen i de osannolika händelserna, dels de ibland både vemodiga och smått bittra känslorna som visas upp av framförallt Usagi när han tänker på det liv som skulle kunnat varit hans.

Usagi Yojimbo - Senso - Usagi & Tomoe

Men sammanfattningsvis är Senso ändå något av en present till alla fans som liksom jag läst serien länge, en berättelse där allt kan hända. Sen är det en bra serie i övrigt också, men jag tror nog att trogna läsare är de som får ut överlägset mest av den; som ströläsning kommer inte personernas öden att betyda lika mycket som för den som investerat många timmar i serien redan.

Hur var det då, är det här en avslutning av Usagi och hade jag grund för min oro?

Låt mig säga så här, utan att avslöja för mycket om handlingen: Jag skulle tro att det här är så pass mycket closure det kommer bli när det gäller Usagi, om inte Sakai bestämmer sig för att helt sonika avsluta hela serien en dag. Och som avslutning är det inte alls så dumt, även om det känns lite lustigt att en invasion från Mars skulle bli det som knyter ihop säcken. Oväntat, minst sagt! Fast det är lite upp till läsaren om det här ska anses vara ett ”riktigt” slut: Är The Dark Knight Returns ett riktigt slut på Läderlappen/Batman? Är Whatever Happened to the Caped Crusader det? Det beror på hur man uppfattar serien, och samma sak gäller här: Läs den och avgör själv :-)

Återuppståndelse?

Postat den

Idag: En ny (well, från 2009 ursprungligen, men det är ganska nyligen) serie med två anknytningar till 70/80-talet.

Anknytning 1: Serien, Animal’z, är gjord av Enki Bilal, den franska serieskaparen som började göra serier på 70-talet och som var en av de mest tongivande av den franska vågen med nya serier, med mer vuxen inriktning och mer allvarligt innehåll som kom på 70-80-talet. Serier som de han gjorde tillsammans med Pierre Christin (manusförfattaren till Linda och Valentin), som Terroristerna och Jakten, tog upp samtida politik på ett nytt sätt och med ett lyxigt utseende; Bilals teckningar har alltid varit väldigt slicka och eleganta, vilket jag personligen tyckte var en intressant brytning mot det realpolitiska innehållet.

Jakten - Tåg

Bilal anno 1983 (från Jakten/The Hunting Party/Partie de chasse)

Men det var ändå hans science fiction-serier jag gillade bäst, som de korta serierna som dök upp i tidningar som Métal Hurdant/Heavy Metal/Pulserande Metal/Tung Metall. Men i och med att de tidningarna lades ner (de svenska) eller helt tappade all kvalité (Heavy Metal) så försvann han också från min radar. Jag skymtade till någon enstaka sida här och där, men aldrig någonting längre eller mer intressant.

Förrän Animal’z började översättas till engelska för några år sedan, det vill säga.

Animal’z utspelar sig i en oklar framtid; världen verkar ha drabbats av en aldrig närmare förklarad katastrof, en katastrof som resulterat i att geografin är opålitlig och de människor som finns kvar saknar ett fungerande samhälle och får koncentrera sig på att överleva så gott de kan utan hjälp från andra. Den närmast drömlika världen presenteras av Bilal på ett lika drömlikt sätt, med tankar som vi inte vet vems de är och människor med flera alternativa kroppsformer (därav titeln som nog anspelar på att gränsen mellan människor och djur har upphävts).

Animal'z - Animals

Det finns en handling som framkommer efter hand men tonvikten ligger hela tiden på sinnesstämningen, på vad det innebär att vara en människa som också kan vara ett djur (delfin i det här fallet). Teckningarna kännetecknas dels av en figurteckning som är omedelbart igenkännlig som Bilal (en Bilal-person går inte att förväxla med någonting annat) men också av färgskalan: Alla sidor har en gråblå ton, med enstaka rödaktiga inslag, och resultatet är en värld som känns som om den ständigt är täckt av dimma, en värld som är svår att få grepp på och där en klar överblick är omöjlig.

Med andra ord, teckningarna är precis som manuset gjorda för att frammana en verklighet som inte riktigt går att få grepp på, där osäkerheten lurar, och där det enda man kan göra är att acceptera att insikt bara är möjlig genom att försöka sammanföra de få pusselbitar man får allteftersom. Men jag lovar, det här är ett pussel som är knepigt att få till: Kantbitar saknas, och eftersom alla delar har samma färg kan man inte angripa det på det sättet heller :-)

Animal'z - Ice

Animal’z är inte en fantastisk serie, därtill är den alltför lös i kanterna och för monoton, men det är en serie som eggar fantasin och som visar att Bilal fortfarande är att räkna med. Han fortsätter att utvecklas och förändra sig, och det är gott nog för mig för tillfället!

Hur var det med den andra anknytningen till svunna tider? Jo:

Anknytning 2: Den engelska översättningen har publicerats kapitelvis i Heavy Metal, tidningen jag redan nämnt. Det första kapitlet dök upp 2012 och förvånade mig: Jag har fortsatt att läsa Heavy Metal trots det usla innehållet, i ett fåfängt hopp om att tidningen kanske någon gång skulle återhämta sig, och att se en ny längre serie av Bilal var mycket oväntat och lovande.

Kapitlen fortsatte att komma, och dessutom hände någonting med tidningen för typ ett år sedan, i samband med redaktionella förändringar: Serierna började bli intressantare igen. De korta serierna blev mer varierade, de längre inte lika fokuserade på våld och trist sex (dvs, de serierna finns fortfarande kvar, men inte alla längre serier är numera av den typen), och det dök upp genuint ovanliga serier.

Så har det fortsatt, och det är väldigt glädjande för ett fan av sf & fantasy som jag. Man ska inte tro att de gamla synderna försvunnit: Omslagen är fortfarande så gott som alltid en lättklädd kvinna med vapen, i trist Photoshop-stil, och reklamen inne i tidningen är av samma typ, så det är inte precis en perfekt tidning. Men numera är den ibland inte bara läsbar utan också läsvärd, och Bilals Animal’z är ett utmärkt exempel på det.

Jag hoppas förbättringen fortsätter för en bra Heavy Metal behövs, med serier som när den var som bäst inte har någon annanstans där de passar in. Så jag håller tummarna för att redaktionen fortsätter förbättringarna; att Bilal är populär hos dem är tydligt eftersom efter att Animal’z avslutades i nummer 270 så började en ännu nyare serie av honom, Julia & Roem, att översättas, en serie som utspelas i samma värld som Animal’z (verkar det som, men som sagt, det handlar inte om glasklara serier det här…).

En liten eftersläntrare: My Son the Killer

Postat den

Dungeon - My Son the Killer - cover

Woohoo! Ett stort tack till NBM för dagens bok; jag trodde inte de skulle ge ut fler av sidoböckerna i Dungeon-sviten efter att de avslutat huvudsviten för några månader sedan. Men nu har Dungeon Monstres: My Son The Killer kommit ut, en bok som liksom alla NBM-utgåvor innehåller två av original-albumen.

Och ett bra album är det!

Men några små korta ord till ska jag väl mäkta med, trots att jag redan skrivit några tusen sådana om Dungeon :-)

My Son the Killer: I det här albumet, som alltid skrivet av Sfar & Trondheim, den här gången tecknat av Blutch, får vi träffa en mycket ung Marvin och hans mamma när de första gången kommer till storstaden. Där stöter de på Hyacinthe som befinner sig på höjden av sin karriär: Som The Night Shirt kontrollerar han stora delar av den undre världen på nätterna medan han i sin vardagsroll har stort inflytande tack vare sin titel och sin förmögenhet. Givetvis betyder det att intriger vävs som kräver att han undanröjs, och när han får syn på Marvins minifamilj anlitar han dem som livvakter.

Liksom andra Dungeon-album som utspelar sig under den här perioden är det en blandning av humor (mörk sådan) och allvar, tillsammans med en gnutta melankoli, allt mycket suggestivt tecknat av Blutch:

Dungeon - My Son the Killer - Meeting

Att se Marvin som så ung och skildringen av hans mamma lägger ytterligare några pusselbitar till hans karaktär. När vi först får se honom i huvudserien är han vuxen och jobbar för Hyacinthe i hans slott, och han är då en besynnerlig blandning av naivitet, okunnighet om andra människors sinnen, våldsamhet och fredsivrare; i den här boken får vi se hur han började, dvs inte så fridsamt precis :-)

Soldiers of Honor: Den andra episoden i boken, tecknad av Bezian, utspelar sig mot slutet av hela Dungeon-historien. Den är i det närmaste helt fristående, med bara några korta skymtar av Marvin i sin roll som The Dust King som det enda bekanta ansiktet (plus ett kort besök i de extremt otrevliga kaninernas stad, Zedotamaxim), och vi får följa en legosoldat och hans bror i ett synnerligen mörkt moraliskt drama.

Huvudpersonen har en orubblig känsla för vad heder betyder, så när hans bror döms till döden har han inga kval över att själv åta sig rollen av den som leder brodern till hans död. Men slumpen gör att resan till öknen där brodern ska dö blir mer komplicerad än avsett.

Dungeon - Soldiers of Honor - Honor

Det här är tveklöst ett av de mörkare albumen i Dungeon, snudd på Heartbreaker-klass. Det finns inslag av komedi men de är så mörka att jag inte riktigt vet om ”komedi” är rätt ord för det. Världen är cynisk och rå (vilket är som väntat eftersom allt utspelas under The Grand Khans terrorvälde), och huvudpersonen  likaså; hans starka känsla för att följa hederns krav innebär bara att han kan utföra de gräsligaste mord utan minsta dåligt samvete så länge de inte bryter mot de kraven.

Så två inte alls uppsluppna album (även om det första ibland är roligt), både välskrivna och utsökt illustrerade (med Bezian som den en gnutta vassare, med närmast impressionistiska pennstreck), och ett nöje att läsa för mig som Dungeon-fan. Nu finns det bara fyra album kvar som inte översatts till engelska; med tanke på att det här kom ut har jag faktiskt en gnutta hopp om att kanske de också dyker upp. Tummar hålls, hårt!

PS. Har just skrivit klart det här inlägget och kollade in NBMs hemsida och sir man på; nästa år kommer en till bok ut, innehållandes två av de fyra saknade albumen. Yay! DS.

Dragons Beware!

Postat den

Dragon Beware - cover

Finns det några monster som behöver besegras? I så fall behöver ni inte vara oroliga för Claudette, hennes bror Gaston, och hennes bästa vän Marie är återigen redo att ta upp kampen! Förra gången var det berättelsen om den babyfot-ätande jätten som fick dem att ge sig av på äventyr, och den här gången tänker de försöka ta tillbaka Augustines (Claudette och Gastons pappa) svärd från den drake som ätit upp det; svärdet behövs för att stoppa den onda trollkarlen Gormbachs armé.

Rafael Rosado (teckningar) och Jorge Aguirre (manus) fortsätter att underhålla med den här charmiga serien från First Second (det blir nästan tjatigt att säga men FS är suveräna vad gäller serier för barn, och för den delen ibland för vuxna med) där den stora behållningen är Claudette och hennes två vänner: Claudette, alltid redo att kämpa mot vad det vara må med sitt träsvärd och sin obändiga optimism; Gaston, en utmärkt kock men med stora komplex gentemot sin storasyster och pappas mod och krigiskhet; Marie, den på ytan mest konventionella med sina drömmar om att bli en prinsessa men när det gäller pragmatiska sinnelag. Tillsammans är de en väldigt underhållande trio som sätter myror i huvudet på omgivningen som inte förstår sig på dem.

Dragons Beware - tjat

Men underhållningsvärdet till trots har jag inte bara rosor till Rosado & Aguirre. Precis som i förra boken känns det fortfarande som om de inte riktigt behärskar seriemediet: Manuset har en egendomlig ryckighet i sig, och ibland känns det som om scener som borde vara flera rutor trycks ihop i en och vice versa. Jag vet förstås inte om det är manuset som specificerat hur sidorna ska delas in, men oavsett om det är Rosado eller Aguirre skulle den här delen behöva stramas upp.

Också det som skildras i bild kan ibland bli rätt konstigt, där det kan vara svårt att förstå hur saker och ting rör sig mellan rutorna vilket leder till att jag ibland blir en smula förvirrad. Enstaka rutor är tydliga och läsbara men sammansättningen är inte alltid vad den borde vara. Jag undrar nästan om manuset helt enkelt varit en ren textberättelse, utan tanke på serieformatet, och att manuset sedan illustrerats av någon som är mer animatör än serietecknare, dvs någon som inte har en utvecklad känsla för vad som fungerar i en serie (det är definitivt inte samma sak som det som fungerar i en animerad film).

Dessutom är handlingen lite tråkigare än i den förra boken; i den här är det betydligt mer allvarlig action än i den förra, och eftersom jag tycker det är persongalleriet och dess samspel som är det bästa i serien snarare än de mer yttre allvarliga händelserna tycker jag serien förlorar en smula på det. Plus att det ibland stressas på alltför mycket i de allvarligare delarna på ett sätt som gör att viktiga saker händer utan att det egentligen framgår varför.

Men missuppfatta mig inte: Det må vara en uppföljare som inte riktigt når upp till sin föregångare, en föregångare som dessutom inte var felfri den heller, men jag hade ändå mycket trevligt när jag läste den här, och det är det som är det viktigaste, trots allt :-)

Smått & Gott: Plåstra 2

Postat den

Plåstra 2 - omslag

Ett till SiS-inköp, och en till lyckad svensk dagstidningsserie!

Plåstra 2 är den andra (surprise!) samlingen av Malin Svedjeholms serie, utgiven på egna förlaget Svenska serieförlaget; till skillnad från det första albumet är det här helt i färg, och överlag känns den fysiska boken mer som en professionell produkt jämfört med den första. Fast om någon läsare skulle bli orolig för att det skulle innebära att innehållet också skulle vara mer polerat och eventuellt slätstruket så är det ingen fara med det; Plåstra är precis lika oförutsägbart knasig/konstig som förut :-)

Det obönhörligt glada humöret och anarkismen är absolut det bästa med serien; jag vet aldrig vad nästa stripp kommer handla om eller vad Plåstra kommer utsättas för:

Plåstra 2 - kompis

Som synes är det inte bara Plåstra själv som är en smula egendomlig, hennes vänner har inte heller alla hästar hemma alltid. Eller som hennes pojkvän som lurar henne att han blivit ihop med en fotomodell i några månader, flyttar ifrån henne, innan han avslöjar att det bara var ett skämt (åtminstone säger han det, mer oklart om det är sant…). Och som den genuint positiva person hon är är Plåstra lika glad ändå!

Och så där fortsätter det. När Plåstra i slutet av den här samlingen får barn går det hela snabbt; från att hon + pojkvän bestämt sig för att göra ett försök tills dess lilla Bibbi dyker upp tar det bara ett par sidor. Men Bibbis existens gör inte precis vare sig Plåstra eller pojkvännen till mer eftertänksamma personer:

Plåstra 2 - Bibbi

Plåstra är en kul dagstidningsserie som tyvärr inte går i min morgontidning; jag skulle gärna se den där. En hel del strippar resulterar onekligen mer i en känsla av att jag förstår vad skämtet är snarare än att jag skrattar åt det, men för mig är det viktigaste att serien tillräckligt ofta blir genuint rolig; hellre en serie meden del dalar blandat med höga toppar ibland än en mer jämnbra som aldrig blir mer än ”hehe, jo det var ju småkul”!

 

PS. Lite konsumentinformation: När jag läste boken märkte jag att jag kände igen en del strippar -> jag trodde att kanske det var ett överlapp mellan den här och den första boken. Men så var det inte; däremot ingår stripparna från Tidningen Plåstra som jag läste förra året i den här boken. Så nu vet ni det! DS.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 200 andra följare