Dark Knight Returns – The Golden Child

Postat den

Ouch.

Jag önskar verkligen att jag kunde vara mer positiv när det gäller Dark Knight Returns – The Golden Child, ett oneshot som kom ut i onsdags. Författare är Frank Miller, tecknare Rafael Grampá, och serien är en direkt fortsättning på DK III – The Master Race som Miller skrev tillsammans med Brian Azzarello. Den nya generationen har tagit över, vilket betyder att Carrie Kelley (Batwoman) samtidigt både hjälper och håller koll på Superman och Wonder Womans två barn, Lara och Jonathan. Kelley är kompetent och säker i sin roll (som Bruce Wayne konstaterat redan förut är hon långt bättre än han någonsin var), men Lara har svårt att stå ut med de i hennes ögon veka och opålitliga jordborna. Hennes erfarenheter från DK III har visserligen gjort att hon inte är lika öppet rasistisk längre, men föraktet lyser igenom. Den betydligt yngre Jonathan, titelns gyllene barn, är mer positiv, men hans karaktär är svår att läsa av och det går inte att låta bli att misstänka att hans känslor kanske inte är lika enkla som de framstår.

Jokerns anhängare attackerar en demonstration mot Trump

Jag tycker själv att det låter som om det skulle kunna bli en bra serie, och DK III hade onekligen sina poänger. Millers egen framtidsversion av Superman/Batman/Wonder Woman/osv som jag tycker egentligen startade i DK II är kul att följa med; ofta komplett bonkers, men rolig 🙂 Faktiskt är den karaktär jag är minst förtjust i Batman själv som mest är en surmagad gubbe, medan både Superman och Wonder Woman-tolkningarna är intressantare, och den nya generation är ännu mer så.

Men det här albumet är riktigt uselt. Grampás teckningar är det inga fel på, de är tvärtom riktigt snygga, som en bättre Chris Burnham, men historien har inga positiva sidor alls. Det känns som att läsa en historia där man inte har tillgång till första halvan och sista tredjedelen. Karaktärer agerar slumpmässigt utan att man förstår varför, andra dyker upp som gubben i lådan utan förklaring (här Darkseid som i samarbete med Jokern försöker rigga ett val så att Donald Trump blir återvald), och när serien är slut kan jag inte ens redogöra för vad som hände med huvudpersonerna. Förklaringar som var Jokern kommer ifrån med tanke på att han dog i DK I, varför Darkseid befinner sig i ett hotellrum, varför de vill att Trump ska vinna (iofs begripligt med tanke på Trumps personlighet) saknas helt.

Lägg därtill actionscener med dialoger som skulle varit pinsamma redan i superhjälteserier från 70-talet och katastrofen är ett faktum. Det finns några små, små glimtar av någonting bättre, men i ärlighetens namn är det nog mest att detaljer påminner mig om de tidigare och bättre serierna. Det här albumet är en deprimerande röra, och det är synd. Millers senaste serie, Superman – Year One, var inte alls dum, så jag hade hoppats på att den här skulle fortsätta historien från DK III på ett bra sätt. Vi får väl se om den utlovade DK IV kan rädda det hela, om det blir mer styrsel igen. Jag håller iallafall tummarna!

Darkseid försöker korrumpera en bekant ung kvinna, men Batwoman litar på att ungdomarnas integritet kommer hålla
Kan köpas bl.a. här:

  • Knata till din lokala seriebutik!

Karl Kämpe – Lång trappa, kort rep

Postat den

Ha, det blev två stycken Karl Kämpe-tidningar 2019 precis som jag misstänkte när jag läste nummer 4; marginalen var liten men det gick. Och det betyder också att jag efter att ha läst två svenska serier i efterhand nu kan skriva om en alldeles färsk sådan. Äntligen! 😉

Vad råkar den svenska karolinen då ut för den här gången, efter att tidigare ha slagits mot maror, demoner, och annat smått och gott? Jo, en som det i början verkar alldeles vanlig massmördare, Odjuret från Morvan, som bor i en stuga utanför Dijon. Kämpe låter sig värvas av den lokala polisinspektören när den senare en gång för alla tänker lösa problemet, men efter hand visar det sig leda till än mer besvär för de inblandade…

Den här gången är det ett enda långt äventyr som erbjuds, tecknat av Rully Akbar och som alltid skrivet av Jörgen Karlsson. En del tidigare Kämpe-serier har handlat mer om att fördjupa skildringen av huvudpersonen, men här är det action för hela slanten som gäller. Akbars teckningar är som de brukar vara när det gäller den här serien, dvs kompetenta i en realistisk stil, med dragning åt det smått stela, och där det kan vara lite svårt att särskilja karaktärerna. Det sistnämnda anar jag har en del att göra med att tecknarna varierat så mycket att ingen av dem har kunnat hitta till en egen personlig tolkning av huvudpersonen, parat med att ett fotorealistiskt ideal som gör att mer unika och mer karikerade drag undviks.

Vad gäller manuset så är det ovanligt rakt på sak, helt utan krusiduller. Nästan för rakt på sak; upplösningen bara sker, utan egentliga förklaringar till hur Karl Kämpe klarar av det, och en liten vink om hur slutresultatet åstadkoms skulle jag nog ha uppskattat. Att tidningen kommer ut så pass sällan förstärker den här skavanken, för med en mer frekvent utgivning kan variationer i typen av episoder göra att det spelar mindre roll om ett enstaka nummer är mer okomplicerat.

Men det har jag nämnt förut, dvs att det är knepigt med att skapa en serie med en ny karaktär som behöver presenteras, fördjupas, och engagera läsaren när man inte har så många sidor / år på sig. Jag är imponerad av uthålligheten (fem nummer på tre år), men trots att det gått så lång tid sen första numret har jag fortfarande inte riktigt lärt känna huvudpersonen. Det är egentligen inte så konstigt för cirka 150 sidor serier är verkligen inte mycket för att hinna med allt detta, så det är nog bara att vänta på att sidantalet hunnit bli lite större 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Under tiden

Postat den

I avdelningen Simon läser något äldre svenska serier som han tidigare missat kommer vi efter gårdagens Djupet idag till Pelle Forsheds Under tiden. Jag är inte riktigt lika sen eftersom Under tiden bara är ett år gammal men rykande aktuell är den inte! Däremot är den bra, den här stillsamma skildringen av ett drama i miniatyr som inträffar i ett sömnigt villaområde när det visar sig att pappan i en nyinflyttad familj spårlöst försvunnit.

Förutom familjen med den försvunna pappan får vi också följa den inte heller den helt harmoniska grannfamiljen, med en pappa som önskar att hans son skulle vara lite mer ”vanlig”, en mamma som är hemma sjukskriven och som vi mestadels ser invirad i en filt när hon följer med vad som händer i grannskapet, och en son med ett stort intresse för döda djur, ett intresse han ärvt från sin morfar som var en taxidermist och som han kanaliserar bland annat med en fjärilssamling, någonting som de andra i barnen upptäcker varpå de börjar kalla honom för en mördare.

Så livat hela dagen är det inte, men inte heller så nattsvart som det nog låter. Det finns en värme i serien i det lilla, som skildringen av hur den nämnda sonen lär känna grannflickan (hon med den försvunna pappan), eller hur den försvunna pappan hanterar sitt predikament. Och situationer som skulle kunnat skildras som katastrofala, som när mobbningen av sonen håller på att gå rejält överstyr, skildras istället genom ett filter av att det visst är jobbigt och besvärligt, men att det är bäst att inte hetsa upp sig alltför mycket eftersom det nog kommer ordna sig på något sätt ändå.

Medan jag läste boken tyckte jag om den men kände också att den kanske var snudd på alltför enkel, alltför okomplicerad, och att de likaså enkla teckningarna ibland var så snabbt tecknade att det slarvades. Men nu, några dagar senare, så kommer jag mest ihåg det som var bra, som den icke-försvunna pappans möten med psykolog när han försöker förklara varför han så gärna vill att sonen ska vara enklare att förstå sig på och vi som läsare förstår honom mycket bättre, eller den sjukskrivna mamman som faktiskt aldrig framställs som besvärlig eller maktlös, trots hennes situation.

Under tiden är ett kort nedslag i vardagen för två familjer, där det slumpat sig så att någonting som verkar dramatiskt (försvinnandet) sker. Men det väsentliga som händer har ingenting med den försvunne att göra, för det viktiga är att lära känna individerna ifråga. Och, för den delen, insikten i att inte oroa sig för mycket för saker som i förlängningen är oväsentliga 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Djupet

Postat den

Jo, ja, jag vet att den här boken kom ut redan 2017, men på något sätt undgick den mig då. Men nu har jag tack vare en väns rekommendation + utlåning läst Karin Gafvelins skildring av segling, kärlek, och depression, så låt mig säga några ord om var och ett av inslagen, och jag startar med huvudpersonen Karins stora passion: Segelfartyg.

Fartyg och inte båtar, för det handlar om relativt nya fartyg byggda enligt gamla förebilder, som fiskeskonare från 1800-talet. Karin är utbildad båtbyggare och tillbringar större delen av boken på USAs östkust där hon jobbar på olika fartyg och även mönstrar på dem; lön får hon sällan på grund av att hon inte har arbetstillstånd, men det finns alltid någon som behöver hjälp med de lynniga träskroven, och det finns en gemenskap hos de som liksom hon älskar dessa opraktiska men charmerande fartyg som gör att hon känner sig trygg i att hon alltid kan lita på hjälp från någon av dem om det behövs. Klassiska hamnstäder som jag känner igen från romaner som Moby Dick och Havets hjältar passerar förbi, liksom fartyg med lika klassiska namn som Bounty och Kalmar Nyckel.

Ibland säger vänner till henne att hon måste skärpa sig, att hon måste växa upp och inte bara leka vuxen utan fast jobb och bostad. Och visst finns det fall då jag själv har lust att säga någonting liknande, men inte här; Karins fascination och kärlek till fartygen, båtbyggande och livet det medför känns 100% genuint, och inte alls som ett försök att fly från ansvar eller någonting annat. Entusiasmen är smittande, och till och med jag som blir sjösjuk i en eka får lust att ge mig ut på böljan blå 🙂

(Och nu kommer jag komma in på saker som nog kan ses som spoilers för serien, så för de som inte läst den och inte vill veta för mycket så kan jag bara säga att ni bör hoppa över resten av dagens text, men att ni verkligen inte ska hoppa över att läsa Djupet för det är en fantastiskt bra seriebok, mästerligt illustrerad och skriven 🙂 Så, adjö till er!)

Men att allt är bra med Karin kan i och för sig vara en missuppfattning från min sida, för boken igenom visar det sig att hon är en typisk opålitlig berättare (serien är berättad i första person). Gång på gång undanhålls läsarna information som skulle medfört en annorlunda tolkning av skeendena, och skildringen av Karins kärlek till James, en amerikan som hon träffar på när de hamnar på samma fartyg, är ett perfekt exempel på detta:

När Karin och James relation är i sitt första nyförälskade stadium och Karin bokstavligen bombarderar honom med långa brev om hur perfekt de passar ihop framställs hon som kanske lite väl energisk och översvallande, men eftersom James svarar att han älskar hennes brev även om han inte själv skriver tillbaka lika ofta verkar allt ändå vara bra, så när en bekant till Karin försiktigt antyder att hon kanske skulle det lite lugnt framstår det som onödigt försiktigt. På ett liknande sätt finns det egentligen inga varningssignaler när vi får se hur de umgås; de verkar verkligen vara själsfränder som borde kunna leva tillsammans hela livet. De har roligt, de har långa och djupa samtal, och allting är rosenrött.

Men sen kommer vi till det tredje inslaget jag nämnde, nämligen depression. James visar sig lida av bipolaritet, och Karin har bara fysiskt träffat James när han mått bra. Hans fåtaliga svar på breven och att han inte hör av sig under långa intervall får nu en annan och mörkare betydelse. När Karin besöker honom i hans föräldrahem i Minnesota är han knappt kommunicerbar, och hans mamma säger till Karin att Karin kanske ska ge upp för att inte själv förtäras av hans problem. Med andra ord kan det ha funnits mycket i Karins beteende som vi inte fått se, och att det antagligen varit orsaken till de som det verkade opåkallade frågorna från vännerna. Ett liknande förlopp gäller Karins förhållande med pojkvännen Erik där Karin först när det officiellt är på väg att ta slut också tar upp det som jag som läsare undrat hela tiden, nämligen vad hon själv tänker om alla kärleksbrev hon skrivit till James samtidigt som hon varit tillsammans med Erik.

Jag gillar verkligen hur Gafvelin smart vänder på historien som dittills framstått som en mycket lyckad kärlekshistoria mixad med fantastiska bakgrundsmiljöer till att handla om en hopplös kärlek till en person som inte kan hantera det. Inte ens när Karin förstår att James aldrig kommer kunna återgälda hennes känslor på det sätt som hon behöver ger hon upp; när hon återigen beger sig till Minnesota var åtminstone jag beredd på att hennes plan är att ställa honom inför detta faktum. Men inte, hon är fullständigt och oåterkalleligt (som hon känner det) kär i honom och ger inte upp.

Upplevelsen att läsa en bok som ständigt förändrar sig under läsningen, från en pikaresk om en båtbyggande svenska i USA till århundradets kärlekshistoria till en berättelse om djup depression till livsfilosofi, är någonting jag unnar alla att vara med om. Det är sällan man ser en lika laserfokuserad serie som Djupet; min känsla boken igenom (med en minimal dipp lite innan slutet) är att Gafvelins koncentration på manus, dialoger och bilder är hundraprocentig. Bild efter bild, sida efter sida faller på plats med obönhörlig precision.

Och då har jag knappt ens nämnt Gafvelins skrapkartongteckningar, en teknik som tar tid och som lätt utmynnar i sidor med mycket dramatik till priset av stelhet. Inte här dock, där spänningen med de starka kontrasterna mellan svart/vitt samsas med känsloladdade person- och miljöteckningar.

Jag skulle kunna skriva mycket mer, till exempel om vad jag tycker om James, men det är nog bäst att jag hoppar över det för det riskerar att urarta i, hm, alltför komplicerade förklaringar av mina egna åsikter. Så istället tänker jag bara säga att Djupet är ett smärre mästerverk, med personliga teckningar och ypperligt manus. Man kan kanske inte lita på serie-Karin när hon berättar, men man kan definitivt göra det när det gäller Karin Gafvelin 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Guldkompassen 2

Postat den

Det tog inte lång tid innan den andra delen i Stéphane Melchior och Clément Oubreries serieversion av Philip Pullmans Guldkompassen kom, och jag uppskattar det eftersom fortsättningsserier för min del inte får ta för lång tid på sig mellan uppdateringarna. Om för mycket tid passerar brukar det medföra att mitt intresse också riskerar försvinna; ett typexempel från Sverige är nog Alverfolket-utgivningen där det tog hela fyra år mellan del 16 och 17, trots att alla delarna funnits tillgängliga på engelska sen lång tid tillbaka. Jag var nog inte ensam i mina känslor eftersom utgivningen sen helt upphörde… 😉

Hur som, i den här andra delen kickar det egentliga dramat igång efter att den första delen satt upp det nödvändiga bakgrundsmaterialet. Lyra anländer till Norden tillsammans med gyptierna för att leta efter de försvunna barnen, och hon träffar Iorek Byrnison, pansarbjörnen:

Det är här som boken (och serien) börjar öppna upp sig mot en större värld. Hittills har handlingen helt fokuserat på Lyra och det som händer sett ur hennes perspektiv, ett barn som ännu inte vet vad det innebär att vara vuxen. Men i och med det hon varit med om och alla nya erfarenheter börjar hon ta en mer vuxen aktivt roll; innan har hon mest agerat som om hon är med i en saga för barn där alla har sina enkla roller som skurk, hjälte, osv, men nu blir världen betydligt mer komplicerad.

För mig känns det som om serieversionen hittills inte riktigt hittar rätt i skildringen ur den här aspekten. Serien känns mer som en ren äventyrsserie där den yttre handlingen (Vem ska räddas? Hur ska det göras?) är det allra viktigaste, medan boken relativt tidigt börjar dra mot att den inre (Vad är egentligen rätt och fel? Är målet viktigare än vägen). Ett exempel i det här albumet är skildringen av pojken Tim. I boken är det här en skrämmande episod och en nästan outhärdligt sorglig sådan, men i serien känns samma episod inte alls lika gripande, utan mer som ett inslag som finns med för att få Lyra ännu mer arg på Slukarna. När den tredje och avslutande serieboken kommer (redan i mars som jag förstått det) så kommer det nog förändras eftersom Guldkompassens slut mer eller mindre tvingar läsaren att fundera på de svårare frågorna.

Överlag tycker jag serien är som bäst när den tar saktar ner, som samtalet under polarstjärnorna mellan Lyra och Iorek, eller när den låter en sida vara helt utan text och bara skildra Lyras färd över snövidderna. När det sen blir mer action på sidorna tenderar den inre handlingen att försvinna i de dramatiska bilderna, någonting som det alltid finns risk för när ett dramatiskt skeende ska skildras i bild istället för i text: Det yttre kan vara så spektakulärt i sig att det inte finns plats för annat.

Ett annat sätt att säga det är att serien känns som om den är gjord för något yngre läsare än vad böckerna som helhet är. När det gäller första boken i trilogin, Guldkompassen, skulle jag nog säga att överlappet mellan läsare som vill ha en spännande handling och de som vill ha en mer tankeväckande berättelse är stort, men med Den skarpa eggen och framförallt den avslutande Bärnstenskikaren finns det en större risk att de förstnämnda läsarna blir besvikna. Därför tycker jag det är intressant att se att de franska albumen har en annan tecknare för seriefieringen av Den skarpa eggen (ett album ute, ett till på väg i vår), och en tecknare, Thomas Gilbert, vars stil ser lite kantigare och avigare ut; en lovande förändring när det gäller en bok som också den är lite kantig och avig.

Egentligen är det nog det som är det viktigaste i mitt omdöme om serien så som den hittills utvecklat sig: Det både är och ser spännande ut, och historien är precis lika bra som den alltid varit. När det gäller vilka som serien lämpar sig allra bäst för är det nog de som älskade Guldkompassen för just handlingen, men som kanske tyckte att de två följande böckerna inte var riktigt lika bra 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ett onödigt men efterlängtat inköp: The Odd Comic World of Richard Corben

Postat den

Varför onödigt? Jag har i princip allting i den här boken redan, på ett eller annat sätt som andra samlingar, enstaka tidningar, svenska översättningar. Och eftersom jag egentligen bara skaffar böcker för deras läsvärde för mig och inte bekymrar mig om att vara komplettist eller samlare så är det här någonting jag inte borde köpt.

Varför efterlängtat? Jag är oerhört förtjust i Richard Corbens 70-talsserier, som hans tidiga underground-serier och de något senare längre fantasy-serierna. Jag gillar hans egna manus som har mycket av både styrkorna och svagheterna hos amerikansk underground, med en särpräglad egen touch eftersom Corben är mer intresserad av science fiction/fantasy än de flesta andra serieskaparna som arbetade med undergroundserier. Men det är förstås teckningarna som är det viktigaste, och där kommer det där med efterlängtat in. För det saknas en riktigt bra samlad utgåva av Corbens serier från den här tiden. Vad som finns är enstaka böcker som den här från 1977 och andra liknande saker, och de senare utgåvor som setts till har tveksam kvalité på reproduktionerna. Den bästa utgåvan är nog förlaget Catalans tre böcker som samlar mycket av just undergroundserierna, men där finns istället några censurerade rutor med manliga könsorgan, och som de som läst Corben nog vet är det en ibland väldigt, hm, central del av serierna 😉

Så därför får jag göra som jag hittills gjort, dvs försöka skaffa in de böcker och tidningar som ändå finns, i en långsam uppgradering till de bästa återgivningarna jag kan hoppas på. Just den här boken har ett ganska grovt papper men bra återgivning generellt sett, även om färgserierna skulle kunnat tjäna på ett lite blankare papper. Höjdpunkten i boken för min del är den avslutande Going Home, en utmärkt melankolisk sf-serie om åtta sidor som jag inte hade på engelska förut, men däremot i en finfin svensk version i 6/85 (Epix tryck- och papperskvalité varierade våldsamt, men lyckligtvis var det här numret ett av de få med exemplariskt utförande):

För de som liksom jag gillar Corben och har läst en del av honom redan kan jag nämna att bland övriga serier i boken finns bland annat Mangle, Robot Mangler (där uppgraderingen för min del består av ett tidigare censurerat organ som jag nu kan beskåda i all dess prakt) och den utmärkta Cidopey (som också finns i fin svensk utgåva i Epix 7/84). För de som inte läst Corben tidigare men som är intresserade av att se hans undergroundserier är det här en förträfflig samling, men sorgligt nog både dyr och knepig att få tag på, vilket gäller i allmänhet för hans tidigaste serier. Hans nyare serier, på förlag som DC/Marvel/Dark Horse, kan vara småtrevliga men når inte alls upp till samma höga standard, tyvärr. Så den bästa rekommendationen är nog att göra som jag: Börja med det som går lätt att få tag på (de tidigare nämnda Epix-numren + 1/85, 4/85), och sen blir det till att gneta på!

Som ett brev på posten

Postat den

Som recensent har det faktum att Cobolt förlag köpte upp Kartago för en tid sedan fått en tydlig konsekvens för mig: Det dyker numera ibland upp Kartago-album för recension, något som aldrig hände förut. Det hindrade såklart inte att jag ibland skrev om Kartago-böcker ändå när jag hade läst någon, men eftersom min smak i allmänhet inte riktigt matchade Kartagos blev det rätt sällan. Så det är roligt eftersom det gör att jag ibland läser serier som jag kanske annars inte skulle 🙂

Som dagens bok, en samling skämtsidor av Robert Nyberg med namnet Som ett brev på posten. Jag har givetvis sett Nybergs alster förut eftersom de poppar upp på alla möjliga ställen, inklusive på affischer på stan, så det är näst intill omöjligt att aldrig ha sett några av dem, och jag förstår varför: De är tecknade i en slagkraftig och enkel stil, och handlar ofta om dagsaktuella händelser -> de gör sig perfekt för att dela på sociala medier:

Jag gillar att Nyberg helt klart bryr sig om tecknandet; det finns rätt många tecknare som när det gäller just politiska skämtteckningar verkar tycka att det inte spelar någon roll så länge skämtet går fram, men jag är nog en alltför inbiten serieläsare för att hålla med om det 😉

Men det viktigaste är förstås att det är roligt, så vad tycker jag om det?

Well, jag tycker att Nyberg är sådär när det kommer till att få mig att skratta. För min del känns många av skämten alltför enkla, utan den där extra tankeställaren som jag kan få när politiska skämtteckningar är som bäst, som till exempel Tom Toles. Det handlar inte om den eventuella åsikten som framförs, mer på hur det görs, och när det gäller Nyberg blir det lätt att poängen helt enkelt är ”Riskkapitalister är onda”, utan någonting mer än det, och då spelar det ingen roll hur mycket eller lite jag håller med om det. Därför är nog mina favoriter bland bokens skämt de som överraskar mig lite mer, som en del ordskämt eller skämt som inte har med politik att göra över huvud taget.

Men, och det är ett stort men, just när det gäller skämtteckningar som det här är det oerhört personligt vad som fungerar/inte fungerar, och jag har goda vänner vars smak jag ofta delar som gillar Nyberg väldigt mycket. Det beror med andra ord på vad man tycker om humorn här, och det skulle jag tro att de flest redan vet, och då är det bara att köpa/avstå från att köpa den boken beroende på det.

För om man gillar Nyberg är det en mycket prydlig bok, med gott om skämt och presenterat på ett snyggt sätt. Att läsa en hel bok med ensides skämtteckningar kan bli lite övermäktigt, framförallt när så pass många av skämten handlar om liknande saker som vårdkrisen, utförsäljning av offentliga tillgångar/privatisering, riskkapitalism, så som jag ofta rekommenderar när det gäller samlingar som den här är det nog bäst att inte sträckläsa den. Sen finns det också en del annat förutom skämtteckningarna i typisk stil som seriestrippar, enkla svartvita teckningar, och en del rena målningar, ofta med hundar i huvudrollen. Framförallt de senare tycker jag verkligen om, Nybergs hundar ser säregna ut på ett mycket charmerande sätt!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)