The Deer King

Jag brukar inte vara så förtjust i mangaversioner av romaner eller filmer (eller för den delen vice versa), men när jag ögnade igenom Taro Sekiguchis två volymer långa serieversion av Nahoko Uehashis roman The Deer King tyckte jag att den såg intressant ut, rent teckningsmässigt → nu är den läst. Och om jag ska försöka sammanfatta mina känslor på kortast möjligast sätt får det bli med idiomet ”Synd på så rara ärtor”.

För det här är en serie som ser inledningsvis ser bra ut, och med ett manus som har många ovanliga uppslag och vinklingar. Berättelsen utspelar sig i ett land som länge plågats av krig och sjukdomar, och där slutligen Zol-imperiet har vunnit stridigheterna. Men en del regioner är fortfarande inte helt besegrade, och i en region som tidigare kontrollerades av det konkurrerande riket Aquafa grasserar en pest som sprids via vargbett som av okända skäl enbart verkar drabbar människor från Zol. Huvudpersonen Van, vars familj dödats av Zol under striderna, flyr från fängelset och plockar på vägen upp den unga flickan Yuna, och när de båda blir bitna av vargarna utan att dö blir de jagade av alla: Zol vill undersöka dem för att förstå hur de kunde överleva, medan Aquafa vill döda dem för att förhindra att Zol kan hitta ett botemedel.

Det är en saga med tydliga influenser från Miyazaki, i teckningarna men framförallt i manuset som tangerar ämnen från filmer som Nausicaä och Prinsessan Mononoke: Den centrala ekologiska infallsvinkeln, en pest som kanske inte är vad den verkar att vara, de många sidorna i konflikten, och den inte självklara uppdelningen mellan goda och onda, där det ”onda” imperiet vill rädda huvudpersonerna och andras liv, medan de ”goda” rebellerna vill döda Van & Yuna.

Med andra ord, det finns många lovande inslag, så därför är det synd att serien är så pass ointressant som den är. Problemen är många, som att samtidigt som det finns en hel del alltför klumpiga info-dumpar där personer förklarar saker för varandra som torde vara självklara för dem så är det också svårt att hänga med i alla svängar som historien tar när vi överöses med namn på länder, folk, växter, djur, utan en chans att naturligt lära oss dem. Det är också svårt att engagera sig i människor som dyker upp lika hastigt som de försvinner; med det relativt sävliga berättartempot finns det alldeles för många personer med som det är avsikten att jag ska bry mig om för att det ska fungera. Den relation som fungerar någorlunda är den mellan Van och Yuna; deras relation är det som i slutänden är det som är bra med serien.

Det finns många fler problem med berättandet, som att hemligheten bakom pesten är uppenbar långt tidigare för läsaren än vad det är meningen; subtila ledtrådar lyser med sin frånvaro. Men tyvärr måste jag också nämna att teckningarna inte heller är något vidare, trots att jag vid första anblicken tyckte de såg lockande ut. De saknar tyngd och emfas med alldeles för slentrianmässiga fysionomier (underskönt vackra människor som är goda, närmast groteska onda diton, och så Van som ser så där mycket manligt härdad ut med sitt prydliga ärr i ansiktet).

Så nä, som serie betraktad är The Deer King inget vidare. Men med det sagt skulle det mycket väl kunna vara en bra roman (eller snarare två som det handlar om), och den film som kom ut häromåret skulle också kunna fungera. Jag får väl ta och prova endera någon dag när jag har tid över 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Captain Al Cohol

Se Captain Al Cohol berusad krascha sitt rymdskepp på Jorden! Följ honom när han på grund av sitt alkoholmissbruk gång på gång misslyckas med att stoppa slemma skurkar som Billy Vermin och Toolaga the Ravenman! Fascineras över de många taffliga druckna slagsmålen! Lid tillsammans med honom när han inte kan befria den vackra Lois från skurkarnas grepp utan istället måste passivt se på när ridande polisen rycker in! Och förtvivla när han arg och besviken ber henne lämna honom med ett ödesdigert resultat:

Tydligen är galopperande myskoxar ett vanligt problem i Kanada

De fyra numren av tidningen Captain Al Cohol som 1973 gavs ut av ”The Northwest Territories Department of Information for Northwest Territories Department of Social Development” (lite tårta på tårta i det namnet) är ungefär så långt från en bra serie man kan komma, med resultatet att den är mycket fascinerande att läsa. Det handlar om en serie som gavs ut för att försöka informera om faran med alkoholism, främst inriktad på ursprungsbefolkningen, och spriten genomsyrar tidningarna. Det är inte bara huvudpersonen som har problem med sitt drickande utan faktiskt de flesta män som dyker upp i serien, och seriesidorna omväxlas med informationssidor om alkoholism och hur man kan behandla det, glada uppmaningar om hur bra livet blir som icke-alkoholiserad, med mera, allt medan kaptenen slåss, kraschar både sitt rymdskepp och sin snöskoter, och besväras av krånglande superkrafter (som det iallafall skrivs om att han har, även om det är svårt att upptäcka dem) som sällan fungerar som det är tänkt eftersom han druckit för mycket.

Serien är avsedd att vara allvarlig, men det är omöjligt att läsa den som en sådan. Jag är sällan road av ”Så uselt att det blir bra”-exempel, framförallt inte när det som här gäller ett ämne som är så allvarligt som det här, men jag måste erkänna att jag uppskattade den här serien. Formuleringar som den på sidan ovan om ”…the two words nobody likes to hear…S-She’s d-dead!” är svåra att motstå, och detsamma gäller teckningarna med sekvenser som detta kinetiska slagsmål, på sitt sätt mycket realistiskt skildrat:

Jag har mycket svårt att tro att Captain Al Cohol lyckades förbättra situationen för de som läste serien och hade problem med alkoholen, tyvärr; det var (och är fortfarande) ett stort problem i Nordvästterritorierna, och ett mycket större problem än de här fyra tidningarna kunde lösa (här en artikel från New York Times om serien och dess bakgrund från samma år den kom ut). Men resultatet av försöket blev åtminstone fyra extremt besynnerliga tidningar med ett kaotiskt och ofta svårförståeligt manus, tillsammans med amatörmässiga teckningar som ändå på sitt sätt är lyckade i sin primitiva stil.

Tidningarna är tydligen rejält svåra att hitta, men en vänlig själ har scannat alla nummer och lagt upp dem här:
  • Captain Al Cohol (notera att numren är felnumrerade; rätt ordning är 2 → 3 → 1 → 4)

Omoi-san’s Overwhelming Obsession

För att rensa smaklökarna från gårdagens serie tänkte jag skriva några få ord om en annan romantikserie idag, av ett helt annat slag: Toshitaka Yanos Omoi-san’s Overwhelming Obsession. Det är en seinen-serie, dvs inriktad på lite äldre manliga läsare vilket vanligtvis betyder ett mer sofistikerat manus än shōnen-serier, men ärligt talat kan jag inte se det, för det här är en alldeles extremt simpel serie: Huvudpersonen Ryo Karuizawa har länge varit hemligt kär i Miton Omoi, och när han till slut vågar fråga om hon vill bli tillsammans med honom blir han överraskad över hennes entusiastiska accepterande. Faktum är att han blir smått chockskadad över hur entusiastisk hon är, för det visar sig att hon verkligen lever upp till sitt efternamn Omoi = tungt:

Och det här är i princip hela serien; Kapitel på kapitel där Miton är gränslöst entusiastisk när hon omedelbart planerar när de ska gifta sig, vad deras barn ska heta, och så vidare, varpå Ryo funderar på vad han egentligen gett sig in på, men alltid inser att det inte är att hon är kontrollerande på ett negativt sätt (om det nu är möjligt…), hon är bara så innerligt hopplöst helhjärtat kär i honom att han inte kan låta bli att älska henne tillbaka.

Sex volymer består serien av, så givetvis introduceras komplikationer och nya personer för att hålla serien fräsch, som Mitons familj som är lika besatta av Ryo de också (vilket till exempel innebär att mamman ständigt försöker få dem att stanna över natten så att de barn som givetvis ska komma gör det så snart som möjligt), diverse skolkamrater som förundras över förhållandet, bifigurer med sina egna små historier som vi får följa i bakgrunden, och annat smått och gott. Det är med andra ord en mycket typisk manga där ett extremt personlighetsdrag utgör grunden för serien, som sedan byggs på med annat så att det blir åtminstone lite variation. För min del innebär det att de här serierna lever på hur väl serieskaparna lyckas utnyttja det komiska och i hur hög grad personerna i serien förmår engagera mig, och i det här fallet ger jag serien godkänt i betyg. Det är inte någon av de bästa i genren, som Komi Can’t Communicate, men den är smårolig serien igenom, och framförallt Miton är kul att se när hennes överväldigande känslor orsakar kaos i hennes omgivning. De korta kapitlen gör sig nog bäst som trevlig utfyllnad i ett magasin, men jag hann inte tröttna på serien innan den var slut. Och, som sagt, jag behövde läsa en enklare och mer lyckad romantikserie efter If I Could Reach You, och då var Omoi-san’s Overwhelming Obsession snudd på perfekt; mycket enklare än så här blir det inte 😉

De båda huvudpersonerna är mycket blyga när det gäller att fysiskt visa sin obegränsade kärlek till trots, så att de till slut lyckas kyssas är ett mindre mirakel
Kan köpas bl.a. här:

If I Could Reach You

Det är dags för en romantikserie igen, och inte av den lättviktiga sorten, för i tMnRs (seriens skapare har pseudonymen tMnR → genitivformen ser mysko ut) sju volymer långa If I Could Reach You har huvudpersonen Uta stora problem att hantera sina känslor. Hon bor tillsammans med sin storebror Reiichi och dennes fru Kaoru; hon tycker om sin storebror men avgudar Kaoru. Problemet är att känslorna för Kaoru är så starka att hon till slut, motvilligt, måste erkänna för sig själv att dessa inte handlar om det som hon förut trott, någon hon alltid kan lita på när det känns jobbigt, utan någon hon har romantiska känslor för.

Det betyder att förutom skuldkänslorna för att hon inkräktar på deras liv i och med att hon bor hos dem så adderas också de för hennes känslor. Hon försöker skjuta bort dem men det är omärkligt, och i och med att hon insett att hon är kär i Kaoru kan hon inte längre umgås lika otvunget med henne, trots att de känt varandra sedan Uta var mycket liten. Att Kaoru är omedveten om Utas känslor men till varje pris vill få sin älskade lillasyster (som hon betraktar henne som) gör det inte lättare, speciellt inte när Uta börjar dra sig undan vilket Kaoru tolkar som dåligt samvete för att vara i vägen i deras hem. Som när Kaoru efter att de två spenderat en dag i en nöjespark, där Kaoru just gett Uta ett halsband som hon noterat att Uta tyckte var sött:

Det gör förstås bara Uta ännu mer förtvivlad över situationen, och ännu mer bestämd i att hon måste flytta därifrån, för allas skull.

Att skriva mer om serien kommer nog kräva att det blir några rejäla spoilers om vad som sedan händer, så innan jag döljer resten av inlägget bakom en spoiler-tag tänkte jag nämna vad som är lyckat och mindre lyckat i serien, rent allmänt. tMnR lyckas bra med att skilja den ännu inte helt vuxna Uta och hur hon försöker få bukt med sina känslor. Framförallt tycker jag om när skildringen av Uta balanserar mellan att betrakta hennes känslor som ren kärlek eller som en missriktad dyrkan av en närstående person; på grund av avsaknaden av föräldrar är det inte konstigt att Utas känslor är stormiga. Det som inte lyckas så bra är skildringen av Kaoru som det är svårt att förstå att både Reiichi och Uta är så förtjust i. Hon är mest av allt en rätt menlöst gullig person, som så fort det blir mer allvarligt slår ifrån sig; hennes problem att acceptera svårhanterade känslor är tror jag det som ligger bakom seriens titel: Det är förtvivlat svårt att verkligen nå henne, vilket i mitt tycke gör kärleken till henne borde motiveras mer i serien men tyvärr får vi som läsare tji på den punkten. Att Kaoru är värd all kärlek som riktas mot henne är någonting som måste helt enkelt får tas för givet.

Och nu går vi över till mer detaljerad kritik, så
spoilers!

När det först börjar knaka i Kaoru och Reiichis förhållande trodde jag att det skulle visa sig vara ett missförstånd; jag trodde (eller kanske hoppades) att tMnR skulle våga göra serien till någonting mer komplext, där det i mitt tycke uppenbart tveksamma i hela idén med kärleken mellan Kaoru & Uta där Kaoru tagit hand om / tröstat / agerat storasyster för Uta sen den senare var liten skulle få spela en större roll. Men icke, för det visar sig att Reiichi aldrig egentligen älskat Kaoru, åtminstone inte romantiskt, och innan serien är slut har de separerat (jag tänker inte dra in hur Reiichi-förhållandet påpekar det jag skriver härnäst, för han är en så i grunden ointressant person att giftermålets krasch är irrelevant för handlingen). Samtidigt börjar Kaoru ana Utas egentliga känslor, men med sin personlighet vågar hon inte tänka de tankarna fullt ut, tills en dag Uta deklarerar sin kärlek på ett sätt som gör att Kaoru inte längre kan ducka för problemet:

Uta känner lättnad efter att till slut ha sagt vad hon känner, men Kaoru vet inte vad hon ska känna; hon har extremt dåligt samvete över att hon inte tidigare tagit upp det med tanke på sina misstankar, men samtidigt är hon inte säker på vad hon själv egentligen känner för Uta. När Reiichi och Kaoru sen separerar ställs problemet på sin spets: Ska Kaoru våga erkänna att hon kanske känner samma sak?

Här någonstans blev jag riktigt irriterad över serien. Uta är den som uppträder (någorlunda) vuxet här, i och med att hon talat om vad hon verkligen känner men samtidigt är helt medveten om hur fel det är. Hon försöker helt enkelt avsluta det hela för att kunna starta om på nytt. Kaoru däremot fortsätter att vela, som när hon och Reiichi till slut separerar och hon önskar att Uta ska bo kvar hos henne eftersom hon avskyr att leva själv. Hon är avsedd att vara en känslig person men framstår mest av allt som en stor egoist, om än dold bakom en fasad av en snäll och blygsam person.

Men så, precis i slutet, så blev jag på bättre humör igen. När Kaoru till slut ber Uta att bo med henne och att känslorna är besvarade är Uta återigen den vuxna; hon blir förtvivlad över hur orättvis Kaoru är som nu, efter att Utas känslor äntligen börjat läka, så kommer nu Kaoru och river upp dem igen.

Bra tyckte jag! I det följande kapitlet, det sista, hoppar vi framåt i tiden: Kaoru har ett jobb och verkar må bra, medan Uta pluggar på universitetet och har skaffat sig ett nytt liv. Hennes perspektiv på sitt yngre jags känslor har mognat, och här någonstans gillade jag verkligen hur serien verkade sluta: Kaoru som en mer balanserad person, och Uta som en som insett att den hon var var någon som aldrig fått chansen till ett normalt liv, på grund av omständigheterna:

Det matchade också bra hur serien som helhet känts, med det drag av sorgsenhet som funnits och de starka känslorna som inte matchade hur personerna framställdes. Så ett bra slut som räddade en serie med en tvivelaktig kärlekshistoria i centrum.

Varpå tMnR på den sista sidan visar hur Uta kommer hem efter dagens studier och lägenhetsdörren öppnas av någon som är misstänkt lik Kaoru. Argh!! Jag närde ett litet hopp om att det kanske inte var Kaoru ändå, för personens ansikte syns inte, eller att det åtminstone kanske bara var så att de levde tillsammans som goda vänner, men tyvärr såg jag att tMnR också gjort en epilog till serien som inte finns med i de till engelska översatta böckerna men som finns översatt av fans på nätet, och där framgår det med all tänkvärd tydlighet att det är ett kärleksförhållande 🙁

Jag vet att kommersiella hänsyn antagligen gjorde att ett ”lyckligt” slut krävdes, men den här serien hade varit så mycket bättre om den vågat sluta där jag tycker att den borde, dvs innan de sista sidorna i boken (för att inte tala om epilogen). Jag avskyr att det finns så många romantikserier där mycket suspekta relationer skildras som någonting helt normalt, så när den här verkade våga göra någonting annorlunda blev jag glatt överraskad. Men, som sagt, slutomdömet kan inte bli annat än just Argh!!

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Singelmamman

Som utlovas i titeln bjuder Anna Härmälä på en berättelse om en singelmamma, Mia; ingen tid slösas på att presentera fadern som försvinner redan på de första två sidorna:

Som ensamstående förälder blir Mia tvungen att alltid vara den som tar hand om barnet; sjukdom, arbete, och allting annat som pockar på uppmärksamhet måste komma i andra hand. På ytan finns det mycket som påminner om andra serier där relationer och familj står i centrum, som Lilla Berlin, men även om Singelmamman är rolig (ibland väldigt mycket) så finns det en lite allvarligare grundton i serien. Alla krav och förväntningar som omgivningen har, vänner som är både förstående i hur jobbigt det är för Mia och frustrerande när de framställer hennes liv som en tragedi modell större, hur knepigt det är att försöka hitta rätt i dejtingen som nybliven småbarnsförälder. Mycket av serien spenderas tillsammans med Mia och hennes inre monolog där hon ömsom är sig själv, utan att behöva bekymra sig om hur hon uppfattas av andra och därför kan tänka precis vad hon vill om andra, ömsom oroar sig just över hur andra (be)dömer henne.

Det är en bok som jag frestas att ge alldeles för många exempel från eftersom Härmälä är bra på att fånga upp alla olika aspekter på Mias liv, och hon gör det på omväxlande sätt. Än är det enkla ”vanliga” seriesekvenser, än är det trästick à la gamla bibelteckningar, än är det någonting helt annat, så boken igenom varieras formen så att innehållet känns fräscht. Det är kanske inga nya observationer som Härmälä ger oss i sin berättelse om Mias väg från nyligen separerad till att ha skapat sig ett nytt helgjutet liv tillsammans med sitt älskade barn, men hon ger oss dem med humor, allvar, och berättat på ett ovanligt uppfriskande sätt. De flesta andra serier som behandlar liknande ämnen som jag läst/läser brukar inte lägga ner så där värst mycket möda på själva teckningarna som mest finns där för att mediet såklart kräver dem, så därför är det trevligt att se en vardagsrealistisk serie som bemödar sig om det grafiska.

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Number Call / La Ragazza / The Secret of Friendship

När jag i början av året bestämde mig för att jag skulle försöka skriva åtminstone något om alla (avslutade) serier jag läser under året fanns det ett bivillkor: Jag skulle försöka undvika att skriva inlägg som tog upp flera serier, och istället göra ett inlägg / serie. Men det var som sagt ett bivillkor, ingenting som jag tänkte hålla stenhårt på, och idag tänker jag bryta det 🙂 Skälet är att jag läste alla dagens tre serier i ett svep, att de alla har samma tema (dvs kärlek), och att ingen av dem egentligen sticker ut på något sätt. Med andra ord, tre separata inlägg hade nog kunnat bli tjatigt både för mig och för er → jag tar dem i ett svep.

Vad är det då för kärlekshistorier serierna erbjuder?

Number Call (1 volym, skapad av Nagisa Furuya) är đến simplaste av dagens serier där kärleksparet utgörs av Eito & Hachi, två unga män som har det gemensamt att deras namn båda påminner om siffran 8 (Eito → eight, Hachi → åtta på japanska). I början är ingen av dem speciellt intresserad av att lära känna den andra, men slumpen gör att deras vägar möts gång på gång, och deras tankar börjar uppfyllas av funderingar över vem den andra är.

Det här är en serie helt utan förhinder för de två, och gimmicken med deras namn är ungefär allt vi får veta om deras respektive personlighet. Med andra ord är det här en serie helt utan spänning, och inte på ett bra sätt; allt som ens andas komplikation löses upp omedelbart. Jag har läst en serie av Nagisa Furuya innan den här, den överlägset bättre My Summer of You. Den var också lättviktig, men där var personerna så intressanta att det var ett nöje att läsa den, men i ärlighetens namn måste jag säga att ju fler ”extravolymer” av den serien som kommit ut (det kom en ny alldeles nyligen), desto mindre intressant har den blivit. Vad gäller Number Call är den sådär utslätat menlös redan från början, och kvar finns en serie som man kan läsa precis som jag gjorde: Jag hade inget bättre för mig, serien fanns där, och jag hade en halvtimme över. Jag är helt säker på att om några veckor kommer jag inte komma ihåg någonting av den ¯\_(ツ)_/¯

I La Ragazza – Living with Francesca (3 volymer, skapad av Hamita) består kärleksparet av Francesca och Yuji. När Francesca, dottern till en av Yujis mammas vänner, ska bo i Japan medan hon studerar ber mamman Yuji att låta henne bo i Yuji lägenhet. Lätt konfunderad accepterar han, Francesca flyttar in, och den som inte förstår att de två kommer bli ett par efter att ha läst bokstavligen den första sidan gratulerar jag för då kommer man kunna bli överraskad av allting man läser.

Francescas vännina Kaya dyker upp

Plotten kretsar huvudsakligen runt Francescas mer spontana och direkta ”europeiska” personlighet kontrasterad mot Yujis mer försiktiga ”japanska”, där båda två av olika anledningar vägrar erkänna för sig själva att de blivit förälskade. Ta en stor nypa såpopera, en vanlig nypa komedi, en liten nypa allvar, och krydda med saker som Kayas intresse för Yuji, Yujis tvekan om sitt jobb (förut var han en ambitiös målande konstnär, nu tecknar han porrserier), Yujis ex Yuri, med mera, och resultatet blir en godkänd soppa men inte mer än så. Francesca har så gott som ingen personlighet alls, Yuji lite mer men den består mest av ångest över hur han ska kunna vara en bra värd för Francesca, och den intressantaste karaktären är bifiguren Kaya, och det blir i tunnaste laget när det är de två huvudpersonerna vi spenderar mest tid med. Allt som allt, bättre än Number Call men å andra sidan tog det tre gånger så lång tid att läsa den…

Slutligen har vi The Secret of Friendship (1 volym, skriven av Kazune Kawahara, tecknad av Aiji Yamakawa), och här är det faktiskt en vänskapsrelation som står i centrum, den mellan den populära Moe och den betydligt mindre uppseendeväckande Eiko. Eiko vill inte stå i vägen för att Moe skaffar en pojkvän, men eftersom ingen potentiell kandidat kan hantera att Moe kräver att han måste behandla Eiko minst lika bra som han behandlar Moe själv blir det ingenting av det. Givetvis dyker det upp någon som blir mer intresserad av Eiko, och spänningar uppstår mellan alla inblandade.

Det här är helt klart den bästa av dagens serier. Yamakawas mjuka teckningar är finfina, och Kawaharas manus är inte heller det så dumt med sina underliggande spänningar mellan Eiko och Moe och de potentiella pojkvännerna som dyker upp. Serien är kort så det hinner inte hända så mycket, men jag gillar hur det aldrig blir klarlagt vilka känslor de två egentligen har för varandra, och vad som kommer hända i framtiden är omöjligt att gissa. Det handlar inte om något miniatyrmästerverk, och till Kawaharas strålande My Love Story!! är det långt, men efter att ha läst dagens andra serier med dessas oinspirerade handling och generiska teckningar (La Ragazzas teckningar är inte riktigt lika menlösa som Number Calls, men spännande är de inte) så var det här något av en frisk fläkt. Så om man har den där halvtimmen över, lägg den på The Secret of Friendship 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Offshore Lightning

Drawn & Quarterly fortsätter att leta upp serier från östra Asien av det mer ambitiösa och inte så kommersiella slaget, och de gör det bra. Bröderna Tsuge, Shirato Sanpei, Yeon-Sik Hong, Yoshihiro Tatsumi med flera, så jag har börjat checka in då och då för att se vad de gett ut som jag missat. Som dagens bok, Nazuna Saitos Offshore Lightning 🙂

Saito började teckna serier relativt sent i livet; det var först efter att hennes tidigare jobb som illustratör i diverse tidskrifter började bli färre som hon provade på manga för att se om det gick att tjäna pengar där. Udda nog, med tanke på innehållet i serierna, publicerades hon därför huvudsakligen av de större förlagen eftersom hon utgick från att de skulle betala bäst. Men redaktörerna där försökte ständigt pusha henne att bli mer kommersiell, att göra sina huvudpersonen mer attraktiva, och så vidare.

Lyckligtvis lyssnade hon inte på dem, för det här är alldeles strålande små slice of life-noveller där huvudpersonerna tar en promenad och reflekterar över vad de ser, grannar pratar om vad som försiggår med de andra boende, vuxna barn diskuterar sina åldrande föräldrar.

Oftast är det helt avslutade serier på sisådär 20 sidor, men ibland dyker samma personer, måhända många år senare. Det finns drag av många andra serieskapare som nämnda Tatsumi & Tsuge, men där dessa ofta ändå skildrar någonting någorlunda dramatiskt i en vardaglig miljö är de flesta av Saitos nedslag mer slumpmässiga; den specifika dagen som skildras är egentligen en helt vanlig dag för de medverkande. På det sättet påminner hon mer om en del av Jiro Taniguchis serier, om än mindre filosofiskt lagda.

Bästa titeln någonsin?

Jag gillade verkligen den här boken; slice of life är en genre som jag sällan läser när det gäller böcker, men som jag uppskattar betydligt mer när det gäller serier. Men jag märker också att jag som vanligt dras till serier som ligger på gränsen, i det här fallet de av Saitos serier som hon gjorde tidigare i sin karriär när hon publicerades av de stora förlagen och som balanserar mellan det mer kommersiella anslaget och det mer undergroundbetonade. De senare serierna i boken, gjorde för mindre och smalare förlag, är mer ambitiösa och personliga, men jag dras till de enklare och mer rent tecknade serierna. Jag har förut skrivit här om hur förtjust jag är i Rumiko Takahashi när hon gör sina korta vardagliga serier, och jag får lite känsla av samma sak i Saitos tidigare serier här. Med en råare underton förvisso, men den där förunderliga känslan av hur lekande lätt man kan göra bra serier av i praktiken ingenting delar de två 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Polar Bear Café

När jag började läsa den här fyra volymer långa mangan om en isbjörn som driver ett kafé där man bland stamgästerna kan hitta en lat panda och en kejsarpingvin undrade jag verkligen över varför serien blivit översatt. Inte för att den var uppenbart dålig, men för att humorn enbart baserade sig på ordvitsar; följande sida är typisk för serien:

Kapitel på kapitel utgjordes av liknande setups där (mestadels) isbjörnen får rollen att illustrera ord som mer eller mindre låter likadant, och eftersom det gör serien snudd på omöjlig att översätta behövs det så gott som alltid precis som på exempelsidan att det japanska originalordet inkluderas. Jag var på vippen att ge upp läsningen men fortsätta ändå, och efter ett tag minskar andelen ordvitsar och serien blir mer av en mysig serie där jag som läsare får hänga med lika mysiga personer: Pandan som tar ett deltidsjobb som panda på ett zoo (där hans huvudsakliga jobb är att sova bredvid den heltidsanställda pandan som bor där), kejsarpingvinen som efter ett tag får sällskap med en kungspingvin som ständigt frustreras av att alla tror att hen är en kejsarpingvin (arterna är mycket lika men kejsarpingvinen är snäppet större), grizzlybjörnen som är bästa vän med isbjörnen sen barnsben och mycket vildare (men som då och då påminns om att en isbjörn är ännu större och farligare), och givetvis isbjörnen själv som alltid tar det coolt, hur udda gästerna än kan vara.

Det här är en extremt händelsefattig serie där det mest spännande som sker på de tusen sidorna är dramatiska saker som att i detalj följa hur man gör det bästa kaffet – tack vare en mänsklig lärling till en trädkänguru som tillsammans med sina ekorrmedhjälpare är experter på området – eller huruvida den vilsna vargen som inte vet vad hen ska göra med sitt liv ska våga ta språnget till att öppna ett eget bageri, stöttad av sina vänner tigern (som äger en godisbutik) och lejonet (som jobbar på en tradingfirma).

Det är en charmig värld seriens skapare Aloha Higa (för en gångs skull en pseudonym som till och med jag omedelbart förstår är just en pseudonym) skildrar, med djur som umgås med människor helt naturligt och vars beteenden är en besynnerlig mix av mänskligt, som att driva ett kafé, och animaliskt, som att jobba på ett zoo för att andra ska kunna betrakta de vilda djuren (och som alltså när dagen är slut stämplar ut och går ut på stan tillsammans med alla andra).

Men med de låga insatserna vad gäller handlingen blir det också lite segt att läsa alltför mycket på en gång, så det här är ytterligare en serie som nog gör sig allra bäst som den ursprungligen publicerades, dvs i ett sammanhang där man läser något enstaka kapitel och kan slappna av några minuter tillsammans med några gamla kompisar, precis som personerna i serien gör i några minuter. Och faktiskt, då blir också de där ordvits-kapitlen charmiga i all sin medvetna fånighet 🙂

Isbjörnen kan inte låta bli att ständigt ringa grizzlyn, trots att den senare gått i ide
Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Frank Miller’s Rōnin Book II

Som jag utlovade/hotade med efter att ha läst första delen i den här sex delar långa uppföljaren på Frank Millers klassiska serie Rōnin från 1983 så tänkte jag nu komma med ett slutomdöme efter att den sista delen dök upp häromveckan. Då skrev jag att kanske skulle serien bli bättre efter hand, kanske inte. Svaret är ett rungande INTE.

För det här är den absolut sämsta serie som Miller varit inblandad i. Visst finns det en del menlösa serier han skrivit, som RoboCop vs Terminator, men den sämsta innan den här var hans Holy Terror, en katastrofal sak han skrev när han var som längst ner i sin alkoholism. Men den hade trots allt några sidor som såg eleganta ut och inte ens det kan man säga om Rōnin II 😕

Jag tänker nog inte bekymra mig om att återupprepa min kritik för det som var dåligt i första numret blev om möjligt ännu sämre i de följande tidningarna. Manuset består i princip enbart av heluppslag på heluppslag fyllt med skrikiga interna staccato-monologer, i något som mest av allt känns som en urusel parodi på hur Miller kan skriva, och det blir ohyggligt tråkigt och tröttsamt i längden:

Lika tröttsamma är också Philip Tan & Daniel Henriques teckningar, med en docksöt Casey som helt tappat karisman och auktoriteten från den första boken. Dessutom är de ständigt närvarande gråtonerna okänsligt använda; jag tror absolut att sidorna skulle sett mer aptitliga ut om de varit i rent svartvitt.

Men faktum är att i två nummer (#4 & #6) ser det klart bättre ut, även om den trista gråtoningen förstör även i dessa nummer, och det är när Miller istället för att enbart stå för skisser/layout tecknar allting själv:

Är det bra teckningar? Nja, det är inte Miller när han är som bäst, men det är tusan så mycket roligare att titta på än när Tan & Henriques är ansvariga (Henriques ansvarar för tuschningen även av Miller så han kanske inte är så illa, men å andra sidan är han också ansvarig för all gråtoning…). Om Miller tecknat alla nummer och de grå tonerna skippats helt hade det åtminstone kunnat bli några tidningar som såg trevliga ut, även om manuset fortfarande varit kasst 😉

Eller så skulle man gått ännu längre och helt enkelt nöjt sig med Millers relativt tajta skisser, för de ser nog bättre ut än allt som man kan beskåda i tidningarna. Här ett exempel på hur Millers skiss såg ut, följt av Tan/Henriques slutgiltiga version. Skissen är överlägsen på alla sätt, från den allmänna känslan och layouten till detaljer som det redan nämnda problemet med Caseys utseende: Hos Miller har hon karaktär och pondus, för att i slutversionen ha ett helt anonymt ”sött” ansikte.

Det är inte bara Casey som förlorar sitt personliga utseende

Men varför tjata mer om den här dåliga serien när det finns bättre serier att läsa. Till exempel den första serien som jag livligt rekommenderar, framförallt om man läst Millers övriga fantastiska serier från 80-talet. I Rōnin släpper han för första gången loss helt, och det är hur fascinerande som helst att läsa de sex numren och följa hur han återanvänder inslag från sina Daredevil-serier som New Yorks kloaker, assimilerar och inspireras av serier från andra länder som Frankrikes Druillet & Moebius och Japans Otomo & Kojima, för att mot slutet ha gjort allt detta till sitt och tillsammans med färgläggaren Lynn Varley kommit fram till den stil som de sedan använde så framgångsrikt i The Dark Knight Returns (inklusive inslag som lyftes rakt av från Rōnin, som de svastika-bärande gatugängen och helsidor med ryttare i storstäder). Den bör ni läsa, men skippa för allt i världen Rōnin Book II!

Jag avslutar med en sida från den bra serien, det känns bäst så 🙂

Här har Miller & Varley hittat sin stil som senare kommer synas till i The Dark Knight Returns
Den första serien kan köpas bl.a. här; det ska komma en samling med den nya senare i år men den finns (lyckligtvis) ännu inte listad: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Romano Scarpa: Babylons bönor och andra historier

Jag måste erkänna att jag var tvungen att fundera ett tag på vad titeln skulle bli på dagens inlägg. Kanske få med allt som står på omslaget: De stora äventyren – Romano Scarpa 1960-1961 – Babylons bönor och andra historier? Men det kändes lite långt, så jag skalade ner till det jag tycket var viktigast, dvs att den här nya bokserien från Egmont kommer innehålla Romano Scarpas serier, och vilka serier den här första volymen innehåller. Jag är inte säker på om tanken är att alla Scarpas Disney-serier kommer publiceras i serien, men här har man iallafall börjat mitt i hans sejour hos italienska Disney (att boken inte har ett nummer utan istället innehåller åren serierna gjordes lär innebära att både hans tidigare och senare serier kommer vad det lider).

För den som inte läst Scarpa tidigare är det här alltså italienska serier som i Sverige huvudsakligen publicerats i Kalle Ankas Pocket där hans serier fanns med i flera av de tidigaste numren. Jag hade själv såklart ingen aning om hans namn när jag läste pocketarna som liten, så det är först efteråt jag förstått att han låg bakom några av mina favoritserier. Men det har jag skrivit om här på bloggen redan tidigare i samband med att några av hans serier kom ut i Hall of Fame-sviten, så det är nog bäst att man först läser det inlägget innan man fortsätter här. Alltså: https://smorkin.wordpress.com/2009/04/01/pocketserier-i-storformat/

Klara? Låt mig i så fall fortsätta berätta varför jag trots att jag var rätt så negativ mot en tidigare bokutgåva med Scarpas serier ändå hoppade på den här 🙂

Jag tycker fortfarande att Scarpa är bättre på stämning och idéer än på att lyckas baxa en serie i hamn hela vägen till slutet, men jag gillar att läsa hans serier ändå. Och den här utgåvan är närmare det som jag tror är det ideala för Scarpa, dvs i mindre format (den här är i serietidningsstorlek medan den tidigare recenserade var i albumstorlek, och Scarpas teckningar är inte gjorde för ett stort format) men med betydligt fler sidor. Större än en pocket, så åt rätt håll. Pappret är också en gnutta mattare, så allt som allt tycker jag det här är en klart bättre utgåva rent fysiskt. Sen blev jag också sugen på att läsa lite mer klassiska pocketserier efter att ha läst Marco Nuccis Spökplumpen-serier, så när jag såg reklam för den här nya bokserien hoppade jag på.

Låt mig prata mer om serierna i just den här boken. Babylons bönor gick jag igenom i den förra recensionen, och jag tycker precis som då att det är en fartig och rätt underhållande serie som lider av manusbrister, som Björnligans konstiga plan och idén att Joakim skulle sälja allt han äger och har för att köpa en bönfabrik; visst är personligheterna hos ankorna annorlunda i pocketarna än i till exempel Carl Barks serier, men det finns gränser 😉

Bland de andra serierna finns några som inte publicerades i de tidiga numren av KAP och det är förståeligt; serier som Musse Pigg och Bip-Bip 15 är på sin höjd småroande, energin från de bästa italienska serierna finns där, men manuset är uselt vad gäller intrigdelen. Så låt mig hoppa över dem och istället berömma de två bästa (tillsammans med Babylons bönor, sina brister till trots):

  • Farbror Joakim och kidnappningen av Gittan: Gittan är en alldeles strålande karaktär som Scarpa introducerade strax innan den här serien, och hans serier med henne är nästan alltid utmärkta. Jag gillar att Kalle+Knattarna är på hennes sida, jag gillar Joakims åtminstone delvis kluvna känslor för henne, och jag gillar hur hon utgör ett udda par med Johannes Näbbelin där de har helt olika anledningar till att de samarbetar mot Joakim. Här dyker Näbbelin upp för första gången och har ännu inte påbörjat samarbetet med Gittan, men serien är bra ändå. Scarpa skärper sig vad gäller manuset som håller ihop fint när Gittan medelst en falsk kidnappning försöker tvinga Joakim att visa att han trots allt tycker om henne.
Jag gillar Scarpas Gittan, som hennes minspel i första rutan
  • Kejsaren av Calidornien: I mitt tycke är det här den klart bästa serien i boken, och av det jag läst av Scarpa hans bästa serie någonsin (vi får se om det håller i sig när jag läst hela bokserien). Musse Pigg dras in i en komplicerad härva med inslag av både Floyd Gottfredsons introduktion av Spökplumpen och Barks Den gyllene hjälmen, två ypperliga serier, men den här skäms inte för sig i sammanhanget. Intrigen är komplicerad men utan skavanker, sidokaraktärer som Långben, Atominus och Mimmi gör lyckade inhopp som gör att världen Musse vistas i känns levande, och när alla tåtar binds samman fungerar till och med slutet.
Musse börjar misstänka att han missförstått någonting vad gäller den mystiska figurens motiv

Om alla serier i boken var lika bra som Kejsaren av Calidornien skulle betyget bli att det här är en bok man måste köpa. Men så är det inte, så rekommendationen blir att om man vill få ett smakprov av Scarpa är det här ett bra och rättvisande val; topparna är väldigt höga, men dalarna är inte få.

Slutligen, några ord till om utgåvan som jag reflekterade över efter att läst klart boken. Tyvärr känns den lite hafsigt hopkommen i och med att jag anar att det inte funnits tid/pengar till att uppdatera tidigare utgåvor av serierna utan att de istället tagits rakt av från dessa. Det leder till att Atominus & Bip-Bip är olika namn på samma karaktär, och att samma karaktär är blåfärgad har missats här och där (som på sidan härovan). Det påpekas i den redaktionella texten att man är medveten om att det var fel första gången serier publicerades där han fick fel färg men att man valt att behålla den färgläggningen, något som i mina ögon känns lite sådär med tanke på att det är en så pass dyr bok ändå. Ett liknande problem är färgläggningen av det avslutande kapitlet i serien Musse Pigg i det makalösa riket Shinbra-La där många karaktärer har en besynnerlig grisskär hudton vilket distraherar framförallt när det gäller ansiktena som ser ut som om personerna är konstant bokstavligen rosenrasande. Med andra ord had jag gärna sett lite mer redaktionell omsorg om materialet, men jag hoppas det finns möjlighet till det i kommande volymer!

Trudy från kapitel 1 respektive kapitel 2; det är inte bara hudtonen som förändras mellan kapitlen utan även hennes andra färger
Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)