Q and A

Postat den

Nummer två i mini-sviten om serier av serieskapare som kan bättre är Mitsuru Adachis Q and A, en sex volymer lång serie. Adachi är en serieskapare jag vanligtvis tycker väldigt bra om, men den här serien är inte någon av hans starkare. Men om gårdagens serie A Walk Through Hell var riktigt usel är QaA bara en svagare insats av Adachi än jag är van vid, så om man verkligen gillar honom kan den vara värd att leta upp. Som alltid, med undantaget Cross Game, är det scanlations som gäller för Adachi.

Vad handlar då Q and A om, och varför fungerar den inte riktigt?

Det finns gott om inslag i den som är typiska för Adachi: Kärlekshistorien (i så gott som alla Adachis serier är romantiken det allra viktigaste inslaget, så och här), en familjetragedi (här en storebror till huvudpersonen som dog sex år innan seriens början), med mera. Det som däremot helt saknas är sport, och det är nog ett av skälen till att serien känns lite avslagen. Visst är romantiken som sagt viktigast, men en sak som gör Adachis bättre serier så lyckade är hur den inneboende dramatiken i sportinslagen influerar kärleksrelationerna. Här, i Q and A, blir det alltför tunt när det bara kretsar kring missförstånd och outtalade känslor.

Sen har vi spöket, närmare bestämt den där avlidne storebrodern. När serien börjar har huvudpersonen Atsushi och hans föräldrar efter sex år flyttat tillbaka till den ort där storebrodern dog, och det visar sig att hans spöke är kvar där. Enbart synlig för Atsushi, som inte verkar tycka det är så konstigt alls, och som har en smula svårt att förena minnet av en storebror med spöket som är kvar i samma ålder som när han dog, och alltså nu är yngre än Atsushi. Men till skillnad från serier som Touch där en liknande tragedi ingår är storebroderns död och spöke enbart med som ett komiskt inslag i QaA.

Berättelsen igenom saknas tyngd, det är alldeles för lättsamt och obekymrat och för att vara ärlig, en smula långtråkigt, någonting som Adachi annars aldrig kan anklagas för. Och att serien blev så pass kortlivad är nog också ett tecken på att Adachi själv märkte att serien aldrig lyfte, vilket slutet också indikerar:

Spoiler: I det sista kapitlet knyter inte Adachi ihop historien utan kör istället med den gamla uttjatade klichén att allt var en dröm som hjälpt alltför många författare som inte vetat vad de skulle göra med sin berättelse. Så Atsushi vaknar upp första dagen som tillbakaflyttad, utan spöke i huset, men med en ny chans att lära känna samma människor som vi fått följa i sex volymer. Suck.

Så nä, inte är Q and A någon höjdare. Imorgon (hoppas jag) blir det ett avslutande inlägg om de här mindre bra serierna, men då en rykande färsk (QaA är något decennium gammal): League of Extraordinary Gentlemen – The Tempest.

A Walk Through Hell

Postat den

Allt jag läser är inte bra, men när jag läser någonting menlöst skriver jag oftast inte om det här på bloggen; att jag läst en serie som min enda åsikt om är Jaha gör det rätt svårt att skriva någonting intressant om den. Men det finns förstås undantag, som när serien ifråga är gjord av någon som kan bättre, för då kan det vara på sin plats med en liten varning. Jag tänkte klara av några stycken serier av det senare slaget i rask takt, och börja med en serie skriven av en författare jag tycker väldigt mycket om när han lyckas, nämligen Garth Ennis.

Serien ifråga heter A Walk Through Hell och den består av tolv delar, alla tecknade av Goran Sudžuka, och ges ut av AfterShock Comics, det (relativt) nya förlaget som är tänkt att vara reko mot serieskaparna som helt äger serierna, men att fokusera på ”breda” serier, dvs superhjältar, skräck och crime snarare än avantgarde garde eller socialrealism. Föga överraskande med tanke på namnet hör AWTH till skräck-genren, men en liten dos crime finns också med.

Seriens upplägg är extremt rakt på sak, utan krusiduller: Två FBI-agenter kallas av lokalpolisen till en lagerlokal där två andra FBI-agenter försvunnit. Dvs, de gick in för ett tag sedan och har helt enkelt inte kommit ut igen. Ett SWAT-team som skickats in efter dem kom omedelbart ut och vägrar nu att gå in igen till allmän förnöjelse, och de två agenterna går istället in i lokalen.

Resten av serien utspelas sedan där inne, förutom tillbakablickar som låter oss följa ett av agenternas gamla case som visar sig vara centralt för det som sker inne i lagerlokalen. Den visar sig vara (precis som titeln utlovar) någonting som kanske, kanske inte, är just helvetet. Och ett mycket personligt helvete, där det som utspelar sig är anpassat efter varje offers livshistoria. Så en del blod, en del monstrositeter, och en himla massa prat om förövaren i det gamla caset.

Men läskigt blir det aldrig, så på den punkten misslyckas serien. Delvis beror det på Sudžukas teckningar; han är en av alla de där serietecknare som det inte är något egentligt fel på rent tekniskt, men som är fruktansvärt opersonlig och ärligt talat tråkig att se på. Plus att han inte är något vidare på att teckna igenkännliga människor vilket ibland förvirrar, som när i tillbakablickar personer är mycket yngre / har andra frisyrer och det är ett härke att känna igen dem.

Men mest är felet Ennis. Lustigt nog är AWTH mer politisk än de flesta av hans serier, och han har ju visat att han kan göra politiska serier på ett bra sätt, som exempelvis alla de gånger som Nordirland varit med i dem. Men här blir det bara deprimerande och alltför mycket elände som staplas på elände: Korrupta poliser, dito politiker (ett plus dock för att han mot slutet faktiskt nämner Trump vid namn), pedofili, våld, och en genomgående känsla av att allt i samhället är ruttet och på väg att bli än värre. Ennis har alltid haft ett drag av cynism, men i hans bättre verk kompletteras det av en optimism, att även om det finns mycket som är hemskt finns det också sånt som är bra, som kärlek, vänner, med mera. Här saknas allt sånt, och det gör läsningen platt och utan nyanser. Andra serier av Ennis med liknande problem är hans senare Punisher-serier, men framförallt de med Nick Fury som också de är en enda kökkenmödding av elände, och att det hela blandas ut med våld och (glädjelöst i Nick Fury, pedofili här) sex gör det verkligen inte bättre.

Sorgligt nog får jag känslan av att Ennis, förut en Amerika-vän av stora mått som väl medveten om de stora bristerna med landet ändå älskade det för dess möjligheter, efter republikanernas moraliska haveri och Trumps farliga infantiliteter nu är pessimist. Och det är inte bra för hans serieskapande; han har alltid haft mycket våld och groteskerier i dem men det har ändå fungerat tack vare hans känsla för humor och inslagen av djup vänskap. Nu, utan det senare, blir det alltför svartsynt. Det enda positiva jag kan säga om AWTH är att han inte förlorat förmågan att skriva serier med flyt: Trots att jag som synes inte alls gillar den gick den ändå lätt och snabbt att läsa.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Komi Can’t Communicate

Postat den

Först av allt, en rekommendation: Undvik virus på balansnerven. Åka karusell kan vara roligt, men att det kontinuerligt känns som man sitter i en även om man ligger i sängen, not so much. Läsa går inte alls -> det har inte blivit några inlägg här på väldigt länge känns det som. Fast, två veckors uppehåll under sommaren är kanske inte så farligt ändå 🙂

Hur som, när det äntligen snurrade liiite mindre för ögonen kände jag att jag nog inte orkade med någonting alltför mäktigt att läsa så jag tänkte jag skulle leta upp någon längre feelgood-serie, varpå jag ramlade över en som lät väldigt passande: Komi Can’t Communicate, en japansk serie om tonåriga Shouko Komi och hennes problem att kommunicera med andra.

Det kanske inte låter så värst muntert som ämne. Komi har akut ångest om hon tvingas prata med någon, och säger helst ingenting utan kommunicerar, om hon måste, medelst lappar. Och det är inte så att hon vill hålla sig för sig själv, det är bara det att hon inte klarar av prata med andra. Det är ingenting nytt för henne, så när hon i seriens inledning börjar på gymnasiet räknar hon inte med att någonting ska hända. Men där lär hon känna Hitohito Tadano, en helt vanlig kille (så gott som alla namn i serien beskriver precis personen; inga ordvitsar dock, seriens skapare Tomohito Oda döper rättframt personer till deras huvudsakliga egenskap, som ”tada no hitohito” = ”en vanlig kille”), som förstår hennes problem och lovar att hjälpa henne att skaffa 100 vänner.

Och det här är egentligen hela serien: Komi lär känna nya personer, ibland med hjälp av Tadano som visar sig vara väldigt bra på att förstå sig på människor, ibland själv. De hon möter har också de ofta kommunikationsproblem som yttrar sig på olika sätt, som Makoto Ai som ser ut som en bråkstake men vars enstaka grymtningar inte beror på att han är tuff utan istället på att han är osäker, eller Nakanaka Omuharu, en otaku som skyddar sig från omgivningen genom att konstant fantisera om hur hon egentligen är en ninja/magiker/mutant/… men ingen annan vet det.

Pappa är inte heller så bra på att interagera med främlingar

Det är en genomsympatiskt serie där alla vill väl, även de som har lätt för det sociala men som istället försöker hjälpa de med problem, som när de i skolan börjar förstå att skälet till att den avgudade Komi inte pratar med dem inte är för att hon är för cool och för elegant för att lägga märke till dem. Det senare är något av ett genomgående problem för Komi: Hon ser så bra ut och uppträder så perfekt att alla utgår ifrån att hennes som det verkar svalka för att umgås med andra beror på hennes förfining och inte på att hon är livrädd för att hon ska behöva säga någonting.

Om serien bara vore snälla människor som är snälla mot andra snälla människor skulle det givetvis bli torftig läsning. Men det finns mycket humor i skildringen av de trevande försöken att skaffa vänner trots alla hinder, i missförstånden (godartade, men ändå krångliga att lösa), i att lära känna de ibland egendomliga klasskamraterna. Oda visar sig också skicklig på att korrigera saker i serien som inte fungerar. I början är till exempel Tadano hunsad av klassen som tycker han är för medelmåttig för att få umgås med idealet Komi, och några av Komis första vänner karakteriseras av 100% löjligt komiska egenskaper. Men det tar bara någon volym eller två innan Tadano behandlas mycket mer sympatiskt (även om han serien igenom fortsätter vara medelmåttig, som att han alltid prickar snittet exakt på alla prov), och Komis nya vänner är alla riktiga människor, även om de när de introduceras görs det med hjälp av deras unika egenskap/namn. De nämnda Makoto Ai & Nakanaka Omuharu är bra exempel på det, där det är så gott som omöjligt att inte sympatisera med dem och glädjas över varje litet framsteg, som Makotos lycka (och skräck, givetvis), när för första gången några vänner följer med hem till honom.

Jag har läst de tio första volymerna och serien håller bra hela vägen, efter som sagt en inledning med några små problem som snart rättas till. Det går inte fort framåt men Komi (och alla andra som också har det knepigt med det sociala) blir långsamt bättre, och det är ett väldigt trevligt sällskap att spendera tid med. Visst, serier som WataMote med sitt liknande tema har ett bett som saknas här och är kanske intressantare som läsning i sin bångstyrighet men ibland, som efter flera dagars extrem yrsel, känns det bara bra att läsa känna en genomsympatisk serie som den här 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

”The body gives up faster than the soul. The soul, though, is a sore loser.”: Blossoms in Autumn

Postat den

Förlaget SelfMadeHero fortsätter att plocka upp godbitar ur Europe Press digitala utgivning för att ge ut dem i fysiska utgåvor för alla ludditer (som, beroende på humör, ibland inkluderar mig) som inte gillar att läsa serier digitalt. Dagens bok, som jag alltså numera har både digitalt och IRL (bilderna är som nog syns från den digitala versionen) heter Blossoms in Autumn och är tecknad av Aimée de Jongh och skriven av Zidrou. de Jongh är en ny och trevlig bekantskap för mig, medan Zidrou är en gammal men lika trevlig för det; Zidrou är bland annat ansvarig för den charmerande semesterskildringen Glorious Summers och den bitvis utmärkta Ljuset från Borneo, två serier som visat hur väl han behärskar att skildra karaktärer medelst dialog.

Och samma sak gäller här, med en historia om Ulysses, 59 år gammal, och nybliven (och ofrivillig) pensionär, och Mediterranea, en jämnårig kvinna som driver en anrik ostbutik. Ulysses har tråkigt att hantera sin pensionstillvaro där ingenting händer:

Men när de av en slump träffas på Ulysses sons läkarmottagning börjar kärleken spira, och Zidrous redan nämnda känsla för hur relationer beskrivs och utvecklas medelst dialoger är lika på pricken som alltid. Hur det är att bli äldre, hur det känns när kroppen är gammal men sinnet är ungt, hur det aldrig är för sent att ta chansen när den dyker upp; allt finstämt skildrat både i text och bilder där de Jongh lyckas förträffligt väl med att skildra hur kroppar uppfattas och uppför sig, oavsett ålder.

Det är verkligen ingen dramatisk historia utan mer av en klassisk romcom; inte ens (det mycket franska, även om Zidrou nu är belgare… 😉 ) inslaget med en betald älskarinna som Ulysses har innan han träffar Mediterranea injicerar beska i berättelsen. Ärligt talat blir det egentligen lite väl sockersött och utan tuggmotstånd, och tvisten på slutet känns helt onödig eftersom poängen med att nya upplevelser och möjligheter alltid kommer finnas redan framgått så tydligt.

Men trots den något menlösa handlingen är det en bra serie, en av de där serierna jag gillar både för att den är trevlig att läsa och för att den är ett exempel på att serieformen fungerar så bra för alla slags berättelser. Inklusive en romantisk lättsam berättelse om två äldre människor som hittar varandra, och som inte låter åldern hindra dem från att bli sådär löjligt flörtiga i sin nyförälskelse 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Mer Spirou-förgreningar: Champignac

Postat den

Sugen på fler serier med anknytning till Spirou som inte ingår i huvudserien? På svenska har vi hittills fått se officiella alternativ-tolkningar, något mindre officiella, och korta specialepisoder skrivna för magasinet Spirou. Men det finns mer på franska, som album med Zafirs dotter Zandra, och även album där greven de Champignac spelar huvudrollen. Det senare finns nu också på svenska med titeln (andas djupt): Paulus Hegesippus Adelard Ladislas, greve de Champignac: Enigma.

Den som kan sin kryptologi-historia anar nog vad som erbjuds, nämligen hur greven under andra världskriget dras in i uppgiften att knäcka den tyska kodmaskinen Enigma. Så greven far till Bletchley Park där han träffar Alan Turing och de övriga kryptologerna, inklusive en ung dam och ömsesidigt tycke uppstår. Lite gammeldags språk där från mig, men så känns också serien en smula gammeldags i sin mycket enkla uppbyggnad utan moderna finesser i berättartekniken och i sin allmänna oförargligt 😉

Det behöver inte vara dåligt, men jag tycker nog att det här är en av de svagare av de avknoppade Spirou-serier jag läst. Manuset blandar historiskt korrekta detaljer med påhittade, där grevens roll är den mest uppenbart fiktiva. Men hans närvaro motiveras aldrig; han hjälper egentligen inte till med kryptoknäckandet förutom moralisk support. Det gör att de två olika delarna av serien, den om hur Enigma knäcks steg för steg, och den om greve de Champignacs erfarenheter, en karaktär som läsaren förutsätts redan ha en relation till, aldrig sammansmälter.

Så om man vill läsa om Enigma och kryptologi är grevens närvaro onödig. Kvinnan han blir kär i (har tyvärr inte albumet bredvid mig så kan inte kolla hennes namn, men hennes bakgrundshistoria har likheter med Joan Clarkes) fungerar redan som en stand-in för läsaren som behöver sättas in i det utförda arbetet och hur krypto-attackerna fungerar, och när Turing och andra beskriver det senare har vi nu två personer som båda är nybörjare och behöver undervisas. Om man istället är nyfiken på grevens liv i hans ungdom blir det lite tid över för det eftersom kryptologin kräver så många sidor. Jag vet inte om en fortsättning är planerad, men det känns som om en sådan behövs; boken känns lite rumphuggen som den är, och en uppföljare skulle kunna jämka samman de olika delarna bättre och runda av historien som nu slutar lite mitt i.

Albumet har alltså svårt att bestämt sig för vad det vill vara: En historisk redogörelse för arbetet i Bletchley Park, eller en utvidgning av Spirous universum via greven. Och, som sagt, tyvärr fungerar inte blandning riktigt för min del. Det gäller också Etikens teckningar: När han har fria händer att teckna som han vill, till exempel greven, så ser det bra ut, men när han ska teckna någon med historisk förlaga, som Turing, ser det genast lite (IMHO) konstigt och konstlat ut. Inte så dumt, allt som allt, men delarna passar inte riktigt ihop.

En sak lyckas dock serien riktigt bra med, nämligen att förklara både hur Enigma-maskinen fungerar och hur den knäcks, steg för steg. Inte riktigt alla detaljer är med, men i det stora hela pedagogiskt och intressant att följa. Det ska erkännas att eftersom jag själv jobbat professionellt med att knäcka krypton vet jag redan vad de pratar om och hur klassiska attacker av det slag som görs här fungerar, men jag tror allt att även en som inte kan något om krypton men är intresserad har en chans att förstå. Så stort plus för det, och om man är intresserad av att lära sig en del om krypto är boken inte alls dum!

Som avslutning, ytterligare en sida med just den lyckade delen, det vill säga den som fokuserar på tekniken bakom Enigma, här presenterat av Alan Turing:

Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Princess Jellyfish

Postat den

Som jag utlovade när jag skrev om Akiko Higashimuras My So-Called Blank Canvas kommer här några ord om hennes mest kända serie som jag nu läst: Princess Jellyfish. Sjutton volymer om Amamizukan, ett litet hyreshus i Tokyo som bebos av ett kvinnokollektiv med NEETs som kallar sig själva för The Sisterhood. Alla har svår social fobi med ångest vid tanken på att interagera med ”normala” människor, men av en slump blir huvudpersonen Tsukimi Hirashita en dag bekant med en ung man (som ofta klär sig i kvinnokläder -> från början trodde Tsukimi att det var en kvinna och därför inte lika oroväckande att lära känna), Kuranosuke Koibuchi. Han ser potentialen i Tsukimis fascination vid maneter (därav seriens titel) och under hans påverkan försöker kollektivet att ge sig in i modebranschen, en bransch som de alla ser som helt obegriplig med dess fascination vid hur man ser ut och hur andra ser på en.

Om det här vore en vanlig shōjo-serie skulle vi sedan antagligen få se en romans utvecklas mellan Tsukimi och Kuranosuke, dvs mellan den tillbakadragna blyga flickan och den flashige och coola killen, men nu är det här en josei-serie. Handlingen är mer komplex och inte lika enkelt romantisk, så medan det finns en attraktion mellan de två finns det också en annan romans, en mycket charmig sådan och mindre sagolik, mellan Tsukimi och Kuranosukes äldre bror Shū, äldste sonen i en politikerfamilj. En mycket väluppfostrad sådan, ytterst korrekt, och på sitt sätt lika blyg som Tsukimi.

Och sen är det förstås en serie av Akiko Higashimura, så man ska inte tro att det där med romans, giftermål och så vidare nödvändigtvis är det yttersta målet för en kvinna att sikta på även om serien ibland verkar utveckla sig som en klassisk romantisk berättelse. Precis som i hennes ypperliga Tokyo Tarareba Girls finns det hela tiden en spänning mellan vad konvenansen kräver och hur olika personer hanterar dess press att man måste gifta sig och leva ett ”normalt” liv.

Princess Jellyfish känns definitivt som om den inriktar sig på lite yngre läsare än vad TTG gjorde, och den känns också mer traditionell i stora delar, med hur Amamizukans hyresgäster utvecklas och Tsukimis kärleksliv. Men varje gång jag kände att klichéerna var på gränsen till att bli lite väl övertydliga girar serien tvärt åt ett annat håll. Ta den centrala idén att det är Kuranosuke som ligger bakom den förvandling som sker, något som skulle kunnat känts lite unket med killen som kommer och räddar en samling unga kvinnor med problem. Higashimura är väl medveten om det, och allteftersom blir det tydligare att Kuranosukes roll mer är katalysatorn som råkar sätta igång det hela, och att det är Amamizukans sammanhållning och gemensamma talanger som gör utvecklingen möjlig. Eller när det verkar som om det skulle gå lite väl lätt för kollektivmedlemmarna att förändra sig och det visar sig att nix, riktigt så enkelt är det inte att bryta sig ur den bubbla de byggt upp runt sig och sitt hus.

Summa summarum är Princess Jellyfish väl värd att läsa om man känner för en romantik-serie med ett relativt vuxet anslag och där romantiken kanske inte är så viktig, trots allt, i jämförelse med skildringen av udda vänskap mellan udda människor. Lika bra som Tokyo Tarareba Girls är den kanske inte, men jag har å andra sidan en förkärlek för serier som är knepiga/frusterande att läsa 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gasoline Alley 1933-34: 🙂

Postat den

En liten blänkare bara idag om Frank Kings serie Gasoline Alley där Drawn & Quarterlys återutgivning har kommit med sin sjunde volym och där jag glädjande nog kan meddela att kvalitén är tillbaka efter den föregående volymens longörer. Så förhoppningsvis var det bara en tillfällig blipp, och jag kan se fram mot de kommande volymerna igen. De lär anlända i snigelfart, men ändå 😉

Vad som gör den här volymen bra är att King helt byter fokus: Nu står Skeezix i centrum, och gudskelov inte på grund av de horribelt tråkiga samlingsmanierna vi såg i förra boken utan istället får vi följa honom och hans vänners äventyr. Tänk er Tom Sawyer men i serieformat och utan Saywers lite kletiga sentimentalitet och ni hamnar ungefär rätt. Pojkarna + Trixie, den enda flickan som syns till och hon är en klassisk pojkflicka här som helst hänger med pojkarna och vill göra samma sak som de även om de senare är misstänksamma, hittar ständigt på nya projekt: Renovera en gammal skrotbil, starta en leveransfirma på rullskridskor, ta hand om en uttjänt häst, med mera, med mera.

Serien ger med andra ord en underbar skildring av amerikanskt förortsliv under den stora depressionen (familjen Wallet drabbas inte hårt själva men andra bifigurer har det knepigare), sedd ur några barns synvinkel. Walt själv försöker några gånger vara en kompis som andra till Skeezix, men det blir mest pinsamt när han försöker engagera sin son i lekar han kommer ihåg, medan Skeezix vill göra helt andra saker, som att mecka med nymodigheter som kortvågsradio. Med andra ord, den unga generationen tycker den äldre är mossig medan de senare inte förstår sig på de tidigare 🙂

Och ett litet extra plus för hur King ritar springande tonåringar, med gängliga ben och armar som de inte riktigt vuxit in i ännu; framförallt Trixies löpstil är underbar:

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)