Kort-kort: Trondheim x 2

Den extremt produktiva fransmannen Lewis Trondheim har jag inte skrivit om på flera veckor, typ, så därför har jag två nya översättningar av honom att skriva några korta ord om 🙂 Utgivare är som så ofta när det gäller franska serier översatta till engelska det heldigitala förlaget Europe Comics, och tecknarna (för Trondheim står bara för manus) är Franck Biancarelli & Matthieu ”Mannen som sköt Lucky Luke” Bonhomme.

Omni-Visibilis: Den här något kryptiska betitlade serien tecknad av Bonhomme börjar stillsamt med att vi får följa Hervé, en man som det inte är någonting särskilt med, i hans vardag när han pratar med kollegor, äter middag ensam hemma, och gör sina morgonsysslor innan han ger sig av till jobbet. Men på väg dit börjar det hända underliga saker:

Härifrån ökar takten i serien dramatiskt när det går upp för först Hervé och sedan hela världen att av någon anledning kan alla se det Hervé ser, i realtid, och det tar inte lång tid innan totalt kaos utbryter.

Mer tänker jag inte säga om handlingen för det här är en berättelse där det roliga är att se vad följderna av den absurda idén blir; Trondheim har skrivit liknande saker förut där någonting bisarrt inträffar/uppfinns och där resten av historien är ett utforskande av effekterna. Med andra ord, en Tänk om-berättelse i serieform, och det gillar jag (se också många av Don Rosas bästa serier). Det är en utmärkt underhållning för stunden, och Bonhomme tecknar skickligt i en lite kantigare stil än i hans Lucky Luke-album, inklusive en stiliserad svart/vitt/blå färgläggning som ses här ovan.

Karmela Krimm – Ramadan Blues: En helt annan slags serie är den där Biancarelli står för teckningarna. Underhållande är det, men här handlar det om en deckarserie där Karmela Krimm är en f d polis som sadlat om till privatdetektiv. Det är omöjligt att inte jämföra med likaledes Trondheim-författade Maggy Garrisson: Kvinnlig huvudperson, komplicerad krimintrig där huvudpersonens privata liv dras in, och en rätt sjaskig miljö. Här handlar det inte om England utan om Frankrike, och för min del är det ett litet plus eftersom jag helt enkelt vet mindre om Frankrike, så en serie som utspelas i en för min del mindre välbekant miljö är intressant.

I övrigt kan sägas att Trondheim som vanligt har ett utmärkt öra för underhållande dialoger och en deadpan-humor som passar mig, och väl utmejslade karaktärer. Biancarellis teckningar är helt okej men också de påminner mig om Maggy Garrisson: Kompetenta, men förglömliga.

Extremt kort om två läsvärda serier. De är inte bland Trondheims allra bästa, men Omni-Visibilis visar upp hans lättsamma sida med sin absurda grundidé, medan Karmela Krimm visar att han behärskar vardagsskildringar också. Och vad gäller den senare, med ett implicit löfte om fler framtida volymer i och med att serien förärats med tillägget ”Book 1” i titeln 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Kort-kort: Sex Criminals, slutsummering

OK, inte en kort serie men ett kort inlägg eftersom jag redan skrivit två gånger om Matt Fraction & Chip Zdarskys sexkomedi Sex Criminals. Det jag skrev då gäller även den här tredje och avslutande samlingen av serien: Fraction blandar sex/humor/allvar i manuset, Zdarsky illustrerar med gott humör/är redo att teckna vadsomhelst hur explicit det än är/gödslar med roliga bakgrundsdetaljer (där de senare precis som i de andra två volymer tillägnas de flesta extrasidorna i slutet av boken när Zdarsky visar vad som faktiskt står på delvis skymda affischer, boktitlar, osv).

Men tonen är allvarligare den här gången när det är dags för utupplösningen. Suzie & Jon blir tvingade att en gång för alla konfrontera sina problem och sina trauman, och bitvis är det rejält tung läsning. Det är intressant och jag uppskattar Fractions ambitionsnivå, men klockrent fungerar det inte. Det är inget fel på den psykologiska skildringen, den är tvärtom riktigt bra utförd framförallt när det gäller Jon (även om Suzie är den viktigaste personen i den här boken), men kontrasten mot de absurda och komiska delen skaver. Jag älskar när en serie/bok/film/… lyckas med att just blanda och ge med motsatta känslor och stämningar (som exempelvis Blue Flag eller Garth Ennis mest lyckade serier) men det är svårt att få till den rätta känslan och balansen, och åtminstone i den här serien tycker jag inte Fraction klarar av det, till skillnad från exempelvis hans Hawkeye).

Jon har en dålig dag

Så slutomdömet om Sex Criminals 31 nummer (numrerade 1-30 och med ett avslutande nummer 69; som sagt älskar både Fraction & Zdarsky uppmuntrande usla skämt) är att det är en roande serie som definitivt siktar på mer än ”bara” underhållning för stunden, och även om den kanske siktar för högt ibland är den värd att läsas, både för skratten och för allvaret. Och för att de två serieskaparna så uppenbart haft roligt själva när de gjort serien, inklusive såna esoteriska detaljer som de tryckta omslagen innanför skyddsomslaget på de tre inbundna samlingarna; här är vad som erbjuds på den tredje samlingen:

Kan köpas bl.a. här:

Kort-kort: Phil Foglios Angel and the Ape

Nästa kortläsning upp för kortrecension: Angel and the Ape i Phil Foglios tappning från början av 90-talet. En fyra nummer lång miniserie som jag nyss läst om för jag vet inte vilken gång i ordning; inte av någon anledning, men jag råkade få syn på tidningarna så… 😉

Phil Foglio är en serieskapare som är någonting så pass ovanligt i den amerikanska serietidningsvärlden som en renodlat komisk sådan. Visst tycker jag att han ibland lyckats riktigt bra med manus även när det gäller intrigen, som i hans Buck Godot-serier, men humorn är alltid det bärande elementet. Så när han på 90-talet fick chansen att göra en egen version av några gamla bortglömda DC-serier blev det precis som väntat slapstick, och i mitt tycke en fantastiskt lyckad sådan. Angel and the Ape, en serie om en privatdetektivfirma med de två anställda Angel O’Day & Sam Simeon, där den senare är en serietidningstecknande gorilla, var redan från början en humorserie (sju nummer publicerades på 60-talet), och en så absurd setup passar Foglio perfekt.

Det fyra numren har en intrig, en kanske överraskande (iallafall om man inte läst Buck Godot) väl sammansatt historia om vänskap vs kärlek, och med gott om blinkningar till den trogna DC-läsaren där karaktärer som Gorilla Grodd och hela teamet från Inferior Five dyker upp. Men behållningen är ändå Foglios ändlösa ström av ord- och bildvitsar; här en sida från första numret där Angel och Sam möts för första gången:

En mycket typisk Foglio-sida, med bisarra händelser, snabba repliker, och lite fysisk humor

Jag är barnsligt förtjust i Foglios serier från den här tiden; en annan DC-miniserie från den här tiden är hans Stanley and His Monster, och den är lika läsvärd den. Det är en enkel form av humor, men Foglio gör den bättre än de flesta, och blandningen av humor & allvar är snudd på perfekt; jag har som sagt läst de här serierna väldigt många gånger, och jag blir på lika gott humör varje gång 🙂

Men jag borde kanske använda ett annat tempus när jag skriver om Foglios förmåga att mixa humor & allvar. De senaste decennierna har han tillsammans med Kaja Foglio ägnat uteslutande åt deras serie Girl Genius, och den har jag skrivit om många gånger förut så jag ska inte upprepa min kritik av den igen. Jag skulle så gärna se att han hittade den rätta balansen igen, för det finns inte så många serier som är lika helgjutet lyckade i vad de försätter sig att göra som hans Angel and the Ape.

Kan köpas bl.a. här:
  • Tyvärr finns det ingen samling av den här miniserien så det blir till att leta upp begagnade tidningsnummer om man vill ha den 😦

Kort-kort: The Good Asian

Jag har läst en del kortare serier på senaste tiden, och nu är det dags att skriva lite kort om dem. Först ut: The Good Asian, skriven av Pornsak Pichetshote och tecknad av Alexandre Tefenkgi, som hittills kommit med fyra nummer där vi får följa Edison Hark, en kriminalpolis med kinesiskt påbrå, i San Francisco på 30-talet. Hark bor på Hawaii och det är enbart därför han kunnat bli polis; i USA var det under den här tiden förbjudet att anställa kineser inom polisväsendet, men ett fall med kopplingar till Chinatown för att han kallas till San Francisco.

I inledningen blir Hark fast många dagar på ett interneringsläger för kineser; att en man som Hark skulle kunna vara en polis är otänkbart för passpolisen

Skälet till redogörelsen för Harks bakgrund är att den är central för serien. Hark kämpar mot fördomar men också mot sitt samvete: Är det ens möjligt att vara en bra polis när det finns en grundmurad och till och med juridiskt korrekt rasism riktad mot honom själv och de som är involverade i fallet utan att bidra till rasismen? Hans uppväxt som adopterad av en rik vit amerikan och uppväxt tillsammans med dennes son gör problemen ännu mer akuta när också adoptivbrodern dras in i fallet.

Författaren Pichetshote berättar i en text att han som liten givetvis upptäckte den mest kända av klassiska detektiver med asiatiskt påbrå, Charlie Chan, och även om han var glad att det åtminstone fanns ett exempel på någon som påminde om honom själv var det en på de flesta sätt bedrövlig karikatyr. Chan var löst baserad på en riktig person, Chang Apana, och för att sluta cirkeln är också Edison Hark baserad på Apana. När man läser serien blir det uppenbart att Pichetshote vill göra Hark till en riktig person istället för Charlie Chans karikatyr; Hark är inte på något sätt ett ideal utan har svagheter, och när han brottas med sitt samvete är de inför frågor som inte har enkla svar.

Men utan klichéer är historien inte för det är ändå en noir-serie, och det är en genre där det verkar vara märkligt svårt att helt undvika dem. Ett exempel från den här serien är att det givetvis dyker upp prostituerade, och om de kines-amerikanska kvinnor Pichetshote skildrar är flerdimensionella gäller det inte de prostituerade; här är det wham,bam, thank you ma’am som gäller, med en till synes oberörd Hark som kund.

Ingen, oavsett etnisk bakgrund, vågar lita på en polis med Harks bakgrund

Tefenkgi tecknar i en modern stil: Inte realistisk utan med mer seriekänsla, och ett sätt att teckna som jag tycker om. Det finns drag av Michael Avon Oeming, av Bruce Timm, av en lite mer vuxeninriktad variant av Raina Telgemeier. Lite osäker är han dock och han har inte riktigt hittat sin egen stil, så ibland varierar utseendet sida till sida. Men överlag helt OK, även om jag tycker Lee Loughridges färgläggning kan bli fantasilös.

The Good Asian är en klassiskt hårdkokt berättelse i noir-tappning, med en huvudperson som är en mer politiskt medveten person och med en annan bakgrund än vad som är brukligt, och det är vackert så.

Kan köpas bl.a. här:
  • The Good Asian vol 1 (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Descender/Ascender: Snyggt, men ack så tomt

Dags för en amerikansk science fiction-serie som nyligen avslutades, nämligen Jeff Lemire (manus) & Dustin Nguyens (teckningar) Descender/Ascender-epos om 50 tidningsnummer: Först 32 nummer av Descender, följt av 18 nummer av Ascender. Så det är en ambitiös historia Lemire kokat ihop, med en uppsjö huvudpersoner och en berättelse som utspelar sig över hela Vintergatan och under flera decennier.

När historien inleds lider den mänskliga civilisationen av sviterna efter det plötsliga uppdykandet av gigantiska maskiner, Harvesters, som utplånade stora delar av människorna. Varifrån de kom och varför de attackerade vet man inte, men följden är en stark misstänksamhet mot de androider som utgjort en stor del av arbetsstyrkan. De förstörs varhelst människor (eller andra intelligenta biologiska varelser) stöter på dem, vilket gör att en del androider försöker fly för att skapa egna samhällen. Seriens huvudsakliga huvudperson, TIM-21, är en android i form av en ung pojke, men han har starka känslomässiga band till den familj han levt med och är kluven: Hör han hemma hos människorna eller hos androiderna? Det visar sig också att han är mer central för den galaktiska konflikten än han kunnat ana…

Så en episk galaxomspännande berättelse, där vi får följa TIM och andra människor/androider i hans närhet, och det brukar vara kul att läsa om. Men tyvärr klarar inte Lemire av att utnyttja sin storslagna setup, och ett stort problem är just omfånget. Jag har noterat i andra av Lemires mer kommersiella serier (han har skrivit en bisarrt stor mängd serier de senaste åren för alla möjliga förlag) att han är dålig på att bygga upp en stämning och på att variera tempot; det stressas någonting alldeles oerhört hela tiden, och som läsare får jag aldrig chansen att sjunka in i serien eller att hinna tycka det blir spännande eftersom det hela tiden ska bytas scen (Lemire älskar att hoppa mellan grupper av personer på olika platser) eller fås plats med mer action. Det är lite synd och lite konstigt eftersom han i sina egna tidiga serier som Essex County i mångt och mycket helt litade på stämning och tempo för att förmedla historien, men här och i andra av hans nyare serier är den förmågan som bortblåst.

I grunden tycker jag att det finns ett intressant anslag här, men Lemires genomförande är inte bra (och då har jag inte ens nämnt det plot armor som alla hans huvudpersoner har) med sin stressiga stil. Därför blev jag mer intresserad när Descender avslutades i förtid; Lemire hade ett planerat slut som skulle krävt fler nummer, men efter några scener som utspelade sig på en träskplanet där en gammal man som behärskar magi dyker upp (och ja, Dagobah var säkert inspirationen) insåg både Lemire & Nguyen att det vore väldigt roligt att istället för att skildra en galax styrd av vetenskap skildra en där magi regerar. Ergo, Descender fick ett annat och snabbare slut (så ännu mer stress…), serien pausade ett år, och sedan dök Ascender upp som utspelar sig tio år senare i en mycket förändrad värld. Och lite bättre blev det kanske i början iallafall, men sen föll Lemire tillbaka i sina gamla vanor, och alldeles för mycket story trycktes in på alltför få sidor.

👎för Lemire alltså, men nu är det dags för en 👍för Nguyen. För serien igenom är det hans teckningar som räddar den (jag har ju ändå som synes läst alla numren), oavsett om serien utspelar sig i en steril hightech-miljö eller sunkig träskplanet fylld av vampyrer. Det jag i efterhand kommer ihåg bäst är just de sterila miljöerna med sin avskalade, mestadels vita bakgrund, som här:

Avsaknaden av detaljerar i bakgrunden är inte för att Nguyen är lat, andra sidor kan vara späckade med dem, men jag älskar att han vågar använda färgen vit så mycket som han gör när handlingen utspelas på nybyggda rymdskepp osv; ruffiga rymdskepp à la Alien har sin plats, och det finns gott om sådana i den här serien också, men jag är svag för vita tomma ytor och de kontraster som då finns när någonting färgstarkt finns där, som hårfärgerna här ovan, när det kommer till science fiction 🙂

Hans anslående omslag var också de som gjorde att jag först började läsa serien, trots min aversion mot Lemire, så utan honom hade den här recension aldrig blivit till. Och det får bli mina slutord om den här serien: Bitvis fantastiska teckningar, men ett manus skrivet av någon som borde bli mindre produktiv och fokusera på en sak i taget*.

En galax styrd av magi, från Ascender
Kan köpas bl.a. här:
  • Descender vol 1 (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

* Jag läste serien som lösnummer från förlaget Image, och blev faktiskt frustrerad efter ett tag över den mängd reklam för andra serier av Lemire som han samtidigt skrev för förlaget; jag ville att han skulle ta mer tid på sig istället för att bara ösa ut serier, och då har jag inte ens räknat med de serier han skrev för andra förlag under samma period :-/

Svenska manganyheter

Kanske en lite missvisande titel idag, med tanke på att det handlar om en fransk och en italiensk serie. Men de är båda översatta till svenska, är öppna med att de båda grundligt inspirerats av serier från Japan, och de är båda utgivna av Nosebleed Studio som själva kallar sig för ett mangaförlag, så jag tycker nog att titeln kan stå som den gör 😉

Hur som, först ut är den franska serien, dvs den andra delen av Sourya Sihachakrs Talli – Månens dotter. Talli och hennes medresenärer fortsätter flykten som påbörjades i den första volymen, och vi får lära oss mer om vad det egentligen betyder att Talli är en åkallerska, en som ur tomma intet kan frammana förgörande kraftfulla monster. Sourya berättade i efterordet till den första volymen om hur han inspirerades av bland annat JPRGs när han skapade Talli, och det märks ännu tydligare den här gången: De olika personernas specialkrafter blir tydliga, vi får se glimtar från deras respektive bakgrundshistorier, och vi får en äkta bossfight där hjältarna också får hjälp från två nya karaktärer som mycket lämpligt dykt upp.

Kort sagt, mer av samma som vi såg i volym ett, och det var trevligt att återknyta bekantskapen med Talli et al. Mina associationer till Miyazakis Nausicaä finns kvar, både vad gäller teckningarna och den antydda större konflikten i serien, den mellan natur och människa (även om det hittills erbjudits betydligt mer action än filosofi i Talli). Det är en sympatisk serie som jag uppskattar att den översatts till svenska, och eftersom den inte finns tillgänglig på engelska är nog oddsen goda att mangaläsare i Sverige inte läst den förut så det är ytterligare ett litet plus. Men i nästa volym skulle jag vilja att de kom fram till Dame Sybbyl; alltför långa pikaresker kan bli lite långtråkiga och det vore synd om Talli drabbades av det.

Den italienska serien består av den första volymen av GG – livet är ett dataspel, och till skillnad från typiska mangaböcker är den i större format och färg, men att seriens skapare Giacomo Masi (manus) & Ilaria Gelli (teckningar) kan sina japanska serier är hur tydligt som helst. Historien är vad jag skulle kalla en slags variant på den extrem populära isekai-genren, men istället för att huvudpersonerna flyttas till en TV-spelsvärld handlar det här om att spelen flyttar in i vår egen värld:

De fem tjejerna som tillsammans brukar spela spelet måste nu hantera företeelser från spelen i sin egen vardag, men som tur är visar det sig att de själva också förändras i och med att de krafter deras avatarer har i spelet börjar manifesteras i dem själva. NPC-er med sidequest-uppdrag dyker upp i skolan, mini-bossar måste besegras, och belöningar delas ut efter avklarade uppdrag:

Den här första volymen är egentligen en lång introduktion av seriens huvudpersoner och gimmicken med TV-spelet som långsamt tar över den verkliga världen, och boken slutar med en cliffhanger: En quest måste klaras av, men viktigare är att gruppen måste hitta en förklaring till det som hänt och försöka stoppa förvandlingen. Det är väl inte en vågad gissning att tro att hur det sistnämnda ska genomföras kommer bli intrasslat i det förstnämnda, eller åtminstone någon annan quest 😉

GG är småcharmig, men lite lättviktig; det är ett hektiskt tempo när alla karaktärer ska introduceras och plotten starta, och jag har knappt ens lärt mig känna igen de fem huvudpersonerna innan det är meningen att jag ska känna oro för dem och glädjas när de mot oddsen överlever. För min del behöver jag mer tid/fler sidor på mig för att relatera till personerna, men här känns det som om Masis manus har så bråttom med att klämma in lite humor, gnabbande, obesvarad kärlek, en hel #&/%€& TV-spelsvärld som poppar i vår, med mera, med mera, att den inte hinner med att låta huvudpersonernas karaktärer växa fram naturligt. Istället för att först presentera dem och sen låta deras personligheter bilda grunden till till exempel humorn, gör den här tvärtom och hoppas på att de mycket typiska manga-situationerna de hamnar i ska göra att jag både förstår vilken personlighetstyp de tillhör och tycka skämtet är roligt. Ibland fungerar den typen av genvägar för personlighetsskildringen, men för mig fungerar det inte riktigt den här gången. Men det kan bli bättre när jag läst mer av serien.

Gellis teckningar är det däremot inget fel på. De kanske saknar en gnutta personlighet men på det hela taget gillar jag utseendet, inklusive det blanka pappret och den slicka stilen även om det gör att det då och då kan kännas som en av de där serieböckerna där man helt sonika tagit stillbilder från en tecknad film/TV-serie och kallat det för en serie. Men till skillnad från dessa (ofta hemska!) böcker är Gellis sidor avsedda för att tryckas i en bok, och det syns att hon vet hur man tecknar serier.

Så två böcker, och personligen är jag svagare för Talli med sin mer återhållsamma berättarstil. Men för rätt läsare fungerar GG också, och visst är det trevligt att det kommer ut ny manga (ok, ok, ”europeiska serier som mycket tydligt inspirerats av manga”, för de som föredrar att använda ordet ”manga” exklusivt för serier från Japan…) på svenska fortfarande? 🙂

Kan köpas bl.a. här:
  • Talli vol 2 (Adlibris)
  • GG vol 1 (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Harrow County

För ett drygt år sen skrev jag om mina tankar efter att ha läst Cullen Bunn & Brian Hurtts The Sixth Gun, en serie som mixade vilda västern, skräck, och mytologi på ett mycket underhållande sätt. Och nu skulle jag vilja säga nästan exakt samma saker igen, efter att ha läst Bunns Harrow County, den här gången tillsammans med Tyler Crook som står för teckningarna i nästan alla de 32 numren.

Handlingen äger även den här gången rum i de mer lantliga delarna av USA, närmare bestämt i det lilla samhället Harrow County, och med huvudperson Emmy, en ung kvinna som lever tillsammans med sin pappa på en bondgård. Men från första början är det uppenbart att Emmys sanna bakgrund är någonting mycket mörkare, och att den har att göra med den bakgrundshistorien inte är Emmys sanna bakgrund, och att hon istället har någonting att göra med Hester Beck, den häxa som dödades av invånarna i Harrow County innan Emmy föddes.

Hester: En inte helt sympatisk person

Och så fortsätter det; Emmys liv blir mer komplicerat ju mer hon får reda på varifrån hon kommer, och hennes roll i samhället likaså där somliga är rädda för henne, medan andra söker hennes hjälp när det övernaturliga knackar på dörren. Precis som i The Sixth Gun lyckas Bunn skapa en egen värld med en egen mytologi och fylld av egendomliga varelser som jag aldrig sett förut; det är en mix av Bunns egna påhitt och saker plockade från muntliga berättelser han hört som barn, och mixen fungerar.

Det muntliga, ja. Ett ovanligt stilistiskt drag i båda dessa serier är hur Bunn berättar sin historia. Visst finns det gott om dialog och vanligt serieberättande, men framförallt två saker avviker från hur de flesta andra moderna serier fungerar:

  • Berättartext: Under många år har tendensen inom moderna kommersiella serier varit att minimera berättartext. Istället är det dialog som gäller, inklusive inre sådan, med på sin höjd enstaka textplattor som indikerar tid/plats (”New York”, ”Samtidigt i Björnlunda”, osv). Men Bunn struntar helt i det och gödslar istället med berättartext, och text som inte bara förmedlar fakta utan text som kommenterar / varslar om vad som komma skall / beskriver karaktärers tankar. Det ger ett smått gammeldags intryck, men också tack vare Bunns prosa ett intryck som vore det en sagoberättare som berättar för läsaren vad som hände.
  • Tempus: Prosaromaner är traditionellt skrivna i imperfekt, de berättar om någonting som har hänt. Det är så pass vanligt att det för min del inte egentligen märks att det är imperfekt; för min del känns det som om det som jag läser händer nu, dvs det är spännande och inte alls redan avgjort vad som ska hända. I serier är det däremot ovanligt eftersom de huvudsakligen är berättade i presens, men Bunn följer standarden för prosa och skriver alltså i imperfekt. Och i serieformatet där det är mer udda gör det att en tragisk, närmast ödesbestämd, stämning infinner sig: Bunn berättar om någonting som redan hänt, någonting som inte längre kan ändras till det bättre/sämre. Att Harrow County också ger intryck av att utspela sig i historisk tid, även om det inte går att mer exakt datera den, förstärker intrycket av en saga om någonting i det förgångna.

Alla Bunns serier är inte skrivna på de här sätten, det finns gott om serier han skrivit som är helt dialogdrivna och inte alls har samma stämning som de här två. De är inte dåliga de heller, även om jag inte läst så många av dem, men jag gillar verkligen den speciella atmosfär som Harrow County & The Sixth Gun har 🙂

Beröm också till Crook för hans stämningsfulla teckningar, inklusive en färgläggning gjord med hjälp av klassiska vattenfärger istället för med hjälp av dator
Kan köpas bl.a. här:

Blue Flag: Slutsummering

I och med den åttonde volymen har nu hela Kaitos serie om tonårskärlek kommit ut på engelska, och det är dags för några slutord om serien som jag redan berömt flera gånger och som jag också utnämnde till den bästa serien jag läste år 2020. Så nu är frågan: Höll den hela vägen?

Mitt svar blir lite kluvet. På ett sätt gjorde den absolut det; när den sista volymen dök upp köpte jag den såklart omedelbart och fängslades av den lika mycket som någonsin förut. De långa och omtumlande diskussionerna fortsatte, och här får vi till slut se hur Taichi reagerar när han till slut förstår exakt vad Toma känner för honom. Kanske såg vi till lite för lite av Mami, den karaktär som efter hand blev den allra intressantaste att följa, men bortsett från det, toppklass.

Kluvenheten kommer sig istället av slutkapitlet, och nu blir det
stora spoilers!

I kapitlet har vi förflyttats flera år framåt i tiden, och vi får se ett bröllop. Allting skildras i första person, men vems ögon vi tittar ut genom vet vi inte. Vi ser Futaba, bruden (hon gifter sig med en inte tidigare sedd person i serien), vi får se några andra bekanta ansikten. Men vare sig Taichi eller Toma syns till, förrän i slutet då Taichi dyker upp; han har varit på ett annat bröllop för en annan av hans gamla vänner som råkade inträffa samma dag, och möter därför vår osynliga huvudperson senare på kvällen. Och utan att det någonsin visas får vi till slut upplösningen på det tilltrasslade triangeldramat Futaba/Taichi/Toma: Taichi & Toma är ett par och de är till och med gifta.

Oväntat, absolut, och det är någonting jag ofta blivit när jag läst Blue Flag, men den här gången kändes det inte riktigt övertygande. Det känns inte omöjligt att Taichi efter flera år insett att han älskar Toma på ett romantiskt sätt (att han älskade honom för den han var redan tidigare har varit uppenbart), men det här känns lite för abrupt. En stor eloge till Kaito för att han vågar låta huvudpersonen i en seinen faktiskt vara bi och inte bara en biperson som Masumi, men jag skulle önskat att det känts lite mer underbyggt. Och det gäller egentligen hela slutkapitlet: Tidshoppet i sig är ok och ett vanligt grepp för sista kapitlet i serien som den här, men flera personer har förändrats så mycket att det är svårt att känna igen dem, både fysiskt och psykiskt :-/


Men på det stora hela är det här en fantastisk serie tycker jag, och i Kaitos efterord säger han något som delvis förklarar varför just jag tyckte så bra om den:

Jag kan bli mycket frustrerad när jag läser/ser någonting där alla problem för personerna som skildras skulle lösa sig om de bara vågade tala med varandra, så jag är helt på samma våglängd som Kaito här: Problem är oftast intressantare om de fortfarande är problem även när alla inblandade vet vad de andra tänker och tycker.

Dagens feelgood-serie: I Think Our Son Is Gay

I Think Our Son Is Gay är en underbart charmerande serie om en japanska familj bestående av mamma, pappa, och två söner, med fokus på mamman och den äldre av sönerna, Hiroki. Titeln förklarar exakt vad serien handlar om: Mamman anar (eller, hon vet) att Hiroki är homosexuell, men han har inte vågat tala om det för henne. Kapitel efter kapitel får vi se hur Hiroki råkar avslöja sig själv genom sitt ordval, sina böcker, sina datorsökningar, och hur han pratar om sin bästa ”vän” Daigo, alltmedan mamman i smyg tycker han är gullig som är så uppenbar med sin läggning men tror att ingen märker någonting:

Hirokis reaktion efter att han på sidorna innan råkat referera till sin eventuella framtida pojkvän

Och i praktiken är det hela serien! Vi får veta mer om Hiroki allt eftersom, som att han föredrar mycket maskulina män (han försöker gömma sin nyinköpta bok med titeln ”Magnificent Men of Muscle”), och hur mycket han tycker om Daigo (när han tappar bort en liten fånig present han fått av Daigo blir han djup deprimerad). Och vad gäller mamman får vi se hur hon lär sig mer om sin son och gärna vill hjälpa honom men inte kan göra det eftersom han ännu inte kommit ut ur garderoben.

Det är hur uppenbart som helst att seriens skapare Okura velat göra en serie som avväpnar med hjälp av hur söt den är, både Hiroki själv och hur hans mamma så enkelt accepterar det hela. Så för den som vill läsa en serie som skildrar svårigheter med att vara en homosexuell pojke i dagens Japan är det helt fel serie; den här vill omvända de som har fördomar med att visa en förälder som enbart ser det rara i ett barn som kommit upp i den åldern att hen börjar bli intresserad av kärlek. Som när mamman undrar över om skolkamraten Daigo, Hirokis uppenbara förälskelse: Hon vet inte om Daigo också är homosexuell, men det enda hon oroar sig över är att i så fall kommer Hirokis förälskelse inte bli besvarad och det är synd om Hiroki. Med andra ord, hon är oroad över att Hiroki kommer bli ledsen öven en icke besvarad kärlek, ingenting annat 🙂

En liten smula sälta finns det när det kommer till pappan (som för den delen är besynnerligt frånvarande, det verkar som om han jobbar på en annan ort och mycket sällan kommer hem på besök). Pappan är nämligen helt ovetande, så han frågar glatt Hiroki om han blivit kär i någon flicka ännu, pratar obekymrat om Hirokis framtida fru och barn, osv, vilket förstås gör att Horki blir helt ställd och inte vet vad han ska säga (som mamman konstaterar i sidan härovan är Hiroki en usel lögnare). Det är inte illa ment av pappan så vad han kommer säga i framtida volymer om/när han får veta att Hiroki är homosexuell vet jag inte, även om jag anar att det inte kommer gå illa med tanke på seriens stämning i allmänhet, men jobbigt för Hiroki är det. Och därför är det tur att den andra personen i Hirokis liv som umgås med honom varje dag förstås också förstått vem Hiroki är: Lillebror Yuri är ung men helt medveten om vad som pågår:

Jag ser verkligen fram mot fler volymer av I Think Our Son Is Gay. Den är nästan helt konfliktfri så i någon mening verklighetsfrånvänd, men ibland är det väldigt skönt att spendera tid med någonting där de allra flesta människorna är vänliga och vill väl, och då är det här ett utmärkt sätt att göra det 🙂

Kan köpas bl.a. här:

PS. Om man vill spendera en sån där gemytlig tid med någonting nytt men som inte är en serie kan jag rekommendera Becky Chambers vars senaste bok, ”A Psalm for the Wild-Built” är en sådan bok, eller för den TV-sugne ”Ted Lasso” vars andra säsong just nu pågår.

Kort-kort: The Postman from Space

Eftersom det förra inlägget handlade om en misslyckad serie tänkte jag skriva ett litet inlägg om en betydligt mer lyckad, nämligen The Postman from Space av Guillaume Perreault. Det är en liten bagatell, mycket enkelt berättad, och avsedd för riktigt unga läsare, men det är en charmig och gemytlig bagatell som berättar om en dag i brevbäraren Bobs liv. Det är inte en vanlig dag, för istället för sin vanliga postrutt som han kan utan och innan måste han den här dagen leverera paket till helt nya ställen. Så Bob tar sitt lilla rymdskepp och ger sig iväg, föga anandes hur komplicerat uppdraget kommer bli…

The Postman from Space är upplagd som en klassisk berättelse för små barn: Varje leverans ser i grunden ut på samma sätt, med ett paket som Bob inte vet vad som är i det, och en mottagare som han inte vet hur han ska hitta. Det är hur lätt som helst att föreställa sig att någon högläser boken som en godnattsaga, med de tydliga upprepningarna och de återkommande små mysterierna (Vad är i paketet? Vem ska få det? Hur ser planeten ut? Vad kommer gå fel den här gången?). Dramatiken är småskalig, som att glada hundar äter upp Bobs lunch, eller att han ramlar i en lerpöl, så det är ingen risk att någon blir rädd även om det kan vara spännande att se hur det går.

Det är helt medvetet som jag beskriver TPfS som vore den en bilderbok för de minsta, för det är verkligen så det känns när jag läser den. Rytmen, de lättlästa teckningarna, den lika lättlästa historien; allt påminner om den klassiska bilderbokens form. Perreault gör det bra, det här är en bok jag skulle gillat som riktigt liten, och som vuxen är den faktiskt också riktigt mysig att läsa. För den vuxne finns det också en liten extra komisk poäng i leverans #4, när det för en gångs skull är lätt för Bob att hitta adressaten, men där adressaten väger skriva på att han tagit emot leveransen innan Bob gjort honom en tjänst…:

Kan köpas bl.a. här:
  • The Postman from Space (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)