En liten besvikelse: Mandrake the Magician

Postat den
Omslaget (något beskuret)

Omslaget (något beskuret)

Mer än 4 år efter att jag beställde den dök samlingen av serien Mandrake the Magician med de första årens helsidessidor från söndagstidningarna till slut upp; jag har ingen aning om varför förlaget Titan blev så försenat, men som sagt, nu existerar boken på riktigt!

Och då är det synd att det visade sig att trots att Lee Falk står för manuset här, precis som i den så gott som samtidigt debuterande Fantomen-serien, så är det här inte alls lika rolig läsning som den sistnämnda. Av Fantomens snärtiga replikföring syns inga spår, och äventyren som knåpas ihop är långt efter Fantomens vad gäller komplexitet och spänning. Det här är historier där det inte lagts ner mycket krut på att få handlingen att hålla ihop logiskt utan saker och ting händer lite så där hipp som happ.

Jag misstänker att ett skäl är just att det handlar om söndagsversionen av serien: Med en sida/vecka är det mycket svårare att få upp trycket och tempot eftersom det går så pass långt tid mellan publiceringarna att du inte kan ha en alltför komplex handling då en sådan riskerar att läsarna lär få svårt att hänga med i svängarna. Det skulle vara intressant att läsa dagstidningsversionen av serien för att se om det stämmer.

Men det är inte enda orsaken, med tanke på att Fantomens söndagsserie visserligen också den är enklare än dagstidningsversionen men trots det är den rolig att läsa. Tyvärr är det så att Mandrake och hans vapendragare Lothar (de är de enda två återkommande karaktärerna under de här åren) är relativt bleka och ointressanta jämfört med den mystiska Fantomen och den rivigt Diana.

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

Dessutom fungerar Mandrakes magi här som en evig deus ex machina: Alla problem, oavsett vad de är, kan lösas genom att han trollar till det. Här och där står det visserligen att det bara är illusioner, men det är ärligt talat en ren lögn med tanke på sidor där Mandrake och Lothar flyger över höga murar, använder flygande mattor, förvandlar en rasande panter som just ska döda en kvinna till en liten kattunge och så vidare. Han är kort sagt en superhjälte som kan göra exakt vad som helst, dvs om manuset kräver riktigt trolleri så gör han det, och om det kräver att det bara är illusioner så är det det som gäller.

Med andra ord är själva gimmicken med serien, Mandrakes trolleri, uselt definierad och en bluff, vilket gör att serien samtidigt som den lider av liknande problem som många Stålmannen-serier gör (hur får man en spännande handlingen när huvudperson i princip kan lösa alla problem närhelst hen vill?) också har problem eftersom jag som läsare inte från en sida till en annan vet vad han kan göra.

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag kunde inte låta bli att tänka på en annan likaså samtida serie med en superhjälteliknande huvudperson som också led av ett undermåligt manus: Alex Raymonds Blixt Gordon. Den har ofta samma känsla av att sida bara följer på sida, utan tempoväxlingar eller spänning, och med färglösa huvudpersoner. Den hjälps dock upp av Raymonds teckningar som gör att jag kan förlåta en hel del (dock inte allt…), och även om Mandrakes tecknare Phil Davis är bättre än jag trott så är han inte i närheten av lika bra som Raymond (vars stil faktiskt påminner en hel del om Davis).

Det finns mer saker jag skulle kunna skriva om serien, som det besynnerligt repetitiva inslaget att alla äventyr de här första åren har som en detalj ett älskande par som inte får/kan/har tillåtelse att gifta sig men det kirrar Mandrake såklart, med bröllop som följd; jag tror att det var när jag började läsa det fjärde äventyret och en olycklig älskande dök upp som jag först tänkte att nu får väl Falk skärpa sig, han tänker väl inte dra till med paret med problem igen, och så gjorde han det.

Eller hur Lothar skildras, dvs definitivt problematiskt (plus för en färgad person i snudd på huvudroll och för att Mandrake uppenbarligen tycker bra om honom, stort minus för hans mycket karikatyrartade utseende, primitiva språk, och, well, hela hans karaktär!).  Men jag tror det får räcka nu.

Det var intressant att läsa den här serien men ärligt talat bara av historiska skäl och för att det är en serie jag gillade som liten då jag läste betydligt senare episoder av den i Fantomen-tidningen. Nu är min nyfikenhet släckt, så även om Titan skulle börja spotta ur sig volymer i en mycket raskare takt kommer jag knappast köpa några fler:-)

Jannah

Postat den

Jannah - omslag

Svensk science fiction har onekligen blivit vanligare men det känns ändå som om det är långt mellan gångerna jag läser någonting där det svenska ursprunget är tydligt; det vanliga är att det skulle kunnat varit SF från vilket land som helst och att det svenska ursprunget mest är en obetydlig detalj.

Därför är det skoj att läsa en serie som Jannah – Sista året på Jorden, första delen i en science fiction-serie gjord av Frida Ulvengren och Johan Jergner-Ekervik (jag tror att det är ett samarbete både vad gäller teckningar och manus). Att det är Sverige, må vara ett framtida sådant, som skildras känns som en viktig del och inte bara som en detalj.

Vi får följa några människors liv, och varför de börjar lockas av tanken på att emigrera till planeten Jannah, en planet de inte vet mycket om förutom att där kanske man kan få chansen till ett nytt liv. Några av dem är helt enkelt inte nöjda med sitt nuvarande liv, medan andra snarast behöver fly från sina problem. Med andra ord, de är som utvandrare varit i alla tider: De önskar sig ett bättre liv.

Och medan några av dem redan bor och arbetar i rymden bor några kvar i Sverige, på landsbygden eller i stan, och det är här igenkänningsfaktorn dyker upp, framförallt i de lantligare scenerna: Även i framtiden känns Sverige igen, med de smått dystra granskogarna, och människorna som inte precis brinner av lust att dela med sig av sina känslor.

Jannah - vardag

Så ett stort plus för miljön och personskildringarna, och för ambitionsnivån med den relativt stora gruppen huvudpersoner som alla ska presenteras och ges en personlighet, och en historia som både ska fungera som science fiction och som berättelsen om det nya landet. Givetvis hade inte heller blivit ett plus om det inte hade lyckats men det har man, åtminstone så långt som den här delen sträcker sig; när en av personerna på slutsidorna försvinner ur historien kände jag att jag kommer sakna hen, så mycket hade jag redan börjat relatera till denna.

Teckningarna är vad skulle kalla jordnära, med en färgskala som får mig att tänka på Jan Lööfs Ville, en av de få tidigare svenska sf-serierna, och det kan nog vara en orsak till att jag gillar den. Och för den delen, att det finns så få föregångare gör också att jag associerar till den:-) Men även mer klassiska sf-motiv har den rätta rymdkänslan och utan det hade det här varit en svagare serie, absolut!

Jannah - rymden

Mer tänkte jag inte skriva idag; jag lär skriva mer om Jannah när serien är avslutad. En lovande start är det, så även om det såklart inte finns några garantier vad gäller fortsättningen så tror jag nog att det här kommer bli riktigt bra, när krutröken lagt sig. Redan nämnda Ville, min gamla personliga favorit Spindlarnas rike (sorgligt nog oavslutad), men sen kommer jag inte på några fler högkvalitativa sf-serier med den här genuint svenska stämningen. Kul!

SIS 2016: Fler fanzin

Postat den

Idag: Fyra fanzin från SIS utan skräck, ett ren humor, tre om relationer (men också de med en hel del humor).

Baguettelimbo av Olof Eneroth: Gillar du humor med våldsamma känslor angående mat? Då kan det här fanzinet vara någonting för dig, med tio sidors desperat jakt på baguetter till lunch, när det hemska inträffat att de är slut i cafeterian. Och när någonting sådant händer finns det förstås ingenting annat att göra än att försöka överlista de onda anslagen mot baguetteälskaren Mirko.

Baguettelimbo

En bagatell, javisst, men en rolig en, med ett tydligt släktskap med en del manga där liknande fixeringar vid obetydliga saker också används humoristiskt. Men utan att därför kännas som en i mängden halvdana manga-inspirerade serier för här är det snarare någon som förstår kärnan istället för ytan; teckningarna har schvung och egen stil.

En liten kritik dock: Jag tror jag skulle föredragit serien på svenska. Jag förstår att det är lockande att skriva på engelska eftersom man då mångdubblar de potentiella läsarna, men det kommer ofta på bekostnad av språket. Här är det inga direkta fel i texten, men det flyter inte på riktigt så bra som det skulle kunna.

Snö, vitt som papper av Stef Gaines: Ett gammalt fanzine som jag inte köpt förrän nu, med en julkalenderserie från 2011 med korta serier om serietecknaren Linus och hans lika serieinvolverade vänner. Som alltid med Gaines serier är det alltid lika trevligt att läsa eftersom de har så bra seriekänsla, dvs det här är en person som verkligen vet att teckna serier är någonting helt annorlunda än att illustrera en historia.

Snö, vitt som papper

Linus har råkat ut för någonting som Prinsen också gjort…

Med ett vinjettformat som det här så är det givetvis ingen djup och involverande historia som presenteras, men jag hinner ändå lära känna personerna så pass mycket att de får en egen personlighet och att både de allvarliga och de roliga sidorna fungerar. Plus, att det här skymtar förbi karaktärer från andra av hennes serier, som Prinsen från fjolårets bok Björnen & Prinsen gör det förstås enklare att relatera till dem:-)

Det första ragget av My Palm: Och apropå den länkade recensionen av fanzin från förra årets SIS köpte jag också i år ett vad jag misstänker är självbiografiskt fanzin av My Palm.  Jag tycket mycket om Den bästa vänskapen så att köpa Det första ragget var självklart!

Som titeln utlovar handlar det den här gången alltså inte om ett existerande förhållande utan istället om tiden innan: Hur i #%&/%&€ ska man bete sig egentligen när man i början är osäker på hur man över huvud taget ska visa att man är eller inte är intresserad av någon annan, om man dessutom har lite dåligt självförtroende och inte vill göra någon ledsen?

Ett inte så enkelt problem, men om det är jobbigt att försöka lösa själv så kan man istället roas av det här fanzinet som presenterar problemet i all sin komplexitet och inneboende humor, som skräcken för SMS ifall det är någon som man gett sitt telefonnummer till för att vara snäll men som man verkligen inte är det minsta intresserad av.

Det första ragget

Jag säger ungefär som jag gjorde förra året: Energiskt, personligt och underhållande, och det är så fanzin ska vara:-)

Kontroll av Elias Ericson: Ett lite skamligt erkännande: Jag har inte läst Elias Ericsons Åror som kom ut för några år sedan. Delvis beror det nog på att jag sällan har samma smak som bokens förlag Galago och därför inte följer deras utgivning alltför noggrant, men det kan jag inte skylla på i det här fallet eftersom jag både vet att boken finns och att jag tror att jag skulle tycka om den. Med andra ord, det har helt enkelt inte blivit av:-/

Men nu har jag åtminstone läst ett sprillans nytt fanzin av honom och mycket riktigt passade det min smak. Här är det inte en lång historia som gäller utan istället ett sammelsurium av enstaka illustrationer och serier från en ruta till flera sidor långa. Det finns alltid en risk att det kan kännas rörigt med en sån blandning men inte den här gången: Allt känns som om det hör ihop eftersom de alla delar samma syfte: Att visa upp Elias Ericson och hans känslor för världen.

Som han själv skriver på första sidan:

Triggervarning för ångest, alkohol och grafisk självskada.

Och det stämmer fint det; allt som utlovats ingår, men om det var allt skulle det nog ha blivit lite tradigt i längden med tanke på att fanzinet är relativt tjockt. Här finns också glädje, som i Bra saker i Elias liv, och liksom i My Palms serier en stor dos energi.

Kontroll

Faran med självbiografiska serier av det här slaget är att det blir för mycket av introverta känslor som nog kan vara en slags katarsis för tecknaren men som kanske inte är lika intressanta för läsaren. Men här undviks faran: Allt är inte elände, formatet varierar från sida till sida (och variationen lättar upp), och framförallt finns det också självanalys, resonemang om varifrån känslorna kommer och varför de yttrar sig som de gör. Allt tillsammans gör att känslan när jag läst tidningen är att det var en mycket intressant resa och en inblick i hur en annan människa fungerar och tänker.

Och därmed är det nog slut med fanzinrecensionerna från årets SIS (förutom Li Österbergs Agnosis som jag tänkte ta när jag läst klart hennes bok Ljusförgörerskan); som tidigare sagt blev det inte lika många fanzin i år pga vädret. Som alltid tycker jag att min mycket kaotiska metod att köpa fanzin, dvs att gå runt bland borden och se om någonting fångar mitt intresse, verkar fungera finfint eftersom jag nästan alltid gillar det jag läser. Fast helt felfri är metoden inte: Jag misstänker att jag nog missat en del bra saker, i år som alla år. Men med lite tur får jag syn på missade godbitar nästa år i stället:-)

SiS 2016: Fanzin à la skräck

Postat den

Argh, nästan två veckor sedan senaste inlägget! Jag har ingen ursäkt, förutom att 40 avsnitt av Gravity Falls (förträfflig underhållning) och 12 romaner av MaryJanice Davidson (dito) kommit emellan:-)

Hur som haver, SiS 2016! Som alltid var det väldigt trevligt att strosa runt på festivalen, även om jag den här gången bara var där på lördagen; vädret var så fint att jag kände att jag var tvungen att åka ut på landet till söndagen. Så det blev lite färre inköpta fanzin mm, och jag har pga ovannämnda orsaker inte hunnit läsa dem förrän nu. Men det gör eventuellt inte så mycket eftersom jag köper fanzin som jag tycker verkar intressanta när jag tittar i dem, och ibland innebär det att de kan vara flera år gamla eftersom jag missat dem förut…

Nåja, till verket, och jag startar med tre stycken skräckisar idag:

Psalm 666 av Dennis Gustafsson: Viktor Kasparsson slår till igen, med ett hela 4 sidor långt äventyr😉 Det här är mest ett kuriosum eftersom serien redan publicerats i boken Vinterbrand, men där handlar det om en senare omtecknad version, lite mer polerad i stilen jämfört med den här tidigare varianten. Hur som helst, Viktor Kasparsson är en alltid lika läsvärd serie, till och med i det här minimala formatet. Och det känns nog som om jag nästan föredrar stilen här, fast det kan förstås ha att göra med att ett mysigt litet fanzin känns mer passande för den korta berättelsen än en singelsida i ett större format gör!

Viktor Kasparsson - Psalm 666

I väntan på tåget / Västerås nästa (inte helt säker på titeln) av Nelly Karlsson: En tecknare som jag recenserade redan förra året, då jag läste hennes Polarnatt. Då skrev jag att jag borde ha köpt fler av hennes fanzin, men givetvis hade jag glömt det i år så att jag köpte Västerås nästa var enbart för att den såg trevlig ut; det var först nu när jag kollade upp om jag nämnt henne förut som jag såg att det hade jag visst gjort…

Det här är också en kort berättelse, om Lidija som medan hon står på perrongen och väntar på tåget mot Västerås pratar i mobilen. Precis som med Polarnatt gillar jag teckningarna här; fokuserade och proffsiga, inklusive textningen (som det ofta är lite si och så med i många fanzin), och mycket rörelse, framförallt med tanke på att det huvudsakligen är ett telefonsamtal som skildras.

I väntan på tåget

Historien är enkel och kanske inte direkt överraskande, och känns mest som någonting att hänga upp teckningarna på. Godkänt, men Polarnatt kändes mer personlig i tonen. Jag borde verkligen ha tittat igenom hennes andra fanzin bättre (om de fanns några); jag får hoppas att jag får chansen igen 2017:-)

Nio år av Kenneth Larsen: Uppenbarligen var mitt öde i år att köpa mycket korta skräckberättelser; I väntan på tåget är med sina 9 sidor den klart längsta av dem. Men det är såklart hur man använder sig av sidorna som är det viktigaste, och Kenneth Larsen använder sina 6 sidor (well, fanzinet har 12 sidor, men varannan är helt svart) förnämligt  i den här rysaren.

Nio år

Med det begränsade utrymmet gäller det att berätta effektivt och det gör han; de tomma svarta sidorna gör att lästakten går ner, och de stämningsfulla teckningarna som utnyttjar kontrasterna i det svartvita formatet alldeles utmärkt inbjuder också till en läsning där man stannar till på varje ruta. Med andra ord, rytmen i serien känns helt rätt, och det är någonting som är svårt att få till. Här resulterar det i någonting som närmast känns som en känsla av overklighet, nästan poetisk. Högsta fanzin-betyg, helt enkelt!

Så, tre bra fanzin, med Nio år som höjdpunkten. Härnäst: Fler fanzin, men utan skräckinslag. Om man nu inte räknar svår ångest och pinsamma situationer som skräck förstås!

Benny Björn & Henriettas monsterbok

Postat den

Woohoo igen, en till omgång med serier inriktade på unga läsare från Cosmos Comics! Liksom förra gången handlar det om en Benny Björn-bok av Philippe Coudray och en bok av Ricardo Liniers, närmare bestämt Benny Björn tänker utanför ramarna & Henriettas monsterbok.

Den mycket sanningsenliga Benny Björn-titeln består återigen av en sida långa historier som leker med logik och med absurdism. Och precis som förra gången säger jag att det här är en typ av serier som några kommer älska för känslan av triumf när man förstår det roliga, medan en del nog kommer ha svårt att förstå poängen/erna.

Benny Björn tänker utanför ramarna

Jag gillar det, speciellt när serien drar åt det absurda hållet, och jag misstänker att jag skulle gillat den som liten också, när jag precis hade lärt mig läsa själv. Och det där med att läsa själv är nog viktigt när det gäller Benny Björn, för som jag skrev redan förra gången är det här en knepig serie att läsa högt; det är en knep och knåp-bok för läsningen uppkrupen i en soffa, där man själv ska klura ut vad som händer.

Henriettas monsterbok däremot fungerar förträffligt som högläsning: Henrietta ger sig med sina färgpennor som hjälp på att göra en egen serie, och boken innehåller både Henriettas serie ”Monstret med tre huvuden och två hattar” och skildringen av hur hon skapar serien, allt sammanvävt till en enda berättelse:

Henriettas monsterbok

Här finns det gott om möjligheter att extemporera för högläsaren, när Henrietta funderar på vad som ska hända härnäst och när hon förklarar för sin nalle vad som händer i hennes serie. Och om något monster i hennes serie skulle verka väl läskigt är det ingen större fara eftersom ramberättelsen verkar nedtonande. Visst skrämmer Henrietta till och med upp sig själv lite grann, men hon har ändå full koll på sin egen historia.

Liksom Liniers tidigare bok Regnballongen är Henriettas monsterbok också utförd i klassisk barnboksstil, men den här gången är de känsliga utomhusteckningarna ersatta av färgsprakande naiva dylika, när Henrietta ritar. Den godmodiga och sympatiska tonen har böckerna gemensamt, men teckningarna (förutom de i ramberättelsen) är desto mer olika. Och Linier behärskar båda stilarna utan problem; själv har jag alltid gillat den här typen av starka färger när de fungerar, och eftersom de gör det här värderar jag den här boken lite högre än den tidigare. En hårsmåns skillnad, men ändå:-)

Som sagt, två bra böcker till för våra yngsta läsare: En för de som gillar surrealism och knasigheter, en för de som föredrar en mer traditionell historia med ett lite lugnare tempo. Eller, såklart, båda, för de som vill läsa fler bra serier, och det vill väl alla?

Mary Wept Over the Feet of Jesus

Postat den

Mary Wept Over the Feet of Jesus - cover

Efter att ha läst Chester Browns mycket personliga (och i mitt tycke också på alla sätt usla) inlägg i debatten om prostitution, Paying For It, kan jag inte säga att jag var så där överdrivet lockad av att läsa mer i samma stil. Men nu sitter jag här igen, med en ny bok av Chester Brown, som återigen har som huvudtema prostitution: Mary Wept Over the Feet of Jesus.

Och en liten varning: Jag kommer texten igenom jämföra med Paying For It, något jag vanligen inte gör eftersom jag oftast fokuserar på att läsa böcker som fristående verk, men den här gången känns det omöjligt på grund av de tydliga och avsiktliga likheterna böckerna emellan.

Varför har jag då gett mig in på att läsa Mary Wept…? Jo:

  • Trots att Paying For It inte var bra ens som en ren serie, om man bortsåg från det ideologiska budskapet, så tycker jag Brown kan det här med hur man får läsaren att vilja läsa vidare. Så oavsett hans nuförtiden mer känslolösa teckningar flyter läsningen fascinerande bra, och jag tycker dessutom om stilen i teckningarna.
  • Han har tidigare gjort serier med religiöst innehåll och de har varit fascinerande, så hoppet är att avsaknaden av självbiografiskt innehåll skulle kunna göra den här boken bättre.

Och först som sist: Mary Wept… är, tycker jag, en bättre bok. I och med att Brown inte själv är med i serierna slipper jag irritationen av att hela tiden vilja skaka om honom och säga åt honom att skärpa sig. Så, läsningen är helt simpelt inte lika frustrerande!

Mary Wept Over the Feet of Jesus - Cain & Abel

Kain och Abel möter sin gud

Dessutom saknas den värsta stelheten i illustrationerna den här gången; kanske mest på grund av att scenerna i Paying For It var så extremt likartade, medan de här finns betydligt mer variation i miljöerna och händelserna. Brown kan teckna serier, det är helt klart.

Men tyvärr dras boken återigen ner av att den så uppenbart skrivits mer som ett debattinlägg än som en intressant bok. Den här gången gäller det hur prostitution skildrats i bibeln, och boken skildrar ett antal scener ur bibeln där prostitution spelar en roll.

Eller åtminstone ett antal scener där Brown anser att prostitutionen spelar en roll, för det är, föga förvånande, en mycket personlig tolkning av bibeln som ligger bakom. Och precis som med Paying For It är det tämligen oklart för mig som läsare vad avsikten med skildringarna är; jag har svårt att i dem se några ställningstagande vare sig för eller emot prostitution. Fast det är klart, det är kanske en vinst för Brown, för när det gäller Paying For It framstod skildringarna som en oerhört stark propaganda mot prostitution…

Hur som helst, serierna i sig är intressanta och tankeväckande, och att Brown har sin egen tolkning av de bitvis välkända historierna gör dem bara bättre. Som den förlorade sonen, där fadern säger saker som definitivt är Browns egna inslag, eller den om slavarna som får ansvaret för sin ägares pengar. Fascinerande och stimulerande versioner, men med ett stort problem: Efterordet.

Mary Wept Over the Feet of Jesus - The Prodigal Son

Den förlorade sonens fader berättar för den icke-förlorade sonen varför fadern agerat som han gjort

För precis som i Paying For It finns det här ett efterord som förklarar vad meningen är med serierna, och hur de ska tolkas. Och proportionerna serier/efterord är ganska extrem: 170 sidor serier, 100 sidor efterord, och eftersom en seriesida går mycket fortare att läsa skulle jag misstänka att jag spenderade högst en femtedel av tiden med själva serieläsningen:-/

Fast problemet är förstås inte längden på efterordet utan innehållet, för här kommer Brown snuddande nära konspirationsfanatikernas världsbild. Det är inte alls lika frustrerande och irriterande som i Paying For It eftersom det här inte handlar om att rättfärdiga Browns egna utnyttjande av prostituerade utan istället om hur bibeln över tid har förvanskats till att bli anti-prostitution, medan de ursprungliga texterna istället var för det.

Om man bortser från att Brown verkar tycka att prostitution är bibelns huvudämne så är argumenten inte direkt starka, hämtade som de är från oklara källor och i sann konspirationsanda noggrant utvalda (om det finns 100 källor som säger en sak och 1 som säger en annan är det helt OK att välja den ensamma, alltid). Fast egentligen är det också relativt ointressant för det starkaste intrycket jag får är ett och endast ett: Brown är så fanatiskt intresserad av prostitution att allting annat lämnas därhän.

Faktum är att efterordet mest av allt påminner om de tättskrivna stencilerade pappren man brukade se uppsatta på allmänna anslagstavlor, träd, eller varhelst de fick plats på innan internet dök upp, och som alltid beskrev någonting som var oerhört viktigt för upphovspersonen men för alla andra framstod som synnerligt obegripligt. Typiskt för dessa var också de ymnigt förekommande noterna; de som skrev var så uppslukade av sitt ämne att allting måste förklaras i detalj.

Samma sak här, där noterna som sagt börjar på sidan 173, efter serierna. Och eftersom det är viktigt att man verkligen förstår precis allt som Brown säger börjar på sidan 213 noterna för noterna. Och på sidan 263 börjar sedan, givetvis, noterna på noterna på noterna… Jag uppskattar meta-inslaget, även om det är oavsiktligt, och också att 20 sidor av noterna består av en serie, men som sagt, det känns mest sorgligt ändå.

Mary Wept Over the Feet of Jesus - Notes

Ett uppslag noter; klicka för större version som går bättre att läsa (trots min icke-optimala scanning…)

Sammanfattningsvis skulle jag tyckt betydligt bättre om boken om den bara bestått av de 170 inledande sidorna med serier (och OK, den 20 sidor långa serienoten också), utan efterordet, eftersom efterordet enbart förminskar serierna, och exegetiken i mitt tycke är rätt ointressant. Brown har även förut haft noter till sina serier, inklusive de religiösa, men den här gången går han alldeles för långt i sina förklaringar; han verkar inte lita på läsaren över huvud taget. Vilket är synd eftersom han, som sagt, är verkligt bra på att berätta medelst serier; han är, tillsammans med till exempel Dave Sim, ett utmärkt exempel på serieskapare som borde hålla sig till serier och lämna analyserande texter därhän.

Leonard Starr + Stan Drake = Kelly Green

Postat den

Kelly Green - cover

Här har vi en serie som med tanke på förutsättningarna borde blivit en klassiker: Leonard Starr, mannen bakom serien Mary Perkins som jag berömt så mycket här på bloggen, framförallt för manuset, i ett samarbete med Stan Drake, mannen som så förtjänstfullt tecknade Juliet Jones, där Starr står för manus och Drake för teckningarna. Dessutom kunde de ta ut svängarna eftersom serien ifråga var avsedd för den europeiska marknaden, och de därför inte behövde bekymra sig för försiktiga dagstidningsredaktörer. Men tyvärr, Kelly Green blir aldrig så bra som den borde ha blivit:-/

Jag har läst några av Kelly Green-albumen förut, närmare bestämt de två första som översattes till svenska en gång i tiden, men de satte inga större spår hos mig. Men eftersom jag upptäckt kvalitén hos Mary Perkins sedan dess tänkte jag att det kanske skulle kännas annorlunda den här gången, när nu alla fem albumen getts ut i en tjock engelsk bok.

Och jodå, visst finns det kvalitéer hos serien. Starrs manus lyckas faktiskt ofta vara svåra att förutse, dvs vem som kommer visa sig var skurken är långt ifrån uppenbart. Karaktärerna gör också anspråk på att vara tredimensionella, även om de i ärlighetens namn inte kommer längre än till max 2.5D (och de gäller bara en handfull karaktärer, de andra kommer inte ens upp i 2D…). Överlag är historierna också varierande, trots den lätt klichéartade bakgrunden med en huvudperson (dvs KG) som är polisänka och jobbar som go-between mellan kriminella och deras offer (typ lämna över lösensummor osv), och de ex-kriminella som hjälper henne.

Drakes teckningar är också svårt att klaga på, åtminstone rent formellt. Precis som i Juliet Jones tecknar han precist och med känsla, och dessutom kan han variera stilen så att det inte blir alltför sent, någonting som alltid är en risk med den här typen av fotorealistiska illustrationer. Men en smula stelt kan det ändå bli här och där; min känsla är att Drake inte har riktigt samma personliga förhållande till Kelly Green som han hade till sina egna karaktärer i Juliet Jones.

Kelly Green - Friend

Utgåvan är i svartvitt och med tanke på den gräsliga färgläggningen i de tidigare utgåvorna, woohoo för det!

Men det finns som sagt problem, och de är inte så små:

  • Jag får aldrig någon relation till Kelly Green utan hon känns serien igen väldigt opersonlig. Problemet skulle jag säga är att hon själv inte har några nära relationer. Det ex-kriminella gäng som hjälper henne är för all del trevliga och hon uppskattar dem, men vänner är de inte. De personer som hon under seriens gång visar tendenser att knyta an till försvinner lika snabbt igen (ofta mördade), och utan emotionella bollplank förblir hon för mig ointressant som person.
  • De där mördade eventuella nära vännerna? Det är även det ett problem med serien, nämligen dess opåkallade brutalitet. Här är det gott om mord, misshandel och tortyr (och t o m kannibalism), och även om Starr vet hur man på ett bra sätt komplicerar dylikt känns det ändå spekulativt, som inslag som finns med bara för att det var tillåtet i europeiska serier. Om inslagen var Starrs egen idé eller om de föreslogs av redaktörerna har jag ingen aning, men lätt unket känns det hur som helst.
  • Om det finns drag av spekulativt våld kan ni nog gissa vad det också finns spekulativa inslag av: Sex & naket. Samma sak här, nämligen att det är svårt att frigöra mig från misstanken att dessa inslag finns med bara för att man får. Alla gånger det blir naket känns det inte spekulativt, men några gånger är motiveringarna till att KG (eller någon annan kvinna) ska visa upp sig, hur ska jag säga, mycket krystade…
  • Cynismen och svartsynen är alldeles för stor, och det passar inte ihop med de bra delarna av Starrs manus. De fyra första albumen slutar alla på en mycket deprimerande not, där KG visserligen överlevt men allt är ändå skit. Jag skulle gissa att det femte och sista albumets lyckligare slut beror på att Starr vid det laget visste att serien inte skulle fortsätta, och därför inte längre kände sig pressad att vara ”vuxen” och ”realistisk”, något som alldeles för ofta tolkas som att tillvaron är deprimerande och hopplös.

Så nä, det är en inte så bra serie som här och där visar antydningar till storhet, men där det positiva alltid kommer av sig. Ta den där kannibalismen till exempel, som när den händer i serien definitivt skulle kunnat vara en episod ur Mary Perkins. Men här, efter att Starr i sant god form vare sig fördömt eller accepterat den (den sker på grund av risk för svältdöden) och överlåter på läsaren att göra den moraliska bedömningen av personen ifråga, i en scen som är föredömligt agerad, så avslutas scenen ändå med att hen skjuts ihjäl av maffian för att hen inte ska kunna rätta till orättvisorna som det stora oljebolaget ansvarar för. Och vips har det positiva dränkts i det cyniska.

Kelly Green är mer ett kuriosum där två mästare på dagstidningsserier ger sig på en annan typ av serie än någonting man måste läsa; om man är ute efter läsvärde så läs Mary Perkins istället för där fungerar manuset mycket bättre. Men om man är nyfiken på att se vad Starr & Drake tog sig för när de samarbetade så kan man gott kasta ett öga eller två i den här boken, för den har definitivt sina poänger trots allt!

Kelly Green - Comics

Kelly Green på San Diego Comic Con, inklusive några kända ansikten

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 227 andra följare