Ny design

Postat den

Ok, jag gillade mitt gamla WordPress-tema men det hade en nackdel: Bredden var fixerad till 495 punkter och det har alltid känts som lite för smalt för en del seriesidor. Så nu provar jag ett annat, bredare, tema. Inte riktigt lika snyggt tycker jag men jag ska se om det går att anpassa lite mer (som kanske märks tycker jag om teman som inte har kritvit bakgrund till texten, men eftersom de flesta WordPress-temana har det så kanske jag kommer ta ett sånt ändå…).

Så det kanske blir fler ändringar av utseendet, vi får se!

Smått & Gott: Best of Enemies Part Two

Postat den

Best of Enemies Part Two - cover

Första delen av Jean-Pierre Filiu & David Bs (manus & teckningar) serie om USAs knepiga politiska historia med Mellanöstern var en intressant bok även om jag inte var helt nöjd med manuset som var rätt hattigt. Nu har jag precis läst del två, fullständig titel Best of Enemies – A History of US and Middle East Relations – Part Two: 1953-1984, och tyvärr måste jag säga att det som var dåligt i den första delen är snäppet sämre den här gången :-/

Det första delen täckte 170 år och var indelad i fyra kapitel med olika teman, men den här gången märker jag knappt att ett kapitel tar slut och ett annat börjar eftersom sidorna ändå känns förkrossande likartade: En lång radda namn och en lika lång radda deprimerande händelser gör att det blir nästan omöjligt att vare sig bry sig om de enstaka händelserna eller följa med i vem som gör vad och varför.

Att det är USAs förhållande till Mellanöstern som utlovas glöms i praktiken bort; det här är faktarabbling om 30 års historia i området, men USA syns egentligen inte till mer än alla andra länder som blandar sig i de eviga striderna. USA, Sovjetunionen, Egypten, Saudiarabien, Israel, Syrien, Jordanien, Irak, Iran, Libanon är alla lika goda kålsupare som vägrar att ge fredsförsöken en chans.

Rabblandet av skeenden, personer, stater och fraktioner presenteras också på ett alldeles för ofta torrt och tråkigt sätt. Det är ont om kommentarer eller försök till att förklara varför de olika länderna agerar på de sätt de gör; när det någon gång dyker upp några mer intrikata detaljer (som varför Lyndon B Johnson identifierade sig med Israel snarare än med arabstaterna) blir jag genast mer intresserad men det händer max en handfull gånger på de 102 sidorna, tyvärr.

Best of Enemies Part Two - Johnson

David B. klarar sig precis som förra gången bättre med sina surrealistiska och fantasifulla teckningar, men eftersom texten är så pass oengagerande känns det mer som att en skicklig konstnär gör en live-tolkning av en helt fristående text än att serietecknare illustrerat ett seriemanus. I teorin skulle det här ha kunnat fungera, med David B. ingjutandes känslor och djup i den okomplicerade texten, men för mig faller det hela platt till marken, med två olika delar som aldrig är ens i närhet av att bilda en helhet.

Min känsla när jag läst klart boken är en av att det kommer dröja länge innan stridigheterna upphör, med tanke på hur illa alla agerat/agerar. Goda intentioner lyser här med sin frånvaro, och kanhända är intrycket av en röra som är nästan omöjlig att förstå sig på vad Filiu siktat på med sitt manus, att visa hur tilltrasslat allt har blivit. Synd bara att det görs på ett så trist sätt.

PS. Kritiken till trots vill jag ändå rekommendera den första delen som förvånande nog finns på svenska, utgiven av Placebo Press under namnet De bästa av fiender. Visst är den inte riktigt så bra som jag skulle kunnat önska men det är onekligen ett väldigt intressant ämne, och den första delen ger en del viktig bakgrundsinformation till dagens situation. Plus, David B. är värd det! DS.

Pssst!

Postat den

Pssst! - omslag

Ett erkännande: Jag har varit orolig för att förlaget Wibom Books kanske upphört med sin utgivning eftersom det är nästan två år sedan deras senaste bok kom ut. Men nyligen såg jag på Facebook att en ny bok var på väg, och i veckan dök ett paket upp i brevlådan och i det låg just den boken: Pssst!, en dansk serie skriven av Annette Herzog och illustrerad av Katrine Clante.

Viola går i femman och funderar över livet: Varför finns hon till? Vad fanns innan hon föddes? Vad finns efter döden? Och varför förstår hon sin inte ens på sig själv, trots att hon umgås med sig själv 24 timmar om dynget, när det verkar som om alla andra vet precis hur hon är/ska vara:

Pssst! - åsikter 1

Pssst! - åsikter 2

Om nu någon skulle tro att det är en deprimerande bok så är det inte så, för Viola är inte alls olycklig, bara en fundersam person som undrar över hur allting hänger ihop. Och skildringen av Viola (eller kanske snarare hennes skildring av sig själv eftersom det mestadels är hennes reflektioner som skildras) är precis på pricken, precis som jag tycker den här åldern är, när man precis upptäckt att inte bara man själv finns utan också en värld runtomkring, fylld av andra människor med egna liv, och därmed också möjligheten att man själv inte skulle finnas.

Jag kom att tänka på några böcker som jag inte läst på många år: Barbro Lindgrens tre självbiografiska dagboksböcker Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Som jag minns dem lyckades de precis som Pssst! fånga den här ålderns svårigheter och tankar, där stort och smått hela tiden konkurrerar i tankarna (även om de var mer deppiga, har jag för mig).

Funderingarna presenteras i korta kapitel i alla möjliga format: Serier, dagboksutdrag, skolarbeten, collage, i jag-form och i tredje person. Ibland djupt filosoferande som bara ett barn som är på väg att bli vuxen kan ha, ibland små vardagsupplevelser som hennes möte med en okänd flicka efter att hon smugit sig in i skolans musiksal under rasten:

Pssst! - musik

Clantes illustrationer är som förhoppningsvis framgår finfina de med; utan att vara barnsliga har de samma känsla som manuset att det är såhär Violas liv är, att det nog är såhär Viola själv skulle vilja att en tecknad version av hennes liv såg ut. Här och där får vi också se Violas egna teckningar med mera, och ibland är det outsagt vem som så att säga står för dem: Är det vi ser Clantes vision av Violas tankar eller är det Violas egna illustrationer? Den kongeniala presentationen lämnar båda möjligheterna öppna, och serien är rikare tack vare det.

Med andra ord, en till serie som liksom förlagets tidigare utgivna Lou! jag känner mig helt säker på kommer älskas av den tänkta målgruppen. Och för den delen, av andra läsare också hoppas jag, läsare som förstår eller vill förstå hur det är att vara 12 år och så proppfull av tankar att man bara måste få ur sig dem! :-)

Linda och Valentin: Samlade äventyr 3

Postat den

Linda och Valentin - Samlade äventyr 3 - omslag

Det har gått ett halvår sen nummer 2 kom ut, och därför är nu Linda och Valentin: Samlade äventyr 3 här; förlaget Cobolt fortsätter med sin ambitiösa utgivning av Christin och Mézières klassiker. I den här takten dröjer det inte länge innan de sista albumen, tidigare oöversatta, också finns på svenska :-)

Så, vad bjuds vi på den här gången? Förra samlingen tyckte jag var lite svag pga Christins övertydliga politiska pekpinnar; hur är det med dem i album 6-8?

Betydligt bättre skulle jag säga. Visst finns de politiska inslagen med även här men nu känns de istället precis som de ska, dvs som ett intressant inslag som ger mer djup åt historierna istället för att vara själva orsaken till att historierna skrivits. För att ta albumen i ordning:

Ambassadören som försvann: Enligt mig den första helgjutna boken i serien, där både Christin och Mézières lyckas helt med vad de föresatt sig. Platsen, Point Central, en gigantisk kaotiskt organiserad rymdstation där galaxens alla intelligenta raser har inrättat sina egna ambassader för att kunna samarbeta med varandra är en utmärkt miljö för Mézières att släppa loss fantasin (stort plus för de icke-humanoida varelserna), och Christin låter för första gången berättelsen varandra sina egna vägar, utan att den behöver följa standard-mallarna.

Linda och Valentin - Ambassadören som försvann

Det är science fiction som går mer åt New Wave-hållet än tidigare; det finns en tydlig historia men den behöver inte nödvändigtvis berättas på det allra enklaste sättet (de tidigare albumen är betydligt mer traditionellt framförda). Det är inte svårläst eller överdrivet komplicerat, men det är en mycket mer uppsluppen läsning tycker jag, en friare bok än de tidigare, en odyssé genom främmande miljöer. Med beröm godkänt!

Den falska världen: Den tveklöst mest udda boken i hela serien. Läsaren kastas rakt in i handlingen utan någon förvarning om vad som pågår, och det dröjer innan förklaringarna sipprar fram. När jag läste det här albumet första gången som liten visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka: Å ena sidan var det trist att det var så mycket av handlingen som inte utspelade sig i en sf-miljö (mycket av handlingen utspelas i jordiska städer à la sent 1800-tal/tidigt 1900-tal), å andra sidan var det fascinerande när väl de anakronistiska inslagen syntes till i de historiska scenerna.

Linda och Valentin - Den falska världen

Nu, som vuxen, tycker jag att det är ett av de allra bästa albumen, kanske det bästa. I ännu högre grad än i Ambassadören som försvann förlitar sig Christin här på läsarens goodwill: Jag måste lita på att Christin har någon plan med det hela, även om jag inte förstår vad den är från början. Enda inslaget som irriterar lite grann är Jadna, Lindas kollega, som känns som en lite trist kliché av en smått manshatande akademiker. Men det är en bisak, det här är ett riktigt bra album, det med :-)

Vårdagjämningens hjältar: Och nu blir det komedi! Den höga kvalitén fortsätter men ambitionsnivån är inte riktigt lika hög här; här är det välfunna och en smula elaka parodier som gäller när Valentin tävlar om att rädda en hel planets framtid mot tre andra hjältar. Parodierna har flera lager, bland annat:

  • Två av hjältarna har tydliga förebilder i andra serier. Krigaren Irngaal talar lika överspänt och bombastiskt som Druillets karaktärer och hans utseende, hans rymdskepp och hans planet är som klippta ur Druillets böcker. Gurun Blimflim är istället en tydlig kopia av Moebius huvudperson från serien Arzach, inklusive hans flygande transportvarelse, även om Moebius karaktär har bättre pli på sitt riddjur än Blimflim…
  • De tre hjältarna representerar också tydligt tre olika politiska ideologier: Fascismen (Irngaal), Östeuropa-kommunismen, och new age-flum (Blimflim). Alla ideologierna får hård kritik, implicit, men utan att det skrivs läsaren på näsan, så inga invändningar från mig. Men egentligen är det som Christin kritiserar inte innehållet i ideologierna i sig utan istället fanatismen, övertygelsen i att man funnit Den enda vägen. Jag undrar jag om inte Christin vid den här tidpunkten, 1978, hade tröttnat på de ofta obönhörliga inre striderna i vänstern om obetydliga detaljer som skilde de rättrogna från förrädarna.

Linda och Valentin - Vårdagjämningens hjältar

Men politiken till trots är det här albumet huvudsakligen Mézières där han får släppa loss och helt enkelt ha roligt. Karaktärernas olika stilar, leken med hur sidorna designas, och kontrasterna mellan de tre adrenalinstinna hannarna och den mycket mer obetydliga Valentin hör till höjdpunkterna här. Återigen ett mycket bra album även om jag själv tycker att det är snäppet svagare än det föregående pga det enklare manuset.

Nog om de enskilda böckerna, några ord till om samlingen som helhet.

Det är intressant hur bra böckerna i samlingarna hittills passat ihop: Den första samlingen spretar mest, med ett första album som är väldigt annorlunda jämfört med alla andra, men de två andra albumen passar bra ihop som traditionell sf i en sympatisk men rätt enkel förpackning. Den andra består av tre album där det rättrogna 70-talsvänstra politiska budskapet går före allt annat, inklusive kvaliteten.

Det nya, tredje och klart bästa innehåller tre historier där den politiska tvångströjan tagits av, och där det istället leks med hur man berättar en historia på olika sätt: Ambassadören som försvann är en fragmentarisk odyssé, Den falska världen en historia som startar om flera gånger i samma bok, och Vårdagjämningens hjältar har just hjältar en masse men de och deras i teorin spännande actionscener ironiseras över och visar sig vara intellektuellt undermåliga.

De har också alla mer psykedeliska teckningar än förut, där de faktiska detaljerna i teckningarna inte är lika viktiga som känslan de försöker förmedla, så även när det gäller illustrationerna blir de friare utan att behöva bekymra sig alltför mycket om fakta och realism.

Och slutligen har de alla ett gemensamt inslag som kommer fortsätta i de kommande albumen: De två huvudpersonerna interagerar mycket sparsamt med varandra och de jobbar på med sina egna problem och handlingar, utan inflytande av den andra. Samma sak kan man se i den tidigare Kampen om Teknorog men här blir det väldigt tydligt att de två har extremt olika roller att spela: Valentin som den lite tafatta och smått fåniga gammalmodiga hjälten av traditionellt snitt, Linda som den moderna människan som inte är fångad i gamla mönster om hur människor ska vara. Lite lustigt med tanke på att Linda kommer från medeltiden medan Valentin kommer från framtiden, men så kan det gå :-)

Sammanfattningsvis, en ypperlig samling och kanske den bästa av alla samlingarna (eventuellt är den nästkommande bättre, jag lovar att återkomma när den dykt upp), och snyggt presenterat som vanligt. En skillnad jämfört med de äldre utgåvorna som jag reagerade på när jag läste var att i Vårdagjämningens hjältar fick de textbubblor som hade färglagd text i den franska utgåvan nu också färglagd text på svenska. Jag misstänker att de äldre böckerna struntade i det eftersom man inte kunde samtrycka med andra länder om översatt text hade färg (det förhindrade att man använde samma färgplåtar) men nu gick det alltså att behålla färgen. En mycket liten detalj men den uppskattades!

Svarta idéer, redux

Postat den
(Omslaget är något beskuret pga att min scanner är för liten)

(Omslaget är något beskuret pga att min scanner är för liten)

Det lilla förlaget Cobolt fortsätter att ge ut klassiska europeiska serier i trevliga utgåvor och nu är det dags för en av de största franska serieskaparna: André Franquin och hans Svarta idéer. Liksom deras tidigare Spirou – Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man inbundet, tjockt papper, och i något större format än vad som är vanligt här i Sverige :-)

Precis som i Franquins Gaston handlar det här om ensides (och ibland kortare än så) historier med knorr, men det finns två skillnader:

  • Serien saknar färg och för den delen också gråtoner; det är kolsvart eller kritvitt som gäller
  • Knorrarna är svartsynta till max

Så nog gör boken skäl för sitt namn alltid!

Ta till exempel den här sidan, en av mina favoriter sen jag första gången läste den i Epix för många år sedan:

Svarta idéer - vargar

En underbar användning av avsaknaden av färger med den vita snön, den svarta natten, och de lysande ögonen. Plus att vargarna ser ut som själva sinnebilden för idén om vargen som en dödlig nattens varelse; det är inte precis den betydligt snällare och mer realistiska bilden av vargen som vi kan läsa om och se i naturfilmer utan istället mardrömsversionen.

Men kanske ännu vanligare är sidor med en mer politisk inriktning, med ett tydligt ställningstagande för/emot. En hel del sidor går hårt åt jägarna, ett tema som dök upp i vänligare form också i Gaston, men många är mer eller mindre uttalat politiska. Som följande sida, också en av de bättre:

Svarta idéer - giljotin

När Franquin gjorde de här sidorna hade Frankrike fortfarande kvar dödsstraffet, och giljotin var det som gällde för avrättningarna. Så giljotiner dyker lite varstans på sidorna; inte så konstigt kanske eftersom den gör sig väldigt bra i sin omedelbara och personliga brutalitet när man vill debattera dödsstraffets vara eller inte vara…

Och så går det på, 72 sidor allt som allt, med satir/ironi/politik, och ibland bara ren och svart humor. Allt är inte riktigt lika bra som de två sidorna här ovanför, och det märks att Franquin mot slutet av serien hade personliga problem med depressioner och brist på ork att göra serier. Manusen (som han ibland hade hjälp med, förvisso) blir svagare, och ibland är det egentligen ingen poäng med det svartvita sidorna eftersom de lika gärna kunnat vara i färg, i alla fall jämfört med de riktigt bra sidorna där, som sagt, det svartvita skärper till poängen.

Så lite ojämnt är det, men när det är bra (och det är det oftast) är det å andra sidan fruktansvärt bra, med en serietecknare i världsklass som gör serier som ligger en smula utanför hans vanliga komfortzon, och sånt blir nästan alltid intressant. Sen är det egentligen rätt sorgligt att vad gäller de mer politiska sidorna märks det knappast alls att serien är dryga 30 år gamla: Frågorna som tas upp är fortfarande lika aktuella.

Och bara för att undvika missförstånd bör jag nog påpeka att visst, det är en hel del implicit politik på sidorna här, men Franquin undviker jobbiga pekpinnar. Tungrott är det aldrig, roande däremot hela tiden, och jag kan tänka mig att det är väldigt varierande vilka sidor man tycker bäst om. Låt mig avsluta med en till av mina favoriter, en helt opolitisk och snarast absurd sida tennis, och som också visar en annan av Franquins styrkor, den att skildra människor i rörelse:

Svarta idéer - tennis

PS. Redux: Det finns en tidigare Svarta idéer-utgåva på svenska, utgiven av Epix för många år sedan. Men den innehåller inte alla sidorna, har tunnare sidor och är i det traditionella formatet så det finns nytt att läsa här för alla tillsammans med en överlägsen fysisk presentation, och sympatiskt nog har Cobolt anlitat samma excellenta översättare som i den tidigare versionen, Göran Ribe, för de avslutande knappa tjugotalet nya sidorna. DS.

Tillägg: Apropå översättningen fick jag just reda på att även de gamla sidorna har översatts på nytt eftersom den förra översättningen bitvis var gjorde från danskan ist f från originalet, och att Ribe därför gjorde om dem. Bra!

The Walking Dead: Radhuseffekten

Postat den

The Walking Dead 12 - omslag

Jag ligger lite efter: Trettonde volymen av The Walking Dead är precis på G på svenska, och här är jag med ett inlägg om nummer tolv… Hur som, The Walking Dead: Radhuseffekten!

Äntligen! borde vara reaktionen hos Rick, Carl och de andra i hans grupp av överlevare. Efter de fruktansvärda händelserna med guvernören från Woodbury och senare mötet med kannibalerna i bok tio träffar de här på en annan och större grupp människor som gjort sig hemmastadda i ett numera muromgärdat radhusområde vid namn Alexandria. Det tar ett tag innan Rick vågar lita på att det faktiskt är sant, att människorna där är fredliga; erfarenheterna från Woodbury har gjort alla i Ricks gäng paranoida mot andra.

Men allt verkar faktiskt vara som utlovat, även om det är ytterst svårt för dem att anpassa sig. Oron över att en enda sekunds oaktsamhet kan leda till katastrof håller dem fast:

Alexandrias befolkning är inte förvånade eller förskräckta över de ibland primitiva reaktionerna hos nykomlingarna; med tanke på vad som hänt ser de det som helt förståeligt och någonting som kommer bli bättre med tiden…

The Walking Dead 12 - oro

Ändå sedan jag läste boken Triffidernas uppror som liten har jag tyckt bäst om Efter katastrofen-skildringar där det berättas om försöken till återuppbyggnad, hur man ska inte bara överleva utan också försöka bygga någonting nytt i en förändrad värld. I Triffidernas uppror är det vad de avslutande kapitlen handlar om: Ett hopp, om än litet, om att världen återigen ska bli bättre.

The Walking Dead har spenderat mycket lite tid på det ämnet. Visst fanns det tankar på sådant när man försökte göra fängelset till sitt hem, med odlingar med mera, men eftersom omvärlden omedelbart (zombier & guvernören) trängde sig på har huvudsaken alltid varit att överleva idag, inte att spekulera i vad som händer imorgon. I början hoppades Rick på att morgondagen skulle bli bättre men det är länge sedan dess.

Här, i Alexandria, finns kanske chansen igen, men frågan är om det bara är en chimär, och om inte, kan Rick och de andra anpassa sig? PTSD är inte någonting man tillfrisknar från utan problem, och framförallt inte när det som orsakade traumat fortfarande finns kvar, om än utanför hemmets murar. Och det är inte bara Rick som lider av det utan alla som överlevt; de har varit tvungna att göra saker och se saker som inte går att glömma bort, som till exempel syns i den fruktansvärda/gripande introduktionssekvensen när Rick och Carl talar om vad Carl tidigare sett sig tvungen att göra:

the-walking-dead-12-samtal de-spoilrat

Jag borde faktiskt veta hur det kommer gå med Alexandria eftersom jag läst fler nummer på engelska än vad som ännu finns översatt, men jag kommer inte ihåg, antagligen pga att min engelska läsning är 24 nummer åt gången (engelska omnibus-böcker)-> handlingen hinner inte sjunka in på samma sätt som med en rimligare takt om 6 nummer åt gången (svenska översättningen). Men visst, jag har nog mina misstankar, och med lite tur får jag veta mer i bok tretton :-)

Scott McCloud gör serier igen: The Sculptor

Postat den

The Sculptor - cover

Lite annorlunda format idag; jag låter Sandra förklara:

Eftersom det efterlängtade släppet av The Sculptor är en av de största mediala händelserna of all time kände jag att jag inte kunde låta bli att lägga mig i Simons recension. Jag (Sandra) är i rött medan Simons normala och mer genomtänkta ord är i nattsvart.

Det vill säga, Scott McCloud gör fiktion i längre format igen, efter att i mer än tjugo år ha pysslat med att göra serier om seriemediet självt*. Resultatet: The Sculptor, en 500 sidor lång historia om (det blir gott om spoilers idag så hoppa över recensionen om ni inte vill veta mer om vad som händer)

 

 

skulptören David Smiths sista dagar, efter att han skrivit ett avtal med Döden om övernaturlig färdighet i att skulptera i utbyte mot att han bara har 200 dagar kvar att leva. Med andra ord, den gamla Faust-historien i modern tappning.

Vad händer då under hans sista månader i livet? Jo ungefär vad man skulle kunna vänta sig om man läst andra Faust-berättelser och andra McCloud-serier: Han skulpterar, han hittar den stora kärleken, han ångrar (delvis) sitt kontrakt, och han blir till slut tillfreds med sin lott. Inga större överraskningar alltså, med några små undantag som skildringen av Döden som kändes ny och inspirerad.

Det finns då två stora skillnader gentemot Faust.

  1. Att det finns två huvudpersoner, Meg som serien minst lika mkt handlar om.
  2. 2. Att boken har, som ett tema, en kamp som många, eller åtminstone jag, grubblat på: hur ska man palla att göra all den konst man vill göra?

Inget fel på en traditionell serie, såklart, och nyskapande manus-idéer är inte heller någonting utmärkande för Zot!, McCloud enda andra längre skönlitterära serie. Hans största styrka där är hans skildring av tonårskänslor, nostalgi och människor snarare än handlingen i sig.

Och mycket är också bra i The Sculptor. McCloud har ett utmärkt flyt i serien och en bra rytm i handlingen. Boken går i ett huj att läsa, och det på ett bra sätt, tack vara McClouds hantverksskicklighet.

Århundrandets underdrift? Ruta-till-ruta-lösningarna är helt fantastiska. Han tillämpar alla lärdomar från Making Comics på ett sätt som överträffar förväntningarna.

The Sculptor - Meg

Huvudpersonerna, David och hans kärlek Meg, känns som riktiga personer, med sina egna unika styrkor och svagheter. Kanske lite väl mycket svagheter vad gäller David; ibland känns han nästan jobbigt gnällig/initiativlös, men det finns starka orsaker till att han är den han är så det är egentligen OK. Och Meg är kanske lite väl mycket av den knasigt charmiga flickan med psykologiska bekymmer som syns lite här och där i serier/böcker/filmer men hon får också ett OK av mig ;-)

Haha ja, The Manic Pixie Dream Girl har vi kanske sett för mycket av, det är sant.

Men som nog framgår av tonen så finns det en del allvarliga problem med The Sculptor också, åtminstone enligt mig. För att förklara dem kommer jag återigen referera till Zot! så läs gärna det jag skrev om den för några år sedan först (eller läs serien, det är den värd!). En varning: Mina invändningar kommer vara ganska vaga för jag har svårt att sätta fingret exakt på vad som känns fel…

För att börja med någonting grundläggande så har jag svårt att se vad poängen är med avtalet med Döden. Jag gillar vanligtvis övernaturligheter/fantasy/sf men just den här gången kändes det som ett onödigt inslag. Det gör att David och Döden kan ha filosofiska samtal, men eftersom döden personifieras av David döda släkting Harry hade de lika gärna kunnat vara Harry själv som dök upp. Avtalet om de sista 200 dagarna gör förstås att Davids liv förändras radikalt, men med tanke på vad som händer i slutet av dem (ok, jag undviker några spoilers åtminstone) skulle alla resonemang om döden, livet och vad allt betyder kunnat ske ändå. Döden som person och avtalet med honom känns mest som en inte helt nödvändig MacGuffin.

Jag gillar att den blinkar till Gaimans The High Cost Of Living på sätt och vis (eller till Casellas pjäs från 1924 eller var nu denna idé först såg världens ljus, det vet inte jag). Jag gillar de övernaturliga inslagen, tycker dom är lagom. Gillar att Harry ber honom att ”no fighting crime”.

Sen har vi sentimentaliteten som The Sculptor överflödar av. I Zot!s avslutande nummer fanns det också gott om det men där kändes det fräschare, med en yngre persons känslor bakom, medan det här känns mer konstruerat och påklistrat, mindre äkta, ungefär som skillnaden mellan en person som beskriver vad hen själv känt jämfört med en som beskriver vad en annan person känt. Mer opersonligt, kort sagt.

Det här håller jag helt med om.

Jag har också ett problem med skulpturerna som David gör. Jag är inte säker på om det är McClouds avsikt eller inte men de är faktiskt förtvivlat ointressanta.

Om det nu inte vore hans avsikt helt, så belyser han åtminstone fenomenet själv.

Det är ett genomgående inslag i serien att personer, även David efter ett tag, kommenterar hur trista skulpturerna är utöver det rent tekniska.

Det är till exempel intressant att hans ”mästerverk”, den där garnbollen av glas och granit som flätats samman, har ”fantastiska bilder inuti” som läsaren inte får se.

Han gör ju också saker som *om* vi hade sett dom i granit hade varit fantastiska. Att blodådror skimrar fram i hans systers händer och att hans vän minns precis vilken dag han har skildrat osv. Ärligt, skulle du inte bli imponerad av en sån bedrift?

The Sculptor - rullstol 1

The Sculptor - rullstol 2

Tack och lov för att Scott inte försökte 3d-rendera graniten.

Det är alltid svårt när fiktiva konstnärers verk ska visas upp i andra media än de de verkar i, det ska gudarna veta att det till exempel finns många serier där musikers sångtexter syns till som får mig att vrida mig i pinsamhet när jag läser dem, och tyvärr misslyckas McCloud här som så många andra före honom. Och det påverkar hela min läsning märkte jag: Jag kunde inte låta bli att tänka på David som en person som var helt fixerad vid att bli en Konstnär trots att det ser ut som om han helt saknar talang för det, som om han inte har en susning om sig själv.

Men det är ju poängen!

Det är ju poängen, Simon. Precis som Scott McCloud, mig själv, eller så många andra hopplösa drömmare där ute som så gärna vill vara bra. Vi fattar när andra gör bra saker och kan analysera det, men när vi själv sätter pennan till pappret så dör det bara.

Att David trots en häpnandsväckande teknisk kompetens inte kan skapa verk som på djupet berör.

Det kanske låter fånigt att jag irriterar mig på detta men scener som den där David skäller ut en vän för att vännen inte förstår sig på konst klingar ihåligt när David helt verkar sakna självinsikt :-/

Och slutligen känns The Sculptor gymnasial till sitt innehåll. Eller kanske inte gymnasial, snarare författare i 20-årsåldern-ial, och med det menar jag att när jag läser den ser jag framför mig en författare som går på universitetet och vill skriva Den Stora Tragiska Kärleksromanen, och som vet precis vad som krävs för en sådan: En manlig missförstådd konstnär, en roligt udda men sårbar flicka, och en vetskap om att kärleken är temporär inför den stundande döden.

Egentligen vet jag att McCloud nog inte tänkt så, det är bara att (återigen) läsa hans Zot! för att se att han kan mycket bättre än så,

Han har ju gjort många versioner av The Sculptor för att hitta den precis som han vill ha den och sen tuschat den sista. Att han har genomfört detta projekt och hållt sin deadline är coolt i sig.

Jag nämnde tidigare hur han spelar ut alla knepen från Making Comics — knep som är ovanliga i andra serier, så som vissa ansiktsuttryck, hur berättandet är upplagt, olika typer av transitions, är också coolt. Jag tycker den hör hemma bredvid Making Comics som en sorts parallel-bok: praktiken där Making är teori.

Det är heller inte riktigt rättvist att karakterisera The Sculptor på det sättet eftersom, som sagt, huvudpersonerna är mer sammansatta än som i den nämnda kliché-berättelsen om DSTK, men jag kan inte komma ifrån att dragen finns där och att jag ser dem, tydligt, när jag läser. Och det gör att jag sorgligt nog tycker att den McCloud som gjorde Zot! var en mer subtil och intressant röst än den jag ser i The Sculptor.

Det har jag svårt att argumentera emot. Att Earth Years med Zot! har så många röster är nog en av anledningarna till det.

The Sculptor handlar lika mycket om Meg som om David men är väldigt mkt Davids perspektiv och det är lätt att (kanske med rätta) pådyvla McCloud en hel del av Davids brister.

Alltså som sämst får man en sunking The Garden State-känsla av The Sculptor. Som bäst är den helt hisnande.

Så tycker jag.

Drömmen, i början av serien, om när alla tippas ut ur staden, den tycker jag hugger hårt. Det känns svårt att hitta meningen med livet.

The Sculptor - dröm 1

The Sculptor - dröm 2

Gymnasial eller högstadial är precis vad serien är, men jag känner mig också fast i den där tonårsångesten. Jag läser fortfarande Karin Boye och ritar döskallar liksom.

Men utöver det, utöver det djupa (och därför banala?) så är den mycket välberättad. Simon, jag kan inte argumentera mot det du skriver, för det finns också där. Det är Zach Braff som gör en film bara för att han vill hångla med Natalie Portman och det är töntigt. Det är Scott McCloud som ältar över Ivy som han var hemligt kär i i sju år och det är töntigt.

Det är the male gaze writ large med Meg som en fantastisk ”huvudperson” som alltid får vara i objektsform. Jag håller med om allt detta.

Men genomförandet. New York, rivalerna, tempot, att serien ibland saktar ner hur mycket som helst och ibland rinner dagarna fram.

  • + Ruta-för-ruta, replik-för-replik är det en briljant serie.
  • – Seriens ”plot” är banal, frustrerande, redan-gjord, klyschig.
  • + Seriens budskap är och förblir tankeväckande i vår tid så som alla tider. Helt ärligt. Känns som en svidande satori-upplevelse.

Så två plus och ett minus = bra bok :)

För att sammanfatta mina känslor inför The Sculptor skulle jag vilja säga såhär: The Sculptor är en mycket skickligt skriven och tecknad serie och värd att läsa, men jag tycker inte den är i närheten av att nå Zot!s högsta höjder. Som ett rent hantverk är The Sculptor bättre, men Zot! är den bättre serien.

Jag läste om Zot! alldeles nyligen, och det är väldigt lätt att bara minnas dom bästa sekunderna från Zot! och glömma att den som helhet inte är lika stark. Alltså det är fortfarande en av världens bästa serier ever, men The Sculptor kändes mycket jämnare, jag sträckläste den helt.

Han har också utvecklats något enormt som tecknare. Det är samma ”charm” i strecken och de ibland lite charmigt korta armarna, men vi har inte längre dessa stela ansiktsmasker som kännetecknade Zot! utan något mycket mer levande.

Ärligt tycker jag ”Zot och Jenny pratar om sex”-kapitlet i Earth Years är sämre än något i The Sculptor men det finns också inslag och vändningar i Earth Years som jag tänker på varje dag. Simon, jag tror du vet vilket jag menar. Nu är vi inte här för att spoila Zot! så ni läsare får fundera själva på vad det kan vara.

Jag skulle säga att både Zot! och The Sculptor är imperfekta mästerverk men har sina nålsticksstunder där de verkligen landar i mig.

Min egen sammanfattning får bli såhär. Jag har en bokhylla som är 60 cm bred. På den hyllan ställer jag mina verkliga ”skatter”. De bästa böckerna jag har (inte bara serier) och regeln är att de måste stå bredvid varandra, inte staplade.

Jag plockade bort fyra och en halv centimeter böcker från den för att få plats med The Sculptor, därför att jag tror att det är en serie jag kommer läsa och referera till många gånger. Jag tyckte om den hisnande läsupplevelsen och visst finns det mycket, mycket att anmärka på och klaga på med det här verket men den gör saker som andra böcker inte kommer i närheten av. Scott McCloud bryter ny mark i hur man använder mediet även om han har en lite trist ”plot”.

*: 1998 gjorde han The New Adventures of Abraham Lincoln, en besynnerligt ointressant ungdomsserie som McCloud själv mer eller mindre omedelbart låtsades som om den inte fanns.

Ja, den är otroligt dålig.

Han har gjort dock gjort en hel del fina webserier inte att förglömma. En hel del av dem är fiktion, en hel del är fantastiska och en del är rätt långa. Scott McCloud är en av mina absoluta favoriter och The Sculptor befäster den positionen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 192 andra följare