Digital sommarläsning: Shazam! – A Celebration of 75 years

Postat den

Shazam! - A Celebration of 75 Years - cover

Det blir kort idag för den här samlingen förtjänar tyvärr inte så många ord!

Shazam! – A Celebration of 75 Years är en bok som samlar diverse Kapten Marvel-serier från de 75 år serien funnits. Innehållet är kronologiskt och ger en bra och representativ bild av hur serierna sett ut.

Och där ungefär finns problemet, för det här är en serie som bara haft två bra perioder: Den ursprungliga 1940-52 (som föralldel inte alltid var så bra, det tog några år innan serien hittade sin egen stil istället för att vara en ren Stålmannen-kopia), och den korta perioden av några år i början på 70-talet då serien började ges ut igen men med en stil som var mycket lik den gamla (inklusive anlitandet av tecknare som CC Beck som varit huvudtecknaren tidigare). Det här är charmigt knasiga serier, och de är väl värda att läsa, men tyvärr utgör de inte ens hälften av serierna i den här boken, och en del av sina sidor måste upptas av ursprungshistorier mm som alla som läst Kapten Marvel redan läst åtskilliga gånger.

Shazam! - A Celebration of 75 Years - Otto Binder and CC Beck

Ett utdrag från den mest klassiska av alla klassiska Kapten Marvel-serier, The Monster Society of Evil, skriven av Otto Binder och tecknad av CC Beck, finns med i boken. Good stuff!

Resten av sidorna består av alla de försök DC senare gjort att modernisera serien. Trist så det förslår som serier (med väldigt mycket upprepning i form av hur Billy Batson först blir Kapten Marvel), men på sitt sätt fascinerande som en närmast perfekt demonstration hur olika DC-epoker sett på superhjältar: Träiga och korrekta (80-talet à la John Byrne), dark-and-gritty (flera gånger under åren), och så vidare. Dessutom finns serier av närmast alla DCs brödskrivare/tecknare här, dvs namn som Elliot S! Maggin, Roy Thomas, Paul Kupperberg, Curt Swan, Jerry Ordway, Dick Giordano med flera, så även den sidan av DC visas upp i all sin prakt (?).

Ingen av de här försöken bar dock frukt, och serien har aldrig framgångsrikt startats om. Karaktären dyker upp då och då i alla möjliga DC-serier, typ när det är crossover på gång, men ett nytt hem har han aldrig egentligen hittat. Sen finns det några enstaka fristående serier som har varit åtminstone lite underhållande (som Marvels möte med Lobo som finns med i boken, tagen från den utmärkta tidningen L.E.G.I.O.N., och Jeff Smiths miniserie med karaktären), men det är allt.

Shazam! - A Celebration of 75 Years - Geoff Johns and Gary Frank

Det (för närvarande) senaste moderniseringsförsöket finns också med i boken, sedvanligt finstämt skrivet av Geoff Johns och lika finstämt illustrerat av Gary Frank. Bad stuff!

Slutomdöme: Som studiematerial över DCs utveckling är det en utmärkt bok. Som underhållande läsning är det inte en utmärkt bok.

Digital sommarläsning: Jane Austen à la Marvel

Postat den

Idag blir det några riktiga klassiker! Ja, förlagorna till serierna alltså; serierna själva lär nog inte bli så värst klassiska ;-)

Bekännelse: Jag missade de här tidningarna när de kom ut för några år sedan men jag tycker att jag kan vara ursäktad eftersom jag betvivlar att någon av seriebutikerna jag besöker tog in dem, och några annonser för dem kan jag inte minnas. Alltnog, det här rör sig om tre av Jane Austens romaner som förärats serieversioner av Marvel; alla fem tidningar / roman, alla med Nancy Butler som manusansvarig. Som en extremt Austen-fan kunde jag inte låta bli att läsa dem när jag fick syn på dem eftersom jag blev så himla nyfiken, trots min aversion mot serieversioner av romaner ;-)

Manusbearbetningarna är kompetenta, mycket trogna originalen (några avvikelser upptäckte jag, men så kan jag också i princip böckerna utantill vid det här laget), rikligt med text (framförallt dialoger). Lite variationer bland de tre finns, men överlag märks det att samma person varit ansvarig för anpassningen av dem.

Det jag saknar är det som ofta saknas i nya versioner av Austens romaner som ligger nära förlagorna: Humorn. Det absolut bästa med Austen är hennes roliga prosa, de kvicka dialogerna, hennes skarpa men ändå vänliga ironiska blick som genomsyrar de bästa av hennes böcker. Tyvärr försvinner ofta den i till exempel filmatiseringar när berättartext givetvis saknas, och det som blir kvar tenderar att bli en tämligen medelmåttig romantisk komedi. De versioner som jag tycker är bäst, som Clueless, har en friare tolkning på ytan (romanens Emma har i Clueless förflyttats till dagens Kalifornien) men ett allmänt sinnelag som ligger mycket närmare Austens (Clueless dryper av godmodig ironi). Nancy Butler klarar sig ändå hyggligt för humor finns det här, men det är ändå mestadels romantik som gäller, med enstaka komiska inslag i dialogen.

Slutligen, några få ord om de tre serierna specifikt:

Northanger Abbey

Northanger Abbey: Teckningar av Janet K Lee. Inte är det någon av Austens bästa romaner, den här driften med en hjältinna som förläst sig på gotiska romaner typ Udolphos mysterier, men Lees teckningar kämpar glatt på, och de passar utmärkt till den lätt spattiga huvudpersonen Catherine Moreland (för en gångs skull en Austen-huvudperson som inte är den uppenbart smartaste och mest pragmatiska i boken), med hennes mycket varierade miner. Ett bra val av illustratör!

Sense and Sensibility

Sense & Sensibility: Teckningar av Sonny Liew. En något bättre roman, även om systrarna Elinor och Marianne Dashwood saknar det där lilla extra som gör att de lever upp, och sammalunda gäller för deras fästmän. Personligen tycker jag romanen är svajig, med ett alltför abrupt slut, men den är rolig på vägen. Liews personteckningar här är besynnerliga, men jag tror att jag tycker om dem. Människorna ser radikalt annorlunda ut från sida till sida, med ett ibland nästan chibi-liknande utseende med stora gulliga huvuden, men det gör att serien aldrig känns som en styltig opersonlig presentation av en svunnen tid. Så ja, klart godkänt här med för teckningarna!

Pride and Prejudice

Pride & Prejudice: Teckningar av Hugo Petrus. Den största klassikern bland Austens romaner (även om jag sätter Emma lika högt, kanske högre) är en närmast perfekt roman, med en huvudperson som få andra och en fästman som nästan förtjänar henne ;-) Därför är det synd att teckningarna här är de tveklöst sämsta bland dagens serier: Petrus tecknar precis i den opersonliga styltiga stilen man skulle kunnat frukta. Kvinnorna (dvs de som ska se vackra och unga ut) ser alla likadana ut, med små variationer i håret och kläderna, och dessutom ser de ut som de allra mest menlösa Hollywoodskådespelarna hela bunten; jag kommer att tänka på serieversionen av Game of Thrones när jag ser dem, och det är inte bra. Givetvis har också de som inte ska vara vackra ett trist karikatyrartat utseende. Fy för den lede, säger jag bara!

Slutomdöme: Två helt OK serier och en klart underkänd, alla baserade på romaner som alla borde läsa, för när jag säger att Northanger Abbey och Sense & Sensibility inte är bland Austens bästa romaner innebär det ändå att de hör till den absoluta gräddan av romaner, generellt sett :-)

Digital sommarläsning: Tales of a Charcoal Burner

Postat den

Vad sägs om en extra-varm serie så här mitt i, tja, högsommaren?
Tales of a Charcoal Burner - cover

Shigeyasu Takenos Tales of a Charcoal Burner är ett alldeles utmärkt exempel på flera olika saker:

  • Scanlations gör det ibland möjligt för mig att läsa serier jag aldrig skulle fått en chans att se annars; det kommersiella intresset i den här mycket smala japanska serien är nog snudd på obefintligt.
  • Manga är ett alldeles för allmänt hållet ord för att betyda någonting annat än ”serie från Japan”, med tanke på spännvidden på serier som här i väst ofta bara klumpas ihop under manga-beteckningen (och jag gör ibland samma sak här när jag skriver ”typiskt för manga” istället för ”typiskt för många japanska serier”…).
  • Inget ämne är för träigt (hahaha!) för att behandlas i serier, och som vanligt märker jag att jag både läser och uppskattar serier som handlar om ämnen som jag nog aldrig skulle intresserat mig för om de avhandlats i regelrätta böcker.

Serien bygger på en bok av Toshikatsu Ue och består av ett knippe korta berättelser om en kolare i Japan strax efter andra världskriget. Men berättelser är egentligen fel ord, och betraktelser stämmer bättre in på innehållet som är skildrat i första person, där kolaren i ett kapitel beskriver hur han hugger träden som ska bli till kol, i ett annat om hur han konstruerar en kolmila, och i ett tredje om en kall natt med snöfall.

Så delvis är det en ren yrkesbeskrivning, men blandat med de mer praktiska sidorna finns mer lyriska sidor där kolaren filosoferar över naturen, eller berättar om de (fåtal) människor han stöter ihop med i sitt ensamma jobb. En bok för den som är sugen på mycket handling är det inte, men väl en för de som är intresserade av mer meditativa serier.

Tales of a Charcoal Burner - Nattarbete

Slutomdöme: Väl värd en nerladdning och en tacksam tanke till scanlatorn.

Digital semesterläsning: Scott Pilgrim, nu i färg

Postat den

Smälter här i Italien men det är helt ok, med tanke på att det finns en pool på tomten :-) Och trots +35C hela dagarna är jag faktiskt inte i poolen hela tiden:

Scott Pilgrim: Jag har inte läst om serien sedan den avslutande sjätte delen kom ut för fem år sedan. Det har helt enkelt inte blivit av, trots att det var en av de charmigaste serierna som gjorts de senaste decennierna. Och om jag ska vara helt ärlig är en orsak till det att oavsett hur mycket jag gillade den så är teckningarna inte riktigt min kopp te. Jag uppskattar livligheten och O’Malleys sätt att teckna människor, men den här tuschtunga svartvita stilen har jag svårt att verkligen känna ett sug efter att titta på. Tekniskt utmärkt men i min högst personliga smak inte det allra roligaste. Jag känner samma sak för tecknare med liknande drag, som Becky Cloonan, Paul Pope med flera: Snyggt och elegant, men…

Scott Pilgrim - svartvitt

Därför måste jag säga att den nya utgåvan av Scott Pilgrim, nu färglagd av Nathan Fairbairn (som också stod för de lika excellenta färgerna i O’Mallets Seconds), för mig är en höjdpunkt bland årets utgivningar, i och med den sjätte delen som kom ut för någon månad sedan: En fantastisk serie hade blivit ännu bättre. Och det säger jag som en som på den här bloggen upprepade gånger klagat på usla färgläggningar :-) Att Fairbairns färgläggning är så lyckad är egentligen snudd på mirakulöst, med tanke på att serien inte ursprungligen gjordes med tanke på färger. Men mycket jobb har lags ner på att få det att se bra ut, och serien i säg känns naturlig i färg (med tanke på att handling i sig är gräll, om nu handling kan vara det).

I övrigt var serien minst lika bra som jag mindes den, om inte bättre; den känns fortfarande lika uppfriskande ny i sin hittills oefterhärmliga collage-stil där influenser från manga, tv-spel, tv, och vad helst man kan tänka sig skymtar förbi. I mindre skickliga händer hade det här kunnat blivit fruktansvärt krystat och pinsamt (vilket kanske är skälet att jag egentligen inte sett många efterföljare till serien), men icke så här.

Scott Pilgrim - färg

Så ett enkelt slutomdöme idag: Läs!

Digital sommarläsning: Fraternity

Postat den

En halvdan europeisk scanlation idag: Fraternity, två album som berättar om det fiktiva amerikanska samhället Fraternity, en utopisk skapelse som syftar till jämlikhet för alla, oberoende av kön, ras eller rikedom, under tiden för inbördeskriget. Men de utopiska idealen fungerar inte riktigt när dåliga tider drabbar byn, och flera av invånarna börjar ifrågasätta varför de ska jobba medan andra mindre värda människor (dvs de av fel kön/ras/klass) får dra nyttan av det. När så den unga Emiles mystiska bakgrund gör sig påmind (han hittades i skogen några år tidigare där han levat utan synligt stöd) och  några svarta desertörer från nordamerikanska armén ansluter så exploderar situationen.

Serien är halvdan eftersom manuset inte är speciellt intressant, trots allt som trycks in i det (filosofi, klasskamp, könskamp, rasism, krig, monster, sviken kärlek, förräderi); summa summarum blir resultatet mest ett Jaså. Faktum är att så mycket trycks in att ingenting känns speciellt viktigt, inte ens det monster som attackerar byn och massakrerar flera av invånarna. Det här är ett skolexempel på ett manus där en redaktör borde sagt stopp och belägg, och tvingat författaren att fundera på vad som egentligen är huvudhistorien och sedan fokusera på denna.

Varför plockade jag upp den här serien? Well, den såg inte helt oäven ut på omslaget, och sedan visade det sig att både författare och tecknare är några jag skrivit om förut: För manus står Juan Díaz Canales, ansvarig för manuset till Blacksad, och för teckningarna Jose Luis Munuera, som under några år var ansvarig för desamma i Spirou.

Men där Blacksad hade ett tätt manus som höll ihop kollapsar alltså det här helt under trycket av allt innehåll, och där Munueras moderna Spirou-stil var kul att titta på (enligt mig alltså, jag vet att många avskydde den) är han här lite väl dyster och högtidlig i sina illustrationer, även om en hel del av skulden är färgläggaren Sedyan som inte precis muntrar upp det hela.

Fraternity

Kul färger, som sagt: Alldeles för mycket toningar, allt i samma murriga bruna ton…

Slutomdöme: En scanlation som ungefär var värd det pris jag betalade för den.

Digital sommarläsning: Intro

Postat den

Semester igen, och  den här gången utan nedpackad fysisk läsning -> som lite omväxling tänkte jag ta och skriva några mycket korta ord om vad jag än läser i serieväg, även om det inte är något jag skulle skriva om i vanliga fall; kanske inte blir så mycket läst alls så bäst att se till att skriva om det lilla jag läser. Men mtp temperaturer på +35 och uppåt här så kanske det blir några dagar utan något skrivet, medan jag istället ligger och flämtar i vattnet ;-)

Ikväll alltför trött efter resan (plus att jag inte vant mig vid temperaturen ännu vilket ockå gör mig trött), så: Jag hör av mig i morgon!

Linda och Valentin: Rymdstigar

Postat den

Linda och Valentin - Rymdstigar - omslag

När jag väl börjat skriva om en viss serie blir det lätt så att jag sen tar upp alla album allteftersom de kommer ut, oavsett om de förtjänar det (Usagi Yojimbo) eller inte (Sigges lagun, där jag gudskelov lyckats bryta (o)vanan). Dagens album hör definitivt till de förra: Linda och Valentin – Rymdstigar, utgivet på Cobolt liksom de övriga aktuella Linda och Valentin-böckerna. Inte egentligen för att innehållet är fantastiskt, utan för att en viktig lucka täpps igen i den svenska utgivningen i och med den här boken :-)

LoV – Rymdstigar är en samling av sju korta historier med våra science fiction-vänner som ursprungligen publicerades i en fransk pockettidning 1969-70. Eller, ”vänner” är kanske inte helt rättvisande med tanke på att det här mestadels är en enmansshow med Valentin i huvudrollen. Det beror nog dels på att seriens franska titel bara innehåller hans namn och att de här serierna nog var tänkta att läsas av mer tillfällighetsläsare, med tanke på de korta avslutade historierna (16 sidor / episod), och därför är mer strömlinjeformade, men också för att de tämligen enkla berättelserna passar bäst till Valentins sinnelag; han är ändå den mer klassiska äventyrshjälten av de två. Plus förstås den enklaste förklaringen som är att Linda vid den här tiden ännu inte var den huvudperson hon senare blev :-)

Linda och Valentin - Rymdstigar - första sidan

Första sidan av det första avsnittet

Hur som haver, vad boken innehåller är alltså sju berättelser där Valentin får ett diplomatuppdrag av sin arbetsgivare Galaxity, där han ska utforska en främmande planet, där han och Linda (jodå, hon syns till ibland!) ska hjälpa några forskare att förstå hur en planet där själva rymdtiden löpt amok egentligen fungerar, med mera, med mera. Med det blygsamma sidantalet som ges är det pang på rödbetan (där rödbetan = plotten) som gäller, så berättelserna inleds oftast med en texttung sida som redogör för bakgrunden, innan handlingen kickar igång.

Vidare djupsinnigt och sofistikerat blir det aldrig; ifall en sensmoral finns är den enkelt sammanfattad, typ teknologer som är så självsäkra på teknikens överlägsenhet gentemot mer ”primitiva” kulturer att de helt missar vad som egentligen sker. Så typiska korta seriehistorier alltså, gärna med en liten knorr på slutet.

Och jag gillar det här; jag är helt medveten om att stor seriekonst är det inte, och för en som inte läst LoV förut är det säkert svårt att förstå varför man ska läsa serien, men det är en mysig läsning för gamla fans som jag. Jag har läst de flesta av de här historierna förut, i en dansk utgåva, men ärligt talat var det bara en av berättelserna som jag svagt kände igen, mer intryck gjorde de inte. Men det ligger också i sakens natur: En kort berättelse om en relativt enkel situation fastnar inte lika lätt som när ett helt album kan fördjupa sig i sitt ämne.

Bästa berättelse: Den avslutande Lustiga prover, om den tidigare nämnda planeten där tid och rymd inte fungerar som de brukar. Förutsägbar men ändå kaotisk är den uppsluppet lekfull på ett sätt som passar det korta formatet, och dessutom med ett charmigt icke-slut :-)

Linda och Valentin - Rymdstigar - Lustiga prover

Från Lustiga prover

PS. Eftersom ursprungsformatet var mindre än vanligt är det här albumet också mindre än vanligt och tur är det; det syns att teckningarna är gjorda för ett mindre format och hade sidorna blåsts upp till en större storlek än här hade det inte sett bra ut, med tanke på att Méziéres pennstreck då hade sett skakiga ut. Redan som det är syns det, med personer som ibland ser en liten gnutta slarvigt tecknade ut, på grund av de uppenbart också mindre originalteckningarna. Så eventuell kritik mot det mindre formatet på boken göre sig icke besvär! DS.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 201 andra följare