Gamla synder: Academia Waltz

Postat den

Academia Waltz - cover

Inte mindre än två goda nyheter vad gäller Berkeley Breathed har vi som gillar hans serier fått den här sommaren:

  1. Hans gamla serie Academia Waltz som han gjorde under sin tid som student på University of Texas har samlats ihop i en bok utgiven av IDW, i samma format som hans senare serier som jag redan skrivit om.
  2. Han har återigen börjat göra serien Bloom County, och publicerar den på sin Facebook-sida dagligen sedan mitten av juli.

Jag tänkte inte skriva om punkt 2 idag, förutom att nämna att hittills har han uppvisat en form som han inte visat sedan…tja, sedan Bloom County lades ner. Så Yay, och Yay igen för det!

Men däremot ska jag skriva några rader om Academia Waltz, för mig en ny erfarenhet eftersom jag aldrig sett till någon av de två sedan länge slutsålda och numera svindyra samlingarna av den serien. Allt jag visste var att några av karaktärerna från Bloom County debuterade i serien, och att Breathed ofta skämtat om hur dålig den var.

Och jo, nog är det en bitvis ganska hackig serie det här, framförallt att den inte riktigt vet vad för slags serie den vill vara: Satiriska skämt om universitetslivet eller politiska skämtteckningarna av standardtypen. Sen är inte heller karaktärerna lika välutvecklade som i BC, med betydligt fler rena kliché-personer.

Academia Waltz - Professor

Men usel är den inte. Här och där lyckas den väl så bra med sina skämt som någonsin Breatheds andra serier gör (och följaktligen finns flera strippar här som senare återanvänts i BC med andra personer i rollerna), och hans öga för dialog och hans vildvuxna idéer om vad man kan/inte kan göra i en serie syns också till. Det är bara det att här i Academia Waltz har det inte blivit en organisk enhet; där BC lyckades innehålla både filosoferande, en mängd politiska skämt, och bisarra inslag som Bill the Cat utan att det kändes som flera olika serier sammanpressade i en är det här definitivt en serie där serieskaparen ännu inte funnit sig helt tillrätta. Det finns riktigt bra och lovande inslag, men det fungerar inte riktigt tillsammans.

En person fungerar dock hundraprocentigt: Steve Dallas, senare också en av huvudfigurerna i BC, är den enda huvudpersonen i Academia Waltz, i så måtto att han ensam återkommer gång på gång, och också är den enda som skildras som om han har ett riktigt liv. Alla andra som dyker upp är bara med för att ett skämt ska fungera, i strippar som vem som helst kan läsa som aldrig läst serien förut, medan Steve har så mycket av en personlighet att det går att bygga upp skämt som går ut på att det är just han som är med. Med andra ord, Steve Dallas har en unik personlighet till skillnad från de andra.

Och den personligheten känns igen från BC; att han här visas upp som en frat boy av värsta slaget är givetvis precis det man kan vänta sig av honom med tanke på att han i BC fortfarande uppträder som en sådan, må vara några år äldre. Jag skulle säga att den stora behållningen med den här boken dels är att det är roligt att se hur Breatheds tidigaste professionella serieförsök såg ut, men kanske framförallt att få se Steve Dallas som en något yngre och något mindre självsäker man. Visst är han ohyggligt dryg redan här, men han är inte lika säker på att han är guds gåva till kvinnorna (dvs, hans självförtroende vad gäller sex är mycket lågt). Plus, såklart, att det finns en del guldkorn bland skämten här :-)

Academia Waltz - Steve Dallas

Så ett stort tack till IDW för att de gett ut den här serien.

Men samtidigt förtjänar de kritik också, på grund av utformningen. Jag kan leva med den trista glansiga kartongen de använt som omslag (omslagen på Breatheds tidigare böcker är mycket trevligare), men det här är en bok som fullständigt skriker efter förklarande texter/fotnoter. Men sådana saknas helt, och som läsare gör det att många skämt är helt obegripliga eftersom jag inte har full koll på interna skandaler och skvaller från UoT på 70-talet… Jag förstår faktiskt inte varför man inte åtminstone lagt in någon text om vad en del återkommande refererade personer var för ena, det känns väldigt slött.

Och även stripparna har hanterats rätt obetänksamt. Boken består av 304 sidor, dvs den är ungefär lika tjock som de tidigare böckerna av Breathed, och det är säkert medvetet. De första 120 sidorna är ett återtryck av de två äldre samlingarna av serien, och de resterande nästan 200 sidorna är tagna från Breatheds original, dvs hans teckningar inklusive kludd runtom, små blyertsanteckningar till honom själv, osv. Inget fel i det; de två samlingarna innehöll inte alla seristripparna, och att en hel del av originalen också kan beskådas i den tidigare delen av boken är också OK.

Däremot gillar jag inte att originalen är helt kaotiska vad gäller tidsordningen. Det kan givetvis vara så att det är svårt att veta exakt när originalen gjordes, men här är det snarare regel än undantag att sekvenser av strippar som utgör en sammanhängande sekvens kommer huller om buller, och utspridda i hela boken. Extremt slarvigt, med andra ord, så att några originalsidor dessutom råkar komma med flera gånger gör mig inte precis förvånad; när man inte har någon tanke på i vilken ordning sidorna är är det förstås också svårt att komma ihåg vilka sidor man redan använt…

Som slutsummering blir det därför ett Nja till den här boken. Jag personligen är glad att jag äntligen fått läsa den, framförallt för Steve Dallas skull (och i viss mån Saigon/Cutter John som också dyker upp, inklusive historien om hur han hamnade i sin rullstol), och den är underhållande. Men det är trots det mycket överflödigt fett här, både i seriesidor som inte är så roliga (pga obegriplighet/den icke-aktuella aktualiteten/svaga skämt) men framförallt i redigeringen; den här boken hade kunnat blivit mycket bättre med en närvarande redaktör.

Academia Waltz - Offensive

Lite franskt på engelska

Postat den

Vad sägs om några franska serier som inte är scanlations?

Det översätts just nu en hel del till engelska: Fler förlag inkluderar europeiska serier som en del av sin utgivning (som Archaia), de gamla kämparna som NBM och First Second stretar på, Cinebook fortsätter att översätta mängder av breda fransk-belgiska serier, men framförallt är det Humanoids som ökat utgivningen markant och som nu också fått sällskap av Delcourt som testar marknaden med några digitala utgivningar. Så idag några ord om fyra serier av de senare slaget; jag har läst några till som jag antagligen också skriver om framöver.

Loving Dead, skriven och tecknad av Stefano Raffaele, utgiven av Humanoids: En kärlekshistoria mellan zombies erbjuds i den här serien som utspelas efter katastrofen. Fast i början är det inte alls uppenbart att det är en kärlekshistoria för ärligt talar svajar Raffaeles manus en hel del och verkar inte riktigt veta vad det egentligen vill handla om. Resultatet blir en tyvärr misslyckad röra med lite kärlek (som mot slutet tydligen ska vara Stor och Tragisk men som mest känns som ”Jaha, var de kära?”), några korkade monster (som jagar zombies), en maktgalen militär, och så vidare.

Loving Dead - Dead

Manuset är med andra ord inte mycket att skryta med, och idén med förälskade zombies känns inte heller så spännande eftersom det de senaste åren kommit en del sådant (till exempel den klart godkända romanen Warm Bodies som sen blev film (som jag inte sett och därför inte har någon åsikt om)). Och det som ska stå för spänningen, dvs jakten på de/dem som uppfann zombieviruset och som eventuellt kan bota de drabbade, känns mest som att det är med för att fylla ut sidorna med konventionell action.

Eftersom teckningarna inte heller är speciellt upphetsande, en stel och hundraprocentigt opersonlig realistiskt stil, så rekommenderar jag att man skippar den här serien, även om man gillar zombies.

The Zombies that Ate the World,  skriven av Jerry Frissen och tecknad av Guy Davis & Jorge Miguel, utgiven av Humanoids: Mer zombies, och klart roligare i den här absurda serien där titelmonstren zombies egentligen inte är så viktiga. Visst är det så att när någon dör i serien så kommer de tillbaka som levande döda, men istället för horder av zombies som jagar efter hjärnor att äta kommer de här tillbaka till familjerna, vilket såklart är frustrerande. Så snarare John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda alltså, i en komisk tappning där vi får följa några inte helt välanpassade individer i den nya världen.

The Zombies that Ate the World - Jobb

Jag kan verkligen inte påstå att den här serien har mer styrsel än Loving Dead, men den var tusan så mycket roligare att läsa och titta på! Inget mästerverk eller någonting som jag kommer läsa om många gånger, och långt ifrån subtil komedi, men trevlig underhållning som sagt, och det är inte så illa :-)

The Modern Man, skriven och tecknad av Bégaudeau Oubrerie, utgiven av Delcourt: Nu blir det riktigt bra, för Oubreries skildring av en ung man som inte har en susning om hur han ska uppträda i vår moderna tid är nästan läskigt träffande. Mannen har nämligen ett stort problem: Han vet inte hur han ska träffa någon att bli tillsammans med. Hans försök är alla övertydliga och med en uppenbar anstrykning av desperation, och oavsett hur varierande kvinnor han stöter ihop med och på låser det sig; ibland är det han som flyr när de visar sig vara betydligt mer självständiga och med egna idéer än han väntat sig, men oftast är det de som inte är intresserade just på grund av hans måhända ärliga uppsåt men ändå uppenbara ytlighet. För desperat som han är är det aldrig personen han intresserar sig för på riktigt, utan bara idén om ett (perfekt) förhållande.

Elak är han inte, tvärtom framstår han allteftersom som en vänlig själ som inte heller utgår ifrån att han och hans åsikter har rätt, men rejält vilsen är han däremot. Han vet inte hur han ska navigera i en värld där de gamla könsrollerna inte längre gäller men där han saknar en känsla för vad som ska ersätta dem. Att de gamla inte var bra är han nog egentligen helt med på, men han vet inte vad han förväntas göra, och han är trots allt låst i föreställningen att han just förväntas bete sig på ett visst sätt, men han vet inte vilket.

The Modern Man - försök 1

The Modern Man - försök 2

Det här låter kanske inte så roligt, eller hur? Men The Modern Man är rolig, den är en sedeskomedi om den nya världen, och teckningarna är inte fy skam de heller. Jag gillar stilen i det stora, men en detalj som verkligen är trevlig att se är hur olika alla människor i den ser ut; många serier är rätt dåliga på sånt, exempelvis Loving Dead där det huvudsakligen är hårfärg/frisyr, kläder, och vilka ohyggliga kroppsskador de som är zombies har, som särskiljer de unga snygga människorna från varandra.

En liten brasklapp bara: När jag började läsa serien var jag halvljum eftersom den kändes lite mossig och klichéartad, men den blev bättre och bättre ju mer jag läste. Och, som sagt, det är en sedeskomedi snarare än en komedi med tredimensionella personer som man förväntas bry sig om som erbjuds.

District 14, skriven av Pierre Gabus och tecknad av Romuald Reutimann, utgiven av Humanoids: Avslutningsvis, en till utmärkt serie som hittills översatts i två tjocka volymer, om en märklig stad där en dag en elefant på flykt från sitt hemland dyker upp.

Att det är en elefant är däremot inte märkligt för världen/staden i District 14 är ett ställe proppfullt med talande djur och utomjordingar som alla umgås tillsammans. Fast ”umgås” är ett alltför vänligt ord för i District 14 är det allas kamp mot alla som gäller, i en stad där korruption och rasism är ordningen för dagen, en stad som är en blandning av ett ungt New York och en viktoriansk science fiction-stad, där luftballonger, gigantiska hus som det tar timmar att komma upp/ner i, hemmagjorda superhjältar, och så avancerad teknik från utomjordingarna att det närmast ter sig som magi samsas i en tryckkokare av känslor.

Vår elefant blir snabbt vän med en skjutjärnsreporter från en av de få frispråkiga tidningarna och dras in i en härva av intriger; en tydlig huvudhandling saknas och istället bygger District 14 upp sin miljö och sina karaktärer med mindre trådar som med tiden ger en ganska heltäckande bild av staden.

District 14 - transport

För elefanten och reportern till trots (och de är tveklöst adekvata huvudpersoner, jag är mycket nyfiken på hur det ska gå för dem) är det staden som är huvudperson här, en gränslös stad där varenda person som skymtar till verkar ha en intressant bakgrundshistoria, och en stad där verkligen allt kan hända.

Det tog ett tag innan jag läste den här serien för när jag tittade i den blev jag inte lockad: teckningar som visserligen såg OK ut men ändå inte speciellt mycket i min stil, och en handling som på beskrivningen lät som alldeles för många franska dussinserier med äventyrsinriktning. Men jag är glad att jag tog mig tiden att ge den en chans för det är en synnerligen lyckad fantastisk stad som skildras, ett myller av idéer och varelser som jag trots hundratals sidor ännu bara lärt känna halvstatligt. Det hade kunnat blivit rörigt eller alltför plottrigt men Gabus har koll på sin handling och plottråd efter plottråd klaras av galant, om än inte sekventiellt.

District 14 - bråk

Faktum är att jag kom att tänka på China Miévilles New Crobuzon när jag nu försöker komma på andra skildringar av imaginära städer som lyckas med att framställa storleken och variationen på dem; riktigt lika suveränt som Miéville är det inte men det är ett aktningsvärt och spännande försök som Gabus & Reutimann ska ha all heder av!

Svenska serier: En hänvisning

Postat den

Eftersom jag sällan köper svenska serietidningar (eller serietidningar över huvud taget, blir mest samlingsvolymer för min del) så har jag inte läst Egmonts återupplivning av Svenska serier förrän nu; det tredje försöket görs den här gången via bilagor, dvs tidningen är en bilaga till andra tidningar istället för en egen fristående tidning, och för min del blev det i och med senaste numret av Pondus som jag fick tillgång till den :-)

Så jag läste tidningen, funderade på vad jag tyckte om den (det är svårt att recensera antologi-tidningar, framförallt när det som här inte finns något gemensamt med dem, förutom att de är skrivna på svenska alltså), formulerade i huvudet ungefär vad jag tänkte skriva. Och sen, innan jag började, tänkte jag för en gångs skull kika vad andra sagt om den hittills (vanligtvis föredrar jag att skriva utan att se vad som finns skrivet innan, för att inte bli alltför påverkad). Varpå jag läste vad Mikke Schirén skrivit på sin sajt, en recension jag visste att den fanns men som jag skippat dittills för att kunna läsa tidningen utan förutfattade meningar, och insåg att jag i princip var 100% överens med honom om allt :-)

Därför, tji egen recension, läs istället den här; det går precis lika bra!

Last of the Sandwalkers

Postat den

Last of the Sandwalkers - cover

För 17 år sedan dök en underlig liten serie upp: Clan Apis, en fem delar lång mini-serie om ett bi upp. Skriven och tecknad av Jay Hosler, professor i entomologi, var serien ett smärre underverk med sin underhållande, undervisande (det finns mycket kunskap om bin att hämta här) men framförallt gripande handling. Vetenskapligt korrekt (dvs, bortsett från att insekterna kan prata och tänka) lyckades Hosler berätta historien om Nyukis liv, från dess början som nykläckt till dess slut på ett sätt som charmade kritiker och läsare; ta till exempel det faktum att av 33 läsar-recensioner på Amazon av boken har varenda en gett Clan Apis högsta betyg, 5 stjärnor.

Sen har det varit rätt tyst från Hosler. Han gav ut en till bok några år senare, The Sandwalk Adventures, om Charles Darwin där Darwin konverserar med diverse små kryp om livet och evolutionen; en trevlig bok men inte i närheten av lika bra som Clan Apis.

Men i år kom det så en bok till, en tjock rackare med namnet Last of the Sandwalkers (namnet till trots har den inget att göra med The Sandwalk Adventures). Här är det insekter i huvudrollen igen, den här gången en grupp skalbaggar under ledning av Lucy som är säker på att det måste finnas en större värld utanför den som hon dittills känt till, och som därför ger sig ut på en upptäcktsfärd. De andra som följer med är hennes närmaste som litar helt på att hon vet vad hon gör. Förutom professor Owen då, som bara följer med eftersom han som högsta höns inom den akademiska världen känner sig tvungen att närvara trots att han tror att Lucys teorier är skräp.

Last of the Sandwalkers - Owen

Med andra ord är det mer fantasi och lite mindre fakta den här gången, med en skalbaggecivilisation som inbegriper robotar, elektronik, politik och religion. Men bortsett från dessa fantasifulla inslag är givetvis allting som nämns om hur insekter fungerar och vad de kan göra korrekt, och nog är de fascinerande, alla besynnerliga insekter med deras underfundiga sätt att leva på. Att Hosler själv älskar dem och så innerligt gärna vill visa upp dem i all deras prakt märks hur tydligt som helst, och hans känslor är smittsamma.

Att sen boken inkluderar både fotnoter som går igenom de verkliga förebilderna på det vi ser på seriesidan och en fullständig referenslista à la vetenskapliga uppsatser, för den som verkligen vill gräva ner sig i insektskunskap, känns helt självklart med tanke på hur noggrann Hosler är med att vara vetenskapligt korrekt, men det gör aldrig läsningen det minsta tråkig :-)

Last of the Sandwalkers - Flyg

Rolig är den, Last of the Sandwalkers, och nog har den ett känslosamt hjärta i Lucys knepiga familjerelationer, men lika anslående som Clan Apis blir den aldrig. Historien är lite för spretig och där Clan Apis aldrig ville mer än att skildra ett fascinerande liv finns det här mer ”vanlig” handling, som Owens försök att hindra Lucys upptäckter. Med andra ord känns boken mer vanlig, även om det inte är så många serier som förmår blanda naturvetenskap och underhållning lika förtjänstfullt som den här.

Slutorden blir alltså att läs gärna Last of the Sandwalkers, det är bra underhållning, men försök gärna leta upp Clan Apis för den är ett mästerverk!

20000+ sidor, still going strong: Hajime no Ippo

Postat den

Hajime no Ippo 1 - cover

Den längsta serien jag hittills skrivit om skulle jag tro, åtminstone räknat i sidor, är dagens serie Hajime no Ippo, skriven och tecknad av George Morikawa med start 1989. Så det finns definitivt serieskapare som hållit på längre med en och samma serie, men få som gjort lika många sidor; hittills drygt 20000 sidor, men fler kommer. Själv kommer jag hålla mig kort dock!

Ok, boxning i serieform. Jag har läst några andra förut, som Katsu! och Big Ben Bolt, men den klart bästa är en annan manga, Ashita no Joe. Och det är väl lika bra att säga på en gång att lika bra som Joe är den inte, Hajime no Ippo.

Men underhållande är den, ända från början då den unge Makunouchi Ippo upptäcker boxningsvärlden och med obändig energi kastar sig in i den. Sedan får vi följa honom när han lär sig vad boxning handlar om, den första matchen, och hur han lär sig mer och mer om hur man blir en bra boxare. Men det är inte bara Ippo som vi får följa utan också den handfull vänner han får på Kamogawa-gymmet, både de enastående och de mer alldagliga.

Hajime no Ippo - Första gången

Första gången i en boxningsring

Allt skildras i ett egentligen ganska lugnt tempo, vad gäller hur Ippo utvecklar sin teknik och blir mer komplett, för att när det blir matchdags ersättas av ett nästan löjligt övermått av energi och adrenalin. Morikawa hanterar tempot i serien mästerligt; hundratals sidor kan spenderas i en loj sinnesstämning där man nojsar och skämtar i de få pauserna mellan de gruvligt hårda träningsperioderna, för att sedan följas av matcher, där en enda match ibland upptar flera volymer. Det fungerar fantastiskt bra att som jag läsa alla sidorna på raken, och jag misstänker att det fungerar väl så bra som följetong också, så jag förstår att den här serien har blivit långlivad: Det finns ingen anledning till att den skulle ta slut, det finns fortfarande mycket kvar att berätta eftersom Morikawa skyndar långsamt; exempelvis kan nämnas att Ippos internationella karriär har legat i startgroparna de senaste 3-4000 sidorna och för tillfället går rätt dåligt.

Jag kan inte låta bli att jämföra med just Big Ben Bolt, en amerikansk dagstidningsserie som höll på i 28 år, dvs längre tid än HnI har funnits, men där Bolt blir världsmästare mycket snart. Och eftersom det innebär att han blivit så bra han kan bli ser sig serien därefter tvungen att slänga in alla möjliga sorters plotter som inte har med boxningen att göra, som deckarepisoder mm. Inget fel i det, men jag beundrar Morikawas förmåga att efter så många sidor fortfarande fokusera så stenhårt på enbart boxningen. Visst finns det en liten spirande romans med Ippo i huvudrollen men den tar mycket liten plats och skildras bara i relation till hans boxning.

Hajime no Ippo - Taktik

Ippo fundersam; sida från volym 54 (av hittills 110)

Med andra ord, Hajime no Ippo vet vad den handlar om, och den gör verkligen allt sitt ämne. Jag är inte någon boxningsexpert men kan en del om sporten främst tack vare en bok om tungviktsboxning jag läst hur många gånger som helst (12 världsmästare i boxning, skriven av Olof Johansson & Torbjörn Säfve, rekommenderas innerligt!) sen jag först läste den som ung tonåring, så när olika taktiker och typer av boxare diskuteras i serien gillar jag att den verkar genomarbetad och realistisk. Sen är kanske matcherna en smula mer orealistiska med de dramatiska vändningarna osv, även om Morikawa sällan fuskar: Om en boxare i grunden är klart bättre kommer han att vinna, även om läsarens sympatier är på förlorarens sida; vilja och hopp vinner sällan över skicklighet.

Ett annat skäl att serien fortfarande lever vidare är de redan nämnda bipersonerna. Ibland flyttas fokuset från Ippo till någon av dem, och där kan fokuset bli kvar ett långt tag, typ i en återblick som måste ha varat under något år i realtid, dvs i tidningen HnI publiceras, som skildrar hur hans tränare blev boxningsintresserad strax efter andra världskrigets slut. Det gör att jag har flera personer jag bryr mig och som jag vill läsa mer om hur det går för, utan att tröttna.

För min del kan Hajime no Ippo hålla på hur länge som helst; det känns inte som om den någonsin gått på tomgång under de 20000 sidor jag läste, så jag har svårt att tro att den kommer göra det i framtiden heller :-)

Hajime no Ippo - Senaste matchen

Ippo har problem; sida från den senaste matchen han utkämpat, så teckningsstilen är rätt annorlunda jämfört med den ursprungliga

PS. Kudos till de som scanlaterat serien, med tanke på omfånget; kvalitén har dessutom huvudsakligen varit mycket bra, även om det varierar över volymerna beroende på vilken scanlator som varit i farten. DS.

Satellite Sam: Nja…

Postat den

Satellite Sam 1 - cover

Jag älskar Matt Fractions Sex Criminals, dito hans Hawkeye (som nu är avslutad, men jag väntar med recension tills den tjocka samlingen med alla nummer dyker upp hos mig), så därför hade jag höga förväntningar på Satellite Sam, den femton tidningar långa maxi-serien tecknad av dem gamla räven Howard Chaykin när jag började läsa den; Chaykin har gjort en del riktigt suveräna serier, som American Flagg!, även om det är en del år sedan jag läste någonting riktigt bra från hans penna, så det kändes också intressant.

Men Satellite Sam kändes märkligt menlös. Det är en berättelse som utspelar sig i början av 50-talet och som handlar om tv-serien Satellite Sam, en som det verkar ganska halvdan science fiction-serie. Handlingen tar sin början när skådespelaren som spelar huvudrollen en dag hittas död i ett sjaskigt hotellrum, och eftersom tv-programmen sänds live (dvs det är närmast en direktsänd teater) och han hittas under pågående sändning (hans rollfigur är tänkt att dyka upp först i slutet av dagens episod), måste produktionsbolaget omedelbart måste hitta en ersättare.

I brist på bättre anlitar man sonen till skådespelaren som jobbar som allt-i-allo bakom kulisserna; eftersom han liknar sin far slänger man snabbt in honom i slutet med en lösning på hans utseende som är ett alldeles för trovärdigt exempel på en usel sf-lösning à la Hollywood:

Satellite Sam 1 - första gången

Men det här är inte Hollywood, det är New York, för Hollywood har ännu inte blivit centrum för TV och film. Sonen, som är alkoholiserad och i början inte det minsta intresserad av stjärnrollen, upptäcker att hans pappa verkar ha jobbat på en hemlig plan för att bryta sig loss från bolaget som sänder serien och flytta till Hollywood där han trott att framtiden fanns.

Blanda in en cynisk politiker, halvkriminella poliser, och en tv-serie som hela tiden är på gränsen till att upplösas, inklusive inför live-sändande kameror, och där har ni Satellite Sam. Inte så dum setup, med en manusförfattare som brukar kunna skriva på ett intressant sätt och en tecknare som borde passa för att skildra den här epoken, så vad är det som går fel?

Det största problemet är förstås att jag inte tyckte det var så kul att läsa serien. Precis som de redan nämnda Fraction-serierna är berättartekniken här relativt komplicerad; det är inte samma hopp i tid och rum som i dem men istället är tempot i serien konstant upptrissat, utan andrum. Min gissning är att Fraction velat efterlikna stressen under sändningarna av tv-serien och det lyckad han faktiskt med, men som serieläsning blir det lite för mycket av just stress i läsningen, och det gör att handlingen är rätt svår att följa med i eftersom det saknas lugnare scener där jag ges en chans att bättre förstå vad som pågår.

Men ändå måste jag nog lasta det mesta av kritiken på Chaykin. Det är egentligen inget fel på teckningarna i sig, de ser ut som Chaykin brukar göra, dvs med manliga huvudpersoner som är långa, ståtliga och med mycket välskulpterade ansiktsdrag (ärligt, alla Chaykins manliga huvudpersoner ser ut som om de vore släkt med sina kvadratiska hakor, och de kvinnliga ser alla ut som Betty Page i kantiga 50-talsdresser, må vara i varierande åldrar). Men tillsammans med den komplicerade intrigen gör det att en del av hans personer är alltför knepiga att särskilja, så på ganska många ställen var jag tvungen att gissa vem det var som skildrades i rutan.

Satellite Sam - avsked

Och sen har vi det där med sex + Chaykin… Jag vet att Fraction kan skildra sex på ett alldeles utmärkt sätt (Sex criminals, natch!) men här är det sex à la Chaykin för hela slanten, och jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att läsa. Samma hårda inställning, samma mycket klichéartade kinkiness, samma opersonliga känsla som i till exempel Chaykins urtrista Black Kiss; när han skildrade sex i American Flagg! var det visserligen också åt det hållet, men där kändes det helt naturligt med tanke på den sensor overload som den serien byggde på. Det syns tydligt på omslagen; bokstavligt talat vartenda omslag har en halvnaken kvinna i utstyrsel som den som ses i exemplet ovan från det första numret, trots att sexinslagen faktiskt inte är så frekventa alls.

Jag har ingen aning om det är Fraction som försökt skriva en Chaykin-serie eller om de här inslagen är Chaykins bidrag till manuset, men de ger inte precis några pluspoäng hos mig :-(

Som slutord är det trots kritiken inte en usel serie. Skildringen av tv-världen i 50-talets New York är genuint intressant, bihandlingen med Eugene Ford och hans fästmö är ett lyckat exempel på hur Fraction kan berätta en historia med hjälp av lösryckta scener och antydningar, men huvudintrigen, med vad den döda pappan egentligen hållit på med, tyckte jag var långtråkig, helt krasst. Så det skulle gå att göra en bra fan edit av den här serien, om man klippte bort allt det dåliga, men jag är rädd att jag inte har tid med det. Men om någon känner för det, yay för hen!

Kraa x 3

Postat den

Kraa 3 - cover

De dök upp relativt snabbt, de två avslutande albumen av Benoît Sokals Kraa i scanlaterad version. Mycket trevligt för det här var en serie som var riktigt underhållande, rakt igenom de tre albumen! Så några minimala ord om avslutningen :-)

När jag skrev om det första var det främst teckningarna jag rosade, medan manuset var habilt men inte mycket mer. Nu, efter att ha läst album två och tre () så kan jag säga att teckningarna höll klassen rakt igenom, och att manuset jobbade på för att till slut uppnå en arbetsseger: Det är fortfarande inte det mest originella manuset jag läst, men framförallt Yuma och hans relation till den stora örnen Kraa gör att dramat fungerar.

Kraa - Filosofi

Resten, med industrialiseringen som hotar att förstöra naturen i Malaskar och de skrupelfria männen som står bakom planerna är standardinnehåll i serier som den här. Plus dock för att det inte blir en traditionell hjältehistoria av det hela, och att Sokal verkligen ger serien ett ordentligt slut (även om jag tyckte scenen som avslutar skildringen av dåtid, innan codan i senare tid avslutar den sista boken, kommer lite väl snabbt och oväntat).

Men, som sagt, det som gör Kraa till en bra läsningen är Kraa själv; utan honom skulle det varit betydligt tråkigare!

Kraa - attack

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 204 andra följare