Hoppets tid – Ett steg närmare undergången

Postat den

Émile Bravos andra del i sin svit som följer Spirou och Nicke under andra världskriget har ett namn som klingar mörkt, och det med rätta. Belgien är ockuperat av nazisterna och här, efter vad man kanske skulle kunna kalla mjukstarten av ockupationen som den framställdes i förra boken, börjar det bli uppenbart hur illa det är. Personer med misstänkta kommunistiska sympatier anhålls och misshandlas, och vad gäller den judiska befolkningen dras tumskruvarna åt: Skyltar i butiker om att judar inte är välkomna, ungdomsrörelser som trakasserar judar, och slutligen också arresteringar som följs av deportation till koncentrationsläger.

Vad gäller Spirou och Nicke reagerar de olika på händelserna. Naiva var de både två i den tidigare boken, med en Nicke som närmast framstod som en medlöpare medan Spirous naivitet mer var den unga människans oförståelse inför världens kalla realitet. Men nu förändras de båda två, och framförallt Nicke som blir en övertygad motståndsman, beredd att ge sitt liv för kampen. Oförståndig och bekymmerslös inför konsekvenser är han fortfarande, men numera väl medveten om vad det egentligen innebär att jobba för tyskarna har hans moraliska kompass stabiliserats.

Spirou å sin sida fortsätter att känna djupare än sin vän och är därför också mer medveten om hur illa läget faktiskt är. När trakasserierna av judarna ökar i intensitet är det Spirou som verkar ana vad slutresultatet kan bli, medan Nicke visserligen avskyr det som händer men hans optimism gör honom mer oberörd i långa loppet.

Det är fascinerande att se hur Bravo balanserar alla olika delar i serien. Om det bara var politiken i det stora som han kunde hantera vore det gott nog, men sen har vi allting annat: Barnen som Spirou känner med sina svåra lojalitetskonflikter vad gäller föräldrarnas åsikter (kommunister, judar, fascister, …) och hur det påverkar deras vänskap sinsemellan; den lantbruksfamilj som Spirou och Nicke lärt känna och de små romanser som uppstår i dess kölvatten; den katolska kyrkan och dess präster som Bravo generellt sett inte har mycket till övers för. Vad gäller det sista så kan jag inte se att jag länkat till den förut, men det finns en fem sidor lång föreföljare till hans serier om Spirou som tar upp kyrkans roll när han började som piccolo, fan-översatt här: http://spiroureporter.net/2013/10/27/scanlation-sunday-woe-to-the-weak/

Jag är ärligt talat extremt imponerad över hur Bravo får allting att fungera. De små finstämda detaljerna, som hur minimala förändringar i ansiktsuttryck förmedlar så mycket är en sak, men att ta upp de svåra ämnen som han gör i en serie som Spirou, med sin historia av lättsamma komiska äventyr, utan att det någonsin känns krystat eller avigt är fascinerande att se. Och inte gör han det heller genom att stryka komedin, för den finns fortfarande kvar här, inbäddad i den allvarliga omgivningen.

(spoiler om slutet) Med ett cliffhanger-slut där Spirou för att hjälpa några små judiska barn han känner med flit utger sig själv för att vara jude och sätts på ett tåg med destination Auschwitz skulle jag om det handlade om nästan vilken annan serieskapare som helst varit mycket orolig för hur ett så känsligt scenario skulle hanteras. Men med tanke på hur suveränt han navigerat alla blindskär hittills känner jag mig trygg i att han kommer klara av det också.

Två till album ska det bli, och jag ser verkligen fram mot dem. Om de håller kvalitén är det ett genuint mästerverk om Belgien under andra världskriget som Bravo åstadkommit, och det med någonting så oväntat som en alternativ Spirou-historia. Så håll tummarna för Bravo!

Kan köpas bl.a. här:

Flocken

Postat den

Det är dags för en till serie på svenska inriktat på de yngre läsarna, närmare bestämt Flocken, skriven av Rasmus Malm & Matilda Ruta och illustrerad av den senare, utgiven av Rabén & Sjögren. Det innebär att jag den senaste månaden haft nöjet att skriva om fyra olika nya serier utgivna på tre olika förlag här i Sverige för barn/ungdomar, alla läsvärda, och det finns fler som jag inte tagit upp. Så nog satsas det på den här marknaden, och jag hoppas det går lika bra här som det gjort i USA de senaste åren. Och om jag nu skriver om målgruppen är det nog bäst att jag på en gång säger att Flocken är tänkt för tonåringar, för sällan har jag blivit lika glatt överraskad över vad ”…om att bli tonåring och hitta sig själv…”, citerat från baksidan av Flocken, faktiskt betydde 🙂

Lova, huvudpersonen i Flocken, verkar ha ett helt okej liv när hon en dag får syn på en samling djurtavlor på en auktion som hennes bonuspappa ropar in åt henne. Väl hemma visar det sig när hon tittar igenom dem att de alla har samma motiv: Hyenor. Ensamma hyenor, hyenor i flock, realistiska hyenor, hyenor som målade av någon som aldrig sett en utan bara fått den beskriven av någon annan. Lova blir överförtjust, men hennes mamma blir våldsamt upprörd när hon får syn på dem och kräver att alla slängs. Så stark är hennes reaktion att det är uppenbart att det inte bara handlar om tavlorna, och att det har någonting med tant Lilith göra, den tant som Lova nu minns också hade tavlor med hyenor på väggarna.

Resten av boken följer sedan Lova när först letar upp tant Lilith och därefter vilket samband hon har med hyenorna. Hon får också en ny vän, Josef, som hon först träffar en kväll på Skogskyrkogården och som senare visar sig gå på samma skola som hon gör, som hjälper henne i undersökningarna. Men ju längre in i mysteriet de tränger, desto oroligare blir Lova för Josefs räkning eftersom hon anar att det kan bli farligt för honom…

Det jag gillar med Flocken är att den lyckas överraska. Inte i det stora; den som läst skräck förut anar nog vartåt det barkar ganska snart. Men i det lilla finns det oväntade, som just det att det visar sig handla om skräckgenren, slutet, hyenornas utseende, och inte minst, när teckningarna från att vara lugna och närmast oförargliga plötsligt blir vildsint expressionistiska:

Och sen har vi förstås ett till stort plus, åtminstone för min del:

Spoiler Som jag skrivit flera gånger här förut är jag väldigt svag för varulvshistorier, men det är sorgligt ovanligt med bra sådana. Så när Flocken visar sig vara en tvättäkta varhyena-historia som lyckas alldeles förträffligt med både mystiken och skräcken blir jag förstås glad 🙂

Flocken är en charmig liten bok, om man nu kan kalla en skräckserie charmig. Men det jag menar med det är att den traditionella historien lyckas så bra med alla detaljer och att det känns som om det är en historia serieskaparna verkligen tycker om att berätta att totalupplevelsen är mysig. Och lagom läskig, såklart 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Corto Maltese – The Early Years

Postat den

När jag skrev några ord om The Secret Rose nämnde jag att jag inte var säker på om jag skulle skaffa The Early Years eftersom jag redan hade den. I färg, förvisso (något jag inte gillar när det gäller Corto Maltese som jag nämnt alldeles för många gånger redan!), men man måste ju inte alltid ha perfekta utgåvor. Fast sen fick jag syn på den i en butik, och när den nu såg så snygg ut gick den bara inte att motstå… Därför blir det några korta ord om den också, även om jag nu skrivit om Corto Maltese så många gånger att jag inte har så mycket att tillägga. 🙂

The Early Years är en lite udda bok. Corto själv syns bara till på några få sidor, även om det pratas om honom innan; när jag läser den hoppas jag nästan att han aldrig ska få vara med utan få förbli någonting mystiskt som bara refereras till, huvudattraktionen som aldrig dyker upp, som mumintrollen i Sent i november. Istället är det Rasputin som har huvudrollen här, dvs en ung Rasputin som inte förrän i slutet av boken möter Rasputin tack vare Jack Londons försorg.

Rasputin har alltid varit en knepig karaktär tycker jag. Han är genuint osympatisk, och det är svårt att förstå varför Corto står ut med honom. Här, som ung, är han precis lika otrevlig och våldsam när den ryska armén kapitulerar för den japanska 1905 i slaget om Port Arthur. Jack London tar sig an honom, av på ytan lika oförklarliga skäl som senare Corto gör det, men på något sätt känns det mycket rimligare i den här boken. Rasputins ungdom, hans uppenbara avsky för förtrycket som lagts på dem i ryska armén och krigets allmänna vansinne gör hans våldsamma handlingar mer begripliga, och därmed också att London har en viss sympati för honom. Och att Corto också för första gången träffar honom i den här situationen gör deras senare relation mer förståelig den med; när man en gång blivit vän med någon innebär det också ett ansvar för denne, om man heter Corto Maltese. Vikten av det personliga ansvaret är någonting som återkommer gång på gång i Corto Maltese, och ibland innebär det att man måste ta hand om även personer som Rasputin.

I övrigt är det lika trevligt som alltid att se hur skickligt Pratt skildrar människor från Jordens alla hörn. Det här är ett sent verk av honom så av och till blir strecken besynnerligt tjocka vilket kan ge ett litet klumpigt intryck, och det kan bli ett visst övermått av coola ansiktsprofiler med en cigarett i mungipan (den här gång som omväxling huvudsakligen i form av Jack London istället för Corto), men huvudsakligen ser det självklart väldigt bra ut; jag är svag för Pratts teckningar, inte tu tal om annat!

Och för den som vill ha ett ytterligare skäl till att liksom jag skaffa den här utgåvan även om man har en äldre så finns det också fem sidor från den påbörjade men aldrig avslutade fortsättningen på den här historien som var tänkt att knyta ihop berättelsen om Corto och Rasputin med Balladen om det salta havet. Inte omistliga sidor, men roliga att se 🙂

Slutligen, som exempel, en sida dels från den nya svartvita utgåvan, och samma sida från den äldre amerikanska utgåvan (något beskurna eftersom jag inte ville förstöra böckernas ryggar). Personligen tycker jag att färgerna i den senare är ganska ok men att de gör sidan alltför likformig med alla nyanser av gult, och att den svartvita version är överlägsen. Jag kan också nämna att om man jämför med andra utgåvor så är det bra att veta att serien först publicerades i strippformat, så sidlayouten beror helt på hur man valt att presentera stripparna i albumformatet.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Ragnagöken

Postat den

Så har då den tredje och avslutande delen av Emil Maxéns mycket egensinniga serie om Stor-Jobal från Krokjala kommit, under titeln (återigen en bra sådan) Ragnagöken. Det är dags för den slutgiltiga uppgörelsen mellan Stor-Jobal och, tja, hela världen egentligen. För Stor-Jobal är inte den som förlåter andra när han tycker de gjort honom fel, och det tycker han alltsomoftast, och vad gäller prost Kulle så kan till och med jag hålla med Stor-Jobal i hans avsky 🙂 Som baksidan säger: ”Glesbygdens eget Harmageddon väntar runt hörnet.”.

Maxén fortsätter att excellera i konsten att förvränga ord och namn, medan teckningarna är renare och klarare än någonsin. Det ser riktigt bra ut, med en speciell favorit Lapp-Tomsas Felemahla-monster som frammanar associationer till både Bone och Nausicaä. Och allteftersom böckerna har kommit ut har Stor-Jobals värld fyllts i, med detaljer som Smoggholms ledarskikt, prostens obehagliga historia, och häxornas roll, vilket gjort att det inte bara handlat om att roas av de underfundiga namnen och de mycket egendomliga djuren som skapas av skräcksäcken (eller Kadaveravlaren, eller Likspjälkaren, eller någon annan av säckens fantasifulla kenningar).

Den liknar inte mycket annat i serievärlden, Stor-Jobal, och det ska den berömmas för. Det är alltid fascinerande att läsa serier som känns som om de hör intimt ihop med sin skapare, vare sig det är skrönor som Stor-Jobal, absurda bönvärldar, eller filosofiska kärlekstrianglar. Visst kan det gå lite för fort som i den något abrupta avslutningen och visst kan jag sakna lite mer av djup vad gäller karaktärerna vid sidan om Stor-Jobal (som Tjabo/Olle, vars relation med Stor-Jobal nästan blir gripande men där Tjabo/Olles personlighet är för underutvecklad för att det riktig ska fungera), men det är randanmärkningar. Har man läst de två första böckerna ska man givetvis läsa den här redan, och har man inte gjort det ska man definitivt prova; de är som sagt mycket annorlunda, så man måste nog prova på att läsa dem själv för att veta vad man tycker!

Kan köpas bl.a. här:

Videvill

Postat den

Dags för den andra av Egmonts två nya albumserier efter att jag skrev om Sorceline häromsistens, närmare bestämt Videvill, skriven av Frédéric Brrémaud och tecknad av Federico Bertolucci. Och vid första anblicken ser de två serierna ut att ha mycket gemensamt: En ung flicka i huvudrollen, fantasy, två volymer, likartad omslagsdesign, fantasieggande illustrationer. Men när man väl börjar läsa dem upphör likheterna, och det är inte bara en fråga om att Sorceline är tänkt för lite yngre läsare (Sorceline rekommenderas för 9-12 år, Videvill för 12-15), utan om att de har två helt olika berättarstil.

För om Sorceline var fokuserad på en tät intrig à la Harry Potter är Videvill istället en drömlik saga där färden är minst lika viktig som målet. Handling börjar in media res, med en flicka som flyr från en rasande eldsvåda:

Efter flykten vaknar Videvill upp i en by där invånarna i början är glada för tillökningen, men det visar sig efterhand att någonting inte är som det ska med henne, och snart är hon på flykt igen. Från vem vet hon inte, och vart hon är på väg vet hon inte heller, men hon kommer möta både vänner (inklusive en mycket charmig men frustrerande varg som eventuellt vet mer om Videvill än hen vill säga) och fiender på sin andlösa resa; jag är inte säker hur många dagar som förlöper i de två albumen men särskilt många är det nog inte, och Videvill får sällan chansen att vila ut innan hon tvingas vidare.

Onda riddare, monster, sjöjungfrur, eld; farorna är många och oftast står Videvill ensam, men ju närmare slutet kommer desto större blir hennes resurser och förmågor, och hennes diffusa minnesbilder klarnar också. Men räkna därmed inte med någon slags klassisk saga där det avslöjar sig att hon egentligen är en prinsessa eller någonting liknande; som sagt är det här någonting mycket mer drömlikt, bitvis skrämmande, och diffust.

Till den suggestiva stämningen bidrar också Bertoluccis teckningar. Ta till exempel sidan härovan, den andra i serien och mycket typisk för hur han använder layout och färger: En svart ram, och innanför den en helt fylld yta där en av rutorna får fungera som bakgrund för de andra. Det gör att varje sida närmast känns som en tavla där serierutor lagts ovanpå, och det förtätar stämningen; tillsammans med den svarta ramen istället för den vanligare vita så sugs blicken in i bilden och stannar där. Det är en serie där stämningen är viktigast, och som fungerar allra bäst om man läser hela serien utan alltför många eller långa pauser för att bibehålla känslan av fara, av brådska att komma dit man ska innan det är försent, även om man inte vet varför.

Jag gillar verkligen Videvill, det är en lite udda fågel i serielandskapet som riktar in sig på inte-riktigt-vuxna-men-nästan-läsare, och som vågar premiera det suggestiva framför det mer rakt berättade spänningsbaserade utan att lämna alltför tydliga svar. Det är också en serie vars två delar man nog bör skaffa båda två på en gång eftersom det är en enda berättelse, och en berättelse som definitivt avslutas i och med den andra delen då Videvills historia är över. Men med tanke på att böckerna är förvånansvärt billiga med ett omfång på cirka hundra sidor styck, inbundna, och med bra papper + tryck, så tycker jag inte det ska avskräcka någon 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Sorceline

Postat den

Jag fortsätter med fokuset för serier för yngre läsare, och idag blir det några böcker på svenska igen. Närmare bestämt de två första volymerna i en sprillans ny fransk serie skriven av Sylvia Douyé och tecknad av Paola Antista: Sorceline, utgivna av Egmont.

Det första albumet heter Kryptozoologi för nybörjare och där träffar vi på den unga flickan Sorceline som ska börja studera just kryptozoologi hos Archibald Balzar på ön Vorn. Sorceline är inte den enda eleven, och Balzar meddelar redan första dagen att den som visar sig vara mest talangfull också kommer få förtroendet som hans assistent någon gång i framtiden, varpå eleverna omedelbart börjar tävla med varandra om Balzars gunst. Det visar sig snabbt att Sorceline har en särskild talang för studiet av magiska djur, vilket kommer till nytta när en serie underliga händelser inträffar på skolan och på ön: En skadad gorgon hittas, småälvor blir zombifierade, och när några av de sex eleverna blir förvandlade till glas blir läget akut att finna vem som ligger bakom det hela.

Jag vet inte riktigt var uppgiften kommer ifrån men på internetbokhandlarna ser jag att Sorceline klassas som lämplig för åldern 9-12 år, och det låter rimligt tycker jag. Douyés manus prioriterar definitivt en spännande handling, med några små doser av försiktig/oskyldig ung förälskelse, snarare än komplexa personskildringar. Eleverna smyger ut på natten för att försöka hitta ledtrådar till mysteriet, Balzar blir arg på att de utsätter sig för risker, men eleverna är givetvis sanningen på spåren. Lägg till några villospår, magi, och en huvudperson som börjar tvivla på sig själv, inklusive antydningar om att det är någonting speciellt med just henne och hennes bakgrund, och man får en typisk slukaråldern-bok. Eller serie då, som i det här fallet, men som en före detta slukarålderläsare vet jag att formatet inte spelar någon roll så länge handlingen är spännande 😉

Antistas teckningar matchar manuset; pojkarna är lagom gulliga, inklusive den lite svårmodiga mörkhåriga killen som inte så gärna umgås med de andra, och de fantastiska djuren är just fantastiska. Det mest grafiskt lyckade är nattscenerna, där färgläggaren Lowenaels mörkblåa toner är precis så suggestiva som de ska vara. Enkelt sätt att skildra natt, men bra!

Jag gillar att Sorceline ges ut, och pluspoäng till Egmont för att den har ett så överkomligt pris, trots det stora formatet och att den inbunden; när man slukar böcker är det inte oviktigt. Helt utan skavanker är den inte, och min främsta invändning är nog att Douyé tenderar att rusa på lite väl snabbt för att handlingen ska gå framåt. Jag har knappt fått reda på att Sorceline ska börja skolan innan eleverna som jag inte heller vet vilka de är börjar intrigera och dela upp sig i grupper. Så lite mer andningspauser skulle jag nog gärna sett. Och Carin Bartosch Edströms översättning har kanske också gått lite väl fort ibland, som i en scen där mina (inte helt optimala så kan absolut vara jag som missat något) franskakunskaper säger mig att hur tid anges på franska har missförståtts.

Men som sagt, det är en serie som är tänkt att läsas för handlingens skull, och av läsare som inte liksom jag läst lika många böcker/serier med liknande handling, så jag tror nog den kommer fungerar alldeles utmärkt för dem. Och ett till plus till är att man ger ut två album på en gång (del två under titeln Kärlek och vidunder); även om handlingen går raskt framåt tar det ändå båda albumen innan några av intrigtrådarna avslutas. Men det finns trådar kvar, så när nästa album dyker upp i Frankrike framåt våren får vi hoppas de här två sålt tillräckligt bra för att även det ska översättas.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Guts

Postat den

Sista veckan har det slumpat sig så att så gott som alla nya serier jag läst varit avsedda för barn/tonåringar. Flera svenska, och de kommer jag också recensera här framöver, men idag tänkte jag börja med en amerikansk bok skapad av den som kan sägas satte igång serieboomen för de yngre i USA för ett decennium sedan: Guts, Raina Telgemeiers femte bok totalt och den tredje självbiografiska efter Smile och Sisters (på svenska som Le Stort och Systrar).

Smile berättade om hur Raina som barn (när jag bara skriver Raina menar jag Raina Telgemeier som hon skildras i serierna) slog ut sina framtänder och därför behövde inte bara vanlig tandställning utan betydligt mer komplicerade konstruktioner, och hur det påverkade hennes skolliv under åren som följer. Hon är orolig för vad andra ska tycka om hennes utseende, om hon ska våga le, och så vidare.

Med andra ord, helt vanlig oro som många har i den åldern (boken täcker ungefär åldern 10-15 år). Tänderna är det som ger berättelsen ett ramverk, någonting att hänga upp narrativet på, men boken är en klassisk ungdomsbok, med kamrater som man växer ifrån (eller som kanske aldrig var så värst mycket till kamrater), och begynnande kärlekskänslor.

I Sisters fick vi sen lära känna Rainas familj bättre, i och med en lång bilfärd tvärs över USA med Raina, hennes syskon, och hennes mamma. Framförallt är det relationen till lillasystern Amara som skildras, både i nutid när de bråkar under den långa resan och i tillbakablickar.

Efter de två tidigare böckerna känner vi Rainas vänner och familj, så vad återstår att berätta om när det visar sig att även Guts utspelar sig under samma period av hennes liv?

Guts börjar enkelt, med en influensa som drabbar Raina med åtföljande kräkningar. Ingenting speciellt med det, men efter den blir Raina orolig för att hon ska kräkas igen. Oron växer, och hon börjar undvika viss mat som hon tror ska öka risken att drabbas, för att slutligen drabbas av panikattacker vid tanken på att kräkas. Tanken på att någon annan kan ha rört mat hon ska äta, eller för den delen bara rört vid henne och därför eventuellt smittat henne med någonting som kan leda till kräkningar gör att hennes mage omedelbart kommer i olag, och så är en ond cirkel igång.

Oron, för att inte säga paniken, vid tanken på att någonting pinsamt eller jobbigt kan hända känns igen från Smile, men den här gången känns det mycket allvarligare. Personligen tror jag efter att ha läst Guts, medveten om att den utspelar sig samtidigt som Smile, att den tidigare boken nog var lite förskönande för att inte kännas alltför tung för läsarna, men att Telgemeier nu efter flera självbiografiska böcker kan öppna upp ännu lite mer. Guts är inte en dyster eller deprimerande bok, Telgemeiers vanliga lätta hand finns där fortfarande, men panikattacker som handikappar den drabbade i vardagen kan självklart vara jobbigt att läsa om.

Om jag inte glömt någon är det här tredje gången jag skriver om en serie som tar upp panikattacker, men det är första gången ett barn har huvudrollen. Telgemeier skildring av hur Raina upplever det hela känns på pricken: Vilsenheten inför någonting Raina inte riktigt förstår, ångesten vid tanken att någon ska få reda på hennes oroliga mage eller att hon går på terapi, de trevande försöken hos terapeuten att sätta ord på vad hon känner. Det finns ingen ensam orsak till att hon mår som man gör, det är mer summan av allting, som närmaste vännen som ska flytta, och förstås allt det svåra med att börja bli vuxen.

Innan Guts skulle jag tveklöst sagt att Smile var Telgemeiers bästa bok, men nu känns det mer som om Smile+Sisters+Guts hör ihop så mycket att det är svårt att plocka isär dem. Visst har Telgemeiers stil förändrats, som att teckningarna i Guts har mjukare och rundare linjer och att hon blivit bättre på att utnyttja seriemediet i layout och hur man varierar vinklar osv, men de känns ändå som en lång berättelse om Raina. Men det går alldeles utmärkt att läsa dem separat utan att ha läst de andra, det är bara det att helheten blir ännu bättre 🙂

Så en helhjärtad rekommendation av Guts blir det. Jag var ju inte helt förtjust i boken innan, Ghosts, men här visar Telgemeier att hon gjort sig förtjänt av sina framgångar; innan New York Times slutade med bästsäljarlistan Paperback Graphic Book 2017 hade den under många år fullständigt dominerats av Telgemeier (sista versionen här), och förstaupplagan av Guts på en miljon exemplar är inte illa. Som jämförelse trycktes Smile i 20000 exemplar, och det säger en del om hur populär hon är. Med rätta!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)