The Flintstones på 2010-talet

Postat den

Alltså, ibland känner jag mig helt oförstående inför en del seriekritiker. Nyss skrev jag om The Art of Charlie Chan Hock Chye, en kritikerrosad bok av Sonny Liew men som jag själv tyckte inte helt levde upp till hyllningarna. Men oförstående var jag inte; det som jag tyckte inte riktigt höll i Liews bok kan jag absolut förstå att andra kanske inte håller med mig om. Så inga problem där inte, bara olika smaker.

Men sen har vi dagens serie, närmare bestämt The Flintstones i sin nya inkarnation, skriven av Mark Russell och tecknad av Steve Pugh. Sen den startade sommaren 2016 har artiklar om serien och hur bra den är med sin knivskarpa samhällssatir blandat med gripande handling envisats med att poppa upp i mitt sociala flöde, så till slut accepterade jag tanken att en Familjen Flinta-serie faktiskt skulle kunna vara bra, hur osannolikt den än låter, och har därför nu läst den i hängmattan.

Med ett komplett oförstående som resultat alltså. För det här var verkligen inte särskilt roligt och den där knivskarpa satiren lyste också med sin frånvaro. Låt oss börja med den s.k. humorn:

De rena skämten som finns består mestadels av precis det som var tänkt att vara roligt i den gamla tv-serien, det vill säga att det är höjden av humor med saker som att HR-avdelningen i stenbrottet där Fred Flinta jobbar heter Hominid Resources och att man spelar bowling med ihoprullade bältdjur istället för bowlingbollar. I början är det lite småkul med absurdismen i situationer som den med bowlingen, men det tar slut ungefär samtidigt som jag läst klart det första numret. Efter det känns det bara meningslöst med stenåldersmiljön och jag bryr mig inte ens om när serien inte ens försöker ha en stenåldersförklaring till saker som platt-tv med flera moderna tekniska apparater…

Och satiren är tungfotad och lika subtil som klubba i huvudet. Ämnen som tas upp är rasism, outsourcing, krig och annat smått och ont, och om jag som läsare inte skulle förstå ”analysen” så finns en hjälpsam utomjording på plats som fortlöpande rapporterar hem om vad som händer i Bedrock. Jag sympatiserar med mycket av det som sägs i serien men det gör tyvärr inte läsningen roligare :-/

Helt saknas inte positiva inslag. Varje nummer är en avslutad historia och det är någonting som jag uppskattar emellanåt, eftersom det gör att nya läsare inte behöver ha läst åratal av serien för att förstå vad som pågår. Risken är att karaktärerna blir platta eftersom det är knepigare att bygga upp dem i så korta episoder och den fällan går The Flintstones i; efter tolv nummer vet jag inte mer om Fred än att han är en samvetsöm människa, och att Wilma skulle vilja bli konstnär. Barnen har jag inte en susning om vad är för ena!

Ibland fungerar också humorn, framförallt när alla människorna i Bedrock envisas med att köpa hushållsdjur trots att de inte fungerar, typ en bläckfisk för att diska som istället försöker strypa ägaren.

Men det bästa med serien är hushållsdjurens hemliga liv. De funderar över livets mening: Är jag för evigt dömd att suga upp skräp via snabeln (elefant-dammsugaren) / slås närmast medvetslös av bowlingkäglorna (bältdjurs-bollen) / … Människorna behandlar dem som apparater så om någon inte längre fungerar så bra slänger man den och köper en ny, utan minsta omtanke; de tragiska följderna när ett djur mister en vän från en dag till en annan och ersätts av ett nytt djur går människorna helt förbi. De sorgliga sidorna med djuren är faktiskt gripande på riktigt, även om de hela tiden känns malplacerade eftersom resten av tidningen har en så annorlunda ton.

Dock, som sagt, på det stora hela fungerar The Flintstones inte alls för mig. Russells manus lämnar mig oftast komplett likgiltig, och Pugh teckningar är funktionella men inte speciellt upphetsande i sin kvasi-realistiska stil. Så när jag för några veckor sedan fick reda på att det tolfte numret också var det sista eftersom tidningen nu läggs ner blev jag vare sig förvånad eller ledsen. Även om vad man tycker är bra/dålig humor är högst personligt och det uppenbarligen finns de som tycker annorlunda än jag har jag lite svårt att förstå målgruppen för tidningen: En samhällssatir som nog är mest begriplig för vuxna paketerad i en tidning baserad på en tv-serie som i dag mest ses som något för barn, tecknat i en stil långt från tv-serien.

The Art of Charlie Chan Hock Chye

Postat den

Att ta med serier att läsa till landet brukar för min del innebära två slags serier: Digitala serier på paddan, och tjocka böcker i ryggsäcken; ”vanliga” album känns som om de oftast är för snabblästa för att de ska vara värda att ta med. Därav inlägg som det om Stålmannens 50/60-tal (digitalt) och Guy Delisles Hostage (tjock). Och nu är det dags för en till recension av ett sånt där härligt tjockt och ambitiöst album: Sonny Liews The Art of Charlie Chan Hock Chye.

Chye presenterar sig själv

Boken presenterar historien om Charlie Chan Hock Chye, Singapores största och mest välkända serietecknare, men det är en mockumentär; Chye har aldrig funnits och allt i boken, dvs serieutdrag, skisser, fotografier, tidningsutdrag, är fejk och skapat av Liew själv. Det är styvt gjort av Liew och väldigt övertygande presenterat, även om Chyes serier är lite för bra för att vara sanna: Han inspireras av en uppsjö välkända internationella serieskapare och inspireras av dem att göra liknande serier, så vi får se Chyes tidiga manga-liknande försök à la Tezuka, krigsserier med Kurtzman EC-serier som förebild, avancerade färgserier som Frank Hampson Dan Dare i brittiska Eagle, superhjälteserier av 60-talets Marvel-modell, superhjälteserier som Frank Millers The Dark Knight Returns, med flera, med flera. Kort sagt, en blixttur genom seriemediets utveckling de senaste halvseklet.

Men viktigare än det seriehistoriska inslagen är de historiska. Alla Chyes serier har ett gemensamt tema: Singapores politiska historia för dagen, eller närmare bestämt Chyes reaktioner på politiken. Det är en turbulent tid med frigörelsen från det brittiska imperiet, självständigheten, den kortvariga unionen med Malaysia, och förändringen från en brittisk koloni till en modern stadsstat. Internpolitiken är likaså intensiv och bitvis brutal, med striden mellan de mer revolutionära och de mer försiktiga singaporianska frihetssträvarna.

Osamu Tezuka à la Chye

Chyes hjärta ligger tveklöst hos revolutionärerna, men eftersom de går förlorade ur striden får också Chye problem: Hans serier, som superhjälteserin Roachman om en sanitetsarbetare som blir biten av en kackerlacka och som en följd får dennes ”superkrafter” (extremt stark, kan klättra på väggar, osv), visar alltför tydligt var hans sympatier ligger när Roachman kämpar för de svaga i samhället, och allteftersom medieklimatet hårdnar blir det problem med att publicera serien.

Liknande problem drabbar Chyes andra försök; han är aldrig riktigt i synk med samhället runt honom, och hans serier för avancerade för de tilltänkta läsarna. Chyes liv är på många sätt tragiskt: Han är ett geni men får egentligen inte ut någonting av det, vare sig långvariga uppskattade serier eller ekonomisk framgång, och på det personliga planet blir det aldrig någonting av hans minimala försök att skaffa en familj.

En rent ”självbiografisk” sida; det här är nog de delar av boken jag gillar mest, dvs där jag helt simpelt läser en berättelse om ett seriefan i Singapore. Den vane serieläsaren lär känna igen den Harvey Kurtzman-inspirerade HEY-bubblan.

Och här ligger nog mycket av mina problem med boken. På många sätt är den suverän, med Liews finurliga manus och mycket skickliga teckningar, och den genomgång av Singapores historia som presenteras är rafflande och synnerligen läsvärd. Men som en fristående bok har den problem.

Först och främst har jag svårt att se poängen med det mockumentära inslaget. Det tillför ingenting, och gör istället läsningen osäker för min del; om allt vad gäller Chye är fejk, vad är då fejk vad gäller den politiska historien? Eftersom det är så uppenbart att det Liew mest av allt vill göra är att berätta sin version av Singapores moderna historia känns hela det mockumentära som en gimmick, någonting att sälja in boken med, snarare än någonting som behövs för att berättelsen ska bli maximalt effektiv.

Om Chye hade varit en mer fullödigt beskriven person hade jag kanske tyckt annorlunda, men tyvärr förblir han vag i konturerna boken igenom. De små antydningarna om hans privata liv som finns känns rudimentära och pliktskyldiga snarare än subtila, så att jag aldrig känner att jag grips av den melankoli som infinner sig hos honom när han slutligen besöker San Diego Comicon och inser att han är en person utan naturlig hemvist; han älskar seriemediet men kärleken är inte besvarad.

Grundproblemet är att de två olika trådarna, dvs Chyes liv som en stor konstnär som aldrig får till det och Singapores historia istället för att förstärka varandra istället distraherar från varandra, med resultatet att båda berättelserna blir lidande. Om det historiska inslaget tonats ner och Chyes serier varit mindre uppenbart politisk laddade (för det politiska inslaget i dem är extremt tydligt, som att många figurer i Chyes Pogo-kopia bokstavligen heter samma saker som de riktiga politikerna) tror jag Chye som person hade känts mer levande, och vice versa om politiken fått en ensam huvudroll och serierna varit påhittade serier från diverse serietecknare istället för en enda hade den varianten också fungerat bättre.

Frank Miller à la Chye

The Art of Charlie Chan Hock Chye är en tour de force av Sonny Liew och bör definitivt läsas av serieintresserade, och man kommer garanterat lära sig en massa om Singapore under tiden; för egen del hade jag endast en mycket svag aning om hur dagens Singapore formats. Och en eloge till Liew som trots att han (liksom Chye i boken) uppenbart hade velat att det historiska förloppet utvecklats annorlunda ändå kan se att vinnarna i striden också har gjort en hel del gott; en svartvit bild av historien är det verkligen inte.

Men allt ros jag läst om boken från de mest seriösa seriekommentatorerna sen dess utgivning kan jag inte riktigt hålla med om. Det gnisslar både här och där när boken stretar emot sig själv, så ett mästerverk är det inte. IMHO förstås, och tyvärr!

Harvey Kurtzmans krigsserier à la Chye

Hostage

Postat den

Är på landet så det får bli fotografier istället för scannern -> ni (och Delisle!) får ursäkta bildkvalitén

Kanadensaren Guy Delisle fortsätter att göra dokumentärserier, men den här gången är det inte han själv som varit ute och rest som i de tidigare Shenzhen, Pyongyang, Burma Chronicles och Jerusalem. Istället är det läkaren Christophe Andrés berättelse om hur han 1997 när han jobbade för Läkare utan gränser i Ingusjien tillfångatogs av tjetjener och hölls som gisslan i 111 dagar som Delisle gjort en serieroman av, och en tjock rackare är det på över 400 sidor.

Med en mindre skicklig serieskapare hade det här kunnat blivit rejält långtråkigt eftersom så gott som all handling utspelar sig i mer eller mindre tomma rum där den enda personen är André själv. Han går igenom olika faser efter kidnappningen: Först skräcken över att han ska bli dödad, sen rädslan över att avrättas, sen övertygelsen om att han kommer bli frisläppt direkt, sen oron för att han glömts bort av sin organisation, osv. Hans tankar rusar, och eftersom han inte har någonting annat att distrahera sig med försöker han på olika sätt stimulera intellektet, till exempel genom att gå igenom Napoleons fälttåg i detalj eller dagdrömmerier om vad han ska göra när han är fri.

Vad kidnapparna egentligen har för avsikt framgår aldrig. De framstår mest som småkriminella och ganska amatörmässiga, även om man anar att de officiellt säger sig ha politiska avsikter bakom sitt agerande, pengakravet de efter ett tag ställer till trots. Men de förblir perifera figurer eftersom det här är berättelsen om Christophe André berättad i första person; jag tror att det finns max en ruta där det syns några människor och där han inte är en av dem.

För Delisle innebär det här att hans möjligheter till variation är mycket begränsade. Men han vänder det till en styrka: Mycket av kraften i serien består av att enformigheten och repetitionerna av samma föremål, som glödlampan i taket och det igenbommade fönstret, framhäver den psykologiska terror som André utsätts för, och kontrastverkan när enformigheten bryts blir enorm.

Att Delisle också är en mästare i tajming och rytm i sina serier gör även det att läsningen flyter på bra. Den dagliga lunken med soppa, toalettbesök, och Andrés tankar känns hela tiden engagerande och lustigt nog, med tanke på att ingenting egentligen händer, spännande. Andrés växande frustration, missmod och psykiska svaghet skildras så bra att när han en dag plötsligt får en oväntad chans att fly när en av kidnappare råkar ställa sitt gevär inom Andrés räckhåll och han inte vågar röra det känns det fullständigt förståeligt.

Hostage är ett utmärkt exempel på hur bra serieformen kan passa för dokumentärt innehåll. Som en ren text är jag tveksam till hur huruvida jag skulle tyckt lika bra om historien, men här som serie känns det helt rätt. Men det är klart, det är förstås tack vare att Delisle behärskar mediet så bra som läsningen blir så trevlig 🙂

Sommarlättja: Stålmannen på 50/60-talet

Postat den

OK, ok, idag blir det ett mycket textfattigt och icke-analytiskt inlägg som dessutom inte är det minsta originellt, men jag tänker skylla dels på sommarlättja, dels på att jag efter att ha läst Superman 100-200 (jag kommer inte ihåg varför jag fick för mig att göra det så fråga inte…) helt enkelt inte kan låta bli att dra mitt strå till stacken när det gäller att öka mängden texter om just 50-60-talets Stålmannen och de närmast obegripliga serierna 🙂

Så det blir helt enkelt en räcka bilder idag, med någon liten kommentar. Men notera att plocka ut konstiga serier ur den här tidningen under de här åren är som att leta efter skäggiga hipsters i SoFo; jag kan i princip blunda och slumpmässigt välja en sida och den kommer vara skum!

Låt mig börja med lite hederlig gammaldags åldersrasism, när Jimmy Olsen blir guidad i ett museum som hyllar superskurkar och därför givetvis också förnedrar superhjältar, och han får se hur Rymdens Hjältar / Legion of Superheroes skulle kunna tänkas se ut som gamla. The Horror! The Horror!:

Sen några rutor från en serie där alla tror att Clark Kent blivit blind, varpå Stålis ser sig tvingad att lägga ner Clark Kent-identiteten eftersom han inte kan lossas vara blind resten av livet eftersom det skulle göra det svårare att smita undan för att byta om till Stålmannen. Som i de flesta serier från den här eran uppträder huvudpersonerna helt absurt: Clark Kent fräser åt alla att de minsann ska lämna honom i fred och att han aldrig vill se dem igen, varpå Stålis bekymmerslöst konstaterar att ”Jahapp, det var det det, dags att byta identitet!”, och därmed ger upp sisådär 30 års sociala relationer. Den nya identiteten: Clark the ”K”, en superhet brittisk DJ, i ett försök av DC att rida på Beatles-vågen. Efter en som det känns oändlig parad av ”Pip-pip, old chum”, ”Cheerio”, och tedrickande för att visa hur engelsmän uppträder blir han avslöjad som Stålmannen av sina fans, och då finns förstås inget annat att göra än att kyssa dem alla för att visa att han är en riktig karlakarl, och sen överge Clark the ”K”-identiteten med.

Om någon är intresserad löser det sig förstås i slutet med Clark Kents blindhet och när han dyker upp på jobbet är allt som vanligt igen; det verkar som om alla hans vänner är så vana vid att personer då och då får helt andra personligheter och att det inte är någonting att bry sig om. Och att koppla ihop två så extremt olika personer som Clark Kent, i blå kostym med glasögon, med den lika kända Clark the ”K” som nu avslöjats vara Stålmannen, i blå kostym med monokel (som hippa coola engelsmän diggar, ni vet, åtminstone enligt vad DCs redaktion tror), nä det är alldeles för svårt 😉

Men allt är inte usla serier; ibland är det kul med lite udda inslag, som den faktiskt ganska rikliga mängd serier som mer känns som romantikserier än superhjälteserier där gamle Stålis har hjärteproblem:

Eller alla Public service-sidor, där det propageras för att inte slänga skräp i naturen, att inte ha fördomar mot andra etniciteter eller religioner, att psykiska sjukdomar inte är skamliga, att inte mobba, och annat smått och gott. Onekligen med extremt traditionella roller för män/kvinnor/flickor/pojkar, men med gott syfte:

Och ibland är det helt enkelt några snygga teckningar som piggar upp, som i andra rutan här med en ovanligt stämningsfull bild av Stålmannen utklädd till djävulen (varför han klätt ut sig lämnar jag därhän; de krystade förklaringarna till varför han och andra uppträder som de gör i de här serierna förtjänar nästan aldrig att vidarebefordras):

Fast sen har vi förstås fallen där teckningarna istället drar ner betyget, som den minst sagt annorlunda anatomin Clark Kent uppvisar här (och nej, röd kryptonit har inte gjort att hans huvud krympt):

Det där jag sa om att personers uppträdande närmast känns slumpartade? Här är ett fint exempel där Lex Luthor, den intelligentaste människan på Jorden och den tveklöst bästa vetenskapsmannen verkar ha missat någonting fundamentalt om hur fortplantning fungerar när han planerar att hämnas på Stålmannen genom att åka tillbaka i tiden och gifta sig med Lara istället för att hon gifter sig med Jor-El:

Krystad handling är bara förnamnet!

Och sen har vi det bara underliga där det känns som om man måste ha tävlat på redaktionen om att komma på bisarra situationer. Bizarro är givetvis ofta inblandad, men även Mxyzptlk som här uppträder som hjälte:

Det bisarra är nog egentligen inte den där kaninen utan att alla, inklusive Stålis, ser det som sker som någonting helt normalt. Och btw, det här är en av förbluffande många serier där det dyker upp en konkurrent till Stålmannen som Metropolis största hjälte, och det är fascinerande att se hur snabbt hela befolkningen (inklusive Stålmannens så kallade vänner) omedelbart kallar Stålis för föredetting och istället fanatiskt börjar dyrka den nya. För att så fort den nya försvinner (efter att ha visat sig vara en bluff / superskurk / Stålmannen i förklädnad / dött en hjältedöd) omedelbart börja dyrka Stålmannen istället.

Så nej, det här är generellt sett inga bra serier. Men det är intressant att läsa dem och se hur man från DCs håll på alla möjliga och omöjliga sätt försöker variera de fåtaliga historier man har, och hur ur led man är med tiden; Marvels samtida serier känns visserligen nästan lika daterade idag men på den tiden måste skillnaden känts milsvid!

De serier som faktiskt är bra, fortfarande, är de som vågar bryta mönstret, som till exempel en del av de redan nämnda med romantiskt innehåll. Problemet är även där att när man någon gång råkar göra någonting bra och läsarna uppskattar det (det märks på brevsidorna rätt tydligt när så är fallet) så kan man inte kapitalisera på det eftersom man ofelbart faller in i sitt gamla mönster att skriva samma historia om och om igen. Första gången kändes det fräscht, andra (och tredje och fjärde och…) bara trött.

Det är symptomatiskt att de serier som är roligast nog är alla imaginära What If-historier, med The Amazing Story of Superman-Red and Superman-Blue som det bästa exemplet: Först när man inte måste se till att status quo vid seriens slut är samma som vid dess början blir det bättre. Marvel hade förstått att såpopera var en bra ingrediens att lägga till i superhjälteserierna men DC vågade inte, iallafall inte ”på riktigt”. Dessutom gör just det faktum att man som läsare redan läst otaliga varianter av samma historier att radikalt nya inslag blir ännu roligare.

I en mycket snarlik genre har vi de ”romaner” (dvs istället för 2-3 kortare serier i tidningen är det en längre med 2-3 kapitel) som också vågar ta en lite annan väg. Skillnaden på dem och What If-serierna är oftast inte mer än några rutor i början & slutet, där What if-serierna har några textpaneler som förklarar att det här är en påhittad historia medan de andra istället har någon trivialt krystad förklaring som gör att det som hänt på slutet inte påverkar framtiden.

Och jag vill avsluta med en sida från en av dessa romaner, närmare bestämt Superman Returns to Krypton!, där Stålmannen befinner sig på Krypton innan den exploderar och blir kär i en skådespelerska, Lyla Lerrol. Som vanligt finns det fåniga inslag, som förklaringen till varför ingen undrar över hans konstiga kläder, men på det stora hela är det en riktigt bra serie, och nöjet att läsa stämningsfulla sidor som den här gör att jag ändå till slut inte ångrar att jag läst alla dessa tidningar:

MAD: Don Martin 1956-1965

Postat den

Don Martin alltså, den tecknare som tillsammans med Dave Berg för mig symboliserar tidningen MAD efter att Al Feldstein tog över som redaktör efter Harvey Kurtzman år 1956. Och en tecknare som jag alltid varit ambivalent inför: Som liten knodd läste jag MAD sporadiskt, men Don Martins figurer var så personligt tecknade att jag omedelbart kände igen dem och kom att associera dem med tidningen. På sitt sätt uppskattade jag hans bidrag eftersom de kändes som ”vanliga” serier vilket lättade upp läsningen (det fanns en hel del mer text-tunga inslag som jag tyckte kunde vara jobbiga att läsa som liten), men hans typ av crazy-humor lämnar mig oftast likgiltig.

Med vissa undantag:

Jag kan inte analysera varför jag tycker en del sidor är roliga när de allra flesta resulterar i absolut ingenting när jag läser dem men så var det när jag var liten och så är det fortfarande 🙂

Vad jag däremot kan uttala mig säkrare om är att Don Martins inflytande var stort och att jag ser hans inflytande hos många andra senare serietecknare. Och dessutom hur mycket roligare hans serier var än det mesta andra i serietidningsväg, framförallt när det gäller ensidesserier. Av en slump har jag de senaste veckorna plöjt igenom Superman-tidningen från sent 50-tal till sent 60-tal (kanske skriver några ord om dem senare) och i dem finns som utfyllnad en mängd så kallade humorserier, som denna:

Jag lovar, oavsett hur kallsinnig jag ofta känner mig inför Don Martins serier så tycker jag ändå att det är helt överlägsna serier som den ovan… 😉

Men nog om Don Martin i allmänhet, nu några ord om dagens bokutgåva istället!

Boken samlar ihop hans MAD-serier från hans start 1956 och fram till 1965. Nyöversatta, så vitt jag förstår, men det märks inte eftersom översättningen känns tidstypisk så det förslår (på ett positivt sätt) och också med den rätta MAD-andan. Hans utveckling från en typisk för tiden MAD-humor till sin egen mer speciella (som med tiden i sin tur sågs som typisk för MAD) går snabbt, både vad gäller manus (som han med tiden oftare stod för själv) och teckningar.

Två saker sticker ut för mig när jag läste boken, bortsett från vad jag redan skrivit om mina personliga känslor för hans serier:

  1. Hur det trots det absurda innehållet serierna ofta ändå bottnar i urtypiska situationer för enklare humor : Den gnatiga frun, tandläkarbesöket, eller den lätt ekivoka handlingen:
  2. Att namnet Don Martin redan från början sammankopplas med hans serier. Om jag återigen jämför med andra serier från samma tid var det vanligt att serieskaparna inte över huvud taget nämndes med namn, och i de fall de gjorde det var det åtminstone inte som här med hjälp av stora rubriker / ingresser där det uttryckligen trycks på att nu vankas det en serie av just Don Martin och ingen annan. Uppfriskande, och en stor eloge till MAD för att de inte drog sig för att göra sina serieskapare till stjärnor i sin egen rätt!

I övrigt är det som vanligt när det gäller förlaget Cobolt en gedigen bok, med bra papper och trevlig design, och också en del extramaterial där den mest säregna men tyvärr inte med så lyckat resultat är Bud ”Ernie” Graces text som huvudsakligen handlar om hur gräslig Don Martins fru var…

Jag läste boken i stötar med ungefär ett års MAD-serier åt gången, för att inte bränna ut mig och för att kunna uppskatta de serier som fungerade för mig; för större Don Martin-fans blir det kanske sträckläsning som gäller. För min del finns det risk för det senare när det gäller nästa volym med MAD-serieskapare för då utlovas Sergio Aragonés och det ser jag fram emot. Jag kan visserligen inte påstå att hans serier i marginalen på MAD är det bästa han gjort, men jag tycker så innerligt mycket om hans teckningar som är så genuint charmiga 🙂

Athena – Pappas flicka

Postat den

Det här blir mer en anmälan än en regelrätt recension eftersom jag skrivit om serien ifråga så många gånger redan: Athena – Pappas flicka av Li Österberg, om Pallas Athena och hennes första komplicerade levnadsår. Komplicerade, eftersom hon föds fullt vuxen från Zeus huvud med ett vuxet intellekt (och ett bättre intellekt än alla andra) men med en nyfödds livserfarenhet. Att hon bara har en pappa och ingen mamma, och en pappa som såsom huvudgud inte precis är den mest resonliga föräldern, gör det inte lätttare. Lägg sedan också till det faktum att hon som en stark och utomordentligt intelligent kvinna uppfattas som både provocerande och smått löjlig av många män och det är inte så konstigt att hon ibland har ett lättantändligt humör (liksom sin pappa, förstås!).

Men jag har som sagt redan skrivit om hur mycket jag tycker om den här serien medan den serialiserades i Agnosis. De svartvita teckningarna har en tyngd som passar speciellt bra till Pallas Athenas karaktär, och hur hela den grekiska gudavärlden i Li Österbergs tolkning känns så rätt, med dess blandning av familjesåpa, vardagsrealism, och gudakrafter (som inte används särskilt ofta men som alltid finns i bakgrunden.

Nekyia, Ljusförgörerskan och nu Pappas flicka (som titeln löd i Agnosis) är alla utmärkta album men jag tycker nog att det här är det vassaste hittills i sviten. Så med den uppåtgående trenden ska det bli verkligt spännande att läsa nästa, när det nu kommer 🙂

Lucky Luke stretar på: Tant Marthas grabb & Det förlovade landet

Postat den

När jag var liten och läste seriealbum var det tre serier som stack ut och kändes som de ”största” för mig: Tintin, Asterix och Lucky Luke. Sen fanns det förstås en drös andra som var nästan lika bra, som Spirou, Smurferna, och så vidare. Fransk-belgiska serier, med andra ord, men det hade jag ingen aning om, liten och nyligen läskunnig som jag var 🙂
De tre stora har sen dess utvecklats mycket olika:

  • Tintin: Tji utveckling, de album som fanns när jag var liten är desamma som finns idag.
  • Asterix: En långsamt avtagande utgivning där Uderzo själv tog över manuset med allt sämre resultat efter Goscinnys död, med några riktiga bottennapp mot slutet. Numera återupplivad med OK resultat men fortfarande med en mycket blygsam takt i albumskapandet; ett nytt Asterix-album kommer så pass sällan att det alltid blir en stor affär.
  • Lucky Luke: Goscinnys död påverkade egentligen inte alls utgivningen av nya serier. Morris skrev några själv, och sen har andra tagit över både tecknandet och manusskrivandet, med oftast habila resultat. Inga toppar, inga djupa dalar (fast definitivt dalar), med resultatet att ett nytt Lucky Luke-album mest genererar någon axelryckning eller två.

Så när jag på SIS-festivalen i våras köpte två nya album i serien var det inte precis med några stora förväntningar; det som varit riktigt bra i LL-väg de senaste åren har varit specialalbumen (Mannen som sköt Lucky Luke & Jolly Jumper svarar inte). Men några ord förtjänar de allt, eftersom de två albumen ändå är så pass olika och ett av dem är klart bättre än det andra!

Först ut är Tant Marthas grabb, skriven och tecknad av Achdé. Här handlar det om Lucky Luke som liten grabb och hans upptåg tillsammans med sina vänner i ensides skämtserier (förutom en fyra sidor lång episod som avslutar albumet). Skämten är mestadels oförargliga och ärligt talat inte särskilt fyndiga, medan teckningarna är som alltid med Achdé passabla, och jag undrar vem som egentligen är målgruppen med tanke på att jag inte riktigt kan tro att unga läsare tycker att det här är speciellt upphetsande, gammaldags som det känns, och för äldre läsare är det alldeles för menlöst.

Men två saker vill jag speciellt nämna, en dålig och en bra. Den dåliga är en sak som tyvärr är alldeles för vanlig i just fransk-belgiska serier och det är användandet av riktigt usla schablonkarikatyrer av vissa karaktärer. Här är det främst Lukes vän Paquito som jag tänker på, med de sorgligt stora läpparna och så vidare. Sunkigt värre. Hans tjejkompisar och indiankompis är också väldigt stereotypiskt framställda men det är inte alls lika illa som med Paquito.

Den bättre saken handlar intressant nog om samma sak, nämligen rasism. För det finns flera sidor som uttalat behandlar rasism mot indianer, som denna:

De rasistiska personerna i serien framställs genomgående som en smula korkade och definitivt otrevliga. Också ett plus för att det inte bara handlar om en enstaka person utan också om att samhället i stort har fördomar, förutom förstås de oskyldiga barnen. Och det är ju sympatiskt förstås, men det är synd att det ”bara” är rasism riktat mot indianer som hanteras bra. Jag misstänker att det beror på att serien mycket tidigt fick kritik för hur indianerna skildrades och att Achdé därför är extra noggrann när det gäller den frågan, så det är väl bara att hoppas att även de andra tveksamma inslagen förbättras i framtiden.

Och så det bättre av dagens album, Det förlovade landet som också det tecknats av Achdé men där Jul står för manuset. Här är det ett klassiskt tema för Lucky Luke-serien som avhandlas, närmare bestämt det där Luke åtar sig att vägleda en samling nyanlända människor genom vilda västern. Det speciella den här gången är att det handlar om judar som emigrerat från Europa.

Så jupp, ett potentiellt känsligt ämne, speciellt för mig när jag läste eftersom jag precis läst Tant Marthas grabb med sina uppenbara svagheter vad gäller känsliga ämnen…

Men halleluja! Juls manus undviker elegant problemen; visst finns det även här inslag av schabloner men de är av de godartade slagen, i samma anda som hur LL även tidigare med ett ibland lyckat resultat skämtat med diverse kulturer och folkslag. Det är en hårfin skillnad mellan det jag upplever som avgjort unkna inslag, som nämnda skildring av Paquito, och mer lyckad komedi som hur den judiska familjen skildras här, och jag är säker på att andra läsare kan tycka att gränsen ska dras annorlunda. Men jag tycker att Det förlovade landet är en trevlig läsning och bland de bättre av albumen i post-Goscinny-eran. Jag skulle förstås gärna sett att familjemedlemmarna fått några fler personliga egenskaper eftersom de nu i mångt och mycket enbart framstår som positiva representanter för judar, men jag anar att det finns ett drag av försiktighet här från Jul, och det kan jag förstå.

Sammanfattningsvis så lever den vanliga Lucky Luke-serien vidare, och som det varit det senaste decennierna med blandat resultat, så för den som inte är lika urskiljningslös läsare av serien som jag (som jag nämnt flera gånger på den här bloggen är det Lucky Luke som jag själv alltid varit svagast för av de tre nämnda) bör man nog välja vilka album man läser efter viss research 😉