Alim the Tanner

Postat den

Alim the Tanner 4 - cover

En kortis idag igen: Drygt tre år efter att jag läste första albumet har jag nu läst det fjärde och sista i sviten om Alim the Tanner, den kastlösa och olycksförföljda garvaren, och hans dotter Bul, skriven av Wilfried Lupiano och tecknad av Virginie Augustin. Långsam översättning, med andra ord, men så blir det ibland när det gäller scanlations, så jag är bara glad över att den som översatte serien avslutade jobbet (fast det är lite si och så med engelskan där här gången, onekligen, och de scannade sidorna ser inte heller helt bra ut är jag rädd) :-)

I den första boken tvingades Alim & Bul fly från sitt land efter att av en slump ha kommit över några reliker som bevisade att den lokala religionen byggde på en lögn. Men landets ledare nöjer sig inte med det eftersom det bland de kastlösa började ryktas om hur Alim fått en uppenbarelse och var välsignad av gudarna, så man sänder ut armén för att försöka få tag på dem igen, och därmed är grundhistorien för hela sviten på plats.

Så, en äventyrsserie med mannen från folket som blir hjälte och störtar den korrupta regimen? Inte alls, faktiskt, för det här är en mycket mer nedtonad och sorgligare berättelse än så. Alim är ingen räddare i nöden, det enda han vill är att få leva i lugn och ro med sin dotter, men så enkelt går det inte. Döden är ständigt nära för de båda och för de vänner de skaffar sig under sin flykt, och åren går snabbt…

Alim the Tanner är en på ytan traditionell serie, men gräver man litegrann märker man att det finns en hel del intressanta inslag. Ett är frånvaron av hjältar: Visst finns det goda och onda människor här, men den där personen som ställer allt till rätta (efter vissa bekymmer, givetvis) saknas. En annan är att de onda inte nödvändigtvis bestraffas, och det kan till och med vara så att deras insatser i längden visar sig vara lyckade, åtminstone i viss mån.

Så det må se ut som en typisk fransk serie med lite humor, lite naket, lite äventyr, och visst finns alla de inslagen också, men det finns mer att hämta här. Plus, såklart, det viktigaste av allt: Det finns ett hjärta i berättelsen, om kärleken mellan en förälder och ett barn. Utan det skulle de andra lite oväntade inslagen betytt väldigt lite!

En soldat minns sitt möte med Alim och Bul för flera år sedan

En soldat minns sitt möte med Alim och Bul för flera år sedan

Nemo – River of Ghosts

Postat den

Nemo - River of Ghosts - cover

Så var den också avklarad, den femte längre historien i Alan Moore & Kevin O’Neills League of Extraordinary Gentlemen, i och med att den tredje boken om Janni, dotter till Jules Vernes kapten Nemo kommit ut: River of Ghosts.

Jag tänker inte säga så mycket om boken eftersom jag i princip redan sagt allt jag vill säga om serien. Dvs (ok, lite repetition blir det!) O’Neill tecknar mycket sympatiskt, medan Moore deprimerande nog inte anstränger sig över hövan för att få mig att bry mig om karaktärerna. Nu har jag följt Janni i totalt tre böcker, plus att hon synts till i tidigare historier, men trots det kan jag inte säga att hon och de av hennes närmaste som syns till är personer som berör mig, eller som jag för den delen tycker är intressanta att förstå mig på.

Det jag vet om Janni är följande: Hon har ett bryskt humör som injagar skräck i sin omgivning, hon är i den här boken gammal och känner sig mätt på livet, hon älskade sin make (det vet jag för att det har det uttryckligen stått, och inte för att Moore/O’Neill på ett mer subtilt sätt fått fram det), och hon känns tunn som en pappersdocka vad gäller djup i personligheten. Och det som är så trist är att det faktiskt inte finns mer, det här är alles, det är inte bara en kort sammanfattning av någonting mer komplicerat. Och hon är ändå huvudpersonen, så subtrahera bort sisådär rubbet av den lilla karaktär hon har för att få fram sidopersonernas diton…

Jag vet, personskildringen är inte poängen med den här serien, men eftersom referenserna till världslitteraturen bara blivit tröttare och tröttare finns det ingenting att hämta där heller. Från den första, numera mer än 15 år gamla, historiens överraskningar och vändningar lyckas nu den här boken max någon enstaka gång få mina mungipor att så smått röra sig uppåt, men egentligen är det mer en reflex av typen ”Det här borde jag tycka är en smart referens” än en genuin känsla av att Moore kommit på någonting roligt. Och i den här boken dyker också någon som måste kallas för en genuin superhjälte upp som utan problem klarar av allt som behövs, så tji spänning är det dessutom!

Tveklöst har det blivit mer och mer kritik från mig vad gäller den här serien men det förtjänar den: Den har sedan länge förlorat den kvalité den hade från början.

Fast (och det är därför jag fortfarande köper böckerna), O’Neill tecknar fortfarande fruktansvärt bra, trots att även han tappat en smula mot slutet. Och sen är bokdesignen likaså underbar, det måste jag tillstå :-)

Nemo - River of Ghosts - barnbarn

Karl-Alfred på 90-talet

Postat den

Popeye 2 - cover

Nu har jag läst klart den andra och avslutande samlingen av Bobby Londons legendomspunna (well, i en del kretsar iallafall, så vitt jag förstått) nytolkning av Popeye/Karl-Alfred, och jag förstår definitivt varför många läsare minns den med glädje (för innehållet) och sorg (för den deprimerande avslutning). För egen del är jag absolut positiv, men kanske inte helt övertygad om dess storhet, så här i efterhand. Varför? Jo det ska jag tala om för er nu :-)

Efter att jag läst den första samlingen skrev jag att jag tyckte den började bli riktigt bra mot slutet, när London övergav ett skämt om dagen-formatet och istället satsade på längre episoder. Det formatet fortsätter här, men det som gör mig lite mer skeptisk nu är att det känns som om episoderna i den här boken istället för att bli bättre och bättre (vilket jag hoppades att de skulle bli, när London vande sig vid formatet) istället tappar fokus rätt så mycket: Handlingen, dvs den simpla frågan Hur ska det gå?, glöms bort och ersätts med skämt som fogas in i den lösa ramen som berättelsen utgör.

Det skulle kunnat fungera bra, men tyvärr är skämten helt krasst inte så roliga, åtminstone inte för mig som läsare idag. Andra kan säkert tycka annorlunda men för mig fungerar de oftast inte; de är alltför hårt knutna till tiden då serien kom ut. Toar som heavy metal-fan, Karl-Alfred som reklamanställd, referenserna till Simpsons mm känns mer konstiga än roliga. Det finns delar som fungerar, som när Karl-Alfred luras skriva på ett kontrakt som gör honom till en reklambyrås egendom och därför tvingas att modernisera sig för att fungera som ikon för barnen (nya kläder, förbud mot pipa, förbud mot att slåss, ett porslinsöga; han ser helt normal ut, hårresande nog), men på det stora hela faller det rätt platt. Inte ens när det blir surrealistiskt som i färden till Jeeps femte dimension (de letar efter en psykolog som kan behandla Jeeps drogproblem) med hjälp av Beatles gula ubåt lyfter det, även om det var lite kul att se Londons version av ubåten och de blåa Meaniesarna.

Serien är kanske inte alltid bra, men överraskande är den!

Serien är kanske inte alltid bra, men överraskande är den!

Varför var den då så uppskattad när den kom ut? Jag tror nog att mycket beror på dels glädjen i att det hände någonting nytt i serien, dels på att de dagsaktuella anspelningarna på George Bush, Saddam Hussein, Ozzy Osbourne med flera fungerade då men nu känns föråldrade. Plus, såklart, att den dramatiska avslutningen på Londons sejour gjorde sitt till: Efter att ha hamnat på tvärs med rättighetsinnehavarna som inte var så förtjusta i Londons drift med Karl-Alfred som reklampelare, det politiska innehållet (självmordsbombare, Palestina/Israel-konflikten, Irak-kriget och annat) så blev det avgörande inslaget den sista episoden där det i USA fruktansvärt känsliga ämnet abort dyker upp; att det bara är ett missförstånd i serien spelar ingen roll, London fick avsked på stående fot, och episoden avslutades aldrig. Förrän nu, då förlaget IDW med Londons bistånd fått tag på avslutningen som alltså finns med i boken.

Sen tycker jag att serien har ett problem till: Londons teckningar är på ytan väldigt nära de klassiska från E C Segar och ofta är de finfina, men han saknar förmågan att ge tyngd, massa, till sina karaktärer. Alltför ofta blir faktiskt rätt svårtolkat; när jag benat ut vad det föreställer kan jag se att det lustigt nog ser ut som en klassisk Karl-Alfred-teckning, men någonting med Londons linjer gör det svårt (åtminstone för mig) att omedelbart se vad som är förgrund, bakgrund, vad som definierar konturer och vad som definierar texturer. Ett inte alltför allvarligt problem, men det gör att jag har rätt svårt att instinktivt tycka om utseendet. Ibland, när London får till det, som i en episod där alla olika version av Karl-Alfreds ärkefiende Brutus/Bluto dyker upp samtidigt (och givetvis bråkar om vem som är värst), ser det strålande ut, men det är alltså ibland…

Allt som allt är jag ändå glad över att ha fått chansen att läsa den här serien. Den är udda, bitvis bisarr, och gjord med stor kärlek till Segars originalserier. Men däremot är den tråkigt nog inte riktigt så bra som utlovat. Fast, underhållande på sitt sätt, javisst!

Popeye - Uppiffad

Lulu Anew

Postat den

Lulu Anew - cover

Spontan reaktion: ”Wow, det här var ju riktigt bra!”.

Orsak: Étienne Davodeaus nyligen till engelska översatta Lulu Anew, en 160 sidor lång historia om hur Lulu, en kvinna i 40-årsåldern, en dag helt sonika bestämmer sig för ta tåget till havet utan att berätta för sin make eller sina tre barn var hon har tagit vägen. Det finns ingen direkt orsak till det, ingenting särskilt som just har hänt, hon bara gör det.

Mer eller mindre utan pengar eller andra resurser (eftersom det var ett spontant infall) blir det en knepig tillvaro för henne, men hon hankar sig fram. Efter någon dag eller två får hon nya vänner, och sen rullar det på: Utan långsiktiga planer lever Lulu ett nytt liv, helt utan krav från andra på vad hon ska eller inte ska göra.

Det är kanske inte världens mest originella handling som Davodeau valt, men det som gör serien så bra är dels tonfallet, dels hur den är uppbygd. Utan att vi som läsare får direkt tillgång till Lulus tankar  byggs hennes personlighet istället upp med hjälp av utomståendes skildringar av henne; allt vi får se med Lulu ses i tillbakablickar gjorda av hennes vänner och familj. Av en från början okänd anledning har de alla samlats vid Lulus hem där de tillsammans äter en sen middag och diskuterar vad som egentligen hände med Lulu. Några av dem har träffat henne i hennes exil och pratat med henne, andra har fått telefonsamtal från henne, och i tur och ordning berättar de vad de har sett och vad hon sagt till dem.

Lulu Anew - Strand

Det hela fungerar förunderligt väl, där Davodeau lyckas fånga både den ömsom lättsinniga, ömsom allvarliga, tonen runt bordet när det spekuleras i vad som egentligen hände, varför Lulu gjorde som hon gjorde, och Lulus sinnesstämning som också den växlar mellan lycka och desperation. Sen tillkommer också allt mer känslan av ett mysterium: Varför har egentligen alla dessa människor samlats hemma hos Lulu?

Lulu Anew är, skulle jag våga påstå, en mycket fransk bok. Inte fransk à la överambitiöst konstnärligt verk utan fransk à la Det ligger en vit man i din säng mamma!, det vill säga vardagsberättelser med inslag av både komedi och allvar, där invanda tankemönster vänds på sin ända. Lulu Anew är definitivt allvarligare än Dlevmidsm! men den har samma lätta anslag i en egentligen rätt dramatisk berättelse, samma känsla av att det finns hopp trots alla vardagliga besvär och brustna drömmar. Inga pekpinnar, inte alls tillrättalagd, inga enkla lösningar på svåra situationer (Lulu älskar sina barn men just då, just när hon gett sig av, bekymrar det henne egentligen inte alls att de inte vet var hon tagit vägen eller att hon inte vet när eller om hon ska få träffa dem igen), utan ”bara” en charmant skildring av en medelålders kvinna som plötsligt står vid ett vägskäl i livet.

Så japp, en mycket positiv överraskning. Varför överraskning kanske någon undrar? Jo, för den enda andra bok jag läst av Davodeau är hans The Initiates, en tjock rackare till bok med självbiografisk innehåll där Davodeau och hans vän Richard Leroy bestämmer sig för att utbyta erfarenheter: Davodeau lär sig om vinodling och kulturen bakom densamma medan Leroy lär sig om serier. Ett intressant upplägg men tyvärr gjorde boken inget intryck på mig (och därför skrev jag heller ingenting om den när jag läst den), så jag hade inte så stora förhoppningar om Lulu Anew. Men där hade jag fel!

Lulus första möte med den färgstarka Marthe: I desperation eftersom hon saknar pengar har Lulu precis försökt sig på en karriär som väskryckare...

Lulus första möte med den färgstarka Marthe: I desperation eftersom hon saknar pengar har Lulu precis försökt sig på en karriär som väskryckare…

Thor: Uppdatering

Postat den

Thor - God of Thunder - Frostjätte

Närmare bestämt två uppdateringar handlar det om:

  1. Det är över ett år sedan jag skrev om Jason Aarons version of Thor, en version som jag gillade skarpt, så det är dags för några ord om vad som hänt sen sist.
  2. Uppdateringen av karaktären Thor själv som skedde för några månader sedan, då tidningen började om från nummer 1 igen (nu med den minimala titeln Thor istället för den gamla Thor – God of Thunder).

Sist jag skrev var det senaste numret en berättelse om den unga Thors äventyr tillsammans med en drake, en sorglustig historia, och Aaron var mitt uppe i att sätta upp en värld där Thor börjat växa som människa (tja, eller som gud snarare…) i och med att hans samvete inte riktigt längre kunde se världen i svart eller vitt. Vilken nytta är en gud som inte förstår och känner med människorna? Samtidigt började också den övernaturliga världen kompliceras när mörkalverna börjar samla ihop alla asagudarnas fiender för att äntligen kunna göra slut på dem.

I den längre historia som följer, The Last Days of Midgard, fortsätter Aaron med att berätta parallella historier med hjälp av den gamla Thor, allfadern, och den nutida Thor (om nu historier kan sägas vara parallella när de utspelar sig årtusenden isär…):

  • I den avlägsna framtiden finns fortfarande Thor kvar tillsammans med hans tre son/systerdöttrar men resten av världarna, inklusive Jorden/Midgård, är sen länge döda och övergivna. Thor är fortfarande ångerfull över att han inte lyckades rädda sin älskade planet; det antyds men sägs aldrig rakt ut att det är människan själv som orsakat katastrofen på grund av sin girighet och nonchalans över miljöförstöringen. Då dyker en gammal, på gränsen till senil, Galactus upp, för att äntligen kunna förtära Jorden utan att kunna bli stoppad av irriterande små varelser (dvs X-Men, Avengers,  med flera, som stoppat tidigare försök). Thor, trött på livet, bestämmer sig för att utkämpa en sista strid.

Thor - God of Thunder - Galactus

  • I nutiden dyker en ny fiende upp för Thor: Det globala företaget Roxxon med dess hemlighetsfulla ledare Dario Agger. De gör allt för att påskina att de vill världen väl, men egentligen är Agger bara ute efter makt och att förstöra allt han ser. Thor, som nyväckt miljökämpe, förstör ett antal av Roxxons anläggningar och med sin gudalika arrogans har han ingen tanke på att det kan få följdverkningar.

Den unge Thor syns inte till den här gången och det kanske inte är så konstigt med tanke på att temat, vad människan gör med planeten, är lite svårare att passa in i vikingamiljön, till skillnad från tidigare längre historier som den om Gorr (till och med den osofistikerade unge Thor förstår vad som borde göras när någon är ute efter att döda alla gudar). Så förklarligt, men lite synd eftersom jag gillar den mer jordnära tonen när han kommer med: Vår tids Thor är rätt allvarligt sinnad, förutom när han här flörtar med S.H.I.E.L.D.-agenten Solomon, och den framtida Thor bär universums bördor på sina skuldror så han är inte precis någon lustigkurre han heller.

Thor - God of Thunder - Miljökämpen

Men ändå, det här är fortfarande en väldigt bra serie, och förnämligt presenterad av Esad Ribic & Ive Svorcina. Jag vet inte om jag kan säga om det är tecknaren (Ribic) eller färgläggaren (Svorcina) som förtjänar mest beröm men det här ser majestätiskt ut utan att för den skull bli stelt eller plansch-liknande; jag tycker bättre och bättre om illustrationerna ju mer jag läser av dem. Tveklöst en av de vackraste superhjälteserierna jag sett på mycket länge.

Så det är med stor sorg jag måste skriva att uppdatering 2, den av Thor själv (karaktären och tidningen), är misslyckad :-(

Det är inte uppdateringen i sig, dvs att Thor från och med nummer 1 av den nya tidningen är en kvinna som tar över titeln och Mjölner efter att Thor inte längre befunnits värdig att lyfta hammaren, som är problemet; superhjältars identitet kan ändras utan att det behöver innebära någonting dåligt. Det som istället gör serien så väldigt mycket tristare är framförallt två saker (många punktade listor idag!):

  1. Ribic/Svorcina är inte längre kvar. Det här är en nedgradering som är enkel att peka på eftersom den är så iögonenfallande. Russell Dauterman, den nya tecknaren, är alls ingen katastrof, och tillsammans med färgläggaren Matthew Wilson gör de ett tappert försök att efterlikna föregångarna men det känns vara som en tråkigare version av dem. Framförallt i färgerna märks det att tanken är en liknande känsla som förut, men tyvärr passar inte Dauterman & Wilson så bra ihop. Plus att Dautermans personer ser alltför mycket ut som klichéer, med kvinnor som alla är identiska (vilket jag skulle kunna vara elak och säga är huvudskälet till att ingen i serien ännu lyckats lista ut vem som gömmer sig bakom den nya Thors mask) och en Thor (alltså, den föredetta Thor, numera kallande sig Odinsson) som istället för en långhårig gud av klassiskt snitt ser ut som en typisk könlös Hollywood-hunk. Och den mytiska känslan har helt försvunnit, den rätta digniteten finns inte längre där. Fast det beror också på punkt 2, nämligen
  2. Aarons manus har försämrats rejält. När jag skrivit om honom förut, både i samband med Thor och hans excellenta Scalped, har jag nämt att det han är bra på är dels det vardagliga (exemplifierat av Scalped och episoderna den unge Thor), dels det storslaget mytologiska (där han, som jag nu skrivit alltför många gånger, hade utomordentlig hjälp av tecknarna), men att så fort han blivit mer traditionellt superhjälte-inriktad har det varit sämre. Och här, i den nya Thor, är det bara superhjälte-handling som gäller, med en drös slagsmål, ett evigt käbblande som ofta kännetecknat Marvel-serier, och så vidare. Ta exempelvis Dario Agger som förut framställts som en varelse från legenderna som uppenbarligen kan ta sig an Thor i en strid, men som nu bara känns som månadens skurk som ska pucklas på, eller mörkalven Malekith som tidigare sett mycket suggestiv ut men som nu bara ser ut som en mörkblå snubbe vars halva ansikte är svart. Jag misstänker att även om Aaron själv säger att den nya inriktningen är någonting han själv varit med på och delvis iscensatt så har det det nog utgått en ukas om att tidningen ska ha mer rättfram handling, mer som de populära filmerna, mer action och mindre filosoferande.

Thor - Gnabbande

Dessutom har Aaron av oklar anledning också börjat använda sig av tankebubblor. Inte nödvändigtvis fel, men här skaver de rätt rejält och känns väldigt malplacerade.

Slutfacit: Uppdatering nummer 1 är nu gjord och jag är ganska nöjd med den. Uppdatering nummer 2 är jag betydligt mindre nöjd med och jag har just nu inga planer på att fortsätta läsa tidningen; den känns hastigt och olustigt som en för mig helt likgiltig titel :-/

Master Keaton

Postat den
Master Keaton vol 1 - cover

(Dagens bilder är från en scanlation, inte den amerikanska utgåvan, pga knepigt att scanna den)

Det är inte varje dag en ny serie av Naoki Urasawa börjar ges ut på engelska så det förtjänar åtminstone en blänkare, och här är den :-)

Master Keaton är en av Urasawas tidigaste serier, ursprungligen utgiven för mer än 20 år sedan. Det syns inte på detaljerna, det är definitivt Urasawas mycket lätt igenkännliga ansikten som ses här, men det märks på layouterna som är mer konservativa och inte lika självsäkra som i senare serier av honom som till exempel Pluto eller 20th Century Boys; där växlar han mellan närbilder och utzoomade bilder, många mindre rutor och enstaka helsidor, medan han här tar det mycket lugnare.

Det kan förstås också bero på att Master Keaton inte är skriven av Urasawa själv utan istället av Hokusei Katsushika (pseudonym för Hajime Kimura), men jag tror mer beror på Urasawa själv. Så en gnutta tråkigare siddesign, men ändå väldigt väl berättande bilder som alltid med Urasawa; han vet hur man ska presentera en historia på ett bra sätt.

Historian ja, vad handler Master Keaton om? Upplägget (dvs i de två hittills utkomna tjocka volymerna) är enkelt: Huvudpersonen, Keaton, är en engelsk-japansk arkeolog till utbildning men eftersom han har problem med att försörja sig i den akademiska världen kommer hans huvudsakliga inkomst från de uppdrag tar från diverse försäkringsbolag att utreda diverse snåriga problem. Så korta episoder, typ 30 sidor, där han till exempel hjälper till med utredningen av misstänkta dödsfall, att hitta stulna juveler, och så vidare.

Keaton på uppdrag

Keaton på uppdrag

Om det var allt skulle inte serien vara så mycket att tala om; de här episoderna är proffsigt berättade både vad gäller manus och teckningar, men ärligt talat ganska själlösa. Hyfsad underhållning som nog fungerar som utfyllnad i ett veckomagasin men knappast mer, med berättelser vi alla läst förut och en huvudperson som är nästan övernaturligt skicklig i att hitta utvägar i farliga situationer: Keaton är utbildad SAS-man (brittiska armén, inte flygplanen) med specialitet på att improvisera vapen och detta tillsammans med hans intelligens gör att han alltid hittar en lösning (och det är givetvis därför försäkringsbolagen anlitar honom också).

Det som gör serien bättre än så är istället de episoder som handlar om annat: Hans relation med sin 15-åriga dotter Yuriko, antydningarna om varför han skilde sig från Yurikos mamma, hans tankspriddhet, de episoder när han bara slumpmässigt dras in i någonting (som när han träffar en som det verkar något senil gammal dam på ett tåg, eller när han hjälper en liten flicka hem till sin mamma efter att flickan rymt från sin elaka farmor). Eller för den delen, de episoder där Keaton försvarar utbildning för alla, oavsett bakgrund; att han försörjer sig på försäkringsbolagen är en sak, men det han verkligen brinner för är arkeologin.

Keatons fritid, här tillsammans med en barndomskamrat på jakt efter en glassbil

Keatons fritid, här tillsammans med en barndomskamrat på jakt efter en glassbil

Lyckligtvis blir de mindre formulaiska episoderna vanligare efter att serien i början verkade som om den så gott som omedelbart halkat in i ett mönster: Keaton får ett uppdrag, Keaton förstår relativt snart vad som egentligen hänt, Keaton klarar kakan med någon ny improvisation tack vare sin SAS-utbildning och arkeologiska kunskaper. Jag var orolig efter att ha läst de första kapitlen att det här var allt serien skulle vara, men som sagt, sen började det dyka upp mycket intressantare avsnitt.

Jag har bara läst 600 sidor med totalt 24 kapitel så vi får väl se hur det här utvecklar sig, men jag är optimist. Lika bra som Urasawas senare mästerverk kommer det inte bli (om det inte händer någonting drastiskt), men jag tror och hoppas att det kommer kunna bli trevlig läsning om en underhållande personlighet. Mer Yuriko skulle jag gärna se förstås, hennes och Keatons relation är det bästa i serien. Hittills :-)

Ny design

Postat den

Ok, jag gillade mitt gamla WordPress-tema men det hade en nackdel: Bredden var fixerad till 495 punkter och det har alltid känts som lite för smalt för en del seriesidor. Så nu provar jag ett annat, bredare, tema. Inte riktigt lika snyggt tycker jag men jag ska se om det går att anpassa lite mer (som kanske märks tycker jag om teman som inte har kritvit bakgrund till texten, men eftersom de flesta WordPress-temana har det så kanske jag kommer ta ett sånt ändå…).

Så det kanske blir fler ändringar av utseendet, vi får se!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 193 andra följare