Åter till framtiden

Dags för en pendang till albumet Minnen från framtiden (hädanefter Mff), samlingen med korta återblickar från några Linda och Valentin-album. Den gången var det de första nio albumen som vi fick läsa mer om, så i den nya boken Åter till framtiden* är det istället diverse karaktärer och miljöer från de senare albumen vi får återse.

Det betyder att den heliga (eller kanske oheliga) treenigheten på Hypsis fortsätter att gräla om hur Jorden ska hanteras, Rubanis ultrakapitalister försöker tjäna än mer pengar, schniarfen schniarfar vidare, med mera. Och precis som i förra boken är det korta berättelser som nog vore tämligen obegripliga för den som inte läst de Linda och Valentin-serier som refereras till, för till skillnad från exempelvis de lika korta berättelserna i Rymdstigar är poängen här inte att konstruera nya avslutade historier utan att påminna om allt som huvudpersonerna varit med om. Så nostalgifaktorn är extremt hög, och det är kanske inte det jag uppskattar mest när jag läser, även om det kan vara rätt mysigt.

Schniarfen är en av de intressantare nya bekantskaperna från de senare LoV-albumen

Men det är också en rörigare bok än Mff, och det är bitvis rätt knepigt att hänga med i berättelserna om man inte kommer ihåg varenda liten detalj från originalalbumen. Det kan vara att jag själv tack vare att jag läste dem som liten kommer ihåg de tidiga albumen så mycket bättre än de senare -> jag har lättare att placera personer och miljöer som refererar till dem. Den tydliga strukturen i Mff där varje episod så tydligt handlade om exakt ett gammalt album gjorde den också lättare att läsa än den här där den strukturen saknas.

Vad som är intressantare är dock att det den här gången faktiskt finns, trots det jag sagt, en större plan med boken: Alla episoderna här utspelas mot den bakgrund som utgörs av det sista avslutande albumet, Tidsöppnaren, med sitt öppna slut för Linda och Valentin. Här försöker Christin & Mézières utvidga det slutet och förklara vad det egentligen innebär, vilket gör att albumet känns som en viktigare del av berättelsen om Linda och Valentin eftersom vi får läsa mer om deras liv efter Tidsöppnaren. Så om någon av de två albumen Mff och Åter till framtiden skulle ingått i den vanliga numreringen av albumen är det nog den senare, men som noterats (se *, igen) är namn- och utgivningen av de två inte helt logisk… 😉

Sen kanske jag personligen inte tycker att fler förklaringar nödvändigtvis är bättre. Christin har alltid haft en dragning åt det en smula flummiga, så när han vill förklara mer blir det ibland ganska ansträngt. Och om Tidsöppnarens slut var ett science fiction-slut av den typiska ”Slut, men tack vare tidsresor/liknande sf-orsaker har status quo ändå återupprättats”-typen så förstärks den känslan här. Jag tror att Christin & Mézières ville ha ett riktigt slut, men att Linda och Valentin samtidigt skulle kunna fortsätta sina äventyr som rymdtidsagenter, och den äta-kakan-och-ha-den-kvar-mentaliteten är jag kluven inför. På ett sätt gillar jag att de fortfarande finns där ute, precis som alltid, men än mer gillade jag att det när serien tog slut var öppet för att vad som helst skulle kunna hända.

Lite darrigt när det gäller manuset alltså, och detsamma gäller Mézières teckningar. Det är inte så konstigt med tanke på att han är 79 år (precis som Christin), men trots att det här albumet är gjort för ett normalt format ser teckningarna mer ut som i redan nämnda Rymdstigar, dvs som om de avsetts för ett mindre format men sedan förstorats. Mézières har alltid varit bättre vad gäller känsla och miljöer än detaljprecision och anatomier, men den här gången ser människorna ibland ännu besynnerligare ut än vad de brukar. En fördel med science fiction: Utomjordingarna ser mycket bättre ut eftersom jag inte kan säga hur de faktiskt borde se ut 😉 Och en liten detalj som jag nämnt flera gånger förut vad gäller andra tecknare, även sådana som tekniskt sett är betydligt vassare än Mézières (som Jim Holdaway), och som jag alltid tyckt är smått fascinerande: Att teckna barn kan vara riktigt, riktigt svårt, jämfört med att teckna vuxna.

Jag har svårt att tro att det blir några fler Linda och Valentin-album skapade av Christin & Mézières med tanke på hur pass till åren komna de är, och även om Åter till framtiden är lite skraltigt sammansatt är det ändå imponerande att de tillsammans med Mézières syster Evelyn Tran-Lé som stått för färgerna har gjort serien i mer än 50 år. Att den satt sina spår även i Sverige är tydligt för det är helt klart en av de europeisk serier där flest udda och aparta album översatts som inte hör till den egentliga serien, och jag har märkt på besökssiffrorna här på bloggen att det är en serie som det googlas efter ovanligt mycket 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Åter till framtiden (Cobolt)

*: För den som försöker förstå sig på hur den svenska och den franska utgivningen hänger samman har förvirrande nog det första albumet, på franska Souvenirs de futurs och utgivet som nummer 23 av de ”vanliga” Linda och Valentin-albumen, samtidigt som det nya kom ut återgivits under namnet L’avenir est avancé T1, och det nya heter alltså följdriktigt L’avenir est avancé T2. Man har alltså retroaktivt ändrat så att det gamla albumet nu utnämnts till första albumet i en ny svit Linda och Valentin-album istället för att tillhöra den ursprungliga sviten…

Linda och Valentin – Minnen från framtiden

Översättningen och utgivningen av de reguljära Linda och Valentin-albumen är ju avslutat sen något halvår tillbaka, men det finns fortfarande en del sidomaterial som saknas på svenska. Förra året fick vi Himlavalvets inbyggare, ett fabulerande lexikon om rymdtidagenternas värld, och nu finns alltså Minnen från framtiden också på svenska, ett mer serieinriktat album än det förra. Och faktiskt ett album som jag redan skrivit om när det kom ut på danska, då under titeln Erindringer dra fremtiden 🙂

Det handlar alltså om tillbakablickar i form av korta (2-6 sidor) serier om vart och ett av de nio tidigaste Linda och Valentin-albumen, alla kompletterade med en Mézières-målning som också anspelar på serien ifråga. Ibland är det huvudpersonerna som återberättar någonting som hände som inte visades i albumet, ibland är det någon annans minnen vi får följa, ibland är det historier typ ”Vad hände sen med Härskaren från Härskarens fåglar?”. Gemytligt, charmigt, småskoj och definitivt med högt nostalgivärde.

Så precis som Himlavalvets inbyggare är det här en bok som man i princip måste ha läst de refererade albumen för att få ut något av, och jag misstänker att en läsare som jag, dvs en som först läste serien som liten, nog är den som får ut allra mest av den: Att flera decennier senare få läsa mer (om än ganska lite mer) om gamla barndomsfavoriter bland serieäventyren är inte det sämsta 🙂

Och som den serieläsare jag är föredrar jag den här boken framför Himlavalvets inbyggare (lite konstig svensk titel tycker jag allt, med ordet inbyggare) eftersom det här är ett seriealbum; visst tycker jag det kan vara roligt att nörda ut lite med saker som lexikonet, men jag föredrar alltid riktiga serier!

Sidan 52

Om man läst de tidiga Linda och Valentin-albumen känns Minnen från framtiden som ett rätt givet köp, åtminstone om man inte kräver spänning i sin läsning. Och för den som är intresserad av hur Jean-Claude Mézières & Pierre Christin utvecklats som serieskapare sedan begynnelsen för 50 år sedan är det här en guldgruva där man kan se hur Mézières idag skildrar miljöer och karaktärer från så länge sedan.

Och vill man verkligen gräva ner sig i det sistnämnda finns det också en fransk dokumentär som enbart handlar om hur sidan 52 härovan i boken blir till: L’Histoire de la Page 52. Trailer:

Kan köpas hos bl.a.:

• (Adlibris)

 

Valerian, eller ska det vara Linda och Valentin…?

Som nog de flesta vet har Linda och Valentin-filmen premiär här i Sverige på onsdag. Jag gillar Luc Besson, åtminstone ibland (Léon / Det femte elementet / Det stora blå är fantastiska, men de där minimoj-filmerna not so much…), men jag måste erkänna att jag är skeptisk inför den här. Besson är ojämn och jag tycker inte att de trailers jag sett varit så lovande (framförallt Valentin framstår som extremt trist i dem), men framförallt beror skepticismen på att jag så sällan gillar överflyttningar från ett medium till ett annat. Det i kombination med att Bessons Adèle-film, också det en tecknad serie från början, inte var bland Bessons bästa gör att jag inte förväntar mig så mycket.

Men det är inte för att komma med vilda gissningar om en film jag inte ens sett ännu som jag skriver idag utan för att nämna att för de som inte läst Linda och Valentin förut finns nu en chans att prova på serien utan att behöva ge sig i kast med ett av samlingsalbumen. Två album, De tusen planeternas rike & Ambassadören som försvann, finns nämligen nu i butik i fristående album.

Som synes ges filmens Valerian-titel stor plats, medan den svenska översättningen av huvudpersonernas namn, Linda och Valentin, får en mer blygsam placering. Vettigt för att locka nya läsare via filmen utan att samtidigt behöva överge de numera klassiska svenska namnen 🙂

Och serierna i sig kan man läsa mer om i mina inlägg om samlingsalbumen, närmare bestämt här för planeterna och här för ambassadören. Varde nog sagt om dem att framförallt Ambassadören som försvann är ett utmärkt album att läsa om man inte förut stött på serien; att filmen dessutom till största delen (som jag förstått det) bygger på albumet är ju tur det med. Jag vet heller inte om det var en slump men på mina exemplar var klistermärket med filmreklam på omslagen så att planerna fick det med Valentin medan ambassadören fick det med Linda; också det passande eftersom det första albumet mestadels är Valentins äventyr, medan det senare tveklöst är Lindas 🙂

Men förutom serierna innehåller båda albumen också extramaterial med anknytning till filmen. Intervjuer med de som är inblandade, hur filmen gjorts, och så vidare. Olika innehåll i de två albumen så den som vill läsa allt får ta och köpa båda två. Det är inte det allra mest djuplodande innehållet man kan tänka sig men som extraläsning för den som vill veta lite mer om hur filmen och serien skiljer sig åt / liknar varandra fungerar det helt OK.

Som den pessimist jag är vad gäller filmtolkningen så hoppas jag ändå såklart att serien får fler läsare tack vare filmen för det är den värd. Som ny läsare är det nog lite överväldigande att börja läsa sju tjocka böcker om man skulle ge sig i kast med den kompletta utgåvan av serien så därför är det bra att man nu återigen kan köpa enstaka album. Vem vet, om de här två säljer bra kanske fler av albumen dyker upp som fristående utgivningar och det skulle jag gilla: Samlarutgåvor har sin alldeles egna charm, men enstaka album har också det -> jag skulle verkligen inte ha någonting emot att de album som aldrig publicerats fristående på svenska skulle dyka upp, de med 😉

Linda och Valentin: Samlade äventyr 7

Så är den då här, den avslutande samlingen med Pierre Christin & Jean-Claude Mézières science fiction-epos Linda och Valentin. Knappt tre år har gått sedan förlaget Cobolt överraskande började ge ut serier på svenska (på danska har de hållit på längre) med den första boken om Linda och Valentin som en av de första utgåvorna så det får jag nog säga är raskt marscherat!

Vad erbjuds då här i den första av samlingarna där alla album som ingår för första gången presenteras på svenska?

Vid randen av Det stora intet, Stenarnas orden, och Tidsöppnaren bildar tillsammans en enda lång historia om huvudpersonernas jakt på att återfinna Jorden; på grund av diverse förvecklingar i tiden och gudomliga ingripanden är vår planet försvunnen, kanske för evigt, och framförallt Valentin är beredd att göra allt för att återfinna den. Formellt sett är det tre skilda album men i praktiken går de in i varandra som få album tidigare (med undantag av de två tidigare tågtitelalbumen) och därför tänkte jag för en gångs inte skriva om dem en och en eftersom det inte är så mycket mening med det.

Linda och Valentin-albumen har alltid varierat mellan mycket tydliga och raka historier och de mer diffusa, närmast mystiska, och den här gången är det tveklöst det senare som gäller. Hur/Varför Jorden försvunnit förklarades aldrig riktigt tydligt och här, i jakten på densamma, är det också ont om egentliga förklaringar. Ju längre boken pågår desto tydligare blir det att det inte handlar om action, om att slåss mot några onda figurer varpå allt ska lösa sig. Istället är det, för att citera Valentin själv i sitt stora brandtal i serien:

Det här är ingen konflikt mellan ont och gott <…> Det här är en kamp mellan anden och materien, en strid mellan någonting och ingenting, det levande mot det dödsbringande… Det här är en kamp mellan kött och sten och vi är inte rädda för någonting.

Allvarligt värre med andra ord, vilket förstås inte hindrar Linda från att fnissa över de stora orden 🙂

För istället för att bara handla om Jordens framtid visar det sig att hela vårt universum är hotat, och för att stoppa undergången måste våra hjältar, well, det är här det blir rätt otydligt/mystiskt men Jordens existens är en förutsättning för att allt ska kunna gå bra.

Till sin hjälp har de också bokstavligen alla de varelser som de träffat på i de tidigare albumen. När jag skrev om samlingen innan denna var jag kritisk mot att alltför många tidigare karaktärer återanvändes istället för att nya utomjordingar presenterades, och samma kritik gäller tyvärr här och i än högre grad. På ett sätt känns det såklart rimligt att alla gamla favoriter får vara med i den stora finalen, men här finns både de som jag inte alls förstår varför de är här (som lemmfolket från Stjärnlös värld som knappast har något att tillföra i en strid av kosmiska dimensioner) och de som definitivt hör hemma här (som alflololerna från Välkommen till Teknorog) men som på grund av utrymmesbrist när så många karaktärer ska trängas ihop på sidorna bara får någon enstaka ruta eller två.

Jag måste nog säga i ärlighetens namn att manuset är rätt skakigt. Det händer både för mycket och för lite och det saknas styrsel i handlingen som är alltför vag i konturerna för min smak. Som alltid finns det bra scener och miljöer, som den inledande där Linda och Valentin befinner sig, som titeln säger, vid randen av Det stora intet, dvs vid randen av det ordnade universum där det längre ut bara finns kaos. Här, i en sjaskig omgivning där allt det oönskade från universums alla civilisationer dumpats, fungerar serien bra, och det introduceras till och med nya karaktärer som inte alls är dumma. Men sen blir läsningen mindre fantasifull (lustig nog samtidigt som perspektivet, med universum själv under hot, öppnar sig) och den nämnda återanvändningen av persongalleriet tar vid.

Teckningarna är mer svårbedömda. Precis som i samlingen innan märks det att Mézières inte har riktigt lika bra kontroll längre, med ibland förvånansvärt oigenkännliga personer (förvisso aldrig hans starkaste sida vilket han också själv nämner i den långa intervjun som inleder den här samlingen) men som kompensation experimenterar han här och där desto mera som här där tekniken istället för hans vanliga stil påminner om hans omslagsillustrationer:

Ömsom vin, ömsom vatten (men man får anstränga sig för att bli full på den här procentsatsen…), men trots det tycker jag att både Christin & Mézières förtjänar beröm för att de faktiskt avslutar sin serie med ett äkta slut, må vara en smula flummigt men flummighet i sann science fiction-anda. Efter det sista albumet här, Tidsöppnaren, har de visserligen gett ut nya böcker som har med Linda och Valentin att göra men huvudhistorien har de inte rört!

Så här avslutningsvis, några ord om vad jag känt själv under läsningen, utspridd över 3 år som den varit: Några år innan Cobolt påbörjade sin återutgivning läste jag alla serierna i ett svep i samband med att den avslutande Tidsöppnaren kom ut på ett för mig förståeligt språk (danska) och då skrev jag också ett inlägg om vad jag tyckte om serien i stort. Generellt sett var jag mer kritisk än vad jag varit i min senare omläsning, och mestadels tror jag det berodde på att läsa alla albumen i ett svep helt enkelt blev lite för mycket Linda och Valentin på en gång. Dessutom gjorde det att de svagare albumen, som de i de två sista samlingalbumen, kändes extra svaga just för att jag precis innan läst de allra bästa. Den här gången, med ett halvår mellan volymerna, har jag lättare att se de kvalitéer som ändå finns även när serien inte är så bra som den kan vara. Tydligast för min del var det nog med albumet Bortom okända gränser som jag förut tyckt varit ett rätt svagt album jämfört med (återigen) tågtitelalbumen som kom precis innan, men den här gången gillade jag verkligen albumet. Fast om ni vill veta mer exakt vad jag tyckte så kan ni ju läsa allt det jag skrivit om samlingsalbumen; sisådär 8000 ord har jag plitat ihop om dem till er förnöjelse 🙂

Enda nackdelen med de här samlingsutgåvorna är att vi troligen aldrig kommer att få se individuella albumutgåvor av de senare albumen och därför får vi nöja oss med eleganta omslag som detta som en sida i samlingen istället för som ett eget omslag. Curses!

Kan köpas hos bl.a.:

• Linda och Valentin 7 (Adlibris)

 

Linda och Valentin: Samlade äventyr 6

Nu är slutet på Linda och Valentin nära; en samlingsvolym återstår, och redan här i den sjätte och näst sista drar den långa avslutningen igång när jakten på Galaxity, den utopiska värld i framtiden som Valentin kommer ifrån, inleds. Men innan dess är det två andra äventyr som gäller, så låt oss ta de tre albumen i samlingen i turordning 🙂

Hotet mot ultralum: Det här var det sista albumet som publicerades på svenska förra gången det begav sig, och det var inte en avslutning på toppen. Liksom i de närmast föregående albumen, framförallt De levande vapnen, finns det ett inslag av politik när en ultrarik kalif livnär sig på förtryckta arbetare som bokstavligen sliter ihjäl sig under utvinningen av ultralum, det ämne som driver stjärnskeppen. Men tyvärr är också bristen på verkligt engagemang i frågan lika tydlig här som tidigare; det känns som om Christin i sitt manus har med de politiska inslagen mest i brist på bättre material. Jag klagade en del på den enkla och osofistikerade politiken i många av de allra tidigaste LoV-albumen, men där kändes det åtminstone genuint.

Det inslag som jag tycker fungerar bäst här är några av scenerna på Point Central, där delar av handlingen utspelar sig. Det är en fascinerande miljö och ett ställe som jag gärna läser mer om. Detsamma gäller karaktärerna Tal och Kistna som också de dyker upp, men deras insatser här är inte långvariga. Synd eftersom deras relation med tanke på händelserna i Bortom okända gränser lär vara mycket komplicerad…

Men även Point Central-scenerna irriterar mig en smula. Varför tar jag senare, i sammanfattningen av boken, eftersom irritationsmomentet i fråga också förekommer i de två andra.

Hittebarnet från stjärnorna: Det här albumet är en direkt fortsättning på det föregående, och innebär en uppryckning tycker jag. Dels saknas (den menlösa) politiken, dels verkar det som om Christin & Mézières den här gången enbart inriktar sig på att ha roligt. Resultatet är 50 sidor jakt, med en handling som utspelas under några hektiska timmar utan paus, och med en uppsjö nya besynnerliga utomjordingar, alla nya för läsaren med undantag för de som sågs till i albumet innan.

Det är ingen djup och storslagen handling; om jag jämför med det andra LoV-albumet som också huvudsakligen består av en lång jakt, Ambassadören som försvann, så är det här en mycket enklare historia utan pretentioner förutom att underhålla för stunden. Men farten uppväger en hel del, för här är det fullt ös från första sidan; för en gångs skull saknas en lugnare introduktion innan handlingen kickar igång i och med att albumet börjar in media res, med våra kära huvudpersoner jagade av en mördarkvartett från första sidan:

Och ett litet extra plus för scenen från filminspelningen (förlåt, cyberkinomax-inspelningen ska det förstås vara!); de känns uppfriskande udda! Jag vet inte om scenen är bra egentligen, men Lindas utstyrsel tillsammans med den synnerligen soppiga handlingen är roligt att läsa om 🙂

Genom osäkra tider: Jag skrev att det gemensamma temat i den femte samlingsvolymen var en känsla av osäkerhet efter att Galaxity upphört att existera (tidsreseeffekter…), och här upprepas temat. Redan i Hotet mot ultralum såg vi en Valentin som tröttnat på ett kringflackande liv utan mening, och när chansen att göra någonting åt det dyker upp tvekar han inte: Tillsammans med Linda (som givetvis inte är lika fixerad vid att återfinna/återskapa Galaxity eftersom hon dels inte kommer från den tidseran, dels är en person som inte är lika beroende av fasta former och regler som Valentin) färdas de åter till Jorden i nutid, där den heliga treenigheten som senast sågs till i Hypsis blixtar gör ett nytt försök att återfå kontrollen över Jorden av sina egna egoistiska skäl.

Rent formellt sett är det här nog ett fristående album, men i praktiken är det en prolog till de sista tre albumen som utgör en längre svit om jakten efter Galaxity. Det känns också som ett mellanalbum, utan mycket till egen identitet och med en handling som mest känns som en förevändning för att Valentin ska få ett tips om hur han ska fortsätta sitt sökande. Dessutom är plotten med ett skrupelfritt storföretag som inte skyr några medel för framgång alltför likt det suveräna dubbelalbumet Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos.

Treenigheten tycker jag inte heller är någon av Christins intressantare skapelser; jag misstänker att i ett katolskt land som Frankrike har Christins version av kristendom en starkare laddning, någonting som man kan se också i hur andra franska serier tar upp ämnet religion. För mig, som icke-troende, känns treenigheten, satan och de andra karaktärerna med kristen bakgrund som syns till här som en smått barnslig drift med katolicismen.

Och så några sammanfattande ord, med början i det som irriterade mig i Hotet mot ultralum: Handlingen rör sig som sagt delvis på Point Central, en plats som vi tidigare såg i Ambassadören som försvann. Den framställdes där som en förunderlig plats, med tusentals olika släkten som försökte sig på att leva tillsammans, och vi fick fantasieggande glimtar av några av dessa, som grouboerna och marmakerna. Här är vi nu tillbaka och man skulle kunna hoppas på någonting liknande, men vad vi istället får är några glimtar av grouboer och marmaker…

Detsamma gäller albumet Genom osäkra tider, som också är proppfullt med karaktärer vi redan sett. Förutom de nämnda, dvs treenigheten, får vi också se i princip alla nutida jordlingar som haft en roll att spela förut, oavsett album de först sågs till i (Albert, Sun Rae, Schroeder), och också utomjordingarna är välbekanta, som shingouzerna och Valentins tre medtävlare från Vårdagjämningens hjältar.

Kort sagt, när en serie som Linda och Valentin som gjort sig känd för sitt fantasifulla galleri av konstiga varelser börjar med återvinning av desamma i stor skala är det skäl att bli lite irriterad, IMHO. Ibland kan det vara roligt att återse gamla bekanta, men här blir det alldeles för mycket av den varan.

I övrigt kan jag också säga att Mézières teckningar varierar ovanligt mycket här. Han har aldrig varit den stabilaste tecknaren när det gäller människor, och den trenden fortsätter och till och med förstärks här, där Linda (framförallt) och Valentin ser rätt olika ut från sida till sida. Jag tycker också att trenden med något mindre suggestiva teckningar och färger som synts sedan de nämnda tåg-albumen fortsätter här. På uppsidan finns dock att Mézières också börjar experimentera mera, med betydligt fler sidor där teckningar flyter ut över papprets sidor och inslag av helt andra tekniker för att teckna; om manusen lider brist på nya idéer kan man inte säga detsamma om teckningarna 🙂

Samlingsboken som sådan är definitivt en av de svagare, kanske den svagaste, med Hittebarnet från stjärnorna som det starkaste inslaget. Men även om jag bara har läst de nästkommande tre albumen en gång och inte kommer ihåg alltför mycket av dem har jag klart för mig att de innebär ett steg uppåt i kvalitén igen, och det är såklart någonting att se fram emot. Mer Linda och Valentin någon gång i vår, när Cobolts förtjänstfulla utgivning av serien går i hamn!

Kan köpas hos bl.a.:

• Linda och Valentin 6 (Adlibris)

 

Himlavalvets inbyggare

Dags för ett sidoalbum i Cobolts utgivning av Linda och Valentin! De är snart klara med de vanliga albumen (den sista samlingen kommer i vår) men det finns en hel del andra böcker om rymdtidagenterna att översätta; förra året kom Rymdstigar, en samling med korta historier, och nu är det dags för Himlavalvets inbyggare, eller som bokens undertitel lyder, Linda och Valentins galaktiska lexikon. Recensionen blir inte så lång eftersom ett lexikon inte har någon handling så på den fronten finns det inte mycket att skriva om 😉

Med andra ord är det inget seriealbum den här gången utan istället ett album med kapitel som Universums myllrande livsformer, med fakta om olika livsformer som synts till i albumen, och Rymdtidens mysterier, om en del av de mer kuriösa fenomenen som setts till. Presentationerna är en mix av fakta som redan nämnts i serierna och nyheter, illustrerat med hjälp av (mestadels) nya teckningar av Mézières, som den här sidan, en av flera om shingouzerna:

Och apropå fakta som redan synts i serien så kan en liten brasklapp vara på sin plats: För de som ännu inte läst de sista albumen av Linda och Valentin (dvs den nämnda avslutande samlingen som kommer ut i vår) och som inte vill veta hur serien slutar så finns det några små spoilers här, om man lusläser texten och börjar fundera på vad som egentligen avses. You have been warned!

Det är en gemytlig läsning med putslustiga små skämt av Christin insprängda i texten, men huvudsakligen är det Mézières illustrationer som jag tycker bäst om; eftersom handling i vanlig mening saknas är det en bok som lämpar sig för att bläddra i när man känner för det, snarare än att läsa från sida 1 till sida 96 i en sittning. Vilken inte är så konstigt egentligen: Ett lexikon är sällan passande streckläsning 🙂

Sen finns det också rena seriesidor, skapade speciellt för den här boken, med små utvikningar om något speciellt ämne eller mer lättsamma som de fyra sidorna där Linda och shingouzerna slår vad om huruvida de senare kan ta reda på vad som verkligen pågår i Rubanis inre cirklar, eller berättelsen om när glapum’tianen Ralph blir utmanad på en matematikduell. Roande små bagateller, alltså, och för min del läser jag gärna fler sådana; det är svårt att få för mycket av shingouzerna!

Himlavalvets inbyggare är inte på något sätt en essentiell bok, och de som inte redan är förtjusta i Linda och Valentin gör sig icke besvär. Men för oss andra är den mer givande, framförallt (som sagt) för en del av Mézières insatser, och påminner mest av allt om Erindringar fra framtiden (som kanske också kommer på svenska så småningom…). Det finns ett antal excellenta sidor här som skulle göra sig utmärkt som affisch/plansch, som ett heluppslag med de redan nämnda glapum’tianerna. Och det är väl ungefär så jag själv läser den här boken: Som en konstbok med en del bitvis intressanta texter här och där 🙂

PS. En sak som jag inte visste men som jag snubblade över medan jag kollade upp när den här boken kom ut (första upplaga 1991 men här handlar det om en senare utökad dito) var att seriens franska namn nu påminner mer om den svenska: Ursprungligen fanns bara Valentins namn med (”Valérian”), men sedan 2007 får Linda vara med även på franska (”Valérian et Laureline”). Det förtjänar hon! DS.

Linda och Valentin: Samlade äventyr 5

Som ett urverk fortsätter samlingarna med Linda och Valentin att dyka upp, och vi är redan framme vid det femte albumet; bara två kvar nu! Och det är väl lika bra att jag kastar mig över albumen som ingår på en gång 🙂

Bortom okända gränser: Det här är det första albumet som utspelas efter att Galaxity, organisationen som styrde Jorden i framtiden, försvunnit som en följd av de tidigare albumen, och efterdyningarna är det som avhandlas här. Den inledande sekvensen som utspelar sig på ett lyxkryssningsrymdskepp är magnifik, science fiction av gammeldags men utmärkt space opera-typ à la Keith Laumer, och det känns nästan trist när handlingen lämnar skeppet och istället förflyttar sig till Jorden, i nuet, där Linda och Valentin befinner sig. De två agerar tillsammans med Albert, medarbetaren som också var en viktig biperson i förra boken, för att stoppa en okänd person/organisation från att utlösa ett kärnvapenkrig med hjälp av den teknologi som deras rymdskepp tillhandahåller.

Det här albumet känns närmast som en andningspaus efter de tidigare, där Christin fokuserar på vad Galaxitys försvinnande egentligen innebär. L o V har inte heller själva funnit sig till rätta; att det de gör är någonting temporärt är de fullt medvetna om. Det är ett bra album, ett smått sorgset sådant, vilket inte är så konstigt eftersom det handlar om slut. Slut på Galaxity, slut på L o Vs enkla liv där de fått uppdrag på uppdrag, slut på seriens vistelse på Jorden (i och med det här albumet avslutas sviten på fem album i rad där stora delar av handlingen utspelats i nutid, på Jorden, och handlingen flyttar åter 100% ut i rymden).

Bortom okända gränser är ett album som jag tycker bättre och bättre om ju fler gånger jag läser det. Jag tycker egentligen att Christins idé att han behövde få handlingen i serien att logiskt hänga ihop, dvs att kärnkraftskatastrofen 1986 som beskrevs i det tidiga albumet Det stigande vattnets stad måste förklaras när 1986 hade passerat utan en dylik katastrof var en onödig idé; den typen av logisk konsekvens tycker jag man kan strunta i. Albumen Spöket på Inverloch / Hypsis blixtar behövdes därför inte (och det är nog en del av förklaringen till att jag inte är så förtjust i dem, men inte hela), men Bortom okända gränser ger hela sviten en fin avslutning, trots allt.

De levande vapnen: Det här albumet är i mångt och mycket en återgång till den enklare typen av handling som vi såg till i de tidigaste Linda och Valentin-albumen. Handlingen, där Valentin tämligen motvilligt av ekonomiska skäl gått med på att transportera vapen till en krisdrabbad planet och där Linda givetvis protesterar känns ganska trött; det saknas inlevelse både hos Linda när hon upptäcker vad Valentin gjort och skäller ut honom, och hos Christin vad gäller indignationen över krigshetsen. Och Linda framstår som närmast gnällig: Pengar saknas, Valentin har försökt göra någonting åt deras problem, och det enda Linda kan göra är att klaga, utan förslag på alternativ. Det känns aldrig på allvar utan mest som en fasad med en enkel moral: Krig är dåligt. Och vem tycker inte det?

Det som räddar albumet är det utomjordiska galleriet. Delvis förvandlingskonstnären hos det resande cirkussällskapet som L o V slår följe med, men framförallt med det levande vapnet som Valentin har i en box: Schniarfen, en synnerligen elak och vulgär varelse med förgörande krafter. Det som gör honom så underhållande är hans monolog, inifrån sin låda, som uteslutande utgörs av synnerligen vulgära svordomar, och dessa svordomar är alla underbart tecknade av Mézières:

Varje gång en av svordomarna dyker upp blir jag på gott humör, så schniarfen får högst betyg!

Maktens cirklar: Det här albumets anspråk på berömdhet kommer sig av de flygande taxibilarna, ett inslag som blev berömt tack vare Luc Bessons fantastiska sf-film Det femte elementet, en film där Mézières var en av designerna (är det verkligen korrekt plural?). Här är de ett inslag på planeten Rubanis som drabbats av intern kollaps, där balansen mellan de olika cirklarna (en för industri, en för affärer, osv) förlorats. Våra huvudpersoner dras återigen in i det hela på grund av pengabrist, och de anlitas av den korrupte polischefen (eftersom hela planeten är korrupt oroar han sig för att han inte är tillräckligt korrumperad för sitt jobb) för att ta reda på vad som försiggår i den innersta cirkeln, maktens cirkel.

Manuset är rätt svajigt den här gången. Om det var lite väl energifattigt i De levande vapnen saknas det här istället stringens; det är rörigt, helt enkelt, och det är nog inte med flit. Att sensmoral saknas är rätt skönt med tanke på den grunda diton i det förra albumet, men det hade behövts mer spänning om tanken var att ersätta budskap med action. Enstaka detaljer är kul, som polischefen och de redan nämnda taxibilarna, men på det stora hela är det här det svagaste albumet av de hittills utkomna. Underhållande för stunden om man gillar Linda och Valentin, men inte mer än så.

Och avslutningsvis, några ord om samlingen som helhet!

Det mest utmärkande den här gången är den redan nämna osäkerheten: Vad ska Linda och Valentin vara för en serie när de inte längre är rymdtidsagenter på uppdrag? Bortom okända gränser är som sagt ett utmärkt album, och även de andra två har inslag som jag uppskattar som är en följd av deras förändrade situation, som att de måste hitta uppdrag av krasst ekonomiska skäl. Det är en idé som skulle kunna vara värd att utforska, men här känns det som om det aldrig ges några riktigt intressanta svar på vad det innebär, rent moraliskt och känslomässigt; De levande vapnen snuddar vid frågeställningen men utan att gräva djupare i den, och i Maktens cirklar är det bara en MacGuffin för att kicka igång storyn.

Men läsvärd är serien fortfarande, den här gången framförallt tack vare Bortom okända gränser och ännu mer framförallt tack vare dess inledande sekvens 🙂

Linda och Valentin: Samlade äventyr 4

Den fjärde samlingen av förlaget Cobolts utgivning av Christin och Mézières science fiction-klassiker Linda och Valentin har dykt upp, och den innehåller det som på många sätt är höjdpunkten i hela serien. Så låt mig sätta igång med genomgången av vad vi erbjuds i den här boken!

Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos: Den första historien är den hittills längsta i Linda och Valentin och spänner över två album. Och det är inte bara omfånget som är ambitiösare än vanligt för här satsar man stort: Det kosmiska är mer kosmiskt än någonsin, insatsen är högre (även om det inte är förrän i nästa historia som det klargörs exakt hur stor den är), och våra två huvudpersoners relation är för första gången någonting som verkligen känns som om den är någonting riktigt, som om det är verkliga människor vi läser om.

Stora idéer, och som tur är lyckas Christin & Mézières också ro iland det hela.

Först, det mest uppenbara: Teckningarna i serien har aldrig varit bättre än här, och ärligt talat blir de aldrig riktigt lika bra igen. Mézières layouter är lössläppta men ändå under kontroll här; som vanligt befinner sig Linda och Valentin på separata uppdrag historien igenom men där det tidigare skildrats på det konventionella sättet med några sidor om den ena, några om den andra, har vi här sidor som den här med en betydligt mer spektakulär övergång mellan de två:

Personligen tycker jag alla sidor där de två kommunicerar med varandra via tanken är hur lyckade som helst; Mezières har alltid gillat att leka med sidorna och här har han ett manus där det är fullkomligt naturligt att göra det.

Sen gillar jag också blandningen av de science fiction-miljöer som Linda rör sig i och de helt vardagliga (med vissa undantag) där Valentin befinner, på dagens (dvs, 80-talets) Jorden. Den där speciella känslan när vardagen plötslig (eller smygande!) invaderas av det Okända, det fantastiska, är väldigt suggestiv när det görs bra, som här.

Och även när det gäller det större känslospannet som krävs av tecknaren här, där personliga relationer för en gångs skull är väl så viktiga som den yttre handlingen, klaras också av med glans. För trots den spektakulära ytan, med en Linda som korsar galaxen för att spåra upp okända missdådare och en Valentin som spårar upp energimonster i Frankrike och USA, så är det här en historia där mycket av spänningen finns mellan Linda och Valentin själva.

Berättelsen i sig är återigen en där Christin inte gör det enkelt för läsaren: När serien börjar har handlingen redan pågått ett bra tag, och vi slängs in i den utan att initialt få reda på varför Linda och Valentin gör det de gör, men långsamt får vi reda på mera. Föga förvånande är det Linda som har hand om det större problemet, orsaken till allting, medan Valentin får finna sig i att försöka lindra verkningarna.

Redan i tidigare album har det ju varit så att Linda varit den som tänkt djupare, och här accentueras det gång på gång, med en Valentin som beklagar sig över att ingen tilltror honom att förstå vad som pågår (Albert, en herre han jobbar tillsammans med på Jorden, är en vänlig själ men han håller nog med om den bilden av Valentin) och en Linda som nästan varje gång de talas vid över ljusåren ger honom gliringar.

Det är ärligt talat nästan så att hon känns lite elak här, när hon varje gång påpekar att han inte hört av sig i tid, för att inte tala om vad han har för sig när hon inte är i närheten (se bilden härovan). Men hon har också rätt för Valentin är verkligen inte i  högform här, och beter sig rätt uschligt ibland. Inte illa ment, men obetänksamt.

Spöket på Inverloch / Hypsis blixtar: Den andra historien i boken omfattar också den två album, och det handlar dessutom om en direkt fortsättningen på den första, så egentligen är det här fyra album som tillsammans helt förändrar förutsättningarna för Linda och Valentin. Vad exakt som händer tänker jag inte berätta mer om (tji spoilers, m a o) mer än att säga att efter den första historiens stringens och tajta berättelse är det här en betydligt mindre allvarlig historia, där det första albumet bara handlar om att samla ihop den grupp varelser som i det andra albumet ska ta reda på vad som pågår med Jorden och dess atomvapen.

Så nu när jag tänkte skriva några ord om boken som helhet är det för en gångs skull en riktig helhet det handlar om, en lång historia på några hundra sidor (det här är den enda samlingen som kommer innehålla fyra album, alla övriga innehåller/kommer innehålla tre) 🙂

Som sagt, igen, den första historien här är superb. High concept science fiction, med en upplösning som passar bra in på de teman som serien alltid innehållit, och allvar av ett annat slag än vi sett förut. Tidigare har album som Härskarens fåglar visserligen varit gravallvarliga men samtidigt har allvaret varit ganska ytligt, ett (övertydligt) politiskt budskap men ingenting mera. Här finns budskap, onekligen, men mer dolda, och den egentligen inte förut skildrade relationen mellan Linda och Valentin verkar plötsligt vara i fara, den är inte längre en sån där löjligt enkel sak som ingen behöver bekymra sig om, för här har handlingar också följder.

Plus att det är uppfriskande med hur olika de tvås upplevelser skildras. Valentins äventyr ser ut ”som vanligt”, dvs ungefär som i de tidigare albumen, men Lindas är en blandning av storslagna vyer och de mest vardagliga detaljer, allt berättat i jag-form för den stackars Valentin som har huvudvärk och därför har svårt att följa med.

Allvaret till trots, tro därmed inte att serien inte är rolig för det är den också, bara att det introduceras nya inslag i serien och att serien här, i just den här episoden, inte längre är en typisk fransk komisk äventyrsserie utan någonting mer, och mer inriktat på en vuxnare läsekrets (med sex som ett naturligt inslag, båda att det skildras mer öppet och att det är mer komplicerat). Så högsta betyg!

Och därför är det lite tråkigt att läsa den andra historien. Den är inte dålig, egentligen, för jag skulle definitivt säga att den hör till de bättre albumen i hela sviten, med mycket charm och humor. Men det där vuxna, det som komplicerar, har här försvunnit igen: När Linda och Valentin för första gången sedan just Härskarens fåglar agerar tillsammans i ett album så har det gnissel som syntes till i den första historien helt tystnat. I sig förstås OK eftersom de kanske pratat om det, men det känns också som om relationen faller tillbaka till den där simpla där allt är enkelt igen. Visst, det är tydligare att det är ett par än i de tidiga albumen (bra!) men det är också allt.

Lustigt nog känns också teckningarna enklare här, och inte på ett helt bra sätt. Det finns finfina sidor här med, men de blir aldrig riktigt lika tunga och fantasieggande. Delvis tror jag att färgläggaren Évelyne Tranlé bidrar, med färger som är något mindre mättade och även mindre expressionistiska, och tillsammans blir det, för mig, en serie som ser lite tråkigare ut att titta på.

Att jag sen tycker att upplösningen känns alltför flat, med sin halvdana new age-SF-twist, gör förstås inte det hela bättre.

Men att jag inte är så förtjust i den senare historien i boken har nog allra mest att göra med att jag tycker att den första är så genuint bra att minsta missräkning i den andra känns så mycket mera. Så läs, för allt i världen, för här finns riktigt bra science fiction!

Linda och Valentin: Rymdstigar

När jag väl börjat skriva om en viss serie blir det lätt så att jag sen tar upp alla album allteftersom de kommer ut, oavsett om de förtjänar det (Usagi Yojimbo) eller inte (Sigges lagun, där jag gudskelov lyckats bryta (o)vanan). Dagens album hör definitivt till de förra: Linda och Valentin – Rymdstigar, utgivet på Cobolt liksom de övriga aktuella Linda och Valentin-böckerna. Inte egentligen för att innehållet är fantastiskt, utan för att en viktig lucka täpps igen i den svenska utgivningen i och med den här boken 🙂

LoV – Rymdstigar är en samling av sju korta historier med våra science fiction-vänner som ursprungligen publicerades i en fransk pockettidning 1969-70. Eller, ”vänner” är kanske inte helt rättvisande med tanke på att det här mestadels är en enmansshow med Valentin i huvudrollen. Det beror nog dels på att seriens franska titel bara innehåller hans namn och att de här serierna nog var tänkta att läsas av mer tillfällighetsläsare, med tanke på de korta avslutade historierna (16 sidor / episod), och därför är mer strömlinjeformade, men också för att de tämligen enkla berättelserna passar bäst till Valentins sinnelag; han är ändå den mer klassiska äventyrshjälten av de två. Plus förstås den enklaste förklaringen som är att Linda vid den här tiden ännu inte var den huvudperson hon senare blev 🙂

Första sidan av det första avsnittet

Hur som haver, vad boken innehåller är alltså sju berättelser där Valentin får ett diplomatuppdrag av sin arbetsgivare Galaxity, där han ska utforska en främmande planet, där han och Linda (jodå, hon syns till ibland!) ska hjälpa några forskare att förstå hur en planet där själva rymdtiden löpt amok egentligen fungerar, med mera, med mera. Med det blygsamma sidantalet som ges är det pang på rödbetan (där rödbetan = plotten) som gäller, så berättelserna inleds oftast med en texttung sida som redogör för bakgrunden, innan handlingen kickar igång.

Vidare djupsinnigt och sofistikerat blir det aldrig; ifall en sensmoral finns är den enkelt sammanfattad, typ teknologer som är så självsäkra på teknikens överlägsenhet gentemot mer ”primitiva” kulturer att de helt missar vad som egentligen sker. Så typiska korta seriehistorier alltså, gärna med en liten knorr på slutet.

Och jag gillar det här; jag är helt medveten om att stor seriekonst är det inte, och för en som inte läst LoV förut är det säkert svårt att förstå varför man ska läsa serien, men det är en mysig läsning för gamla fans som jag. Jag har läst de flesta av de här historierna förut, i en dansk utgåva, men ärligt talat var det bara en av berättelserna som jag svagt kände igen, mer intryck gjorde de inte. Men det ligger också i sakens natur: En kort berättelse om en relativt enkel situation fastnar inte lika lätt som när ett helt album kan fördjupa sig i sitt ämne.

Bästa berättelse: Den avslutande Lustiga prover, om den tidigare nämnda planeten där tid och rymd inte fungerar som de brukar. Förutsägbar men ändå kaotisk är den uppsluppet lekfull på ett sätt som passar det korta formatet, och dessutom med ett charmigt icke-slut 🙂

Från Lustiga prover

PS. Eftersom ursprungsformatet var mindre än vanligt är det här albumet också mindre än vanligt och tur är det; det syns att teckningarna är gjorda för ett mindre format och hade sidorna blåsts upp till en större storlek än här hade det inte sett bra ut, med tanke på att Méziéres pennstreck då hade sett skakiga ut. Redan som det är syns det, med personer som ibland ser en liten gnutta slarvigt tecknade ut, på grund av de uppenbart också mindre originalteckningarna. Så eventuell kritik mot det mindre formatet på boken göre sig icke besvär! DS.

Linda och Valentin: Samlade äventyr 3

Det har gått ett halvår sen nummer 2 kom ut, och därför är nu Linda och Valentin: Samlade äventyr 3 här; förlaget Cobolt fortsätter med sin ambitiösa utgivning av Christin och Mézières klassiker. I den här takten dröjer det inte länge innan de sista albumen, tidigare oöversatta, också finns på svenska 🙂

Så, vad bjuds vi på den här gången? Förra samlingen tyckte jag var lite svag pga Christins övertydliga politiska pekpinnar; hur är det med dem i album 6-8?

Betydligt bättre skulle jag säga. Visst finns de politiska inslagen med även här men nu känns de istället precis som de ska, dvs som ett intressant inslag som ger mer djup åt historierna istället för att vara själva orsaken till att historierna skrivits. För att ta albumen i ordning:

Ambassadören som försvann: Enligt mig den första helgjutna boken i serien, där både Christin och Mézières lyckas helt med vad de föresatt sig. Platsen, Point Central, en gigantisk kaotiskt organiserad rymdstation där galaxens alla intelligenta raser har inrättat sina egna ambassader för att kunna samarbeta med varandra är en utmärkt miljö för Mézières att släppa loss fantasin (stort plus för de icke-humanoida varelserna), och Christin låter för första gången berättelsen varandra sina egna vägar, utan att den behöver följa standard-mallarna.

Det är science fiction som går mer åt New Wave-hållet än tidigare; det finns en tydlig historia men den behöver inte nödvändigtvis berättas på det allra enklaste sättet (de tidigare albumen är betydligt mer traditionellt framförda). Det är inte svårläst eller överdrivet komplicerat, men det är en mycket mer uppsluppen läsning tycker jag, en friare bok än de tidigare, en odyssé genom främmande miljöer. Med beröm godkänt!

Den falska världen: Den tveklöst mest udda boken i hela serien. Läsaren kastas rakt in i handlingen utan någon förvarning om vad som pågår, och det dröjer innan förklaringarna sipprar fram. När jag läste det här albumet första gången som liten visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka: Å ena sidan var det trist att det var så mycket av handlingen som inte utspelade sig i en sf-miljö (mycket av handlingen utspelas i jordiska städer à la sent 1800-tal/tidigt 1900-tal), å andra sidan var det fascinerande när väl de anakronistiska inslagen syntes till i de historiska scenerna.

Nu, som vuxen, tycker jag att det är ett av de allra bästa albumen, kanske det bästa. I ännu högre grad än i Ambassadören som försvann förlitar sig Christin här på läsarens goodwill: Jag måste lita på att Christin har någon plan med det hela, även om jag inte förstår vad den är från början. Enda inslaget som irriterar lite grann är Jadna, Lindas kollega, som känns som en lite trist kliché av en smått manshatande akademiker. Men det är en bisak, det här är ett riktigt bra album, det med 🙂

Vårdagjämningens hjältar: Och nu blir det komedi! Den höga kvalitén fortsätter men ambitionsnivån är inte riktigt lika hög här; här är det välfunna och en smula elaka parodier som gäller när Valentin tävlar om att rädda en hel planets framtid mot tre andra hjältar. Parodierna har flera lager, bland annat:

• Två av hjältarna har tydliga förebilder i andra serier. Krigaren Irngaal talar lika överspänt och bombastiskt som Druillets karaktärer och hans utseende, hans rymdskepp och hans planet är som klippta ur Druillets böcker. Gurun Blimflim är istället en tydlig kopia av Moebius huvudperson från serien Arzach, inklusive hans flygande transportvarelse, även om Moebius karaktär har bättre pli på sitt riddjur än Blimflim…
• De tre hjältarna representerar också tydligt tre olika politiska ideologier: Fascismen (Irngaal), Östeuropa-kommunismen, och new age-flum (Blimflim). Alla ideologierna får hård kritik, implicit, men utan att det skrivs läsaren på näsan, så inga invändningar från mig. Men egentligen är det som Christin kritiserar inte innehållet i ideologierna i sig utan istället fanatismen, övertygelsen i att man funnit Den enda vägen. Jag undrar jag om inte Christin vid den här tidpunkten, 1978, hade tröttnat på de ofta obönhörliga inre striderna i vänstern om obetydliga detaljer som skilde de rättrogna från förrädarna.

Men politiken till trots är det här albumet huvudsakligen Mézières där han får släppa loss och helt enkelt ha roligt. Karaktärernas olika stilar, leken med hur sidorna designas, och kontrasterna mellan de tre adrenalinstinna hannarna och den mycket mer obetydliga Valentin hör till höjdpunkterna här. Återigen ett mycket bra album även om jag själv tycker att det är snäppet svagare än det föregående pga det enklare manuset.

Nog om de enskilda böckerna, några ord till om samlingen som helhet.

Det är intressant hur bra böckerna i samlingarna hittills passat ihop: Den första samlingen spretar mest, med ett första album som är väldigt annorlunda jämfört med alla andra, men de två andra albumen passar bra ihop som traditionell sf i en sympatisk men rätt enkel förpackning. Den andra består av tre album där det rättrogna 70-talsvänstra politiska budskapet går före allt annat, inklusive kvaliteten.

Det nya, tredje och klart bästa innehåller tre historier där den politiska tvångströjan tagits av, och där det istället leks med hur man berättar en historia på olika sätt: Ambassadören som försvann är en fragmentarisk odyssé, Den falska världen en historia som startar om flera gånger i samma bok, och Vårdagjämningens hjältar har just hjältar en masse men de och deras i teorin spännande actionscener ironiseras över och visar sig vara intellektuellt undermåliga.

De har också alla mer psykedeliska teckningar än förut, där de faktiska detaljerna i teckningarna inte är lika viktiga som känslan de försöker förmedla, så även när det gäller illustrationerna blir de friare utan att behöva bekymra sig alltför mycket om fakta och realism.

Och slutligen har de alla ett gemensamt inslag som kommer fortsätta i de kommande albumen: De två huvudpersonerna interagerar mycket sparsamt med varandra och de jobbar på med sina egna problem och handlingar, utan inflytande av den andra. Samma sak kan man se i den tidigare Kampen om Teknorog men här blir det väldigt tydligt att de två har extremt olika roller att spela: Valentin som den lite tafatta och smått fåniga gammalmodiga hjälten av traditionellt snitt, Linda som den moderna människan som inte är fångad i gamla mönster om hur människor ska vara. Lite lustigt med tanke på att Linda kommer från medeltiden medan Valentin kommer från framtiden, men så kan det gå 🙂

Sammanfattningsvis, en ypperlig samling och kanske den bästa av alla samlingarna (eventuellt är den nästkommande bättre, jag lovar att återkomma när den dykt upp), och snyggt presenterat som vanligt. En skillnad jämfört med de äldre utgåvorna som jag reagerade på när jag läste var att i Vårdagjämningens hjältar fick de textbubblor som hade färglagd text i den franska utgåvan nu också färglagd text på svenska. Jag misstänker att de äldre böckerna struntade i det eftersom man inte kunde samtrycka med andra länder om översatt text hade färg (det förhindrade att man använde samma färgplåtar) men nu gick det alltså att behålla färgen. En mycket liten detalj men den uppskattades!