Kategoriarkiv: Serier

Serier

Jag håller tiden

Postat den

jag-haller-tiden-omslag

Ibland är det knepigt att recensera en bok: Ska jag recensera den som ett helt fristående verk, utan jämförelser med andra, eller ska jag istället resonera om den i ett sammanhang, dvs relaterat till andra serier av liknande slag eller av samma författare; ska jag ta upp eventuella budskap i boken eller istället läsa den utan ideologiska glasögon; osv. Ibland blir det si, ibland så, ofta beroende på hur mycket endera varianten pockar på uppmärksamhet, som exempelvis att jag inte kunnat undvika ideologin i Chester Browns senaste serier.

Som omväxling tänkte jag därför idag skriva några ord om Åsa Grennvalls senaste bok, Jag håller tiden, från lite olika perspektiv. Men först, lite allmänt om den!

Grennvall har varierat mellan självbiografiska serier och skönlitterära; hennes förra bok, Deras ryggar luktade så gott, var av det senare slaget och var en obehagligt lyckad bok, men i Jag håller tiden är vi tillbaka till det självbiografiska. Likheter mellan huvudpersonerna, dvs den fiktiva Jenny och den icke-fiktiva Åsa, i de två böckerna finns förvisso, som att de båda har en förtvivlat komplicerad relation till sina föräldrar, framförallt pappan i Åsas fall (Åsa = Åsa Grennvall som hon skildras i Jag håller tiden, (Åsa) Grennvall = Åsa Grennvall som författare).

Boken igenom sliter Åsa med att försöka upprätta ett ”normalt” förhållande till sin pappa, men det misslyckas gång på gång eftersom han helt verkar sakna intresse för sin dotter, eller åtminstone för sin dotter när hon mår dåligt och/eller vill prata om känslor och relationer. Hon inser intellektuellt att det är en dålig idé att försöka om och om igen eftersom det bara leder till sorg men som i många dåliga relationer kan hon inte låta bli att försöka få den på rätt köl igen, eller åtminstone försöka förstå varför hennes pappa agerar som han gör. Kort sagt, hon spenderar alldeles för mycket kraft och tid på att fundera över någon som i sin tur inte bryr sig.

Fristående verk-reflektioner

Grennvall har en berättarstil som är en intressant blandning av realism och surrealism: Hennes teckningar är inte ”vackra” i vanlig mening och de känns väldigt jordnära, så när hon framställer även Åsas inre reflektioner och monologer i samma konkreta form gillar jag effekten. Som när hon funderar över sin relation till döden (hon är inte ett dugg orolig eller rädd) och det skildras som ett samtal där hon och Döden, i sin klassiska form med kåpa, lie och så vidare, sitter på en parkbänk och småpratar. Det här skulle lätt kunna kännas krystat, men inte i Grennvalls version där det lustigt nog känns som den naturligaste sak i världen.

jag-haller-tiden-doden

Jag skulle säga att det är avsaknaden av känslomässigt nonsens, av sentimentalitet, som gör Grennvalls serier så effektiva. Det hon skildrar är fullt av känslor men renons på klappar-på-huvudet, tycka-synd-om-inslag; serierna är berättade helt utan skyddsglasögon och blir därför nästan omöjliga att värja sig från.

Verket i relation till andra svenska serier-reflektioner

I samband med Deras ryggar luktade så gott skrev jag att ingen i Sverige kan konkurrera med Grennvall när det gäller den här typen av serier och det står jag för; alltför många andra självbiografiska serier faller i fällor som de redan nämnda, eller den än vanligare att serieskaparen är så fokuserad på sig själv att det inte känns som om jag läser någonting av allmängiltigt intresse utan bara någonting som angår serieskaparen själv. Det är personlig smak  det handlar om, men för min del har jag svårt att uppamma intresse för den typen av navelskåderi, om det inte handlar om någon som är så intressant i sig att serierna lever upp av den anledningen. I grunden handlar det nog om att jag läser även självbiografier som fiktion: Att personer som skildras finns på riktigt gör vare sig till eller från för min del.

Verket i relation till andra serier av Åsa Grennvall-reflektioner

Jag håller tiden är inte en av Grennvalls bästa böcker, tyvärr. Som alla hennes serier de senaste åren är den skickligt gjord; hon har hittat sin stil och fulländat den, och sånt gillar jag. Men jag saknar fokuset i böcker som Svinet eller Deras ryggar luktade så gott. Här finns det ett föregivet tema, tiden, med en Åsa som konstaterar att hon alltid håller tiden när det gäller möten och liknande, en följd av att hennes familj alltid räknat med att hon kan klara sig själv, medan hon själv skulle velat att hon ibland skulle fått vara ett barn, någon man tog hand om istället för någon som man lämnade i fred/övergav. Men det har också gjort att hon känslomässigt sladdar, att hon ligger efter, att det tar längre tid för henne än för andra för hennes känslor att komma ikapp hennes ålder.

Problemet är att temat känns svagt, och att referenserna till det för ovanlighets skull i Grennvalls serier känns lite sökt, som om titeln/temat hittats på, och sen har hon lagt till sidor som anknyter till den. Jag hade kanske hellre sett att fokuset på relationen mellan Åsa och hennes pappa hållits hårdare; det är tveklöst det som är det bästa med boken, och de kapitel som handlar om helt andra saker hade jag nog gärna sett i en helt annan bok, typ en samling med kortare Grennvall-serier. Och med lite tur hade det kanske också resulterat i fler böcker från Grennvall, något som jag gärna ser🙂

Sammanfattningsvis, en för Åsa Grennvall ok men inte strålande bok, men en i jämförelse med de flesta andra svenska serier som kommer ut utmärkt bok!

jag-haller-tiden-pappa

Thorgalkrönikan 4: Landet Qâ

Postat den

thorgal-4-omslag

Cobolts utgivning av Thorgal i kronologiskt format tuffar vidare, och vi är nu framme vid fjärde delen av Thorgalkrönikan, en tjock rackare som innehåller hela 5 album: Landet Qâ. Skälet till tjockleken är att de fyra avslutande albumen i boken utgör en lång svit som utspelar sig i, tja, Qâ😉

Men först några ord om det inledande albumet, nämligen Bågskyttarna. Det är ett klassiskt äventyr utan krusiduller: Thorgal råkar på avvägar och slår sig samman med en ung man (Tjall) och hans farbror (Argun), som båda två visar sig vara mästerliga bågskyttar, och tillsammans ger sig de tre ut för att delta i en bågskyttetävling. Men en fjärde person blandar sig i, Kriss från Valnor, och hon visar sig vara helt utan skrupler; så länge det går bra för henne bryr hon sig inte det minsta om andra.

Tävlingen, och efterföljande händelser, belyser de tre nya karaktärerna: Argun är en rekorderlig, bullrig och skrävlande gammal man (tänk Barney i Bernard Prince, Jimmy McClure i Blueberry, osv), Tjall är en en smula osäker ung man utan världsvana, och han är därmed ett lätt byte för Kriss intrigerande. Thorgal själv vill bara en sak: Komma hem till sin fru Aaricia och deras son Jolen.

thorgal-4-kriss

Thorgal är tvungen att lita på Kriss; verkar kul!

Snabbt berättat och inte alls dum underhållning är Bågskyttarna ändå mest en prolog till de fyra efterföljande albumen där Tjall, Arghun och Kriss alla har huvudroller, tillsammans med Thorgals familj, när handlingen flyttar till över haven till landet Qâ, en lätt maskerad version av inkariket med inslag av science fiction. För i Qâ härskar en ondskefull ”gud” med hjälp av vad som verkar vara övernaturliga krafter, och endast en annan ”gud” står emot hans försök att erövra och mörda alla kringliggande riken. Det är Kriss fel att Thorgal + familj dras in i striderna, men det visar sig att det finns kopplingar mellan Thorgal och Qâ som är avgörande för utgången av kriget…

Berättelsen är, precis som med tidigare Thorgal-album (och hoppas jag, efterföljande), väl sammanhållen i den bästa av fransk-begiska traditioner i serievärlden när det gäller äventyrsserier; det var inte en slump att jag nämnde serierna Bernard Prince & Blueberry förut eftersom det här är en serie i samma stil. Manuset är definitivt det som har högst prio och det ska helst ha en tydlig röd tråd, gärna med utvikningar närhelst det passar bäst i berättelsen, men där en tydlig början och ett tydligt slut är A och O.

Rosinskis teckningar är förstås inte oviktiga och han gör bra ifrån sig i sin realistiska stil, men den här gången får han inte chansen att sväva ut med mer fantasifulla sidor eftersom handlingen är så jordnära, jämfört med en del tidigare album. Lite synd för hans del eftersom jag gillade de sidorna hos honom, men å andra sidan är van Hammes styrka definitivt den här typen av berättelser så på det stora hela är det en fördel när Thorgal håller sig närmare realismen.

Så för den som vill ha en rejäl historia att läsa är Landet Qâ ett utmärkt val; man behöver inte ens ha läst Thorgal förut för att uppskatta boken, även om en del händelser och personer refererar till tidigare album. Den här gången saknas det texter om serien i boken, men å andra sidan finns ett tiotal sidor med Rosinskis skisser istället; jag misstänker att extra textsidor hade gjort en redan tjock bok lite väl tjock🙂

Som avslutning, lite spridda reflektioner över den här Thorgal-utgivningen, nu när jag läst ungefär hälften av van Hamme & Rosinskis serie:

  • Den som lusläser den här bloggen kanske märker att jag inte recenserade bok 3, Vikingar och gudar, så här är mini-mini-versionen: Ett antal kortare serier om Thorgal och Aaricias barndom, plus en längre där Jolan måste brottas med problem som följer av att ha de extraordinära krafter han fötts med (ett tema som återkommer i Landet Qa). Mest bakgrund som är menat att ge mer kött på benen till de följande historierna än serier som står på sina egna ben -> köp och läs om ni gillar Thorgal och de här samlingarna, skippa annars.
  • Det har irriterat mig att jag inte riktigt kommit på vad det är för tecknare som Rosinski påminner mig om men nu tror jag att jag ringat in dem: Trots att han definitivt har likheter med samtida fransk-belgiska tecknare som Druillet & Mézières tänker jag ändå mer på en del andra tecknare, som John Ridgeway (som dock inte är lika bra på anatomi som Rosinski), Paolo ”Druuna” Serpieri, eller den tidiga José Ortiz. Det är en stil som är stel, men inte på ett dåligt sätt utan mer som om du börjar med fotorealistisk stil och sedan tar bort allt utom konturerna, för att sedan lägga till en mängd små punkter/streck.
  • Jag förstår att Thorgal varit populär när den gått i tidningen Fantomen; både van Hammes manus och Rosinskis teckningar känns väldigt passande för tidningen.
  • Och jag förstår också varför Kriss från Valnor senare fått sin egen spinoff: Helt amoraliska personer som hon är ofta intressanta att läsa om, speciellt om det visar sig att de kanske har några små glipor i rustningen trots allt… Och även om det absolut enda jag vet är just att det finns serier där hon har titelrollen så känner jag mig mycket mycket säker på att det kommer visa sig att Kriss har sådana glipor, och att de kommer ha att göra med känslor vad gäller Thorgal är inte precis en högoddsare😉

thorgal-4-profet

Full fart i Yowamushi Pedal

Postat den

yowamushi-pedal-1-cover

Jag har varit lite dålig på att hitta ny manga att följa; visst läser jag några titlar som Yotsuba&!, Vinland Saga, My Love Story!!, Master Keaton och säkert någon jag glömt bort, men jag har saknat att läsa någonting fartigt, dvs en bra sportmanga. Jag har läst en del sådana senaste året men då har det handlat om redan avslutade serier, och eftersom jag gillar att ha nya volymer att se fram emot har det varit lite tråkigt. Men häromdagen tittade jag in på Staffars serier och fick tips om en serie, som jag sedan gick hem och googlade lite om -> den lät intressant -> jag köpte de två första volymerna för att prova på.

Grundfakta: Titel = Yowamushi Pedal, författare/tecknare = Wataru Watanabe, sport = cykling.

Alla vanliga inslag i den här genren finns här: Huvudpersonen som aldrig varit en sportig person men som visar sig ha oanande talanger; den sedan länge hårt tränande, extremt fokuserade och på ytan betydligt mognare vännen/konkurrenten; den högljudde, smått skrytsamma vännen/konkurrenten; flickan som är cyklingsfanatiker och kan allt om sporten och som hjälper vår huvudperson; de mer anonyma medlemmarna i skolans cykelklubb som mest fyller ut sidorna.

Så originellt är det inte, men det är å andra sidan inte därför jag ville läsa serien heller. Det jag gillar med de bra serierna i den här genren är istället när karaktärerna är roliga att läsa om, och när deras interna kemi fungerar. Och på båda punkterna lyckas Yowamushi Pedal alldeles utmärkt: Sakamichi Onoda (huvudpersonen) är en mycket blyg otaku av stora mått som hela sitt liv cyklat på sin urgamla och oväxlade komfortcykel till Akihabara för att köpa prylar, och som tack vare det sig själv ovetandes blivit riktigt bra på att cykla.

yowamushi-pedal-mote

Onoda på väg till Akihabara, Imaizumi på väg till träning

När han börjar high school hoppas han äntligen kunna hitta likasinnade som vill följa med honom på shoppingturer, men istället lär han av ren slump känna flera på skolan som är involverade i cykling: Shunsuke Imaizumi (”hårt tränande”) är långt ifrån social av sig i vanliga fall men blir fascinerad av Onodas cykling, och öppnar upp sig för honom, och på ett liknande sätt fastnar också Shoukichi Naruko (””högljudde”) för Onoda och blir omedelbart hans vän, allt medan Miki Kanzaki (”cyklingsfanatiker”) hjälper honom att lära sig det grundläggande om cyklar och hur de fungerar.

Så rullar det på, med det säregna standardinslaget i genren där extrem action när cyklingslopp skildras paras ihop med att loppen samtidigt tenderar att bra ut sig över mängder av sidor; i de 800 sidor jag hittills läst har två lopp ingått, och det första av dem var inget ”riktigt” lopp. Spännande, för att inte säga överspänt, precis som jag gillar det, och med som sagt det minst lika viktiga inslaget att jag tycker om alla personerna och deras inbördes relationer.

Också ett plus: Förlaget, Yen Press, samlar ihop två japanska album i en volym i sin engelska översättning. I mitt tycke kan den vanliga längden, ca 200s, vara alltför kort när det gäller sportmanga eftersom det då kan innebära att ett lopp/match/tävling inte hinns med att skildras i en volym -> lite fler sidor åt gången behövs. Tempot är viktigt här, och egentligen skulle nog originalets ett kapitel/ vecka vara idealiskt, så att glöden bibehålls, men två volymer i en duger det med🙂

Med andra ord, om det finns någon mer som behöver bra underhållning med mycket fart (med tanke på sporten krävs det en tecknare som är bra på att skildra höga farter och det klarar Watanabe av finfint), gott humör och roliga karaktärer (inklusive, misstänker jag, säkert med en framtida uppdykande Konkurrent, som genren brukar innehålla, för både Imaizumi och Naruko är definitivt huvudsakligen vänner) så är Yowamushi Pedal ett alldeles utmärkt val. Och med hittills 47 volymer i Japan finns det gott om material!

yowamushi-pedal-tavling

Lou ser tillbaka: Kojan

Postat den

lou-kojan-omslag

Det har redan gått mer än tre år sedan den sjätte och förra boken om Lou, Kristallåldern, kom ut, men det känns som om det var mer nyligen; den var tänkvärd, inte minst för att den var så pass knepig att förstå, så därför har jag nog funderat en del på den -> tiden har gått fort. Men nu har den sjunde boken i Julien Neels seriesvit, Kojan, kommit ut på svenska (bara någon månad efter den franska utgivningen) och det är dags för svar på frågorna om vad som egentligen hände med världen i Kristallåldern.

Fast det är en sanning med modifikation…🙂

Kojan är nämligen inte en uppföljare till Kristallåldern utan en föreföljare, en bok som utspelar sig mellan bok fem och sex, och som skildrar en sommar i Lervällingby, den lilla byn där Lous mamma växte upp och där hennes mormor fortfarande bor. Plus, en by som inte hängt med i den senaste utveckligen, som att mobiltelefoner inte har täckning till Lous vänners förtvivlan.

För det här året är det inte bara Lou och hennes mamma som utsätts för mormors brysselkålsterror; alla hennes vänner och bekanta dyker också upp. Stämningen i boken liknar mest av allt den i Förälskelser, den fjärde boken som också skildrade en sommar fylld av känslor, upptåg, oändliga möjligheter, och relationer som behöver redas ut. Och, givetvis, eftersom det är tonåringar i huvudrollerna, diskussioner om livets mening och vad kärlek egentligen är.

lou-kojan-funderingar

Men framförallt är det Lous mamma som har minst sagt kluvna känslor till byn och invånarna, med hennes föräldrars konservativa uppfostran och skolkamrater som Urban Vittenlös (som här, i Kojan, gör ett ärligt men också bisarrt försök att bli en bättre människa, och som därmed kanske också ger ett svar på en av gåtorna i Kristallåldern) som bittra erfarenheter. Men den här sommaren är alla på sitt bästa humör (inklusive mormor!!!) och trenden med en större acceptans från alla håll från tidigare böcker fortsätter; i Lou! gäller maximen ”Var mänska i sin skäl i grunden vill så väl” verkligen alla, även de som ibland av svaghet eller rädsla gör fel.

Och resten av frågorna från Kristallåldern?

Vi får kanske inte ett explicit svar på allt, men vi får iallafall följa början på besynnerligheterna och antydningar om orsaker, och jag känner mig nöjd med det. Att som Neel här först ge oss ett så pass besynnerligt album som Kristallåldern för att sen vänta nästan fyra år innan han ger åtminstone några förklaringar är visserligen rätt besynnerligt det med, men det är också stimulerande med att ibland få fundera själv; det viktiga tycker jag är att det nu verkar som om Neel själv har en plan med det som händer och att det inte bara är slumpmässiga infall🙂

Att handlingen den här gången är lättare att följa återspeglar sig också i teckningarna, där förra albumets spretiga stilvarianter den här gången ersatts av ett enhetligare utseende och ljusa, lummiga färger; färgerna frammanar också de känslan av sommar, med solblekta dagar och varma kvällar. Neels tidiga stil var på en del sätt kanske lite väl polerad med ett utseende som ibland påminde mer om en tecknad film än en tecknad serie, och i de senare böckerna har han provat olika tekniker. Men här tar han det som sagt lugnare och jag gillar syntesen mellan hans tidigare stilar.

Så, japp, återigen ett Lou!-album som jag gillar skarpt. Och som dessutom gör det förra albumet än bättre när jag nu läste om alla igen. Med ett ord: Yay!🙂

lou-kojan-tradet

Svarta sagor från/om Slovenien

Postat den

svarta-sagor-omslag

Jag vet mycket lite om slovenska serier; de enda jag tidigare träffat på har varit de som funnits i de (tyvärr få) nummer av den slovenska antologin Stripburger som jag läst. Så kudos till det lilla förlaget Nubeculis (hittills 4 seriealbum utgivna) för deras utgivning av Iztok Sitars Svarta sagor; de verkar rikta in sig på europeiska serier en liten bit utanför de vanliga allfarvägarna.

Så vad bjuder Sitar på?

Det visar sig att titeln är väl vald: 50 livsöden presenteras med en sida var bestående av sex rutor, alla skildrade med en mycket svart humor, och alla hänger de ihop tack vare att en av rutorna är identisk (men med annan text) med en från den föregående serien. Ibland är den röda tråden bara en bisak:

svarta-sagor-kokerskan

Här är det ruta 4 som finns med i serien innan (Doktorn), och ruta 1 som finns med i serien efter (Väninnan). Men det är bara ytliga band; historien om kokerskan står helt på egna ben.

Och det gör den visserligen bra, men om det inte var mer än så med albumet skulle jag nog tröttnat, och rut-repetitionerna skulle känts som en ren gimmick. De bästa sidorna är istället de som använder repetitionerna mer kreativt, med en ironisk poäng eller en fördjupad förståelse för vad som egentligen låg bakom händelserna i sidan innan/efter. Det blir en intressant effekt när det du läser så konkret kan påverka både din förståelse av vad du just läst på sidan innan och/eller det du kommer läsa på nästa sida, och det är ett berättargrepp som jag är svag för, när mästare på att använda upprepningar som Trondheim drar igång🙂

Så det som i början verkar vara helt självständiga sidor visar sig efterhand vara delar i en större berättelse, om vad som är ett inte helt smickrande porträtt av ett Slovenien fullproppat med vardagskriminalitet och vardagsvåld. Precis som den ovanligt väl beskrivande baksidestexten utlovat!

Sitars teckningar är passande robusta, med icke-glamorösa människor som alla är lätt slitna av livets påfrestningar. Han har en stil som påminner mig mycket om en annan tecknare som jag inte för mitt liv kan komma på vem det är; det finns en smula av Carol Swain i linjerna och toningarna, men just när det gäller människornas utseende är det någon annan jag tänker på. Argh, frustrerande! Nåja, jag kommer nog på det i sinom tid och får uppdatera inlägget då; det är hur som helst teckningar med klara europeiska drag och teckningar som effektivt presenterar de koncisa historierna.

Sammanfattningsvis är det ett album med mersmak, som trots sin relativt blygsamma omfattning avnjutes bäst i mindre portioner så att inte svärtan ska tappa stinget; jag skulle gärna se vad Sitar kan göra i ett längre format eftersom sidorna som tydligast är en del av det större narrativet är de jag gillar bäst här.

svarta-sagor-prasten

Här en sida som får mycket större tyngd när man också läst om Sonen och Den fromma på de omgivande sidorna…

Svartsynt i förorten: The Vision

Postat den

the-vision-1-cover

Det känns alltid lika roligt när jag börjar läsa en serie mer eller mindre av en slump och sen blir överraskad av dess kvalité. Case in point: The Vision, en 12 nummer lång Marvel-tidning skriven av Tom King och tecknad av Gabriel Hernandez Walta, som jag såg någon notis om någonstans (kommer ärligt talat inte ihåg var) som lät tillräckligt intressant för att jag skulle ge den en chans.

För den som liksom jag inte har koll på vem/vad The Vision är så kan man göra det jag gjorde och kolla upp honom/den på Wikipedia men det är egentligen onödigt; det enda man behöver veta är att han är en android med ett psyke delvis kopierat från en riktig människa, och att han av och till varit med i superhjältegruppen The Avengers (inklusive en huvudroll i den senaste filmen om dem).

Och egentligen behöver man inte veta det heller för det här är helt enkelt en historia om vad de innebär att vara människa, inklusive våra inbyggda svagheter, och hur The Vision försöker förverkliga det som han uppfattat som det sant mänskliga. Rent konkret betyder det för honom att ingå i ett socialt sammanhang, att vara ”vanlig”, och därför söker han den amerikanska drömmen à la 50-talet: En fru, två barn (en flicka och en pojke, givetvis), en hund, och en villa i förorten.

Med sina resurser tar han en genväg och konstruerar de androider som behövs, där fruns psyke modelleras efter en av hans tidigare kärlekar (oväsentlig bakgrundsinfo: Scarlet Witch; i Marvels universum har The Vision utsatts för radikala förändringar många gånger, så att han då och då varit helt mänsklig är inte så konstigt…) medan barnens är en mix av de två föräldrarnas, allt för att vara så lika mänskliga familjer som det går.

Det här presenteras för läsaren in media res, där vi redan på första sidan får följa familjens första dag i sitt hus i den lilla förorten Cherrydale och ett besök av grannarna Nora & George. Och i samma scen står det också klart att det här inte är en lycklig historia: En allvetande berättare kommenterar fortlöpande vad vi ser på sidan, i en ton som ekar tomt och ödsligt, där scenen avslutas med följande sida:

the-vision-martha-george

Vi är långt ifrån filmernas glättighet, minst sagt.

Vad som sedan följer är berättelsen om vad som leder fram till den slutgiltiga katastrofen; att en sådan är oundviklig får vi också reda på redan i första numret tack vare den redan nämnda berättaren. Och att katastrofen inte är en gigantisk strid mellan superhjältar utan istället en mer personlig sådan är likaså följdriktigt: Superhjälterollen har The Vision full koll på, men hans desperata önskan efter det vanliga livet som han egentligen inte vet hur det ska fungera är dömd på förhand när den konfronteras med det vardagliga livet och, återigen, mänsklig svaghet.

För vad han inte räknat med är att i sin strävan efter att efterlikna människan har han kanske lyckats alltför bra: Hans familj är genuint mänskliga i sina reaktioner och sina känslor, och med tanke på deras icke-mänskliga utseende och förmågor leder det till stora problem. Som när de tonåriga barnen börjar skolan och lär känna de lokala ungdomarna, och alla inblandade reagerar som tonåringar gör, dvs med mycket känslor och inte alltför mycket eftertanke.

Men framförallt är det frun Virginia som drabbas hårt, och det är också hon som är katalysatorn för handlingen. The Vision själv är serien igenom relativt passiv, medan Virginia är den som agerar och som tveklöst är mer mänsklig än vad han är. Samtidigt är hon också som en representant för den klassiska amerikanska hemmafrun, fast i den lilla världen utan möjlighet att vidga vyerna; det finns ett starkt klaustrofobiskt drag i serien med kontrasten mellan The Vision, vars vardag innebär kosmiska strider mot världsomfattande hot (sällan skildrade i serien men ofta refererade till), och Virginias som nästan helt utspelas i hemmet.

the-vision-virginia-victor

Stämningen av 50-tal understryks av Waltas starka teckningar, inklusive de suveräna omslagen. Familjen Vision (så jag antar att mannen ifråga heter Vision Vision, eller möjligen The Vision Vision…) med sitt lätt utomjordiska utseende kontrasterar mot den vardagliga omgivningen, allt understruket av Jordi Bellaires smått kyliga men ändå idylliska färger där Visions starka rosa toner gör det ännu tydligare hur de inte passar in.

Nåja, nog med beröm nu för helt felfri är serien inte. Den allra sista scenen är jag inte helt nöjd med; den känns en smula platt efter den tidigare känslomässiga pressen. Förutom det är det ibland lite förvirrande med de olika berättarrösterna, när det är oklart vem som berättar och när. Det är inget stort problem men några gånger distraherade det mig.

Och The Vision själv påminner allt en hel del om Dr Manhattan från Watchmen, både i utseende (bortsett från färgen, såklart) och i personlighet. Men å andra sidan förstärker det också historien eftersom även Manhattan brottades med liknande frågor, må vara från ett delvis annorlunda perspektiv (Manhattan ser numera det mänskliga som någonting irrelevant, som någonting han inte alls saknar, medan The Vision istället försöker finna vägen tillbaka till det). Dessutom verkar King gilla att ge små blinkningar till andra serier; förutom Watchmen finns en annan tydlig referens till Alan Moores serier i en annan scen mot slutet, och de två barnen genomför en underbar liten scen som vänder upp-och-ner på Karl & Gullans återkommande ”sparka på en amerikansk fotboll”-skämt från Snobben.

Perfekt är den alltså inte men en rejäl positiv överraskning för mig var The Vision. Fokuserad och med en mycket säregen ton är det en serie som jag varmt rekommenderar, och, som sagt, förkunskaper om alla abrovinklar som karaktären varit med om under åren i Marvels serieuniversum krävs inte; det är bara och läsa🙂

the-vision-12-cover

Bloom County Episode XI: A New Hope

Postat den

bloom-county-a-new-hope-cover

Ja, invånarna i Bloom County är lika nördiga som någonsin förut, som synes; att serien var nedlagd under många år innan Berkeley Breathed började teckna den igen för ungefär ett år sedan har inte ändrat på det. Och premiären för nystarten kändes också väldigt mycket som Bloom County:

bloom-county-nystart

Varför Breathed tog upp serien igen berättar han om i ett ovanligt läsvärt och seriöst förord: Det var Harper Lee och hennes död förra året som fick honom att inse att han ville göra det, men den här gången utan att behöva anpassa sig till vad amerikanska tidningsredaktörer tycker är passande eller inte. Så därför publiceras serien nu på Breatheds Facebook-sida, utan redaktionellt inflytande; det märks inte så mycket (det är med andra ord inga orgier i snusk, svordomar eller våld) men här och där finns strippar som nog skulle varit svåra att få publicerade annars, speciellt med tanke på att det om något är ett känsligare klimat idag med rädsla för att göra fel eller stöta sig med någon som tidningarna arbetar i.

Jag har följt serien själv sedan nystarten men har nog missat någon stripp här och där, så att förlaget IDW gett ut en samling med den får 👍 av mig. Men tyvärr är den fysiska utgåvan inte felfri: Formatet är stort och generöst vilket jag uppskattar (och, misstänker jag, Breathed också eftersom han var en av förespråkarna för mer utrymme i tidningarna för serier), men trycket är si och så. Problemet är liknande det jag skrivit om några gånger alldeles nyligen, dvs att linjerna inte är helt skarpa. Det är inte alltför farligt men synd ändå:-/

Fast den här gången känner jag mig inte alltför nedslagen på grund av några tryckproblem: Bloom County är i sina bästa stunder en alldeles fantastisk serie, och att vi nu, ett år med en sådan nedslående politisk bakgrund , återigen får läsa nya episoder av den är närmast mirakulöst. Den har (hittills) inte nått upp till de allra högsta punkterna från den gamla tiden; framförallt saknar jag de längre historierna där det absurda kunde blomma ut, och inte heller de politiska inslagen har varit helt klockrena. Kanske beror det på att politiken i USA för närvarande är så absurd att den är svår att driva med, och tills dess får vi (så gärna så!) nöja oss med gamla goda Opus:

bloom-county-never-change