Kategoriarkiv: Serier

Serier

Hjärtestorm/Stormhjärta

Postat den

Viola från Pssst! har växt upp; vuxen är hon inte, men 14 år gammal börjar det där med kärlek att bli intressant, så när hon efter en friidrottsdag sätter sig ner och pratar med Storm från samma skola är det dags för känslostormar modell större. Är hon kär i Storm? Är Storm kär i henne? Hur ska man veta vad man själv egentligen känner? Och ännu svårare, hur ska man veta vad någon annan känner utan att försätta sig i en pinsam och/eller utelämnande position? Den där första dagen gick ju allt så lätt och det var bara underbart att sitta där och prata, men hur gör man sen?

Precis som i Pssst! får vi följa Viola via en mix av vanliga seriesidor, utdrag ur hennes dagbok, inre tankar. Tillsammans blir det något av en stream-of-consciousness-skildring av Violas inre när text, bilder och färg flyter samman. Det fungerar väldigt bra just när det gäller att skildra känslor som är så starka att det nästan kokar över; på samma sätt som Viola inte vet vad hon ska göra med alla känslor så är boken lika splittrad den i sin framställning där det plötsligt dyker upp saker som Stora drömkillespelet, eller diverse minisammanfattningar av klassiska kärleksskildringar genom historien. Det vore roligt att se hur Annette Herzogs manus ser ut, och hur specifika instruktioner hon gett till illustratörerna hur saker ska skildras 🙂

Illustratörerna ja… Den här gången är det inte bara Katrine Clante som står för teckningarna som det var i Pssst!, för boken består av två separata delar, Hjärtestorm och Stormhjärta, där den första tecknats av Clante och följer Viola, medan den andra (som man läser genom att vända boken uppochner och läsa från andra hållet) är tecknad av Rasmus Bregnhøi och följer Storm. De två har klara likheter i sina stilar så det känns inte konstigt att läsa dem efter varandra; faktum är att de påminner så mycket om varandra i sin känsla att jag precis lika gärna sett att Clante tecknat båda två (eftersom jag tycker en gnutta bättre om hennes sidor) eftersom tecknarbytet inte i sig tillför någonting 😉

Berättargreppet med de två parallella skildringarna är däremot lyckat. Om man som jag först läser om Viola (och jag tror det är den bästa ordningen) får vi enbart vetskap om det som Viola vet; varför Storm agerar som han gör vet inte Viola (eller läsaren, för den delen), så osäkerheten är svår att hantera. Sen när vi får följa Storm får vi förklaringen till varför han gjorde som han gjorde, och följa hans tankar under skeendena.

Violas version
Storms version

Helt symmetriskt är det inte, Viola och Storm är olika personer och de reagerar olika när kärleken slår till. Viola oroar sig över vad hon och Storm egentligen känner, medan Storm är mer säker på sin sak och istället är orolig för om han är bra nog och hur han ska göra för att visa hur kär han är. Och även om båda två skildras med känslig och ömsint hand så kunde jag inte låta bli att notera att när det kommer till tankar om sex i mer konkret form är det bara Storms berättelse som inkluderar det.

Man behöver absolut inte läsa Pssst! för att läsa Hjärtestorm/Stormhjärta, men tillsammans blir de ändå starkare. Den äldre Viola vi möter här känns igen från sin yngre version, och sättet hon skildras på är konsekvent. Det här handlar om två alldeles förträffliga böcker som kanske inte ger svaret på de stora frågorna om vem man är, varför man är här, och vad kärlek egentligen är, men för den undrande i Violas ålder får man iallafall bekräftelse på att man inte är ensam i grubblandet över tillvaron 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Powers: The Bureau Saga

Postat den

Det är visst nästan 10 år sedan jag sist skrev om Bendis (manus) och Oemings (teckningar) kriminal/superhjälteserie Powers. Det är inte så att jag slutat läsa den, men dess utgivningshistoria har varit väldigt ryckig med byten av utgivare och långa pauser i publiceringen, och eftersom jag valt att köpa serien i formen av vad som kallas ”The Definitive Edition”, inbundna och relativt tjocka böcker, så har det ibland gått många år mellan nya nummer -> den senaste, som alltså har undertiteln The Bureau Saga, kom ut 2017 (och serierna som ingår i den kom ut tre år innan dess) men jag missade den då och hade lite problem att få tag på den (den var slut på förlaget) när jag sent omsider noterade dess existens.

Men det var trevligt att återstifta bekantskapen med Deena Pilgrim & Christian Walker, de två poliserna som är huvudpersoner och som är specialister på att utreda brott som involverar superhjältar/krafter. Det här är en serie som är extremt typisk för Bendis: Den är fullpackad med dialoger, och dialoger av ett slag som mestadels handlar om att slänga käft med varandra på ett streetsmart sätt. Bendis har flera gånger uttryckt sin beundran för David Mamet och här är han helt hämningslös när det gäller att låta personerna prata på; inte ens i de mest dramatiska situationerna kan framförallt Deena låta bli att snacka om irrelevanta saker.

Så om man inte gillar buddy-buddy-dialogdrivna historier bör man hålla sig långt från Powers. Det finns såklart en handling också, och en ibland bra sådan när Bendis bygger upp Christian Walkers mycket komplicerade bakgrundshistoria och hur den påverkat honom och hela världen, men om man tycker det är jobbigt med sidor som den här hjälper det inte:

Några snabba replikskiften från The Bureau Saga

Eftersom det är en serie skulle ju iofs Oemings teckningar i teorin kunna göra den värd att läsa, men även om jag alltid uppskattar icke-realistiska teckningar av det kantiga slag som Oeming använder här går det inte att undvika att han är rätt dålig på dem. Det behövs att tecknaren har en grundläggande kompetens vad gäller anatomi o dyl för att karikatyrer ska bli bra, men här saknas den och utseende och miljöer svajar vilt i sin look och det gör att sidorna ofta ser förvånansvärt amatörmässiga ut. Det är lite konstigt för jag har för mig att Oemings Judge Dredd som han gjorde innan Powers såg helt okej ut, men jag kan komma ihåg fel där 😉

Powers är definitivt en serie med stora och märkbara brister: Bendis manus skulle nog må bra av att ha en redaktör som fick honom att hålla igen en smula med dialogen, handlingen känns som om den efter de fem första Definitive-böckerna i det stora hela var över och att historierna efter det är en slags nystart men där en del av glöden saknas, och Oemings illustrationer är inte mycket att hända i julgranen (och jag tror jag sällan läst en serie som lika ofta misslyckas med att få mig att läsa rutorna i korrekt ordning tack vare Bendis/Oeming som inte klarar av ens detta, den mest grundläggande uppgiften i att göra en läsbar serie).

Men, jag gillar mixen kriminal/superhjälte-serie (som jag också nämnt när jag skrivit om Top 10), jag gillar den teckningsstil som Oeming är sisådär på att hantera, jag gillar att Bendis slänger in lite vad som helst när han känner för det utan att bry sig så mycket om huruvida det passar in (som apsex-numret, invaderande utomjordingar, mm), och åtminstone några av de längre historierna som Bendis berättar är inte så dumma. De bättre av dem tycker jag är de som är mer fokuserade på den polisiära delen; de som mer handlar om hur superhjältarnas själva existens påverkar de vanliga människorna är ganska uttjatat i och med alla andra serier som tröskat igenom frågeställningen. Den allra bästa episoden hittills, med undertiteln The Sellouts, lyckas dock sätta sin egen prägel på varianten av den allsmäktige superhjälten som plötsligt löper amok när Bendis istället för det sedvanliga, dvs ohyggliga mängder blod och övervåld, bjuder på en sorgsen, nästan elegisk stämning när Supershock, Powers variant av Superman, börjar bete sig oförutsägbart:

Och jodå, jag gillar också (oftast!) de rappa dialogerna, även om de kan bli lite mycket av det goda här. Så när om antagligen ganska många år nästa samling dyker upp så kommer jag säkert läsa den med. Om jag kommer ihåg det 🙂

Kan köpas bl.a. här (boken här nedan är nummer ett i en ny utgåva som innehåller precis samma saker som The Definitive Collection, bara till ett billigare pris; tur för er, sucks to be me!):

  • Powers Book 1 (Adlibris; felaktig info om antal sidor, det rätta är 464s)
(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Hoka Hoka Burb’l Burb’l

Postat den

Med den titeln är det nog bara en serie det kan handla om: Larry Marders mycket egensinniga / fascinerande /förbryllande Beanworld. En serie som hållit på av och till i mer än trettio år, och som om den någonsin kommer avslutas är tänkt att skildra ett år av Beanworld, världen som befolkas av (förstås) bönor, men inte vilka bönor som helst: Mr Spook och hans chow-soldater; professor Garbanzo; den undanglidande ickemasken; musikerna Boom’R Band; Pod’lPool Cuties; och min favorit Beanish, bönan bakom ”The Fabulous Look*See*Show” och hans hemliga kärleksrelation med Dreamishness. Och ja, jag erkänner, jag tycker det är så roligt bara att skriva alla besynnerliga namn och ord som dyker upp i serien att jag gärna skulle fortsätta med det ett tag till 🙂

Men det ska jag inte, utan istället tänkte jag skriva några ord om vad som sker i världen i den här, bok 4 från 2017 (som jag missade när den kom ut, en risk med en utgivningstakt som den här). Vårcykeln är över och sommarens börjar, och bönorna som på grund av en olyckshändelse ligger långt efter i sin utveckling mot vad de borde måste nu öka farten. Garbanzo, Spook och Beanish erfar alla på sitt håll att förändringar är på väg, men det är Pod’lPool Cuties och Heyoka som utvecklas mest. Någonting nalkas, och detta någonting kommer kräva flygande bönor, så deras träning på att flyga med hjälp av flytfaktorn lär bli avgörande.

Spänningen ökar med andra ord, men givetvis är det också lika njutbart som vanligt att läsa serien. Få serier är lika bra på att göra mig glad som Beanworld; det är inte en humorserie i vanlig bemärkelse, men jag blir lycklig bara jag som nu tänker på den, med alla knasiga namn och den underbara känslan när en bit till läggs i pusslet om bönvärlden. Så läs den för allt i världen, antingen bok 4 (om du som jag har de tidigare), eller via de två omnibus-böckerna som innehåller allting som hittills gjorts av serien (omnibus två som innehåller bok 3, 3.5, och 4, kommer om några månader). Basta!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Farväl Charlier, välkommen Mister Blueberry

Postat den

Ett till farväl idag i och med att Cobolts utgivning av Blueberry äntligen nått fram till de för Sverige hittills opublicerade albumen, de fem sista som både skrevs och tecknades av Jean Giraud. I samlingsvolym åtta ingår förutom de tre första av dessa nämligen även det sista albumet som Charlier skrev manus till, Arizona Love, men egentligen är Giraud ansvarig för stora delar av det manuset också eftersom Charlier dog innan manuset var färdigt. Så låt oss börja med några ord om detta album, det som i praktiken avslutar historien som påbörjades i Fort Navajo, mer än ett kvarts sekel innan Arizona Love publicerades.

Charlier hade redan påbörjat ihopknytningen av de intrigtrådar han skapat i de föregående albumen, men en fanns kvar: Chihuahua Pearl, kvinnan som Blueberry tydligen var seriöst intresserad av (romansen med indianskan Chini kändes aldrig riktigt på allvar). Det är för mig lite oklart varför hon är så viktig för Blueberry eftersom mitt intryck var gång hon dyker upp mer är att hon visserligen flörtar med honom, men att det gör hon nog med alla personer hon träffar som kan hjälpa henne bli rik; Charliers manus utmålar henne som den klassiska klichén av en lycksökerska. Men eftersom den klichén också innehåller idén att träffar en lycksökerska väl en ”riktig” man kan hon nog bli intresserad på allvar, så okej då, kanske är Blueberry mer speciell för henne än de andra män hon träffar…

Nog sagt om det, Charlier är ju definitivt mer intresserad av intriger än av relationer, så självklart finns det även här en (komplicerad) plot där Chihuahua Pearl ska gifta sig men Blueberry försöker hejda det, hjälpt av den förmögenhet han fick i albumen innan. Sin vana trogen ser Charlier till att det finns flera parter som är inblandade i utgången, men den här gången fick alltså Charlier reda ut det hela. Och det gör han bra; det här är verkligen en lyckad avslutning på berättelsen om om Blueberry, inklusive ett kanske mer lyckligt (eller åtminstone inte olyckligt) slut än Charlier tänkt sig. Blueberry är fri, han är rik, och han kan för första gången göra precis vad han vill med sitt liv, utan krav från andra.

Vilket gör att när Giraud sedan tog upp serien igen, några år senare, hoppade han framåt i tiden åtta år. Den Blueberry vi nu får se är inte längre lika impulsiv utan försörjer sig som professionell spelare, och när albumet Mister Blueberry börjar befinner han sig i Tombstone, den klassiska västern-staden, inklusive bröderna Earp och Doc Holliday, där han deltar i ett pokerspel med höga insatser. Till det kommer att indianledaren Geronimo synts till utanför staden, med oklara intentioner, och ett gäng brutala cowboys från en närliggande ranch. Allt är med andra ord upplagt för trubbel, och trubbel blir det.

När jag för några år sedan för första gången läste Girauds solo-album (på danska) sa jag att det var en uppenbarelse jämfört med Charliers version, men eftersom jag inte läst om albumen sedan dess var jag väldigt nyfiken på om jag skulle tycka lika bra om dem den här gången, när jag inte läste dem efter att precis ha läst alla Charliers album i ett sträck. Och faktiskt, det var samma känsla den här gången: De här albumen är, tycker jag, klart bättre än Charliers.

Teckningsmässigt är det här långt mer åt Girauds stil i några av hans sf-serier; miljöerna kunde vara tagna rakt ur serier som Arzach. Det är mer öppen rymd, även om stadsmiljöerna kan vara nog så detaljrika, och färgerna är än mer där för stämningens skull snarare än att vara realistiska. Men om man föredrar Girauds tidigare lite råare stil är nog mer en fråga om personlig smak, så att jag föredrar illustrationerna här är en rent subjektiv åsikt.

När det gäller manuset däremot tycker jag att skillnaden är betydligt större. Giraud fortsätter med att låta intrigen vara komplicerad och välkonstruerad, men han låter den ta tid på sig och andas. Det är inte samma höga tempo där det händer saker i ett, och det är inte heller samma intensiva action; här byggs spänningen långsamt upp mot vad man anar är ett kommande crescendo, revolverstriden vid O.K. Corral, men vägen dit kantas mer av smärre utbrott av våld än Charliers mer handlingsspäckade dynamitkrevader.

Fem album (inklusive de två som kommer i nästa samlingsvolym) som bara skildrar några få dagar kanske låter väl långsamt, men det är aldrig tråkigt eller alltför dekomprimerat utan bara mer och mer spännande. Och samtidigt som Earp/Holliday-intrigen utvecklas får vi också följa hur en sårad Blueberry från sjuksängen för en Boston-reporter berättar om sin första kontakt med Geronimo många år tidigare, tidigt i Blueberrys armé-karriär. Det är i mitt tycke en Charlier överlägsen skildring av indianer som Giraud skildrar; Charlier kunde aldrig riktigt slita sig från de typiska vilda västern-indianerna, men Giraud har en helt annan infallsvinkel. Han är också mycket mer framgångsrik i att skildra grymheterna som indianerna utsattes för, som i scenen där reporterns assistent för första gången träffar på en indianjägares offer. Ingenstans i Charliers album känns det lika obehagligt och träffande som här, och mer kommer i de följande albumen där revolvermannen Johnny Ringo visar sig vara betydligt mer genuint skräckinjagande än någon tidigare galning i serien.

Även personer som Doree Malone, sångerskan som tar hand om den sårade Blueberry, som skulle kunnat varit en karbonkopia av Chihuahua Pearl, är mer mångfacetterad än de vi sett förut. Det är talande att Blueberrys gamla vänner Jimmy McClure och Red Neck lyser med sin frånvaro; de tillhör den gamla versionen av serien och skulle nog känts malplacerade här. Inte för att humor och karikatyrer saknas, men för att de förbehålls irrelevanta bifigurer 🙂

Om man älskar Charliers serie kommer man kanske inte riktigt uppskatta Girauds version som är mycket annorlunda i sin ton, och där dessutom huvudpersonen Blueberry inte längre är den som agerar utan bara observerar. Det finns inte längre någon hjälte som kämpar mot svårigheterna, utan bara olika karaktärer som har egna planer men som mestadels bara drivs mot ett slut som känns ödesbestämt. Själv tycker jag att Charliers Blueberry är en oftast underhållande, traditionellt berättad actionhistoria som är ett bra hantverk, men att Girauds fem album är en mycket intressantare och mer personlig serie, med sin mix av autentisk historia (Earp/Holliday, Johnny Ringo, Geronimo) och fabulering (som att Geronimo och Ringo skulle varit nära revolverstriden vid O.K. Corral, eller för den delen Blueberrys roll). En del av min förtjusning i albumen beror förstås på att jag redan läst så mycket serier med Blueberry och att jag därför är känslomässigt investerad i honom, så när serien plötsligt blommar ut som här känns det så mycket mera. Men jag tycker också att den är genuint bra, och att den behållit Charliers styrkor (som den komplexa intrigen och spänningen), och därtill adderar en överlägsen personskildring, modernare etik, och en mer äkta realism. Så grattis till er som inte tidigare läst de här albumen, och se fram mot nästa samling; det gör iallafall jag!

Kan köpas bl.a. här:

Ms. Marvel: Farväl till G. Willow Wilson

Postat den

Det har redan gått fem år sedan första numret av G. Willow Wilsons Ms. Marvel kom ut, tidningen där den muslimska tonåringen Kamala Khan som blir Jersey Citys alldeles egna superhjälte spelar huvudrollen. Initialt uppmärksammad för det muslimska inslaget (som givetvis Marvel gjorde en stor grej av) visade det sig att serien alldeles oavsett var en riktigt trevlig erfarenhet. Wow-känslan av att få superkrafter tillsammans med de alldeles enormt stora komplikationerna med att försöka få ett liv som superhjälte att fungera med det mer vanliga livet med läxor, tonårsbekymmer, ibland enerverande oförstående familjemedlemmar, släktingar och vänner, gjorde serien till en förträffligt uppdaterad variant av en klassisk Marvel-serie.

Jag skrev om den för fyra år sedan, och min positiva inställning har inte förändrats sedan dess; jag har inte läst varje nummer så fort det kommit ut, utan istället då och då läst ikapp. Numreringen startades om i samband med Marvels rebranding All-New, All-Different Marvel, Kamala Khan blev medlem i The Avengers och deltar därför även i den tidningen (som jag inte läst), men huvudsakligen fortsatte hennes egen tidning på egen hand. Tecknarna har varierat och har i huvudsak varit bra, men den som grafiskt satt sin prägel på titeln är färgläggaren Ian Herring som med sina jordfärger och vana att blanda enfärgade ytor med mer spräckliga (typiskt för just jord, gator, osv) har gjort att Ms. Marvel haft ett alldeles eget utseende. Kudos för det, och under läsningen kunde jag ibland notera att ”Vänta nu, ser inte karaktärerna lite annorlunda ut än förut?”, varpå det visade sig att tecknaren bytts ut sedan några nummer men tack vare Herrings färger hade jag inte märkt det.

Superhjältedramatik, tecknad av Adrian Alphona

Manuset har dock i princip alltid Wilson stått för, och hon har lyckats behålla den mix av värme, kaotisk humor och allvar som introducerades redan i första numret. Själv tycker jag att de allvarliga inslagen har varit de svagaste; inte för att de varit dåligt skrivna eller känts fel för personerna, men för att efter 57 nummer av tidningen har de upprepats några gånger för mycket, och att se hur Khan återigen blir nedslagen och smådeprimerad över att hon inte klarar av att både vara superhjälte och tonåring så bra som hon önskar tappar i styrka när jag läst det förut. Därför är det precis som Wilson själv skriver i sett efterord i hennes sista nummer dags att gå vidare: De historier hon velat berätta är berättade, och risken ökar att det blir alltför många upprepningar. Marvel inser också att Wilson förknippats med tidningen i så stor utsträckning att man i och med författarbytet också ändrar titeln på tidningen så att Ms. Marvel inte längre finns utan istället är det The Magnificent Ms. Marvel som gäller, skriven av Saladin Ahmed. Två nummer hittills utkomna så jag tänker inte ha några åsikter om tidningen ännu 😉

Vad kommer jag komma ihåg från Ms. Marvel framöver? Svårt att säga, förstås, men mina gissningar är:

  • Kamala Khan själv, en som sagt utmärkt modern superhjälte-karaktär.
  • Seriens miljö, dvs Jersey City, som genomgående framställs som en ganska bisarr stad, i skuggan av New York. Jag är också själv fascinerad av New Jersey efter att med skräckblandad förtjusning läst om allt konstigt som skedde där medan jag bodde i just New York.
  • Herrings färgläggning.
  • Den lokala imamen Sheikh Abdullah; från början framställd som den där hopplösa gamla gubben som man måste lyssna på när man tvingas gå till kyrkan/moskén/annan religiös byggnad och som inte förstår hur tonåringar känner, men som senare visar sig ha betydligt bättre fingertoppskänsla än vad Kamala Khan trott.
  • De lyckade gästspelen när andra Marvel-hjältar som Spider-Man, Wolverine, Captain Marvel, med flera, dyker upp.
  • De irriterande crossovers som Marvel med jämna mellanrum har och som förstör läsningen för läsare som mig som gillar enstaka titlar men inte är intresserade av att följa med i allt som händer i Marvels universum. I Ms. Marvel är värsta exemplet när Captain Marvel, Khans idol, på grund av Civil War II-crossovern plötsligt måste skildras som att hon har politiska åsikter som helt går på tvärs mot Khans och som därför leder till en krasch av deras relation, som var en av de bättre och intressantare i serien innan. Och, såklart, så snart crossovern var över behövde man släta över det hela så Captain Marvel dyker upp i tidningen och med några hum- och hemmande bestämmer sig de två Marvlarna för att glömma bort det som varit…
  • Lokis inhopp i serien; inte många gånger, men alltid hur kul som helst.
  • De på pricken fångade tonårsdramerna som pågår hela tiden; ibland superhjälte-relaterat, ibland inte. Inkännande, men samtidigt hela tiden medvetna om hur, hur ska jag säga, överdrivet känslomässigt det ibland blir i tonåren 😉
Tonårsdramatik, tecknad av Nico Leon

En trevlig serie som förtjänat kritikerrosorna har Ms. Marvel varit, och jag hoppas Saladin Ahmeds version bli bra den med. Och sen hoppas jag att Wilson kanske ger sig på att skriva några fler romaner, för när jag kollade upp vad hon gjort förutom Ms. Marvel (och Vertigo-titeln Air som jag också skrivit om) såg jag att det var hon som skrivit den fantastiskt underhållande cyberpunk/fantasy-romanen Alif the Unseen som inte liknar någonting annat jag läst. Mer sånt, tack! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

PS. Insåg precis att det här faktiskt är andra gången som just crossovern Civil War II förstör en bra skildrad relation med Captain Marvel som jag gillat. #%&€?!!!

Assassination Classroom

Postat den
Alla 21 omslagen i ett collage från Pinterest

Assassination Classroom, av Yūsei Matsui, är en oväntat trevlig läsning. De utstuderat designade omslagen (som syns härovan) har varit svåra att undvika, och jag provläste också de första kapitlen när serien började översättas för fem år sedan. Men då fastnade jag inte utan avskrev serien som en av alla de där med en halv/helknasig idé som kanske kunde vara rolig ett kort tag, men som i längden skulle bli tröttsam. Idén: En japansk skolklass får en ny lärare, en halvt monstruös varelse med superkrafter, och uppdraget att döda honom. Om de inte lyckas inom ett år kommer han förstöra Jorden, på samma sätt som han redan förstört månen. Så nja, tyckte jag, så även om de första kapitlen var ganska underhållande fortsatta jag inte läsa serien.

Men jag fortsatte att notera omslagen, och också att serien verkade vara omtyckt. Så när jag nyligen skulle på några dagars semester behövde jag ta med mig något lagom okomplicerat att läsa bredvid poolen kom jag att tänka på serien, kollade upp den och såg att den nu var avslutad -> Kindlen blev laddad med alla albumen tillsammans med Rivers of London-böckerna för de tillfällen när jag kände för bokläsning, och Adachis Rough (omläsning, men jag har tydligen inte skrivit om den här på bloggen), om Assassination Classroom skulle visa sig vara oläslig… Rough läste jag, men inte för att AC var dålig utan för att Adachi är så trevlig, och för att AC var så pass bra att det gick fort att läsa igenom den 😉

Varför tyckte jag då om AC den här gången? Flera skäl, såklart, men huvudsakligen var det för att när jag läste mer av den insåg jag att Matsui alls inte bara haft en knäpp idé och sen spånade vidare på den, utan att det fanns betydligt mer under ytan. Det är en knasig serie som allra oftast går ut på komik när ungdomarna genomgår en hård träning i att bli de bästa lönnmördare (dåligt svenskt ord där som inte riktigt matchar assassin, för det är inte i lönn de försöker döda sin lärare som tvärtom uppmuntrar dem och hjälper dem att bli bättre) man kan tänka sig, men det finns en stor skopa allvar också.

Klassen är nämligen klass E, den klass som av rektorn i skolan skapats som avskräckande exempel för de andra eleverna: Om du inte skärper dig och studerar hårt riskerar du att förvisas till E-klassen, där du inte bara sitter i en nergången byggnad avskiljs från resten av skolan, utan du kommer också systematiskt trakasseras av skolan och missgynnas på alla sätt. Vilket givetvis medför att klassens elever är cyniska, deprimerade, och inriktade på att de aldrig kommer bli någonting.

Varpå Koro-sensei, monstret/läraren, tar sig an klassen och visar sig vara en suverän pedagog och smart terapeut som ger sitt bokstavligen allt för eleverna. Själv är han nästan osårbar, har en fysionomi som påminner en del om Barbapappa, kan röra sig i överljudshastighet, och har en synnerligen dubiös moral själv (som hans förkärlek för herrtidningar och spionerande på elevernas tafatta romantiska försök, något han föga framgångsrikt försöker dölja för eleverna eftersom han inte vill vara ett dåligt föredöme). Kort sagt, upplägget visar sig om man ignorerar superkrafterna och morduppdraget vara mycket likt den stora klassikern GTO. Och det är en serie jag älskar, så att upptäcka att AC hade liknande idéer gjorde mig på mycket gott humör 🙂

Den blyga eleven med enorma inneboende kvalitéer, den överintelligenta som inte bryr sig om skolarbetet, med flera typer, finns här, och Koro-sensei ser som sitt uppdrag att hjälpa dem. Det är en serie med mycket mer fantastiska inslag än GTO, som en AI-elev och givetvis Koro-sensei själv, men grundtonen att en bra skola och en bra lärare måste möta eleverna på lika villkor och även ge elever som har svårt en chans delar de två. Plus det faktum att båda har en optimistisk utblick på världen, trots en stor skopa elände, där eleverna kommer bli räddade, och även de personer som från början verkar vara 100% onda, som rektorn med det mycket tvivelaktiga pedagogiska upplägget med klass E, visar sig när vi verkligen får lära känna dem ändå inte vara helt igenom usla.

Koro-sensei blir ibland lite överambitiös i sin hjälp…

Missförstå mig inte, det här är fortfarande en serie som till stora delar består av komiken i det absurda upplägget med en klass som alla försöker mörda sin bisarra lärare, men det finns tillräckligt mycket av annat för att humorn inte ska tappa sin fräschör och för att jag ska bry mig om både karaktärerna och hur det kommer gå för dem. En stor eloge till Matsui för det väl genomtänkta slutet; han skriver själv att redan när han började serien visste han att hur de avslutande kapitlen blev skulle bli avgörande för hur lyckad serien skulle bli, och slutet sätter han perfekt. Kul också att läsa att han verkligen ansträngde sig för att både animens slut och live action-filmen skulle komma ut mer eller mindre simultant med mangans avslutning, för att alla läsare/tittare skulle känna sig nöjda.

Jag har sedan ett tag tillbaka läst japanska serier på ett lite annorlunda sätt än förut, nämligen med inställningen att även om serien är avslutad (eller kommer bli det) är poängen ofta inte målet utan resan; många avslutas när de inte är tillräckligt populära längre eller för att skaparen/na har tröttnat, inte för att en noga uttänkt handling nått sitt mål. Ergo, jag ska inte bekymra mig lika mycket om hur serien fungerar som en roman utan istället tänka på den som en kontinuerlig såpa. Det gör ofta läsningen bättre, och jag slipper irritera mig på vad jag annars skulle tycka är onödiga longörer. Men med det sagt är jag ändå mer svag för en helgjuten och avslutad berättelse, och där platsar Assassination Classroom definitivt in. Lika bra som klassikern GTO är det inte, Fujisawa är både snäppet roligare och har en mer personlig ton både i story och teckningar (ACs teckningar är helt OK, men jag kan inte säga att det gjorde något bestående intryck på mig, förutom då omslagen 😉 ), men kul hade jag och brydde mig gjorde jag. Och, som sagt, ett riktigt bra slut hade den också, så hurra för det!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Maggy Garrisson, nu som bok

Postat den

Idag tänkte jag tipsa om en bok jag skrev några korta rader om för mindre än ett år sedan: Historien om Maggy Garrisson, tre album samlade i en bok, skriven av Lewis Trondheim och tecknad av Stéphane Oiry. Och skälet till att jag tipsar om den igen är för att den nu kommit ut i fysiskt format på förlaget SelfMadeHero; den förra utgåvan var en rent digital sådan (givetvis utgiven av Europe Comics), och eftersom jag vet att det finns många som inte gillar att läsa serier digitalt tänkte jag pusha lite för den igen 🙂

För pushvärd är den, den här socialrealistiska deckaren som närmast är någon slags diskbänks-noir. Fala kvinnor, snärtig dialog, förräderier; allt som en klassisk noir bör innehålla finns här, men i miljöer som närmast känns som någonting hos Ken Loach. Alla människor i serien har en lätt (eller mycket) solkad moralisk kompass och det är självklart att man aldrig kan lita på någon annan, någonting som Maggy är mycket väl medveten om. Själv har hon väldigt få skrupler även om hon egentligen inte är våldsam eller kriminell, utan bara ser alla möjligheter att tjäna pengar som någonting som är värt att göra. Pengasummorna som står i centrum är också sorgligt små med tanke på vad som riskeras vilket bara understryker att det här handlar om småkriminella, för vilka £15000 är en enorm summa.

Och i sann noir-anda blir intrigen mer och mer komplicerad allt eftersom boken fortlöper. Det som skiljer Maggy från de andra huvudpersonerna är att hon tänker lite rakare och mer okomplicerat än dem, vilket både gör att hon är förvånansvärt framgångsrik som medhjälpare till den lokala (och lätt alkoholiserade) privatdetektiven och att hon i princip alltid svarar ärligt så fort någon kriminell pressar henne på information. Pengar behöver hon, men hon försöker så gått det går (vilket är sådär) undvika våld.

Jag gillade Maggy Garrisson när jag läste den digitalt, och baske mig om jag inte gillar den ännu lite mer nu efter att ha läst bokutgåvan. Den är mycket annorlunda jämfört med det mesta andra från Trondheim, men hans skicklighet med dialoger och att lita på att läsaren snappar upp alla detaljer som skymtar förbi för att kunna hänga med i handlingen finns där.

Och precis nu, när jag egentligen skrivit klart, kom jag att tänka på en annan filmskapare som boken påminner mig om, också han en fransman: Jean-Pierre Melville, med filmer som Le samourai. Förvisso utan Melvilles coolhet (kom ihåg, diskbänks-noir), men med samma känsla av tysthet/tomhet där saker bara händer, och där huvudpersonerna är på samma gång mycket smarta och mycket korkade. Så Ken Loach + Jean-Pierre Melville = Maggy Garrisson. Kanske 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)