Kategoriarkiv: Serier

Serier

Lovande inledningar: Mighty Jack & Injection

Postat den

Två serier idag som har det gemensamt att de ännu efter några hundra sidor bara precis har startat; i övrigt är de väl ungefär så olika som serier kan vara i stil, målgrupp och så vidare, men nu är det så att jag råkar känna för att skriva om båda serierna idag och då blir det så 🙂

Mighty Jack av Ben Hatke

mighty-jack-cover

Jag har berömt Hatkes Zita the Spacegirl förut; det är en väldigt trevlig, bitvis småsorglig science fiction-serie med den unga Zita i huvudrollen som (åtminstone oftast) ensam ger sig i kast med ett komplicerat universum. Efter den har Hatke gjort några bilderböcker och en del kortare serier, men med Mighty Jack är det dags för ett längre format igen. I huvudrollen: Jack, en ung pojke (men några år äldre än Zita) som tillsammans med sin mamma och sin lillasyster Maddy har en lång sommar framför sig.

Och för Jack riskerar den att bli extra lång och ansträngande eftersom mamman måste ta ett ytterligare jobb för att klara ekonomin och därför blir Jack tvungen att ta hand om den autistiska Maddy på egen hand. När Maddy för första gången någonsin pratar med honom är det därför inte så konstigt att han lyssnar uppmärksamt på vad hon säger. Synd bara att det hon säger är att Jack ska byta ut familjens bil mot några bönor/frön som en underlig försäljare på en lokal marknad har till salu…

Fantasy är ordningen för dagen istället för science fiction alltså, med magiska växter och varelser, och Jack & Maddy får lyckligtvis hjälp av grannflickan Lilly som upptäcker vad de håller på med. Lyckligtvis, eftersom alla växter inte är vänligt sinnade och Lillys oortodox uppväxt gjort henne väl förberedd för fysiska strapatser.

mighty-jack-attack

Vad är bra i Mighty Jack?

  • Givetvis teckningarna; Hatkes stil tilltalar mig med sin charm och mjuka pennföring, tillsammans med en bra känsla för rörelse. Han är inte en perfekt serietecknare, det finns en tydlig känsla av bilderboksillustrationer över sidorna, serierutor och textbubblor till trots, men mycket skicklig är han.
  • Relationerna. I Zita var det mestadels en entjejsshow men här är det en ensemble som Jack jobbar mot, och hans relationer till Maddy/Lilly/mamma är alla skildrade med empati och omsorg.
  • Maddy. Med autism är det lätt hänt att karaktärer blir klichéer av autistiska personlighetsdrag men Maddy är en egen individ, och att hon är autistisk är bara en del av vem hon är, inte allt vad hon är.

Den kritik jag har är minimal, som bilderbokskänslan. Den enda allvarligare invändningen är rent teoretisk: Om serien inte avslutas vore det tråkigt för boken avslutas med en rejäl cliffhanger!

Injection, skriven av Warren Ellis och tecknad av Declan Slavey & Jordi Bellaire

injection-cover

Nu till en serie med en helt annan målgrupp och med betydligt mer komplicerad intrig, som väntat med tanke på att Warren ”Planetary/The Authority/Transmetropolitan/Global Frequency” Ellis står för manus. Tio nummer av tidningen är hittills utkomna, och de utgör tillsammans de två första kapitlen i berättelsen.

De inledande numren anstränger sig inte för att förklara för läsaren vad som pågår. Vi får följa diverse människor i diverse mer eller mindre obegripliga situationer: En man har, inkopplad till sin datorn, självantänt men kan fortfarande prata och hälsar den inkallade experten vid namn; en kvinna inspärrad på vad som verkar vara ett mentalsjukhus anlitas att besöka ett forskningslaboratorium där några stenar verkar ha öppnat en dörr till ett annat universum; en James Bond-liknande man bryter sig in i ett hotellrum i Paris där en Daesh-cell håller hus.

Hur allt hänger ihop dröjer det ännu några nummer innan Ellis avslöjar, och för den som kan sin Ellis är svaret ganska typiskt, dvs det handlar om moderna idéer om identitet, verklighet, och det är en bra bas för en plott tycker jag (men jag tänker inte tala om vad basen är eftersom det är kul att läsa serien och klura själv på vad sak händer). För att vara Ellis är berättelsen faktiskt ovanligt rättfram och tydlig, när man väl får veta vad som hänt/händer alltså!

injection

Problemet är just att det tar så lång tid innan saker och ting klarnar, och även efter det går handlingen alltför långsamt framåt. Det känns som om Ellis, som i sina bästa serier sprudlar av idéer, här har alltför få av dem och därför drar ut på handlingen så mycket han kan. Resultatet är en serie med en utmärkt grundidé, intressanta karaktärer (de där ”diverse”-människorna, alltså), men som saknar det där extra, både i manus (med bristen på tempo och, ärligt talat, också en viss brist på originalitet med en handling som känns mycket generisk för Ellis och som även i sina bästa stunder känns som Planetary-light) och i de kompetenta, ofta stämningsfulla, men smått torftiga (lite konstig ord kanske men det är så de känns) teckningarna.

Lovande är Injection ändå, jag läser gärna mer av serien. Men om jag var lite orolig över Mighty Jack och huruvida det blir en fortsättning/avslutning så är jag mycket mer orolig för Injection; jag skulle inte bli det minsta förvånad om jag fick höra att Ellis övergett serien. Den stretar och kämpar på för att lyfta men gör det aldrig, inte riktigt, så som jag skulle önska.

Full of Sound and Fury, Signifying Nothing: Hellboy

Postat den
hellboy-intro

Stämningsfull introduktion av huvudpersonen själv: Hellboy

Att vara sjuk och måsta stanna hemma är inte roligt, men det ger iallafall tid att läsa en del (om man inte är för sjuk förstås). Själv har jag spenderat en dag eller två med att äntligen läsa alla serier med Hellboy, Mike Mignolas halvdemon/halvmänniska, en serie med snart 25 år på nacken. I början både skriven och tecknad av Mignola själv, men senare år har oftast sett andra tecknare som anpassat Mignolas manus. Plus, förstås, två relativt framgångsrika Hollywood-spektakel har serien också knoppat av 🙂

För den som inte vet någonting om Hellboy är serien inte så svår att förklara: Nazistiska ockultister försökte under andra världskriget frambesvärja en mäktig demon för att krossa sina fiender, men istället dyker Hellboy upp, en liten pojke med en mänsklig mor och en satanisk far. Dessutom står diverse omen som spön i backen: Hellboy kommer bli kung i helvetet / Hellboy kommer förstöra världen / Hellboys högra hand (en maskin/klubbliknande tingest) är en rest från mäktiga varelser innan Gud skapade Jorden / …

Men det är inte Hellboy det minsta intresserad av; istället bejakar han sin mänskliga sida och jobbar på BPRD (USAs Bureau for Paranormal Research and Defense) med att spåra upp och tillintetgöra monster, spöken, demoner, och annat ondsint oknytt. Fast det betyder förstås inte att spådomarna om Hellboys framtid upphör att gälla…

Setupen är det inget fel på i mitt tycke, en bra Monster of the Week-serie med en större arc i bakgrunden är någonting som definitivt kan passa mig bra. Lägg därtill Mignolas suveränt stämningsskapande teckningar så borde resultatet vara klockrent!

Fast sen är det ju det där med manus. Som sagt är Mignolas teckningar fantastiskt bra, och de är det absolut största skälet till att jag då och då försökt ge serien en chans och nu alltså till slut gått all in på den. Problemet är bara att Mignolas manus är så ointressanta. De är genomsyrade av en B-filmsmentalitet där de onda varelserna uttrycker sig högtidligt och ödesmättat, men där Hellboy själv oftast avfärder allt med en cool kommentar varpå han börjar puckla på dem med sin högra hand (eller ibland, med en kanonlikande pistol), ofta utropandes ”BOOM” när han slår till.

Det skulle ju kunna vara lite coolt ironiskt sådär, men för min del fungerar det inte alls; teckningarna utlovar helt enkelt en serie som inte finns. Och när jag försöker ändra inställning till serien och läsa den mer som just en B-filmsserie fungerar det inte heller eftersom en lyckad sådan kräver någon slags personlighet i berättelsen men det saknas här. Alltför många sidor är enbart fyllda med Hellboy som pucklar på monster alltmedan de pucklar på honom, i evighetslånga sekvenser, och jag tröttnar snabbt på sånt, tyvärr :-/

När sedan efter ungefär halva seriens gång Mignola lägger av med att teckna serien försvinner också det nöje som jag ändå har av hans teckningar och kvar blir bara det han är absolut sämst på, dvs manuset. Visst är en del av tecknarna som dyker upp bra de med, som Duncan Fegredo som gör en (för mig) oväntat bra insats, och Richard Corben (som passar bra för Hellboy visar det sig), men berättelserna är fortfarande lika trista.

hellboy-in-mexico

Hellboy som mexikansk brottare à la Corben

Det finns också andra enerverande saker med manuset, som de evinnerligt upprepade spådomarna om vad som komma skall. Att gång på gång läsa om hur domedagen obönhörligt närmar sig för, ofta illustrerat på mycket suggestiva sätt, för att sedan spådomen visar sig vara av noll och intet värde efter att Hellboy enträget klubbat ner ytterligare ett monster gör att den touch av spänning som det är tänkt att situationen ska frambringa till slut aldrig infinner sig.

I en serie som hållit på så länge finns det förstås en del serier som är bättre än andra. Själv tycker jag bäst om de enklaste historierna, dvs de där Hellboy tillsammans med kollegor från BPRD undersöker något mysterium, och framförallt de riktigt korta historierna; när de blir längre blir det snabbt tradigt och seriens svagheter tar överhanden. Sen gillade jag också en del av Corbens serier, men det är nog mest för att jag tycker så mycket om hans sätt att teckna serier 🙂

Den avslutande mini-serien Hellboy in Hell, där Mignola för första gången på länge återigen själv tar hand om teckningarna, är också den bland de bästa episoderna av serien. För en gångs skull tar serien sig själv på lagom allvar här och uppvisar dessutom spår av subtilitet, inte precis det starkaste kännetecknet för serien, och Hellboys öde blir nästan lite gripande. Det är bara att vägen hit har varit alldeles för lång och ostyrig, så när serien till slut förtjänar ett bättre omnämnande har den för min del sedan länge förbrukat sin goodwill. Med andra ord, när jag läste avslutningen var innerligt trött på serien.

För min del är Hellboy en nästan helt misslyckad serie men jag förstår att man kan gilla den för det finns som sagt kvalitéer där. Framförallt teckningsmässigt men om någon skulle säga mig att hen också uppskattar historierna skulle jag godta och förstå det; campy monster-serier kan definitivt vara kul! Det är bara det att för egen del missar Hellboy även det målet fullständigt.

hellboy-in-hell

När serien till slut lyfter i Hellboy in Hell är det som sagt för sent för min del

Urversionen av revisionistiska superhjältar: Superfolks

Postat den

superfolks-cover

Idag blir det inga serier utan istället en roman, men en roman med stark anknytning till seriernas värld: Superfolks, skriven av Robert Mayer och publicerad första gången 1977. När den kom ut gjorde den inget större väsen av sig, men på senare år har den uppmärksammats mer och ibland i relativt hätska ordalag; mer om detta längre ner, först några ord om romanen i sig.

Huvudperson i romanen är David Brinkley, familjefar med hustru och två döttrar, boende i New York-förorten Middleville och arbetande som journalist på en dagstidning. New York är i sanning 70-talets New York: Nergången och bokstavligen livsfarlig att röra sig i efter att solen gått ned när kriminella rör sig obehindrat i staden. För alla hjältar är borta: Stålmannen är försvunnen och antagligen död efter att en kryptonitmeteor slagit ner i Metropolis, Läderlappen & Robin har omkommit i en bilolycka med läderlappsbilen, Mirakelkvinnan har dragit sig tillbaka från aktiv tjänst och är numera en diplomat, Marvel-familjen dog av sett blixtnedslag, Snobben har störtat över Frankrike…

Med andra ord, i Superfolks värld finns alla litterära karaktärer ”på riktigt”, och Brinkley själv var den största och mäktigaste av dem alla, Indigo, född på planeten Cronk vars undergång han ensam överlevde tack vare sina föräldrar som, tja, hela Stålmannenhistorien osv (det fanns mao två stycken Ståmannen-versioner i världen, varav Indigo var den starkaste). Men för många år sedan började hans krafter av en oklar anledning avta och numera klarar han nästan ingenting och har därför helt slutet som superhjälte.

Den som har läst åtminstone någon modern superhjälteserie som försöker vara realistisk, dvs ”tänk om superhjältar verkligen fanns?”, eller en av alla serier där diverse fiktiva karaktärer mashas ihop i ett universum kommer känna igen sig i Superfolks. Frågor som ”Hur är det egentligen med sex och superhjältar?” avhandlas givetvis, och lika givet är att Brinkley kommer att göra comeback som hjälte; en komplicerad komplott med CIA, Ryssland, och diverse andra organisationer/personer lockar fram honom från pensioneringen för ett sista uppdrag.

Det är alltså handlingen (lite mer om den, inklusive spoilers, snart), men det säger ingenting om huruvida romanen är bra eller ej. Tyvärr är det det senare som gäller för det är en ärligt talat rätt krattigt skriven bok det här. Det är tydligt att Mayer har haft ett antal (bra och mindre bra) idéer som sen tryckts ihop i en bok, men personteckningen är undermålig, eller snarare icke-existerande, och spänning saknas också. Prosan är en enda lång räcka av beskrivningar av vad som händer och vad folk säger, inget mera, och inte heller de bättre idéerna tas till vara på något vidare sätt.

Som exempelvis när Brinkley kontaktar sin poliskontakt Kojak (TV-polisen) och det i en bisats nämns att hans fru är Gloria Steinem, men ingenting mer görs av det hela. Boken är fylld av liknande företeelser där kända fiktiva och icke-fiktiva personer dyker upp på oväntade ställen, som exempelvis Joe DiMaggio som taxichaufför, men Mayers fantasi sträcker sig bara hit utan att sen göra någonting intressantare av det hela. Hur skulle ett äktenskap mellan macho-polisen Kojak och feministen Steinem egentligen fungera, och hur blev de någonsin ett par? Om man skulle vara snäll skulle man förstås kunna säga att Mayer överlåter det åt läsarens fantasi men jag tror nog mer det beror på författarens begränsningar…

Det här låter ju som en ointressant soppa så varför den här texten?

Först och främst finns det trots allt en del bra saker i romanen. Exempelvis:

  • Idén med en pensionerad superhjälte som lever i den riktiga världen var nog inte ny 1977, jag är övertygad om att mängder av seriefans hade lekt med tanken, men Mayer genomförde idén så kudos för det!
  • Detaljer som Brinkley problem med sex när han är i sin superhjältepersona är faktiskt riktigt bra: Han är impotent med dräkten på eftersom han dels känner pressen att vara en superstud, alla kvinnors drömman, medan han själv inser att han bara är helt OK i sängen och ingen fantastisk älskare (som icke-superhjälte alltså), och dels beror det på att första gången han skulle ha sex som Indigo hörde han (med superhörsel) en kvinna som ropade på hjälp men eftersom han var så i gasen ignorerade han det, någonting som senare ger honom enorma skuldkänslor efter att kvinnan (Kitty Genovese) dött.
  • Orsaken till Indigos avtagande krafter är en riktigt smart långsiktig plan av hans fiender: De har pulveriserat cronkit (stenar från Cronk), under många år köpt upp de största företagen för vardagsvaror som mat, byggmaterial, metalltillverkning osv, och sedan blandat in cronkit. Resultatet är en långsamt stigande radioaktivitet som till slut finns i allting och som Indigo alltså inte kan undkomma.

Men det intressantaste med romanen är kanske huruvida och i hur stor utsträckning senare serieförfattare låtit sig inspireras av den. Och låt mig först och främst säga att det är inget fel med det; att låna idéer är en utmärkt tanke, framförallt om man kan förbättra dem, och jag kan verkligen förstå någon som läste den här boken när den kom ut och tänkte att här fanns en del riktigt bra idéer i botten som inte användas på något vidare sätt och att de förtjänade ett bättre öde.

Det blir däremot lite mer tveksamt när någon inte vill kännas vid inspirationskällan och här har det också uppstått mycket fingerpekande och anklagelser fram och tillbaka, med början 1990 när Grant Morrison grävde fram romanen ur glömskan och talade om hur mycket den inspirerat honom. Inga problem med det, men han sa också att Alan Moore nog hade läst boken mycket noggrant, medan Moore däremot sa att han nog hade läst den men inte inspirerats av den egentligen. Och sen var bråket/n igång.

Själv tänker jag inte anklaga någon för stöld eftersom det som sagt är ett fånigt ord här. Men nog finns det en del likheter som känns osannolika när jag jämför med framförallt Moores Whatever Happened to the Man of Tomorrow?, hans fantastiska avskedsserie om den klassiska Stålmannen, där Mxyzptlks roll är en karbonkopia på Pxyzsyzygys roll i Superfolks, men det gör inte Moores serie ett enda dugg sämre enligt mig. Andra serier där Superfolks också spökar är Kingdom Come (även om det kanske mest är via omvägen Twilight of the Superheroes som har mer uppenbara liketer med romanen), Watchmen och som nämnts en del av Morrisons alster.

En stor brasklapp dock: Jag misstänker att en hel del av Mayers idéer låg väldigt mycket i tiden, och att det kan vara lätt att därför tro att likheter med Superfolks också innebär att de kommer därifrån. Ta exempelvis Kitty Genovese-tragedin som också dyker upp i Watchmen; bara för att händelsen omnämns som en avgörande händelse i Superfolks innebär det inte att Moore fått idén därifrån eftersom fallet Kitty Genovese är så gott som omöjligt att undvika om man skriver någonting där förslumningen och våldet i New York på 60- och 70-talet är en viktig del av handlingen.

Så jag är definitivt glad att jag lyckades lokalisera Superfolks och läsa den; även om romanen i sig inte var något vidare var det synnerligen intressant att läsa en så tidig behandling av teman som senare skulle bli en så viktig del av en del moderna superhjälteserier 🙂

A Mysterious Melody or How Mickey Met Minnie

Postat den
(Omslaget är något beskuret; min scanner är lite för liten...)

(Omslaget är något beskuret; min scanner är lite för liten…)

Typiskt! När man i Frankrike förra året publicerade några Disney-album där kända franska serieskapare fått göra sina egna versioner av de klassiska figurerna (vilket var överraskande med tanke på hur hårt Disney brukar hålla i sina ägodelar) var jag sugen på dem men med tanke på att mina franska-kunskaper är, hm, svajiga, nöjde jag mig med att köpa ett, det jag var mest sugen på: Lewis Trondheims Mickey’s Craziest Adventure som jag gladeligen stavade mig igenom. Varpå det relativt snart efteråt översattes till engelska, ett språk jag definitivt föredrar. Så det blev till att köpa boken igen.

Sen, för några veckor sedan, bestämda jag mig för att köpa det andra till engelska översatta albumet också: Coseys A Mysterious Melody or How Mickey Met Minnie. Varpå jag bara några dagar senare fick reda på att det givetvis utkommer på svenska… Suck!

Nåja, nog med klagomål över dåligt planerade inköp från undertecknad, och mot serien!

Mickey’s Craziest Adventure var en rollercoaster från första till sista sidan med action, action, action. Här går det lugnare till, med en Musse som år 1927 försörjer sig manusförfattare till filmer med Rover (dvs Pluto) i huvudrollen. Musse bor i en småstad där diverse andra välkända figurer också huserar, som Klarabella, medan hans barndomsvän Långben flyttat till Los Angeles för att söka lyckan (och eftersom han är Långben så hittar han den givetvis oavsett vad som händer, optimist som han är). Då och då reser Musse dit för att lämna över sina manus och för att hälsa på Långben, men så en dag händer någonting på resan: En mystisk dam sätter sig bredvid Musse på tåget och somnar mot hans axel, nynnandes på en melodi. Men när han senare vill få tag på henne igen vet han inte hur han ska bära sig åt eftersom ljuset var släckt på tåget hela tiden så han vet inte hur hon ser ut…

mickey-mouse-a-mysterious-melody-langben

Coseys historia är en lugn berättelse, egentligen utan större dramatik. Musse pratar med vänner, vännerna pratar med varandra, och det ligger en loj stämning över scenerna (förutom Kalle Ankas minimala gästspel som upprörd anka störd i sin nattsömn av Musses tåg). Inte ens i det vanligtvis så överspända Hollywood stressar man, och Musses chef tar det lugnt även när han riskerar att förlora mångmiljonbelopp. Att Musses jakt på den mystiska kvinnan ska misslyckas är ingenting som man behöver oroa sig för, i en tillbakalutad berättelse som den här.

Serien är en nostalgisk tillbakablick på en föregivet lugnare tid, fjärran från jäkt och pengahunger, där alla vill varandra väl. En ögonblicksbild av Musses värld som råkar utspela sig när någonting för honom omvälvande är på gång att inträffa: Mimmis inträdande på scenen. Det är en lite lustig och ovan känsla jag får när jag läser albumet, med en Musse och Mimmi (och andra) som känns mycket mer som riktiga personer än de brukar, när de här befinner sig i en serie där handlingen är underordnad stämningen.

Teckningarna är likaså de avslappnade och nostalgiska, med jordaktiga färger och en Musse med design à la 30-tal. Visst ser det ibland lite konstigt ut när figurerna ibland ser mindre ut som de vanliga Disney-karaktärerna och mer som någonting som en skicklig fan skulle kunna ha gjort, men å andra sidan är det ju precis det serien är: En alternativ version av någonting välkänt, med en personlig touch. Och för den delen finns det ju en uppsjö av olika ”officiella” Musse också; den här varianten à la Cosey är inte mer avvikande än många andra.

Så en stark rekommendation till Disney-vänner, eller för all del de som är intresserade av nyare franska serier (må vara i gammeldags tappning); att den finns/snart kommer att finnas på svenska är en extra bonus. Cosey fick det stora priset i Angoulême för två veckor sedan för sitt livsverk och är med andra ord en synnerligen aktuell serieskapare. Själv hade jag förut bara läst ett annat album av honom, In Search of Shirley, och den lämnade inga större spår i minnet, men A Mysterious Melody har definitivt gjort det, det okomplicerade innehållet till trots 🙂

mickey-mouse-a-mysterious-melody-cottage

Flash Gordon – The Lost Continent

Postat den

flash-gordon-the-lost-continent-cover

Jag undrar hur många versioner av Blixt Gordon (jag föredrar det svenska namnet så så får det bli) jag har läst under åren: Alex Raymonds original (finfina teckningar, uselt manus); Austin Briggs menlösa(re) version efter att Raymond lämnat serien; diverse äldre serietidningsversioner av mycket varierande kvalité (med Al Williamsons som höjdpunkt); diverse nyare serietidningsversioner, likaså med varierande resultat (från bottenlöst uselt till inte alls dum komedi). Men för min egen del är det en annan version som känns som den ”riktiga” Blixt Gordon: Dan Barrys dagstidningsversion.

Det beror såklart på att jag läste serien som liten, i Fantomen, och sen också i några enstaka nummer av Blixt Gordons egen tidning, och där var det Barry för hela slanten. Men det är inte bara nostalgiska orsaker: Jag läste en del av Raymond som liten också (bland annat i Comics, den fantastiska antologi-serien som verkligen fick upp mina ögon för serier av alla de slag), men hans version var inte alls lika lockande som Barrys. Jag skulle säga att huvudorsaken är manuset: Jag har alltid gillat science fiction, och förutom Barrys serier har den aspekten på Blixt Gordon aldrig varit speciellt viktig i de andra versionerna som snarare varit förklädd fantasy / space opera av det mest ålderdomliga slaget. Så jag är verkligen glad att bland alla andra samlingar av dagstidningsserier har också Dan Barrys serie plockats upp av ett förlag, närmare bestämt Titan Books, där den andra samlingen med namnet The Lost Continent just givits ut.

Här finns många serier jag känner igen från när jag var liten, inklusive en del som jag inte tänkt på sedan jag läste dem, och det är trevligt att återse dem. Men jag kan också säga att det som bjuds i den här boken objektivt sett inte är av högsta kvalité: Barrys teckningar är ofta fina, ett bra exempel på teckningar i samma realistiska stil som exempelvis brodern Sy Barry.

Oh, vargar i rymden; coolt!

Oh, vargar i rymden; coolt!

Men återigen är Akilleshälen för Blixt Gordon manusen. Här är de skrivna av temporära författare och ibland i dag okända personer, och det märks att det inte är samma hand bakom dem; alltför ofta kan en episod helt motsäga det som hände i en tidigare, utan förklaring, och tonfallet i episoderna varierar kraftigt. I den förra samlingen med de första åren av serien var det bättre, när Harvey Kurtzman skrev serien; hans mycket typiska manus filtrerade genom Barrys helt annorlunda sätt att göra och se på serier och science fiction gjorde att serien då var en väldigt lyckad blandning av science fiction, humor och fantasy.

Här är det betydligt mer av rent slarvig science fiction där det oftast verkar som om författaren inte brytt sig så värst mycket om någonting, egentligen. Det påpekas också i förordet att det är si och så med fysikkunskaperna hos författarna och jag kan bara instämma: Jag kan överse med en hel del men här blir det löjeväckande fel alldeles för ofta :-/

Undantag finns dock, även här, och personligen tycker jag att den mest lyckade episoden är den hundra procent allvarliga Swamp Girl där huvudpersonen för en gångs skull är Zarkov och hans liv innan han träffade Blixt Gordon. Plötsligt blir personerna riktiga istället för klichéer, även om Zara (Zarkovs dotter) liksom de flesta andra kvinnor i boken är väl endimensionell och givetvis omedelbart blir förälskad i Blixt. Men ett plus för upplösningen av den delen av handlingen som behandlas på ett kortfattat men oväntat moget sätt 🙂

Andra episoder som är kul att läsa är det mer för detaljernas skull, som Circea med en beboppande Blixt där framförallt posen i mittrutan uppskattas:

flash-gordon-bebop

Eller, som sagt, när bifigurerna tillfälligt tar över serien; här en sammanbiten Dale Arden som i och med att Blixt är på en annan planet själv blir inblandad i en kurvstrid (tydligen det svenska ordet för engelska dogfight; ett nytt ord för mig men jag litar på Wikipedia!) över Mars:

flash-gordon-dale-in-action

Notera dock att självklart är det även här indirekt Blixt Gordon som löser situationen eftersom Dale i nästa stripp ”bara” imiterar någonting som han tidigare gjort; kvinnoskildringarna är som sagt inte någonting att hurra över, och det är bara Zarkov som ibland får iträda sig hjälterollen helt på egna bedrifter.

Det här är en mycket ojämn samling, precis som Blixt Gordon-serien i allmänhet. Jag är själv väldigt glad över den, både för att det är en serie som förtjänar att ges ut igen, skavankerna under de här åren till trots, men också för att jag varit svag för den ända sedan jag var liten. Mycket läsning för pengarna är det också med hela tre års serier så det kan jag inte klaga på. Däremot bör jag nämna att trycket inte alltid är det bästa: Ofta ser det bra ut men ibland märks det att det saknats bra förlagor och då flyter linjerna ihop alternativt försvinner helt. Så räkna inte med en invändningsfri läsning, vare sig vad gäller teckningar, manus eller presentation, men rätt kul är det allt!

Space Battle Lunchtime

Postat den

space-battle-lunchtime-cover

Ibland behöver man ( = jag) bara läsa en enkel, gullig och feelgood-serie, och eftersom jag skulle tro att det finns fler som behöver sådan läsning då och då så kommer här ett tips (också det enkelt, men jag vet inte om det är gulligt /feelgood) om en sådan: Space Battle Lunchtime av Natalie Dreiss.

Åtta nummer (samlas ihop i två volymer; en redan utkommen, den andra dyker upp framåt sommaren) där kocken Peony tävlar i matlagning av ett ovanligare slag, nämligen i konkurrens med diverse utomjordingar på en galaktisk tv-kanal. Att hon hamnar där är mer eller mindre en slump: En rekryterare till programmet dyker upp på Jorden och blir förtjust i Peonys morotskörsbärskakor och frågar henne om hon är intresserad:

space-battle-lunchtime-inbjudan-1space-battle-lunchtime-inbjudan-2

Som synes inte så mycket tjafs om det förunderliga i att det visar sig finnas intelligent liv i rymden för här handlar det om någonting mycket viktigare och roligare: Matlagning! Att Peony som slängs in i tävlingen helt utan chans att förbereda sig och därför inte har en susning om vad ingredienserna är eller om hur köksapparaterna fungerar avskräcker henne inte. För som hon konstaterar när hon ser ett paket Mars-socker på hyllan: Det är åtminstone från samma solsystem så det borde nog fungera i receptet 🙂

Dramatiska vändningar till trots, inklusive en annan kocktävling med mycket högre insatser, är det här en serie som håller vad den lovat redan från första sidan: Eventuella problem kommer redas ut, nya vänskaper kommer uppstå, och ingen är helt igenom ond. Förutom möjligen Ariella Magicorn, enhörningen med sockersött utseende, enorma ögon, och ett blodtörstigt inre…:

space-battle-lunchtime-magicorn

Fast även hon härjar med ett gott humör, liksom alla andra i serien; eventuella ledsamheter varar inte för evigt i Space Battle Lunchtimes färgglada värld.

Så en synnerligen gemytlig serie att läsa, och givetvis är den inte riktigt så ytlig som jag beskrivit den; utan sympatiska karaktärer som jag bryr mig hade det bara varit fluff. Men Penyo, kameraoperatören Aris, konkurrenten Neptunia och de andra har alla personligheter som är värda att lära känna, och det är precis vad en sådan här lättsam serie behöver för att jag ska tycka om den. Att Riess tecknar med fart och fläkt hoppas jag framgår av bilderna ovan; hon är definitivt en talang att hålla ögonen på. Och om någon frågar om jag vill läsa mer om Peony så blir svaret ett självklart Ja!  🙂

PS. För den som vill pröva på Riess serier finns hennes webbserie Snarlbear att läsa på nätet; jag läste de första åtta kapitlen häromåret och tyckte om den, och tänker i talande stund läsa resten av serien. DS.

Datorer & romantik: 87 Clockers

Postat den

87-clocker-1-cover

Nodame Cantabile var en japansk serie om klassisk musik som jag var förtjust i när den översattes till engelska för några år sedan; huvudpersonen, Nodame, var en udda fågel i den högstämda världen som de andra klassiska musikerna vistades i, med sin jordnära personlighet och burleska humor. Tyvärr avslutades aldrig den engelska översättningen eftersom förlaget, Del Rey Manga, lades ner för att sedan återuppstå som Kodansha Comics, men Nodame Cantabile-utgivningen tog man inte upp igen. Så för den som vill läsa klart serien får man nöja sig med scanlations där fans har översatt de sista nio albumen.

Och det gjorde jag, varpå jag upptäckte att Tomoko Ninomiyas nya serie, 87 Clockers, också fanns tillgänglig som scanlation. 9 volymer blev det allt som allt innan den avslutades i somras.

87 Clockers är lika delar romantik och extremt datornörderi: Alla huvudpersoner är (eller blir) besatta av extreme computing i form av överklockning. Dvs deras hobby/livsintresse/yrke består i att tävla i vem som kan överklocka en dator bäst så att den får så höga poäng som möjligt i tester av en dators hastighet. Så räkna med sidor fyllda av datortermer, diskussioner om luft- vs vatten- vs flytande kväve-kylning av datorer, och nagelbitande spänning när sida efter sida av datorskärmsteckningar till slut visar en där slutsiffran är högre än någonsin tidigare!

Jo, det känns ofta lite fånigt att läsa den här serien. Överklockningstävlingarna påminner mycket om typiska shōnen-sportserier, med presentationerna av motståndarna och de överdramatiska tävlingarna. Men Ninomiya gör inte shōnen-serier och det är kanske därför som de här delarna av serien inte fungerar så bra; det är inte i närheten av lika rafflande som det är i exempelvis Yowamushi Pedal. Den där extra glöden saknas så tävlingarna i sig blir ganska intetsägande.

Det som är bra är istället shōjo-delarna , dvs relationerna mellan huvudrollsinnehavarna. Mike, geniet på överklockning som är så fokuserad på sig själv att han inte klarar av att ha normala relationer med någon (och inte heller saknar det); Hana, kanske den som kan mest om det hela och som slits mellan Mike och Kanade, violinisten som dras in i överklockningsvärlden eftersom han är kär i henne; Kanade, som känner sig misslyckad som violinist och som människa eftersom han saknar drivkraften att åstadkomma någonting och är rädd för att misslyckas. Bipersonerna är enklare men underhållande de med; Ninomiya är väldigt bra på att med några snabba skisser och repliker fånga karaktärer.

87-clockers-novice

Hana undervisar Kanade i överklockning. Och om ni tycker det är lätt creepy med att Kanade bara intresserar sig för överklockning för att komma närmare Hana så var inte oroliga; Ninomiya är mycket väl medveten om det problemet, och det sopas inte under mattan.

Men serien blir aldrig riktigt helgjuten; relationsdramatiken och överklockningsdramatiken lever skilda liv istället för att förstärka och fördjupa varandra, som motsvarande delar gör i serier som Mitsuri Adachis mästerliga sportserier. Slutet känns också det lätt avslaget; allting rinner ut i sanden för alla inblandade, och den katarsis som det är meningen att Kanade och Hana ska uppnå fungerar inte alls for min del.

Så nio volymer med OK underhållning men alls inte nödvändig läsning, där den största behållning kanske är den att det faktiskt går att göra serier om precis vad som helst i vilken genre som helst, bara man anstränger sig. Och, förstås, gulliga sidor som denna där Finn i det danska laget Andersen & Grieg (oklart vem av dem han är) har ett känsloladdat ögonblick när han inser att hans kollega och kärlek Alan kanske kommer få ett proffsjobb som överklockare i ett annat land:

87-clockers-danmark