Jag minns varje slag

Hm, idag är det en sån där bok som jag tycker är lite knepig att recensera. Boken ifråga är skapad av Daniel Thollin som bland annat varit inblandad i serier som 1000 ögon och i några av de senare albumen om Theos ockulta kuriositeter förut, då tillsammans med andra medkreatörer, men den här gången är det ett enmansalbum. Och inte konstigt det eftersom det handlar om en självbiografisk serie den här gången, och om någonting synnerligen allvarligt: Mobbning.

Vi får följa Daniel (som alltid här på bloggen när det gäller ev. självbiografiskt, Daniel = seriekaraktär, Thollin = serieskapare) från ung ålder upp till vad som ser ut att vara högstadiet via enstaka nedslag i hans liv. Huvudsakligen mobbningssituationer, alltifrån utfrysning under lekarna på dagis till mer utstuderad elakhet och trakasserier när han blivit äldre , men också hur han och hans omgivning, t ex föräldrar, reagerar när de blir varse vad som pågår. Det genomgående för alla scener är utsattheten och ensamheten; även om någon enstaka vuxen kan vilja hjälpa är hjälpen tafatt eller helt fel, som när hans pappa vill att han ska börja träna boxning för att slå tillbaka, någonting som helt går emot Daniels personlighet. Och när någon vän skymtar till så är det typiskt nog en villkorad vänskap: Så fort någon mobbare dyker upp droppas Daniel omedelbart, av fruktan för att vännen också ska utsättas för mobbningen.

Den där förfärliga känslan av att vara övergiven och helt utan hjälp är bra fångad i Jag minns varje slag både i text och bild; Thollins teckningsstil här är mer opolerad och råare, med öppnare och tyngre tuschlinjer som påminner mer om tecknare som Paul Pope och David Lapham jämfört med andra serier jag läst av honom. Och med en historia där nerverna ligger utanpå och helt bygger på omedelbara känslor hos barn är en stil som känns mer snabbt nerkastad och där inte varje streck noggrant planerats helt rätt.

Med andra ord, en hel del bra saker! Men likafullt en lite knepig bok att recensera för mig, som sagt, och det beror på att en bok som den här som är så uppenbart djupt känd och utlämnande berättad när jag är kritisk riskerar att för min del kännas som en recension av en person snarare än en persons serier. Och det finns saker här som inte fungerar för mig, tyvärr. Teckningarna är proffsigt gjorda och som sagt passande, men för min egen del är det inte en stil jag är så förtjust i. Det gäller Thollin, det gäller Pope & Lapham, men för min del blir jag helt enkelt inte så sugen på att läsa serier med det här utseendet. Och ja, det kan låta ologiskt att jag säger att jag tycker att Thollins lyckats utmärkt med att anpassa sina teckningar till historien som ska berättas samtidigt som jag säger att jag inte är så förtjust i dem, men ta det första som ett försök att vara objektiv och det andra som någonting 100% subjektivt.

Sen tyckte jag också när jag läste boken att det saknades någonting som höll samman de olika scenerna; varje enstaka scen fungerade men jag fick inte ihop dem till en enhet, och vissa saker som antyds (som att föräldrarna har alkoholproblem) i en scen kändes ofullständigt hanterade. Men med det sagt ska jag också säga att nu, några dagar efter att jag läst boken, så gör det faktum att vissa scener fungerar så bra också att jag minns dem så mycket bättre och att de små svagheterna därför inte känns lika relevanta i efterhand.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att Jag minns varje slag är en stark och ovanlig självbiografisk svensk serie, tecknad i en likaså ovanligt skicklig stil för genren, och mina brasklappar är mestadels personliga så de behöver ni inte bekymra er så mycket om 😉

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Mardrömmarnas stad

Något beskuret omslag pga att albumet är lite större än min scanner

Djupgrävning i bokhyllorna, varpå jag ramlade över Mardrömmarnas stad, ett album av Caza (pseudonym för Philippe Cazaumayou), och ett album som jag gillar att läsa om när andan faller på. Som nu alltså; lite trygg och avkopplande läsning känns precis rätt. För den som läst Caza är det kanske lite underligt att höra hans serier beskrivas på det sättet, men just det här albumet som kom ut i Sverige 1980 är ett mysalbum för min del. Det var ett av de första seriealbumen som lanserades med sloganen ”Serier för vuxna”, och att läsa det när det kom ut, helt utan kontext (man skulle kunnat tänka sig att en satsning på någonting nytt som det här skulle fått förlaget Carlsen If att på något sätt förbereda läsarna, men nix pix, läsaren fick klara sig själv 🙂 ), var väldigt roligt.

Visst fann det tidigare serier som definitivt också inriktade sig på lite äldre läsare än de vanliga serietidningarna, men Mardrömmarnas stad, en samling serier som mixar hippiekultur/gröna vågen med Métal Hurlant-estetik (serien publicerades ursprungligen i Pilote, men senare flyttade Caza till Métal Hurlant och det är definitivt där han alltid hört hemma), var ändå en främmande fågel i Sverige. Och, misstänker jag, kanske i Frankrike också, för senare serier av Caza blir mer och mer ”traditionella” med ett mer renodlat sf/fantasy-innehåll, och där hippiefilosofin bytts ut mot er mer tamt ”teknologi dåligt, natur bra”-tema (om serierna inte helt skippar sånt). Det finns bra senare serier av Caza också, och jag älskade en del av hans kortare serier à la mörk fantasy med tydliga drag av Lovecraft-liknande mytologier som publicerats bland annat i Tung Metall och Heavy Metal, men ju mer tiden går, desto mer inser jag att det är de enklare tidiga serierna från Mardrömmarnas stad som är de jag tycker visar Caza från sin allra bästa sida, när humor fortfarande var en del av hans serier.

Mardrömmarnas stad (det franska originalet varifrån ett urval serier plockats heter ungefär ”Scener från förortslivet”) innehåller korta historier som alla utspelas i och omkring några höghus i förorten. Återkommande karaktärer finns, som en ung man som känns som en representant för Caza själv, men framförallt är det herr och fru Medelsvensson, här kallade Miquelon, som råkar ut för underligheter. Det är moraliskt en enkel värld Caza tecknar: Den unge mannen är hippie, vill leva fritt, och för honom är det vanliga borgarlivet det värsta som finns, medan paret Miquelon vill att allt ska vara som det alltid varit, och att allt som är nytt är obehagligt.

Med andra ord en tämligen fördomsfull och simpel skildring, så det är inte tack vare den som albumet blir så pass bra som det är. Istället är det teckningarna och fantasin i berättelserna som lyfter det hela. Teckningarna och färgerna har stora likheter med den samtida Nicole Claveloux där färgvalen hela tiden återspeglar stämningarna på ett suveränt sett, och Cazas linjer är också lite livligare och rundare här än i senare serier där han visserligen fortsätter att vara mästerlig på färgläggning i sina dystrare serier, men där det blir någonting kyligt i de mer perfekta linjerna. Kort sagt älskar jag hans teckningar här i all sin underbara 70-talsestetik.

Tyvärr kan jag inte scanna några sidor från den svenska utgåvan; limningen av ryggen är sådan att om jag försökte öppna albumet helt kommer alla sidor lossna. Omslaget fixade jag som synes ovan, men exemplen från insidorna får bli på franska 🙂

Och berättelserna är någonting jag skulle vilja likna vid en mix av skräckserier à la Chock (dvs Warren), de ofta högtravande försöken till djupt allvar som Métal Hurlant-liknande tidningar ofta försökt sig på (med mestadels som mest halvdan framgång), filosofi åt gröna vågen-hållet, och det viktigaste av allt eftersom utan det skulle det här blivit en alltför pretentiös läsning, ren humor. Det finns mycket man kan kritisera i det här albumet, allt från hur hippies framställs som mer äkta och så oändligt mycket intressantare människor än de småborgerliga till några etniska skildringar som sitter fast i gamla franska serietraditioner, men om jag skulle nämna de två saker som gör att jag trots det tycker så mycket om albumet som jag gör så är det teckningarna och just humorn. Och, förstås, den mycket lyckade blandningen av historier:

Små återkommande inslag som hur Miquelons störs av ljud från grannar och vad det leder till om man exempelvis bankar i taket för att få grannarna att upphöra med ljudet eller om man går på jakt tillsammans med alla andra Miquelons för att förstå vad det är som åstadkommer det där irriterande klopp-klopp-ljudet blandas med 100% seriösa skildringar av depression och ångest över att leva ett grådaskigt liv i en lägenhet av sten. Var och en är historierna oftast OK men sällan mer än så, men tillsammans blir det någonting mycket bättre. Jag har flera gånger här på bloggen kritiserat samlingar av kortare serier för att det saknats en röd tråd, och att de disparata historierna blir svagare av att presenteras utan samband med de omgivande. Mardrömmarnas stad är istället ett praktexempel på när en samling historier fungerar: Jag skulle nog kunna kritisera varenda en av serierna in albumet av olika anledningar, som att de humoristiska på sin höjd är putslustiga och att de allvarligare osar gravallvarligt tonårsfilosoferande, men tillsammans blir de så mycket bättre. Så om ni får tag på boken så ska den definitivt läsas som en helhet där humorn blir roligare tack vare det omgivande allvaret, och allvaret finjusteras av komiken.

Megaklassiker i svartvitt: Faraos cigarrer & Blå Lotus

Ser man på; det tog inte så lång tid innan det faktum att det nu är Cobolt som har rättigheterna till Tintin började märkas 😉 För första gången verkar det finnas planer på en lite mer organiserad utgivning av mer esoteriska Tintin-album istället för de spridda skurar vi sett förut, med album som en Det sönderslagna örat i svartvitt eller en alternativ-version av Den svarta ön som bara dök upp som ur tomma intet. Först ut är en plan att ge ut alla Tintin-album som ursprungligen kom ut i svartvitt i just de ursprungliga svartvita versionerna. Nio album allt som allt ska det bli, varav tre tidigare synts till i Sverige (Tintin i Sovjet, Tintin i Amerika, Det sönderslagna örat), och de två första är alltså Faraos cigarrer och Blå Lotus.

Ett bra val av album är det både för att dessa versioner alltså inte setts till i Sverige förut och för att det är de första Tintin-äventyren som inte bara handlar om att Tintin pyser iväg till ett annat och för belgiska skolpojkar exotiskt land, utan istället är äventyr som försöker berätta en längre historia, och dessutom är Blå Lotus fortsättningen på handlingen som inletts i Faraos cigarrer, även om sambandet är rätt tunt. Och jag som gillar alla slags serier måste säga att det är väldigt intressant att läsa de här två albumen och jämföra med vad för andra serier som fanns vid den tiden. Så dagens inlägg kommer inte så mycket att handla om de två albumen som fristående konstverk utan mer om vad jag tänkte på när jag läste dem, som van serieläsare och en som kan själva handlingen i dem sedan barnsben då jag stavade mig igenom dem som något av det första jag läste själv.

Låt mig börja med att jämföra Hergés serie med vad som fanns i USA vid samma tidpunkt. För faktum är att det är lätt att glömma bort hur tidig Hergé faktiskt var med att försöka berätta jämförelsevis sofistikerade historier i serieformatet. Den närmaste jämförelsen skulle jag säga är Roy Cranes Wash Tubbs som också vid samma tid (tidigt 30-tal) alltmer börjat fokusera på välkomponerade intriger efter att liksom Tintin tidigare mest ha handlat om att skicka iväg huvudpersonerna till främmande länder för att se vad som hände där. Det finns andra äventyrsserier vid samma tid, men de flesta av dem, som Tarzan och Buck Rogers, gjorde ingen människa glad med sina manus, även om undantag finns som Dick Tracy (som dock inte alls känns som samma andas barn som Tintin eller Wash Tubbs).

Så Hergé var onekligen en av de första att på allvar utforska seriemediets möjligheter att berätta längre och genomtänkta historier. Men med det sagt så är Faraos cigarrer fortfarande tydligt en historia som slängts ihop allteftersom; det finns hur många hål i manuset som helst, länders geografi tas med en klackspark, och allting som ens andas sannolikhetslära kan man glömma i en serie där en person som kraschlandar i indiska djungeln givetvis kommer stöta ihop med just den person han letar efter. Världen känns i albumet besynnerligt nog samtidigt väldigt stor och omväxlande, där miljö och människor skiftar enormt snabbt, och som en liten småstad eftersom var man än reser kommer man oundvikligen stöta på exakt samma personer hela tiden.

I Blå Lotus däremot stramas allting upp och det rejält, och det är här som Tintin blir väl så bra som Cranes serie (där samtidigt den legendariska valfångarberättelsen publicerades, den som några år senare Floyd Gottfredson skulle inspireras av när han skapade sin ännu bättre historia med Musse Pigg). Manuset känns som om det skrivits innan serien tecknats, och det finns som nog många vet hur mycket som helst skrivet om hur Hergé inför publiceringen fick kontakt med en kines som fick Hergé att för första gången försöka skildra en annan kultur korrekt istället för via klichéer. Och det är faktiskt uppfriskande att se en så genomarbetad skildring av kineserna i serien, både vad gäller manus och teckningar; sorgligt nog finns det serier gjorda idag, inte minst i den franskbelgiska traditionen, som gör ett mycket sämre jobb. Lite trist är det därför att se hur skildringen av japaner däremot följer alla tidens nidbilder, men ett steg i taget!

Sen kunde jag inte låta bli att läsa också de senare omtecknade versionerna i färg, för att jämföra upplevelsen, och jag tror mina tankar ock iakttagelser därom gör sig bäst i punktform (FC = Faraos cigarrer, BL = Blå Lotus, SV = svartvita originalversionen, FÄ = omtecknade färgversionen):

  • Överlag känns Tintins moderna look lite malplacerad i FÄ av FC. Den minst sagt icke-stringenta handlingen passar helt enkelt inte ihop med Tintins vuxnare utseende och slapstick-delarna känns likaså underliga.
  • Känslan av 30-tal är mycket starkare i SV, och det gillar jag. Som exempel kan nämnas utseendet på skådespelarna vid filminspelningen i FC som verkligen placerar handlingen i sin samtid.
  • Hergé försökte strama upp konstigheterna i FC i den senare versionen. Konstigheter som tagits bort är Tintins minnesförlust i SV som aldrig används i handlingen och snart glöms bort, och Rastapopoulos roll som agent för polisen. Men det fungerar ärligt talat inte så bra, så exempelvis gör Rastapopoulos förändrade roll att Dupontarnas uppdykande på ett smuggelskepp där Tintin är fånge känns mer obegriplig i FÄ. Jag tror att handling i FC är så rörig att enda chansen att få en historia som verkligen hänger ihop hade varit att göra om albumet mycket mer drastiskt, men det hade nog varit för mycket jobb.
  • Hergé försökte också anpassa FC i FÄ så att den bättre passade in bland de senare albumen. Exempelvis dyker Allan upp i FÄ eftersom han i senare album ibland hör ihop med Rastapopoulos, men här blir det mest märkligt eftersom Tintin ändå uppenbarligen aldrig träffat den senare. Ett annat exempel är att försäljaren Oliveira da Figueira i SV uttryckligen utpekats som vapensmugglare och senare sägs ha eliminerats av en konkurrerande liga medan den delen tas bort i FÄ eftersom da Figueira i senare album skildrats som en icke-kriminell. Men också den här ändringen gör handlingen i FÄ mer obegriplig eftersom da Figueiras roll i SV som en medbrottsling till vapensmugglarna faktiskt är mer logisk och förklarar en hel del av vad som händer.
  • Teckningarna i FC har också tecknats om i FÄ, varenda en, och det är förståeligt för Hergés stil är betydligt mer primitiv och ibland osäker här än i senare album. Albumet förlorar en del i spänst och livlighet när teckningarna byts ut mot mer sobra och nedtonade, och med tanke på det ösiga men osammanhängande manuset är frågan om inte de tidigare teckningarna egentligen passade bättre. Omteckningen av FC är också den med marginal senaste av alla omtecknade svartvita Tintin-album och det märks också; den Tintin vi får se i FÄ har blivit väl stel och vuxen jämfört med tidigare färgversioner av album som Tintin i Amerika där huvudpersonen fortfarande har kvar mer av sin tonåriga energi. Personligen har jag alltid när det gäller teckningarna föredragit de något äldre Tintin-albumen; någonstans i trakten av månfärden blir noggrannheten och precisionen för min del alltför överdriven, med resultat att teckningarna känns en smula livlösa.
  • I FÄ av FC känns det överlag som att allting dämpats en smula med resultat att det blivit mer slätstruket, och det är det synd. Jag gillar till exempel att det i SV explicit sägs att Tintin har kommit till Mekka och att det är därför är ännu viktigare att undvika att upptäckas (icke-muslimer är ju förbjudna att besöka staden), medan det i FÄ bara är en generisk stad där han måste försöka smita undan tvångsrekryteringar.
  • BL däremot har förändrats mycket mindre. Teckningarna har oftast behållits som de är och enbart färglagts, och även manuset har fått vara som det är. Små saker har ändrats, som vissa korrigeringar av teckningar och att den internationella polisens korruption är större i SV, men i princip känns det som två versioner av samma album där den avgörande skillnaden är färgen.
  • Det är inte bara att teckningarna är bättre och manuset håller ihop mer som gör BL till ett betydligt bättre album än FC. Hergé har här hittat en rytm som saknas i tidigare album, som i sekvenser som den där Tintin verkar bli förgiftad, eller där Milou är på väg att bli halshuggen. Det finns en variation i tempo och en tillit till att läsaren kan hänga med även om förklaringar av viktiga detaljer i intrigen kan avbrytas med flera sidors bihandling. Med andra ord, albumet är gjort för att läsas som en sammanhängande berättelse, och inte enbart som sida efter sida. I tidigare album är allting explicit: När Tintin gör någonting är det alltid en följd av någonting som hände precis innan, så läsarna behöver enbart använda korttidsminnet, om ens det. Men i BL kan en förbiskymtande detalj visa sig vara viktig långt senare, och då gäller det att som läsare själv göra kopplingen mellan Tintins handlande och den tidigare detaljen.
  • Helt fläckfritt är inte manuset i BL ändå för om man lusläser och tänker kritiskt märker man att vissa delar inte riktigt hänger ihop. Men man måste läsa noga, till skillnad från FC där det är omöjligt att missa alla ologiskheter 🙂

Vad gäller utgåvorna i sig så gillar jag böckernas design med de charmerande omslagen och inbjudande formatet (utan ryggtext, vilket känns lite udda men samtidigt rätt av någon anledning), och det icke-blanka pappret passar också även om det skulle kunnat varit lite mer ogenomskinligt. Och vad gäller läsvärdet så tycker jag att den svartvita version av Faraos cigarrer är klart bättre än den i färg, men när det gäller Blå Lotus är det mer en smaksak vilken version man väljer.

Nu ser jag fram mot de kommande delarna i utgivningen av de här svartvita Tintin-versionerna; jag har läst de i färg så många gånger som liten att de kan kännas lite utnötta för min del, oavsett deras egentligen kvalité, så därför är det roligt att kunna läsa dem i ny (well, 90 år nygammal…) klädnad!

I båda albumen ingår också fyra helsidesillustrationer i färg, gjorda för den ursprungliga publiceringen. Jag vet inte om det beror på tiden som gick mellan publiceringen av seriesidorna jämfört med albumet och att Hergé under tiden utvecklades som tecknare eller på att Hergé tog sig mer tid med utförandet, men om man jämför den här helsidan från Faraos cigarrer med den svartvita ovanför är det en mycket styvare tecknad Tintin vi ser här 🙂
Kan köpas bl.a. här:

En klump i magen

Svensk självbiografisk serie betyder ofta förlaget Kartago, och så är det också med Malin Granroths En klump i magen, en berättelse om en oväntad graviditet och hur den förlöper. Svartvitt, såklart, och tecknat i en relativt enkel men säker stil som känns väldigt typisk för många nya svenska serier, framförallt för de som gått på någon av våra serieskolor; helt okej, men det är knappast det grafiska som är det centrala i boken. Vid första anblicken är det alltså ingenting som direkt sticker ut vad gäller själva serieformatet på ytan, men det behövs inte om det finns en bra känsla för hur man använder seriemediet för att berätta en historia.

Och det tycker jag nog att Granroth har. Det finns ingenting spektakulärt med hur hon berättar, men skildringen av Malins (Malin = seriekaraktär, Granroth = serieskapare) reaktion när hon inser att hon är gravid, hon som alltid sagt att hon aldrig skulle vilja skaffa barn, och hur hon och hennes pojkvän tillsammans beslutar sig för att det nog ska behålla det är bara början på en alldeles utmärkt skildring av Malins graviditet och hur hon reagerar på och under den:

Än är humöret upp, än ner, och än blir det gråt, ömsom av lycka, ömsom av oro:

Det är en enmansshow, det här, där Malin och hennes känslor är det vi följa. När problem dyker upp, som att de blir uppsagda från sin lägenhet under graviditeten, eller att hennes pojkvän (dvs pappan till barnet) har ett jobb som inte fungerar som förälder i och med att han är borta två veckor i stöten, så är det som skildras inte egentligen hur problemen ska lösas utan hur Malin reagerar på dem. Ledsenhet, glädje, ilska; allt i en blandad komplott där man som läsare nästan tappar bort sig i känslostormarna.

Men Granroth ser till att det går att hänga med i svängarna. Känslorna är alltid förståeliga (och att de är ovanligt starka likaså, med tanke på omständigheterna), och dessutom återkopplas det i handlingen noggrant till tidigare händelser, som att de faktiskt lyckas få ett boende innan de tvingas flytta (exakt hur vet jag inte i detalj, men det är också irrelevant för serien; att Malin känner sig extremt lättad över att det löst sig framgår däremot helt tydligt). Så stringensen i berättelsen är en känslomässig stringens snarare än en händelsemässig; inte för att handlingen är oklar, men för att som sagt den progression som finns är en känslomässig sådan snarare än en handlingsmässig.

En klump i magen är en inkännande skildring av hur en graviditet kan upplevas, med allt vad den innebär av funderingar på vad man som föräldrar måste förändra i sina liv, och sen också göra det. Det finns många bra sekvenser i boken, som Malins oro och frustration över att det finns en risk att hon inte kommer få plats på Malmös BB på grund av nedskärningar, men den bästa sekvensen är också den sista, nämligen den som skildrar förlossningen i all sin närmast hallucinatoriska förvirring och orkan av känslor. Och det är förstås alltid trevligt med en bok som sparar det bästa till sist eftersom minnet av den då också blir positivt 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Korta digitala lästips

Om man sitter hemma och inte kan gå ut och handla nya serier kan man iallafall köpa dem digitalt, och just nu är det en inte så dum idé: Omedelbar leverans och garanterat virusfri. Nuförtiden så kommer ju i princip alla serier ut också digitalt, åtminstone i de engelsktalande länderna, men jag tänkte att det kunde vara på sin plats med att nämna några heldigitala serier som det alltså inte ens går att köpa på papper, någonting jag annars så gott som alltid föredrar. Så om ni är utleda på soffliggande kommer här några inte helt usla läsalternativ 🙂

Biotope av Appollo (text) & Brüno (teckningar): En science fiction / polis-thriller i två delar där poliskapten Toussaint skickas till planeten Biotope för att utreda ett dödsfall. Planeten är orörd av människan och den enda bebyggelsen är ett forskningscenter där de anställda är mycket misstänksamma mot vad de långsiktiga planerna för planeten egentligen är och oroade över tanken på att kommersiella krafter kommer ta över. Så ett klassiskt scenario där en utböling anländer till ett litet samhälle långt från ära och redlighet där befolkningen håller tätt samman i olika grupperingar men där omvärlden är den gemensamma fienden.

Det jag gillar mest med Biotope är Brünos teckningar: Grovhuggna men samtidigt mjukt karikerade, och med en matt färgläggning signerad Laurence Croix där varje enskild sida använder en mycket begränsad pallet, ofta bara nyanser av max två färger. Det gör hela skildringen till en smådyster historia med en mycket egen stämning, och därtill bidrar såklart Appollos manus där Toussaint är urtypen av luttrad, småcynisk polis, och där resten av människorna är ständigt opålitliga.

Biotope är inte omistlig men jag tycker att den här relativt korta sf-historien håller på precis lagom länge. Berättelsen saknar ett omskakande klimax, men det är iofs rätt väntat med tanke på den allmänna känslan av grå och med tiden nednötta människor som skaver mot varandra; miljön omkring dem är grönskande och betyder mycket för dem, men själva är de färglösa. Och PS, apropå Brünos teckningar: Hans suveräna Atar Gull som jag skrev om för några år sedan finns också att köpa digitalt, och den rekommenderar jag helhjärtat; hans teckningar där är ännu bättre än här.

FRNK av Olivier Bocquet (text) & Brice Cossu (teckningar): Betydligt lättsammare underhållning bjuds här där vi istället för en framtidsskildring får en urtidsskildring. Eller åtminstone en skildring av hur Frank, en ung föräldralös pojke på flykt från ytterligare en fosterfamilj, sugs ner under vattnet i en grotta för att sen poppa upp i en dal proppfull med sabeltandade tigrar och Cromagnonmänniskor:

Jag gillar Cossus teckningar som ofta är livliga, men tycker färgerna är en gnutta tråkiga

Frank vägrar länge tro på att det han ser är på riktigt, men allteftersom tiden går inser han att jo, det är nog bara att acceptera faktum. Men det gör honom inte gladare; han saknar nutiden och dess bekvämligheter och vill mest av allt bara tillbaka, så att knyta an till de han träffar går dåligt.

Trots det är det här mest av allt en komedi med inriktning på ganska unga barn. Det blir allvarligare efter ett tag, och efter fyra delar när allt knutits ihop blir det till och med lite hjärtskärande. Men bara lite, humorn kommer först! Efter de fyra delarna har en till utkommit som jag inte läst; jag kände mig rätt nöjd med att ha fått svar på det mesta jag ville, och FRNK är mest av allt ett helt OK tidsfördriv, vare sig mer eller mindre.

Alas av Hervé Bourhis (text) & Rudy Spiessert (teckningar): Alas är en egendomlig serie som ser ut att utspela sig någonting som motsvarar 1800-talet, men i en värld där djurarter som grisar, apor, hundar med flera är intelligenta och civilisationens fackelbärare, och där människan är närmast utdöd. Tjuvjägare är ute efter de sista människorna, och akademiker argumenterar för respektive emot huruvida människor har någon som helt intelligens. Världen är så komplicerad att seriens 72 sidor egentligen borde vara alldeles för få men förvånande nog fungerar det; Bourhis lyckas förmedla mycket med få ord, och Spiesserts atmosfäriska teckningar fyller i de detaljer som behövs.

Det finns stora likheter med hur världen ser ut i Bryan Talbots Grandville-serier, men känslan är annorlunda; den är råare, och de olika djurarternas särarter sätter sin prägel betydligt mer än i Grandville där de mestadels ges uttryck i exempelvis olika fysisk styrka. I Alas ligger det djuriska mycket närmare ytan, med grisar som vill ha dy i badkaret snarare än vatten, och bytesdjur gör bäst i att passa sig för rovdjur om de senare skulle återfalla i tidigare vanor. Det gör att även människorna, i det här fallet en ung flicka och hennes bror som några människovärnare försöker skydda från de som människorna illa, känns mer som ett djur bland alla andra snarare än som någonting speciellt, någonting fundamentalt annorlunda.

Även om de som behövs hinns med på de fåtaliga sidorna skulle jag inte haft någonting emot att läsa mer från den här världen; det finns många outforskade vrår jag skulle vilja se. Men det är å andra sidan vackert så här, med en avslutad historia som man själv kan spinna vidare på i fantasin 🙂

Aion av Ludovic Rio: Åter till framtiden, och återigen en handling som utspelas på en i princip öde planet, Aion. Men den här gången är det ett kammarspel där endast två människor och en AI deltar, och ett spel där tidsresor/tidsloopar har en viktig roll när rymdtransporteraren Lexi Neel svarar på ett nödanrop från Elliot Lorentz, men när hon väl landar på planeten visar det sig att Lorentz dog för flera månader sedan och att bara en AI finns kvar som mottagningskommitté:

Om FRNK hade lite tråkiga färger så har Aion det i än högre grad, tyvärr

Jag uppskattar ansatserna i Aion, med ett tydligt sf-tema i grunden och en villighet att ge sig i kast med tidsreseparadoxer; jag är svag för den typen av historier så det är en bra grund för min del. Men Rio lyckas inte riktigt få ordning på sina kort för detaljerna i Lorentz plan håller inte, och det är en dödssynd för en tidsresehistoria där logiken för effekterna av att resa i tiden står i centrum. Rio kryddar det också med en del filosofi om huruvida ändamål helgar medlen, och om forskning till varje pris ska få utföras. Svåra problem, men i mitt tycke har Rio vare sig intressanta resonemang eller svar på frågorna så när serien är klar tycker jag att det ”skurken” gjorde inte var alltför farligt och att det ”hjälten” gjorde känns sådär. Och inte för att Rio lyckas skildra människor som har en rikare personlighet än bara ond eller god, utan för att han misslyckas med att skildra någon som är ond eller god.

Men ett inte helt ointressant försök, så jag låter Aion vara med bland serierna idag. Med tvekan 😉

Venezia av Lewis Trondheim (text) & Fabrice Parme (teckningar): Och till sist hoppar vi bakåt i tiden igen, till Venedig under dess glansperiod, när två utsända spioner från olika riken drabbar samman i den här förväxlingsdigra komedin. De två träffar omedelbart på varandra iförda sina personligheter som är tänkta att undgå misstänksamhet och lika omedelbart avskyr de varandra vilket de ger uttryck för i långa kaskader av förolämpningar. Senare möts de igen, då iförda kläder och personlighet som agenter när de avlyssnar samma möten och försöker stoppa samma politiska avtal mellan Venedis doge och en tredje stat, men den här gången slår det gnistor av annat slag när de från första ögonblicket attraheras av varandra. Lita på varandra gör de däremot aldrig, oavsett identitet, och det gör de alldeles rätt i:

Och så fortsätter det boken igenom (som samlar ihop de två franska album som finns i ett): De råkas i sina vardagsidentiteter och tycker illa om varandra, varpå de råkas som spioner och älskar varandra. Som läsare är det bara att acceptera att de två som i övrigt verkar smarta är helt inkapabla att känna igen någon när den satt på sig en lösmustasch eller en ansiktsmask av enklaste slag; för den delen verkar den dysfunktionella ansiktsigenkänningen också drabba alla i deras närhet. Att irritera sig på det är meningslöst, det är bara så det är 🙂

Trondheim är bra på den här sortens komiska käbbel och slapstick-action, och Parmes karikatyrer med vassa kanter passar bra till historien. Men precis som de tvås andra serier som jag läst, Tiny Tyrant, blir det aldrig mer än småkul. I Trondheims bästa serier finns samma känsla för dialog, som i hans Lapinot/McConey/Kanino, men dessutom personer man kan engagera sig i och tätare intriger. Tillsammans med Parme blir det aldrig mer intressant än en helt okej buskis utan djup, så kul att läsa, kul att titta på, men snabbt glömt.

Fem stycken heldigitalt utgivna serier, alla från förlaget Europe Comics, och alla på sitt sätt värda att läsa om man känner för det, men där Alas och i viss mån Biotope är de som höjer sig över underhållning för stunden. Själv har jag läst många fler men tänkte att ni skulle slippa få höra om serier som Otaku Blue (två album med den allra tröttaste exotifieringen av Japan och otaku-kulturen mixat med seriemördare av unga japanskor); sågningar får jag ta en annan gång när omvärlden mår lite bättre 🙂

Att köpa serier från Europe Comics brukar vara med marginal billigast att göra från Google Play, men IMHO så är det en rätt rörig affär både att hitta vad man ska ha (se upp så ni inte köper dagens serier på franska!) och att efter köpet förstå hur man ska läsa serierna. Men när man är van går det bra, och ett plus är att den DRM som används är relativt lätt att bli av med -> det går enkelt att läsa serierna på vilken manick man önskar. Comixology är enklare och mer anpassat för just serieläsare, men klart dyrare. Och sen finns serierna förstås också att köpa hos Amazon, Apple, med flera, men tyvärr inte hos de svenska internetbokhandlarna.

Berlin

Jag fortsätter att äntligen läsa klart stora serieprojekt som tagit decennier på sig att bli klara, och idag är tiden kommen för Jason Lutes Berlin. Påbörjad 1996, avslutad 2018, så Lutes tog faktiskt ännu längre tid på sig än Seth gjorde för sin Clyde Fans 😉 Men jag ska inte vara sarkastisk för jag är faktiskt imponerad av de som klarar av att slutföra verk som tar så pass lång tid som det här; mot slutet sjönk farten till en tidning à 24 sidor / två år, dvs 1 sida / månad, och det måste varit frestande att helt enkelt lägga ner det hela. Så kudos till Lutes som klarade av det, och kudos till förlaget Drawn & Quarterly (de första fyra numren gavs ut av förlaget Black Eye, men sen tog D & Q över) som lät honom hålla på och som publicerade tidningarna allteftersom de blev klara; jag kan inte tänka mig att upplagorna mot slutet kan ha varit vidare stora och definitivt inte lönsamma att ge ut.

Hur som, vad är då Berlin för en serie, och var den värd 22 års jobb?

Serien utspelar sig under Weimarrepubliken, och framförallt under den senare delen då det politiska sammanbrottet är nära. Vår introduktion till Berlin 1928 får vi tack vare Marthe Müller, en ung dam som flyttar till Berlin för att hon tröttnat på det instängda och konservativa livet i sin hemstad och därför bestämt sig för att studera konst i storstaden. Hennes nya vänner introducerar henne för politiken där kommunister och nazister slåss på gatorna, de intellektuella diskussionerna i konstnärskretsar, och för det uppsluppna och mycket liberala nattlivet där allt är tillåtet.

Marie Müller och Kurt Severings första möte. Lutes säger själv att han när han tecknat Berlin explicit inspirerats av Hergés teckningar, någonting som syns tydligt vid läsningen även om Lutes i början ibland kan ha lite svårt att teckna så att framförallt de kvinnliga karaktärerna går att skilja åt.

Men samtidigt som vi får följa hennes nya liv dyker också andra huvudpersoner upp, inklusive de som har det betydligt sämre ställt än Müller som lever på pengar från föräldrarna. Och för de senare finns vare sig tid eller ork för nattklubbar och dylikt utan för dem är det överlevnad som gäller, vilket gör att gatans politik är det enda som är viktigt.

Kärnan i Berlin är just den här skildringen av staden och tiden från olika synvinklar. Stora delar av serien känns som en relativt traditionell skildring av den övre borgarklassen där människorna givetvis har problem och ångest inför vad de ska göra med sina liv, som Müller som aldrig hittar helt rätt eller den pacifistiska skribenten Kurt Severing som allteftersom tiden går blir mer och mer pessimistisk och handlingsförlamad när nazismen rycker fram. Bra berättat, förvisso, men ändå som sagt ytterst traditionellt. Det som ger mer blod i skildringen är när vi får följa människorna längre ner på samhällsstegen och hur de teoretiska diskussionerna känns meningslösa när man aldrig vet om man kommer ha mat nästa dag eller inte.

Det är en mycket oromantisk bild av livet i Berlin som Lutes visar upp; det finns ingenting hundraprocentigt gott hos någon av de politiska rörelserna som syns till. Givetvis är nazismen den värsta, men hyllningarna till Sovjetunionen som syns till på de kommunistiska mötena känns förstås inte bra de heller. Däremot är det uppenbart varför så många av de utsatta här dras till de olika rörelserna eftersom de ger ett hopp om förändring, om en bättre dag, med den skillnaden att nazismen gör det genom att locka med våld och diktatur, och kommunismen gör det via mer positiva och optimistiska mål.

Så vad man som läsare får sig till godo är en utmärkt skildring av en stad och ett samhälle på gränsen till upplösning. Jag sympatiserar med Müller och hennes problem, helhjärtat, och just därför är det så intressant att Lutes samtidigt lyckas visa upp att hon trots allt är extremt privilegierad; att hon inte vet hur hon ska kunna försörja sig i Berlin när hennes föräldrar slutar skicka pengar eftersom de inte gillar vad de hör om hur hon lever där är förstås ångestframkallande för henne, men det är inte livsavgörande eftersom hon om hon vill alltid kan bli försörjd av någon av sina vänner. När i slutet för första gången huvudpersonerna från de olika samhällsklasserna möts, ett mycket litet och oväsentligt möte, blir det fruktansvärt klart hur olika deras liv och förutsättningar ser ut. Det förringar inte Müllers känsla för de val hon gjort, men det ställer den i skarp kontrast mot hur livet ser ut för de sämst ställda, de som aldrig kunnat välja överhuvudtaget.

Müller och Severings sista möte. Lutes teckningsstil känns igen, 22 år senare, men den klara linjer är inte längre riktigt lika klar med mer skuggningar och andra inslag. Prydligt är det däremot fortfarande!
Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Äntligen: Gambling Apocalypse Kaiji

Det vill säga, äntligen finns en manga av Nobuyuki Fukumoto att köpa på engelska. För de som gillat hans serier har de hittills bara funnits som scanlations på engelska, och nuförtiden när det översätts så väldigt mycket manga blir scanlations mer och mer tveksamt IMHO. Case in point: Gambling Apocalypse Manga är inte precis en het ny titel utan har nästan ett kvarts sekel på nacken, den är tecknad i en stil som jag skulle säga ligger väldigt långt från de japanska serier som säljer bra i väst, och den är definitivt inte inriktad på yngre läsare som annars är den stora läsargruppen här. Men likafullt översätts den officiellt nu (en scanlation fanns tidigare), och om Kaiji kan ges ut kan man hoppas på nästan vad som helst. Kanske till och med någonting av Ashinano!

Men glöm det, nu gäller det den första volymen av Gambling Apocalyps Kaiji, en volym på cirka 400 sidor som kickar igång handlingen där den unge och nihilistiska Kaiji råkar i klorna på några lånehajar, och den enda utvägen för att slippa ifrån skulden är att gå med på att följa med på ett kryssningsfartyg där under en enda natt en samling skuldsatta kommer tävla mot varandra för att slippa ifrån betalningarna. De som ordnar kryssningen har flera skäl: Till deltagarna säger de att den genomförs för att vara snäll, för att hjälpa åtminstone några av dem från knipan de hamnat i, men egentligen sker den dels för att ytterligare skuldsätta flera av dem, dels för att några riktigt rika njuter av att se hur fattiga losers försöker undkomma fällan.

För det finns ett mycket starkt inslag av klasskamp i serien. Kaiji ser sig själv som en förlorare, en som inte har en chans i samhället att någonsin komma någon vart, och de andra på skeppet är likadana, medan de som anordnar kryssningen istället sitter och dricker champagne och roas av att se de små människorna desperat försöka förbättra sin situation, trots att allt är riggat så att de är så gott som chanslösa. De enda tillfällena när det ljusnar för Kaiji är när han inser att om han ska ha en chans så måste han både våga riskera allt, och utnyttja reglerna så gott det går, trots att de är skrivna för att sådana som han ska förlora.

Svårscannat idag, med en så tjock bok, men här har vi en Kaiji som utövar lite psykologisk krigföring gentemot en medtävlare

Och det sistnämnda är andra halvan av seriens attraktionskraft, om Kaijis psykologiska strid med sig själv och de andra är den första. Det finns många sidor med ångesttankar och ruelse över hur livet ser ut, men lika många med planering för hur Kaiji ska kunna vinna spelen han deltar i. Fukumoto är extremt skicklig i att trissa upp spänningen i hur det ska gå, och dessutom är det svårt som läsare att gissa hur det kommer gå; i de flesta andra manga med spel och så finns det en huvudperson man vet kommer vinna i längden, men i och med att Kaiji också i så hög grad handlar om samhällets orättvisor finns det absolut ingen garanti för att även Kaijis bästa planer kommer lyckas.

Som det nog märks är jag mycket svag för Fukumoto och hans ovanliga berättarteknik med sida upp och sida ner med inre monologer (ofta plågade) i kombination med spännande spel, som också ofta de handlar om mind games; det är fascinerande att se hur spännande och strategiskt ”begränsad sax-sten-påse” som är det första spelet på kryssningen är i Fukumotos tappning. Men jag måste också påpeka att Fukumoto är en av de serieskapare som drar ut på sin handling: 400 sidor är den här första samlingen alltså, men det där sax-sten-påse-spelandet är inte i närheten av avklarat när den här volymen är över. I japan finns det mer än 70 volymer av serien, och den är ännu inte avslutad, så även om den engelska utgåvan är planerad att fortsätta i rask takt (under 2020 ska minst fem böcker lika tjocka som den här ges ut) så dröjer det innan den kommer ikapp originalet.

Kaijis första möte med begränsad sax-sten-påse

Så för en gångs skull kommer jag rekommendera anime-versionen som ett väl så bra alternativ. Det är väldigt sällan jag tycker anime-versioner av manga är ens i närheten av lika bra som originalen, men vad gäller Kaiji kan jag verkligen rekommendera animen som lyckas fånga Fukumotos speciella stämning på pricken. Och faktiskt blir serien lite bättre den med när man en gång sett animen; det är omöjligt att inte höra ”zawa-zawa” när man läser (om man sett animen vet man exakt vilket ljud jag menar). Och om man väl kollat på Kaiji så ska man absolut kolla på Akagi också, en annan anime som bygger på en serie av Fukumoto; den är kanske den mest spännande anime jag sett 🙂

Men oavsett om ni väljer mangan eller animen har båda två min allra hjärtligaste rekommendation; det här är riktigt riktigt bra!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)