Kategoriarkiv: Serier

Serier

Läst på sistone: En massa manga

Postat den

Efter att den senaste tiden ha läst en hel del europeiska serier & en hel del böcker har jag längtat efter att läsa lite nya (för mig alltså) serier från Japan. Inside Mari för några veckor sedan gav också mersmak, så sista veckan har det nästan uteslutande blivit japanskt. Inga storverk tyvärr, men hyfsad underhållning är inte helt fel det heller! Vad jag läst:

The Flowers of Evil, av Shūzō Oshimi (11 volymer)

Jag gillade som sagt Oshimis Inside Mari oväntat mycket så jag gav The Flowers of Evil en ny chans efter att förut ha gett upp den. Och jodå, den blev mycket riktigt bättre och mycket mer intressant efter några album. Serien börjar när Takao Kasuga, en ung tonåring en dag mer eller mindre av misstag stjäl klasskamraten Nanako Saekis gymnastikkläder. Sawa Nakamura, en annan klasskamrat, ser dock det hela och tar chansen att utpressa Takao att följa hennes order och det är inga trevliga sådana hon ger: Hon vill tvinga Takao att erkänna inför sig själv (och i förlängning inför alla andra också) att han är pervers.

I början är det mest obehagligt när Sawa tvingar på Takao en roll mer för att Sawa är arg på allt och alla och därför vill att någonting, vad som helst, ska hända för att dämpa hennes tristess och ångest. Takao kämpar emot så gott han kan men vågar inte trotsa henne med tanke på vad alla andra ska tycka om hon avslöjar vad han gjort, och det hela verkar vara en ojämn kamp mellan en mycket timid pojke och en utåtagerande flicka.

Men det visar sig efter hand att även Takao önskar att livet vore annorlunda. Seriens titel kommer givetvis från Baudelaires Les fleurs du mal, en älsklingsbok för alla tonåringar som anser att samhället är sjukt och som vill riva allting, och det är också den bokslukande Takaos favorit. Mer och mer inser han att Sawas inställning är någonting han delar, och att han vill göra sig fri från sitt timida yttre.

En riktigt bra skildrad klassisk tonårsrevolt av samma typ som filmer som Det grymma landet (Badlands) där katastrofen är oundviklig. Men ovanligt nog fortsätter Oshimi även efter denna, och det är nog den delen jag tycker är mest lyckad: Inte helt begriplig, speciellt mot slutet, men mycket intressant att se vad som kommer efter explosionen. Sista kapitlet (efter några som sagt smått obegripliga) är också suveränt, så plus för en bra avslutning!

Hm, märker när jag skriver om serien att jag tycker lite bättre om den nu efteråt; när jag läste den tyckte jag att den var bra men inte i närheten av Inside Mari. Bara så ni vet 🙂

Aho-Girl, av Hiroyuki (4 volymer lästa)

Betydligt mer lättviktig är Aho-Girl, en serie om den minst sagt lindrigt begåvade Yoshiko Hanabatake som alltid får bottenbetyg och inte kan lära sig någonting. Det hela är mycket frustrerande för grannpojken Akuru Akutsu som alltsedan de var små har tussats ihop med Yoshiko för att hjälpa henne.

En komedi alltså, men ärligt talat inte så rolig. Yoshiko är för endimensionellt korkad och Akuru är för otrevlig mot henne när han ständigt påpekar hur hon inte förstår någonting. De intressantaste/roligaste karaktärerna är istället alla andra, som Akurus lillasyster som också hon har mycket svårt för skolan men som hela tiden kämpar hårt för att bli bättre till skillnad från Yoshiko som är stolt över sin okunnighet, eller Yoshikos mamma som inte har några hämningar för att försöka få Akuru att gifta sig med Yoshiko och på så sätt inte behöva oroa sig för att försörja sin helt hopplösa dotter i framtiden.

Men nä, det är en alldeles för tunn soppa och att några bipersoner har mer karaktär hjälper inte när huvudpersonerna är så tråkiga. Nästa serie tack!

Highschool of the Dead, skriven av Daisuke Satō’s och tecknad av Shōji Satō (4 volymer lästa)

Den här japanska zombie-serien har jag egentligen nästan ingenting att säga om men alltid kan jag varna någon för att läsa den. Den är egentligen inte dålig, bara hopplöst själlös, med en zombie-epidemi som bryter ut i Japan och snabbt tvingar alla att anpassa sig. Vi får följa några skolungdomar och får givetvis se en ohygglig massa blod, vuxna män som tar chansen att omedelbart grunda apokalyptiska kulter där alla kvinnor tillhör dem, sexiga skarpskyttar (because reasons), osv, osv.

Så ointressant var den att jag gav upp efter fyra volymer trots att det bara finns sju totalt; det är väldigt sällan jag inte avsluter någonting jag börjat läsa så det säger en del om hur uttråkad jag var. Och nu när jag kollar upp serien på nätet innan jag skriver om den ser jag att det inte ens finns ett ordentligt slut eftersom serien lades ner när författaren dog så jag hade inte ens fått veta hur det gick om jag hade fortsatt… Nästa serie tack!

Is This Girl for Real?!, av Tsutomu Mutsuki (8 volymer)

Ok, lite uppåt i kvalitén igen, men bara lite. Titelns ”flicka”, Narumi Kawase, är en vuxen kvinna runt de 30, men emotionellt definitivt ur balans: När serien börjar har hon precis sagt upp sig eftersom hon var orolig för att en kollega eventuellt visste om att hon aldrig varit tillsammans med någon -> impulsiv som hon är flyr hon omedelbart situationen för att slippa jobbiga konfrontationer. Utan jobb och utan bostad hamnar hon tack vare en gammal vän istället hos en familj där mamman jobbar som manga-skapare och den tonåriga sonen hjälper till, och Narumi börjar jobba som kombinerat hembiträde och manga-assistent, utan talang för någondera.

Plotten cirklar runt någonting klart iffy: Narumi blir attraherad Yun, sonen i familjen, och han är en typisk tonåring som inte har någon som helst kontroll över sina känslor. Så ”humorn” är en betydligt äldre och ganska spattig kvinnas kanske-kärlek till en mycket ung man/tonåring som kanske-besvarar den…

Inte  så kul precis, men till skillnad från de två serier närmast över har åtminstone Narumi en personlighet som inte känns alltför klichéartad, och det räddar serien från att jag helt skulle bryta med den. Jag gillar också Yuns föräldrar som också känns uppiggande annorlunda.

Men det är svårt att bortse från den tvivelaktiga plotten, och att det mycket abrupta slutet åtminstone förbättrar allting en smula kan inte hindra mig från en smått icky känsla från serien. Nästa serie tack!

Kamen Teacher, av Tooru Fujisawa (4 volymer)

Ah, lite roligare läsning igen när Fujisawa, mannen bakom den utomordentliga serien GTO, återigen ger sig i kast med Japans skolsystem med underhållande resultat. Här handlar det återigen om en skola där eleverna tappat tilltron till de vuxna, och vad som förändrar situationen är en Kamen Teacher, en lärare som med mycket fysiska metoder löser upp knutarna som fått eleverna att fördriva tiden med att slåss istället för att studera. Det som fungerade i GTO fungerar också här: Fujisawa vet hur man använder fysisk humor på bästa sätt, och han vet hur man skildrar unga män som försöker vara tuffa på ett både ömsint och roligt sätt. Så roligt har jag när jag läser, inte tu tal om annat.

Men tyvärr saknas det som lyfte GTO från sprudlande humor till någonting mera. Här skildrar exempelvis i praktiken bara manliga elever så den där intressanta skärningspunkter mellan macho-killar som samtidigt vill imponera och relatera till de jämnåriga kvinnliga eleverna saknas helt. Och trots några små försök blir inte heller de manliga eleverna så intressanta; de känns mest som de mer anonyma gängmedlemmarna i GTO – The Early Years som huvudsakligen tjänar som kanonmat.

Och samma problem finns med läraren själv som mest känns som en flera snäpp ointressantare kopia på Onizuka själv; den här läraren har inte Onizukas blandning av en inte helt smart men medkännande vuxen och någon som är ännu barnsligare än sina elever. Kort sagt, en Onizuka som är alltför perfekt och därmed vare sig gripande eller lika rolig.

Det är hur tydligt som helst att Fujisawa fastnat i sin alldeles egna nisch av fysiskt våldsamma lärare som humoristisk får icke-fungerade elever att fungera igen, och att han numera gett upp kampen att ta sig ur den. De försök han gjorde med andra serier föll inte väl ut, och efter det har han förutom klonen Kamen Teacher gjort nya serier med Onizuka där den senaste, GTO – Paradise Lost, känns rätt rejält trött och till och med humorn känns plattare. Synd, och: Nästa serie tack!

My Hero Academia, av Kōhei Horikoshi (8 volymer lästa)

Ta Naruto men ersätt ninjor med superhjältar och presto: My Hero Academia! Allt som man kan vänta sig av en typisk shonen-serie:

  • En ung naiv huvudperson, i början slående ur underläge men med oväntad talang som slår alla med häpnad
  • En skola för superhjältar/ninjor/fotbollsspelare/…
  • En utåtagerande skicklig och gapig konkurrent som ogillar huvudpersonen
  • En betydligt mer värdig och kompetent konkurrent med en knepig familjebakgrund
  • Diverse charmiga men aldrig relevanta för handlingen kvinnliga konkurrenter
  • En quirky mentor
  • Hotfulla skurkar som får de unga hjältarna/konkurrenterna att börja samarbeta

Är My Hero Academia bra? Är My Hero Academia dålig? Tja, jag skulle säga att den helt enkelt gör det som den ska, med ingredienserna nämnda ovan. Det är småtrevligt, det är förutsägbart, och det är aldrig överraskande. Det som nog är viktigast i genren är att karaktärerna fungerar och känns intressanta att följa eftersom handlingen är så förutsägbar, och jag skulle säga att My Hero Academia får med tvekan godkänt här. Grundidén är bra med en huvudperson som nästan ensam i världen är utan medfödd superkraft (eller ”quirk”, som det kallas här), men det tar inte många kapitel förrän han känns som vem som helst på skolan. Det skulle behövts fler bipersoner som sticker ut och det är nog det jag saknar mest: Någon/Några karaktärer som verkligen skiner. Här är de flesta alldeles för tydligt mallade för att vara som alla andra shonen-serier. Och alltför många av de manliga eleverna har fått den där kaxiga och sorgligt vanliga spetsiga frisyren vilket gör att de är snudd på omöjliga att hålla isär.

Men jag läste iallafall alla volymer som jag fann, så uselt var det inte. Vi tar en serie till!

Tsuredure Children, av Toshiya Wakabayashi (4 volymer lästa)

Om jag inte riktigt visste varför jag ens nämnde Highschool of the Dead gäller samma sak för den här serien om japanska ungdomars vardagsliv. Trots att jag läste den så sent som förra veckan har jag glömt nästan allt av den. förutom att jag tyckte att det var alldeles för många disparata personer som inte hade med varandra att göra som vi bara fick följa i mycket korta episoder -> jag hade inte en susning om vem som var vem.

Men jag tror ändå att det finns en helt OK serie här, om jag som sagt bara kunde förstå och komma ihåg vem som är intresserad av vem, vem som är ihop med vem, och hur alla ser ut! Så de som är bättre än sånt än jag är kan ge serien en chans och sen berätta för mig om jag borde anstränga mig lite mer.

En serie till, sen lovar jag att det är över!

Interviews with Monster Girls, av Petos (5 volymer lästa)

Yay, lyckad underhållning igen, när vi får följa läraren Tetsuo Takahashi som är fascinerad av såkallade ”demis”, dvs halvt människor, halvt annat, som har börjat dyka upp i befolkningen. När serien börjar har han aldrig träffat någon, men det visar sig snart att det finns flera stycken på skolan: En vampyr, en snökvinna, en dullahan, en succubus (och det skulle inte förvåna mig om fler dyker upp framöver). Och eftersom han är vetenskapligt lagd börjar han intervjua dem om deras vardagsliv.

Det som gör att jag gillar den här serien är den godmodiga och lugna stämningen. Det finns inga konflikter i samhället orsakade av demis, och Tetsuos vänliga inställningen när han får chansen att hjälpa sina udda elever att förstå hur de fungerar och med de problem som följer av att till exempel vara en tonåring som vill umgås med alla andra men samtidigt ha ett huvud som alltid måste bäras omkring, eller oron över att man utan att mena det ska skada någon annan med sin förmåga att kyla ner omgivningen gör läsningen till en stillsam men charmerande läsning.

Jag måste erkänna att jag började läsa serien helt enkelt eftersom det lät som en eventuellt underhållande intrig med demis bland människor, men att serien var bra på ett helt annat sätt än jag väntat mig. Inga stora ord, inga stora känslor, utan helt enkelt trivsamt. Inte ens att en av eleverna blir lite förtjust i Tetsuo känns malplacerat: Hon är tonårsförälskad i sin lärare och han är knappt ens medveten om det, och inte på det klichéartade komiska sättet utan helt enkelt för att han inte tänker i de banorna utan ser sig självt som en mentor/lärare/forskare vars uppdrag är att hjälpa eleverna och samtidigt förstå mer om hur demis fungerar.

Vampyrens syster oroar sig för att Tetsuo bara ser demis som forskningsobjekt och inte som individer

Förstå mig rätt, det är ingen genial serie eller så, men efter lite väl många menlösa och ibland gapiga serier med karaktärer som inte fångade mig alls var det väldigt skönt att läsa någonting lugnare, med personer som är lätta att bry sig om och att tycka om. Så yay för det!

Oooookej, nu får det räcka; undrar om inte det här är mitt längsta inlägg någonsin. Men åtta serier är förstås en hel del, även om det var några som jag hade svårt att komma ihåg vad de handlade om. Och jag kanske, kanske till och med glömt någon av dem jag läste, men i så fall var det garanterat ingenting som var vårt att nämna 🙂

The Man From the Great North

Postat den

En inte helt korrekt överskrift, med tanke på att boken innehåller 1.5 äventyr med 1 man

Ibland händer det sig att en serieskapare blir så intimt förknippad med en av sina serier att alla andra glöms bort. För Hugo Pratt var den serien Corto Maltese, en serie så unisont hyllad av seriekritiker och omtyckt av läsare att hans andra serier sällan nämns, och det är synd eftersom det finns en del godbitar där. Men tyvärr är The Man From the Great North inte en av dem.

The Man From the Great North är en ganska kort sak (48 sidor) och med mycket lite text; det tar 13 sidor innan den första repliken yttras. Handlingen är både trivial och komplicerad: Jesuit Joe, titel- och huvudperson, är en man helt utan skrupler som ömsom mördar, ömsom hjälper de människor han träffar på när han driver fram genom Kanada. Mycket händer på sidorna men det behöver man i sanningens namn inte bry sig om eftersom Joe bara gör vad som faller honom in, och den inställningen kännetecknar också Pratts manus som känns som en improvisation, som om det skrivits i samma stund som han tecknat sidorna.

Seriesida

Ett tag trodde jag att det skulle visa sig finnas någonting mer i historien, när Joe stjäl en mountie-uniform han hittar och sedan spela med när andra tar honom för en kanadensisk polis. Med tanke på att Joe har en fransk pappa och en indiansk mamma och hur rasistiskt indianer behandlades, tillsammans med att Pratt definitivt inte tyckte om de koloniala tankesätten, vore det ju inte förvånande om det skulle visa sig spela en roll i Joes personlighet.

Men inte då; det finns ingenting som tyder på att Joes bakgrund spelar någon roll i seriens handling. Det närmaste det kommer är i en scen där Joe besöker en gammal präst som var den som lärde honom katekesen, men även här känns det mest som om Joes behandling av prästen är nihilism snarare än en protest mot en påtvingad religiös uppfostran.

Man skulle iofs kunna säga att bara det faktum att han har indianska anor och att han klär ut sig till mountie i sig är en kommentar till hur indianerna behandlades, men jag tror nog fortfarande att Pratt enbart såg serien som en chans att teckna det han just då kände för att teckna.

Och det finns ett helt okej, kanske till och med ett bra album, insprängt mellan pärmarna här. Det albumet har visserligen ingen djup handling eller personteckning, men när Pratt tecknar fritt blir det vackert och med en underbar känsla i illustrationerna, och det räcker långt även om det är lite för mycket meningslös action och för lite rena stämningsbilder. Problemet är bara att det albumet, som också är samma album som ursprungligen gavs ut 1980, inte är det album som nu finns tillgängligt på engelska.

The Man From the Great North har nämligen två inslag som ursprungligen saknades, och både två försämrar serien drastiskt:

  • 1984 påbörjade Pratt en uppföljare till serien, men efter ett 20-tal nya sidor avbröts publiceringen, och sen återvände Pratt aldrig till den, och den oavslutade serien ingår i albumet.  De nya sidorna är i samma stil, dvs ordkarga men proppade med action, så ingen förändring där, men tyvärr får vi också en förklaring till hur det första albumet slutade. Varför tyvärr? Det öppna slutet som låter läsarna själv fantisera om vad som egentligen hände är nog det i manuset (om det nu fanns något manus) som jag tyckte bäst om, så att komma med en uttrycklig förklaring av detsamma är enligt mig ett stort misstag.
  • 1991 gjordes en film av serien, och till filmen ombads Pratt göra storyboards. Dessa storyboards utvecklade också historien och förklarade mer av vad som hände, och i den här utgåvan har dessa storyboards lagts in i serien där de kronologiskt passar in. Mer bilder av Pratt låter ju lockande och nog är de spontana teckningarna snygga, men de förstör helt rytmen i serien, både på grund av att stilen är helt annorlunda och för att de klumpigt förklarar alldeles för mycket av vad som pågår. Det kanske fungerade i filmen, men eftersom en styrka i Pratts serier är att de lämnar så mycket till läsaren att fundera på själv förstör de här bara stämningen.

Storyboardsida

Så visst, som Pratt-beundrare är det roligt att även andra serier av Pratt än Corto Maltese översätts, men den här utgåvan har stora problem. Men det blir bättre om man när man läser den helt sonika hoppar över storyboards-sidorna och det andra albumet, för att senare när man läst det ”riktiga albumet” kanske återvända och läsa storyboardsen som sidokommentarer till serien snarare än något som ingår i serien per se, och det andra oavslutade albumet kan man vänta med något år eller två innan man läser, när läsningen av det första albumet hunnit sjunka undan. Enkelt, eller hur? 😉

Lilla Fridolf: En slags äktenskaplig lycka

Postat den

Dags att skriva om en tjock lunta rykande färsk gammal svensk seriekultur i formen av Lilla Fridolf – Alla årsalbum 1958-1970, en bok som föga förvånande med tanke på titeln men mycket förvånande med tanke på hur udda idén är samlar ihop alla julalbum med Lilla Fridolf från starten till dess att albumen övergick till att publiceras i färg. Här är det alltså färgläggning à la lingonsylt som gäller, och som alla som läste serier innan 80-talet känner igen:

(Boken är så tjock att när jag lägger den i min scanner kommer inte mitten ner helt och hållet -> det blir lite suddigt mot mitten till; sorry!)

Men färgläggningen är självklart inte det väsentliga utan innehållet, ett innehåll där alla serier är skrivna av Rune Moberg och tecknade av Torsten Bjarre (med någon hjälp av assistenter på enstaka sidor ser det ut som) där vi får följa familjen Olsson, dvs:

  • Fridolf själv, en man i övre medelåldern som jobbar på kontor och vars största nöje är att gå ut på krogen Södra Brunn tillsammans med sina vänner. Sinnebilden av en toffelhjälte och symptomatiskt nog mycket mindre än sin hustru, och hans giftermål med och relation till Selma är det centrala nav som allting i serien cirklar runt. Men deras relation är inte riktigt lika enkel att beskriva som man först skulle kunna tro.
  • Selma, hemmafru men säkerligen mycket dugligare än Fridolf om hon skulle getts chansen till jobb+karriär. Hennes personlighet är svårare att fånga eftersom hon huvudsakligen är reaktiv: Handlingen igångsätts nästan alltid av någonting som Fridolf gör eller råkar ut för, och sen agerar Selma på det.
  • Lillen, deras dotterson, en liten kille som i början huvudsakligen är en busunge som bara är med för att kunna skämta om hur småbarn är, men som allteftersom växer upp till den som är förnuftets röst när Fridolf och Selma spårar ut alltför mycket i sina ofta förekommande gräl. Också mycket intresserad av poliser och deckare, någonting som Moberg i senare serier än de här använder lite väl ofta för att dra igång enklaste sortens intriger med tjuvar, kidnappningar osv. Verkar hänga mer hemma hos morföräldrarna än hos sig själv, så jag undrar hur hans hemliv är…
  • Lillens familj bestående av föräldrarna Maggan och Valdemar, men de är mestadels bara utfyllnad de gånger det krävs att hans föräldrar ska synas till. I ett av julalbumen dyker också en lillasyster till Lillen upp, men jag undrar jag om det bara var ett tillfälligt påfund av Moberg för att handlingen krävde en sådan lillasyster (Lillen känner sig bortglömd och rymmer hemifrån) för jag kan inte minnas att jag någonsin sett till henne senare, även om det förvisso är rätt många år sedan jag läste Lilla Fridolf som liten 🙂

Så en tämligen standardiserad uppsättningen karaktärer för en familjekomedi, inklusive de med tanke på att Lilla Fridolf skapades på 50-talet givna rollerna med arbetande makar och hemmavarande makor, där makarna endast önskar att umgås med sina kompisar och när de kommer hem servas av de makorna, men istället tvingas använda det mesta av hushållets pengar på shopping utförd av de senare som dessutom ständigt hunsar dem.

Inte originellt och inte precis fräscht, men om man kan överse med de ytterst traditionella könsrollerna så är det här faktiskt betydligt bättre serier än man skulle kunna tro. Mycket beror det på Bjarre som tecknar ack så prydligt, med rakbladsskarpa linjer men också med mycket fart och rörelse; det påpekas i efterordet att han var en av de första svenska serietecknarna som anammade fartstreck, ljudeffekter som en del av bilden, stänkande svettsdroppar, och alla andra påfund från amerikanska serier som gör sidorna så mycket skojigare att titta på.

Jag tror mest det är Selmas sylvassa näsa som får mig att tänka så, men jag tycker nog det finns en del gemensamma drag med Irving Tripps teckningar i Lilla Lotta/Little Lulu: Samma säkra linje, samma tydlighet, samma action när det krävs, även om Bjarres teckningar inte är fullt lika renskalade som Tripps. Och ibland, och det misstänker jag är mer Bjarre än Moberg, lite av samma absurditeter 🙂

Men också Mobergs manus förtjänar beröm. Jag är kanske partisk på grund av mitt Lilla Fridolf-läsande som liten knodd, men som en som också läste svenska serier som Kronblom och Agust & Lotta som liten så skulle jag säga att det finns en stor skillnad med Lilla Fridolf jämfört med de två andra: Visst bråkas det hos Olssons, inklusive handgemäng (där Fridolf oftast drar det kortaste strået) och visst tar båda två alltid chansen att säga något retsamt om den andra när tillfällen dyker upp, men samtidigt finns det ganska gott om scener som visar att de både tycker om varandra och att de utgör ett team; när de samarbetar lyckas de nästan alltid riktigt bra, och så finns ju Lillen som gjuter olja på vågorna när de svallar för höga. Och både Fridolf och Selma är väl medvetna om hur nyttigt det är för dem när Lillen finns med:

Personligen gillar jag just de scener när Fridolf och Selma tar sig i kragen och jobbar tillsammans alternativt är snälla mot varandra. Delvis säkerligen för att det är en trevlig omväxling till det eviga gnabbandet som det kan bli lite väl mycket av om man sträckläser de här 300+ sidorna serier, men också för att serien i de ögonblicken känns mer tidlös och originell, när två tämligen gamla personer bryter mot klichéerna. Plus också för att det i julalbumen handlar om långa sammanhängande historier; mitt (diffusa men dock) minne från barndomen är att de korta serierna i tidningen inte hann med några subtiliteter utan mycket oftare bara bestod av de enklaste sortens skämt om en toffelhjälte och hans dominerande maka, medan de längre berättelserna kräver mer variation av manuset.

Och sen finns det förstås humor att utvinna även i gräl; ibland (men tyvärr inte så ofta som jag skulle kunna hoppats) lyfter grälen och blir mer sublima i en helvetesversion av hur ett äktenskap kan vara där båda parterna sedan länge nötts ner av de ständiga bråken och där båda två vet precis var den andras svaga punkter finns, men ingen av dem förmår att bryta mönstret. Lite av moderna komedier där man ska skratta åt hur fruktansvärd situation är alltså!

Men till syvende og sidst är det som gör boken läsvärd för mig helt enkelt att det är en trevlig bok med trevliga serier. Den fysiska utgåvan i sig är inbjudande, med en härlig tjocklek och lockande design, och den känns generös med både ett inledande förord som förklarar dels vad serien är för någonting (vilket kan behövas eftersom det som sagt finns en del tidstypiska inslag som man ska vara beredd på, och alla läste knappast Lilla Fridolf som barn) och dels varför boken getts ut, 50 sidor avslutande artiklar om allt från Bjarres målningar på ett utedass i skärgården till olika (påhittade) bilmodeller i serien, och så själva cloun: Drygt 300 sidor serier som trots vissa gupp på vägen ändå hela tiden är en behaglig och underhållande resa, skapad och genomförd av två fullblodsproffs.

Selma må vara ett huskors ibland, men hon har iallafall både självinsikt och humor, något som Fridolf saknar

Inside Mari

Postat den

Ok, nu blir det en sån där känslig serie igen, som hela tiden ligger och balanserar mellan att vara riktigt sunkig och riktigt bra, och som jag kanske senare kommer ångra att jag tog upp här. Men hej och hå, let’s go!

Serien ifråga heter Inside Mari och är skapad av Shūzō Oshimi och börjar på ett sätt som vi sett i många andra japanska serier: En morgon vaknar titelkaraktären Mari hemma i sin egen säng men någonting är fruktansvärt fel, för den som vaknar upp inne i Maris kropp är istället mannen Isao, en ung hikikomori (dvs någon som dragit sig undan från samhället och huvudsakligen lever ensam instängd i sin lägenhet).

Isao har länge idealiserat Mari utan att känna henne eller ens veta vad hon heter; det sista han minns är att han kvällen innan sett henne inne i en butik där hon alltid handlar vid samma tid (och det är också därför han själv går dit vid den tiden), och att han följt efter henne därifrån. Sen minns han ingenting mer, innan han vaknar upp i hennes kropp den följande morgonen.

Som sagt finns det många japanska serier som leker med könen på liknande vis, både med humoristiska och/eller dramatiska följder. Här är det drama som gäller; jag tror inte det finns en enda skämtsamhet någonstans i de totalt nio albumen. Isao är förtvivlad över att Mari är borta och att han kanske är ansvarig för det, och han plågas också av det som han ser som ett övergrepp mot henne när han blir tvungen att utan hennes tillåtelse klara av saker som att klä på sig, använda bindor under mensen, och så vidare. Yori, en klasskamrat med starka känslor för Mari, blir i sin tur Isaos förtrogna men hon är samtidigt arg och upprörd och anser att det är hans fel att Mari försvunnit.

Här finns förstås den där riskabelt sunkiga delen av serien: Det skulle mycket lätt kunnat bli en voyeur-serie av smygpornografisk typ där läsaren tillsammans med Isao får ”uppleva” hur det är att ha en kvinnlig kropp. Men Isaos förtvivlan över sin situation är så stark att det aldrig känns spekulativt, trots handlingen och trots att det finns extremt explicita scener; inte många, men de är alla en viktig del av handlingen och den psykologiska utvecklingen hos huvudpersonerna och upplevs aldrig (åtminstone av mig) som onödiga. Visst är det en gränsdragning där man kan ha olika åsikter, men för min del är serien rakt igenom respektfull mot Mari: Medan jag läste den var jag inte helt säker på det där sistnämnda, men efteråt var jag det 🙂

Efter att alltid ha blundat varje gång han klätt på sig, gått på toaletten, duschat osv, inser Isao/Mari att han inte längre kan undgå att se vad han gör när han överraskats av månadens mens ute på stan och nu måste använda bindorna han just köpt.

Det är nämligen så att allteftersom jag läste märkte jag att Oishimi hade en mycket tydlig plan om vart han var på väg vilket inte alltid är fallet med japanska serier som på grund av sin följetongskaraktär kan förkortas/förlängas beroende på läsarintresset. Här däremot anar jag att serien nog blev precis så lång som den alltid var tänkt, och att även de scener som jag själv tyckte var på gränsen efterhand efterhand visade sig vara oundvikliga: Serien har en stark och tät psykologisk handling, och för att den ska kunna utvecklas som planerat behöver vissa saker inträffa.

Lite vagt uttryckt är jag rädd, men jag vill inte avslöja alltför mycket om vad som händer. I mycket korta ordalag är det här en blandning av psykologisk thriller, triangeldrama (Mari/Isao/Yori) och utvecklingsroman, och det fungerar alldeles utmärkt. När man väl läst klart hela serien vill säga för jag var som sagt definitivt skeptisk här och där till att Oishimi skulle ro i land det hela 🙂

Lättsamt är det inte utan tvärtom ibland rejält deppigt pga den dystra tonen, men det är ändå med en känsla av hopp och optimism som serien slutar. Oväntat men mycket välkommet; innan jag läst den sista volymen tänkte jag att det nog inte skulle bli en recension eftersom serien visserligen hade sina poänger (inklusive traditionella men bra teckningar) men att det fanns alltför mycket tveksamheter. Men ”It ain’t over till it’s over”!

Faktum är att jag för några år sedan läste den första (kanske de två första, inte helt säker) volymen av Oishimis The Flowers of Evil, men att jag inte fortsatte eftersom jag tyckte att den verkade alldeles för dyster och att den gottade sig i psykologiskt sårbara personers elände. Men nu är jag smått sugen att göra ett nytt försök för kanhända även den visar sig vara någonting annat när jag väl läst hela serien.

Alack Sinner: Höga berg och djupa dalar

Postat den

Det är inte ofta jag läser en serie som bitvis är så suverän men där samtidigt andra delar är så komplett inte i min smak som José Muñoz (bild) och Carlos Sampayos (manus) Alack Sinner – The Age of Innocence. En nästan mytisk serie som de två argentinarna publicerade i diverse olika europeiska magasin från mitten av 70-talet och framåt, och som det faktiskt finns en hel del utgivet av på svenska tack vare Epix/Medusa. Men här är det alltså frågan om en amerikansk utgåva från IDW, i vad som är tänkt att bli en komplett publicering av serien när den andra delen (Alack Sinner – The Age of Disenchantment) så småningom dyker upp.

För den som inte läst någonting av Muñoz/Sampayo förut så är nog det första som slår en teckningarna: Muñoz har en svärta som få, och i kombination med hans expressionistiska stil blir det anslående. Ibland blir det så extremt att det blir svårt att tyda, men fascinerande är det. Det finns tydliga drag av tecknare som italienska Hugo Pratt eller argentinska Alberto Breccia, men Muñoz är lätt att känna igen när man en gång sett hans serier.

Sinner som polis

Så lätt igenkännlig är han att när amerikanska superhjälteteckaren Keith Giffen på 80-talet läste honom och blev så inspirerad att han lånade kanske väl mycket av Muñoz teckningar blev det en smärre skandal i serievärlden eftersom lånet var så uppenbart. Jag har ju ingenting emot att man lånar och mixar från andra, men problemet här var nog mest att Giffen fick mycket beröm för sin personliga stil men han sa inte flasklock om inspirationen från Muñoz…

Men nog om Muñoz, vad med Sampayos bidrag, dvs manusen?

Jodå, de håller hög klass de med. Den här samlingen utgår från den interna kronologin i serien, dvs i den ordningen episoderna utspelar sig, istället för att vara i publiceringsordning. Så i början hänger Sinner på Joes bar (som också finns som en egen serie med samma namn) och berättar om när han jobbade som polis, för att senare i boken jobba först som privatdeckare och sen som taxichaufför. Det är historier där huvudpersonen snarast är New York, det New York som på 70- och 80-talet var så skitigt och hårt drabbat av kriminalitet som skildras. Och det känns som om staden hela tiden svettas; det är varmt, instängt och ärligt talat eländigt för hela slanten.

Historierna är inte precis klassiska pusseldeckare och Sinner har inte mycket till övers vare sig för poliser eller privatdeckare (inklusive sig själv); om något sympatiserar han närmast med de kriminella, åtminstone om de kommer från de fattigare delarna av staden. Och många av historierna bryr sig inte mycket om whodunnit osv; de är mer av karaktärsstudier av människor Sinner träffar på, som boxare på uppgång/dekis och andra minst sagt klichéartade personligheter när det gäller skitiga privatdeckarberättelser.

Men klichéerna fungerar, inklusive den gigantiska klichén som New York utgörs av; det är den ofta skildrade versionen av New York som en symbol för civilisationens sammanbrott som vi får följa i en svartsynt helvetesskildring. Jag gillar det skarpt, trots att jag ofta föredrar renare teckningar än Muñoz stil; det är så skickligt gjort och med så mycket stämning att det bara är att kapitulera.

Det var de höga bergen, så var är de djupa dalarna?

Well, det finns två dalar egentligen:

  • Först och oviktigast är det den fysiska utgåvan. 400 svartvita sidor för $30 är helt OK som pris och trycket är bra, men pappret är verkligen undermåligt. Det är förvånande eftersom IDWs utgivningar av europeiska serier hittills alla haft utmärkt papper (trots några missar i reproduceringen på en del volymer), men här är det ett relativt grovt papper som jag betvivlar kommer undgå tidens tand. Synd, men jag kan stå ut med det.
  • Det som inte är lika lätt att stå ut med är hur mycket sämre de sista episoderna är, när Sinner jobbar som taxichaufför. Det finns egentligen inget skäl till att yrket i sig skulle göra historierna sämre, men jag tyckte det var riktigt svårt att komma igenom några av dem. Och egentligen börjar det lite innan, när seriens skapare dyker upp i ett meta-avsnitt medan Sinner fortfarande är privatdeckare. Det avsnittet är visserligen lite småskoj och jag trodde att det bara var en kul grej de gjorde, men efter det avsnittet kändes manusen mycket mer ofokuserade. Politik kommer in och uttalad samhällskritik, men problemet för min del är att Sampayo som diskbänksrealist är mycket skickligare än som politisk tänkare. Det blir svamligt och tyvärr obegripligt, och även Muñoz teckningar tappar i kvalité när expressionismen långsamt förbyts i rent kaos och förlorar sitt fokus. Men det kan nog vara att när jag inte uppskattar manuset så blir jag heller inte lika imponerad av Muñoz, orättvist nog 😉

Så läs för allt i världen den här serien, det förtjänar den, men den första halvan är överlägsen den andra. I mitt tycke alltså, men jag kan mycket väl tänka mig att andra kanske uppskattar de senare episoderna där världens konturer löses upp. Och jag undrar verkligen hur nästa samling kommer bli!

Sinner som taxichaufför

Asterix och det stora loppet

Postat den

Ja, nä, det här var verkligen inget vidare 😦 När Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (teckningar) tog över Asterix i och med albumet Asterix hos pikterna tyckte jag att det var lovande: Humorn, framförallt genom gnabbandet i den lilla byn fanns där, och karaktärerna kändes också rätt. Handlingen var visserligen ingenting speciellt utan definitivt en försiktig historia där det kändes som det viktigaste nog varit att inte göra gamla fans upprörda, men det kunde jag ha överseende med i det första albumet efter att en serieklassiker bytt händer.

Men när det andra albumet, Ceasars papyrus, dök upp kändes det inte lika lovande längre. Visst fanns det en del trevliga inslag fortfarande men det var fortfarande alldeles för försiktigt i att försöka hitta nya vägar och egna idéer, och när dessutom huvudpersonernas personligheter kändes klart tråkigare och plattare blev jag orolig för vart serien var på väg.

Och här står vi nu med Ferri & Konrads tredje album, Asterix och det stora loppet, och jag skulle säga att det är med marginal deras sämsta. Vi är återigen tillbaka till en handling som är uppenbart kopierad på ett äldre album: Gallien runt bjöd på en rundtur i Gallien, modellerad efter Tour de France, och den här gången är det olika städer i Italien som besöks under en hästkapplöpning anordnad för att visa världen hur fantastiska de romerska vägarna är. I typisk Asterix-anda erbjuds vi på vägen karikatyrer på diverse kända personligheter som Silvio Berlusconi, och de italienska städernas specialiteter förevisas också.

Det som i mitt tycke gör det här till ett så dåligt album är tröttheten och slentrianen i allting. Förutom handlingen som alltså helt saknar nya idéer har också de brister som fanns även i de tidigare albumen förstorats: Asterix, Obelix, Julius Caesar och resten av de välbekanta figurerna har nu helt reducerats till sina allra enklaste egenskaper. Obelixs stupiditet når nu Homer Simpsonska nivåer, Caesar har förlorat all moralisk resning och är nu bara en löjlig och maktgalen despot, och Asterix som aldrig varit den mest tredimensionella personen har nu ingen personlighet alls. Eller förresten, ett personlighetsdrag har han: Han tar alla tillfällen som ges att fälla elaka kommentarer om hur korkad Obelix är, som här:

Visst har Asterix alltid varit medveten om att Obelix inte är riktigt lika klartänkt som han själv, men även när han inte kunnat undgå att påpeka det har det alltid varit med äkta kärlek. Här däremot förolämpar han så gärna Obelix på ett överlägset och obehagligt sätt, väl medveten om att Obelix antagligen inte kommer förstå exakt vari förolämpningen består. Kort sagt mobbar han Obelix albumet igenom.

Sen har vi alltså också en handling med en fuskande romersk körsven och en uppsjö andra tävlanden av olika nationaliteter. Även här märks det att Ferri inte har löst problemet med hur man moderniserar en klassisk serie samtidigt som man undviker att avvika alltför mycket från grundkonceptet. Asterix under Uderzo & Goscinnys ledning utvann ofta mycket av sin humor från en lek med nationella, kulturella eller regionala särdrag; en hel del av deras humor håller än, medan annat har åldrats. Här med alla olika representerade nationaliteter har Ferri helt klart tänkt sig göra någonting liknande, men samtidigt finns en tydlig rädsla för att skämt ska tolkas som gammaldags eller sårande för någon och resultatet blir sorgligt nog det sämsta tänkbara: Extremt slitna och lika extremt ytliga klichéer syns överallt medan humor som korsikanernas våldsamt överdrivna hederskänslor i serier som Asterix på Korsika lyser med sin frånvaro för att inte trampa på några ömma tår.

Det leder till att vi får så otroligt roliga karaktärer som två vikingar vars enda egenskap är att alla a/o blir nordiska bokstäver (”Din størå fetå gåller!”, extremt jobbigt att läsa efter ett tag), två goter som talar i frakturstil, och två kusher vars enda egenskaper är att de är kvinnor, svarta och talar med hieroglyfer istället för med text. Goter och egyptier har talat med frakturstil respektive hieroglyfer förut i Asterix men då skildrades också deras länder och deras kultur, men här är textvarianterna det absolut enda utmärkande för dem. Och apropå kusherna: Precis som jag klagade på efter att ha läst Caesars papyrus, kan vi kanske sluta med de där löjligt stora röda läpparna nu? Please?

Platt, plattare, Asterix och det stora loppet.

Sen blir det lätt så att när man som jag i det här fallet verkligen inte tycker om en serie så ser man fel överallt. Som när jag läste det här albumet och störde mig på, i tur och ordning: Asterix ögon som i alltför många bilder antingen fånstirrar eller ser ut att titta på någonting annat än det är avsett att de ska göra; att tyglarna som används i kapplöpningsvagnarna varierar så i antal hela tiden (det ska vara åtta men ofta försvinner en eller flera i Conrads teckningar); enstaka meningar som inte låter bra på svenska (”Jag släppte efter för mina impulser” istället för ”…gav efter…”).  Allt saker som gav mig intrycket av ett hastverk, vilket framförallt översättningen säkert kan vara pga tidspress att få ut albumet i Sverige så tätt inpå den franska utgivningen, men också små detaljer som jag misstänker jag nog inte ens noterat om jag inte redan var på ett negativt humör 😉

Jag tycker det är intressant att se hur de stora fransk-belgiska serierna har moderniserats:

  • Lucky Luke fortsätter ungefär som den alltid har gjort men det fungerar oftast hyfsat; den har alltid varit enklare i sin utformning och stil än Asterix och dessutom aldrig en riktigt lika stor klassiker så nya serieskapare som tagit över har kunnat modernisera (blygsamt, men ändå) på det sätt de känt för.
  • Spirou har ännu mindre än Lucky Luke förknippats med någon speciell serieskapare så här har det moderniserats hämningslöst. Givetvis med blandade resultat 🙂
  • Asterix har inte moderniserats alls visar det sig nu, när den enda skillnaden som finns är att allting blivit mer menlöst 😦
  • Tintin lades helt sonika ner efter Hergés död, så tji modernisering där.

Jag misstänker att det största problemet här är just att Asterix varit en så stor framgång, vilket gör att ingen som är inblandad i den vågar göra någonting mer udda. Tintin har ju en om möjligt ännu mer ikonisk ställning så jag tror att det är ganska smart att inte ens försöka sig på en ny version…

Och det är ganska symptomatiskt att det också är Lucky Luke och Spirou (och även Linda och Valentin, även om inga av de albumen ännu översatts till svenska) som vågat sig på att släppa fram ännu vildsintare tolkningar i och med biserierna där diverse moderna serieskapare får göra i princip vad de vill med serien. Jag har svårt att tänka mig ett Asterix-album av samma slag, men med tanke på hur bra de alternativa versionerna sålt kan man aldrig vara säker!

Harold Gray vs bokbål & äkta män

Postat den

Ärkekonservative Harold Gray var inte precis en vän av censur, inte ens av någonting så vulgärt som serier:

Och inte heller någon anhängare av bokbål sådär i största allmänhet:

”Hitler’s helpers!” får nog betraktas som en ganska grov förolämpning, bara 5 år efter andra världskriget…

Båda bilderna från den senaste Little Orphan Annie-samlingen som även om serien inte är riktigt lika bra som de bästa åren på 30-talet fortfarande fortsätter att suga in mig i de långa och noggrant berättade historierna. Och herre min je vad många irriterande äkta män det finns i Grays serier! Annie träffar på en hårresande mängd makar som antingen är alltför lata och självgoda för att bidra med en cent till sina fattiga familjer eller som är regelrätta hustrumisshandlare. Bara i den här samlingen finns tre praktexemplar:

  • Jeb Jitters, en latmask som inte jobbat på många år med diverse olika undanflykter som ett ont knä (som inte hindrar honom från att dansa) medan hans hustru Flossie sliter hårt för de båda på deras lilla bondgård.
  • Dan Drift som likaså undvikit att jobba eftersom han hela tiden väntar på det stora lyftet, det där triviala men välbetalda jobbet som han känner att han förtjänar. Vilket han absolut inte gör; det enda vi vet om hans tidigare arbetshistoria är att hans inkompetens förorsakade hans svågers företag att konkursa. Hans fru Daisy däremot jobbar heltid och tar dessutom hand om deras åtta barn; den äldsta är åtta år så Daisy är när Annie flyttar in hos dem mycket sliten.
  • Kapten Krok (!), förnamn Johnny, som lämnar sin hustru Lena att dö när hon är sjuk men som snabbt återvänder för att sno åt sig pengarna när Lena  (med Annies hjälp, såklart) överlever och öppnar en framgångsrik restaurang.

Annie genomskådar dem alla men vad gäller de två första männen utan några egentliga tecken på framsteg; de är fortfarande lika lata men som Annie (och läsaren) konstaterar är de åtminstone vänliga och till deras försvar tar de utan att tveka hand om föräldralösa Annie när hon flyttar in hos dem. Fast det är klart, det är fortfarande fruarna som får se till att det kommer mat på bordet…

Den hustrumisshandlande Kapten Krok däremot går det mindre bra för, och i sann Gray-anda dör han givetvis en gruvlig död då han faller på eget grepp. Jag skulle nog tro att det dör väl så många skurkar i Little Orphan Annie som någonsin i Dick Tracy, och helt klart anser Gray att dödsstraff är fullständigt nödvändigt. Eller lite vigilante-rättvisa, om polisen inte kan sätta dit dem.

Och sist en liten utvikning till 🙂 Gray är inte en naturligt skicklig tecknare men han utnyttjar verkligen sina resurser maximalt. I den här boken är min grafiska favorit familjen Drift med de åtta barnen: Alla döttrar och alla med exakt samma extremt lätt-tecknade och omisskännliga frisyr. Varje gång en hop av systrarna är med i serien kan jag inte låta bli att le åt dem och hur Gray tecknar taggbuskarna:

När vi lämnar familjen finns det 11 systrar och jag kan inte låta bli att tycka synd om Daisy Drift