Kategoriarkiv: Serier

Serier

Usagi Yojimbo: Senso

Postat den

Usagi Yojimbo - Senso - cover

Sjunde sommaren med den här bloggen, sjunde gången jag anmäler ett Usagi Yojimbo-album just på sommaren. Fast den här gången är det inte ett album i den vanliga utgivningen (det kommer ett sånt också snart, blir kanske en blänkare om det med) utan istället är det miniserien Usagi Yojimbo: Senso som jag läst.

Och vad utmärker den här miniserien från den vanliga serien? Jo:

  • Senso utspelar sig 15 år senare
  • Senso är på en del sätt en avslutning av serien (fast kanske inte; mer om det längre ned)
  • Senso är en mashup: Usagi Yojimbo mixat med H G Wells Världarnas krig, dvs en berättelse om hur marsianerna skickar några skepp till Japan på 1600-talet istället för till England på 1800-talet
  • Senso knyter ihop en mängd trådar som varit oknutna många år nu i Usagi, inklusive en del från seriens allra första tid

Så för en trogen läsare som jag, som läst varenda sida av Usagi (drygt 7000 nu), var det ett nöje att läsa den här serien, men samtidigt en smula oroväckande: Jag har läst om huvudpersonerna så länge att ett slut, ett ”hur det kommer gå”-svar, känns lite underligt! Mer om det, snart, men först lite om serien i allmänhet :-)

Usagi Yojimbo - Senso - Mars Attacks

Usagi har haft sina toppar och dalar (aldrig djupa, snarare inte riktigt lika höga toppar bara), och efter så många sidor har jag ibland saknat en utveckling av karaktärerna. Sakai gör det bra, men i början av serien (dvs de första 1-2000 sidorna) hände det onekligen mer med dem, och efter det har serien övergått till en eminent underhållande serie som i princip kan hålla på i evighet. Jag, som gillar såpainslag i längre serier, har helt enkelt fått inse att det inte finns mycket av dessa längre i Usagi: Den onde lord Hikiji kommer aldrig att avslöjas/besegras, Usagis son Jotaro kommer aldrig mer synas till, Usagi ♡ Tomoe kommer det inte bli någonting med, osv.

Men här, i Senso, river Sakai fördämningarna och låter sig svepas med av historien. Samma sak kunde man se i Space Usagi, en annan förträfflig mini-serie grundad på Usagi, men eftersom den utspelades i framtiden med diverse ättlingar till original-karaktärerna var den mer en Tänk om-historia; här är det ingen avlägsen framtid som gäller utan den nära framtiden, med något äldre versioner av karaktärerna i huvudrollerna. Och precis som i Space Usagi har Sakai inga problem med att bli alldeles underbart överdriven; om det gör serien roligare att läsa, varför inte låta XXX slåss med en YYY (läs serien!)? ;-)

Teckningsmässigt brukar jag inte ha så mycket att säga om Usagi-böckerna; Sakai är säker som få andra i hur man gör serier, och hans klara linje är alltid lika trevlig att titta på. Men lite annorlunda är det den här gången på den fronten också: Här och där är det en lösare linje än vanligt, en mer skissartad, som om Sakai även här låtit mer okontrollerade känslor välla fram. Sakai har sorgligt nog råkat ut för en del tragiska saker i sitt personliga liv det senaste året, och jag kan inte låta bli att känna att en del av det återspeglas här, i de starka känslorna i Senso. Det är en ibland ganska underlig blandning av olika stämningar här, med dels den uppsluppna glädjen i de osannolika händelserna, dels de ibland både vemodiga och smått bittra känslorna som visas upp av framförallt Usagi när han tänker på det liv som skulle kunnat varit hans.

Usagi Yojimbo - Senso - Usagi & Tomoe

Men sammanfattningsvis är Senso ändå något av en present till alla fans som liksom jag läst serien länge, en berättelse där allt kan hända. Sen är det en bra serie i övrigt också, men jag tror nog att trogna läsare är de som får ut överlägset mest av den; som ströläsning kommer inte personernas öden att betyda lika mycket som för den som investerat många timmar i serien redan.

Hur var det då, är det här en avslutning av Usagi och hade jag grund för min oro?

Låt mig säga så här, utan att avslöja för mycket om handlingen: Jag skulle tro att det här är så pass mycket closure det kommer bli när det gäller Usagi, om inte Sakai bestämmer sig för att helt sonika avsluta hela serien en dag. Och som avslutning är det inte alls så dumt, även om det känns lite lustigt att en invasion från Mars skulle bli det som knyter ihop säcken. Oväntat, minst sagt! Fast det är lite upp till läsaren om det här ska anses vara ett ”riktigt” slut: Är The Dark Knight Returns ett riktigt slut på Läderlappen/Batman? Är Whatever Happened to the Caped Crusader det? Det beror på hur man uppfattar serien, och samma sak gäller här: Läs den och avgör själv :-)

Dragons Beware!

Postat den

Dragon Beware - cover

Finns det några monster som behöver besegras? I så fall behöver ni inte vara oroliga för Claudette, hennes bror Gaston, och hennes bästa vän Marie är återigen redo att ta upp kampen! Förra gången var det berättelsen om den babyfot-ätande jätten som fick dem att ge sig av på äventyr, och den här gången tänker de försöka ta tillbaka Augustines (Claudette och Gastons pappa) svärd från den drake som ätit upp det; svärdet behövs för att stoppa den onda trollkarlen Gormbachs armé.

Rafael Rosado (teckningar) och Jorge Aguirre (manus) fortsätter att underhålla med den här charmiga serien från First Second (det blir nästan tjatigt att säga men FS är suveräna vad gäller serier för barn, och för den delen ibland för vuxna med) där den stora behållningen är Claudette och hennes två vänner: Claudette, alltid redo att kämpa mot vad det vara må med sitt träsvärd och sin obändiga optimism; Gaston, en utmärkt kock men med stora komplex gentemot sin storasyster och pappas mod och krigiskhet; Marie, den på ytan mest konventionella med sina drömmar om att bli en prinsessa men när det gäller pragmatiska sinnelag. Tillsammans är de en väldigt underhållande trio som sätter myror i huvudet på omgivningen som inte förstår sig på dem.

Dragons Beware - tjat

Men underhållningsvärdet till trots har jag inte bara rosor till Rosado & Aguirre. Precis som i förra boken känns det fortfarande som om de inte riktigt behärskar seriemediet: Manuset har en egendomlig ryckighet i sig, och ibland känns det som om scener som borde vara flera rutor trycks ihop i en och vice versa. Jag vet förstås inte om det är manuset som specificerat hur sidorna ska delas in, men oavsett om det är Rosado eller Aguirre skulle den här delen behöva stramas upp.

Också det som skildras i bild kan ibland bli rätt konstigt, där det kan vara svårt att förstå hur saker och ting rör sig mellan rutorna vilket leder till att jag ibland blir en smula förvirrad. Enstaka rutor är tydliga och läsbara men sammansättningen är inte alltid vad den borde vara. Jag undrar nästan om manuset helt enkelt varit en ren textberättelse, utan tanke på serieformatet, och att manuset sedan illustrerats av någon som är mer animatör än serietecknare, dvs någon som inte har en utvecklad känsla för vad som fungerar i en serie (det är definitivt inte samma sak som det som fungerar i en animerad film).

Dessutom är handlingen lite tråkigare än i den förra boken; i den här är det betydligt mer allvarlig action än i den förra, och eftersom jag tycker det är persongalleriet och dess samspel som är det bästa i serien snarare än de mer yttre allvarliga händelserna tycker jag serien förlorar en smula på det. Plus att det ibland stressas på alltför mycket i de allvarligare delarna på ett sätt som gör att viktiga saker händer utan att det egentligen framgår varför.

Men missuppfatta mig inte: Det må vara en uppföljare som inte riktigt når upp till sin föregångare, en föregångare som dessutom inte var felfri den heller, men jag hade ändå mycket trevligt när jag läste den här, och det är det som är det viktigaste, trots allt :-)

Smått & Gott: Plåstra 2

Postat den

Plåstra 2 - omslag

Ett till SiS-inköp, och en till lyckad svensk dagstidningsserie!

Plåstra 2 är den andra (surprise!) samlingen av Malin Svedjeholms serie, utgiven på egna förlaget Svenska serieförlaget; till skillnad från det första albumet är det här helt i färg, och överlag känns den fysiska boken mer som en professionell produkt jämfört med den första. Fast om någon läsare skulle bli orolig för att det skulle innebära att innehållet också skulle vara mer polerat och eventuellt slätstruket så är det ingen fara med det; Plåstra är precis lika oförutsägbart knasig/konstig som förut :-)

Det obönhörligt glada humöret och anarkismen är absolut det bästa med serien; jag vet aldrig vad nästa stripp kommer handla om eller vad Plåstra kommer utsättas för:

Plåstra 2 - kompis

Som synes är det inte bara Plåstra själv som är en smula egendomlig, hennes vänner har inte heller alla hästar hemma alltid. Eller som hennes pojkvän som lurar henne att han blivit ihop med en fotomodell i några månader, flyttar ifrån henne, innan han avslöjar att det bara var ett skämt (åtminstone säger han det, mer oklart om det är sant…). Och som den genuint positiva person hon är är Plåstra lika glad ändå!

Och så där fortsätter det. När Plåstra i slutet av den här samlingen får barn går det hela snabbt; från att hon + pojkvän bestämt sig för att göra ett försök tills dess lilla Bibbi dyker upp tar det bara ett par sidor. Men Bibbis existens gör inte precis vare sig Plåstra eller pojkvännen till mer eftertänksamma personer:

Plåstra 2 - Bibbi

Plåstra är en kul dagstidningsserie som tyvärr inte går i min morgontidning; jag skulle gärna se den där. En hel del strippar resulterar onekligen mer i en känsla av att jag förstår vad skämtet är snarare än att jag skrattar åt det, men för mig är det viktigaste att serien tillräckligt ofta blir genuint rolig; hellre en serie meden del dalar blandat med höga toppar ibland än en mer jämnbra som aldrig blir mer än ”hehe, jo det var ju småkul”!

 

PS. Lite konsumentinformation: När jag läste boken märkte jag att jag kände igen en del strippar -> jag trodde att kanske det var ett överlapp mellan den här och den första boken. Men så var det inte; däremot ingår stripparna från Tidningen Plåstra som jag läste förra året i den här boken. Så nu vet ni det! DS.

Smått & Gott: Zelda 4 – Uppbrott och utbrott

Postat den

Zelda 4 - omslag

Ännu har jag inte skrivit om alla böcker jag köpte på SiS i år; fanzinen är avklarade, men det finns några professionella serieskapare kvar att avhandla :-)

Till exempel Lina Neidestam som med den fjärde samling av Zelda-serier, kallad Uppbrott och utbrott, fortsätter att hålla samma höga klass: Utmärkta teckningar och underhållande manus, precis som vanligt!

Livet för Zelda rullar på, med hopplösa arbetskollegor, betydligt trevligare vänner, och en pojkvän (eller vad Cesar nu ska kallas, med tanke på Zelda upprepade protester mot att de skulle vara ett par) som hon till slut dumpar. Men vi får väl se hur det går med det i nästa bok, Zelda är inte precis den mest principfasta och konsekventa personen jag läst om…

Och det är en stor del av charmen med serien: Ofta allvarliga ämnen men med en trovärdigt splittrad huvudperson som ofta brottas med att vara helt renlärig vilket ibland inte alls är enkelt. Det finns såklart vissa saker som hon aldrig tycker är ok, men att till exempel den man blir kär i behöver inte alltid vara den allra vettigaste personen, rent åsiktsmässigt :-)

Jag tycker Zelda är klart bäst i just den brytpunkten, med Zelda själv som den moderna människan som är en fascinerande blandning av kontraster. Sen gillar jag också de mer utflippade serierna, när Zelda går bananas, och också såpainslagen om Zeldas kompisar relationer (och hennes egna, såklart!). Humor, med lagom inslag av allvar när det passar.

Zelda 4 - 1800-talslitteratur

(Ok, jag förlåter väl dissen av Jane Eyre & Stolthet och fördom den här gången, eftersom teckningarna är så bra, men bara den här gången!)

Sen finns de såklart strippar som jag tycker faller mer platt, typ de där personer med sunkiga åsikter alltid säger exakt rätt saker för att Zelda eller någon annan ska kunna snoppa av dem på ett perfekt sätt; de känns lite för tillrättalagda, för enkla eftersom det alltid är lätt att visa hur rätt man har om man får bestämma motståndarnas repliker själv, oavsett hur mycket jag håller med om åsikterna. Personligen föredrar jag de mer vildvuxna dragen i serien, men det är förstås en smaksak!

Så ja, inte många ord, men jag har skrivit om Zelda flera gånger förut och det är fortfarande en riktigt bra serie, en av de mest proffsiga vi har i Sverige, och jag ser fram mot bok 5 ^_^

Perkeros

Postat den

Perkeros - omslag

Förlaget Cobolt förvånar igen! Efter Framtidens arab tidigare i våras är det nu dags för förlagets första nordiska serie, Perkeros – Diabolus in Musica, en ny finsk serie med hårdrock i fokus, uppblandat med en del övernaturligheter, allt snyggt paketerat i en tjock inbunden bok i färg :-)

Hårdrock alltså, med en del andra inslag som en björn som trummis (han heter givetvis Björne, och sympatiskt nog förklaras aldrig hans närvaro, han är bara en björn som spelar trummor och har svårt att hålla sig vaken på vintern eftersom han längtar efter att gå i ide) och som sagt en del mer oförklarliga händelser.

Äventyr och action finns det gott om, det är rätt så fullt ös rakt igenom, men egentligen är det viktigaste nog huvudpersonens Akselis extrema önskan efter att bandet ska lyckas. Eller lyckas och lyckas, önskan är mer att de ska få spela ihop, att det ska vara roligt, och att han inte någonsin ska behöva göra någonting annat eller behöva bekymra sig om vardagsbestyr!

Det är en smaklig blandning som erbjuds: Musikdrömmar, kärlek, kufar, demoner, allt tecknat i en driven och modernt strömlinjeformad stil. Med kanske en smula för mycket brunt i färgläggning, åtminstone för min smak; inte på något sätt så att det irriterar (den som läst den här bloggen ett tag vet nog att jag kan bli rätt rejält arg på dålig färgläggning) men murrigt är det.

Så visst lyckas Perkeros att underhålla, jag läser gärna mer av Ahonen & Alare även om den dramatiska yttre handlingen är helt OK snarare än så värst unik. Jag tycker att serien är som bäst i de små detaljerna; två exempel:

  • Kervinen är en gammal hippie som spelar bas och vi får lära känna honom bit för bit: I början är han mest en humoristisk distraktion, men allteftersom, när vi får veta mer om honom, får hans närmast non sequitur-yttranden mer bäring på världen.
  • Introduktionen och den första auditionen för sångaren Aydin är mästerlig och faktiskt det jag tyckte allra mest om i hela boken: Akselis reaktion båda innan och efter är fångad så på pricken, hans irritation, envishet, och hans kärlek till musiken som övervinner allt. En liten scen, men ack så bra!

Perkeros - finsk rapOch mitt huvudintryck av serien blir i slutändan att Cobolt nu är ett bredare serieförlag, ett förlag som jag väntar mig mycket av i framtiden :-)

Exquisite Corpse

Postat den
Exquisite Corpse - cover

Framsida…

Jag litar på förlaget First Second, framförallt när det gäller att leta upp läsvärda europeiska serier som de översätter till engelska. Case in point: Exquisite Corpse, en bok med dubbeltydig titel skriven och tecknad av fransyskan Pénélope Bagieu. Jag visste exakt noll om serien men beställde den ändå, och jajamensan, First Seconds smak fortsätter att matcha min :-)

Zoe har ett deprimerande jobb (marknadsföringsmodell) och en än mer deprimerande pojkvän (som dessutom pruttar i sängen). Det är eländigt, tills hon en dag av en slump råkar komma i kontakt med en något äldre man, Thomas, som visar sig vara en uppburen författare som lever ett extremt tillbakadraget liv och aldrig lämnar sin lägenhet.

Exquisite Corpse - pojkvän

…insida…

Tycke uppstår, trots det omaka paret (Zoe är inte så litteraturintresserad när de träffas): Zoe gillar omväxlingen mot den tidigare hopplösa pojkvännen, Thomas gillar Zoes energi och känner sig smickrad, och ganska snabbt blir de ett riktigt par, där Zoe försöker närma sig Thomas författarskap.

Med andra ord, för att använda ett ord som ligger i tiden, en klassisk skildring av en typisk Kulturman med stort K och hans yngre beundrarinna.

Eller?

Jag gillade boken från första början; Bagieus teckningar är genuint trevliga och hennes manus är flyhänt med lagom doser knasighet och lagom udda personligheter. Men jag måste erkänna att jag blev orolig när handlingen började dra åt det nämnda kliché-scenariot.

Men lyckligtvis har Bagieu koll på vad hon gör och har fullständig koll på sina huvudpersoner och vad som driver dem, och vad dessa drifter kommer leda till. Det är såklart något av en spoiler att avslöja att det inte alls blir en sån där urtrist hyllning till en kulturell gigant eller en manic pixie dream girl till flickvän, något som jag läst/sett alltför många gånger, men om jag inte avslöjade det är risken att någon inte läser den här boken för att de inte heller vill läsa en typisk MPDG-historia igen ;-)

Det är en underhållande och charmig bok, med individualitet och lite mer än underhållning för stunden, precis den typen som First Second är så bra på att hitta. Så en helhjärtad rekommendation från mig, utan invändningar; den här slags serier kan jag inte få för mycket av när de görs bra!

Exquisite Corpse - back

…och baksida

Liket och soffan

Postat den

Liket och soffan - omslag

Alltså, två gånger på raken?!?

Dvs, de två senast läste serierna köpte jag båda på SiS, båda utgivna på förlag som verkligen bryr sig om sina böcker, och båda misshandlade i redigering. What are the odds, ungefär? Men först, lite om serien i sig!

Liket och soffan, skriven och tecknad av Tony Sandoval, en för mig ny bekantskap, och utgiven på Epix förlag förra året (men alltså inte inhandlad av mig förrän i år), är en inte alls pjåkig historia om en barndomssommar av det ovanligare slaget. Polo, en ung pojke/man (det är lite svårt att gissa huvudpersonernas ålder men jag skulle säga de nedre tonåren) stöter en dag ihop med flickan Sophie, och tycke uppstår; ung kärlek, en försvunnen kamrat till Polo, rykten om varulvar och andra hemskheter bildar plafonden i den här moderna sagan.

Det är underhållande utan att vara storartat, med en historia med klara vibbar av filmen Stand By Me uppblandat med lite goth-toner och presenterat med teckningar som påminner mig om Miguelanxo Prado, och det är inte så illa! Sen blandar han sidorna i målad stil med sidor där det bara är pennstreck och de ser också finfina ut; jag måste erkänna att jag inte riktigt fick någon rätsida på varför han blandade två så distinkta stilar, det känns helt slumpartat när han växlar mellan dem, men varför inte, egentligen? Så grafiskt med beröm godkänt, medan manuset känns mer slentrianmässigt, utan större överraskningar men heller inga större brister.

Pennstreck

Pennstreck

Om det här var allt skulle jag säga att det var en bok som det är sympatiskt att den översätts, en sån där bok som aldrig kommer bli en storsäljare eller en stor favorit men en bra utfyllnad, en underhållande bagatell, en bok som passar någon i slukaråldern, ungefär. Men sen är det det där med typsättningen. Huga!

Enligt boken har Jan-Erik Höglund textat (och han brukar vara pålitlig) men textningsfonten är gjord av någon med ett franskt namn. Det är lite besynnerligt och någonstans här finns nog förklaringen till varför det gått som det gått. Problemet är nämligen att de svenska bokstäverna i texten ibland ser mycket besynnerliga ut,  framförallt bokstaven ”Å” där ringen ser ut som om den var skriven med en helt annan och mycket tunnare penna än de andra bokstäverna. Dock bara ibland, dvs inte på alla ”Å”, ungefär som om de missats på några ställen och någon senare lagt till dem.

Om det vore allt skulle jag kanske inte tänkt alltför mycket på det (men tro mig, de där tunna ringarna syns tydligt när de dyker upp, mestadels mot slutet av boken!), men när det kombineras med att ord helt tappar sina diakritiska tecken (”HAR” ist. för ”HÄR”), sätter dem på fel bokstäver (”FRAGÅ” ist. för ”FRÅGA”), för att inte tala om sidan där tecknen helt sonika har hamnat helt ur synk med resten av bokstäverna och dyker upp var som helt i bubblan, så borde någon på förlaget ha sagt till innan boken skickades på tryckning. IMHO, alltså :-)

Målat (och med ett "VÄRFÄR", som exempel)

Målat (och med ett ”VÄRFÄR”, som exempel)

OK, jag lovar att nästa serie jag skriver om ska vara en där jag inte har några invändningar mot redigeringen! Jag tror jag redan vet vilken det blir, och liksom dagens titel finns det ett lik med i titeln men ett betydligt vackrare sådant…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 198 andra följare