Kategoriarkiv: Serier

Serier

Rosalie Lightning

Postat den

Rosalie Lightning - cover

En varning: Om ni inte vill läsa ledsamma berättelser så hoppa för allt i världen över Rosalie Lightning, för det var länge sedan jag läste någonting ens i närheten av lika sorgligt. Men jag rekommenderar att ni ger er i kast med Tom Harts självbiografiska berättelse för det här är en riktigt bra serie, en svart med ändå hoppfull bok.

Rosalie Lightning är namnet på Tom Hart och Leela Cormans förstfödda dotter, en dotter som strax före sin födelsedag utan förvarning dog. Boken är Harts skildring av hans känslor och av hans liv veckorna efter dråpslaget; under dessa dagar skriver och tecknar han alla sina känslor, utan filter, och det är dessa anteckningar och sketcher som han sedan använt för att berätta historien.

Vi får följa hans tankar, hans minnen av Rosalie, familjens stretande trots sin relativa fattigdom att klara sig efter att ha flyttat från New York där de långsamt maldes ner till Florida där de trots pengabrist lever de lyckligaste dagarna i Harts liv, ända tills efter några få månader katastrofen sker.

Hart använder flera olika teckningsstilar boken igenom, men framförallt är det två: En rundare, med slutna och harmoniska linjer, som oftast används under återblickarna, och en öppnare, mer sårig, för ”nutid”. Men även andra stilar syns till; Harts tankar går ofta till olika konstverk som påverkat honom och familjen, som exempelvis de återkommande referenserna till Miyazaki-filmer som Rosalie ofta tittade på, som här, den första sidan i boken:

Rosalie Lightning - Totoro

Ekollonen återkommer gång på gång i boken, som när Rosalie hittar några på marken och säger ”Dideo atune” (senare identifierat av föräldrarna som ”Totoro acorn”) eller när Hart ser några på marken, efter Rosalies död.

Andra konstverk som dyker upp är ECs skräckserier, Buster Keaton, Metaphrogs serier om Louis, med mera. Hart refererar inte till dem för att göra medvetna jämförelser, men han kan inte låta bli att bli påmind om vad som hänt när han ser dem, som den öppna grop en person ska begravas levande i i en EC-serie: Hart känner att han själv står där, på randen till avgrunden.

Rosalie Lightning - EC

Det är en rå skildring av en förälders förtvivlan som Hart presenterar. Inga skyddsnät, inget filosoferande efter att den initiala känslostormen lagt sig, bara en fruktansvärt rättfram berättelse från en en förälder som förlorat sitt barn. Det känns konstigt att skriva men det är oerhört imponerande och modigt av Hart att blottlägga sig som han gör här, utan gard, och utan att det känns som om boken är skriven för att Hart ska kunna genomgå katharsis; boken finns för att Hart måste skriva den, för att han vill berätta för världen om Rosalie Lightning, hans älskade, även om det plågar honom att göra det.

Det är svårt att recensera Rosalie Lightning på ett vanligt sätt eftersom den inte har en handling i vanlig bemärkelse, och eftersom den i så hög grad lever på hur effektivt den frammanar känslor. Jag är inte riktigt säker på hur bra den är från ett mer formellt perspektiv; jag har läst en hel del av Hart förut och jag har nog alltid tyckt att han är bra serieskapare men utan den där riktigt topptalangen. Men en sak är jag helt säker på: Som en skildring för att få läsaren att känna åtminstone något av vad Hart gjorde är den extremt framgångsrik som en scen i slutet, med en tre-årig flicka, som bokstavligen fick tårarna att rinna stritt.

Det har bara gått en dryg månad av år 2016 men jag känner mig synnerligen säker på att Rosalie Lightning kommer att bli den mest omskrivna av årets serier i den engelsktalande världen, och att den kommer få många priser är självklart. Och, och det är inte alltid jag kan säga det, den kommer att ha förtjänat det.

Rosalie Lightning - house shopping

Ragemoor & Rat God

Postat den

Dags att kolla vad den gamle räven Richard Corben pysslat med, och jag har fastnat för två stycken serier där han står för teckningarna: Ragemoor (från 2012 så inte sprillans ny direkt) med manus av Jan Strnad, som skrivit många manus för Corbens räkning genom åren, och Rat God (från 2015 så japp, sprillans ny!) skriven av Corben själv. Inte för att just de två är omistlig läsning men för att de är bra exempel på hur Corbens serier sett ut de sista åren.

Först ut, med ålderns rätt,  Ragemoor!

Jag har sett flera referera till Ragemoor som en Lovecraft-inspirerad bok, men med ett nytt manus, och visst är det förståeligt. Ragemoor är namnet på ett gammalt slott ditt en dag brodern till den förre ägaren anländer; han har fått för sig att det finns pengar att hämta i huset, men den nuvarande ägaren, hans brorson, varnar honom redan första kvällen att han inte borde återvänt: Den som en gång lyckats lämna Ragemoor ska skatta sig lycklig att hen undsluppit slottets fasor och dess ovilja att någonsin låta någon lämna platsen…

Ragemoor - History

Slottet visar sig sen innehålla en underlig stam apor som omväxlande verkar skydda slottet eller attackera det, en portal till en annan värld med onämnbara fasor, och där oförståeliga gudaliknande monster försöker tränga sig in i vår värld.

Så jodå, en del Lovecraft finns det här, inte minst att tiden det utspelar sig känns som början av 1900-talet. Men om man ska jämföra med klassiska skräckförfattare är det mer av William Hope Hodgson; skräcken är mer diffus, aporna är mer en obehaglig saga än ren skräck. Kort sagt, Ragemoor är närmast en pastisch på Hodgsons The House on the Borderland, en bok som Corben också gjort en serieversion av tidigare.

Men sämre inspirationskällor kan man ha för Hodgsons roman är utmärkt, och Ragemoor är inte så dum den heller. Teamet Strnad/Corben stretar på och vinner en liten arbetsseger: Efter att ha läst ut boken är jag rätt nöjd. Det är inte storartat och inte heller nyskapande, men om man vill läsa en serie i Hodgsons anda gjord av två veteraner i branschen är Ragemoor värt en titt. Corben (för det är han som jag ser som den tongivande av de två) är i hyfsad form med sina svartvita teckningar här; som sagt inte i toppform, men habilt.

Ragemoor - Well

Så, Rat God!

Jag gillade Rat God mycket mer, men jag vet inte om den egentligen är en bättre serie än Ragemoor. Motsägelsefullt? Nix, det är bara det att jag personligen är väldigt svag för Corbens serier i färg när färgläggningen är lyckad, och det var så länge sedan det hände att när färgerna som här ofta är helt rätt blir jag så glad över det att jag kan överse med manusets brister. Det är Corben som tillsammans med sin hustru Beth Corben Reed står för dem, och att det är två personer märks för färgläggningstekniken varierar kraftigt serien igenom. Än ser det ut som den gamla Corben med en närmast skulpterad känsla, à la 70-talet, än är det platt färglagt, än i en pseudo-version av den tidiga Corben, men sensibiliteten är (nästan) alltid helt rätt. Så stort plus för färgerna!

Och manuset är kanske mer konstigt än bra, men i jämförelse med Ragemoor är det mer oförutsägbart, mer spännande. Återigen är det en historia som skulle kunnat skrivits av Hodgson (eller, kanske, Lovecraft), om den besynnerliga byn Lame Dog där människorna inte alltid är så mänskliga utan istället djuriska:

Rat God - Gharlena

Clark, den nakna men normalt mycket strikta och närmast bigotta mannen från sidan här ovan, blir involverad med en fascinerande kvinna på det lärosäte där han studerar, men efter ett gräl försvinner hon och när han reser till Lame Dog, hennes hemstad/by, dras han in i stadens hemligheter.

Det är ett ryckigt manus som inte riktigt hänger ihop; det hoppar från plats till plats utan större styrsel, och jag kan verkligen inte säga att det känns som om Corben när han skrev den första sidan hade en aning om hur den sista skulle se ut. Men med hjälp av teckningarna blir det suggestivt och drömskt, och jag föredrar det framför den mer konventionellt berättade Ragemoor, även om den senare är betydligt mer sammanhållen och konsekvent.

Summa summarum, två böcker med en hel del brister, men där jag själv tyckte att åtminstone Rat God är värd en titt, åtminstone om man som jag gillar Corben i färg och inte har någonting emot kaotiska manus, så länge de är parade med (bitvis) fascinerande teckningar :-)

Rat God - Panther

Jag vill inte göra slut: Serier för klimatet

Postat den

Serier för klimatet - omslag

Alltid svårt det här, med att recensera böcker som har ett tydligt budskap: Ska jag recensera själva budskapet? Ska jag helt ignorera det och recensera serierna som rena serier? Jag brukar luta mer åt det senare, men ibland blir det löjligt; om en bok har ett extremt tydligt budskap så kan jag ju inte låtsas som om det regnar och ignorera det! Och, med det sagt, mot dagens recension av Jag vill inte göra slut: Serier för klimatet, en serieantologi redigerad av Malin Svedjeholm & Nicklas Sandström om en av vår tids ödesfrågor: Klimatet.

Först, lite konsumentinformation:

116 sidor i färg, med nygjorda serier av 33 svenska serietecknare, och boken går att beställa på de vanliga ställen, som exempelvis Adlibris eller Bokus.

Och sen, innehållet:

Med så pass många olika röster som det handlar om här är innehållet förstås väldigt spretigt. Utformningen varierar från enstaka skämtrutor till längre regelrätta serier på några sidor; innehållet kan vara enkla politiska poänger, fabler om miljön, en kort sf-historia à la gamla amerikanska underground-tidningen Slow Death (som även den via skräck- och sf-serier predikade för en bättre miljöpolitik), eller bara ren information om vad som händer med miljön.

Serier för klimatet - Svedjeholm

Första sidan av en av Svedjeholms serier

Och givetvis med varierande framgång, precis som det ska vara i antologier. Själv gillar jag bäst, både som serier och som budskapsbärare, de lite längre serierna. Att göra singelrutor med skämt som dessutom ska ha ett budskap är oerhört svårt; det blir lätt alltför övertydligt och/eller allt för lättköpta poänger.

Men med lite mer plats att breda ut sig blir det bättre, och det går att få lite mer nyanser i bilderna. Pinsamt nog måste jag säga att Malin Svedjeholms serier (hon har med en bunt här, i olika stilar och olika längder) är bland de absolut bästa här, både roliga och effektiva som propaganda; pinsamt för att det är lite fräckt av redaktören att både vara så flitig och att vara så bra ;-)

Det finns såklart andra bra serier här med. Karin Hjalmarssons bildsvit med mun+träd bryter av bra mot resten i sitt allvar och annorlunda tonfall, och hennes serie om djurbruk är rolig i sin absurdism, Jenny Hannulas vardagsberättelse är kul och en bra skildring av hur det här med att vara snäll mot miljön i vardagslivet inte är så himla lätt och Nicolas Krizans avslutande serie just en bra avslutning, i hoppfull ton.

Serier för klimatet - Hjalmarsson

Hjalmarsson

Propagandan ja… Vi reagerar nog alla olika på propaganda och för egen märker jag att ett aggressivt tonfall där någon talar om för mig hur fel jag har och hur fel jag gör inte fungerar så värst bra; ett oresonligt och oförlåtande tonfall gör bara att det blir svårare att ta åt sig eventuellt vettiga argument som kanske finns. Nu är det inte många sådana serier som finns här men någon enstaka sida drar åt det hållet.

Däremot fungerar det bättre (återigen, för mig) när serien antingen är mer subtil, utan att den skriver mig på näsan vad som är Rätt och vad som är Fel; redan nämnda Hjalmarssons djurserie är ett bra exempel. Eller om serien är mer vardagsnära och sprallig, som Svedjeholms och Hannulas serier, när budskapet är tydligt men där det framförs med lättsam humor, det allvarliga ämnet till trots. Lyckad humor är bra!

Serier för klimatet - Hannula

Första sidan av Hannulas serie

Och så finns det serier som Yvette Gustafssons som inte bekymrar sig om att försöka övertala läsaren att vi måste tänka mer på miljön utan istället tar det för givet och istället fokuserar på att förklara konkreta saker man kan göra själv, för att hjälpa till, alltså en bruksanvisning utan pekpinnar. Enkelt men effektivt; man ska inte underskatta effekten av att istället för att gå i polemik för att främja sin sak så tar man och utgår från att man har rätt och fortsätter därifrån :-)

Så över lag lyckas Serier för klimatet bra med sitt mål. Det är alltid knepigt med att få antologier att kännas som en helgjuten bok, och det gör väl i ärlighetens namn inte den här heller, men det tydliga temat för boken gör att de olika infallsvinklarna faktiskt känns ganska passande. Att sen olika läsare kommer tycka bra om (eller inte alls tycka om) olika serier är jag övertygad om, och konstigt vore det annars!

 

PS. Känns alltid skumt att skriva till exempel ”Svedjeholm” om någon som jag åtminstone känner lite grann. Men jag bestämde mig nu en gång för alla när jag första gången recenserade en serie av en person jag var bekant med att jag skulle hålla mig till efternamnet (eller artistnamnet), och på den vägen är det! DS.

Piano-genier & Odöda

Postat den

Lägesstatus

Senaste veckan har så gott som all ledig tid gått åt till programmering; en app jag använder mer än alla andra verkade krångla, och lite googlande visade att support för appen upphört den 31 december 2015. Kris och panik! Så det var inte mycket annat att göra än att skriva en egen ersättning för den, och det är vad jag pysslat med i en vecka, drygt.

Följdverkan

Jag har visserligen hunnit läsa lite mellan datorsittningarna, men jag har inte hunnit skriva någonting här (som synes).

Åtgärdspaket

  1. Avsluta app-programmeringen
  2. Slappa
  3. Läsa någonting bra
  4. Skriva om detta någonting bra

Just nu är punkt 1 nästan klar (återstår hjälpsidor & en smula polish, sen åker appen upp på AppStore), och 2-4 borde följa snart efter.

Men tills dess tänkte jag klämma in några mycket korta meningar om två serier jag ändå hunnit med :-)

Piano-genier

Dvs, Makoto Isshikis serie Piano no mori (”Pianoskogen”, om min blygsamma japanska fungerar), en 26 volymer lång serie om två pianospelande ynglingar: Kai, en naturbegåvning från samhällets understa skikt, och Shuhei, som kommer från de översta skiktet med en far som är världsberömd pianist.

Serien börjar med att de två som små (gissningsvis runt 7 år) av en slump lär känna varandra. De blir bästisar, och Shuhei upptäcker genast Kais inneboende talang, en talang som (antagligen) är så mycket större än Shuheis, och Kai älskar dessutom pianot medan Shuhei mer ser det som en plikt att spela. Men Kais kärlek till pianot gör att även Shuhei börjar känna att han vill kunna spela som Kai, att kunna väcka samma känslor hos åhörarna som Kai gör.

Men medan Kais vänskap med Shuhei är villkors- och gränslös är Shuehi mer kluven: Han gillar Kai men är samtidigt frustrerad över hur mycket bättre han anser Kais musicerande är. Att tävlingsvärlden (för båda är med i tävlingar för pianister) inte uppskattar Kai lika mycket eftersom han spelar alltför mycket efter sitt eget hjärta istället för strikt enligt noterna hjälper inte; Shuhei ser Kai som ett (kanske) ouppnåeligt mål.

Piano no mori - Kai & Shuhei

När serien senare hoppar flera år framåt i tiden, till Kai och Shuheis ynglingaår, har ingen av huvudpersonernas känslor ändrats: Kai har inte synts till på länge och Shuhei vet inte vad Kai hållit på med, men när den stora internationella Chopin-tävlingen går av stapeln i Polen möts de två igen…

Det som gör Piano no mori bra är Shuhei. Kais karaktär är visserligen rolig att läsa om, men den känns definitivt klichéartad: Underbarnet som trots de sociala hindren och mot alla odds visar sig vara ett geni, och att hans pianospel just är så bra på att väcka känslor hos lyssnare är liksom självklart. Men Shuhei är mer komplicerad, mer intressant att följa. Hans mindervärdeskomplex visavi Kai är stort, men kanske inte ens rättfärdigat; att Kais musik är glimrande och medryckande motsvaras av att Shuheis är meditativt och lugnande. Och skildringen av hur splittrad Shuhei är när det gäller Kai är välgjord, och samma gäller den komplicerade relationen som Shuhei har till sin far, en snäll och välmenande man som förstår exakt hur Shuhei tänker när det gäller Kai och som också vet att det är någonting som Shuhei måste lösa på egen hand.

Så välgjord underhållning, plus den sedvanliga skickligheten när det gäller sådana här serier vad gäller att skildra spänningen i tävlingen; jag vet inte hur det kommer att sluta men är mycket nyfiken eftersom den engelska scanlationen bara har kommit till volym 20, hittills :-)

Odöda

35 nummer (hittills) av något som närmast kan beskrivas som en amerikansk version av John Ajvide Lindqvists Hanteringen av de odöda, någon? I så fall kanske Tim Seeley (manus) och Mike Nortons (teckningar) Revival är någonting för er. Här skildras vad som händer efter att de som dött en specifik dag i den lilla staden Wausau i Wisconsin visar sig vara levande igen. Och inte bara det, de kan dessutom inte längre dö om de inte mer eller mindre helt förstörs, kroppsligen.

Men zombies är det inte frågan om för de här människorna är på ytan exakt som de var innan så de flesta anhöriga ser det som ett mirakel, ett ingripande från Gud, som gjort att deras nära och kära kommit åter. Det finns dock andra som inte bryr sig om det eventuella miraklet utan istället ser det som en chans till odödlighet: Om de här människorna kom tillbaka efter döden borde det finnas något sätt för andra att göra samma sak. Och när det gäller odödlighet skyr man inga medel. Samtidigt börjar det i skogen runt staden samlas underliga gula monsterliknande varelser som verkar dras till de återuppståndna…

Revival - flykt

Det finns en hel del bra saker med Revival, där framförallt själva grundidén känns lovande. Och en del suggestiva scener finns också, när det oförklarliga som hänt skymtar förbi. Men tyvärr drunknar de goda delarna oftast under det som inte är bra. Seeley försöker trycka in alldeles för mycket handling: Libertarianska terrorister, en drös mordplaner, indiansk mystik, CIA-konspirationer, kristna fanatiker, en alldeles förskräckligt generisk polisthriller, osv. Det känns närmast som om han inte litar på grundidén och sen slänger in allt man kan tänka sig i hopp om att någonting visar sig fungera. Plus att han har förtvivlat svårt att avsluta bihandlingar så efter ett tag håller alla dessa olika handlingar på parallellt, utan något slut i sikte.

Och Nortons teckningar är inte heller de mest spännande utan ser rätt tråkiga ut, som alltför många moderna amerikanska spänningsserier (typ Morning Glories): En glättig realism, utan personlighet.

Så om jag nu tycker det är så mycket som är dåligt och alltför genetiskt i Revival, varför skriva om den överhuvudtaget?

För de där suggestiva scenernas skull, förstås, de som med långa mellanrum dyker upp. Om någon hade strykt allt ovidkommande jox och behållit grunden i serien så hade det här kunnat blivit riktigt intressant. Plus, såklart, att man hittat en intressantare tecknare ;-)

Aama – You Will Be Glorious, My Daughter

Postat den

Aama 4 - cover

Det tog sisådär två år men en eloge till förlaget SelfMadeHero; att översätta en serie som Frederik Peeters 4 böcker långa science fiction-serie Aama till engelska är inte precis någonting som händer varje dag. Visst översätts det en hel del serier från det europeiska fastlandet till engelska nuförtiden, men det här är ändå en udda fågel: Den science fiction som översätts är mestadels lite enklare, lite mer äventyrsinriktad än den Aama.

För Aama är långt från serier som exempelvis Linda och Valentin. Inte teckningsmässigt egentligen, den franska traditionen syns tydligt här med, men manuset är betydligt mer åt det mystiks hållet. Om man ska ta en jämförelse med klassisk science fiction-litteratur är Aama den nya vågen, eller Arthur C Clarke när han drar åt mystiken (hans fiction är antingen extremt realistisk inriktad eller med stora inslag av mystik (och jag tycker det senare är hans starka sida)); i filmväg är det Tarkovskijs Solaris som jag omedelbart kommer tänka på.

Och just Solaris jämförde jag serien med redan efter att ha läst första volymen. Den känslan sitter i, men där filmen blir mer och mer oklar om vad som egentligen pågår allteftersom klarnar handlingen desto mer när jag läser de tre följande Aama-volymerna, och efter den avslutande, You Will Be Glorious, My Daughter, har jag full koll på handlingen. Vilket inte innebär att det inte handlar om mystik, bara att det är en mystik som går att förstå, åtminstone ytligt sett (de mer och mer förekommande hallucinatoriska visionerna däremot…).

Hm, okej, nu har jag varit väldigt vag och oklar själv vad gäller serien. Lite mer tydlig info kanske, om vad som händer efter redan recenserade volym 1?

Tja, forskningsgruppen som befunnit sig i ofrivillig exil under de senaste 5 åren har inte varit overksamma. Den planerade stora testen av Aama har redan startats, trots protester från några av forskarna som var oroliga över att man inte visste vad man egentligen höll på med. För att ta reda på hur det gått ger sig Verloc, hans bror, den lilla flickan och några andra iväg på en vandring till testplatsen. Men redan på vägen dit märker man att någonting skett: Den föregivet livlösa planeten kryllar av underliga livsformer, halvt biologiska, halvt elektroniska, och ju närmare man kommer epicentrum desto mer avancerade blir de, och dessutom verkar det som om någonting kan påverka människornas verklighetsuppfattning…

Så en vandring mot mysteriets centrum, mot mörkrets hjärta, med andra ord, ett klassiskt upplägg och väl hanterat av Peeters. Skildringen sker i tre tidsplan samtidigt: Nutid, där Verloc tillsammans med roboten/gorillan Churchill vandra tillbaka från detta okända centrum och medelst sin dagbok försöker återfå minnet av vad som egentligen hände; scener som skildrar vad samma dagbok berättar; återblickar till Verlocs tidigare liv. Plus, som nämnts, visioner som kan ske under vilket som helst av tidsplanen, så det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att hänga med.

Aama 4 - Lilja

Teckningsmässigt ser det bra ut, precis som i första volymen, men jag instämmer med mig själv att lika bra som Peeters teckningar i den fantastiska serien Koma är det inte, därtill är figurteckningen lite för platt. Liksom färgsättningen som jag tror skulle mått bra av mer energi, mer vildsinthet, speciellt på de hallucinatoriska sidorna; eftersom färgerna håller sig till samma stil hela tiden känns inte skillnaden mellan den realistiska vandringen och visionerna lika drastisk som jag skulle velat.

Och det är en känsla serien igenom egentligen: Peeters siktar mycket högt, men når inte riktigt målet. Hantverksmässigt är det finfint, och han har en genuin känsla för science fiction, men pricken över i saknas. Eller, för att uttrycka mig med sf-termer: Sense of wonder = här och där, tveklöst, men lite för lite med tanke på seriens karaktär.

Men det är en bra serie, inte tu tal om annat, och en serie av ett ovanligt slag. Science fiction-serier som satsar på det visionära och mystiska brukar (liksom sf-litteratur av samma slag) ofta ha svårt med att få handlingen att hålla ihop, och ärligt talat ignorerar de oftast handlingen helt och hållet; tänk Druillets serier, till exempel. Jag har ändå sedan jag först stötte på några av Clarkes romaner åt det här hållet (japp, nu nämner jag honom igen för det finns saker i Aama som omedelbart leder tankarna till en del av hans produktion, men jag tänker inte säga vad ;-) ) insett att jag gillar mysticism där det också finns en redig tanke, där blandningen av klarhet och oklarhet är själva poängen. Antagligen för att jag själv är synnerligen ointresserad av mysticism i verkliga livet uppskattar jag författare som klarar av att skildra detsamma med ett sinne för logik. Eller hur jag nu ska förklara det :-)

Snobben: Nu på svenska, igen

Postat den

Idag, en bok från förlaget Cobolt som jag fick redan innan jul men som jag inte hunnit läsa förrän nu: Snobben – Det bästa från 1950-1959. Innehållet är (inte överraskande med tanke på titeln) ett urval av Charles M Schulz Snobben-strippar från seriens första decennium. Och ett rikligt urval är det, motsvarande ungefär en dryg femtedel av alla stripparna från perioden.

Vad ska jag säga om Snobben som inte redan sagts? Det är en av mina absoluta favoriter; jag tycker serien är som bäst på 60-talet, men 50-talet är inte illa det heller. Här får vi se hur alla karaktärerna utvecklas:

  • Karl, som redan från början har ungefär samma personlighet som senare, även om de andra barnen i början tycker mer aktivt illa om honom för att senare mer tycka synd om honom eftersom han är en så stor förlorare.
  • Gullan, som efter några år utvecklas till den suveränt odrägliga person hon är känd som.
  • Linus, från början bara en lillebror till Gullan utan speciella särdrag, men relativt snart efter sin introduktion dyker hans snuttefilt upp, och han börjar också lära sig hur man ska hantera en storasyster som Gullan.
  • Snobben, initialt mest en vanlig valp, men snart börjar hans egensinne framträda och han blir mer självständig.
  • Leonard, mycket yngre än Karl och Gullan när han introduceras, men han växer snabbt ikapp dem och när han börjar spela piano börjar också Gullan bli intresserad av honom.

Andra, som Karls lillasyster Sally, dyker upp så pass sent på 50-talet att de inte hinner skaffa sig personligheter i den här boken. Och även de nämnda, som hinner hitta sig själv innan 60-talet bryter in, tar några år på sig innan personligheterna satt sig ordentligt. De åren, de första i serien, är i mitt tycke några av de svagare i serien. Det finns en del förträffliga strippar redan mycket tidigt, som den här, den andra i ordningen (den första ser man alltid när det skrivs om Snobben så jag tänkte som omväxling visa denna):

Snobben 1950-1959 - stripp 2

En inte precis sockersöt och oförarglig skildring av barn, till skillnad från de flesta andra serier vid den här tiden ;-)

Men jag saknar ändå de personlighetsbaserade skämten/stripparna, för det är det som Schulz är allra bäst på. När jag som läsare lärt känna karaktärerna fungerar skämten så mycket bättre; en rolig historia blir så mycket intressantare när det förutom det ytliga skämtet också finns mer att hämta för en trogen läsare.

Ta exempelvis den går strippen från 9:e mars 1956, där Bettan beskriver för Karl vilka brister han har:

Snobben 1950-1959 - Bettans kritik

Skoj, javisst, men Bettan är en karaktär som aldrig får en egen personlighet; hon dyker upp ibland när det behövs en generisk flicka i serien, som här. Vem hon är spelar ingen roll eftersom skämtet helt fokuserar på Karl.

Jämför med den senare strippen från 27:e december 1959 när Gullan ska göra samma sak:

Snobben 1950-1959 - Gullans kritik

Förutom att skämtet är bättre berättat den här gången (som exempelvis tack vare Karls ansiktsuttryck i de två sista rutorna) har vi nu också Gullan i rollen av felfinnare. Och det är en roll som gjord för Gullan: Övertygad om sin egen förträfflighet pekar hon gärna ut alla fel hos andra, och det går inte heller att frigöra sig för misstanken att hon så gärna pekar ut dessa fel just hos Karl eftersom hon vet hur mycket han kommer ta åt sig. För jag vet att Gullan har en personlighet som gör att hon älskar att vinna, att visa hur mycket bättre hon behärskar världen än andra.

Så tack vare Gullans intressantare personlighet blir skämtet så mycket bättre; det är inte bara Karls hopplösa person som skämtet inkluderar, utan också Gullans smått arroganta. Och det här älskar jag med Schulz när han är som bäst, hur scenerna intas av just de personer som passar bäst. Många andra skämttecknare har såklart ett persongalleri som gör att om man till exempel har ett skämt som kräver en rätt korkad person så finns en sådan (Nollan i Knasen, Långben i Musse Pigg, …), men Schulz styrka är att hans strippar under de bästa åren inte bara innehåller ett skämt utan det är också vem som berättar det och hur andra reagerar på det som gör dem så bra. Ofta känns det som om där andra skulle avslutat strippen med en ruta fortsätter Schulz en ruta till, för att också visa efterverkningarna. Som i Gullan-strippen härovan, där den näst sista rutan skulle kunnat varit den sista eftersom grundskämtet, gungbrädan med Karls förtjänster och brister, redan är berättat.

Det är kul att Snobben nu finns på svenska i bokformat igen, det var ett tag sen sist. Jag måste också säga att jag tycker det känns lite underligt att läsa Snobben på svenska; det här är den första serien jag själv läste på engelska så för mig sitter till exempel de engelska namnen på personerna i ryggmärgen, medan de svenska känns som handlade de om helt andra barn (jag hoppas jag fått de svenska rätt när jag skriver här, ryggmärgsreflexerna till trots…). Det tog ett tag för mig att komma över, men det gick!

Ett bra urval av de första åren av en av världens bästa serier genom tiderna går inte av för hackor. Och om det kommer en andra volym med serier från 60-talet, då blir det ännu bättre (Peppiga Pia/Maja-kombon och Sally är nog mina favoriter i serien) :-)

Kairos 3

Postat den

Kairos 3 - cover

Äntligen så dök den up, den tredje delen av Ulysse Malassagnes Kairos; jag hade börjat bli en smula orolig eftersom den engelska fanöversättningen av del 1 och 2 kom ut så snabbt efter den franska utgåvan medan det är ett år sedan den här delen kom ut, och det är inte så ovanligt att scanlationer överges innan alla originalalbum översatts.

När den andra delen slutade hade Nills precis flytt ur sin fångenskap och var på väg mot slottet där Anaëlle finns, i spetsen på en revolution. Mer än så behövs egentligen inte sägas för den extremt höga farten från de tidigare böckerna fortsätter här. Kairos 1-3 består av tjugo sidor introduktion, varpå action av högsta klass tar vid (med enstaka lugnare sidor); handlingen är mycket enkel och mycket rakt på sak, och Malassagnes animationskunskaper fortsätter att glänsa med sida upp och sida ner med rörelse, framförallt Nills som i princip böckerna igenom rör sig framåt, ständigt rusande mot sitt mål med en dåres envishet.

Kairos 3 - Nills vs mother

Och om det varit allt, dvs om Malassagnes teckningar hade varit behållningen av serien, hade den fått med beröm godkänt för så underhållande är det att se dem. Men precis som med hans bok Jade finns det mer att hämta, för liksom den senare kändes som en lektion i hur man ger tyngd till en typisk fransk äventyrsserie är det här en lektion i hur man kan använda fantasygenren för någonting mer än ”bara” ren underhållning.

Egentligen påminner den en del om Trondheim/Sfars Dungeon. Dungeon är på ytan komisk fantasy men med rikliga mängder stort allvar, rentav tragedi, medan Kairos på ytan är allvarlig fantasy men med ett skulle jag närmast säga relationspolitiskt innehåll. Och det som gör att båda serierna fungerar så bra är att de båda uppenbart respekterar genren; här är det inte fråga om någon som klistrar på lite genreattiraljer för att sedan använda genren för att framföra sitt Mycket Viktiga Budskap, för alla de inblandade serieskaparna är uppenbarligen själva fans av genren och vet vad som fungerar i den.

Men egentligen känns det onödigt att spilla mer tid på att beskriva serien: jag har redan tidigare rosat den och det gör jag nu också, med tillägget att avslutningen inte riktigt var vad jag trott efter att ha läst den första delen, men däremot matchar mina förändrade förväntningar efter att ha läst Jade (som visade att Malassagne har full koll på manusskrivandet också). Läs den själv istället, och sen önskar jag att Malassagne börjar ges ut officiellt på engelska snart för jag vill väldigt gärna ha den här serien i pappersformat!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 222 andra följare