Kategoriarkiv: Serier

Serier

Gott och blandat 10: Manga mania

Postat den

Den där stora manga-vågen i USA runt millenieskiftet (och för den delen även här i Sverige, lite senare) som resulterade i en krasch där stora utgivare som Tokyopop mer eller mindre upphörde att existera känns som om den är här igen. För mig som oftast läser manga digitalt finns det så många nya översättningar att det är extremt svåröverskådligt; att det handlar om digital utgivning gör det snäppet värre eftersom jag tycker det är enklare att skumma igenom en fysisk bok för att få ett hum om serien än med hjälp av ett par exempelsidor på nätet.

Så förlag som Kodansha och Seven Seas Entertainment fullkomligt vräker ur sig nya serier (Kodansha oftast med högre snittkvalité medan Seven Seas kan råka ha de udda pärlorna) och jag gör mitt bästa för att hänga med. Men precis som med den förra explosionen i manga på engelska finns det mycket skräp bland nyheterna, så det gäller att inte ge upp!

Och därmed dags för en genomgång av vad jag grävt upp; jag ska försöka att hålla mig mycket kort vad gäller det som inte är värda fler ord 🙂 I den ordning jag läst dem:

Can You Just Die, My Darling? av Sousou Sakakibara: Skräck/Thriller om hur en infektion får människor att drabbas av en oemotståndlig impuls att döda den de älskar. En hel del gore, en hel del naket, en hel del tråkigt; en ganska typisk manga i genren blanda extremt våld med cheesecake. Det går att göra bra men Sakakibara känns bara tröttsam när handlingen rivstartar utan att jag fått minsta chans att hinna bry mig om karaktärerna ifråga. Inte helt usel, som i de flesta japanska serier finns en grundläggande kompetens i hur man gör serier, men bara de som verkligen gillar den här typen av serier har en anledning att provläsa.

Can You Just Die, My Darling v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Beware the Kamiki Brothers! av Yuji Onda: Romantik uppstår när Irohas mamma gifter om sig och de två bröderna Kamiki flyttar in. Tyvärr är huvudpersonen Iroha helt utan personliga egenskaper så hur kampen mellan den arroganta äldre och den barnsliga yngre brodern som båda snabbt (alltför snabbt; återigen en serie som stressar alldeles för mycket i sina försök att introducera huvudhandlingen) faller för henne avlöper känns inte intressant. Det är någon vecka eller två sedan jag läste den här och jag hade stora problem att komma ihåg vad som hände…

Beware the Kamiki Brothers! v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Blue av Kiriko Nananan: En serie av ett helt annat slag än resten av dagens serier, med ett betydligt mer konstnärligt ambitiöst upplägg och avslutad i en volym. Två tonåringar, Masami och Kayako, gör trevande försök att lära känna varandra, trots att båda är extremt tillbakadragna av olika anledningar, och efter ett tag inser de att känslorna övergått i kärlek. Jag älskar teckningarna med den extrema kontrasten, och jag uppskattar manusets ambitioner som tacklar svåra ämnen, men tyvärr brister det i läsbarheten. Eller åtminstone brister min läsförståelse för den här serien var svår att hänga med i, både på grund av textens oklarheter och de (som sagt mycket snygga) teckningarna där det är väldigt svårt att särskilja personer. Så värd en titt, men läs den mer som poesi där stämning och tillfälliga känslor är viktigare än en tydlig handling.

Blue

Please Tell Me! Galko-chan av Kenya Suzuki: En serie som jag tycker mycket bättre om än jag kanske borde. Ursprungligen en webbserie med korta episoder à några sidor som senare förärats med fysisk utgåva är det en mycket enkel komedi om Galko, den storbystade huvudpersonen, och hennes mer eller mindre udda skolkamrater. Den stora bysten poängteras och kommenteras ofta i teckningarna (som ser ut som vore de gjorde med kulspetspenna) men på något sätt känns det ändå aldrig som om serien går över gränsen, trots att (kanske väl) många episoder handlar om sex & kroppar; den behandlar sina karaktärer med respekt och med kärleksfullhet trots deras ofta klichéartade utseenden. Små charmiga marginalkommentarer gör också sitt till, både för att göra läsningen ännu bättre och för att det ska kännas som en serie som är betydligt matigare / sida än många andra japanska serier. Jag hade roligt när jag läste, och jag gillade alla personerna  🙂

Please Tell Me! Galko-chan

CITY av Keiichi Arawi: En till komedi, och en till lyckad sådan. Arawi är mest känd för sin serie Nichijou / My Ordinary Life, en serie som jag kommer ihåg att jag gjorde ett halvhjärtat försök med för en tid sedan men som jag inte fastnade för då. Jag borde nog göra ett till försök för jag gillade humorn i den här boken som skildrar en liten stad och dess invånare. I början verkar kapitlen fristående men efterhand börjar man känna igen personer när deras historier vävs samman, och det finns en stillsam, smått absurd humor som jag gillar skarpt. Jag är inte helt säker på om tonläget kommer kännas påklistrat i längden, och kanske var det därför jag inte läste mer av Nichijou, men det kan lika gärna vara att jag gav upp för tidigt för det tar ett tag innan effekten av hur de slingrande manustrådarna interagerar ger full effekt.

CITY v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Chihayafuru av Yuki Suetsugu: Jag har läst tävlingsmanga som handlar om fotboll, amerikansk fotboll, cykling, baseboll, boxning, simning, Go, mahjong, med mera, med mera, och i inget fall har det avgörande för vad jag tyckt om serien varit vad tävlingen handlat om. Jag menar, en serie som Kaiji lyckas till och med få sten-sax-påse att bli hur spännande som helst! Så någonting säger det nog om serien som sådan att jag aldrig lyckades komma över min känsla av att tävla i Hyakunin Isshu karuta verkade smått löjligt. Jag skulle så gärna tycka bra om serien som för en gångs skull har en kvinnlig huvudrollsinnehaverska, men tyvärr fångade den mig aldrig. Jag kanske läser någon volym eller två till för att se om det blir mer spännande framöver att följa hur det går för Chihaya Ayases kamp för att bli bättre på att memorera 100 dikters introduktion och sedan snabbt försöka lokalisera tillhörande kort men jag är skeptisk.

Chihayafuru

Crisis Girls av Hiroaki Yoshikawa: Om man gillar att se en småhumoristisk variant av hur en mycket liten nekromantiker-flicka  slåss mot bisarra monster som gigantiska pingviner, chihuahuor som konspirerar för att krossa mänskligheten, och liknande fiender kan man alltid ge Crisis Girls en chans, men i annat fall kan man skippa den här serien för mer originell än det jag skrivit är den inte. Den försöker desperat vara rolig och udda men faller hela tiden tillbaka i de mönster som alla som läst liknande serier förut redan sett, och utan att ha karaktärer som lyfter den.

Crisis Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Living-Room Matsunaga-san av Keiko Iwashita: Det finns många romantiska serier om hur ändrade familjeförhållanden gör att någon plötsligt tvingas bo ihop med nya människor, och hur det leder till kärlek. Ibland flyttar någon in, som Kamiki-bröderna ovan, ibland flyttar huvudpersonen själv, som här då den unga Meeko plötsligt finner sig boendes i sin morbrors kollektivfastighet som är fyllt med weirdos. Seriegenren lever och dör med hur intressanta människorna är, och Iwashitas version får godkänt; det finns bättre versioner, men jag tycker han lyckas bra med vinkeln där Meeko är betydligt yngre än sina sambos och hur hon kämpar med att verka vuxen, alltmedan de andra känner sig ansvariga för henne i sin tur. Plus för doserna av humor, minus om hon verkligen blir kär/tillsammans med någon av dem eftersom serien fungerar klart bäst i friktionen mellan de vuxna arbetande och den bara på gränsen till vuxen varande Meeko.

Living-Room Matsunaga-san v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Dragon Half av Ryūsuke Mita: En mycket lättviktig fantasy-komedi om Mink, hälften drake, hälften människa, och hennes jakt på någonting som kan göra henne helt till människa eftersom hon tycker det är pinsamt med svans och horn. Så det finns en övergripande handling men serien går mest ut på att driva gäck med klichéer från manga, anime och rollspel vad gäller fantasy. Som den man Mink hoppas ska falla för henne om hon blir en människa, en man med det mycket seriösa namnet Dick Saucer… Serien är smårolig och jag kan faktiskt tänka mig att läsa fler volymer, en tråkig eftermiddag, men de parodiska inslagen gör att det i längden blir svårt att bry sig om Mink och hennes vänner, så mer än putslustiga kapitel som jag snabbt glömmer bort blir det inte. Fan service finns det också gott om, även om Mitas teckningar framförallt i början nog är mer amatörmässiga än jag någonsin sett i andra översatta serier från Japan vilket gör att det kan se rejält konstigt ut. Jag kan inte låta bli att tänka på My Sweet Alien, en annan komisk serie med fantastiska inslag och en hel del naket, som gör allt Dragon Half gör men mycket bättre.

Dragon Half

The Dungeon of Black Company av Youhei Yasumura: Den klassiska dungeonen presenteras här i dess roll som företag när Kinji, en man som just förverkligat sitt livs dröm i och med att han tjänat tillräckligt mycket pengar för att slöa resten av livet, plötsligt transporteras dit. Utan pengar måste han först jobba för en löjligt låg lön i gruvorna, men han börjar sedan utnyttja sitt kunnande om hur man hänsynslöst utnyttjar systemet för att få makt. Med andra ord, ytterligare en serie bland alla från Seven Seas som tar upp klassiska rollspelsmiljöer från nya synvinklar. Låter roligare än den är eftersom serien lider en allvarlig brist på sympatiska personer; konceptet är inte illa men genomförandet är trist, tyvärr.

The Dungeon of Black Company

Himouto! Umaru-chan av Sankaku Head: Mer parodi vankas här, närmare bestämt en parodi på den perfekta kvinnliga studenten som är gudabenådat skicklig i allt hon företar sig, och med ett matchande utseende. Umaru Doma är allt detta i skolan, men så fort hon kommer innanför dörren till lägenheten hon bor i tillsammans med sin hårt prövade bror degenererar hon till en första klassens parasit: Hon äter och dricker bara snacks, hon städar aldrig, hon pressar brodern till att serva henne i allt. Sankaku Head (en del mangatecknar-namn är mer uppenbara pseudonymer än andra…) utnyttjar den i många manga vanliga tekniken med tvära kast i teckningarna där det är helt normalt att vanligtvis realistiskt tecknade personer temporärt ersätts av chibi-versioner till att ge Umaru helt olika utseende beroende på hennes mode medan alla andra konsekvent tecknas i den realistiska stilen. Onekligen består serien av ett enda skämt som hamras in gång på gång, men till en volym räcker det gott. Fler däremot…

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Lovesick Ellie av Fujimomo: Mer romantik, och romantik som jag gillade att läsa. Här är plotten att ingen någonsin lagt märke till huvudpersonen Eriko under hennes skoltid, och själv ägnar hon mycket tid åt att fantisera om att vara kär och att lägga upp fantasierna på Twitter under pseudonymen ”Lovesick Ellie”. Givetvis finns en underskön kille i klassen, Akira, och lika givetvis blir han (motvilligt, eftersom han har dåliga erfarenheter av att öppna upp sig för människor) intresserad av henne. Så inga nyheter i handlingen, men Eriko är tillräckligt intressant för att jag ska läsa vidare. Hennes längtan efter Akira är så påtaglig och skildrad utan förskönande omskrivningar och det känns uppfriskande; många kärleksserier kan kännas lite kyliga ibland men det är inget problem här. Sen är det iofs lite konstigt att både Eriko och andra i serien tycker att hon är så ”pervers” i sina tweets, med tanke på hur oskyldiga de är i mina ögon 😉

Lovesick Ellie v03 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Heaven’s Design Team av Tarako (teckningar) & Hebi-Zou/Tsuta Suzuki (manus): Här är en till av de där skumma konceptserierna som jag mer uppskattar för att de finns än för läsningen. En mestadels anonym samling människor/änglar (vissa försök till personskildring finns men de är minst sagt rudimentära) jobbar för Gud med att uppfylla alla hens önskningar om djur; hen är en smula lat och orkar inte designa alla själv, så istället kommer påbud från ovan (dvs i pratbubblor utan avsändare) som ”ett djur som kan äta löven högst upp i träden”, ”någonting urgulliga men samtidigt förfärande”, osv, och sen är det upp till gruppen att designa någonting passande. Det här är urtypen av en serie som jag är säker på gör sig alldeles förträffligt som följetong i en antologi: Varje kapitel är ett avslutat helt, och det finns egentligen ingen röd tråd mellan dem. Sammanfattat är det en serie som komiskt presenterar diverse underliga (verkliga) djur, inklusive faktarutor efter varje kapitel, och som samtidigt lär ut biologi, som till exempel varför en enhörning inte skulle kunna fungera i verkligheten. Intelligent design done right!

Heaven's Design Team v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Golosseum av Yasushi Baba: När jag läser om den här serien på Kodanshas hemsida står det att det är en ”…science-fiction-wrestling-political-parody action manga…” och det låter ju skoj, så det är synd att jag inte riktigt ser parodin i det hela utan mest ser en ultravåldsam serie om hur Ryssland med president Putinov i spetsen upptäckt ett medel som kan neutralisera alla vapen och som dessutom möjliggör en närmast ohämmad muskeltillväxt, med resultatet att strider numera består i muskelberg som sliter människor i stycken alternativt kampkonstnärer som gör sammalunda. Parodin är nog menad att bestå i själva det faktum att det i sig är möjligt med en Putinov som omger sig med tigrar han då och då sliter huvudet av, groteskt biffiga män och kvinnor som går lösa på varandra, och annat smått och gott, men för min del fungerar den parodin i ungefär en ruta (nämligen när jag först ser Putinov). Att teckningarna är så fula gör mig inte gladare. Så, nä.

Golosseum v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How to Treat Magical Beasts av Kaziya: Sista serie ut är, sorgligt nog, en dålig sådan, närmare bestämt en serie om hur man ska bota magiska djur i en oklar dåtid då magin håller på att ersättas av naturkunskap. Ett djur / kapitel avverkas/botas, interfolierat med diskussioner om magi vs vetenskap mellan veterinären (naturvetare men med viss kunskap om magi) och dennes lärjunge (magiker som behöver lära sig vad det innebär att vara en doktor). Helt utan glöd och helt utan personlighet är det här en serie jag läste idag men som jag kommer ha ytterst svårt att minnas imorgon, om jag nu inte skulle råka komma ihåg dess absoluta menlöshet.

How to Treat Magical Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Flest serier i en post hittills, och misstänker jag, flest ord också. Som synes så gott som enbart väldigt traditionella serier (med undantag av Blue), och som så ofta i de fallen hänger kvalitén på saker som personligheterna, humorn och de små saker som ändå (förhoppningsvis) särskiljer en serie från andra. Handling där spänningen beror på hur det kommer att gå lyser med sin frånvaro den här gången. Och som synes ganska lite om teckningarna och det är för att med några undantag (som jag skriver om) är teckningarna mycket typiska för serierna ifråga, och jag både tror och hoppas att exempelsidorna räcker för att ge en bra inblick i deras kvalitet 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Två av Trondheim: Maggie Garrisson & Infinity 8

Postat den

Lewis Trondheim är en mycket produktiv herre, och det mesta han är inblandad i brukar vara värt att läsa. Så ock dagens två serier där han står för manuset i den ena, Maggie Garrisson, och tillsammans med Zep har han också skrivit den andra, Infinity 8. En kort beskrivning av de båda:

Maggie Garrisson

Det här är en tre album lång berättelse tecknad av Stéphane Oiry om Maggie, en kvinna som precis fått ett nytt jobb som sekreterare till en privatdetektiv. Han visar sig vara tämligen värdelös och Maggie, som gillar att snoka i saker och lägga sig i, börjar själv ta på sig uppdrag. Men det står snart klart att hon tagit sig vatten över huvudet när saker tar en våldsammare vändning.

Maggie Garrisson - undersökning

Maggie Garrisson är en ovanlig deckare, om man ens kan kalla den för det eftersom det mer känns som ett grått vardagsdrama i ett regnigt och kallt England. Jakten på pengar är inte för drömmen om ett bättre liv utan snarare ett sätt att fly den allestädes närvarande tristessen; jag får aldrig intrycket av att någon av personerna ens tillfälligt är glada när de tror sig rika utan bara något mindre missbelåtna (om ens det).

Så en inte helt vanlig serie för den vanligen mer komiskt inriktade Trondheim. Men han känns igen i de små detaljerna, som den följsamma dialogen och hur den stackars huvudpersonen aldrig har kontroll över skeendet och istället hela tiden måste anpassa sig (ett berättarknep som också kan ses i till exempel bröderna Coens filmer). Även Oirys teckningar är mer dystra än de man vanligtvis ser i Trondheims serier.

Infinity 8

Nämnde jag att Trondheim är produktiv? Här har vi en ny serie med ett av hans sedvanligt ambitiösa upplägg: 8 album (som i sin tur alla består av tre serietidningar med cirka 32 sidor), alla med olika tecknare och med olika manusförfattare som han samarbetar med, och såsom varande en sf-serie kan han också leka med tiden, så alla album utspelas samtidigt men inte i samma tid. Dvs, gimmicken är ett rymdskepp, Infinity 8, där kaptenen kan reboota verkligheten men ändå minnas vad som hänt och som därigenom kan välja den optimala versionen. Med vissa begränsningar, som att det bara fungerar 8 timmar åt gången, och att det bara fungerar med ett mindre antal (typ 8) reboots per tidsperiod (så att hen kan hålla alla möjligheter i minnet för att sedan välja en). Problem uppstår under resan, och kaptenens speciella förmåga aktiveras…

Det jag har läst är den första boken, Infinity 8 – Love and Mummies (de översätts först i tidningsformat och sedan i samlade album; bok tvås (Back to the Führer) tidningar har precis börjat komma ut) där Zep, mest känd för sin serie Titeuf, är samarbetspartnern och där Dominique Bertail står för teckningarna. Trondheims humor firar triumfer med alla underliga varelser ombord på skeppet och deras interaktioner, och Bertails eleganta, stilrena teckningar med ett mode som närmast påminner om någonting från Det femte elementet gjorde att jag hade löjligt trevligt med boken.

Infinity 8 - bar

Egentligen är det inget storverk utan mer underhållning för stunden, men som de som läser den här bloggen regelbundet vet så är jag mycket svag för Trondheims speciella humor och hans tajming. Det är också kul att se i båda dagens serier att han kan skriva manus där tecknarna är en smula mer realistiskt sinnade än han själv; framförallt Maggie Garrisson är betydligt mer allvarlig än allt annat jag läst av honom.

Trondheim brukar onekligen spara sina allra bästa manus till de serier han tecknar själv, men dagens två böcker visar att även när han inte är i absolut toppform är han en av de allra bästa manusförfattarna vi har idag i serievärlden, och det är inte så pjåkigt 😉

Infinity 8 - undersökning

 

Orbital 2 – Nomader

Postat den

Orbital 2 - omslag

Förra årets utgåva av de första albumen av sf-serien Orbital har nu följts upp med bok nummer 2, Nomader, som samlar ihop album 3 & 4 av det franska originalet. Introduktionen av det galaktiska samfundet och huvudpersonerna är nu avklarade, men handlingen fortsätter att fokusera på hur människornas historik av krig och våldsamheter påverkar förhållandet till övriga varelser. Det mesta av serien utspelas på Jorden där ett diplomatiskt möte planeras, men utomjordiska inslag finns det gott om.

Och dessa inslag är de som driver plotten framåt: Några nomader dyker upp i närheten av den planerade mötesplatsen, och i deras spår börjar underliga saker hända vilket gör att xenofobiska tankar slår rot hos lokalbefolkningen. Men så helt enkelt som människor = rasister, utomjordingar = antirasister är det inte; lokalbefolkningen består i sin tur både av människor och utomjordingar som bott på Jorden många år.

Orbital - immigranter

Så en historia med aktuellt politiskt innehåll, förklätt till science fiction, blandat med mer storslagen space opera allteftersom undersökningarna om vad som egentligen pågår  leder ut i universum.

På det stora hela tycker jag den här boken är snäppet bättre än den första. Tack vare att bakgrundshistorien är avklarad kan manuset fokuserat på att driva handlingen framåt, samtidigt som vår insikt i vad som egentligen hände under de mörka åren på Jorden innan böckerna tar sin början fördjupas. Båda böckerna använder sig av en tempostegring där spänningen kontinuerligt ökar inför finalen, men här fungerar det ännu bättre, där de sista sidorna har en nästan kaotisk frenesi utan att tappa tråden. Inklusive en cliffhanger av klassiskt snitt 🙂

Det märks att Runberg (manusförfattaren) lägger mesta krutet på action snarare än på personskildringen, men även den senare får sin slängar med mer information om varför de båda agenterna agerar som de gör. Med en tydlig släng av Linda och Valentin, där den manliga agenten är mer stel och realpolitisk medan den kvinnliga (om det nu är rätt epitet, det är fortfarande oklart, men hittills är det huvudsakligen så Mezoke skildrats) mer drivs av en känsla för att göra det rätta, oavsett följderna.

Vad gäller Pellés teckningar fortsätter jag att uppskatta hans inte helt realistiska stil, en trevlig omväxling mot alltför många andra franska nutida äventyrsserier med deras trista fotorealistiska teckningar.

Och återigen, även om man redan har den här serien i den engelska översättningen så är den svenska överlägsen, med större storlek, bättre papper, och djupare färger. Själv har jag de engelska albumen 1-6 så jag hoppas på att kunna uppdatera även 5 & 6 när nästa svenska bok kommer ut, och 7:an har jag inte ens köpt eftersom jag så mycket hellre läser Orbital på svenska 🙂

Orbital - nanodjur

Det blir stressigt mot slutet för Caleb, Mezoke och de andra

Kan köpas hos bl.a.:

 

Blueberry: På den absoluta botten

Postat den

Så är Blueberry-utgivningen från Cobolt nu framme vid de album där vår huvudperson har nått den absoluta botten: Anklagad och dömd för att ha stulit sydstatsguldet som det föregående albumet handlade om sitter han nu i fängelset utan hopp om upprättelse. Och inte nog med att anklagelsen var falsk; fängelsets befälhavare är övertygad om att han vet var guldet gömts och utsätter honom därför för något som närmast är tortyr för att han ska avslöja var det finns.

Med andra ord, det är den Blueberry jag minns bäst som vi möter här. Skitig, avskydd av alla, och hela tiden beredd på att hugga tillbaka när tillfälle ges 🙂

Men givetvis kan han inte stanna i fängelset, och Charlier drar igång en komplicerad intrig som förutom sydstatsguldet inkluderar tågrån, lönnmördare, och politiska intriger på högsta nivå. Som en som gillar handling där det finns mer än bara en god och en ond sida uppskattar jag det när någon likt Charlier här har ett flertal parter, alla med sin egen agenda som avslöjas allteftersom.

Fredlös & Angel Face, de två första albumen i den här boken, handlar om Blueberrys rymning från fängelset och följderna därav. Framförallt Fredlös känns i mångt och mycket som en fortsättning på den föregående boken i stil och stämning, med ett manus som känns typiskt för Charlier med sin täta handling där Blueberry utan att vilja det dras in i en komplott mot president Grant.

Angel Face däremot känns nästan improviserad, och förordet beskriver det smått kaotiska förutsättningarna som gjorde att Giraud själv tog över författandet här och där. Jag kommer ihåg att när jag första gången läste albumet som liten tyckte jag det var rätt skumt, och när jag läser det nu som vuxen förstår jag precis varför: Istället för en tajt berättad historia där spänningen långsamt skruvas upp känns stora delar om ren komedi, som om de skrivits sida för sida utan någon större tanke på vad som ska hända härnäst. Och i en samling som den här känns det som ett uppfriskande brott mot den vanliga lunken med en inte helt seriös Blueberry som skämtar (utan den vanliga hårda undertonen) med personer han stöter ihop med, innan allvaret tar vid igen.

Blueberry i en temporär roll som brandsoldat i Angel Face

De följande två albumen, Knäckta näsan & Den långa marschen, hoppar framåt i tiden och fokuserar på Blueberrys liv bland apacherna ditt han flytt, och här är handlingen mer fokuserad igen. Och med tanke på vad jag skrivit om hur Charlier i de tidigare albumen behandlat indianerna (mkt kortfattat: goda intentioner, men inte alltid helt lyckat resultat) måste jag absolut påpeka att han här fortsätter den uppåtgående trenden. De av apacherna som spelar större roller ges här egna personligheter till skillnad från de mer klichéartade tidigare. Visst betyder det att jag nu istället irriterar mig en smula på skildringen av kvinnor (dvs Chini, indianskan Blueberry blir kär i), men trenden är rätt 🙂

Vad som också är bra är att den tidigare tendensen till skönmålning där det framstått som att den behandling som amerikanska staten utsatte indianerna för enbart var en följd av enstaka onda individer i armén nu så gott som försvunnit, när det blir uppenbart att det bästa resultatet som kan uppnås av Blueberrys kamp (så ja, det är fortfarande en utomståendes hjälp som behövs för att indianerna ska ha en chans) är en tillfällig paus i utrotningen, att kanske inte behöva flytta till det allra värsta reservatet utan istället stanna i ett något bättre.

Teckningsmässigt känns hela boken mycket präglad av Girauds science fiction-teckningar under pseudonymen Moebius, och då framförallt av serier som Arzach med de tunga färgerna och blandningen av rena linjer och rikliga skrafferingar. Snyggt som alltid, med andra ord! I övrigt kan jag påpeka något som också nämns i förordet, nämligen att Den långa marschen ser mycket annorlunda ut vad gäller sidornas layout i och med att Giraud började teckna helsidor istället för halvsidor som dittills huvudsakligen använt -> layouten är betydligt friare. De allra första sidorna med den nya stilen är inte helt lyckade och ser mer ut som vore de uppförstorade från något pocketformat, men sen blir det mycket bättre.

En helsida från Den långa marschen

En liten nackdel finns: Allteftersom Giraud tecknar i en friare stil börjar han också använda mer experimentella layouter med textbubblor som läcker mellan rutorna, och rutor som inte följer strikt på varandra i layouten. Det här syns redan innan Den långa marschen men blir ännu mer uttalat där, och det leder till att det faktiskt rätt ofta blir knepigt att hitta rätt läsordning för rutorna. Det är överraskande att en så skicklig tecknare som Giraud gör att det blir svårt för läsarna att hitta rätt; i hans SF-serier med dess ofta hallucinatoriska stämning gör det ingenting, men i en så prosaisk serie som Blueberry är det malplacerat. Ta de här två nedre halvsidorna från s 137respektive 138, från albumet Knäckta näsan, där närmast identisk rutlayout resulterar i olika läsordning; som synes har Giraud (eller någon redaktör) plitat dit pilar för att hjälpa till på den senare sidan:

Så sammanfattningsvis fortsätter den utmärkta underhållningen i de här albumen, och nu är det bara en volym kvar i den här återutgivningen innan allt som tidigare publicerats i albumformat på svenska återtryckts, dvs alla album skrivna av Charlier, och sedan kommer de för svenska läsare ”nya” serierna, dvs de som både skrevs och tecknades av Giraud. Något att se fram emot!

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 9: Mini-recensioner

Postat den

När det blir varmt samtidigt som jag hänger på sommarstället går mitt tempo ner sisådär 90%, och tröskeln för att börja skriva ett inlägg här känns meterhög. Bara om någon undrar över den lusiga frekvensen på recensioner alltså!

Men jag läser en del (även om det går långsammare med det också), så nu har jag en hel del som jag borde skriva om. Onekligen är rätt mycket av det inte så värst upphetsande, så för att rensa min lista på saker jag ska skriva om så blir det ett Gott och blandat-inlägg, med ovanligt korta omdömen och serier som inte förtjänar fler ord, antingen för att de inte är så värst bra (men kanske finns det någon som blir intresserad av någon av dem så därav orden) eller för att jag skrivit om dem förut. Jag har också läst några serier som förtjänar fler ord men de sparar jag till nästa inlägg (som blir av närhelst jag klättrat över den där meterhöga tröskeln nästa gång…). Så:

Love Vibes/Angel Nest/Body and Soul av Erica Sakurazawa: Diverse serier av den av många omtyckta josei-serieskaparen Sakurazawa. Hon gör serier som är smådeppiga, med smått självdestruktiva huvudrollsinnehavare som alla är kvinnor i 20–30-årsåldern med relationsproblem: Är det värt att stanna i ett destruktivt förhållande för att åtminstone ha någon? / Kan man lita på någon? / … Inte så dumt när jag känner för att läsa serier med en stor dos av ung livsleda, med karaktärer à la modeteckningar. Men själv är jag nog i längden mer för josei inriktade till lite äldre läsare, som Tokyo Tarareba Girls.

It’s Tokyo, Charlie Brown! av Vicki Scott (manus) & Paige Braddock (teckningar): Urk. Nyskapad licensierad Snobben-serie där alla åker till Tokyo för att vara med i en internationell baseball-turnering. Noll av Schulz humor/känslighet/värme, och smått pinsamt att de inte ens vågar visa de japanska motspelarna. Undvik!!!

Again!! av Mitsurou Kubo: Tidsresande vardagsberättelse där huvudpersonen samma dag som han tar examen av oförklarad anledning transporteras tre år tillbaka och börjar om skolan igen. Vid första försöket hamnade han snett från början och fick inga vänner alls, så nu tänker han försöka ändra det (när han väl inser vad som hänt). Småtrevlig men absolut inte omistlig komedi om hur en osocial person försöker bli social och hur han drar med andra i sitt förändringsförsök.

Top 10 Season 2 & Beyond the Farthest Precinct: Efter att Alan Moore skrivit Top 10 så tog bland annat tecknaren Zander Cannon över serien och två nya mini-serier producerades. Jag missade dem när de kom ut och ramlade nyligen över dem i digitalt format och tänkte att Jamen-varför-inte-prova? Fel av mig för det här är närmast oläsligt skräp. Inte för att Top 10 någonsin var mer än en (rejält) underhållande serie när Moore skrev den, men inte trodde jag att en så enkel och lättföljd formel, dvs superhjältar + polis-serie skulle gå att misslyckas med så till den milda grad.

Mermaid Project av Leo & Corine Jamar (manus) & Fred Simon (teckningar): Framtidsthriller där elakt multinationellt företag försöker framställa fungerande sjöjungfrur/män m h a genetisk manipulation. Som alltid med Leo ett tämligen torrt manus, men med lite mer liv än vanligt (som jag utgår Jamar stått för), och en okomplicerad handling fylld av klichéer. Men den är tydligt berättad och tecknad, och fungerar som bukfylla (eller vad jag nu ska kalla en så här enkel serie).

Cochlea & Eustachia av Hans Rickheit: Raka motsatsen mot Mermaid Project är det här en absurdistisk serie, nästan helt utan text, med hallucinatoriska teckningar som eventuellt berättar en historia, men som lika väl kan läsas som fria associationer, typ Jim Woodrings serie Frank. Jag gillar Rickheits teckningar och ibland även hur seriesidorna utvecklas med sin drömska logik, men personligen har jag ett begränsat intresse för den här sortens serier, oavsett hur skickligt gjorda de är. Men som omväxling till de flesta andra av dagens rätt fantasilösa serier, toppen!

One Week Friends av Matcha Hazuki: Mer serier från Japan med vardagsdrama/romantik/humor baserat på ett underligt inslag. Här är det flickan Kaori Fujimiya som varje vecka helt glömmer bort allt som har med vänner att göra medan saker hon lär sig i skolan osv stannar kvar i minnet. Så när klasskamraten Yūki Hase försöker bli hennes vän är det svårt: Varje måndag måste ha börja om igen och förlita sig på att Kaori har läst sin egen dagbok där hon skrivit om att han är hennes vän. Så Måndag hela veckan i något annan form och utspelande i Japan, alltså. Helt OK men när den ibland vågar utnyttja sitt tema lite mer än bara som humor märks det att serien skulle kunnat vara så mycket bättre om den bara vågat ta ut svängarna mer, istället för att använda minnesförlusten mer som en gimmick.

The Waters of Deadmoon av Adamov (manus) & Cothias (teckningar): En gammal fransk sf-serie från Heavy Metal som känns som urtypen av sådana, med dekadens i ett framtida Paris där världen drabbats av vattenbrist och numera styrs av den ene mer pervertade än den andra tyrannen. Det finns en slags trygghetskänsla i att läsa serier som så ihärdigt gör sitt bästa för att chockera på ett totalt förutsägbart sätt, men vidare bra är det egentligen inte. Å andra sidan är det inte heller uselt eftersom Adamov & Cothias iallafall har gjort så många liknande serier att hantverksskickligheten finns där, inklusive snitsiga teckningar. Men sammantaget bara en serie som de som läste Heavy Metal och liknande tidningar på 80- och 90-talet kan få ut lite stilla nostalgi ur.

The Kingdom 5 av Benoît Feroumont: Europe Comics fortsätter översätta Feroumonts charmerande medeltidsserie, och jag fortsätter lika troget att läsa dem. Fem volymer är nu översatta och jag antar/hoppas att den sjätte också dyker upp snart 🙂

The Bride Was a Boy av Chii: Välmenande och informativ serie om hur det är att som japan göra en könskorrigerande operation. Man får veta vilka lagar som gäller, vad som görs och hur, terminologi (och tummen upp för Chiis avslappnade attityd, som huvudsakligen går ut på att säga att ”Såhär föredrar jag att man uttrycker sig, men andra kan säkert tycka någonting annorlunda så ta det bara lugnt och gör ditt bästa”, istället för en mer oflexibel ton), med mera. Synd bara att serien är småtrist. Den jämförs på många ställen med serier som My Lesbian Experience with Loneliness och My Brother’s Husband, men förutom att de alla handlar om icke-heterosexualitet har de mycket få likheter, och de två sistnämnda är överlägsna som serier.

Dreamin’ Sun av Ichigo Takano (som också gjorde Orange, en klart bättre serie): När jag började läsa den här serien drabbades jag av déjà vu; hade jag inte läst den här för några månader sedan? Men nix, för den tidigare lästa serien hette House of the Sun. Fast med likheten i namn och i handling eftersom även den här handlar om hur en tonårsflicka med problematiskt hemliv flyttar från hemmet alltför tidigt och blir kär i en man in huset hon flyttar till förstår jag min förvirring. Det här är faktiskt den äldre serien så om någon har kopierat den andra är det här originalet, fast sämre är det likafullt för här bränner det aldrig till som det gjorde i House of the Sun. Så om ni ska läsa en japansk serie om flyende tonårsflickor som blir kära i något äldre män, ta den sistnämnda.

Ok, nog med mitt planlösa skrivande; nästa gång blir det liiite mer fokuserat och liiite högre kvalité, jag lovar 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Penguin Rumble

Postat den

Penguin Rumble - omslag

Ser man på, mangautgivningen är inte helt död i Sverige ändå; efter att de stora förlagen lämnat genren för flera år sedan och efter att även Ordbilder gett upp så verkade det helt dött på mangafronten, men sen finns ju de där små entusiast-förlagen som Nosebleed Studios. Må vara att det handlar om en svensk manga, dvs en serie gjord av en svensk, men boken är så mycket manga att det verkligen inte går att kalla den någonting annat: Manus, teckningar, fysiskt format (dvs liten tjock bok), och så vidare.

Faktum är att det nästan blir för mycket. Upphovsmannen Joakim Waller (vars korta serie Häxan jag skrev om förra året) tecknar med säker hand i klassisk mangatradition, och manuset om den unga Erika som blir djurskötare på en djurpark i närheten av Stockholm i den någorlunda nära framtiden formligen kryllar av inslag som en van mangaläsare känner igen, som förkärleken till pingviner, huvudpersonens speciella förmåga som gör densamma speciell, arbetskamraterna med mystisk bakgrundshistorier som långsamt klargörs, den smått asociala kollegan som huvudpersonen vinner över med hjälp av en oförtröttlig optimism. I grunden en komedi, där teckningarna växlar i takt med att handlingen är mer crazy, mer allvarlig, som brukligt är.

Kort sagt är mitt största problem med Penguin Rumble att den känns lite för osjälvständig och att den alltför sällan vågar sig på någonting eget. Även när det gäller miljöskildringen saknar jag det:Om Stockholm som omgivning hade utnyttjats mer och varit mer närvarande hade det kanske gjort att serien iallafall hade den särarten att den utspelas i läsarens närmiljö (dvs för svenska läsare) och det kan göra mycket för hur man uppfattar läsningen; jag kommer själv ihåg hur en serie som Spindlarnas rike kändes så udda och annorlunda när jag läste den som liten eftersom det var en science fiction-serie med mycket sense of wonder men som utspelade sig i Sverige. Wow tyckte unga jag! Men det här är nog inte hela världen för den tilltänkte läsaren; jag misstänker att de flesta som kommer läsa boken inte har läst lika mycket manga som jag har 😉

Penguin Rumble - pingviner

Djurparkens pingviner (och sköldpaddan, eller är det nyckelpigan, Fi) introduceras. Eftersom jag är på landet har jag ingen scanner så det får bli rena fotografier, inklusive en tumme från undertecknad, i dagens inlägg.

Två delar är det planerat att bli om jag läst rätt, och nästa del kommer redan i oktober så trevligt nog dröjer det inte åratal innan fortsättningen följer, en nog så viktig detalj när det gäller serier som den här som är tänkta att läsas snabbt. För trots en del invändningar, inklusive att även om Waller tecknar skickligt på många sätt så ser det ibland en gnutta stelt ut, gillar jag Penguin Rumble. Den har humor (jag har själv sett en läsare som skrattade högt åt sekvenser i den) och kanske framförallt gillar jag att den överhuvudtaget finns. Waller har haft uthålligheten att göra klart den (jag anar att del två nog är mer eller mindre klar redan), ett stort jobb eftersom flera hundra sidor serier tar ett tag att göra om man dessutom saknar assistenter (de allra flesta japanska serier där månadstakten kan vara hundra sidor för en enda serie görs ju av ett lag seriekreatörer, även om det bara står ett eller två namn på den förtiga serien), och sen har hans förlag också gett ut den professionellt. Mycket starkt jobbat!

Penguin Rumble - kollega

Den smått asociala och mystiska kollegan. Och en inte riktigt lika mystisk tumme!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Transformers: Wreckers sista strid

Postat den

Wreckers - omslag

Jag försöker läsa alla slags serier men självklart blir det mestadels serier som jag själv valt att läsa av en eller annan anledning. Så därför är det kul när det i brevlådan dimper ner recensionsexemplar av serier som jag nog aldrig själv skulle provat på, som dagens serie: Wreckers sista strid, en tjock inbunden bok som samlar ihop en miniserie skriven av James Roberts och Nick Roche och med teckningar av Roche plus en del andra tecknare.

Wreckers? För mig någonting helt okänt men tack vare baksidan fick jag reda på att det hela utspelas i Transformers-universumet, och eftersom jag egentligen inte vet någonting om det heller förberedde jag mig för läsningen med internet som hjälp. Tyvärr måste jag säga att Wikipedia var ovanligt ohjälpsamt med en Transformers-artikel som var späckad med namn och termer men som bakgrundsinfo var det helt obegripligt 😉

Så jag gav mig på boken istället, och faktiskt hade den ett förord à la ”Detta har hänt”. Bra, och jag ser gärna mer sånt! Den här gången gav det kanske inte just mig så mycket eftersom det var skrivet för läsare som gillar Transformers men som inte kände till bakgrunden för den här serien så jag, som en som inte visste någonting, var lite lost in space med referenserna. Fast det är nog ett ovanligt fall eftersom jag utgår från att i princip alla läsare redan kan en del om Transformers, till skillnad från mig…

Hursomhelst följer serien Wreckers, en specialstyrka på Autobotarnas sida i deras kamp mot Decepticons (tack Wikipedia för den grundterminologin!), och deras sista strid när de försöker befria den före detta fångkolonin Garrus-9 som hamnat i händerna på en sadistisk tyrann vid namn Overlord. Gamla känslor väcks till liv liksom gamla orättfärdigheter, och alla inblandades moral ställs inför svåra prov när man måste välja då det bara finns dåliga alternativ.

Plus, givetvis, en hel del robot vs robot-strider. Och det är här någonstans som serien inte längre fungerar för mig: Manuset kämpar med den äran för att lyckas integrera de svårare frågorna med action, och teckningarna har absolut en poäng med sina räta linjer och högteknologiska look. Men för mig som saknar en personlig relation till någon av karaktärerna blir det nästan helt meningslöst, och teckningarna blir snudd på omöjliga att dechiffrera, både vad som händer och än mer grundläggande vem som är vem. För en van Transformers-läsare som säkert kan identifiera robotarna medelst färger och enskilda detaljer skulle jag tro att mina invändningar är irrelevanta, så läs mina invändningar med den brasklappen!

Wreckers - knepigt

Ett exempel på sidor jag har svårt att se vad som pågår i; i den stora bilden tar det mig tid att ens särskilja de olika robotarna. Ett citat från en av novellerna i extramaterialet beskriver väl min känsla: ”… – ett sammelsurium av räta vinklar och skuggor -…”.

Jag uppskattar ambitionen hos Roche & Roberts att vilja berätta en historia som fokuserar på de okända bifigurerna istället för de mer välkända, och att de vill engagera läsaren i deras öden trots att de för de flesta är okända. Mitt (och det är alltså mitt problem, inte nödvändigtvis allas) problem är att de välkända för mig är lika okända, så den distinktionen sakas för mig, tyvärr.

Men även om jag alltså inte kan tillgodogöra mig huvudserien så kan jag uppskatta kärleken till serien som lyser igenom överallt. Boken har ett föredömligt tryck och papper, hårt omslag, och en rikedom av extramaterial, allt från förord till noveller som utspelar sig efter huvudserien, serier som utspelas och gjorts före densamma, betraktelser från den svenska utgivaren över hans egen historia med Transformers, skisser, omslag, med mera. Faktum är att det finns lika många sidor med extramaterial som det finns i huvudserien, och att det fick mig att uppskatta huvudserien mer; att läsa några av serierna som utspelar sig tidigare fick mig att bättre förstå vad som pågick och dramatiken där bakom. Sen tycker jag också bättre om Roches tidigare teckningar som kanske inte är lika renodlade men som ger uttryck för mer originalitet hur robotarna ser ut (med nackdelen att de mer ser ut som antropomorfiska robotar till skillnad från de senares rena robotlinjer):

Wreckers - renare

Wreckers sista strid är ett alldeles utmärkt exempel på hur lyckat det kan bli när fans får chansen att ge ut sina favoritserier. Det kanske inte är min favoritserie men jag älskar att se entusiaster som tar chansen att presentera sina älsklingar på bästa möjliga sätt 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. Några ord om översättningen av Johan Boström också. Under läsningen tyckte jag att språket kändes lite stelt och svengelskt här och där, men när jag checkade med originalet såg jag att det var likadant där (om man nu kan säga att svengelska problem kan finnas hos något skrivet av en person på engelska med engelska som modersmål). Men framförallt såg jag att det som jag trodde var ett rent svenskt påfund med Ironfists (en av huvudkaraktärerna) alias som de andra retar honom för: Fisitron. Det kändes extremt svenskt med ett anagram på Ironfist som lät så barnsligt. Men där hade jag fel för även på engelska används Fisitron, och trots att jag rådbråkat min hjärna kan jag inte förstå om eller i så fall varför den omkastningen även på engelsk är menad att vara lite smålöjlig. Mystiskt! DS.