Kategoriarkiv: Serier

Serier

Liket och soffan

Postat den

Liket och soffan - omslag

Alltså, två gånger på raken?!?

Dvs, de två senast läste serierna köpte jag båda på SiS, båda utgivna på förlag som verkligen bryr sig om sina böcker, och båda misshandlade i redigering. What are the odds, ungefär? Men först, lite om serien i sig!

Liket och soffan, skriven och tecknad av Tony Sandoval, en för mig ny bekantskap, och utgiven på Epix förlag förra året (men alltså inte inhandlad av mig förrän i år), är en inte alls pjåkig historia om en barndomssommar av det ovanligare slaget. Polo, en ung pojke/man (det är lite svårt att gissa huvudpersonernas ålder men jag skulle säga de nedre tonåren) stöter en dag ihop med flickan Sophie, och tycke uppstår; ung kärlek, en försvunnen kamrat till Polo, rykten om varulvar och andra hemskheter bildar plafonden i den här moderna sagan.

Det är underhållande utan att vara storartat, med en historia med klara vibbar av filmen Stand By Me uppblandat med lite goth-toner och presenterat med teckningar som påminner mig om Miguelanxo Prado, och det är inte så illa! Sen blandar han sidorna i målad stil med sidor där det bara är pennstreck och de ser också finfina ut; jag måste erkänna att jag inte riktigt fick någon rätsida på varför han blandade två så distinkta stilar, det känns helt slumpartat när han växlar mellan dem, men varför inte, egentligen? Så grafiskt med beröm godkänt, medan manuset känns mer slentrianmässigt, utan större överraskningar men heller inga större brister.

Pennstreck

Pennstreck

Om det här var allt skulle jag säga att det var en bok som det är sympatiskt att den översätts, en sån där bok som aldrig kommer bli en storsäljare eller en stor favorit men en bra utfyllnad, en underhållande bagatell, en bok som passar någon i slukaråldern, ungefär. Men sen är det det där med typsättningen. Huga!

Enligt boken har Jan-Erik Höglund textat (och han brukar vara pålitlig) men textningsfonten är gjord av någon med ett franskt namn. Det är lite besynnerligt och någonstans här finns nog förklaringen till varför det gått som det gått. Problemet är nämligen att de svenska bokstäverna i texten ibland ser mycket besynnerliga ut,  framförallt bokstaven ”Å” där ringen ser ut som om den var skriven med en helt annan och mycket tunnare penna än de andra bokstäverna. Dock bara ibland, dvs inte på alla ”Å”, ungefär som om de missats på några ställen och någon senare lagt till dem.

Om det vore allt skulle jag kanske inte tänkt alltför mycket på det (men tro mig, de där tunna ringarna syns tydligt när de dyker upp, mestadels mot slutet av boken!), men när det kombineras med att ord helt tappar sina diakritiska tecken (”HAR” ist. för ”HÄR”), sätter dem på fel bokstäver (”FRAGÅ” ist. för ”FRÅGA”), för att inte tala om sidan där tecknen helt sonika har hamnat helt ur synk med resten av bokstäverna och dyker upp var som helt i bubblan, så borde någon på förlaget ha sagt till innan boken skickades på tryckning. IMHO, alltså :-)

Målat (och med ett "VÄRFÄR", som exempel)

Målat (och med ett ”VÄRFÄR”, som exempel)

OK, jag lovar att nästa serie jag skriver om ska vara en där jag inte har några invändningar mot redigeringen! Jag tror jag redan vet vilken det blir, och liksom dagens titel finns det ett lik med i titeln men ett betydligt vackrare sådant…

Folkets röst

Postat den

Folket röst del 1 - omslag

Idag blir det lite sådär småsorgligt, typ, för jag är en sad panda just nu, och ser inte fram mot att skriva den här recensionen. Varför?

Jo, jag har just läst första delen av Jacques Tardis seriebearbetning av Jean Vautrins roman Folkets röst, en bok jag verkligen trodde mycket på, men tyvärr var den en besvikelse. Varför?

Tja, låt mig först nämna det som är bra, för att inte säga utmärkt: Tardis teckningar är lika fina som alltid; hans stil passar förträffligt väl för Paris småskitiga vardag år 1871, och alla de smått nergångna karaktärer vi får följa under Pariskommunens dagar. Gränder, bordeller, cirkusar, fattiga arbetarhem skildras alla i typisk Tardi-stil, och människorna vi ser ser också ut som de brukar, dvs egentligen rätt grovt karikerade men samtidigt väldigt realistiska.

Bokens fysiska utformning är också tadelfri, med ett mycket inbjudande liggande format, trevligt glansfritt papper, och ett bra tryck. Trots min besvikelse över bristerna (som jag snart kommer till) gillar jag ändå att läsa boken bara för att den känns så skön i händerna och för att Tardis teckningar är så njutbara att titta på.

Men…

Manuset är verkligen inte bra. Trots att det är en historisk epok som är hur intressant som helst finns nästan ingenting av det som jag var nyfiken på med. Av dramatiken som utspelade sig under de månader Pariskommunen fanns till syns mycket lite i bilderna, och istället drabbas jag av ett överflöd av namn på personer som uppenbarligen är involverade i dramat men de är hela tiden någon annanstans.

I Vautrins förord, som ärligt talat är lätt parodiskt i sin högtravande stil och överspända hyllning av Pariskommunen, Tardi och Vautrin själv (och det säger jag som ett extremt stort fan av Tardi) skriver han att han ville ”…berätta om framväxten av ett fantastiskt hopp om social rättvisa, komma tätt inpå broderskapet mellan människor och diskutera kommunarderna utifrån den frihetsivrande inställning som jag har och som Tardi delar.”. Jag skulle väldigt gärna ha läst en berättelse om det som beskrivs, men tyvärr har jag istället läst en alldeles för förvirrande historia om en man som blir förälskad i en prostituerad och försöker rädda henne från det livet, och om en annan man som vill mörda den första på grund av ett mord begånget många år tidigare. Visst utspelas handlingen mot en bakgrund av revolution, men det där broderskapet och det där hoppet om social rättvisa lyser med sin frånvaro.

Folkets röst - jakt2

Och det hade varit helt okej om den historia som finns varit bra, men den handling som finns hoppar fram utan styrsel och utan spänning. Saker och ting händer men det har ingen tyngd, och huvudpersonerna lyckas aldrig intressera mig det minsta. Det är som om Vautrin inte velat berätta mer explicit om Pariskommunens för att inte fastna i en tråkig konventionell historiebeskrivning men samtidigt inte varit tillräckligt intresserad av sina huvudpersoner för att ingjuta liv i dem.

Faktiskt känns handlingen och karaktärerna mest av allt som resultatet av någon som läst de klassiska 1800-talsförfattarna som Balzac, Dickens osv och som bestämt sig för att det är nog så man ska skildra personer om man skriver om 1800-talet, men som inte förstått vad som gör de äldre författarna så bra, vad som gör att de kunde balansera melodramat utan att ramla ner i pekoralet. När Vautrin sedan i sina fiktiva personers liv slänger in den faktiska målaren Gustave Courbet, av en slump bärandes med sig sin mest kända målning, Världens ursprung, målad flera år tidigare, så känns det som amatörernas afton presenterar hur man skriver en historisk roman. Jag vet att Vautrin fått en del litterära pris men det är svårt att förstå varför när jag läser den här boken.

Jag misstänker att Vautrin drabbats av ett vanligt problem för personer som är oerhört fascinerande av någonting: Han tror att alla andra vet lika mycket om detta någonting, och att det därför är helt onödigt att berätta om det, och istället grottar han ner sig i en oengagerande annan historia; att berätta om det som faktiskt händer är bara tråkigt eftersom alla redan vet allting om det, såklart!  Men det gör alltså inte jag, så de redan nämnda rikligt förekommande replikerna där personer nämns utan förklaring till vem de är, varför jag ska bekymra mig om dem, eller varför det dras kanoner kors och tvärs över gatorna blir bara irriterande inslag. Nu har jag läst på en del om Pariskommunen så jag åtminstone vet vem general Lecomte, Thiers och andra är (och vad kanonerna hade för betydelse), men det gör inte serien bättre egentligen, bara en smula mer begriplig.

Så nej, manuset är verkligen inte vad jag hoppades, och det är förstås det största problemet med boken. Men det finns ett till och det är någonting som jag inte hade räknat med: Redigeringen av den svenska utgåvan är inte alls bra, snudd på usel faktiskt.

Det första problemet är att korrekturläsningen verkar ha hoppats över. Det vimlar av stavfel, upprepade ord, och borttappade ord, i så hög grad att det kontinuerligt påverkade min läsning. Det förvärras också av att språket i sig är knöligt och staccato-artat, utan flyt; jag har ingen aning om det är ett medvetet stildrag från Vautrin för att få en gammeldags känsla eller om det beror på en halvdan översättning (jag tror att översättningen åtminstone delvis har skulden, med tanke på en del meningar som ser besynnerliga ut, men jag kan absolut ha fel här), men tillsammans med bristen på korrekturläsning gör det att jag gång på gång måste läsa om en del rutor och ibland hela sidor för att förstå vad som stod där.

Det andra och större problemet är pratbubblorna och hur texten placerats där. Jag har en del bekanta som är betydligt känsligare än jag är för dåliga typsnitt och placering av text och de irriterar sig ofta på saker som jag inte ens noterat eller tyckt varit helt ok/drägligt, men den här gången såg det så uppenbart fel ut gång på gång att jag kände mig tvungen att kontrollera om det möjligen var någonting som förekom redan i originalet, som något slags udda stildrag av Tardi, men så var det inte. Ta följande exempel, från den svenska och den franska utgåvan:

Folket röst - svenska

Folkets röst - franska

Titta på första repliken i första rutan. På franska så går texten på andra raden hela vägen ut till vänster, i den vänstra lilla utbuktningen på bubblan, men på svenska har hela utbuktningen lämnats tom vilket gör att bubblan ser synnerligen egendomlig ut med ett stort tomt område där det dessutom är uppenbart att pratbubblan har utformats just för att det ska finnas text i det området. Exakt samma sak syns i den andra repliken i rutan, i de två replikerna i nästa ruta, och så vidare.

Det ser ärligt talat helt förjordat fult ut, med bisarra tomma fält i var och varannan bubbla; till vänster, till höger, och nedtill (när svenska texten är kortare än den franska har man helt sonika låtit bubblan vara tom längst ner, som i den första repliken i den första rutan, längst ned). Det är förvisso svårt att anpassa en översättning så att det alltid ser bra ut när man har en fix storlek att jobba med, men det måste man göra när det gäller serier, och det blir ännu viktigare när man som Tardi låter pratbubblorna få en ovanligt organisk form istället för bara typ en mjuk oval utan utbuktningar eftersom resultatet annars som här ser iögonfallande slarvigt ut.

Nå, nog nu. Efter denna nedsabling av boken kanske det är förvånande att jag ändå kommer köpa den avslutande andra delen i höst, men jag är nu en gång för alla mycket svag för Tardi, och som sagt är boken mycket trevlig att hålla i och att krypa upp i en soffa med, och också att titta i. Det är när man börjar läsa texten och se texten på sidan som problemen börjar…

SIS 2015: Fanzinen, del 5

Postat den

Jahapp, då återstår bara ett kort inlägg om två till fanzin från SIS, båda gjorda av fanzin-veteraner, men sen är det över. Trist! :-/

Skant av Jenny Berggrund: Inget nytt nummer Ink, men väl ett annat fanzin! Spännande tyckte jag; efter att ha läst relationsdramat Ink (och samlingen av densamma under titeln Med eller utan dig) var jag nyfiken på att se vad det här fanzinet handlade om.

Och det visade sig vara någonting helt annorlunda. Skant är en avslutad berättelse i genren nordisk mytologi; en modern saga, med två huvudrollsinnehavare: Den lilla flickan Elsa och ett troll som visar sig finnas i ett uthus till sommarstugan Elsas familj hyrt.

Skant

Det är en berättelse i det lilla, där Elsa pratar med trollet om vad som hänt och tydligt tycker synd om det, men som samtidigt är väldigt försiktig för vem vet vad troll kan hitta på?

Det är en utmärkt saga, anspråkslöst berättad men med känsla (jag är själv fortfarande lite osäker på vad jag ska tro om det där trollet; synd om det, javisst, men pålitlig?), och raskt tecknad; i introduktionen står det att serien funnits i skissform länge men att det gick på 72 timmar att göra klart den för publikation. Det syns, teckningar känns en gnutta spontanare än i till exempel Ink, men inte är de sämre för det; jag gillar hur Elsa är lite renare tecknad medan trollet har mycket mer skruffiga linjer :-)

Agnosis 14 av Li Österberg: Ibland ser det lite nervöst ut inför SIS när jag ser att Li Österberg är osäker på om det kommer hinna bli ett nytt nummer av Agnosis men precis som alla gånger jag besökt mässan ligger ett nytt nummer och väntar när mässan öppnar. Så ock i år, och för fjärde året i följd är det ett nytt avsnitt av Pappas flicka, serien om Pallas Athena, som är huvudnumret med sina 24 sidor.

Jag tror att jag för fjärde året i följd helt enkelt får konstatera att jag fortfarande tycker att Pappas flicka är min favoritserie bland Österbergs nedslag i den grekiska mytologin. Det är inte bara skildringen av Athena jag uppskattar utan också av de andra gudarna, främst Zeus som är kanske den mest komplicerade av dem alla.

Agnosis 14

Jag tycker att det är kul att se när någon brottas med att få ihop de ibland disparata detaljerna om mytologiska personer, som exempelvis hur man får ihop den goda kung Arthur med den kung Arthur som dränker en nyfödd baby. Här är det Zeus som uppvisar liknande drag och i efterordet är Österberg (Argh! Känns konstigt att skriva ”Österberg” om någon jag hejat på så många gånger nu, men att skriva ”Li” känns fel det med! Tacka vet jag för mig okända som personer som jag kan kalla vad helst jag vill! ;-) ) orolig för hur hon lyckats med ”…en knepig balansgång…” men det är att oroa sig i onödan för Zeus-karaktären fungerar finfint!

Och därmed är det slut med min fanzin-genomgång apropå årets SIS. Som vanligt tycker jag om nästan allt det jag läst (det kanske inte är så konstigt eftersom de som gör fanzin så gott som garanterat har gott om entusiasm, och det gillar jag), och som vanligt är jag säker på att jag missade en hel del. Men nästa år kommer snart igen, och jag har ju ingenting emot att köpa äldre fanzin heller (som exempelvis Nöff i år) så jag får fler chanser :-D

SIS 2015: Fanzinen, del 4

Postat den

Fjärde och näst sista delen av mina recensioner av de fanzin jag köpte på SIS i år; fler än vanligt, men så var jag också på shoppinghumör i år. Plus, det var ovanligt många lockande fanzin (fast jag missade ändå en hel del som verkade vara intressant har jag märkt…).

Så, tema relationer!

Wicked Hero av T. Malmgren: Två hackers, Adrian och Xan72, möts för första gången IRL; Xan72 ska hjälpa Adrian med vadhelst Adrian önskar, vilket hen omedelbart utnyttjar och istället för att hacka tillsammans sätts Xan72 på ett trist städjobb. Men det går inte riktigt som Adrian planerat…

Wicked Hero

Det här var ett en smula skumt fanzin; inte på ett dåligt sätt, men jag känner mig lite smått utanför, som om jag läser någonting som jag borde veta mer om men inte gör. Serien ger intrycket av att det här är personer som har mycket större roller att spela än det lilla vardagsdramat som vi ser, och baksidan basunerar också ut att det här är första kapitlet av ett mycket längre (utgår jag ifrån) epos med de två huvudpersonerna.

Kort sagt är jag mer intresserad av det utlovade verket för här hinner jag inte lära känna vare sig Adrian eller Xan72 och historien är över innan den egentligen hunnit börja. Så oklart betyg för manus, jag behöver se mer innan jag vill säga mer.

Däremot med beröm godkänt för teckningarna som är riktigt snitsiga och i en spetsig stil som jag gillar; det var också för att jag tyckte tidningen såg riktigt kul ut som jag köpte den, och den levererade på den fronten :-)

Dagar i mars & Björnen & Prinsen av Stef Gaines: Två inköp av flitiga Stef Gaines, men det är bara Dagar i mars som är ett fanzin, närmare bestämt ett självbiografiskt fanzin med en serie / dag i mars, en månad då hon också flyttar. Och alla som gillar att läsa och har flyttat vet vad det innebär: Dags att montera / fixa till Billy!

Dagar i mars

En typisk dagboksserie alltså, och jag är svag för sådana när de som här är tecknade av någon som kan det här med att rita i en spontan stil och utan krusiduller. Det är kanske inte så värst spännande; jag kan meddela att ingenting riktigt dramatiskt tydligen inträffade i Stef Gaines liv under mars månad år 2015 (tror jag, skulle iofs kunna var ett tidigare år…) om nu inte det undanhålls läsaren förstås ;-)

De som läst fanzin förut vet vad som erbjuds och om man gillar den här typen eller inte, så lita på magkänslan om du funderar på att läsa det eller inte!

Björnen & Prinsen däremot är som sagt inget fanzin för med sina modiga 184 sidor är det en riktig bok. Visst, sidorna är små och består av en ruta / sida, men ändå!

Historien som bjuds är ett relationsdrama mellan Björnen och Prinsen, två vänner sedan de var små och som tycker väldigt mycket om varandra, men sorgligt nog på lite olika sätt: Prinsen är kär, medan Björnen inte är det, men däremot kan hon tänka sig att hoppa i säng med honom, bara för att det vore roligt att göra det med någon hon tycker om.

Björnen & Prinsen

Svårscannad bok, med alla sidorna; den här bilden blev abrupt avklippt t.h., bara så ni vet!

Låt mig säga så här: Det visar sig vara en mycket dålig idé, vilket inte är så överraskande med tanke på hur olika de ser på deras relation. Jag har läst andra skildringar där skillnaden i synen på vad det egentligen innebär att ligga med någon annan är enormt stor mellan deltagarna (hello Egenmäktigt förfarande!) och jag brukar nästan alltid sympatisera mycket mer med den ena kontrahenten, även om det som här inte finns någon skurk utan bara två olyckliga människor. Här är det Björnen; jag tycker väldigt synd om Prinsen men jag kan inte låta bli att tycka att han inte borde gått med på det hela, med tanke på vad han tycker.

Fast hmmm, nu börjar jag moralisera över dem och det är inte riktigt meningen; det är bättre att bara säga att det är en fin serie om en svår situation där det sorgligt nog inte finns någon bra lösning. Om inte någon av de två skulle ha helt andra känslor förstås, men så brukar det aldrig bli i verkligheten. Tyvärr :-/

Den bästa vänskapen av My Palm: Sa jag att jag läst andra skildringar av förhållanden med väldigt olika åsikter om förhållandets art? Här är 12 sidor till med ett deprimerande uselt förhållande där den ena önskar ett förhållande av ge och ta, av att intressera sig för varandra, av att tillsammans få det bättre, medan den andra bara vill ha sex och (eventuellt, men egentligen inte) någonstans att hänga när man inte har någonting bättre för sig.

Den bästa vänskapen

Den här gången är det inte fråga om två stycken sympatiska personer som har hamnat i ett olösligt dilemma, här finns en skurk (den sistnämnda, om nu någon trodde något annat) som inte bryr sig det minsta om den andras känslor. Med det för mig goda resultatet att fanzinet är energiskt, upprört, och väldigt personligt, precis som jag vill när jag läser den här slags fanzin :-)

Som vanligt den här upplagan av SIS, tre bra fanzin, där den som gav mig mest mersmak var Den bästa vänskapen; den är inte den mest polerade av de tre, men den som läst den här bloggen ett tag vet nog att jag verkligen gillar rå energi, och det hade den. Men som sagt, alla tre har sina poänger och det är nog mest en smaksak vilken man föredrar :-)

Härnäst: Sista recensionen av fanzin för den här gången, med två veteraner i branschen!

SIS 2015: Fanzinen, del 3

Postat den

Del tre av (antagligen) fem, med SIS-fanzin från 2015; nu är det SF och fantasy som gäller!

Nöff av Jenny Axelsson: 2015? Nja, inte riktigt, eftersom det här fanzinet gavs ut redan 2011. Men jag köpte det i år, ergo, jag skriver om det i år :-)

Av alla fanzin jag köpte i år är det här nog det som mest känns som ett fanzin av klassiskt snitt: Anspråkslöst format (16 sidor svartvitt), anspråkslöst pris (10:-), och med ett manus som kanske inte är det mest logiska och detaljplanerade, men som är väldigt kul att läsa.

Att bli bjuden på middag av en drömdejt är förstås trevligt; synd bara att gatorna just översvämmats av muterade grismänniskor som spärrar vägen. Det enda man kan göra är givetvis att med stekpannan i högsta hugg kasta sig över dem:

Nöff

Energiskt värre och full fart är det enda som gäller i Nöff, finlir saknas. Och det är vackert så, för ärligt talat, om jag bara har nio action-sidor att läsa om hemska grismänniskor är det lika bra att inte spilla tiden på annat ;-)

Jag skrev några rader om Jenny ”McPenny” Axelsson för några år sedan då jag hade köpt den betydligt lugnare Oh Yeah; med tanke på hur gammal Nöff är borde den vara gjord ungefär vid samma tid. Och ärligt talat föredrar jag vildsintheten i Nöff; teckningarna kanske inte alltid är helt perfekta men det drag av stelhet som teckningarna i båda fanzinen har märks mindre när det är fullt ös som gäller! Och, jag borde nog ha köpt de nyare numren av Nöff som fanns, för att se hur hon tecknar nuförtiden, men det får bli nästa år istället…

Herrman & Kanin av Nicole Svensson: Mer SF, men ungefär så långt från galna grisar man kan komma är det här lilla häftet med absurdistiska berättelser om roboten Herrman och hans nya kompis, Kanin (som närmast ser ut som en miniatyrversion av sandmaskarna i David Lynchs Dune). De två tittar på utsikten från den minimala planet de befinner sig på, och de ger sig ut på en skattjakt (planeten är självklart mycket större närhelst det behövs; det är som sagt inte realism det handlar om).

Eller, ”kompis” och ”tillsammans”? Herrman tycker säkert så men vad Kanin tycker är mer oklart med tanke på att hen bara väser serien igenom, och namnet är Herrmans eget påfund.

Herrman & Kanin

Det här är kanske den elegantaste av alla fanzin-serier jag såg i år (nåja, tryckt förra året; det fanns ett nytt nummer 2 också som jag inte fick med mig hem), med fina linjer, bra känsla för hur man designar en seriesida för att få flyt i läsningen, och en lika vacker färgläggning. Manusen är ungefär så bra man kan hoppas när det gäller nonsens-SF, där orsak och verkan bara är irrelevanta ord. Jag måste erkänna att jag inte är så svag för nonsens-historier, inte ens genuina klassiker (jag tycker till exempel att Alice i underlandet är rent ut sagt tråkig), men tack vare illustrationerna och serieberättandet får Herrman & Kanin trots det klart godkänt!

Totte Moppsvans, soffdemonen av Stina Lövkvist: En favorit sedan tidigare SIS hade jag höga förväntningar på den här tidningen, men jag blev tyvärr lite besviken. Teckningarna är lika charmiga som alltid när det gäller Lövkvist, men manuset kändes otillfredsställande. Kanske beror det på det som hon själv skriver i introduktionen, att den första kortare serien kom till under tidspress, och att hon behövde den andra för att utveckla världen i mer detalj.

Totte Moppsvans

Och det är ungefär så det känns, att serien och dess värld inte är riktigt färdigutvecklad. Jag gillar föralldel huvudpersonen Totte Moppsvans, en figur som ser ut som en korsning av Pikachu och en klippdass, men även efter att ha läst den längre serien har jag ingen riktigt relation till hans värld. För min del skulle jag nog behöva läsa mer serier med honom innan jag får ett grepp om honom för det verkar som om världen han lever i spelar en stor roll i vad som pågår, så att säga; den är inte self-contained i den här tidningen. Lovande, såklart, eftersom skaparen är bra på serier, men inte det bästa hon gjort IMHO.

Härnäst: Relationer!

SIS 2015: Fanzinen, del 2

Postat den

Nästa bunt fanzin från SIS 2015, den här gången med mer av vardagsskildringar (jag hoppas åtminstone inte att något av fanzinen i gårdagens inlägg skildrar någon läsares vardag…).

Polarnatt av Nelly Karlsson: Ok, min vardag är det inte, men för flickan Beive är det ingenting speciellt att följa med sin pappa på ett besök hos farfar, vilket innebär en liten tripp genom den frusna natten. Under en kolsvart himmel, förutom månen, och över ett snötäckt landskap får vi följa med Beive på hennes pulka och hennes pappa. Ett livsfarligt drama utspelas på hemvägen, men egentligen känns det rätt irrelevant; det är inte den spänningen som gör att jag tycker om serien utan för dess skildring av miljön och glimtarna av familjen jag får.

Polarnatt

Det är ett anspråkslöst häfte men enligt mig ett utomordentligt fanzin, med en berättelse som är precis lagom lång, och med teckningar som inte har minsta spår av en amatör utan istället känns fullfjädrade.  Det fanns fler serier av Nelly Karlsson på SIS men tyvärr köpte jag bara den här; jag skulle gärna läsa mer av henne och om Beive. Jag kommer ärligt talat inte ihåg om de andra publikationerna också hade samma huvudperson men det är inte omöjligt, med tanke på att hon också dyker upp i andra serier på sajten bto.smackjeeves.com. Jag kanske läser några därifrån själv, men jag föredrar (oftast) att läsa serier på papper så det kanske dröjer till nästa SIS istället!

Skrubb-år av Hanna Alfredsson: Korta barndomsberättelser handlar det om här, närmare bestämt en serie om vad man kan hitta på som liten för att slippa gå på fritids, och en om att få sitt första husdjur.

Jag har nämnt flera gånger att självbiografier egentligen inte är min favoritgenre men att när de är i serieformat är jag mycket mer öppen för att läsa dem och gillar dem faktiskt ofta. På SIS finns det mängder av serier åt det hållet så varför plockade jag upp just den här?

För att jag bläddrade igenom den och gillade vad jag såg, förstås :-)

Skrubb-år

Närmare bestämt så tyckte jag att teckningarna verkade vara tydliga och klara (ett stildrag jag oftast föredrar), och samma sak verkade gälla historierna; jag är ingen stor vän av oklara berättelser, framförallt inte när det gäller icke-fiktion.

Och allt det uppfylldes av Skrubb-år, både vid en första titt och en genomläsning. Två kort-korta berättelser om varsin separat händelse, fokuserat skildrat, och med både poäng och tydliga slut. Med andra ord precis vad jag hoppats på. Och som bonus lärde jag mig att ökenråtta faktiskt kan kallas för gerbil även på svenska!

Vad jag lärt mig: En mini-antologi av seriekollektivet Trippeltutte om mellanstadiet, med redan nämnda Hanna Alfredsson, Hanna Granlund, Astrid Tolke, Jasmine Berge, och Ylva Nilsson.

Mini-antologi till antal sidor alltså, men likafullt en riktigt bra tidning det här med. Små korta nedslag i mellanstadiebarns vardag; huruvida det är självupplevt eller inte har jag ingen aning om, men genuint känns det i varje fall, och med en spännvidd från allvaret i Ylva Nilssons Kärring till Hanna Granlunds uppsluppna redovisning av vad man kan ha i sina fickor :-)

Vad jag har lärt mig - Fickor

Och mer finns det i dem!

Alla bidragen är bra, men de två saker jag kommer ihåg bäst är dels den nämnda fick-historien, dels detaljen med de besynnerligt friflytande ögonen i Jasmine Berges serie som trots den egendomliga placeringen ändå känns helt normala; det tog ett litet tag innan jag ens reflekterade över att ena ögat ständigt hoovrade bredvid ansiktet.

Vad jag har lärt mig - Ögon

Lite blygsammare presentationer har dagens tidningar jämfört med gårdagens, men innehållet är väl så bra!

Härnäst: Science fiction/fantasy! Kind of!

SIS 2015: Fanzinen, del 1

Postat den

SIS 2015 är över (snyft!) men det innebär ju att det finns en hel del att läsa, och att skriva om. Med andra ord: Fanzin!

Jag tänkte göra som jag brukar, dvs skriva några ord om några fanzin åt gången så det är väl bara att sätta igång :-)

Blot av Mirelle Eriksson: Låt mig börja med en av de mest påkostade fanzinen den här gången, och faktum är att det egentligen är fel att kalla det ett fanzin eftersom det också innehåller mässprogrammet till Uppsala Comix 2015, en mässa jag tyvärr missade. Så halva tidningen är en serie, vinnaren av mässans tävling, medan andra halvan är info om mässan. Och eftersom butiken Seriezonen är en av arrangörerna till mässan och de tidigare bland annat legat bakom de mycket snofsiga tidningarna 1000 ögon är det ingen överraskning att även den här tidningen ser bra ut.

Så, till serien!

13 sidor mörker, känslor, kristendom vs asatro är det som erbjuds i Blot, och japp, väldigt snyggt är det. Det är ingen regelrätt handling utan snarare ett enda långt crescendo, med spridda ord som mer påminner om lyrik än prosa när en präst möter sitt öde, så de som föredrar en stark historia bör söka sig någon annanstans.

Blot

Själv tycker jag serien på det hela taget fungerar bra med de stämningsfulla teckningarna och den lyckade färgläggningen som de starkaste inslagen. Jag gillar också tyngden i de suggestiva orden, men jag kände hela tiden att jag bara nästan förstod vad de ville säga, som om jag stod på kanten till att helt fullt förstå dem. Det kan vara jag, det kan vara att manuset är lite väl otydligt, det kan vara en kombination, men slutresultatet är att jag tycker att Blot är en bra fanzin-serie, väl värt sitt pris, men att det kanske saknar det där sista lilla, den där uppenbarelsen, som skulle behövts för att sätta pricken över i; för att vara mer koncis så är det mycket lovande men den skulle behövt tajtas till lite mer. Men kanske framförallt att Eriksson har utvecklats enormt mycket sedan jag skrev om fanzinet Kioskvältare som hon medverkade i 2011 :-)

Önskebrunnen av Jimmy Bäckström: En till kortare historia (12 sidor) men den här i ett fanzin alldeles på egen hand. Önskebrunnen är en kort fabel som utspelar sig i staden Bitterljuv, en stad som Jimmy Bäckström verkar återkomma till då och då på sin webbsajt, och som handlar om just en önskebrunn. En sägen i staden säger att om du kastar ner ett guldmynt i brunnen kommer din önskning att uppfyllas, och  de fattiga arbetarna tror på berättelsen och samlar ihop till ett mynt, i förhoppningen om att kunna undkomma ett eländigt liv.

Det som är riktigt bra i serien är tonen i berättelsen, hur staden Bitterljuv, brunnen och vad som händer med mynten beskrivs. Seriens berättarröst är intressant och drar in mig i historien; den allvetande berättaren används på ett lyckat sätt. Teckningarna är effektiva, tydliga och med en stark och självsäker färgläggning så plus för dem med.

Önskebrunnen

Det som fungerar mindre bra för mig är berättelsen i sig, fabeln är lite för banal och övertydlig för min smak. Men det är inte så konstigt, med bara 12 sidor på sig är det svårt att hinna med att presentera en ny värld, miljön, och dessutom berätta en intressant historia. Men med tanke på det hade jag kanske hellre sett att serien koncentrerade sig på det den gör bäst, dvs att rakt upp och ner skildra Bitterljuv och dess omgivningar. Introduktions två sidor, med en blomsterkruka i ett fönster, är förträfflig; mer sånt tycker jag. Plus, kanske lite bättre korrläsning av texten som har lite väl många fel som gjorde att jag kom av mig i läsningen. Trivialt, javisst, men när ett fanzin ser så här proffsigt ut stör det lite mer än annars ;-)

Kelippot – Mörkret på Svalbard av Joakim Hanner: Dagens mest traditionella och rakaste serie är den här, trots att den hör hemma i den Lovecraftska skräckgenren som inte precis brukar utmärka sig för tydlighet. 32 sidor om ett forskningslaboratorium på Svalbard, nära Longyearbyen (det kanske bästa ortnamnet jag vet, har alltid velat åka dit bara därför, så jag kan inte låta bli att trycka in det nu när jag får chansen i en recension!), där någonting som liknar ett träd sprider oro och mardrömmar.

Det liknar men är inte vår värld, utan det är en värld där en forskares avhandling kan handla om hur shaggoths fortplantar sig i vatten, och där en parasit från de yttre världarna kan bryta sig igenom dimensionerna och komma ut vid Gröna Lund (en händelse som forskarna pratar om). Lustigt nog innebär det inte att personerna vi ser lever i ständig skräck eller ångest utan de verkar helt enkelt ha anpassat sig och diskuterar sådana händelser lika vardagligt som forskare kan diskutera hur almsjukan sprider sig eller liknande.

Kelippot

Jag erkänner, jag gillar nog den här serien bäst av dagens fanzin; blandningen av Lovecraft och vardag är speciell och udda, och när det väl ska bli skrämmande blir det också det (och som vanligt är det som mest läskigt när det är mer psykologi med i spelet snarare än när man får se stora monster). Men alltid med de luttrade inslagen: Någon måste offra livet för att rädda de andra från ett monster? Trist, såklart, men inte mycket mer med det, så är det bara.

Sammanfattning: Tre fanzin, alla med dragning åt skräck eller fantasy, alla godkända (fast det kan säga redan nu, jag tycker att alla fanzin jag köpte i år höll en ovanligt hög lägsta-standard), och alla relativt påkostade med bra tryckkvalité vilket spelar roll med tanke på att två av dem lever mer på stämning och känsla än på ett starkt manus.

Härnäst: Vardags-fanzin!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 196 andra följare