Kategoriarkiv: Serier

Serier

Tusan!!!

Postat den

Ingen recension idag utan bara en mycket deprimerad suck och en stilla klagan:

Förut har jag berömt det amerikanska förlaget IDW för deras föredömligt snygga utgåvor av Corto Maltese som de påbörjade förra året. Svartvit, tjockt papper, bra översättning, och riktigt snygga böcker med lika snyggt tryck. Det var så skönt efter att tidigare ha sett så många försök att ge ut serien på något språk jag behärskar misslyckas på ett eller annat sätt.

Men så i våras kom den tredje volymen ut och ve och fasa, trycket var inte alls bra. Eller för att vara precis: Trycket i sig är nog OK, men serierna ser ut som om de någonstans under produktionens gång kopierats med för lös upplösning (kanske under scanning, kanske under editering, eller någon annanstans). Det syns inte omedelbart om man bara ögnar igenom den, men det är omedelbart synligt när man faktiskt läser den. Själv märkte jag ingenting eftersom jag inte läste boken omedelbart när jag fick den.

Men sen, förra veckan, kom den fjärde och då tog jag och läste både nummer 3 & 4, och upptäckte problemet som tydligen inte bara var ett olycksfall med nummer 3 utan istället är det någonting som konsekvent går fel, tydligen, när IDW sätter samman böckerna. Jag har hört av mig till dem för att fråga vad som hänt men har tyvärr inte fått något svar😦

Det kan förstås vara så att tillräckligt bra förlagor saknas men det tvivlar jag på; jag har andra utgåvor av de här serierna som inte har samma problem (men som istället har andra problem, som jag nämnde i inledningen).

Här är samma ruta scannad av mig med 600 DPI, i lossless PNG-format och inte justerade på något sätt. Ignorera att det vita ser lite grått ut, det är min scanner som gör det och jag brukar justera det efteråt för bilder i recensioner; men man ser ändå att bortsett från problemet med upplösningen så har IDWs jämnare och mörkare svärta.

Först i en utgåva från 1987, utgiven på förlaget NBM:

corto-maltese-nbm

Sen IDWs:

corto-maltese-idw

Beroende på om er webbläsares hantering av bilder (och er skärm) kommer skillnaden vara uppenbar eller inte lika uppenbar, men om ni kollar på bilderna i originalformat (klicka på dem för det) och eventuellt i ett bildhanteringsprogram så syns det tydligt att IDWs bild har stora problem med upplösningen: Ramen runt rutan är inte jämn, strecken som utgör kullerstenarna på gatan likaså, och så vidare. Och på tryckt papper syns det tyvärr lika tydligt😦

Så för den som vill njuta av klassikern Corto Maltese (och det bör man, episoderna i de hittills utkomna böckerna är fantastisk läsning) på bästa möjliga sätt kan jag inte längre helhjärtat rekommendera IDW; jag själv har nu svårt att läsa dem eftersom den misslyckade kopiering stör mig så mycket. Snyft.

Farväl till Aomanjuskogen

Postat den

aomanjuskogen-5-omslag

Så har då den avslutande femte delen av Hisae Iwaokas serie Aomanjuskogen kommit ut, med sin rollista bestående av vindgudar, stengudar, besjälade dörrar/soffor/stenar/växter, och för den delen också av helt vanliga människor. Men det är klart, så vanliga är de inte heller: Soichi, den unga mannen som försöker hjälpa skogen och dess invånare så gott han kan, trots att delar av den ogillar hans som de ser som försök att påverka naturens gång, inser själv allteftersom att någonting är konstigt, att han bokstavligen inte kan lämna skogen.

Jag har redan skrivit om serien flera gånger och det jag sagt då står sig fortfarande: Det är en drömsk saga, med rikliga shintoistiska inslag, och liksom en dröm kan vara både underbar och skrämmande på samma gång är också Shoichi och de andras upplevelser inte alltid behagliga, med vindguden Nowaki och hans hat gentemot Soichi som det största orosmomentet.

Men de senare volymerna har också en tydligare historia, en röd tråd som går igen: Triangeln Soichi/Nowaki/Shinako (en annan vindgud) och deras komplicerade relationer, och om det mänskliga hos gudarna och det gudomliga/mystiska hos människorna. Det låter kanske som ett storslaget mytologiskt drama men det är det inte; även när vindgudarna och den besjälade skogens krafter släpps lösa är det alltid det mest intima, det mest personliga, som står på spel. Och med tanke på hur ömsint serien hela tiden varit är upplösningen precis vad man kan förvänta sig, ett kanske inte hundra procent lyckligt slut men ett gott sådant🙂

aomanjuskogen-5-soichi-nowaki

Om den svenska utgåvan i övrigt kan jag berömma omslagen (som så vitt jag förstår är de samma som de japanska): Rena och mycket vackra penn- och akvarell-målningar. Tryckkvalitén skulle kunna vara lite jämnare (de svarta ytorna är ibland inte helt kompakta), men å andra sidan är böckerna också billiga, och det är lovvärt för att också yngre läsare ska kunnat ha råd att köpa dem. Vad gäller översättningen är jag inte helt säker; den kan ibland kännas lite styltig, på ett sätt som jag ofta sett just när det gäller översättningar från japanska, både vad gäller litteratur och serier. Med andra ord, det beror nog på smaken om man föredrar en mer ”försvenskad” översättning eller inte.

Det är väldigt kul att den här serien översatts till svenska; mest för att den är bra förstås (precis som de andra Hisae Iwaoka-serier jag läst) men också för att den annars skulle gått mig förbi eftersom den inte översatts till engelska. Jag har nämnt det förut men det förtjänar att repeteras: Att Ordbilder förlag enbart ger ut sånt som inte redan översatts till engelska är en förträfflig idé som jag gärna skulle se att andra förlag också efterliknade, när det gäller utgivningar av smala titlar med en begränsad läsarskara (tyvärr…). Om den här redan getts ut på engelska är det osannolikt att jag skulle köpt den på svenska. Inte för att jag föredrar engelska, tvärtom, men för att jag då antagligen redan hade läst den.

Nu är jag nyfiken på att se vad nästa japanska serie som Ordbilder plockar upp kan bli, med tanke på att både Aomanjuskogen och Rans magiska värld (som jag nog borde ge en ny chans; jag fångades inte av den första boken, men nu när alla finns på svenska är jag sugen på att ge mig på den) avslutats. Jag hoppas såklart alltid på att Hitoshi Ashinano ska få en chans, helt oöversatt till både svenska och engelska som han är, men om Iwaokas serier inte alltid är så fyllda av handling (även om de två sista Aomanjuskogen-volymerna är betydligt mer så än de tidigare) så är Ashinanos ännu mindre dramatiska och antagligen (snyft!) mycket svårsålda. Vi får väl se!🙂

Unforgivable / Old Pa Anderson / Buffalo Runner

Postat den

Dags för några europeiska scanlation-titlar igen, med ett gemensamt tema: Två stycken av den gamle räven Hermann, en av den för mig okända Tiburce Oger, alla tre vad jag skulle kalla västern-serier, för även om Old Pa Anderson inte utspelar sig under den epok som man vanligen tänker på är den uppbyggd som en klassisk västern. Först ut: Hermann.

Och att jag börjar med honom är för att jag flera gånger funderat på att skriva några ord om just de här två serierna men att det aldrig blivit av, huvudsakligen av skälet att jag inte riktigt vetat vad jag skulle skriva om dem. Jag kan nämligen inte säga mycket mer än att

  1. Hermanns sena teckningsstil, med ett akvarellutseende, är väldigt trevligt att titta på när det som här kombineras med robusta sitt skrivna av en veteran (tillsammans med sin son Yves H, förvisso, men det känns väldigt mycket som den traditionella Hermann). Jag gillar framförallt att man så tydligt ser spåren av hans äldre stil, i serier som Bernard Prince & Comanche, men att den stilen blivit så mycket mer avslappnad och personlig här.
  2. Manusen är som sagt rakt på sak och med tydliga historier, inklusive rikliga mått av blod & våld. Om Hermann utvecklat sina teckningar och brutit sig fri från den stil han liksom många andra använde sig av på 70-talet kan jag egentligen inte säga samma sak om manusen: Den stora skillnaden mot serier som Comanche (där Greg stod för manus) är just att våldet inte längre behöver döljas utan kan visas, i närbild om så önskas. Plus, givetvis, att lite naket också är OK att visa. Det är rätt typiskt att när serieskapare (eller filmskapare, eller TV-serieskapare, osv) som tidigare varit tvungna att hålla sig till relativt strikta regler för vad som får och inte får visas får lösare tyglar så resulterar det i mer närgånget skildrat våld & sex, men  det är allt; det är få som istället försöker skildra nya historier och sätt att berätta dem.

Med andra ord, Hermanns serier är tveklöst mycket skickligt gjorda och jag uppskattar dem, men Hermann är fortfarande alltför fast i den typ av serier han gjort i hela sitt liv för att det ska bli toppbetyg. Några kommentarer om serierna:

.pdf

Old Pa Anderson utspelar sig i amerikanska södern och följer huvudpersonen i slutet av hans liv, ett liv som på grund av fattigdom och den grasserande rasismen inte varit de lyckligaste. När han får reda på vad som egentligen hände med hans dotterdotter som försvann för flera år sedan har han inte längre någonting att förlora och ger sig ut för att hämnas, och vad som följer är en klassisk hämndhistoria. Något mörkare än vanligt, förvisso, men den följer ändå i det stora hela mönstret för den här slags berättelser.

Lustigt nog är det Unforgivable, serien som på ytan ser minst nyskapande ut, som jag tycker är den intressantaste av de två. Här är det återigen hämnd som är temat: Brottslingen Buck Carter jagas av sheriff Masterson och båda två är fullkomligt hänsynslösa män som inte tvekar inför att dra in oskyldiga i sin personliga kamp. Det som gör den här serien intressant är skildringen av Carters son Jeb och relations far-son; moraliska pekpinnar saknas och det är svårt att säga vad, om någon, sensmoralen är i serien. Detsamma gäller vad som egentligen försiggår i Buck och Jebs sinnen; sonen är så skadad av uppväxten att det är tveksamt om han har några rationella tankar, medan fadern uppenbarligen är ångerfull men över vad är inte självklart. Jag tycker också att Hermanns teckningar gör sig bättre i den här serien med naturens mäktiga ödslighet; personteckningen är han lite svagare på.

unforgivable-hast

Unforgivable snuddar vid toppbetyg (jag märker att jag gillar den mer nu när jag skriver om den än när jag läste den) medan Old Pa Anderson får nöja sig med klart godkänt.

Nu till Buffalo Runner som är skälet till att det över huvud taget blev ett inlägg; jag läste den får någon dag sedan och blev positivt överraskad vilket gjorde att jag funderade på att skriva om den, och sen tänkte att jag kunde passa på att ta upp Hermanns serier i samma veva🙂

En vagn med en familj på väg mot Kalifornien blir överfallen av indianer, men innan den vuxna dottern hinner dödas ingriper Edmund Fisher, titelns Buffalo Runner (ett namn på de som jagade bufflar) och räddar henne. Under natten när de tillsammans väntar i ett litet skjul på morgonen, då fler indianer antas komma, berättar Fisher om sitt liv för den av chock tystlåtna kvinnan, ett liv som utspelats under vilda västerns ”storhetstid”.

Det är en melankolisk och lugn berättelse, dödandet till trots, om en man som upplevt det mesta, adopterad av indianer som liten, misshandlad av vita senare adoptivföräldrar,deltagande i inbördeskriget, ett kort tag lyckligt gift, men huvudsakligen en rotlös man i en ociviliserad tid. Det är lite av känslan i filmen Little Big Man (minus filmens humor) i serien, en film jag älskar, vilket nog gör sitt till för att jag skulle tycka om serien.

Oger väver också samman sin berättelse på ett lyckat sätt, med omväxlande scener från dåtid berättade av Fisher med scener från nutid, där han stöper ny ammunition för att hoppas överleva morgonens attack och utnyttjar hantverket till att knyta samman historien för att lugna kvinnan. Den lugna rytmen i de återkommande scenbytena ger en stark närvarokänsla, med Fishers röst som sammanhållande faktor.

buffalo-runner

Teckningarna påminner en smula om William Messner-Loebs i serien Journey, en serie som liksom denna utspelar sig i det historiska Amerika, med en huvudperson som inte är vare sig cool eller hjältelik utan bara tålmodigt kompetent. Också det ett plus enligt mig eftersom Journey var en säregen men mycket bra serie, med livliga teckningar men kanske inte de mest hantverksmässigt skickliga.

Summa summarum, tre serier som faktiskt alla är bra, med Buffalo Runner som min personliga favorit (men det beror nog en del på att jag associerar till saker jag också tycker om, så för många är nog Unforgivable ett säkrare kort). Och trevligt nog ska Old Pa Anderson tydligen dyka upp på svenska när som helst i en officiell utgåva så att scanlationen inte längre behövs. Fast det är klart, jag hade hellre sett Unforgivable i bokform om jag fått välja bland Hermanns serier själv…😉

Marsupilami – Vit magi

Postat den
Marsupilami – Vit magi

marsupilami-vit-magi-omslag

Premiär för mig med en långkörare bland de fransk/belgiska serierna: Marsupilami. Jag har förstås läst serier med det långsvansade djuret förut, påhittat av André Franquin för serien Spirou där marsupilami först dök upp i albumet Spirou och arvingarna, men aldrig något album i sviten uppkallad efter djuret.

Och det är synd för jag hade gärna läst de tidigaste albumen där André Franquin själv var inblandad; i den här boken, Vit magi (nummer 19 i Frankrike men det 12:e som getts ut i Sverige), är det Batem som står för teckningarna och Colman som står för manus. Orsaken är att jag är nyfiken på hur han hanterade det knepiga förhållandet att han redan i Spirou-albumet Familjen Marsupilami hade gjort ett närmast perfekt album som beskriver marsupilamins liv i djungeln. Och eftersom marsupilamin alltid skildrats som ett djur (onekligen ett smart sådant, men ändå inte med ett mänskligt intellekt) kan det nog bli svårt att komma på intressanta historier där marsupilamin har huvudrollen.

Den svårigheten märks tycker jag nog i just Vit magi: Historien handlar om trollkarlen Jahekaputh (trollkarl = scenmagiker) vars karriär inte är vad den borde vara och därför får för sig att fånga en marsupilami för att använda i sin show. Sagt och gjort beger han sig in i djungeln där han lyckas övertyga indianstammen som bor nära marsupilamins hemvist om att han är en mäktigare trollkarl än deras egen. Interfolierat med hans strapatser får vi också se glimtar från marsupilamins liv i djungeln, med tonvikt på de små barnens äventyr.

marsupilami-vit-magi

I sig skulle det här kunna fungera som intrig, men problemet är att den mest känns som omtugg av sånt jag redan sett, även utan att ha läst de tidigare albumen. Att använda marsupilamin som dragplåster har redan gjorts i Spirou-serien, och vad gäller de mer David Attenborough-lika inslagen är det mest upprepningar av saker jag sett i redan nämnda Familjen Marsupilami. Det gör att jag verkligen undrar vad de 18 tidigare albumen i serien handlat om.

Jag misstänker att den största orsaken till att jag inte är så förtjust i Vit magi är att marsupilamin känns som en alltför begränsad huvudperson: Som ett djur saknar hen utvecklingsmöjligheter, förmågan att växa och förändras. Som en bifigur gör det ingenting men som huvudperson tror jag att möjligheterna till varierade berättelser är små, eller åtminstone verkar det så av det här albumet. Men som sagt, jag borde nog läsa fler av dem för att få lite bättre känsla för hur marsupilamin fungerar som navet i historien.

Sen vet förstås både Batem och Colman hur man ska göra en allåldersserie i den typiska fransk/belgiska stilen; framförallt Batem är en veteran som varit inblandad i teckningarna för de hittills runt 30 albumen i serien. Så för den som letar efter någonting sådant kan Vit magi passa bra. Fast jag skulle nog velat att skildringen av indianerna (inklusive Jahekaputh) hade tänkts igenom lite mer, den känns, well, inte helt modern…

Blueberry: Slutet på naiviteten

Postat den

Blueberry 2 - omslag

Det andra boken i Cobolts återutgivning av Blueberry innehåller vad jag skulle säga är slutet på den första, lite mer naiva fasen av serien: De två avslutande albumen om indianupproret (Den försvunne ryttare & I navajos spår) och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan. Efter de här historierna blir tonen betydligt mer vuxen, med en mer (förhållandevis) realistiskt syn på vilda västern och allt vad den innehåller. Men det får jag skriva mer om senare, när nästa samling kommer, för nu handlar det om bok 2!

I titeln använder jag mig av ordet ”naivitet” och det ska inte läsas som att det är en barnslig historia som Charlier berättar i de totalt fem albumen som inleder Blueberry och som alla handlar om ett potentiellt indianuppror. Som jag skrev i recensionen av den första boken förtjänar Charlier istället beröm för att han försöker skildra indianerna på ett mer medkännande sätt än vad som varit vanligt tidigare.

Blueberry - Jijé

En av de sidor som Jijé tecknar i den här samlingen, när Giraud var på semester; det ser definitivt ut som en sida från Blueberry, men jag föredrar ändå den unge Giraud som vid det här laget hade börjat utveckla sin alldeles egna stil

Men det finns ett grundläggande problem med hela den här sviten och det är där naiviteten dyker upp. För att få ihop historien på ett sätt som samtidigt lyckas med att skildra

  • indianernas uppror som rättfärdigt (eftersom det är kavalleriet som lurats tro att indianerna inlett fientligheterna),
  • Blueberry som en god kraft som kämpar för freden, för allas skull,
  • kavalleriet som en också välmenande organisation, som bara agerar ”fel” på grund av att de lurats,

krävs att jag som läsare helt glömmer bort kunskapen om att indianerna konsekvent behandlades på det värsta sättet, de svikna löftena, och att de än idag lever i misär som en följd av hur de behandlades. Med andra ord, världen som Charlier beskriver är en sagovärld, en där den invaderande europeiska befolkningen egentligen vill väl och att det kanske kommer gå bra med tiden. Tyvärr vet vi ju att så inte blev fallet, och det gör att den på ytan tämligen realistiska serien ändå är ett bländverk. När allt i serien löser sig och fredspipan röks och Blueberry har fullgjort hjälterollen, så ligger för min del vetskapen att fredsavtalen i realiteten var meningslösa som en blöt filt över det föregivet lyckliga slutet. Den i serien skildrade som galne och grymme indianen Ensamma örnen är den som har rätt: Lita aldrig på den vite mannen.

Därav den nämnda nativiteten. Återigen, en eloge till Charlier för hans föresatser och för en spännande berättelse, men tyvärr gör verkligheten att det inte riktigt fungerar fullt ut. Men när indianerna senare kommer dyka upp i serien och Blueberry återigen engagerar sig för att hjälpa dem är skildringarna mycket mer realistiska; det handlar då enbart om att överleva för dagen, inte om ett löfte om en rättvis och fredlig framtid.

Men, igen, det är en senare recension; vi har kvar ett album till i den här samlingen att skriva om🙂

Mannen med silverstjärnan är en mycket enklare historia, en som vi sett många gånger på film och i serier: Den ensamma hjälten som ska försvara en hel stad mot skurken och hans liga. Här är det onekligen också en sagovärld vi ser men den här gången skaver det inte eftersom det är en så arketypisk historia, med inslag som den nya sheriffen (Blueberry), den unga oerfarna mannen som vill hjälpa till, den äldre och nersupne mannen som också vill det (Blueberrys ständiga följeslagare Jimmy McClure, som dyker upp för första gången tidigare i den här samlingen), kvinnan med mod och ett hjärta av guld, den fega befolkningen som inte vågar hjälpa till, och givetvis de bottenlöst onda skurkarna.

Blueberry - Mannen med silverstjärnan

Det är inte den mest unika historien men jag tror att den här behövdes för att Charlier senare skulle kunna bli mer egensinnig; fram till och med den här berättelsen påminner serien mest om klassiska Hollywood-västern, må vara av de något mer realistiska slaget från 50-talet, men efter att Charlier fått ur sig de historierna, kan han sen gå vidare till någonting som mycket mer påminner om den skitiga och råare spagettivästern-genren. Plus att det säkert var skönt att få skriva en kort och enkel historia med en lika enkel hjälteroll för Blueberry, efter den långa berättelsen innan där det mot slutet finns tecken på en viss trötthet hos berättaren; Blueberrys avskräckande knep att lura diverse förföljare att han har betydligt fler mannar med sig än han har används lite väl flitigt tycker jag allt😉

Jag kan ha fel men jag tror också att det här är det första albumet där en person med en större roll faktiskt dör i bild (verkar det som); innan det sker har en hel del namngivna och viktiga personer dött, men själva dödandet har skett utanför bild. Ett tecken så gott som något på att serien börjar slita sig från de begränsningar som tidigare funnits.

Sammanfattningsvis är det här återigen bra underhållning; spännande men kanske utan större komplexitet (men det blir det ändring på i senare album), och det är väldigt roligt att kunna läsa de här tidigare berättelserna på ett bra sätt på svenska; de två första albumen har tidigare enbart publicerats som följetonger i svartvita tidningar, och även om Mannen med silverstjärnan kommit ut i albumformat tidigare var den utgåvan sisådär vad gäller tryckets kvalité. Här är det såklart full poäng på den fronten🙂

Gasoline Alley 1931-32: ☹️

Postat den

Ok, en återkoppling till, och en tråkig sådan: Frank Kings serie Gasoline Alley. Jag har berömt den många gånger förut, som de utmärkta söndagssidorna och till och med de allra tidigaste stripparna/serierutorna; visserligen var de allra äldsta lite sega, men det kändes ändå inte jobbigt att läsa dem.

Men nu har jag till slut läst den sjätte och hittills sista samlingen av dagstidningsserien från Drawn & Quarterly som täcker åren 1931-32, och bitvis var det extremt svårt att komma igenom den. Faktum är att jag har svårt att komma på ett lika snabbt (åtminstone för mig som läser serien två år åt gången i böckerna) fall i kvalitet när det gäller en dagstidningsserie.

Det är inte teckningarna som fortfarande är finfina och där det är roligt att se hur King då och då provar helt andra tekniker för att teckna, som det känns bara för att det är roligt. Det är inte heller i skildringen av det vardagliga livet som är det kanske allra bästa med serien, med episoder som de om grannpojken Emil, en storväxt buffel men med en mer komplicerad personlighet än bara att vara en bråkstake.

Det är istället de alldeles #€%&£$∞§ långa episoderna där absolut ingenting av intresse händer och där King bara rapar upp data i stripp efter stripp. Som exempel:

  • Oändligt långa sekvenser där Skeezix samlar på någonting nytt, som exempelvis poststämplar med ”roliga” postkontorsnamn. Stripparna består bokstavligen av Skeezix som får (eller ibland, någon av hans kompisar får) poststämplar med namn, vilket de berättar. Och det händer ingenting mer! Ibland avbrutet med uppmaningar till läsaren att antingen skicka poststämplar, tipsa om roliga stämplar, osv. Gah!

Gasoline Alley - postmarks

  • Familjen åker på bilsemester i USA, varpå flera månader av strippar enbart består av skildringar av olika platser i USA, utan någon underliggande historia som involverar huvudpersonerna. Raffinaderier, paradgator, gamla fort, osv i all oändlighet.
  • En likartad episod där man istället reser till Europa.
  • Vill du läsa 3 månader av seriestrippar om George Washington som alla består av 1. en lång textruta med en beskrivning av något ur GWs liv, 2. en teckning av någonting (ett hus, ett träd, ett möte, …) som anknyter till textrutan, och 3. en teckning av Walt och/eller Skeezix placerade i GWs tid tillsammans med GW, där Walt/Skeezix kommenterar? I så fall är den här samlingen någonting för dig!

Gasoline Alley - George Washington

Visst är det lite orättvist av mig att kritisera serien när jag nu läser den på ett sätt som den aldrig var avsedd för, dvs flera år åt gången, men å andra sidan är det ju just en sådan samling jag kritiserar; de här sekvenserna kanske fungerade bättre när man bara kunde läsa en / dag, men för mig som läsare av den här samlingen är det ärligt talat något gudsigförbarme trist.

Förhoppningsvis var det här en övergående fas i seriens historia; jag känner igen greppen med saker som Skeezix samlande från andra serier som då och då försökte engagera läsekretsen aktivt på olika sätt (Knallhatten gjorde det senare med tävlingar där läsarna skulle exempelvis skicka in foton, och även Blondie, Karl-Alfred och andra gjorde liknande saker), men tyvärr kändes försöken här så mycket tristare. Hur som helst är den här samlingen huvudsakligen en seg och långtråkig läsning, med några små ljusglimtar här och där som nästan gör läsningen sämre eftersom de påminner mig om hur serien var när den var som bäst.

Så kan det gå!

Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet

Postat den

Dags att titta in till några serier och serieskapare jag skrivit om förut för att se hur det går för dem!

The Walking Dead: Fruktans tid

The Walking Dead 17 - omslag

Den svenska utgåvan av bästsäljare-serien har nu nått fram till volym 17, och därmed presenteras den andra (hittills) stora skurken i serien: Negan. Jag följer inte tv-serien eftersom jag nästan aldrig gillar tv/film-versioner av serier/böcker jag läst, men internet gör såklart att jag ändå har ett litet hum om vad som händer i den, och därför vet jag att han också där nyligen dykt upp. Inklusive cliffhangern i den senaste säsongen, en cliffhanger vars serieversion finns med i det här albumet. Den som följer tv-serien får se om upplösningen på densamma är samma som i serien…

Men några ord till om Negan för det är en intressant karaktär och det mest spännande med den här boken. Precis som Guvernören, den tidigare uppenbart onda karaktären modell större, terroriserar han Ricks grupp å det våldsammaste. Men de är ingalunda karbonkopior för världen i serien har utvecklats, och Guvernören hör till den äldre versionen. Han var en närmast teatralisk skurk, med gladiatorspel för folket, utan tanke på morgondagen; han var, kort sagt, en representant för civilisationens dödsryckningar, och levde helt på resterna från densamma.

Negan däremot representerar något nytt: Världen efter katastrofen, men där morgondagen finns med i beräkningarna. Han är det ”smarta” gatuvåldet, någon som är fullständigt hänsynslös för att tvinga igenom sin vilja, men han är också medveten om hur människor fungerar psykologiskt, hur man får andra att hjälpa en själv (även om de egentligen inte vill). Han är gängledaren som inte bara ser till att hans följeslagare får det de vill ha, utan att också de man terroriserar fortsätter att se till att förnödenheter alltid finns tillgängliga och att de ”frivilligt” överlämnas till honom själv. Han förstår med andra ord nyttan av ett ordnat samhälle, men han föredrar att han själv är ledaren och att hans vapendragare inte själv behöver utföra det verkliga arbetet.

The Walking Dead - Negan

Och att han därför lever i något som närmast är en symbios med det hittills mest välfungerande samhälle vi sett i serien är inte så konstigt; utan åtminstone ett rudimentärt samhälle skulle han bara varit som alla de andra små gängen vi sett i serien, som strövar omkring och mer eller mindre slumpmässigt förstör och dödar. Här kommer han till sin rätta, och blir därför ett betydligt större hot mot Rick och de andra; han hotar inte bara deras liv, utan också hoppet om en framtid, att det är möjligt att långsamt bygga upp en bättre värld igen.

Orange

Ichigo Takanos serie om den självmordsbenägna Kakeru har nu avslutats på engelska, och jupp, jag tyckte om den hela vägen. Visst förenklar den ibland, och för min del hade man gärna kunnat hoppa över det lilla försöket att förklara hur breven kunnat sändas tillbaka i tiden, men den fortsätter också på den inslagna vägen med att beskriva Kakerus depression som någonting djupt, som någonting som inte har en lätt fix.

Orange v5

En bra popularisering av ett svårt ämne, med andra ord, allt paketerat i sedvanligt professionellt mangoutförande med föredömlig tydlighet och proffsiga (om än opersonliga) teckningar.

Boulet: Notes

Halleluja! Jag har berömt Boulets webbserier flera gånger här på sidan, till exempel hans fantastiska 24-timmarsserier som Darkness och The Gaeniviad. I Frankrike samlas webbserien ihop, ett år åt gången, i album, och nu har det engelska förlaget Soaring Penguin Press gett ut det första av dem. Så här kan vi läsa alla Boulets webbserier från 2004-05, interfolierat med nya seriesidor där han kommenterar bloggen och serier.

Han är inte riktigt så bra här som han blir senare, men det är riktigt rolig läsning; det är mest vardagliga humoristiska betraktelser, men eftersom han så ofta fantiserar och dagdrömmer dyker det upp drakar och demoner i mängd ändå. Och teckningarna är fascinerande de med, med en uppsjö av olika tekniker och stilar.

Notes - blogg

Boulet visar hur bra det kan bli med en webbserie när det är en mästare som ligger bakom. Han kan bokstavligen rita vad som faller honom in så variationerna är oändliga, och vad som är pricken över i:et är att han så uppenbarligen är medveten om att resultatet ska bli någonting som också andra tycker är värt att läsa. Det är lätt att gå i fällan så att total frihet = serier som bara serieskaparen själv tycker är intressanta, men Boulet är aldrig ens i närheten av att vara så fixerad vid sig själv.

Så för den som inte vill läsa serier på nätet eller den som liksom jag inte har någonting emot det men ändå vill ha vissa serier på papper kan jag helhjärtat rekommendera boken🙂