Kategoriarkiv: Serier

Serier

Benny Björn & Henriettas monsterbok

Postat den

Woohoo igen, en till omgång med serier inriktade på unga läsare från Cosmos Comics! Liksom förra gången handlar det om en Benny Björn-bok av Philippe Coudray och en bok av Ricardo Liniers, närmare bestämt Benny Björn tänker utanför ramarna & Henriettas monsterbok.

Den mycket sanningsenliga Benny Björn-titeln består återigen av en sida långa historier som leker med logik och med absurdism. Och precis som förra gången säger jag att det här är en typ av serier som några kommer älska för känslan av triumf när man förstår det roliga, medan en del nog kommer ha svårt att förstå poängen/erna.

Benny Björn tänker utanför ramarna

Jag gillar det, speciellt när serien drar åt det absurda hållet, och jag misstänker att jag skulle gillat den som liten också, när jag precis hade lärt mig läsa själv. Och det där med att läsa själv är nog viktigt när det gäller Benny Björn, för som jag skrev redan förra gången är det här en knepig serie att läsa högt; det är en knep och knåp-bok för läsningen uppkrupen i en soffa, där man själv ska klura ut vad som händer.

Henriettas monsterbok däremot fungerar förträffligt som högläsning: Henrietta ger sig med sina färgpennor som hjälp på att göra en egen serie, och boken innehåller både Henriettas serie ”Monstret med tre huvuden och två hattar” och skildringen av hur hon skapar serien, allt sammanvävt till en enda berättelse:

Henriettas monsterbok

Här finns det gott om möjligheter att extemporera för högläsaren, när Henrietta funderar på vad som ska hända härnäst och när hon förklarar för sin nalle vad som händer i hennes serie. Och om något monster i hennes serie skulle verka väl läskigt är det ingen större fara eftersom ramberättelsen verkar nedtonande. Visst skrämmer Henrietta till och med upp sig själv lite grann, men hon har ändå full koll på sin egen historia.

Liksom Liniers tidigare bok Regnballongen är Henriettas monsterbok också utförd i klassisk barnboksstil, men den här gången är de känsliga utomhusteckningarna ersatta av färgsprakande naiva dylika, när Henrietta ritar. Den godmodiga och sympatiska tonen har böckerna gemensamt, men teckningarna (förutom de i ramberättelsen) är desto mer olika. Och Linier behärskar båda stilarna utan problem; själv har jag alltid gillat den här typen av starka färger när de fungerar, och eftersom de gör det här värderar jag den här boken lite högre än den tidigare. En hårsmåns skillnad, men ändå:-)

Som sagt, två bra böcker till för våra yngsta läsare: En för de som gillar surrealism och knasigheter, en för de som föredrar en mer traditionell historia med ett lite lugnare tempo. Eller, såklart, båda, för de som vill läsa fler bra serier, och det vill väl alla?

Mary Wept Over the Feet of Jesus

Postat den

Mary Wept Over the Feet of Jesus - cover

Efter att ha läst Chester Browns mycket personliga (och i mitt tycke också på alla sätt usla) inlägg i debatten om prostitution, Paying For It, kan jag inte säga att jag var så där överdrivet lockad av att läsa mer i samma stil. Men nu sitter jag här igen, med en ny bok av Chester Brown, som återigen har som huvudtema prostitution: Mary Wept Over the Feet of Jesus.

Och en liten varning: Jag kommer texten igenom jämföra med Paying For It, något jag vanligen inte gör eftersom jag oftast fokuserar på att läsa böcker som fristående verk, men den här gången känns det omöjligt på grund av de tydliga och avsiktliga likheterna böckerna emellan.

Varför har jag då gett mig in på att läsa Mary Wept…? Jo:

  • Trots att Paying For It inte var bra ens som en ren serie, om man bortsåg från det ideologiska budskapet, så tycker jag Brown kan det här med hur man får läsaren att vilja läsa vidare. Så oavsett hans nuförtiden mer känslolösa teckningar flyter läsningen fascinerande bra, och jag tycker dessutom om stilen i teckningarna.
  • Han har tidigare gjort serier med religiöst innehåll och de har varit fascinerande, så hoppet är att avsaknaden av självbiografiskt innehåll skulle kunna göra den här boken bättre.

Och först som sist: Mary Wept… är, tycker jag, en bättre bok. I och med att Brown inte själv är med i serierna slipper jag irritationen av att hela tiden vilja skaka om honom och säga åt honom att skärpa sig. Så, läsningen är helt simpelt inte lika frustrerande!

Mary Wept Over the Feet of Jesus - Cain & Abel

Kain och Abel möter sin gud

Dessutom saknas den värsta stelheten i illustrationerna den här gången; kanske mest på grund av att scenerna i Paying For It var så extremt likartade, medan de här finns betydligt mer variation i miljöerna och händelserna. Brown kan teckna serier, det är helt klart.

Men tyvärr dras boken återigen ner av att den så uppenbart skrivits mer som ett debattinlägg än som en intressant bok. Den här gången gäller det hur prostitution skildrats i bibeln, och boken skildrar ett antal scener ur bibeln där prostitution spelar en roll.

Eller åtminstone ett antal scener där Brown anser att prostitutionen spelar en roll, för det är, föga förvånande, en mycket personlig tolkning av bibeln som ligger bakom. Och precis som med Paying For It är det tämligen oklart för mig som läsare vad avsikten med skildringarna är; jag har svårt att i dem se några ställningstagande vare sig för eller emot prostitution. Fast det är klart, det är kanske en vinst för Brown, för när det gäller Paying For It framstod skildringarna som en oerhört stark propaganda mot prostitution…

Hur som helst, serierna i sig är intressanta och tankeväckande, och att Brown har sin egen tolkning av de bitvis välkända historierna gör dem bara bättre. Som den förlorade sonen, där fadern säger saker som definitivt är Browns egna inslag, eller den om slavarna som får ansvaret för sin ägares pengar. Fascinerande och stimulerande versioner, men med ett stort problem: Efterordet.

Mary Wept Over the Feet of Jesus - The Prodigal Son

Den förlorade sonens fader berättar för den icke-förlorade sonen varför fadern agerat som han gjort

För precis som i Paying For It finns det här ett efterord som förklarar vad meningen är med serierna, och hur de ska tolkas. Och proportionerna serier/efterord är ganska extrem: 170 sidor serier, 100 sidor efterord, och eftersom en seriesida går mycket fortare att läsa skulle jag misstänka att jag spenderade högst en femtedel av tiden med själva serieläsningen:-/

Fast problemet är förstås inte längden på efterordet utan innehållet, för här kommer Brown snuddande nära konspirationsfanatikernas världsbild. Det är inte alls lika frustrerande och irriterande som i Paying For It eftersom det här inte handlar om att rättfärdiga Browns egna utnyttjande av prostituerade utan istället om hur bibeln över tid har förvanskats till att bli anti-prostitution, medan de ursprungliga texterna istället var för det.

Om man bortser från att Brown verkar tycka att prostitution är bibelns huvudämne så är argumenten inte direkt starka, hämtade som de är från oklara källor och i sann konspirationsanda noggrant utvalda (om det finns 100 källor som säger en sak och 1 som säger en annan är det helt OK att välja den ensamma, alltid). Fast egentligen är det också relativt ointressant för det starkaste intrycket jag får är ett och endast ett: Brown är så fanatiskt intresserad av prostitution att allting annat lämnas därhän.

Faktum är att efterordet mest av allt påminner om de tättskrivna stencilerade pappren man brukade se uppsatta på allmänna anslagstavlor, träd, eller varhelst de fick plats på innan internet dök upp, och som alltid beskrev någonting som var oerhört viktigt för upphovspersonen men för alla andra framstod som synnerligt obegripligt. Typiskt för dessa var också de ymnigt förekommande noterna; de som skrev var så uppslukade av sitt ämne att allting måste förklaras i detalj.

Samma sak här, där noterna som sagt börjar på sidan 173, efter serierna. Och eftersom det är viktigt att man verkligen förstår precis allt som Brown säger börjar på sidan 213 noterna för noterna. Och på sidan 263 börjar sedan, givetvis, noterna på noterna på noterna… Jag uppskattar meta-inslaget, även om det är oavsiktligt, och också att 20 sidor av noterna består av en serie, men som sagt, det känns mest sorgligt ändå.

Mary Wept Over the Feet of Jesus - Notes

Ett uppslag noter; klicka för större version som går bättre att läsa (trots min icke-optimala scanning…)

Sammanfattningsvis skulle jag tyckt betydligt bättre om boken om den bara bestått av de 170 inledande sidorna med serier (och OK, den 20 sidor långa serienoten också), utan efterordet, eftersom efterordet enbart förminskar serierna, och exegetiken i mitt tycke är rätt ointressant. Brown har även förut haft noter till sina serier, inklusive de religiösa, men den här gången går han alldeles för långt i sina förklaringar; han verkar inte lita på läsaren över huvud taget. Vilket är synd eftersom han, som sagt, är verkligt bra på att berätta medelst serier; han är, tillsammans med till exempel Dave Sim, ett utmärkt exempel på serieskapare som borde hålla sig till serier och lämna analyserande texter därhän.

Leonard Starr + Stan Drake = Kelly Green

Postat den

Kelly Green - cover

Här har vi en serie som med tanke på förutsättningarna borde blivit en klassiker: Leonard Starr, mannen bakom serien Mary Perkins som jag berömt så mycket här på bloggen, framförallt för manuset, i ett samarbete med Stan Drake, mannen som så förtjänstfullt tecknade Juliet Jones, där Starr står för manus och Drake för teckningarna. Dessutom kunde de ta ut svängarna eftersom serien ifråga var avsedd för den europeiska marknaden, och de därför inte behövde bekymra sig för försiktiga dagstidningsredaktörer. Men tyvärr, Kelly Green blir aldrig så bra som den borde ha blivit:-/

Jag har läst några av Kelly Green-albumen förut, närmare bestämt de två första som översattes till svenska en gång i tiden, men de satte inga större spår hos mig. Men eftersom jag upptäckt kvalitén hos Mary Perkins sedan dess tänkte jag att det kanske skulle kännas annorlunda den här gången, när nu alla fem albumen getts ut i en tjock engelsk bok.

Och jodå, visst finns det kvalitéer hos serien. Starrs manus lyckas faktiskt ofta vara svåra att förutse, dvs vem som kommer visa sig var skurken är långt ifrån uppenbart. Karaktärerna gör också anspråk på att vara tredimensionella, även om de i ärlighetens namn inte kommer längre än till max 2.5D (och de gäller bara en handfull karaktärer, de andra kommer inte ens upp i 2D…). Överlag är historierna också varierande, trots den lätt klichéartade bakgrunden med en huvudperson (dvs KG) som är polisänka och jobbar som go-between mellan kriminella och deras offer (typ lämna över lösensummor osv), och de ex-kriminella som hjälper henne.

Drakes teckningar är också svårt att klaga på, åtminstone rent formellt. Precis som i Juliet Jones tecknar han precist och med känsla, och dessutom kan han variera stilen så att det inte blir alltför sent, någonting som alltid är en risk med den här typen av fotorealistiska illustrationer. Men en smula stelt kan det ändå bli här och där; min känsla är att Drake inte har riktigt samma personliga förhållande till Kelly Green som han hade till sina egna karaktärer i Juliet Jones.

Kelly Green - Friend

Utgåvan är i svartvitt och med tanke på den gräsliga färgläggningen i de tidigare utgåvorna, woohoo för det!

Men det finns som sagt problem, och de är inte så små:

  • Jag får aldrig någon relation till Kelly Green utan hon känns serien igen väldigt opersonlig. Problemet skulle jag säga är att hon själv inte har några nära relationer. Det ex-kriminella gäng som hjälper henne är för all del trevliga och hon uppskattar dem, men vänner är de inte. De personer som hon under seriens gång visar tendenser att knyta an till försvinner lika snabbt igen (ofta mördade), och utan emotionella bollplank förblir hon för mig ointressant som person.
  • De där mördade eventuella nära vännerna? Det är även det ett problem med serien, nämligen dess opåkallade brutalitet. Här är det gott om mord, misshandel och tortyr (och t o m kannibalism), och även om Starr vet hur man på ett bra sätt komplicerar dylikt känns det ändå spekulativt, som inslag som finns med bara för att det var tillåtet i europeiska serier. Om inslagen var Starrs egen idé eller om de föreslogs av redaktörerna har jag ingen aning, men lätt unket känns det hur som helst.
  • Om det finns drag av spekulativt våld kan ni nog gissa vad det också finns spekulativa inslag av: Sex & naket. Samma sak här, nämligen att det är svårt att frigöra mig från misstanken att dessa inslag finns med bara för att man får. Alla gånger det blir naket känns det inte spekulativt, men några gånger är motiveringarna till att KG (eller någon annan kvinna) ska visa upp sig, hur ska jag säga, mycket krystade…
  • Cynismen och svartsynen är alldeles för stor, och det passar inte ihop med de bra delarna av Starrs manus. De fyra första albumen slutar alla på en mycket deprimerande not, där KG visserligen överlevt men allt är ändå skit. Jag skulle gissa att det femte och sista albumets lyckligare slut beror på att Starr vid det laget visste att serien inte skulle fortsätta, och därför inte längre kände sig pressad att vara ”vuxen” och ”realistisk”, något som alldeles för ofta tolkas som att tillvaron är deprimerande och hopplös.

Så nä, det är en inte så bra serie som här och där visar antydningar till storhet, men där det positiva alltid kommer av sig. Ta den där kannibalismen till exempel, som när den händer i serien definitivt skulle kunnat vara en episod ur Mary Perkins. Men här, efter att Starr i sant god form vare sig fördömt eller accepterat den (den sker på grund av risk för svältdöden) och överlåter på läsaren att göra den moraliska bedömningen av personen ifråga, i en scen som är föredömligt agerad, så avslutas scenen ändå med att hen skjuts ihjäl av maffian för att hen inte ska kunna rätta till orättvisorna som det stora oljebolaget ansvarar för. Och vips har det positiva dränkts i det cyniska.

Kelly Green är mer ett kuriosum där två mästare på dagstidningsserier ger sig på en annan typ av serie än någonting man måste läsa; om man är ute efter läsvärde så läs Mary Perkins istället för där fungerar manuset mycket bättre. Men om man är nyfiken på att se vad Starr & Drake tog sig för när de samarbetade så kan man gott kasta ett öga eller två i den här boken, för den har definitivt sina poänger trots allt!

Kelly Green - Comics

Kelly Green på San Diego Comic Con, inklusive några kända ansikten

My Love Story!!

Postat den

My Love Story!! - cover

Det har blivit en räcka med svenska recensioner den sista tiden så idag tänkte jag att det kunde vara dags för någonting annat: My Love Story!!, en alldeles underbar romantisk komedi skriven av Kazune Kawahara och tecknad av Aruko, en serie jag haft ögonen på ett tag på grund av de lockande omslagen men som jag inte kom mig för med att ge en chans förrän jag kopplade att författaren Kawahara också låg bakom den trevliga High School Debut som jag skrev om för två år sedan.

My Love Story!! är berättelsen om Takeo Gōda, en ung student som utmärks av att han är ovanligt lång och stark. Eller för att var mer burdus: Hans vänner liknar honom då och då, med rätta, vid en gorilla. Så konventionellt vacker är han inte, men han är desto vänligare, alltid beredd att hjälpa andra. Men eftersom han inte ser ut som någon hjälte får ofta hans mycket vackra bästa vän Makoto Sunakawa ta emot tacken (vilket Makoto alltid protesterar mot, utan att det hjälper).

Kär blir han också ofta, Takeo, men utan att det någonsin besvarats, men så en dag ändras allt: Efter att återigen ha hjälpt en främling i nöd visar det sig att främlingen, en mycket blyg flicka vid namn Rinko Yamato, blivit fascinerad och förälskad i sig räddare. Det tar ett tag innan de båda lyckas uttrycka sina känslor; Rinko för att hon är så blyg, och Takeo eftersom han som alltid utgår ifrån att skälet till att Rinko söker upp honom är för att hon, liksom alla andra, fallit för Makoto. Att Takeo dessutom är ganska usel på att läsa andra människor gör det inte lättare.

My Love Story!! - Misunderstanding

Takeo missuppfattar vem Rinko tänker på

Att jag bedåras av My Love Story!! har väldigt mycket att göra med att det är så genuint sympatiska huvudpersoner:

  • Takeo, navet i berättelsen, är som sagt inte alltid den smartaste men han gör alltid det rätta. När till exempel Rinko blir nervös för att hon tror att en av hans klasskamrater också är intresserad av honom (vilket stämmer) lovar han först omedelbart att han inte ska umgås med henne mer, men när hon senare behöver hjälp håller han på att explodera av återhållen energi innan han inser att han faktiskt måste hjälpa henne; är man så snäll som han är finns inget val.
  • Rinko håller oförbehållsamt på Takeo, trots att omvärlden har lite svårt att förstå hur en så söt flicka kan vara ihop med en så råbarkad kille; så starkt älskar hon honom att hon är helt oförstående till andras förundran eftersom det är så uppenbart hur fantastisk han är. Plus att hon också vet varför hon tycker om honom: I fallet med Takeos klasskamrat säger hon mycket riktigt att han självklart ska hjälpa henne, annars vore han inte den Takeo hon håller kär.
  • Makoto är lika oförbehållsamt på Takeos sida; även om han inte säger det högt på samma sätt som Rinko gör är det tydligt vilket stort värde han sätter på Takeo. Och att han trots sitt tjejtjusarutseende inte varit ihop med någon beror helt simpelt på att han inte gillat att de som förklarat honom sin kärlek också visat hur skrattretande de tyckt det är att han har den ”fula” Takeo som kamrat.

Självklart räcker det inte med att en serie har vänliga huvudpersoner, men ett stort plus är det verkligen att även serieskaparna är så uppenbart förtjusta i Takeo; visst är han långt ifrån de normala kärleksidealen i shojo-serier men han framstår ändå som väldigt attraktiv med sitt stora hjärta och sitt raka ärliga sätt.

Sen är Kawahara också mästerlig när det gäller att få ut humorn i situationerna, som med Rinkos i början förbryllade väninnor som när de första gången träffar Takeo inte kan få ihop hans utseende med Rinkos lyriska beskrivningar (men efter ett tag förstår de ändå varför Rinko charmats av honom). Det är en riktigt rolig serie utan att den någonsin driver med det udda paret Rinko & Takeo; humorn finns i den oförstående omvärldens reaktion, inte i att man som läsare ska tycka att de är löjliga. När det allteftersom visar sig att Rinko inte är ensam om att ha charmats av Takeo (något som Takeo aldrig märkt, trög som han är när det gäller att upptäcka andras kärlek) blir det än tydligare att om serien driver med någonting så är det inte Takeo utan istället klichéerna i andra serier där de åtråvärda männen alltför ofta alla är och ser likadana ut.

My Love Story!! publiceras fortfarande i Japan och den engelska utgivningen är hack i häl. Hittills sju volymer översatta, och jag fick igår mail om att den åttonde nu var på väg hem till mig. Jippi!

My Love Story!! - Thinking

Takeo i vackra tankar

Blå är den varmaste färgen

Postat den

Blå är den varmaste färgen - omslag

Nubeculis är namnet på ett svenskt serieförlag som jag fram till för några veckor sedan inte hade en aning om att det fanns. Men så ramlade jag över en tråd på Serieforum om förlaget och dess utgivning, och nu har jag också läst det hittills enda (fler är på väg) utgivna albumet: Julie Marohs Blå är den varmaste färgen, en översättning av det franska originalet som också blev en uppmärksammad film.

Jag har faktiskt redan skrivit om serien, då i den engelska versionen Blue Is the Warmest Color, och det jag skrev då stämmer även idag (dvs, mina känslor/åsikter om serien har inte ändrats): Det är en känslomässigt stark bok om hur den förkrossande kärleken drabbar den unga Clémentine när hon en dag möter Emma. De starkaste delarna av boken är de som skildrar just den nästan maniska kärleken och hur den förändrar Clémentine; scenerna mot slutet där vi ser deras förhållande förändras när de blir äldre är inte riktigt lika lyckade och känns smått överflödiga.

Men det jag inte skrev om då var givetvis den icke-existerande svenska utgåvan så det får jag göra nu istället:-)

Först och främst, ett plus för det större formatet jämfört med den engelska utgåvan; den svenska har den normala storleken för franska serier medan den engelska är betydligt mindre vilket gör att illustrationerna ser lite hopträngda ut, och för en serie spelar det stor roll. Bra tryck och papper är det också så vad gäller att kunna uppskatta teckningarna blir det full pott.

Blå är den varmaste färgen - C&E

När det gäller översättningen så får den klart godkänt men med några små skönhetsfel vad gäller presentationen: Språket flyter på bra men på några enstaka ställen har det kanske gått lite för snabbt med den redaktionella insatsen eftersom ord försvunnit; inte så att det egentligen stör läsningen i det stora hela, småslarv helt enkelt.

Läs Blå är den varmaste färgen för den allt uppslukande kärleksskildringens skull, med allt vad det innebär av lycka och ångest för de som drabbats. Och sen håller jag personligen tummarna för att Nubeculis utlovade utgivning för år 2016 blir av; jag ser framförallt fram mot Gianni Pacinottis (”Gipi”) Unastoria eftersom de serier jag läst av honom förut varit förträffliga!

Mannen som sköt Lucky Luke

Postat den

Mannen som sköt Lucky Luke -omslag

Lucky Luke har så länge jag kunnat läsa varit en av mina absoluta favoritserier; när jag var liten och stavade mig igenom alla klassiska europeiska serier som Asterix, Tintin, Spirou med flera var det ändå mannen som drar snabbare än sin egen skugga som jag tyckte bäst om. Morris teckningar med de egentligen bisarrt benrangliga personerna och Goscinnys manus fängslade mig båda lika mycket, och album som Skumt spel i Texas, Ömfotingen och Calamity Jane anser jag fortfarande vara bland de allra bästa jag läst.

Sen, sedan först Goscinnys dött och därefter Morris har serien fortsatt att ges ut, och kvalitén har varierat från ärligt talat helt undermåligt till inte alls så dumt. Blandad kompott, med andra ord, men utan att någonsin få till någonting riktigt bra, någonting som jag utan om och men kan rekommendera.

Tills nu alltså, för Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke är högklassig läsning, på alla plan:-)

Först har vi teckningarna där redan omslaget lovar gott med stämningsfulla färger och en Lucky Luke som ser både allvarligare och mer sårbar ut än vi är vana vid. Och innanför pärmarna ser det också smakligt ut; Bonhomme vet hur man ska få det att se spännande ut, som den här sidan där Lucky Luke introduceras:Mannen som sköt Lucky Luke - Lucky Luke

Vackert så, och om det vore allt så skulle jag ändå tyckt det var trevligt att titta på en version av LL som inte alls går i samma stil som Morris men som ändå känns rätt och framförallt spännande att följa. Jag har skrivit om Bonhomme förut och uppskattat hans teckningar, men i det här albumet är han ännu bättre än i de tidigare.

Men jag skulle nästan säga att manuset är ännu vassare. Historien om ett diligensrån som LL blir tillfrågad om han kan reda ut är en rättfram vilda västern-historia med klassiska inslag som den lilla staden med invånare som oupphörligt ändrar sig vad gäller vem de litar på, den hårda familjen med en fader och några söner som håller staden i ett järngrepp och som anser att de är lagen, och så vidare.

Jag skulle säga att det framförallt är två saker som gör att manuset fungerar så bra:

  • Bonhomme lyckas hålla pli på historien som aldrig tappar fokus eller blir oklar, och det är inte alltid det lättaste. Den som liksom jag läst travar av europeiska serier i genren komiska äventyrsserier (eller vad man nu ska kalla serier à la Lucky Luke/Asterix/Spirou/Tintin/… för) vet att de alldeles för ofta fallerar på den här punkten.
  • Den typiska västern-berättelsen blandas med Lucky Lukes värld, och det utan att handlingen parodieras. Goscinnys manus tog ofta sin utgångspunkt i typiska historier av det här slaget men alltid med en parodisk vinkling, medan handlingen här är på fullaste allvar. Humor finns, ofta subtilt så att man kan missa den, men det handlar inte om att underminera det dramatiska. Det gör att serien känns väldigt fräsch i sin mix, vilket är precis vad jag vill ha i ett sådant här specialalbum: Det välkända blandat med det oväntade, utan att det känns krystat.

Sen kryllar det av små detaljer som jag också gillar, som Bonhommes vinkning till läsare som vet att Lucky Luke i begynnelsen var kedjerökare men att han sedan slutat med det, och respekten för seriens historia som exempelvis visas genom att Laura Legs här dyker upp för tredje gången i seriens historia, och det är inte bara en slumpmässig karaktär som letats upp utan hennes tidigare inhopp i serien spelar roll (tyvärr dock utan att hon oupphörligen avbryter Luke i badet, något hon gjort båda de tidigare gångerna). Andra saker som att det lite melankoliska draget som då och då synts till i serien också tas tillvara, och att vi får lära känna en Lucky Luke som inte är riktigt lika hundraprocentigt i kontroll som han vanligtvis är visar att Bonhomme förstår sig på karaktären Lucy Luke och att överflyttningen till ett allvarligare sammanhang därför känns helt naturlig och självklar.

Mannen som sköt Lucky Luke - Laura Legs

Ett exempel på den mer känslomässiga inriktningen i det här albumet: Rutor utan text, till för att förmedla en stämning. Plus också för en elegant och graciös Jolly Jumper:-)

Jag hoppas det framgår hur mycket jag tycker om det här albumet. Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de fristående Spirou-albumen som jag skrivit om förut, med samma idé med en nytolkning av en klassisk serie; de har varit underhållande och bitvis mer än så, men personligen smäller den här ändå högre. Objektivt sett skulle jag säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ungefär lika bra som de bästa i Spirou-serien, men sen är det som sagt så att jag personligen bryr mig så mycket mer om Lucky Luke än Spirou som karaktärer; Spirou är väl så underhållande men Lucky Luke har mer av ett hjärta.

Leopardkvinnan

Postat den

Spirou - Leopardkvinnan - omslag

Leopardkvinnan är en direkt fortsättning på förra årets Operation Fladdermus: Samma serieskapare (Yann står för manus, Oliver Schwartz för teckningarna), samma miljö (Belgien på 40-talet), och en fortsättning på historien är det också, med många referenser till det tidigare albumet. Lite konstigt egentligen när jag tänker närmare på det eftersom sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av … var tänkt att ge diverse serieskapare möjligheten att göra sin egen version av Spirou, utan att behöva tänka på kontinuitet och dylikt, men nu har Yann & Schwartz alltså gjort två volymer med en utlovad tredje, De svarta hostiornas herre, som ska ta vid där Leopardkvinnan slutar. Om man därtill lägger att Émile Bravos Porträtt av hjälten som en oskuldsfull ung man i praktiken också hör till sviten börjar det mer likna en alternativ version av Spirou istället för en engångshändelse.

Men eftersom jag haft trevligt när jag läst böckerna tänker jag inte klaga:-)

Så, med den lilla bakgrundsdiskussionen, vad är Leopardkvinnan för en serie?

Andra världskriget har slutat, och trots den bitvis lyckade insatsen för motståndsrörelsen har det inte gått bra för Spirou. I brist på bättre jobbar han återigen som piccolo på hotell Moustic men han gör ett uselt jobb; kriget och minnena av flickan Audrey har satt sina spår, och han dränker sina sorger med hjälp av sprit. Så när en av hotellets gäster, en gammal storviltjägare, överfalls av en kvinna utklädd i leopardpäls och Spirou av en slump blir indragen är det bara till det bättre eftersom det ger honom chansen att fokusera på någonting annat.

Spirou - Leopardkvinnan - alkohol

En inte helt lycklig Spirou på väg att dras in i ett nytt äventyr

Plotten i Leopardkvinnan är inte den starkaste; efter att ha läst en hel del serier där Yann stått för manus skulle jag säga att det är ungefär som väntat. Hans historier känns ofta lite hattiga, med lösryckta scener som placeras i rad utan riktigt flyt. Däremot är han bättre på dialog, så jag tror man ska läsa hans serier mer för just dialogerna och enstaka scener snarare än för en spännande historia (det dramatiska omslaget till trots, i det här fallet). Och jag tycker definitivt det här albumet är mer lyckat än Operation Fladdermus; mixen av skämt och allvar känns betydligt bättre balanserad här.

Schwartz bidrag är precis som i Operation Fladdermus alldeles utmärkt, med teckningar som påminner både om de riktigt gamla Spirou-albumen men också mer moderna tecknare som Yves Chaland (hans Freddie Lombard är svår att inte associera till) eller för den delen än mer stiliserade tecknare som Daniel Torres och Francesc Capdevila/Max. Så, mycket trevliga illustrationer tycker jag, och dessutom i en som vanligt excellent fysisk förpackning!

Ett äventyr med Spirou och Nicke av … fortsätter att underhålla; jag gillar verkligen den här bokserien, och även om Leopardkvinnan inte är den bästa boken i serien (det tycker jag redan nämnda Porträtt av hjälten… och Lewis Trondheim Panique en Atlantique, tyvärr inte på svenska, är) så befinner den sig i mittskiktet. Helt okej underhållning skulle jag säga, och om man gillat de tidigare böckerna ska man absolut ta och kolla in den här också.

Spirou - Leopardkvinnan - de Beauvoir

Våra hjältar stöter på ett berömt författarpar i Paris

Härnäst (kanske, kan bli någonting annat emellan): En annan klassisk serie anammar samma idé som Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, och den gör det med ett mycket lyckat resultat:-)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 228 andra följare