Kategoriarkiv: Serier

Serier

Linda och Valentin: Samlade äventyr 6

Postat den

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-omslag

Nu är slutet på Linda och Valentin nära; en samlingsvolym återstår, och redan här i den sjätte och näst sista drar den långa avslutningen igång när jakten på Galaxity, den utopiska värld i framtiden som Valentin kommer ifrån, inleds. Men innan dess är det två andra äventyr som gäller, så låt oss ta de tre albumen i samlingen i turordning 🙂

Hotet mot ultralum: Det här var det sista albumet som publicerades på svenska förra gången det begav sig, och det var inte en avslutning på toppen. Liksom i de närmast föregående albumen, framförallt De levande vapnen, finns det ett inslag av politik när en ultrarik kalif livnär sig på förtryckta arbetare som bokstavligen sliter ihjäl sig under utvinningen av ultralum, det ämne som driver stjärnskeppen. Men tyvärr är också bristen på verkligt engagemang i frågan lika tydlig här som tidigare; det känns som om Christin i sitt manus har med de politiska inslagen mest i brist på bättre material. Jag klagade en del på den enkla och osofistikerade politiken i många av de allra tidigaste LoV-albumen, men där kändes det åtminstone genuint.

Det inslag som jag tycker fungerar bäst här är några av scenerna på Point Central, där delar av handlingen utspelar sig. Det är en fascinerande miljö och ett ställe som jag gärna läser mer om. Detsamma gäller karaktärerna Tal och Kistna som också de dyker upp, men deras insatser här är inte långvariga. Synd eftersom deras relation med tanke på händelserna i Bortom okända gränser lär vara mycket komplicerad…

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-hotet-mot-ultralum

Men även Point Central-scenerna irriterar mig en smula. Varför tar jag senare, i sammanfattningen av boken, eftersom irritationsmomentet i fråga också förekommer i de två andra.

Hittebarnet från stjärnorna: Det här albumet är en direkt fortsättning på det föregående, och innebär en uppryckning tycker jag. Dels saknas (den menlösa) politiken, dels verkar det som om Christin & Mézières den här gången enbart inriktar sig på att ha roligt. Resultatet är 50 sidor jakt, med en handling som utspelas under några hektiska timmar utan paus, och med en uppsjö nya besynnerliga utomjordingar, alla nya för läsaren med undantag för de som sågs till i albumet innan.

Det är ingen djup och storslagen handling; om jag jämför med det andra LoV-albumet som också huvudsakligen består av en lång jakt, Ambassadören som försvann, så är det här en mycket enklare historia utan pretentioner förutom att underhålla för stunden. Men farten uppväger en hel del, för här är det fullt ös från första sidan; för en gångs skull saknas en lugnare introduktion innan handlingen kickar igång i och med att albumet börjar in media res, med våra kära huvudpersoner jagade av en mördarkvartett från första sidan:

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-hittebarnet-fran-stjarnorna

Och ett litet extra plus för scenen från filminspelningen (förlåt, cyberkinomax-inspelningen ska det förstås vara!); de känns uppfriskande udda! Jag vet inte om scenen är bra egentligen, men Lindas utstyrsel tillsammans med den synnerligen soppiga handlingen är roligt att läsa om 🙂

Genom osäkra tider: Jag skrev att det gemensamma temat i den femte samlingsvolymen var en känsla av osäkerhet efter att Galaxity upphört att existera (tidsreseeffekter…), och här upprepas temat. Redan i Hotet mot ultralum såg vi en Valentin som tröttnat på ett kringflackande liv utan mening, och när chansen att göra någonting åt det dyker upp tvekar han inte: Tillsammans med Linda (som givetvis inte är lika fixerad vid att återfinna/återskapa Galaxity eftersom hon dels inte kommer från den tidseran, dels är en person som inte är lika beroende av fasta former och regler som Valentin) färdas de åter till Jorden i nutid, där den heliga treenigheten som senast sågs till i Hypsis blixtar gör ett nytt försök att återfå kontrollen över Jorden av sina egna egoistiska skäl.

Rent formellt sett är det här nog ett fristående album, men i praktiken är det en prolog till de sista tre albumen som utgör en längre svit om jakten efter Galaxity. Det känns också som ett mellanalbum, utan mycket till egen identitet och med en handling som mest känns som en förevändning för att Valentin ska få ett tips om hur han ska fortsätta sitt sökande. Dessutom är plotten med ett skrupelfritt storföretag som inte skyr några medel för framgång alltför likt det suveräna dubbelalbumet Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos.

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-genom-osakra-tider

Treenigheten tycker jag inte heller är någon av Christins intressantare skapelser; jag misstänker att i ett katolskt land som Frankrike har Christins version av kristendom en starkare laddning, någonting som man kan se också i hur andra franska serier tar upp ämnet religion. För mig, som icke-troende, känns treenigheten, satan och de andra karaktärerna med kristen bakgrund som syns till här som en smått barnslig drift med katolicismen.

Och så några sammanfattande ord, med början i det som irriterade mig i Hotet mot ultralum: Handlingen rör sig som sagt delvis på Point Central, en plats som vi tidigare såg i Ambassadören som försvann. Den framställdes där som en förunderlig plats, med tusentals olika släkten som försökte sig på att leva tillsammans, och vi fick fantasieggande glimtar av några av dessa, som grouboerna och marmakerna. Här är vi nu tillbaka och man skulle kunna hoppas på någonting liknande, men vad vi istället får är några glimtar av grouboer och marmaker…

Detsamma gäller albumet Genom osäkra tider, som också är proppfullt med karaktärer vi redan sett. Förutom de nämnda, dvs treenigheten, får vi också se i princip alla nutida jordlingar som haft en roll att spela förut, oavsett album de först sågs till i (Albert, Sun Rae, Schroeder), och också utomjordingarna är välbekanta, som shingouzerna och Valentins tre medtävlare från Vårdagjämningens hjältar.

Kort sagt, när en serie som Linda och Valentin som gjort sig känd för sitt fantasifulla galleri av konstiga varelser börjar med återvinning av desamma i stor skala är det skäl att bli lite irriterad, IMHO. Ibland kan det vara roligt att återse gamla bekanta, men här blir det alldeles för mycket av den varan.

I övrigt kan jag också säga att Mézières teckningar varierar ovanligt mycket här. Han har aldrig varit den stabilaste tecknaren när det gäller människor, och den trenden fortsätter och till och med förstärks här, där Linda (framförallt) och Valentin ser rätt olika ut från sida till sida. Jag tycker också att trenden med något mindre suggestiva teckningar och färger som synts sedan de nämnda tåg-albumen fortsätter här. På uppsidan finns dock att Mézières också börjar experimentera mera, med betydligt fler sidor där teckningar flyter ut över papprets sidor och inslag av helt andra tekniker för att teckna; om manusen lider brist på nya idéer kan man inte säga detsamma om teckningarna 🙂

Samlingsboken som sådan är definitivt en av de svagare, kanske den svagaste, med Hittebarnet från stjärnorna som det starkaste inslaget. Men även om jag bara har läst de nästkommande tre albumen en gång och inte kommer ihåg alltför mycket av dem har jag klart för mig att de innebär ett steg uppåt i kvalitén igen, och det är såklart någonting att se fram emot. Mer Linda och Valentin någon gång i vår, när Cobolts förtjänstfulla utgivning av serien går i hamn!

Årskrönika 2016: Serierna

Postat den

Jag känner för ett litet annorlunda format den här gången, så istället för en lista på de serier jag tyckt bäst om av de jag läst under året följt av några allmänna ord om årets serier blir det ett knippe kategorier 🙂

Allons-y!

Årets farväl: Utan tvekan Mary Perkins On Stage, Leonard Starrs fantastiska dagspresserie vars kompletta återutgivning avslutades under året. Den höga klassen på framförallt manusen höll i sig hela tiden, och varje gång en ny volym dök upp här hemma blev jag lika glad.

De sista rutorna med Mary Perkins

De sista rutorna med Mary Perkins

Årets välkommen tillbaka: Här finns det flera starka kandidater, som Heavy Metals uppryckning under sin nya chefredaktör Grant Morrison (numren har blivit bättre och bättre), Marsupilamis efterlängtade återkomst i den vanliga Spirou-serien, en ny episod med Jeff Smiths Bone, eller för den delen att Snobben nu finns att läsa på svenska igen (visserligen kom den första boken ut redan i slutet av 2015 men eftersom jag skrev om den först 2016 får den komma med, och det kom ju ut en bok i år också 🙂 ). Men för min del blir det ändå det faktum att Berkeley Breatheds Bloom Countys nystart har blivit så framgångsrik att det till och med kommit ut en ny samling med serien. Hurra!

Årets svenska trend: Det trevligaste med serieutgivningen i Sverige är helt enkelt att det fortsätter att ges ut så mycket bra serier, både via mindre förlag drivna av entusiaster och större förlag där serier som Velvet i Agent X9 (också i egna album) visar att de inte gett upp försöken med nya serier. Sen har vi också den likaså trevliga trenden med serier riktade till en yngre publik, dvs potentiellt nya läsare som är minst lika viktig, där jag speciellt gillar att serier som Raina Telgemeiers och Roller  Girl finns; det är väldigt viktigt att fånga läsare i slukaråldern.

Årets amerikanska trend: Översättningen av europeiska serier har ökat lavinartat, och det gillas mycket här. Mycket av det är enbart utgivet digitalt, men en del finns på papper också, med förlag som Humanoids och IDW i spetsen (men IDW måste skärpa sig med tryckningen!).

Årets självklart-på-listan: Yotsuba&! kom ut med ett album i år, nr 13, så, tja, en självklar seger för den för som alla vet, Yotsuba is invincible!

nyar-2016-yotsuba

Yotsubas farmor känner sitt barnbarn

Årets klassiker i ny tappning: Det finns en hel del i den här kategorin som är värt att nämna, men jag nöjer mig med att mesigt nog ge ut tre förstaplatser, nämligen till:

  • Mannen som sköt Lucky Luke, Bonhommes kärleksfulla och inkännande version av cowboyen som drar snabbare än sin egen skugga
  • Nicke gifter sig, Feroumonts uppsluppna och moderna slapstick där för en gångs skull även kvinnliga huvudpersoner göre sig besvär
  • Mickey’s Craziest Adventure, typisk Trondheimsk komik med en Musse i högform (finns nu också på engelska, utgivet av IDW, för de som inte behärskar franska).

Årets roligaste på svenska: Det finns många svenska serier som är bra på humor, som Rocky, Zelda, Berglins, #Sverige, men för min del får det bli en norsk översättning som får priset: Kenneth Larsens serie Bästis är hur rolig som helst, trots att det tyvärr inte finns så mycket av den på svenska. Hoppas på mer!

Årets roligaste på engelska: Om vi bortser från Yotsuba&! och vinnaren av sista kategorin (spänningen stiger!) så är det här en hård kamp mellan Japan och Skottland tack vare My Love Story!!, berättelsen om den herkuliska Takeo Gōda vars känslor är ännu större än hans kropp, och Mooncop, den extremt odramatiska berättelsen om den enda polisen på månen. Vinnare: Argh, har svårt att bestämma mig! Men ok, om jag måste så får Tom Gauld priset på grund av att det senaste albumet av My Love Story!! inte var riktigt lika bra som de tidigare. Men det är på håret!

Årets serier som pockar på uppmärksamhet, oavsett kvalité: Ibland läser jag serier som kanske inte gör ett så stort intryck just då men som jag efter hand märker att jag gång på gång tänker på. I år fanns det två sådana serier, en irriterande dålig och en smått oförglömligt bra. Den förstnämnda, Chester Browns Mary Wept Over the Feet of Jesus, är irriterande för att den trots alla mina invändningar vad gäller innehållet ändå får mig att vilja läsa den igen, tack vare Browns skicklighet vad gäller serieformen; om han bara kunde sluta med sina predikotexter om hur bra prostitution är! Den sistnämnda är Mobidics Bear King som jag redan när jag recenserade den beskrev hur jag inte kunnat få den ur minnet. Och det gäller fortfarande; det är någonting med sättet Mobidic berättar sin historia, tillsammans med de ypperliga teckningarna, som gör att allting klaffar på ett förbluffande lyckat sätt.

nyar-2016-bear-king

Årets överraskning: För min del är det tveklöst Tom King & Gabriel Hernandez Waltas The Vision. Allt talade emot den för min del, med en för mig helt ointressant superhjälte i huvudrollen, och dessutom en hjälte som var aktuell i Marvel-filmerna vilket brukar betyda att serierna måste vara försiktiga med hur de behandlar karaktärerna. Men Kings manus spar inte på krutet; det här är en djupt sorglig och deprimerande historia om längtan efter att höra till, att vara som alla andra. Den andra och avslutande boken kom ut för några veckor sedan, och jag utgår ifrån att det kommer komma en tjock utgåva förr eller senare med hela serien, för den som föredrar det; läsa den bör ni iallafall, oavsett format!

Årets äventyr: Om jag återigen bortser från vinnaren av den nästkommande och sista kategorin (spänning är nu olidlig!) så måste jag ännu en gång berömma Ulysses Malassagné och hans serie Kairos; den tredje och avslutande delen läste jag i början av året och serien höll samma höga klass hela tiden. Fart, fläkt och ett manus med djup och överraskningar gjorde det här till en fantastiskt bra serie som jag kanske skulle ha sett som min favoritserie för året, om det bara inte varit för…

Årets serie: Jason Shigas Demon, utan några som helst tvivel. Det här är en serie som jag har mycket mycket svårt att beskriva på ett rättvisande sätt: Shiga har ett så (sär)eget sätt att berätta att jag tror att oavsett mina försök kommer det bara låta som en underlig serie snarare än en bra. Dessutom är en så stor del av nöjet i att läsa den att inte ha en susning om vad som kommer hända och vart handlingen är på väg, så jag tänker helt sonika avstå helt från att berätta mer om vad som händer; jag har inte heller skrivit någon recension av den förutom en kort passus i ett annat inlägg (som förresten tar upp två bra japanska serier också, för den som vill ha fler tips om sådana). Jag hade tänkte att göra det när serien var avslutad men det blev inte av, på grund av redan nämnda skäl. Men det är definitivt inte en serie för alla; om jag ska göra ett försök att beskriva målgruppen så ska man uppskatta science fiction, vriden men korrekt logik, humor à la XKCD, humor à la groteskerier, och riktigt ösig action av ett slag som Hollywood har våta drömmar om. Om ni tror ni passar in på den beskrivningen, och för er egen del hoppas jag det för då har ni fantastisk läsning framför er, så finns det tyvärr en liten brasklapp: Det finns numera en fysisk bok att köpa men den innehåller bara första fjärdedelen av serien med tre till volymer på gång. Det är förstås fortfarande en mycket läsvärd serie, men inte riktigt så bra som den skulle kunna vara eftersom att läsa hela serien i ett svep med alla sina 720 sidor är ett äventyr i sig; man (dvs jag) blir svårt andfådd på ett bra sätt tack vare spänningen  och farten. Jag har inte vågat läsa om den eftersom jag som ni nog märker är så synnerligen svag för den, men jag tror nog den kommer hålla vid en omläsning; det är en serie som passade mig bättre än någon annan ny serie jag kan komma på från de senaste åren 😀

nyar-2016-demon

Och med dessa ord stänger jag boken för år 2016, och det är istället dags för 2017 🎉🎊🚀

Blueberry: Den riktiga början

Postat den

blueberry-3-omslag

”Den riktiga början”?

Jo, för egen del känns det som om det är här, i den tredje samlingen av serien, som Blueberry egentligen börjar. Alla bitarna har nu fallit på plats:

  • Girauds teckningar kommer visserligen fortsatta utvecklas under seriens gång men här har Blueberry och de andra karaktärerna för första gången fått det rätta väderbitna utseendet.
  • Charlier har å sin sida fått upp ångan vad gäller manusdelen. Efter den fem album långa sviten om indianupproret och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan börjar här återigen en längre herättelse, en berättelse som egentligen fortsätter under hela Charliers tid som manusförfattare. Visst finns det avslutade berättelser även senare men från och med nu kommer det alltid finnas läsa trådar som senare ska klaras upp. Med andra ord, Blueberry är från och med nu en enda lång historia där varje album är ett kapitel istället för det sedvanliga med franska äventyrsalbum där separata album är fristående eller på sin höjd sträcker sig över ett par album.
  • Samarbetet Giraud/Charlier känns här gediget, med ett mycket bra samspel mellan teckningar och text.

I den här samlingen ingår albumen Järnhästen, Mannen med stålhanden, och I siouxernas spår. I mångt och mycket känns det här som version 2.0 av indianuppror-sviten som vi redan läst; jag skulle tro att Charlier kände att han nu skulle kunna berätta den typen av historia ännu bättre, och det hade han rätt i. Version 1.0 var inte alls illa, men den här gången är huvudskurken, Jethro Steelfingers, betydligt mer minnesvärd, och att knyta ihop indiankrigen med järnvägsbyggandet tillför en dimension som saknades i den tidigare historien: Jag är en stark anhängare av att berättelser med > 2 parter ofta gör att läsningen blir betydligt mer intressant eftersom det inte längre blir en fråga om goda vs onda. Här har vi siouxerna, järnvägsarbetarna, armén och Steelfingers som alla slåss för sin överlevnad/profit/ära/profit, och den ökade komplexiteten sätter piff på det hela.

blueberry-3-lurad

Det här är inte sista gången någon försöker sätta dit Blueberry för ett brott han inte begått; nästa gång det händer blir det avgörande för seriens vidare utveckling…

Och det märks nu också att Charlier frigjort sig ytterligare en bit från de traditionella klichéerna. Förut var det enstaka skurkar/galningar som orsakade problemen, som exempelvis en vit officer och en indian, men nu är det istället situationen som sådan som gör att få, om någon, har helt rena händer. Det finns onekligen en helt god person, Blueberry, som ännu inte börjat kompromissa med sitt samvete, och en helt ond, Steelfingers, men resten av persongalleriet är solkigare. Vad så gott som alla är (förutom då Blueberry) är egoister; de är sig själv närmast, ingen annan, vilket gör att enkla historier som redan nämnda Mannen med silverstjärnan inte längre skulle fungera i serien.

Ett undantag finns dock: Siouxerna. Charlier månar fortsatt om att visa att de inte är blodtörstiga vildar, men att lyckas skildra dem som individer går han bet på. De framstår alla som representanter för sin kultur istället för som unika människor, ett inte ovanligt problem när man som Charlier försöker sig på att visa att folkgrupp X minsann inte är så hemska som alla tror -> det blir lätt så att man inte vågar visa upp att även medlemmar av X har olika åsikter och personligheter, bra som dåliga. Men som jag skrivit tidigare, jag uppskattar att Charlier försöker!

blueberry-3-siouxer

Den bitvis schizofrena inställningen till siouxerna: Ibland kämpar Blueberry för att de ska få rättvisa, ibland är det andra bullar som bjuds.

Som sagt handlar det inte längre om några helt avslutade berättelser här, men Jethro Steelfingers-trilogin är nog så nära ett avslutat helt som serien kommer, där dock de avslutande sidorna sätter upp fortsättningen, med den galne general Allister som Blueberrys nya antagonist. Så om man är intresserad av att ge sig på serien Blueberry men inte vet var man ska starta så skulle jag säga att den här samlingen är ett bra ställe: Boken startar mer eller mindre från scratch, utan att man behöver veta någonting av det som skett förut, och det är sista gången man kan säga det om Blueberry 🙂

När serievärlden vändes upp och ner men ingen märkte det

Postat den

Andra världskriget är slut, och lilla föräldralösa Annie är tillbaka i gamla gängor igen. Dvs, Daddy Warbucks dyker upp/försvinner med jämna mellanrum, varpå Annie får klara sig själv igen och tampas med korrupta politiker, småsinta borgarbrackor, och kommunistiska agenter, nu när kalla kriget är i upptågande. Riktigt lika bra som de bästa åren under 30-talet är det inte men definitivt roligare än krigsåren, här i den trettonde samlingen av serien som nu kommit ut på förlaget IDW, med serier från 1947-48.

Tre längre episoder erbjuds:

Den första en bitvis självbiografisk historia om serieskaparen Tik Tok, självutnämnd som världens bästa serietecknare, och hans serie Little Widget the Waif, en föräldralös flicka som måste klara sig själv i en hård värld. Intressant men lite tunt manus är det allt, fast det är intressant att se hur Harold Gray driver med sig själv (mer eller mindre…).

Den andra är den klart bästa, en lång historia där Annie börjar nysta i en tilltrasslad historia med huvudpersonerna Jerry Gaws, en totalt korrupt lokalpolitiker med ett mörkt förflutet (och för den delen nutid) och Joe Christmas, en till av Grays Jesus-varianter (notera initialerna), med gästspel av bland andra Mr Am (dvs Gud). Gray är suverän på att skildra människorna i små samhällen som det här och hur de reagerar på sådana som Gaws och Christmas (spoiler: de gillar inte Christmas men älskar Gaws).

Den tredje är en agenthistoria där det mest intressanta är några av bipersonerna; huvudhandlingen är mer som de där tråkiga andra världskriget-episoderna.

Summa summarum, en fortsatt underhållande serie som jag alltid blir glad när jag får syn på en ny del av. Men sen har vi det där som gör den här samlingen så speciell…

I det tämligen långa förordet av Jeet Heer står det om självporträttet i Tik Tok, och om redaktörer och läsares reaktioner på de rikliga inslagen av våld och politik i Grays serie. Intressant läsning, förvisso, och det finns mycket man kan säga om Grays idéer om politik, barnarbete, fackföreningar och skatter. Vad som helt saknas, vilket gör mig smått misstänksam om huruvida Heer ens har läst alla seriestripparna i boken, är några ord om vad jag tycker är det mest överraskande med just den här samlingen: Ögonen.

Det börjar med några strippar där det ibland ser ut som om Annie faktiskt har en iris (eller pupill, beroende på hur man ser det); mycket svagt antydd och bara i några rutor, men dock. Så fortsätter det någon månad eller två: Annie (och de andra) har ibland skuggan av en iris, ibland inte. Mycket frustrerande eftersom jag inte blev klok på om Gray verkligen menade att byta stil eller om det var någonting annat. Men så är det inte längre någon tvekan; ögonen har nu helt klart förlorat sin karaktäristiska tomhet:

little-orphan-annie-pupiller-en-masse

Förutom ögonen kan man också konstatera att debatten om ”mjuka” kontra ”hårda” lärdomar i skolan inte precis är ny

Och i ungefär ett halvår ser seriens ögon ut som ovan: Rätt udda irisar är det, där Annie hela tiden ser ut som om hon himlar med ögonen och som om hon inte egentligen fokuserar på någonting särskilt, och när även andra personer har liknande ögon så blir känslan smått bisarr, som om ingen någonsin egentligen menar vad de säger, och som om alla tittar på saker och ting ur ögonvrån, sådär på en höft.

Men sen, mot slutet av 1947, försvinner irisarna abrupt. Från en dag till en annan är de borta, och det är nog lika gott tycker jag. En i klassisk mening skicklig tecknare har Gray aldrig varit; han är en mycket effektiv berättare i bilder men ingen stor illustratör. Och nu kan jag också säga att ögon gör han nog bäst i att inte försöka sig på 🙂

Men som sagt, om det här står det ingenting i boken, trots att de tomma ögonen är en så utmärkande del av Annie att de till och med gett namnet på en typ av cancer där celler får samma ”tomma” utseende. Mycket besynnerligt! Var det ett tillfälligt experiment som misslyckades? Har någon smugit in på tryckeriet av boken och ritat dit irisarna själv, som ett practical joke? Vad hände egentligen de där månaderna under 1947?!?

Himlavalvets inbyggare

Postat den

himlavalvets-inbyggare-omslag

Dags för ett sidoalbum i Cobolts utgivning av Linda och Valentin! De är snart klara med de vanliga albumen (den sista samlingen kommer i vår) men det finns en hel del andra böcker om rymdtidagenterna att översätta; förra året kom Rymdstigar, en samling med korta historier, och nu är det dags för Himlavalvets inbyggare, eller som bokens undertitel lyder, Linda och Valentins galaktiska lexikon. Recensionen blir inte så lång eftersom ett lexikon inte har någon handling så på den fronten finns det inte mycket att skriva om 😉

Med andra ord är det inget seriealbum den här gången utan istället ett album med kapitel som Universums myllrande livsformer, med fakta om olika livsformer som synts till i albumen, och Rymdtidens mysterier, om en del av de mer kuriösa fenomenen som setts till. Presentationerna är en mix av fakta som redan nämnts i serierna och nyheter, illustrerat med hjälp av (mestadels) nya teckningar av Mézières, som den här sidan, en av flera om shingouzerna:

himlavalvets-inbyggare-shingouzer

Och apropå fakta som redan synts i serien så kan en liten brasklapp vara på sin plats: För de som ännu inte läst de sista albumen av Linda och Valentin (dvs den nämnda avslutande samlingen som kommer ut i vår) och som inte vill veta hur serien slutar så finns det några små spoilers här, om man lusläser texten och börjar fundera på vad som egentligen avses. You have been warned!

Det är en gemytlig läsning med putslustiga små skämt av Christin insprängda i texten, men huvudsakligen är det Mézières illustrationer som jag tycker bäst om; eftersom handling i vanlig mening saknas är det en bok som lämpar sig för att bläddra i när man känner för det, snarare än att läsa från sida 1 till sida 96 i en sittning. Vilken inte är så konstigt egentligen: Ett lexikon är sällan passande streckläsning 🙂

Sen finns det också rena seriesidor, skapade speciellt för den här boken, med små utvikningar om något speciellt ämne eller mer lättsamma som de fyra sidorna där Linda och shingouzerna slår vad om huruvida de senare kan ta reda på vad som verkligen pågår i Rubanis inre cirklar, eller berättelsen om när glapum’tianen Ralph blir utmanad på en matematikduell. Roande små bagateller, alltså, och för min del läser jag gärna fler sådana; det är svårt att få för mycket av shingouzerna!

himlavalvets-inbyggare-intro

Himlavalvets inbyggare är inte på något sätt en essentiell bok, och de som inte redan är förtjusta i Linda och Valentin gör sig icke besvär. Men för oss andra är den mer givande, framförallt (som sagt) för en del av Mézières insatser, och påminner mest av allt om Erindringar fra framtiden (som kanske också kommer på svenska så småningom…). Det finns ett antal excellenta sidor här som skulle göra sig utmärkt som affisch/plansch, som ett heluppslag med de redan nämnda glapum’tianerna. Och det är väl ungefär så jag själv läser den här boken: Som en konstbok med en del bitvis intressanta texter här och där 🙂

PS. En sak som jag inte visste men som jag snubblade över medan jag kollade upp när den här boken kom ut (första upplaga 1991 men här handlar det om en senare utökad dito) var att seriens franska namn nu påminner mer om den svenska: Ursprungligen fanns bara Valentins namn med (”Valérian”), men sedan 2007 får Linda vara med även på franska (”Valérian et Laureline”). Det förtjänar hon! DS.

Master Keaton & Summit of the Gods: Halvbra serier av mästerliga tecknare

Postat den

Idag blir det en ny titt på två serier som jag skrev lite om när de började översättas till engelska, förra året (Master Keaton) och 2009 (Summit of the Gods). Båda två japanska, båda två tecknade av några av mina favoriter (Naoki Urasawa: MK och Jiro Taniguchi: SotG), båda två skrivna av andra än tecknarna (Hajime Kimura: MK och Yumemakura Baku: SotG). Och, som rubriken säger, båda två flera snäpp under vad de två tecknare kan åstadkomma när de själva skriver manus :-/

Skälet att jag tar upp dem tillsammans är för att jag läste ett antal volymer av respektive serie förra veckan och slogs av de nämnda likheterna. Men låt oss ta dem en och en och se varför de inte lyckas så bra som jag hade hoppats.

Master Keaton

master-keaton-7-cover

Åtta av de totalt tolv volymerna har hittills kommit ut och nu är jag beredd att ge ett omdöme om hela serien: Efter att ha läst den första volymen beskrev jag den som ”Hyfsad underhållning som nog fungerar som utfyllnad i ett veckomagasin men knappast mer.”, men att det var episoderna som inte bara var ett nytt äventyr med Keaton som var de bästa, det vill säga de som kunde handla om lite vad som helst.

Och det stämmer, men tyvärr räcker inte de episoderna till; efter dryga 2000 sidors läsning är det bara att inse att det inte kommer ske någon utveckling i Keatons relation till sin dotter eller någonting liknande. Tvärtom blir de mer personliga episoderna färre, och när de förekommer tuggar de bara om samma saker som förut. Med andra ord så saknas förändringar; alla karaktärer är exakt de samma som de var första gången jag läste om dem.

Det är proffsigt gjort, men efter ett tag känns det som om serien enbart består av episoder som i mer lyckade serier skulle varit ”avkopplingshistorier”, dvs de som fungerar som en paus mellan de riktiga, matnyttiga episoderna. Men eftersom de sistnämnda aldrig dyker upp blir det en frustrerande läsning eftersom det känns som om det skulle kunnat bli någonting mycket bättre av det här.

Summit of the Gods

summit-of-the-gods-mallory-irvine

Här tyckte jag att den inledande volymen var mycket lovande: Taniguchis stämningsfulla teckningar, med ödsliga och serena berg, kopplat till ett bergsbestigningsdrama med förgreningar både till bergsbestigningens allra tidigaste dagar och till nutiden. Allt koncentrerat i fotografen Makoto Fukamachi och hans jakt efter den Jouji Habu, en bergsklättrare som varit försvunnen efter en misslyckad expedition till Mount Everest.

Och löftet infrias nästan. Taniguchi briljerar serien igenom; jag älskar hans lugna vardagsteckningar i serier som The Walking Man, men hans stil passar lika bra här, i scenerna från de snöklädda bergen. Även i scener där personer utkämpar inre strider om varför de agerar som de gör, oavsett om det handlar om att bestiga livsfarliga berg eller överge sina nära och kära, fungerar hans teckningar som de ska.

Manuset i sig är det inte heller något fel på, med en bra grundhistoria och en skicklig användning av Mallory och Irvines mytomspunna försvinnande 1924.

Så vad är problemet?

Serien lyfter aldrig riktigt; några gånger flaxar den till och lyckas lämna marken, men till Everests toppar kommer den aldrig. Några av problemen:

  • Huvudpersonen, Fukamachi, är den med marginal minst intressanta av karaktärerna. Hans personlighet känns oförutsägbar och inte helt underbyggd; han är mestadels djupt olycklig och frustrerad men varför han känner så saknar egentligen förklaring. Habus fanatism är betydligt mer välskildrad, och när Fukamachi följer i den senares bana framstår han bara som en svag kopia.
  • Serien känns ärligt talat bitvis seg, med alltför mycket inre monolog som inte leder någonstans. Även här är det Fukamachi som syndar eftersom det är hans inre monologer vi får följa, medan de mer karismatiska personernas inre förblir dolt. Det senare är inget problem, det är lite av charmen med dem, men Fukamachi är rent ut sagt tråkig. Baku skulle ha behövt läsa några av Nobuyuki Fukumotos serier för att lära sig hur man gör den här sortens känslokamp till fascinerande läsning.

Summit of the Gods är betydligt mer lyckad än Master Keaton och den är definitivt värd att läsas, så tack till förlaget Fanfare/Ponent Mon (fast som alltid har de en mycket skum utgivning, så det tog mig ett år att upptäcka att den femte och avslutande boken kommit ut), men jag drabbas av delvis samma slags frustration: Den skulle kunna varit så mycket bättre än den är.

Stora stygga räven: Arv och miljö

Postat den

stora-stygga-raven-omslag

Alla som läst sagor vet vad man kan förvänta sig av rävar och hönor: De förstnämnda är sluga, de sistnämnda är lättskrämda virrpannor. Men verkligheten kan vara annorlunda; att känna att man är annorlunda än det som omgivningen (och kanske man själv också) förväntar sig kan vara traumatiskt och förvirrande.

Och en seriebok där spänningen mellan arv och miljö utgör tyngdpunkten i berättelsen låter kanske som om det skulle kunna bli en tung och deprimerande läsning, men Benjamin Renners Stora stygga räven är ett förträffligt motexempel på det. För att vara en serie inriktad på barn är den ovanligt lång (192 s), men ”tung och deprimerande” är den inte; tvärtom är den uppsluppen och hur rolig som helst 🙂

Inledningen är ren buskis: Räven smiter in på bondgården för att äta upp en höna, men ingen bryr sig egentligen om honom eftersom han är en så misslyckad och föga skräckinjagande räv. Och för den delen är hönorna både större, kraftigare och mer aggressiva än räven, så att vakthunden lugnt fortsätter att läsa sin tidning är förståeligt…

Men i skogen väntar vargen och han har andra planer: Eftersom vargen inte kan smita in lika enkelt i jakten på hönor så föreslår han att räven istället ska stjäla några ägg, och att de sedan ska föda upp hönor själva för att senare kunna äta upp dem. Sagt och gjort ger sig räven ut på jakt igen och den här gången lyckas han (med en smula tur), och väl tillbaka till skogen blir han sedan av vargen tvingad att ruva äggen. Men nu är det en gång så med kycklingar att den första varelse de ser efter kläckningen är den som de anser är deras mamma, så räven finner sig hastigt och lustigt i en föräldraroll med tre krävande småttingar:

stora-stygga-raven-nyklackta

Från och med äggkläckningen förändras serien; humorn, som hittills som sagt varit av lyckad buskis-typ men givetvis ganska simpel, blir nu mer personlighetsbaserad. Räven har en svår inre strid: Han vill vara som vargen, dvs det perfekta rovdjuret som utan att tveka kan äta upp andra djur, som han tror att rävar ska vara, men samtidigt är ju de där kycklingarna och deras ovillkorliga kärlek till deras mamma så hjärtknipande charmiga.

Räven är inte heller ensam om det här problemet. Även kycklingarna har det, men eftersom de är så små är det enklare för dem: De vet helt enkelt att eftersom deras mamma är en räv så är de också rävar; vad andra tycker om det spelar ingen roll. När den lilla familjen sedan behöver få hjälp av de andra djuren på bondgården gentemot vargen som kräver att få äta upp hönorna när de växt till sig, inklusive de rävhatande och extremt hämndlystna hönorna, fortsätter den lätta förvirringen om vem som är vad med maskeringar och annat.

stora-stygga-raven-kycklinginsikt

Det här hade kunnat bli en enkel och klassisk förväxlingskomedi, och om så vore hade jag visserligen gillat serien för rolig är historien och Renners teckningar likaså, men jag hade nog tyckt att det var lite tunt. Det som gör den bättre än underhållning för stunden är att rävens förvandling från sagans typiska räv (någorlunda, han är allt lite udda redan i början) till den älskande föräldern är genuin och inte bara finns med som ett komiskt inslag: Humorn i serien är inte att just en räv blir förälder till just kycklingar, utan humorn utvinns istället ur omgivningens reaktioner. Räven själv framstår, när krutröken lagt sig, som den med mest moralisk resning, mest flexibla, och mest empatiska. De andra vuxna, som vargen och hönorna, har svårt för att inte säga omöjligt att acceptera att en RÄV verkligen kan älska kycklingar; det är löjeväckande (vargens åsikt) och bedrägligt (hönorna).

stora-stygga-raven-vargen

Just det ja, teckningarna! Renner tecknar i en skulle jag säga urtypisk humorstil där alla illustrationer (rutor saknas) är i helfigur och så gott som utan komplicerade bakgrunder, med ett hundraprocentigt fokus på karaktärerna. Tänk Copi, Wolinski, Bretécher, Reiser och många andra, men en livligare och mer frisläppt linje än dem (förutom Reiser då för mer frisläppta linjer än han hade är svårt att tänka sig) som behövs när humorn blir mer fysisk än verbal.

Och en liten detalj som jag tycker väldigt mycket om när den används bra, som här: De där små runda ögonen utan pupiller som syns till ibland, när extrema känslor ska skildras. Jag la först märke till dem hos Trondheim men har sen sett dem i många andra serier; oftast franska men de syns till ibland även på andra ställen. Löjlig liten sak, men jag är också löjligt svag för den 🙂

Om ni behöver ett julklappstips för något barn i er närhet (eller för den delen någon vuxen som gillar serier) så rekommenderar jag väldigt gärna Stora stygga räven. Rolig och spännande men också med ett djup som inte skrivs läsaren på näsan. Och räven är en strålande karaktär, där jag framförallt gillar hur hans känslomässiga utveckling skildras, där scen läggs på scen med ibland långa tidshopp mellan som visar hur han långsamt accepterar att ja, han älskar verkligen sina små kycklingar 🙂