Kategoriarkiv: Serier

Serier

Ännu mera Karl Kämpe

Postat den

Jahapp, ett nytt år så det är också dags för ett nytt nummer av Karl Kämpe-tidningen, närmare bestämt det fjärde i ordningen. Nu var jag lite sen med att läsa nummer tre, men jag tror ändå att utgivningstakten är liiite högre än i början, så kanske nummer fem dyker upp innan året är slut?

Och om så vore så inte mig emot. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen, nämligen att en stor poäng med en karaktär som Karl Kämpe som vi får följa via slumpartade nedslag från hela hans levnad är just hur personen byggs upp. Hittills har vi fått se honom möta sin stora kärlek, munhuggas om filosofi med en nära vän, med mera, och den här gången får vi för första gången se honom när han som karolin faktiskt deltar i Karl XIIs krig mot Ryssland, någonting som jag är säker på är en viktig del av hans identitet.

Episoden från kriget, Dödlig kommendering, tar upp det mesta av tidningen, men vi får också en kortare serie med namnet Gravens hemlighet. Och trots att den första onekligen är viktigare som en pusselbit när det gäller att mejsla fram Karl Kämpe är den andra en gnutta bättre tycker jag. Det beror inte på manuset (som alltid är alla serier skrivna av Jörgen Karlsson) utan på tecknarna, där Dödlig kommenderings Sika Murti är alltför opersonlig och bitvis slarvig, medan Gravens hemlighets Hakan Aydin är betydligt skickligare och mer stämningsfull. Men på det stora hela tycker jag att teckningarna den här gången är klart svagare än häromsistens, med två tecknare som båda har problem att göra Karl Kämpe igenkännlig. Visst är det svårt när alla män har samma uniform, inklusive hattar, men framförallt när det gäller Murti hade jag väldigt svårt att särskilja personerna över huvud taget.

Dödlig kommendering. Och ett för mig nytt svärord!

Så teckningarna får den här gången ett Nja i betyg, medan manusen fortsätter att vara handfasta i sin mycket typiska äventyrsstil. Redan från episodnamnen framgår det vad det är för slags serie, och jag tycker nog att de allra mest lyckade episoderna nu börjar hålla en kvalité som gör att de skulle kunna ingå i exempelvis tidningen Fantomen, en tidning som har liknande serier. Kanske inte riktigt i min smak, men hey, olika smaker är uppfriskande!

Det som däremot får en tydlig 👍 i betyg är utformingen av tidningen själv som känns mer och mer professionell. Den här gången bjuds vi på, förutom huvudserierna, reklam på båda innersidorna från förlag som Ades media (mycket passande tycker jag) och Home Made Comics, en ledare, och till och med två skämtsamma strippar med Karl XI i huvudrollen (givetvis skrivna av Jörgen Karlsson, och tecknade i en trevlig stil av Anders Skoglind). Hela paketet känns mycket mer levande som tidning med en tydlig personlig avsändare i och med ledaren och det mer varierade innehållet, och sammantaget är det en väldigt bra hopsatt tidning. Nu saknar jag bara insändarsidor och en ”Nästa nummer”-blaffa, men det senare kan bli lite svårt när tidningen finansieras nummer för nummer via Kickstarter vilket gör det lite osäkert om nästa nummer kommer och vad det i så fall kommer innehålla. Som det här numret, där Gravens hemlighet var ett stretchgoal som uppnåddes -> tidning blev 8 sidor längre än nummer tre. Jag gillar verkligen att det går att finansiera projekt som det här via Kickstarter eller Patreon; internet när det är som bäst!

Gravens hemlighet
Kan köpas bl.a. här:

Farväl till Lou!

Postat den

Det finns en del serier och serieskapare som jag själv förknippar med den här bloggen mer än andra, som Lewis Trondheims serier, framförallt Dungeon. Det är serier som jag själv upptäckte tidigt i bloggens historia, så min glädje i att ha läst dem är förknippad med det roliga jag haft (och har) med att skriva om serier här. Till kategorin hör också Julien Neels Lou!, så det känns lite smått vemodigt när serien nu avslutas i och med att den åttonde delen kommer ut på svenska: På väg mot nya äventyr. Men samtidigt är det givetvis också väldigt roligt att översättningen av en modern europeisk serie inriktad på yngre läsare faktiskt kommit hit, så en stor eloge till Wibom Books för det!

Fast det där med yngre läsare stämmer inte riktigt längre… I den första boken är Lou tolv år för att i den här vara typ arton, och i takt med att hon blivit äldre har också serien anpassats för äldre läsare. I början var det huvudsakligen en skämtserie med ensides episoder, för att sedan övergå till längre berättelser. Och känslomässigt har serien också vuxit upp, där de första albumens mer lättsamma känslor ersatts av djupare funderingar om hur man ska veta vem man är, hur man ska vara, och hur man huttar sin egen väg.

Allt kulminerar i På väg mot nya äventyr där Lou för första gången lämnar sina vänner och familj för att ge sig ut på en roadtrip helt själv. Bästa vännen Paul hälsar hon ändå på, och gamla flamman Tristan skymtar också till i förbifarten, men det är tydligt att Lou till slut inte längre är fånge i gamla relationer som med tiden blivit alldeles för komplicerade. Gamla vänner ska förstås inte överges, men det är först i och med nya vänner och relationer som hon kan ta ett steg till i sitt sökande.

Liksom Lous känslor börjar världen själv också reda ut sig här. I början av albumet är allting som i den minst sagt mystifierande Kristallåldern, men allteftersom Lou börjar få ordning på sig själv börjar också världen fungera som innan. Jag kan fortfarande inte påstå att jag har någon bra eller exakt tes om vad kristallerna och den allmänt konstiga stämningen där tiden själv kändes sönderbruten representerade, men att den hängde ihop med Lous sinnesstämningen var tydligt redan innan, och här blir det än mer uppenbart. Men hur som, efter att ha varit tveksam till greppet med världen i spillror gillar jag det mycket bättre nu, efter ytterligare två album. Jag har iofs fortfarande lite svårt att förlåta Neel för Richards inte helt motiverade flykt från Lous familj, men annars är det ok 😉

Jag tror inte jag har så mycket mer att säga eftersom det vid det här laget nog är tydligt vad jag tycker om serien; jag har skrivit om vartenda av de åtta albumen så det finns viss risk för upprepningar… Låt mig bara säga att jag tycker att det är åtta mycket bra album, och att det var väldigt kul att läsa om dem alla i samband med att serien avslutades. Att få följa hur Lou växer upp och hur hennes relationer förändras och fördjupas är ett nöje, och likaså att se hur Neels teckningar utvecklas från de tidiga en smula kantiga till de mjukare som ses här.

De visar också hur vår värld på ett sätt har förändrats under de fjorton år som gått sedan första delen kom ut 2004, där Lous mammas förtjusning i sin (eller i teorin, Lous) nya Gamecube för min del daterar serien. Och det menar jag bokstavligen, dvs att jag omedelbart förstår ungefär när den utspelas, inte att den känns  gammalmodig i sin brist på smarta mobiller eller dylikt. För känslor fungerar precis likadant nu som då, eller som i Lous fall, fungerar men är svårförståeliga, till och med för den som har dem 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Live Fast. Love Hard. Die with Your Mask On.

Postat den

Ouch.

Ibland borde jag nog skippa min instinktiva reaktion att innan jag läser någonting nytt som bygger på någonting gammalt så tar jag först och läser om det gamla, för att komma in i berättelsen och komma i rätt stämning. Ofta är det en bra idé för även om det gör att det kan ta en lång tid att läsa böcker typ A Song of Ice and Fire när det där med att läsa om det gamla kan innebära många timmar av omläsning innan jag kommer fram till det nya så gillar jag att känna att jag är med i berättelsen när jag kommer fram till det nya. Men det finns ett stort potentiellt problem, och det gäller i högsta grad dagens serier: Jag riskerar att läsa om usla serier.

Case in point: I ungefär 30 år har Rick Veitch jobbat på med en svit serier med samlingsnamnet King Hell Heroica. Först ut var miniserien Brat Pack (fem nummer), följd av The Maximortal (sju nummer), och sen två extratidningar varav den sista kom ut för mer än tjugo år sedan. Sedan tystnad, fram till för drygt ett år sedan då Boy Maximortal #1 dök upp. Den är lite knepig att få tag på eftersom den bara finns till försäljning via Amazons print-on-demand-lösning, så vanliga seriebutiker och bokhandlar kan inte ta in den. Så jag missade först att den ens existerade, och sedan tog det ett tag innan jag kom mig för att beställa den från amazon.de (för att undvika tullar från USA).

Men nu har den kommit, och nu har jag min vana trogen läst om Brat Pack osv, tillsammans med den nya boken. Och jag kan konstatera att visserligen så tycker jag att Veitchs teckningar har förbättrats och är betydligt renare i stilen, kanske på grund av att han numera tecknar digitalt, men att manuset fortfarande är riktigt dåligt. Kanske mer menlöst än dåligt, men trist är det!

Från Brat Pack: Mink/Batman och hans kompanjoner behöver nya sidekicks

För att förklara varför så måste jag först berätta lite om vad seriesviten går ut på, nämligen att den enligt Rick Veitch själv finns till för att visa hur fascistisk, sexistisk, och våldsförhärligande superhjältegenren är. Han är inte nådig i sin beskrivning i förord och på insändarsidorna av hur han uppfattar superhjältar, och allt elände de enligt honom förkroppsligar.

Och det kan man ju givetvis tycka, även om jag personligen inte håller med om det; givetvis finns det (en hel del) superhjälteserier som innehåller precis det, men det finns definitivt annat också, och det är att göra det alltför lätt för sig att avfärda hela genren genom att peka på det absolut sämsta inom den. Men om man nu tycker det så tycker jag att hela upplägget av King Hell Heroica är förfelat. Veitch anser alltså att genren egentligen är en tunn fernissa över fruktansvärda idéer, varpå han ger sig på att göra en serie som är explicit, dvs en där superhjältarna verkligen är fascister/sexister/våldsverkare. Förhoppningen är att läsaren ska läsa serien och sedan tänka typ ”Aha, det är så de egentligen är!”, och sedan aldrig bry sig om superhjältar igen.

Men givetvis fungerar det inte så, någonting Veitch själv skriver om i en av de senare tidningarna när han berättar att istället för att förskräckas så gillade läsarna av Brat Pack den svarta humorn och det överdrivna våldet, och läste den mer som en ”vuxen” parodi av superhjältar. Inte överraskande skulle jag säga, men Veitch låter uppriktigt förvånad, som om han aldrig levt igenom tonåren där just den här typen av ”vuxen” läsning passar perfekt för många. Och han får skylla sig själv också, eftersom hans serier är så präglade av superhjälteserier att de använder sig av samma slags tekniker för att verka spännande och inbjuda till läsning. Jag skulle säga att om man verkligen ville göra den serie som Veitch verkar velat göra måste man göra det på ett annat sätt, för så fort läsaren börjar engagera sig i hur det ska gå, vem som ska överleva/straffas, så är det kört; det har då blivit en helt vanlig actionserie, må vara med mer extrema detaljer.

Sen är det också ett stort problem att serier av typen där superhjältar framställs som gigantiska arslen finns det gott om. Visst var Brat Pack och The Maximortal tidiga exempel, men det gör dem inte bättre än senare exempel som Garth Ennis The Boys, eller Mark Millars (urk!) otaliga varianter. Och det är talande att Veitch med sin agenda (att förstöra superhjältegenren) och Millar med sin (det är coolt med supervåldsamma och förskräckliga superhjältar) producerar serier som det ärligt talat är mycket liten skillnad mellan.

Från The Maximortal: En mycket ung Trueman

Det finns också ett antal andra problem:

  • När Veitch  ska visa hur perverterade superhjältarna är låter han Mink (Veitchs version av Batman) vara en homosexuell man som ger sig på sina unga pojk-sidekicks och därmed ganska tydligt gör en koppling mellan homosexualitet och pedofili. Hm.
  • Veitch vill också att hans serie ska skildra seriemediets utveckling över åren, så att Siegel/Shuster (i serien under lätt förklädda namn) har en stor roll i början när de blir lurade av Walt Disney (Sidney Wallace i serien) som att lämna ifrån sig rättigheterna till Trueman (Superman). Vi har därmed en serie som vill a) berätta hur oerhört sunkig och förskräckliga superhjältar alltid varit, och b) att vi ska tycka om dem som i serien uppfunnit just denna groteska genre.
  • Veitchs teckningar kan ibland vara väl otydliga, för att inte säga fula. Just i den här serien är det inte helt fel med fula teckningar, med tanke på Veitchs mål med serien, men de är lika fult fula och inte kul att titta på.
  • Handlingen, där vi får följa Trueman som visar sig vara ett förkroppsligande av en av Jungs arketyper, som i allt följer i Stålmannens fotspår, inklusive andra hjältar som motsvarar Batman, Wonder Woman, Green Arrow, med flera, känns lindrigt talat uttjatad. Det finns en uppsjö av serier som gör sin version av Stålmannen osv, både för att hylla förebilden eller för att kritisera honom, och jag kan inte säga att det behövs en till. Vilket leder till det kanske allra största övriga problemet, nämligen…
  • Tidsaspekten. Som nämnts var Veitch tidigt ute med den här typen av serier, men nu, med trettio år på nacken, känns de väldigt föråldrade med tanke på andra serier som gjorts sedan dess. Veitch ville också ursprungligen varna för att superhjältegenrens förkrossande dominans av seriemediet (i USA, såklart) innebar att andra genrer blev lidande. Helt korrekt, och en bra invändning, men eftersom vi nu har en seriebransch i USA där superhjältar spelar en mycket mindre roll är det inte längre en så relevant kritik. Med andra ord, jag tror King Hell Heroica hade behövt färdigställas utan det drygt tjugo år långa glappet…

Nu har jag skrivit väldigt lite om just den nya serien, Boy Maximortal, men jag tror det framgår vad jag tycker om den. Dvs att den är feltänkt, fel i tiden, passé, och att King Hell Heroica som idé har överlevt sig själv. Som sagt, lite kul att se Veitchs renare stil i teckningarna, men jag kan inte säga att manuset lockar till framtida läsning, trots löften om att den här delen av sviten ska täcka in hur serierna utvecklades på det spännande 60-talet (i boken får vi se Veitchs version av bland annat Jack Kirby, Stan Lee, Gilbert Shelton, och andra framstående serierepresentanter från decenniet).

Från Boy Maximortal: Sheldon Gilbert och S Clay Williams besöker Truemans ärkefiende El Guano som spenderar tiden badandes i fladdermusskit.

Men nu skulle åtminstone jag om jag läste den här texten undra varför skribenten egentligen köpte Boy Maximortal över huvud taget, med tanke på att Brat Pack och The Maximortals kvalitéer redan var kända. Och det enda jag kan säga är att Veitch har gjort bättre serier, som hans The One från mitten av 80-talet som är en mycket intressantare variant på superhjälteserier (som förresten precis återgivits av IDW), och en del av de serier han gjorde när han var mer inspirerad av europeiska serier än av att kritisera superhjältar. Plus, onekligen, att jag var nyfiken på hur en fortsättning så långt senare skulle ha påverkats av det som hänt under tiden. Men tyvärr verkar Veitch ha ignorerat allt som hänt inom seriemediet; jag anar att han sedan länge hade en mycket tydlig bild av manuset för den här serien, och att den bilden inte låtit sig rubbas.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Plastic Man à la Simone & Melo

Postat den

Plastic Man 005 - cover

Superhjälten Plastic Man / Plastmannen (en del gamla svenska namn på superhjältar låter verkligen inte bra) har haft en ojämn seriekarriär. Skapad av Jack Cole så tidigt som 1941 vars tidiga serier i efterhand hyllats av kritiker blev den aldrig någon större succé, och när förlaget som ägde karaktären såldes till DC integrerades Plastic Man visserligen med de andra superhjältarna men har huvudsakligen fått biroller. Men tack vare Coles surrealistiska slapstick, avslappnade humor, och superkrafter som är mer bisarra än de flesta (dvs, han kan tänja sig och omforma sig i nästan obegränsad omfattning) har många serieförfattare lockats att skriva om honom, som Grant Morrison, Kyle Baker, Phil Foglio och Frank Miller.

Men försäljningsmässigt har det inte gått bra, trots talangerna som gett honom en chans, så det har mest blivit diverse miniserier och relativt snabbt nedlagda titlar. Och nu, i samband med att DC för umptifjärde (känns det som) gången har omstartat sina serier, har en ny miniserie omfattande sex delar publicerats, den här gången författad av Gail Simone och tecknad av Adriana Melo. På grund av omstarten gäller det för teamet att ge en uppdaterad bakgrund till Eel O’Brian, alias Plastic Man, utan att trogna läsare ska bli uttråkade av den umptifjärde version av densamma (riskerar det att definitivt kännas som), och att samtidigt skapa förutsättningarna för att den här gången se till att Plastic Man får en större och mer permanent roll i DCs serier.

Och baske mig lyckas de faktiskt riktigt bra! Jag blir inte det minsta uttråkad av att läsa om olyckshändelsen som leder till Eel O’Brians transformation, humorn känns precis rätt för serien, och Simone lyckas också göra O’Brians försök till bot och bättring (han är en smågangster, vilket alltid varit det mest speciella med just Plastic Mans ursprung bland andra superhjältar) både trovärdiga och engagerande. Det lyckas tack vare ett smart användande av in media res som gör att vi redan från första stund får följa Plastic Man, utan att behöva läsa sida upp och sida ner om O’Brians liv som kriminell innan han får sina krafter. Plus, viktigast av allt, introduktionen av Pado Swakatoon, prinsen av Pine Street, ett gatubarn som O’Brian får på halsen utan egen förskyllan, och som är central för den senares moraliska förvandling. Ett stort plus är det; utan Pado hade miniserien knappast hamnat som ett lästips här!

Plastic Man - Pado

Pado poppar upp för att ge sin sympati (eller?) till O’Brian som just haft en inte helt lyckad återförening med sina kriminella bekanta.

Den här Plastic Man-miniserien är riktigt trevlig att läsa, även om den i sanningens namn tappar mot slutet som känns rumphugget; det är väl tydligt att tanken här är att om serien blir populär så kommer vi få läsa mer on den här inkarnationen av Plastic Man, snarare än att miniserien ska stå på egna ben som en självständig berättelse. Om man är negativ kan man invända att det funnits bra serier med honom förut, utan att det hjälp, men jag föredrar att optimistiskt hoppas på att Simone & Melos version får fler chanser 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Pre-Popeye: Thimble Theatre

Postat den

Jag tycker att E C Segar’s ursprungliga version av Popeye/Karl-Alfred är helt genial; den nalkas så sakteliga 100 år nu men är precis lika rolig som någonsin. Tyvärr finns redan allt han gjorde med karaktären redan utgivna av förlaget Fantagraphics i sex högst rekommenderade album; tyvärr (eller vad jag nu ska säga) eftersom det innebär att jag redan läst allt av serien :-/

Men serien som Karl-Alfred (jag kör med svenska namnet på karaktären idag) dök upp i hette Thimble Theatre, och det var först efter att Karl-Alfred blivit en sån succé som den bytte namn till just Popeye/Karl-Alfred. Och från Thimble Theatre hade jag tills för en vecka sedan bara läst enstaka exempel, så där fanns en potentiell skattkista för de som älskar Segars Karl-Alfred. Men nu har jag läst en rejäl chunk av den, närmare bestämt tack vare Sunday Press senaste bok:

Thimble Theatre - cover

Här erbjuds ett långt förord som går igenom Segars karriär i serievärlden fram till och med Thimble Theatre, med gott om exempel, för att sedan följas av huvudrätten: Drygt 100 sidor av söndagsversionen av serien, inklusive alla från de två åren precis innan Karl-Alfred poppar upp. Boken avslutas med samma sida som den ovan nämnda Fantagraphics-utgåvan inleds med, så man behöver inte oroa sig för att missa någonting om man är komplettist 😉

Och hur är serien då, utan den karaktär som gjorde den berömd?

Ja, ärligt talat är det lite si och så med kvalitén. Segars tidigare serier som syns till i förordet, innan Thimble Theatre, är inte några höjdare med rätt stela teckningar och de är inte speciellt roliga heller. Någonting som mycket uppriktigt konstateras i texten som inte gör någon hemlighet att det tog lång tid för Segar att lära sig hantverket och att hitta sin egen stil. Thimble Theatre startade 1919, men söndagssidan började inte förrän 1925 och vid den tiden ser det klart bättre ut (första sidan är med i samlingen). När vi kommer fram till huvuddelen av serierna här, den obrutna sviten från och med mars 1928, ser det mer eller mindre ut som jag minns det från Karl-Alfred-eran: Runda linjer med mycket rörelse, och en långt charmigare känsla än innan.

Eftersom boken är löjligt stor har den inte en chans att få plats i min scanner -> det får bli foton via mobilen istället, så kvalitén är inte precis perfekt. Som konsumentinfo till tidigare Sunday Press-köpare: Den är lika stor som deras Krazy Kat-samling, dvs stor, men inte lika stor som deras Gasoline Alley & Little Nemo.

Så teckningarna har jag inte mycket att invända mot, men när det gäller humorn saknas någonting. Många av skämten känns rejält nattståndna, kanske speciellt de i topper-serien Sappo där det alltsom oftast går ut på att Sappos hustru misshandlar honom när han spelat poker fram till sent på natten. Tristaste sortens äktenskaplig ragata-humorn alltså. Men huvudserien är inte mycket bättre, med antingen extremt lama skämt eller skämt som inte åldrats bra de heller, som skämt om hur Ham Gravy ska nästla sig in hos några indianer och börjar prata ”rolig” engelska à la kines istället för à la indian varpå han blir utsparkad ur tipin av hövdingen med repliken ”No like chink Indian – wah!”…

Då och då glimtar det till, framförallt när humorn blir mer fysisk; det märks att Segar är bra på den delen. Och till viss del kan det säkert vara så att problemet ligger på min sida eftersom jag känner igen Segar ack så väl, men ändå syns inte Karl-Alfred till. Men det förklarar inte allt för serien är inte i närheten att vara lika bra som den snart ska bli, och faktum är att den roligaste sidan av alla är den sista, den där Karl-Alfred för första gången syns till i söndagsserien.

Så förstå mig rätt, jag är verkligen genuint glad att Sunday Press gett alla chansen att läsa mer av Segars serier, och att få läsa äldre Thimble Theatre-serier. Men det är fascinerande att inse hur genial just skapelsen Karl-Alfred är. Här strövar Castor (mestadels tillsammans med Ham) runt i amerikanska västern i två år och provar på leta guld, driva en freakshow, jobba som cowboy, stjäla hästar/kor/höns, lura turister, driva en saloon, med mera, med mera; allt saker som borde inbjuda till komedi som borde passat Segar perfekt. Men utan Karl-Alfred (och de andra karaktärerna som kom i hans följd, som den underbara Frasse/Wimpy) känns det platt för Castor fungerar inte alls som ett nav för berättelsen på samma sätt. Senare, som biperson till Karl-Alfred, blir han betydligt roligare, men här är han alldeles för konturlös och utan den personlighet som skulle krävts för att vara huvudperson i en egen serie.

För Segar-fans, ett givet köp; för andra, leta upp Karl-Alfred-erans serier istället.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

 

Lästips: Glorious Summers

Postat den

glorious summers 2 - cover

Jag har märkt att de flesta som läser serier och som läser den här bloggen är lite skeptiska till framförallt serier i den klassiska europeiska stilen i digitalt format. Och jag förstår det, det finns många trevliga saker med fysiska böcker som känslan i handen, den rogivande stämningen när man är omgiven av bokhyllor, med mera. Men sen är det det där med ekonomin…

För det finns många serier som jag tycker om men som kanske inte riktigt är värda det högre pris (eller för den delen, att jag rensar ut någonting annat i redan överfulla bokhyllor) som en fysisk utgåva oftast betingar. Och förlag gör nuförtiden liknande överväganden, som exempelvis Kodansha som publicerar en hel del manga på engelska först digitalt, och sedan kommer det ”riktiga” böcker om serien blivit tillräckligt populär, typ den av mig mycket uppskattade Tokyo Tarareba Girls.

Eller så gör man som förlaget Europe Comics och ger bara ut digitala utgåvor. Ibland tycker jag det är smått frustrerande när det är någon serie som jag verkligen tycker om och gärna skulle ha en vanlig utgåva av, men mest är jag glad över att den billigare produktionen leder till att de ger ut floder av serier. Inklusive trevlig läsning som inte behöver bli så dyr heller, typ dagens serie: Glorious Summers, skriven av Zidrou och tecknad av Jordi Lafebre.

Fem album (av någon anledning har album 4 & 5 bytt plats i den engelska ordningsföljden) hittills på franska och engelska om familjen Faldéraults bilsemestrar, i charmigt okronologisk följd. I ett album är det 60-tal och barnen är mycket unga, i ett annat är det sent 70-tal och en trumpen tonåring vill inte följa med utan skulle hellre lifta till London för att se på Pink Floyd. Vissa scener återkommer, som pommes frites-kiosken när man återvänt till Belgien efter besöket i Frankrike (det är alltid dit de beger sig), pappans svårigheter att komma iväg på grund av seriesidor som måste göras klara (han jobbar, motvilligt, som hjälpreda på en framgångsrik serie vars skapare numera gör den med hjälp av underbetalda assistenter). Ibland dyker andra släktingar upp som kan följa med på en semester, men oftast är det bara kärnfamiljen med de tre barnen som åker iväg.

glorious summers - 1969

1969

Det gnisslar ibland i äktenskapet och familjen, men huvudsakligen är det en lycklig familj vi får följa, och även när den redan nämnda trumpne tonåringen ställer till problem är det hur tydligt som helst att det handlar om tonårstrots, inte om en genuin spricka i familjen. Så det är inte mycket dramatik, men desto mer av glädje i att få lära känna familjen i avspänd takt, genom deras samtal i bilen/på stranden/i huset innan avfärd (väntade på pappan). Precis som i Zidrous Ljuset från Borneo och Lydie är det i samspelet mellan karaktärerna som styrkan ligger; det pratas en hel del i Zidrous serier och det är bara bra!

Glorious Summers är en utmärkt trevlig läsning, och framförallt om man har en bra tablet så gör det ingenting att den är digital, speciellt med tanke på det lindriga priset: Beroende på vilken digital plattform man väljer kostar varje album bara mellan 30-50:- (finns bland annat hos Comixology, Google Play, Apple Books), och det skulle en fysisk utgåva inte vara i närheten av, och de är priser som jag tycker känns helt rätt för den här sviten av böcker 🙂

glorious summers - 1979

1979

Svartsynt med nya gudar: Mister Miracle

Postat den

mister miracle 12 - cover

När jag sorterar mina seriealbum i bokhyllorna och när jag gör samma sak med serier jag har i digitalt format möts jag av samma problem: Ska jag sortera på titel, tecknare, eller manusförfattare? Eftersom jag inte är något större fan av rigida regler brukar det bli mer efter principen ”Sortera in boken på det ställe där jag har störst chans att hitta den när jag letar”, så det betyder att den hamnar på ett högst personligt ställe. Till exempel hamnar BlueberryB eftersom den för mig känns mer förknippad med namnet Blueberry än med någon av de olika serieskapare som varit inblandad i den, medan alla Ralf Königs serier hamnar tillsammans under K, oavsett titel, eftersom alla hans serier påminner mer om varandra än om någonting annat.

Och sen har vi de där knepiga fallen, som Spirou. För mig var den väldigt länge en Franquin-serie; visst fanns andra kreatörer både före och efter Franquin men de var ganska ointressanta. Men nu, efter alla specialalbum och annat mystiskt har den i min bokhylla hamnat under S istället för under F, men i mina digitala mappar ligger den fortfarande under just F; jag har nästan bara Franquins version digitalt så det känns som den passar bättre där.

En smula (ok, en stor smula) kaotiskt alltså. Och vad har det att göra med en miniserie om Mister Miracle, en av de nya gudar som Jack Kirby hittade på under sin sejour på förlaget DC på 70-talet? Jag återkommer till det i slutet av recensionen, men nu till serien:

Miniserien ifråga är skriven av en viss Tom King, som tidigare skrivit bland annat de utmärkta miniserierna The Vision och The Omega Men. Den här gången ger sig King i kast med Kirbys kanske mest genomarbetade mytologi, den som han själv hoppades kunna avsluta men som givetvis har fortsatt långt efter att han själv slutade med serier; ursprungligen var den inte så uppskattad och sålde dåligt, men DC höll liv i karaktärerna och nuförtiden kan de dyka upp nästan varsomhelst i DCs universum. Själv råkade jag på dem första gången i diverse Stålmannen-titlar som liten, men sen har jag stött på dem i titlar som Legion of Super-Heroes, Batman, och jag tror det hintades om dem i någon av de moderna DC-filmerna. Kort sagt är de nuförtiden en viktig ingrediens hos DC, men själv har jag ingen aning om vad för position, om någon, de just nu innehar i DCs serieuniversum.

Men det spelar egentligen ingen roll för i miniserien (som alltså bara heter Mister Miracle, utan undertitel) behöver man bara ha ett hum om vem som är vem av gudarna, och även det förklaras under seriens gång. En minimal resumé för att kunna följa med i recensionen: Mister Miracle/Scott Free är son till Highfather, den goda guden, och gift med Big Barda. Som barn blev Scott skickad till planeten Apokolips där den onda guden Darkseid regerar, som led i ett diplomatiskt utbyte av söner. På Jorden är Scott nu utbrytningskonstnär och sägs kunna fly från vilken fälla som helst. Resumé slut.

OBS! Spoilers en masse i fortsättningen!

Så någon lycklig barndom fick Scott Free inte; Darkseid är den yttersta symbolen för mörker/kyla/ondska i serierna, och de av hans medhjälpare som uppfostrade Scott var ungefär så trevliga som man kan tänka sig. Och det är här som Tom King sätter in stöten i sin berättelse: Scott Free är deprimerad och har ständigt pressat sig till alltmer dödsföraktande utbrytningsstunts i sin jakt på någonting som betyder någonting. Äktenskapet med Big Barda är i princip lyckligt men är man drabbad av depression spelar det ingen roll, och redan i första numret ställs frågan: Lever Scott över huvud taget eller misslyckades hans sista stunt fatalt?

mister miracle - sjukhus

Från inledningen av första numret

Snart börjar handlingen accelerera: Scott & Barda får ett barn vilket leder till slitningar i deras förhållande. Under tiden får Darkseid enligt rykten tag på det han så länge sökt efter, The anti-life equation, som ger honom makt över andras sinnen, varpå Highfather dör vilket gör Orion, Darkseids son (som uppfostrats av Highfather i det där charmiga diplomatisk utbytet) till ny ledare för ”de goda”, och krig utbryter mellan gudarna. Scott  blir en general för Orions styrkor men en general som blir alltmer motvillig att följa Orions order. Handlingen växlar sedan mellan vardagen på Jorden där Barda och Scott gör sitt bästa som nyblivna föräldrar och de katastrofalt grymma kriget som ter sig ändlöst. Och det där med goda och onda gudar blir också mer och mer en skillnad utan betydelse med en Orion som anser att ändamålet helgar medlen, så att den öppna konflikten mellan Orion och Scott blir oundviklig.

mister miracle - glitch

Både det vardagliga och kriget skildras utan krusiduller, och det märks heller inga egentliga skillnader mellan dem; både tar lika mycket plats, och blöjbyten ter sig lika viktigt som strider där tusentals omkommer. Det är en kall, obehaglig, ibland komisk, men ständigt fascinerande värld som King tillsammans med den utmärkta tecknaren Mitch Gerads bygger upp.

Men den känns hela tiden smått overklig. Det som händer går alltför snabbt och är alltför dramatiskt för att kännas som om det är på riktigt, och någonting känns hela tiden fel. Förutom den underliggande stämningen av att någonting är galet syns andra glipor, som de glitches à la gamla dåliga TV-utsändningar som enstaka serierutor då och då drabbas av, som ruta 4 & 6 härovan. Och, förstås, den ständiga närvaron av Darkseid, mörkerguden. Darkseid is.

Mest av allt påminde känslan mig om sekvensen i Alan Moore och Dave Gibbons fantastiska Stålmannen-serie For the Man Who Has Everything, närmare bestämt sekvensen när Stålmannen hallucinerar om sitt ideala liv på Krypton men märker att någonting är galet:

DC Universe by Alan Moore (2013) (Digital) (danke-Empire)

Jämförelsen med Moore faller sig också lätt att göra eftersom King så tydligt är inspirerad av honom, och framförallt Watchmen, som nio-rutors-laýouten och en 12 delars miniserie

Kal-El märker att allting går för fort, att allting bara snurrar på utan att någonsin landa känslomässigt. Men i Mister Miracle, till skillnad från Moores serie, sägs det aldrig rätt ut huruvida hela Kings serie är en hallucination, en alternativ värld, verkligheten, eller någonting annat. Men personligen tycker jag det är svårt att läsa serien utan att göra tolkningen att det vi ser är någonting som Scotts psyke själv skapat, ett fängelse som han måste bryta sig ur liksom han gjort ur fällor hela sitt liv.

Sen har vi det där med att skriva ett bra slut på en bra serie. Jag uppskattade som sagt verkligen de andra miniserierna jag läst av King, men The Vision hade en slutscen som jag tyckte var helt onödig och förtog en del av effekten, och Omega Mens slut var diffust och utan udd. Så jag var lite orolig för hur King skulle klara sig den här gången.

Men det behövdes inte för den här gången fungerar slutet helt utan invändningar från min sida. Det är deprimerande och utan katarsis, men det är bra och kanske inte helt väntat. Fast jag förstår inte hur DC ska kunna lämna Mister Miracle ifred i den situation han befinner sig i efter seriens slut; jag kan inte tänka mig att de kan låta bli att reda ut det hela med mer tydlighet 😉

Slutligen, tillbaka till det där hur jag sorterar serier som jag började med. Efter den här miniserien och de två tidigare nämnda var det dags för mig att sortera om Kings serier: Förut hade de inrangerats efter böckernas titlar, men nu har jag flyttat om så att de istället hamnat under K som i King. King är skicklig på att skriva miniserier och de påminner onekligen en hel del om varandra: Tolv nummer, och mer eller mindre helt fristående från tidigare (och senare) serier, trots att de alla baseras på karaktärer som skapats långt tidigare. De har också alla en liknande stämning: Ödesmättat, kallt analytiskt, och definitivt inte optimistiskt. De passar bra bredvid varandra, helt enkelt!

mister miracle - darkseid is

En helsida som Gerads inte behövde lägga ner mycket jobb på men jag tänkte den kunde passa bra som avslutning, tack vare Grant Morrisons geniala catchphrase 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)