Kategoriarkiv: Dagspresserier

Karl-Alfred på 90-talet

Postat den

Popeye 2 - cover

Nu har jag läst klart den andra och avslutande samlingen av Bobby Londons legendomspunna (well, i en del kretsar iallafall, så vitt jag förstått) nytolkning av Popeye/Karl-Alfred, och jag förstår definitivt varför många läsare minns den med glädje (för innehållet) och sorg (för den deprimerande avslutning). För egen del är jag absolut positiv, men kanske inte helt övertygad om dess storhet, så här i efterhand. Varför? Jo det ska jag tala om för er nu :-)

Efter att jag läst den första samlingen skrev jag att jag tyckte den började bli riktigt bra mot slutet, när London övergav ett skämt om dagen-formatet och istället satsade på längre episoder. Det formatet fortsätter här, men det som gör mig lite mer skeptisk nu är att det känns som om episoderna i den här boken istället för att bli bättre och bättre (vilket jag hoppades att de skulle bli, när London vande sig vid formatet) istället tappar fokus rätt så mycket: Handlingen, dvs den simpla frågan Hur ska det gå?, glöms bort och ersätts med skämt som fogas in i den lösa ramen som berättelsen utgör.

Det skulle kunnat fungera bra, men tyvärr är skämten helt krasst inte så roliga, åtminstone inte för mig som läsare idag. Andra kan säkert tycka annorlunda men för mig fungerar de oftast inte; de är alltför hårt knutna till tiden då serien kom ut. Toar som heavy metal-fan, Karl-Alfred som reklamanställd, referenserna till Simpsons mm känns mer konstiga än roliga. Det finns delar som fungerar, som när Karl-Alfred luras skriva på ett kontrakt som gör honom till en reklambyrås egendom och därför tvingas att modernisera sig för att fungera som ikon för barnen (nya kläder, förbud mot pipa, förbud mot att slåss, ett porslinsöga; han ser helt normal ut, hårresande nog), men på det stora hela faller det rätt platt. Inte ens när det blir surrealistiskt som i färden till Jeeps femte dimension (de letar efter en psykolog som kan behandla Jeeps drogproblem) med hjälp av Beatles gula ubåt lyfter det, även om det var lite kul att se Londons version av ubåten och de blåa Meaniesarna.

Serien är kanske inte alltid bra, men överraskande är den!

Serien är kanske inte alltid bra, men överraskande är den!

Varför var den då så uppskattad när den kom ut? Jag tror nog att mycket beror på dels glädjen i att det hände någonting nytt i serien, dels på att de dagsaktuella anspelningarna på George Bush, Saddam Hussein, Ozzy Osbourne med flera fungerade då men nu känns föråldrade. Plus, såklart, att den dramatiska avslutningen på Londons sejour gjorde sitt till: Efter att ha hamnat på tvärs med rättighetsinnehavarna som inte var så förtjusta i Londons drift med Karl-Alfred som reklampelare, det politiska innehållet (självmordsbombare, Palestina/Israel-konflikten, Irak-kriget och annat) så blev det avgörande inslaget den sista episoden där det i USA fruktansvärt känsliga ämnet abort dyker upp; att det bara är ett missförstånd i serien spelar ingen roll, London fick avsked på stående fot, och episoden avslutades aldrig. Förrän nu, då förlaget IDW med Londons bistånd fått tag på avslutningen som alltså finns med i boken.

Sen tycker jag att serien har ett problem till: Londons teckningar är på ytan väldigt nära de klassiska från E C Segar och ofta är de finfina, men han saknar förmågan att ge tyngd, massa, till sina karaktärer. Alltför ofta blir faktiskt rätt svårtolkat; när jag benat ut vad det föreställer kan jag se att det lustigt nog ser ut som en klassisk Karl-Alfred-teckning, men någonting med Londons linjer gör det svårt (åtminstone för mig) att omedelbart se vad som är förgrund, bakgrund, vad som definierar konturer och vad som definierar texturer. Ett inte alltför allvarligt problem, men det gör att jag har rätt svårt att instinktivt tycka om utseendet. Ibland, när London får till det, som i en episod där alla olika version av Karl-Alfreds ärkefiende Brutus/Bluto dyker upp samtidigt (och givetvis bråkar om vem som är värst), ser det strålande ut, men det är alltså ibland…

Allt som allt är jag ändå glad över att ha fått chansen att läsa den här serien. Den är udda, bitvis bisarr, och gjord med stor kärlek till Segars originalserier. Men däremot är den tråkigt nog inte riktigt så bra som utlovat. Fast, underhållande på sitt sätt, javisst!

Popeye - Uppiffad

JJ & MP, igen

Postat den

Jag har fortfarande inte riktigt läst ikapp alla nya serier som dök upp när jag var ute och reste, men snart så! Idag, några ord om två serier som jag skrivit om flera gånger och ofta tillsammans: Leonard Starrs Mary Perkins On Stage och Stan Drakes The Heart of Juliet Jones (manus av Elliot Caplin). De är två av de bäst tecknade dagspresserierna genom tiderna med mycket likartade teckningar, båda är åtminstone delvis såpoperor, och Starr & Drake jobbade flera gånger tillsammans, så jämförelser är svårt att låta bli. Fast det är klart, den som läst den här bloggen några år vet nog precis vad jag tycker om de två vid det här laget ;-)

Först, Juliet Jones, som i den här fjärde samlingen från Classic Comics Press (som ger ut båda serierna) befäster mina tidigare intryck: Stan Drake är en ypperlig tecknare, men Elliot Caplin är inte en ypperlig författare.

The Heart of Juliet Jones 4 - cover

Drake jobbar på; i de söndagssidor som ingår i boken (reproducerade i svartvitt) använder han sig av en mängd tekniker. Några månader är det en mängd cross hatching, sedan några ,månader med bara svart och vitt, sen kommer några månader med zip-a-tone, och så vidare. Det känns som om Drake experimenterar helt enkelt för att det är roligt. Så inga klagomål där, förutom att av någon anledning finns det en del sidor i början av den här volymen där anatomin är fullständigt fel, med alldeles för stora huvuden, saknade halsar mm; jag har ingen aning om varför men med tanke på hur det ser ut för övrigt misstänker jag att någon mindre skicklig assistent varit inblandad.

The Heart of Juliet Jones 4 - Glasses

Hejdå glasögonen, det var ganska roligt att träffas!

Men manuset saknar precis som jag skrivit tidigare en röd tråd och en förmåga att överraska. Det är små, oftast korta episoder där någon i familjen Jones (Juliet, hennes lillasyster Eve, eller deras far) råkar ut för något problem, som sedan snabbt löses, för att sedan glömmas bort för alltid. Som episoden där Eve plötsligt inser att hon behöver glasögon, varpå hon blir ”upptäckt” av en teaterregissör som fängslas av hennes udda utseende (som alltså består i att hon har glasögon…). Efter att först ha misslyckats när hon kastas in i huvudrollen i pjäsen gör hon succé när hon ärligt förklarar för publiken problemen med föreställningen. Glasögonen? Försvunna, för att aldrig synas till igen i serien.

Och så fortsätter det, med potentiellt omvälvande händelser som nästa söndag glömts bort (inklusive saker som döda/döende fästmän mm). Att så totalt ignorera kontinuiteten kan jag acceptera i vissa serier men i en såpopera av det här slaget känns det inte alls bra. Däremot är berättelserna i sig OK, även om det känns enformigt i längden med att familjen Jones alltid har ett enkelt moraliskt svar på alla frågor, oavsett hur komplicerade de är.

Så, full pott för teckningarna, men med stora avdrag för manus där man måste ha överseende med moraliska pekpinnar en masse och vad jag med kanslisvenska skulle kunna kalla bristande konsekvensanalys. Jag gillar ändå serien, bara så ni vet :-)

Till Mary Perkins, som har en helt annan klass på manus!

Mary Perkins On Stage 13 - cover

Tretton volymer har det hittills blivit, och nu är det bara två kvar innan allting har publicerats. Jag tänkte nog att Starr inte skulle kunna hålla samma höga klass på berättandet serien igenom men jag verkar få helt fel där. För här, i seriestrippar från 1974-75 fortsätter han glänsa.

Ta den första historien i volymen där hon lär känna helylle-skådespelaren Cookie Ayers, en nu snart 30-åring som fortfarande av sin publik ses som den gulliga tonårsstjärna hon var när hon slog igenom. Jag vill egentligen inte avslöja för mycket om vad som händer i episoden eftersom jag själv flera gånger helt ändrade mig om vad jag trodde pågick när hon ser ut att ha råkat ut för misshandel (och en mycket starkt antydd våldtäkt men Starr kunde givetvis inte skriva det rakt ut) efter en date. Jag vacklade mellan känslor av typen ”Hm, lite klichéartat här” och ”Uh-oh, undrar om Starr är helt ute och cyklar här?” tills jag insåg att Starr hade full koll på vad han gjorde, och att han lyckas täcka in de flesta problem som finns i fall som de här. Mästerligt, helt enkelt!

Lägg sen till att han förutom att kunna avhandla rejält knepiga situationer också har stor portion humor när det passar och en lekfullhet i handlingen som blivit tydligare allteftersom i serien, kanske för att han är mer bekväm med sin roll som författare (han var själv skeptisk till om han skulle klara av att skriva en serie när han började). Här dyker det upp karaktärer som gjorde att jag omedelbart kom att tänka på Little Orphan Annie där Gud, Jesus, jultomten och andra sagofigurer dyker upp i en realistisk serie. Först efteråt kom jag ihåg att Starr tog över just den serien efter att On Stage avslutats. Innan jag hade läst så mycket av On Stage tyckte jag att det varit ett märkligt val med tanke på hur olika jag tyckte serierna var men nuförtiden känns det hur naturligt som helst.

Mary Perkins On Stage 13 - TV

Jag skulle kunna fortsätta att skriva hur imponerad jag är över hur mogen huvudpersonerna (dvs Mary Perkins och hennes inte lika ofta närvarande make Pete) i serien är, det är mycket sällan som det förekommer fördömanden. Inte ens när de tillfälligt blir ansvariga för en knarkande tonåring dyker pekpinnarna upp; den episoden liksom många andra har ett öppet slut där huruvida det kommer att lösa sig är oklart och det enda som är uppenbart är att det oavsett kommer att bli jobbigt i framtiden för missbrukaren pga missbruket. Det gör att när det i On Stage dyker upp representanter för det unga, det moderna, det som garanterat kändes obegripligt och kanske lätt obehagligt  för majoriteten läsarna av serien, så blir det aldrig pinsamt eller med en von oben-känsla. Mary Perkins är en god människa själv men har inga illusioner om att det finns perfektion, hon är alldeles för van vid en värld (showbiz) där det finns drösvis med människor som gör nästan vad som helst för att bli framgångsrika. Som mest är hon ironisk när någon uppträder idiotiskt. Eller för att uttrycka det annorlunda, hon reagerar starkt när någon är ond men hon är väl medveten om att ondska != otrevlighet.

Ok, ordsvadan är över; jag kan bara inte låta bli att skriva om On Stage när jag kommit igång eftersom den är så imponerande och så väldigt kul att läsa. Men nu blir det nog bara max en gång till, som mest, när den femtonde och sista volymen kommit ut nästa år. Jag ser fram mot att läsa den, men kommer bli ledsen att serien är över. Jag får hoppas att Classic Comics Press kompletta utgåva av Starr-skrivna och Drake-tecknade Kelly Green som ska dyka upp i samma veva kan trösta mig lite :-)

Smått & Gott: Söndagssidor, volym 2

Postat den

Gasoline Alley Sundays 2

Dark Horse fick ur sig samlingsvolym nummer 2 av både Gasoline Alley och Alley Oops söndagssidor väldigt snabbt; det var knappt att jag hann läsa volym 1 av respektive serie innan den andra dök upp känns det som. Därför är det lite oroväckande att volym 3 inte blivit utannonserad för någon av dem. Det kan vara så enkelt att de vill avvakta för att se hur böckerna säljer vilket är förståeligt, men jag hoppas verkligen att framförallt Gasoline Alley fortsätter att komma ut eftersom det är en väldigt underhållande serie :-)

Hur som, några ord om mina känslor efter att ha läst de här böckerna med:

  • Alley Oop är fortfarande rätt seg, med alltför enkel handling
  • Foozys rimmande blir inte mer uthärdligt med tiden
  • I de sista fem sidorna av Alley Oop-boken dyker tidsmaskinen äntligen upp, så när (om?) nästa bok dyker upp finns det hopp om roligare läsning
  • Gasoline Alley är en fantastiskt trevlig serie: Den är charmig/rolig/vardaglig/fantasifull i en underbar blandning
  • Det ska bli spännande att se söndagssidorna i nästa bok, när Walt och Phyllis har gift sig; i den här boken har episoderna antingen Skeezix i ensam huvudroll eller tillsammans med Walt och jag undrar om det kommer fortsätta så
  • Om Alley Oop var lite trög att komma igenom tog däremot Gasoline Alley slut alldeles för snabbt; jag saknade serien så mycket att jag nu börjat läsa om dagsseriesamlingarna från början (de är också hur trevliga som helst, synd bara att Drawn & Quarterly inte kunnat hitta bättre förlagor*)
  • Både böckerna är otroligt inbjudande att sitta och bläddra i, med det stora formatet och de färgglada sidorna

Som sagt, nu återstår bara att se om Dark Horse fortsätter med samlingarna; tummar hålls (och en av dem lite hårdare)!

 

*: Drawn & Quarterly är extremt noga med design och utformning av sina böcker, men när jag känner mig cynisk misstänker jag ibland att deras nostalgi förblindar dem en smula. Se på deras John Stanley-böcker till exempel, vars yttre design visserligen är genomtänkt men som knappast lär locka några läsare som inte redan vet vad det är för serier och gillar dem, och vars inre i alltför hög grad försöker frammana en nostalgisk känsla av att läsa gamla serier istället för att på bästa sätt presentera bra serier. Ibland finns det skäl för att använda gulnat papper och icke-retuscherade scans av originalserierna eftersom det kan bli alltför grällt och okänsligt med kritvitt papper när färgerna aldrig varit avsedda för det, men här går man till överdrift. Och på samma sätt undrar jag om inte den icke-existerande retuscheringen av Gasoline Alleys dagsstrippar kan bero på att man snarast velat understödja intrycket av att det här är lämningar från en svunnen era. Seth (som designat GA-böckerna) har ju flera gånger visat att för honom är nostalgin viktigare än de faktiska serierna, som hans design av Fantagraphics Snobben/Peanuts-böcker som är betydligt mer nedtonad och dyster än serien själv, eller när han i ett långt förord till just en av John Stanley-böckerna (Thirteen, Going on Eighteen) visar att han inte ens har läst samlingen han skriver om när han ger helt felaktiga uppgifter om serien; jag misstänker att han snarare skriver om serien som han minns den än som den faktiska serie det är.

Smått & Gott: Walt Before Skeezix

Postat den

Smått? Knappast. Walt Before Skeezix är en mer än 700 sidor inbunden bok som samlar alla Gasoline Alley-serier (av rättighetsskäl använder förlaget Drawn & Quarterly sig inte av seriens vanliga titel) som Frank King gjorde innan babyn Skeezix dyker upp på Walts farstutrappa; serierna när det sker samlas i den likadant formgivna serien av böcker med titeln Walt and Skeezix.

Gott? Nja, egentligen inte det heller. King är en utmärkt serieskapare, men här har han inte hittat rätt med Gasoline Alley ännu. Serien fokuserar uteslutande på bilar: Inköp. Underhåll. Prestanda. Kostnader. Och framförallt, en grupp män som hänger runt en bil och kommenterar den (eller dess ägare). I början är det en samling anonyma personer, och det dröjer innan några individer utkristalliserar sig: Walt, som kommer bli seriens riktiga huvudperson; Avery, en snåljåp; Doc, en otursförföljd bilägare; Bill, en Svensson.

När det sker blir det lite bättre, men bara lite. Skämten är fortfarande extremt likartade (det enda som läggs till de tidigare bilskämten är hur Walt frekvent gratulerar sig själv till att inte vara gift, när de tre andras fruar syns till), och upplägget med en serieruta/dag uppmuntrar inte heller till några mer ambitiösa berättelser.

Osv

Osv

Men sen börjar det dyka upp regelrätta seriestrippar, och en och annan handling som sträcker sig över flera dagar, och vips blir det mycket roligare när King får chansen att visa upp hur bra han är på att skildra alldeles ordinära amerikans liv på 20-talet (onekligen med stort fokus på bilen). Fast riktigt bra blir det förstås inte förrän Skeezix kommer med i handlingen, och den här boken slutar som sagt innan dess.

Så för stora Gasoline Alley-fans är det här ett givet köp, en samling som gör att det blir möjligt att läsa serien ända från starten, medan de som ”bara” är ute efter någonting bra att läsa gör bättre i att hoppa på de (hittills) fem Walt and Skeezix-böckerna. Eller, alternativt, så kan man läsa den minst lika bra söndagsserien som Dark Horse samlar ihop. Jag skrev om den första när den kom ut, och den andra håller jag just på med och den verkar precis lika trevlig den med!

Cul de Sac

Postat den

Cul de sak - Lekplats

  • Lycka: Att läsa en serie som är underfundig, smart, excentrisk och som jag dessförinnan bara vetat om att den fanns, men ingenting mera.
  • Sorg: Att samma serie bara existerade i 3,5 år innan den lades ner på grund av att skaparen, Rickard Thompson, drabbades av Parkinsons.

The Complete Cul de Sac samlar ihop hela den syndikerade serien tillsammans med ett urval tidigare seriesidor som Thompson gjorde innan serien lanserades i stor skala. En box, två böcker, 648 sidor underbar läsning, trevligt presenterat med godkänt tryck och mängder av kommentarer från Thompson om bakgrunden till den kommenterade strippen; ibland är det nästan för mycket av det goda med det sistnämnda eftersom jag vill fortsätta läsa serien samtidigt som jag inte kan låta bli att se vad Thompson har att säga :-)

Så för den som liksom jag levt i en bubbla och missat den här serien, 2000-talets hittills bästa dagstidningsserie, vad handlar Cul de Sac om?

Alice Otterloop förstås, en fyraåring med en inte helt lätt personlighet. Hon får fixa idéer (som att hon önskar sig ”a big, ugly fountain” som julklapp), hon terroriserar sina dagiskamrater (som luttrade omedelbart känner igen tecknen på en dålig Alice-dag varpå de kan inrikta sig på att härda ut), hon har en så kallad bästa vän som hon aldrig kommer ihåg vad hon heter (och den bästa vännen verkar inte riktigt vara överens med Alice om deras relation), hon älskar att dansa på det upphöjda locket till en avloppstrumma. Kort sagt är hon ett enormt frustrerande energiknippe som det ska mycket till för att andra ska tåla henne.

Cul de Sac - Little Neuro

Därför är det tur att hennes familj inte så lätt låter sig rubbas. Som hennes mamma som har mycket humor och ser det roliga i sin dotter, och som inte heller drar sig för att skämta med henne. Eller hennes pappa som lever i sin egen lilla värld, dvs sin minimala bil; när han skjutsar Alice någonstans i den hummar han, sjunger eller gör någonting annat vilket alltid gör Alice lite sur. Delvis för att hon tycker han är jobbig, men mest misstänker jag för att hon inte fån någon chans att själv vara i centrum ;-)

Och sen finns förstås hennes bror Petey, som man med gott samvete kan kalla en andra huvudperson. Han låter sig sällan störas av Alice, trots att hon envisas med att komma in i hans rum och prata med henne (eller rättare sagt, hålla långa monologer); han har ofta fullt upp med att läsa sin favoritserie Little Neuro, en referens till klassikern Little Nemo med den skillnaden att Neuro aldrig gör någonting, kanske inte ens rör sig. För Petey som hatar allt som överraskar eller bryter monotonin låter det nog som en drömtillvaro. Han är stolt över sin topplacering på listan över världens mest kräsna vad gäller mat (han provar aldrig någonting nytt och hans mamma köper specialmat som ska smaka så lite som möjligt); han hatar att vara utomhus; när han blir stressad (dvs mkt ofta) reagerar han antingen med att försöka bita av sig armen eller med att få en utomkroppslig upplevelse.

Han är en mycket egen karaktär som inte påminner om någon annan jag läst om. Alice är rolig och en fantastisk huvudperson, men Petey är den som jag tycker gör serien till någonting ännu bättre, för utan honom skulle Cul de Sac visserligen varit en rolig serie med underhållande bifigurer men han är den som tillför den nödvändiga sältan. Jag förstår att när Bill Watterson (som är ett stort fan till Cul de Sac) bidrog till en auktion till förmån för Thompson och hans sjukvårdskostnader så valde han att göra ett porträtt av Petey.

Cul de Sac - Petey

Det märks nog att jag är väldigt svag för den här serien, och då har jag ändå inte nämnt teckningarna. Det är lite smådarriga ibland, de har en lätt gammeldags känsla med vibbar både av klassiska serier och illustratörer som Maurice Sendak, och Thompson har en väldigt levande linje och en kärlek både till sina figurer och till seriemediet som är hur uppenbar som helst. Suggestiva är de dessutom, kanske mest tydligt i de ofta förekommande teckningarna av Alice lekplats med dess gigantiska rör-rutschkanor (finns det något svenskt ord för sådana?).

Så för den som inte läst serien innan, gör det; det här är väldigt, väldigt bra!

Cul de Sac - Söndag

Boken finns att köpa bland annat här:

Kriget kommer: The Junior Commandos

Postat den
Little Orphan Annie 10 - cover

Min scanner är lite krasslig så dagens bilder är via mobilen; kvalitén är därefter :-)

Det är nästan på dagen fyra år sedan jag senast skrev om IDWs utgivning av Harold Grays klassiker Little Orphan Annie så dags för en uppdatering!

Så vad har hänt sen sist, dvs vad hände i serien 1935-1943?

Först och främst fortsätter serien att vara fantastiskt underhållande läsning. När den är som bäst är den en fascinerande skildring av 30-talets USA, med Annie i huvudrollen när Gray berättar sina långa historier om hur människor på livets skuggsida kämpar sig uppåt. Hårt arbete, ärlighet, och en stor dos hårda nypor när det behövs är framgångsreceptet; det är uppenbart att Gray har en väldigt stark övertygelse hur ett bra liv ska byggas.

Konservativt, javisst, men mycket typisk för hans amerikanska generation, och det finns gott om andra serieskapare med samma sensmoral från samma tid, som exempelvis Carl Barks med Joakim von Anka som det tydligaste exemplet. Om man bortser från att Gray är betydligt mer uttalat politisk, med personer som håller långa förklarande monologer om hur man ska vara och en handling som kan vara råare eftersom serier i dagstidningarna fick innehålla ett vuxnare innehåll än Disney-tidningarna, så är Joakim von Anka och Annies fosterpappa Daddy Warbucks lika som bär vad gäller hur de uppträder och den moral de predikar.

Det som jag fortfarande överraskas av när jag läser Annie är hur serien kan vara så bra och så engagerande trots alla inslag som borde vara avskräckande för mig:

  • Moralpredikningar en masse, och inte är de subtila precis
  • En överväldigande textmängd som fyller rutorna, oftast bestående av en ensam person som funderar högt, ett mycket konstlat berättande
  • Stela teckningar, närmast lite gnetiga i sin stil
  • Episoder som följer ungefär samma mönster hela tiden: Annie skiljs från Warbucks; Annie hamnar hos person/familj som har privata problem; Annie hjälper dem att lösa dem
  • Serien är mycket uttalat kristen, och hittills har mycket lätt identifierade versioner av både Gud och Jesus dykt upp (mr Am och Sam, respektive)

Men serien fungerar som sagt alldeles ypperligt. Moralpredikningarna och den stora textmängden känns efter ett tag bara som en fördel, någonting som gör serien till någonting alldeles särskilt och personligt.

Doktor Eldeen (Needle baklänges) gillar att droga personer; Gray gillar talande namn (att som här vända på substantivet brukar han oftast strunta i)

Doktor Eldeen (Needle baklänges) gillar att droga personer; Gray gillar talande namn och att som här vända på substantivet brukar han oftast strunta i

Dessutom gör de att när jag läst någon av de längre episoder (de kan ibland sträcka sig över ett helt år) så är det som om jag läst en rätt rejäl bok tack vare tiden det tar att läsa och att Gray hinner med att mejsla ut handlingen i detalj. Teckningarna känns på samma sätt i längden som ett personligt uttryck, precis som de återkommande motiven är det som utmärker serien och gör den unik. Och de kristna inslagen är uppfriskande egensinniga inslag i en annars ofta mycket realistisk serie :-)

Överlag är det Grays omsorgsfulla presentation som ger serien dess värde. Gray är inte världens bästa tecknare men det är uppenbart att han lagt ner mycket tid på att göra de allra bästa teckningarna han kan, och på samma sätt är jag säker på att han lagt ner extremt mycket arbete på manuset för att få till alla detaljer och för att inte göra några misstag. Det är ett suveränt hantverk där Gray får ut maximalt av sin förmåga, och han vet vad läsaren vill se.

Och även om han återanvänder sina motiv tar han inga enkla genvägar: Det finns många personer som Annie träffar genom serien som jag saknar när de försvinner, men Gray låter henne aldrig återvända till platser och personer hon redan besökt. Istället blir det nya städer, nya familjer, och nya vänner som vi på sin höjd får se refereras i förbigående när Annie sen lämnat även dem. Det skulle vara så mycket enklare för Gray att inte alltid behöva hitta på nya karaktärer men Gray är inte den som väjer för hårt arbete. Jag vet inte hur det kommer se ut i framtida samlingar av senare år, men efter att nu ha läst de första tjugo åren av serien uppskattar jag hur minimalt med återanvändning det varit; jag vet inte om jag läst någon dagsstrippserie av samma typ som gjort något liknande.

Det är alltså när serien är som bäst. Tyvärr är de senaste volymerna ett exempel på när det inte är en lika bra serie. En del av problemet är att det alltid är lite trist när han faktiskt återanvänder karaktärer, närmare bestämt Daddy Warbucks hejdukar som Punjab och the Asp,  och att det är relativt gott om episoder som involverar Warbucks. Dessa fokuserar ofta på tristare saker som kapitalism, avundsjuka mot Warbucks, eller är mer vanliga action-episoder istället för de mer allmängiltiga mänskliga problem som episoder med Annie i huvudrollen oftast handlar om.

Men det stora problemet är andra världskrigets början. Den senaste volymen, med undertiteln The Junior Commandos, handlar nästan bara om det. Annie organiserar barnen i staden hon för tillfället bor i i en armé, och de spenderar sedan all sin fritid med att arbete för USAs krigsinsats. De säljer statsobligationer, de återvinner metall, de hjälper familjer som har det tungt pga frånvarande fädrar/mödrar, och så vidare. Det finns många för Gray typiska och bra detaljer, som att kvinnor plötsligt visas i helt andra roller än förut och att vardagsrasism berörs

Under kriget fick kvinnor chansen att utöva nya yrken, som här en kvinnlig kirurg som självklart vill bidra till krigsinsatsen

Under kriget fick kvinnor chansen att utöva nya yrken, som här en kvinnlig kirurg som självklart vill bidra till krigsinsatsen

(inte alltför mycket eftersom det knappast skulle uppskattats av majoriteten av läsarna, men Gray är sin vana trogen noga med att påpeka att alla människor oavsett kön eller hudfärg kan bidra med lika mycket), men det är i det lilla; i det stora är handlingen lite småtrist utan den vanliga vardagsdramatiken som istället ersätts av krigspredikningar och tråkiga ordinära äventyr à la ”Annies kommandostyrkor avslöjar tyska spioner”.

Och när handlingen någon gång verkar dra mot någonting intressantare, som den ensamstående mamman med psykiska problem som av alla kallas Crazy Kate, så avslutas de trådarna alltför snabbt och snöpligt. Där Gray tidigare glatt skulle spenderat månader på någonting sådant löser sig problemen här alldeles för enkelt; i en av de här trådarna drar han sig inte för att helt simpelt lösa problemet med en doktor som felbehandlar sina patienter genom att låta blixten slå ner och döda honom. Krasch, bom, problemet löst! Jag saknar verkligen den tidigare nednötningen av mig som läsare där Gray maler på och maler på tills allting är utrett från A till Ö, utan snabba genvägar.

Men som sagt, många detaljer är fortfarande utmärkta, och även de mest slentrianmässiga spionintriger kan Gray göra någorlunda intressanta, så om de tidigare samlingarna är klockrena fullpoängare är den här ändå en högst rekommenderad läsning. Som avlutande konsumentinformation/varning ska jag dock nämna att den är proppfull med de mest rasistiska uttryck man kan tänka sig vad gäller tyskar och japaner; Gray är inte den som sticker under stol med vad han tycker och när han som här är inriktad på att USA ska vinna ett som han anser rättfärdigt krig skyr han inga medel. Men han är, som sagt, en av de allra (kanske den allra) bästa hantverkare inom seriemediet som jag någonsin läst, och det räcker mycket långt.

Buz Sawyer – Tyfoner och smekmånader

Postat den

Buz Sawyer 3 - cover

Dags för några ord igen om Roy Cranes klassiska äventyrsserie Buz Sawyer; jag har nyligen läst den tredje volymen av Fantagraphics utgåva och har några saker jag vill säga :-)

När den första volymen kom ut skrev jag att den var bra men alltför fokuserad på andra världskriget för att bli riktigt bra, och att jag därför såg fram mot volym två. Och mycket riktigt, den boken är ett fantastiskt exempel på en utomordentligt trevligt tecknad äventyrsserie med lagom blandning av äventyr, komedi och romantik.

Men den tredje volymen känns lite mer problematisk, tyvärr, vilket inte bådar så gott för framtida volymer. Cranes svartvita teckningar är lika bra som någonsin; jag älskar hur han använder Zipatone bättre än kanske någon annan gjort. Däremot har manusen en del svagheter som jag reagerade på den här gången. Det är egentligen inget nytt, men av någon anledning irriterade jag mig på dem mycket mer än förut. Kanske var det bara att jag inte riktigt var på humör men jag tror inte det, utan min känsla är att Crane vid den här tiden tappar lite av sitt gung ho-humör och när hans serie därför blir en smula vanligare och dämpad vad gäller hur han till exempel skildrar män och kvinnor blir tidens fördomar uppenbara.

Bra

Bra

Exempel: Som titeln på volymen antyder gifter sig Buz här med Christy. När hon dök upp i serien är hon en väldigt frisk fläkt och att Buz faller för hennes energi och gåpåar-anda känns fullständigt självklart, med tanke på att han själv är likadan. I den här volymen börjar hon likaså starkt, när hon själv letar upp Buz när han råkat i problem, och sedan glatt gifter sig med honom, väl medveten om att han knappast är typen som vill slå sig ner till ett stilla hemmaliv. Men så fort de är gifta så börjar hon förändras.

Visst följer hon med honom när de bosätter sig i mörkaste Afrika (det är verkligen den klassiska karikatyren av mörkaste Afrika, fullproppad med vilda djur och konstigt klädda invånare) för att starta upp en oljekälla men hon kan inte låta bli att tycka det är jobbigt att inte få ha sitt drömhus ifred. Det är lite lustigt men jag får en stark känsla av en splittrad Crane: Å ena sidan vet han att Christys charm och styrka som person i serien är att hon är udda, att hon är modig, att hon tar egna initiativ och inte följer mallarna. Å andra sidan kan han inte motstå vad jag antar var ett tryck från samhället i allmänhet och kanske även sina egna känslor att en gift kvinna måste bete sig på ett visst sätt (kanske framförallt i populärkultur). Så det är inte så att hon helt tappar charmen, men det dyker alltför ofta upp inslag som går på tvärs mot den personlighet hon hittills visat upp. Med andra ord tror jag att den skickliga författaren Crane, dvs den som vet vad som fungerar med Christy i serien, förlorar kampen mot den konservativa Crane, dvs den som har en uppfattning om hur riktiga amerikanska gifta kvinnor ska vara.

Mindre bra

Mindre bra

Sen finns det andra inslag som stör mig också, som den redan nämnda trötta skildringen av Afrika (jag älskar hur Crane tecknar djur och miljöer, men hur han presenterar Buz afrikanska medhjälpare…). Och det känns rätt osmakligt att Buz jobb är att hjälpa ett amerikanskt oljebolag när de har trubbel utomlands, som i det första äventyret i boken där det går rykten om en revolution i ett sydamerikanskt land som måste stoppas för annars riskerar bolaget att förlora sina investeringar. Om revolutionen är rättmätig eller ej nämns inte med ett ord. Jämför det med hur det tidigare varit i Cranes serier när till exempel Captain Easy deltagit i revolutioner för att störta någon ond despot, och det blir rätt tydligt att Crane här skildrar ett mycket krassare samhälle där amerikanska pengar är viktigare än allt annat. Ett ytterligare tecken på att Crane gått åt det konservativa hållet och tappat sin ungdomliga entusiasm och idealism.

Hårda ord men välförtjänta tycker jag, för det är en i grunden riktigt bra serie det här vilket gör att bristerna blir desto mer uppenbara. Jag kommer definitivt köpa fler volymer när de kommer ut, men om/när Crane inte längre är lika skicklig i hur han använder seriemediet så blir det nog ett slut på det för min del eftersom jag misstänker att det inte kommer finnas tillräckligt mycket av charmen kvar då :-/

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 194 andra följare