Kategoriarkiv: Dagspresserier

Pre-Popeye: Thimble Theatre

Postat den

Jag tycker att E C Segar’s ursprungliga version av Popeye/Karl-Alfred är helt genial; den nalkas så sakteliga 100 år nu men är precis lika rolig som någonsin. Tyvärr finns redan allt han gjorde med karaktären redan utgivna av förlaget Fantagraphics i sex högst rekommenderade album; tyvärr (eller vad jag nu ska säga) eftersom det innebär att jag redan läst allt av serien :-/

Men serien som Karl-Alfred (jag kör med svenska namnet på karaktären idag) dök upp i hette Thimble Theatre, och det var först efter att Karl-Alfred blivit en sån succé som den bytte namn till just Popeye/Karl-Alfred. Och från Thimble Theatre hade jag tills för en vecka sedan bara läst enstaka exempel, så där fanns en potentiell skattkista för de som älskar Segars Karl-Alfred. Men nu har jag läst en rejäl chunk av den, närmare bestämt tack vare Sunday Press senaste bok:

Thimble Theatre - cover

Här erbjuds ett långt förord som går igenom Segars karriär i serievärlden fram till och med Thimble Theatre, med gott om exempel, för att sedan följas av huvudrätten: Drygt 100 sidor av söndagsversionen av serien, inklusive alla från de två åren precis innan Karl-Alfred poppar upp. Boken avslutas med samma sida som den ovan nämnda Fantagraphics-utgåvan inleds med, så man behöver inte oroa sig för att missa någonting om man är komplettist 😉

Och hur är serien då, utan den karaktär som gjorde den berömd?

Ja, ärligt talat är det lite si och så med kvalitén. Segars tidigare serier som syns till i förordet, innan Thimble Theatre, är inte några höjdare med rätt stela teckningar och de är inte speciellt roliga heller. Någonting som mycket uppriktigt konstateras i texten som inte gör någon hemlighet att det tog lång tid för Segar att lära sig hantverket och att hitta sin egen stil. Thimble Theatre startade 1919, men söndagssidan började inte förrän 1925 och vid den tiden ser det klart bättre ut (första sidan är med i samlingen). När vi kommer fram till huvuddelen av serierna här, den obrutna sviten från och med mars 1928, ser det mer eller mindre ut som jag minns det från Karl-Alfred-eran: Runda linjer med mycket rörelse, och en långt charmigare känsla än innan.

Eftersom boken är löjligt stor har den inte en chans att få plats i min scanner -> det får bli foton via mobilen istället, så kvalitén är inte precis perfekt. Som konsumentinfo till tidigare Sunday Press-köpare: Den är lika stor som deras Krazy Kat-samling, dvs stor, men inte lika stor som deras Gasoline Alley & Little Nemo.

Så teckningarna har jag inte mycket att invända mot, men när det gäller humorn saknas någonting. Många av skämten känns rejält nattståndna, kanske speciellt de i topper-serien Sappo där det alltsom oftast går ut på att Sappos hustru misshandlar honom när han spelat poker fram till sent på natten. Tristaste sortens äktenskaplig ragata-humorn alltså. Men huvudserien är inte mycket bättre, med antingen extremt lama skämt eller skämt som inte åldrats bra de heller, som skämt om hur Ham Gravy ska nästla sig in hos några indianer och börjar prata ”rolig” engelska à la kines istället för à la indian varpå han blir utsparkad ur tipin av hövdingen med repliken ”No like chink Indian – wah!”…

Då och då glimtar det till, framförallt när humorn blir mer fysisk; det märks att Segar är bra på den delen. Och till viss del kan det säkert vara så att problemet ligger på min sida eftersom jag känner igen Segar ack så väl, men ändå syns inte Karl-Alfred till. Men det förklarar inte allt för serien är inte i närheten att vara lika bra som den snart ska bli, och faktum är att den roligaste sidan av alla är den sista, den där Karl-Alfred för första gången syns till i söndagsserien.

Så förstå mig rätt, jag är verkligen genuint glad att Sunday Press gett alla chansen att läsa mer av Segars serier, och att få läsa äldre Thimble Theatre-serier. Men det är fascinerande att inse hur genial just skapelsen Karl-Alfred är. Här strövar Castor (mestadels tillsammans med Ham) runt i amerikanska västern i två år och provar på leta guld, driva en freakshow, jobba som cowboy, stjäla hästar/kor/höns, lura turister, driva en saloon, med mera, med mera; allt saker som borde inbjuda till komedi som borde passat Segar perfekt. Men utan Karl-Alfred (och de andra karaktärerna som kom i hans följd, som den underbara Frasse/Wimpy) känns det platt för Castor fungerar inte alls som ett nav för berättelsen på samma sätt. Senare, som biperson till Karl-Alfred, blir han betydligt roligare, men här är han alldeles för konturlös och utan den personlighet som skulle krävts för att vara huvudperson i en egen serie.

För Segar-fans, ett givet köp; för andra, leta upp Karl-Alfred-erans serier istället.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

 

Några tankar om en ärkekonservativ extremkapitalist

Postat den

Det är med andra ord dags för några rader om Harold Gray och hans serie Little Orphan Annie. Suck, kanske någon tycker, för det är sjätte gången jag skriver om serien, om jag räknat rätt 🙂 Men den här gången tänkte jag skriva lite om vad man kan lära sig av att läsa en serie som den här med dess extremt annorlunda och mycket tydligt politiska innehåll, i ett land och en tid där en liknande politik sedan länge setts som omodern och omöjlig.

För visst är Grays idéer och åsikter mestadels uppåt väggarna galna, och ju mer politisk han blir desto tydligare blir det. I den senaste volymen Open Season for Trouble (som samlar serier från 1950-51) är det som vanligt Daddy Warbucks som står för de långa monologerna om samhället, där han pläderar för ohämmad kapitalism för att främja samhället, för demokrati och att låta lagen ha sin gång medan han samtidigt själv dödar de som han anser vara samhällets fiender så fort han får chansen, och givetvis för rätten att bära vapen:

Little Orphan Annie - weapons.jpg

Gray är en gudabenådad berättare som kan låta sina personer prata och prata och prata i vad som tycks vara oändligt långa sekvenser, men det blir aldrig tråkigt även när det handlar om en så övertydlig berättelse som den ovan (som givetvis tillsammans med pläderandet för vapen också lyckas få in en gliring mot människor (eller kvinnor, som oftast representerar de som försöker vara mjuka mot brottslingar hos Gray). Om serien bara bestått av sidor som den här skulle den förstås aldrig blivit så populär som den blev, men så fort Warbucks dyker upp kan man räkna med några lektioner i hur Gray tycker samhällen borde fungera.

I den här boken är gudskelov Warbucks inte med alltför mycket, och han avpolletteras snabbt när Annie ytterligare en gång av diverse anledningar skiljs från honom; ibland är logiken i deras skilsmässor rätt krystad men eftersom resultatet är en Annie utan Warbucks gör det verkligen ingenting 😉

Och det är när Annie återigen slår sig ner i ett litet samhälle som både historien blir riktigt intressant igen, och de positiva sidorna med Grays åsikter tittar fram. Här, i vår tid, tenderar många att framställa de som inte har samma åsikter som alltigenom onda; att det kan finnas positiva saker hos en meningsmotståndare är otänkbart. Man kan bara tänka sig vad en som Gray skulle fått höra, med tanke på hur han ofta resonerar i serien (och att Warbucks är Grays härold är det ingen tvekan om, med tanke på vad Gray själv sa under sin levnad).

Men ändå är serien bra, och det är inte bara för att Gray kan väva ihop en spännande och gripande berättelse. Det är också för att han genuint tror på att alla i princip är lika mycket värda, åtminstone i bemärkelsen att man inte kan avfärda någon enbart för personens ursprung eller bakgrund. Den här gången är det allra bäst exemplifierat av den europeiska hushållerskan Pavlova:

Little Orphan Annie - Pavlova.jpg

Lika typiskt för Gray som att han alltid håller på kapitalismen och USA, lika typiskt är det också för honom att han tror på att vem som helst kan visa sig vara mer än vad fördomsfulla människor tror (här är de senare representerade av borgmästare Bons vars anor är tadelfria men det gör honom inte till en bättre människa). Att tycka att Pavlova är ointelligent bara för att hon inte kommer från USA och inte kan prata engelska är bara för dumt, helt enkelt.

Det var väl ungefär dit jag ville komma med det här inlägget, så här dagarna före jul: Det kan vara nyttigt att komma ihåg att meningsmotståndare kan ha sina ljusa sidor, till och med en sådan ärkekonservativ, för att inte säga ärkereaktionär, person som Harold Gray.

God Jul / Gronsk Pyk på er alla!

Little Orphan Annie - Christmas.jpg

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

 

 

PS. För att man nu inte ska förledas att tro att Gray när han är sentimental skulle mjukna ska jag kanske säga hur det går för Pavlova. Det ser mörkt ut ett tag, men efter att hon avslöjat skurken som försökt utpressa henne och hennes fästman är det dags för hårdare nypor:

Little Orphan Annie - Pavlova 2.jpg

Piskningen fortsätter rätt länge efter den här sidan och avbryts inte förrän sheriffen dyker upp och stoppar Pavlova. Skurken har nästan avlidit av misshandeln, men som sheriffen nöjt konstaterar när Pavlova undrar varför de stoppat henne och varför de ska ta skurken till läkaren: ”Why, M’am, so he can walk to th’ gallows – Th’ state aims to hang him, soon as he’s well enough –”.

Varpå historien om det lilla samhället är över, och Annie istället flyr till en storstad där hon hamnar som hjälpreda på ett ålderdomshem där anhöriga som vill bli av med sina gamla släktingar skriver in dem varefter doktor Lathel (som vanligt är Grays namn inte värst subtila; läs det baklänges) mördar dem, med gift och/eller genom att elda upp dem. Julmys!

Ingenting nytt under solen i Foxtrot

Postat den

Det här är enbart till som information (eller varning, beroende på smak) för den som liksom jag i det stora hela gillade Bill Amends serie Foxtrot om familjen Fox som fyller 30 år i år och som passande nog precis släppt den första nya samlingen, Mother is Coming, på länge: Den är precis som den alltid varit sedan Amend år 2006 slutade med vardagsstripparna och enbart gör söndagsserier. Dvs det handlar uteslutande om fristående skämt, kliniskt befriat från ens en antydan till längre historier eller karaktärs-utveckling.

Foxtrot - Mother is Coming - Doughtori

Inte för att serien innan dess var så värst annorlunda, men personligen tyckte jag att de gånger Amend vågade göra lite längre episoder där till exempel Jason faktiskt fick chansen att utvecklas var det som lyfte serien, och utan dem är serien rätt knastertorr.

Men precis som jag skrev när vardagsstripparna hade avslutats så gillar jag ändå att Foxtrot fanns. Den var en av de första genuint nördiga skapelserna som satsade på och nådde en bred publik, och om jag jämför med en del senare försök som TV-serien The Big Bang Theory är Foxtrot milsvid bättre på att ändå vara på nördarnas sida medan TV-serien istället fokuserar på att tittarna ska skratta åt nördarna.

Foxtrot - Mother is Coming - Locker

Kan köpas hos bl.a.:

 

Valde Hal Foster rätt år 1970?

Postat den

Prins Valiant, serien som jag skriver om lite då och då eftersom jag är så extremt förtjust i den. Underbara teckningar men ett minst lika underbart manus, men 1970 gjorde ledvärk att Foster inte längre ville/kunde ta hand om teckningarna och en ersättare behövdes. Och i den senaste Fantagraphics-samlingen (nummer 17, närmare bestämt) av serien inkluderas de sidor de olika potentiella tecknare gjorde: Gray Morrow, Wally Wood, John Cullen Murphy. Så, tycker jag att Foster valde rätt, dvs ser Murphys sidor mest lovande ut?

Jag är inte så säker på det. Det är såklart svårt att säga efter bara några enstaka sidor, men här följer mina tankar när jag läser de tres respektive försök. Jag utgår från att de tre alla gjorde sitt alla bästa på grund av uppgiftens tyngd, dvs att sidorna de tecknade var det bästa de kunde åstadkomma, så invändningar mot teckningarna à la ”Det hade blivit bättre om X fått längre tid på sig” göra sig icke besvär!

Låt mig börja med den som definitivt inte hade fungerat: Gamle EC-tecknaren Wally Wood. Och då menar jag inte att det inte varit en bra idé på grund av Woods notoriska problem med att hålla inlämningstider och hans personliga problem utan enbart på hur hans Prins Valiant ser ut här. Ta den här rutan med Gawain och Valiant:

Prins Valiant - Wood Gawain Valiant

De två riddarna är som tagna ur Woods Prins Valiant-parodi i MAD, med Woods mycket karakteristiska stil där realismen hela tiden befinner sig i krig med karikatyren. Och när han ger sig på Aleta ser hon och hennes beundrare likaså smått underliga ut, med kroppar som är lite för små vilket gör att de ser ut som sagovarelser snarare än ståtliga personer från riddarepoken:

Prins Valiant - Wood Aleta

Jag gillar Woods teckningar generellt sett, och jag uppskattar att det är så lätt att känna igen hans säregna illustrationer, men som Prins Valiant-tecknare passar han inte alls 🙂

Sen har vi Murphy som alltså blev den som övertog Prins Valiant. Han är en skicklig tecknare i den fotorealistiska stilen, något han redan bevisat i Big Ben Bolt. Men jag är inte så förtjust i honom här, i en serie som aldrig varit helt fotorealistisk men som framförallt visat upp en mycket större variation i teckningarna: Big Ben Bolt må ha varit en boxningsserie men teckningarna är hela tiden kontrollerade, och man kan nästan se hur Murphy använder fotoreferenser med mycket noggrant uppställda och stillastående modeller.

Foster däremot tecknar människor i alla möjliga situationer, inklusive sådana som är mycket svåra att posera för, och sådana klarar inte Murphy av. En ruta från en av hans sidor där en häst har problem:

Prins Valiant - Murphy häst

Hästen är fångad i en extrem rörelse, och i Murphys tolkning blir det rörigt. Dessutom har jag svårt att se hur ryttarinnans kroppsposition är som den är; hon ser inte precis ut som någon mitt i ett skräckinjagande fall, och hon verkar ha ridit på hästens rumpa snarare än ryggen.

Jag tycker också att Murphy är förvånansvärt dålig på att teckna en igenkännlig Aleta här, där hon mest ser ut som en generisk ”vacker kvinna”:

Prins Valiant - Murphy Aleta

Men ok, det är en sak som träning skulle kunna förbättra, och dessutom behöver inte alla karaktärer se ut precis som innan tecknaren byts ut. Men jag kan inte låta bli att misstänka att Murphy hade en modell som helt enkelt inte var tillräckligt lik Aleta, och att han bara hade ett sätt att teckna vackra kvinnor; i Fosters händer däremot ser alla, kvinnor som män, ut som unika individer, och det finns inte bara ett mått på skönhet.

Och sist har vi Gray Morrow, också han en tecknare som tidigare jobbat för EC. Hans Prins Valiant är tecknad i en lösare stil än hans konkurrenters och Fosters, med mer antydda streck än tydligt tecknade, men det ser inte dåligt ut, bara annorlunda. Och jag vet med tanke på senare serier av honom att han även behärskade den tydligare stil som Foster använde, så det finns ingenting som säger att han inte skulle klarat av de svårare situationer som Murphy har problem med.

Prins Valiant - Morrow Valiant Arn Fay

Men jag måste också säga att Morrow återanvänder Fosters egna teckningar väl friskt här; på hans tre sidor ser jag snabbt räknat åtminstone åtta rutor som jag känner igen från äldre Prins Valiant-sidor, lätt omtecknade. Murphy har också någon sådan ruta, men det är onekligen oroväckande med att Morrow så ofta tar en genväg redan i sina provsidor; hur det skulle fungerat i längden undrar jag.

Så kortfattat skulle jag säga att Wood är omöjlig som alternativ även om det skulle varit fascinerande att se vad som hänt om han fått ta över, Morrow är det mer intressanta men samtidigt svåra att bedöma alternativet, medan Murphy står för det tråkiga men trygga. Men i ärlighetens namn känns ingen av dem klockren; jag undrar jag om det inte fanns bättre alternativ på andra ställen. Det svåra är att hitta någon som klarar av att teckna en serie som vid första anblicken kan se träig och stel ut, men som i grunden är någonting helt annat. Jag kan med andra ord inte säga med eftertryck att Foster valde fel, bara att jag hade hoppats att han vågat chansa lite mer. Men inte för mycket för då hade det blivit Wood, och, tja, då tror jag knappast serien överlevt så länge som den gjort 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 11: Några avslutningar

Postat den

Tre serier/serieutgivningar som (ganska) nyligen avslutats och som jag skrivit om tidigare blir det några avskedsord om idag. Närmare bestämt:

My Brother the Shut-in: Kinoko Higurashis serie om hur syskonparet Shino & Tamotsu reagerar när Tamotsu efter flera års innesittande slutligen vågar sig ut i världen igen blev totalt sex volymer. Jag gillade serien när jag läste de första volymerna och jag fortsatte gilla den hela vägen ut. Skildringen av Tamotsus små försiktiga steg framåt och de oundvikliga bakslagen är känsligt gjord, likaså hur Shino i sin tur riskerar att tappa fotfästet, men i grunden är det en feelgood-historia (med mörka inslag) om hur det faktiskt är möjligt att förändra livet, hur hopplöst det än kan te sig.

My Brother the Shut-In v06 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Tamotsu på date

I min första anmälan av serien nämnde jag att jag hoppades att historien inte skulle dras ut alltför länge, men när den var slut kändes det istället lite snopet; jag hade gärna läst mer om Shino & Tamotsu, och jag fick ett tydligt intryck av att serien avslutades rätt abrupt. Men sex intressanta volymer är inte alltför illa!

Walt Disney’s Mickey Mouse: Fantagraphics utgivning av Musse Pigg i dags- och söndagstrippformat av Floyd Gottfredson avslutades i vintras i och med att man nådde år 1955; efter det handlade det i princip endast om dag-för-dag-skämt, dvs de längre historierna upphörde. För drygt två år sedan när den första boxen med serier där Bill Walsh tog över manusskrivandet utkom skrev jag att serien sjönk markant i kvalité i och med detta, och tyvärr håller det i sig.

Faktiskt är jag nästan ännu mer besviken på hans historier i de böcker som kommit sedan dess: De är kanske inte sämre än hans första försök, men min förhoppning att han skulle bli bättre med tiden infriades inte. Hans berättelser saknar helt charm och innehåll och känns förtvivlat tomma, och all personlighet hos karaktärerna som funnits är som bortblåst. Gottfredsons teckningar är det inget fel på, men det räddar inte serierna, speciellt inte som det bara gör mig ännu mer deppad när jag tänker på hur fantastiskt bra serien en gång var. Kort sagt, Bill Walsh fullkomligt demolerar en tidigare utmärkt serie 😦

Walt Disney's Mickey Mouse - last strip

Den sista strippen, från en längre episod där Li’l Davy (en liten Davy Crockett), Benjamin Syrsa och Musse möts

Så allt som allt, två volymer med söndagsserier och de första sju med vardagsserier med några av de bästa Disneyserier som gjorts blev resultat. Och fem som bara rejäla Disneyfans borde köpa (alternativt Gottfredsonfans som nöjer sig med teckningar). Jag tycker också fortfarande att själva böckerna har en tråkig design, men det kan jag överse med när innehållet är så pass bra; det är bara synd att det kanske gör att eventuellt nya läsare inte ger Gottfredson en chans.

Invincible: Robert Kirkmans superhjälte landade för sista gången efter 144 nummer, och nu har jag också läst klart serien i och med Ultimate-samling nummer 12. Jag står fast vid vad jag skrivit varje gång jag nämnt serien här på bloggen, dvs att Kirkman egentligen är bättre på komedi än på allvar och att det därför inte varit till Invincibles fördel när historierna blivit mer och mer allvarliga/dramatiska, men att det ändå förblivit en underhållande serie. Och att det är frustrerande hur dålig Kirkman är på att avsluta bihandlingar där varje gång det verkar som om en äntligen ska ta slut så kommer en liten blänkare på sista sidan som visar att nejdå, inte den här gången heller.

I sann Kirkman-anda blir det en fruktansvärd mängd blod och död här, blandat med långa diskussioner om huruvida ändamålet helgar medlen, ett tema som funnits med ända sedan seriens start. Jag kan inte säga att Kirkman är en stor filosof eller att hans svar (om man nu ska se slutet som det) är värst övertygande, men en eloge för att han ändå försöker ge sig på en inte alltför lätt fråga, mitt ibland allt superhjältande.

Invincible 142

Alla mot alla i Invincible 142

Men jag ska inte klaga alltför mycket den här gången för i och med avslutningen knyts en hela massa trådar till slut ihop, och vi får till och med följa Mark Grayson flera hundra år in i framtiden för en rejäl ”Så gick det sen”-final. Egentligen är det kanske inte så förvånande med tanke på att Kirkman som jag tidigare nämnt i grunden är ett seriefan av stora mått, och eftersom så många fans önskedröm är just att få veta vad som hände sen är det ett passande slut. Själv tycker jag också om att säcken knyts ihop prydligt och utan att serien dragit ut alltför länge på tiden, till skillnad från en viss annan Kirkman-serie som jag tror skulle mått bra av att också fått ett slut vid det här laget 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 3

Postat den

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂

Gott och blandat

Postat den

Well, jag tror jag behöver göra ett sånt där inlägg igen där jag snabbt går igenom några serier jag läst de senaste veckorna som jag inte riktigt känner för att göra separata inlägg om. Ingen skugga ska falla över deras kvalitet, det är bara jag som känner för lite kortare texter 🙂

Nedzus lyktor av Rui Tenreiro

Först ut, ett album som jag köpte i våras, dvs våren 2017, men som råkat bli liggande sedan dess. Föga överraskande eftersom det är utgivet av Sanatorium är det en udda och visuellt anslående historia om de två byarna Nedzu och Adaeze och deras årliga tävling där två krabbor slåss mot varandra. Istället för bitter rivalitet som invånarna i byarna önskar sig faller de två krabbtränarna för varandra, och situationen kompliceras ytterligare av den inte helt sunda relationen som Okoye, en av tränarna, har med sin mästarkrabba Asagwara…

Snyggt tecknat med nerviga linjer och med en färgskala som ovanligt nog dras åt mörkt och rosa, om än en smula stelt ibland i människoskildringen, och med en suggestiv historia; att den inte kommer sluta lyckligt är uppenbart från första sidan. Hela serien känns drömsk med övernaturliga inslag, men som också upplägget med en berättare som inleder och avslutar serien förstärker. Lustigt nog är min starkaste invändning, Sanatorium till trots, att den fysiska boken inte känns helt ideal. Trycket är bra, pappret utmärkt, och designen är elegant, men jag tror att jag skulle tyckt bättre om serien i ett mindre format. Berättelsen är en liten intim saga man berättar en kulen höstkväll, och det större formatet (dvs klassiskt seriealbumformat) känns för stort och öppet. Kanske inte en alldeles rimlig invändning men det är så jag känner det!

Paper Girls av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar)

Jag har nu läst den första inbundna boken innehållande nummer 1-10 av serien som inleds på 80-talet med en grupp tidningsutbärande flickor, men som sen visar sig innehålla tidsresor, parallella världar, kloner, dinosaurier, och allt möjligt annat. Det är roligt och jag gillar verkligen huvudpersonerna och det märks det att Vaughan och Chiang också gör; trots alla fantastiska inslag är serien hela tiden som bäst när det är personerna och deras känslor/relationer som står i fokus.

Matt Wilsons enkla färger gör sitt till för att ge Paper Girls en egen stil

Perfekt är ändå serien inte. Precis som det mesta andra jag läst av Vaughan tycker jag att det aldrig blir så där extremt spännande eller gripande som i de allra bästa serierna. Vaughan har alltid en viss distans till sina huvudpersoner som gör att det känns som om någon talar om dem snarare än att jag upplever händelserna tillsammans med dem och det gäller även Paper Girls, trots att jag som sagt tycker att karaktärerna är det allra bästa med serien. Det är kanske orättvist, men jag tycker att han är en skicklig hantverkare snarare än en skicklig konstnär.

Så vänta er ingenting världsomvälvande, men en kul, fullproppad med händelser och underhållande läsning är det, precis som jag hoppades efter att ha läst de inledande numren. Faktum är att om jag skulle kritisera något i handlingen är det nog att efter tio nummer har jag fortfarande inte riktigt fått grepp om historien: Mycket har hänt men det hänger ännu inte ihop helt och hållet. Men där litar jag på Vaughan, han har redan förut visat att han kan sy ihop handlingen i sina längre serier när han får tillräckligt med tid på sig 🙂

Zelda 6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

Woohoo, mer Zelda! Det tar ett tag mellan gångerna men jag blir alltid glad när jag får läsa nya Zelda-strippar eftersom Zelda sorgligt nog inte går i någon tidning jag läser. Så för mig blir det en stor dos Zelda när en ny bok dyker upp, följt av långa perioder så gott som helt utan Zelda, förutom någon enstaka strip i Pondus-tidningen :-/

I Allt är normalt är allt normalt: Zelda stretar på utan att ha en susning om vad hon egentligen ska göra med sitt liv när hon blir vuxen och hennes impulskontroll har inte blivit bättre den heller:

Hennes vänner (åtminstone några av dem) verkar ha bättre koll på världen och skaffar till och med barn. Vilket leder till bokens höjdpunkt när några av dem hamnar i en bil på väg till en förlossning och tvingas lyssna på Lars Noréns dagböcker i audioformat: Eftersom ingen av dem har bil och körkort så är en av deras mammor chaufför och får därför bestämma över vad man ska lyssna på. Juxtapositionen av den ofta misogyna men alltid narcissistiska ultimata Kulturmannen Norén och Zeldas feministiska vänner är sublim 🙂

Ok, en bild till från Zelda; gillar man Neidestams teckningar så gör man!

Dorm Girls av Marta/Pons (manus) & Galiano (teckningar)

Jag flyttade runt i bokhyllorna häromdagen varpå den här amerikanska utgåvan från 80-talet av en spansk serie dök upp, utgiven på förlaget Catalan som var en av de allra tidigaste seriösa översättarna av europeiska serier i USA och därför ett förlag jag är svag för. Jag kom inte alls ihåg serien så det var lika bra att läsa den och nja, allt Catalan gav ut var inte bra.

Serien handlar om en flickskola och en mycket hårt styrd sådan där lärarna är mycket noga med att framhävda i att fina flickor ska hålla på sig och aldrig umgås med det manliga könet. Vilket givetvis resulterar i elever som gör sitt allra bästa för att bryta mot reglerna så mycket de bara kan.

En av de tamare sidorna

Visst skulle någon kunna säga att Dorm Girls är en kritik mot den rigida inställningen till sexualitet när det gäller flickor och tvånget att de ska uppföra sig perfekt, men ärligt talat är det här bara en serie som finns till av en enda anledning: Att skildra vildsinta tonårsflickor med allt det innebär. Så, well, inte en av Catalans bästa serier, och lite symptomatisk för ett av skälen till att Catalan inte överlevde: Kvalitén på det de gav ut varierade extremt mycket, från bottennapp som det här halv/helpornografiska albumet till toppar som Hearts of Sand.

Distant Worlds av Leo (manus) & Icar (teckningar)

Brasilianaren Leos olika science fiction-serier fortsätter att vara populära på engelska. I Distant Worlds står han för en gångs skull bara för manus vilket är ungefär lika smart som när Mignola skriver manus till Hellboy: Två serieskapare vars styrka ligger i teckningarna överlåter dem åt andra medan de istället står för texten.

Nu är iofs Leo inte alls lika bra på att teckna serier som Mignola, men det som gjort att jag läst Leos serier i sviten om Aldebaran/Betelgeuse/Antares var ändå den förunderliga faunan; själva handlingen såg jag bara som en ursäkt för att titta på fantastiska djur. Här finns det en del sådana, förvisso, men det känns ändå mer som en handlingsdriven serie och det gör iallafall inte mig ett dugg glad. Icar är inte en dålig tecknare och jag skulle nog säga att när det kommer till människor är han bättre än Leo där människorna alltid sett ut som nära släktingar till skyltdockor, men hans djur saknar det där lilla extra.

Men visst kan man läsa de här fem albumen som utspelar sig på en främmande planet dit människan just kommit. Jag rekommenderar dock att man ignorerar handlingen för det gör egentligen Leo också; när de sista sidorna i det avslutande albumet nalkas tar han helt sonika och skriver i princip ”Och sen trodde alla på berättelsen om aliens och alla blev snälla och allting slutade lyckligt” 😉

The Survivors av Leo

Jag tog också och passade på att läsa de fem albumen i sidoserien om Aldebaran som följer en grupp ungdomar som på resan till Aldebaran av en olyckshändelse hamnar på en helt annan planet. Väl där tar Leos standard-serie vid: En smula oförargligt naket (omsorgsfullt censurerat av engelska förlaget Cinebooks), en smula drama, och en &/#%€#% massa utomjordiska varelser.

Tyvärr är de flesta av varelserna den här gången mycket människoliknande eftersom planeten de landat på visar sig vara ett ställe där många andra stjärnfarare också kraschlandat, och det verkar som om teknologin att framföra rymdskepp är intimt förknippat med ett huvud, två armar och två ben. Så alldeles för gott om humanoider vilket innebär att Leo spenderar den mesta tiden på att teckna humanoider (brrr!) och relationer (dubbel-brrr!) istället för att skildra planetens nativa djur.

Nåja, några finns det iallafall:

Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont

Och så det sista och det med marginal knöligaste albumet att skriva om som kanske skulle fått ett eget inlägg just därför: Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont, mannen bakom det charmerande Spirou-albumet Nicke gifter sig. Faktum är att jag missat den kopplingen innan jag precis nu la till taggen ”Benoît Feroumont” på det här inlägget och märkte att jag redan skrivit om honom, och när jag kollade vad han hade gjort som jag läst förut och såg Spirou-albumet blev jag egentligen inte förvånad.

För även i Giselle & Beatrice är det en mycket rolig historia som presenteras med en snärtig dialog och med väldigt schvungiga teckningar som är charmiga utan att vara alltför inställsamma. Relationerna mellan huvudpersonerna är också här höjdpunkten i serien, med utsökt fångade karaktärer.

Så var finns knöligheten?

I handlingen såklart, som är mycket märklig och som jag har mycket svårt att säga vad jag tycker om. I början är det enkelt: Beatrice jobbar på ett kontor med en fullständigt vedervärdig chef som istället för att befordra Beatrice som förtjänar det befordrar en manlig kollega till henne. Men givetvis kan han ändra sig om hon är villig att gå på middag med honom med efterföljande aktiviteter. Beatrice blir förstås rosenrasande och eftersom alla på kontoret sett hur han trakasserat henne känner hon sig säker på att få rätt. Men hon har glömt att alla andra på hennes avdelning också är män:

Så långt inga konstigheter, och när hon senare tackar ja till middagen är det uppenbart att hon har någon slags plan för att hämnas på chefen…

Det är det som kommer sedan som är det märkliga. Planen visar sig bestå i att ge honom knockout-droppar hemma i hennes lägenhet och att sedan ge honom ett elixir som både förvandlar honom till kvinna och ger Beatrice makten att tvinga honom, numera Giselle, att göra som hon säger.

Det är inte en dålig översättning; Beatrices makt över Giselle har också gjort så att Giselle inte längre har sitt vanliga modersmål och därför bryter hon

Resten av albumet, dvs merparten, spenderas sedan med att (det är ingen mening att lindra orden här) Giselle är Beatrices sexslav, och visar också hur båda två långsamt börjar bli fixerade vid den andra, med klara tecken på Stockholmssyndromet hos Giselle och med en Beatrice som uppenbarligen både hoppas och kräver att Giselle ska älska henne på riktigt precis som förövare av samma slag alltid gjort.

Med andra ord är det en riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar med gulliga personer. Att mixa två så olika saker kan vara ett effektivt sätt att driva hem en poäng ännu tydligare, men min tveksamhet här beror på att jag ärligt talat inte förstår vad Feroumont är ute efter. Läsningen flyter på lika lätt som med Nicke Gifter sig och om jag läser varje ruta för sig, utan att tänka på det större sammanhanget, verkar den här serien vara lika trivsam som den.

Men som sagt, det är den inte, och inte heller slutet ger någon fingervisning om vad avsikten med serien egentligen var. Med resultatet att jag känner mig vilse som läsare, och tyvärr inte på ett bra sätt. Giselle & Beatrice är ett mycket underligt album som ibland verkar vara ute efter att kritisera hur kvinnor behandlas, för att i nästa ögonblick presentera en kvinna som begår de gruvligaste övergrepp som i verkligheten så gott som alltid begås av män. Det skulle kunna vara svart humor men jag vet inte jag, något SCUM-manifest känns det verkligen inte som.