Kategoriarkiv: Dagspresserier

Goldtiger

Postat den

Goldtiger - cover

Har ni hört talas om Goldtiger, den brittiska dagspresserien från sent 60-tal/tidigt 70-tal som var tänkt som en konkurrent till Modesty Blaise, men som på grund av sitt vågade innehåll bara publicerades i en tidning på Malta?

Inte det?

I så fall kan jag glädja er med att det nu finns en bok ute som presenterar en mängd bakgrundsmaterial till serien, förtjänstfullt hopsamlat av Guy Adams och Jommy Broxton, tillsammans med episoden The Poseidon Complex (inklusive de strippar som bara finns som skisser eller i senare färglagda versioner).

Och om ni läste mitt inlägg om serien Mickey’s Craziest Adventure från i mars i år kanske ni känner igen min inledning på dagens recension och därmed kanske ni redan gissat att det här är fejk, en konceptbok, om en serie som aldrig existerat men som det vore väldigt roligt om den hade gjort det:-)

Och en liten varning: Om ni tänkt köpa/läsa boken (och om man gillar 60-talskultur, serier, och den typ av humor som ligger bakom en bok av det här slaget så rekommenderar jag att mn gör så) så läs inte mer här eftersom mycket av nöjet består i att själv få läsa om Goldtiger och dess historia, utan att veta mer innan!

Boken om Goldtiger är skriven helt utan antydningar till bluffen; vem av Adams & Broxton som tecknat seriesidorna och vem som är ansvarig för textmaterialet (som det finns mest av) står ingenstans. Intervjuerna med seriens manusförfattare (”Louis Schaeffer”), tecknare (”Antonio Baretti”), förlagsrepresentanter med mera ger en fascinerande och mycket roande bild av ett samarbete som redan från början är dödsdömt: Schaeffer skriver bara för pengarna och har en mycket låg uppfattning om serier, medan Baretti är ett klassiskt galet geni, övertygad om sin egen förträfflighet.

Goldtiger - strip

Så när det visar sig att det inte blir någonting av en brittisk publicering av serien sedan redaktören som dragit igång projektet av diverse skäl drar öronen åt sig (de öppet homosexuella huvudpersoner Lily Tiger och Jack Gold, Barettis egenhändigt påhittade surrealistiska inslag i serien som att han själv dyker upp i den och klagar över det tråkiga manuset och istället ritar någonting som han har lust med) och de två istället gemensamt ska försöka sälja serien går det omedelbart åt skogen. Allt skildrat via senare intervjuer med de inblandade och via underbara brev där Schaeffer försöker vara artig och professionell men blir alltmer orolig av Barettis besynnerliga svar (där han bland annat envisas med att alltid bara kalla Schaeffer ”Writer” och sig själv ”Artist”).

Att Baretti sedan spärras in på mentalsjukhus för sin fixering vid serien för att senare, när till och med de entusiastiska malteserna slutat läsa serien, då och då försöka återuppliva den som sin egen genom att förpesta Pat Mills, Dave Gibbons och 2000 ADs tillvaro med att skriva till dem och berätta hur korkade de är som inte vill inkludera hans nya version Goldtiger 2000 i sina tidningar är, well, närmast följdriktigt😉

Drygt 3 år tog det för Adams & Broxton att bli klara med den här boken efter att den utannonserats på Kickstarter så rejält försenad blev den. Men resultatet blev bra så jag tänker inte klaga på den långa väntan; mixen av färgstarka karaktärer (både de ”riktiga” och de pop-swingiga i serien), seriestripparna (som mixar vad som utger sig för att vara originalstrippar, skisser, och kopior från sällsynta reprints), Barettis övriga illustrationer gjorda för att försörja sig medan han arbetade med sitt hjärtebarn Goldtiger och som därför tenderar åt allsköns populärkultur av det tveksammare slaget, intervjuerna, är riktigt lyckad och ständigt underhållande. Inte för att serien Goldtiger i sig är fantastiskt bra (den enda episoden som ingår, uppstyckad som den är, är fullt tillräcklig) utan för att idén bakom boken är så väl genomförd:-)

Goldtiger - promo

En liten besvikelse: Mandrake the Magician

Postat den
Omslaget (något beskuret)

Omslaget (något beskuret)

Mer än 4 år efter att jag beställde den dök samlingen av serien Mandrake the Magician med de första årens helsidessidor från söndagstidningarna till slut upp; jag har ingen aning om varför förlaget Titan blev så försenat, men som sagt, nu existerar boken på riktigt!

Och då är det synd att det visade sig att trots att Lee Falk står för manuset här, precis som i den så gott som samtidigt debuterande Fantomen-serien, så är det här inte alls lika rolig läsning som den sistnämnda. Av Fantomens snärtiga replikföring syns inga spår, och äventyren som knåpas ihop är långt efter Fantomens vad gäller komplexitet och spänning. Det här är historier där det inte lagts ner mycket krut på att få handlingen att hålla ihop logiskt utan saker och ting händer lite så där hipp som happ.

Jag misstänker att ett skäl är just att det handlar om söndagsversionen av serien: Med en sida/vecka är det mycket svårare att få upp trycket och tempot eftersom det går så pass långt tid mellan publiceringarna att du inte kan ha en alltför komplex handling då en sådan riskerar att läsarna lär få svårt att hänga med i svängarna. Det skulle vara intressant att läsa dagstidningsversionen av serien för att se om det stämmer.

Men det är inte enda orsaken, med tanke på att Fantomens söndagsserie visserligen också den är enklare än dagstidningsversionen men trots det är den rolig att läsa. Tyvärr är det så att Mandrake och hans vapendragare Lothar (de är de enda två återkommande karaktärerna under de här åren) är relativt bleka och ointressanta jämfört med den mystiska Fantomen och den riviga Diana.

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

Dessutom fungerar Mandrakes magi här som en evig deus ex machina: Alla problem, oavsett vad de är, kan lösas genom att han trollar till det. Här och där står det visserligen att det bara är illusioner, men det är ärligt talat en ren lögn med tanke på sidor där Mandrake och Lothar flyger över höga murar, använder flygande mattor, förvandlar en rasande panter som just ska döda en kvinna till en liten kattunge och så vidare. Han är kort sagt en superhjälte som kan göra exakt vad som helst, dvs om manuset kräver riktigt trolleri så gör han det, och om det kräver att det bara är illusioner så är det det som gäller.

Med andra ord är själva gimmicken med serien, Mandrakes trolleri, uselt definierad och en bluff, vilket gör att serien samtidigt som den lider av liknande problem som många Stålmannen-serier gör (hur får man en spännande handlingen när huvudperson i princip kan lösa alla problem närhelst hen vill?) också har problem eftersom jag som läsare inte från en sida till en annan vet vad han kan göra.

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag kunde inte låta bli att tänka på en annan likaså samtida serie med en superhjälteliknande huvudperson som också led av ett undermåligt manus: Alex Raymonds Blixt Gordon. Den har ofta samma känsla av att sida bara följer på sida, utan tempoväxlingar eller spänning, och med färglösa huvudpersoner. Den hjälps dock upp av Raymonds teckningar som gör att jag kan förlåta en hel del (dock inte allt…), och även om Mandrakes tecknare Phil Davis är bättre än jag trott så är han inte i närheten av lika bra som Raymond (vars stil faktiskt påminner en hel del om Davis).

Det finns mer saker jag skulle kunna skriva om serien, som det besynnerligt repetitiva inslaget att alla äventyr de här första åren har som en detalj ett älskande par som inte får/kan/har tillåtelse att gifta sig men det kirrar Mandrake såklart, med bröllop som följd; jag tror att det var när jag började läsa det fjärde äventyret och en olycklig älskande dök upp som jag först tänkte att nu får väl Falk skärpa sig, han tänker väl inte dra till med paret med problem igen, och så gjorde han det.

Eller hur Lothar skildras, dvs definitivt problematiskt (plus för en färgad person i snudd på huvudroll och för att Mandrake uppenbarligen tycker bra om honom, stort minus för hans mycket karikatyrartade utseende, primitiva språk, och, well, hela hans karaktär!).  Men jag tror det får räcka nu.

Det var intressant att läsa den här serien men ärligt talat bara av historiska skäl och för att det är en serie jag gillade som liten då jag läste betydligt senare episoder av den i Fantomen-tidningen. Nu är min nyfikenhet släckt, så även om Titan skulle börja spotta ur sig volymer i en mycket raskare takt kommer jag knappast köpa några fler :-)v

White Boy

Postat den

Klassikerdags, och en knepig sådan: Garrett Prices serie White Boy/White Boy in Skull Valley/Skull Valley (serien bytte namn två gånger under sin korta levnad 1933-36), en serie som haft en nästan mytisk status på grund av svårigheten att hitta den. Men nu har Sunday Press gett ut en samlad utgåva av serien, och som alltid med Sunday Press innebär det en kärleksfullt redigerad utgåva i praktformat.

White Boy följer en ung vithyad pojke som på seriens första sida blir adopterad av en indianstam; i resten av serien får vi följa hur han lär sig leva med dem och deras kultur. Serien är känd för två saker, och det är en av dem som gör det knepigt att skriva om den. Men först, det som onekligen är bra: Teckningarna.

White Boy - EldstormPrice experimenterar ofta med olika stilar, och när han får till det, som i sidan ovan, ser det riktigt bra ut. Det finns många sidor här som är extremt imponerande, och som sagt kan han variera stilen närhelst det behövs. En detalj som jag också gillade är hur seriens logotyp ändras för att passa sidan.

Men, med det sagt finns det också brister även när det gäller teckningarna, och det knyter an till namnbytena. I seriens första fas, med namnet White Boy, märks det att det är en serie där Price gör vad som faller honom in. Han skildrar vilda västern-miljöer som han är intresserad av, och det är tydligt att handlingen huvudsakligen finns till för att han ska få rita det han känner för: Miljöer, djur, en sensuell kvinnlig huvudperson, osv.

White Boy - Kanot

Däremot verkar det som om det inte gjorde serien populär hos läsaren, så den andra fasen, White Boy in Skull Valley, har en betydligt mer traditionell handling: Bort försvinner skildringen av indianerna, in kommer en rejält tråkig dito med en maskerad hjälte, onda banditer, och så vidare. Helt oengagerat skrivet, och tyvärr blir också teckningarna lika platta som karaktärerna. Price är fortfarande skicklig och han har en snitsig linjeföring, men det spontana och expressiva försvinner helt. Den tredje och avslutande fasen gäller samma sak för än mer; här blir serien en ren skämtserie om en dude ranch (dvs en ranch dit stadsbor åker för att uppleva den ”äkta” västern).

Skull Valley - Turister

Dude ranch-fasen; notera också hur seriens logga här är helt utslätad och ointressant

Så ett drygt år av finfina teckningar är den stora behållningen med serien.

Sen har vi den andra saken som White Boy är känd för, och den i mitt tycke mer problematiska: Skildringen av indianerna.

Först som sist var det ett ovanligt grepp att som Price låta indianerna ha huvudrollen i en serie (tillsammans med den namnlöse vita pojken, förstås). Detta faktum gör att serien har hyllats som en progressiv föregångare tack vare sin mer nyanserade bild av indianerna.

Själv har jag tyvärr lite svårt för att instämma i det. Jag tycker visserligen att det är positivt att Prices skildring är mer av en inifrån-skildring än utifrån (inte en helt inifrån givetvis, med tanke på den vita pojken), men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det inte handlade om ett medvetet val att låta indianerna ta mer plats utan att det var ett helt pragmatiskt val: Det gjorde att Price kunde rita det som mest intresserade honom.

De personer vi lär känna bättre av indianerna har väldigt enkla personlighetsdrag: Den tjocka klumpiga pojken, den sensuella unga kvinnan, den lömska äldre mannen som vill erövra kvinnan, osv. Så det är inte precis djupa karaktärsskildringar det handlar om, men det gäller å andra sidan alla personer i serien, oavsett ursprung; Price vill teckna, inte berätta en historia. Men, onekligen, ett plus att indanerna trots allt har olika personligheter istället för att alla är identiska.

Jag tror att det som skaver med skildringen av indianerna för min del är att jag saknar en humanistisk känsla. Jämför till exempel med Mark Twains skildring av Jim i Huckleberry Finn: Det finns lindrig sagt gott om tveksamheter i Twains bok, men det är aldrig någon tvekan om att Jim är en människa, någon som har en lika värdefull själ som alla andra. Här, i White Boy, är skildring av indianer så florstunn att den känns som en ren bisak.

Slutomdömet kan bara bli att White Boy är en serie med en del fantasisak sidor, rent grafiskt, men att den ändå inte når upp till mästerverken från samma tid. En bra serie behöver både yta och djup, och Price är alltför ointresserad av manusbiten för att det ska bli något av det senare.

Farväl Mary Perkins

Postat den

Det tog sisådär 10 år men nu är det över: I och med volym 15 av Classic Comics Press utgivning av Leonard Starrs dramasåpa Mary Perkins On Stage finns nu hela serien att läsa för den som vill, från starten 1957 till slutet 1979. Och det är en förträfflig läsning kan jag lova; jag har skrivit om serien flera gånger men några ord till kan jag nog klämma ur mig som avslutning:-)

Och jag tror att de orden får bli lite av en sammanfattning av varför jag gillat serien så mycket; här är en oordnad samling saker som är bra i serien:

  • Teckningarna: Starr är en mycket skicklig tecknare i den realistiska Alex Raymond-stilen (dvs, Raymond à la Rip Kirby). Han är inte den allra bästa och saknar till exempel Stan Drakes experimentlusta, men till toppskiktet hör han tveklöst.
Mary Perkins - Rip Kirby

Apropå Rip Kirby ser det nästan ut som om han är på besök i serien i den här strippen från 1979

  • Teckningarna, kvinnorna: En detalj i hans teckningar som jag verkligen gillar är att han kan teckna kvinnor i alla åldrar och med varierande utseenden. Alltför många kan bara teckna typ pinuppor (där frisyr+hårfärg är det enda som särskiljer dem) eller gamla damer, men Starr är lika bra på teckna unika kvinnor som unika män. Well, nästan iallafall, och det är bättre än 99% av de andra tecknarna i den här genren…
  • Empatin: Mary & Pete är vad jag skulle kalla kosmopolitiskt liberala. De är medmänskliga och dömer aldrig andra bara för att de gjort andra val i livet, och det är förstående för att alla människor kan ha svagheter. Inklusive de själva; de kan bli arga på varandra (inte ofta, men det händer), men det betyder inte att klichéscenariot med ”Tänk om de skiljer sig? Tänk om de tror att den andra är otrogen?” används. Jag tror inte Starr en enda gång under alla de här åren, i en serie som i mångt och mycket är en såpa, någonsin låtsas att det är risk för det. Mary & Pete vet alltför väl var de har varandra för att börja misstro den andre, och de låter aldrig bli att prata om problem som uppstår.
  • Lös problemet-mentaliteten: En sak som jag märkt är att jag mer och mer uppskattar är författare som inte förlitar sig på spänning genom att låta sina huvudpersoner inte prata med varandra. Hur många serier/böcker/filmer/pjäser har jag inte sett där intrigen skulle försvinna i tomma intet om människorna bara pratade med varandra? Starr behöver inte använda så enkla knep för att göra handlingen spännande!
  • Manus: Manuset är som ni nog förstår av det ovanstående det som Starr riktigt briljerar med. Hans intriger är konstant spännande, och att inte veta hur det kommer gå är så ovanligt i den här genren att jag inte kan komma på någon som gjort det lika bra. Plus att historierna inte alltid knyts ihop i en prydlig rosett; en Happy End kan man inte lita på, och ibland slutar de till och med öppet, dvs jag som läsare vet inte hur det kommer gå. Argh!
  • Svåra frågor: Det går såklart inte att ta upp vilka ämnen som helst i en dagstidningsserie; om alltför många läsare blir upprörda kommer serien bytas ut. Därför är det fascinerande att se vilka ämnen som Starr ändå behandlar, och så gott som alltid på ett lysande sätt, känsligt men utan att vela. Vietnamkriget (med kritik av USA), våldtäkt/kvinnomisshandel (med belysning av hur den anklagande bemöts), droger (aldrig anklagande mot brukaren, alltid medkännande), religionsbluffar (som i sista volymen där en sekt utnyttjar ungdomar och bland annat skådespelare, ledda av Xeno/Zed) dyker upp, och det känns aldrig som några pekpinnar utdelas. Varför? Jo för att de som dras in i eländet är alla människor, och det är människorna som Starr vill berätta om, inte framföra plakatpolitik.
Mary Perkins - Cult

Mary läser brev skrivna av en ung kvinna som tagit livet av sig efter att ha tvingats prostituera sig av en religiös sekt

Att läsa den sista boken var givetvis lite vemodigt, som med alla engagerande långvariga serier där man ( = jag) har följt huvudpersonerna så länge. Att aldrig få läsa någonting nytt om Mary är trist men så kan det gå. Fast jag kan ju som tröst läsa de tidigare böckerna igen: Jag har glömt det mesta av hur serien var i sin begynnelse, så det kan nog bli roligt.

Och sen kan jag ju alltid hålla tummarna för att något förlag ger sig på att ge ut serien Starr tog över efter att Mary Perkins On Stage lagts ner: Little Orphan Annie. Jag har aldrig läst Starrs version men den sägs vara bra, och om inte annat vore det mycket intressant att se hur Starrs politik matchar serien, med tanke på hur genomkonservativ LOA var i originalversionen:-)

Snobben: Nu på svenska, igen

Postat den

Idag, en bok från förlaget Cobolt som jag fick redan innan jul men som jag inte hunnit läsa förrän nu: Snobben – Det bästa från 1950-1959. Innehållet är (inte överraskande med tanke på titeln) ett urval av Charles M Schulz Snobben-strippar från seriens första decennium. Och ett rikligt urval är det, motsvarande ungefär en dryg femtedel av alla stripparna från perioden.

Vad ska jag säga om Snobben som inte redan sagts? Det är en av mina absoluta favoriter; jag tycker serien är som bäst på 60-talet, men 50-talet är inte illa det heller. Här får vi se hur alla karaktärerna utvecklas:

  • Karl, som redan från början har ungefär samma personlighet som senare, även om de andra barnen i början tycker mer aktivt illa om honom för att senare mer tycka synd om honom eftersom han är en så stor förlorare.
  • Gullan, som efter några år utvecklas till den suveränt odrägliga person hon är känd som.
  • Linus, från början bara en lillebror till Gullan utan speciella särdrag, men relativt snart efter sin introduktion dyker hans snuttefilt upp, och han börjar också lära sig hur man ska hantera en storasyster som Gullan.
  • Snobben, initialt mest en vanlig valp, men snart börjar hans egensinne framträda och han blir mer självständig.
  • Leonard, mycket yngre än Karl och Gullan när han introduceras, men han växer snabbt ikapp dem och när han börjar spela piano börjar också Gullan bli intresserad av honom.

Andra, som Karls lillasyster Sally, dyker upp så pass sent på 50-talet att de inte hinner skaffa sig personligheter i den här boken. Och även de nämnda, som hinner hitta sig själv innan 60-talet bryter in, tar några år på sig innan personligheterna satt sig ordentligt. De åren, de första i serien, är i mitt tycke några av de svagare i serien. Det finns en del förträffliga strippar redan mycket tidigt, som den här, den andra i ordningen (den första ser man alltid när det skrivs om Snobben så jag tänkte som omväxling visa denna):

Snobben 1950-1959 - stripp 2

En inte precis sockersöt och oförarglig skildring av barn, till skillnad från de flesta andra serier vid den här tiden😉

Men jag saknar ändå de personlighetsbaserade skämten/stripparna, för det är det som Schulz är allra bäst på. När jag som läsare lärt känna karaktärerna fungerar skämten så mycket bättre; en rolig historia blir så mycket intressantare när det förutom det ytliga skämtet också finns mer att hämta för en trogen läsare.

Ta exempelvis den går strippen från 9:e mars 1956, där Bettan beskriver för Karl vilka brister han har:

Snobben 1950-1959 - Bettans kritik

Skoj, javisst, men Bettan är en karaktär som aldrig får en egen personlighet; hon dyker upp ibland när det behövs en generisk flicka i serien, som här. Vem hon är spelar ingen roll eftersom skämtet helt fokuserar på Karl.

Jämför med den senare strippen från 27:e december 1959 när Gullan ska göra samma sak:

Snobben 1950-1959 - Gullans kritik

Förutom att skämtet är bättre berättat den här gången (som exempelvis tack vare Karls ansiktsuttryck i de två sista rutorna) har vi nu också Gullan i rollen av felfinnare. Och det är en roll som gjord för Gullan: Övertygad om sin egen förträfflighet pekar hon gärna ut alla fel hos andra, och det går inte heller att frigöra sig för misstanken att hon så gärna pekar ut dessa fel just hos Karl eftersom hon vet hur mycket han kommer ta åt sig. För jag vet att Gullan har en personlighet som gör att hon älskar att vinna, att visa hur mycket bättre hon behärskar världen än andra.

Så tack vare Gullans intressantare personlighet blir skämtet så mycket bättre; det är inte bara Karls hopplösa person som skämtet inkluderar, utan också Gullans smått arroganta. Och det här älskar jag med Schulz när han är som bäst, hur scenerna intas av just de personer som passar bäst. Många andra skämttecknare har såklart ett persongalleri som gör att om man till exempel har ett skämt som kräver en rätt korkad person så finns en sådan (Nollan i Knasen, Långben i Musse Pigg, …), men Schulz styrka är att hans strippar under de bästa åren inte bara innehåller ett skämt utan det är också vem som berättar det och hur andra reagerar på det som gör dem så bra. Ofta känns det som om där andra skulle avslutat strippen med en ruta fortsätter Schulz en ruta till, för att också visa efterverkningarna. Som i Gullan-strippen härovan, där den näst sista rutan skulle kunnat varit den sista eftersom grundskämtet, gungbrädan med Karls förtjänster och brister, redan är berättat.

Det är kul att Snobben nu finns på svenska i bokformat igen, det var ett tag sen sist. Jag måste också säga att jag tycker det känns lite underligt att läsa Snobben på svenska; det här är den första serien jag själv läste på engelska så för mig sitter till exempel de engelska namnen på personerna i ryggmärgen, medan de svenska känns som handlade de om helt andra barn (jag hoppas jag fått de svenska rätt när jag skriver här, ryggmärgsreflexerna till trots…). Det tog ett tag för mig att komma över, men det gick!

Ett bra urval av de första åren av en av världens bästa serier genom tiderna går inte av för hackor. Och om det kommer en andra volym med serier från 60-talet, då blir det ännu bättre (Peppiga Pia/Maja-kombon och Sally är nog mina favoriter i serien):-)

Återkoppling: Floyd Gottfredson

Postat den

Dags för en liten uppdatering om Fantagraphics utgivning av Floyd Gottfredsons Musse Pigg-historier; det är 4 år sedan jag nämnde dem för första gången så det kan vara på tiden:-)

8 volymer har det blivit hittills, täckandes hans start 1930 fram till 1946, och i och med det skulle jag säga att de bra åren är avklarade. Det tog något år eller två för Gottfredson att få upp farten men sen är det riktigt bra under en lång tid, en av de allra bästa komiska äventyrsserier som gjorts tycker jag allt: Rörmokarligan, Musse som tidningsredaktör, Spökplumpen, Musse som valfångare; alla serier som är fantastiska, både som spänning och som humor.

Så för allt i världen, om ni inte redan läst serierna gör det; om man bara vill ha de bästa skulle jag säga att volymerna 3-5 är de man ska satsa på. Och om man föredrar svenska finns i princip allt från de här åren i de stora Jag-böckerna med Musse-anknytning i kanske inte perfekt översättning eller redigering men kul är det ändå!

Musse - pre-Walsh

Från bok 7, den sista (bra) episoden innan Walsh börjar skiva manus

Men det jag tänkte skriva lite om är istället de senaste volymerna där inte lika kända äventyr dyker upp (och de finns inte heller lika lättillgängliga på svenska). För efter 1943 blir det turbulent i serien, med nya manusförfattare och en (temporär) övergång till att blanda månader av rena skämtstrippar med längre episoder. Och de senare är skrivna av en ny manusförfattare: Bill Walsh.

Jag vet flera som tycker Walsh var utmärkt som författare (och volym 7-8 är förstås full med artiklar och hyllningar tills honom eftersom det är i dessa böcker hans serier nu dyker upp). Men, tyvärr, själv tycker jag han är ganska undermålig. Mest känd är han som manusförfattare och producent till en drös Disney-filmer på 60-talet, dvs Disneys live-komedier från decenniet där den mest kända är Mary Poppins. Och jag är inte så förtjust i dem heller, av ungefär samma skäl som gäller för Musse Pigg. Nämligen:

  • Walsh är inte intresserad av en sammanhängande tajt historia. Han föredrar istället att använda den större historien som något som ger honom möjlighet att berätta kortare skämtsamma episoder med ett gemensamt tema.
  • Walsh slarvar något oerhört med den interna logiken. I serierna som presenteras här introduceras bihandlingar som omedelbart glöms bort och bipersoner agerar diametralt motsatt vad de tidigare gjort, ibland från en stripp till en annan, bara för att Walsh ska få dra ett skämt.
  • Att gång på gång använda den gamla trötta klichén (och den var både gammal och trött redan på 40-talet) med att avsluta osannolika historier med att Musse vaknar upp ur en dröm/koma/sjukdom är slappt; det känns extremt, well, gammalt och trött.
  • Det blir aldrig något flyt i berättelsen som känns staccato-artad; varje stripp känns som om den står på egna ben utan samhörighet med de runtomkring. Det här är svårt med en dagsstrippserie förstås, men de tidigare Gottfredson-serierna är oerhört mycket bättre på detta.
  • Walshs Musse (och för den delen Mimmi med) saknar personlighet; de kan när som helst till exempel börja dejta någon annan bara för att (återigen) Walsh ska kunna dra ett skämt. Jämför med de tidigare serierna där Musse och Mimmi genuint älskar varandra och där det ibland är ett bärande tema.

Som synes är det här egentligen väldigt likartade invändningar, nämligen den att Walsh har en mängd roliga scenarier han vill berätta men att han inte bekymrar sig så mycket om sammanhanget de presenteras i, medan de tidigare äventyren istället premierade en tät historia där hela historien skrivits klar innan första strippen kom ut; Walsh improviserar uppenbarligen hela tiden. Och ibland kan improvisation vara riktigt underhållande men här känns det mer som ”Äh, vem bryr sig om konsekvenser i en serie?”.

Eller, för att uttrycka sig mer kortfattat och med en liknelse från de tecknade kortfilmernas värld: Walsh är Warner Brothers (Snurre Sprätt med flera), de tidigare serierna är Disneys klassiska 30-talskortfilmer. Om Walsh hade haft samma talang som Tex Avery hade jag haft överseende med det, men-men, så är det inte:-/

Att sen krönikörerna som uppskattar Walsh skriver saker som att i och med Walsh blev Musse äntligen vuxen känns mest fånigt. Deras argument är att i Walshs serier kan personer faktiskt dö på riktigt, men det argumentet tycker jag är svagt och ungefär lika intelligent som exempelvis vissa superhjälteförfattare som hävdar samma sak vad gäller sina seriers grad av vuxenhet. För mig känns den tidigare Musse betydligt vuxnare som serie eftersom den faktiskt räknar med att läsaren ska minnas vad som hänt dagen innan, och med huvudpersoner som har äkta känslor istället för att bara uppträda på det sätt som krävs för att dagens skämt ska fungera.

Musse - Walsh

Från bok 8, med ”vuxnare” manus av Walsh för visst är bikini-brudar ett mycket vuxnare tema än personer som på riktigt bryr sig om varandra?

Men visst, katastrofalt usla är Walshs manus inte, de är bara inte i närheten av lika bra som de tidigare. Jag kommer fortsätta köpa böckerna och hålla tummarna för att Walsh skärper sig; om han inte gör det får vi se om jag håller ut till år 1955, då serien helt upphörde med längre episoder och övergick till att enbart vara skämt för dagen.

Gamla synder: Academia Waltz

Postat den

Academia Waltz - cover

Inte mindre än två goda nyheter vad gäller Berkeley Breathed har vi som gillar hans serier fått den här sommaren:

  1. Hans gamla serie Academia Waltz som han gjorde under sin tid som student på University of Texas har samlats ihop i en bok utgiven av IDW, i samma format som hans senare serier som jag redan skrivit om.
  2. Han har återigen börjat göra serien Bloom County, och publicerar den på sin Facebook-sida dagligen sedan mitten av juli.

Jag tänkte inte skriva om punkt 2 idag, förutom att nämna att hittills har han uppvisat en form som han inte visat sedan…tja, sedan Bloom County lades ner. Så Yay, och Yay igen för det!

Men däremot ska jag skriva några rader om Academia Waltz, för mig en ny erfarenhet eftersom jag aldrig sett till någon av de två sedan länge slutsålda och numera svindyra samlingarna av den serien. Allt jag visste var att några av karaktärerna från Bloom County debuterade i serien, och att Breathed ofta skämtat om hur dålig den var.

Och jo, nog är det en bitvis ganska hackig serie det här, framförallt att den inte riktigt vet vad för slags serie den vill vara: Satiriska skämt om universitetslivet eller politiska skämtteckningarna av standardtypen. Sen är inte heller karaktärerna lika välutvecklade som i BC, med betydligt fler rena kliché-personer.

Academia Waltz - Professor

Men usel är den inte. Här och där lyckas den väl så bra med sina skämt som någonsin Breatheds andra serier gör (och följaktligen finns flera strippar här som senare återanvänts i BC med andra personer i rollerna), och hans öga för dialog och hans vildvuxna idéer om vad man kan/inte kan göra i en serie syns också till. Det är bara det att här i Academia Waltz har det inte blivit en organisk enhet; där BC lyckades innehålla både filosoferande, en mängd politiska skämt, och bisarra inslag som Bill the Cat utan att det kändes som flera olika serier sammanpressade i en är det här definitivt en serie där serieskaparen ännu inte funnit sig helt tillrätta. Det finns riktigt bra och lovande inslag, men det fungerar inte riktigt tillsammans.

En person fungerar dock hundraprocentigt: Steve Dallas, senare också en av huvudfigurerna i BC, är den enda huvudpersonen i Academia Waltz, i så måtto att han ensam återkommer gång på gång, och också är den enda som skildras som om han har ett riktigt liv. Alla andra som dyker upp är bara med för att ett skämt ska fungera, i strippar som vem som helst kan läsa som aldrig läst serien förut, medan Steve har så mycket av en personlighet att det går att bygga upp skämt som går ut på att det är just han som är med. Med andra ord, Steve Dallas har en unik personlighet till skillnad från de andra.

Och den personligheten känns igen från BC; att han här visas upp som en frat boy av värsta slaget är givetvis precis det man kan vänta sig av honom med tanke på att han i BC fortfarande uppträder som en sådan, må vara några år äldre. Jag skulle säga att den stora behållningen med den här boken dels är att det är roligt att se hur Breatheds tidigaste professionella serieförsök såg ut, men kanske framförallt att få se Steve Dallas som en något yngre och något mindre självsäker man. Visst är han ohyggligt dryg redan här, men han är inte lika säker på att han är guds gåva till kvinnorna (dvs, hans självförtroende vad gäller sex är mycket lågt). Plus, såklart, att det finns en del guldkorn bland skämten här:-)

Academia Waltz - Steve Dallas

Så ett stort tack till IDW för att de gett ut den här serien.

Men samtidigt förtjänar de kritik också, på grund av utformningen. Jag kan leva med den trista glansiga kartongen de använt som omslag (omslagen på Breatheds tidigare böcker är mycket trevligare), men det här är en bok som fullständigt skriker efter förklarande texter/fotnoter. Men sådana saknas helt, och som läsare gör det att många skämt är helt obegripliga eftersom jag inte har full koll på interna skandaler och skvaller från UoT på 70-talet… Jag förstår faktiskt inte varför man inte åtminstone lagt in någon text om vad en del återkommande refererade personer var för ena, det känns väldigt slött.

Och även stripparna har hanterats rätt obetänksamt. Boken består av 304 sidor, dvs den är ungefär lika tjock som de tidigare böckerna av Breathed, och det är säkert medvetet. De första 120 sidorna är ett återtryck av de två äldre samlingarna av serien, och de resterande nästan 200 sidorna är tagna från Breatheds original, dvs hans teckningar inklusive kludd runtom, små blyertsanteckningar till honom själv, osv. Inget fel i det; de två samlingarna innehöll inte alla seristripparna, och att en hel del av originalen också kan beskådas i den tidigare delen av boken är också OK.

Däremot gillar jag inte att originalen är helt kaotiska vad gäller tidsordningen. Det kan givetvis vara så att det är svårt att veta exakt när originalen gjordes, men här är det snarare regel än undantag att sekvenser av strippar som utgör en sammanhängande sekvens kommer huller om buller, och utspridda i hela boken. Extremt slarvigt, med andra ord, så att några originalsidor dessutom råkar komma med flera gånger gör mig inte precis förvånad; när man inte har någon tanke på i vilken ordning sidorna är är det förstås också svårt att komma ihåg vilka sidor man redan använt…

Som slutsummering blir det därför ett Nja till den här boken. Jag personligen är glad att jag äntligen fått läsa den, framförallt för Steve Dallas skull (och i viss mån Saigon/Cutter John som också dyker upp, inklusive historien om hur han hamnade i sin rullstol), och den är underhållande. Men det är trots det mycket överflödigt fett här, både i seriesidor som inte är så roliga (pga obegriplighet/den icke-aktuella aktualiteten/svaga skämt) men framförallt i redigeringen; den här boken hade kunnat blivit mycket bättre med en närvarande redaktör.

Academia Waltz - Offensive

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 232 andra följare