Ungdomssynder: Romeo Brown

Innan Peter O’Donnell och Jim Holdaway tillsammans gjorde den första och definitiva versionen av klassikern Modesty Blaise samarbetade de på 24 episoder av en betydligt mindre klassisk serie: Romeo Brown. Romeo är en privatdetektiv men i ärlighetens namn en rätt usel sådan. Vad han är bäst på är att på något sätt se till att:

  1. Alla fall involverar minst en ung kvinna; helst flera, men garanterat en.
  2. De unga kvinnorna kommer att falla för honom, alternativt faller han för dem. Men båda sakerna händer aldrig samtidigt, så det är ett konstant jagande från endera hållet av den andra.
  3. De unga kvinnorna oundvikligen kommer bli av med så mycket kläder det bara går. Eftersom den här serien startade på 50-talet innebär det att gränsen går vid att visa bröstvårtor, sådana får absolut inte synas, men total nakenhet får mycket gärna antydas.

Och det är väl ungefär serien: Romeo får ett uppdrag som han sedan löser på något sätt, via diverse strippande, sängkammarfarsinslag, och intellektuellt arbete som allt som oftast utförs av någon annan än Romeo, ofta någon av de där unga kvinnorna. Humorn känns som en fattigmansversion av PG Wodehouse, där författaren O’Donnell kopierat intriger och överklassmiljö, men bytt ut Wodehouses underbart komiska språk mot fler skämt baserade på sex.

Kort sagt, det är en väldigt lökig serie (för att använda ett uttryck som känns passande för Romeo Brown), men som ändå är roande i all sin fånighet. Ibland är det roligaste att se hur O’Donnell kommer få in det där avklädda; ofta är det genom lättköpta intriginslag som shejker med haremsproblem, nudistklubbar, osv, men ibland blir det smått genialiskt. Min favorit är nog scenen i episoden The Admiral’s Grand-Daughter där Romeo och dotterdottern (sondottern?) ifråga måste spionera på en misstänkt tjuv som gömt någonting i ett båthus fullproppat med saker, så de bestämmer sig för att lura tjuven så han går dit för att kontrollera det stulna föremålet och spionera på honom när han tar fram det. Hur de ska övervaka vad som händer? Tja, det finns ju en kvinnlig naken galjonsfigur i båthuset, så varför inte låta dotterdottern klä ut sig till denna?

Men O’Donnell är inte den enda som inte når upp till samma kvalité som han senare gör i Modesty Blaise. Holdaway är inte heller han fulltränad, med teckningar som har en del av den känsla för svartvitt action som den senare serien har, men där anatomikunskaperna ibland helt lyser med sin frånvaro. Det är rätt slarvigt, men de senare episoderna stabiliserar sig och man kan börja ana vad som komma skall. Sen ska det också sägas att även om redan de första av Modesty-episoderna såg bra ut är det de senare som jag verkligen tycker om Holdaways teckningar i. Då har han finputsat sin användning av svarta block och tunna linjer och kombinerar det med mjukare och rundare linjer när det passar, och då ser det fantastiskt bra ut.

Så allt som allt är Romeo Brown en bagatell, men en ibland fascinerande sådan som en förövning till Modesty Blaise. Båda serierna innehåller fala damer och action, men tonlägena är ungefär så olika de kan bli. Som i den här avslutande strippen från The King of the Beatniks där Romeo Brown tappat minnet (en kliché om någon, och det finns det gott om i serien) och då misstas för en amerikansk beatnik-idol, och snabbt övertalas att han är densamma:

Det finns inga vettiga samlingar med serien vare sig på svenska eller engelska, så man får leta upp episoder där de finns. Svenska publiceringar listas här, och engelska finns på diverse svåråtkomliga ställen. Jag skulle gärna se att något förlag gav sig på serien, även om den är, som sagt, väldigt lökig 😉

Lite mer om Murphys Prins Valiant

Tänkte skriva lite mer om John Cullen Murphys version av Prins Valiant, så för de av er som kanske inte är riktigt lika förtjusta i Hal Fosters serie (jag anar att det gäller de allra flesta) är det nog bäst att ni hoppar över det här inlägget. Det handlar om en rätt usel serie, men eftersom det inte är en serie man kan råka köpa / läsa av misstag, därtill är den alltför smal och för den delen dyr, så behövs inga varningar som konsumentinformation utan det är bara de närmast sörjande ( = jag, och kanske någon till) som kanske är intresserade av lite repetition av min kritik från förra gången (plus lite nytt gnäll!) 🙂

Orsaken att jag skriver det här inlägget är att jag nyss läst den senaste samlingen av serien som täcker åren 1981-1982, vilket innebär att det för första gången handlar om serier där Foster inte var inblandad i vare sig skisser eller manus. Så här är det 100% Murphy (John Cullen teckningar, sonen Cullen manus, dottern Mairead färger), med ett sisådär resultat. Närmare bestämt, om jag bryter ner de olika familjemedlemmarnas bidrag:

John Cullen Murphys teckningar klagade jag ordentligt på förra gången, och min kritik från då gäller även de här åren. Det ser platt ut och lite slarvigt är det alltjämt, men nu när Foster inte längre står för skisserna ser det faktiskt en gnutta bättre ut. Kanske det är så enkelt som att scener och bildlösningar som inte passade Murphy nu kan undvikas, som exempelvis närbilder på ansikten.

Maireads färger är, tyvärr, hur trista som helst. Delvis beror det säkert på vilken teknik och ambitionsnivå som erbjöds jämfört med seriens tidigare år, men färgskalan här tilltalar mig inte det minsta. Det bästa jag kan säga är att färgerna är lika platta som teckningarna.

Cullens manus tänker jag skriva mer om, för det var det som jag funderade mest på efter att ha läst boken. Det finns extremt mycket som är dåligt med det och som irriterar, som exempelvis:

  • Episoderna är alldeles för korta. Nya personer introduceras, beskrivs, och efter en eller två sidor försvinner de utan att någonsin ses till igen. Det beror säkert på att man vid den här tiden ansåg att läsarna inte hade tålamod att vänta alltför länge på att få läsa upplösningen, men det gör att serien åtminstone när man som jag nu läser den i en samlingsbok har grava problem med pacingen som känns helt fel och stressad.
  • Samma slags problem gäller också för geografin i serien. När serien var som bäst hade den ett episkt anslag som få andra. De längre resor som Valiant gjorde kändes alltid som om det verkligen handlade om någonting extraordinärt, som när han gör sitt enda besök till de södra delarna av Afrika där resan och dess strapatser tar många månader, både internt i serien och externt för läsaren. Även relativt korta resor som från Camelot till Thule innebär umbäranden och är ibland snudd på omöjliga att genomföra på grund av årstid eller tidsbrist. Här däremot tar det kanske 2-3 rutor att åka från England till Konstantinopel, eller för Galan (en av Valiant & Aletas söner) att åka till Indien. Val och hans familj verkar kunna färdas var som helst i världen snabbare och enklare än jag kan göra idag, och det känns ärligt talat trist när världen i serien känns så liten.
  • Den där resan till Indien som Galan gör är också ett bra exempel på hur manuset helt glatt struntar i om saker är rimliga eller inte. Galan gör sällskap med Yuan Chen, en lärd kines, till Indien, och väl där (resan tar givetvis ingen tid alls verkar det som…) kan den unge Galan prata med alla utan problem, till och med så pass bra att han deltar i en teaterföreställning. Språk som pratas? Inte vet jag. Varför Yuan Chen befann sig på de dimmiga öarna i Medelhavet? Vem vet. Och så vidare. Eller ta den här sidan där Mordred hejdats i sina planer att invadera England och försöker fly:
Ska vi slå vad om att Mordred klarade sig och kommer dyka upp utan förklaring någon gång i framtiden?…

Arn har kommenderat en del av försvarsstyrkorna, och har som synes fått information om Mordreds planerade flykt. Och vad gör Arn då, dvs vad gör en man med stora styrkor under sitt befäl? Jo han beslutar sig för att ensam gömma sig på Mordreds flyktbåt, hoppas undgå upptäckt och vänta tills båten befinner sig mitt ute på Atlanten (nästa sida visar att inget land finns i närheten), för att sedan attackera. Idiotiskt! Och John Cullen Murphy, vad i hela friden är det där för en miniatyrkaskelot, och vad gör den med båten?!? Skärpning!

  • Arn ja. Jag nämnde det förra gången men måste göra det igen: Arn är så gudsigförbarme tråkig. Det är inte enbart Cullens fel eftersom Arn så fort han blev mer eller mindre vuxen även hos Foster saknade all charm, trots att han fungerade bra som barn, men det märks mer här eftersom Cullen verkar ha fått för sig att om det ska handla om äventyr med strider och större actionscener är det Arn som ska ha huvudrollen istället för Valiant.

En del andra saker är vare sig bättre eller sämre än Fosters version, som att Cullen gärna låter magi och övernaturliga inslag finnas med. Bortsett från enstaka sidor i början av serien var Foster noga med att undvika övernaturligheter och hade istället flera episoder där Valiant avslöjar lurendrejare som utnyttjar människor med hjälp av trolleritricks, men i Cullens version är siare, knytt, småfolk och annat en helt naturlig del av världen. Personligen föredrar jag Fosters version men det handlar om personlig smak mer än någonting annat.

Men, och nu är det dags för några positiva ord faktiskt, mot slutet av boken blir manuset mycket mer intressant. När det är dags för familjens sjätte barn att födas blir det början på en episod som utspelas under flera månader, sammanflätad med andra längre episoder som också får ta mer tid på sig, och när boken tar slut är det ännu inte klart vad som händer med den unga sonen. Jag är till och med lite nyfiken på vad som ska hända härnäst, och det var det länge sen när det gäller de här återtrycken. Allt är inte bra; exempelvis är en av de där längre sammanflätade episoderna den med Galan i Indien som jag redan nämnt har seriösa problem, men trots dessa är episoden ändå en av de bättre eftersom den får lite längre tid på sig. Stor litteratur är det inte, men när boken tar slut är det iallafall med en känsla av att författaren börjat förstå hur man kan skriva en ok familjesåpa 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Kort-kort: Eliteserien 21

Dyra är de, de norska samlingarna av Pondus, men de är å andra sidan väldigt trevliga böcker (inklusive en så löjligt liten detalj som pappret som används till omslaget som är hur mysigt som helst att titta på och ta i). Och sen kommer de också ut i relativt långsam takt med cirkus en volym / år, vilket gör att kostnaden hålls nere 😉

21 volymer är serien uppe i nu, och man är framme vid år 2015. De centrala karaktärerna är som de är; tidigare har deras liv förändrats som att Pondus blev pubägare, Jocke och Camilla ett stabilt par, med mera, men nu känns det som att större förändringar reserveras till mer perifera personer som busschaufförerna. Inget fel på det, Øverli är väldigt bra på stripp-formatet, men nog tycker jag att serien inte riktigt når upp till de tidigare höjderna. Men så är jag också svag för det vildvuxna, det inte helt professionellt polerade, så vad jag egentligen klagar lite milt över är att Øverli numera är så extremt proffsig på det han gör 🙂

Innehållet i boken är som vanligt: Kronologiska Pondus-strippar, och en mängd redaktionellt material om serietidningen Pondus, om biserier i tidningen, om fotboll, och kommentarer från Øverli om enskilda strippar när han har något att säga (ibland informativt, ibland enbart för den komiska kommentarens egen skull). För mig är också en stor del av behållningen att läsa serien på norska. Den svenska översättningen är riktigt bra, inget som helst fel på den, och i sanningens namn missar jag en del av skämten när jag inte helt förstår vad som sägs eller missar nyanser, men det är så himla kul att träna hjärnan i norska och med en riktigt bra serie dessutom att jag så gärna betalar det priset!

Nu vet jag att gäddhäng heter grevinneheng på norska!

Med andra ord, allt är som vanligt i Pondus & Eliteseriens värld, och det har jag ingenting emot, och jag ser fram mot volym 22 någon gång i höst.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kalle och Hobbe: Söndagar 1985-1995

Som nog många serieläsare vet är en svensk utgåva med en komplett samling av alla Kalle och Hobbe-serier på gång senare i år, och 2020 började dessutom förlaget Cobolt för första gången ge ut en svensk version av de amerikanska kronologiska ”vanliga” samlingarna med serien som fortsätter i år. Så Kalle och Hobbe är i ropet, och nu har dessutom Apart, förlaget bakom den kommande kompletta samlingen, gett ut en specialbok som en liten aperitif:

Beskuret omslag där nederdelen saknas; lite för liten scanner…

Det är ursprungligen en utställningskatalog från 2001 som gavs ut när ett antal av Bill Wattersons originalsidor visades upp, så det är ingen komplett utgåva eller så. Istället innehåller den ett förord av Watterson där han skriver om sina tankar om serien, några år efter att den avslutades, och ett 40-tal söndagssidor som presenteras på ett uppslag vardera: Till vänster kan man se hur sidan ser ut i original, till höger hur den ser ut i dess tryckta version, och ofta innehåller sidorna också kommentarer av Watterson om dem. Så det är definitivt en bok för den som redan är ett inbitet fan av serien snarare än någonting för nya läsare, dvs den som vill se hur serien såg ut när den kom direkt från Wattersons penna.

Och det är riktigt kul att se! Jag tycker väldigt bra om Kalle och Hobbe, men jag måste erkänna att jag inte som många andra tycker att det är den bästa/roligaste dagstidningsserien någonsin. Högt upp kommer den, men för min del finns det en liten handfull andra i genren som kommer före, som Snobben, Krazy Kat, och Polly and Her Pals. Men som synes är de allra bra mycket äldre än KoH, så vad gäller någorlunda moderna serier (om nu KoH kan sägas vara modern, den är ändå ett kvarts sekel gammal nu, men det är åtminstone inte ett helt sekel som Krazy Kat…) så står den i särklass på många vis. Den är rolig, bitvis fantastiskt rolig, och den är i sina bästa stunder också strålande elegant, med ett schvung och ett liv i teckningarna som få andra. Att den bara fanns till under tio år gjorde också att den aldrig tröttande eller kändes uttjatad, en risk som annars finns med serier som är lyckade under några år men sen tappar drastiskt i kvalité (jag är sugen på att nämna några exempel här men tänkte undvika att vara elak idag så jag skippar det 🙂 ).

Det som gör att den inte riktigt platsar på förstaplatsen för min del är nog att persongalleriet är lite snålt tilltaget vilket gör att serien i längden blir en smula enformig. Inte enformig=tråkig, utan enformig=likartad. De som finns med mycket som Kalle, Hobbe, och Kalles föräldrar är utmärkta, och jag tycker om hur deras inbördes relationer skildras. Men sen finns det så många andra lite mer perifera karaktärer som jag så gärna skulle vilja läsa mer om men som bara glimtar förbi i alldeles för korta sekvenser. Som grannflickan Sussie, som i början av serien känns som om hon skulle kunna bli intressant, men som tyvärr aldrig blir någonting annat än en person som finns till enbart för att Kalle ska ha någon att reagera på/mot. När någon enstaka gång en stripp handlar mer om hur Kalle uppfattas av andra, dvs att någon annan har den faktiska huvudrollen istället för Kalle, tycker jag så gott som alltid att det blir ännu intressantare och därmed ännu roligare; det blir så mycket tydligare vilket skumt litet energiknippe Kalle är när vi får se honom genom andras ögon. Men i nästa stripp har vi Kalle i huvudrollen igen, och så är allt tillbaka till det vanliga.

Så tio år var nog helt tillräckligt; om serien skulle fortsatt länge tror jag att den hade behövt börja ta åtminstone några andra karaktärer på mer allvar än vad den dittills gjort för att det inte skulle bli alltför repetitivt. Alternativt kanske Watterson skulle kunnat satsa ännu mer på det visuella och eventuellt övergått till att bara göra söndagssidor; serier som nämnda Krazy Kat och Polly… lever ju extremt mycket på sina teckningar och det är deras söndagsversioner som gör att jag tycker så mycket om dem. Men det hade antagligen varit hopplöst, med tanke på hur litet utrymme Watterson hade att tillgå, så den vägen hade nog inte heller varit framkomlig. Med andra ord tror jag personligen att det nog var bra att serien avslutades när den gjorde, även om jag såklart gärna skulle sett fler serier av Watterson i någon annan form!

Men tillbaka till dagens bok! Som man nog kan gissa tycker jag att om det är några sidor av serien som förtjänar en specialutgåva är det söndagssidorna, och framförallt de senare när Watterson fick fria händer att designa dem som han ville (i bokens texter förklaras varför de tidigare inte kunde se ut hur som helst). Watterson gör semi-realistiska sidor, kubistiska sidor, perspektivlösa sidor, och det märks hur roligt Watterson själv tycker det är att göra vad han vill med sidorna för att överraska sig själv och läsarna. Och alltid medveten om att teckningarna, hur de än ser ut, ska ha en poäng:

Att jag väljer originalen för mina bildexempel idag är delvis för att det är de som nog är det nya i den här boken för trogna läsare av serien. Men det är också för att jag själv aldrig varit så förtjust i färgläggningen av Kalle och Hobbe. Någonting med de valda färgerna passar inte med min smak förutom i enstaka fall, och jag tycker att de svartvita originalen är mycket snyggare än de publicerade färglagda. Enligt Watterson själv i några texter i boken la han ner mycket möda på färgerna, så det skulle kunna vara så enkelt att jag inte är förtjust i hans färgkänsla, men det som talar emot det är de serier han gjorde enbart för samlingarna av Kalle och Hobbe där han tecknade och färglade allting själv, för de gillar jag skarpt. Mystiskt!

Men japp, det här är en strålande bok för de inbitna Kalle och Hobbe-läsarna som vill veta lite mer om serien från Wattersons eget perspektiv, och se hur originalen såg ut. Och för svenska läsare finns en extra poäng: Tack vare att original och publicerad version finns med av varje sida kan man läsa sidan både på engelska och på svenska. En eloge till Anne Thorsell och övriga inblandade i översättningen som flyter på utan att någonsin snubbla (ok, jag såg ett liiitet slarvfel i en Shakespeare-monolog) och som aldrig förenklar/fördummar det ibland komplicerade och fantasifulla språket men som heller aldrig låter styltig eller svengelsk. Jag brukar sällan kommentera översättningar här eftersom det bara är engelska som jag kan tillräckligt bra för att plocka upp finare nyanser i, och en översättning från till exempel franska har jag därför svårt att rättvist recensera. Men nu handlar det alltså om engelska, och den här översättningen är iallafall utmärkt! Två små exempel på knepigheter som klarats av mycket elegant syns här; det första när det gäller hur översättningen måste anpassas med en upprepning av ordet ”en” för att textningen ska se bra ut när den passas in i bubblan, det andra när en mycket amerikansk referens måste anpassas för svenska läsare (notera också den nästan omärkliga förflyttningen av några noter för att få plats med den svenska texten):

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Ännu mer Snobben på svenska

Som en som köpte och ivrigt väntade på varje ny bok i Fantagraphics kompletta återutgivning av Charles Schulz Peanuts / Snobben under de 12 år som projektet tog känns det som om Cobolts svenska utgivning med urval ur serien rusar framåt med stormsteg. Men det är nog mest inbillning, det är ändå fyra år sedan den förra boken kom ut, men sen är det det där med att varje bok täcker tio år av serien… Det blir lite racerfart över det hela när jag sätter mig ner och får mig till livs ett helt decennium av karaktärsutveckling med mera i en eller ett par sittningar, och när det gäller 70-talet händer det en hel del i serien:

  • Schulz börjar luckra upp de tidigare ganska fasta gränserna för vad som kan ingå i serien. Vi får oss till livs vuxna karaktärer (hundar, förvisso, men ändå), truliga tonåringar (dito), diverse barn från andra områden än det statiska som vi dittills sett (som förordet påpekar började det redan på 60-talet men accelererar här), och andra företeelser. Det är fortfarande ett knappt decennium kvar till seriens former också förändras när fyra lika stora rutor / dag-formatet försvinner, men inne i rutorna pågår det en hel del!
  • Snobben själv blir ännu mer ”fantastisk” och icke-realistisk. Från att han haft ett livligt fantasiliv blir det nu mer absurt när andra inte bara suckande konstaterar att den där hunden är lite knäpp utan också tvingas medge att en hel del av det han pysslar faktiskt händer, som att han kan bli osynlig och bara lämna leendet efter sig à la Cheshire-katten, eller flyga som en helikopter mha öronen. Det som förut varit närmast två skilda serier, den helt karaktärsdrivna och mer filosofiska med barnen och Snobbens egen show med författande, luftstrider, med mera, börjar nu sammanblandas betydligt mer.
  • Schulz ålder börjar synas i en gnutta mer darriga linjer mot slutet av decenniet. Fortfarande är det en fantastiskt bra tecknad serie i all sin enkelhet, men de tidigare perfekt rundade linjerna finns inte längre där.
  • Nya fasta karaktärer gör debut, som ett antal av Snobbens släktingar (bror Spike, syster Bella och hennes son). Ärligt talat är det här nog det inslag i serien som jag tycker minst om i hela dess historia, Snobbens släktingar klickar aldrig för min del och de känns som om de enbart introduceras för några enkla skämt om Spikes smalhet, Bellas son längd, och Bellas, tja, ögonfransar? Framförallt Spike blir en återkommande person i senare serier och bortsett från någon enstaka stripp med honom i all sin ödslighet bland coyoterna i öknen tror jag aldrig jag tyckt han varit rolig.
Spike omnämns första gången men det dröjer några strippar innan vi får se honom
  • En annan karaktär som gör debut är betydligt mer lyckad: Peppiga Pias eviga följeslagare Maja. Pia irriterar sig på henne, hon retar (ibland medvetet) Pia, de kan konkurrera om saker som Karls gunst, men de två är oskiljaktiga. Så fort hon dyker upp känns det alldeles självklart att hon alltid funnits bredvid Pia, och tillsammans är de en suveränt stark miniatyr-duo. Och rolig såklart! Av alla seriens karaktärer är Pia kanske den allra intressantaste, i hård konkurrens med Karl, och utan Maja är hon lite off, lite mer endimensionell. Hennes filosofiska diskussioner med Karl och hennes enorma energi när det gäller sport är tillräckligt bra i sig för att göra henne till en värdefull medlem i ensemblen, men tillsammans med Maja höjs hon ytterligare en nivå.

Som jag skrev när 60-talssamlingen kom ut är det nog mitt favoritdecennium, men 70-talet är inte långt efter. Karl, Gullan, Linus, Leonard och Sally är i högform under båda decennierna, medan Pias inträde i mitten av 60-talet är bra men hon når sin fulla kapacitet först på 70-talet (tillsammans med Maja, som sagt). Så för den som jag som sätter Pia så högt med hennes blandning av energi, oräddhet fysiskt, osäkerhet mentalt i vissa sammanhang (skolan, utseende) finns det riktigt mycket att läsa i den här boken. Men om 60-talet i princip saknar fel gör 70-talet inte det, och jag har redan snuddat vid vad jag tycker problemet är: Snobben.

Maja är inte imponerad av vad en kille som flörtat med henne kallat henne…

För trots att jag gillar hans påhitt och fantasier i de äldre serierna tycker jag att de börjar gå på tomgång här. Kanske tyckte Schulz detsamma och att det var därför han började med Snobbens släktingar, men som sagt tycker jag dessa är misslyckade. Och att Snobben blir än mer fantastisk/orealistisk rent fysiskt är kul första gångerna pga överraskningseffekten när de andra faktiskt ser honom till exempel flyga som en helikopter, men jag kan inte låta bli att jag tyckte bättre om det när hans fantasier hade lite mindre inverkan på den verkliga världen. En hund som skriver usla romaner på taket av sin hundkoja eller deltar i vilda luftstrider mot Röde baronen som aldrig någon annan ser, ok, men när han nu faktiskt ovedersägligen flyger känns det fel. En smaksak, förvisso, men jag vet att jag inte är ensam och att det när serien var som mest känd i världen (vilket var ungefär den tid som ingår i den här samlingen) fanns det de som inte heller de var förtjusta i Snobbens allt större och smått förändrade roll. Det är också talande att det dröjde rätt länge innan seriens svenska namn blev just Snobben; i början var han bara en av många karaktärer, och det är först här som han på allvar börjar ta över.

Men med den kritiken är det som sagt ändå en förkrossande bra serie, och en bok som samlar det bästa från ett av seriens starkaste decennier. Så rekommenderar jag ett köp? Självklart gör jag det, det är ändå en av mina favoritserier, och jag skulle nog vilja hävda att den även objektivt sett är bland de allra bästa dagstidningsserierna genom tiderna 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Little Joe

Harold Grays Little Orphan Annie har långsamt blivit en av mina favoritserier efter att IDW börjat ge ut samlingar av den ändå från dess start 1924. Bäst var den nog på 30-talet, men nu när IDWs böcker nått fram till 50-talet är den fortfarande fantastiskt underhållande. När det gäller böcker med gamla dagstidningsserier finns det nog inget förlag som ger ut bättre utgåvor än det lilla förlaget Sunday Press (som förresten nyligen börjat samarbeta med just IDW om distribution mm); de ger inte ut många böcker, men när de gör det är det så gott som alltid intressant. Därför var det ett givet köpt för mig när Sunday Press senaste bok kom ut nu i april: Little Joe, en westernserie som officiellt gjordes av olika bröder Leffingwell, kusiner till Harold Gray och som också tidvis varit assistenter på Little Orphan Annie, men där enligt seriehistoriker Harold Gray från 1936-1942 var den som egentligen låg bakom det mesta (exakta datum går inte att säga, och allt tyder på att Grays inblandning nog börjat tidigare än så).

Först och främst lite bakgrundsinformation: Little Joe publicerades enbart på söndagar i helsidesformat i färg och det är så den också publiceras i boken. Boken innehåller inte alla sidor från Grays år utan ett urval. Jag måste erkänna att i början så tyckte jag det var irriterande eftersom det verkade som om jag bara fick läsa en sida ur en längre historia, men när jag kikade på datum för de inkluderade sidorna blev det uppenbart att serien ofta helt glatt utgår ifrån att läsaren är väl medveten om western-klichéer och att en enstaka sida därför mycket väl kan börja mitt i till exempel ett bankrån där läsaren får fylla i detaljer som vad som hänt innan / händer efteråt. Ett ovanligt grepp, men det fungerar riktigt bra när man väl kommer in i läsningen 🙂

Sen finns det också längre episoder, och jag tycker nog att de är det bästa i boken. Jag tycker Grays humor fortfarande är kul, 80 år senare, men det är när han får chansen att berätta längre melodramer som han verkligen excellerar. Det är nog här som det blir mest tydligt att Gray var den som låg bakom serierna: ”Onda” människor dör i parti och minut, ofta med Utah (en äldre man som lever tillsammans med Joe och hans mamma) som den som ser till att skipa rättvisa enligt sitt eget huvud snarare än enligt lagens trots att han är sheriff, men även Joe och andra ”goda” bidrar. Dödstalen här är klart högre än i Annie vilket passar ihop med att serien ändå är en western med en mer rå anda, men även med det i åtanke är en del av våldet rejält otrevligt, inklusive tortyr. Politiker är oftast onda, hårt arbete är sin egen belöning, och är man bara ärlig och obönhörlig när man vet att man har rätt löser det mesta sig.

Med andra ord, en sensmoral som serien delar med Annie, och precis som när det gäller den serien är jag smått förvånad över att jag tycker så pass bra om serien trots att så mycket av den (mycket tydliga) moralen är svår att hålla med om. Men Gray är som alltid bra på att spinna en underhållande historia, och sen finns det också gott om inslag som är mycket mer sympatiska. Här i Little Joe visar det sig i exempelvis i skildringen av etniska grupper, som mexikanare och indianer. Det kryllar av klichéer och fördomar, men det märks ändå att Gray är helt övertygad om att i grunden är vi alla människor, och goda/smarta/elaka/korkade personer finns överallt.

Teckningarna är lite öppnare än de i Annie, men nog ser det ut som om Gray hållit i pennan, fast eftersom bröderna Leffingwell också jobbat på Grays mer berömda serie är det ju inte konstigt att serierna påminner om varandra. Bäst bland teckningarna: Alla charmiga och ibland mycket underliga björnar som dyker upp på sidorna!

Att Little Joe försjunkit i glömska sen serien upphörde är egentligen inte så konstigt. Jag gillar det jag läser här, men jag är också som sagt ett stort fan av Grays Little Orphan Annie så att läsa en serie som påminner om den är ett rent nöje. Men för de allra flesta är det en mycket bättre idé att läsa Grays mer berömda serie istället för den här, en bok som uppenbart är inriktad på just sådana som jag. Fast det är klart, jag är ju ett så stort fan att jag allra helst hade sett en boken med alla sidorna från de år där det är som mest tydligt att Gray jobbade med serien 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Klassiker-uppföljning: Prins Valiant

Efter att ha skrivit om hur utgivningen av Little Orphan Annie fortlöper är det väl lika bra att göra samma sak med en annan och ännu mer klassisk serie: Prins Valiant. Fantagraphics knegar på och har nu gett ut tjugo inbundna volymer, och nu återstår bara två till innan de har kommit fram till det år då deras tidigare utgivning gav upp; det ska bli spännande att se om de tänker fortsätta utgivningen med senare år av serien den här gången.

Men om det blir spännande med utgivningsplanerna med tanke på hur få samlingar av så pass sena äventyrsserier det finns (vi kommer vara framme vid 1980 då), så kan jag tyvärr inte säga samma sak om serierna som sådana. För nu, 4-5 år efter att John Collen Murphy tog över det huvudsakliga tecknaransvaret efter Hal Foster, märks det alltför tydligt att Murphy på intet sätt var uppgiften mäktig. Innan jag grottar ner mig mera i hans teckningar kan jag säga att manuset inte heller är lika bra som tidigare, och det ansvaret vilar så vitt jag vet på Foster som vid den här tiden fortfarande skrev serien. Då och då lyser det till av Fosterismer, som hans torra humor och känsla för kärleksrelationer, men episoderna får aldrig tid att andas, och när Arn har huvudrollen blir det direkt tråkigt; han är ingen lyckad karaktär som (halv)vuxen och oavsett vem som skriver om honom framstår han som en könlös B-version av sin far :-/

Fast manuset är ändå småtrevligt för ett Prins Valiant-fan, vilket inte kan sägas om teckningarna. Jag låter hård med tanke på hur aktad Murphy ändå är (han utnämndes till exempel sex gånger till årets bästa äventyrsserieskapare i USA för Prins Valiant) men jag tycker helt ärligt att det ser bedrövligt ut i den här boken. Problemet är inte det att Foster och Murphy är så i grunden olika tecknare, där Foster står för en klassisk illustrationstradition medan Murphy istället började som en hyperrealistiker à la Raymonds Rip Kirby eller senare efterföljare som Leonard Starr, Sy Barry och Stan Drake, för det finns ingen orsak till att en stil som Murphys i Big Ben Bolt inte skulle kunnat fungera i Prins Valiant.

Problemet är istället att Murphy anstränger sig att teckna i en stil som inte passar honom och att detta gör att resultatet blir uselt. Ta en så elementär sak som att få personer att se likadana ut i ruta efter ruta, någonting som Murphy har enorma problem med efter ansiktena varierar så mycket. Förutom igenkänningen av personer finns flera problem, som en sak som Foster excellerade i och som är mycket viktigt framförallt när det gäller de tidigare nämnda komiska inslagen: Ansiktsuttryck som ger uttryck för känslor som är lite mer komplicerade än de allra vanligaste. Ta den här rutan som exempel, där Valiant måste utföra ett jobb som är under hans värdighet:

Murphy är generellt sett inte bra på ansikten, och det märks också när han ska teckna ett typiskt inslag i serien, nämligen det där en ny karaktär introduceras medelst ett porträtt inklusive en kortare beskrivning av personen. Här är presentationen från boken av Bella Grossi:

Bilden är helt platt, med ett ansikte som är mer av en karikatyr än ett porträtt med den röda näsan och mustascher som ser ditklottrade ut i efterhand. Att Grossi är tänkt att framstå som en mycket hotfull person märks inte alls.

En annan sak som syns i bilden ovan av Grossi är också att Murphys stil här har en mycket lösare linje, närmast krafsig enligt mig, och det passar inte heller vare sig Murphy eller serien. Det resulterar i bilder som ser ofärdiga ut, som om det har slarvats med tuschningen, och ibland blir det ofrivilligt komiskt som här, när det är mycket oklart om Murphy har försökt antyda skuggor med sina streck eller om Valiant har en fascinerande behåring på bröstet:

Det får nog räcka med de här exemplen. Det är detaljklagomål, men faktum är att serien ser oaptitlig ut rakt igenom. Jag var inte så förtjust i Murphy i början, men nu efter en tid ser det mycket sämre ut. Så för min plånboks skull är det tveksamt om jag egentligen vill att Fantagraphics ska fortsätta med utgivningen längre än så här; Murphy tecknade serien lika länge som Foster, och ett femtontal ytterligare böcker av den här kvalitén behöver jag inte. Jag skulle förstås kunna låta bli att köpa dem, men även om jag inte är en samlare som måste ha en komplett utgåva bara för att jag har tidigare exemplar i en svit så är Prins Valiant en av alla mina största favoriter, så att medvetet avstå från att skaffa dem blir nog omöjligt…

Kan köpas bl.a. här, om du av någon anledning får lust att köpa den:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Klassiker-uppföljning: Little Orphan Annie

Vintern är nästan här, och det innebär att förlaget IDW ger ut sin årliga samling av Little Orphan Annie, Harold Grays ärkeklassiska och ärkekonservativa serie om den aldrig misströstande, alltid redo att hugga i varhelst någon behöver hjälp föräldralösa Annie. Boken innehåller den här gången serier från åren 1951-53 så äntligen är alla inslag i handlingen av rester från andra världskriget borta; de var alltid de svagaste delarna i krigsårens serier. Men det betyder å andra sidan att det kalla kriget blommat upp på allvar, så istället för lömska nazister/japaner är det här kommunister som är Daddy Warbucks huvudmotståndare och det är inte mycket roligare det…

Lyckligtvis är Warbucks med ovanligt lite den här gången; cirka 35 sidor av knappt 300 står han för huvudrollen när han först räddar Annie ur en knipa och sen strider om kontrollen av en strategiskt belägen ö med kommunister, men det klarar man lätt av med en atombomb eller två 😉 Och faktiskt resulterar hans agerande den här gången i att vi får se en mycket lyckad karaktär i och med den kommunistiske general som också befinner sig på ön; alltid något!

Huvudparten av boken är alltså som vanligt Annies när hon flyttar från ort till ort och där möter diverse udda existenser. Med undantag för en fantasieggande episod i början där serien blir snudd på metafysisk och som utspelar sig på en sophög utanför en större stad är det småstäder som gäller den här gången. Att läsa Little Orphan Annie känns som att vara med när Gray tar fram sin kortlek av beprövade inslag som hjältemodiga journalister / korrupta män / fattiga men hårt slitande familjer / våldsamma kriminella, blandar, och sen ger. Personligheterna varierar, som att de där hårt slitande familjerna kan bestå av en eller två föräldrar, eller att någon av dem (nästan alltid fadern) inte är någon värst duktig/flitig arbetare även om hen vill väl, men nog är det allt som oftast repetitioner på teman vi redan sett. Fast sen är ju Gray så fördömt skicklig på att utnyttja sina kort, och förutom vissa episoder med Warbucks är det aldrig det minsta tråkigt.

Sen finns det hela tiden små detaljer som gör att jag älskar serien. Som teckningarna med alla de begränsningar de har. Gray är långtifrån en klassiskt skicklig tecknare, men hans stil är perfekt för serien, och han är aldrig rädd för att ge sig på svåra scener. Bland de teckningar som jag den här gången fastande för finns de mycket mörka stripparna från den nämnda inledande episoden och hur Annies hår ser ut när det är blött. Andra detaljer jag uppskattar är hur tydligt det är att Gray var en fan av seriemediet. Jag har förut nämnt hans hårda kritik av bokbålen med serietidningar (de flesta dagstidningsserieskapare såg serietidningar som någonting vulgärt och barnsligt, så Grays stöd var ovanligt), och den här gången attackerar han tidningar som drar ner på storleken på serier, någonting som senare Bill Watterson och Berkeley Breathed också kritiserat. Heja Gray!

Boken innehåller också fyra söndagssidor från Al Capps serie L’il Abner, där det visar sig att Daisy Maes favoritserie heter Sweet Fanny Gooney 🙂

Riktigt lika bra som när serien var som bäst, innan krigsåren, är den inte längre vid den här tidpunkten. Episoderna kan ibland avslutas lite väl abrupt om man jämför med hur långa de kunde vara tidigare och det gör att det blir svårare att anknyta till de människor Annie träffar på vägen, och just att lära känna dessa har varit något av det allra bästa med serien. Men slipstenen dras fortfarande skickligt, och för min del kunde IDW gärna öka utgivningstakten. 15 år återstår av Grays serie, och om de sen kunde ge sig på Leonard Starrs version som varade 21 år vore det fantastiskt!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gasoline Alley 1933-34: 🙂

En liten blänkare bara idag om Frank Kings serie Gasoline Alley där Drawn & Quarterlys återutgivning har kommit med sin sjunde volym och där jag glädjande nog kan meddela att kvalitén är tillbaka efter den föregående volymens longörer. Så förhoppningsvis var det bara en tillfällig blipp, och jag kan se fram mot de kommande volymerna igen. De lär anlända i snigelfart, men ändå 😉

Vad som gör den här volymen bra är att King helt byter fokus: Nu står Skeezix i centrum, och gudskelov inte på grund av de horribelt tråkiga samlingsmanierna vi såg i förra boken utan istället får vi följa honom och hans vänners äventyr. Tänk er Tom Sawyer men i serieformat och utan Saywers lite kletiga sentimentalitet och ni hamnar ungefär rätt. Pojkarna + Trixie, den enda flickan som syns till och hon är en klassisk pojkflicka här som helst hänger med pojkarna och vill göra samma sak som de även om de senare är misstänksamma, hittar ständigt på nya projekt: Renovera en gammal skrotbil, starta en leveransfirma på rullskridskor, ta hand om en uttjänt häst, med mera, med mera.

Serien ger med andra ord en underbar skildring av amerikanskt förortsliv under den stora depressionen (familjen Wallet drabbas inte hårt själva men andra bifigurer har det knepigare), sedd ur några barns synvinkel. Walt själv försöker några gånger vara en kompis som andra till Skeezix, men det blir mest pinsamt när han försöker engagera sin son i lekar han kommer ihåg, medan Skeezix vill göra helt andra saker, som att mecka med nymodigheter som kortvågsradio. Med andra ord, den unga generationen tycker den äldre är mossig medan de senare inte förstår sig på de tidigare 🙂

Och ett litet extra plus för hur King ritar springande tonåringar, med gängliga ben och armar som de inte riktigt vuxit in i ännu; framförallt Trixies löpstil är underbar:

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Vilda västern à la Prins Valiant: Lance

Det är egentligen att göra Warren Tufts serie en otjänst att jämföra den med Prins Valiant (hädanefter PV), inte många serier klarar av en sån jämförelse. Men när det intressanta (men ibland märkbart tydligt skriven av någon som inte har engelska som sitt förstaspråk, och där antagligen autokorrigering ställer till det när den i serien tämligen icke-kriminella Big Fallon konsekvent kallas för Big Felon) förordet gång på gång upprepar att det var Tufts egna målsättning att göra någonting liknande, och när jag själv när jag läste serien utan att ha läst förordet (jag brukar spara dem till sist eftersom de ofta avslöjar alldeles för mycket om handlingen, men det var ingen fara den här gången) också kom att reflektera över hur stora likheter de två serierna har, ja då är det omöjligt att inte nämna det. Och det är väl lika bra att jag innan jag går igenom serien lite noggrannare kan slå fast att Tufts inte behöver skämmas för den jämförelsen. Riktigt lika bra som Fosters mästerverk är det inte, jag återkommer snart till varför, men den högt spända bågen når riktigt långt den här gången 🙂

För egen del var det väldigt länge sedan jag läste någonting av Lance; några enstaka episoder i svartvitt från skilda håll som aldrig satte några spår i minnet. Mina förväntningar inför boken var ändå försiktigt optimistiska; jag visste egentligen inte mycket om serien men den såg snygg ut när jag googlade på den, och Tufts andra västern-serie Casey Ruggles gillar jag, även om det var ett tag sedan jag läste den. Men nu, när jag läst hela serien, har jag förstås en hel hög åsikter som jag tänkte dela med mig! Och jag tror att jag ska göra det i form av korta stycken om olika tankar som slog mig vid läsningen eftersom mina känslor är så pass splittrade; mycket är fantastiskt bra, men det finns också en hel del underliga brister. Hey! Ho! Let’s go!

Färg

Lance var huvudsakligen en serie som enbart publicerades på söndagar, precis som PV, och Tufts utnyttjar möjligheterna som färger ger på ett förträffligt sätt. Solnedgångar, vinterlandskap, och den torra prärien frammanas mer av färgerna än av linjerna. Ibland är kanske Tufts ambitioner större än förmågan, men som sagt gillar jag att han verkligen försöker göra någonting extra av serien.

Svartvitt

Öppna bilden i eget fönster/tab för att se bättre hur lyckade stripparna är. Deras presentation i boken orsakar också min kanske största kritik mot boken som sådan: De svartvita stripparna trycks i för litet format, så jag skulle personligen ha föredragit att de trycktes liggande, tre per sida, istället för sex per sida.

Här kommer ett problem med serien: Trots att den huvudsakligen är en söndagsserie med snitsig färgläggning ser den ändå som allra bäst ut under de fåtal månader då den kompletterades med en dagsstripp i svartvitt. När Tufts jobbar i färg ser jag hur han anstränger sig för att få till det bra och han lyckas ofta, men när jag ser de svartvita stripparna tycker jag det är uppenbart hur mycket säkrare han är i det formatet. De är inte bara grafiskt mer genomgående lyckade, utan också saker som figurteckning, anatomi med mera sitter klockrent i det mindre formatet. Och det sista förtjänar ett eget stycke…

Anatomi

Om man vill ta upp kampen med PV om mest imponerande söndagssida måste allting fungera: Layout, färger, linjeteckning. Och det är inte så sällan som Tufts misslyckas med det sistnämnda; anatomiskt skumma människor syns till då och då, och inte bara i bakgrunden. Som här, där Lances armar ser minst sagt besynnerliga ut:

Det stora söndagsformatet är helt enkelt oförlåtande, så slarv som på bilden ovan syns omedelbart.

Rumpor med mera

Ett förvånande inslag i serien är hur vågad den ibland är, med tanke på att den publicerades i USA på 50-talet. Men Tufts drar sig inte för att skildra verkligheten med allt vad det innebär, inklusive nakna rumpor. Bara manliga sådana, förvisso (om kvinnor ses nakna bakifrån skärs bilden av precis innan de blir alltför vågade), men ändå. Och på samma sätt är inslag som den tortyr Lance och Kit Carson här utsätts för mycket råare och mer obehagliga än det mesta annat i dagstidningsserieväg från den tiden. Och tortyr och skador har effekt; den som utsätts för det i serien studsar inte omedelbart tillbaka. Det finns många episoder där Lance måste räddas av andra eftersom han helt enkelt inte klarar ut situationen själv, också det ett udda inslag i en genre där hjältar oftast klarar allt.

En rumpa till tänker jag bjuda på, men den här gången med mindre lyckat resultat. Jag är ingen hästexpert men nog tycker jag att en del av Tufts hästrumpor ser besynnerliga ut, både från sidan och ibland bakifrån:

Nog är det någonting oroväckande mänskligt över den där ryggtavlan? 😉 Och den där dragonen som svävar även sadeln är också han rätt märklig.

Indianer

I en vilda västern-serie är det nästan oundvikligt att indianer kommer dyka upp. Så även i Lance, och därför vill jag kommentera hur Tufts klarar av det, med tanke på att det är en serie med mer än 50 år på nacken. I det stora hela följer han det klassiska mönstret där indianerna bara är en av alla faror som lurar i vildmarken. De är svåra att förstå sig på, de är mycket statuskänsliga, och de är snara till vrede, och indiankvinnor blir lätt kära i Lance med tragisk följd, precis som väntat. Med andra ord, tyvärr ingenting positivt på den fronten.

Med ett gigantiskt undantag: Historien om Eliza Hackett, maka till Oliver Hackett. Historien är en av de tidigaste och den är nog manusmässigt den mest intressanta och kanske också den allra bästa i hela serien. Makarna Hacketts samliv, indianhövdingen Bull Bears inträde på scenen, och upplösningen överlåter helt på läsaren att förstå vad för känslor som rör sig i huvudpersonernas inre. Den svindlande tanken (för sin tid) att det kanske finns andra sätt att leva och tänka än de i den ”civiliserade” vita världen berörs, och ingen dom faller över Eliza trots hennes mycket otraditionella val. Att episoden också innehåller en av de allra mest lyckade sidorna vad gäller larger-than-life-känsla och en som med sin blandning av elegant teckning och starka känslor skulle platsat i PV gör ju inte historien sämre:

Manus

Generellt är manusen till Lance kompetenta, men jag tror att formatet med en fortlöpande serie egentligen inte passar honom. Han kan skriva riktigt bra och ovanliga historier, som den om Eliza Hackett eller den där vi får följa en vagnkaravan på väg mot Oregon, men en del känns mest som utfyllnad. Serien ska ju fortsätta varje vecka så det finns ingen möjlighet att invänta inspirationen, och då blir det historier som känns mer pliktskyldiga än spännande. Med det sagt är han inte oäven på att berätta rena spänningshistorier utan krusiduller, och även i dem glimtar ibland Tufts mer spännande och personliga touch till. Så jag är nöjd med manusen, men det är frustrerande att han kunde skriva så bra och originella saker som Eliza Hackett-episoden för att sen falla tillbaka i vilda västern-klichéerna. Den ojämnheten i manusen för mig också in på det sista stycket för idag:

Fladdrighet

Jag har redan nämnt att manusen varierar mycket i kvalitet, och att detsamma gäller teckningarna. Men den osäkerhetskänslan gäller också serien som sådan för under de fem åren den fanns byter den utformning och karaktär gång på gång. Förutom den kortlivade dagsstrippversionen har vi också förändringar som kan ses till på sidorna här ovan: Handtextad text. Typsatt text. Text under teckningarna à la PV. Text i pratbubblor (och byte från/till att använda pratbubblor förekommer flera gånger). Och här en av tre söndagssidor där Tufts plötsligt helt överger linjeteckningar och istället målar sidan:


Visst är det roligt med experimentlusta, men i Lance går det till överdrift och det känns istället som om serien har förtvivlat svårt att hitta sin form i en ständig jakt efter den perfekta lösningen. Jag tror att Tufts skulle passat mycket bättre i en annan miljö, där han kunde skapa en berättelse i det format och i det omfång som han just då kände för och som passade för just den berättelsen. Med andra ord, han borde gjort serieböcker istället för en dagstidningsserie, och de skulle ha fått ta den tid de krävde att göra (för att undvika en del slarv i teckningarna). Men det var såklart omöjligt vid den här tiden, och därför får vi nöja oss med en fascinerande och bitvis suverän serie, men också en som får mig att fundera på vad som skulle kunna varit.

Kan köpas bl.a. här: Classic Comics utgåvor kan vara knepiga att beställa från Europa, men Amazon USA (tyvärr inte UK) har den och jag beställde därifrån. Var beredda på att det kan tillkomma tullavgifter+moms numera, men priset har iallafall sjunkit så att det är sisådär 300 SEK mindre än när jag köpte den. Osis för mig, tur för er, för det är en bok som är väl värd att köpa!