Kategoriarkiv: Dagspresserier

Flash Gordon – The Death Planet

Postat den

Årets första gnäll blir det idag, men det är inte så allvarligt menat eftersom jag trots allt hade kul när jag läste; kanske inte på det ursprungligen avsedda sättet, men iallafall 😉

Orsaken till gnället/munterheten: Titan Press senaste bok med Dan Barrys Blixt Gordon-serie, betitlad The Death Planet och innehållandes söndagsserien från 1967-1971. Skälet till att samlingen startar med året 1967 är att det var året då Dan Barry efter att ha varit ansvarig för dagstidningsserien (dvs den svartvita versionen av serien i dagstidningarna) också tog över söndagsversionen från Mac Raboy.

Så boken innehåller ett förord som tar upp hur Barry tillsammans med manusförfattaren Harry Harrison gjorde om serien från Alex Raymonds mer fantasy-inriktade originalversion till en mer modern science fiction-serie. Barry uppdaterade looken så att serien såg mer realistisk ut i den så typiska fotorealistiska stilen man kan se i andra serier som Sy Barrys Fantomen, Leonard Starrs Mary Perkins, med många andra. Harrison i sin tur såg till att serien också blev internt konsekvent, så att exempelvis planeten Mars såg likadan ut från en episod till en annan, till skillnad från de tidigare versionerna där varje ny episod glatt bortsåg från allt som skett dessförinnan.

Och för mig som svag för Barrys Blixt Gordon eftersom jag gillade den som liten när jag läste den i Fantomen låter ju det här mumma: En samling med Barrys serie som är nästan helt ny för mig eftersom söndagsversionen av serien inte var den som publicerades i Fantomen, så det enda jag sett av den här versionen var en kort episod i en av Comics-samlingarna.

Men sen var det det här med datumen… Bisarrt nog envisas Titan med att skriva förord och inkludera långa artiklar om det positiva med Harry Harrison och Dan Barrys samarbete; både i den här boken och de samlingar med dagstidningsversionen  som jag tidigare skrivit om lyfts deras serie fram som höjdpunkten. Så varför får jag aldrig läsa den versionen i så fall?!?

De (hittills) två böckerna med Dan Barrys dagstidningsversion har kommit fram till 1956, så det är fortfarande två år kvar tills dess Harrison blir ansvarig för manuset. Och just manusen är det som svajar i böckerna, förutom de utmärkta tidigaste episoderna när Harvey Kurtzman skrev dessa. Så på dagstidningsversionsfronten är det tji. Och här, när det gäller söndagstidningsversionen av serien, står Harrison bara för manuset till de första episoderna eftersom han sedan hoppade av, medan Barry däremot hoppade av samtidigt som Harrison tog över ansvaret; som framgår av intervjun med hans ”medhjälpare” Bob Fujitani som inleder volymen var det istället denne som tecknade så gott som allting eftersom Barry vid den här tidpunkten istället fokuserade på sitt måleri (med föga framgång verkar det som, och av det jag sett av hans måleri är det inte så konstigt).

Så nej, jag vet fortfarande inte om Harrisons manus verkligen innebar det kvalitetslyft som utlovas eftersom jag fortfarande inte läst något mer substantiellt av honom. Jag vet att han skrev rejält underhållande science fiction i sina bästa stunder, men jag vet fortfarande inte hur hans serieförfattande var.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Master

Förutom då de inledande episoderna i den här boken och de är inte precis lovande. Det är visserligen lite orättvist att läsa en serie avsedd att läsas med en episod / vecka såhär i samlad form eftersom läsningen blir helt annorlunda, men efter att det stått om hur Harrison fick serien att bli konsekvent visar de här serierna upp så många strålande exempel på motsatsen. De första sex episoderna i boken, alla med manus av Harrison, i mycket kort sammanfattning:

  1. Blixt färdas tillsammans med sin vän Pancho till den ödsliga och döda Pluto för att rädda en förlist forskningsexpedition, varpå han upptäcker att en främmande civilisation också är på planeten. De teleporterar honom till sin egen planet, diverse äventyr följer, varpå Zarkov poppar upp som en deus ex machina i sin raket och hämtar hem honom.
  2. En kriminell utomjording som kan förvandla sig till vem som helst jagas av Blixt och dör i jakten.
  3. Pluto utnämns som en möjlig kandidat för att utvinna tungmetaller ifrån, så Blixt far ditt. Väl där har jordborna svårt att röra sig på grund av den stora dragningskraften och det tar dagar att förflytta sig enbart några kilometrar på grund av detta, även när de har hjälp av inbyggda maskiner som minskar dragningskraften något. Men man fortsätter och när man värmer upp marken för att starta gruvorna vaknar diverse elektriska gigantiska monster upp och omöjliggör gruvorna, och alla måste fly för livet tillbaka till hemplaneten.
  4. Blixt hittar en flaskpost i rymden med ett SOS och flyger tillsammans med Dale iväg till en planet som styrs av en ond robot som utplånat sina skapare efter att de överlämnat allt jobb till sina maskiner. Diverse strider mot robotar senare lyckas de fly, tillsammans med de kraschlandade SOS-utsändarna.
  5. Världen går bananer när ett utomjordiskt skepp förbereder ett anfall på Jorden: Människor blir osynliga, gravitationen upphör, växter växer ohämmat. Zarkov lokaliserar maskiner som använts, varpå Blixt konfronterar utomjordingar och får dem att ändra sig. Deras tefat är skadat och de trodde inte att jordborna skulle låta dem stanna och därför hade de istället attackerat.
  6. För att reparera sitt tefat flyger utomjordingarna till Pluto där det finns övergivna bostäder och laboratorium som de kan få utnyttja, och Dale, Blixt och Pancho åker också dit för att studera deras avancerade teknologi. Väl där gör några av utomjordingarna uppror mot sin ledare för att han inte fortsatte attacken mot Jorden, och Blixt och de andra blir övergivna i ödemarken men lyckas smyga tillbaka tack vare sina antigravitationsmaskiner som gör att de kan flyga. De övervinner revoltörerna, tefatet repareras, och utomjordingarna far hem igen.

Ni kanske noterade att hälften av äventyren utspelas på Pluto, och att det är radikalt olika planeter som skildras varje gång?  Eller ni tror kanske att de där övergivna byggnaderna och labben i episod 6 är samma som gruvbyggnationerna i 3.? Icke sa Nicke, inga likheter finns. Och förutom de enorma skillnaderna i hur Pluto skildras har vi underliga detaljer, som hur Pancho (den andra gången gudskelov utan sin mexikanska hatt som han bär i episod 1 men fortfarande med sin ”humoristiskt” brutna engelska accent) i episod 6 undrar hur solen tar sig ut från Pluto, uppenbarligen drabbad av minnesförlust från sitt tidigare besök något år tidigare. Eller hur Blixt i en episod behöver teknologisk hjälp för att ens kunna gå på Pluto för att i nästa kunna röra sig obehindrat på planeten men å andra sidan ha teknologi som gör att man kan flyga. Teknologi som sedan inte ses röken av, enligt principen att huruvida teknologi finns/inte finns helt avgörs av vad som funkar dramaturgiskt just nu.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Pluto

Stackars Pancho har problem med närminnet

Det finns mer att klaga på vad gäller logiken i manusen som den alltid lika tröttsamt klichéartade onde vetenskapsmannen som uppfinner någonting fantastiskt och revolutionerande som istället för att bli snuskigt rik genom att sälja uppfinningen använder den för att stjäla saker, här representerad genom uppfinningen av en materiatransporterare som används för stölder. Med andra ord:

Slarv, slarv, slarv rakt igenom, och den där konsekventa skildringen av solsystemet ser jag inte röken till. Detsamma gäller saker som teknologin där Blixt ibland har raketer där avståndet till Pluto är svårt att övervinna och ibland har varpdrift så att Pluto-trippen tar någon timme. Och självklart kan man när man färdas mellan solsystemets planeter då och då stöta på en ny, dittills okänd dito planet.

Förhoppningsvis är de här slarviga manusen bara ett tecken på att Harrison tappat intresset för serien innan sitt snara avhopp (han slutade mycket snart efter episod 6 ovan), och att hans tidigare manus är bättre. Jag får väl se hur det blir med  det när/om Titan någonsin lyckas ge ut en samling med serier där både Harrison och Barry gör sitt bästa 🙂

PS. Munterheten när jag läste? Den bestod delvis av det bisarra i all propaganda för en serie som inte är den som boken innehåller, men mest av att jag smålog över hur slapp serien var med detaljer, och att den ibland kom svindlande nära känslan jag fick när jag för många år sedan såg de klassiska matiné-äventyren från 30-talet med Buster Crabbe som Flash Gordon på Cinemateket i Stockholm. De fuskade vilt med fortsättningsformatet: En episod kunde sluta med att Blixt föll ner från en klippa mot en säker död, följt av nästa episod där brottningsmatchen på klippkanten repeterades men den här gången med resultatet att Blixt vann och istället kastade ner motståndaren. Jag uppskattade också varje episods rekapitulering av vad som hänt förut som glatt ljög om tidigare händelser och hittade på/strök hej vilt; det enda som var viktigt var att kunna sparka igång den nya episoden så snabbt och lättförståeligt som möjligt! DS.

Harold Gray vs bokbål & äkta män

Postat den

Ärkekonservative Harold Gray var inte precis en vän av censur, inte ens av någonting så vulgärt som serier:

Och inte heller någon anhängare av bokbål sådär i största allmänhet:

”Hitler’s helpers!” får nog betraktas som en ganska grov förolämpning, bara 5 år efter andra världskriget…

Båda bilderna från den senaste Little Orphan Annie-samlingen som även om serien inte är riktigt lika bra som de bästa åren på 30-talet fortfarande fortsätter att suga in mig i de långa och noggrant berättade historierna. Och herre min je vad många irriterande äkta män det finns i Grays serier! Annie träffar på en hårresande mängd makar som antingen är alltför lata och självgoda för att bidra med en cent till sina fattiga familjer eller som är regelrätta hustrumisshandlare. Bara i den här samlingen finns tre praktexemplar:

  • Jeb Jitters, en latmask som inte jobbat på många år med diverse olika undanflykter som ett ont knä (som inte hindrar honom från att dansa) medan hans hustru Flossie sliter hårt för de båda på deras lilla bondgård.
  • Dan Drift som likaså undvikit att jobba eftersom han hela tiden väntar på det stora lyftet, det där triviala men välbetalda jobbet som han känner att han förtjänar. Vilket han absolut inte gör; det enda vi vet om hans tidigare arbetshistoria är att hans inkompetens förorsakade hans svågers företag att konkursa. Hans fru Daisy däremot jobbar heltid och tar dessutom hand om deras åtta barn; den äldsta är åtta år så Daisy är när Annie flyttar in hos dem mycket sliten.
  • Kapten Krok (!), förnamn Johnny, som lämnar sin hustru Lena att dö när hon är sjuk men som snabbt återvänder för att sno åt sig pengarna när Lena  (med Annies hjälp, såklart) överlever och öppnar en framgångsrik restaurang.

Annie genomskådar dem alla men vad gäller de två första männen utan några egentliga tecken på framsteg; de är fortfarande lika lata men som Annie (och läsaren) konstaterar är de åtminstone vänliga och till deras försvar tar de utan att tveka hand om föräldralösa Annie när hon flyttar in hos dem. Fast det är klart, det är fortfarande fruarna som får se till att det kommer mat på bordet…

Den hustrumisshandlande Kapten Krok däremot går det mindre bra för, och i sann Gray-anda dör han givetvis en gruvlig död då han faller på eget grepp. Jag skulle nog tro att det dör väl så många skurkar i Little Orphan Annie som någonsin i Dick Tracy, och helt klart anser Gray att dödsstraff är fullständigt nödvändigt. Eller lite vigilante-rättvisa, om polisen inte kan sätta dit dem.

Och sist en liten utvikning till 🙂 Gray är inte en naturligt skicklig tecknare men han utnyttjar verkligen sina resurser maximalt. I den här boken är min grafiska favorit familjen Drift med de åtta barnen: Alla döttrar och alla med exakt samma extremt lätt-tecknade och omisskännliga frisyr. Varje gång en hop av systrarna är med i serien kan jag inte låta bli att le åt dem och hur Gray tecknar taggbuskarna:

När vi lämnar familjen finns det 11 systrar och jag kan inte låta bli att tycka synd om Daisy Drift

Flash Gordon – The Lost Continent

Postat den

flash-gordon-the-lost-continent-cover

Jag undrar hur många versioner av Blixt Gordon (jag föredrar det svenska namnet så så får det bli) jag har läst under åren: Alex Raymonds original (finfina teckningar, uselt manus); Austin Briggs menlösa(re) version efter att Raymond lämnat serien; diverse äldre serietidningsversioner av mycket varierande kvalité (med Al Williamsons som höjdpunkt); diverse nyare serietidningsversioner, likaså med varierande resultat (från bottenlöst uselt till inte alls dum komedi). Men för min egen del är det en annan version som känns som den ”riktiga” Blixt Gordon: Dan Barrys dagstidningsversion.

Det beror såklart på att jag läste serien som liten, i Fantomen, och sen också i några enstaka nummer av Blixt Gordons egen tidning, och där var det Barry för hela slanten. Men det är inte bara nostalgiska orsaker: Jag läste en del av Raymond som liten också (bland annat i Comics, den fantastiska antologi-serien som verkligen fick upp mina ögon för serier av alla de slag), men hans version var inte alls lika lockande som Barrys. Jag skulle säga att huvudorsaken är manuset: Jag har alltid gillat science fiction, och förutom Barrys serier har den aspekten på Blixt Gordon aldrig varit speciellt viktig i de andra versionerna som snarare varit förklädd fantasy / space opera av det mest ålderdomliga slaget. Så jag är verkligen glad att bland alla andra samlingar av dagstidningsserier har också Dan Barrys serie plockats upp av ett förlag, närmare bestämt Titan Books, där den andra samlingen med namnet The Lost Continent just givits ut.

Här finns många serier jag känner igen från när jag var liten, inklusive en del som jag inte tänkt på sedan jag läste dem, och det är trevligt att återse dem. Men jag kan också säga att det som bjuds i den här boken objektivt sett inte är av högsta kvalité: Barrys teckningar är ofta fina, ett bra exempel på teckningar i samma realistiska stil som exempelvis brodern Sy Barry.

Oh, vargar i rymden; coolt!

Oh, vargar i rymden; coolt!

Men återigen är Akilleshälen för Blixt Gordon manusen. Här är de skrivna av temporära författare och ibland i dag okända personer, och det märks att det inte är samma hand bakom dem; alltför ofta kan en episod helt motsäga det som hände i en tidigare, utan förklaring, och tonfallet i episoderna varierar kraftigt. I den förra samlingen med de första åren av serien var det bättre, när Harvey Kurtzman skrev serien; hans mycket typiska manus filtrerade genom Barrys helt annorlunda sätt att göra och se på serier och science fiction gjorde att serien då var en väldigt lyckad blandning av science fiction, humor och fantasy.

Här är det betydligt mer av rent slarvig science fiction där det oftast verkar som om författaren inte brytt sig så värst mycket om någonting, egentligen. Det påpekas också i förordet att det är si och så med fysikkunskaperna hos författarna och jag kan bara instämma: Jag kan överse med en hel del men här blir det löjeväckande fel alldeles för ofta :-/

Undantag finns dock, även här, och personligen tycker jag att den mest lyckade episoden är den hundra procent allvarliga Swamp Girl där huvudpersonen för en gångs skull är Zarkov och hans liv innan han träffade Blixt Gordon. Plötsligt blir personerna riktiga istället för klichéer, även om Zara (Zarkovs dotter) liksom de flesta andra kvinnor i boken är väl endimensionell och givetvis omedelbart blir förälskad i Blixt. Men ett plus för upplösningen av den delen av handlingen som behandlas på ett kortfattat men oväntat moget sätt 🙂

Andra episoder som är kul att läsa är det mer för detaljernas skull, som Circea med en beboppande Blixt där framförallt posen i mittrutan uppskattas:

flash-gordon-bebop

Eller, som sagt, när bifigurerna tillfälligt tar över serien; här en sammanbiten Dale Arden som i och med att Blixt är på en annan planet själv blir inblandad i en kurvstrid (tydligen det svenska ordet för engelska dogfight; ett nytt ord för mig men jag litar på Wikipedia!) över Mars:

flash-gordon-dale-in-action

Notera dock att självklart är det även här indirekt Blixt Gordon som löser situationen eftersom Dale i nästa stripp ”bara” imiterar någonting som han tidigare gjort; kvinnoskildringarna är som sagt inte någonting att hurra över, och det är bara Zarkov som ibland får iträda sig hjälterollen helt på egna bedrifter.

Det här är en mycket ojämn samling, precis som Blixt Gordon-serien i allmänhet. Jag är själv väldigt glad över den, både för att det är en serie som förtjänar att ges ut igen, skavankerna under de här åren till trots, men också för att jag varit svag för den ända sedan jag var liten. Mycket läsning för pengarna är det också med hela tre års serier så det kan jag inte klaga på. Däremot bör jag nämna att trycket inte alltid är det bästa: Ofta ser det bra ut men ibland märks det att det saknats bra förlagor och då flyter linjerna ihop alternativt försvinner helt. Så räkna inte med en invändningsfri läsning, vare sig vad gäller teckningar, manus eller presentation, men rätt kul är det allt!

När serievärlden vändes upp och ner men ingen märkte det

Postat den

Andra världskriget är slut, och lilla föräldralösa Annie är tillbaka i gamla gängor igen. Dvs, Daddy Warbucks dyker upp/försvinner med jämna mellanrum, varpå Annie får klara sig själv igen och tampas med korrupta politiker, småsinta borgarbrackor, och kommunistiska agenter, nu när kalla kriget är i upptågande. Riktigt lika bra som de bästa åren under 30-talet är det inte men definitivt roligare än krigsåren, här i den trettonde samlingen av serien som nu kommit ut på förlaget IDW, med serier från 1947-48.

Tre längre episoder erbjuds:

Den första en bitvis självbiografisk historia om serieskaparen Tik Tok, självutnämnd som världens bästa serietecknare, och hans serie Little Widget the Waif, en föräldralös flicka som måste klara sig själv i en hård värld. Intressant men lite tunt manus är det allt, fast det är intressant att se hur Harold Gray driver med sig själv (mer eller mindre…).

Den andra är den klart bästa, en lång historia där Annie börjar nysta i en tilltrasslad historia med huvudpersonerna Jerry Gaws, en totalt korrupt lokalpolitiker med ett mörkt förflutet (och för den delen nutid) och Joe Christmas, en till av Grays Jesus-varianter (notera initialerna), med gästspel av bland andra Mr Am (dvs Gud). Gray är suverän på att skildra människorna i små samhällen som det här och hur de reagerar på sådana som Gaws och Christmas (spoiler: de gillar inte Christmas men älskar Gaws).

Den tredje är en agenthistoria där det mest intressanta är några av bipersonerna; huvudhandlingen är mer som de där tråkiga andra världskriget-episoderna.

Summa summarum, en fortsatt underhållande serie som jag alltid blir glad när jag får syn på en ny del av. Men sen har vi det där som gör den här samlingen så speciell…

I det tämligen långa förordet av Jeet Heer står det om självporträttet i Tik Tok, och om redaktörer och läsares reaktioner på de rikliga inslagen av våld och politik i Grays serie. Intressant läsning, förvisso, och det finns mycket man kan säga om Grays idéer om politik, barnarbete, fackföreningar och skatter. Vad som helt saknas, vilket gör mig smått misstänksam om huruvida Heer ens har läst alla seriestripparna i boken, är några ord om vad jag tycker är det mest överraskande med just den här samlingen: Ögonen.

Det börjar med några strippar där det ibland ser ut som om Annie faktiskt har en iris (eller pupill, beroende på hur man ser det); mycket svagt antydd och bara i några rutor, men dock. Så fortsätter det någon månad eller två: Annie (och de andra) har ibland skuggan av en iris, ibland inte. Mycket frustrerande eftersom jag inte blev klok på om Gray verkligen menade att byta stil eller om det var någonting annat. Men så är det inte längre någon tvekan; ögonen har nu helt klart förlorat sin karaktäristiska tomhet:

little-orphan-annie-pupiller-en-masse

Förutom ögonen kan man också konstatera att debatten om ”mjuka” kontra ”hårda” lärdomar i skolan inte precis är ny

Och i ungefär ett halvår ser seriens ögon ut som ovan: Rätt udda irisar är det, där Annie hela tiden ser ut som om hon himlar med ögonen och som om hon inte egentligen fokuserar på någonting särskilt, och när även andra personer har liknande ögon så blir känslan smått bisarr, som om ingen någonsin egentligen menar vad de säger, och som om alla tittar på saker och ting ur ögonvrån, sådär på en höft.

Men sen, mot slutet av 1947, försvinner irisarna abrupt. Från en dag till en annan är de borta, och det är nog lika gott tycker jag. En i klassisk mening skicklig tecknare har Gray aldrig varit; han är en mycket effektiv berättare i bilder men ingen stor illustratör. Och nu kan jag också säga att ögon gör han nog bäst i att inte försöka sig på 🙂

Men som sagt, om det här står det ingenting i boken, trots att de tomma ögonen är en så utmärkande del av Annie att de till och med gett namnet på en typ av cancer där celler får samma ”tomma” utseende. Mycket besynnerligt! Var det ett tillfälligt experiment som misslyckades? Har någon smugit in på tryckeriet av boken och ritat dit irisarna själv, som ett practical joke? Vad hände egentligen de där månaderna under 1947?!?

Prins Valiant 1963-1964

Postat den

Idag hade jag egentligen tänkt skriva några ord om The Unavailable Carl Barks, en bok som samlar de av Barks icke-Disney-serier som inte ingår i The Carl Barks Big Book of Barney Bear som kom ut häromåret. Men det visade sig att print-on-demand-processen delvis hade misslyckats med min kopia som därför hade färger som inte höll sig inom linjerna som de skulle, och efter mailväxling med redaktören & Amazon väntar jag nu på ett ersättningsexemplar från Amazon -> det får bli någonting annat jag skriver om.

prins-valiant-cidwic

Allvar

Och eftersom den senaste Prins Valiant-samlingen från Fantagraphics, närmare bestämt nr 14 som täcker åren 1963-1964, också fanns med i samma Amazon-paket får det bli den. För jag skriver så gärna några ord om serien; den är och har i princip alltid varit en av mina absoluta favoriter.

Så, vad händer med prinsen och hans familj under den här tiden, mer än 25 år efter seriens början?

Well, livet rullar på som vanligt skulle jag säga. Dvs vanligt för serien: England utsätts för ett invasionsförsök av saxaren Hengist, Thule för ett dito av en galen viking, Gawain charmar damer, Mordred intrigerar, och Valiant & Aletas äldste son Arn fortsätter att växa upp. Och, givetvis, högvis med romantik; jag skulle säga att serien består av lika delar action, vardagshumor och kärlek, någonting som ibland glöms bort när serien beskrivs som en ren äventyrsserie.

prins-valiant-action

Action

Så manusmässigt känner jag igen mig. Det här är inte toppåren av serien; jag skulle nog säga att de infaller runt slutet av 40-talet när Aleta intar scenen på riktigt, och både romantiken och humorn blommar ut för fullt. Men mycket underhållande är det, och Fosters växlingar mellan månader av allvar följda av månader med lättsamhet gör att det aldrig känns repetitivt eller tråkigt att läsa flera år av en dagstidningsserie i en följd. Sen hjälper det också att serien är skriven som om det är en sagoförtäljare som berättar historien för läsaren; de (små) upprepningar som då och då syns till för att hjälpa en läsare som missat något/några avsnitt i tidningen och som kan kännas lite irriterande i många andra serier känns här aldrig som ett problem eftersom det mest känns som det klassiska stildraget för muntligt berättande med återkommande repetitioner. Dessutom har Foster en finurlig berättarstil som gör att till och med textplattor som återberättar vad som hänt den senaste tiden är underhållande att läsa; de är aldrig bara där för att ge rena fakta utan har alltid instuckna satser som är avsedda att roa läsaren.

prins-valiant-synopsis

Synopsis, men med finess!

Och sen har vi teckningarna som är det som alltid hyllas när det gäller Foster, och visst är även de magnifika (men jag vill verkligen slå ett slag för manusförfattaren Foster; på grund av de iögonfallande illustrationerna är det lätt att missa hur bra manus han skrev): Oavsett vilken stämning som råder på sidan så kastar sig Foster oförväget in i situationen, och han är lika bra på att teckna en hord blodtörstiga vikingar som kastar sig i striden som de grimaser Aleta gör när hennes hår behöver redas ut efter att hon varit ute äventyr i skogen utan att kunna bada på några månader.

Faktum är att sidorna svämmar över av skildringar som egentligen inga andra serietecknare vågar sig på eftersom det som skildras skulle vara för svårt att få till på ett bra sätt. För att inte tala om hur lekande lätt han fyller sidorna med detaljer; inte så att det ser plottrigt ut och överarbetat, utan istället så att det ser ut som om han fångar en realistisk bild av en vardag, inklusive allt som pågår i bakgrunden utan att det har någonting med huvudhandlingen att göra. Hans värld är inte scenen på en teater/film där bara det viktigaste finns med, som ofta är fallet med serier, utan det vi ser är istället scener där våra huvudpersoner har fångats på bild mitt i en värld som rusar på även utan dem. Som följande exempel (liksom de övriga tagna från just bok 14), en liten ruta från sidan 19:e januari 1964, där huvudpersonerna är Aleta + en oönskad uppvaktare, men i bakgrunden ser vi ett par som studerar nyanlända gäster på borggården, några ungdomar som verkar intresserade av vad Aleta + Brecey gör, ett som det ser ut äkta par i livlig diskussion medan de går uppför trappan, en trubadur, någon som upptäckt en vän i en annan grupp, osv, osv. Och det här är ingen ”paradruta” utan bara en högst vanlig ruta i en högst vanlig sida i Prins Valiant-serien. Notera också att alla människor har individuella utseenden, också ett kännetecken för serien:

prins-valiant-minipanorama

Jo, jag är som nog märks löjligt förtjust i den här serien som jag tycker förtjänar en stor läsekrets; sitt rykte till trots är den inte det allra minsta stel eller torr, och de ibland storslagna äventyren är inte allt som serien har att erbjuda, långt därifrån. Just den här volymen har också ett ovanligt trevligt och långt förord om alla serieskapare som har ”lånat” teckningar från Foster, alltifrån välkända exempel som Jack Kirbys The Demon till andra för mig nya, som några av Frank Frazettas illustrationer och Joe Kuberts Tarzan-serier. Roligt att se, framförallt hur varierande tecknarnas personliga stil är men att de trots det kan använda sig av Fosters bildlösningar / teckningar. Stort plus till förordet också för att det helt saknar inslag av självgodhet över att andra tecknare minsann lånade från Foster utan istället är helt för det; att som tecknare (eller för den delen, oavsett vad man jobbar med) inspireras och ibland kopiera andra är ett fantastiskt sätt att lära sig 🙂

prins-valiant-sy-barry

Fantomen-tecknaren Sy Barry har också läst Prins Valiant

Bloom County Episode XI: A New Hope

Postat den

bloom-county-a-new-hope-cover

Ja, invånarna i Bloom County är lika nördiga som någonsin förut, som synes; att serien var nedlagd under många år innan Berkeley Breathed började teckna den igen för ungefär ett år sedan har inte ändrat på det. Och premiären för nystarten kändes också väldigt mycket som Bloom County:

bloom-county-nystart

Varför Breathed tog upp serien igen berättar han om i ett ovanligt läsvärt och seriöst förord: Det var Harper Lee och hennes död förra året som fick honom att inse att han ville göra det, men den här gången utan att behöva anpassa sig till vad amerikanska tidningsredaktörer tycker är passande eller inte. Så därför publiceras serien nu på Breatheds Facebook-sida, utan redaktionellt inflytande; det märks inte så mycket (det är med andra ord inga orgier i snusk, svordomar eller våld) men här och där finns strippar som nog skulle varit svåra att få publicerade annars, speciellt med tanke på att det om något är ett känsligare klimat idag med rädsla för att göra fel eller stöta sig med någon som tidningarna arbetar i.

Jag har följt serien själv sedan nystarten men har nog missat någon stripp här och där, så att förlaget IDW gett ut en samling med den får 👍 av mig. Men tyvärr är den fysiska utgåvan inte felfri: Formatet är stort och generöst vilket jag uppskattar (och, misstänker jag, Breathed också eftersom han var en av förespråkarna för mer utrymme i tidningarna för serier), men trycket är si och så. Problemet är liknande det jag skrivit om några gånger alldeles nyligen, dvs att linjerna inte är helt skarpa. Det är inte alltför farligt men synd ändå :-/

Fast den här gången känner jag mig inte alltför nedslagen på grund av några tryckproblem: Bloom County är i sina bästa stunder en alldeles fantastisk serie, och att vi nu, ett år med en sådan nedslående politisk bakgrund , återigen får läsa nya episoder av den är närmast mirakulöst. Den har (hittills) inte nått upp till de allra högsta punkterna från den gamla tiden; framförallt saknar jag de längre historierna där det absurda kunde blomma ut, och inte heller de politiska inslagen har varit helt klockrena. Kanske beror det på att politiken i USA för närvarande är så absurd att den är svår att driva med, och tills dess får vi (så gärna så!) nöja oss med gamla goda Opus:

bloom-county-never-change

Gasoline Alley 1931-32: ☹️

Postat den

Ok, en återkoppling till, och en tråkig sådan: Frank Kings serie Gasoline Alley. Jag har berömt den många gånger förut, som de utmärkta söndagssidorna och till och med de allra tidigaste stripparna/serierutorna; visserligen var de allra äldsta lite sega, men det kändes ändå inte jobbigt att läsa dem.

Men nu har jag till slut läst den sjätte och hittills sista samlingen av dagstidningsserien från Drawn & Quarterly som täcker åren 1931-32, och bitvis var det extremt svårt att komma igenom den. Faktum är att jag har svårt att komma på ett lika snabbt (åtminstone för mig som läser serien två år åt gången i böckerna) fall i kvalitet när det gäller en dagstidningsserie.

Det är inte teckningarna som fortfarande är finfina och där det är roligt att se hur King då och då provar helt andra tekniker för att teckna, som det känns bara för att det är roligt. Det är inte heller i skildringen av det vardagliga livet som är det kanske allra bästa med serien, med episoder som de om grannpojken Emil, en storväxt buffel men med en mer komplicerad personlighet än bara att vara en bråkstake.

Det är istället de alldeles #€%&£$∞§ långa episoderna där absolut ingenting av intresse händer och där King bara rapar upp data i stripp efter stripp. Som exempel:

  • Oändligt långa sekvenser där Skeezix samlar på någonting nytt, som exempelvis poststämplar med ”roliga” postkontorsnamn. Stripparna består bokstavligen av Skeezix som får (eller ibland, någon av hans kompisar får) poststämplar med namn, vilket de berättar. Och det händer ingenting mer! Ibland avbrutet med uppmaningar till läsaren att antingen skicka poststämplar, tipsa om roliga stämplar, osv. Gah!

Gasoline Alley - postmarks

  • Familjen åker på bilsemester i USA, varpå flera månader av strippar enbart består av skildringar av olika platser i USA, utan någon underliggande historia som involverar huvudpersonerna. Raffinaderier, paradgator, gamla fort, osv i all oändlighet.
  • En likartad episod där man istället reser till Europa.
  • Vill du läsa 3 månader av seriestrippar om George Washington som alla består av 1. en lång textruta med en beskrivning av något ur GWs liv, 2. en teckning av någonting (ett hus, ett träd, ett möte, …) som anknyter till textrutan, och 3. en teckning av Walt och/eller Skeezix placerade i GWs tid tillsammans med GW, där Walt/Skeezix kommenterar? I så fall är den här samlingen någonting för dig!

Gasoline Alley - George Washington

Visst är det lite orättvist av mig att kritisera serien när jag nu läser den på ett sätt som den aldrig var avsedd för, dvs flera år åt gången, men å andra sidan är det ju just en sådan samling jag kritiserar; de här sekvenserna kanske fungerade bättre när man bara kunde läsa en / dag, men för mig som läsare av den här samlingen är det ärligt talat något gudsigförbarme trist.

Förhoppningsvis var det här en övergående fas i seriens historia; jag känner igen greppen med saker som Skeezix samlande från andra serier som då och då försökte engagera läsekretsen aktivt på olika sätt (Knallhatten gjorde det senare med tävlingar där läsarna skulle exempelvis skicka in foton, och även Blondie, Karl-Alfred och andra gjorde liknande saker), men tyvärr kändes försöken här så mycket tristare. Hur som helst är den här samlingen huvudsakligen en seg och långtråkig läsning, med några små ljusglimtar här och där som nästan gör läsningen sämre eftersom de påminner mig om hur serien var när den var som bäst.

Så kan det gå!