Little Joe

Harold Grays Little Orphan Annie har långsamt blivit en av mina favoritserier efter att IDW börjat ge ut samlingar av den ändå från dess start 1924. Bäst var den nog på 30-talet, men nu när IDWs böcker nått fram till 50-talet är den fortfarande fantastiskt underhållande. När det gäller böcker med gamla dagstidningsserier finns det nog inget förlag som ger ut bättre utgåvor än det lilla förlaget Sunday Press (som förresten nyligen börjat samarbeta med just IDW om distribution mm); de ger inte ut många böcker, men när de gör det är det så gott som alltid intressant. Därför var det ett givet köpt för mig när Sunday Press senaste bok kom ut nu i april: Little Joe, en westernserie som officiellt gjordes av olika bröder Le ffingwell, kusiner till Harold Gray och som också tidvis varit assistenter på Little Orphan Annie, men där enligt seriehistoriker Harold Gray från 1936-1942 var den som egentligen låg bakom det mesta (exakta datum går inte att säga, och allt tyder på att Grays inblandning nog börjat tidigare än så).

Först och främst lite bakgrundsinformation: Little Joe publicerades enbart på söndagar i helsidesformat i färg och det är så den också publiceras i boken. Boken innehåller inte alla sidor från Grays år utan ett urval. Jag måste erkänna att i början så tyckte jag det var irriterande eftersom det verkade som om jag bara fick läsa en sida ur en längre historia, men när jag kikade på datum för de inkluderade sidorna blev det uppenbart att serien ofta helt glatt utgår ifrån att läsaren är väl medveten om western-klichéer och att en enstaka sida därför mycket väl kan börja mitt i till exempel ett bankrån där läsaren får fylla i detaljer som vad som hänt innan / händer efteråt. Ett ovanligt grepp, men det fungerar riktigt bra när man väl kommer in i läsningen 🙂

Sen finns det också längre episoder, och jag tycker nog att de är det bästa i boken. Jag tycker Grays humor fortfarande är kul, 80 år senare, men det är när han får chansen att berätta längre melodramer som han verkligen excellerar. Det är nog här som det blir mest tydligt att Gray var den som låg bakom serierna: ”Onda” människor dör i parti och minut, ofta med Utah (en äldre man som lever tillsammans med Joe och hans mamma) som den som ser till att skipa rättvisa enligt sitt eget huvud snarare än enligt lagens trots att han är sheriff, men även Joe och andra ”goda” bidrar. Dödstalen här är klart högre än i Annie vilket passar ihop med att serien ändå är en western med en mer rå anda, men även med det i åtanke är en del av våldet rejält otrevligt, inklusive tortyr. Politiker är oftast onda, hårt arbete är sin egen belåning, och är man bara ärlig och obönhörlig när man vet att man har rätt löser det mesta sig.

Med andra ord, en sensmoral som serien delar med Annie, och precis som när det gäller den serien är jag smått förvånad över att jag tycker så pass bra om serien trots att så mycket av den (mycket tydliga) moralen är svår att hålla med om. Men Gray är som alltid bra på att spinna en underhållande historia, och sen finns det också gott om inslag som är mycket mer sympatiska. Här i Little Joe visar det sig i exempelvis i skildringen av etniska grupper, som mexikanare och indianer. Det kryllar av klichéer och fördomar, men det märks ändå att Gray är helt övertygad om att i grunden är vi alla människor, och goda/smarta/elaka/korkade personer finns överallt.

Teckningarna är lite öppnare än de i Annie, men nog ser det ut som om Gray hållit i pennan, fast eftersom bröderna Leffingwell också jobbat på Grays mer berömda serie är det ju inte konstigt att serierna påminner om varandra. Bäst bland teckningarna: Alla charmiga och ibland mycket underliga björnar som dyker upp på sidorna!

Att Little Joe försjunkit i glömska sen serien upphörde är egentligen inte så konstigt. Jag gillar det jag läser här, men jag är också som sagt ett stort fan av Grays Little Orphan Annie så att läsa en serie som påminner om den är ett rent nöje. Men för de allra flesta är det en mycket bättre idé att läsa Grays mer berömda serie istället för den här, en bok som uppenbart är inriktad på just sådana som jag. Fast det är klart, jag är ju ett så stort fan att jag allra helst hade sett en boken med alla sidorna från de år där det är som mest tydligt att Gray jobbade med serien 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Klassiker-uppföljning: Prins Valiant

Efter att ha skrivit om hur utgivningen av Little Orphan Annie fortlöper är det väl lika bra att göra samma sak med en annan och ännu mer klassisk serie: Prins Valiant. Fantagraphics knegar på och har nu gett ut tjugo inbundna volymer, och nu återstår bara två till innan de har kommit fram till det år då deras tidigare utgivning gav upp; det ska bli spännande att se om de tänker fortsätta utgivningen med senare år av serien den här gången.

Men om det blir spännande med utgivningsplanerna med tanke på hur få samlingar av så pass sena äventyrsserier det finns (vi kommer vara framme vid 1980 då), så kan jag tyvärr inte säga samma sak om serierna som sådana. För nu, 4-5 år efter att John Collen Murphy tog över det huvudsakliga tecknaransvaret efter Hal Foster, märks det alltför tydligt att Murphy på intet sätt var uppgiften mäktig. Innan jag grottar ner mig mera i hans teckningar kan jag säga att manuset inte heller är lika bra som tidigare, och det ansvaret vilar så vitt jag vet på Foster som vid den här tiden fortfarande skrev serien. Då och då lyser det till av Fosterismer, som hans torra humor och känsla för kärleksrelationer, men episoderna får aldrig tid att andas, och när Arn har huvudrollen blir det direkt tråkigt; han är ingen lyckad karaktär som (halv)vuxen och oavsett vem som skriver om honom framstår han som en könlös B-version av sin far :-/

Fast manuset är ändå småtrevligt för ett Prins Valiant-fan, vilket inte kan sägas om teckningarna. Jag låter hård med tanke på hur aktad Murphy ändå är (han utnämndes till exempel sex gånger till årets bästa äventyrsserieskapare i USA för Prins Valiant) men jag tycker helt ärligt att det ser bedrövligt ut i den här boken. Problemet är inte det att Foster och Murphy är så i grunden olika tecknare, där Foster står för en klassisk illustrationstradition medan Murphy istället började som en hyperrealistiker à la Raymonds Rip Kirby eller senare efterföljare som Leonard Starr, Sy Barry och Stan Drake, för det finns ingen orsak till att en stil som Murphys i Big Ben Bolt inte skulle kunnat fungera i Prins Valiant.

Problemet är istället att Murphy anstränger sig att teckna i en stil som inte passar honom och att detta gör att resultatet blir uselt. Ta en så elementär sak som att få personer att se likadana ut i ruta efter ruta, någonting som Murphy har enorma problem med efter ansiktena varierar så mycket. Förutom igenkänningen av personer finns flera problem, som en sak som Foster excellerade i och som är mycket viktigt framförallt när det gäller de tidigare nämnda komiska inslagen: Ansiktsuttryck som ger uttryck för känslor som är lite mer komplicerade än de allra vanligaste. Ta den här rutan som exempel, där Valiant måste utföra ett jobb som är under hans värdighet:

Murphy är generellt sett inte bra på ansikten, och det märks också när han ska teckna ett typiskt inslag i serien, nämligen det där en ny karaktär introduceras medelst ett porträtt inklusive en kortare beskrivning av personen. Här är presentationen från boken av Bella Grossi:

Bilden är helt platt, med ett ansikte som är mer av en karikatyr än ett porträtt med den röda näsan och mustascher som ser ditklottrade ut i efterhand. Att Grossi är tänkt att framstå som en mycket hotfull person märks inte alls.

En annan sak som syns i bilden ovan av Grossi är också att Murphys stil här har en mycket lösare linje, närmast krafsig enligt mig, och det passar inte heller vare sig Murphy eller serien. Det resulterar i bilder som ser ofärdiga ut, som om det har slarvats med tuschningen, och ibland blir det ofrivilligt komiskt som här, när det är mycket oklart om Murphy har försökt antyda skuggor med sina streck eller om Valiant har en fascinerande behåring på bröstet:

Det får nog räcka med de här exemplen. Det är detaljklagomål, men faktum är att serien ser oaptitlig ut rakt igenom. Jag var inte så förtjust i Murphy i början, men nu efter en tid ser det mycket sämre ut. Så för min plånboks skull är det tveksamt om jag egentligen vill att Fantagraphics ska fortsätta med utgivningen längre än så här; Murphy tecknade serien lika länge som Foster, och ett femtontal ytterligare böcker av den här kvalitén behöver jag inte. Jag skulle förstås kunna låta bli att köpa dem, men även om jag inte är en samlare som måste ha en komplett utgåva bara för att jag har tidigare exemplar i en svit så är Prins Valiant en av alla mina största favoriter, så att medvetet avstå från att skaffa dem blir nog omöjligt…

Kan köpas bl.a. här, om du av någon anledning får lust att köpa den:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Klassiker-uppföljning: Little Orphan Annie

Vintern är nästan här, och det innebär att förlaget IDW ger ut sin årliga samling av Little Orphan Annie, Harold Grays ärkeklassiska och ärkekonservativa serie om den aldrig misströstande, alltid redo att hugga i varhelst någon behöver hjälp föräldralösa Annie. Boken innehåller den här gången serier från åren 1951-53 så äntligen är alla inslag i handlingen av rester från andra världskriget borta; de var alltid de svagaste delarna i krigsårens serier. Men det betyder å andra sidan att det kalla kriget blommat upp på allvar, så istället för lömska nazister/japaner är det här kommunister som är Daddy Warbucks huvudmotståndare och det är inte mycket roligare det…

Lyckligtvis är Warbucks med ovanligt lite den här gången; cirka 35 sidor av knappt 300 står han för huvudrollen när han först räddar Annie ur en knipa och sen strider om kontrollen av en strategiskt belägen ö med kommunister, men det klarar man lätt av med en atombomb eller två 😉 Och faktiskt resulterar hans agerande den här gången i att vi får se en mycket lyckad karaktär i och med den kommunistiske general som också befinner sig på ön; alltid något!

Huvudparten av boken är alltså som vanligt Annies när hon flyttar från ort till ort och där möter diverse udda existenser. Med undantag för en fantasieggande episod i början där serien blir snudd på metafysisk och som utspelar sig på en sophög utanför en större stad är det småstäder som gäller den här gången. Att läsa Little Orphan Annie känns som att vara med när Gray tar fram sin kortlek av beprövade inslag som hjältemodiga journalister / korrupta män / fattiga men hårt slitande familjer / våldsamma kriminella, blandar, och sen ger. Personligheterna varierar, som att de där hårt slitande familjerna kan bestå av en eller två föräldrar, eller att någon av dem (nästan alltid fadern) inte är någon värst duktig/flitig arbetare även om hen vill väl, men nog är det allt som oftast repetitioner på teman vi redan sett. Fast sen är ju Gray så fördömt skicklig på att utnyttja sina kort, och förutom vissa episoder med Warbucks är det aldrig det minsta tråkigt.

Sen finns det hela tiden små detaljer som gör att jag älskar serien. Som teckningarna med alla de begränsningar de har. Gray är långtifrån en klassiskt skicklig tecknare, men hans stil är perfekt för serien, och han är aldrig rädd för att ge sig på svåra scener. Bland de teckningar som jag den här gången fastande för finns de mycket mörka stripparna från den nämnda inledande episoden och hur Annies hår ser ut när det är blött. Andra detaljer jag uppskattar är hur tydligt det är att Gray var en fan av seriemediet. Jag har förut nämnt hans hårda kritik av bokbålen med serietidningar (de flesta dagstidningsserieskapare såg serietidningar som någonting vulgärt och barnsligt, så Grays stöd var ovanligt), och den här gången attackerar han tidningar som drar ner på storleken på serier, någonting som senare Bill Watterson och Berkeley Breathed också kritiserat. Heja Gray!

Boken innehåller också fyra söndagssidor från Al Capps serie L’il Abner, där det visar sig att Daisy Maes favoritserie heter Sweet Fanny Gooney 🙂

Riktigt lika bra som när serien var som bäst, innan krigsåren, är den inte längre vid den här tidpunkten. Episoderna kan ibland avslutas lite väl abrupt om man jämför med hur långa de kunde vara tidigare och det gör att det blir svårare att anknyta till de människor Annie träffar på vägen, och just att lära känna dessa har varit något av det allra bästa med serien. Men slipstenen dras fortfarande skickligt, och för min del kunde IDW gärna öka utgivningstakten. 15 år återstår av Grays serie, och om de sen kunde ge sig på Leonard Starrs version som varade 21 år vore det fantastiskt!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gasoline Alley 1933-34: 🙂

En liten blänkare bara idag om Frank Kings serie Gasoline Alley där Drawn & Quarterlys återutgivning har kommit med sin sjunde volym och där jag glädjande nog kan meddela att kvalitén är tillbaka efter den föregående volymens longörer. Så förhoppningsvis var det bara en tillfällig blipp, och jag kan se fram mot de kommande volymerna igen. De lär anlända i snigelfart, men ändå 😉

Vad som gör den här volymen bra är att King helt byter fokus: Nu står Skeezix i centrum, och gudskelov inte på grund av de horribelt tråkiga samlingsmanierna vi såg i förra boken utan istället får vi följa honom och hans vänners äventyr. Tänk er Tom Sawyer men i serieformat och utan Saywers lite kletiga sentimentalitet och ni hamnar ungefär rätt. Pojkarna + Trixie, den enda flickan som syns till och hon är en klassisk pojkflicka här som helst hänger med pojkarna och vill göra samma sak som de även om de senare är misstänksamma, hittar ständigt på nya projekt: Renovera en gammal skrotbil, starta en leveransfirma på rullskridskor, ta hand om en uttjänt häst, med mera, med mera.

Serien ger med andra ord en underbar skildring av amerikanskt förortsliv under den stora depressionen (familjen Wallet drabbas inte hårt själva men andra bifigurer har det knepigare), sedd ur några barns synvinkel. Walt själv försöker några gånger vara en kompis som andra till Skeezix, men det blir mest pinsamt när han försöker engagera sin son i lekar han kommer ihåg, medan Skeezix vill göra helt andra saker, som att mecka med nymodigheter som kortvågsradio. Med andra ord, den unga generationen tycker den äldre är mossig medan de senare inte förstår sig på de tidigare 🙂

Och ett litet extra plus för hur King ritar springande tonåringar, med gängliga ben och armar som de inte riktigt vuxit in i ännu; framförallt Trixies löpstil är underbar:

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Vilda västern à la Prins Valiant: Lance

Det är egentligen att göra Warren Tufts serie en otjänst att jämföra den med Prins Valiant (hädanefter PV), inte många serier klarar av en sån jämförelse. Men när det intressanta (men ibland märkbart tydligt skriven av någon som inte har engelska som sitt förstaspråk, och där antagligen autokorrigering ställer till det när den i serien tämligen icke-kriminella Big Fallon konsekvent kallas för Big Felon) förordet gång på gång upprepar att det var Tufts egna målsättning att göra någonting liknande, och när jag själv när jag läste serien utan att ha läst förordet (jag brukar spara dem till sist eftersom de ofta avslöjar alldeles för mycket om handlingen, men det var ingen fara den här gången) också kom att reflektera över hur stora likheter de två serierna har, ja då är det omöjligt att inte nämna det. Och det är väl lika bra att jag innan jag går igenom serien lite noggrannare kan slå fast att Tufts inte behöver skämmas för den jämförelsen. Riktigt lika bra som Fosters mästerverk är det inte, jag återkommer snart till varför, men den högt spända bågen når riktigt långt den här gången 🙂

För egen del var det väldigt länge sedan jag läste någonting av Lance; några enstaka episoder i svartvitt från skilda håll som aldrig satte några spår i minnet. Mina förväntningar inför boken var ändå försiktigt optimistiska; jag visste egentligen inte mycket om serien men den såg snygg ut när jag googlade på den, och Tufts andra västern-serie Casey Ruggles gillar jag, även om det var ett tag sedan jag läste den. Men nu, när jag läst hela serien, har jag förstås en hel hög åsikter som jag tänkte dela med mig! Och jag tror att jag ska göra det i form av korta stycken om olika tankar som slog mig vid läsningen eftersom mina känslor är så pass splittrade; mycket är fantastiskt bra, men det finns också en hel del underliga brister. Hey! Ho! Let’s go!

Färg

Lance var huvudsakligen en serie som enbart publicerades på söndagar, precis som PV, och Tufts utnyttjar möjligheterna som färger ger på ett förträffligt sätt. Solnedgångar, vinterlandskap, och den torra prärien frammanas mer av färgerna än av linjerna. Ibland är kanske Tufts ambitioner större än förmågan, men som sagt gillar jag att han verkligen försöker göra någonting extra av serien.

Svartvitt

Öppna bilden i eget fönster/tab för att se bättre hur lyckade stripparna är. Deras presentation i boken orsakar också min kanske största kritik mot boken som sådan: De svartvita stripparna trycks i för litet format, så jag skulle personligen ha föredragit att de trycktes liggande, tre per sida, istället för sex per sida.

Här kommer ett problem med serien: Trots att den huvudsakligen är en söndagsserie med snitsig färgläggning ser den ändå som allra bäst ut under de fåtal månader då den kompletterades med en dagsstripp i svartvitt. När Tufts jobbar i färg ser jag hur han anstränger sig för att få till det bra och han lyckas ofta, men när jag ser de svartvita stripparna tycker jag det är uppenbart hur mycket säkrare han är i det formatet. De är inte bara grafiskt mer genomgående lyckade, utan också saker som figurteckning, anatomi med mera sitter klockrent i det mindre formatet. Och det sista förtjänar ett eget stycke…

Anatomi

Om man vill ta upp kampen med PV om mest imponerande söndagssida måste allting fungera: Layout, färger, linjeteckning. Och det är inte så sällan som Tufts misslyckas med det sistnämnda; anatomiskt skumma människor syns till då och då, och inte bara i bakgrunden. Som här, där Lances armar ser minst sagt besynnerliga ut:

Det stora söndagsformatet är helt enkelt oförlåtande, så slarv som på bilden ovan syns omedelbart.

Rumpor med mera

Ett förvånande inslag i serien är hur vågad den ibland är, med tanke på att den publicerades i USA på 50-talet. Men Tufts drar sig inte för att skildra verkligheten med allt vad det innebär, inklusive nakna rumpor. Bara manliga sådana, förvisso (om kvinnor ses nakna bakifrån skärs bilden av precis innan de blir alltför vågade), men ändå. Och på samma sätt är inslag som den tortyr Lance och Kit Carson här utsätts för mycket råare och mer obehagliga än det mesta annat i dagstidningsserieväg från den tiden. Och tortyr och skador har effekt; den som utsätts för det i serien studsar inte omedelbart tillbaka. Det finns många episoder där Lance måste räddas av andra eftersom han helt enkelt inte klarar ut situationen själv, också det ett udda inslag i en genre där hjältar oftast klarar allt.

En rumpa till tänker jag bjuda på, men den här gången med mindre lyckat resultat. Jag är ingen hästexpert men nog tycker jag att en del av Tufts hästrumpor ser besynnerliga ut, både från sidan och ibland bakifrån:

Nog är det någonting oroväckande mänskligt över den där ryggtavlan? 😉 Och den där dragonen som svävar även sadeln är också han rätt märklig.

Indianer

I en vilda västern-serie är det nästan oundvikligt att indianer kommer dyka upp. Så även i Lance, och därför vill jag kommentera hur Tufts klarar av det, med tanke på att det är en serie med mer än 50 år på nacken. I det stora hela följer han det klassiska mönstret där indianerna bara är en av alla faror som lurar i vildmarken. De är svåra att förstå sig på, de är mycket statuskänsliga, och de är snara till vrede, och indiankvinnor blir lätt kära i Lance med tragisk följd, precis som väntat. Med andra ord, tyvärr ingenting positivt på den fronten.

Med ett gigantiskt undantag: Historien om Eliza Hackett, maka till Oliver Hackett. Historien är en av de tidigaste och den är nog manusmässigt den mest intressanta och kanske också den allra bästa i hela serien. Makarna Hacketts samliv, indianhövdingen Bull Bears inträde på scenen, och upplösningen överlåter helt på läsaren att förstå vad för känslor som rör sig i huvudpersonernas inre. Den svindlande tanken (för sin tid) att det kanske finns andra sätt att leva och tänka än de i den ”civiliserade” vita världen berörs, och ingen dom faller över Eliza trots hennes mycket otraditionella val. Att episoden också innehåller en av de allra mest lyckade sidorna vad gäller larger-than-life-känsla och en som med sin blandning av elegant teckning och starka känslor skulle platsat i PV gör ju inte historien sämre:

Manus

Generellt är manusen till Lance kompetenta, men jag tror att formatet med en fortlöpande serie egentligen inte passar honom. Han kan skriva riktigt bra och ovanliga historier, som den om Eliza Hackett eller den där vi får följa en vagnkaravan på väg mot Oregon, men en del känns mest som utfyllnad. Serien ska ju fortsätta varje vecka så det finns ingen möjlighet att invänta inspirationen, och då blir det historier som känns mer pliktskyldiga än spännande. Med det sagt är han inte oäven på att berätta rena spänningshistorier utan krusiduller, och även i dem glimtar ibland Tufts mer spännande och personliga touch till. Så jag är nöjd med manusen, men det är frustrerande att han kunde skriva så bra och originella saker som Eliza Hackett-episoden för att sen falla tillbaka i vilda västern-klichéerna. Den ojämnheten i manusen för mig också in på det sista stycket för idag:

Fladdrighet

Jag har redan nämnt att manusen varierar mycket i kvalitet, och att detsamma gäller teckningarna. Men den osäkerhetskänslan gäller också serien som sådan för under de fem åren den fanns byter den utformning och karaktär gång på gång. Förutom den kortlivade dagsstrippversionen har vi också förändringar som kan ses till på sidorna här ovan: Handtextad text. Typsatt text. Text under teckningarna à la PV. Text i pratbubblor (och byte från/till att använda pratbubblor förekommer flera gånger). Och här en av tre söndagssidor där Tufts plötsligt helt överger linjeteckningar och istället målar sidan:


Visst är det roligt med experimentlusta, men i Lance går det till överdrift och det känns istället som om serien har förtvivlat svårt att hitta sin form i en ständig jakt efter den perfekta lösningen. Jag tror att Tufts skulle passat mycket bättre i en annan miljö, där han kunde skapa en berättelse i det format och i det omfång som han just då kände för och som passade för just den berättelsen. Med andra ord, han borde gjort serieböcker istället för en dagstidningsserie, och de skulle ha fått ta den tid de krävde att göra (för att undvika en del slarv i teckningarna). Men det var såklart omöjligt vid den här tiden, och därför får vi nöja oss med en fascinerande och bitvis suverän serie, men också en som får mig att fundera på vad som skulle kunna varit.

Kan köpas bl.a. här: Classic Comics utgåvor kan vara knepiga att beställa från Europa, men Amazon USA (tyvärr inte UK) har den och jag beställde därifrån. Var beredda på att det kan tillkomma tullavgifter+moms numera, men priset har iallafall sjunkit så att det är sisådär 300 SEK mindre än när jag köpte den. Osis för mig, tur för er, för det är en bok som är väl värd att köpa!

Pre-Popeye: Thimble Theatre

Jag tycker att E C Segar’s ursprungliga version av Popeye/Karl-Alfred är helt genial; den nalkas så sakteliga 100 år nu men är precis lika rolig som någonsin. Tyvärr finns allt han gjorde med karaktären redan utgivet av förlaget Fantagraphics i sex högst rekommenderade album; tyvärr (eller vad jag nu ska säga) eftersom det innebär att jag redan läst allt av serien :-/

Men serien som Karl-Alfred (jag kör med svenska namnet på karaktären idag) dök upp i hette Thimble Theatre, och det var först efter att Karl-Alfred blivit en sån succé som den bytte namn till just Popeye/Karl-Alfred. Och från Thimble Theatre hade jag tills för en vecka sedan bara läst enstaka exempel, så där fanns en potentiell skattkista för de som älskar Segars Karl-Alfred. Men nu har jag läst en rejäl chunk av den, närmare bestämt tack vare Sunday Press senaste bok:

Thimble Theatre - cover

Här erbjuds ett långt förord som går igenom Segars karriär i serievärlden fram till och med Thimble Theatre, med gott om exempel, för att sedan följas av huvudrätten: Drygt 100 sidor av söndagsversionen av serien, inklusive alla från de två åren precis innan Karl-Alfred poppar upp. Boken avslutas med samma sida som den ovan nämnda Fantagraphics-utgåvan inleds med, så man behöver inte oroa sig för att missa någonting om man är komplettist 😉

Och hur är serien då, utan den karaktär som gjorde den berömd?

Ja, ärligt talat är det lite si och så med kvalitén. Segars tidigare serier som syns till i förordet, innan Thimble Theatre, är inte några höjdare med rätt stela teckningar och de är inte speciellt roliga heller. Någonting som mycket uppriktigt konstateras i texten som inte gör någon hemlighet att det tog lång tid för Segar att lära sig hantverket och att hitta sin egen stil. Thimble Theatre startade 1919, men söndagssidan började inte förrän 1925 och vid den tiden ser det klart bättre ut (första sidan är med i samlingen). När vi kommer fram till huvuddelen av serierna här, den obrutna sviten från och med mars 1928, ser det mer eller mindre ut som jag minns det från Karl-Alfred-eran: Runda linjer med mycket rörelse, och en långt charmigare känsla än innan.

Eftersom boken är löjligt stor har den inte en chans att få plats i min scanner -> det får bli foton via mobilen istället, så kvalitén är inte precis perfekt. Som konsumentinfo till tidigare Sunday Press-köpare: Den är lika stor som deras Krazy Kat-samling, dvs stor, men inte lika stor som deras Gasoline Alley & Little Nemo.

Så teckningarna har jag inte mycket att invända mot, men när det gäller humorn saknas någonting. Många av skämten känns rejält nattståndna, kanske speciellt de i topper-serien Sappo där det alltsom oftast går ut på att Sappos hustru misshandlar honom när han spelat poker fram till sent på natten. Tristaste sortens äktenskaplig ragata-humorn alltså. Men huvudserien är inte mycket bättre, med antingen extremt lama skämt eller skämt som inte åldrats bra de heller, som skämt om hur Ham Gravy ska nästla sig in hos några indianer och börjar prata ”rolig” engelska à la kines istället för à la indian varpå han blir utsparkad ur tipin av hövdingen med repliken ”No like chink Indian – wah!”…

Då och då glimtar det till, framförallt när humorn blir mer fysisk; det märks att Segar är bra på den delen. Och till viss del kan det säkert vara så att problemet ligger på min sida eftersom jag känner igen Segar ack så väl, men ändå syns inte Karl-Alfred till. Men det förklarar inte allt för serien är inte i närheten att vara lika bra som den snart ska bli, och faktum är att den roligaste sidan av alla är den sista, den där Karl-Alfred för första gången syns till i söndagsserien.

Så förstå mig rätt, jag är verkligen genuint glad att Sunday Press gett alla chansen att läsa mer av Segars serier, och att få läsa äldre Thimble Theatre-serier. Men det är fascinerande att inse hur genial just skapelsen Karl-Alfred är. Här strövar Castor (mestadels tillsammans med Ham) runt i amerikanska västern i två år och provar på leta guld, driva en freakshow, jobba som cowboy, stjäla hästar/kor/höns, lura turister, driva en saloon, med mera, med mera; allt saker som borde inbjuda till komedi som borde passat Segar perfekt. Men utan Karl-Alfred (och de andra karaktärerna som kom i hans följd, som den underbara Frasse/Wimpy) känns det platt för Castor fungerar inte alls som ett nav för berättelsen på samma sätt. Senare, som biperson till Karl-Alfred, blir han betydligt roligare, men här är han alldeles för konturlös och utan den personlighet som skulle krävts för att vara huvudperson i en egen serie.

För Segar-fans, ett givet köp; för andra, leta upp Karl-Alfred-erans serier istället.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Några tankar om en ärkekonservativ extremkapitalist

Det är med andra ord dags för några rader om Harold Gray och hans serie Little Orphan Annie. Suck, kanske någon tycker, för det är sjätte gången jag skriver om serien, om jag räknat rätt 🙂 Men den här gången tänkte jag skriva lite om vad man kan lära sig av att läsa en serie som den här med dess extremt annorlunda och mycket tydligt politiska innehåll, i ett land och en tid där en liknande politik sedan länge setts som omodern och omöjlig.

För visst är Grays idéer och åsikter mestadels uppåt väggarna galna, och ju mer politisk han blir desto tydligare blir det. I den senaste volymen Open Season for Trouble (som samlar serier från 1950-51) är det som vanligt Daddy Warbucks som står för de långa monologerna om samhället, där han pläderar för ohämmad kapitalism för att främja samhället, för demokrati och att låta lagen ha sin gång medan han samtidigt själv dödar de som han anser vara samhällets fiender så fort han får chansen, och givetvis för rätten att bära vapen:

Little Orphan Annie - weapons.jpg

Gray är en gudabenådad berättare som kan låta sina personer prata och prata och prata i vad som tycks vara oändligt långa sekvenser, men det blir aldrig tråkigt även när det handlar om en så övertydlig berättelse som den ovan (som givetvis tillsammans med pläderandet för vapen också lyckas få in en gliring mot människor (eller kvinnor, som oftast representerar de som försöker vara mjuka mot brottslingar hos Gray). Om serien bara bestått av sidor som den här skulle den förstås aldrig blivit så populär som den blev, men så fort Warbucks dyker upp kan man räkna med några lektioner i hur Gray tycker samhällen borde fungera.

I den här boken är gudskelov Warbucks inte med alltför mycket, och han avpolletteras snabbt när Annie ytterligare en gång av diverse anledningar skiljs från honom; ibland är logiken i deras skilsmässor rätt krystad men eftersom resultatet är en Annie utan Warbucks gör det verkligen ingenting 😉

Och det är när Annie återigen slår sig ner i ett litet samhälle som både historien blir riktigt intressant igen, och de positiva sidorna med Grays åsikter tittar fram. Här, i vår tid, tenderar många att framställa de som inte har samma åsikter som alltigenom onda; att det kan finnas positiva saker hos en meningsmotståndare är otänkbart. Man kan bara tänka sig vad en som Gray skulle fått höra, med tanke på hur han ofta resonerar i serien (och att Warbucks är Grays härold är det ingen tvekan om, med tanke på vad Gray själv sa under sin levnad).

Men ändå är serien bra, och det är inte bara för att Gray kan väva ihop en spännande och gripande berättelse. Det är också för att han genuint tror på att alla i princip är lika mycket värda, åtminstone i bemärkelsen att man inte kan avfärda någon enbart för personens ursprung eller bakgrund. Den här gången är det allra bäst exemplifierat av den europeiska hushållerskan Pavlova:

Little Orphan Annie - Pavlova.jpg

Lika typiskt för Gray som att han alltid håller på kapitalismen och USA, lika typiskt är det också för honom att han tror på att vem som helst kan visa sig vara mer än vad fördomsfulla människor tror (här är de senare representerade av borgmästare Bons vars anor är tadelfria men det gör honom inte till en bättre människa). Att tycka att Pavlova är ointelligent bara för att hon inte kommer från USA och inte kan prata engelska är bara för dumt, helt enkelt.

Det var väl ungefär dit jag ville komma med det här inlägget, så här dagarna före jul: Det kan vara nyttigt att komma ihåg att meningsmotståndare kan ha sina ljusa sidor, till och med en sådan ärkekonservativ, för att inte säga ärkereaktionär, person som Harold Gray.

God Jul / Gronsk Pyk på er alla!

Little Orphan Annie - Christmas.jpg

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

 

 

PS. För att man nu inte ska förledas att tro att Gray när han är sentimental skulle mjukna ska jag kanske säga hur det går för Pavlova. Det ser mörkt ut ett tag, men efter att hon avslöjat skurken som försökt utpressa henne och hennes fästman är det dags för hårdare nypor:

Little Orphan Annie - Pavlova 2.jpg

Piskningen fortsätter rätt länge efter den här sidan och avbryts inte förrän sheriffen dyker upp och stoppar Pavlova. Skurken har nästan avlidit av misshandeln, men som sheriffen nöjt konstaterar när Pavlova undrar varför de stoppat henne och varför de ska ta skurken till läkaren: ”Why, M’am, so he can walk to th’ gallows – Th’ state aims to hang him, soon as he’s well enough –”.

Varpå historien om det lilla samhället är över, och Annie istället flyr till en storstad där hon hamnar som hjälpreda på ett ålderdomshem där anhöriga som vill bli av med sina gamla släktingar skriver in dem varefter doktor Lathel (som vanligt är Grays namn inte värst subtila; läs det baklänges) mördar dem, med gift och/eller genom att elda upp dem. Julmys!

Ingenting nytt under solen i Foxtrot

Det här är enbart till som information (eller varning, beroende på smak) för den som liksom jag i det stora hela gillade Bill Amends serie Foxtrot om familjen Fox som fyller 30 år i år och som passande nog precis släppt den första nya samlingen, Mother is Coming, på länge: Den är precis som den alltid varit sedan Amend år 2006 slutade med vardagsstripparna och enbart gör söndagsserier. Dvs det handlar uteslutande om fristående skämt, kliniskt befriat från ens en antydan till längre historier eller karaktärs-utveckling.

Foxtrot - Mother is Coming - Doughtori

Inte för att serien innan dess var så värst annorlunda, men personligen tyckte jag att de gånger Amend vågade göra lite längre episoder där till exempel Jason faktiskt fick chansen att utvecklas var det som lyfte serien, och utan dem är serien rätt knastertorr.

Men precis som jag skrev när vardagsstripparna hade avslutats så gillar jag ändå att Foxtrot fanns. Den var en av de första genuint nördiga skapelserna som satsade på och nådde en bred publik, och om jag jämför med en del senare försök som TV-serien The Big Bang Theory är Foxtrot milsvid bättre på att ändå vara på nördarnas sida medan TV-serien istället fokuserar på att tittarna ska skratta åt nördarna.

Foxtrot - Mother is Coming - Locker

Kan köpas hos bl.a.:

 

Valde Hal Foster rätt år 1970?

Prins Valiant, serien som jag skriver om lite då och då eftersom jag är så extremt förtjust i den. Underbara teckningar men ett minst lika underbart manus, men 1970 gjorde ledvärk att Foster inte längre ville/kunde ta hand om teckningarna och en ersättare behövdes. Och i den senaste Fantagraphics-samlingen (nummer 17, närmare bestämt) av serien inkluderas de provsidor de olika potentiella tecknarna gjorde: Gray Morrow, Wally Wood, John Cullen Murphy. Så, tycker jag att Foster valde rätt, dvs ser Murphys sidor mest lovande ut?

Jag är inte så säker på det. Det är såklart svårt att säga efter bara några enstaka sidor, men här följer mina tankar när jag läser de tres respektive försök. Jag utgår från att de tre alla gjorde sitt alla bästa på grund av uppgiftens tyngd, dvs att sidorna de tecknade var det bästa de kunde åstadkomma, så invändningar mot teckningarna à la ”Det hade blivit bättre om X fått längre tid på sig” göra sig icke besvär!

Låt mig börja med den som definitivt inte hade fungerat: Gamle EC-tecknaren Wally Wood. Och då menar jag inte att det inte varit en bra idé på grund av Woods notoriska problem med att hålla inlämningstider och hans personliga problem utan enbart på hur hans Prins Valiant ser ut här. Ta den här rutan med Gawain och Valiant:

Prins Valiant - Wood Gawain Valiant

De två riddarna är som tagna ur Woods Prins Valiant-parodi i MAD, med Woods mycket karakteristiska stil där realismen hela tiden befinner sig i krig med karikatyren. Och när han ger sig på Aleta ser hon och hennes beundrare likaså smått underliga ut, med kroppar som är lite för små vilket gör att de ser ut som sagovarelser snarare än ståtliga personer från riddarepoken:

Prins Valiant - Wood Aleta

Jag gillar Woods teckningar generellt sett, och jag uppskattar att det är så lätt att känna igen hans säregna illustrationer, men som Prins Valiant-tecknare passar han inte alls 🙂

Sen har vi Murphy som alltså blev den som övertog Prins Valiant. Han är en skicklig tecknare i den fotorealistiska stilen, något han redan bevisat i Big Ben Bolt. Men jag är inte så förtjust i honom här, i en serie som aldrig varit helt fotorealistisk men som framförallt visat upp en mycket större variation i teckningarna: Big Ben Bolt må ha varit en boxningsserie men teckningarna är hela tiden kontrollerade, och man kan nästan se hur Murphy använder fotoreferenser med mycket noggrant uppställda och stillastående modeller.

Foster däremot tecknar människor i alla möjliga situationer, inklusive sådana som är mycket svåra att posera för, och sådana klarar inte Murphy av. En ruta från en av hans sidor där en häst har problem:

Prins Valiant - Murphy häst

Hästen är fångad i en extrem rörelse, och i Murphys tolkning blir det rörigt. Dessutom har jag svårt att se hur ryttarinnans kroppsposition är som den är; hon ser inte precis ut som någon mitt i ett skräckinjagande fall, och hon verkar ha ridit på hästens rumpa snarare än ryggen.

Jag tycker också att Murphy är förvånansvärt dålig på att teckna en igenkännlig Aleta här, där hon mest ser ut som en generisk ”vacker kvinna”:

Prins Valiant - Murphy Aleta

Men ok, det är en sak som träning skulle kunna förbättra, och dessutom behöver inte alla karaktärer se ut precis som innan tecknaren byts ut. Men jag kan inte låta bli att misstänka att Murphy hade en modell som helt enkelt inte var tillräckligt lik Aleta, och att han bara hade ett sätt att teckna vackra kvinnor; i Fosters händer däremot ser alla, kvinnor som män, ut som unika individer, och det finns inte bara ett mått på skönhet.

Och sist har vi Gray Morrow, också han en tecknare som tidigare jobbat för EC. Hans Prins Valiant är tecknad i en lösare stil än hans konkurrenters och Fosters, med mer antydda streck än tydligt tecknade, men det ser inte dåligt ut, bara annorlunda. Och jag vet med tanke på senare serier av honom att han även behärskade den tydligare stil som Foster använde, så det finns ingenting som säger att han inte skulle klarat av de svårare situationer som Murphy har problem med.

Prins Valiant - Morrow Valiant Arn Fay

Men jag måste också säga att Morrow återanvänder Fosters egna teckningar väl friskt här; på hans tre sidor ser jag snabbt räknat åtminstone åtta rutor som jag känner igen från äldre Prins Valiant-sidor, lätt omtecknade. Murphy har också någon sådan ruta, men det är onekligen oroväckande med att Morrow så ofta tar en genväg redan i sina provsidor; hur det skulle fungerat i längden undrar jag.

Så kortfattat skulle jag säga att Wood är omöjlig som alternativ även om det skulle varit fascinerande att se vad som hänt om han fått ta över, Morrow är det mer intressanta men samtidigt svåra att bedöma alternativet, medan Murphy står för det tråkiga men trygga. Men i ärlighetens namn känns ingen av dem klockren; jag undrar jag om det inte fanns bättre alternativ på andra ställen. Det svåra är att hitta någon som klarar av att teckna en serie som vid första anblicken kan se träig och stel ut, men som i grunden är någonting helt annat. Jag kan med andra ord inte säga med eftertryck att Foster valde fel, bara att jag hade hoppats att han vågat chansa lite mer. Men inte för mycket för då hade det blivit Wood, och, tja, då tror jag knappast serien överlevt så länge som den gjort 😉

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 11: Några avslutningar

Tre serier/serieutgivningar som (ganska) nyligen avslutats och som jag skrivit om tidigare blir det några avskedsord om idag. Närmare bestämt:

My Brother the Shut-in: Kinoko Higurashis serie om hur syskonparet Shino & Tamotsu reagerar när Tamotsu efter flera års innesittande slutligen vågar sig ut i världen igen blev totalt sex volymer. Jag gillade serien när jag läste de första volymerna och jag fortsatte gilla den hela vägen ut. Skildringen av Tamotsus små försiktiga steg framåt och de oundvikliga bakslagen är känsligt gjord, likaså hur Shino i sin tur riskerar att tappa fotfästet, men i grunden är det en feelgood-historia (med mörka inslag) om hur det faktiskt är möjligt att förändra livet, hur hopplöst det än kan te sig.

My Brother the Shut-In v06 (2018) (Digital) (danke-Empire)
Tamotsu på date

I min första anmälan av serien nämnde jag att jag hoppades att historien inte skulle dras ut alltför länge, men när den var slut kändes det istället lite snopet; jag hade gärna läst mer om Shino & Tamotsu, och jag fick ett tydligt intryck av att serien avslutades rätt abrupt. Men sex intressanta volymer är inte alltför illa!

Walt Disney’s Mickey Mouse: Fantagraphics utgivning av Musse Pigg i dags- och söndagstrippformat av Floyd Gottfredson avslutades i vintras i och med att man nådde år 1955; efter det handlade det i princip endast om dag-för-dag-skämt, dvs de längre historierna upphörde. För drygt två år sedan när den första boxen med serier där Bill Walsh tog över manusskrivandet utkom skrev jag att serien sjönk markant i kvalité i och med detta, och tyvärr håller det i sig.

Faktiskt är jag nästan ännu mer besviken på hans historier i de böcker som kommit sedan dess: De är kanske inte sämre än hans första försök, men min förhoppning att han skulle bli bättre med tiden infriades inte. Hans berättelser saknar helt charm och innehåll och känns förtvivlat tomma, och all personlighet hos karaktärerna som funnits är som bortblåst. Gottfredsons teckningar är det inget fel på, men det räddar inte serierna, speciellt inte som det bara gör mig ännu mer deppad när jag tänker på hur fantastiskt bra serien en gång var. Kort sagt, Bill Walsh fullkomligt demolerar en tidigare utmärkt serie 😦

Walt Disney's Mickey Mouse - last strip
Den sista strippen, från en längre episod där Li’l Davy (en liten Davy Crockett), Benjamin Syrsa och Musse möts

Så allt som allt, två volymer med söndagsserier och de första sju med vardagsserier med några av de bästa Disneyserier som gjorts blev resultat. Och fem som bara rejäla Disneyfans borde köpa (alternativt Gottfredsonfans som nöjer sig med teckningar). Jag tycker också fortfarande att själva böckerna har en tråkig design, men det kan jag överse med när innehållet är så pass bra; det är bara synd att det kanske gör att eventuellt nya läsare inte ger Gottfredson en chans.

Invincible: Robert Kirkmans superhjälte landade för sista gången efter 144 nummer, och nu har jag också läst klart serien i och med Ultimate-samling nummer 12. Jag står fast vid vad jag skrivit varje gång jag nämnt serien här på bloggen, dvs att Kirkman egentligen är bättre på komedi än på allvar och att det därför inte varit till Invincibles fördel när historierna blivit mer och mer allvarliga/dramatiska, men att det ändå förblivit en underhållande serie. Och att det är frustrerande hur dålig Kirkman är på att avsluta bihandlingar där varje gång det verkar som om en äntligen ska ta slut så kommer en liten blänkare på sista sidan som visar att nejdå, inte den här gången heller.

I sann Kirkman-anda blir det en fruktansvärd mängd blod och död här, blandat med långa diskussioner om huruvida ändamålet helgar medlen, ett tema som funnits med ända sedan seriens start. Jag kan inte säga att Kirkman är en stor filosof eller att hans svar (om man nu ska se slutet som det) är värst övertygande, men en eloge för att han ändå försöker ge sig på en inte alltför lätt fråga, mitt ibland allt superhjältande.

Invincible 142
Alla mot alla i Invincible 142

Men jag ska inte klaga alltför mycket den här gången för i och med avslutningen knyts en hela massa trådar till slut ihop, och vi får till och med följa Mark Grayson flera hundra år in i framtiden för en rejäl ”Så gick det sen”-final. Egentligen är det kanske inte så förvånande med tanke på att Kirkman som jag tidigare nämnt i grunden är ett seriefan av stora mått, och eftersom så många fans önskedröm är just att få veta vad som hände sen är det ett passande slut. Själv tycker jag också om att säcken knyts ihop prydligt och utan att serien dragit ut alltför länge på tiden, till skillnad från en viss annan Kirkman-serie som jag tror skulle mått bra av att också fått ett slut vid det här laget 😉

Kan köpas hos bl.a.: