Pondus 2007-2008

Med tanke på att serietidningen Pondus verkar må bra såsom en av få kvarvarande serietidningar som säljs i Sverige är det lite konstigt att det hunnit gå nästan 10 år sedan den senaste samlingen av Frode Øverlis serie på svenska kom ut. Men nu är det äntligen dags igen, tack vare ett Kickstarter-projekt, och som titeln utlovar handlar det alltså om strippar från 2007-2008; att man valde de åren är för att den här boken tar vid där de tidigare samlingarna slutade, i och med boken Bortamatch från 2014.

Och det är inte så dumt att man börjar med de här åren, för det här är serier från vad jag tycker är en av de bästa perioderna i Pondus historia: Pondus tröttnar till sist på att vara busschaufför, medan Jocke & Camillas förhållande knakar i fogarna. Först som sist är Pondus när den är som bäst en mycket rolig serie så de allra flesta stripparna är Øverlis vanliga blandning av fotboll/Jocke-idiotier/vänskap, men jag är svag för en lagom dos såpa i handlingen, och under de här åren lyckas Øverli få till proportionerna såpa/komik precis rätt 🙂

I övrigt finns det egentligen inte så mycket att säga om boken. Den gör exakt det den är tänkt att göra, det vill säga den samlar på ett ordnat sätt serien kronologiskt, utan krusiduller. I jämförelse med de äldre böckerna finns det en mer tydlig redaktion bakom boken: Ibland är det en liten text som finns under en stripp med en kommentar om den, ibland är det några sidor om hur det är att översätta en serie från norska till svenska (olika referenser, ordvitsar, med mera). Eller det faktum att den där åttonde boken inte innehåll riktigt alla strippar från 2006 → den här boken inleds med dem, för att säkerställa att verkligen alla strippar finns med för den som har alla böcker.

Det är med andra ord en bok som tydligt är gjord av fans för fans, och jag hoppas att det fortsätter på samma sätt i (förhoppningsvis) kommande böcker. Jag gillar verkligen Pondus med Øverlis roliga teckningar och uppsluppna känsla av att absolut allt kan skildras i en serie, även en som är tänkt att läsas av vem som helst. Ibland kan det bli (väl) plumpt, men jag tror att det är så gott som oundvikligt för en serie av Pondus typ, och för min del skulle jag inte vilja ha den annorlunda 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Pondus 2007-2008 (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

PS. Några lösryckta tankar om boken:

Jämfört med de norska inbundna samlingarna (under namnet Eliteserien) påminner den här om dem. Formatet är mindre men sidorna fler, och eftersom den svenska boken inte har i närheten av lika många artiklar så bjuds man på betydligt fler seriestrippar. Dessutom är den svenska i betydligt högra grad fokuserad på just serien Pondus: De texter som finns handlar enbart om serien, medan de norska handlar om allting som Pondus påverkat, som andra serier, synen på serier i Norge, tidningen Pondus historia, med mera. Jag kommer fortsätta köpa Eliteserien (för tillfället uppe i 24 mycket snygga volymer) eftersom jag tycker det är en alldeles utmärkt mental träning att läsa på norska och försöka förstå alla skämt (jag misslyckas inte så sällan), men om man vill ha så roligt som möjligt när man läser och om man inte är en hejare på norska, hugg den svenska boken.
Trots den föredömligt prydliga utgåvan har jag två (minimala) invändningar: En stripp är med två gånger, så om det innebär att en annan saknas räknar jag med att den kommer med i nästa bok, och stripp #3282 kommer före #3281 vilket är en gnutta frustrerande eftersom det är mitt i en längre sekvens, vilket gjorde att jag blev förvirrad över handlingen en sekund (det var pga det jag kollade numreringen). Är man en petimäterläsare så är man 😉

Funny Things – A Comic Strip Biography of Charles M. Schulz

Det går inte att klaga på ambitionsnivån i Luca Debus (teckningar/manus) & Francesco Matteuzzis (manus) biografi över Snobbens tecknare Charles M. Schulz: Istället för att skriva en bok eller göra en vanlig serie valde de att göra en serie samma format som Snobben: Svartvita strippar omväxlat med helsidor i färg, med samma indelning som om serien verkligen publicerats i en tidning, dvs sex strippar följda av en helsida.

Gott om chutzpah alltså, men är resultatet på sin höjd sisådär, och till Snobbens höjder är det mil. Det är en mycket traditionellt berättad biografi som erbjuds: Efter några introducerande strippar med en äldre Schulz får vi sedan följa honom från liten pojke till hans sista dagar, interfolierat med enstaka sidor där den äldre Schulz kommenterar. Min egen kunskap om Schulz liv är inte encyklopedisk precis, men det finns inte mycket nytt att hämta här, trots bokens drygt 400 sidor. Schulz känner sig lite ensam som liten, han kämpar för att lyckas få en serie antagen, han känner sig väldigt nöjd med hur populär serien till slut blir (trots det engelska namnet Peanuts som han avskyr) och nästan lite hagalen vad gäller pengar och berömdhet. Det är avslaget och mycket sällan roligt.

Religion + längtan efter att bli omtyckt

Det finns tillfällen då det skulle kunnat bränna till, både professionellt när det gäller serien som hur rättigheterna till den byter ägare, eller reaktionerna när Franklin introducerades, och privat när det gäller familjerelationer. Men istället för att borra djupare och göra berättelsen mer intressant får läsaren nöja sig med något tamt skämt, och sen är det dags för en ny stripp.

Inte heller Debus teckningar är något att hurra för, de är lika roliga att titta på som de är att läsa. För att vara en serie gjord av två personer som säkerligen älskar Snobben är sensibiliteten och utseendet på serien av en helt annan karaktär än Snobben. Människorna har ungefär samma proportioner som Schulz har, men utseende och humor påminner mig mycket mer om serier som Doonesbury (men utan bettet som den kan visa upp ibland), en modernare och i mitt tycket mycket mer livlös teckningsstil.

Så nix, det här är inte en bok jag kan rekommendera. För den som inte är specialintresserad av Schulz och hans serie kan man med fördel istället läsa Wikipediasidan om Schulz för information om honom, det är precis lika roligt, och för den som är det finns som sagt ingenting nytt att hämta här, tyvärr

Jag fnissade till exakt en gång under läsningen, och här är strippen som orsakade det

Kan köpas bl.a. här:

Funny Things (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Krazy Kat-fans,…

…idag så skulle jag vilja ge er ett tips. Trogna fans vet att när det gäller söndagsversionen av George Herrimans mästerverk så finns det en uppsjö utgåvor. Taschen har samlat alla färgsidorna i en gigantisk volym (ibland reas den till ett mycket lägre pris), Fantagraphics har i flera omgångar samlat ihop serien och brukar trycka om dem när så behövs, och många av sidorna finns i diverse andra böcker likaså.

Däremot är det sämre bevänt med vardagsversionen, dvs de svartvita stripparna. Det finns en del slumpmässiga nedslag, ofta från mindre förlag och utgåvor som är svåra att få tag på, men ingen har gett sig på en mer organiserad utgivning. Det finns många skäl till det: Svårighet att få tag på allt material, kommersiella utsikter (det är söndagssidorna som är de mest hyllade), med mera.

Själv är jag tillräckligt fanatisk att jag försökt få tag på de där enstaka utgåvorna, även om jag håller med om att det är söndagsversionen som är den med marginal bästa. Men jag gillar Herrimans krumeluriga teckningar och hans underfundiga humor, så om det inte är alltför svårt att få tag på böcker med dagsstrippsversionen så kommer jag skaffa dem.

Det tips jag idag vill ge till andra Krazy Kat-älskare handlar förstås om just den versionen av serien. Och det är ett tips för de som liksom jag vill läsa serien för dess underhållningsvärde, inte för att det är viktigt att ha en komplett utgåva av en klassisk serie, för böckerna ifråga är långt ifrån ideala. Böckerna ges inte ut av ett vanligt förlag utan via Amazons Print On Demand-service, dvs böckerna trycks upp av Amazon på ett just då lämpligt sätt när någon beställer dem, vilket betyder att tryck- och papperskvalité kan variera från exemplar till exemplar. Innehållet består av årsvisa samlingar av dagsstripparna med start 1924 (skälet till att det året valts beror på tidigare utgåvor, materialtillgång, mm), med en stripp / sida. I min kopia är pappret utmärkt, inbindningen OK, men förlagorna till stripparna är minst sagt varierande vad gäller utseende. Dessutom är det inte en komplett samling; redaktören säger i det korta förordet att tyvärr har inte alla strippar kunnat hittas. Eftersom boken är på 260 sidor betyder det att ett 50-tal strippar saknas, men nya utgåvor kommer fyllas på med eventuellt nyfunna strippar.

Det är med andra ord en rätt egendomlig bok, men det är inte så konstigt för bakom böckerna står en vanlig Krazy Kat-läsare som helt enkelt vill ge alla en möjlighet att läsa serierna: Snorre Smári Mathiesen, en norsk serietecknare (vars egna serier också finns att köpa från Amazon via Print On Demand). Det står inte någonstans, men jag anar att förlagorna till stripparna, med tanke på utseendet, kommer från alla möjliga håll: Dagstidningar, digitala scans som andra gjort, med mera. Att utgåvan ens är möjlig rättighetsmässigt antar jag har att göra med att serien är så gammal att de äldsta stripparna nu är allmän egendom; det saknas helt Copyright-information i boken.

Jag köpte alltså den första boken, 1924 (det finns hittills böcker för 1924-1927), och jag tror att jag är den avsedda läsaren, dvs någon som vill läsa serien för att den är så rolig, utan krav på att få en perfekt samlarutgåva, och som föredrar att läsa serien på papper snarare än digitalt (om man ger sig den på det kan man hitta väldigt många gamla serier i digitalt format på nätet). Självklart skulle jag helst ha sett en perfekt återgivning av serien och att alla strippar fanns med. Speciellt det senare skulle varit trevligt eftersom Herriman ofta har längre sammanhängande sekvenser, men å andra sidan bygger dessa ofta precis som serien alltid gör på upprepningskomik och variationer på ett tema, så att en eller några strippar ibland saknas påverkar inte möjligheten att följa med i handlingen ett dyft. Med andra ord, det är en rolig och underhållande bok, om än med en massa brister för en mer nitisk samlare.

Det är kanske bäst att avrunda med åtminstone några ord om serierna från det här året, även om jag tror att vana serieläsare för länge sedan vet om Krazy Kat är något för dem. Här är seriens persongalleri redan utvecklat, så Ignatz kastar tegelstenar i huvudet på Krazy, poliskommissarie Pup försöker stoppa det hela, alltmedan restan av Coconino-bygdens invånare fascinerat tittar på. Tack vare att Herriman här kan spendera månader på en enda historia fördjupas bakgrunden till några av de senare här; söndagssidorna fokuserar i högre grad bara på de tre, men här får andra en chans att glänsa. Ankfrun Kwakk Wakk visar sig vara en moralens väktare när hon under några månader försöker förbjuda tegelstenar för att skydda oskyldigas huvuden (men hon veknar när hon själv får en i huvudet från Ignatz, varpå hon liksom Krazy blir kär i honom), och Krazy själv ”adopterar” en förrymd kattunge i en handling som sträcker sig över i princip hela året.

Men huvudtrion förblir densamma, och likaså Herrimans redan nämnda förmåga att i till synes evighet variera ett tema, som tegelbrickskastningen, Ignatz konspirerande för att få tag på tegelstenarna, eller Krazys försök att undervisa sin kattunge (vilket ofta leder till rena orgier av missförstånd pga Krazys egensinniga syn på världen, som stavning, historiekunskaper, med mera). Eller för den delen de eviga diskussionerna om huruvida Krazy är av manligt eller kvinnligt kön: De övriga i Coconino använder genomgående ”He/Him” när de talar om hen, men Krazy själv är inte det minsta bekymrad om någon slags konsekvens vad gäller frågan. Och jag håller med Krazy: Det spelar ingen roll vad andra kallar hen, för Krazy är för evigt sin alldeles egna person 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Krazy Kat: Daily Strips 1924 (Amazon)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Ett överflöd av Alley Oop

Alley Oop är en serie som jag nämnt några gånger här på bloggen (om ni inte vet vad för en serie det är så är det en dagstidningsserie om en tidsresande grottman vid namn Alley Oop och hans komiska äventyr genom historien; läs mer om den i de just länkade artiklarna här på bloggen), och det är en av de riktiga långkörarna bland dagstidningspublicerade äventyrsserier med 90+ år på nacken. För min del har jag bara läst serien i diverse samlingsutgåvor eftersom den aldrig varit en hit i Sverige, och trots att den alltså fortfarande kör i amerikanska dagstidningar är det lite samma sak där: Den är definitivt framgångsrik, men den har aldrig räknats till de riktigt stora klassikerna.

Vilket kanske är en av orsakerna till att samlingsutgåvor av serien har varit ovanligt rörigt vad gäller innehållet. Jag har sedan tidigare utgåvor från förlagen Ken Pierce, Dragon Lady Press, Manuscript Press, Kitchen Sink, IDW, och kanske något mer som jag glömt bort. Att försöka läsa serien någorlunda kronologiskt är lika svårt som att förstå sig på Fantagraphics alla olika utgåvor av Love and Rockets (för att nämna en annan serieutgivning som frustrerar mig), och det är synd, för när serien är bra är den en trevlig upplevelse i genren komiska äventyr.

Därför blev jag glad när ett nytt förlag, Acoustic Learning, förra året plötsligt började ösa ut böcker med serien, och på vad som verkade vara ett mer strukturerat sätt: Varje volym innehåller exakt ett år av de svartvita dagsstripparna. Kudos till förlaget för att det är enkelt att förstå vad deras böcker innehåller och likaså för frenesin i utgivning (från starten 2022 har de gett ut en bok/månad och utgivningsplanen för resten av 2023 & 2024 fortsätter i samma takt, och dessutom har de också gett sig på söndagssidorna med hittills en volym och en kommande).

Men för min del är det ändå smått kaotiskt. Deras utgivning består av tre olika epoker som de samlar ihop, nämligen från seriens start 1932, från 1954 (fortfarande med serier av originalskaparen VT Hamlin), och från 1974 (då serien gjordes av Dave Graue). Den epok jag var mest intresserad av är den som startar 1954; för min del blir serien kul först när tidsmaskinen introduceras (dvs 1939) så den första epoken kan jag undvara (plus att jag har det mesta av den i tidigare utgåvor) och jag är inte lika förtjust i Graue som i Hamlin.

Därför var det en tråkig överraskning när jag började läsa 1954 års serier och det visade sig att historierna inte alls passade mig. När jag kollade upp årtalen för mina äldre böcker visade det sig att de serier jag tyckte bäst om var äldre; från tidsmaskinens introduktion och från 40-talet. De årtal jag verkligen skulle vilja läsa finns inte utgivna alls, förutom de sista från 40-talet och början på 50-talet som tydligen finns publicerade i ett speciellt Alley Oop-magasin (Alley Oop Magazine) som jag aldrig sett till, men antagligen är det på grund av deras existens som Acoustic Learning hoppat över de åren. Suck.

Efter alla dessa ord om olika utgåvor, vad är det då som inte fungerar med själva serierna från 1954 och framåt?

För min del har manusen för de här serierna en stor brist: Äventyren är alldeles för korta. Jag vet inte om pressen på äventyrsserier att förenkla och förkorta för att inte läsare skulle behöva komma ihåg alltför komplicerade historier drabbat Hamlin eller om han själv tappat inspirationen att berätta någonting mer rejält, men när jag läste böckerna märkte jag direkt att den kändes rumphuggen: Historierna hann knappt börja innan de avslutades. Ta som exempel den när Oola möter sköna Helena: Fyra veckor totalt för att förflytta Oola till rätt tid, söka kontakt med Helena, och göra det hon ska. Det kan man jämföra med episoden från 15 år tidigare då ett halvår spenderades på Alleys äventyr under trojanska kriget och den efterföljande odyssén.

På Wikipedia finns det en kort sammanfattning av alla episoder av serien och det är lätt gjort att kontrollera att episodernas längd mycket riktigt skiljer sig markant under den här eran jämfört med tidigare. Dessutom accentuerar de kortare episoderna ett annat problem: Eftersom det behövs en orsak till att huvudpersonerna ska resa i tiden och en del planering med tidsmaskinen så blir det relativt sett betydligt fler strippar som uppehåller sig i professor Wonmugs laboratorium jämfört med strippar som skildrar andra tider och miljöer, och labb-stripparna är tradiga och repetitiva (typ ”Något går fel med tidsmaskinen / Den som övervakar den somnar / <Något annat gör att tidsmaskinsoperatören inte kan hjälpa den tidsresande>”). När serien var som bäst struntade Hamlin i att motivera varför inte Alley hämtades tillbaka när farorna blev för stora eftersom han helt fokuserade på att berätta en bra historia om Alley / Oola i en annan tid, men här är det alldeles för mycket tjafsande om trista tekniska detaljer angående tidsresandet.

Det vill säga, alldeles för många strippar som dessa:

Jag läser Hamlins Alley Oop för att jag vill läsa strippar som dessa istället:

Sen finns det dessutom en del andra tråkiga saker med serierna i de här böckerna. Alley själv har väl aldrig haft en särskilt modern syn på kvinnor, grottman som han är, men det finns några episoder här där han blir rejält osympatisk, med repliker om att kvinnor borde hålla sig till sitt, dvs vara hemma och ta hand om barn, och han förverkligar till och med klichén med grottmannen som slår till och släpar en kvinna i håret när hon inte vill följa med. Oola uttrycker det bäst när hon säger att så fort Alley inte ser henne så glömmer han bort henne, men när han råkar stöta ihop med henne igen så kräver han omedelbart att hon ska lyda honom. Det skulle ju kunnat ses som att Hamlin sympatiserar med henne, men tyvärr är det en riktigt grabbig ton i de här böckerna som jag inte kommer ihåg, åtminstone inte lika starkt, från de äldre serierna.

Summa summarum är det kul att Alley Oop faktiskt samlas ihop på ett systematiskt sätt till slut, men det är synd att de bästa åren (åtminstone från det jag läst) inte finns med i de här böckerna, för även om jag låtit kritisk här så gillar jag verkligen serien när den är som bäst. Jag har inte bestämt mig för om jag ska fortsätta köpa böckerna; jag hoppas fortfarande att den ska hitta tillbaka till de tidigare topparna, men som det ser ut just nu är det här definitivt bara böcker som ett riktigt stor fan kommer uppskatta 😕

Kan köpas bl.a. här:

Acoustic Learning är ett litet förlag saknar distribution vad gäller de flesta större internetbokhandlar, men prova hos din lokala seriebutik så kan hen förhoppningsvis hjälpa till 🙂

PS. En liten bonus-sorg känner jag också över den samling av söndagssidor som Acoustic Learning gett ut. Det är en direkt fortsättning av de underbart eleganta samlingar som Dark Horse gav ut för ett antal år sedan (läs mer om dem här), och med en design som sluter an precis till de tidigare böckerna och ett minst lika bra papper och tryck borde boken vara en fullträff för mig. Men icke! Tyvärr har man nämligen valt att istället för att som i de tidigare böckerna återtrycka sidorna från tidningsoriginal med omsorgsfulla retuscheringar och färgkorrigeringar där så behövs så har man valt att göra en ny färgläggning. Förvisso med den gamla som utgångspunkt, men för mig ser den stel, tråkig och kall ut. Jag såg först ett exempel på färgläggningen på nätet (som jag nu inte kan hitta) och hoppades att det skulle se bättre ut på papper eftersom det inte är ovanligt att digitala förlagor ser tråkigare ut än när de trycks men tyvärr, när jag stod med ett exemplar i handen så var jag definitivt mycket, mycket frestad eftersom boken i övrigt såg så bra ut, men till slut insåg jag att även om den skulle se bra ut i bokhyllan skulle jag varje gång jag tittade i den sucka över resultatet, så det blev inget köp för mig. Och tro mig, det beslutet var riktigt svårt att ta eftersom jag verkligen älskar designen av de här böckerna.

Kalle och Hobbe – Den kompletta samlingen

Det tog ett tag, beroende på globala problem med tryckerier/pappersbrist, extra puts på översättningar & design, men nu finns den kompletta svenska utgåvan av Bill Wattersons serie Kalle och Hobbe: Fyra inbundna böcker i en tjock samlingsbox, och de som köpte via utgåvans Kickstarter fick därutöver en hyllningsbok om serien, Pojken med tigern. Min stackars bokhylla är därmed belastad med drygt 7 kg nya böcker, men inte mig emot 🙂

Som lite grafisk fägring i recensionen, en sida där Watterson leker med att använda en helt annan teckningsstil än hans vanliga, något jag alltid gillar när han gör

För det här är givetvis en skattkammare för svenska Kalle och Hobbe-fans. Alla seriestrippar, alla illustrationer som Watterson gjorde speciellt för de första böckerna, alla serier som han också gjorde för en del av originalsamlingarna, med ibland nya, ibland förbättrade gamla översättningar, och allt textat av Anne Thorsell (tack vare att Kickstarter-kampanjen blev så framgångsrik räckte pengarna lyckligtvis till handtextning istället för en digital). Hur mycket omsorg om detaljerna som ligger bakom kan man till exempel se när det gäller extraboken, Pojken med tigern: Den kan inte ges plats i boxen eftersom inte alla som köper boxen också får med boken. Fysiskt är den därför en smula större än böckerna i boxen, men den är däremot exakt lika hög/bred som boxen → när man ställer boken bredvid boxen ser det precis rätt ut. Yay!

Vad mer kan jag säga om utgåvan i sig? För den som har den kompletta amerikanska inbundna utgåvan i en box är den här definitivt designad med den som utgångspunkt, de liknar varande mycket. Den svenska har valt en mer orange accentfärg på omslagen och boxen, är lite mindre till formatet, och har också valt att dela upp serien i fyra böcker istället för tre. Framförallt det senare var ett bra beslut; de något större och klart tjockare amerikanska böckerna är rätt otympliga att faktiskt läsa, medan de svenska håller sig (knappt, men ändå) under min personliga gräns för när böcker blir för stora för att kunna läsa bekvämt, dvs i sängen/soffan/fåtöljen.

För den som vill läsa mer om arbetet som ligger bakom utgåvan finns det gott om intressanta poster och videos på Kickstarter, och Pojken med tigern har flera intressanta artiklar om saker som nödvändiga val vid översättning, textning, med mera, med mera; jag kan verkligen rekommendera dem för de som är intresserade både generellt av övervägningar man måste göra när man trycker serier, och de specifika problem som en översättning i ett grafiskt medium medför (som huruvida man ska texta om ljudeffekter när originalets textning är integrerad i bilderna).

Min favorit av hyllningarna i ”Pojken med tigern”-boken; det är någonting med rörligheten och färgerna i Frida ”Tjejerna på höjden” Malmgrens teckning jag verkligen gillar, och också detaljer som hur det allra vänstraste benet i teckningen ser ut:-)

Jag skulle kunna skriva mycket mer om projektet och utgåvan, men med tanke på hur mycket som redan finns på de nämnda ställen får det räcka för nu, och istället blir det några ord om serien i sig; det är ändå det absolut viktigaste 😉

Innan den här boxen kom ut gav förlaget bakom, Apart Förlag, ut en specialbok med söndagssidor, och det jag skrev då vad gäller serien gäller fortfarande: Det är som nog alla vet en förträfflig dagstidningsserie, en av de allra bästa någonsin, och Watterson tog klokt nog och avslutade den innan det blev för många upprepningar och trötta skämt. Eftersom det oftast är fråga om ett skämt per dag, på sin höjd sammanhängande historier som sträcker sig över en vecka eller två, ska man nog vara lite försiktig när man läser samlingar som den här eftersom det finns en risk för övermättnad annars. Det är hur kul som helst att se hur Kalles värld skiljer sig från omvärldens, men om jag läser stripp på stripp med samma typ av överraskningseffekt där vi får se Kalles fantastiska äventyr som avslutas med en ruta från ”verkligheten” blir effekten inte lika stor. Så sprid bara ut läsningen litegrann, som ett tips.

Annars är det som alltid fascinerande att läsa en serie kronologiskt som jag annars läst lite huller om buller, typ när jag senast läste Asterix från början och noterade hur de första albumen hänger ihop med varandra, med referenser i början av album som direkt refererar till det som hände i albumet innan. Här med en dagstidningsserie blir det inte samma sak, men vad som märks för min del är hur mycket Watterson hade jobbat med sin serie innan dess premiär: Redan första veckans strippar visar hur han prickat in sina huvudpersoners karaktärer, till skillnad från många andra serier där det kan ta år innan dessa sätter sig. Lite annorlunda ser Kalle ut, men nog är det Kalle alltid:

Efter tre veckor har vi fått träffa Kalle, Hobbe, mamma, pappa, lärarinnan, rektorn, och Sussie; i princip hela persongalleriet är redan på plats, med undantag av barnvakten Rigmor, och kalabaliken kan börja 😉

När jag läser om serier som jag läst många gånger förut varierar det beroende mitt humör vad jag fastnar för. Den här gången märkte jag att det var två saker jag framför allt noterade:

De redan nämnda översättningsvalen. Det här är en serie tänkt för alla åldrar, så jag gillar verkligen att man valt att försvenska amerikanska referenser. Som när i en tidig stripp när Kalle och Hobbe filosoferar:

I originalet är staden Pittsburgh, precis som Västerås en stad som det är omöjligt att säga om den representerar något bra eller dåligt

Hur ofta de lugnare och mer filosofiska stripparna påminner mig om Snobben. Det finns gott om exempel, men den karaktär i Snobben som oftast påminner mig om Kalle är Sally. Hon har en del av Kalles kaotiska energi, men det är när det kommer till deras relation till skolarbete som likheterna är som tydligast. Båda två kan drabbas av en samma känsla av hjälplöshet eftersom de inte förstår vare sig vad som förväntas av dem, eller varför de ens ska gå i skolan. Eller, ibland, när det kommer till att göra läxor:

Notera hur mycket bredare *Snobben*-strippen från 1971 är än *Kalle och Hobbe*-strippen från drygt tjugo år senare, ett tecken på hur mycket den plats som reserveras för serier minskat

Sally har alltid varit en av mina absoluta favoriter i Snobben, tillsammans med Peppiga Pia; hon har ofta ett överflöd av energi, hon kastar sig in i nya projekt helt utan hämningar, hon har rejäla svårigheter med att passa in eftersom världen för henne är så konstig. Och det skulle passa bra som en beskrivning av Kalle också, med den brasklappen att han har en trogen vän han kan gräla/leka/prata med, till skillnad från Sally som oftast får nöja sig med att prata med sin skolbyggnad vars svar hon inte kan höra…

Som avslutning gör jag det enkelt för mig och väljer den allra sista söndagssidan Watterson gjorde. Både för att den visar upp Wattersons förmåga att framställa snö, något som han är fantastisk på och ofta visar upp, men mest av allt för att det är ett perfekt slut på serien:

Som jag förstått det ska boxen dyka upp hos vanliga bokhandlar vad det lider, men man kan redan nu skaffa den hos Aparts webbshop

Kinky & Cosy

Här är en serie för de som gillar det absurda. Den flamländska serieskaparen Nix serie Kinky & Cosy har samma slags humor som man kan hitta i The Far Side, eller kanske ännu mer i Cowboy Henk. Den är inte lika obegriplig och urspårad som den senare, men sensibiliteten har de gemensamt: Vad som helst kan hända när de två tvillingsystrarna drar igång, och humorn är ofta väldigt, tja, robust:

Det finns också samma känsla av att Nix, mannen bakom serien, gör lite vadhelst han har lust med, och om det innebär en följd strippar av hur systrarnas mamma upptäcker hur roligt man kan ha det med dildos (eller utomjordiska käppar, leksakslasersvärd, osv), eller en fotoserie om hur man klär ut sig till Kinky & Cosy så visst, varför inte?

Den avslutande sidan i hur man klär ut sig till K&C

Så särskilt allvarlig är serien inte, och för att uppskatta den krävs det nog att man som läsare gillar lite kaos i sin läsning, både vad gäller hur innehållet presenteras och vad som ingår i dem. Ibland blir det bra, ibland blir det plumpt, ibland blir det strippar där poängen skulle kunna varit hämtad från Ernie Bushmillers Lisa och Sluggo:

Det blir gott om illustrationer idag, men det är för att det inte finns mycket jag kan säga om serien som inte bättre kan visas med exempel ur den. Den är vad den är, och den är så i väldigt hög grad. Men jag kan säga att den amerikanska utgåvan bara finns i digitalt format, och att jag gärna skulle se fler; serien har hållit på rätt länge så det finns gott om material, och det är ibland lite frustrerande att det här albumet så tydligt är ett urval (stripparna är numrerade, och det hoppas vilt fram och tillbaka i kronologin). Jag kan inte påstå att allt är bra, kvalitén är mycket varierande, men jag blir glad av att läsa serier som den här där varje sida kan överraska och där det är hur tydligt som helst att serieskaparen har haft roligt hela tiden 🙂

Som avslutning, två till strippar som visar på lite av humorns spännvidd:

Kan köpas bl.a. här:

Kinky & Cosy (Google Play)

Ungdomssynder: Romeo Brown

Innan Peter O’Donnell och Jim Holdaway tillsammans gjorde den första och definitiva versionen av klassikern Modesty Blaise samarbetade de på 24 episoder av en betydligt mindre klassisk serie: Romeo Brown. Romeo är en privatdetektiv men i ärlighetens namn en rätt usel sådan. Vad han är bäst på är att på något sätt se till att:

Alla fall involverar minst en ung kvinna; helst flera, men garanterat en.
De unga kvinnorna kommer att falla för honom, alternativt faller han för dem. Men båda sakerna händer aldrig samtidigt, så det är ett konstant jagande från endera hållet av den andra.
De unga kvinnorna oundvikligen kommer bli av med så mycket kläder det bara går. Eftersom den här serien startade på 50-talet innebär det att gränsen går vid att visa bröstvårtor, sådana får absolut inte synas, men total nakenhet får mycket gärna antydas.

Och det är väl ungefär serien: Romeo får ett uppdrag som han sedan löser på något sätt, via diverse strippande, sängkammarfarsinslag, och intellektuellt arbete som allt som oftast utförs av någon annan än Romeo, ofta någon av de där unga kvinnorna. Humorn känns som en fattigmansversion av PG Wodehouse, där författaren O’Donnell kopierat intriger och överklassmiljö, men bytt ut Wodehouses underbart komiska språk mot fler skämt baserade på sex.

Kort sagt, det är en väldigt lökig serie (för att använda ett uttryck som känns passande för Romeo Brown), men som ändå är roande i all sin fånighet. Ibland är det roligaste att se hur O’Donnell kommer få in det där avklädda; ofta är det genom lättköpta intriginslag som shejker med haremsproblem, nudistklubbar, osv, men ibland blir det smått genialiskt. Min favorit är nog scenen i episoden The Admiral’s Grand-Daughter där Romeo och dotterdottern (sondottern?) ifråga måste spionera på en misstänkt tjuv som gömt någonting i ett båthus fullproppat med saker, så de bestämmer sig för att lura tjuven så han går dit för att kontrollera det stulna föremålet och spionera på honom när han tar fram det. Hur de ska övervaka vad som händer? Tja, det finns ju en kvinnlig naken galjonsfigur i båthuset, så varför inte låta dotterdottern klä ut sig till denna?

Men O’Donnell är inte den enda som inte når upp till samma kvalité som han senare gör i Modesty Blaise. Holdaway är inte heller han fulltränad, med teckningar som har en del av den känsla för svartvitt action som den senare serien har, men där anatomikunskaperna ibland helt lyser med sin frånvaro. Det är rätt slarvigt, men de senare episoderna stabiliserar sig och man kan börja ana vad som komma skall. Sen ska det också sägas att även om redan de första av Modesty-episoderna såg bra ut är det de senare som jag verkligen tycker om Holdaways teckningar i. Då har han finputsat sin användning av svarta block och tunna linjer och kombinerar det med mjukare och rundare linjer när det passar, och då ser det fantastiskt bra ut.

Så allt som allt är Romeo Brown en bagatell, men en ibland fascinerande sådan som en förövning till Modesty Blaise. Båda serierna innehåller fala damer och action, men tonlägena är ungefär så olika de kan bli. Som i den här avslutande strippen från The King of the Beatniks där Romeo Brown tappat minnet (en kliché om någon, och det finns det gott om i serien) och då misstas för en amerikansk beatnik-idol, och snabbt övertalas att han är densamma:

Det finns inga vettiga samlingar med serien vare sig på svenska eller engelska, så man får leta upp episoder där de finns. Svenska publiceringar listas här, och engelska finns på diverse svåråtkomliga ställen. Jag skulle gärna se att något förlag gav sig på serien, även om den är, som sagt, väldigt lökig 😉

Lite mer om Murphys Prins Valiant

Tänkte skriva lite mer om John Cullen Murphys version av Prins Valiant, så för de av er som kanske inte är riktigt lika förtjusta i Hal Fosters serie (jag anar att det gäller de allra flesta) är det nog bäst att ni hoppar över det här inlägget. Det handlar om en rätt usel serie, men eftersom det inte är en serie man kan råka köpa / läsa av misstag, därtill är den alltför smal och för den delen dyr, så behövs inga varningar som konsumentinformation utan det är bara de närmast sörjande ( = jag, och kanske någon till) som kanske är intresserade av lite repetition av min kritik från förra gången (plus lite nytt gnäll!) 🙂

Orsaken att jag skriver det här inlägget är att jag nyss läst den senaste samlingen av serien som täcker åren 1981-1982, vilket innebär att det för första gången handlar om serier där Foster inte var inblandad i vare sig skisser eller manus. Så här är det 100% Murphy (John Cullen teckningar, sonen Cullen manus, dottern Mairead färger), med ett sisådär resultat. Närmare bestämt, om jag bryter ner de olika familjemedlemmarnas bidrag:

John Cullen Murphys teckningar klagade jag ordentligt på förra gången, och min kritik från då gäller även de här åren. Det ser platt ut och lite slarvigt är det alltjämt, men nu när Foster inte längre står för skisserna ser det faktiskt en gnutta bättre ut. Kanske det är så enkelt som att scener och bildlösningar som inte passade Murphy nu kan undvikas, som exempelvis närbilder på ansikten.

Maireads färger är, tyvärr, hur trista som helst. Delvis beror det säkert på vilken teknik och ambitionsnivå som erbjöds jämfört med seriens tidigare år, men färgskalan här tilltalar mig inte det minsta. Det bästa jag kan säga är att färgerna är lika platta som teckningarna.

Cullens manus tänker jag skriva mer om, för det var det som jag funderade mest på efter att ha läst boken. Det finns extremt mycket som är dåligt med det och som irriterar, som exempelvis:

Episoderna är alldeles för korta. Nya personer introduceras, beskrivs, och efter en eller två sidor försvinner de utan att någonsin ses till igen. Det beror säkert på att man vid den här tiden ansåg att läsarna inte hade tålamod att vänta alltför länge på att få läsa upplösningen, men det gör att serien åtminstone när man som jag nu läser den i en samlingsbok har grava problem med pacingen som känns helt fel och stressad.
Samma slags problem gäller också för geografin i serien. När serien var som bäst hade den ett episkt anslag som få andra. De längre resor som Valiant gjorde kändes alltid som om det verkligen handlade om någonting extraordinärt, som när han gör sitt enda besök till de södra delarna av Afrika där resan och dess strapatser tar många månader, både internt i serien och externt för läsaren. Även relativt korta resor som från Camelot till Thule innebär umbäranden och är ibland snudd på omöjliga att genomföra på grund av årstid eller tidsbrist. Här däremot tar det kanske 2-3 rutor att åka från England till Konstantinopel, eller för Galan (en av Valiant & Aletas söner) att åka till Indien. Val och hans familj verkar kunna färdas var som helst i världen snabbare och enklare än jag kan göra idag, och det känns ärligt talat trist när världen i serien känns så liten.
Den där resan till Indien som Galan gör är också ett bra exempel på hur manuset helt glatt struntar i om saker är rimliga eller inte. Galan gör sällskap med Yuan Chen, en lärd kines, till Indien, och väl där (resan tar givetvis ingen tid alls verkar det som…) kan den unge Galan prata med alla utan problem, till och med så pass bra att han deltar i en teaterföreställning. Språk som pratas? Inte vet jag. Varför Yuan Chen befann sig på de dimmiga öarna i Medelhavet? Vem vet. Och så vidare. Eller ta den här sidan där Mordred hejdats i sina planer att invadera England och försöker fly:

Ska vi slå vad om att Mordred klarade sig och kommer dyka upp utan förklaring någon gång i framtiden?…

Arn har kommenderat en del av försvarsstyrkorna, och har som synes fått information om Mordreds planerade flykt. Och vad gör Arn då, dvs vad gör en man med stora styrkor under sitt befäl? Jo han beslutar sig för att ensam gömma sig på Mordreds flyktbåt, hoppas undgå upptäckt och vänta tills båten befinner sig mitt ute på Atlanten (nästa sida visar att inget land finns i närheten), för att sedan attackera. Idiotiskt! Och John Cullen Murphy, vad i hela friden är det där för en miniatyrkaskelot, och vad gör den med båten?!? Skärpning!

Arn ja. Jag nämnde det förra gången men måste göra det igen: Arn är så gudsigförbarme tråkig. Det är inte enbart Cullens fel eftersom Arn så fort han blev mer eller mindre vuxen även hos Foster saknade all charm, trots att han fungerade bra som barn, men det märks mer här eftersom Cullen verkar ha fått för sig att om det ska handla om äventyr med strider och större actionscener är det Arn som ska ha huvudrollen istället för Valiant.

En del andra saker är vare sig bättre eller sämre än Fosters version, som att Cullen gärna låter magi och övernaturliga inslag finnas med. Bortsett från enstaka sidor i början av serien var Foster noga med att undvika övernaturligheter och hade istället flera episoder där Valiant avslöjar lurendrejare som utnyttjar människor med hjälp av trolleritricks, men i Cullens version är siare, knytt, småfolk och annat en helt naturlig del av världen. Personligen föredrar jag Fosters version men det handlar om personlig smak mer än någonting annat.

Men, och nu är det dags för några positiva ord faktiskt, mot slutet av boken blir manuset mycket mer intressant. När det är dags för familjens sjätte barn att födas blir det början på en episod som utspelas under flera månader, sammanflätad med andra längre episoder som också får ta mer tid på sig, och när boken tar slut är det ännu inte klart vad som händer med den unga sonen. Jag är till och med lite nyfiken på vad som ska hända härnäst, och det var det länge sen när det gäller de här återtrycken. Allt är inte bra; exempelvis är en av de där längre sammanflätade episoderna den med Galan i Indien som jag redan nämnt har seriösa problem, men trots dessa är episoden ändå en av de bättre eftersom den får lite längre tid på sig. Stor litteratur är det inte, men när boken tar slut är det iallafall med en känsla av att författaren börjat förstå hur man kan skriva en ok familjesåpa 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Prince Valiant 23: 1981-1982 (Adlibris)

Kort-kort: Eliteserien 21

Dyra är de, de norska samlingarna av Pondus, men de är å andra sidan väldigt trevliga böcker (inklusive en så löjligt liten detalj som pappret som används till omslaget som är hur mysigt som helst att titta på och ta i). Och sen kommer de också ut i relativt långsam takt med cirkus en volym / år, vilket gör att kostnaden hålls nere 😉

21 volymer är serien uppe i nu, och man är framme vid år 2015. De centrala karaktärerna är som de är; tidigare har deras liv förändrats som att Pondus blev pubägare, Jocke och Camilla ett stabilt par, med mera, men nu känns det som att större förändringar reserveras till mer perifera personer som busschaufförerna. Inget fel på det, Øverli är väldigt bra på stripp-formatet, men nog tycker jag att serien inte riktigt når upp till de tidigare höjderna. Men så är jag också svag för det vildvuxna, det inte helt professionellt polerade, så vad jag egentligen klagar lite milt över är att Øverli numera är så extremt proffsig på det han gör 🙂

Innehållet i boken är som vanligt: Kronologiska Pondus-strippar, och en mängd redaktionellt material om serietidningen Pondus, om biserier i tidningen, om fotboll, och kommentarer från Øverli om enskilda strippar när han har något att säga (ibland informativt, ibland enbart för den komiska kommentarens egen skull). För mig är också en stor del av behållningen att läsa serien på norska. Den svenska översättningen är riktigt bra, inget som helst fel på den, och i sanningens namn missar jag en del av skämten när jag inte helt förstår vad som sägs eller missar nyanser, men det är så himla kul att träna hjärnan i norska och med en riktigt bra serie dessutom att jag så gärna betalar det priset!

Nu vet jag att gäddhäng heter grevinneheng på norska!

Med andra ord, allt är som vanligt i Pondus & Eliteseriens värld, och det har jag ingenting emot, och jag ser fram mot volym 22 någon gång i höst.

Kan köpas bl.a. här:

Eliteseren 21 (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kalle och Hobbe: Söndagar 1985-1995

Som nog många serieläsare vet är en svensk utgåva med en komplett samling av alla Kalle och Hobbe-serier på gång senare i år, och 2020 började dessutom förlaget Cobolt för första gången ge ut en svensk version av de amerikanska kronologiska ”vanliga” samlingarna med serien som fortsätter i år. Så Kalle och Hobbe är i ropet, och nu har dessutom Apart, förlaget bakom den kommande kompletta samlingen, gett ut en specialbok som en liten aperitif:

Beskuret omslag där nederdelen saknas; lite för liten scanner…

Det är ursprungligen en utställningskatalog från 2001 som gavs ut när ett antal av Bill Wattersons originalsidor visades upp, så det är ingen komplett utgåva eller så. Istället innehåller den ett förord av Watterson där han skriver om sina tankar om serien, några år efter att den avslutades, och ett 40-tal söndagssidor som presenteras på ett uppslag vardera: Till vänster kan man se hur sidan ser ut i original, till höger hur den ser ut i dess tryckta version, och ofta innehåller sidorna också kommentarer av Watterson om dem. Så det är definitivt en bok för den som redan är ett inbitet fan av serien snarare än någonting för nya läsare, dvs den som vill se hur serien såg ut när den kom direkt från Wattersons penna.

Och det är riktigt kul att se! Jag tycker väldigt bra om Kalle och Hobbe, men jag måste erkänna att jag inte som många andra tycker att det är den bästa/roligaste dagstidningsserien någonsin. Högt upp kommer den, men för min del finns det en liten handfull andra i genren som kommer före, som Snobben, Krazy Kat, och Polly and Her Pals. Men som synes är de alla bra mycket äldre än KoH, så vad gäller någorlunda moderna serier (om nu KoH kan sägas vara modern, den är ändå ett kvarts sekel gammal nu, men det är åtminstone inte ett helt sekel som Krazy Kat…) så står den i särklass på många vis. Den är rolig, bitvis fantastiskt rolig, och den är i sina bästa stunder också strålande elegant, med ett schvung och ett liv i teckningarna som få andra. Att den bara fanns till under tio år gjorde också att den aldrig tröttnade eller kändes uttjatad, en risk som annars finns med serier som är lyckade under några år men sen tappar drastiskt i kvalité (jag är sugen på att nämna några exempel här men tänkte undvika att vara elak idag så jag skippar det 🙂 ).

Det som gör att den inte riktigt platsar på förstaplatsen för min del är nog att persongalleriet är lite snålt tilltaget vilket gör att serien i längden blir en smula enformig. Inte enformig=tråkig, utan enformig=likartad. De som finns med mycket som Kalle, Hobbe, och Kalles föräldrar är utmärkta, och jag tycker om hur deras inbördes relationer skildras. Men sen finns det så många andra lite mer perifera karaktärer som jag så gärna skulle vilja läsa mer om men som bara glimtar förbi i alldeles för korta sekvenser. Som grannflickan Sussie, som i början av serien känns som om hon skulle kunna bli intressant, men som tyvärr aldrig blir någonting annat än en person som finns till enbart för att Kalle ska ha någon att reagera på/mot. När någon enstaka gång en stripp handlar mer om hur Kalle uppfattas av andra, dvs att någon annan har den faktiska huvudrollen istället för Kalle, tycker jag så gott som alltid att det blir ännu intressantare och därmed ännu roligare; det blir så mycket tydligare vilket skumt litet energiknippe Kalle är när vi får se honom genom andras ögon. Men i nästa stripp har vi Kalle i huvudrollen igen, och så är allt tillbaka till det vanliga.

Så tio år var nog helt tillräckligt; om serien skulle fortsatt länge tror jag att den hade behövt börja ta åtminstone några andra karaktärer på mer allvar än vad den dittills gjort för att det inte skulle bli alltför repetitivt. Alternativt kanske Watterson skulle kunnat satsa ännu mer på det visuella och eventuellt övergått till att bara göra söndagssidor; serier som nämnda Krazy Kat och Polly… lever ju extremt mycket på sina teckningar och det är deras söndagsversioner som gör att jag tycker så mycket om dem. Men det hade antagligen varit hopplöst, med tanke på hur litet utrymme Watterson hade att tillgå, så den vägen hade nog inte heller varit framkomlig. Med andra ord tror jag personligen att det nog var bra att serien avslutades när den gjorde, även om jag såklart gärna skulle sett fler serier av Watterson i någon annan form!

Men tillbaka till dagens bok! Som man nog kan gissa tycker jag att om det är några sidor av serien som förtjänar en specialutgåva är det söndagssidorna, och framförallt de senare när Watterson fick fria händer att designa dem som han ville (i bokens texter förklaras varför de tidigare inte kunde se ut hur som helst). Watterson gör semi-realistiska sidor, kubistiska sidor, perspektivlösa sidor, och det märks hur roligt Watterson själv tycker det är att göra vad han vill med sidorna för att överraska sig själv och läsarna. Och alltid medveten om att teckningarna, hur de än ser ut, ska ha en poäng:

Att jag väljer originalen för mina bildexempel idag är delvis för att det är de som nog är det nya i den här boken för trogna läsare av serien. Men det är också för att jag själv aldrig varit så förtjust i färgläggningen av Kalle och Hobbe. Någonting med de valda färgerna passar inte med min smak förutom i enstaka fall, och jag tycker att de svartvita originalen är mycket snyggare än de publicerade färglagda. Enligt Watterson själv i några texter i boken la han ner mycket möda på färgerna, så det skulle kunna vara så enkelt att jag inte är förtjust i hans färgkänsla, men det som talar emot det är de serier han gjorde enbart för samlingarna av Kalle och Hobbe där han tecknade och färglade allting själv, för de gillar jag skarpt. Mystiskt!

Men japp, det här är en strålande bok för de inbitna Kalle och Hobbe-läsarna som vill veta lite mer om serien från Wattersons eget perspektiv, och se hur originalen såg ut. Och för svenska läsare finns en extra poäng: Tack vare att original och publicerad version finns med av varje sida kan man läsa sidan både på engelska och på svenska. En eloge till Anne Thorsell och övriga inblandade i översättningen som flyter på utan att någonsin snubbla (ok, jag såg ett liiitet slarvfel i en Shakespeare-monolog) och som aldrig förenklar/fördummar det ibland komplicerade och fantasifulla språket men som heller aldrig låter styltig eller svengelsk. Jag brukar sällan kommentera översättningar här eftersom det bara är engelska som jag kan tillräckligt bra för att plocka upp finare nyanser i, och en översättning från till exempel franska har jag därför svårt att rättvist recensera. Men nu handlar det alltså om engelska, och den här översättningen är iallafall utmärkt! Två små exempel på knepigheter som klarats av mycket elegant syns här; det första när det gäller hur översättningen måste anpassas med en upprepning av ordet ”en” för att textningen ska se bra ut när den passas in i bubblan, det andra när en mycket amerikansk referens måste anpassas för svenska läsare (notera också den nästan omärkliga förflyttningen av några noter för att få plats med den svenska texten):