Kategoriarkiv: Dagspresserier

Gott och blandat 3

Postat den

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂

Gott och blandat

Postat den

Well, jag tror jag behöver göra ett sånt där inlägg igen där jag snabbt går igenom några serier jag läst de senaste veckorna som jag inte riktigt känner för att göra separata inlägg om. Ingen skugga ska falla över deras kvalitet, det är bara jag som känner för lite kortare texter 🙂

Nedzus lyktor av Rui Tenreiro

Först ut, ett album som jag köpte i våras, dvs våren 2017, men som råkat bli liggande sedan dess. Föga överraskande eftersom det är utgivet av Sanatorium är det en udda och visuellt anslående historia om de två byarna Nedzu och Adaeze och deras årliga tävling där två krabbor slåss mot varandra. Istället för bitter rivalitet som invånarna i byarna önskar sig faller de två krabbtränarna för varandra, och situationen kompliceras ytterligare av den inte helt sunda relationen som Okoye, en av tränarna, har med sin mästarkrabba Asagwara…

Snyggt tecknat med nerviga linjer och med en färgskala som ovanligt nog dras åt mörkt och rosa, om än en smula stelt ibland i människoskildringen, och med en suggestiv historia; att den inte kommer sluta lyckligt är uppenbart från första sidan. Hela serien känns drömsk med övernaturliga inslag, men som också upplägget med en berättare som inleder och avslutar serien förstärker. Lustigt nog är min starkaste invändning, Sanatorium till trots, att den fysiska boken inte känns helt ideal. Trycket är bra, pappret utmärkt, och designen är elegant, men jag tror att jag skulle tyckt bättre om serien i ett mindre format. Berättelsen är en liten intim saga man berättar en kulen höstkväll, och det större formatet (dvs klassiskt seriealbumformat) känns för stort och öppet. Kanske inte en alldeles rimlig invändning men det är så jag känner det!

Paper Girls av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar)

Jag har nu läst den första inbundna boken innehållande nummer 1-10 av serien som inleds på 80-talet med en grupp tidningsutbärande flickor, men som sen visar sig innehålla tidsresor, parallella världar, kloner, dinosaurier, och allt möjligt annat. Det är roligt och jag gillar verkligen huvudpersonerna och det märks det att Vaughan och Chiang också gör; trots alla fantastiska inslag är serien hela tiden som bäst när det är personerna och deras känslor/relationer som står i fokus.

Matt Wilsons enkla färger gör sitt till för att ge Paper Girls en egen stil

Perfekt är ändå serien inte. Precis som det mesta andra jag läst av Vaughan tycker jag att det aldrig blir så där extremt spännande eller gripande som i de allra bästa serierna. Vaughan har alltid en viss distans till sina huvudpersoner som gör att det känns som om någon talar om dem snarare än att jag upplever händelserna tillsammans med dem och det gäller även Paper Girls, trots att jag som sagt tycker att karaktärerna är det allra bästa med serien. Det är kanske orättvist, men jag tycker att han är en skicklig hantverkare snarare än en skicklig konstnär.

Så vänta er ingenting världsomvälvande, men en kul, fullproppad med händelser och underhållande läsning är det, precis som jag hoppades efter att ha läst de inledande numren. Faktum är att om jag skulle kritisera något i handlingen är det nog att efter tio nummer har jag fortfarande inte riktigt fått grepp om historien: Mycket har hänt men det hänger ännu inte ihop helt och hållet. Men där litar jag på Vaughan, han har redan förut visat att han kan sy ihop handlingen i sina längre serier när han får tillräckligt med tid på sig 🙂

Zelda 6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

Woohoo, mer Zelda! Det tar ett tag mellan gångerna men jag blir alltid glad när jag får läsa nya Zelda-strippar eftersom Zelda sorgligt nog inte går i någon tidning jag läser. Så för mig blir det en stor dos Zelda när en ny bok dyker upp, följt av långa perioder så gott som helt utan Zelda, förutom någon enstaka strip i Pondus-tidningen :-/

I Allt är normalt är allt normalt: Zelda stretar på utan att ha en susning om vad hon egentligen ska göra med sitt liv när hon blir vuxen och hennes impulskontroll har inte blivit bättre den heller:

Hennes vänner (åtminstone några av dem) verkar ha bättre koll på världen och skaffar till och med barn. Vilket leder till bokens höjdpunkt när några av dem hamnar i en bil på väg till en förlossning och tvingas lyssna på Lars Noréns dagböcker i audioformat: Eftersom ingen av dem har bil och körkort så är en av deras mammor chaufför och får därför bestämma över vad man ska lyssna på. Juxtapositionen av den ofta misogyna men alltid narcissistiska ultimata Kulturmannen Norén och Zeldas feministiska vänner är sublim 🙂

Ok, en bild till från Zelda; gillar man Neidestams teckningar så gör man!

Dorm Girls av Marta/Pons (manus) & Galiano (teckningar)

Jag flyttade runt i bokhyllorna häromdagen varpå den här amerikanska utgåvan från 80-talet av en spansk serie dök upp, utgiven på förlaget Catalan som var en av de allra tidigaste seriösa översättarna av europeiska serier i USA och därför ett förlag jag är svag för. Jag kom inte alls ihåg serien så det var lika bra att läsa den och nja, allt Catalan gav ut var inte bra.

Serien handlar om en flickskola och en mycket hårt styrd sådan där lärarna är mycket noga med att framhävda i att fina flickor ska hålla på sig och aldrig umgås med det manliga könet. Vilket givetvis resulterar i elever som gör sitt allra bästa för att bryta mot reglerna så mycket de bara kan.

En av de tamare sidorna

Visst skulle någon kunna säga att Dorm Girls är en kritik mot den rigida inställningen till sexualitet när det gäller flickor och tvånget att de ska uppföra sig perfekt, men ärligt talat är det här bara en serie som finns till av en enda anledning: Att skildra vildsinta tonårsflickor med allt det innebär. Så, well, inte en av Catalans bästa serier, och lite symptomatisk för ett av skälen till att Catalan inte överlevde: Kvalitén på det de gav ut varierade extremt mycket, från bottennapp som det här halv/helpornografiska albumet till toppar som Hearts of Sand.

Distant Worlds av Leo (manus) & Icar (teckningar)

Brasilianaren Leos olika science fiction-serier fortsätter att vara populära på engelska. I Distant Worlds står han för en gångs skull bara för manus vilket är ungefär lika smart som när Mignola skriver manus till Hellboy: Två serieskapare vars styrka ligger i teckningarna överlåter dem åt andra medan de istället står för texten.

Nu är iofs Leo inte alls lika bra på att teckna serier som Mignola, men det som gjort att jag läst Leos serier i sviten om Aldebaran/Betelgeuse/Antares var ändå den förunderliga faunan; själva handlingen såg jag bara som en ursäkt för att titta på fantastiska djur. Här finns det en del sådana, förvisso, men det känns ändå mer som en handlingsdriven serie och det gör iallafall inte mig ett dugg glad. Icar är inte en dålig tecknare och jag skulle nog säga att när det kommer till människor är han bättre än Leo där människorna alltid sett ut som nära släktingar till skyltdockor, men hans djur saknar det där lilla extra.

Men visst kan man läsa de här fem albumen som utspelar sig på en främmande planet dit människan just kommit. Jag rekommenderar dock att man ignorerar handlingen för det gör egentligen Leo också; när de sista sidorna i det avslutande albumet nalkas tar han helt sonika och skriver i princip ”Och sen trodde alla på berättelsen om aliens och alla blev snälla och allting slutade lyckligt” 😉

The Survivors av Leo

Jag tog också och passade på att läsa de fem albumen i sidoserien om Aldebaran som följer en grupp ungdomar som på resan till Aldebaran av en olyckshändelse hamnar på en helt annan planet. Väl där tar Leos standard-serie vid: En smula oförargligt naket (omsorgsfullt censurerat av engelska förlaget Cinebooks), en smula drama, och en &/#%€#% massa utomjordiska varelser.

Tyvärr är de flesta av varelserna den här gången mycket människoliknande eftersom planeten de landat på visar sig vara ett ställe där många andra stjärnfarare också kraschlandat, och det verkar som om teknologin att framföra rymdskepp är intimt förknippat med ett huvud, två armar och två ben. Så alldeles för gott om humanoider vilket innebär att Leo spenderar den mesta tiden på att teckna humanoider (brrr!) och relationer (dubbel-brrr!) istället för att skildra planetens nativa djur.

Nåja, några finns det iallafall:

Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont

Och så det sista och det med marginal knöligaste albumet att skriva om som kanske skulle fått ett eget inlägg just därför: Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont, mannen bakom det charmerande Spirou-albumet Nicke gifter sig. Faktum är att jag missat den kopplingen innan jag precis nu la till taggen ”Benoît Feroumont” på det här inlägget och märkte att jag redan skrivit om honom, och när jag kollade vad han hade gjort som jag läst förut och såg Spirou-albumet blev jag egentligen inte förvånad.

För även i Giselle & Beatrice är det en mycket rolig historia som presenteras med en snärtig dialog och med väldigt schvungiga teckningar som är charmiga utan att vara alltför inställsamma. Relationerna mellan huvudpersonerna är också här höjdpunkten i serien, med utsökt fångade karaktärer.

Så var finns knöligheten?

I handlingen såklart, som är mycket märklig och som jag har mycket svårt att säga vad jag tycker om. I början är det enkelt: Beatrice jobbar på ett kontor med en fullständigt vedervärdig chef som istället för att befordra Beatrice som förtjänar det befordrar en manlig kollega till henne. Men givetvis kan han ändra sig om hon är villig att gå på middag med honom med efterföljande aktiviteter. Beatrice blir förstås rosenrasande och eftersom alla på kontoret sett hur han trakasserat henne känner hon sig säker på att få rätt. Men hon har glömt att alla andra på hennes avdelning också är män:

Så långt inga konstigheter, och när hon senare tackar ja till middagen är det uppenbart att hon har någon slags plan för att hämnas på chefen…

Det är det som kommer sedan som är det märkliga. Planen visar sig bestå i att ge honom knockout-droppar hemma i hennes lägenhet och att sedan ge honom ett elixir som både förvandlar honom till kvinna och ger Beatrice makten att tvinga honom, numera Giselle, att göra som hon säger.

Det är inte en dålig översättning; Beatrices makt över Giselle har också gjort så att Giselle inte längre har sitt vanliga modersmål och därför bryter hon

Resten av albumet, dvs merparten, spenderas sedan med att (det är ingen mening att lindra orden här) Giselle är Beatrices sexslav, och visar också hur båda två långsamt börjar bli fixerade vid den andra, med klara tecken på Stockholmssyndromet hos Giselle och med en Beatrice som uppenbarligen både hoppas och kräver att Giselle ska älska henne på riktigt precis som förövare av samma slag alltid gjort.

Med andra ord är det en riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar med gulliga personer. Att mixa två så olika saker kan vara ett effektivt sätt att driva hem en poäng ännu tydligare, men min tveksamhet här beror på att jag ärligt talat inte förstår vad Feroumont är ute efter. Läsningen flyter på lika lätt som med Nicke Gifter sig och om jag läser varje ruta för sig, utan att tänka på det större sammanhanget, verkar den här serien vara lika trivsam som den.

Men som sagt, det är den inte, och inte heller slutet ger någon fingervisning om vad avsikten med serien egentligen var. Med resultatet att jag känner mig vilse som läsare, och tyvärr inte på ett bra sätt. Giselle & Beatrice är ett mycket underligt album som ibland verkar vara ute efter att kritisera hur kvinnor behandlas, för att i nästa ögonblick presentera en kvinna som begår de gruvligaste övergrepp som i verkligheten så gott som alltid begås av män. Det skulle kunna vara svart humor men jag vet inte jag, något SCUM-manifest känns det verkligen inte som.

Stort och smått: Prins Valiant och Death Note

Postat den

Förra helgen skrev jag några ord om hur man kan lösa trycktekniska problem, så därför tänkte jag den här helgen nämna några extrema tryckta serieproduktioner. Först ut: Den till ytstorleken gigantiska Prince Valiant Studio Edition:

Prins Valiant-boken, här med ett vanligt Tintin-album som storleksjämförelse

De senaste åren har det publicerats rätt många imposanta böcker som den här, där man tryckt originalteckningarna till diverse kända serier och serietecknare. Det handlar med andra ord om utgåvor där teckningarna är poängen, teckningarna som de sett ut när de lämnat tecknarens ritbord innan färgläggning och tryck, och oftast i samma storlek som originalteckningarna, även om en del, som just Prins Valiant, har krympts en smula eftersom originalen är så extremt stora.

Ibland har det som när det gäller Prins Valiant resulterat i böcker med ett urval sidor (160 sidor här) eftersom det inte går att publicera alla sidor, ibland med kompletta serier som exempelvis Frank Miller och David Mazzucchellis Daredevil: Born again. De är också tryckte ”i färg”, men det innebär inte färglagda utan att de inscannade teckningarna inte gjorts om till svartvitt, allt för att ge en så trogen representation av originalen som möjligt.

Dyra är böckerna också på grund av det ovanliga formatet och de små upplagorna, och själv har jag ärligt talat ignorerat dem; de kändes mer som försök att få riktiga fans att betala ännu mer för serier de redan har, med hjälp av löjligt dyra specialutgåvor. För den som är väldigt intresserad av serietecknandets hantverk kan det förstås vara intressant att kunna närstudera original, men för andra läsare tyckte jag att det verkade lite onödigt. Men sen så utannonserades alltså den här boken förra året, och för första gången blev jag lockad. Prins Valiant är för mig någonting alldeles extra, och jag har bara sett enstaka original av serien på riktigt tidigare, så…

Vad tyckte jag då om boken, nu när jag fått den och läst den (i den mån man nu läser en sådan här bok…)?

På ett sätt är jag nöjd, på ett sätt mindre nöjd. Det som är bra är att jag inte kan klaga på boken, den är precis allt den utgett sig för att vara: Det är ett rikligt urval av sidor, och jag är glad att några av de mest klassiska ingår med tanke på hur länge sedan det är serien gjordes och redaktören har mestadels fått utgå från de originalteckningar som fortfarande finns kvar. Någon enstaka sida ser inte helt perfekt reproducerad ut och jag såg i en artikel att det beror på att ägaren till några original var lite svår att övertala att göra riktiga inscanningar så istället användes en kamera; en proffskamera förvisso men ändå. Men det är bisaker för huvudsakligen ser det närmast perfekt ut. Man ska vara förberedd på en sak: Det svarta är inte helt svart, antagligen beroende att bläcket bleknat, och det som ursprungligen var vitt har nu med ålderns rätt gulnat. Med andra ord, sidorna återger troget hur originalen ser ut och är inte ett försök att återskapa hur sidorna såg ut när Foster precis hade tecknat dem. 

Originalet. Notera Fosters anvisningar till färgläggaren med den röda linjen till höger; i mer avancerade fall somhimlabakgrunder nöjer sig Foster på liknande sätt med att markera molnens generella former.

Det tryckta slutresultatet

Så jag gillar att bläddra i boken. Otympligt är det att läsa förstås, det behövs ett stort bord som jag kan lägga upp boken på, men det är bara kul.

Det jag är mindre nöjd med är att se serien i den här storleken gör att jag verkligen önskar att seriens vanliga utgåvor skulle ges ut i samma format. Storleken på boken är ungefär samma som sidorna ursprungligen trycktes i, dvs en helsida i en gammeldags söndagstidning, och det märks att serien är gjord för det. Det är inte alla gånger som serier blir bättre i stort format men Prins Valiant var gjord för det, och det är också en av alla tiders bäst tecknade serier så den borde få avnjutas i sin rätta storlek. Att gå tillbaka till de vanliga utgåvorna känns ärligt talat lite ynkligt nu. Fast helt illa är det ändå inte; i veckan dök den sextonde volymen av Fantagraphics återtryck av prinsen upp och även om jag hade flera andra serier & böcker jag höll på att läsa droppade jag dem alla och gav mig istället på Valiant; den är så bra, oavsett format, att jag inte kan hålla mig 🙂

Avslutningsvis några ord om en helt annan serie och en helt annan typ av utgåva, nämligen inläggets ”smått”: Den senaste engelska versionen av Death Note, Tsugumi Ohba (manus) & Takeshi Obatas (teckningar) övernaturliga thriller. Serien ifråga har jag inte recenserat tidigare men jag har tagit upp Bakuman, parets utmärkta serie om ett par vänner som jobbar som serietecknare, och även Obatas Hikaru no Go, succéserien om den Go-spelande Hikaru. Death Note handlar om vad som händer när en dödsgud med flit lämnar sin bok på Jorden, en bok med vilken man spårlöst kan döda vem man vill genom att skriva ett namn i den, och boken hittas av en ung man som föresätter sig att göra världen bättre genom att göra sig av med alla han ser som onda.

En riktigt bra thriller, även om den kanske håller på lite för länge, men en serie som jag själv bara läst i digitalt format. Jag har flera gånger funderat på att köpa någon av de amerikanska fysiska utgåvorna; antingen den första med tolv volymer i vanligt standardformat, eller Omnibus-utgåvan i något större format och innehållande två volymer / bok. Men det kändes lite dyrt med någon tusenlapp eller två för en enda serie (säger alltså han som betalade cirka 1500:- för en enda Prins Valiant-bok…), ett problem med många japanska serier som jag upptäcker först när de redan hållit på ett tag och investeringen att köpa det som redan kommit ut blivit väl stor.

Men så i höstas fick jag syn på den kommande tredje utgåvan: Death Note All-in-One Edition. Sidstorleksmässigt i den vanliga ganska lilla manga-storleken men sidantalmässigt en bjässe, med 2400 sidor i en bok:

Så nu kan jag alltså äntligen läsa serien icke-digitalt! Jag har börjat kolla i den och sidorna är tunna och viss genomsläpplighet har det så att andra sidan skymtar igenom, men inte så det stör. Jag tänker spara boken till i sommar för jag tror att den kommer passa perfekt för hängmattan 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Flash Gordon – The Death Planet

Postat den

Årets första gnäll blir det idag, men det är inte så allvarligt menat eftersom jag trots allt hade kul när jag läste; kanske inte på det ursprungligen avsedda sättet, men iallafall 😉

Orsaken till gnället/munterheten: Titan Press senaste bok med Dan Barrys Blixt Gordon-serie, betitlad The Death Planet och innehållandes söndagsserien från 1967-1971. Skälet till att samlingen startar med året 1967 är att det var året då Dan Barry efter att ha varit ansvarig för dagstidningsserien (dvs den svartvita versionen av serien i dagstidningarna) också tog över söndagsversionen från Mac Raboy.

Så boken innehåller ett förord som tar upp hur Barry tillsammans med manusförfattaren Harry Harrison gjorde om serien från Alex Raymonds mer fantasy-inriktade originalversion till en mer modern science fiction-serie. Barry uppdaterade looken så att serien såg mer realistisk ut i den så typiska fotorealistiska stilen man kan se i andra serier som Sy Barrys Fantomen, Leonard Starrs Mary Perkins, med många andra. Harrison i sin tur såg till att serien också blev internt konsekvent, så att exempelvis planeten Mars såg likadan ut från en episod till en annan, till skillnad från de tidigare versionerna där varje ny episod glatt bortsåg från allt som skett dessförinnan.

Och för mig som svag för Barrys Blixt Gordon eftersom jag gillade den som liten när jag läste den i Fantomen låter ju det här mumma: En samling med Barrys serie som är nästan helt ny för mig eftersom söndagsversionen av serien inte var den som publicerades i Fantomen, så det enda jag sett av den här versionen var en kort episod i en av Comics-samlingarna.

Men sen var det det här med datumen… Bisarrt nog envisas Titan med att skriva förord och inkludera långa artiklar om det positiva med Harry Harrison och Dan Barrys samarbete; både i den här boken och de samlingar med dagstidningsversionen  som jag tidigare skrivit om lyfts deras serie fram som höjdpunkten. Så varför får jag aldrig läsa den versionen i så fall?!?

De (hittills) två böckerna med Dan Barrys dagstidningsversion har kommit fram till 1956, så det är fortfarande två år kvar tills dess Harrison blir ansvarig för manuset. Och just manusen är det som svajar i böckerna, förutom de utmärkta tidigaste episoderna när Harvey Kurtzman skrev dessa. Så på dagstidningsversionsfronten är det tji. Och här, när det gäller söndagstidningsversionen av serien, står Harrison bara för manuset till de första episoderna eftersom han sedan hoppade av, medan Barry däremot hoppade av samtidigt som Harrison tog över ansvaret; som framgår av intervjun med hans ”medhjälpare” Bob Fujitani som inleder volymen var det istället denne som tecknade så gott som allting eftersom Barry vid den här tidpunkten istället fokuserade på sitt måleri (med föga framgång verkar det som, och av det jag sett av hans måleri är det inte så konstigt).

Så nej, jag vet fortfarande inte om Harrisons manus verkligen innebar det kvalitetslyft som utlovas eftersom jag fortfarande inte läst något mer substantiellt av honom. Jag vet att han skrev rejält underhållande science fiction i sina bästa stunder, men jag vet fortfarande inte hur hans serieförfattande var.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Master

Förutom då de inledande episoderna i den här boken och de är inte precis lovande. Det är visserligen lite orättvist att läsa en serie avsedd att läsas med en episod / vecka såhär i samlad form eftersom läsningen blir helt annorlunda, men efter att det stått om hur Harrison fick serien att bli konsekvent visar de här serierna upp så många strålande exempel på motsatsen. De första sex episoderna i boken, alla med manus av Harrison, i mycket kort sammanfattning:

  1. Blixt färdas tillsammans med sin vän Pancho till den ödsliga och döda Pluto för att rädda en förlist forskningsexpedition, varpå han upptäcker att en främmande civilisation också är på planeten. De teleporterar honom till sin egen planet, diverse äventyr följer, varpå Zarkov poppar upp som en deus ex machina i sin raket och hämtar hem honom.
  2. En kriminell utomjording som kan förvandla sig till vem som helst jagas av Blixt och dör i jakten.
  3. Pluto utnämns som en möjlig kandidat för att utvinna tungmetaller ifrån, så Blixt far ditt. Väl där har jordborna svårt att röra sig på grund av den stora dragningskraften och det tar dagar att förflytta sig enbart några kilometrar på grund av detta, även när de har hjälp av inbyggda maskiner som minskar dragningskraften något. Men man fortsätter och när man värmer upp marken för att starta gruvorna vaknar diverse elektriska gigantiska monster upp och omöjliggör gruvorna, och alla måste fly för livet tillbaka till hemplaneten.
  4. Blixt hittar en flaskpost i rymden med ett SOS och flyger tillsammans med Dale iväg till en planet som styrs av en ond robot som utplånat sina skapare efter att de överlämnat allt jobb till sina maskiner. Diverse strider mot robotar senare lyckas de fly, tillsammans med de kraschlandade SOS-utsändarna.
  5. Världen går bananer när ett utomjordiskt skepp förbereder ett anfall på Jorden: Människor blir osynliga, gravitationen upphör, växter växer ohämmat. Zarkov lokaliserar maskiner som använts, varpå Blixt konfronterar utomjordingar och får dem att ändra sig. Deras tefat är skadat och de trodde inte att jordborna skulle låta dem stanna och därför hade de istället attackerat.
  6. För att reparera sitt tefat flyger utomjordingarna till Pluto där det finns övergivna bostäder och laboratorium som de kan få utnyttja, och Dale, Blixt och Pancho åker också dit för att studera deras avancerade teknologi. Väl där gör några av utomjordingarna uppror mot sin ledare för att han inte fortsatte attacken mot Jorden, och Blixt och de andra blir övergivna i ödemarken men lyckas smyga tillbaka tack vare sina antigravitationsmaskiner som gör att de kan flyga. De övervinner revoltörerna, tefatet repareras, och utomjordingarna far hem igen.

Ni kanske noterade att hälften av äventyren utspelas på Pluto, och att det är radikalt olika planeter som skildras varje gång?  Eller ni tror kanske att de där övergivna byggnaderna och labben i episod 6 är samma som gruvbyggnationerna i 3.? Icke sa Nicke, inga likheter finns. Och förutom de enorma skillnaderna i hur Pluto skildras har vi underliga detaljer, som hur Pancho (den andra gången gudskelov utan sin mexikanska hatt som han bär i episod 1 men fortfarande med sin ”humoristiskt” brutna engelska accent) i episod 6 undrar hur solen tar sig ut från Pluto, uppenbarligen drabbad av minnesförlust från sitt tidigare besök något år tidigare. Eller hur Blixt i en episod behöver teknologisk hjälp för att ens kunna gå på Pluto för att i nästa kunna röra sig obehindrat på planeten men å andra sidan ha teknologi som gör att man kan flyga. Teknologi som sedan inte ses röken av, enligt principen att huruvida teknologi finns/inte finns helt avgörs av vad som funkar dramaturgiskt just nu.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Pluto

Stackars Pancho har problem med närminnet

Det finns mer att klaga på vad gäller logiken i manusen som den alltid lika tröttsamt klichéartade onde vetenskapsmannen som uppfinner någonting fantastiskt och revolutionerande som istället för att bli snuskigt rik genom att sälja uppfinningen använder den för att stjäla saker, här representerad genom uppfinningen av en materiatransporterare som används för stölder. Med andra ord:

Slarv, slarv, slarv rakt igenom, och den där konsekventa skildringen av solsystemet ser jag inte röken till. Detsamma gäller saker som teknologin där Blixt ibland har raketer där avståndet till Pluto är svårt att övervinna och ibland har varpdrift så att Pluto-trippen tar någon timme. Och självklart kan man när man färdas mellan solsystemets planeter då och då stöta på en ny, dittills okänd dito planet.

Förhoppningsvis är de här slarviga manusen bara ett tecken på att Harrison tappat intresset för serien innan sitt snara avhopp (han slutade mycket snart efter episod 6 ovan), och att hans tidigare manus är bättre. Jag får väl se hur det blir med  det när/om Titan någonsin lyckas ge ut en samling med serier där både Harrison och Barry gör sitt bästa 🙂

PS. Munterheten när jag läste? Den bestod delvis av det bisarra i all propaganda för en serie som inte är den som boken innehåller, men mest av att jag smålog över hur slapp serien var med detaljer, och att den ibland kom svindlande nära känslan jag fick när jag för många år sedan såg de klassiska matiné-äventyren från 30-talet med Buster Crabbe som Flash Gordon på Cinemateket i Stockholm. De fuskade vilt med fortsättningsformatet: En episod kunde sluta med att Blixt föll ner från en klippa mot en säker död, följt av nästa episod där brottningsmatchen på klippkanten repeterades men den här gången med resultatet att Blixt vann och istället kastade ner motståndaren. Jag uppskattade också varje episods rekapitulering av vad som hänt förut som glatt ljög om tidigare händelser och hittade på/strök hej vilt; det enda som var viktigt var att kunna sparka igång den nya episoden så snabbt och lättförståeligt som möjligt! DS.

Harold Gray vs bokbål & äkta män

Postat den

Ärkekonservative Harold Gray var inte precis en vän av censur, inte ens av någonting så vulgärt som serier:

Och inte heller någon anhängare av bokbål sådär i största allmänhet:

”Hitler’s helpers!” får nog betraktas som en ganska grov förolämpning, bara 5 år efter andra världskriget…

Båda bilderna från den senaste Little Orphan Annie-samlingen som även om serien inte är riktigt lika bra som de bästa åren på 30-talet fortfarande fortsätter att suga in mig i de långa och noggrant berättade historierna. Och herre min je vad många irriterande äkta män det finns i Grays serier! Annie träffar på en hårresande mängd makar som antingen är alltför lata och självgoda för att bidra med en cent till sina fattiga familjer eller som är regelrätta hustrumisshandlare. Bara i den här samlingen finns tre praktexemplar:

  • Jeb Jitters, en latmask som inte jobbat på många år med diverse olika undanflykter som ett ont knä (som inte hindrar honom från att dansa) medan hans hustru Flossie sliter hårt för de båda på deras lilla bondgård.
  • Dan Drift som likaså undvikit att jobba eftersom han hela tiden väntar på det stora lyftet, det där triviala men välbetalda jobbet som han känner att han förtjänar. Vilket han absolut inte gör; det enda vi vet om hans tidigare arbetshistoria är att hans inkompetens förorsakade hans svågers företag att konkursa. Hans fru Daisy däremot jobbar heltid och tar dessutom hand om deras åtta barn; den äldsta är åtta år så Daisy är när Annie flyttar in hos dem mycket sliten.
  • Kapten Krok (!), förnamn Johnny, som lämnar sin hustru Lena att dö när hon är sjuk men som snabbt återvänder för att sno åt sig pengarna när Lena  (med Annies hjälp, såklart) överlever och öppnar en framgångsrik restaurang.

Annie genomskådar dem alla men vad gäller de två första männen utan några egentliga tecken på framsteg; de är fortfarande lika lata men som Annie (och läsaren) konstaterar är de åtminstone vänliga och till deras försvar tar de utan att tveka hand om föräldralösa Annie när hon flyttar in hos dem. Fast det är klart, det är fortfarande fruarna som får se till att det kommer mat på bordet…

Den hustrumisshandlande Kapten Krok däremot går det mindre bra för, och i sann Gray-anda dör han givetvis en gruvlig död då han faller på eget grepp. Jag skulle nog tro att det dör väl så många skurkar i Little Orphan Annie som någonsin i Dick Tracy, och helt klart anser Gray att dödsstraff är fullständigt nödvändigt. Eller lite vigilante-rättvisa, om polisen inte kan sätta dit dem.

Och sist en liten utvikning till 🙂 Gray är inte en naturligt skicklig tecknare men han utnyttjar verkligen sina resurser maximalt. I den här boken är min grafiska favorit familjen Drift med de åtta barnen: Alla döttrar och alla med exakt samma extremt lätt-tecknade och omisskännliga frisyr. Varje gång en hop av systrarna är med i serien kan jag inte låta bli att le åt dem och hur Gray tecknar taggbuskarna:

När vi lämnar familjen finns det 11 systrar och jag kan inte låta bli att tycka synd om Daisy Drift

Flash Gordon – The Lost Continent

Postat den

flash-gordon-the-lost-continent-cover

Jag undrar hur många versioner av Blixt Gordon (jag föredrar det svenska namnet så så får det bli) jag har läst under åren: Alex Raymonds original (finfina teckningar, uselt manus); Austin Briggs menlösa(re) version efter att Raymond lämnat serien; diverse äldre serietidningsversioner av mycket varierande kvalité (med Al Williamsons som höjdpunkt); diverse nyare serietidningsversioner, likaså med varierande resultat (från bottenlöst uselt till inte alls dum komedi). Men för min egen del är det en annan version som känns som den ”riktiga” Blixt Gordon: Dan Barrys dagstidningsversion.

Det beror såklart på att jag läste serien som liten, i Fantomen, och sen också i några enstaka nummer av Blixt Gordons egen tidning, och där var det Barry för hela slanten. Men det är inte bara nostalgiska orsaker: Jag läste en del av Raymond som liten också (bland annat i Comics, den fantastiska antologi-serien som verkligen fick upp mina ögon för serier av alla de slag), men hans version var inte alls lika lockande som Barrys. Jag skulle säga att huvudorsaken är manuset: Jag har alltid gillat science fiction, och förutom Barrys serier har den aspekten på Blixt Gordon aldrig varit speciellt viktig i de andra versionerna som snarare varit förklädd fantasy / space opera av det mest ålderdomliga slaget. Så jag är verkligen glad att bland alla andra samlingar av dagstidningsserier har också Dan Barrys serie plockats upp av ett förlag, närmare bestämt Titan Books, där den andra samlingen med namnet The Lost Continent just givits ut.

Här finns många serier jag känner igen från när jag var liten, inklusive en del som jag inte tänkt på sedan jag läste dem, och det är trevligt att återse dem. Men jag kan också säga att det som bjuds i den här boken objektivt sett inte är av högsta kvalité: Barrys teckningar är ofta fina, ett bra exempel på teckningar i samma realistiska stil som exempelvis brodern Sy Barry.

Oh, vargar i rymden; coolt!

Oh, vargar i rymden; coolt!

Men återigen är Akilleshälen för Blixt Gordon manusen. Här är de skrivna av temporära författare och ibland i dag okända personer, och det märks att det inte är samma hand bakom dem; alltför ofta kan en episod helt motsäga det som hände i en tidigare, utan förklaring, och tonfallet i episoderna varierar kraftigt. I den förra samlingen med de första åren av serien var det bättre, när Harvey Kurtzman skrev serien; hans mycket typiska manus filtrerade genom Barrys helt annorlunda sätt att göra och se på serier och science fiction gjorde att serien då var en väldigt lyckad blandning av science fiction, humor och fantasy.

Här är det betydligt mer av rent slarvig science fiction där det oftast verkar som om författaren inte brytt sig så värst mycket om någonting, egentligen. Det påpekas också i förordet att det är si och så med fysikkunskaperna hos författarna och jag kan bara instämma: Jag kan överse med en hel del men här blir det löjeväckande fel alldeles för ofta :-/

Undantag finns dock, även här, och personligen tycker jag att den mest lyckade episoden är den hundra procent allvarliga Swamp Girl där huvudpersonen för en gångs skull är Zarkov och hans liv innan han träffade Blixt Gordon. Plötsligt blir personerna riktiga istället för klichéer, även om Zara (Zarkovs dotter) liksom de flesta andra kvinnor i boken är väl endimensionell och givetvis omedelbart blir förälskad i Blixt. Men ett plus för upplösningen av den delen av handlingen som behandlas på ett kortfattat men oväntat moget sätt 🙂

Andra episoder som är kul att läsa är det mer för detaljernas skull, som Circea med en beboppande Blixt där framförallt posen i mittrutan uppskattas:

flash-gordon-bebop

Eller, som sagt, när bifigurerna tillfälligt tar över serien; här en sammanbiten Dale Arden som i och med att Blixt är på en annan planet själv blir inblandad i en kurvstrid (tydligen det svenska ordet för engelska dogfight; ett nytt ord för mig men jag litar på Wikipedia!) över Mars:

flash-gordon-dale-in-action

Notera dock att självklart är det även här indirekt Blixt Gordon som löser situationen eftersom Dale i nästa stripp ”bara” imiterar någonting som han tidigare gjort; kvinnoskildringarna är som sagt inte någonting att hurra över, och det är bara Zarkov som ibland får iträda sig hjälterollen helt på egna bedrifter.

Det här är en mycket ojämn samling, precis som Blixt Gordon-serien i allmänhet. Jag är själv väldigt glad över den, både för att det är en serie som förtjänar att ges ut igen, skavankerna under de här åren till trots, men också för att jag varit svag för den ända sedan jag var liten. Mycket läsning för pengarna är det också med hela tre års serier så det kan jag inte klaga på. Däremot bör jag nämna att trycket inte alltid är det bästa: Ofta ser det bra ut men ibland märks det att det saknats bra förlagor och då flyter linjerna ihop alternativt försvinner helt. Så räkna inte med en invändningsfri läsning, vare sig vad gäller teckningar, manus eller presentation, men rätt kul är det allt!

När serievärlden vändes upp och ner men ingen märkte det

Postat den

Andra världskriget är slut, och lilla föräldralösa Annie är tillbaka i gamla gängor igen. Dvs, Daddy Warbucks dyker upp/försvinner med jämna mellanrum, varpå Annie får klara sig själv igen och tampas med korrupta politiker, småsinta borgarbrackor, och kommunistiska agenter, nu när kalla kriget är i upptågande. Riktigt lika bra som de bästa åren under 30-talet är det inte men definitivt roligare än krigsåren, här i den trettonde samlingen av serien som nu kommit ut på förlaget IDW, med serier från 1947-48.

Tre längre episoder erbjuds:

Den första en bitvis självbiografisk historia om serieskaparen Tik Tok, självutnämnd som världens bästa serietecknare, och hans serie Little Widget the Waif, en föräldralös flicka som måste klara sig själv i en hård värld. Intressant men lite tunt manus är det allt, fast det är intressant att se hur Harold Gray driver med sig själv (mer eller mindre…).

Den andra är den klart bästa, en lång historia där Annie börjar nysta i en tilltrasslad historia med huvudpersonerna Jerry Gaws, en totalt korrupt lokalpolitiker med ett mörkt förflutet (och för den delen nutid) och Joe Christmas, en till av Grays Jesus-varianter (notera initialerna), med gästspel av bland andra Mr Am (dvs Gud). Gray är suverän på att skildra människorna i små samhällen som det här och hur de reagerar på sådana som Gaws och Christmas (spoiler: de gillar inte Christmas men älskar Gaws).

Den tredje är en agenthistoria där det mest intressanta är några av bipersonerna; huvudhandlingen är mer som de där tråkiga andra världskriget-episoderna.

Summa summarum, en fortsatt underhållande serie som jag alltid blir glad när jag får syn på en ny del av. Men sen har vi det där som gör den här samlingen så speciell…

I det tämligen långa förordet av Jeet Heer står det om självporträttet i Tik Tok, och om redaktörer och läsares reaktioner på de rikliga inslagen av våld och politik i Grays serie. Intressant läsning, förvisso, och det finns mycket man kan säga om Grays idéer om politik, barnarbete, fackföreningar och skatter. Vad som helt saknas, vilket gör mig smått misstänksam om huruvida Heer ens har läst alla seriestripparna i boken, är några ord om vad jag tycker är det mest överraskande med just den här samlingen: Ögonen.

Det börjar med några strippar där det ibland ser ut som om Annie faktiskt har en iris (eller pupill, beroende på hur man ser det); mycket svagt antydd och bara i några rutor, men dock. Så fortsätter det någon månad eller två: Annie (och de andra) har ibland skuggan av en iris, ibland inte. Mycket frustrerande eftersom jag inte blev klok på om Gray verkligen menade att byta stil eller om det var någonting annat. Men så är det inte längre någon tvekan; ögonen har nu helt klart förlorat sin karaktäristiska tomhet:

little-orphan-annie-pupiller-en-masse

Förutom ögonen kan man också konstatera att debatten om ”mjuka” kontra ”hårda” lärdomar i skolan inte precis är ny

Och i ungefär ett halvår ser seriens ögon ut som ovan: Rätt udda irisar är det, där Annie hela tiden ser ut som om hon himlar med ögonen och som om hon inte egentligen fokuserar på någonting särskilt, och när även andra personer har liknande ögon så blir känslan smått bisarr, som om ingen någonsin egentligen menar vad de säger, och som om alla tittar på saker och ting ur ögonvrån, sådär på en höft.

Men sen, mot slutet av 1947, försvinner irisarna abrupt. Från en dag till en annan är de borta, och det är nog lika gott tycker jag. En i klassisk mening skicklig tecknare har Gray aldrig varit; han är en mycket effektiv berättare i bilder men ingen stor illustratör. Och nu kan jag också säga att ögon gör han nog bäst i att inte försöka sig på 🙂

Men som sagt, om det här står det ingenting i boken, trots att de tomma ögonen är en så utmärkande del av Annie att de till och med gett namnet på en typ av cancer där celler får samma ”tomma” utseende. Mycket besynnerligt! Var det ett tillfälligt experiment som misslyckades? Har någon smugit in på tryckeriet av boken och ritat dit irisarna själv, som ett practical joke? Vad hände egentligen de där månaderna under 1947?!?