Kategoriarkiv: Dagspresserier

Flash Gordon – The Lost Continent

Postat den

flash-gordon-the-lost-continent-cover

Jag undrar hur många versioner av Blixt Gordon (jag föredrar det svenska namnet så så får det bli) jag har läst under åren: Alex Raymonds original (finfina teckningar, uselt manus); Austin Briggs menlösa(re) version efter att Raymond lämnat serien; diverse äldre serietidningsversioner av mycket varierande kvalité (med Al Williamsons som höjdpunkt); diverse nyare serietidningsversioner, likaså med varierande resultat (från bottenlöst uselt till inte alls dum komedi). Men för min egen del är det en annan version som känns som den ”riktiga” Blixt Gordon: Dan Barrys dagstidningsversion.

Det beror såklart på att jag läste serien som liten, i Fantomen, och sen också i några enstaka nummer av Blixt Gordons egen tidning, och där var det Barry för hela slanten. Men det är inte bara nostalgiska orsaker: Jag läste en del av Raymond som liten också (bland annat i Comics, den fantastiska antologi-serien som verkligen fick upp mina ögon för serier av alla de slag), men hans version var inte alls lika lockande som Barrys. Jag skulle säga att huvudorsaken är manuset: Jag har alltid gillat science fiction, och förutom Barrys serier har den aspekten på Blixt Gordon aldrig varit speciellt viktig i de andra versionerna som snarare varit förklädd fantasy / space opera av det mest ålderdomliga slaget. Så jag är verkligen glad att bland alla andra samlingar av dagstidningsserier har också Dan Barrys serie plockats upp av ett förlag, närmare bestämt Titan Books, där den andra samlingen med namnet The Lost Continent just givits ut.

Här finns många serier jag känner igen från när jag var liten, inklusive en del som jag inte tänkt på sedan jag läste dem, och det är trevligt att återse dem. Men jag kan också säga att det som bjuds i den här boken objektivt sett inte är av högsta kvalité: Barrys teckningar är ofta fina, ett bra exempel på teckningar i samma realistiska stil som exempelvis brodern Sy Barry.

Oh, vargar i rymden; coolt!

Oh, vargar i rymden; coolt!

Men återigen är Akilleshälen för Blixt Gordon manusen. Här är de skrivna av temporära författare och ibland i dag okända personer, och det märks att det inte är samma hand bakom dem; alltför ofta kan en episod helt motsäga det som hände i en tidigare, utan förklaring, och tonfallet i episoderna varierar kraftigt. I den förra samlingen med de första åren av serien var det bättre, när Harvey Kurtzman skrev serien; hans mycket typiska manus filtrerade genom Barrys helt annorlunda sätt att göra och se på serier och science fiction gjorde att serien då var en väldigt lyckad blandning av science fiction, humor och fantasy.

Här är det betydligt mer av rent slarvig science fiction där det oftast verkar som om författaren inte brytt sig så värst mycket om någonting, egentligen. Det påpekas också i förordet att det är si och så med fysikkunskaperna hos författarna och jag kan bara instämma: Jag kan överse med en hel del men här blir det löjeväckande fel alldeles för ofta :-/

Undantag finns dock, även här, och personligen tycker jag att den mest lyckade episoden är den hundra procent allvarliga Swamp Girl där huvudpersonen för en gångs skull är Zarkov och hans liv innan han träffade Blixt Gordon. Plötsligt blir personerna riktiga istället för klichéer, även om Zara (Zarkovs dotter) liksom de flesta andra kvinnor i boken är väl endimensionell och givetvis omedelbart blir förälskad i Blixt. Men ett plus för upplösningen av den delen av handlingen som behandlas på ett kortfattat men oväntat moget sätt 🙂

Andra episoder som är kul att läsa är det mer för detaljernas skull, som Circea med en beboppande Blixt där framförallt posen i mittrutan uppskattas:

flash-gordon-bebop

Eller, som sagt, när bifigurerna tillfälligt tar över serien; här en sammanbiten Dale Arden som i och med att Blixt är på en annan planet själv blir inblandad i en kurvstrid (tydligen det svenska ordet för engelska dogfight; ett nytt ord för mig men jag litar på Wikipedia!) över Mars:

flash-gordon-dale-in-action

Notera dock att självklart är det även här indirekt Blixt Gordon som löser situationen eftersom Dale i nästa stripp ”bara” imiterar någonting som han tidigare gjort; kvinnoskildringarna är som sagt inte någonting att hurra över, och det är bara Zarkov som ibland får iträda sig hjälterollen helt på egna bedrifter.

Det här är en mycket ojämn samling, precis som Blixt Gordon-serien i allmänhet. Jag är själv väldigt glad över den, både för att det är en serie som förtjänar att ges ut igen, skavankerna under de här åren till trots, men också för att jag varit svag för den ända sedan jag var liten. Mycket läsning för pengarna är det också med hela tre års serier så det kan jag inte klaga på. Däremot bör jag nämna att trycket inte alltid är det bästa: Ofta ser det bra ut men ibland märks det att det saknats bra förlagor och då flyter linjerna ihop alternativt försvinner helt. Så räkna inte med en invändningsfri läsning, vare sig vad gäller teckningar, manus eller presentation, men rätt kul är det allt!

När serievärlden vändes upp och ner men ingen märkte det

Postat den

Andra världskriget är slut, och lilla föräldralösa Annie är tillbaka i gamla gängor igen. Dvs, Daddy Warbucks dyker upp/försvinner med jämna mellanrum, varpå Annie får klara sig själv igen och tampas med korrupta politiker, småsinta borgarbrackor, och kommunistiska agenter, nu när kalla kriget är i upptågande. Riktigt lika bra som de bästa åren under 30-talet är det inte men definitivt roligare än krigsåren, här i den trettonde samlingen av serien som nu kommit ut på förlaget IDW, med serier från 1947-48.

Tre längre episoder erbjuds:

Den första en bitvis självbiografisk historia om serieskaparen Tik Tok, självutnämnd som världens bästa serietecknare, och hans serie Little Widget the Waif, en föräldralös flicka som måste klara sig själv i en hård värld. Intressant men lite tunt manus är det allt, fast det är intressant att se hur Harold Gray driver med sig själv (mer eller mindre…).

Den andra är den klart bästa, en lång historia där Annie börjar nysta i en tilltrasslad historia med huvudpersonerna Jerry Gaws, en totalt korrupt lokalpolitiker med ett mörkt förflutet (och för den delen nutid) och Joe Christmas, en till av Grays Jesus-varianter (notera initialerna), med gästspel av bland andra Mr Am (dvs Gud). Gray är suverän på att skildra människorna i små samhällen som det här och hur de reagerar på sådana som Gaws och Christmas (spoiler: de gillar inte Christmas men älskar Gaws).

Den tredje är en agenthistoria där det mest intressanta är några av bipersonerna; huvudhandlingen är mer som de där tråkiga andra världskriget-episoderna.

Summa summarum, en fortsatt underhållande serie som jag alltid blir glad när jag får syn på en ny del av. Men sen har vi det där som gör den här samlingen så speciell…

I det tämligen långa förordet av Jeet Heer står det om självporträttet i Tik Tok, och om redaktörer och läsares reaktioner på de rikliga inslagen av våld och politik i Grays serie. Intressant läsning, förvisso, och det finns mycket man kan säga om Grays idéer om politik, barnarbete, fackföreningar och skatter. Vad som helt saknas, vilket gör mig smått misstänksam om huruvida Heer ens har läst alla seriestripparna i boken, är några ord om vad jag tycker är det mest överraskande med just den här samlingen: Ögonen.

Det börjar med några strippar där det ibland ser ut som om Annie faktiskt har en iris (eller pupill, beroende på hur man ser det); mycket svagt antydd och bara i några rutor, men dock. Så fortsätter det någon månad eller två: Annie (och de andra) har ibland skuggan av en iris, ibland inte. Mycket frustrerande eftersom jag inte blev klok på om Gray verkligen menade att byta stil eller om det var någonting annat. Men så är det inte längre någon tvekan; ögonen har nu helt klart förlorat sin karaktäristiska tomhet:

little-orphan-annie-pupiller-en-masse

Förutom ögonen kan man också konstatera att debatten om ”mjuka” kontra ”hårda” lärdomar i skolan inte precis är ny

Och i ungefär ett halvår ser seriens ögon ut som ovan: Rätt udda irisar är det, där Annie hela tiden ser ut som om hon himlar med ögonen och som om hon inte egentligen fokuserar på någonting särskilt, och när även andra personer har liknande ögon så blir känslan smått bisarr, som om ingen någonsin egentligen menar vad de säger, och som om alla tittar på saker och ting ur ögonvrån, sådär på en höft.

Men sen, mot slutet av 1947, försvinner irisarna abrupt. Från en dag till en annan är de borta, och det är nog lika gott tycker jag. En i klassisk mening skicklig tecknare har Gray aldrig varit; han är en mycket effektiv berättare i bilder men ingen stor illustratör. Och nu kan jag också säga att ögon gör han nog bäst i att inte försöka sig på 🙂

Men som sagt, om det här står det ingenting i boken, trots att de tomma ögonen är en så utmärkande del av Annie att de till och med gett namnet på en typ av cancer där celler får samma ”tomma” utseende. Mycket besynnerligt! Var det ett tillfälligt experiment som misslyckades? Har någon smugit in på tryckeriet av boken och ritat dit irisarna själv, som ett practical joke? Vad hände egentligen de där månaderna under 1947?!?

Prins Valiant 1963-1964

Postat den

Idag hade jag egentligen tänkt skriva några ord om The Unavailable Carl Barks, en bok som samlar de av Barks icke-Disney-serier som inte ingår i The Carl Barks Big Book of Barney Bear som kom ut häromåret. Men det visade sig att print-on-demand-processen delvis hade misslyckats med min kopia som därför hade färger som inte höll sig inom linjerna som de skulle, och efter mailväxling med redaktören & Amazon väntar jag nu på ett ersättningsexemplar från Amazon -> det får bli någonting annat jag skriver om.

prins-valiant-cidwic

Allvar

Och eftersom den senaste Prins Valiant-samlingen från Fantagraphics, närmare bestämt nr 14 som täcker åren 1963-1964, också fanns med i samma Amazon-paket får det bli den. För jag skriver så gärna några ord om serien; den är och har i princip alltid varit en av mina absoluta favoriter.

Så, vad händer med prinsen och hans familj under den här tiden, mer än 25 år efter seriens början?

Well, livet rullar på som vanligt skulle jag säga. Dvs vanligt för serien: England utsätts för ett invasionsförsök av saxaren Hengist, Thule för ett dito av en galen viking, Gawain charmar damer, Mordred intrigerar, och Valiant & Aletas äldste son Arn fortsätter att växa upp. Och, givetvis, högvis med romantik; jag skulle säga att serien består av lika delar action, vardagshumor och kärlek, någonting som ibland glöms bort när serien beskrivs som en ren äventyrsserie.

prins-valiant-action

Action

Så manusmässigt känner jag igen mig. Det här är inte toppåren av serien; jag skulle nog säga att de infaller runt slutet av 40-talet när Aleta intar scenen på riktigt, och både romantiken och humorn blommar ut för fullt. Men mycket underhållande är det, och Fosters växlingar mellan månader av allvar följda av månader med lättsamhet gör att det aldrig känns repetitivt eller tråkigt att läsa flera år av en dagstidningsserie i en följd. Sen hjälper det också att serien är skriven som om det är en sagoförtäljare som berättar historien för läsaren; de (små) upprepningar som då och då syns till för att hjälpa en läsare som missat något/några avsnitt i tidningen och som kan kännas lite irriterande i många andra serier känns här aldrig som ett problem eftersom det mest känns som det klassiska stildraget för muntligt berättande med återkommande repetitioner. Dessutom har Foster en finurlig berättarstil som gör att till och med textplattor som återberättar vad som hänt den senaste tiden är underhållande att läsa; de är aldrig bara där för att ge rena fakta utan har alltid instuckna satser som är avsedda att roa läsaren.

prins-valiant-synopsis

Synopsis, men med finess!

Och sen har vi teckningarna som är det som alltid hyllas när det gäller Foster, och visst är även de magnifika (men jag vill verkligen slå ett slag för manusförfattaren Foster; på grund av de iögonfallande illustrationerna är det lätt att missa hur bra manus han skrev): Oavsett vilken stämning som råder på sidan så kastar sig Foster oförväget in i situationen, och han är lika bra på att teckna en hord blodtörstiga vikingar som kastar sig i striden som de grimaser Aleta gör när hennes hår behöver redas ut efter att hon varit ute äventyr i skogen utan att kunna bada på några månader.

Faktum är att sidorna svämmar över av skildringar som egentligen inga andra serietecknare vågar sig på eftersom det som skildras skulle vara för svårt att få till på ett bra sätt. För att inte tala om hur lekande lätt han fyller sidorna med detaljer; inte så att det ser plottrigt ut och överarbetat, utan istället så att det ser ut som om han fångar en realistisk bild av en vardag, inklusive allt som pågår i bakgrunden utan att det har någonting med huvudhandlingen att göra. Hans värld är inte scenen på en teater/film där bara det viktigaste finns med, som ofta är fallet med serier, utan det vi ser är istället scener där våra huvudpersoner har fångats på bild mitt i en värld som rusar på även utan dem. Som följande exempel (liksom de övriga tagna från just bok 14), en liten ruta från sidan 19:e januari 1964, där huvudpersonerna är Aleta + en oönskad uppvaktare, men i bakgrunden ser vi ett par som studerar nyanlända gäster på borggården, några ungdomar som verkar intresserade av vad Aleta + Brecey gör, ett som det ser ut äkta par i livlig diskussion medan de går uppför trappan, en trubadur, någon som upptäckt en vän i en annan grupp, osv, osv. Och det här är ingen ”paradruta” utan bara en högst vanlig ruta i en högst vanlig sida i Prins Valiant-serien. Notera också att alla människor har individuella utseenden, också ett kännetecken för serien:

prins-valiant-minipanorama

Jo, jag är som nog märks löjligt förtjust i den här serien som jag tycker förtjänar en stor läsekrets; sitt rykte till trots är den inte det allra minsta stel eller torr, och de ibland storslagna äventyren är inte allt som serien har att erbjuda, långt därifrån. Just den här volymen har också ett ovanligt trevligt och långt förord om alla serieskapare som har ”lånat” teckningar från Foster, alltifrån välkända exempel som Jack Kirbys The Demon till andra för mig nya, som några av Frank Frazettas illustrationer och Joe Kuberts Tarzan-serier. Roligt att se, framförallt hur varierande tecknarnas personliga stil är men att de trots det kan använda sig av Fosters bildlösningar / teckningar. Stort plus till förordet också för att det helt saknar inslag av självgodhet över att andra tecknare minsann lånade från Foster utan istället är helt för det; att som tecknare (eller för den delen, oavsett vad man jobbar med) inspireras och ibland kopiera andra är ett fantastiskt sätt att lära sig 🙂

prins-valiant-sy-barry

Fantomen-tecknaren Sy Barry har också läst Prins Valiant

Bloom County Episode XI: A New Hope

Postat den

bloom-county-a-new-hope-cover

Ja, invånarna i Bloom County är lika nördiga som någonsin förut, som synes; att serien var nedlagd under många år innan Berkeley Breathed började teckna den igen för ungefär ett år sedan har inte ändrat på det. Och premiären för nystarten kändes också väldigt mycket som Bloom County:

bloom-county-nystart

Varför Breathed tog upp serien igen berättar han om i ett ovanligt läsvärt och seriöst förord: Det var Harper Lee och hennes död förra året som fick honom att inse att han ville göra det, men den här gången utan att behöva anpassa sig till vad amerikanska tidningsredaktörer tycker är passande eller inte. Så därför publiceras serien nu på Breatheds Facebook-sida, utan redaktionellt inflytande; det märks inte så mycket (det är med andra ord inga orgier i snusk, svordomar eller våld) men här och där finns strippar som nog skulle varit svåra att få publicerade annars, speciellt med tanke på att det om något är ett känsligare klimat idag med rädsla för att göra fel eller stöta sig med någon som tidningarna arbetar i.

Jag har följt serien själv sedan nystarten men har nog missat någon stripp här och där, så att förlaget IDW gett ut en samling med den får 👍 av mig. Men tyvärr är den fysiska utgåvan inte felfri: Formatet är stort och generöst vilket jag uppskattar (och, misstänker jag, Breathed också eftersom han var en av förespråkarna för mer utrymme i tidningarna för serier), men trycket är si och så. Problemet är liknande det jag skrivit om några gånger alldeles nyligen, dvs att linjerna inte är helt skarpa. Det är inte alltför farligt men synd ändå :-/

Fast den här gången känner jag mig inte alltför nedslagen på grund av några tryckproblem: Bloom County är i sina bästa stunder en alldeles fantastisk serie, och att vi nu, ett år med en sådan nedslående politisk bakgrund , återigen får läsa nya episoder av den är närmast mirakulöst. Den har (hittills) inte nått upp till de allra högsta punkterna från den gamla tiden; framförallt saknar jag de längre historierna där det absurda kunde blomma ut, och inte heller de politiska inslagen har varit helt klockrena. Kanske beror det på att politiken i USA för närvarande är så absurd att den är svår att driva med, och tills dess får vi (så gärna så!) nöja oss med gamla goda Opus:

bloom-county-never-change

Gasoline Alley 1931-32: ☹️

Postat den

Ok, en återkoppling till, och en tråkig sådan: Frank Kings serie Gasoline Alley. Jag har berömt den många gånger förut, som de utmärkta söndagssidorna och till och med de allra tidigaste stripparna/serierutorna; visserligen var de allra äldsta lite sega, men det kändes ändå inte jobbigt att läsa dem.

Men nu har jag till slut läst den sjätte och hittills sista samlingen av dagstidningsserien från Drawn & Quarterly som täcker åren 1931-32, och bitvis var det extremt svårt att komma igenom den. Faktum är att jag har svårt att komma på ett lika snabbt (åtminstone för mig som läser serien två år åt gången i böckerna) fall i kvalitet när det gäller en dagstidningsserie.

Det är inte teckningarna som fortfarande är finfina och där det är roligt att se hur King då och då provar helt andra tekniker för att teckna, som det känns bara för att det är roligt. Det är inte heller i skildringen av det vardagliga livet som är det kanske allra bästa med serien, med episoder som de om grannpojken Emil, en storväxt buffel men med en mer komplicerad personlighet än bara att vara en bråkstake.

Det är istället de alldeles #€%&£$∞§ långa episoderna där absolut ingenting av intresse händer och där King bara rapar upp data i stripp efter stripp. Som exempel:

  • Oändligt långa sekvenser där Skeezix samlar på någonting nytt, som exempelvis poststämplar med ”roliga” postkontorsnamn. Stripparna består bokstavligen av Skeezix som får (eller ibland, någon av hans kompisar får) poststämplar med namn, vilket de berättar. Och det händer ingenting mer! Ibland avbrutet med uppmaningar till läsaren att antingen skicka poststämplar, tipsa om roliga stämplar, osv. Gah!

Gasoline Alley - postmarks

  • Familjen åker på bilsemester i USA, varpå flera månader av strippar enbart består av skildringar av olika platser i USA, utan någon underliggande historia som involverar huvudpersonerna. Raffinaderier, paradgator, gamla fort, osv i all oändlighet.
  • En likartad episod där man istället reser till Europa.
  • Vill du läsa 3 månader av seriestrippar om George Washington som alla består av 1. en lång textruta med en beskrivning av något ur GWs liv, 2. en teckning av någonting (ett hus, ett träd, ett möte, …) som anknyter till textrutan, och 3. en teckning av Walt och/eller Skeezix placerade i GWs tid tillsammans med GW, där Walt/Skeezix kommenterar? I så fall är den här samlingen någonting för dig!

Gasoline Alley - George Washington

Visst är det lite orättvist av mig att kritisera serien när jag nu läser den på ett sätt som den aldrig var avsedd för, dvs flera år åt gången, men å andra sidan är det ju just en sådan samling jag kritiserar; de här sekvenserna kanske fungerade bättre när man bara kunde läsa en / dag, men för mig som läsare av den här samlingen är det ärligt talat något gudsigförbarme trist.

Förhoppningsvis var det här en övergående fas i seriens historia; jag känner igen greppen med saker som Skeezix samlande från andra serier som då och då försökte engagera läsekretsen aktivt på olika sätt (Knallhatten gjorde det senare med tävlingar där läsarna skulle exempelvis skicka in foton, och även Blondie, Karl-Alfred och andra gjorde liknande saker), men tyvärr kändes försöken här så mycket tristare. Hur som helst är den här samlingen huvudsakligen en seg och långtråkig läsning, med några små ljusglimtar här och där som nästan gör läsningen sämre eftersom de påminner mig om hur serien var när den var som bäst.

Så kan det gå!

Goldtiger

Postat den

Goldtiger - cover

Har ni hört talas om Goldtiger, den brittiska dagspresserien från sent 60-tal/tidigt 70-tal som var tänkt som en konkurrent till Modesty Blaise, men som på grund av sitt vågade innehåll bara publicerades i en tidning på Malta?

Inte det?

I så fall kan jag glädja er med att det nu finns en bok ute som presenterar en mängd bakgrundsmaterial till serien, förtjänstfullt hopsamlat av Guy Adams och Jommy Broxton, tillsammans med episoden The Poseidon Complex (inklusive de strippar som bara finns som skisser eller i senare färglagda versioner).

Och om ni läste mitt inlägg om serien Mickey’s Craziest Adventure från i mars i år kanske ni känner igen min inledning på dagens recension och därmed kanske ni redan gissat att det här är fejk, en konceptbok, om en serie som aldrig existerat men som det vore väldigt roligt om den hade gjort det 🙂

Och en liten varning: Om ni tänkt köpa/läsa boken (och om man gillar 60-talskultur, serier, och den typ av humor som ligger bakom en bok av det här slaget så rekommenderar jag att mn gör så) så läs inte mer här eftersom mycket av nöjet består i att själv få läsa om Goldtiger och dess historia, utan att veta mer innan!

Boken om Goldtiger är skriven helt utan antydningar till bluffen; vem av Adams & Broxton som tecknat seriesidorna och vem som är ansvarig för textmaterialet (som det finns mest av) står ingenstans. Intervjuerna med seriens manusförfattare (”Louis Schaeffer”), tecknare (”Antonio Baretti”), förlagsrepresentanter med mera ger en fascinerande och mycket roande bild av ett samarbete som redan från början är dödsdömt: Schaeffer skriver bara för pengarna och har en mycket låg uppfattning om serier, medan Baretti är ett klassiskt galet geni, övertygad om sin egen förträfflighet.

Goldtiger - strip

Så när det visar sig att det inte blir någonting av en brittisk publicering av serien sedan redaktören som dragit igång projektet av diverse skäl drar öronen åt sig (de öppet homosexuella huvudpersoner Lily Tiger och Jack Gold, Barettis egenhändigt påhittade surrealistiska inslag i serien som att han själv dyker upp i den och klagar över det tråkiga manuset och istället ritar någonting som han har lust med) och de två istället gemensamt ska försöka sälja serien går det omedelbart åt skogen. Allt skildrat via senare intervjuer med de inblandade och via underbara brev där Schaeffer försöker vara artig och professionell men blir alltmer orolig av Barettis besynnerliga svar (där han bland annat envisas med att alltid bara kalla Schaeffer ”Writer” och sig själv ”Artist”).

Att Baretti sedan spärras in på mentalsjukhus för sin fixering vid serien för att senare, när till och med de entusiastiska malteserna slutat läsa serien, då och då försöka återuppliva den som sin egen genom att förpesta Pat Mills, Dave Gibbons och 2000 ADs tillvaro med att skriva till dem och berätta hur korkade de är som inte vill inkludera hans nya version Goldtiger 2000 i sina tidningar är, well, närmast följdriktigt 😉

Drygt 3 år tog det för Adams & Broxton att bli klara med den här boken efter att den utannonserats på Kickstarter så rejält försenad blev den. Men resultatet blev bra så jag tänker inte klaga på den långa väntan; mixen av färgstarka karaktärer (både de ”riktiga” och de pop-swingiga i serien), seriestripparna (som mixar vad som utger sig för att vara originalstrippar, skisser, och kopior från sällsynta reprints), Barettis övriga illustrationer gjorda för att försörja sig medan han arbetade med sitt hjärtebarn Goldtiger och som därför tenderar åt allsköns populärkultur av det tveksammare slaget, intervjuerna, är riktigt lyckad och ständigt underhållande. Inte för att serien Goldtiger i sig är fantastiskt bra (den enda episoden som ingår, uppstyckad som den är, är fullt tillräcklig) utan för att idén bakom boken är så väl genomförd 🙂

Goldtiger - promo

En liten besvikelse: Mandrake the Magician

Postat den
Omslaget (något beskuret)

Omslaget (något beskuret)

Mer än 4 år efter att jag beställde den dök samlingen av serien Mandrake the Magician med de första årens helsidessidor från söndagstidningarna till slut upp; jag har ingen aning om varför förlaget Titan blev så försenat, men som sagt, nu existerar boken på riktigt!

Och då är det synd att det visade sig att trots att Lee Falk står för manuset här, precis som i den så gott som samtidigt debuterande Fantomen-serien, så är det här inte alls lika rolig läsning som den sistnämnda. Av Fantomens snärtiga replikföring syns inga spår, och äventyren som knåpas ihop är långt efter Fantomens vad gäller komplexitet och spänning. Det här är historier där det inte lagts ner mycket krut på att få handlingen att hålla ihop logiskt utan saker och ting händer lite så där hipp som happ.

Jag misstänker att ett skäl är just att det handlar om söndagsversionen av serien: Med en sida/vecka är det mycket svårare att få upp trycket och tempot eftersom det går så pass långt tid mellan publiceringarna att du inte kan ha en alltför komplex handling då en sådan riskerar att läsarna lär få svårt att hänga med i svängarna. Det skulle vara intressant att läsa dagstidningsversionen av serien för att se om det stämmer.

Men det är inte enda orsaken, med tanke på att Fantomens söndagsserie visserligen också den är enklare än dagstidningsversionen men trots det är den rolig att läsa. Tyvärr är det så att Mandrake och hans vapendragare Lothar (de är de enda två återkommande karaktärerna under de här åren) är relativt bleka och ointressanta jämfört med den mystiska Fantomen och den riviga Diana.

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

Dessutom fungerar Mandrakes magi här som en evig deus ex machina: Alla problem, oavsett vad de är, kan lösas genom att han trollar till det. Här och där står det visserligen att det bara är illusioner, men det är ärligt talat en ren lögn med tanke på sidor där Mandrake och Lothar flyger över höga murar, använder flygande mattor, förvandlar en rasande panter som just ska döda en kvinna till en liten kattunge och så vidare. Han är kort sagt en superhjälte som kan göra exakt vad som helst, dvs om manuset kräver riktigt trolleri så gör han det, och om det kräver att det bara är illusioner så är det det som gäller.

Med andra ord är själva gimmicken med serien, Mandrakes trolleri, uselt definierad och en bluff, vilket gör att serien samtidigt som den lider av liknande problem som många Stålmannen-serier gör (hur får man en spännande handlingen när huvudperson i princip kan lösa alla problem närhelst hen vill?) också har problem eftersom jag som läsare inte från en sida till en annan vet vad han kan göra.

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag kunde inte låta bli att tänka på en annan likaså samtida serie med en superhjälteliknande huvudperson som också led av ett undermåligt manus: Alex Raymonds Blixt Gordon. Den har ofta samma känsla av att sida bara följer på sida, utan tempoväxlingar eller spänning, och med färglösa huvudpersoner. Den hjälps dock upp av Raymonds teckningar som gör att jag kan förlåta en hel del (dock inte allt…), och även om Mandrakes tecknare Phil Davis är bättre än jag trott så är han inte i närheten av lika bra som Raymond (vars stil faktiskt påminner en hel del om Davis).

Det finns mer saker jag skulle kunna skriva om serien, som det besynnerligt repetitiva inslaget att alla äventyr de här första åren har som en detalj ett älskande par som inte får/kan/har tillåtelse att gifta sig men det kirrar Mandrake såklart, med bröllop som följd; jag tror att det var när jag började läsa det fjärde äventyret och en olycklig älskande dök upp som jag först tänkte att nu får väl Falk skärpa sig, han tänker väl inte dra till med paret med problem igen, och så gjorde han det.

Eller hur Lothar skildras, dvs definitivt problematiskt (plus för en färgad person i snudd på huvudroll och för att Mandrake uppenbarligen tycker bra om honom, stort minus för hans mycket karikatyrartade utseende, primitiva språk, och, well, hela hans karaktär!).  Men jag tror det får räcka nu.

Det var intressant att läsa den här serien men ärligt talat bara av historiska skäl och för att det är en serie jag gillade som liten då jag läste betydligt senare episoder av den i Fantomen-tidningen. Nu är min nyfikenhet släckt, så även om Titan skulle börja spotta ur sig volymer i en mycket raskare takt kommer jag knappast köpa några fler :-)v