Eftersom det kan vara nog så knepigt att följa med i vad som händer i serievärlden för trogna serieläsare så är det ännu svårare om man inte läser serier så ofta men kan vara intresserad om rätt person är involverad. Därför tänkte jag tipsa om en helt vanlig superhjälteserie på det helt vanliga superhjälteförlaget DC. Orsaken till tipset: Serien ifråga är den första serien som är skriven av N K Jemisin, en av de mest hyllade sf-författarna de senaste åren med bland annat en unik trippel i Hugo-priser för respektive del i trilogin Den söndrade Jorden.
Far Sector som serien heter utspelar sig i det vanliga DC-universumet, men i en avlägsen del av den som är ny för serien, och om man läst många DC-serier kan man nog ana att Gröna lyktorna är inblandade eftersom denna interstellära polisstyrka alltid kallat de olika delarna av rymden för just sektorer. Av en ännu inte helt förklarad anledning behöver mega-staden i sektorn en polis utifrån, och därmed får Sojourner Mullein, en ny lykta, ansvaret för att hjälpa dem.
Eftersom bara det första numret är ute av blivande tolv kan jag inte säga så mycket mer om handlingen än att det verkar bli en blandning av kriminalhistoria och high concept science fiction; jag både anar och hoppas att superhjältedelarna kommer hålla sig just till sf snarare än flashiga strider med kraftringar. Och med tanke på att Mulleins ring inte verkar vara av den vanliga sorten, och att Gröna lyktorna alltid legat väl så nära science fiction-genren som superhjälte-genren så finns goda grunder till den förhoppningen. Att jag hoppas att det blir så är för att det Jemisin gör så bra i sina romaner är världsbygget, att frammana och skildra en annan värld, snarare än mer traditionell actionbaserad spänning. Böckerna är förvisso spännande, men inte riktigt på samma sätt som superhjälteserier brukar vara det.
Kommer det bli bra? Tja, omöjligt att säga ännu. Men det jag kan säga är att ett intressant världsbygge redan är i gång (det är snudd på för mycket av infodump i numret, men jag tycker det håller sig på rätt sida ändå) med tre olika intelligenta släkten som lever tillsammans i vad som verkar vara en ömtålig balans, och att Jamal Campbell som står för teckningarna har en bra känsla för futuristiska miljöer (även om teckningarna kan dra åt det sterilt snitsiga hållet). Jag ser fram mot att få reda på mer om staden, Mulleins mystiska uppdragsgivare (någonting skumt är det, som så ofta när det gäller lyktorna), och vad som ligger bakom morden. Sen har vi också det faktum att det jag läst av Jemisin förut lovar gott 😀
Eftersom Far Sector inte finns samlad ännu rekommenderar jag istället den mest kända av Jemisin romaner som kan köpas bl.a. här:
Jahapp, dags att ta itu med den sista serien av de inte helt lyckade som jag skrivit om den här veckan, och det är en serie som jag skrivit om (alltför) många gånger redan: Alan Moore och Kevin O’Neills League of Extraordinary Gentlemen. Den första delen kom ut för tjugo år sedan, och sen dess har det fortsatt i en relativt hyfsad takt tills idag, när den sjätte och sista delen i The Tempest precis avslutat hela konkarongen.
Och nu måste jag bestämma mig för vad dagens inlägg ska fokusera på: Antingen det som inte är så bra med just The Tempest, eller en lång och klagomålsfylld text om hur illa det är med Moores manus. Jag är onekligen sugen på det senare men jag tror att jag sparar det till en separat port, med tanke på de utvikningar som jag lär behöva om hur Moore + Lovecraft = a match made in hell (och inte ett helvete som gör det till bra skräckserier), om hur Moores senare serier tyvärr gör hans äldre sämre i efterhand, med mera.
Så, The Tempest! Givetvis ett namn som förpliktigar, och Moore & O’Neill knyter mycket riktigt ihop säcken här med den sedan länge utlovade apokalypsen och rikligt med både tillbakablickar och framtidsblickar på förbundet (eller hur jag nu ska översätta league), och vi får till och med en liten klassisk blinkning till den första miniserien på seriens sista sida.
Låt mig, innan klagomålen, säga vad som är bra med The Tempest: Moores evighetslånga prosastycken saknas helt. Istället får vi i varje nummer en presentation av någon mer eller mindre bortglömd brittisk serieskapare (intressanta, men sorgligt nog helt utan bildexempel) och en fejkad småkul brevsida. Och tro mig, som en som plågat sig igenom de prosastycken som funnits i de tidigare miniserierna, det är ett väldigt stort plus!
Men sen är det sämre med de positiva inslagen. Det har varit uppenbart rätt länge nu att ju närmare vår egen tid serien kommit, desto mindre har Moore brytt sig om de inlagda referenserna till andra fiktiva verk. Jag vet såklart inte om det är för att han själv har en starkare relation till Stoker/Stevenson/Verne/Wells/… verk, men nog verkar det som om han gillar dem och karaktärerna därifrån, men när det gäller senare tider är det snarare ett förakt han uppvisar, som den uppenbara avskyn för Harry Potters karaktärer. Och det blir sällan lyckat när en författare skriver om någonting hen själv inte gillar.
Sen har vi förstås också Moores brist på subtilitet när han väl har fått en idé; i League visar det sig mest i hans tröttsamma insisterande på att försöka klämma in så många referenser han bara kan till fiktionens värld i den tidsera och den miljö serien för tillfället utspelar sig i. Ta en bok som Nemo – Heart of Ice, där vi har en mycket suggestiv miljö, Antarktis, och inslag från Lovecrafts klassiska At the Mountains of Madness, parat med en av de mer lyckade karaktärerna i serien, Janni Nemo. Tillsammans med O’Neills teckningar borde det här varit riktigt bra, men Moore envisas med att klämma in en radda helt meningslösa karaktärer som nog ingen bryr sig det minsta om, som Frank Reade Jr., och alldeles för många ensides besök i andra antarktiska fiktiva världar för att serien ska ha en chans att engagera. The Tempest lider också av samma långtråkiga listande av referenser som helt dödar läsupplevelsen.
Och faktiskt tycker jag att O’Neill tyvärr också blivit svagare här. Hans kantiga teckningar är fortfarande rasande snygga, men hans svårigheter med att teckna igenkännliga ansikten gör här att identifiera framförallt vem som är vem i den kvinnliga trion som har en huvudroll här gör bitvis läsningen frustrerande. Ett annat problem med teckningarna som egentligen inte är O’Neills är att det återigen är dags att ta fram 3D-glasögonen, och enligt mig är det ytterligare ett exempel på att Moore prioriterar sina fixa idéer framför att göra en bra serie.
De två första avsnitten av The League of Extraordinary Gentlemen är fortfarande läsvärda tycker jag; de har i första hand en stark och genomtänkt handling där de litterära referenserna bara är en del av kryddan. Men efter det är det sämre på den fronten, där de följande delarna mer och mer antar karaktären av någon som bara vill visa upp hur smart han kan knyta ihop all världens litteratur. Snyggt presenterat, onekligen, men dödligt trist skrivet.
Därmed är det är också farväl till sviten om serier som borde varit bättre; jag lovar att nästa inlägg ska bli om en mer lyckad serie (även om jag ännu inte vet vilken…). Med andra ord, min mer generella kritik av Alan Moore får vänta (även om lite av det slank in idag…) 🙂
Det enda stället i serien där Moore uppvisar lite självinsikt och jag erkänner, jag smålog åt hans replik att allt hans tal om magi är konceptuellt snarare än reellt
Som jag skrivit förut är jag fortfarande intresserad av vad den gamle räven Frank Miller gör i serieväg; till skillnad från exempelvis samtida och ofta jämförda med författaren Alan Moore är det spännande att se vad Miller hittar på och hur han utvecklas. För några år sedan såg det (väldigt) mörkt ut, när han befann sig djupast ner i sitt alkoholberoende och uttryckte sig fruktansvärt vad gällde politik, men sen dess har han tillfrisknat och ångrat vad han sa. Och på samma sätt har hans serier åkt berg och dalbana vad gäller kvalité, från bottennapp som Holy Terror till klart bättre saker som hans minitidningar i DKIII. Om man sen dessutom liksom jag tycker att hans Batman-serier mer och mer övergått till att fokusera på Superman (idag blir det Superman istället för Stålmannen tror jag) och att Superman är en mycket intressantare karaktär än Batman så är hans nyaste serie, Superman – Year One, ett självklart köp.
Men det finns risker med projektet. Förutom Millers ojämnhet är Superman en knepig huvudperson; att jag föredrar serier med honom snarare än med Batman betyder inte att de är bättre för oftast är det tvärtom, det är bara det att Superman är så mycket svårare att skriva för och därför mer givande att läsa om. IMHO, förstås! Och att som Miller här ge sig på att återberätta Supermans tidigaste historia som ju har gjorts ett otal gånger förut är ju inte att göra det lätt för sig, det är svårt att göra någonting nytt med den.
Så det var med en hel del tvivel jag läste den första delen av tre (de andra två kommer i augusti och oktober). Men hittills är allt bra: Inga tveksamma politiska inslag, några nya infallsvinklar, och en bra förståelse av Superman. I Millers tidigare skildringar av honom har Miller hållit hårt på skillnaderna mellan Superman och Batman: Stålis är humanisten, optimisten, den som tror på godheten, medan Batman är helt tvärtom. I Batman-serierna har det lett till att Superman framstått som naiv och godtrogen, och att han alltför lydigt följt lagen, oavsett om den är rätt eller fel, eftersom allt skildras ur cynikern och våldsverkaren Batmans perspektiv. Det är här som jag tycker många ”läst” Miller fel, när de antagit att Batmans åsikter = Miller åsikter. Men Miller är en bättre och mer sofistikerad författare än så: Bara för att Millers serier så ofta drivs fram av känslor innebär inte det att författaren Miller inte är medveten om skillnaden mellan sina karaktärer och sig själv.
Här, med Superman uttalat i huvudrollen, finns det ingenting av naivitet och godtrogenhet i skildringen, bara tvivel om hur man ska agera rätt när man vet att man genom rå styrka kan genomföra exakt vad man vill. Vi får se hur det fortsätter och kanske kommer jag serveras mina egna ord till middag, men jag ser verkligen fram mot att se vad som händer härnäst. I första delen får vi se Millers version av Clarks barndom och tonår där mycket känns igen men där de nya inslagen, som hur Clark umgås med andra nördar och försöker hantera hur de mobbas, passar fint in i historien. Och när han i slutet ger sig iväg för att upptäcka världen är det på ett sätt som jag anar kan bli hårt kritiserat, beroende på hur det utfaller…
Och, just det ja, en mycket viktig del i varför jag gillade tidningen: Grafiskt är den väldigt lyckad. Stort format (typ magasin), utmärkt tryck, och John Romita Jr som står för teckningarna är i högform. Som Romita redan visat i serier som Kick-Ass är hans förmåga att teckna barn minst sagt säregen (jag vet inte riktigt vad de ser ut som, men barn är det inte!), men på något sätt gillar jag det ändå eftersom det är en ovanlig mix av realism och karikatyr som känns uppfriskande. Lägg därtill att en av Millers styrkor som alltför ofta glöms bort är att hans serier, inklusive de som tecknas av andra, ofta är fantastiskt snygga. Ta serier som Elektra – Assassin, Elektra Lives Again, Daredevil, Sin City; alla serier som hör hemma i det absoluta toppskiktet vad gäller teckningarna i sina genrer, med olika tecknare (inklusive Miller själv), och med stor variation i utseendet sinsemellan, och det blir tydligt hur skicklig han är på området.
Inklusive designen av de fysiska utgåvorna; Elektra Lives Again är en av mina favoriter vad gäller känslan av den fysiska boken i handen, och detsamma gäller några av numren av Millers Ronin.Visst kan det vara så att han bara har tur med bra designers, men när trenden har hållit i sig så många år och över så många förlag och när även Superman – Year One känns som en av de elegantaste fysiska tidningarna jag sett på länge så tror jag nog att Miller inte bara haft slumpen på sin sida 🙂
Det är visst nästan 10 år sedan jag sist skrev om Bendis (manus) och Oemings (teckningar) kriminal/superhjälteserie Powers. Det är inte så att jag slutat läsa den, men dess utgivningshistoria har varit väldigt ryckig med byten av utgivare och långa pauser i publiceringen, och eftersom jag valt att köpa serien i formen av vad som kallas ”The Definitive Edition”, inbundna och relativt tjocka böcker, så har det ibland gått många år mellan nya nummer -> den senaste, som alltså har undertiteln The Bureau Saga, kom ut 2017 (och serierna som ingår i den kom ut tre år innan dess) men jag missade den då och hade lite problem att få tag på den (den var slut på förlaget) när jag sent omsider noterade dess existens.
Men det var trevligt att återstifta bekantskapen med Deena Pilgrim & Christian Walker, de två poliserna som är huvudpersoner och som är specialister på att utreda brott som involverar superhjältar/krafter. Det här är en serie som är extremt typisk för Bendis: Den är fullpackad med dialoger, och dialoger av ett slag som mestadels handlar om att slänga käft med varandra på ett streetsmart sätt. Bendis har flera gånger uttryckt sin beundran för David Mamet och här är han helt hämningslös när det gäller att låta personerna prata på; inte ens i de mest dramatiska situationerna kan framförallt Deena låta bli att snacka om irrelevanta saker.
Så om man inte gillar buddy-buddy-dialogdrivna historier bör man hålla sig långt från Powers. Det finns såklart en handling också, och en ibland bra sådan när Bendis bygger upp Christian Walkers mycket komplicerade bakgrundshistoria och hur den påverkat honom och hela världen, men om man tycker det är jobbigt med sidor som den här hjälper det inte:
Några snabba replikskiften från The Bureau Saga
Eftersom det är en serie skulle ju iofs Oemings teckningar i teorin kunna göra den värd att läsa, men även om jag alltid uppskattar icke-realistiska teckningar av det kantiga slag som Oeming använder här går det inte att undvika att han är rätt dålig på dem. Det behövs att tecknaren har en grundläggande kompetens vad gäller anatomi o dyl för att karikatyrer ska bli bra, men här saknas den och utseende och miljöer svajar vilt i sin look och det gör att sidorna ofta ser förvånansvärt amatörmässiga ut. Det är lite konstigt för jag har för mig att Oemings Judge Dredd som han gjorde innan Powers såg helt okej ut, men jag kan komma ihåg fel där 😉
Så Powers är definitivt en serie med stora och märkbara brister: Bendis manus skulle nog må bra av att ha en redaktör som fick honom att hålla igen en smula med dialogen, handlingen känns som om den efter de fem första Definitive-böckerna i det stora hela var över och att historierna efter det är en slags nystart men där en del av glöden saknas, och Oemings illustrationer är inte mycket att hänga i julgranen (och jag tror jag sällan läst en serie som lika ofta misslyckas med att få mig att läsa rutorna i korrekt ordning tack vare Bendis/Oeming som inte klarar av ens detta, den mest grundläggande uppgiften i att göra en läsbar serie).
Men, jag gillar mixen kriminal/superhjälte-serie (som jag också nämnt när jag skrivit om Top 10), jag gillar den teckningsstil som Oeming är sisådär på att hantera, jag gillar att Bendis slänger in lite vad som helst när han känner för det utan att bry sig så mycket om huruvida det passar in (som apsex-numret, invaderande utomjordingar, mm), och åtminstone några av de längre historierna som Bendis berättar är inte så dumma. De bättre av dem tycker jag är de som är mer fokuserade på den polisiära delen; de som mer handlar om hur superhjältarnas själva existens påverkar de vanliga människorna är ganska uttjatat i och med alla andra serier som tröskat igenom frågeställningen. Den allra bästa episoden hittills, med undertiteln The Sellouts, lyckas dock sätta sin egen prägel på varianten av den allsmäktige superhjälten som plötsligt löper amok när Bendis istället för det sedvanliga, dvs ohyggliga mängder blod och övervåld, bjuder på en sorgsen, nästan elegisk stämning när Supershock, Powers variant av Superman, börjar bete sig oförutsägbart:
Och jodå, jag gillar också (oftast!) de rappa dialogerna, även om de kan bli lite mycket av det goda här. Så när om antagligen ganska många år nästa samling dyker upp så kommer jag säkert läsa den med. Om jag kommer ihåg det 🙂
Kan köpas bl.a. här (boken här nedan är nummer ett i en ny utgåva som innehåller precis samma saker som The Definitive Collection, bara till ett billigare pris; tur för er, sucks to be me!):
Powers Book 1 (Adlibris; felaktig info om antal sidor, det rätta är 464s)
(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)
Det har redan gått fem år sedan första numret av G. Willow Wilsons Ms. Marvel kom ut, tidningen där den muslimska tonåringen Kamala Khan som blir Jersey Citys alldeles egna superhjälte spelar huvudrollen. Initialt uppmärksammad för det muslimska inslaget (som givetvis Marvel gjorde en stor grej av) visade det sig att serien alldeles oavsett var en riktigt trevlig erfarenhet. Wow-känslan av att få superkrafter tillsammans med de alldeles enormt stora komplikationerna med att försöka få ett liv som superhjälte att fungera med det mer vanliga livet med läxor, tonårsbekymmer, ibland enerverande oförstående familjemedlemmar, släktingar och vänner, gjorde serien till en förträffligt uppdaterad variant av en klassisk Marvel-serie.
Jag skrev om den för fyra år sedan, och min positiva inställning har inte förändrats sedan dess; jag har inte läst varje nummer så fort det kommit ut, utan istället då och då läst ikapp. Numreringen startades om i samband med Marvels rebranding All-New, All-Different Marvel, Kamala Khan blev medlem i The Avengers och deltar därför även i den tidningen (som jag inte läst), men huvudsakligen fortsatte hennes egen tidning på egen hand. Tecknarna har varierat och har i huvudsak varit bra, men den som grafiskt satt sin prägel på titeln är färgläggaren Ian Herring som med sina jordfärger och vana att blanda enfärgade ytor med mer spräckliga (typiskt för just jord, gator, osv) har gjort att Ms. Marvel haft ett alldeles eget utseende. Kudos för det, och under läsningen kunde jag ibland notera att ”Vänta nu, ser inte karaktärerna lite annorlunda ut än förut?”, varpå det visade sig att tecknaren bytts ut sedan några nummer men tack vare Herrings färger hade jag inte märkt det.
Superhjältedramatik, tecknad av Adrian Alphona
Manuset har dock i princip alltid Wilson stått för, och hon har lyckats behålla den mix av värme, kaotisk humor och allvar som introducerades redan i första numret. Själv tycker jag att de allvarliga inslagen har varit de svagaste; inte för att de varit dåligt skrivna eller känts fel för personerna, men för att efter 57 nummer av tidningen har de upprepats några gånger för mycket, och att se hur Khan återigen blir nedslagen och smådeprimerad över att hon inte klarar av att både vara superhjälte och tonåring så bra som hon önskar tappar i styrka när jag läst det förut. Därför är det precis som Wilson själv skriver i sett efterord i hennes sista nummer dags att gå vidare: De historier hon velat berätta är berättade, och risken ökar att det blir alltför många upprepningar. Marvel inser också att Wilson förknippats med tidningen i så stor utsträckning att man i och med författarbytet också ändrar titeln på tidningen så att Ms. Marvel inte längre finns utan istället är det The Magnificent Ms. Marvel som gäller, skriven av Saladin Ahmed. Två nummer hittills utkomna så jag tänker inte ha några åsikter om tidningen ännu 😉
Vad kommer jag komma ihåg från Ms. Marvel framöver? Svårt att säga, förstås, men mina gissningar är:
Kamala Khan själv, en som sagt utmärkt modern superhjälte-karaktär.
Seriens miljö, dvs Jersey City, som genomgående framställs som en ganska bisarr stad, i skuggan av New York. Jag är också själv fascinerad av New Jersey efter att med skräckblandad förtjusning läst om allt konstigt som skedde där medan jag bodde i just New York.
Herrings färgläggning.
Den lokala imamen Sheikh Abdullah; från början framställd som den där hopplösa gamla gubben som man måste lyssna på när man tvingas gå till kyrkan/moskén/annan religiös byggnad och som inte förstår hur tonåringar känner, men som senare visar sig ha betydligt bättre fingertoppskänsla än vad Kamala Khan trott.
De lyckade gästspelen när andra Marvel-hjältar som Spider-Man, Wolverine, Captain Marvel, med flera, dyker upp.
De irriterande crossovers som Marvel med jämna mellanrum har och som förstör läsningen för läsare som mig som gillar enstaka titlar men inte är intresserade av att följa med i allt som händer i Marvels universum. I Ms. Marvel är värsta exemplet när Captain Marvel, Khans idol, på grund av Civil War II-crossovern plötsligt måste skildras som att hon har politiska åsikter som helt går på tvärs mot Khans vilketleder till en krasch av deras relation, som var en av de bättre och intressantare i serien innan. Och, såklart, så snart crossovern var över behövde man släta över det hela så Captain Marvel dyker upp i tidningen och med några hum- och hemmande bestämmer sig de två Marvlarna för att glömma bort det som varit…
Lokis inhopp i serien; inte många gånger, men alltid hur kul som helst.
De på pricken fångade tonårsdramerna som pågår hela tiden; ibland superhjälte-relaterat, ibland inte. Inkännande, men samtidigt hela tiden medvetna om hur, hur ska jag säga, överdrivet känslomässigt det ibland blir i tonåren 😉
Tonårsdramatik, tecknad av Nico Leon
En trevlig serie som förtjänat kritikerrosorna har Ms. Marvel varit, och jag hoppas Saladin Ahmeds version blir bra den med. Och sen hoppas jag att Wilson kanske ger sig på att skriva några fler romaner, för när jag kollade upp vad hon gjort förutom Ms. Marvel (och Vertigo-titeln Air som jag också skrivit om) såg jag att det var hon som skrivit den fantastiskt underhållande cyberpunk/fantasy-romanen Alif the Unseen som inte liknar någonting annat jag läst. Mer sånt, tack! 🙂
(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)
PS. Insåg precis att det här faktiskt är andra gången som just crossovern Civil War II förstör en bra skildrad relation med Captain Marvel som jag gillat. #%&€?!!!
DC gillar att göra om sitt superhjälteuniversum så snart tidningarna säljer för dåligt; vad kan förbättra försäljningssiffrorna mer än att för sisådär sjuttielfte gången återberätta Superman och/eller Batmans ursprungshistorier en gång till? Men visst, jag ska inte var alltför elak, för ibland tar de det lite lugnare och nöjer sig med mindre förändringar i det eviga sökandet efter ökad försäljning.
Som för ungefär ett år sedan då DC skrev kontrakt med Brian Michael Bendis, känd för serier som Ultimate Spider-Man, Alias, med flera, för att han skulle ta över de stora Superman-tidningarna. Och DC satsade stort, med reklamkampanjer som skröt om att nu var det dags för nya läsare att hoppa på tåget, och självklart startade man om numreringen av Superman-tidningen från nummer 1 (vilket man senast gjort 2016 för en annan reboot som fick mindre än två år på sig…). Jag noterade det och eftersom jag har gillat några av Bendis serier, som Powers och redan nämnda Alias, och dessutom är lite svag för gamle Stålis efter att ha läst så mycket av hans serier som liten tänkte jag att jag skulle prova att läsa serien när det kommit några nummer.
Och nu är det gjort; jag tänkte att ett års produktion borde räcka för att få ett hum on kvalitén. Det visade sig också stämma, för Bendis Superman är mycket typisk för Bendis, olyckligtvis med övervikt för hans svagare sidor
Bendis är en extremt dialogdriven serieförfattare. I serier som Powers, en procedurdeckare med superhjältar, fungerar det bra när förhör med vittnen och misstänkta fyller sidorna när de återger vad de sett och varit med om. Bendis skriver rapp dialog med bra flyt, även om han likt sin idol Aaron ”Vita huset” Sorkin prioriterar snärt i replikerna mer än att ge olika karaktärer individuella röster; i både Sorkin och Bendis serier tenderar alla att låta likadant.
Men när det gäller Superman faller Bendis stil platt när Superman, Lois Lane, deras son Jon Kent (gudskelov innebar nystarten inte att giftermålet och sonen ströks; Superman är oftast en mycket intressantare serie när han och Lois Lane är gifta), Jor-El, och alla andra talar på precis samma sätt. Det känns mycket avigt framförallt när det gäller den unga sonen som är lika bra på att kläcka smarta repliker som alla andra i Bendis typiska kulsprutedialoger.
Tyvärr är det inte bättre med intrigen. Som en som definitivt inte följt med i Superman-seriens alla svängar har jag ingen aning om varför Jor-El lever, hur Clark och Lois gifte sig, och när deras son först dök upp, men det gör mig ingenting; jag har läst tillräckligt med serier för att glatt acceptera mina kunskapsluckor och ändå kunna följa med i handlingen. Men det som inte är bra är bristen på spänning, för med tanke på allt dramatiskt som sker borde de höga insatserna kännas mycket mer. Vi får veta att Kryptons undergång inte alls var en olyckshändelse utan ett attentat och att attentatsmannen fortfarande är ute efter att mörda alla överlevande kryptonier, Jon Kent mer eller mindre kidnappas av Jor-El, Jon Kent spenderar ett antal år i en annan dimension där tiden är annorlunda vilket gör att det för Clark och Lois bara gått några veckor och de därmed missat stora delar av sonens uppväxt, och annat smått och gott.
Inget av det här känns ett dugg spännande när jag läser om det, och det beror på flera faktorer:
Stora delar av handlingen får vi inte följa i realtid utan via återberättelser, som Jon Kents upplevelser. Så huruvida han ska överleva och kunna hitta tillbaka till Jorden igen är en icke-fråga eftersom vi ser honom berätta om det.
Reaktionerna från Lois och Clark när de till slut verkligen tror på att det är Jon som är tillbaka (med tanke på allt skumt som händer i DCs universum gör de klokt i att inte tro på honom bara för att han säger att han är deras numera betydligt vuxnare son) känns märkligt tama. Nog säger båda att det är uppslitande att höra vad han varit med om, men i och med att de låter precis som förut (Bendis dialoger, som sagt…) saknas känslomässig laddning.
Som läsare försvinner Jon Kent i ett nummer och är snart tillbaka i ett nytt, så jag har aldrig fått chansen att känna oro över vad som ska hände med honom. Med andra ord, Bendis misslyckas med att bygga upp spänning och förväntningar vad gäller handlingen.
Som en slags kombination av det där med att Lois och Clarks förtvivlan över de saknade åren aldrig känns övertygande och avsaknaden av uppbyggnad vad gäller spänningsmomenten har vi sen saker som att omedelbart efter att Jon kommit hem drar han och pappa Superman omedelbart ut i universum igen för att slåss lite mer mot nya och gamla fiender. Ingen återhämtning, ingen reflektion, utan bara pang på rödbetan.
Egentligen är nog alla Bendis serier samma serie, bara med olika namn på karaktärerna och olika miljöer, och om serien blir framgångsrik eller inte beror på hur bra hans typiska sätt att skriva manus råkar passa in i konceptet för serien. Powers och Alias var serier som Bendis skapade själv och som därför var väl anpassade till jans förtjusning i karaktärer som pratar, pratar, och pratar lite till, och även serier som Spider-Man fungerar eftersom dialogen alltid varit viktig för den. Men här, med Superman, som av tradition varit mer fokuserad på action, blir det trist.
Som ni kanske noterat har jag inte heller sagt ett ord om teckningarna i Bendis Superman-serier och det är för att de är eminent förglömliga. Eller för att vara mer rättvis mot Ivan Reis som står för båda sidorna som ses här är han kompetent och det finns många sämre tecknare, men har ingenting som gör att hans illustrationer sticker ut. Jag anar att jag personligen behöver någon tecknare som jag uppskattar för att inte tröttna på Bendis svada, varför Oemings kantiga och aningen primitiva teckningar i Powers (som i ärlighetens namn är ganska dåliga hantverksmässigt men som jag uppskattar att titta på trots det) och Gaydos betydligt elegantare i Alias behövdes.
Med andra ord, oddsen för ett lyckat resultat med ett Bendis-manus till Superman med anonyma tecknare till hjälp var dåliga, och den här gången blev det precis som oddsen förutspådde: Pannkaka.
En sak ska Bendis ha beröm för: Hans Superman är 100% god, och kämpar alltid för att alla ska överleva, inklusive hans fiender. För den som genomlidit någon av de bottenlöst usla filmerna från senare år är det en lisa för själen 🙂
Dvs, Kate Bishop, som som synes här ovan (klicka för större version av bilden) får kämpa med att alla tror att det handlar om Cliff Barton, Hawkeye #1, när hon försöker starta en detektivbyrå i Los Angeles med namnet Hawkeye Investigations. Och det är lite poängen i Hawkeye-tidningen, skriven av Kelly Thompson och (mestadels, som ovan) illustrerad av Leonardo Romero: Bishop försöker hitta sin egen plats i världen och inte bara vara en mindre känd version av Barton. Så hon flyttar till västkusten, från New York där Barton och för den delen de flesta andra Marvel-hjältarna huserar, för att starta om.
Själv stötte jag på Bishop första gången när hon dök upp i Matt Fraction & David Ajas Hawkeye, en alldeles utmärkt serie som jag hade tänkt skriva om för länge sedan men sen glömde bort. Korkat av mig, för jag kan verkligen rekommendera de 22 numren som har en charmerande avslappnad stil när vi får följa Bartons mer vardagliga liv, dvs vad han pysslar med när han inte räddar universum från undergång tillsammans med Avengers, som skurkaktiga hyresvärdar med mera. Och när Bishop gör entré i serien passar hon in alldeles förträffligt; visst kan Barton bli smått frustrerad över hur impulsiv hon är, men han är inte precis någon eftertankens gigant själv heller så när de två ger sig ut på äventyr blir det åka av 🙂
Efter att Fraction & Aja avslutat sin serie läste jag ingenting mer om Hawkeye. Jag noterade att Jeff Lemire skrev någonting men eftersom jag tycker att Lemires superhjältemanus är bedövande trista var det ingenting jag brydde mig om. Men sen, för någon vecka sedan, råkade jag av en slump läsa en artikel om att tidningen West Coast Avengers skulle läggas ner efter tio nummer, och beskrivningen av tidningen lät kul, med en Kate Bishop som teamets ledare. Jag kollade upp tidningen, såg att samma författare, Kelly Thompson, också skrivit sexton nummer av Hawkeye med Bishop i huvudrollen som tog vid där Fraction/Aja slutade och som av de sidor jag såg såg snygg ut, och det räckte för att jag skulle läsa de sexton numren plus de åtta av West Coast Avengers som hittills kommit ut. Och nu ska ni få veta vad jag tyckte 🙂
Jag tror fånigt nog att jag inte kan låta bli att jämföra den med Fraction/Ajas serie, som jag alltså inte skrivit om förut, så jag får be om ursäkt till de som inte läst den (men det borde ni alltså göra!). För så mycket i serien påminner om den tidigare: Romeros teckningar med sina relativt enkla streck utan skuggningar, den lättsamma och chosefria dialogen som är inriktad på mys mer än på att driva handlingen framåt, inslagen av enklare lek med seriens formspråk som hur Bishop tar in en scen, inklusive små kommentarer om det hon ser.
Så visst har jag trevligt när jag läser Hawkeye; samma känsla som att se en välbekant film som sett förut, eller en sitcom jag följt i många år. Men tidningen blev alltså nedlagd efter sexton nummer, och uppföljaren West Coast Avengers (för det är en tydlig uppföljare) överlevde alltså bara i tio nummer. Cred till Marvel för att ge en serie en till chans, antagligen med förhoppningen att den senare titeln skulle vara mer lockande. Men jag är inte förvånad att serien inte sålde tillräckligt bra, för trots att mycket i den är intressant och underhållande saknas någonting fundamentalt, nämligen en historia som någon bryr sig om.
För både Hawkeye och West Coast Avengers saknar en engagerande story. En serie kan klara sig helt på stämningen och bra karaktärer, men om det finns en story så måste den vara bättre än den som finns här. Jag tycker att det verkar som om inte ens Thompson bryr sig om den och att den bara är där eftersom det är så en ”riktig” Marvel-serie ska vara konstruerad. Och andra saker slarvas det också med i manuset, som att bipersoner plötsligt agerar konstigt/quirky utan förvarning eller motivering, eller hur det plötsligt nämns att Captain America är sur över att Bishop tagit namnet West Coast Avengers utan att be om lov men detta följs aldrig upp, och åtminstone jag får intrycket att inslagen bara finns med just för att ha med någonting udda, men utan det förarbete gjorts som krävs för att det udda ska var överraskande.
West Coast Avengers får en ny medlem
Egentligen är framförallt Hawkeye-serien (tack vare Romeros teckningar som är klart bättre än de i West Coast Avengers*) en serie jag absolut skulle rekommendera för dess charm, bristerna i manus till trots. Men kombinerat med att Fraction/Ajas serie finns gör det att Thompsons version mest av allt känns som en blekare kopia, en serie som försöker vara så lik sin förebild att den glömmer bort att bli någonting eget. Fractions manus är inte heller det speciellt fokuserat vad gäller intrigen och kan vara lite förvirrande i sin ibland alltför avkopplade stil, men den intrig som finns är definitivt omsorgsfullt planerad och utförd. Här blir det alltför löst i konturen, och resultatet är en serie som jag på en del sätt verkligen gillar men som jag ändå mest blir frustrerad av att läsa. Så kan det gå!
*: Att Gwenpool är med i West Coast Avengers är såklart ett plus, så förtjust i henne som jag blev tack vare hennes egen tidning, men även i det här fallet är det mer att jag uppskattar att få läsa mer om henne än att hon är speciellt lyckad i serien, för även hon känns mest av allt som en inte oäven gjord men långtifrån hundraprocentig kopia av sitt bästa jag.
