DK III – The Master Race

Från DK III, omslag till en av de vanliga tidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.

Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet 🙂

Från The Dark Knight Returns – The Last Crusade, med eleganta teckningar av John Romita Jr; en obehaglig men skicklige berättad historia som känns som 100% Azzarello

Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.

Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.

Från DK III, huvudtidningen, med kompetenta men rätt opersonliga teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson

Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.

Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.

Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.

Från DK III, minitidningen, med roligare teckningar av Miller & Janson

Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen  🙂

Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.

Från DK III, omslag till en av minitidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.

Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.

Från The Dark Knight Strikes Again, med teckningar av Frank Miller och alternativ färgläggning av James Harvey

Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉

Svartsynt i rymden: The Omega Men – The End is Here

Efter de senaste böckernas mysighet blir det idag någonting helt annat. Och det är inte så förvånande eftersom manusförfattaren är Tom King, mannen bakom den kolsvarta men mästerliga The Vision. Då handlade det om en av Marvels trotjänare i ny tappning, och i The Omega Men – The End is Here handlar det om några DC-figurer: The Omega Men, en grupp utomjordiska hjältar som aldrig gjort mycket väsen av sig försäljningsmässigt, och en av alla Gröna Lyktan-varianter, Kyle Rayner.

Själv har jag bara läst några sidor här och där med The Omega Men (hädanefter TOM) förut och då lämnade de inga minnen efter sig. Men det behövs ingen tidigare kunskap om dem när man läser boken för precis som i The Vision är det här en bok som står helt på egna ben (mestadels iallafall; se sista stycket): TOM är en grupp frihetskämpar/terrorister som för att få uppmärksamhet från galaxen kidnappar Kyle Rayner, en självutnämnd mäklare i kriget mellan TOM och Citadellet (organisationen som har makten på de planeter som TOM kommer ifrån), och avrättar honom i direktsändning för att visa hur allvarliga de är.

Så är TOM terrorister som de verkar vara efter inledningen, eller är de frihetskämpar som fortsättningen snarare antyder? Svaret är komplicerat, och egentligen finns inget svar. Citadellet upprätthåller tveklöst en diktatur, men samtidigt tillhandahåller de en råvara som resten av galaxen anser vara livsnödvändig, medan TOMs mål är försvarligt men medlen att nå dit är betydligt mer diskutabla, och medlemmarnas moral likaså.

Och fångad i det moraliskt grumliga kriget är Kyle Rayner. TOM vill att han ska hjälpa dem att för alla avslöja hur ont Citadellet är, men han kan inte förlika sig med deras likgiltighet över att offra människoliv. Boken igenom kämpas det med vad som är en rimlig kostnad när det enda sättet att stoppa lidande och död är att använda samma mynt, och Kings manus är beundransvärt fritt från pekpinnar när det visar på hur svårt det kan vara att avgöra vad som är rätt och fel, och att bara för att en part har fel behöver inte motståndaren ha rätt.

Manuset innehåller en hel del starka scener och känslor, men den kyliga analysen dominerar. Till skillnad från i The Vision så finns ingen analyserande och kommenterande berättare, men här finns istället analyserande karaktärer som spelar samma roll, som försöker förklara och försvara inför sig själva varför de handlar som de gör:

Båda serierna utmärks av en nästan märkligt distanserande känsla och jag är faktiskt lite förvånad att jag tycker så bra om dem trots det; när jag tänker på det tänker jag att det borde göra mig mindre känslomässigt involverad men så är det inte. Framförallt i The Vision bryr jag mig om karaktärerna som fastnat i en ödesbestämd tragedi, och det blir rejält sorgligt. The Omega Men – The End is Here är inte riktigt lika vass på den fronten eftersom ingen av huvudpersonerna riktigt engagerar mig; det blir mer av en opersonlig sorg över hur tilltrasslad och hemsk situationen är.

Grafiskt är TOM – TEiH mer lössläppt än den klaustrofobiska The Vision, men science fiction-genren och rymdmiljöer till trots finns hålls även här samma strama tyglar i seriesidorna, där 3×3-layouten som den här ovan dominerar (men friare layouter förekommer också när handlingen blir mer action-inriktad):

Huvudsakliga tecknaren Barnaby Bagenda har en stil som tillsammans med Romulo Fajardo Jrs färger passar utmärkt till en science fiction-serie som den här, med en tydlig känsla av utomjordiskt när så behövs, parat med en jordnära inställning till figurteckning, utan de alltför vanliga superhjälteöverdrifterna.

The Omega Men – The End is Here är ytterligare ett bevis på att Tom King är någon man bör hålla ögonen på, även om boken inte är riktigt lika top notch som The Vision. Förutom redan nämnda skillnad vad gäller karaktärernas styrka känns det också som om Kyle Rayners historik som en grön lykta trots allt spelar lite större roll här än vad The Visions som en Avengers-medlem gjorde, och det gör att boken inte har samma helgjutna karaktär. Men bra är den och läsvärd likaså, och jag vill också ge den ett personligt plus för att den känns betydligt mer som en science fiction-serie än som en superhjälte-dito, och jag är ju nu en gång för alla ett mycket större fan av det förstnämnda 🙂

Sommarlättja: Stålmannen på 50/60-talet

OK, ok, idag blir det ett mycket textfattigt och icke-analytiskt inlägg som dessutom inte är det minsta originellt, men jag tänker skylla dels på sommarlättja, dels på att jag efter att ha läst Superman 100-200 (jag kommer inte ihåg varför jag fick för mig att göra det så fråga inte…) helt enkelt inte kan låta bli att dra mitt strå till stacken när det gäller att öka mängden texter om just 50-60-talets Stålmannen och de närmast obegripliga serierna 🙂

Så det blir helt enkelt en räcka bilder idag, med någon liten kommentar. Men notera att plocka ut konstiga serier ur den här tidningen under de här åren är som att leta efter skäggiga hipsters i SoFo; jag kan i princip blunda och slumpmässigt välja en sida och den kommer vara skum!

Låt mig börja med lite hederlig gammaldags åldersrasism, när Jimmy Olsen blir guidad i ett museum som hyllar superskurkar och därför givetvis också förnedrar superhjältar, och han får se hur Rymdens Hjältar / Legion of Superheroes skulle kunna tänkas se ut som gamla. The Horror! The Horror!:

Sen några rutor från en serie där alla tror att Clark Kent blivit blind, varpå Stålis ser sig tvingad att lägga ner Clark Kent-identiteten eftersom han inte kan lossas vara blind resten av livet eftersom det skulle göra det svårare att smita undan för att byta om till Stålmannen. Som i de flesta serier från den här eran uppträder huvudpersonerna helt absurt: Clark Kent fräser åt alla att de minsann ska lämna honom i fred och att han aldrig vill se dem igen, varpå Stålis bekymmerslöst konstaterar att ”Jahapp, det var det det, dags att byta identitet!”, och därmed ger upp sisådär 30 års sociala relationer. Den nya identiteten: Clark the ”K”, en superhet brittisk DJ, i ett försök av DC att rida på Beatles-vågen. Efter en som det känns oändlig parad av ”Pip-pip, old chum”, ”Cheerio”, och tedrickande för att visa hur engelsmän uppträder blir han avslöjad som Stålmannen av sina fans, och då finns förstås inget annat att göra än att kyssa dem alla för att visa att han är en riktig karlakarl, och sen överge Clark the ”K”-identiteten med.

Om någon är intresserad löser det sig förstås i slutet med Clark Kents blindhet och när han dyker upp på jobbet är allt som vanligt igen; det verkar som om alla hans vänner är så vana vid att personer då och då får helt andra personligheter och att det inte är någonting att bry sig om. Och att koppla ihop två så extremt olika personer som Clark Kent, i blå kostym med glasögon, med den lika kända Clark the ”K” som nu avslöjats vara Stålmannen, i blå kostym med monokel (som hippa coola engelsmän diggar, ni vet, åtminstone enligt vad DCs redaktion tror), nä det är alldeles för svårt 😉

Men allt är inte usla serier; ibland är det kul med lite udda inslag, som den faktiskt ganska rikliga mängd serier som mer känns som romantikserier än superhjälteserier där gamle Stålis har hjärteproblem:

Eller alla Public service-sidor, där det propageras för att inte slänga skräp i naturen, att inte ha fördomar mot andra etniciteter eller religioner, att psykiska sjukdomar inte är skamliga, att inte mobba, och annat smått och gott. Onekligen med extremt traditionella roller för män/kvinnor/flickor/pojkar, men med gott syfte:

Och ibland är det helt enkelt några snygga teckningar som piggar upp, som i andra rutan här med en ovanligt stämningsfull bild av Stålmannen utklädd till djävulen (varför han klätt ut sig lämnar jag därhän; de krystade förklaringarna till varför han och andra uppträder som de gör i de här serierna förtjänar nästan aldrig att vidarebefordras):

Fast sen har vi förstås fallen där teckningarna istället drar ner betyget, som den minst sagt annorlunda anatomin Clark Kent uppvisar här (och nej, röd kryptonit har inte gjort att hans huvud krympt):

Det där jag sa om att personers uppträdande närmast känns slumpartade? Här är ett fint exempel där Lex Luthor, den intelligentaste människan på Jorden och den tveklöst bästa vetenskapsmannen verkar ha missat någonting fundamentalt om hur fortplantning fungerar när han planerar att hämnas på Stålmannen genom att åka tillbaka i tiden och gifta sig med Lara istället för att hon gifter sig med Jor-El:

Krystad handling är bara förnamnet!

Och sen har vi det bara underliga där det känns som om man måste ha tävlat på redaktionen om att komma på bisarra situationer. Bizarro är givetvis ofta inblandad, men även Mxyzptlk som här uppträder som hjälte:

Det bisarra är nog egentligen inte den där kaninen utan att alla, inklusive Stålis, ser det som sker som någonting helt normalt. Och btw, det här är en av förbluffande många serier där det dyker upp en konkurrent till Stålmannen som Metropolis största hjälte, och det är fascinerande att se hur snabbt hela befolkningen (inklusive Stålmannens så kallade vänner) omedelbart kallar Stålis för föredetting och istället fanatiskt börjar dyrka den nya. För att så fort den nya försvinner (efter att ha visat sig vara en bluff / superskurk / Stålmannen i förklädnad / dött en hjältedöd) omedelbart börja dyrka Stålmannen istället.

Så nej, det här är generellt sett inga bra serier. Men det är intressant att läsa dem och se hur man från DCs håll på alla möjliga och omöjliga sätt försöker variera de fåtaliga historier man har, och hur ur led man är med tiden; Marvels samtida serier känns visserligen nästan lika daterade idag men på den tiden måste skillnaden känts milsvid!

De serier som faktiskt är bra, fortfarande, är de som vågar bryta mönstret, som till exempel en del av de redan nämnda med romantiskt innehåll. Problemet är även där att när man någon gång råkar göra någonting bra och läsarna uppskattar det (det märks på brevsidorna rätt tydligt när så är fallet) så kan man inte kapitalisera på det eftersom man ofelbart faller in i sitt gamla mönster att skriva samma historia om och om igen. Första gången kändes det fräscht, andra (och tredje och fjärde och…) bara trött.

Det är symptomatiskt att de serier som är roligast nog är alla imaginära What If-historier, med The Amazing Story of Superman-Red and Superman-Blue som det bästa exemplet: Först när man inte måste se till att status quo vid seriens slut är samma som vid dess början blir det bättre. Marvel hade förstått att såpopera var en bra ingrediens att lägga till i superhjälteserierna men DC vågade inte, iallafall inte ”på riktigt”. Dessutom gör just det faktum att man som läsare redan läst otaliga varianter av samma historier att radikalt nya inslag blir ännu roligare.

I en mycket snarlik genre har vi de ”romaner” (dvs istället för 2-3 kortare serier i tidningen är det en längre med 2-3 kapitel) som också vågar ta en lite annan väg. Skillnaden på dem och What If-serierna är oftast inte mer än några rutor i början & slutet, där What if-serierna har några textpaneler som förklarar att det här är en påhittad historia medan de andra istället har någon trivialt krystad förklaring som gör att det som hänt på slutet inte påverkar framtiden.

Och jag vill avsluta med en sida från en av dessa romaner, närmare bestämt Superman Returns to Krypton!, där Stålmannen befinner sig på Krypton innan den exploderar och blir kär i en skådespelerska, Lyla Lerrol. Som vanligt finns det fåniga inslag, som förklaringen till varför ingen undrar över hans konstiga kläder, men på det stora hela är det en riktigt bra serie, och nöjet att läsa stämningsfulla sidor som den här gör att jag ändå till slut inte ångrar att jag läst alla dessa tidningar:

Spider-Woman: Marvels feltänk

Inte riktigt en recension idag utan snarare några korta reflektioner jag har efter att ha läst nummer 1-17 av Marvels Spider-Woman, skriven av Dennis Hopeless och tecknad av (bland annat) Javier Rodriguez & Veronica Fish, och några intervjuer med angående av årets Marvel Retailer Summit (se till exempel här, här och här). Låt mig börja med serien:

Det har funnits flera inkarnationer av Spider-Woman men i den här tidningen, utgiven 2016-7, är det ursprungsversion Jessica Drew som har huvudrollen. Jag har inte läst några serier med karaktären förut men såg en kort blänkare om den i samband med att sista numret kom ut här i veckan och tyckte den lät lite intressant, plus att teckningarna såg intressanta ut. Och nu, efter att ha läst alla numren, så skulle jag säga att visst, det här är en inte alls dum serie om hur Jessica Drew balanserar sina två roller: En som superhjälte, där hon tillsammans med reportern Ben Urich och en f.d. superskurk vid namn Roger/Porcupine utreder brott i det mindre formatet i New York, och en som nybliven mamma.

Det var förstås den sistnämnda rollen som var kroken tänkt att locka nya läsare, som synes på omslaget till nummer 1:

Inte en helt ny idé men genomförd på ett mycket sympatiskt och småhumoristiskt sätt, lite som andra titlar i Marvels nyare tidningar som Squirrel Girl och Ms. Marvel. Det bästa i serien är det som sker i det lilla, som hennes besvär med att få tiden att räcka till, och Roger/Porcupine som verkligen är en bra och ovanlig karaktär i en amerikansk superhjälteserie med sitt chosefria sätt att hjälpa till med vadhelst som behövs, från sidekick i superhjälterollen till blöjbyte i barnvaktsrollen.  Det som inte fungerar lika bra är historien i det stora hela; så fort serien rör sig utanför det familjenära saknar den riktning och handlingen bara sker, utan vare sig spänning eller reson. Ta Ben Urich, en klassisk reporter i Marvel-världen, som egentligen aldrig vare sig gör eller säger någonting som hjälper till att definiera vem han är och vad hans relation till sina arbetskamrater Jessica och Roger är. Och så irriterade jag mig på att det till slut blir en kärlekshistoria i serien också, någonting som definitivt inte behövdes.

Men det stora problemet med serien är inte det jag hittills nämnt, eller så är det det stora problemet som orsakar de mindre: Marvels idiotiska idéer om att det behövs event i tid och otid för att driva försäljningen, och att dessa events då måste pressas in i alla deras tidningar, oavsett om det passar eller inte. I det här fallet dyker problemet först upp efter bara fem nummer då det plötsligt ska bli en ”Spider-Women Crossover” med tidningarna Spider-Gwen & Silk (plus givetvis några special-tidningar som bara handlar om crossovern), och det just när Spider-Woman-tidningen själv hittat sitt groove efter att babyn fötts och alla förändringar det innebär för Jessica Drew.

När den crossovern är över efter två nummer får vi läsa ett ”vanligt” nummer för att det sedan är dags för crossovern Civil War II som pågår i tre nummer; på grund av den förstörs också en av de intressantare vänskapsrelationerna i serien, den mellan Jessica Drew och Carol Danvers/Captain Marvel, vilket känns helt onödig, någonting som jag också tror författaren Hopeless instämmer i eftersom relationen lappas ihop alldeles för snabbt och enkelt när Spider-Woman senare avslutas (för den här gången) i och med nummer 17.

Så ett år efter att tidningen startats har ungefär hälften av tiden spenderats på crossovers som har mycket litet att göra med tidningen själv, och som framförallt helt gjort att handlingen kommit  av sig. Och det är inte så att den som gillar superhjältestrider inte fått några sådana, som när förlossningen sker samtidigt som några skrullsoldater tar över rymdsjukhuset, vilket gör att Jessica Drew samtidigt som vattnet går och ett oplanerat kejsarsnitt måste genomföras också måste besegra dem. Ett normalt liv för den lilla babyn? Knappast:

För min del var det nära att jag slutade läsa under Civil War-crossovern; tidningen blev så mycket tråkigare när den inte längre handlade om det jag tyckt varit intressant, dvs Jessica/Roger/Carol/babyn. Och efter denhär crossovern återhämtar sig tidningen aldrig; de avslutande numren har en utdragen historia med Green Goblin som motståndare som känns trött raktigenom, som om geisten lämnat skaparteamet. Det allra sista numret, när trollet äntligen är ute ur bilden, är mycket bättre igen med sitt fokus på relationer snarare än slagsmål.

Givetvis är ett av misstagen i dagens rubrik det här med events/crossovers och hur trista de kan vara; det har jag skrivit om förut så inte mer om det just nu, förutom att ”event fatigue” också berörs i en av de länkade Marvel-artiklarna, där Marvels reaktion är att problemet mest är att tidningarna inte alltid kommer ut i tid när eventen blir för stora. Det andra misstaget är mer subtilt och det är det som den sist länkade Marvel-artikeln handlar om, nämligen att läsarna har tröttnat på de nya titlarna; från intervjun med Marvels vice säljchef David Gabriel:

Now the million-dollar question.  Why did those tastes change?
I don’t know if that’s a question for me.  I think that’s a better question for retailers who are seeing all publishers.  What we heard was that people didn’t want any more diversity.  They didn’t want female characters out there.  That’s what we heard, whether we believe that or not.  I don’t know that that’s really true, but that’s what we saw in sales.

We saw the sales of any character that was diverse, any character that was new, our female characters, anything that was not a core Marvel character, people were turning their nose up against.  That was difficult for us because we had a lot of fresh, new, exciting ideas that we were trying to get out and nothing new really worked.

Som det senare står i intervjun har Gabriel efteråt kommenterat det hela och mjukat upp uttalandet, bland annat refererande till bra försäljningssiffror för bland annat Squirrel Girl, Ms. Marvel och Spider-Gwen, men grundtesen står fortfarande kvar: Läsarna vill tillbaka till de gamla vanliga hjältarna, till den typ av serier de är vana vid. Och om försäljningssiffrorna visar det han säger har han väl rätt?

Men jag tror han gör ett enormt felslut här. Efter att ha läst de andra artiklarna om crossovers, om reboots, om att mini/maxi-serier (dvs i förväg uttalat avlutade serier) absolut inte går att sälja, om förvirringen hos läsare som exempelvis är intresserade av karaktären Deadpool efter filmens framgångar men som inte förstår vilken av alla olika Deadpool-titlar man ska läsa, framträder bilden mycket tydligt av ett förlag som enbart tänker kortsiktigt, som gör det klassiska misstaget att optimera lokalt istället för globalt (matematiskt/ekonomiskt alltså). Och tänker man kortsiktigt är det alltid lättare att sälja liiite mer till redan trogna läsare än att göra ett genuint försök att hitta nya.

Ta mig som läsare. Jag är verkligen inte representativ eftersom jag läser så mycket serier, men när det gäller superhjältar ska det till någonting mer udda och personligt för att locka mig. Men när jag ger en tidning som Spider-Woman chansen dränks jag i försäljningstrick som inte är avsedda för mig utan enbart för den gamla trogna Marvel-fannen. Det är givetvis inget fel på sådana fans, men sådana som jag borde också ges en chans om man vill utöka läsarskaran på sikt.

Samma sak är jag rädd håller på att hända med Ms. Marvel: En titel som började som någonting nytt och fräscht har blivit så populär att den ”givetvis” måste integreras mycket djupare med de klassiska Marvel-titlarna i förhoppningen att då kanske de nya läsarna också börjar läsa de gamla -> istället förlorar både nya och gamla läsare intresset när en lite ovanlig serie blir som alla andra.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: De klassiska serierna är fortfarande kassakorna (framförallt tack vare biofilmerna, förstås), så även om en ny serie blir relativt populär är lockelsen att använda den till att försöka boosta den gamla affärsidén litet till alltför stor för att Marvel ska kunna motstå.

Det finns förstås undantag och man kan bara hoppas på att Marvel (och nä, DC är inte bättre på något sätt) ska tänka mer långsiktigt och kanske fundera på varför det man tycker är helt hopplöst, som deras uttalanden om att det är helt omöjligt att sälja nya maxi/miniserier, faktiskt inte stämmer alls om man tittar på många andra serieförlag: Det kanske inte är koncepten och idéerna det är fel på utan Marvels sätt att använda dem.

Bedräglig yta: Faith

En mycket kort liten text idag eftersom serien den handlar om (tyvärr) inte är något vidare: Faith, en superhjälteserie som ges ut av förlaget Valiant, skriven av Jody Houser (tecknarna varierar). Huvudrollen i serien innehas av Faith Herbert, en ung kvinna som är en geek av stora mått; Joss Whedon-citaten flödar. Och så är hon förstås en superhjälte också, då under namnet Zephyr, med rätt generiska krafter (tänk Stålmannen Lite, verkar det som). Tidigare medlem i en superhjältegrupp som nu splittrats har hon när miniserien (4 delar) börjar precis flyttat till en ny stad och ett nytt jobb som reporter på en nätsajt fylld av skvaller av tvivelaktig karaktär, ofta om superhjältar.

Miniserien är för all del lite småtrevlig, där scenerna från Faiths jobb och interaktionen med hennes nya kollegor är det intressantaste, med vänskapligt (?) gnabb, allmän cynism, och gemensamheten som grundar sig i vetskapen om hur usel journalistik de bedriver. Den större historien med en utomjordisk plan att, tja, 100% ärligt har jag redan glömt bort vad det var utomjordingarna höll på med, trots att jag läste serien så sent som i helgen, är som ni förstår mycket förglömlig.

Efter den uppenbarligen framgångsrika miniserien från början av 2016 började en reguljär månadstidningen komma ut och den fortsätter ungefär i samma anda, med samma författare men där miniseriens tecknare Francis Portela ersatts av diverse andra.

Portela tecknar, medan Dalhouse/Spicer står för (brrr!) färgerna

Så med ett mycket alldagligt manus och teckningar som inte precis övertygar (Portela tecknar stelt och färgläggningen är av den ack så vanliga okänsliga och pseudorealistiska stil som förstör så många amerikanska serier, och de senare tecknarna är inte bättre de), varför provade jag ens att läsa serien, med tanke på att superhjälteserier inte är min favoritgenre?

Svaret är Jelena Kevic-Djurdjevic.

Hennes omslag till första numret av miniserien har envist dykt upp på sajter jag besöker, och i mina sociala flöden, och varje gång har jag tyckt att det sett extremt lockande ut att läsa. Kevic-Djurdevic har också gjort omslag till fler av numren och de är mycket bra de med, men det första är ändå i en klass för sig själv, och till slut tänkte jag att jag var tvungen att ge serien en chans, trots att så mycket talade emot den. Så 1. Omslag kan definitivt sälja serier, och 2. Lita aldrig på ytan, oavsett hur lockande den är!

Supergirl – Being Super

Idag blir det ett mycket specifikt tips, för en mycket specifik grupp läsare. Nämligen de som liksom jag:

1. Har en förkärlek för Stålmannen & övriga karaktärer i hans släkt/familj/närmaste krets, framförallt när de inte är alltför grimdark
2. Gillar den nya TV-serien om Supergirl, med alla dess fel och brister
3. Uppskattar oväntade serieskapare som tar sig an etablerade serier
4. Inte bekymrar sig det minsta för continuity i superhjälteserier, så länge serien är bra

Så om de här fyra punkterna passar in på just dig så tror jag att den nya miniserien (fyra delar totalt, hittills två utkomna) Supergirl – Being Super kan vara värd en titt. För:

1. Supergirl under sitt vardagsnamn Kara har huvudrollen i serien och grimdark är det inte; en del tonårsångest drabbas den 16-åriga Kara och hennes vänner av men det är någonting helt annat.
2. Som sagt är det en yngre Kara än i TV-serien och det finns inte en enda hänvisning till någonting som hänt i den senare, men det är tveklöst samma inställning som gäller här med en Kara i huvudrollen som sig själv, istället för det som alltför ofta varit Supergirls öde i tidigare serier, dvs en menlös kopia på Stålmannen.
3. Författaren Mariko Tamaki har mig veterligen inte skrivit superhjälteserier förut; däremot har hon tillsammans med sin kusin Jillian Tamaki gjort kritikerhyllade serier som till exempel Urhunden-nominerade Den sommaren och Skim.
4. Se punkt 1 & 2; att fråga sig om Supergirl – Being Super ingår i den nuvarande kontinuiteten i DCs universum är att helt missa poängen. Det här är en bra berättelse om tonåringar där en av dem råkar vara lite mer annorlunda än vad som är vanligt, det är allt.

Nu är vi ju bara halvvägs in i serien så hur den slutar vet jag inte. Det jag vet är att den hittills känns robust och tydlig på ett uppfriskande sätt utan att vara en blivande klassiker. Just Supergirl är en karaktär som jag inte tror jag någonsin läst några bra serier med eftersom manusförfattarna (i princip alltid män) inte kunnat bryta sig loss från Stålmannens skugga, och hon har alltid definierats i förhållande till sin mer kända kusin istället för att bli en självständig figur, så bara det faktum att jag ser fram mot de kommande numren av serien är en enorm framgång!

TV-serien lider också en smula av Stålmannen-problemet men hanterar det bra genom att inte ignorera det utan istället tidigt ta upp det för att sen kunna ignorera det med gott samvete (och när sedan Stålmannen dyker upp i rutan är  det den bästa versionen av honom i rörliga bilder sedan Christopher Reeve, och snudd på lika bra!). Här har Tamaki istället löst problemet genom att inte ens nämna Stålmannen så jag vet inte ens om han existerar i serien, och det fungerar lika bra det med.

Teckningar? Jodå, sådana finns också, signerade Joëlle Jones (med Sandu Florea som tuschare på första numret). Slicka, men gudskelov inte alltför mycket så utan istället en relativt jordnära stil. Jag har ingen koll på Jones tidigare serier; huvudsakligen verkar hon ha tecknat sin egen serie Lady Killer som jag inte läst. Men som sagt, inga invändningar från min sida och jag skulle nog tro att både teckningarna och manuset kan tilltala nytillkomna läsare som kanske sett TV-serien och nu vill se om ursprungsmediet kan ha något att erbjuda 🙂

Urversionen av revisionistiska superhjältar: Superfolks

Idag blir det inga serier utan istället en roman, men en roman med stark anknytning till seriernas värld: Superfolks, skriven av Robert Mayer och publicerad första gången 1977. När den kom ut gjorde den inget större väsen av sig, men på senare år har den uppmärksammats mer och ibland i relativt hätska ordalag; mer om detta längre ner, först några ord om romanen i sig.

Huvudperson i romanen är David Brinkley, familjefar med hustru och två döttrar, boende i New York-förorten Middleville och arbetande som journalist på en dagstidning. New York är i sanning 70-talets New York: Nergången och bokstavligen livsfarlig att röra sig i efter att solen gått ned när kriminella rör sig obehindrat i staden. För alla hjältar är borta: Stålmannen är försvunnen och antagligen död efter att en kryptonitmeteor slagit ner i Metropolis, Läderlappen & Robin har omkommit i en bilolycka med läderlappsbilen, Mirakelkvinnan har dragit sig tillbaka från aktiv tjänst och är numera en diplomat, Marvel-familjen dog av sett blixtnedslag, Snobben har störtat över Frankrike…

Med andra ord, i Superfolks värld finns alla litterära karaktärer ”på riktigt”, och Brinkley själv var den största och mäktigaste av dem alla, Indigo, född på planeten Cronk vars undergång han ensam överlevde tack vare sina föräldrar som, tja, hela Stålmannenhistorien osv (det fanns mao två stycken Ståmannen-versioner i världen, varav Indigo var den starkaste). Men för många år sedan började hans krafter av en oklar anledning avta och numera klarar han nästan ingenting och har därför helt slutet som superhjälte.

Den som har läst åtminstone någon modern superhjälteserie som försöker vara realistisk, dvs ”tänk om superhjältar verkligen fanns?”, eller en av alla serier där diverse fiktiva karaktärer mashas ihop i ett universum kommer känna igen sig i Superfolks. Frågor som ”Hur är det egentligen med sex och superhjältar?” avhandlas givetvis, och lika givet är att Brinkley kommer att göra comeback som hjälte; en komplicerad komplott med CIA, Ryssland, och diverse andra organisationer/personer lockar fram honom från pensioneringen för ett sista uppdrag.

Det är alltså handlingen (lite mer om den, inklusive spoilers, snart), men det säger ingenting om huruvida romanen är bra eller ej. Tyvärr är det det senare som gäller för det är en ärligt talat rätt krattigt skriven bok det här. Det är tydligt att Mayer har haft ett antal (bra och mindre bra) idéer som sen tryckts ihop i en bok, men personteckningen är undermålig, eller snarare icke-existerande, och spänning saknas också. Prosan är en enda lång räcka av beskrivningar av vad som händer och vad folk säger, inget mera, och inte heller de bättre idéerna tas till vara på något vidare sätt.

Som exempelvis när Brinkley kontaktar sin poliskontakt Kojak (TV-polisen) och det i en bisats nämns att hans fru är Gloria Steinem, men ingenting mer görs av det hela. Boken är fylld av liknande företeelser där kända fiktiva och icke-fiktiva personer dyker upp på oväntade ställen, som exempelvis Joe DiMaggio som taxichaufför, men Mayers fantasi sträcker sig bara hit utan att sen göra någonting intressantare av det hela. Hur skulle ett äktenskap mellan macho-polisen Kojak och feministen Steinem egentligen fungera, och hur blev de någonsin ett par? Om man skulle vara snäll skulle man förstås kunna säga att Mayer överlåter det åt läsarens fantasi men jag tror nog mer det beror på författarens begränsningar…

Det här låter ju som en ointressant soppa så varför den här texten?

Först och främst finns det trots allt en del bra saker i romanen. Exempelvis:

• Idén med en pensionerad superhjälte som lever i den riktiga världen var nog inte ny 1977, jag är övertygad om att mängder av seriefans hade lekt med tanken, men Mayer genomförde idén så kudos för det!
• Detaljer som Brinkley problem med sex när han är i sin superhjältepersona är faktiskt riktigt bra: Han är impotent med dräkten på eftersom han dels känner pressen att vara en superstud, alla kvinnors drömman, medan han själv inser att han bara är helt OK i sängen och ingen fantastisk älskare (som icke-superhjälte alltså), och dels beror det på att första gången han skulle ha sex som Indigo hörde han (med superhörsel) en kvinna som ropade på hjälp men eftersom han var så i gasen ignorerade han det, någonting som senare ger honom enorma skuldkänslor efter att kvinnan (Kitty Genovese) dött.
• Orsaken till Indigos avtagande krafter är en riktigt smart långsiktig plan av hans fiender: De har pulveriserat cronkit (stenar från Cronk), under många år köpt upp de största företagen för vardagsvaror som mat, byggmaterial, metalltillverkning osv, och sedan blandat in cronkit. Resultatet är en långsamt stigande radioaktivitet som till slut finns i allting och som Indigo alltså inte kan undkomma.

Men det intressantaste med romanen är kanske huruvida och i hur stor utsträckning senare serieförfattare låtit sig inspireras av den. Och låt mig först och främst säga att det är inget fel med det; att låna idéer är en utmärkt tanke, framförallt om man kan förbättra dem, och jag kan verkligen förstå någon som läste den här boken när den kom ut och tänkte att här fanns en del riktigt bra idéer i botten som inte användas på något vidare sätt och att de förtjänade ett bättre öde.

Det blir däremot lite mer tveksamt när någon inte vill kännas vid inspirationskällan och här har det också uppstått mycket fingerpekande och anklagelser fram och tillbaka, med början 1990 när Grant Morrison grävde fram romanen ur glömskan och talade om hur mycket den inspirerat honom. Inga problem med det, men han sa också att Alan Moore nog hade läst boken mycket noggrant, medan Moore däremot sa att han nog hade läst den men inte inspirerats av den egentligen. Och sen var bråket/n igång.

Själv tänker jag inte anklaga någon för stöld eftersom det som sagt är ett fånigt ord här. Men nog finns det en del likheter som känns osannolika när jag jämför med framförallt Moores Whatever Happened to the Man of Tomorrow?, hans fantastiska avskedsserie om den klassiska Stålmannen, där Mxyzptlks roll är en karbonkopia på Pxyzsyzygys roll i Superfolks, men det gör inte Moores serie ett enda dugg sämre enligt mig. Andra serier där Superfolks också spökar är Kingdom Come (även om det kanske mest är via omvägen Twilight of the Superheroes som har mer uppenbara liketer med romanen), Watchmen och som nämnts en del av Morrisons alster.

En stor brasklapp dock: Jag misstänker att en hel del av Mayers idéer låg väldigt mycket i tiden, och att det kan vara lätt att därför tro att likheter med Superfolks också innebär att de kommer därifrån. Ta exempelvis Kitty Genovese-tragedin som också dyker upp i Watchmen; bara för att händelsen omnämns som en avgörande händelse i Superfolks innebär det inte att Moore fått idén därifrån eftersom fallet Kitty Genovese är så gott som omöjligt att undvika om man skriver någonting där förslumningen och våldet i New York på 60- och 70-talet är en viktig del av handlingen.

Så jag är definitivt glad att jag lyckades lokalisera Superfolks och läsa den; även om romanen i sig inte var något vidare var det synnerligen intressant att läsa en så tidig behandling av teman som senare skulle bli en så viktig del av en del moderna superhjälteserier 🙂