Kategoriarkiv: Superhjältar

En gammal svaghet: Legion of Super-Heroes

Postat den

Superboy and The Legion of Super-Heros Volume Two - cover

När man läser gamla barndomsfavoriter och sen skriver om dem gäller det att hålla tungan rätt i munnen så att det blir tydligt vad som bra pga nostalgiska känslor och vad som är bra för den som saknar desamma. För att göra det lätt för mig tänker jag därför dela upp dagens inlägg i två recensioner, och jag börjar med den för de icke-nostalgiska:

Superboy and The Legion of Super-Heroes Volume Two (version 1)

Den här volymen samlar ihop nummer 241-259 av tidningen med samma titel från slutet av 70-talet. Paul Levitz och Gerry Conway har skrivit de flesta av historierna, medan Joe Staton står för de flesta teckningarna. Serierna är rätt typiska för perioden, med en tydlig känsla av att de letar efter en lösning på hur man ska göra serier intressanta: Ska man satsa på en allvarligare ton eller en mer barnslig? Enstaka episoder eller längre sammanhängde berättelser? Ska man lita på att populära karaktärer som Stålmannen/Stålpojken ska bära upp serien eller ska den stå på egna fötter?

Den här sökande känslan skulle kunnat leda till intressanta serier som försöker sig på nya saker, men tyvärr är det inte så här. Istället blir det mest frustrerande att läsa en bok där samma person från sida till sida uppvisar helt olika personlighet, som Wildfire som i ena stunden framstår som en endimensionell aggressiv idiot, för att i nästa grubbla över sin egen roll som ledare för teamet och huruvida han klarar av det. Men kanske är det bättre än att vara en av de superhjältar som uppenbarligen ingen vågar/är intresserad av att skildra, som exempelvis Tyroc, den enda mörkhyade hjälten, som varenda gång alla ska ut på uppdrag omnämns som att han är på ett personligt uppdrag redan (som vi aldrig får se skildras), eller att han av lotten valts att vara den som får stanna kvar i högkvarteret som vakt och som därför inte följer med de andra.

Överlag splittras också de försök till karaktärsskildring som finns över alltför många olika personer. Olika manusförfattare har olika favoriter, och när författarna varierar syns det alltför tydligt, som skurkar med långsiktiga planer som syns till i flera på varandra följande nummer, för att sedan när författaren byts helt försvinner, och som sen återkommer långt senare igen när den första författaren är tillbaka. Samma kritik gäller också generellt för boken där jag saknar en redaktör som håller pli på serien; den vinglar åt alla möjliga håll, med bihandlingar som bara försvinner i tomma intet och huvudhandlingar tar långa oförklarliga pauser.

Superboy & the Legion of Superheroes 246-13

Joe Staton skiss, Dick Giordano tusch (seriesidorna idag är scans från tidningarna; samlingen har givetvis bättre förlagor)

Däremot är Statons teckningar inte alls så dumma och ett bra exempel på vad jag skulle kalla de prydliga (men kanske en smula vardagstråkiga) teckningar som framförallt DCs titlar dominerades av under eran, med Curt Swan som bästa utövaren av.

Men det räddar inte en bok som känns som en rätt meningslös utgåva, förutom för de största fansen av serien förstås!

Superboy and The Legion of Super-Heroes Volume Two (version 2)

DC fortsätter i och med den här boken sin under perioder extremt långsamma utgivning av alla LoSH-serier från starten 1958. Första volymen kom ut redan 1991, då under titeln Legion of Super-Heroes Archives som det blev 13 volymer av, för att sedan följas av fjolårets Superboy and The Legion of Super-Heroes Volume One. Titelbytet lär väl delvis vara förorsakat av att huvudtidningen för legionen hette just så under några år, men det fem år långa glappet mellan arkiv nummer 13 och boken ifråga spelar nog också roll 😉

Hur som helst, här handlar det alltså om serier där huvudsakligen Paul Levitz och Gerry Conway står för manuset och Joe Staton för teckningarna. Tyvärr får man säga vad gäller manuset, för det är väldigt tydligt hur olika inställning Levitz och Conway har till serien. Levitz är ett fan av legionen och gillar att utforska de olika hjältarna och deras inbördes relationer, medan Conway bara betraktar dem som ett superhjälteteam vilket som helst där det behövs en skurk varje månad som man sen tittar på schemat över vilka superkrafter som finns i teamet och sen väljer den som passar bäst.

Conway var ett tag under 70-talet DCs som man tyckte ess i rockärmen, en manusförfattare som kunde vara modern på samma sätt som Marvels serier, med en snärtigare dialog och ökad fart i handlingen. Men såhär 40 år senare har hans manus åldrats betydligt mer än andra samtida författare som var mer inställda på ”gammaldags” kvalitéer, som en korrekt berättad historia som punkt för punkt når sitt mål.

Därmed inte sagt att Levitz manus är fantastiska. Hans styrka ligger i just att han förstår sig på de olika superhjältarna, att de faktiskt är människor också, men han tenderar att bli ganska tungrodd i sina överdrivet stora textplattor och textmassor. Sen är det givetvis så att den karaktärsskildring han bjuder på är av den enklaste såpaformen, men han är likafullt en av de som varit viktigast i att utforma personligheterna för alla legions superhjältar. Att han sedan är mest förtjust i att skildra hjältar han själv skapat, som Dawnstar, även om de aldrig blir särdeles intressanta, är inte så konstigt 😉

Den överlägset bästa historien i den här boken står dock Jim Starlin bakom (här under pseudonymen Steve Apollo), med viss hjälp från Levitz, och det är den första versionen av hur Brainiac 5 kollapsar under sitt ansvar. Senare har detta blivit något av en kliché i LoSH-serier, men här resulterar det i en ovanligt stark berättelse som inleddes redan i den föregående Volume Ones episod Murder Most Foul, den tveklöst bästa episoden i de här två samlingarna, och en av de bästa någonsin för LoSH. Tonfallet är mörkare, personerna mer tredimensionella, och handlingen skriver för en gångs skull inte läsaren på näsan.

Superboy & the Legion of Superheroes 239-11

Josef Rubinstein, efter Starlins layout (från Murder Most Foul)

Men episoden är också ett bra exempel på svagheterna i den här erans LoSH. Efter den starka starten där Chameleon Boy avslöjar att det finns en förrädare i legionen försvinner detta helt ur handlingen under ett helt år, utan ens anspelningar på det hela. Vilket givetvis är rätt konstigt eftersom det borde lett till panik, men tidningen saknade uppenbarligen en stark redaktör som kunde se till att hålla reda på sånt här. Sen, efter sekvensens avslutning, får vi en pinsamt svag coda när Conway uppenbarligen fått på sitt ansvar att se till att Brainiac 5 blir frisk igen, och historien är sämsta sortens pseudo-freudianism som dessutom helt ignorerar det faktum att vi i Murder Most Foul fått bevittna hur Brainiac 5 mördade en person.

Jag kan ärligt säga att Legion of Super-Heroes egentligen aldrig haft en riktigt bra period där serierna varit utmärkta (förutom de första åren av avknopparen L.E.G.I.O.N.), men även med det i åtanke täcker de här två böckerna en relativt opersonlig era i serierna. Levitz gör sitt bästa och det är inte så illa, Starlins bidrag är excellent men tyvärr kort, men i stort saknar serien styrsel. Också teckningsmässigt är det mer kompetent än spännande av Staton; i Volume One var huvudtecknaren Mike Grell och hans mycket personliga skildring av legionens medlemmar är för min del mer kanon (trots att alla män respektive kvinnor tenderar att ha samma ansikte). Det finns enstaka gästspel av betydligt mer kända tecknare som Dick Giordano, Howard Chaykin, Steve Ditko med flera, men de får aldrig chansen att sätta sin prägel på serien.

Superboy & the Legion of Superheroes 257-12

Steve Ditko & Dan Adkins

Jag uppskattar att DC fortsätter samla ihop LoSH-serierna, trots att jag är övertygad om att de enda realistiska köparna är sådana som jag, som är svag för legionen av högst personliga skäl (för min del tidningar lästa som barn) snarare än för dess kvalitéer.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 11: Några avslutningar

Postat den

Tre serier/serieutgivningar som (ganska) nyligen avslutats och som jag skrivit om tidigare blir det några avskedsord om idag. Närmare bestämt:

My Brother the Shut-in: Kinoko Higurashis serie om hur syskonparet Shino & Tamotsu reagerar när Tamotsu efter flera års innesittande slutligen vågar sig ut i världen igen blev totalt sex volymer. Jag gillade serien när jag läste de första volymerna och jag fortsatte gilla den hela vägen ut. Skildringen av Tamotsus små försiktiga steg framåt och de oundvikliga bakslagen är känsligt gjord, likaså hur Shino i sin tur riskerar att tappa fotfästet, men i grunden är det en feelgood-historia (med mörka inslag) om hur det faktiskt är möjligt att förändra livet, hur hopplöst det än kan te sig.

My Brother the Shut-In v06 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Tamotsu på date

I min första anmälan av serien nämnde jag att jag hoppades att historien inte skulle dras ut alltför länge, men när den var slut kändes det istället lite snopet; jag hade gärna läst mer om Shino & Tamotsu, och jag fick ett tydligt intryck av att serien avslutades rätt abrupt. Men sex intressanta volymer är inte alltför illa!

Walt Disney’s Mickey Mouse: Fantagraphics utgivning av Musse Pigg i dags- och söndagstrippformat av Floyd Gottfredson avslutades i vintras i och med att man nådde år 1955; efter det handlade det i princip endast om dag-för-dag-skämt, dvs de längre historierna upphörde. För drygt två år sedan när den första boxen med serier där Bill Walsh tog över manusskrivandet utkom skrev jag att serien sjönk markant i kvalité i och med detta, och tyvärr håller det i sig.

Faktiskt är jag nästan ännu mer besviken på hans historier i de böcker som kommit sedan dess: De är kanske inte sämre än hans första försök, men min förhoppning att han skulle bli bättre med tiden infriades inte. Hans berättelser saknar helt charm och innehåll och känns förtvivlat tomma, och all personlighet hos karaktärerna som funnits är som bortblåst. Gottfredsons teckningar är det inget fel på, men det räddar inte serierna, speciellt inte som det bara gör mig ännu mer deppad när jag tänker på hur fantastiskt bra serien en gång var. Kort sagt, Bill Walsh fullkomligt demolerar en tidigare utmärkt serie 😦

Walt Disney's Mickey Mouse - last strip

Den sista strippen, från en längre episod där Li’l Davy (en liten Davy Crockett), Benjamin Syrsa och Musse möts

Så allt som allt, två volymer med söndagsserier och de första sju med vardagsserier med några av de bästa Disneyserier som gjorts blev resultat. Och fem som bara rejäla Disneyfans borde köpa (alternativt Gottfredsonfans som nöjer sig med teckningar). Jag tycker också fortfarande att själva böckerna har en tråkig design, men det kan jag överse med när innehållet är så pass bra; det är bara synd att det kanske gör att eventuellt nya läsare inte ger Gottfredson en chans.

Invincible: Robert Kirkmans superhjälte landade för sista gången efter 144 nummer, och nu har jag också läst klart serien i och med Ultimate-samling nummer 12. Jag står fast vid vad jag skrivit varje gång jag nämnt serien här på bloggen, dvs att Kirkman egentligen är bättre på komedi än på allvar och att det därför inte varit till Invincibles fördel när historierna blivit mer och mer allvarliga/dramatiska, men att det ändå förblivit en underhållande serie. Och att det är frustrerande hur dålig Kirkman är på att avsluta bihandlingar där varje gång det verkar som om en äntligen ska ta slut så kommer en liten blänkare på sista sidan som visar att nejdå, inte den här gången heller.

I sann Kirkman-anda blir det en fruktansvärd mängd blod och död här, blandat med långa diskussioner om huruvida ändamålet helgar medlen, ett tema som funnits med ända sedan seriens start. Jag kan inte säga att Kirkman är en stor filosof eller att hans svar (om man nu ska se slutet som det) är värst övertygande, men en eloge för att han ändå försöker ge sig på en inte alltför lätt fråga, mitt ibland allt superhjältande.

Invincible 142

Alla mot alla i Invincible 142

Men jag ska inte klaga alltför mycket den här gången för i och med avslutningen knyts en hela massa trådar till slut ihop, och vi får till och med följa Mark Grayson flera hundra år in i framtiden för en rejäl ”Så gick det sen”-final. Egentligen är det kanske inte så förvånande med tanke på att Kirkman som jag tidigare nämnt i grunden är ett seriefan av stora mått, och eftersom så många fans önskedröm är just att få veta vad som hände sen är det ett passande slut. Själv tycker jag också om att säcken knyts ihop prydligt och utan att serien dragit ut alltför länge på tiden, till skillnad från en viss annan Kirkman-serie som jag tror skulle mått bra av att också fått ett slut vid det här laget 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 9: Mini-recensioner

Postat den

När det blir varmt samtidigt som jag hänger på sommarstället går mitt tempo ner sisådär 90%, och tröskeln för att börja skriva ett inlägg här känns meterhög. Bara om någon undrar över den lusiga frekvensen på recensioner alltså!

Men jag läser en del (även om det går långsammare med det också), så nu har jag en hel del som jag borde skriva om. Onekligen är rätt mycket av det inte så värst upphetsande, så för att rensa min lista på saker jag ska skriva om så blir det ett Gott och blandat-inlägg, med ovanligt korta omdömen och serier som inte förtjänar fler ord, antingen för att de inte är så värst bra (men kanske finns det någon som blir intresserad av någon av dem så därav orden) eller för att jag skrivit om dem förut. Jag har också läst några serier som förtjänar fler ord men de sparar jag till nästa inlägg (som blir av närhelst jag klättrat över den där meterhöga tröskeln nästa gång…). Så:

Love Vibes/Angel Nest/Body and Soul av Erica Sakurazawa: Diverse serier av den av många omtyckta josei-serieskaparen Sakurazawa. Hon gör serier som är smådeppiga, med smått självdestruktiva huvudrollsinnehavare som alla är kvinnor i 20–30-årsåldern med relationsproblem: Är det värt att stanna i ett destruktivt förhållande för att åtminstone ha någon? / Kan man lita på någon? / … Inte så dumt när jag känner för att läsa serier med en stor dos av ung livsleda, med karaktärer à la modeteckningar. Men själv är jag nog i längden mer för josei inriktade till lite äldre läsare, som Tokyo Tarareba Girls.

It’s Tokyo, Charlie Brown! av Vicki Scott (manus) & Paige Braddock (teckningar): Urk. Nyskapad licensierad Snobben-serie där alla åker till Tokyo för att vara med i en internationell baseball-turnering. Noll av Schulz humor/känslighet/värme, och smått pinsamt att de inte ens vågar visa de japanska motspelarna. Undvik!!!

Again!! av Mitsurou Kubo: Tidsresande vardagsberättelse där huvudpersonen samma dag som han tar examen av oförklarad anledning transporteras tre år tillbaka och börjar om skolan igen. Vid första försöket hamnade han snett från början och fick inga vänner alls, så nu tänker han försöka ändra det (när han väl inser vad som hänt). Småtrevlig men absolut inte omistlig komedi om hur en osocial person försöker bli social och hur han drar med andra i sitt förändringsförsök.

Top 10 Season 2 & Beyond the Farthest Precinct: Efter att Alan Moore skrivit Top 10 så tog bland annat tecknaren Zander Cannon över serien och två nya mini-serier producerades. Jag missade dem när de kom ut och ramlade nyligen över dem i digitalt format och tänkte att Jamen-varför-inte-prova? Fel av mig för det här är närmast oläsligt skräp. Inte för att Top 10 någonsin var mer än en (rejält) underhållande serie när Moore skrev den, men inte trodde jag att en så enkel och lättföljd formel, dvs superhjältar + polis-serie skulle gå att misslyckas med så till den milda grad.

Mermaid Project av Leo & Corine Jamar (manus) & Fred Simon (teckningar): Framtidsthriller där elakt multinationellt företag försöker framställa fungerande sjöjungfrur/män m h a genetisk manipulation. Som alltid med Leo ett tämligen torrt manus, men med lite mer liv än vanligt (som jag utgår Jamar stått för), och en okomplicerad handling fylld av klichéer. Men den är tydligt berättad och tecknad, och fungerar som bukfylla (eller vad jag nu ska kalla en så här enkel serie).

Cochlea & Eustachia av Hans Rickheit: Raka motsatsen mot Mermaid Project är det här en absurdistisk serie, nästan helt utan text, med hallucinatoriska teckningar som eventuellt berättar en historia, men som lika väl kan läsas som fria associationer, typ Jim Woodrings serie Frank. Jag gillar Rickheits teckningar och ibland även hur seriesidorna utvecklas med sin drömska logik, men personligen har jag ett begränsat intresse för den här sortens serier, oavsett hur skickligt gjorda de är. Men som omväxling till de flesta andra av dagens rätt fantasilösa serier, toppen!

One Week Friends av Matcha Hazuki: Mer serier från Japan med vardagsdrama/romantik/humor baserat på ett underligt inslag. Här är det flickan Kaori Fujimiya som varje vecka helt glömmer bort allt som har med vänner att göra medan saker hon lär sig i skolan osv stannar kvar i minnet. Så när klasskamraten Yūki Hase försöker bli hennes vän är det svårt: Varje måndag måste ha börja om igen och förlita sig på att Kaori har läst sin egen dagbok där hon skrivit om att han är hennes vän. Så Måndag hela veckan i något annan form och utspelande i Japan, alltså. Helt OK men när den ibland vågar utnyttja sitt tema lite mer än bara som humor märks det att serien skulle kunnat vara så mycket bättre om den bara vågat ta ut svängarna mer, istället för att använda minnesförlusten mer som en gimmick.

The Waters of Deadmoon av Adamov (manus) & Cothias (teckningar): En gammal fransk sf-serie från Heavy Metal som känns som urtypen av sådana, med dekadens i ett framtida Paris där världen drabbats av vattenbrist och numera styrs av den ene mer pervertade än den andra tyrannen. Det finns en slags trygghetskänsla i att läsa serier som så ihärdigt gör sitt bästa för att chockera på ett totalt förutsägbart sätt, men vidare bra är det egentligen inte. Å andra sidan är det inte heller uselt eftersom Adamov & Cothias iallafall har gjort så många liknande serier att hantverksskickligheten finns där, inklusive snitsiga teckningar. Men sammantaget bara en serie som de som läste Heavy Metal och liknande tidningar på 80- och 90-talet kan få ut lite stilla nostalgi ur.

The Kingdom 5 av Benoît Feroumont: Europe Comics fortsätter översätta Feroumonts charmerande medeltidsserie, och jag fortsätter lika troget att läsa dem. Fem volymer är nu översatta och jag antar/hoppas att den sjätte också dyker upp snart 🙂

The Bride Was a Boy av Chii: Välmenande och informativ serie om hur det är att som japan göra en könskorrigerande operation. Man får veta vilka lagar som gäller, vad som görs och hur, terminologi (och tummen upp för Chiis avslappnade attityd, som huvudsakligen går ut på att säga att ”Såhär föredrar jag att man uttrycker sig, men andra kan säkert tycka någonting annorlunda så ta det bara lugnt och gör ditt bästa”, istället för en mer oflexibel ton), med mera. Synd bara att serien är småtrist. Den jämförs på många ställen med serier som My Lesbian Experience with Loneliness och My Brother’s Husband, men förutom att de alla handlar om icke-heterosexualitet har de mycket få likheter, och de två sistnämnda är överlägsna som serier.

Dreamin’ Sun av Ichigo Takano (som också gjorde Orange, en klart bättre serie): När jag började läsa den här serien drabbades jag av déjà vu; hade jag inte läst den här för några månader sedan? Men nix, för den tidigare lästa serien hette House of the Sun. Fast med likheten i namn och i handling eftersom även den här handlar om hur en tonårsflicka med problematiskt hemliv flyttar från hemmet alltför tidigt och blir kär i en man in huset hon flyttar till förstår jag min förvirring. Det här är faktiskt den äldre serien så om någon har kopierat den andra är det här originalet, fast sämre är det likafullt för här bränner det aldrig till som det gjorde i House of the Sun. Så om ni ska läsa en japansk serie om flyende tonårsflickor som blir kära i något äldre män, ta den sistnämnda.

Ok, nog med mitt planlösa skrivande; nästa gång blir det liiite mer fokuserat och liiite högre kvalité, jag lovar 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 6

Postat den

Recensionshögrensning!

Honor Girl av Maggie Thrash

Honor Girl är en självbiografisk serie i fiktivt format om den första riktiga kärleken, och den drabbar Maggie när hon 15 år gammal som varje sommar åker till Camp Bellflower, ett sommarläger för unga flickor med gamla traditioner. Utan att söka kärleken finns den bara där en dag, och föremålet för den, den några år äldre Erin, jobbar som rådgivare. Plötsligt blir den tidigare så enkla tillvaron komplicerad för Maggie: Hon är kär, hon är kär i en äldre person, hon är kär i en kvinna.

Honor Girl är ett bra exempel på hur väl den här typen av historier fungerar i serieformat. Berättelsen saknar yttre dramatik, och det finns inte mycket i den som jag inte har läst förut. Dessutom är Thrashs teckningar ganska skrala, med sitt utseende som om de vore tecknade av en talangfull amatör som suttit med kulspetspenna och färgpennor och ritat, utan att skissa först. Men likafullt gillar jag serien med alla dess små detaljer, som Maggies skytte (alla deltagarna har olika aktiviteter de deltar i, och Maggies specialitet är gevärsskytte) och hur det påverkas av kärleksrelationen, eller hur de andra lägerledarna hanterar situationen. Och det är en självbiografi vilket gör att hur det ska gå för Maggie och Erin hela tiden känns osäkert vilket kändes som ett plus i det här fallet.

Honor Girl - Erin

Så en bok för de i bokslukaråldern, dvs de som läser ut böcker som Honor Girl med sina 270 sidor och sen omedelbart säger: Nästa!

Superdövis av Cece Bell

Och här har vi en till serie för just dem, måhända kanske för några år yngre läsare: Cece Bells Superdövis, en bok inspirerad av hennes egna upplevelser när hon som fyra år gammal tappade stora delar av hörselförmågan. När bokens Cece efter en sjukdom inte längre kan höra någonting blir det svårt; hon är för ung vare sig för att läsa eller skriva så det mesta är ett mysterium för henne:

När Cece väl fått en hörapparat går det lite bättre, men Bell är väldigt noga med att visa att det på intet vis betyder att den fungerar lika bra som vanlig hörsel. Cece får lära sig att läsa på läppar (vilket betyder att pappans mustasch/skägg är en usel idé) och att uppmärksam på kontext för att bättre tolka ljuden. Fördelen är ”superkraften” att hon tack vare sin hörapparat och de mikrofoner lärarna bär kan höra vad lärare håller på med när de är någon annanstans, till exempel i lärarrummet eller toaletten; titelns ”Superdövis” är hennes namn på sig själv som superhjälte med denna mycket specifika superkraft 🙂

Superdövis - test

Superdövis är sympatisk och bra på att visa hur det kan vara att som barn drabbas av någonting som Cece Bell gjorde, utan pekpinnar och utan att vare sig under- eller överdramatisera. Men den är lite i menlösaste laget som läsning och känns ibland väl mycket som om den bara finns till för att förevisa och undervisa i hur det kan vara att drabbas av hörselnedsättning som barn. De små känslomässiga komplikationer som skildras, typ hur Ceces vänner reagerar på hörselapparaten mm, känns aldrig speciellt brännande. Inte heller teckningarna är de mest expressiva; vare sig kroppsspråket eller ansiktsuttrycken är särdeles uttrycksfulla hos personerna. En godkänd serie och som sagt, bokslukare behöver material för att underhålla den aldrig slocknande läslustan, och då kan man definitivt sätta Superdövis i händerna på en slukare.

Pinocchio av Winshluss

Den franske tecknaren Winshluss version av den klassiska barnboken Pinocchio är imponerande: Elegant tecknat i en uppsjö av olika stilar, fria associationer som leder till allt möjligt och omöjligt, och allt så gott som helt utan text (det finns lite text här o där, men de allra flesta sidorna är helt utan). Den som läste tidningen Pox när den kom ut kanske minns italienaren Mattioli och hans absurda serier som Squeak the Mouse som började som vanliga tecknade kortfilmer men sen svävade ut i orgier av blod och sex, och lite av samma känsla finns här.

Men lika bra som Mattioli är inte det här. Det är mer tungfotat, kanske beroende på att Winshluss ändå hela tiden förhåller sig till originalet så helt utan tyglar är det inte. Det känns också som att han inte vågar släppa hämningarna helt; även om mycket av det som sker inte har någon djupare mening finns det hel tiden en antydan av att Winshluss nog vill någonting, att fantasterierna och groteskerierna ändå är där med ett allvarligare syfte.

Winshluss Pinocchio

Jag tror att jag helt simpelt inte är på riktigt samma våglängd som Winshluss vilket gör att en serie som Pinocchio som i så hög grad bygger på råa känslor à la Winshluss lämnar mig kall. Jag ser att Winshluss är en mycket skicklig serietecknare och jag kan förstå att för rätt läsare kan det här vara ett mästerverk, men tyvärr är inte jag den läsaren.

Fifty Freakin’ Years with the Fabulous Furry Freak Brothers av Gilbert Shelton

Han nalkas de 80 nu, Gilbert Shelton, men serier gör han fortfarande, om än i lägre takt än som ung. Det här albumet som firar att hans kända brödratrio fyller 50 innehåller en hel del nya serier av honom själv, plus några hyllningsserier (några nya, några gamla( från andra serietecknare som Hunt Emerson, diverse ströbilder av Shelton, och en längre text där han berättar om sin tid som serietecknare.

Fifty Freakin' Years with the Fabulous Furry Freak Brothers

De sista åren Charles Schulz tecknade Snobben hade han en darrig linje men den var stadig som berget jämfört med Sheltons. Och för en serie som TFFFB blir det egentligen bara bättre ju ostadigare det ser ut 🙂

För en fan som jag är det här ett självklart köp, även om innehållet är rätt tunt om sanningen ska fram. Den nämnda texten är lite svamlig och ofokuserad, hyllningsserierna platta, och de nya Shelton-serierna är inte lika bra som när Shelton var som bäst. Men likafullt är de roliga, och det känns också tryggt på något vis att bröderna fortsätter på samma sätt de alltid gjort, utan att påverkas av hur omvärlden förändrats.

SH3 vol 4 – Passio av Daniel Ahlgren

Sist men inte minst (snarare bäst!) har jag äntligen läst den senaste delen av Daniel Ahlgrens superhjälteepos SH3. De kommer inte ofta, de här böckerna, så varje gång det händer tar jag och läser om allihopa för att komma in i handlingen. Men det gör jag så gärna för precis som jag skrivit förut är det här riktigt bra superhjälteserier, och jag hart fortfarande inte sett någon annan serie som ens försöker sig på att på samma sätt mixa superhjältar och tonårsvardag, åtminstone inte lika framgångsrikt som här.

Efter att Alfamannens fertilitetsproblem ordnat upp sig i förra boken hamnar nu problemet med alla parallella universum i fokus. Den tråden fungerar utmärkt, klassisk som den är i superhjältesammanhang, men allra bäst i SH3 är alla biintriger som puttrar på; smarta och ofta med oväntade upplösningar. Ahlgren är suverän på att knåpa och knepa ihop allting, än mer med tanke på att med den låga utgivningstakten så handlar det ibland om ledtrådar som lagts ut många år i förväg innan de slutligen används.

Det dröjde innan jag köpte och läste Passio; den kom redan 2015 men jag missade den då och eftersom serien sorgligt nog inte är en kioskvältare såg jag den först för ett litet tag sedan. Men en sak är bra med det: Det kanske snart är dags för volym 5!

SH3 Passio

Kan köpas hos bl.a.:

 

En svensk superhjälteåterblick från åren 1986-87

Postat den

När jag städade källarförrådet i vintras så behövde jag bestämma mig för vad jag skulle göra med alla serier nerstuvade i kartonger (cirka 50 stycken; ganska små förvisso, men ändå); att göra mig av med dem vore tråkigt, men å andra sidan gör de ingen människa glad nerpackade i källaren. Så jag dumpade alla till en lokal seriebutik.

Fast inte riktigt alla: Eftersom de nu var så att jag någon gång i tiden tyckt att just de här serierna inte längre platsade i lägenheten borde de inte vara några riktigt stora favoriter där, men smaken ändrar sig ju över tiden, och jag skulle ju kunna ha råkat packa ner några godbitar. Så jag skummade mycket snabbt igenom dem, dvs jag öppnade kartongerna, kollade vad det verkade vara ungefär som låg där, och stängde dem sen igen.

Med resultatet att några få tidningar letade sig upp i lägenheten igen: De kompletta tidningsversionerna av två av mina absoluta favoriter, Maison Ikkoku & Outlanders, som jag förvisso också har i album också men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med tidningarna; några serier som passar som läsning på utedasset på landet (och som efter det kommer förpassas till brasan, for sure!); några serier som diverse syskonbarn skulle kunna gilla.

Och så de serier som föranleder dagens inlägg: De svenska serietidningsutgåvorna från 1986-87 av några av de mest inflytelserika superhjälteserier som gjorts, närmare bestämt Frank Miller/Klaus Jansons Daredevil & The Dark Knight Returns och Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen. Eller som de svenska tidningarna heter: Daredevil (man ändrade alltså namnet på karaktären från det äldre svenska namnet Våghalsen), Läderlappen (tidningen saknar en mer specifik titel) och Väktarna.

Att ha publicerat alla dessa tidningar (total 25 till antalet) med vad som skulle visa sig vara framtida klassiker under bara två år är med nutida svenska mått ganska imponerande, så bra jobbat Semic!

Ett långt intro, för nu är det dags för det riktiga innehållet i dagens inlägg: Hur fungerar det att läsa de här svenska utgåvorna 30 år senare? Håller serierna? Översättningarna? Well, här är kommer Svaren 🙂

Daredevil 1/86 – 10/87 (fr o m 1/87 ingående i titeln Marvels universum)

Låt mig börja med den äldsta av serierna, Frank Millers genombrottsserie som ursprungligen utkom under åren 1979-1983. De första numren har diverse andra manusförfattare, men efter ett tag tar Miller över den rollen och låter istället parhästen Klaus Janson få mer och mer ansvar över teckningarna. Och nog märks det att Miller är grön när han börjar författa och han följer den dåvarande mallen för superhjälteserier med textplattor som förklarar handlingen, en uppsjö av tankebubblor, och diverse ointressanta sidointriger som det aldrig blir mycket med.

Men trots det är det ett enormt lyft jämfört med de tidigare numren. Det syns tydligt hur Miller utvecklas i rasande takt, både vad gäller manus och hur de omsätts i teckningar. Han vågar göra sidor helt utan text, han vågar låta pauser ta plats, och han gör sig av med onödiga inslag. Och mot slutet av sin första omgång på Daredevil (han kom senare tillbaka och de numren publicerade 1988 på svenska) är det mästerligt; avslutningen på Elektra-sviten men kanske framförallt det sista numret, #191, där Daredevil spelar rysk roulette med Bullseye vid den senares sjukhussäng hör till det bästa Miller gjort.

Så serien håller. Vad gäller den svenska utgåvan har den ett stort plus och ett litet minus, närmare bestämt

  • Plus: Trycket är i det närmaste perfekt och du kan inte ens på engelska hitta lika snyggt tryck. De amerikanska tidningarna har utsmetade färger och svärta och är aldrig riktigt skarpa, medan senare albumutgåvor har allehanda problem som alldeles för blankt papper, för grälla färger (pga pappret), dåligt tryck med linjer som släpper, osv. Här har man uppenbarligen haft tillgång till både svartvita förlagor och de ursprungliga färgläggningarna men tack vare bättre tryckerier och papper som kan återge alla linjer och punkter ser det helt enkelt förträffligt ut. Och Janson visar att han förutom att teckna i en stil som passar Millers manus också är en utsökt färgläggare; de avslutande numren där han i princip står för allt vad gäller det grafiska är ungefär så snygga som den numera utdöda amerikanska superhjältefärgläggningstekniken avsedd för billigt tryck kunde åstadkomma.
  • Minus: Översättningen är inte alltid så bra. Det saknas flyt, och det handlar inte bara om att serien är gammal för när jag jämför med det engelska originalet är Miller lite styltig i början men det upphör snabbt, medan den svenska texten definitivt har åldrats. Och det slarvas, där mitt favoritexempel är när ordet ”mongoose” översätts med det något udda djuret ”mångås” 😉 Ett undantag finns dock: Det sista numret som bl a innehåller just #191 är mycket bättre och det har också en annan översättare, Göran Everdahl, och det är synd att han inte anlitades tidigare.

Och bara för att visa vad jag menar följer här samma sida i tre version: Först den svenska scannade från min egen tidning, sen det amerikanska originalet likaså scannad av mig, och sist en senare amerikansk digital utgåva som väl representerar hur det också ser ut i tryckta nyutgåvor. Om ni tittar på bilderna i full upplösning kan ni tydligt se hur linjerna på Natasha Romanovas ryggtavla i ruta två bitvis helt försvinner i båda de amerikanska versionerna (det gäller överlag för linjer och punkter, som synes om man zoomar in), hur i det amerikanska originalet motstående sida syns tydligt, och hur fruktansvärt grällt och okänslig Jansons ursprungligen varma och stämningsfulla färger återges nuförtiden.

Daredevil 187 - svenska

Daredevil 187 - original

Daredevil 187 - digital

Läderlappen 1/87-4/87

Här är det alltså den första svenska utgåvan av Millers största klassiker, och jag måste säga att den håller väl: Jag vet inte hur många gånger jag läst serien men så fort jag började med första sidan så var jag fast igen. Det finns många senare serier som efterapat den andlösa berättartekniken med dess stream of consciousness och snabba klipp utan förklarande textrutor, men få om någon har lyckats lika bra eller bättre, med det möjliga undantaget Millers egen Elektra – Assassin. Så jag ska inte slösa tiden med en regelrätt recension av serien för det finns så många redan, utan tänker istället nämna hur det känns att läsa den på svenska.

Läderlappen - The Dark Knight Returns - s1

Full fart redan på sida 1

Och rent allmänt fungerar det som sagt utmärkt. Utgåvan har inte samma lyxiga tryck och papper som den amerikanska (med den tidens mått mätt alltså, där The Dark Knight Returns så kallade ”prestige format” var en revolution när det gällde kommersiella serier i USA) men jag vete katten om jag inte gillar det svenska pappret bättre, med mindre glans men ändå bra tryck. Det som inte är riktigt lika bra är att färgerna är något mattare än originalet, och när färgläggaren Lynn Varley i de avslutande numren fullkomligt exploderar i starka färger förtar det effekten något.

Översättningen känns också bättre än i Daredevil men perfekt är det ändå inte. Det flyter på godkänt men här och där slinker olika uttryck in som jag reagerar över och som gör att jag rycks ut ur handlingen. Det kan bero på att översättningen är gammal men jag tror att det också handlar om en nedtoning. Redan på första sidan härovan kan vi se det, där det engelska ”Son of a…” översätts med ”Din jädrans…”. Så godkänt, men med tvekan skulle jag säga.

Väktarna 1-6

Avslutningsvis Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen, här i sin första svenska utgåva kallad Väktarna och publicerad i sex tidningsnummer, vart och ett innehållande två av de ursprungliga tolv amerikanska tidningarna. En serie det skrivits mycket om och en som jag själv uppskattar, men för egen del mindre nu än jag gjorde förut. Jag ska inte gå in för mycket på det eftersom jag fokuserar på just den svenska utgivningen idag, men extremt kortfattat så gör Moores mindre lyckade (minst sagt…) senare serier att jag inte längre är lika förtjust i hans tidigare, något som inte gäller t ex Miller.

Väktarna var det ja. Trycket är OK även om det kunnat varit bättre; Gibbons teckningar gör sig bättre på ett slätare papper som återger färger mer distinkt än det grova pappret här. Men trycket är inte det viktiga vad gäller Väktarna utan det är översättningen som överskuggar allt.

Det finns andra exempel (t ex några av Tintin-albumen), men att en serie föräras med tre helt olika svenska översättningar är inte så vanligt, men för Watchmen har det hänt. Dels beror det såklart på att rättigheterna vandrat mellan förlagen och att det är en serie som varit så populär att flera utgåvor behövts, men dels beror det också på den första översättningen, dvs den i de här tidningarna, är närmast legendariskt usel. Det där exemplet från Daredevil med ”mongoose” = ”mångås” ovan var ett enstaka misstag, men här kryllar det av liknande:

  • Karaktärer byter namn hej vilt, som Sidenanden / Sidenvålnaden.
  • Engelska homofoner missas som när en polis först inte förstår vad som avses med ”raw shark”, dvs ”Rorschach”, som här helt oförståeligt översätts med ”rå haj”.
  • En smaksak förstås, men om man översätter superhjältenamn gäller det att göra det bra och med känsla, och exempelvis ”The Comedian” -> ”Humoristen” tycker jag helt saknar känsla.
Väktarna - Mars

Jon och Laurie pratar om hennes pappa, här kallad Hooded Justice som omväxling till Maskerad Rättvisa (och kanske någon ytterligare version som jag missat)

Jag ska inte hacka mer på översättningen; om översättaren fick en standardersättning / sida kan jag förstå att timlönen skulle blivit usel om det lagts ner tid och möda på texten, med tanke på densiteten i språket. Men likafullt kvarstår faktum: Även om jag bortser från att jag inte längre är så förtjust i serien är det ruskigt trögt att komma igenom den i den här utgåvan :-/

Summering

Så var det värt att spara tidningarna och läsa dem igen på svenska, trots att jag har dem alla i original?

Vad gäller Daredevil är svaret tveklöst ja. Förutom att den svenska utgåvan är så snygg glömmer jag ibland bort hur bra de senare numren av den här serien är så det är alltid lika trevligt att se dem igen.

Vad gäller Läderlappen så jodå, en helt okej utgåva och om inte annat var det roligt att läsa den av helt privata nostalgiska skäl eftersom det första av de här numren var första gången jag läste någonting av Frank Miller som jag tidigare bara hört hajpas på diverse ställen, och jag kommer fortfarande ihåg var jag läste tidningen*. Faktum är att jag av samma skäl (dvs icke-rationella nostalgiska, och jag brukar vanligtvis aldrig drabbas av nostalgi…) kanske kommer leta upp bättre exemplar av tidningarna eftersom mina mår sådär. Förutom att de tydligen hamnat olyckligt i en trave någon gång så att de är lite skrynkliga saknas också en handfull rutor/sidor som jag använde i en uppsats om färgläggning i serier när jag gick en doktorandkurs i färglära en gång i tiden, dvs den tid då bra färgkopiatorer inte fanns -> det blev till att använda originalsidor…

Men Väktarna kan man gott hoppa över. Om man vill läsa den på svenska så rekommenderar jag istället någon av de senare utgåvorna; helst den från Epix/Medusa men om den inte går att hitta kan man ta Egmonts.

*: Stadsbiblioteket vid Sergels torg; jag hade köpt tidningen i kiosken och ville inte vänta på att komma hem innan jag läste den.

DK III – The Master Race

Postat den

Från DK III, omslag till en av de vanliga tidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.

Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet 🙂

Från The Dark Knight Returns – The Last Crusade, med eleganta teckningar av John Romita Jr; en obehaglig men skicklige berättad historia som känns som 100% Azzarello

Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.

Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.

Från DK III, huvudtidningen, med kompetenta men rätt opersonliga teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson

Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.

Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.

Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.

Från DK III, minitidningen, med roligare teckningar av Miller & Janson

Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen  🙂

Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.

Från DK III, omslag till en av minitidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.

Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.

Från The Dark Knight Strikes Again, med teckningar av Frank Miller och alternativ färgläggning av James Harvey

Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉

Svartsynt i rymden: The Omega Men – The End is Here

Postat den

Efter de senaste böckernas mysighet blir det idag någonting helt annat. Och det är inte så förvånande eftersom manusförfattaren är Tom King, mannen bakom den kolsvarta men mästerliga The Vision. Då handlade det om en av Marvels trotjänare i ny tappning, och i The Omega Men – The End is Here handlar det om några DC-figurer: The Omega Men, en grupp utomjordiska hjältar som aldrig gjort mycket väsen av sig försäljningsmässigt, och en av alla Gröna Lyktan-varianter, Kyle Rayner.

Själv har jag bara läst några sidor här och där med The Omega Men (hädanefter TOM) förut och då lämnade de inga minnen efter sig. Men det behövs ingen tidigare kunskap om dem när man läser boken för precis som i The Vision är det här en bok som står helt på egna ben (mestadels iallafall; se sista stycket): TOM är en grupp frihetskämpar/terrorister som för att få uppmärksamhet från galaxen kidnappar Kyle Rayner, en självutnämnd mäklare i kriget mellan TOM och Citadellet (organisationen som har makten på de planeter som TOM kommer ifrån), och avrättar honom i direktsändning för att visa hur allvarliga de är.

Så är TOM terrorister som de verkar vara efter inledningen, eller är de frihetskämpar som fortsättningen snarare antyder? Svaret är komplicerat, och egentligen finns inget svar. Citadellet upprätthåller tveklöst en diktatur, men samtidigt tillhandahåller de en råvara som resten av galaxen anser vara livsnödvändig, medan TOMs mål är försvarligt men medlen att nå dit är betydligt mer diskutabla, och medlemmarnas moral likaså.

Och fångad i det moraliskt grumliga kriget är Kyle Rayner. TOM vill att han ska hjälpa dem att för alla avslöja hur ont Citadellet är, men han kan inte förlika sig med deras likgiltighet över att offra människoliv. Boken igenom kämpas det med vad som är en rimlig kostnad när det enda sättet att stoppa lidande och död är att använda samma mynt, och Kings manus är beundransvärt fritt från pekpinnar när det visar på hur svårt det kan vara att avgöra vad som är rätt och fel, och att bara för att en part har fel behöver inte motståndaren ha rätt.

Manuset innehåller en hel del starka scener och känslor, men den kyliga analysen dominerar. Till skillnad från i The Vision så finns ingen analyserande och kommenterande berättare, men här finns istället analyserande karaktärer som spelar samma roll, som försöker förklara och försvara inför sig själva varför de handlar som de gör:

Båda serierna utmärks av en nästan märkligt distanserande känsla och jag är faktiskt lite förvånad att jag tycker så bra om dem trots det; när jag tänker på det tänker jag att det borde göra mig mindre känslomässigt involverad men så är det inte. Framförallt i The Vision bryr jag mig om karaktärerna som fastnat i en ödesbestämd tragedi, och det blir rejält sorgligt. The Omega Men – The End is Here är inte riktigt lika vass på den fronten eftersom ingen av huvudpersonerna riktigt engagerar mig; det blir mer av en opersonlig sorg över hur tilltrasslad och hemsk situationen är.

Grafiskt är TOM – TEiH mer lössläppt än den klaustrofobiska The Vision, men science fiction-genren och rymdmiljöer till trots finns hålls även här samma strama tyglar i seriesidorna, där 3×3-layouten som den här ovan dominerar (men friare layouter förekommer också när handlingen blir mer action-inriktad):

Huvudsakliga tecknaren Barnaby Bagenda har en stil som tillsammans med Romulo Fajardo Jrs färger passar utmärkt till en science fiction-serie som den här, med en tydlig känsla av utomjordiskt när så behövs, parat med en jordnära inställning till figurteckning, utan de alltför vanliga superhjälteöverdrifterna.

The Omega Men – The End is Here är ytterligare ett bevis på att Tom King är någon man bör hålla ögonen på, även om boken inte är riktigt lika top notch som The Vision. Förutom redan nämnda skillnad vad gäller karaktärernas styrka känns det också som om Kyle Rayners historik som en grön lykta trots allt spelar lite större roll här än vad The Visions som en Avengers-medlem gjorde, och det gör att boken inte har samma helgjutna karaktär. Men bra är den och läsvärd likaså, och jag vill också ge den ett personligt plus för att den känns betydligt mer som en science fiction-serie än som en superhjälte-dito, och jag är ju nu en gång för alla ett mycket större fan av det förstnämnda 🙂