Kategori: Superhjältar

The Boys – Dear Becky

Nästan tio år efter att Garth Ennis serie The Boys avslutades är den hetare än någonsin. Anledningen är förstås den framgångsrika TV-serien som bygger på serien med hittills två säsonger och en tredje på gång, och en i mitt tycke rätt lyckad TV-serie som anpassat Ennis serie på ett vettigt sätt, för det finns verkligen saker som inte var helt lyckade i originalversionen. Och nu har Ennis själv också skrivit en ny mini-serie om The Boys: Åtta delar, tecknade av Russ Braun, med titeln Dear Becky.

Jag tycker att det finns två sätt att skriva om den här serien: Dels som en serie i sig, dels som en serie som jag läser i kontext av TV-serien och hur världen förändrat sig sedan serien ursprungligen avslutades. Och om jag börjar med hur Dear Becky står sig som en serie på egna ben så måste jag säga att stadigt står den inte. Brauns teckningar är som de brukar (han har samarbetat en hel del med Ennis genom åren), dvs rätt statiska och livlösa, men han har blivit bättre med tiden så jag skulle ge honom godkänt. Dessutom är Darick Robertson, som var den ursprungliga huvudtecknaren, inte någon större favorit för egen del, och jag skulle säga att i valet mellan dem så väljer jag nog Brauns något renare linjer än Robertson slarvigare (och fulare).

Om teckningarna är godkända så är det tveksamt om manuset är det. Då och då lyser sidorna upp när Ennis får till det, men det saknas energi och driv i berättelsen som hoppar mellan nutiden där Hughie förutom sitt eviga grubblande över sitt och Annies förhållande nu också måste hantera alla känslor som rörs upp när han av en okänd person blir påmind om tiden med Butcher, och dåtid där vi får följa Butcher i en tid innan Hughie anslöt till The Boys, och framförallt får se mer av Butchers livs stora kärlek, titelns Becky. Det bränner aldrig till eftersom Hughies ångest inför att han inte vet vad han ska göra med sitt liv har vi redan sett förut, och detsamma gäller Butchers råhet i jobbet och ömhet med Becky, och mysteriet med vem som gett Hughie Butchers gamla dagbok blir aldrig det minsta engagerande eftersom alla intressanta karaktärer i serien förutom Hughie & Annie dog i det ursprungliga slutet. Som en standalone-serie är det en mycket menlös historia, med enstaka ljusglimtar när någon av Ennis starka sidor som humorn och vänskap (Ennis är IMHO mycket bättre på att skildra vänskap än kärlek) står i fokus.

Men serien blir intressantare, om än inte bättre, när man läser den i dagens kontext. Jag tycker att ursprungsserien inte är någon av Ennis bättre. Den hittar aldrig formen, och tonen i den är också i mitt tycke alltför hård, ett problem som Ennis ibland har när han är på mer cyniskt humör. Men avslutningen fungerar, där hittar Ennis äntligen rätt i sin blandning av cynism/vänskap/optimism. Så varför göra en uppföljare nu, tio år senare? Mitt intryck blir att Ennis vill rätta till felen som serien hade, och som blivit mer uppenbara i efterhand när TV-seriens förändringar visat sig så pass lyckade. I Dear Becky försöker han hitta en bättre balans mellan basal humor och hur han exempelvis skildrade kvinnorna i serien, med en Becky som tar mer plats och hur Hughie när han pratar med barndomsvännen Bobbi faktiskt då och då blir tillrättavisad när han slentrianmässigt slänger sig med termer som kan uppfattas som störande.

Med andra ord verkar det som om Ennis vet med sig att serien ibland definitivt gick över gränsen och att han nu själv pekar ut vad som var fel. Och det är ju trevligt, för jag tycker nog själv att när Ennis blir alltför cynisk känns hans humor mycket mer tveksam; i en serie som Hitman, min favorit bland Ennis längre serier, är känslorna i serien så djupa och äkta att den ofta groteska humorn för min del känns helt rätt.

En annan förändring är porträttet av Butcher som har stora likheter med hur Ennis version av Frank ”The Punisher” Castle utvecklades över tid: Istället för att vara en person som i grunden förändrades av en traumatisk händelse (Beckys död / Maria Castles död) framstår det istället som att Butchers/Castles personlighet formats över en längre tid, och traumat är enbart det som till slut får dem att gå över gränsen. Den här förändringen är jag mer skeptisk till; jag tycker som sagt att Ennis är bäst när han inte försöker vara realistisk eftersom han då tenderar att bli alltför deprimerande och hård, och att hans historier är allra bäst när han tillåter sig vara hämningslöst nostalgisk och melodramatisk. Det må vara mer realistiskt att Butcher/Castle inte enbart förändrades av en enstaka händelse, men det blir sämre serier av det i Ennis händer.

Men om jag ska sammanfatta Dear Becky så blir det med en nervänd tumme. Slutet på The Boys var som sagt det klart mest lyckade med serien, så att långt senare få läsa mer om hur det gick sen behövdes inte. Om resultatet varit en strålande serie så visst, kör på, men det här känns mest som att dra samma vev ett varv runt till. Och Ennis senare serier har alla varit drabbade av samma problem: En alltför tydlig dragning till att vara mer realistisk, på bekostnad av de för vissa kanske löjeväckande stora känslorna som finns i hans bästa serier.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Superman à la mode & Superman à la 1946

Två superhjälteserier med Superman (suck, får nog erkänna att namnet Stålmannen är passé en gång för alla…) blir det idag; båda nya, båda med en Superman som är mer av en bifigur snarare än som en regelrätt huvudperson, men mycket olika varandra i berättarstil. Låt mig börja med den vars approach till manus är den mer udda och på vissa sätt mer moderna, om än av ett slag som inte precis utgör huvudfåran i dagens superhjälteserier: Matt Fraction (manus) & Steve Leibers (teckningar) 12-delars miniserie Superman’s Pal Jimmy Olsen.

Det finns en handling i de tolv numren, och en fullproppad sådan: Någon vill (antagligen) mörda Jimmy Olsen, och för att undkomma mördaren (eller mördarna; Olsen är här så extremt irriterande för så många personer att det finns gott om potentiellt misstänkta, inklusive karaktärer som Lex Luthor, Batman, Perry White, Julian Olsen, med flera) flyr han Metropolis. Och precis som alltid är han en magnet för konstiga händelser; var helst han dyker upp dröjer det inte länge innan utomjordingar och allsköns varelser gör honom sällskap. Förutom alla upptåg och besynnerliga idéer som Jimmy har, som att anta en uppsjö alternativa identiteter för att försöka förstå vem som är ute efter honom och för att hitta nya scoop för den ständigt krisdrabbade tidningen Daily Planets, får vi också uppleva ett antal återblickar på Metropolis tidiga historia där det visar sig att familjerna Olsen (ursprungligen stavat Olsson efter Jimmys svenska urfaders familj) och Luthor ständigt bråkat om vem som egentligen är den som bestämmer i staden.

Fraction vräker korta episoder över läsaren; varje nummer av tidningen innehåller ett antal separata kapitel som kan handla om vad det verkar vad som helst, så länge det har någonting med Olsen eller hans familj att göra. Och varje kapitel har sin egen intro, som det här:

I andfådd ton introduceras kapitlet , och Fraction slänger ofta in meta-kommentarer om att det kanske är obegripligt hur kapitel hänger samman men att det förhoppningsvis kommer att ge sig med tiden. Och visst är det så, när de tolv numren är över så finns det faktiskt en riktig berättelse där, med början, mitt och slut, och en någorlunda logisk förklaring till personernas motiv.

Men då är det ärligt talat alldeles försent. I början var det roligt med den mycket ryckiga berättarstilen som kränger åt alla håll både i innehåll och i inbördes kronologi (det är inte bara historiska återblickar utan återblickar till fem minuter tidigare, ”framåtblickar” till någon dag senare, och så vidare). Men rätt snabbt blev jag övermätt, och jag längtade efter att Fraction skulle lugna ner sig och berätta sin historia utan krusiduller. Det blir för mycket när både berättarstil och innehåll (Olsens liv är så kaotiskt att en strikt kronologisk berättelse skulle vara nog så svår att följa med i) anstränger sig för att förvirra läsaren, och de snabba kapitelhoppen (ibland är kapitlen bara en sida långa, som exemplet ovan; nästa sida är ett nytt kapitel med ett nytt intro) känns sökt som berättarteknik snarare än uppfriskande.

Om jag jämför med Fractions andra mer lyckade serier som Hawkeye eller Sex Criminals använder han sig även där av hopp fram och tillbaka i kronologin och enstaka scener som läsaren sen själv får pussla ihop till en sammanhängande berättelse, men det är inte lika enformigt som här utan med betydligt större variation i hur berättelse förs fram. Här verkar det som om hans idéer tagit slut efter första numret, och sen följer elva nummer till som känns som de fortsätter på exakt samma sätt utan att överraska. Eventuellt skulle det fungerat bättre för min del om jag läst numren ett i taget allteftersom de kom ut, men jag tvekar; det tog mig ändock flera veckor att komma igen hela mini-serien eftersom jag var så trött på det överspända berättandet i den.

Liebers insats? Tja, den är inte så dålig med klara och tydliga teckningar som gör att allt bisarrt som inträffar är lätt att förstå, åtminstone rent visuellt. Men han är inte heller särskilt upphetsande med en i grunden realistisk stil som inte lämnar mycket plats för mer personliga drag. Ett plus är att stilen ändå drar en minimal gnutta åt det mer cartoony (förslag på svenskt ord för det?) hållet vilket lättar upp stämningen.

Allt som allt är det en serie jag skulle vilja tycka mycket bättre om än jag gör eftersom det ändå är en superhjälteserie som vill vara rolig och underhålla, som inte kräver att man vet allt om karaktärerna i den i förväg (Jimmy Olsens syskon, förfäder, familjens plats i Metropolis historia är alla nya påhitt i den här serien), och som försöker berätta på ett stunsigt och fantasifullt sätt. Men tyvärr, det blir bara jobbigt att läsa i längden 😦

Nästa serie är en betydligt mer lyckad sak: Superman Smashes the Klan av Gene Luen Yang (manus) & Gurihiru (teckningar). Tre långa delar så tillsammans ungefär lika lång som Olsen-serien, men den här gången är det en serie som berättas på ett så traditionellt sätt som det går. Och det finns skäl till den rättframma berättarstilen: Dels är serien tänkt att kunna uppskattas också av yngre läsare, dels bygger den på en gammal Superman-historia som gick på radio 1946 vid namn Clan of the Fiery Cross.

Eftersom serien inte krånglar till det i onödan utspelas den på 40-talet, precis som förebilden, och den bekymrar sig heller inte ett dugg med hur det kommer sig att Superman, Lois Lane, Jimmy Olsen, osv, lever både idag och på 40-talet. Det är mer av Disney-serielogiken här: En berättelse med Superman et al kan helt sonika utspela sig var och när som helst, utan att det behöver förklaras. Skönt tycker jag som aldrig varit en fan av alla desperata försök att få DC-universumet att fungera logiskt, med hjälp av olika Crisis, parallella världar, med mera 😉

Hur som, vad serien handlar om kan man nog gissa sig till från titeln: Rasism, och närmare bestämt rasism från Ku Klux Klan (även om det namnet aldrig används här) riktad mot amerikaner med asiatiskt ursprung. Huvudpersonen heter Roberta och har kinesiskt påbrå, och när hennes familj flyttar till en mer välmående del av Metropolis( läs: vitare del) börjar problemen, både i smått (som den lokala basebollklubben) och stort (klanens attacker). Lois Lane och Clark Kent märker vad som pågår varpå Superman gör sitt intåg och tillsammans med Roberta, Lois Lane, och Daily Planet går de till fysisk och journalistisk attack mot rasisterna.

Jag har inte själv hört radioföljetongen, men i Yangs utförliga och intressanta efterord berättar han mer om den, men också allmänt om rasismen på 40-talet och hur den gavs uttryck. Som att skälet till att KKK inte nämndes vid namn var att man var orolig för de kommersiella följderna av att peka ut dem vid namn eftersom de var så inflytelserika, och att det var en stor sak att Superman ändå tog så stark och tydlig ställning för Asian-Americans mot KKK och rasismen och att följetongen var en starkt bidragande orsak till att KKK föll i vanrykte. Att det är just nu som Yang vill återberätta en historia där Superman tar ställning mot rasismen är förstås inte en slump i ett USA där BLM-rörelsen har pekat ut alla de sätt som rasismen fortfarande lever kvar.

Men lyckligtvis känns aldrig Superman Smashes the Klan som ren plakatpolitik. Det är en bra berättelse med en utmärkt huvudperson i Roberta som jag gärna skulle se mer av, och kampen mot klanen är bara en del i berättelsen som också handlar om hur barn som Robert och andra i hennes sits hanterar rasismen (låtsas som ingenting / protestera / försöka vara ”vanlig” för att smälta in / …), och hur andra barn kan dras in i rasistiska grupperingar. Ibland är det kanske lite lättköpta poänger, som parallellerna mellan Robertas situation och Superman som inte heller han vet riktigt vem han är (det här är en Superman som ännu inte vet om sitt kryptonska ursprung och som ”bara” har de krafter Superman ursprungligen hade, som att hoppa högt men inte kunna flyga). Men Yang drar sig inte för att komplicera när det behövs, som i porträttet av Chuck, en pojke i grannskapet vars onkel är medlem i klanen och vars åsikter Chuck håller högt.

Gurihirus insats? Föga förvånande helt suverän; Gurihiru fortsätter att visa att de är ett tecknarpar som få serietecknare kan mäta sig med. Här lägger de sig till med en stil som fångar upp 40-talskänslan från exempelvis Fleishers klassiska tecknade filmer med Superman utan att direkt kopiera den; resultatet är en väldigt smakfull symbios av Gurihirus sedvanliga mix av manga och YA-serier med en lätt anstrykning av 40-talsserier.

Allt som allt är det en serie som är en alldeles utmärkt YA-serie som man kan sätta i händerna på vem som helst i rätt ålder, och jag vet inte riktigt vad fel ålder skulle vara egentligen. Manuset är bra, med ett aktuellt idéinnehåll som ger det en extra piff, och sen har vi det allra bästa, nämligen Gurihirus teckningar som gör i princip vilken serie som helst läsvärd. Så läs den 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips & Konsumentinfo: Daredevil/Elektra – Love and War Gallery Edition

Det är ett besynnerligt betitlat album det här, och titeln gjorde att jag först inte var så intresserad. Jag har Daredevil-albumet Love and War sedan tidigare i en helt OK utgåva så varför skulle jag skaffa en till, även om den nya var i ett något större format (Gallery Edition = Marvels namn på utgåvor i större format i lyxigare utförande och ofta med en del extramaterial)? Och dessutom är $40 ganska mycket för något som ändå bara är ett 64-sidigt album. Fast sen nämnde en god vän att han hade köpt boken och någonting om Elektra: Assassin och då blev jag lite fundersam, för vad hade egentligen Elektra att göra med Love and War, ett album där Kingpin & Daredevil har huvudrollen? Och sen kollade jag titeln en gång till och där var ju också Elektra med, så vad ingick egentligen i boken? Varpå det visade sig att 64 sidor mycket riktigt är ett återtryck av Love and War, men att 256 av dem är ett återtryck av nämnda Elektra: Assassin, och då blev jag betydligt mer intresserad!

För även om Love and War är ett utmärkt album är det inte i närheten av Elektra: Assassin som är en av mina personliga favoritserier, alla kategorier, och en lyxutgåva av den senare i stort format är svårt att låta bli. Inköp, med andra ord, och därav dagens kombinerade lästips och konsumentinfo. Låt mig börja med läsningen:

För den som inte vet vad de två serierna är för någonting så är båda skrivna av Frank Miller och tecknade av Bill Sienkiewicz, och de kom både ut 1986 (som förresten var ett fantastiskt år för Miller, eller vad sägs om att få ut Batman: The Dark Knight Returns, Daredevil: Born Again, Daredevil: Love and War, och Elektra:Assassin under ett och samma år?). Tecknade i Sienkiewicz fascinerande stil som då blandade olja, akryl, regelrätta pennteckningar, fysiska kollage och andra tekniker och med Millers frenetiska inre monolog-fyllda manus passar de två serieskapare förträffligt bra ihop. Det fram och tillbakaskickande av sidorna som Miller och Sienkiewicz hade där manus påverkade teckningarna och vice versa gör att sidorna lever upp och blir friare, och därmed undviker de den statiska känsla som målade serier à la Sienkiewicz annars lätt kan drabbas av; som exempel de i min mening sterila och tråkiga teckningarna i samma stil i Sienkiewiczs oavslutade samarbete med Alan Moore, Big Numbers, där Moores petimeteraktiga sätt att skriva manus inte ger Sienkiewicz någon som helst frihet.

Vad gäller serierna knyter Love and War ihop en kvarlämnad öppen tråd från Millers första sejour på Daredevil, närmare bestämt den om hur det gick med Kingpins hustru Vanessa. Det är i grunden en kärlekshistoria mellan Kingpin, en i allt övrigt känslolös och extremt pragmatisk människa, och hans djupt och äkta älskade hustru Vanessa, med Daredevil och diverse andra spelar andrafiolen. Manuset är urstarkt men man måste ha läst den svit av Daredevil-nummer där historien började för att få ut allt av serien. Sienkiewicz å sin sida är skicklig, men trots alla hans trick tycker jag att just Daredevils utseende hela tiden stör. Som jag ofta tycker är fallet när superhjältar i superhjältedräkter tecknas realistiskt fungerar det helt enkelt inte för mig. Men en bra serie är det ändå, och Sienkiewicz version av Kingpin är med marginal den bästa jag sett.

Kingpin och Vanessa

Elektra: Assassin anknyter också till Millers tidiga sejour på Daredevil, men det är så minimalt att man kan läsa serien helt utan att veta någonting om de numren (fast jag rekommenderar att man läser dem, de utgör en suverän klassisk superhjälteserie). Och serien är helt galen, med en huvudperson vars medvetande i stora delar av serien antingen är splittrat i tusen delar på grund av mjölken hon druckit från ”The Beast”, eller är placerat i andra människor av olika anledningar. Det tillsammans med Millers nämnda förkärlek för inre monologer och Sienkiewiczs illustrationer som på ett sätt är extremt realistiska men som samtidigt helt glatt ignorerar allt vad rim och reson och fysiska lagar innebär gör läsningen till en svindlande upplevelse i sin blandning av extremt tempo, löjeväckande scener, och skönhet. Att det faktiskt finns en stark, bitvis gripande, men framförallt spännande handling är det nästan lätt att glömma, men vid den här tiden visste Miller vad han gjorde och serien håller sig hela tiden preciiis på rätt sida om gränsen mellan begripligt och obegripligt, och resultatet är en serie som inte liknar någonting annat. Jag vet inte om jag skulle säga att det är Miller och/eller Sienkiewiczs bästa serie, men jag har svårt att komma på någonting som skulle göra den ens ett uns bättre 🙂

Det är svårt att göra Elektra: Assassin rättvisa med enstaka sidor eftersom den är så varierande, men här är iallafall en med en hel del action (sidor i serien tenderar till att antingen innehålla nästan ingen text eller textmängder som konkurrerar med Blake och Mortimer ifråga om antal ord)

Så innehållet är fascinerande, hur är det då med presentationen, dvs konsumentinfon?

Här blir det ett mer blandat betyg. Tryckmässigt och som fysisk produkt är det en fullträff. Formatet är inte så stort att det känns otympligt att läsa eller så att teckningarna inte klarar av att visas i en större storlek än de ursprungligen gjordes för; tvärtom känns den här storlek väldigt passande för Sienkiewicz. Det som inte är lika bra är istället två olika saker, en för vardera serie, nämligen:

  • Love and War återges utan anmärkningar. Jämfört med originalutgåvan är färgerna något annorlunda, men jag kan inte säga att en ser bättre ut än den andra. Om jag tittar riktigt noga kan den nya ibland ha en minimal oskärpa, men det är också klart att det är en nyare inscanning av originalen som gjort och att man inte bara blåst upp det tryckta originalet. Så helt OK, och det större formatet gör att jag sida för sida föredrar nyutgåvan. Men det finns ett problem som jag stör mig på: Sidorna i den nya är off-by-one jämfört med den gamla, dvs det som var en vänstersida förut är nu en högersida, och tvärtom. Eftersom det inte finns några tvåsidorsuppslag gör det kanske inte så mycket, men nog har Miller tänkt på det hela. Typ den allra sista, som definitivt fungerar bättre som en avslutande vänstersida man måste bläddra till och som då visas i all sin ensamhet, istället för att som i den nya utgåvan vara en högersida som man ser i ögonvrån medan man läser sidan innan och som sen tvingas dela med sig av uppmärksamheten med motstående sida när man är klar. Det finns fler exempel där just det som ursprungligen var vänstersidor som man bläddrade till och som får sin impact just av att man på en gång utan varning får se sidan istället för att som nu se den i förväg, till höger. En inte avgörande detalj men irriterande; varför i all världen ändrade man på en sån här sak?
  • Elektra: Assassin har ett betydligt större problem. Serien har getts ut i samlad utgåva flera gånger och i de första utgåvorna ser sidorna väl så bra ut som i de ursprungliga tidningarna och ibland till och med en gnutta bättre, tack vare papperskvalitén. Men någonstans på vägen har man tappat bort de ursprungliga bildfilerna och i den här utgåvan (liksom i några av de som kommit ut tidigare) ser sidorna helt enkelt inte bra ut. Det är som man lagt över ett tunt plastlager över dem, med resultatet att de dels inte är skarpa (det syns mycket tydligt i textningen, men alldeles för tydligt i teckningarna också), dels att färgerna förlorat mycket av sin luster. Tack vare Sienkiewicz är det fortfarande väldigt snyggt, men känslan är att någon tagit ett foto av en seriesida som sedan förstorats upp snarare än att man scannat originalen. Om man hade tagit en tidigare utgåva och enbart förstorat upp sidorna hade det kunnat förklara suddigheten, men färgdistorsionen beror på någonting annat. Jag skulle säga att det här problemet är så pass tydligt att även en ny läsare kommer irritera sig på det, och för mig som har läst serien med betydligt bättre återgivning av originalen blir det nog ännu mer irriterande. Jag uppskattar fortfarande boken som objekt och att sidorna i sig är större (mina ögon blir inte bättre med åren…), men serien förtjänar en bättre reproduktion. Vad som gör det hela ännu sorgligare är att i extramaterialet som huvudsakligen består av en generös samling omslag som Sienkiewicz gjort för olika utgåvor, kataloger, posters mm, finns också en handfull reproduktioner gjorde direkt från originalsidorna, och vojne vad bra de ser ut! När jag jämför med originaltidningarna är det som natt och dag med skärpan och de distinkta färgerna, och jämfört med hur det ser ut i den här utgåvan vet jag inte ens vad jag ska säga… Tyvärr är originalteckningarna sedan länge spridda över världen så det är nog omöjligt, men jag skulle ge nästan vad som helst för en likadan fysisk utgåva som den här men med reproduktioner från originalen. Det finns en sedan längre slutsåld Artist’s Edition av Bill Sienkiewicz som innehåller ett 50-tal sidor från Elektra: Assassin men det är för lite!

Så ska man köpa den här boken, med vårtor och allt? Om man inte har läst Elektra: Assassin så är svaret ett otvetydigt ja. Visst är återgivningen inte så värst bra, men serien i sig är desto bättre, och om inte Marvel gör någonting åt det kommer den aldrig se bättre ut än här igen, och som sagt är det en väldigt snyggt gjord bok, och sen får man Love and War på köpet. Om man är mer ambitiös och vill ha det bästa trycket som finns kan man försöka leta upp någon riktigt gammal samlingsutgåva (kolla i dem först eftersom jag som sagt inte vet exakt när problemet började), eller varför inte tidningarna?

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Wicked + The Divine

Dags för den utlovade recensionen av amerikansk nihilism, närmare bestämt i form av Kieron Gillen (manus) och Jamie McKelvies (teckningar) The Wicked + The Divine, en berättelse i 51 delar om hur tolv ungdomar med 90 års mellanrum blir medvetna om att de är reinkarnationer av klassiska gudar, som Amaterasu, Oden, Persephone, Lucifer, eller någon annan. Som synes gudar tagna från all världens religioner (men onekligen med en klar övervikt för de västerländska), och det är inte alltid samma gudar som reinkarneras. Det som däremot alltid händer är att Ananke, en gammal och som det verkar odödlig kvinna, är den som talar om för dem att de är reinkarnerade gudar, och också upplyser dem om att priset för gudomligheten är att de inom två år kommer dö.

Så vi har en grupp hormonstinna tonåringar som plötsligt får tillgång till gudomliga krafter, blir världsberömda, och som vet att det som gäller är att få ut mesta möjliga av de maximalt två år som ges. Det är med andra ord inte svårt att förstå vad följden blir: Tolv personer som är helt fokuserade på sig själva, inklusive extremt uppblåsta föreställningar om sin egen storhet, och hämningslösa handlingar. En del menar väl, men när i princip all världens ungdomar ser upp till dem och önskar att det var de som blivit upphöjda är det svårt att hålla sig till sina ideal.

En något skeptisk reporter intervjuar en av de nyblivna gudarna

Om det var allt berättelsen innehöll skulle jag knappast orkat läsa klart den; det finns bara så mycket överspända tonåringar som gnabbas med varandra som jag orkar med, oavsett McKelvies färgglada teckningar (teckningarna i sig är helt ok, snäppet bättre än många andra i samma pseudo-realistiska stil, men Matthew Wilsons färger är det som gör det hela extra piffigt) och Gillens metodiskt berättade historia. Men det finns en större story bakom som långsamt portioneras ut och som gjorde att jag helt enkelt ville veta hur det går. Plus att jag efter att ha läst ett tjugotal tidningar är en smula investerad i Laura Wilson, huvudpersonen, och hennes öde.

Så Gillen har onekligen större ambitioner än att följa de själviska gudarna och det, tillsammans med teckningarna, gör serien läsvärd. Men ärligt talat inte mycket mer än så, för jag kan inte säga att Gillen lyckas vidare väl med de där ambitionerna. I de ofta mycket utförliga texterna bak i tidningen skriver han om hur TW+TD är tänkt att handla om konst och dess inflytande på världen, men av det syns egentligen ingenting till i serien. Gudarnas huvudsakliga samröre med sina fans är via konserter/uppträdanden/sammankomster, men förutom att de fans som deltar ibland berättar hur omtumlande upplevelserna är får jag som läsare absolut noll insikt i vad det innebär.

Och den där större berättelsen som ligger bakom de tolv gudarna visar sig till sist också den vara rätt fjuttig. Det är nog avsikten, dvs att allt poserande och alla stora ord i serien visar sig vara baserade på intet, men efter så många sidor där poserandet mm varit huvudpoängen känns det mest av allt som en förflugen idé hos Gillen tyvärr resulterat i en alldeles för utdragen serie. Han vet med sig att allt det där med ”Live fast, die young” i längden är en alltför tunn idé för att bära upp en så pass lång serie som TW+TD är och därav det mer ”vuxna” slutet, men det är uppenbart att han själv är fascinerad av konceptet och att det är där hans egentliga intresse ligger. Men istället intar han själv en annan typisk tonårspose: Den blaserade/cyniska, den som tror sig veta att det där med att kämpa mot mörkret är fjantigt och enbart barnsliga fantasier eftersom världen är så mycket mindre fantastisk. Med resultat en serie där de bästa sidorna, de där de narcissistiska gudarna är som mest narcissistiska och som mest fantasieggande, i slutet desavoueras till att bli någonting mycket mer tamt :-/

Inte alla gudar är intresserade av att kämpa mot eventuellt onda krafter

Precis som i Gillens serie Über som jag själv tycker har ett mycket roligare manus men (betydligt sämre teckningar) är TW+TD en mycket noggrant genomtänkt och berättad serie. Men i Über matchar den kyla som det resulterar i innehållet, medan det i TW+TD tyvärr innebär att personer som det är meningen att jag ska sympatisera med känns för avlägsna och enbart irriterande med sitt käbbel och sina storvulna ord. Eller för att uttrycka det med andra ord: Jag tycker att Gillen är rätt usel på människoskildring men bättre på plotthanteringen, och då blir en serie som Über som i princip helt saknar människor som man ska relatera till bättre än en där personerna i princip serien igenom är det som är tänkt att locka läsarna. Framförallt när personerna dessutom är så osympatiska som här. Snygga teckningar dock 🙂

I ett antal specialnummer får vi se glimtar från tidigare reinkarnationer; här nornorna från 1923 års reinkarnation, tecknade av Aud Koch
Kan köpas bl.a. här:

Lästips för sf-läsare: Far Sector

Eftersom det kan vara nog så knepigt att följa med i vad som händer i serievärlden för trogna serieläsare så är det ännu svårare om man inte läser serier så ofta men kan vara intresserad om rätt person är involverad. Därför tänkte jag tipsa om en helt vanlig superhjälteserie på det helt vanliga superhjälteförlaget DC. Orsaken till tipset: Serien ifråga är den första serien som är skriven av N K Jemisin, en av de mest hyllade sf-författarna de senaste åren med bland annat en unik trippel i Hugo-priser för respektive del i trilogin Den söndrade Jorden.

Far Sector som serien heter utspelar sig i det vanliga DC-universumet, men i en avlägsen del av den som är ny för serien, och om man läst många DC-serier kan man nog ana att Gröna lyktorna är inblandade eftersom denna interstellära polisstyrka alltid kallat de olika delarna av rymden för just sektorer. Av en ännu inte helt förklarad anledning behöver mega-staden i sektorn en polis utifrån, och därmed får Sojourner Mullein, en ny lykta, ansvaret för att hjälpa dem.

Eftersom bara det första numret är ute av blivande tolv kan jag inte säga så mycket mer om handlingen än att det verkar bli en blandning av kriminalhistoria och high concept science fiction; jag både anar och hoppas att superhjältedelarna kommer hålla sig just till sf snarare än flashiga strider med kraftringar. Och med tanke på att Mulleins ring inte verkar vara av den vanliga sorten, och att Gröna lyktorna alltid legat väl så nära science fiction-genren som superhjälte-genren så finns goda grunder till den förhoppningen. Att jag hoppas att det blir så är för att det Jemisin gör så bra i sina romaner är världsbygget, att frammana och skildra en annan värld, snarare än mer traditionell actionbaserad spänning. Böckerna är förvisso spännande, men inte riktigt på samma sätt som superhjälteserier brukar vara det.

Kommer det bli bra? Tja, omöjligt att säga ännu. Men det jag kan säga är att ett intressant världsbygge redan är i gång (det är snudd på för mycket av infodump i numret, men jag tycker det håller sig på rätt sida ändå) med tre olika intelligenta släkten som lever tillsammans i vad som verkar vara en ömtålig balans, och att Jamal Campbell som står för teckningarna har en bra känsla för futuristiska miljöer (även om teckningarna kan dra åt det sterilt snitsiga hållet). Jag ser fram mot att få reda på mer om staden, Mulleins mystiska uppdragsgivare (någonting skumt är det, som så ofta när det gäller lyktorna), och vad som ligger bakom morden. Sen har vi också det faktum att det jag läst av Jemisin förut lovar gott 😀

Eftersom Far Sector inte finns samlad ännu rekommenderar jag istället den mest kända av Jemisin romaner som kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Farväl till League of Extraordinary Gentlemen

Jahapp, dags att ta itu med den sista serien av de inte helt lyckade som jag skrivit om den här veckan, och det är en serie som jag skrivit om (alltför) många gånger redan: Alan Moore och Kevin O’Neills League of Extraordinary Gentlemen. Den första delen kom ut för tjugo år sedan, och sen dess har det fortsatt i en relativt hyfsad takt tills idag, när den sjätte och sista delen i The Tempest precis avslutat hela konkarongen.

Och nu måste jag bestämma mig för vad dagens inlägg ska fokusera på: Antingen det som inte är så bra med just The Tempest, eller en lång och klagomålsfylld text om hur illa det är med Moores manus. Jag är onekligen sugen på det senare men jag tror att jag sparar det till en separat port, med tanke på de utvikningar som jag lär behöva om hur Moore + Lovecraft = a match made in hell (och inte ett helvete som gör det till bra skräckserier), om hur Moores senare serier tyvärr gör hans äldre sämre i efterhand, med mera.

Så, The Tempest! Givetvis ett namn som förpliktigar, och Moore & O’Neill knyter mycket riktigt ihop säcken här med den sedan länge utlovade apokalypsen och rikligt med både tillbakablickar och framtidsblickar på förbundet (eller hur jag nu ska översätta league), och vi får till och med en liten klassisk blinkning till den första miniserien på seriens sista sida.

Låt mig, innan klagomålen, säga vad som är bra med The Tempest: Moores evighetslånga prosastycken saknas helt. Istället får vi i varje nummer en presentation av någon mer eller mindre bortglömd brittisk serieskapare (intressanta, men sorgligt nog helt utan bildexempel) och en fejkad småkul brevsida. Och tro mig, som en som plågat sig igenom de prosastycken som funnits i de tidigare miniserierna, det är ett väldigt stort plus!

Men sen är det sämre med de positiva inslagen. Det har varit uppenbart rätt länge nu att ju närmare vår egen tid serien kommit, desto mindre har Moore brytt sig om de inlagda referenserna till andra fiktiva verk. Jag vet såklart inte om det är för att han själv har en starkare relation till Stoker/Stevenson/Verne/Wells/… verk, men nog verkar det som om han gillar dem och karaktärerna därifrån, men när det gäller senare tider är det snarare ett förakt han uppvisar, som den uppenbara avskyn för Harry Potters karaktärer. Och det blir sällan lyckat när en författare skriver om någonting hen själv inte gillar.

Sen har vi förstås också Moores brist på subtilitet när han väl har fått en idé; i League visar det sig mest i hans tröttsamma insisterande på att försöka klämma in så många referenser han bara kan till fiktionens värld i den tidsera och den miljö serien för tillfället utspelar sig i. Ta en bok som Nemo – Heart of Ice, där vi har en mycket suggestiv miljö, Antarktis, och inslag från Lovecrafts klassiska At the Mountains of Madness, parat med en av de mer lyckade karaktärerna i serien, Janni Nemo. Tillsammans med O’Neills teckningar borde det här varit riktigt bra, men Moore envisas med att klämma in en radda helt meningslösa karaktärer som nog ingen bryr sig det minsta om, som Frank Reade Jr., och alldeles för många ensides besök i andra antarktiska fiktiva världar för att serien ska ha en chans att engagera. The Tempest lider också av samma långtråkiga listande av referenser som helt dödar läsupplevelsen.

Och faktiskt tycker jag att O’Neill tyvärr också blivit svagare här. Hans kantiga teckningar är fortfarande rasande snygga, men hans svårigheter med att teckna igenkännliga ansikten gör här att identifiera framförallt vem som är vem i den kvinnliga trion som har en huvudroll här gör bitvis läsningen frustrerande. Ett annat problem med teckningarna som egentligen inte är O’Neills är att det återigen är dags att ta fram 3D-glasögonen, och enligt mig är det ytterligare ett exempel på att Moore prioriterar sina fixa idéer framför att göra en bra serie.

De två första avsnitten av The League of Extraordinary Gentlemen är fortfarande läsvärda tycker jag; de har i första hand en stark och genomtänkt handling där de litterära referenserna bara är en del av kryddan. Men efter det är det sämre på den fronten, där de följande delarna mer och mer antar karaktären av någon som bara vill visa upp hur smart han kan knyta ihop all världens litteratur. Snyggt presenterat, onekligen, men dödligt trist skrivet.

Därmed är det är också farväl till sviten om serier som borde varit bättre; jag lovar att nästa inlägg ska bli om en mer lyckad serie (även om jag ännu inte vet vilken…). Med andra ord, min mer generella kritik av Alan Moore får vänta (även om lite av det slank in idag…) 🙂

Det enda stället i serien där Moore uppvisar lite självinsikt och jag erkänner, jag smålog åt hans replik att allt hans tal om magi är konceptuellt snarare än reellt
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Superman – Year One

Som jag skrivit förut är jag fortfarande intresserad av vad den gamle räven Frank Miller gör i serieväg; till skillnad från exempelvis samtida och ofta jämförda med författaren Alan Moore är det spännande att se vad Miller hittar på och hur han utvecklas. För några år sedan såg det (väldigt) mörkt ut, när han befann sig djupast ner i sitt alkoholberoende och uttryckte sig fruktansvärt vad gällde politik, men sen dess har han tillfrisknat och ångrat vad han sa. Och på samma sätt har hans serier åkt berg och dalbana vad gäller kvalité, från bottennapp som Holy Terror till klart bättre saker som hans minitidningar i DKIII. Om man sen dessutom liksom jag tycker att hans Batman-serier mer och mer övergått till att fokusera på Superman (idag blir det Superman istället för Stålmannen tror jag) och att Superman är en mycket intressantare karaktär än Batman så är hans nyaste serie, Superman – Year One, ett självklart köp.

Men det finns risker med projektet. Förutom Millers ojämnhet är Superman en knepig huvudperson; att jag föredrar serier med honom snarare än med Batman betyder inte att de är bättre för oftast är det tvärtom, det är bara det att Superman är så mycket svårare att skriva för och därför mer givande att läsa om. IMHO, förstås! Och att som Miller här ge sig på att återberätta Supermans tidigaste historia som ju har gjorts ett otal gånger förut är ju inte att göra det lätt för sig, det är svårt att göra någonting nytt med den.

Så det var med en hel del tvivel jag läste den första delen av tre (de andra två kommer i augusti och oktober). Men hittills är allt bra: Inga tveksamma politiska inslag, några nya infallsvinklar, och en bra förståelse av Superman. I Millers tidigare skildringar av honom har Miller hållit hårt på skillnaderna mellan Superman och Batman: Stålis är humanisten, optimisten, den som tror på godheten, medan Batman är helt tvärtom. I Batman-serierna har det lett till att Superman framstått som naiv och godtrogen, och att han alltför lydigt följt lagen, oavsett om den är rätt eller fel, eftersom allt skildras ur cynikern och våldsverkaren Batmans perspektiv. Det är här som jag tycker många ”läst” Miller fel, när de antagit att Batmans åsikter = Miller åsikter. Men Miller är en bättre och mer sofistikerad författare än så: Bara för att Millers serier så ofta drivs fram av känslor innebär inte det att författaren Miller inte är medveten om skillnaden mellan sina karaktärer och sig själv.

Här, med Superman uttalat i huvudrollen, finns det ingenting av naivitet och godtrogenhet i skildringen, bara tvivel om hur man ska agera rätt när man vet att man genom rå styrka kan genomföra exakt vad man vill. Vi får se hur det fortsätter och kanske kommer jag serveras mina egna ord till middag, men jag ser verkligen fram mot att se vad som händer härnäst. I första delen får vi se Millers version av Clarks barndom och tonår där mycket känns igen men där de nya inslagen, som hur Clark umgås med andra nördar och försöker hantera hur de mobbas, passar fint in i historien. Och när han i slutet ger sig iväg för att upptäcka världen är det på ett sätt som jag anar kan bli hårt kritiserat, beroende på hur det utfaller…

Och, just det ja, en mycket viktig del i varför jag gillade tidningen: Grafiskt är den väldigt lyckad. Stort format (typ magasin), utmärkt tryck, och John Romita Jr som står för teckningarna är i högform. Som Romita redan visat i serier som Kick-Ass är hans förmåga att teckna barn minst sagt säregen (jag vet inte riktigt vad de ser ut som, men barn är det inte!), men på något sätt gillar jag det ändå eftersom det är en ovanlig mix av realism och karikatyr som känns uppfriskande. Lägg därtill att en av Millers styrkor som alltför ofta glöms bort är att hans serier, inklusive de som tecknas av andra, ofta är fantastiskt snygga. Ta serier som Elektra – Assassin, Elektra Lives Again, Daredevil, Sin City; alla serier som hör hemma i det absoluta toppskiktet vad gäller teckningarna i sina genrer, med olika tecknare (inklusive Miller själv), och med stor variation i utseendet sinsemellan, och det blir tydligt hur skicklig han är på området.

Inklusive designen av de fysiska utgåvorna; Elektra Lives Again är en av mina favoriter vad gäller känslan av den fysiska boken i handen, och detsamma gäller några av numren av Millers Ronin.Visst kan det vara så att han bara har tur med bra designers, men när trenden har hållit i sig så många år och över så många förlag och när även Superman – Year One känns som en av de elegantaste fysiska tidningarna jag sett på länge så tror jag nog att Miller inte bara haft slumpen på sin sida 🙂

Powers: The Bureau Saga

Det är visst nästan 10 år sedan jag sist skrev om Bendis (manus) och Oemings (teckningar) kriminal/superhjälteserie Powers. Det är inte så att jag slutat läsa den, men dess utgivningshistoria har varit väldigt ryckig med byten av utgivare och långa pauser i publiceringen, och eftersom jag valt att köpa serien i formen av vad som kallas ”The Definitive Edition”, inbundna och relativt tjocka böcker, så har det ibland gått många år mellan nya nummer -> den senaste, som alltså har undertiteln The Bureau Saga, kom ut 2017 (och serierna som ingår i den kom ut tre år innan dess) men jag missade den då och hade lite problem att få tag på den (den var slut på förlaget) när jag sent omsider noterade dess existens.

Men det var trevligt att återstifta bekantskapen med Deena Pilgrim & Christian Walker, de två poliserna som är huvudpersoner och som är specialister på att utreda brott som involverar superhjältar/krafter. Det här är en serie som är extremt typisk för Bendis: Den är fullpackad med dialoger, och dialoger av ett slag som mestadels handlar om att slänga käft med varandra på ett streetsmart sätt. Bendis har flera gånger uttryckt sin beundran för David Mamet och här är han helt hämningslös när det gäller att låta personerna prata på; inte ens i de mest dramatiska situationerna kan framförallt Deena låta bli att snacka om irrelevanta saker.

Så om man inte gillar buddy-buddy-dialogdrivna historier bör man hålla sig långt från Powers. Det finns såklart en handling också, och en ibland bra sådan när Bendis bygger upp Christian Walkers mycket komplicerade bakgrundshistoria och hur den påverkat honom och hela världen, men om man tycker det är jobbigt med sidor som den här hjälper det inte:

Några snabba replikskiften från The Bureau Saga

Eftersom det är en serie skulle ju iofs Oemings teckningar i teorin kunna göra den värd att läsa, men även om jag alltid uppskattar icke-realistiska teckningar av det kantiga slag som Oeming använder här går det inte att undvika att han är rätt dålig på dem. Det behövs att tecknaren har en grundläggande kompetens vad gäller anatomi o dyl för att karikatyrer ska bli bra, men här saknas den och utseende och miljöer svajar vilt i sin look och det gör att sidorna ofta ser förvånansvärt amatörmässiga ut. Det är lite konstigt för jag har för mig att Oemings Judge Dredd som han gjorde innan Powers såg helt okej ut, men jag kan komma ihåg fel där 😉

Så Powers är definitivt en serie med stora och märkbara brister: Bendis manus skulle nog må bra av att ha en redaktör som fick honom att hålla igen en smula med dialogen, handlingen känns som om den efter de fem första Definitive-böckerna i det stora hela var över och att historierna efter det är en slags nystart men där en del av glöden saknas, och Oemings illustrationer är inte mycket att hänga i julgranen (och jag tror jag sällan läst en serie som lika ofta misslyckas med att få mig att läsa rutorna i korrekt ordning tack vare Bendis/Oeming som inte klarar av ens detta, den mest grundläggande uppgiften i att göra en läsbar serie).

Men, jag gillar mixen kriminal/superhjälte-serie (som jag också nämnt när jag skrivit om Top 10), jag gillar den teckningsstil som Oeming är sisådär på att hantera, jag gillar att Bendis slänger in lite vad som helst när han känner för det utan att bry sig så mycket om huruvida det passar in (som apsex-numret, invaderande utomjordingar, mm), och åtminstone några av de längre historierna som Bendis berättar är inte så dumma. De bättre av dem tycker jag är de som är mer fokuserade på den polisiära delen; de som mer handlar om hur superhjältarnas själva existens påverkar de vanliga människorna är ganska uttjatat i och med alla andra serier som tröskat igenom frågeställningen. Den allra bästa episoden hittills, med undertiteln The Sellouts, lyckas dock sätta sin egen prägel på varianten av den allsmäktige superhjälten som plötsligt löper amok när Bendis istället för det sedvanliga, dvs ohyggliga mängder blod och övervåld, bjuder på en sorgsen, nästan elegisk stämning när Supershock, Powers variant av Superman, börjar bete sig oförutsägbart:

Och jodå, jag gillar också (oftast!) de rappa dialogerna, även om de kan bli lite mycket av det goda här. Så när om antagligen ganska många år nästa samling dyker upp så kommer jag säkert läsa den med. Om jag kommer ihåg det 🙂

Kan köpas bl.a. här (boken här nedan är nummer ett i en ny utgåva som innehåller precis samma saker som The Definitive Collection, bara till ett billigare pris; tur för er, sucks to be me!):

  • Powers Book 1 (Adlibris; felaktig info om antal sidor, det rätta är 464s)
(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ms. Marvel: Farväl till G. Willow Wilson

Det har redan gått fem år sedan första numret av G. Willow Wilsons Ms. Marvel kom ut, tidningen där den muslimska tonåringen Kamala Khan som blir Jersey Citys alldeles egna superhjälte spelar huvudrollen. Initialt uppmärksammad för det muslimska inslaget (som givetvis Marvel gjorde en stor grej av) visade det sig att serien alldeles oavsett var en riktigt trevlig erfarenhet. Wow-känslan av att få superkrafter tillsammans med de alldeles enormt stora komplikationerna med att försöka få ett liv som superhjälte att fungera med det mer vanliga livet med läxor, tonårsbekymmer, ibland enerverande oförstående familjemedlemmar, släktingar och vänner, gjorde serien till en förträffligt uppdaterad variant av en klassisk Marvel-serie.

Jag skrev om den för fyra år sedan, och min positiva inställning har inte förändrats sedan dess; jag har inte läst varje nummer så fort det kommit ut, utan istället då och då läst ikapp. Numreringen startades om i samband med Marvels rebranding All-New, All-Different Marvel, Kamala Khan blev medlem i The Avengers och deltar därför även i den tidningen (som jag inte läst), men huvudsakligen fortsatte hennes egen tidning på egen hand. Tecknarna har varierat och har i huvudsak varit bra, men den som grafiskt satt sin prägel på titeln är färgläggaren Ian Herring som med sina jordfärger och vana att blanda enfärgade ytor med mer spräckliga (typiskt för just jord, gator, osv) har gjort att Ms. Marvel haft ett alldeles eget utseende. Kudos för det, och under läsningen kunde jag ibland notera att ”Vänta nu, ser inte karaktärerna lite annorlunda ut än förut?”, varpå det visade sig att tecknaren bytts ut sedan några nummer men tack vare Herrings färger hade jag inte märkt det.

Superhjältedramatik, tecknad av Adrian Alphona

Manuset har dock i princip alltid Wilson stått för, och hon har lyckats behålla den mix av värme, kaotisk humor och allvar som introducerades redan i första numret. Själv tycker jag att de allvarliga inslagen har varit de svagaste; inte för att de varit dåligt skrivna eller känts fel för personerna, men för att efter 57 nummer av tidningen har de upprepats några gånger för mycket, och att se hur Khan återigen blir nedslagen och smådeprimerad över att hon inte klarar av att både vara superhjälte och tonåring så bra som hon önskar tappar i styrka när jag läst det förut. Därför är det precis som Wilson själv skriver i sett efterord i hennes sista nummer dags att gå vidare: De historier hon velat berätta är berättade, och risken ökar att det blir alltför många upprepningar. Marvel inser också att Wilson förknippats med tidningen i så stor utsträckning att man i och med författarbytet också ändrar titeln på tidningen så att Ms. Marvel inte längre finns utan istället är det The Magnificent Ms. Marvel som gäller, skriven av Saladin Ahmed. Två nummer hittills utkomna så jag tänker inte ha några åsikter om tidningen ännu 😉

Vad kommer jag komma ihåg från Ms. Marvel framöver? Svårt att säga, förstås, men mina gissningar är:

  • Kamala Khan själv, en som sagt utmärkt modern superhjälte-karaktär.
  • Seriens miljö, dvs Jersey City, som genomgående framställs som en ganska bisarr stad, i skuggan av New York. Jag är också själv fascinerad av New Jersey efter att med skräckblandad förtjusning läst om allt konstigt som skedde där medan jag bodde i just New York.
  • Herrings färgläggning.
  • Den lokala imamen Sheikh Abdullah; från början framställd som den där hopplösa gamla gubben som man måste lyssna på när man tvingas gå till kyrkan/moskén/annan religiös byggnad och som inte förstår hur tonåringar känner, men som senare visar sig ha betydligt bättre fingertoppskänsla än vad Kamala Khan trott.
  • De lyckade gästspelen när andra Marvel-hjältar som Spider-Man, Wolverine, Captain Marvel, med flera, dyker upp.
  • De irriterande crossovers som Marvel med jämna mellanrum har och som förstör läsningen för läsare som mig som gillar enstaka titlar men inte är intresserade av att följa med i allt som händer i Marvels universum. I Ms. Marvel är värsta exemplet när Captain Marvel, Khans idol, på grund av Civil War II-crossovern plötsligt måste skildras som att hon har politiska åsikter som helt går på tvärs mot Khans vilketleder till en krasch av deras relation, som var en av de bättre och intressantare i serien innan. Och, såklart, så snart crossovern var över behövde man släta över det hela så Captain Marvel dyker upp i tidningen och med några hum- och hemmande bestämmer sig de två Marvlarna för att glömma bort det som varit…
  • Lokis inhopp i serien; inte många gånger, men alltid hur kul som helst.
  • De på pricken fångade tonårsdramerna som pågår hela tiden; ibland superhjälte-relaterat, ibland inte. Inkännande, men samtidigt hela tiden medvetna om hur, hur ska jag säga, överdrivet känslomässigt det ibland blir i tonåren 😉
Tonårsdramatik, tecknad av Nico Leon

En trevlig serie som förtjänat kritikerrosorna har Ms. Marvel varit, och jag hoppas Saladin Ahmeds version blir bra den med. Och sen hoppas jag att Wilson kanske ger sig på att skriva några fler romaner, för när jag kollade upp vad hon gjort förutom Ms. Marvel (och Vertigo-titeln Air som jag också skrivit om) såg jag att det var hon som skrivit den fantastiskt underhållande cyberpunk/fantasy-romanen Alif the Unseen som inte liknar någonting annat jag läst. Mer sånt, tack! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

PS. Insåg precis att det här faktiskt är andra gången som just crossovern Civil War II förstör en bra skildrad relation med Captain Marvel som jag gillat. #%&€?!!!

Babbligt värre: Bendis Superman

DC gillar att göra om sitt superhjälteuniversum så snart tidningarna säljer för dåligt; vad kan förbättra försäljningssiffrorna mer än att för sisådär sjuttielfte gången återberätta Superman och/eller Batmans ursprungshistorier en gång till? Men visst, jag ska inte var alltför elak, för ibland tar de det lite lugnare och nöjer sig med mindre förändringar i det eviga sökandet efter ökad försäljning.

Som för ungefär ett år sedan då DC skrev kontrakt med Brian Michael Bendis, känd för serier som Ultimate Spider-Man, Alias, med flera, för att han skulle ta över de stora Superman-tidningarna. Och DC satsade stort, med reklamkampanjer som skröt om att nu var det dags för nya läsare att hoppa på tåget, och självklart startade man om numreringen av Superman-tidningen från nummer 1 (vilket man senast gjort 2016 för en annan reboot som fick mindre än två år på sig…). Jag noterade det och eftersom jag har gillat några av Bendis serier, som Powers och redan nämnda Alias, och dessutom är lite svag för gamle Stålis efter att ha läst så mycket av hans serier som liten tänkte jag att jag skulle prova att läsa serien när det kommit några nummer.

Och nu är det gjort; jag tänkte att ett års produktion borde räcka för att få ett hum on kvalitén. Det visade sig också stämma, för Bendis Superman är mycket typisk för Bendis, olyckligtvis med övervikt för hans svagare sidor :-/

Bendis är en extremt dialogdriven serieförfattare. I serier som Powers, en procedurdeckare med superhjältar, fungerar det bra när förhör med vittnen och misstänkta fyller sidorna när de återger vad de sett och varit med om. Bendis skriver rapp dialog med bra flyt, även om han likt sin idol Aaron ”Vita huset” Sorkin prioriterar snärt i replikerna mer än att ge olika karaktärer individuella röster; i både Sorkin och Bendis serier tenderar alla att låta likadant.

Men när det gäller Superman faller Bendis stil platt när Superman, Lois Lane, deras son Jon Kent (gudskelov innebar nystarten inte att giftermålet och sonen ströks; Superman är oftast en mycket intressantare serie när han och Lois Lane är gifta), Jor-El, och alla andra talar på precis samma sätt. Det känns mycket avigt framförallt när det gäller den unga sonen som är lika bra på att kläcka smarta repliker som alla andra i Bendis typiska kulsprutedialoger.

Tyvärr är det inte bättre med intrigen. Som en som definitivt inte följt med i Superman-seriens alla svängar har jag ingen aning om varför Jor-El lever, hur Clark och Lois gifte sig, och när deras son först dök upp, men det gör mig ingenting; jag har läst tillräckligt med serier för att glatt acceptera mina kunskapsluckor och ändå kunna följa med i handlingen. Men det som inte är bra är bristen på spänning, för med tanke på allt dramatiskt som sker borde de höga insatserna kännas mycket mer. Vi får veta att Kryptons undergång inte alls var en olyckshändelse utan ett attentat och att attentatsmannen fortfarande är ute efter att mörda alla överlevande kryptonier, Jon Kent mer eller mindre kidnappas av Jor-El, Jon Kent spenderar ett antal år i en annan dimension där tiden är annorlunda vilket gör att det för Clark och Lois bara gått några veckor och de därmed missat stora delar av sonens uppväxt, och annat smått och gott.

Inget av det här känns ett dugg spännande när jag läser om det, och det beror på flera faktorer:

  • Stora delar av handlingen får vi inte följa i realtid utan via återberättelser, som Jon Kents upplevelser. Så huruvida han ska överleva och kunna hitta tillbaka till Jorden igen är en icke-fråga eftersom vi ser honom berätta om det.
  • Reaktionerna från Lois och Clark när de till slut verkligen tror på att det är Jon som är tillbaka (med tanke på allt skumt som händer i DCs universum gör de klokt i att inte tro på honom bara för att han säger att han är deras numera betydligt vuxnare son) känns märkligt tama. Nog säger båda att det är uppslitande att höra vad han varit med om, men i och med att de låter precis som förut (Bendis dialoger, som sagt…) saknas känslomässig laddning.
  • Som läsare försvinner Jon Kent i ett nummer och är snart tillbaka i ett nytt, så jag har aldrig fått chansen att känna oro över vad som ska hände med honom. Med andra ord, Bendis misslyckas med att bygga upp spänning och förväntningar vad gäller handlingen.
  • Som en slags kombination av det där med att Lois och Clarks förtvivlan över de saknade åren aldrig känns övertygande och avsaknaden av uppbyggnad vad gäller spänningsmomenten har vi sen saker som att omedelbart efter att Jon kommit hem drar han och pappa Superman omedelbart ut i universum igen för att slåss lite mer mot nya och gamla fiender. Ingen återhämtning, ingen reflektion, utan bara pang på rödbetan.

Egentligen är nog alla Bendis serier samma serie, bara med olika namn på karaktärerna och olika miljöer, och om serien blir framgångsrik eller inte beror på hur bra hans typiska sätt att skriva manus råkar passa in i konceptet för serien. Powers och Alias var serier som Bendis skapade själv och som därför var väl anpassade till jans förtjusning i karaktärer som pratar, pratar, och pratar lite till, och även serier som Spider-Man fungerar eftersom dialogen alltid varit viktig för den. Men här, med Superman, som av tradition varit mer fokuserad på action, blir det trist.

Som ni kanske noterat har jag inte heller sagt ett ord om teckningarna i Bendis Superman-serier och det är för att de är eminent förglömliga. Eller för att vara mer rättvis mot Ivan Reis som står för båda sidorna som ses här är han kompetent och det finns många sämre tecknare, men har ingenting som gör att hans illustrationer sticker ut. Jag anar att jag personligen behöver någon tecknare som jag uppskattar för att inte tröttna på Bendis svada, varför Oemings kantiga och aningen primitiva teckningar i Powers (som i ärlighetens namn är ganska dåliga hantverksmässigt men som jag uppskattar att titta på trots det) och Gaydos betydligt elegantare i Alias behövdes.

Med andra ord, oddsen för ett lyckat resultat med ett Bendis-manus till Superman med anonyma tecknare till hjälp var dåliga, och den här gången blev det precis som oddsen förutspådde: Pannkaka.

En sak ska Bendis ha beröm för: Hans Superman är 100% god, och kämpar alltid för att alla ska överleva, inklusive hans fiender. För den som genomlidit någon av de bottenlöst usla filmerna från senare år är det en lisa för själen 🙂
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)