Captain Al Cohol

Se Captain Al Cohol berusad krascha sitt rymdskepp på Jorden! Följ honom när han på grund av sitt alkoholmissbruk gång på gång misslyckas med att stoppa slemma skurkar som Billy Vermin och Toolaga the Ravenman! Fascineras över de många taffliga druckna slagsmålen! Lid tillsammans med honom när han inte kan befria den vackra Lois från skurkarnas grepp utan istället måste passivt se på när ridande polisen rycker in! Och förtvivla när han arg och besviken ber henne lämna honom med ett ödesdigert resultat:

Tydligen är galopperande myskoxar ett vanligt problem i Kanada

De fyra numren av tidningen Captain Al Cohol som 1973 gavs ut av ”The Northwest Territories Department of Information for Northwest Territories Department of Social Development” (lite tårta på tårta i det namnet) är ungefär så långt från en bra serie man kan komma, med resultatet att den är mycket fascinerande att läsa. Det handlar om en serie som gavs ut för att försöka informera om faran med alkoholism, främst inriktad på ursprungsbefolkningen, och spriten genomsyrar tidningarna. Det är inte bara huvudpersonen som har problem med sitt drickande utan faktiskt de flesta män som dyker upp i serien, och seriesidorna omväxlas med informationssidor om alkoholism och hur man kan behandla det, glada uppmaningar om hur bra livet blir som icke-alkoholiserad, med mera, allt medan kaptenen slåss, kraschar både sitt rymdskepp och sin snöskoter, och besväras av krånglande superkrafter (som det iallafall skrivs om att han har, även om det är svårt att upptäcka dem) som sällan fungerar som det är tänkt eftersom han druckit för mycket.

Serien är avsedd att vara allvarlig, men det är omöjligt att läsa den som en sådan. Jag är sällan road av ”Så uselt att det blir bra”-exempel, framförallt inte när det som här gäller ett ämne som är så allvarligt som det här, men jag måste erkänna att jag uppskattade den här serien. Formuleringar som den på sidan ovan om ”…the two words nobody likes to hear…S-She’s d-dead!” är svåra att motstå, och detsamma gäller teckningarna med sekvenser som detta kinetiska slagsmål, på sitt sätt mycket realistiskt skildrat:

Jag har mycket svårt att tro att Captain Al Cohol lyckades förbättra situationen för de som läste serien och hade problem med alkoholen, tyvärr; det var (och är fortfarande) ett stort problem i Nordvästterritorierna, och ett mycket större problem än de här fyra tidningarna kunde lösa (här en artikel från New York Times om serien och dess bakgrund från samma år den kom ut). Men resultatet av försöket blev åtminstone fyra extremt besynnerliga tidningar med ett kaotiskt och ofta svårförståeligt manus, tillsammans med amatörmässiga teckningar som ändå på sitt sätt är lyckade i sin primitiva stil.

Tidningarna är tydligen rejält svåra att hitta, men en vänlig själ har scannat alla nummer och lagt upp dem här:

Captain Al Cohol (notera att numren är felnumrerade; rätt ordning är 2 → 3 → 1 → 4)

Frank Miller’s Rōnin Book II

Som jag utlovade/hotade med efter att ha läst första delen i den här sex delar långa uppföljaren på Frank Millers klassiska serie Rōnin från 1983 så tänkte jag nu komma med ett slutomdöme efter att den sista delen dök upp häromveckan. Då skrev jag att kanske skulle serien bli bättre efter hand, kanske inte. Svaret är ett rungande INTE.

För det här är den absolut sämsta serie som Miller varit inblandad i. Visst finns det en del menlösa serier han skrivit, som RoboCop vs Terminator, men den sämsta innan den här var hans Holy Terror, en katastrofal sak han skrev när han var som längst ner i sin alkoholism. Men den hade trots allt några sidor som såg eleganta ut och inte ens det kan man säga om Rōnin II 😕

Jag tänker nog inte bekymra mig om att återupprepa min kritik för det som var dåligt i första numret blev om möjligt ännu sämre i de följande tidningarna. Manuset består i princip enbart av heluppslag på heluppslag fyllt med skrikiga interna staccato-monologer, i något som mest av allt känns som en urusel parodi på hur Miller kan skriva, och det blir ohyggligt tråkigt och tröttsamt i längden:

Lika tröttsamma är också Philip Tan & Daniel Henriques teckningar, med en docksöt Casey som helt tappat karisman och auktoriteten från den första boken. Dessutom är de ständigt närvarande gråtonerna okänsligt använda; jag tror absolut att sidorna skulle sett mer aptitliga ut om de varit i rent svartvitt.

Men faktum är att i två nummer (#4 & #6) ser det klart bättre ut, även om den trista gråtoningen förstör även i dessa nummer, och det är när Miller istället för att enbart stå för skisser/layout tecknar allting själv:

Är det bra teckningar? Nja, det är inte Miller när han är som bäst, men det är tusan så mycket roligare att titta på än när Tan & Henriques är ansvariga (Henriques ansvarar för tuschningen även av Miller så han kanske inte är så illa, men å andra sidan är han också ansvarig för all gråtoning…). Om Miller tecknat alla nummer och de grå tonerna skippats helt hade det åtminstone kunnat bli några tidningar som såg trevliga ut, även om manuset fortfarande varit kasst 😉

Eller så skulle man gått ännu längre och helt enkelt nöjt sig med Millers relativt tajta skisser, för de ser nog bättre ut än allt som man kan beskåda i tidningarna. Här ett exempel på hur Millers skiss såg ut, följt av Tan/Henriques slutgiltiga version. Skissen är överlägsen på alla sätt, från den allmänna känslan och layouten till detaljer som det redan nämnda problemet med Caseys utseende: Hos Miller har hon karaktär och pondus, för att i slutversionen ha ett helt anonymt ”sött” ansikte.

Det är inte bara Casey som förlorar sitt personliga utseende

Men varför tjata mer om den här dåliga serien när det finns bättre serier att läsa. Till exempel den första serien som jag livligt rekommenderar, framförallt om man läst Millers övriga fantastiska serier från 80-talet. I Rōnin släpper han för första gången loss helt, och det är hur fascinerande som helst att läsa de sex numren och följa hur han återanvänder inslag från sina Daredevil-serier som New Yorks kloaker, assimilerar och inspireras av serier från andra länder som Frankrikes Druillet & Moebius och Japans Otomo & Kojima, för att mot slutet ha gjort allt detta till sitt och tillsammans med färgläggaren Lynn Varley kommit fram till den stil som de sedan använde så framgångsrikt i The Dark Knight Returns (inklusive inslag som lyftes rakt av från Rōnin, som de svastika-bärande gatugängen och helsidor med ryttare i storstäder). Den bör ni läsa, men skippa för allt i världen Rōnin Book II!

Jag avslutar med en sida från den bra serien, det känns bäst så 🙂

Här har Miller & Varley hittat sin stil som senare kommer synas till i *The Dark Knight Returns*

Den första serien kan köpas bl.a. här; det ska komma en samling med den nya senare i år men den finns (lyckligtvis) ännu inte listad:

Rōnin (Adlibris)

(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

1248 sidor kosmisk kalabalik: The Infinity Gauntlet

Som utlovat kommer det idag bli en kort utläggning om en lång serie, närmare bestämt Jim Starlins The Infinity Gauntlet från 1991. Fast man kan förstås debattera om det är korrekt att säga att det är Jim Starlins serie, med tanke på att boken jag läst listar nio författare, femton skissare, och sjutton tuschare. Det är med andra ord fråga om en typisk crossover av det större formatet, och det är inte precis min favoritform av serier 😉

Skälen till att jag trots min avoghet mot den här typen av serier gav boken en chans var tre till antalet:

Man kan inte bara läsa serier (eller böcker) av samma typ hela tiden, det är bra med lite omväxling.
Jag råkade ramla över den här boken och insåg att jag inte hade någon koll alls på vad den handlade om, trots Marvel-filmen (som jag alltså inte sett).
När jag läste några samlingar med Dreadstar för några år sedan, en serie som Starlin både skrev och tecknade, tyckte jag rätt bra om serien, och The Infinity Gauntlet verkade vara delvis av samma typ, dvs en mycket bombastisk historia som mixar science fiction med superhjältar.

Handlingen för de som inte vet det går ut på att Thanos – liksom de flesta av huvudpersonerna i serien en varelse med närmast gudalika krafter – är kär i Death, men tyvärr för honom är hon helt ointresserad. Som alla stalkers tänker han inte låta det hindra honom så han kommer på den briljanta idén att försöka imponera på henne genom att utplåna hälften av alla levande varelser i universum med hjälp av kraften från de sex stycken Infinity Stones han erövrar.

Starlin gödslar med alla kosmiska varelser som Marvel har introducerat i sitt universum. Förutom redan nämnda Death stöter vi i Thanos jakt på stenarna på Lord Chaos, The Elders of the Universe (där medlemmarna för tydlighets skull inte har namn typ superhjältar utan istället mer ”allmänna” namn/beskrivningar för att framhävda deras betydelse som Gardener och Runner), Champion of the Universe, Grandmaster, Collector, In-Betweener, med flera. Som en som inte har koll på någon av de här sedan tidigare blir det smått parodiskt efter ett tag med Thanos jakt genom universum på den ena mer kosmiska motståndaren än den andra, men jag ska ge Starlin elogen att det ändå finns en viss uppbyggnad av spänning i och med att Thanos väljer ordningen han ska möta dem eftersom han blir starkare ju fler stenar han har. När väl stenarna finns på plats blir det fler ”normala” superhjältar som syns till, men de är mest där för att läsarna ska känna igen sig; huvudpersonerna är till syvende og sist ändå alla kosmiska kreatur, inklusive de på den goda sidan.

Efter att på sidorna innan besegrat personifieringarna av Ordning, Kaos, Kärlek och Hat är det dags för nästa: Evigheten

Det är mer av allt som gäller, och för min del blir det till slut alldeles för mycket. Historien bågnar under sin egen tyngd och trots alla storslagna ord och bilder blir det mest av allt långtråkigt, så när historien är över efter att Thanos visat sig vara ungefär lika smart som Jafar i Aladdin pustade åtminstone jag ut. Men eftersom jag läste den digitala utgåvan av boken hade jag missat en detalj: Att berättelsen var avslutad innebar inte att boken var slut…

För att vara en relativt gammal crossover är uppbyggnaden precis likadan som de som kommer ut idag: Vi får en långsam introduktion av vad som komma skall i tidningar som The Silver Surfer och en miniserie om två delar där Thanos samlar ihop sina stenar, varpå crossovern sen blommar ut i all sin uppsvullna majestät med en miniserie om sex delar där huvudhistorien utspelas, och det var så långt jag hade läst. Men den här samlingen innehåller också en annan ingrediens som är central för crossovers i superhjältesammanhang: Mer eller mindre alla andra Marvel-tidningar som utkom samtidigt som huvudserien visar hur krisen påverkar just den tidningen, och den här omnibussamlingen inkluderar också alla dessa tidningar.

Det är de som gör att antalet inblandade i serien är så högt, och det är också de som gör boken till en plåga att läsa. Som sagt var jag inte precis imponerad av huvudserien, för även om Starlin har en talang för storslaget och episkt innehåll i superhjälteserier så hade den vunnit mycket på att minskas i format, men i jämförelse med de här sidohistorierna var den åtminstone läsbar. Det är förstås oerhört svårt att göra någonting vettigt när man måste trycka in referenser till en helt annan historia i en tidning som antagligen har sin egen storyline som just pågår, men att jag har sympati för de stackars serieskapare som var tvungna att försöka gör ju inte min läsning roligare när jag ser vad de lyckats åstadkomma i enstaka nummer av Hulken/Spindelmannen/Dr Strange/Quasar/… 😕

Summa summarum kan jag igen konstatera att jag har väldigt svårt att uppskatta den här typen av serier. Om den bara bestått av de centrala delarna av historien och om dessa trimmats en del så hade jag nog kunnat gilla den för Starlin har en helt okej story här någonstans, men den drunknar i allt bråte runtomkring. Det sämsta är helt klart alla de egentligen onödiga sidohistorierna. Det är symptomatiskt att de i den här samlingen skyfflats in i den andra halvan av boken; redaktören vet självklart att de egentligen inte behövs och därför inte behöver passas in kronologiskt i berättelsen. En god vän till mig brukar vara noga med att hon starkt ogillar crossovers när det innebär att handlingen i en månatlig tidning plötsligt måste avbrytas, medan hon däremot gillar det när en karaktär gör ett tillfälligt besök hos en annan, utan att det behöver ”pausa” den vanliga handlingen. Ju fler crossovers av det här slaget jag läser, desto mer håller jag med henne. Visst går det att göra någonting bra ändå, som hur Garth Ennis i Hitman hanterade det när han helt sonika lät sina karaktärer ignorera vad tusan det nu var som pågick i världen utanför när crossovern pågick och lät dem sitta på sin favoritpub och dra skrönor för vaerandra, men det är sällsynta undantag. Så om ni får för er att läsa The Infinity Gauntlet, kanske liksom jag för att ni är nyfikna på serien som åtminstone delvis ligger bakom filmerna, så kan ni med gott samvete håller er till huvudserien och helt undvika allt brus, om ni nu inte är otroligt förtjusta i generiska Marvel-serier från tidigt 90-tal 🙂

Kan köpas bl.a. här:

The Infinity Gauntlet Omnibus (Adlibris)

(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

The Super Hero’s Journey

När jag i höstas hörde talas om The Super Hero’s Journey (och ja, titeln delar upp Superhero i två ord) blev jag definitivt nyfiken på vad det kunde vara för någonting. Skälet till det är att seriens upphovsman är Patrick McDonnell, mannen bakom dagstidningsserien Mutts (Morrgan och Klös på svenska) och en serie som är ungefär så långt ifrån en superhjälteserie man kan komma. Den är underbart charmigt tecknad, och genomsyras av ett extremt lugnt. fjärran från action. Att den sen också i mitt tycke är en mycket tråkig serie där försöken till skämt för min del så gott som alltid faller platt förtar inte min förtjusning i McDonnells teckningar och att serien ändå är personlig som få andra i dagens tidningar.

Men här handlade det uppenbarligen om superhjältar à la Marvel:

Mer än så visste jag inte när jag började läsa den häromdagen, och då visade det sig att den är en kombination av självbiografi och en hyllning till 60-talets Marvel-serier. Den börjar med att skildra McDonnells liv som ung pojke när han första gången upptäcker Marvels serier, för att sen övergå till en mashup av autentiska seriesidor tecknade av Kirby/Ditko/… blandade med McDonnells avsiktligt naiva (han hopppade över skisserna när han gjorde sina teckningar i serien för att bättre fånga känslan av sin barndom) där McDonnell väver ihop sin egen historia om Doctor Doom, The Watcher, och alla hjältar som kämpar mot…livets förgänglighet, kanske? Hur som helst finns det bara ett sätt att vinna, och det är att förstå att det finns en kraft större än allt annat i livet: Kärleken.

Sidorna där McDonnell utan krusiduller berättar om sin barndom har jag ingenting emot, de är tvärtom lovande, men de är så få så att jag inte vet om en ”vanlig” självbiografi hade kunnat fungera. De allra flesta ägnas däremot åt superhjältarna, och tyvärr fungerar det inte alls för mig. Delvis beror det på att jag själv inte har någon som helt nostalgisk relation till de här serierna så att se McDonnells mixa de klassiska sidorna på ett nytt sätt berör mig inte som det är tänkt, men jag tycker nog också att det är ett misslyckande i serien i sig att den i mitt tycke i så hög grad bygger på att läsaren har ett personligt förhållande till de använda serierna. Dvs, det är ett misslyckande om McDonnell vill att inte redan frälsta Marvelfans ska kunna uppskatta boken, men om mär ett fan så gör det såklart ingenting.

Men mer objektivt tycker jag det också är ett problem att manuset är ihåligt. Boken börjar med barndomsskildringen, men det blir egentligen aldrig någonting med den: Vi får se Patrick upptäcka Marvels serier, sen en massa Marvel-hjältar, sen ser vi att Patrick hittade på egna seriehjältar, sen mer Marvel, sen en sida där vi får se att butiken där Patrick köpte serier som liten inte längre finns kvar, slut. Berättelsen om Patrick som ung är helt utan poäng, och jag frestas säga att det med andra ord är precis samma problem som Mutts dras med.

Marvel-historien är snäppet intressantare med Marvels hjältar på jakt efter någonting helt annat mot vad det brukar, men den saknar styrsel och för min del känns det som om McDonnells ambition att hans teckningar ska påminna läsaren om ett barns också gäller manuset som är lika hoppigt och ologiskt som barns berättelser kan vara (”Och sen hände det. Och sen det. Och sen det.”. På sitt sätt är det bästa i boken hur McDonnell lagt upp sitt efterord: Som en brevsida från 60-talet där påhittade insändare frågar honom om serien. Snyggt och smart!

Jag blev ärligt talat rejält besviken på The Super Hero’s Journey. Jag hade hoppats att McDonnell skulle lyckas få till någonting intressant med en mix av sensibiliteten hos Mutts vs Marvels superhjältar, men istället blev det en historia som uppvisar samma brister som Mutts, och som saknar McDonnells vanligtvis snitsiga teckningar. De olika delarna hänger aldrig ihop, och inte blir det bättre när det på en av de sista sidorna plötsligt dyker upp ett längre citat från Jack Kirby om hur när han som soldat var med om att en kamrat dog och hur det fick Kirby att upptäcka mänskligheten inom sig själv och andra. Inget fel på citatet, men i sammanhanget känns det som ytterligare en plötslig sväng i vad serien handlar om som vare sig förvarnats eller följs upp 😕

Kan köpas bl.a. här:

The Super Hero’s Journey (Adlibris)

Werewolf by Night – New Wolf Rising

Jag borde nog ge upp mina försök att hitta läsbara varulvsserier med tanke på hur dåligt det gått; manusen är så gott som alltid undermåliga, så det bästa som går att hoppas på är att åtminstone teckningarna ska vara bättre. Men ännu har jag inte gett upp, så därför blev jag tvungen att läsa Werewolf by Night: New Wolf Rising, en fyradelars miniserie som är tänkt att starta om Marvels gamla klassiska titel Werewolf by Night:

Den gamla titeln var åtminstone till en början en ren skräcktidning. Inte så värst skrämmande kanske eftersom den var tvungen att hålla sig inom dåtidens seriecensurramar, även om jag som liten tyckte det, men det var iallafall någonting annorlunda än de vanliga superhjältetidningarna från Marvel. Det är också som skräck/monster jag gillar varulvar, där förvandlingarna är någonting hemskt och där varulven är styrs av sina vilddjurskänslor snarare än sitt intellekt. Med andra ord, där det djuriska hos människan står i fokus. Därför tycker jag att serier som Robert Kirkmans The Astounding Wolfman är så misslyckade, där varulven bara är en förklädd superhjälte (fast just den serien har många andra riktigt dåliga kvalitéer som inte ska förglömmas).

New Wolf Rising börjar faktiskt en gnutta lovande, när varulven gör sin entré efter att ett suggestivt He’s here hörts:

Förutom de fåniga byxorna är det en inte alltför dum varulv som Scot Eaton (skisser) & Scott Hanna (tusch) fått till. Men den lilla positiva känslan försvinner snabbt när vi får reda på mer om varulven: Han heter egentligen Jake Gomez, han är medlemmen av Hopi-folket, och han kan kontrollera när han förvandlas til varulv och även sitt beteende. Suck. Historien handlar sedan om hur han försöker skydda sitt folks marker mot exploatering, hur han får hjälp av en annan gammal Marvel-hjälte med bakgrund hos den amerikanska ursprungsbefolkningen, Red Wolf, för att på rätt sätt nalkas sitt etniska arv.

Med andra ord handlar det återigen, precis som i Kirkmans serie, om en helt vanlig superhjälte som råkar se ut som en mänsklig varg, och som råkar in i helt vanliga superhjältestrider:

Om jag struntar i min personliga besvikelse vad gäller varulvsaspekten, fungerar serien bättre då?

Nix, inte alls. Manusförfattarna Earl B. & Taboo är ansvariga för en på fel sätt skrämmande generisk serie där absolut ingenting sticker ut, och där förnumstigheten hos Red Wolf och Jakes mormor/farmor Rora när de talar med Jake om hans Hopi-arv är kvävande. Teckningarna är på intet sätt mer personliga, men de är ändå någorlunda kompetenta så Eaton & Hanna får en gnutta högre betyg. Inte för att det hjälper, för den här serien är verkligen ingenting man ska läsa. Förutom om man som jag då är hopplöst förlorad i jakten på varulvslitteratur som är åtminstone dräglig.

Kan köpas bl.a. här:

Werewolf by Night: New Wolf Rising Journey (Adlibris, tillfälligt slut, lyckligtvis)

The Human Target

Om jag säger att dagens text handlar om Tom King, är det någon som blir överraskad om jag säger att det handlar om en miniserie på tolv delar och att huvudpersonen är en manlig DC-karaktär med en lång historia men som aldrig varit någon av de mer välkända figurerna? Med andra ord, precis som andra serier av Tom King som The Omega Men, Mister Miracle, Strange Adventures, och Rorschach. Jag har tidigare klagat på hur likartade dessa serier är, även om de kan vara bra berättade och tecknade, för hur intressant det än kändes i början finns det en begränsad mängd cyniska serier om hur initialt goda män korrumperas av världen.

Så när jag satte mig ner med Kings The Human Target, tecknad av Greg Smallwood, var mina förhoppningar nedtonade (och det var därför jag inte läst serien tidigare). Som väntat uppfyllde inledningen mina förväntningar/farhågor: Christopher Chance – dvs The Human Target, en man vars jobb är att förklä sig till personer som hotas av mördare – blir anlitad av Lex Luthor och lyckas som vanligt avstyra ett mordförsök, men ett annat parallellt försök lyckas så till vida att han får i sig ett gift ämnat för Luthor vilket gör att han bara har några få dagar kvar att leva. Han bestämmer sig för att spåra upp mördaren, och spåren leder snart till JLI, Justice League International → som det verkar kommer vi i varje nummer få göra bekantskap med ytterligare en medlem i sällskapet.

Kommen ungefär halvvägs kändes det som en helt vanlig King-serie: Välskriven, men en historia som var alltför lik andra av King. Det mest överraskande dittills var de spektakulärt bra teckningarna. Jag gillade Smallwoods teckningar i Vampironica, men här är de flera snäpp bättre. I grunden realistiska, men med utmärkt variation, sidlayout och framför allt underbara färger. Definitivt en av de aptitligaste serierna jag har läst på länge, så högsta betyg till honom!

Men ungefär där började det smyga sig in andra toner i serien. Att Tom King avgudar Alan Moore har jag nämt många gånger förut, och det var därför jag trodde att King skulle fullfölja konceptet med ett nummer / medlem av JLI eftersom det är något som är typiskt för Moore, dvs det obönhörliga genomförandet av en idé även långt efter att det börjat kännas tjatigt. King väljer trots det att upphöra med tröskandet av JLI-medlemmar mot slutet, och det händer samtidigt som Chance själv börjar fundera över sitt liv. Han har allltid varit en person som aldrig ger upp, en som alltid slutför sina uppdrag, och en som heller aldrig visat svaghet inför andra, men hans möte med Ice har rubbat hans cirklar. Om du bara har några få dagar kvar att leva, vad är egentligen bästa sättet att spendera dem på?

Jag kanske är för optimistisk, men eftersom Tom King så uppenbart lagt in stora delar av sig själv i sina tidigare serier utgår jag ifrån att detsamma gäller dem här serien, och i så fall lovar det gott inför framtiden. Tolv delar består den av och det finns scener som är som tagna från Watchmen, inklusive en där ett hus byggs i öknen med hjälp av superhjältekrafter, men utseendemässigt är den mil från den äldre serien, och innehållsmässigt är den inte som de flesta av Kings andra serier en nattsvart historia om hur även goda personer korrumperas, utan istället en serie med ett positivt slut där en moraliskt tvivelaktig person inser att livet kan bjuda på så mycket mer än bara slentrianmässig cynism. Jag kommer kanske få äta upp det här, men jag tror att det här kan vara Kings svanesång vad gäller hans fixering vid Alan Moores Watchmen och hans egen pessimism, vilket förhoppningsvis betyder att vi kan se fram mot betydligt mer varierade serier från honom i framtiden. Det vore bra för han är en skicklig författare, och om Smallwood får teckna blir det förstås ännu bättre 🙂

Batman är en av medlemmarna i JLI, och numret ägnat honom är suveränt i sin skildring av Chances stegrande paranoia över att den som han vet närmast övernaturligt skickliga detektiven Batman förföljer honom efter att Chance tillsammans med Ice begått ett allvarligt brott. Och faktiskt, ett nummer med en god portion humor!

Tyvärr finns ingen utgåva med hela serien i en volym, så manår köpa två stycken istället:

The Human Target v1 (Adlibris)

Superman – The Harvests of Youth

Sir man på, en tvättäkta superhjälteserie handlar det om idag, dvs en genre som jag inte så ofta läser nuförtiden. Men ibland blir jag sugen på att läsa någon som ser trevlig ut, och det gäller i högsta grad Sina Graces Superman – The Harvests of Youth: Charmiga moderna teckningar, en enkel färgläggning som jag gillar (som Cris Peter står för), och med vad som verkade vara en något mer jordnära handling än en superskurk som hotar världen. Inget fel med andra handlingar, förstås, men just den här gången kände jag mer för någonting mer lowkey 🙂

Jag kan inte påstå att jag har koll på läget vad gäller huruvida namnet Superboy i den klassiska meningen, dvs helt enkelt Clark Kent som ung, fortfarande används i DCs serier, men antagligen inte eftersom det här alla gånger handlar om Clarks ungdom: Alvin, en klasskamrat till Clark, tar livet av sig i skolan, och när Clark som är starkt berörd av tragedin och att han inte såg den komma, superkrafter till trots, börjar gräva i bakgrunden tillsammans med sina vänner Pete, Lana, och Alvins syster Amy inser han att det är mer komplicerat än han kunnat tänka sig. Det finns ingen skurk att ta fast, ingen ond person som man kan beskylla för allt, utan bara en människa som inte fick den hjälp han behövde.

Lex Luthor dyker upp, här i skepnaden av en ung man som ännu inte är helt korrumperad, sin avskyvärda pappa till trots, och också en del högteknologiska robotar som tvingar Clark att använda sin superkrafter, men egentligen hade det här kunnat vara en serie om helt vanliga ungdomar. Det är Clark Kent som spelar huvudrollen här, inte Superman (idag försöker jag hålla mig till de engelska namnen, men jag tycker verkligen Stålmannen är ett så mycket bättre namn på svenska!); det finns en speciell läxa för Clark, nämligen att närmast gudomliga superkrafter inte innebär att man kan läsa alla problem, men den viktigaste läxan i serien är att alla tillsammans måste hjälpas åt när en medmänniska behöver hjälp.

En tydlig och präktig moral alltså, men inget fel på det, det är ju egentligen den här typen av berättelser som just Superman passar så bra för: Han är den evige pojkscouten, den som alltid väljer att göra det rätta, oavsett hur svårt det är, och de bästa serierna med honom handlar så gott som aldrig om hur hans krafter räddar kakan, utan om hur han hanterar situationer när en osårbar och oändligt stark person inte kan hjälpa till.*

En eloge till Grace för att han vågar ta upp ett riktigt allvarligt tema, och när det gäller Clarks vän Gil som dras in i samma obehagliga världsbild som Alvin är skildringen av känslorna lyckad: Gils frustration över att allt inte är som han vill, frestelsen för honom att tro på de nätpersoner som berättar för honom att världen är ondsint mot såna som han, och Gils vänner som i sin tur är frustrerade över att han inte lyssnar på någonting de säger till honom utan omedelbart tolkar det på ett misstänksamt sätt.

Mindre lyckat är att Alvins berättelse inte tas upp alls, och likaså att de som påverkar Gil förblir osynliga. Det skulle kunna vara symboliskt eftersom det är anonyma röster på internet som driver på honom, men tyvärr har personen ifråga Mr Mxyzptlk som avatar vilket gör att det känns som om någonting annat kan ligga bakom; för mig fick jag känslan av att ”Fortsättning följer, och då blir det välkända skurkar som visar sig”. En fortsättning kan det kanske bli, men jag tror verkligen inte Grace i så fall planerar att transformera serien till en mer traditionell superhjälteserie utan att Mxyzptlk bara är här som en vink till trogna DC-läsare, men för mig blev som sagt resultatet att jag rycktes ur den vardagligare stämningen

Också Amys historia känns rumphuggen, om än inte lika mycket som Alvins. Grace snuddar hela tiden till att angripa incel-kulturen rakt på, men det blir halvkvädet, och jag tror att serien skulle vunnit på att vara mer explicit vad Gil och de som påverkar honom verkligen tycker. Nu blir det rätt abstrakt vad Amy råkar ut för; det som skrivs om henne via klotter och annat är ”bara” vanliga okvädningsord, utan mer ideologiskt underhåll, och det känns som om mer skulle kunna tagits upp här.

Men på det stora hela är The Harvests of Youth en lyckad bok. Teckningarna är som sagt mycket trevliga, och Grace har fått till en handling som hanterar ett svårt ämne på ett bra sätt. Jag hade gärna sett ett ännu större fokus på att borra ner sig i incelproblematiken, men man kan inte få allt här i världen!

Kan köpas bl.a. här:

Superman: The Harvests of Youth (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

*: En som är väldigt bra på den här typen av Superman-berättelser är Garth Ennis; han ogillar superhjältar generellt, men gör ett undantag för den mänskligare Superman. En annan typ av Superman-serier som också kan vara lyckade är om man gör precis tvärtom, dvs går all in på Superman som mytologi, som Grant Morrison gjorde så framgångsrikt i All-Star Superman. Men inte heller där drivs handlingen av huruvida Superman ska lyckas besegra en eller annan superskurk, utan istället framställs han som en gudalik varelse där just myten är det centrala.

För fjärde och sista gången: Powers

Om jag nu har skrivit om Brian Michael Bendis (manus) & Michael AvonOeming (teckningar) långkörare Powers tre gånger förut är det väl lika bra jag skriver om den en sista gång, nu när jag till slut har läst den enligt Bendis/Oeming allra sista serien som skildrar de två poliserna (de är oftast poliser, även om deras roller varierat över seriens gång) Christian Walker och Deena Pilgrim. Jag är rädd att de ord jag tänker skriva i stort sett är en upprepning av vad jag skrivit förut men det kanske kan ses som en favorit i repris, precis som serien?

För faktum är att under de tjugo år Powers publicerades startade den om ett flertal gånger, ofta i samband med att den bytte förlag. Fem stycken förlag hann den ges ut av, och även om ingen av omstarterna innebar en äkta reboot, dvs att allt startade om från början, så handlade det om tydliga ändringar i seriens inriktning, om än huvudpersonernas bakgrund hade en kontinuitet. Alla varianter av serien liknar dock varandra när det gäller det viktigaste: Seriens själ är Walker och Pilgrims relation, och när det då och då handlar om andra personer, till exempel för att endera av dem har dragit sig tillbaka på grund av PTSD/utbrändhet/leda vid livet (och det händer mer än en gång…), så blir serien mycket mindre intressant. Det görs försök att skapa andra karaktärer som ska engagera mig som läsare, men det enda jag väntar på är att den temporärt saknade huvudpersonen ska komma tillbaka, något som alltid oundvikligen sker. Kudos till Bendis/Oeming att de försöker utveckla serien, men tyvärr lyckas det aldrig riktigt.

Pilgrim & Walkers första möte, från *Powers* #1

Det här gör att serien blir rätt repetitiv. Det finns flera ställen där det känns som att serien avslutas, men så visar det sig att nix, det var bara en avslutning på det nuvarande förlaget, och senare dyker Powers upp på ett nytt förlag igen, och handlingen gör ett hopp på en kortare eller längre tid, med Walker & Pilgrim i nya roller (eller så har någon av dem dragit sig tillbaka, eller så har någon av dem försvunnit och tros vara död, eller så har någon av dem…). Allt detta gjorde också att utgivningen av serien blev svårförutsägbar, och det är därför som det tog mig så lång tid att läsa de sista numren; jag väntade på att den inbundna tjockare utgåvan som jag köpt tidigare också skulle komma ut med en sista volym för slutet av serien, men så blev det alltså inte så jag blev tvungen att skaffa några häftade album istället. Suck.

Hur som, jag läste om hela serien från början och var precis som vanligt underhållen av Bendis dialog och uppskattade generellt sett utseendet på Oemings teckningar. Men precis som vanligt blir det också tydligt att Bendis dialog, rapp som den är, låter exakt likadant, oavsett vem som säger vad, och att Oeming är krattig när det kommer till detaljer (personers utseende varierar kraftigt, anatomin likaså som att personer av och till får dubbelt så stora huvuden som vanligt, med mera).

Sen var det en sak som jag också kände av starkare den här genomläsningen. Det här är definitivt en serie som ansluter sig till klichéerna om de tuffa poliserna som (oftast) vill det rätta, men som av omständigheterna och rent allmänt på grund av alltings jävlighet tvingas ta till hårda och ibland olagliga metoder:

Det är inte så att serien låtsas om att det här är ok, ett återkommande inslag är att framförallt Deena undersöks internt på grund av hennes beteende, men undersökningarna leder aldrig någonstans, och oftast är det som här ovan bara ett självklart inslag: Eftersom de kriminella är så våldsamma och beredda att göra vad som helst är det oundvikligt att polisen måste agera likadant; underförstått att om de inte skulle göra det skulle ingen kriminell någonsin åka dit.

Det här har givetvis alltid varit ett problematiskt sätt att skildra polisen, dvs att de inte agerar strikt enligt reglerna men att det tyvärr inte finns några alternativ i vissa fall om rättvisa ska skipas, men de senaste åren har det nog blivit ännu tydligare att det sättet att resonera är moraliskt ohållbart.

Summa summarum är Powers en serie som på många sätt är skraltig, men som jag ändå oftast varit road av att läsa tack vare Bendis hantverksskicklighet och den allmänna känslan i Oemings teckningar, trots att den allmänna känslan av Bendis manus är sådär och att Oeming inte är så värst bra på hantverket. Två rätt av fyra, och det är så jag känner för serien i det hela: Helt okej 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Powers vol 01 (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Manhunter

Omslaget från en senare utgåva från 1984 som samlar hela serien, samma utgåva som jag själv har

Förra inlägget var om en 50+ år gammal japansk serie, och idag blir det en till gammal goding: Manhunter, skriven av Archie Goodwin och tecknad av Walter Simonson och först publicerad i Detective Comics #437-#443 1973-74. Det är en barndomsfavorit för min del efter att den gick som följetong i en av de serietidningar jag läste som liten, närmare bestämt i Gigant där den publicerades under namnet Jägaren, så jag är absolut en smula partisk när det gäller serien kvalité 😉

Det är en kort serie med bara sju kapitel, varav alla utom det sista är runt åtta sidor långa, och huvudpersonen Manhunter/Jägaren är en för serien nyskapad karaktär (det finns en annan äldre DC-karaktär med samma namn, och likaså en drös senare med samma namn, men den här har i praktiken ingenting med dem att göra). Det var vid den här tiden vanligt att serietidningar förutom en längre huvudserie innehöll kortare biserier, och i dem fick serieskaparna ofta lite friare händer att experimentera, och det är just vad Goodwin (som också var Detective Comics redaktör) gjorde: Han hittade en ung lovande artist och tillsammans med denne jobbade de fram serien. Till skillnad från vad som var vanligt på DC använde de sig istället av Marvels sätt att skriva serier, dvs Goodwin var ansvarig för storyn i stora drag, men Walterson fick fria händer att designa sidorna och att layouta, varpå Goodwin sen på slutet skrev den faktiska dialogen.

Batman gör ett (lyckat, faktiskt!) gästspel i seriens final

När jag skrev om serien Agent X9 och om Goodwins manusförfattande nämnde jag att han i mitt tycke var mycket bättre som författare till de kortare skräckserierna han skrev för Warrens förlag i tidningar som Eerie & Creepy än han var som författare till de längre serierna i X9, och det stämmer bra in här också. Han är kompetent utan att någonsin bli särskilt överraskande, och den här historien om hur Paul Kirk dör på 40-talet men fryses ned för att sedan tinas upp igen 1973 i avsikt att hjälpa ett hemligt råd att rädda världen är precis det: En hantverksmässigt skickligt skriven serie som inte är särskilt originell.

Det som gjorde serien till en liten klassiker är Simonson. Han experimenterar med layouter, han lägger ner mycket tid på att få små detaljer att se rätt ut som den Mauser-pistol Manhunter använder, och allt ser väldigt bra ut. Simonson är ännu inte helt säker på anatomi, men det lyser av tecknarglädje här. Och det som slår mig när jag läser serien nu är hur tydligt det är att stilen Simonson här visar upp skulle komma att sprida sig. Därmed inte sagt att de andra, som den tidiga Chaykin vars stil påminner mycket om Simonsons, nödvändigtvis inspirerades av honom, men det är en stil som låg i tiden och Simonson var tidigt ute att använda.

Men den serieskapare jag mest av allt kommer att tänka på är Frank Miller och hans första omgång av Daredevil-serier. Det är inte bara teckningar och layout, utan också detaljer som titelsidor som den ovan och Paul Kirks bakgrundshistoria där han tränas upp japansk kampteknik av en hemlig organisation och där hans tränare senare kommer spela en viktig roll vilket leder tankarna till Elektra. Också manusets ibland fria flödande form påminner om hur Miller använder sig av samma sak, men där handlar det nog mest av att det är någonting som Marvel ofta använde, även om Miller gjorde det mer extremt och konsekvent än andra. Och en sak som jag faktiskt inte noterat förrän jag läste serien den här gången: Jag tyckte att vissa sidor hade en färgläggning som även den påminde mig om Millers Daredevil varpå jag kontrollerade vem som låg bakom och mycket riktigt, Manhunter är ett av de allra (det allra?) första professionella jobben som Klaus Janson gjorde 🙂

Manhunter är inget omistligt mästerverk, men det är en cool liten serie som är ett utmärkt exempel på en bra superhjälteserie från 70-talet, och att den är från DC är om möjligt ännu mer överraskande med tanke på hur uselt det mesta de publicerade under det årtiondet var. Den har getts ut i nya utgåvor med jämna mellanrum men tyvärr verkar det som om den just nu inte finns att få tag på; de senaste utgåvorna från 2014/2018/2021 är alla slutsålda, så nog verkar den fortfarande locka till sig läsare.

Som avslutning, en till sida med en för mig tydlig Millersk känsla:

Impossible Jones

”Tecknad av Karl Kesel? OK, då kan jag tänka mig att prova att läsa den.” Ungefär så tänkte jag när jag fick syn på den fyra nummer långa miniserien Impossible Jones häromveckan. Egentligen inte för att jag är fantastiskt intresserad av hans teckningar, men det kändes som det var väldigt länge sedan jag läste en superhjälteserie, och Kesel kan när allt fungerar väl teckna (Kesel tuschar normalt enbart, så skissarens insats är avgörande för resultatet) strålande elegant och enkelt i en väldigt klassisk superhjältestil. Och dessutom hade jag inte sett till en serie av honom på åratal, så varför inte ge den en chans 🙂

Impossible Jones huvudperson, dvs Jones (ett taget namn), visar sig vara en mix av Harley Quinn (kaotisk kvinnlig superhjälte), Plastic Man (hennes krafter är desamma, inklusive att dräktens iögonenfallande färger kan avslöja vad hon förvandlat sig till för uppmärksamma läsare/karaktärer, och hon är liksom Eel O’Brien en före detta (nåja) kriminell), och Dr Manhattan (krafterna hon har får hon efter att ha blivit inlåst i ett experimentellt laboratorium där experimentet löper amok och hon går till synes upp i rök, för att några dagar senare ”återuppstå” med sina nyvunna krafter).

Med andra ord, manuset är inte precis originellt. Sätt ihop det här med en pliktskyldigt berättad back story + hämndintrig (vem låste in henne i det där labbet?), en huvudperson som utforskar sina nya krafter (den delen skulle kunnat varit intressant, dvs att läsaren tillsammans med Jones får upptäcka vad hon kan göra/inte göra, men eftersom hennes krafter ter sig identiska med Plastic Man är det inte så värst spännande…), och nya karaktärer som dyker upp alltför ofta vilket gör det svårt att engagera sig i dem och man får en miniserie som känns avslagen. Återanvända intriger och karaktärer behöver inte bli trist, men Kesel (som alltså också står för manuset) får inte till det här; spiksoppekänslan är alltför stark.

Teckningarna är däremot klart trevligare! David Hahn står för skisser, och Kesels tuschning har just den där chosefria enkelheten jag gillar hos honom. Det är inte spektakulärt på något sätt, men han har en avstressande och prydlig linje som få andra. Färgläggning av Tony Aveña passar också till Kesel/Hahns teckningar: Absolut inga toningar utan istället platta färger där belysning med mera istället resulterar i platt färgsjok av en annan nyans. En klassisk färgläggningsmetod till en klassisk tuschning.

Men helt felfria är inte teckningarna. Ibland kan både ansikten och kroppsformer så en aningens minimal gnutta fel ut, som om Kesel inte är riktigt lika perfektionistisk som förut. Det kan ju givetvis vara Hahns skisser som är orsaken, men snabb koll på Wikipedia visar att Kesel gjort ytterst få serier de senaste åren, så jag undrar om det kanske är det som orsakat den osäkerheten.

Är Impossible Jones en bra serie? Nupp, och även om jag inte förväntade mig stordåd på manusfronten var serien ändå tråkigare än jag hoppades när jag först ögnade igenom den; den utlovade knasigheten + gott humör som borde finnas där känns krystad och påklistrad, hur mycket serien än försöker att vara snärtig och charmerande. Men teckningarna är finfina, så visst kan man läsa den här serien en regnig dag, vilket var precis vad jag gjorde 🙂