Två superhjälteserier med Superman (suck, får nog erkänna att namnet Stålmannen är passé en gång för alla…) blir det idag; båda nya, båda med en Superman som är mer av en bifigur snarare än som en regelrätt huvudperson, men mycket olika varandra i berättarstil. Låt mig börja med den vars approach till manus är den mer udda och på vissa sätt mer moderna, om än av ett slag som inte precis utgör huvudfåran i dagens superhjälteserier: Matt Fraction (manus) & Steve Leibers (teckningar) 12-delars miniserie Superman’s Pal Jimmy Olsen.
Det finns en handling i de tolv numren, och en fullproppad sådan: Någon vill (antagligen) mörda Jimmy Olsen, och för att undkomma mördaren (eller mördarna; Olsen är här så extremt irriterande för så många personer att det finns gott om potentiellt misstänkta, inklusive karaktärer som Lex Luthor, Batman, Perry White, Julian Olsen, med flera) flyr han Metropolis. Och precis som alltid är han en magnet för konstiga händelser; var helst han dyker upp dröjer det inte länge innan utomjordingar och allsköns varelser gör honom sällskap. Förutom alla upptåg och besynnerliga idéer som Jimmy har, som att anta en uppsjö alternativa identiteter för att försöka förstå vem som är ute efter honom och för att hitta nya scoop för den ständigt krisdrabbade tidningen Daily Planets, får vi också uppleva ett antal återblickar på Metropolis tidiga historia där det visar sig att familjerna Olsen (ursprungligen stavat Olsson efter Jimmys svenska urfaders familj) och Luthor ständigt bråkat om vem som egentligen är den som bestämmer i staden.
Fraction vräker korta episoder över läsaren; varje nummer av tidningen innehåller ett antal separata kapitel som kan handla om vad det verkar vad som helst, så länge det har någonting med Olsen eller hans familj att göra. Och varje kapitel har sin egen intro, som det här:

I andfådd ton introduceras kapitlet , och Fraction slänger ofta in meta-kommentarer om att det kanske är obegripligt hur kapitel hänger samman men att det förhoppningsvis kommer att ge sig med tiden. Och visst är det så, när de tolv numren är över så finns det faktiskt en riktig berättelse där, med början, mitt och slut, och en någorlunda logisk förklaring till personernas motiv.
Men då är det ärligt talat alldeles försent. I början var det roligt med den mycket ryckiga berättarstilen som kränger åt alla håll både i innehåll och i inbördes kronologi (det är inte bara historiska återblickar utan återblickar till fem minuter tidigare, ”framåtblickar” till någon dag senare, och så vidare). Men rätt snabbt blev jag övermätt, och jag längtade efter att Fraction skulle lugna ner sig och berätta sin historia utan krusiduller. Det blir för mycket när både berättarstil och innehåll (Olsens liv är så kaotiskt att en strikt kronologisk berättelse skulle vara nog så svår att följa med i) anstränger sig för att förvirra läsaren, och de snabba kapitelhoppen (ibland är kapitlen bara en sida långa, som exemplet ovan; nästa sida är ett nytt kapitel med ett nytt intro) känns sökt som berättarteknik snarare än uppfriskande.
Om jag jämför med Fractions andra mer lyckade serier som Hawkeye eller Sex Criminals använder han sig även där av hopp fram och tillbaka i kronologin och enstaka scener som läsaren sen själv får pussla ihop till en sammanhängande berättelse, men det är inte lika enformigt som här utan med betydligt större variation i hur berättelse förs fram. Här verkar det som om hans idéer tagit slut efter första numret, och sen följer elva nummer till som känns som de fortsätter på exakt samma sätt utan att överraska. Eventuellt skulle det fungerat bättre för min del om jag läst numren ett i taget allteftersom de kom ut, men jag tvekar; det tog mig ändock flera veckor att komma igen hela mini-serien eftersom jag var så trött på det överspända berättandet i den.
Liebers insats? Tja, den är inte så dålig med klara och tydliga teckningar som gör att allt bisarrt som inträffar är lätt att förstå, åtminstone rent visuellt. Men han är inte heller särskilt upphetsande med en i grunden realistisk stil som inte lämnar mycket plats för mer personliga drag. Ett plus är att stilen ändå drar en minimal gnutta åt det mer cartoony (förslag på svenskt ord för det?) hållet vilket lättar upp stämningen.
Allt som allt är det en serie jag skulle vilja tycka mycket bättre om än jag gör eftersom det ändå är en superhjälteserie som vill vara rolig och underhålla, som inte kräver att man vet allt om karaktärerna i den i förväg (Jimmy Olsens syskon, förfäder, familjens plats i Metropolis historia är alla nya påhitt i den här serien), och som försöker berätta på ett stunsigt och fantasifullt sätt. Men tyvärr, det blir bara jobbigt att läsa i längden 😦

Nästa serie är en betydligt mer lyckad sak: Superman Smashes the Klan av Gene Luen Yang (manus) & Gurihiru (teckningar). Tre långa delar så tillsammans ungefär lika lång som Olsen-serien, men den här gången är det en serie som berättas på ett så traditionellt sätt som det går. Och det finns skäl till den rättframma berättarstilen: Dels är serien tänkt att kunna uppskattas också av yngre läsare, dels bygger den på en gammal Superman-historia som gick på radio 1946 vid namn Clan of the Fiery Cross.
Eftersom serien inte krånglar till det i onödan utspelas den på 40-talet, precis som förebilden, och den bekymrar sig heller inte ett dugg med hur det kommer sig att Superman, Lois Lane, Jimmy Olsen, osv, lever både idag och på 40-talet. Det är mer av Disney-serielogiken här: En berättelse med Superman et al kan helt sonika utspela sig var och när som helst, utan att det behöver förklaras. Skönt tycker jag som aldrig varit en fan av alla desperata försök att få DC-universumet att fungera logiskt, med hjälp av olika Crisis, parallella världar, med mera 😉
Hur som, vad serien handlar om kan man nog gissa sig till från titeln: Rasism, och närmare bestämt rasism från Ku Klux Klan (även om det namnet aldrig används här) riktad mot amerikaner med asiatiskt ursprung. Huvudpersonen heter Roberta och har kinesiskt påbrå, och när hennes familj flyttar till en mer välmående del av Metropolis( läs: vitare del) börjar problemen, både i smått (som den lokala basebollklubben) och stort (klanens attacker). Lois Lane och Clark Kent märker vad som pågår varpå Superman gör sitt intåg och tillsammans med Roberta, Lois Lane, och Daily Planet går de till fysisk och journalistisk attack mot rasisterna.
Jag har inte själv hört radioföljetongen, men i Yangs utförliga och intressanta efterord berättar han mer om den, men också allmänt om rasismen på 40-talet och hur den gavs uttryck. Som att skälet till att KKK inte nämndes vid namn var att man var orolig för de kommersiella följderna av att peka ut dem vid namn eftersom de var så inflytelserika, och att det var en stor sak att Superman ändå tog så stark och tydlig ställning för Asian-Americans mot KKK och rasismen och att följetongen var en starkt bidragande orsak till att KKK föll i vanrykte. Att det är just nu som Yang vill återberätta en historia där Superman tar ställning mot rasismen är förstås inte en slump i ett USA där BLM-rörelsen har pekat ut alla de sätt som rasismen fortfarande lever kvar.
Men lyckligtvis känns aldrig Superman Smashes the Klan som ren plakatpolitik. Det är en bra berättelse med en utmärkt huvudperson i Roberta som jag gärna skulle se mer av, och kampen mot klanen är bara en del i berättelsen som också handlar om hur barn som Robert och andra i hennes sits hanterar rasismen (låtsas som ingenting / protestera / försöka vara ”vanlig” för att smälta in / …), och hur andra barn kan dras in i rasistiska grupperingar. Ibland är det kanske lite lättköpta poänger, som parallellerna mellan Robertas situation och Superman som inte heller han vet riktigt vem han är (det här är en Superman som ännu inte vet om sitt kryptonska ursprung och som ”bara” har de krafter Superman ursprungligen hade, som att hoppa högt men inte kunna flyga). Men Yang drar sig inte för att komplicera när det behövs, som i porträttet av Chuck, en pojke i grannskapet vars onkel är medlem i klanen och vars åsikter Chuck håller högt.
Gurihirus insats? Föga förvånande helt suverän; Gurihiru fortsätter att visa att de är ett tecknarpar som få serietecknare kan mäta sig med. Här lägger de sig till med en stil som fångar upp 40-talskänslan från exempelvis Fleishers klassiska tecknade filmer med Superman utan att direkt kopiera den; resultatet är en väldigt smakfull symbios av Gurihirus sedvanliga mix av manga och YA-serier med en lätt anstrykning av 40-talsserier.
Allt som allt är det en serie som är en alldeles utmärkt YA-serie som man kan sätta i händerna på vem som helst i rätt ålder, och jag vet inte riktigt vad fel ålder skulle vara egentligen. Manuset är bra, med ett aktuellt idéinnehåll som ger det en extra piff, och sen har vi det allra bästa, nämligen Gurihirus teckningar som gör i princip vilken serie som helst läsvärd. Så läs den 🙂

- Superman’s Pal Jimmy Olsen (Adlibris, med en komplett felaktig beskrivning av innehåll…)
- Superman Smashes the Klan (Adlibris)