Nu i butik: Rebirth

En till rykande aktuell tidning, ute nu!

5 år med The New 52 räckte för DC som nu tänkt sig göra en omstart igen, den här gången kallad Rebirth. Jag kan inte precis säga att jag följer allt vad DC pysslar med men det lilla jag kommit i kontakt med The New 52 gjorde mig inte imponerad: Mer grimdark, alla personliga relationer startas om (och framförallt gjorde man sig av med alla giftermål för vem vill läsa om riktiga känslor?), och den minimala lekfullhet som ändå fanns kvar försvann givetvis.

Att den här nya omstarten initieras av en tjock tidning med namnet Rebirth skriven av Geoff Johns var ingenting som gjorde att jag blev sugen på att se vad som skulle hända; Johns är i mitt tycke en trist författare och en som jag sett som ansvarig för det moras av lusiga superhjälteserier som DC befunnit sig i. Men sen såg jag några vinkar om vad som var på gång och kände att jag måste nog se vad som pågick…

 

 

OBS! Spoilers galore följer, om ni vill läsa Rebirth själva först. Spoiler-Fri sammanfattning: Den är inte en bra serie, men den har ett högt WTF-värde🙂

 

 

Först, det som lät bra: Hela konkarongen med The New 52 startade i en av Johns tidningar, Flash, med den gamla idén om hur en tidsresenär (Flash i Barry Allens tappning) genom att ändra någonting när han åker bakåt i tiden får framtiden att förändras drastiskt -> eventet kallades Flashpoint, och  The New 52-universumet blev resultatet.

Nu verkar det som om Johns inte gillar resultatet, på grund av samma saker som jag, och att han vill återinföra känslor och all den historia som DCs hjältar har; en av de största styrkorna med DCs persongalleri är enligt mig att de har så mycket historia de kan utnyttja, inklusive de rejält utflippade delarna. Marvel har såpoperan, tonårsångest och föräldrauppror, medan DC har de vuxna superhjältarna, inklusive de mörka (Batman) och ljusa (Superman) men också de knasiga delarna från 50/60/70-talet, så när DC de senaste decennierna mer och mer utrotat skillnaderna med slutresultat filmer som Batman vs Superman så har de enligt mig förslösat sina bästa styrkor.

Så Rebirth presenterar Wally West (en halvgammal Flash-version) som desperat försöker få alla att förstå att någonting är fel, att världen inte ser ut som den ska, och i scenerna där han kontaktar diverse hjältar är temat hela tiden att kärleken saknas, att allt är mycket eländigare än det borde vara. Och eftersom han till slut lyckas få Barry Allen att lyssna på honom kan vi nog räkna med att förändringar är på väg.

Därmed har vi klarat av det positiva med tidningen, dvs ett litet hopp om att DC överger den sedan länge trötta trenden med mörka, våldsamma och cyniska serier. Dags för det negativa!

Först som sist är Rebirth en usel serie i sig. Att manuset är hoppigt och utan flyt är kanske svårt att undvika eftersom det egentligen inte är en historia som ska berättas utan ett antal vinjetter som ska presenteras, med de största superhjältarna i DCs galleri, men lite bättre skulle det nog kunnat gjorts. Men som sagt, jag har svårt för Johns manus och har aldrig förstått varför en del är så svaga för honom.

Teckningarna är också de genomgående inget att hänga i julgranen. Det är flera olika tecknare, inklusive en del kända namn, och resultatet varierar från godkänt till klart underkänt, men de är alla alldeles för fokuserade på att effekter och att se coola ut, till förfång för läsbarheten. En underkänd sida, (två godkända sidor finns längre ner, tecknade av (återigen) Gary Frank, men tillsammans med Phil Jimenez):

Tecknare: Gary Frank och Ethan van Syiver. Notera den synnerligen bisarra anatomin på Barry Allens arm i ruta 2 och, well, hela han i ruta 3..

Men om det här var allt, dvs en omstart med eventuellt goda föresatser skulle jag vare sig läst tidningen eller skrivit om den. Det som verkligen gjorde mig nyfiken var en helt annan sak…

När Wally West i Rebirth försöker förklara vad som egentligen hänt visar det sig att det visserligen var Barry Allens handlingar i Flashpoint som triggade förändringarna, men att någonting annat, någon okänd kraft, låg bakom att allt blev så illa. Tidningen igenom släpps små vinkar om vad denna okända kraft är för någonting, och mot slutet, när Batman ståendes i sin grotta funderar, så kryper sanningen fram:

Den som tycker det här rutnätet med 9lika stora rutor känns bekant kan nog gissa vem/vad som utgör den otäcka kraften bakom, för att citera sidan ”Despair…Apathy…Disbelief”:

Jupp, på något sätt är Watchmen skurken bakom allt elände i DCs universum.

Den som trodde att Before Watchmen var sista ordet i serien hade fel, för nu är Watchmen på väg att fullt ut inlemmas i vanliga DC. Måhända är det Dr Manhattan som är ansvarig, måhända någon annan, men nu har iallafall Johns identifierat varifrån de ansvariga kommer.

På nätet har jag läst flera upprörda läsare som anser att Johns alltså anklagar Alan Moore för DC lusiga serier, när Johns i själva verket är en av de som drivit på utvecklingen. Det tycker jag är nonsens; att inlemma Watchmen i DCs universum är inte värre än Before Watchmen var, och originalserien står fortfarande på egna ben (jag tycker personligen att de nya Watchmen-serierna är men(ings)lösa, men inte någonting värre än så).

Dessutom tror jag att Johns faktiskt har rätt, på ett sätt: Det är inte Alan Moores fel att DCs serier blivit mörkare och mörkare (Marvel har varit bättre på att motstå trenden), men Watchmen var definitivt, tillsammans med The Dark Knight Returns, det som inspirerade trenden. DC fick två gigantiska succéer och trodde därmed att de pekade på hur serierna måste utvecklas för att sälja bättre, vilket enligt mig var en helt felaktig slutsats. Men det är inte Moore och Millers fel, såklart, och det har heller inte Johns hävdat, vare sig i intervjuer eller i serien.

Men visst är det en rätt stark WTF-känsla med Batman och smiley-knappen. Bra? Dåligt? Nä, WTF. Och rätt typiskt för DC att alltid satsa mot det spektakulära och det kortsiktiga, för uppmärksamhet får det här tilltaget förstås. Som den här posten🙂

Två till rykande färska läsningar: DK III & American Alien

Varför inte två korta reflektioner över två andra nyligen utkomna tidningar, efter föregående Paper Girls? Tja, jag ser inga skäl att inte skriva dem så här är de🙂

DK III – The Master Race: Så har första numret av den hypade uppföljaren på Frank Millers tidigare två serier The Dark Knight Returns & The Dark Knight Strikes Again kommit ut. Eftersom DK III sagts vara en direkt fortsättning på dem tog jag och läste om dem, tillsammans med Batman – Year One, ifall det skulle behövas för att hänga med i handlingen. Och därmed blev jag återigen påmind om att 1) Year One är en fantastiskt bra presentation av Batman, 2) TDKR är en ännu bättre serie om Batmans sista dagar, och 3) TDKSA är en serie som är bisarr, fruktansvärt fult färglagd, närmast slumpmässigt tecknad, på intet sätt sammanhängande, helt onödig som uppföljare, men ändå rolig som läsning just eftersom den är så hundraprocentigt vansinnig och så fullproppad med energi.

3:an har med andra ord en hel del att leva upp till (även om så bara till 2:ans galenskaper), men tyvärr känns åtminstone det första numret ganska torrt. Handlingen tar sin början några år efter 2:ans slut, men världen vi ser har så gott som inga likheter med den som sågs till i 2:an. Den senare kan närmast liknas med en mix av Alan Moores Twilight of the Superheros-manus, med en framtida värld där mörka hemligheter som involverar de mäktigaste superhjältarna styr världens öde, och Howard Chaykins American Flagg!, där media finns överallt och allt utspelas i hyperspeed. Här, i 3:an, är det mycket mer av en klassisk Batman-miljö vi får se där allt är skitigt, grått och deprimerande. Visst finns några inslag från Millers serier, med karaktärer som dyker upp igen och Mirakelkvinnans barn med Stålis, men det känns ändå som likheterna med de tidigare serierna är ytliga.

Det saknas energi, både i manus och teckningar, men det kan kanske bli bättre med det längre fram, för här är det väldigt mycket av en introduktion som erbjuds: Personer presenteras, mysterier likaså, och handlingen hinner egentligen inte ens börja förrän tidningen är slut.

Och det är inte så konstigt för det är inte Miller som står för manuset den här gången. I tidningen anges Miller & Brian Azzarello stå får manus, men min känsla är att det är Azzarello som skrivit den mer eller mindre själv. Den känslan bekräftas också av att Miller i intervjuer sagt att seriens eventuella framgång helt ligger i Azzarellos händer och att det ska bli intressant att se hur det går.

Så köp inte serien om ni vill ha Millers helt egna version av Batman för det är Azzarellos ni får (och teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson), och i typisk Azzarello-anda innebär det till exempel ett manus där jag som läsare inte vet vad som egentligen pågår, och jag misstänker att det kan dröja innan jag får veta mer, med tanke på hur hans manus brukar vara. Med andra ord, det är rätt långt från Millers manus som alltid har varit väldigt rakt på sak, utan krusiduller eller oklarheter för läsaren.

Men med tanke på hur usla Millers egna serier varit de sista decennierna är det nog inte så dumt att det är en mycket annorlunda serie, det här; jag hoppas bara att den får lite mer fart i de kommande numren!

Superman – American Alien: Den här mini-serien, skriven av Max Landis, höll jag på att missa innan min kompis Sandra påminde mig om den. Jag gillade verkligen Landis första Superman-serie så den här, med sju fristående nummer om olika viktiga händelser i Supermans liv, lät intressant.

Och japp, första numret levererade. Här får vi se hur hans krafter börjar göra sig påminda när han som ung pojke plötsligt börjar flyga av sig själv, helt utan att kunna kontrollera det (så att exempelvis komma ner på jorden igen har han ingen susning om hur det ska gå till). Charmigt skrivet och med teckningar av Nick Dragotta får vi se hur hans föräldrar hanterar det. Och, för den delen, hur familjens vänner hanterar det; jag har inte koll på hur Supermans bakgrundshistoria ser ut i DC nuförtiden men här är det en hel hög med grannar som invigs i lille Clarks egendomliga krafter.

Ingen stor dramatik alltså, men en klart godkänd och hjärtevärmande berättelse; också ett plus för idén med fristående tidningar som kan läsas utan att du måste läsa resten av numren för att förstå vad som pågår. Landis har sagt att det kommer vara mycket stor skillnad i stämning i de olika numren så jag misstänker att den lättsamt charmiga känslan inte kommer vara genomgående för titeln, men hittills ser det mycket lovande ut. Dragottas teckningar är också de i en trevlig stil även om han inte är en helt säker tecknare (i några rutor ser människorna smått besynnerliga ut, och inte på ett avsiktligt sätt); framtida nummer kommer ha olika tecknare för att handlingen ska matcha deras stil.

Summa summarum: Superman > Batman, den här gången, åtminstone att döma av första numren. En sak som också ska tilläggas vad gäller DK III är att med tidningen följer också en tidning i mini-format om The Atom, skriven av Miller/Azzarello och tecknad av Miller/Janson. Den utspelar sig parallellt (tror jag) med huvudtidningen men jag är ärligt talat mer nyfiken på den lilla tidningen eftersom jag inte har en susning om vad den är tänkt att bli, plus att det var roligt att se Miller tuschas av Janson igen; de passar bra ihop🙂

The Unbeatable Squirrel Girl

Någon som är sugen på ett förträffligt exempel på hur man kan göra en superhjälteserie för en ung publik idag? I så fall kan jag rekommendera The Unbeatable Squirrel Girl, en ny tidning för i år som Marvel ger ut med Squirrel Girl i huvudrollen, en superhjälte som dök upp första gången 1992 och som sedan dess gästspelat i diverse tidningar.

Poängen med Doreen Green, alias Squirrel Girl, har varit att trots att hennes superkrafter är av de minimalaste slaget (hon kan tala med ekorrar, hon är ungefär så stark som en ekorre i människostorlek skulle vara, och hon har en gigantisk ekorr-svans) så är hon just ”Unbeatable”: I serien som introducerade henne (tecknad av veteranen Steve Ditko) besegrar hon själv Doctor Doom, och efter det har hon besegrat karaktärer som M.O.D.O.K, Thanos, Wolverine med flera.

Men nu har hon alltså huvudrollen i sen egen tidning, och när den börjar har hon precis börjat på college för att studera datavetenskap. Väl där upptäcker hennes rumskamrat Nancy snart att hon är Squirrel Girl (att dölja sin hemliga identitet är ingenting som Doreen Green är så värst bekymrad över), och sen snurrar det vidare med nya bekantskaper som Chipmunk Hunk (ni kan nog gissa vad hans superkrafter är, ungefär…) osv.

Det är ingen måste-läsning men det är verkligen trevlig läsning, med en uppsluppen anything goes-känsla, och i huvudrollen briljerar Squirrel Girl med sin lätt udda syn på världen. Författaren Ryan North, som tidigare gjort bland annat webbserien Dinosaur Comics, lyckas göra henne och hennes vänner alldeles lagom knasiga, utan att det känns krystat (även om jag inte är helt förtjust i kommentarerna från författaren som finns längst ner på de flesta sidorna), och tecknaren Erica Hendersons enkla, nästan naiva stil, passar bra in den med.

Med andra ord, ytterligare en serie inriktad på den yngre läsekretsen, och det känns som om den kritiska massan nog med lite tur är nådd nu; om du gillar The Unbeatable Squirrel Girl finns det flera andra serier från exempelvis Marvel som du också kan läsa, som Ms. Marvel. För några år sedan dök det upp enstaka bra serier av den här typen men eftersom de var just enstaka verkade det svårt att finna en stadig läsekrets, men nu borde det gå bättre. Cool. Cool-cool-cool!

En ny motståndare för The Unbeatable Squirrel Girl!

Ms. Marvel

Det var en hel del skriverier när Marvel för ett drygt år sedan gav ut det första numret av Ms. Marvel där en ny hjältinna tog över namnet (det har funnits två tidigare versioner av tidningen, med Carol Danvers som huvudperson). Orsak: Marvel gick ut stort med att Kamala Khan, den nya Ms. Marvel, var muslim, någonting nytt för Marvel.

Och det var ungefär allt jag visste om tidningen. Jag följer inte alla vändningar i vad vare sig Marvel eller DC pysslar med vad gäller sina karaktärer, förutom då jag av en eller annan orsak får anledning att tro att någon titel kan vara läsvärd.

Med Ms. Marvel hände det häromveckan när jag såg att den första samlingsvolymen fått Hugo-priset som 2014 års bästa serie, och därmed slagit två så eminenta serier som Saga (tredje samlingen, den första vann också Hugo) och Sex Criminals (som jag lite löst hoppades på eftersom jag tyckte så mycket om den och den dessutom var klart egensinnig). Det lät lockande, och nu har jag läst de hittills 17 numren av titeln och har nu en egen åsikt om serien🙂

Först och främst och kanske viktigast: Ms. Marvel känns nästan aldrig som ett reklampåfund, dvs som ett sätt för förlaget Marvel att sälja några lösnummer med hjälp av ett koncept som garanterat skulle uppmärksammas. Därtill är G Willow Wilsons manus om den tonåriga Kamala Khan alltför bra och naturligt. Visst skildras hennes familj oftare med religiösa inslag än de allra flesta andra superhjältar (jag menar, hur ofta är religion ett viktigt inslag i t ex Spindelmannen?) men det känns ändå OK: En stor del av Khans liv är att hennes föräldrar emigrerat från Pakistan och att de nu försöker på bästa sätt leva i USA.

Kamala får en ny partner

Och sen gör humorn sitt till, för det här är framförallt en rolig/lättsam serie, med allvarliga inslag, vilket gör att det befarade allvaret när någonting så seriöst som hur en muslimsk superhjälte ska klara sig i USA helt uteblir. Hon är muslim och det innebär en del olikheter jämfört med en del av hennes kristna (well, det påpekas aldrig att de är det men med tanke på att det är i USA så…) kamrater, men det är inte mer än så; alla har sin bakgrund och så är det bara.

Så när hon gör Jersey City till sitt speciella område att ta hand om (att hon bor i en så icke-flashig stad som JC gör också sitt till för den speciella stämningen i serien) är det ingen som bryr sig om att hon är muslim; det är mycket viktigare att hon är en superhjälte som gör sitt allra bästa för att hjälpa till med det som andra superhjältar missar eftersom de befinner sig i New York, Los Angeles och andra större städer.

Ärligt talat har jag spenderat mer tid i den här recensionen på att tala om hennes religion än vad som görs i tidningen där det mest känns som en detalj: Serien handlar om en tonåring vars liv plötsligt blir betydligt mer komplicerat men samtidigt också mycket roligare när hon en dag får superkrafter. Ungefär som ursprungskonceptet bakom Spindelmannen, men moderniserat och klart mer underhållande IMHO.

Jag skulle säga att som en superhjälteserie där förhoppningen säkert varit att locka en ny ung publik att läsa serier är Ms. Marvel sällsynt lyckad. Jag kom att tänka på två andra titlar från det senaste decenniet (mer eller mindre) som jag också tycker lyckats bra med det: Invincible och Runaways. Och det är lite lustigt för när jag idag slog mig ner för att skriva den här recensionen och kollade upp vad G Willow Wilson & Adrian Alphona (teckningar, oftast) gjort för andra serier så såg jag att Wilson skrivit den underhållande men alltför tidigt nedlagda serien Air, medan Alphona var tecknaren bakom just Runaways.

Med andra ord är det inte så konstigt att resultatet blivit lyckat; en speciell eloge till Alphona vars illustrationer alltid är bra och med människor som ser genuint individuella ut, men som ibland kan se lite väl slicka ut, för här blir resultatet bara bättre och bättre allteftersom (färgläggaren Ian Herring förtjänar också en del av berömmet i och med att hans färger blir naturliga och mer dämpade utan att bli tråkiga).

Jag skulle säga att Ms. Marvel är en utmärkt bruksserie, en serie som visar att om man bara gör superhjältar på rätt sätt kan de vara väldigt bra serier för att få unga att läsa mer. Nu gäller det bara att förlaget Marvel inte tar i för mycket efter succén och pressar in Kamala Khan i alltför många serier och därmed riskerar att göra henne  mindre personlig och mer generisk; alla författare lär inte vara lika bra som Wilson på att hantera henne, så vi får väl se hur det går när hon snart ska bli medlem i The Avengers (enligt uppgift).

Men roset till trots, jag skulle nog ändå själv ha röstat på Sex Criminals av de nominerade Hugo-serierna😉

Digital sommarläsning: En drös serier

Tillbaka från ett svettigt Italien, dags för uppsamlingsheat!

Rocket Girl, manus Brandon Montclare, teckningar Amy Reeder: Ursprungligen en miniserie à fem nummer som kom ut förra året, men jag fick syn på den i år i och med att nummer 6, som fortsätter historien, kom ut för några månader sen. Omslaget såg inte oävet ut, en snabbtitt på teckningarna likaså -> varför inte läsa den?

Well, kanske för att den helt enkelt inte är så bra?

För tyvärr är den här superhjälteserien (nominellt är det sf eftersom det är en tidsresehistoria där huvudpersonen reser tillbaka från ”framtiden” (2013) till år 1986 för att förändra framtiden till det bättre, men i praktiken är det en superhjälteserie det handlar om, må vara en där superkrafterna fås genom avancerad teknisk utrustning istället för någonting inbyggt) inte alls bra.

Framförallt är det Montclares manus som är undermåligt: En uppsjö personer, alla utan egen personlighet, ett överflöd av plottrådar som vare sig förklaras eller utreds (en katastrof när det gäller tidsresor som kan bli nog så knöliga ändå att följa med i), en total avsaknad på spänning (eftersom det inte går att förstå vad de olika personerna egentligen vill åstadkomma). Det verkar som om Montclare tror att det räcker med att inkludera coola detaljer (en värld där poliskåren består av ungdomar, alla under 20 år; en ung tjej med ett jetpack; osv) och sen löser sig liksom allting annat av sig själv. Ett tips: Det gör det inte.

Men Reeders teckningar visar sig vid en närmare läsning inte heller vara så värst bra. De är överlastade med alltför mycket detaljer och för oorganiserade för att man enkelt ska kunna följa med i vad som sker, givetvis mest påtagligt i actionsekvenserna. Huvudpersonen har fräknar vilket kanske är lite ovanligt, men det är ungefär allt för resten ser väldigt generiskt ut allesammans; snyggt vid en snabbtitt, sterilt och trist vid en noggrannare läsning. Jag gick iallafall på det

Slutomdöme: Tja, manus och teckningar matchar varandra bra eftersom de har ungefär samma brister båda två.

Abigail and the Snowman, manus & teckningar Roger Langridge: Det här var mycket roligare! Trenden med bra barnserier på engelska fortsätter, och att Roger Langridge skulle göra det bra är inte precis överraskande med tanke på vad han gjort förut. Här är det fråga om en fyra nummer lång miniserie om den lilla flickan Abigail som samma dag hon ska börja i en ny skola råkar på en yeti, på flykt från en organisation som vill använda hans krafter (han är osynlig för alla vuxna visar det sig) som ett vapen.

Vibbar av gamla klassikern Stanley and His Monster (där det bara var Stanley som kunde se monstret) alltså, och det gamla konceptet fungerar fortfarande bra. De andra barnen blir först överrumplade men sen accepterar de yetin, och Abigail gillar honom förstås omedelbart. Blanda i konflikter med den onda organisationen, en snäll pappa som inte riktigt förstår vad som pågår, en myckenhet charm, lite sorg, några klumpiga agenter som visar sig ha ett hjärta när det behövs, och en enda riktigt elak agent som står för spänningen, och de fyra numren är slut alldeles för snabbt.

Slutomdöme: Mysigt!

Blue Note – Final Hours of the Prohibition, manus Mathieu Mariolle & Mickaël Bourgouin, teckningar Bourgouin: En europeisk scanlation bestående av två album som utspelar sig parallellt de sista skälvande dagarna innan förbudstidens slut. Platsen är en oidentifierad storstad (tänk New York), och det första albumet följer den irländska boxaren Jack Doyle som lockas tillbaka till staden som han avskyr för att återuppta sin boxningskarriär. Mot sin vilja dras han in i de intriger som vävs av olika gangstrar som positionerar sig för tiden som ska komma. Det andra albumet följer gitarristen Ray Jameson som däremot vill till storstaden för att kunna spela inför så många som möjligt, för att visa upp sin briljans på de hetaste klubbarna; samma klubbar där också Doyle vistas eftersom de drivs av gangsters som också styr boxningsvärlden.

Jag måste säga att när jag började läsa den här serien var det på näppen att jag slutade läsa efter de första sidorna: Jag tyckte teckningarna var lite väl tråkiga i sin murriga och lätt vaga stil, och att manuset verkade vara alltför likt alldeles för många franska serier/böcker/filmer som fascineras av USA, 30-talet, jazz och boxning (det finns gott om dem, tro mig!). Men jag fortsatte ett tag till och det blev faktiskt betydligt bättre efter hand. Doyle blir lite intressantare när man lär känna honom, och den labyrintiska handlingen klarnar också, framförallt när jag läste det andra albumet; jag visste inte att det handlade om två parallella album, där samma bipersoner finns med i båda, och att de saker jag inte riktigt förstod i första albumet blev betydligt klarare i det andra. Plus, Jameson är en intressantare person än Doyle, och teckningarna när Jameson svävar ut i sitt gitarrspelande är bland de bättre, så album två är helt klart de bättre av dem (men att bara läsa ett av dem är rätt meningslöst).

Slutomdöme: Nä, inget mästerverk, men helt okej läsning om man inte har någonting bättre för sig. Det kanske låter som rätt svagt beröm, och det är precis vad det är menat som också😉

The Demon, manus Garth Ennis, teckningar John McCrea: Jag tycker att Ennis Hitman är det bästa han gjort i det längre formatet (med Preacher som given tvåa, mycket lite bakom) så därför tog jag till slut och läste igenom hans och McCreas (som tecknade Hitman) nummer av The Demon som är bland det tidigaste han skrev för DC, och där Hitman dyker upp i gästspel innan han fick en egen tidning.

Varför har jag inte läst de här numren förut om jag nu tycker så mycket om Hitman? Jo, jag har faktiskt börjat men fastnat eftersom de var så förgjordat trista. Det som framförallt gör tidningen svårläst för mig är huvudpersonen, demonen Ettrigas, eviga rimmande (han rimmar, alltid); jag tycker att det bara gör det jobbigt att läsa, utan vinst. Rim ibland, javisst; rim alltid, bleurk!

En demon med rim galore gör min läsning alltför svår

Men den här gången kom jag igenom de cirka 20 numren, och jodå, det fanns några nummer som gick att läsa. Hitmans gästspel fungerade, och det är ganska uppenbart att Ennis serien igenom är mycket mer intresserad av gangsters och krig än av övernaturliga shenanigans; varje gång han får chansen att slänga in referenser till exempelvis världskrigen blir det lite bättre, men sen blir det demoner, änglar med mera (plus rim, ständigt dessa rim!) och då går det trögt igen.

Slutomdöme: Håll er undan; inte ens om man är ett Ennis-fan som jag som vill se hur hans tidigaste serier var finns det någonting av intresse här egentligen…

Digital sommarläsning: Shazam! – A Celebration of 75 years

Det blir kort idag för den här samlingen förtjänar tyvärr inte så många ord!

Shazam! – A Celebration of 75 Years är en bok som samlar diverse Kapten Marvel-serier från de 75 år serien funnits. Innehållet är kronologiskt och ger en bra och representativ bild av hur serierna sett ut.

Och där ungefär finns problemet, för det här är en serie som bara haft två bra perioder: Den ursprungliga 1940-52 (som föralldel inte alltid var så bra, det tog några år innan serien hittade sin egen stil istället för att vara en ren Stålmannen-kopia), och den korta perioden av några år i början på 70-talet då serien började ges ut igen men med en stil som var mycket lik den gamla (inklusive anlitandet av tecknare som CC Beck som varit huvudtecknaren tidigare). Det här är charmigt knasiga serier, och de är väl värda att läsa, men tyvärr utgör de inte ens hälften av serierna i den här boken, och en del av sina sidor måste upptas av ursprungshistorier mm som alla som läst Kapten Marvel redan läst åtskilliga gånger.

Ett utdrag från den mest klassiska av alla klassiska Kapten Marvel-serier, The Monster Society of Evil, skriven av Otto Binder och tecknad av CC Beck, finns med i boken. Good stuff!

Resten av sidorna består av alla de försök DC senare gjort att modernisera serien. Trist så det förslår som serier (med väldigt mycket upprepning i form av hur Billy Batson först blir Kapten Marvel), men på sitt sätt fascinerande som en närmast perfekt demonstration hur olika DC-epoker sett på superhjältar: Träiga och korrekta (80-talet à la John Byrne), dark-and-gritty (flera gånger under åren), och så vidare. Dessutom finns serier av närmast alla DCs brödskrivare/tecknare här, dvs namn som Elliot S! Maggin, Roy Thomas, Paul Kupperberg, Curt Swan, Jerry Ordway, Dick Giordano med flera, så även den sidan av DC visas upp i all sin prakt (?).

Ingen av de här försöken bar dock frukt, och serien har aldrig framgångsrikt startats om. Karaktären dyker upp då och då i alla möjliga DC-serier, typ när det är crossover på gång, men ett nytt hem har han aldrig egentligen hittat. Sen finns det några enstaka fristående serier som har varit åtminstone lite underhållande (som Marvels möte med Lobo som finns med i boken, tagen från den utmärkta tidningen L.E.G.I.O.N., och Jeff Smiths miniserie med karaktären), men det är allt.

Det (för närvarande) senaste moderniseringsförsöket finns också med i boken, sedvanligt finstämt skrivet av Geoff Johns och lika finstämt illustrerat av Gary Frank. Bad stuff!

Slutomdöme: Som studiematerial över DCs utveckling är det en utmärkt bok. Som underhållande läsning är det inte en utmärkt bok.

Dynamite får äntligen till det (någorlunda)!

Om man har klagat mycket och ofta på någonting måste man också vara beredd på att peka ut när de/den/det som kritiserats skärpt sig. Case in point: Förlaget Dynamite som jag så gott som alltid när jag läst någonting som de gett ut också varit starkt kritisk mot. Blixt Gordon, Fantomen, The Shadow, Jennifer Blood; listan är lång och skulle kunna varit längre om jag skrivit oftare om skräpet som Dynamite brukar ge ut. Ofta kända karaktärer i hastigt hopsnickrade reboots som alltid sett likadana ut: Ännu mörkare, våldsammare, deprimerande, än förut, och utan att någonsin ge serierna en chans att utvecklas.

Så gissa om vad jag trodde om chanserna för att det skulle finnas någon som helst kvalitet i deras senaste projekt, King, ett namn taget för att fira att syndikatet King Features fyller 100 år i år, och som innebär en drös nya omstarter för ett antal klassiska seriehjältar som getts ut av King?

Början var också typiskt svag: En miniserie om 5 delar med namnet King’s Watch, som skildrar hur Fantomen, Blixt Gordon och Mandrake (alltså gamla Defenders of the Earth-gänget, komplett med diverse medhjälpare) hanterar ett invasionsförsök från Ming. Inte särskilt spännande, stelt tecknat och alldeles för stressigt i berättandet eftersom ungefär 100 sidor inte är mycket att komma med när det ska introduceras en hel hög personer, plus deras bakgrundshistorier eftersom det som alltid när det gäller Dynamite återigen är dags att åtminstone delvis återuppfinna karaktärerna, med många igenkännliga detaljer men också en del nytt.

Men det var inte riktigt lika uselt som det brukar vara. Till exempel var det inte alls lika spekulativt våldsamt, och faktiskt brydde jag mig en liten, liten smula om personerna i serien. Bra, nix, men nästan godkänd underhållning, vilket var oväntat. Fast, även en blind höna…

Och efter miniserien har det nu börjat komma ut tidningar med de separata karaktärerna som alla utspelar sig i världen som den ser ut efter Mings invasionsförsök. och baske mig om de inte är helt OK! Närmare bestämt (några spoilrar följer som avslöjar vad som hände i miniserien men ärligt talat, skippa den och om ni är sugna på att läsa, läs de titlar jag nämner härnäst istället):

Mandrake: Bara ett nummer ute hittills så vi får väl se vad det blir av den här serien, men trevligt var numret att läsa. Vilket inte är så förvånande med tanke på att Roger Langridge står för manus, och hans serier brukar vara genuint trevliga på ett underfundigt sätt. Och underfundig humor är inte precis vad Dynamite brukar publicera, så att säga😉

Hur som haver, Mandrake har här efter att i många år hållit sig undan för allmänheten lockats ut ur sin lya, men en dyster grubblare är han inte utan snarare ganska lättsinnig, sina många år på nacken till trots (han är i serien väldigt gammal men ser ung ut på grund av sina magiska krafter). Ren komedi är det inte, Mandrake har drabbats av en del allvarliga motgångar, utan närmast en drama med komiska inslag. Jeremy Treeces ovanliga teckningar bryter också mot hur det brukar se ut i Dynamites tidningar; jag är inte säker på hur bra Treece egentligen är som tecknare, han känns ibland ganska slarvig, men teckningarna är ändå trevliga att titta på och definitivt personliga.

Fantomen: Den allvarligaste av titlarna brottas precis som så gott som alla nya versioner av Fantomen jag läst i amerikansk tappning med hur man ska hantera huvudpersonen, men den gör det på ett rätt finurligt sätt: Istället för att ännu en gång presentera en ny Fantomen som precis ärvt titeln efter sin far är det den här gången Lothar, Mandrakes gamle vän, som efter att den ”riktiga” Fantomen offrat sitt liv i miniserien temporärt tagit sig an rollen tills han lyckas hitta den döda Fantomens avkomma.

Det här greppet fungerar faktiskt bra, med en Lothar som jag känner till en smula sen gammalt men som nu får en helt ny roll. De hittills två utkomna numren har återintroducerat organisationen Vråkarna, som Fantomen tillsammans med en moderniserad (och även här, på ett ovanligt bra och fräscht sätt) Guran tar sig an. Allvarlig grundton här med, men även här med tid för lättsamma dialoger och inslag. Tecknaren, Brent Schoonover, har en modern lätt karikerad stil som åtminstone jag tycker är väldigt mycket roligare jämfört med den ack så stela, mer realistiska stilen i den tidigare Fantomen-versionen vi såg hos Dynamite. Klara och tydliga teckningar, men ibland kanske lite väl avskalade så att det ser snudd på för enkelt ut, som om tecknaren inte hade ork att rita mer, men klart godkänt.

Blixt Gordon: Tre nummer hittills, och här har vi en version av gamle Blixt som är mycket avlägsen den tidigare Dynamite-versionen. Lee Ferguson som står för teckningarna är precis som de andra nämnda inte en anhängare av en tung realistisk stil så även här är det rätt få streck gjorda, och jodå, det ser absolut OK ut även om det inte är så värst personligt.

Det som däremot är udda är manuset, skrivet av Ben Acker & Ben Blacker. Uppriktigt sagt har det stora brister; det är väl ofta som jag egentligen inte förstår vad som händer, vem som säger vad, och varför människorna gör som de gör. Men det spelar (nästan) ingen roll för vad manuset har istället är en rejäl dos chutzpah: Zarkov är smartare än någonsin men också vansinnigt skrytsam, Dale bryr sig föga om Blixt och kör sitt eget race, medan Blixt är barnsligt förälskad i Dale men komplett vilsen i hur han ska agera gentemot en vuxen kvinna. Dialogen är blixtrande (även när det är oklart vad som pågår), och handlingen likaså. Här ett typiskt exempel, där Blixt har sagt till drottningen över vattenvärlden Coralia att han tyvärr inte är intresserad av henne eftersom hans hjärta tillhör Dale (som inte bryr sig om det), varpå drottningen dragit slutsatsen att det är bäst att göra sig av med Dale:

Jämför med motsvarande scenario som förekom flera gånger i till exempel Alex Raymonds version av Blixt Gordon, där det alltid var Blixt som hjältemodigt klarade upp situationen med något hjältedåd. I den här serien kan han inte hjälpa till (och det antyds tydligt att han knappast skulle klarat av kampen mot Octosakin hursomhelst) utan Dale får fixa kakan. Blixt är kanske en hjälte, men han är en ganska barnslig och tafflig sådan, och hans ”medhjälpare” är betydligt mer kapabla än honom.

OK, jag ska inte överdriva tidningarnas förträfflighet; de är alla underhållande på olika sätt (Mandrake är quirky, Fantomen är underhållande action, och Blixt Gordon är en screwball-komedi) men de är inte precis omistliga mästerverk (även om jag speciellt är svag för Blixt, bristerna till trots). Men jag ville bara ge Dynamite cred när de för en gångs skull satsar lite annorlunda, på mer lättsam och gemytlig underhållning, och dessutom kanske för en gångs skull ger tidningarna chansen att bygga upp sin värld utan att stressa alltför mycket (eftersom alla har en gemensam värld kan de tillsammans bygga på den med detaljer, allteftersom). Så bra jobbat, Dynamite!

PS. Jag bör nog nämna att det finns två till tidningar under samlingsnamnet King: Jungle Jim och Prins Valiant. Men dessa två karaktärer finns inte med i King’s Watch-miniserien och åtminstone vad gäller Valiant så utspelar sig tidningen inte i samma värld som de nämnda tre titlarna. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att serien utspelas många århundraden tidigare. Ett nummer har kommit ut av Valiant och det har jag givetvis läst, eftersom jag är ett stort fan av Prins Valiant, och det var inte alltför dumt; jag återkommer med recension av serien när det finns fler nummer. Jungle Jim har jag inte läst så jag har inget att säga om den, förutom att de teckningar jag sett också de är i en stil som inte är Dynamites vanliga🙂 DS.