Powers: The Bureau Saga

Det är visst nästan 10 år sedan jag sist skrev om Bendis (manus) och Oemings (teckningar) kriminal/superhjälteserie Powers. Det är inte så att jag slutat läsa den, men dess utgivningshistoria har varit väldigt ryckig med byten av utgivare och långa pauser i publiceringen, och eftersom jag valt att köpa serien i formen av vad som kallas ”The Definitive Edition”, inbundna och relativt tjocka böcker, så har det ibland gått många år mellan nya nummer -> den senaste, som alltså har undertiteln The Bureau Saga, kom ut 2017 (och serierna som ingår i den kom ut tre år innan dess) men jag missade den då och hade lite problem att få tag på den (den var slut på förlaget) när jag sent omsider noterade dess existens.

Men det var trevligt att återstifta bekantskapen med Deena Pilgrim & Christian Walker, de två poliserna som är huvudpersoner och som är specialister på att utreda brott som involverar superhjältar/krafter. Det här är en serie som är extremt typisk för Bendis: Den är fullpackad med dialoger, och dialoger av ett slag som mestadels handlar om att slänga käft med varandra på ett streetsmart sätt. Bendis har flera gånger uttryckt sin beundran för David Mamet och här är han helt hämningslös när det gäller att låta personerna prata på; inte ens i de mest dramatiska situationerna kan framförallt Deena låta bli att snacka om irrelevanta saker.

Så om man inte gillar buddy-buddy-dialogdrivna historier bör man hålla sig långt från Powers. Det finns såklart en handling också, och en ibland bra sådan när Bendis bygger upp Christian Walkers mycket komplicerade bakgrundshistoria och hur den påverkat honom och hela världen, men om man tycker det är jobbigt med sidor som den här hjälper det inte:

Några snabba replikskiften från The Bureau Saga

Eftersom det är en serie skulle ju iofs Oemings teckningar i teorin kunna göra den värd att läsa, men även om jag alltid uppskattar icke-realistiska teckningar av det kantiga slag som Oeming använder här går det inte att undvika att han är rätt dålig på dem. Det behövs att tecknaren har en grundläggande kompetens vad gäller anatomi o dyl för att karikatyrer ska bli bra, men här saknas den och utseende och miljöer svajar vilt i sin look och det gör att sidorna ofta ser förvånansvärt amatörmässiga ut. Det är lite konstigt för jag har för mig att Oemings Judge Dredd som han gjorde innan Powers såg helt okej ut, men jag kan komma ihåg fel där 😉

Så Powers är definitivt en serie med stora och märkbara brister: Bendis manus skulle nog må bra av att ha en redaktör som fick honom att hålla igen en smula med dialogen, handlingen känns som om den efter de fem första Definitive-böckerna i det stora hela var över och att historierna efter det är en slags nystart men där en del av glöden saknas, och Oemings illustrationer är inte mycket att hända i julgranen (och jag tror jag sällan läst en serie som lika ofta misslyckas med att få mig att läsa rutorna i korrekt ordning tack vare Bendis/Oeming som inte klarar av ens detta, den mest grundläggande uppgiften i att göra en läsbar serie).

Men, jag gillar mixen kriminal/superhjälte-serie (som jag också nämnt när jag skrivit om Top 10), jag gillar den teckningsstil som Oeming är sisådär på att hantera, jag gillar att Bendis slänger in lite vad som helst när han känner för det utan att bry sig så mycket om huruvida det passar in (som apsex-numret, invaderande utomjordingar, mm), och åtminstone några av de längre historierna som Bendis berättar är inte så dumma. De bättre av dem tycker jag är de som är mer fokuserade på den polisiära delen; de som mer handlar om hur superhjältarnas själva existens påverkar de vanliga människorna är ganska uttjatat i och med alla andra serier som tröskat igenom frågeställningen. Den allra bästa episoden hittills, med undertiteln The Sellouts, lyckas dock sätta sin egen prägel på varianten av den allsmäktige superhjälten som plötsligt löper amok när Bendis istället för det sedvanliga, dvs ohyggliga mängder blod och övervåld, bjuder på en sorgsen, nästan elegisk stämning när Supershock, Powers variant av Superman, börjar bete sig oförutsägbart:

Och jodå, jag gillar också (oftast!) de rappa dialogerna, även om de kan bli lite mycket av det goda här. Så när om antagligen ganska många år nästa samling dyker upp så kommer jag säkert läsa den med. Om jag kommer ihåg det 🙂

Kan köpas bl.a. här (boken här nedan är nummer ett i en ny utgåva som innehåller precis samma saker som The Definitive Collection, bara till ett billigare pris; tur för er, sucks to be me!):

• Powers Book 1 (Adlibris; felaktig info om antal sidor, det rätta är 464s)

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ms. Marvel: Farväl till G. Willow Wilson

Det har redan gått fem år sedan första numret av G. Willow Wilsons Ms. Marvel kom ut, tidningen där den muslimska tonåringen Kamala Khan som blir Jersey Citys alldeles egna superhjälte spelar huvudrollen. Initialt uppmärksammad för det muslimska inslaget (som givetvis Marvel gjorde en stor grej av) visade det sig att serien alldeles oavsett var en riktigt trevlig erfarenhet. Wow-känslan av att få superkrafter tillsammans med de alldeles enormt stora komplikationerna med att försöka få ett liv som superhjälte att fungera med det mer vanliga livet med läxor, tonårsbekymmer, ibland enerverande oförstående familjemedlemmar, släktingar och vänner, gjorde serien till en förträffligt uppdaterad variant av en klassisk Marvel-serie.

Jag skrev om den för fyra år sedan, och min positiva inställning har inte förändrats sedan dess; jag har inte läst varje nummer så fort det kommit ut, utan istället då och då läst ikapp. Numreringen startades om i samband med Marvels rebranding All-New, All-Different Marvel, Kamala Khan blev medlem i The Avengers och deltar därför även i den tidningen (som jag inte läst), men huvudsakligen fortsatte hennes egen tidning på egen hand. Tecknarna har varierat och har i huvudsak varit bra, men den som grafiskt satt sin prägel på titeln är färgläggaren Ian Herring som med sina jordfärger och vana att blanda enfärgade ytor med mer spräckliga (typiskt för just jord, gator, osv) har gjort att Ms. Marvel haft ett alldeles eget utseende. Kudos för det, och under läsningen kunde jag ibland notera att ”Vänta nu, ser inte karaktärerna lite annorlunda ut än förut?”, varpå det visade sig att tecknaren bytts ut sedan några nummer men tack vare Herrings färger hade jag inte märkt det.

Superhjältedramatik, tecknad av Adrian Alphona

Manuset har dock i princip alltid Wilson stått för, och hon har lyckats behålla den mix av värme, kaotisk humor och allvar som introducerades redan i första numret. Själv tycker jag att de allvarliga inslagen har varit de svagaste; inte för att de varit dåligt skrivna eller känts fel för personerna, men för att efter 57 nummer av tidningen har de upprepats några gånger för mycket, och att se hur Khan återigen blir nedslagen och smådeprimerad över att hon inte klarar av att både vara superhjälte och tonåring så bra som hon önskar tappar i styrka när jag läst det förut. Därför är det precis som Wilson själv skriver i sett efterord i hennes sista nummer dags att gå vidare: De historier hon velat berätta är berättade, och risken ökar att det blir alltför många upprepningar. Marvel inser också att Wilson förknippats med tidningen i så stor utsträckning att man i och med författarbytet också ändrar titeln på tidningen så att Ms. Marvel inte längre finns utan istället är det The Magnificent Ms. Marvel som gäller, skriven av Saladin Ahmed. Två nummer hittills utkomna så jag tänker inte ha några åsikter om tidningen ännu 😉

Vad kommer jag komma ihåg från Ms. Marvel framöver? Svårt att säga, förstås, men mina gissningar är:

• Kamala Khan själv, en som sagt utmärkt modern superhjälte-karaktär.
• Seriens miljö, dvs Jersey City, som genomgående framställs som en ganska bisarr stad, i skuggan av New York. Jag är också själv fascinerad av New Jersey efter att med skräckblandad förtjusning läst om allt konstigt som skedde där medan jag bodde i just New York.
• Herrings färgläggning.
• Den lokala imamen Sheikh Abdullah; från början framställd som den där hopplösa gamla gubben som man måste lyssna på när man tvingas gå till kyrkan/moskén/annan religiös byggnad och som inte förstår hur tonåringar känner, men som senare visar sig ha betydligt bättre fingertoppskänsla än vad Kamala Khan trott.
• De lyckade gästspelen när andra Marvel-hjältar som Spider-Man, Wolverine, Captain Marvel, med flera, dyker upp.
• De irriterande crossovers som Marvel med jämna mellanrum har och som förstör läsningen för läsare som mig som gillar enstaka titlar men inte är intresserade av att följa med i allt som händer i Marvels universum. I Ms. Marvel är värsta exemplet när Captain Marvel, Khans idol, på grund av Civil War II-crossovern plötsligt måste skildras som att hon har politiska åsikter som helt går på tvärs mot Khans och som därför leder till en krasch av deras relation, som var en av de bättre och intressantare i serien innan. Och, såklart, så snart crossovern var över behövde man släta över det hela så Captain Marvel dyker upp i tidningen och med några hum- och hemmande bestämmer sig de två Marvlarna för att glömma bort det som varit…
• Lokis inhopp i serien; inte många gånger, men alltid hur kul som helst.
• De på pricken fångade tonårsdramerna som pågår hela tiden; ibland superhjälte-relaterat, ibland inte. Inkännande, men samtidigt hela tiden medvetna om hur, hur ska jag säga, överdrivet känslomässigt det ibland blir i tonåren 😉

Tonårsdramatik, tecknad av Nico Leon

En trevlig serie som förtjänat kritikerrosorna har Ms. Marvel varit, och jag hoppas Saladin Ahmeds version bli bra den med. Och sen hoppas jag att Wilson kanske ger sig på att skriva några fler romaner, för när jag kollade upp vad hon gjort förutom Ms. Marvel (och Vertigo-titeln Air som jag också skrivit om) såg jag att det var hon som skrivit den fantastiskt underhållande cyberpunk/fantasy-romanen Alif the Unseen som inte liknar någonting annat jag läst. Mer sånt, tack! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Ms. Marvel Omnibus 1 (Bokus)

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

PS. Insåg precis att det här faktiskt är andra gången som just crossovern Civil War II förstör en bra skildrad relation med Captain Marvel som jag gillat. #%&€?!!!

Babbligt värre: Bendis Superman

DC gillar att göra om sitt superhjälteuniversum så snart tidningarna säljer för dåligt; vad kan förbättra försäljningssiffrorna mer än att för sisådär sjuttielfte gången återberätta Superman och/eller Batmans ursprungshistorier en gång till? Men visst, jag ska inte var alltför elak, för ibland tar de det lite lugnare och nöjer sig med mindre förändringar i det eviga sökandet efter ökad försäljning.

Som för ungefär ett år sedan då DC skrev kontrakt med Brian Michael Bendis, känd för serier som Ultimate Spider-Man, Alias, med flera, för att han skulle ta över de stora Superman-tidningarna. Och DC satsade stort, med reklamkampanjer som skröt om att nu var det dags för nya läsare att hoppa på tåget, och självklart startade man om numreringen av Superman-tidningen från nummer 1 (vilket man senast gjort 2016 för en annan reboot som fick mindre än två år på sig…). Jag noterade det och eftersom jag har gillat några av Bendis serier, som Powers och redan nämnda Alias, och dessutom är lite svag för gamle Stålis efter att ha läst så mycket av hans serier som liten tänkte jag att jag skulle prova att läsa serien när det kommit några nummer.

Och nu är det gjort; jag tänkte att ett års produktion borde räcka för att få ett hum on kvalitén. Det visade sig också stämma, för Bendis Superman är mycket typisk för Bendis, olyckligtvis med övervikt för hans svagare sidor

Bendis är en extremt dialogdriven serieförfattare. I serier som Powers, en procedurdeckare med superhjältar, fungerar det bra när förhör med vittnen och misstänkta fyller sidorna när de återger vad de sett och varit med om. Bendis skriver rapp dialog med bra flyt, även om han likt sin idol Aaron ”Vita huset” Sorkin prioriterar snärt i replikerna mer än att ge olika karaktärer individuella röster; i både Sorkin och Bendis serier tenderar alla att låta likadant.

Men när det gäller Superman faller Bendis stil platt när Superman, Lois Lane, deras son Jon Kent (gudskelov innebar nystarten inte att giftermålet och sonen ströks; Superman är oftast en mycket intressantare serie när han och Lois Lane är gifta), Jor-El, och alla andra talar på precis samma sätt. Det känns mycket avigt framförallt när det gäller den unga sonen som är lika bra på att kläcka smarta repliker som alla andra i Bendis typiska kulsprutedialoger.

Tyvärr är det inte bättre med intrigen. Som en som definitivt inte följt med i Superman-seriens alla svängar har jag ingen aning om varför Jor-El lever, hur Clark och Lois gifte sig, och när deras son först dök upp, men det gör mig ingenting; jag har läst tillräckligt med serier för att glatt acceptera mina kunskapsluckor och ändå kunna följa med i handlingen. Men det som inte är bra är bristen på spänning, för med tanke på allt dramatiskt som sker borde de höga insatserna kännas mycket mer. Vi får veta att Kryptons undergång inte alls var en olyckshändelse utan ett attentat och att attentatsmannen fortfarande är ute efter att mörda alla överlevande kryptonier, Jon Kent mer eller mindre kidnappas av Jor-El, Jon Kent spenderar ett antal år i en annan dimension där tiden är annorlunda vilket gör att det för Clark och Lois bara gått några veckor och de därmed missat stora delar av sonens uppväxt, och annat smått och gott.

Inget av det här känns ett dugg spännande när jag läser om det, och det beror på flera faktorer:

• Stora delar av handlingen får vi inte följa i realtid utan via återberättelser, som Jon Kents upplevelser. Så huruvida han ska överleva och kunna hitta tillbaka till Jorden igen är en icke-fråga eftersom vi ser honom berätta om det.
• Reaktionerna från Lois och Clark när de till slut verkligen tror på att det är Jon som är tillbaka (med tanke på allt skumt som händer i DCs universum gör de klokt i att inte tro på honom bara för att han säger att han är deras numera betydligt vuxnare son) känns märkligt tama. Nog säger båda att det är uppslitande att höra vad han varit med om, men i och med att de låter precis som förut (Bendis dialoger, som sagt…) saknas känslomässig laddning.
• Som läsare försvinner Jon Kent i ett nummer och är snart tillbaka i ett nytt, så jag har aldrig fått chansen att känna oro över vad som ska hände med honom. Med andra ord, Bendis misslyckas med att bygga upp spänning och förväntningar vad gäller handlingen.
• Som en slags kombination av det där med att Lois och Clarks förtvivlan över de saknade åren aldrig känns övertygande och avsaknaden av uppbyggnad vad gäller spänningsmomenten har vi sen saker som att omedelbart efter att Jon kommit hem drar han och pappa Superman omedelbart ut i universum igen för att slåss lite mer mot nya och gamla fiender. Ingen återhämtning, ingen reflektion, utan bara pang på rödbetan.

Egentligen är nog alla Bendis serier samma serie, bara med olika namn på karaktärerna och olika miljöer, och om serien blir framgångsrik eller inte beror på hur bra hans typiska sätt att skriva manus råkar passa in i konceptet för serien. Powers och Alias var serier som Bendis skapade själv och som därför var väl anpassade till jans förtjusning i karaktärer som pratar, pratar, och pratar lite till, och även serier som Spider-Man fungerar eftersom dialogen alltid varit viktig för den. Men här, med Superman, som av tradition varit mer fokuserad på action, blir det trist.

Som ni kanske noterat har jag inte heller sagt ett ord om teckningarna i Bendis Superman-serier och det är för att de är eminent förglömliga. Eller för att vara mer rättvis mot Ivan Reis som står för båda sidorna som ses här är han kompetent och det finns många sämre tecknare, men har ingenting som gör att hans illustrationer sticker ut. Jag anar att jag personligen behöver någon tecknare som jag uppskattar för att inte tröttna på Bendis svada, varför Oemings kantiga och aningen primitiva teckningar i Powers (som i ärlighetens namn är ganska dåliga hantverksmässigt men som jag uppskattar att titta på trots det) och Gaydos betydligt elegantare i Alias behövdes.

Med andra ord, oddsen för ett lyckat resultat med ett Bendis-manus till Superman med anonyma tecknare till hjälp var dåliga, och den här gången blev det precis som oddsen förutspådde: Pannkaka.

En sak ska Bendis ha beröm för: Hans Superman är 100% god, och kämpar alltid för att alla ska överleva, inklusive hans fiender. För den som genomlidit någon av de bottenlöst usla filmerna från senare år är det en lisa för själen 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Man of Steel (Adlibris)

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Hawkeye #2

Dvs, Kate Bishop, som som synes här ovan (klicka för större version av bilden) får kämpa med att alla tror att det handlar om Cliff Barton, Hawkeye #1, när hon försöker starta en detektivbyrå i Los Angeles med namnet Hawkeye Investigations. Och det är lite poängen i Hawkeye-tidningen, skriven av Kelly Thompson och (mestadels, som ovan) illustrerad av Leonardo Romero: Bishop försöker hitta sin egen plats i världen och inte bara vara en mindre känd version av Barton. Så hon flyttar till västkusten, från New York där Barton och för den delen de flesta andra Marvel-hjältarna huserar, för att starta om.

Själv stötte jag på Bishop första gången när hon dök upp i Matt Fraction & David Ajas Hawkeye, en alldeles utmärkt serie som jag hade tänkt skriva om för länge sedan men sen glömde bort. Korkat av mig, för jag kan verkligen rekommendera de 22 numren som har en charmerande avslappnad stil när vi får följa Bartons mer vardagliga liv, dvs vad han pysslar med när han inte räddar universum från undergång tillsammans med Avengers, som skurkaktiga hyresvärdar med mera. Och när Bishop gör entré i serien passar hon in alldeles förträffligt; visst kan Barton bli smått frustrerad över hur impulsiv hon är, men han är inte precis någon eftertankens gigant själv heller så när de två ger sig ut på äventyr blir det åka av 🙂

Efter att Fraction & Aja avslutat sin serie läste jag ingenting mer om Hawkeye. Jag noterade att Jeff Lemire skrev någonting men eftersom jag tycker att Lemires superhjältemanus är bedövande trista var det ingenting jag brydde mig om. Men sen, för någon vecka sedan, råkade jag av en slump läsa en artikel om att tidningen West Coast Avengers skulle läggas ner efter tio nummer, och beskrivningen av tidningen lät kul, med en Kate Bishop som teamets ledare. Jag kollade upp tidningen, såg att samma författare, Kelly Thompson, också skrivit sexton nummer av Hawkeye med Bishop i huvudrollen som tog vid där Fraction/Aja slutade och som av de sidor jag såg såg snygg ut, och det räckte för att jag skulle läsa de sexton numren plus de åtta av West Coast Avengers som hittills kommit ut. Och nu ska ni få veta vad jag tyckte 🙂

Jag tror fånigt nog att jag inte kan låta bli att jämföra den med Fraction/Ajas serie, som jag alltså inte skrivit om förut, så jag får be om ursäkt till de som inte läst den (men det borde ni alltså göra!). För så mycket i serien påminner om den tidigare: Romeros teckningar med sina relativt enkla streck utan skuggningar, den lättsamma och chosefria dialogen som är inriktad på mys mer än på att driva handlingen framåt, inslagen av enklare lek med seriens formspråk som hur Bishop tar in en scen, inklusive små kommentarer om det hon ser.

Så visst har jag trevligt när jag läser Hawkeye; samma känsla som att se en välbekant film som sett förut, eller en sitcom jag följt i många år. Men tidningen blev alltså nedlagd efter sexton nummer, och uppföljaren West Coast Avengers (för det är en tydlig uppföljare) överlevde alltså bara i tio nummer. Cred till Marvel för att ge en serie en till chans, antagligen med förhoppningen att den senare titeln skulle vara mer lockande. Men jag är inte förvånad att serien inte sålde tillräckligt bra, för trots att mycket i den är intressant och underhållande saknas någonting fundamentalt, nämligen en historia som någon bryr sig om.

För både Hawkeye och West Coast Avengers saknar en engagerande story. En serie kan klara sig helt på stämningen och bra karaktärer, men om det finns en story så måste den vara bättre än den som finns här. Jag tycker att det verkar som om inte ens Thompson bryr sig om den och att den bara är där eftersom det är så en ”riktig” Marvel-serie ska vara konstruerad. Och andra saker slarvas det också med i manuset, som att bipersoner plötsligt agerar konstigt/quirky utan förvarning eller motivering, eller hur det plötsligt nämns att Captain America är sur över att Bishop tagit namnet West Coast Avengers utan att be om lov men detta följs aldrig upp, och åtminstone jag får intrycket att inslagen bara finns med just för att ha med någonting udda, men utan det förarbete gjorts som krävs för att det udda ska var överraskande.

West Coast Avengers får en ny medlem

Egentligen är framförallt Hawkeye-serien (tack vare Romeros teckningar som är klart bättre än de i West Coast Avengers*) en serie jag absolut skulle rekommendera för dess charm, bristerna i manus till trots. Men kombinerat med att Fraction/Ajas serie finns gör det att Thompsons version mest av allt känns som en blekare kopia, en serie som försöker vara så lik sin förebild att den glömmer bort att bli någonting eget. Fractions manus är inte heller det speciellt fokuserat vad gäller intrigen och kan vara lite förvirrande i sin ibland alltför avkopplade stil, men den intrig som finns är definitivt omsorgsfullt planerad och utförd. Här blir det alltför löst i konturen, och resultatet är en serie som jag på en del sätt verkligen gillar men som jag ändå mest blir frustrerad av att läsa. Så kan det gå!

Kan köpas bl.a. här:

• Hawkeye – Kate Bishop 1 (Adlibris)

*: Att Gwenpool är med i West Coast Avengers är såklart ett plus, så förtjust i henne som jag blev tack vare hennes egen tidning, men även i det här fallet är det mer att jag uppskattar att få läsa mer om henne än att hon är speciellt lyckad i serien, för även hon känns mest av allt som en inte oäven gjord men långtifrån hundraprocentig kopia av sitt bästa jag.

Live Fast. Love Hard. Die with Your Mask On.

Ouch.

Ibland borde jag nog skippa min instinktiva reaktion att innan jag läser någonting nytt som bygger på någonting gammalt så tar jag först och läser om det gamla, för att komma in i berättelsen och komma i rätt stämning. Ofta är det en bra idé för även om det gör att det kan ta en lång tid att läsa böcker typ A Song of Ice and Fire när det där med att läsa om det gamla kan innebära många timmar av omläsning innan jag kommer fram till det nya så gillar jag att känna att jag är med i berättelsen när jag kommer fram till det nya. Men det finns ett stort potentiellt problem, och det gäller i högsta grad dagens serier: Jag riskerar att läsa om usla serier.

Case in point: I ungefär 30 år har Rick Veitch jobbat på med en svit serier med samlingsnamnet King Hell Heroica. Först ut var miniserien Brat Pack (fem nummer), följd av The Maximortal (sju nummer), och sen två extratidningar varav den sista kom ut för mer än tjugo år sedan. Sedan tystnad, fram till för drygt ett år sedan då Boy Maximortal #1 dök upp. Den är lite knepig att få tag på eftersom den bara finns till försäljning via Amazons print-on-demand-lösning, så vanliga seriebutiker och bokhandlar kan inte ta in den. Så jag missade först att den ens existerade, och sedan tog det ett tag innan jag kom mig för att beställa den från amazon.de (för att undvika tullar från USA).

Men nu har den kommit, och nu har jag min vana trogen läst om Brat Pack osv, tillsammans med den nya boken. Och jag kan konstatera att visserligen så tycker jag att Veitchs teckningar har förbättrats och är betydligt renare i stilen, kanske på grund av att han numera tecknar digitalt, men att manuset fortfarande är riktigt dåligt. Kanske mer menlöst än dåligt, men trist är det!

Från Brat Pack: Mink/Batman och hans kompanjoner behöver nya sidekicks

För att förklara varför så måste jag först berätta lite om vad seriesviten går ut på, nämligen att den enligt Rick Veitch själv finns till för att visa hur fascistisk, sexistisk, och våldsförhärligande superhjältegenren är. Han är inte nådig i sin beskrivning i förord och på insändarsidorna av hur han uppfattar superhjältar, och allt elände de enligt honom förkroppsligar.

Och det kan man ju givetvis tycka, även om jag personligen inte håller med om det; givetvis finns det (en hel del) superhjälteserier som innehåller precis det, men det finns definitivt annat också, och det är att göra det alltför lätt för sig att avfärda hela genren genom att peka på det absolut sämsta inom den. Men om man nu tycker det så tycker jag att hela upplägget av King Hell Heroica är förfelat. Veitch anser alltså att genren egentligen är en tunn fernissa över fruktansvärda idéer, varpå han ger sig på att göra en serie som är explicit, dvs en där superhjältarna verkligen är fascister/sexister/våldsverkare. Förhoppningen är att läsaren ska läsa serien och sedan tänka typ ”Aha, det är så de egentligen är!”, och sedan aldrig bry sig om superhjältar igen.

Men givetvis fungerar det inte så, någonting Veitch själv skriver om i en av de senare tidningarna när han berättar att istället för att förskräckas så gillade läsarna av Brat Pack den svarta humorn och det överdrivna våldet, och läste den mer som en ”vuxen” parodi av superhjältar. Inte överraskande skulle jag säga, men Veitch låter uppriktigt förvånad, som om han aldrig levt igenom tonåren där just den här typen av ”vuxen” läsning passar perfekt för många. Och han får skylla sig själv också, eftersom hans serier är så präglade av superhjälteserier att de använder sig av samma slags tekniker för att verka spännande och inbjuda till läsning. Jag skulle säga att om man verkligen ville göra den serie som Veitch verkar velat göra måste man göra det på ett annat sätt, för så fort läsaren börjar engagera sig i hur det ska gå, vem som ska överleva/straffas, så är det kört; det har då blivit en helt vanlig actionserie, må vara med mer extrema detaljer.

Sen är det också ett stort problem att serier av typen där superhjältar framställs som gigantiska arslen finns det gott om. Visst var Brat Pack och The Maximortal tidiga exempel, men det gör dem inte bättre än senare exempel som Garth Ennis The Boys, eller Mark Millars (urk!) otaliga varianter. Och det är talande att Veitch med sin agenda (att förstöra superhjältegenren) och Millar med sin (det är coolt med supervåldsamma och förskräckliga superhjältar) producerar serier som det ärligt talat är mycket liten skillnad mellan.

Från The Maximortal: En mycket ung Trueman

Det finns också ett antal andra problem:

• När Veitch  ska visa hur perverterade superhjältarna är låter han Mink (Veitchs version av Batman) vara en homosexuell man som ger sig på sina unga pojk-sidekicks och därmed ganska tydligt gör en koppling mellan homosexualitet och pedofili. Hm.
• Veitch vill också att hans serie ska skildra seriemediets utveckling över åren, så att Siegel/Shuster (i serien under lätt förklädda namn) har en stor roll i början när de blir lurade av Walt Disney (Sidney Wallace i serien) som att lämna ifrån sig rättigheterna till Trueman (Superman). Vi har därmed en serie som vill a) berätta hur oerhört sunkig och förskräckliga superhjältar alltid varit, och b) att vi ska tycka om dem som i serien uppfunnit just denna groteska genre.
• Veitchs teckningar kan ibland vara väl otydliga, för att inte säga fula. Just i den här serien är det inte helt fel med fula teckningar, med tanke på Veitchs mål med serien, men de är lika fult fula och inte kul att titta på.
• Handlingen, där vi får följa Trueman som visar sig vara ett förkroppsligande av en av Jungs arketyper, som i allt följer i Stålmannens fotspår, inklusive andra hjältar som motsvarar Batman, Wonder Woman, Green Arrow, med flera, känns lindrigt talat uttjatad. Det finns en uppsjö av serier som gör sin version av Stålmannen osv, både för att hylla förebilden eller för att kritisera honom, och jag kan inte säga att det behövs en till. Vilket leder till det kanske allra största övriga problemet, nämligen…
• Tidsaspekten. Som nämnts var Veitch tidigt ute med den här typen av serier, men nu, med trettio år på nacken, känns de väldigt föråldrade med tanke på andra serier som gjorts sedan dess. Veitch ville också ursprungligen varna för att superhjältegenrens förkrossande dominans av seriemediet (i USA, såklart) innebar att andra genrer blev lidande. Helt korrekt, och en bra invändning, men eftersom vi nu har en seriebransch i USA där superhjältar spelar en mycket mindre roll är det inte längre en så relevant kritik. Med andra ord, jag tror King Hell Heroica hade behövt färdigställas utan det drygt tjugo år långa glappet…

Nu har jag skrivit väldigt lite om just den nya serien, Boy Maximortal, men jag tror det framgår vad jag tycker om den. Dvs att den är feltänkt, fel i tiden, passé, och att King Hell Heroica som idé har överlevt sig själv. Som sagt, lite kul att se Veitchs renare stil i teckningarna, men jag kan inte säga att manuset lockar till framtida läsning, trots löften om att den här delen av sviten ska täcka in hur serierna utvecklades på det spännande 60-talet (i boken får vi se Veitchs version av bland annat Jack Kirby, Stan Lee, Gilbert Shelton, och andra framstående serierepresentanter från decenniet).

Från Boy Maximortal: Sheldon Gilbert och S Clay Williams besöker Truemans ärkefiende El Guano som spenderar tiden badandes i fladdermusskit.

Men nu skulle åtminstone jag om jag läste den här texten undra varför skribenten egentligen köpte Boy Maximortal över huvud taget, med tanke på att Brat Pack och The Maximortals kvalitéer redan var kända. Och det enda jag kan säga är att Veitch har gjort bättre serier, som hans The One från mitten av 80-talet som är en mycket intressantare variant på superhjälteserier (som förresten precis återgivits av IDW), och en del av de serier han gjorde när han var mer inspirerad av europeiska serier än av att kritisera superhjältar. Plus, onekligen, att jag var nyfiken på hur en fortsättning så långt senare skulle ha påverkats av det som hänt under tiden. Men tyvärr verkar Veitch ha ignorerat allt som hänt inom seriemediet; jag anar att han sedan länge hade en mycket tydlig bild av manuset för den här serien, och att den bilden inte låtit sig rubbas.

Kan köpas bl.a. här:

• Brat Pack (Adlibris)
• The Maximortal (Adlibris)
• Boy Maximortal (amazon.de)

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Plastic Man à la Simone & Melo

Superhjälten Plastic Man / Plastmannen (en del gamla svenska namn på superhjältar låter verkligen inte bra) har haft en ojämn seriekarriär. Skapad av Jack Cole så tidigt som 1941 vars tidiga serier i efterhand hyllats av kritiker blev den aldrig någon större succé, och när förlaget som ägde karaktären såldes till DC integrerades Plastic Man visserligen med de andra superhjältarna men har huvudsakligen fått biroller. Men tack vare Coles surrealistiska slapstick, avslappnade humor, och superkrafter som är mer bisarra än de flesta (dvs, han kan tänja sig och omforma sig i nästan obegränsad omfattning) har många serieförfattare lockats att skriva om honom, som Grant Morrison, Kyle Baker, Phil Foglio och Frank Miller.

Men försäljningsmässigt har det inte gått bra, trots talangerna som gett honom en chans, så det har mest blivit diverse miniserier och relativt snabbt nedlagda titlar. Och nu, i samband med att DC för umptifjärde (känns det som) gången har omstartat sina serier, har en ny miniserie omfattande sex delar publicerats, den här gången författad av Gail Simone och tecknad av Adriana Melo. På grund av omstarten gäller det för teamet att ge en uppdaterad bakgrund till Eel O’Brian, alias Plastic Man, utan att trogna läsare ska bli uttråkade av den umptifjärde version av densamma (riskerar det att definitivt kännas som), och att samtidigt skapa förutsättningarna för att den här gången se till att Plastic Man får en större och mer permanent roll i DCs serier.

Och baske mig lyckas de faktiskt riktigt bra! Jag blir inte det minsta uttråkad av att läsa om olyckshändelsen som leder till Eel O’Brians transformation, humorn känns precis rätt för serien, och Simone lyckas också göra O’Brians försök till bot och bättring (han är en smågangster, vilket alltid varit det mest speciella med just Plastic Mans ursprung bland andra superhjältar) både trovärdiga och engagerande. Det lyckas tack vare ett smart användande av in media res som gör att vi redan från första stund får följa Plastic Man, utan att behöva läsa sida upp och sida ner om O’Brians liv som kriminell innan han får sina krafter. Plus, viktigast av allt, introduktionen av Pado Swakatoon, prinsen av Pine Street, ett gatubarn som O’Brian får på halsen utan egen förskyllan, och som är central för den senares moraliska förvandling. Ett stort plus är det; utan Pado hade miniserien knappast hamnat som ett lästips här!

Pado poppar upp för att ge sin sympati (eller?) till O’Brian som just haft en inte helt lyckad återförening med sina kriminella bekanta.

Den här Plastic Man-miniserien är riktigt trevlig att läsa, även om den i sanningens namn tappar mot slutet som känns rumphugget; det är väl tydligt att tanken här är att om serien blir populär så kommer vi få läsa mer on den här inkarnationen av Plastic Man, snarare än att miniserien ska stå på egna ben som en självständig berättelse. Om man är negativ kan man invända att det funnits bra serier med honom förut, utan att det hjälp, men jag föredrar att optimistiskt hoppas på att Simone & Melos version får fler chanser 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Plastic Man av Simone/Melo (Adlibris)

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Svartsynt med nya gudar: Mister Miracle

När jag sorterar mina seriealbum i bokhyllorna och när jag gör samma sak med serier jag har i digitalt format möts jag av samma problem: Ska jag sortera på titel, tecknare, eller manusförfattare? Eftersom jag inte är något större fan av rigida regler brukar det bli mer efter principen ”Sortera in boken på det ställe där jag har störst chans att hitta den när jag letar”, så det betyder att den hamnar på ett högst personligt ställe. Till exempel hamnar Blueberry på B eftersom den för mig känns mer förknippad med namnet Blueberry än med någon av de olika serieskapare som varit inblandad i den, medan alla Ralf Königs serier hamnar tillsammans under K, oavsett titel, eftersom alla hans serier påminner mer om varandra än om någonting annat.

Och sen har vi de där knepiga fallen, som Spirou. För mig var den väldigt länge en Franquin-serie; visst fanns andra kreatörer både före och efter Franquin men de var ganska ointressanta. Men nu, efter alla specialalbum och annat mystiskt har den i min bokhylla hamnat under S istället för under F, men i mina digitala mappar ligger den fortfarande under just F; jag har nästan bara Franquins version digitalt så det känns som den passar bättre där.

En smula (ok, en stor smula) kaotiskt alltså. Och vad har det att göra med en miniserie om Mister Miracle, en av de nya gudar som Jack Kirby hittade på under sin sejour på förlaget DC på 70-talet? Jag återkommer till det i slutet av recensionen, men nu till serien:

Miniserien ifråga är skriven av en viss Tom King, som tidigare skrivit bland annat de utmärkta miniserierna The Vision och The Omega Men. Den här gången ger sig King i kast med Kirbys kanske mest genomarbetade mytologi, den som han själv hoppades kunna avsluta men som givetvis har fortsatt långt efter att han själv slutade med serier; ursprungligen var den inte så uppskattad och sålde dåligt, men DC höll liv i karaktärerna och nuförtiden kan de dyka upp nästan varsomhelst i DCs universum. Själv råkade jag på dem första gången i diverse Stålmannen-titlar som liten, men sen har jag stött på dem i titlar som Legion of Super-Heroes, Batman, och jag tror det hintades om dem i någon av de moderna DC-filmerna. Kort sagt är de nuförtiden en viktig ingrediens hos DC, men själv har jag ingen aning om vad för position, om någon, de just nu innehar i DCs serieuniversum.

Men det spelar egentligen ingen roll för i miniserien (som alltså bara heter Mister Miracle, utan undertitel) behöver man bara ha ett hum om vem som är vem av gudarna, och även det förklaras under seriens gång. En minimal resumé för att kunna följa med i recensionen: Mister Miracle/Scott Free är son till Highfather, den goda guden, och gift med Big Barda. Som barn blev Scott skickad till planeten Apokolips där den onda guden Darkseid regerar, som led i ett diplomatiskt utbyte av söner. På Jorden är Scott nu utbrytningskonstnär och sägs kunna fly från vilken fälla som helst. Resumé slut.

OBS! Spoilers en masse i fortsättningen!

Så någon lycklig barndom fick Scott Free inte; Darkseid är den yttersta symbolen för mörker/kyla/ondska i serierna, och de av hans medhjälpare som uppfostrade Scott var ungefär så trevliga som man kan tänka sig. Och det är här som Tom King sätter in stöten i sin berättelse: Scott Free är deprimerad och har ständigt pressat sig till alltmer dödsföraktande utbrytningsstunts i sin jakt på någonting som betyder någonting. Äktenskapet med Big Barda är i princip lyckligt men är man drabbad av depression spelar det ingen roll, och redan i första numret ställs frågan: Lever Scott över huvud taget eller misslyckades hans sista stunt fatalt?

Från inledningen av första numret

Snart börjar handlingen accelerera: Scott & Barda får ett barn vilket leder till slitningar i deras förhållande. Under tiden får Darkseid enligt rykten tag på det han så länge sökt efter, The anti-life equation, som ger honom makt över andras sinnen, varpå Highfather dör vilket gör Orion, Darkseids son (som uppfostrats av Highfather i det där charmiga diplomatisk utbytet) till ny ledare för ”de goda”, och krig utbryter mellan gudarna. Scott  blir en general för Orions styrkor men en general som blir alltmer motvillig att följa Orions order. Handlingen växlar sedan mellan vardagen på Jorden där Barda och Scott gör sitt bästa som nyblivna föräldrar och de katastrofalt grymma kriget som ter sig ändlöst. Och det där med goda och onda gudar blir också mer och mer en skillnad utan betydelse med en Orion som anser att ändamålet helgar medlen, så att den öppna konflikten mellan Orion och Scott blir oundviklig.

Både det vardagliga och kriget skildras utan krusiduller, och det märks heller inga egentliga skillnader mellan dem; både tar lika mycket plats, och blöjbyten ter sig lika viktigt som strider där tusentals omkommer. Det är en kall, obehaglig, ibland komisk, men ständigt fascinerande värld som King tillsammans med den utmärkta tecknaren Mitch Gerads bygger upp.

Men den känns hela tiden smått overklig. Det som händer går alltför snabbt och är alltför dramatiskt för att kännas som om det är på riktigt, och någonting känns hela tiden fel. Förutom den underliggande stämningen av att någonting är galet syns andra glipor, som de glitches à la gamla dåliga TV-utsändningar som enstaka serierutor då och då drabbas av, som ruta 4 & 6 härovan. Och, förstås, den ständiga närvaron av Darkseid, mörkerguden. Darkseid is.

Mest av allt påminde känslan mig om sekvensen i Alan Moore och Dave Gibbons fantastiska Stålmannen-serie For the Man Who Has Everything, närmare bestämt sekvensen när Stålmannen hallucinerar om sitt ideala liv på Krypton men märker att någonting är galet:

Jämförelsen med Moore faller sig också lätt att göra eftersom King så tydligt är inspirerad av honom, och framförallt Watchmen, som nio-rutors-laýouten och en 12 delars miniserie

Kal-El märker att allting går för fort, att allting bara snurrar på utan att någonsin landa känslomässigt. Men i Mister Miracle, till skillnad från Moores serie, sägs det aldrig rätt ut huruvida hela Kings serie är en hallucination, en alternativ värld, verkligheten, eller någonting annat. Men personligen tycker jag det är svårt att läsa serien utan att göra tolkningen att det vi ser är någonting som Scotts psyke själv skapat, ett fängelse som han måste bryta sig ur liksom han gjort ur fällor hela sitt liv.

Sen har vi det där med att skriva ett bra slut på en bra serie. Jag uppskattade som sagt verkligen de andra miniserierna jag läst av King, men The Vision hade en slutscen som jag tyckte var helt onödig och förtog en del av effekten, och Omega Mens slut var diffust och utan udd. Så jag var lite orolig för hur King skulle klara sig den här gången.

Men det behövdes inte för den här gången fungerar slutet helt utan invändningar från min sida. Det är deprimerande och utan katarsis, men det är bra och kanske inte helt väntat. Fast jag förstår inte hur DC ska kunna lämna Mister Miracle ifred i den situation han befinner sig i efter seriens slut; jag kan inte tänka mig att de kan låta bli att reda ut det hela med mer tydlighet 😉

Slutligen, tillbaka till det där hur jag sorterar serier som jag började med. Efter den här miniserien och de två tidigare nämnda var det dags för mig att sortera om Kings serier: Förut hade de inrangerats efter böckernas titlar, men nu har jag flyttat om så att de istället hamnat under K som i King. King är skicklig på att skriva miniserier och de påminner onekligen en hel del om varandra: Tolv nummer, och mer eller mindre helt fristående från tidigare (och senare) serier, trots att de alla baseras på karaktärer som skapats långt tidigare. De har också alla en liknande stämning: Ödesmättat, kallt analytiskt, och definitivt inte optimistiskt. De passar bra bredvid varandra, helt enkelt!

En helsida som Gerads inte behövde lägga ner mycket jobb på men jag tänkte den kunde passa bra som avslutning, tack vare Grant Morrisons geniala catchphrase 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Mister Miracle (Adlibris)

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)