Kategoriarkiv: Superhjältar

Live Fast. Love Hard. Die with Your Mask On.

Postat den

Ouch.

Ibland borde jag nog skippa min instinktiva reaktion att innan jag läser någonting nytt som bygger på någonting gammalt så tar jag först och läser om det gamla, för att komma in i berättelsen och komma i rätt stämning. Ofta är det en bra idé för även om det gör att det kan ta en lång tid att läsa böcker typ A Song of Ice and Fire när det där med att läsa om det gamla kan innebära många timmar av omläsning innan jag kommer fram till det nya så gillar jag att känna att jag är med i berättelsen när jag kommer fram till det nya. Men det finns ett stort potentiellt problem, och det gäller i högsta grad dagens serier: Jag riskerar att läsa om usla serier.

Case in point: I ungefär 30 år har Rick Veitch jobbat på med en svit serier med samlingsnamnet King Hell Heroica. Först ut var miniserien Brat Pack (fem nummer), följd av The Maximortal (sju nummer), och sen två extratidningar varav den sista kom ut för mer än tjugo år sedan. Sedan tystnad, fram till för drygt ett år sedan då Boy Maximortal #1 dök upp. Den är lite knepig att få tag på eftersom den bara finns till försäljning via Amazons print-on-demand-lösning, så vanliga seriebutiker och bokhandlar kan inte ta in den. Så jag missade först att den ens existerade, och sedan tog det ett tag innan jag kom mig för att beställa den från amazon.de (för att undvika tullar från USA).

Men nu har den kommit, och nu har jag min vana trogen läst om Brat Pack osv, tillsammans med den nya boken. Och jag kan konstatera att visserligen så tycker jag att Veitchs teckningar har förbättrats och är betydligt renare i stilen, kanske på grund av att han numera tecknar digitalt, men att manuset fortfarande är riktigt dåligt. Kanske mer menlöst än dåligt, men trist är det!

Från Brat Pack: Mink/Batman och hans kompanjoner behöver nya sidekicks

För att förklara varför så måste jag först berätta lite om vad seriesviten går ut på, nämligen att den enligt Rick Veitch själv finns till för att visa hur fascistisk, sexistisk, och våldsförhärligande superhjältegenren är. Han är inte nådig i sin beskrivning i förord och på insändarsidorna av hur han uppfattar superhjältar, och allt elände de enligt honom förkroppsligar.

Och det kan man ju givetvis tycka, även om jag personligen inte håller med om det; givetvis finns det (en hel del) superhjälteserier som innehåller precis det, men det finns definitivt annat också, och det är att göra det alltför lätt för sig att avfärda hela genren genom att peka på det absolut sämsta inom den. Men om man nu tycker det så tycker jag att hela upplägget av King Hell Heroica är förfelat. Veitch anser alltså att genren egentligen är en tunn fernissa över fruktansvärda idéer, varpå han ger sig på att göra en serie som är explicit, dvs en där superhjältarna verkligen är fascister/sexister/våldsverkare. Förhoppningen är att läsaren ska läsa serien och sedan tänka typ ”Aha, det är så de egentligen är!”, och sedan aldrig bry sig om superhjältar igen.

Men givetvis fungerar det inte så, någonting Veitch själv skriver om i en av de senare tidningarna när han berättar att istället för att förskräckas så gillade läsarna av Brat Pack den svarta humorn och det överdrivna våldet, och läste den mer som en ”vuxen” parodi av superhjältar. Inte överraskande skulle jag säga, men Veitch låter uppriktigt förvånad, som om han aldrig levt igenom tonåren där just den här typen av ”vuxen” läsning passar perfekt för många. Och han får skylla sig själv också, eftersom hans serier är så präglade av superhjälteserier att de använder sig av samma slags tekniker för att verka spännande och inbjuda till läsning. Jag skulle säga att om man verkligen ville göra den serie som Veitch verkar velat göra måste man göra det på ett annat sätt, för så fort läsaren börjar engagera sig i hur det ska gå, vem som ska överleva/straffas, så är det kört; det har då blivit en helt vanlig actionserie, må vara med mer extrema detaljer.

Sen är det också ett stort problem att serier av typen där superhjältar framställs som gigantiska arslen finns det gott om. Visst var Brat Pack och The Maximortal tidiga exempel, men det gör dem inte bättre än senare exempel som Garth Ennis The Boys, eller Mark Millars (urk!) otaliga varianter. Och det är talande att Veitch med sin agenda (att förstöra superhjältegenren) och Millar med sin (det är coolt med supervåldsamma och förskräckliga superhjältar) producerar serier som det ärligt talat är mycket liten skillnad mellan.

Från The Maximortal: En mycket ung Trueman

Det finns också ett antal andra problem:

  • När Veitch  ska visa hur perverterade superhjältarna är låter han Mink (Veitchs version av Batman) vara en homosexuell man som ger sig på sina unga pojk-sidekicks och därmed ganska tydligt gör en koppling mellan homosexualitet och pedofili. Hm.
  • Veitch vill också att hans serie ska skildra seriemediets utveckling över åren, så att Siegel/Shuster (i serien under lätt förklädda namn) har en stor roll i början när de blir lurade av Walt Disney (Sidney Wallace i serien) som att lämna ifrån sig rättigheterna till Trueman (Superman). Vi har därmed en serie som vill a) berätta hur oerhört sunkig och förskräckliga superhjältar alltid varit, och b) att vi ska tycka om dem som i serien uppfunnit just denna groteska genre.
  • Veitchs teckningar kan ibland vara väl otydliga, för att inte säga fula. Just i den här serien är det inte helt fel med fula teckningar, med tanke på Veitchs mål med serien, men de är lika fult fula och inte kul att titta på.
  • Handlingen, där vi får följa Trueman som visar sig vara ett förkroppsligande av en av Jungs arketyper, som i allt följer i Stålmannens fotspår, inklusive andra hjältar som motsvarar Batman, Wonder Woman, Green Arrow, med flera, känns lindrigt talat uttjatad. Det finns en uppsjö av serier som gör sin version av Stålmannen osv, både för att hylla förebilden eller för att kritisera honom, och jag kan inte säga att det behövs en till. Vilket leder till det kanske allra största övriga problemet, nämligen…
  • Tidsaspekten. Som nämnts var Veitch tidigt ute med den här typen av serier, men nu, med trettio år på nacken, känns de väldigt föråldrade med tanke på andra serier som gjorts sedan dess. Veitch ville också ursprungligen varna för att superhjältegenrens förkrossande dominans av seriemediet (i USA, såklart) innebar att andra genrer blev lidande. Helt korrekt, och en bra invändning, men eftersom vi nu har en seriebransch i USA där superhjältar spelar en mycket mindre roll är det inte längre en så relevant kritik. Med andra ord, jag tror King Hell Heroica hade behövt färdigställas utan det drygt tjugo år långa glappet…

Nu har jag skrivit väldigt lite om just den nya serien, Boy Maximortal, men jag tror det framgår vad jag tycker om den. Dvs att den är feltänkt, fel i tiden, passé, och att King Hell Heroica som idé har överlevt sig själv. Som sagt, lite kul att se Veitchs renare stil i teckningarna, men jag kan inte säga att manuset lockar till framtida läsning, trots löften om att den här delen av sviten ska täcka in hur serierna utvecklades på det spännande 60-talet (i boken får vi se Veitchs version av bland annat Jack Kirby, Stan Lee, Gilbert Shelton, och andra framstående serierepresentanter från decenniet).

Från Boy Maximortal: Sheldon Gilbert och S Clay Williams besöker Truemans ärkefiende El Guano som spenderar tiden badandes i fladdermusskit.

Men nu skulle åtminstone jag om jag läste den här texten undra varför skribenten egentligen köpte Boy Maximortal över huvud taget, med tanke på att Brat Pack och The Maximortals kvalitéer redan var kända. Och det enda jag kan säga är att Veitch har gjort bättre serier, som hans The One från mitten av 80-talet som är en mycket intressantare variant på superhjälteserier (som förresten precis återgivits av IDW), och en del av de serier han gjorde när han var mer inspirerad av europeiska serier än av att kritisera superhjältar. Plus, onekligen, att jag var nyfiken på hur en fortsättning så långt senare skulle ha påverkats av det som hänt under tiden. Men tyvärr verkar Veitch ha ignorerat allt som hänt inom seriemediet; jag anar att han sedan länge hade en mycket tydlig bild av manuset för den här serien, och att den bilden inte låtit sig rubbas.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Plastic Man à la Simone & Melo

Postat den

Plastic Man 005 - cover

Superhjälten Plastic Man / Plastmannen (en del gamla svenska namn på superhjältar låter verkligen inte bra) har haft en ojämn seriekarriär. Skapad av Jack Cole så tidigt som 1941 vars tidiga serier i efterhand hyllats av kritiker blev den aldrig någon större succé, och när förlaget som ägde karaktären såldes till DC integrerades Plastic Man visserligen med de andra superhjältarna men har huvudsakligen fått biroller. Men tack vare Coles surrealistiska slapstick, avslappnade humor, och superkrafter som är mer bisarra än de flesta (dvs, han kan tänja sig och omforma sig i nästan obegränsad omfattning) har många serieförfattare lockats att skriva om honom, som Grant Morrison, Kyle Baker, Phil Foglio och Frank Miller.

Men försäljningsmässigt har det inte gått bra, trots talangerna som gett honom en chans, så det har mest blivit diverse miniserier och relativt snabbt nedlagda titlar. Och nu, i samband med att DC för umptifjärde (känns det som) gången har omstartat sina serier, har en ny miniserie omfattande sex delar publicerats, den här gången författad av Gail Simone och tecknad av Adriana Melo. På grund av omstarten gäller det för teamet att ge en uppdaterad bakgrund till Eel O’Brian, alias Plastic Man, utan att trogna läsare ska bli uttråkade av den umptifjärde version av densamma (riskerar det att definitivt kännas som), och att samtidigt skapa förutsättningarna för att den här gången se till att Plastic Man får en större och mer permanent roll i DCs serier.

Och baske mig lyckas de faktiskt riktigt bra! Jag blir inte det minsta uttråkad av att läsa om olyckshändelsen som leder till Eel O’Brians transformation, humorn känns precis rätt för serien, och Simone lyckas också göra O’Brians försök till bot och bättring (han är en smågangster, vilket alltid varit det mest speciella med just Plastic Mans ursprung bland andra superhjältar) både trovärdiga och engagerande. Det lyckas tack vare ett smart användande av in media res som gör att vi redan från första stund får följa Plastic Man, utan att behöva läsa sida upp och sida ner om O’Brians liv som kriminell innan han får sina krafter. Plus, viktigast av allt, introduktionen av Pado Swakatoon, prinsen av Pine Street, ett gatubarn som O’Brian får på halsen utan egen förskyllan, och som är central för den senares moraliska förvandling. Ett stort plus är det; utan Pado hade miniserien knappast hamnat som ett lästips här!

Plastic Man - Pado

Pado poppar upp för att ge sin sympati (eller?) till O’Brian som just haft en inte helt lyckad återförening med sina kriminella bekanta.

Den här Plastic Man-miniserien är riktigt trevlig att läsa, även om den i sanningens namn tappar mot slutet som känns rumphugget; det är väl tydligt att tanken här är att om serien blir populär så kommer vi få läsa mer on den här inkarnationen av Plastic Man, snarare än att miniserien ska stå på egna ben som en självständig berättelse. Om man är negativ kan man invända att det funnits bra serier med honom förut, utan att det hjälp, men jag föredrar att optimistiskt hoppas på att Simone & Melos version får fler chanser 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Svartsynt med nya gudar: Mister Miracle

Postat den

mister miracle 12 - cover

När jag sorterar mina seriealbum i bokhyllorna och när jag gör samma sak med serier jag har i digitalt format möts jag av samma problem: Ska jag sortera på titel, tecknare, eller manusförfattare? Eftersom jag inte är något större fan av rigida regler brukar det bli mer efter principen ”Sortera in boken på det ställe där jag har störst chans att hitta den när jag letar”, så det betyder att den hamnar på ett högst personligt ställe. Till exempel hamnar BlueberryB eftersom den för mig känns mer förknippad med namnet Blueberry än med någon av de olika serieskapare som varit inblandad i den, medan alla Ralf Königs serier hamnar tillsammans under K, oavsett titel, eftersom alla hans serier påminner mer om varandra än om någonting annat.

Och sen har vi de där knepiga fallen, som Spirou. För mig var den väldigt länge en Franquin-serie; visst fanns andra kreatörer både före och efter Franquin men de var ganska ointressanta. Men nu, efter alla specialalbum och annat mystiskt har den i min bokhylla hamnat under S istället för under F, men i mina digitala mappar ligger den fortfarande under just F; jag har nästan bara Franquins version digitalt så det känns som den passar bättre där.

En smula (ok, en stor smula) kaotiskt alltså. Och vad har det att göra med en miniserie om Mister Miracle, en av de nya gudar som Jack Kirby hittade på under sin sejour på förlaget DC på 70-talet? Jag återkommer till det i slutet av recensionen, men nu till serien:

Miniserien ifråga är skriven av en viss Tom King, som tidigare skrivit bland annat de utmärkta miniserierna The Vision och The Omega Men. Den här gången ger sig King i kast med Kirbys kanske mest genomarbetade mytologi, den som han själv hoppades kunna avsluta men som givetvis har fortsatt långt efter att han själv slutade med serier; ursprungligen var den inte så uppskattad och sålde dåligt, men DC höll liv i karaktärerna och nuförtiden kan de dyka upp nästan varsomhelst i DCs universum. Själv råkade jag på dem första gången i diverse Stålmannen-titlar som liten, men sen har jag stött på dem i titlar som Legion of Super-Heroes, Batman, och jag tror det hintades om dem i någon av de moderna DC-filmerna. Kort sagt är de nuförtiden en viktig ingrediens hos DC, men själv har jag ingen aning om vad för position, om någon, de just nu innehar i DCs serieuniversum.

Men det spelar egentligen ingen roll för i miniserien (som alltså bara heter Mister Miracle, utan undertitel) behöver man bara ha ett hum om vem som är vem av gudarna, och även det förklaras under seriens gång. En minimal resumé för att kunna följa med i recensionen: Mister Miracle/Scott Free är son till Highfather, den goda guden, och gift med Big Barda. Som barn blev Scott skickad till planeten Apokolips där den onda guden Darkseid regerar, som led i ett diplomatiskt utbyte av söner. På Jorden är Scott nu utbrytningskonstnär och sägs kunna fly från vilken fälla som helst. Resumé slut.

OBS! Spoilers en masse i fortsättningen!

Så någon lycklig barndom fick Scott Free inte; Darkseid är den yttersta symbolen för mörker/kyla/ondska i serierna, och de av hans medhjälpare som uppfostrade Scott var ungefär så trevliga som man kan tänka sig. Och det är här som Tom King sätter in stöten i sin berättelse: Scott Free är deprimerad och har ständigt pressat sig till alltmer dödsföraktande utbrytningsstunts i sin jakt på någonting som betyder någonting. Äktenskapet med Big Barda är i princip lyckligt men är man drabbad av depression spelar det ingen roll, och redan i första numret ställs frågan: Lever Scott över huvud taget eller misslyckades hans sista stunt fatalt?

mister miracle - sjukhus

Från inledningen av första numret

Snart börjar handlingen accelerera: Scott & Barda får ett barn vilket leder till slitningar i deras förhållande. Under tiden får Darkseid enligt rykten tag på det han så länge sökt efter, The anti-life equation, som ger honom makt över andras sinnen, varpå Highfather dör vilket gör Orion, Darkseids son (som uppfostrats av Highfather i det där charmiga diplomatisk utbytet) till ny ledare för ”de goda”, och krig utbryter mellan gudarna. Scott  blir en general för Orions styrkor men en general som blir alltmer motvillig att följa Orions order. Handlingen växlar sedan mellan vardagen på Jorden där Barda och Scott gör sitt bästa som nyblivna föräldrar och de katastrofalt grymma kriget som ter sig ändlöst. Och det där med goda och onda gudar blir också mer och mer en skillnad utan betydelse med en Orion som anser att ändamålet helgar medlen, så att den öppna konflikten mellan Orion och Scott blir oundviklig.

mister miracle - glitch

Både det vardagliga och kriget skildras utan krusiduller, och det märks heller inga egentliga skillnader mellan dem; både tar lika mycket plats, och blöjbyten ter sig lika viktigt som strider där tusentals omkommer. Det är en kall, obehaglig, ibland komisk, men ständigt fascinerande värld som King tillsammans med den utmärkta tecknaren Mitch Gerads bygger upp.

Men den känns hela tiden smått overklig. Det som händer går alltför snabbt och är alltför dramatiskt för att kännas som om det är på riktigt, och någonting känns hela tiden fel. Förutom den underliggande stämningen av att någonting är galet syns andra glipor, som de glitches à la gamla dåliga TV-utsändningar som enstaka serierutor då och då drabbas av, som ruta 4 & 6 härovan. Och, förstås, den ständiga närvaron av Darkseid, mörkerguden. Darkseid is.

Mest av allt påminde känslan mig om sekvensen i Alan Moore och Dave Gibbons fantastiska Stålmannen-serie For the Man Who Has Everything, närmare bestämt sekvensen när Stålmannen hallucinerar om sitt ideala liv på Krypton men märker att någonting är galet:

DC Universe by Alan Moore (2013) (Digital) (danke-Empire)

Jämförelsen med Moore faller sig också lätt att göra eftersom King så tydligt är inspirerad av honom, och framförallt Watchmen, som nio-rutors-laýouten och en 12 delars miniserie

Kal-El märker att allting går för fort, att allting bara snurrar på utan att någonsin landa känslomässigt. Men i Mister Miracle, till skillnad från Moores serie, sägs det aldrig rätt ut huruvida hela Kings serie är en hallucination, en alternativ värld, verkligheten, eller någonting annat. Men personligen tycker jag det är svårt att läsa serien utan att göra tolkningen att det vi ser är någonting som Scotts psyke själv skapat, ett fängelse som han måste bryta sig ur liksom han gjort ur fällor hela sitt liv.

Sen har vi det där med att skriva ett bra slut på en bra serie. Jag uppskattade som sagt verkligen de andra miniserierna jag läst av King, men The Vision hade en slutscen som jag tyckte var helt onödig och förtog en del av effekten, och Omega Mens slut var diffust och utan udd. Så jag var lite orolig för hur King skulle klara sig den här gången.

Men det behövdes inte för den här gången fungerar slutet helt utan invändningar från min sida. Det är deprimerande och utan katarsis, men det är bra och kanske inte helt väntat. Fast jag förstår inte hur DC ska kunna lämna Mister Miracle ifred i den situation han befinner sig i efter seriens slut; jag kan inte tänka mig att de kan låta bli att reda ut det hela med mer tydlighet 😉

Slutligen, tillbaka till det där hur jag sorterar serier som jag började med. Efter den här miniserien och de två tidigare nämnda var det dags för mig att sortera om Kings serier: Förut hade de inrangerats efter böckernas titlar, men nu har jag flyttat om så att de istället hamnat under K som i King. King är skicklig på att skriva miniserier och de påminner onekligen en hel del om varandra: Tolv nummer, och mer eller mindre helt fristående från tidigare (och senare) serier, trots att de alla baseras på karaktärer som skapats långt tidigare. De har också alla en liknande stämning: Ödesmättat, kallt analytiskt, och definitivt inte optimistiskt. De passar bra bredvid varandra, helt enkelt!

mister miracle - darkseid is

En helsida som Gerads inte behövde lägga ner mycket jobb på men jag tänkte den kunde passa bra som avslutning, tack vare Grant Morrisons geniala catchphrase 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

En gammal svaghet: Legion of Super-Heroes

Postat den

Superboy and The Legion of Super-Heros Volume Two - cover

När man läser gamla barndomsfavoriter och sen skriver om dem gäller det att hålla tungan rätt i munnen så att det blir tydligt vad som bra pga nostalgiska känslor och vad som är bra för den som saknar desamma. För att göra det lätt för mig tänker jag därför dela upp dagens inlägg i två recensioner, och jag börjar med den för de icke-nostalgiska:

Superboy and The Legion of Super-Heroes Volume Two (version 1)

Den här volymen samlar ihop nummer 241-259 av tidningen med samma titel från slutet av 70-talet. Paul Levitz och Gerry Conway har skrivit de flesta av historierna, medan Joe Staton står för de flesta teckningarna. Serierna är rätt typiska för perioden, med en tydlig känsla av att de letar efter en lösning på hur man ska göra serier intressanta: Ska man satsa på en allvarligare ton eller en mer barnslig? Enstaka episoder eller längre sammanhängde berättelser? Ska man lita på att populära karaktärer som Stålmannen/Stålpojken ska bära upp serien eller ska den stå på egna fötter?

Den här sökande känslan skulle kunnat leda till intressanta serier som försöker sig på nya saker, men tyvärr är det inte så här. Istället blir det mest frustrerande att läsa en bok där samma person från sida till sida uppvisar helt olika personlighet, som Wildfire som i ena stunden framstår som en endimensionell aggressiv idiot, för att i nästa grubbla över sin egen roll som ledare för teamet och huruvida han klarar av det. Men kanske är det bättre än att vara en av de superhjältar som uppenbarligen ingen vågar/är intresserad av att skildra, som exempelvis Tyroc, den enda mörkhyade hjälten, som varenda gång alla ska ut på uppdrag omnämns som att han är på ett personligt uppdrag redan (som vi aldrig får se skildras), eller att han av lotten valts att vara den som får stanna kvar i högkvarteret som vakt och som därför inte följer med de andra.

Överlag splittras också de försök till karaktärsskildring som finns över alltför många olika personer. Olika manusförfattare har olika favoriter, och när författarna varierar syns det alltför tydligt, som skurkar med långsiktiga planer som syns till i flera på varandra följande nummer, för att sedan när författaren byts helt försvinner, och som sen återkommer långt senare igen när den första författaren är tillbaka. Samma kritik gäller också generellt för boken där jag saknar en redaktör som håller pli på serien; den vinglar åt alla möjliga håll, med bihandlingar som bara försvinner i tomma intet och huvudhandlingar tar långa oförklarliga pauser.

Superboy & the Legion of Superheroes 246-13

Joe Staton skiss, Dick Giordano tusch (seriesidorna idag är scans från tidningarna; samlingen har givetvis bättre förlagor)

Däremot är Statons teckningar inte alls så dumma och ett bra exempel på vad jag skulle kalla de prydliga (men kanske en smula vardagstråkiga) teckningar som framförallt DCs titlar dominerades av under eran, med Curt Swan som bästa utövaren av.

Men det räddar inte en bok som känns som en rätt meningslös utgåva, förutom för de största fansen av serien förstås!

Superboy and The Legion of Super-Heroes Volume Two (version 2)

DC fortsätter i och med den här boken sin under perioder extremt långsamma utgivning av alla LoSH-serier från starten 1958. Första volymen kom ut redan 1991, då under titeln Legion of Super-Heroes Archives som det blev 13 volymer av, för att sedan följas av fjolårets Superboy and The Legion of Super-Heroes Volume One. Titelbytet lär väl delvis vara förorsakat av att huvudtidningen för legionen hette just så under några år, men det fem år långa glappet mellan arkiv nummer 13 och boken ifråga spelar nog också roll 😉

Hur som helst, här handlar det alltså om serier där huvudsakligen Paul Levitz och Gerry Conway står för manuset och Joe Staton för teckningarna. Tyvärr får man säga vad gäller manuset, för det är väldigt tydligt hur olika inställning Levitz och Conway har till serien. Levitz är ett fan av legionen och gillar att utforska de olika hjältarna och deras inbördes relationer, medan Conway bara betraktar dem som ett superhjälteteam vilket som helst där det behövs en skurk varje månad som man sen tittar på schemat över vilka superkrafter som finns i teamet och sen väljer den som passar bäst.

Conway var ett tag under 70-talet DCs som man tyckte ess i rockärmen, en manusförfattare som kunde vara modern på samma sätt som Marvels serier, med en snärtigare dialog och ökad fart i handlingen. Men såhär 40 år senare har hans manus åldrats betydligt mer än andra samtida författare som var mer inställda på ”gammaldags” kvalitéer, som en korrekt berättad historia som punkt för punkt når sitt mål.

Därmed inte sagt att Levitz manus är fantastiska. Hans styrka ligger i just att han förstår sig på de olika superhjältarna, att de faktiskt är människor också, men han tenderar att bli ganska tungrodd i sina överdrivet stora textplattor och textmassor. Sen är det givetvis så att den karaktärsskildring han bjuder på är av den enklaste såpaformen, men han är likafullt en av de som varit viktigast i att utforma personligheterna för alla legions superhjältar. Att han sedan är mest förtjust i att skildra hjältar han själv skapat, som Dawnstar, även om de aldrig blir särdeles intressanta, är inte så konstigt 😉

Den överlägset bästa historien i den här boken står dock Jim Starlin bakom (här under pseudonymen Steve Apollo), med viss hjälp från Levitz, och det är den första versionen av hur Brainiac 5 kollapsar under sitt ansvar. Senare har detta blivit något av en kliché i LoSH-serier, men här resulterar det i en ovanligt stark berättelse som inleddes redan i den föregående Volume Ones episod Murder Most Foul, den tveklöst bästa episoden i de här två samlingarna, och en av de bästa någonsin för LoSH. Tonfallet är mörkare, personerna mer tredimensionella, och handlingen skriver för en gångs skull inte läsaren på näsan.

Superboy & the Legion of Superheroes 239-11

Josef Rubinstein, efter Starlins layout (från Murder Most Foul)

Men episoden är också ett bra exempel på svagheterna i den här erans LoSH. Efter den starka starten där Chameleon Boy avslöjar att det finns en förrädare i legionen försvinner detta helt ur handlingen under ett helt år, utan ens anspelningar på det hela. Vilket givetvis är rätt konstigt eftersom det borde lett till panik, men tidningen saknade uppenbarligen en stark redaktör som kunde se till att hålla reda på sånt här. Sen, efter sekvensens avslutning, får vi en pinsamt svag coda när Conway uppenbarligen fått på sitt ansvar att se till att Brainiac 5 blir frisk igen, och historien är sämsta sortens pseudo-freudianism som dessutom helt ignorerar det faktum att vi i Murder Most Foul fått bevittna hur Brainiac 5 mördade en person.

Jag kan ärligt säga att Legion of Super-Heroes egentligen aldrig haft en riktigt bra period där serierna varit utmärkta (förutom de första åren av avknopparen L.E.G.I.O.N.), men även med det i åtanke täcker de här två böckerna en relativt opersonlig era i serierna. Levitz gör sitt bästa och det är inte så illa, Starlins bidrag är excellent men tyvärr kort, men i stort saknar serien styrsel. Också teckningsmässigt är det mer kompetent än spännande av Staton; i Volume One var huvudtecknaren Mike Grell och hans mycket personliga skildring av legionens medlemmar är för min del mer kanon (trots att alla män respektive kvinnor tenderar att ha samma ansikte). Det finns enstaka gästspel av betydligt mer kända tecknare som Dick Giordano, Howard Chaykin, Steve Ditko med flera, men de får aldrig chansen att sätta sin prägel på serien.

Superboy & the Legion of Superheroes 257-12

Steve Ditko & Dan Adkins

Jag uppskattar att DC fortsätter samla ihop LoSH-serierna, trots att jag är övertygad om att de enda realistiska köparna är sådana som jag, som är svag för legionen av högst personliga skäl (för min del tidningar lästa som barn) snarare än för dess kvalitéer.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 11: Några avslutningar

Postat den

Tre serier/serieutgivningar som (ganska) nyligen avslutats och som jag skrivit om tidigare blir det några avskedsord om idag. Närmare bestämt:

My Brother the Shut-in: Kinoko Higurashis serie om hur syskonparet Shino & Tamotsu reagerar när Tamotsu efter flera års innesittande slutligen vågar sig ut i världen igen blev totalt sex volymer. Jag gillade serien när jag läste de första volymerna och jag fortsatte gilla den hela vägen ut. Skildringen av Tamotsus små försiktiga steg framåt och de oundvikliga bakslagen är känsligt gjord, likaså hur Shino i sin tur riskerar att tappa fotfästet, men i grunden är det en feelgood-historia (med mörka inslag) om hur det faktiskt är möjligt att förändra livet, hur hopplöst det än kan te sig.

My Brother the Shut-In v06 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Tamotsu på date

I min första anmälan av serien nämnde jag att jag hoppades att historien inte skulle dras ut alltför länge, men när den var slut kändes det istället lite snopet; jag hade gärna läst mer om Shino & Tamotsu, och jag fick ett tydligt intryck av att serien avslutades rätt abrupt. Men sex intressanta volymer är inte alltför illa!

Walt Disney’s Mickey Mouse: Fantagraphics utgivning av Musse Pigg i dags- och söndagstrippformat av Floyd Gottfredson avslutades i vintras i och med att man nådde år 1955; efter det handlade det i princip endast om dag-för-dag-skämt, dvs de längre historierna upphörde. För drygt två år sedan när den första boxen med serier där Bill Walsh tog över manusskrivandet utkom skrev jag att serien sjönk markant i kvalité i och med detta, och tyvärr håller det i sig.

Faktiskt är jag nästan ännu mer besviken på hans historier i de böcker som kommit sedan dess: De är kanske inte sämre än hans första försök, men min förhoppning att han skulle bli bättre med tiden infriades inte. Hans berättelser saknar helt charm och innehåll och känns förtvivlat tomma, och all personlighet hos karaktärerna som funnits är som bortblåst. Gottfredsons teckningar är det inget fel på, men det räddar inte serierna, speciellt inte som det bara gör mig ännu mer deppad när jag tänker på hur fantastiskt bra serien en gång var. Kort sagt, Bill Walsh fullkomligt demolerar en tidigare utmärkt serie 😦

Walt Disney's Mickey Mouse - last strip

Den sista strippen, från en längre episod där Li’l Davy (en liten Davy Crockett), Benjamin Syrsa och Musse möts

Så allt som allt, två volymer med söndagsserier och de första sju med vardagsserier med några av de bästa Disneyserier som gjorts blev resultat. Och fem som bara rejäla Disneyfans borde köpa (alternativt Gottfredsonfans som nöjer sig med teckningar). Jag tycker också fortfarande att själva böckerna har en tråkig design, men det kan jag överse med när innehållet är så pass bra; det är bara synd att det kanske gör att eventuellt nya läsare inte ger Gottfredson en chans.

Invincible: Robert Kirkmans superhjälte landade för sista gången efter 144 nummer, och nu har jag också läst klart serien i och med Ultimate-samling nummer 12. Jag står fast vid vad jag skrivit varje gång jag nämnt serien här på bloggen, dvs att Kirkman egentligen är bättre på komedi än på allvar och att det därför inte varit till Invincibles fördel när historierna blivit mer och mer allvarliga/dramatiska, men att det ändå förblivit en underhållande serie. Och att det är frustrerande hur dålig Kirkman är på att avsluta bihandlingar där varje gång det verkar som om en äntligen ska ta slut så kommer en liten blänkare på sista sidan som visar att nejdå, inte den här gången heller.

I sann Kirkman-anda blir det en fruktansvärd mängd blod och död här, blandat med långa diskussioner om huruvida ändamålet helgar medlen, ett tema som funnits med ända sedan seriens start. Jag kan inte säga att Kirkman är en stor filosof eller att hans svar (om man nu ska se slutet som det) är värst övertygande, men en eloge för att han ändå försöker ge sig på en inte alltför lätt fråga, mitt ibland allt superhjältande.

Invincible 142

Alla mot alla i Invincible 142

Men jag ska inte klaga alltför mycket den här gången för i och med avslutningen knyts en hela massa trådar till slut ihop, och vi får till och med följa Mark Grayson flera hundra år in i framtiden för en rejäl ”Så gick det sen”-final. Egentligen är det kanske inte så förvånande med tanke på att Kirkman som jag tidigare nämnt i grunden är ett seriefan av stora mått, och eftersom så många fans önskedröm är just att få veta vad som hände sen är det ett passande slut. Själv tycker jag också om att säcken knyts ihop prydligt och utan att serien dragit ut alltför länge på tiden, till skillnad från en viss annan Kirkman-serie som jag tror skulle mått bra av att också fått ett slut vid det här laget 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 9: Mini-recensioner

Postat den

När det blir varmt samtidigt som jag hänger på sommarstället går mitt tempo ner sisådär 90%, och tröskeln för att börja skriva ett inlägg här känns meterhög. Bara om någon undrar över den lusiga frekvensen på recensioner alltså!

Men jag läser en del (även om det går långsammare med det också), så nu har jag en hel del som jag borde skriva om. Onekligen är rätt mycket av det inte så värst upphetsande, så för att rensa min lista på saker jag ska skriva om så blir det ett Gott och blandat-inlägg, med ovanligt korta omdömen och serier som inte förtjänar fler ord, antingen för att de inte är så värst bra (men kanske finns det någon som blir intresserad av någon av dem så därav orden) eller för att jag skrivit om dem förut. Jag har också läst några serier som förtjänar fler ord men de sparar jag till nästa inlägg (som blir av närhelst jag klättrat över den där meterhöga tröskeln nästa gång…). Så:

Love Vibes/Angel Nest/Body and Soul av Erica Sakurazawa: Diverse serier av den av många omtyckta josei-serieskaparen Sakurazawa. Hon gör serier som är smådeppiga, med smått självdestruktiva huvudrollsinnehavare som alla är kvinnor i 20–30-årsåldern med relationsproblem: Är det värt att stanna i ett destruktivt förhållande för att åtminstone ha någon? / Kan man lita på någon? / … Inte så dumt när jag känner för att läsa serier med en stor dos av ung livsleda, med karaktärer à la modeteckningar. Men själv är jag nog i längden mer för josei inriktade till lite äldre läsare, som Tokyo Tarareba Girls.

It’s Tokyo, Charlie Brown! av Vicki Scott (manus) & Paige Braddock (teckningar): Urk. Nyskapad licensierad Snobben-serie där alla åker till Tokyo för att vara med i en internationell baseball-turnering. Noll av Schulz humor/känslighet/värme, och smått pinsamt att de inte ens vågar visa de japanska motspelarna. Undvik!!!

Again!! av Mitsurou Kubo: Tidsresande vardagsberättelse där huvudpersonen samma dag som han tar examen av oförklarad anledning transporteras tre år tillbaka och börjar om skolan igen. Vid första försöket hamnade han snett från början och fick inga vänner alls, så nu tänker han försöka ändra det (när han väl inser vad som hänt). Småtrevlig men absolut inte omistlig komedi om hur en osocial person försöker bli social och hur han drar med andra i sitt förändringsförsök.

Top 10 Season 2 & Beyond the Farthest Precinct: Efter att Alan Moore skrivit Top 10 så tog bland annat tecknaren Zander Cannon över serien och två nya mini-serier producerades. Jag missade dem när de kom ut och ramlade nyligen över dem i digitalt format och tänkte att Jamen-varför-inte-prova? Fel av mig för det här är närmast oläsligt skräp. Inte för att Top 10 någonsin var mer än en (rejält) underhållande serie när Moore skrev den, men inte trodde jag att en så enkel och lättföljd formel, dvs superhjältar + polis-serie skulle gå att misslyckas med så till den milda grad.

Mermaid Project av Leo & Corine Jamar (manus) & Fred Simon (teckningar): Framtidsthriller där elakt multinationellt företag försöker framställa fungerande sjöjungfrur/män m h a genetisk manipulation. Som alltid med Leo ett tämligen torrt manus, men med lite mer liv än vanligt (som jag utgår Jamar stått för), och en okomplicerad handling fylld av klichéer. Men den är tydligt berättad och tecknad, och fungerar som bukfylla (eller vad jag nu ska kalla en så här enkel serie).

Cochlea & Eustachia av Hans Rickheit: Raka motsatsen mot Mermaid Project är det här en absurdistisk serie, nästan helt utan text, med hallucinatoriska teckningar som eventuellt berättar en historia, men som lika väl kan läsas som fria associationer, typ Jim Woodrings serie Frank. Jag gillar Rickheits teckningar och ibland även hur seriesidorna utvecklas med sin drömska logik, men personligen har jag ett begränsat intresse för den här sortens serier, oavsett hur skickligt gjorda de är. Men som omväxling till de flesta andra av dagens rätt fantasilösa serier, toppen!

One Week Friends av Matcha Hazuki: Mer serier från Japan med vardagsdrama/romantik/humor baserat på ett underligt inslag. Här är det flickan Kaori Fujimiya som varje vecka helt glömmer bort allt som har med vänner att göra medan saker hon lär sig i skolan osv stannar kvar i minnet. Så när klasskamraten Yūki Hase försöker bli hennes vän är det svårt: Varje måndag måste ha börja om igen och förlita sig på att Kaori har läst sin egen dagbok där hon skrivit om att han är hennes vän. Så Måndag hela veckan i något annan form och utspelande i Japan, alltså. Helt OK men när den ibland vågar utnyttja sitt tema lite mer än bara som humor märks det att serien skulle kunnat vara så mycket bättre om den bara vågat ta ut svängarna mer, istället för att använda minnesförlusten mer som en gimmick.

The Waters of Deadmoon av Adamov (manus) & Cothias (teckningar): En gammal fransk sf-serie från Heavy Metal som känns som urtypen av sådana, med dekadens i ett framtida Paris där världen drabbats av vattenbrist och numera styrs av den ene mer pervertade än den andra tyrannen. Det finns en slags trygghetskänsla i att läsa serier som så ihärdigt gör sitt bästa för att chockera på ett totalt förutsägbart sätt, men vidare bra är det egentligen inte. Å andra sidan är det inte heller uselt eftersom Adamov & Cothias iallafall har gjort så många liknande serier att hantverksskickligheten finns där, inklusive snitsiga teckningar. Men sammantaget bara en serie som de som läste Heavy Metal och liknande tidningar på 80- och 90-talet kan få ut lite stilla nostalgi ur.

The Kingdom 5 av Benoît Feroumont: Europe Comics fortsätter översätta Feroumonts charmerande medeltidsserie, och jag fortsätter lika troget att läsa dem. Fem volymer är nu översatta och jag antar/hoppas att den sjätte också dyker upp snart 🙂

The Bride Was a Boy av Chii: Välmenande och informativ serie om hur det är att som japan göra en könskorrigerande operation. Man får veta vilka lagar som gäller, vad som görs och hur, terminologi (och tummen upp för Chiis avslappnade attityd, som huvudsakligen går ut på att säga att ”Såhär föredrar jag att man uttrycker sig, men andra kan säkert tycka någonting annorlunda så ta det bara lugnt och gör ditt bästa”, istället för en mer oflexibel ton), med mera. Synd bara att serien är småtrist. Den jämförs på många ställen med serier som My Lesbian Experience with Loneliness och My Brother’s Husband, men förutom att de alla handlar om icke-heterosexualitet har de mycket få likheter, och de två sistnämnda är överlägsna som serier.

Dreamin’ Sun av Ichigo Takano (som också gjorde Orange, en klart bättre serie): När jag började läsa den här serien drabbades jag av déjà vu; hade jag inte läst den här för några månader sedan? Men nix, för den tidigare lästa serien hette House of the Sun. Fast med likheten i namn och i handling eftersom även den här handlar om hur en tonårsflicka med problematiskt hemliv flyttar från hemmet alltför tidigt och blir kär i en man in huset hon flyttar till förstår jag min förvirring. Det här är faktiskt den äldre serien så om någon har kopierat den andra är det här originalet, fast sämre är det likafullt för här bränner det aldrig till som det gjorde i House of the Sun. Så om ni ska läsa en japansk serie om flyende tonårsflickor som blir kära i något äldre män, ta den sistnämnda.

Ok, nog med mitt planlösa skrivande; nästa gång blir det liiite mer fokuserat och liiite högre kvalité, jag lovar 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 6

Postat den

Recensionshögrensning!

Honor Girl av Maggie Thrash

Honor Girl är en självbiografisk serie i fiktivt format om den första riktiga kärleken, och den drabbar Maggie när hon 15 år gammal som varje sommar åker till Camp Bellflower, ett sommarläger för unga flickor med gamla traditioner. Utan att söka kärleken finns den bara där en dag, och föremålet för den, den några år äldre Erin, jobbar som rådgivare. Plötsligt blir den tidigare så enkla tillvaron komplicerad för Maggie: Hon är kär, hon är kär i en äldre person, hon är kär i en kvinna.

Honor Girl är ett bra exempel på hur väl den här typen av historier fungerar i serieformat. Berättelsen saknar yttre dramatik, och det finns inte mycket i den som jag inte har läst förut. Dessutom är Thrashs teckningar ganska skrala, med sitt utseende som om de vore tecknade av en talangfull amatör som suttit med kulspetspenna och färgpennor och ritat, utan att skissa först. Men likafullt gillar jag serien med alla dess små detaljer, som Maggies skytte (alla deltagarna har olika aktiviteter de deltar i, och Maggies specialitet är gevärsskytte) och hur det påverkas av kärleksrelationen, eller hur de andra lägerledarna hanterar situationen. Och det är en självbiografi vilket gör att hur det ska gå för Maggie och Erin hela tiden känns osäkert vilket kändes som ett plus i det här fallet.

Honor Girl - Erin

Så en bok för de i bokslukaråldern, dvs de som läser ut böcker som Honor Girl med sina 270 sidor och sen omedelbart säger: Nästa!

Superdövis av Cece Bell

Och här har vi en till serie för just dem, måhända kanske för några år yngre läsare: Cece Bells Superdövis, en bok inspirerad av hennes egna upplevelser när hon som fyra år gammal tappade stora delar av hörselförmågan. När bokens Cece efter en sjukdom inte längre kan höra någonting blir det svårt; hon är för ung vare sig för att läsa eller skriva så det mesta är ett mysterium för henne:

När Cece väl fått en hörapparat går det lite bättre, men Bell är väldigt noga med att visa att det på intet vis betyder att den fungerar lika bra som vanlig hörsel. Cece får lära sig att läsa på läppar (vilket betyder att pappans mustasch/skägg är en usel idé) och att uppmärksam på kontext för att bättre tolka ljuden. Fördelen är ”superkraften” att hon tack vare sin hörapparat och de mikrofoner lärarna bär kan höra vad lärare håller på med när de är någon annanstans, till exempel i lärarrummet eller toaletten; titelns ”Superdövis” är hennes namn på sig själv som superhjälte med denna mycket specifika superkraft 🙂

Superdövis - test

Superdövis är sympatisk och bra på att visa hur det kan vara att som barn drabbas av någonting som Cece Bell gjorde, utan pekpinnar och utan att vare sig under- eller överdramatisera. Men den är lite i menlösaste laget som läsning och känns ibland väl mycket som om den bara finns till för att förevisa och undervisa i hur det kan vara att drabbas av hörselnedsättning som barn. De små känslomässiga komplikationer som skildras, typ hur Ceces vänner reagerar på hörselapparaten mm, känns aldrig speciellt brännande. Inte heller teckningarna är de mest expressiva; vare sig kroppsspråket eller ansiktsuttrycken är särdeles uttrycksfulla hos personerna. En godkänd serie och som sagt, bokslukare behöver material för att underhålla den aldrig slocknande läslustan, och då kan man definitivt sätta Superdövis i händerna på en slukare.

Pinocchio av Winshluss

Den franske tecknaren Winshluss version av den klassiska barnboken Pinocchio är imponerande: Elegant tecknat i en uppsjö av olika stilar, fria associationer som leder till allt möjligt och omöjligt, och allt så gott som helt utan text (det finns lite text här o där, men de allra flesta sidorna är helt utan). Den som läste tidningen Pox när den kom ut kanske minns italienaren Mattioli och hans absurda serier som Squeak the Mouse som började som vanliga tecknade kortfilmer men sen svävade ut i orgier av blod och sex, och lite av samma känsla finns här.

Men lika bra som Mattioli är inte det här. Det är mer tungfotat, kanske beroende på att Winshluss ändå hela tiden förhåller sig till originalet så helt utan tyglar är det inte. Det känns också som att han inte vågar släppa hämningarna helt; även om mycket av det som sker inte har någon djupare mening finns det hel tiden en antydan av att Winshluss nog vill någonting, att fantasterierna och groteskerierna ändå är där med ett allvarligare syfte.

Winshluss Pinocchio

Jag tror att jag helt simpelt inte är på riktigt samma våglängd som Winshluss vilket gör att en serie som Pinocchio som i så hög grad bygger på råa känslor à la Winshluss lämnar mig kall. Jag ser att Winshluss är en mycket skicklig serietecknare och jag kan förstå att för rätt läsare kan det här vara ett mästerverk, men tyvärr är inte jag den läsaren.

Fifty Freakin’ Years with the Fabulous Furry Freak Brothers av Gilbert Shelton

Han nalkas de 80 nu, Gilbert Shelton, men serier gör han fortfarande, om än i lägre takt än som ung. Det här albumet som firar att hans kända brödratrio fyller 50 innehåller en hel del nya serier av honom själv, plus några hyllningsserier (några nya, några gamla( från andra serietecknare som Hunt Emerson, diverse ströbilder av Shelton, och en längre text där han berättar om sin tid som serietecknare.

Fifty Freakin' Years with the Fabulous Furry Freak Brothers

De sista åren Charles Schulz tecknade Snobben hade han en darrig linje men den var stadig som berget jämfört med Sheltons. Och för en serie som TFFFB blir det egentligen bara bättre ju ostadigare det ser ut 🙂

För en fan som jag är det här ett självklart köp, även om innehållet är rätt tunt om sanningen ska fram. Den nämnda texten är lite svamlig och ofokuserad, hyllningsserierna platta, och de nya Shelton-serierna är inte lika bra som när Shelton var som bäst. Men likafullt är de roliga, och det känns också tryggt på något vis att bröderna fortsätter på samma sätt de alltid gjort, utan att påverkas av hur omvärlden förändrats.

SH3 vol 4 – Passio av Daniel Ahlgren

Sist men inte minst (snarare bäst!) har jag äntligen läst den senaste delen av Daniel Ahlgrens superhjälteepos SH3. De kommer inte ofta, de här böckerna, så varje gång det händer tar jag och läser om allihopa för att komma in i handlingen. Men det gör jag så gärna för precis som jag skrivit förut är det här riktigt bra superhjälteserier, och jag hart fortfarande inte sett någon annan serie som ens försöker sig på att på samma sätt mixa superhjältar och tonårsvardag, åtminstone inte lika framgångsrikt som här.

Efter att Alfamannens fertilitetsproblem ordnat upp sig i förra boken hamnar nu problemet med alla parallella universum i fokus. Den tråden fungerar utmärkt, klassisk som den är i superhjältesammanhang, men allra bäst i SH3 är alla biintriger som puttrar på; smarta och ofta med oväntade upplösningar. Ahlgren är suverän på att knåpa och knepa ihop allting, än mer med tanke på att med den låga utgivningstakten så handlar det ibland om ledtrådar som lagts ut många år i förväg innan de slutligen används.

Det dröjde innan jag köpte och läste Passio; den kom redan 2015 men jag missade den då och eftersom serien sorgligt nog inte är en kioskvältare såg jag den först för ett litet tag sedan. Men en sak är bra med det: Det kanske snart är dags för volym 5!

SH3 Passio

Kan köpas hos bl.a.: