Kategoriarkiv: Superhjältar

Gott och blandat 9: Mini-recensioner

Postat den

När det blir varmt samtidigt som jag hänger på sommarstället går mitt tempo ner sisådär 90%, och tröskeln för att börja skriva ett inlägg här känns meterhög. Bara om någon undrar över den lusiga frekvensen på recensioner alltså!

Men jag läser en del (även om det går långsammare med det också), så nu har jag en hel del som jag borde skriva om. Onekligen är rätt mycket av det inte så värst upphetsande, så för att rensa min lista på saker jag ska skriva om så blir det ett Gott och blandat-inlägg, med ovanligt korta omdömen och serier som inte förtjänar fler ord, antingen för att de inte är så värst bra (men kanske finns det någon som blir intresserad av någon av dem så därav orden) eller för att jag skrivit om dem förut. Jag har också läst några serier som förtjänar fler ord men de sparar jag till nästa inlägg (som blir av närhelst jag klättrat över den där meterhöga tröskeln nästa gång…). Så:

Love Vibes/Angel Nest/Body and Soul av Erica Sakurazawa: Diverse serier av den av många omtyckta josei-serieskaparen Sakurazawa. Hon gör serier som är smådeppiga, med smått självdestruktiva huvudrollsinnehavare som alla är kvinnor i 20–30-årsåldern med relationsproblem: Är det värt att stanna i ett destruktivt förhållande för att åtminstone ha någon? / Kan man lita på någon? / … Inte så dumt när jag känner för att läsa serier med en stor dos av ung livsleda, med karaktärer à la modeteckningar. Men själv är jag nog i längden mer för josei inriktade till lite äldre läsare, som Tokyo Tarareba Girls.

It’s Tokyo, Charlie Brown! av Vicki Scott (manus) & Paige Braddock (teckningar): Urk. Nyskapad licensierad Snobben-serie där alla åker till Tokyo för att vara med i en internationell baseball-turnering. Noll av Schulz humor/känslighet/värme, och smått pinsamt att de inte ens vågar visa de japanska motspelarna. Undvik!!!

Again!! av Mitsurou Kubo: Tidsresande vardagsberättelse där huvudpersonen samma dag som han tar examen av oförklarad anledning transporteras tre år tillbaka och börjar om skolan igen. Vid första försöket hamnade han snett från början och fick inga vänner alls, så nu tänker han försöka ändra det (när han väl inser vad som hänt). Småtrevlig men absolut inte omistlig komedi om hur en osocial person försöker bli social och hur han drar med andra i sitt förändringsförsök.

Top 10 Season 2 & Beyond the Farthest Precinct: Efter att Alan Moore skrivit Top 10 så tog bland annat tecknaren Zander Cannon över serien och två nya mini-serier producerades. Jag missade dem när de kom ut och ramlade nyligen över dem i digitalt format och tänkte att Jamen-varför-inte-prova? Fel av mig för det här är närmast oläsligt skräp. Inte för att Top 10 någonsin var mer än en (rejält) underhållande serie när Moore skrev den, men inte trodde jag att en så enkel och lättföljd formel, dvs superhjältar + polis-serie skulle gå att misslyckas med så till den milda grad.

Mermaid Project av Leo & Corine Jamar (manus) & Fred Simon (teckningar): Framtidsthriller där elakt multinationellt företag försöker framställa fungerande sjöjungfrur/män m h a genetisk manipulation. Som alltid med Leo ett tämligen torrt manus, men med lite mer liv än vanligt (som jag utgår Jamar stått för), och en okomplicerad handling fylld av klichéer. Men den är tydligt berättad och tecknad, och fungerar som bukfylla (eller vad jag nu ska kalla en så här enkel serie).

Cochlea & Eustachia av Hans Rickheit: Raka motsatsen mot Mermaid Project är det här en absurdistisk serie, nästan helt utan text, med hallucinatoriska teckningar som eventuellt berättar en historia, men som lika väl kan läsas som fria associationer, typ Jim Woodrings serie Frank. Jag gillar Rickheits teckningar och ibland även hur seriesidorna utvecklas med sin drömska logik, men personligen har jag ett begränsat intresse för den här sortens serier, oavsett hur skickligt gjorda de är. Men som omväxling till de flesta andra av dagens rätt fantasilösa serier, toppen!

One Week Friends av Matcha Hazuki: Mer serier från Japan med vardagsdrama/romantik/humor baserat på ett underligt inslag. Här är det flickan Kaori Fujimiya som varje vecka helt glömmer bort allt som har med vänner att göra medan saker hon lär sig i skolan osv stannar kvar i minnet. Så när klasskamraten Yūki Hase försöker bli hennes vän är det svårt: Varje måndag måste ha börja om igen och förlita sig på att Kaori har läst sin egen dagbok där hon skrivit om att han är hennes vän. Så Måndag hela veckan i något annan form och utspelande i Japan, alltså. Helt OK men när den ibland vågar utnyttja sitt tema lite mer än bara som humor märks det att serien skulle kunnat vara så mycket bättre om den bara vågat ta ut svängarna mer, istället för att använda minnesförlusten mer som en gimmick.

The Waters of Deadmoon av Adamov (manus) & Cothias (teckningar): En gammal fransk sf-serie från Heavy Metal som känns som urtypen av sådana, med dekadens i ett framtida Paris där världen drabbats av vattenbrist och numera styrs av den ene mer pervertade än den andra tyrannen. Det finns en slags trygghetskänsla i att läsa serier som så ihärdigt gör sitt bästa för att chockera på ett totalt förutsägbart sätt, men vidare bra är det egentligen inte. Å andra sidan är det inte heller uselt eftersom Adamov & Cothias iallafall har gjort så många liknande serier att hantverksskickligheten finns där, inklusive snitsiga teckningar. Men sammantaget bara en serie som de som läste Heavy Metal och liknande tidningar på 80- och 90-talet kan få ut lite stilla nostalgi ur.

The Kingdom 5 av Benoît Feroumont: Europe Comics fortsätter översätta Feroumonts charmerande medeltidsserie, och jag fortsätter lika troget att läsa dem. Fem volymer är nu översatta och jag antar/hoppas att den sjätte också dyker upp snart 🙂

The Bride Was a Boy av Chii: Välmenande och informativ serie om hur det är att som japan göra en könskorrigerande operation. Man får veta vilka lagar som gäller, vad som görs och hur, terminologi (och tummen upp för Chiis avslappnade attityd, som huvudsakligen går ut på att säga att ”Såhär föredrar jag att man uttrycker sig, men andra kan säkert tycka någonting annorlunda så ta det bara lugnt och gör ditt bästa”, istället för en mer oflexibel ton), med mera. Synd bara att serien är småtrist. Den jämförs på många ställen med serier som My Lesbian Experience with Loneliness och My Brother’s Husband, men förutom att de alla handlar om icke-heterosexualitet har de mycket få likheter, och de två sistnämnda är överlägsna som serier.

Dreamin’ Sun av Ichigo Takano (som också gjorde Orange, en klart bättre serie): När jag började läsa den här serien drabbades jag av déjà vu; hade jag inte läst den här för några månader sedan? Men nix, för den tidigare lästa serien hette House of the Sun. Fast med likheten i namn och i handling eftersom även den här handlar om hur en tonårsflicka med problematiskt hemliv flyttar från hemmet alltför tidigt och blir kär i en man in huset hon flyttar till förstår jag min förvirring. Det här är faktiskt den äldre serien så om någon har kopierat den andra är det här originalet, fast sämre är det likafullt för här bränner det aldrig till som det gjorde i House of the Sun. Så om ni ska läsa en japansk serie om flyende tonårsflickor som blir kära i något äldre män, ta den sistnämnda.

Ok, nog med mitt planlösa skrivande; nästa gång blir det liiite mer fokuserat och liiite högre kvalité, jag lovar 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 6

Postat den

Recensionshögrensning!

Honor Girl av Maggie Thrash

Honor Girl är en självbiografisk serie i fiktivt format om den första riktiga kärleken, och den drabbar Maggie när hon 15 år gammal som varje sommar åker till Camp Bellflower, ett sommarläger för unga flickor med gamla traditioner. Utan att söka kärleken finns den bara där en dag, och föremålet för den, den några år äldre Erin, jobbar som rådgivare. Plötsligt blir den tidigare så enkla tillvaron komplicerad för Maggie: Hon är kär, hon är kär i en äldre person, hon är kär i en kvinna.

Honor Girl är ett bra exempel på hur väl den här typen av historier fungerar i serieformat. Berättelsen saknar yttre dramatik, och det finns inte mycket i den som jag inte har läst förut. Dessutom är Thrashs teckningar ganska skrala, med sitt utseende som om de vore tecknade av en talangfull amatör som suttit med kulspetspenna och färgpennor och ritat, utan att skissa först. Men likafullt gillar jag serien med alla dess små detaljer, som Maggies skytte (alla deltagarna har olika aktiviteter de deltar i, och Maggies specialitet är gevärsskytte) och hur det påverkas av kärleksrelationen, eller hur de andra lägerledarna hanterar situationen. Och det är en självbiografi vilket gör att hur det ska gå för Maggie och Erin hela tiden känns osäkert vilket kändes som ett plus i det här fallet.

Honor Girl - Erin

Så en bok för de i bokslukaråldern, dvs de som läser ut böcker som Honor Girl med sina 270 sidor och sen omedelbart säger: Nästa!

Superdövis av Cece Bell

Och här har vi en till serie för just dem, måhända kanske för några år yngre läsare: Cece Bells Superdövis, en bok inspirerad av hennes egna upplevelser när hon som fyra år gammal tappade stora delar av hörselförmågan. När bokens Cece efter en sjukdom inte längre kan höra någonting blir det svårt; hon är för ung vare sig för att läsa eller skriva så det mesta är ett mysterium för henne:

När Cece väl fått en hörapparat går det lite bättre, men Bell är väldigt noga med att visa att det på intet vis betyder att den fungerar lika bra som vanlig hörsel. Cece får lära sig att läsa på läppar (vilket betyder att pappans mustasch/skägg är en usel idé) och att uppmärksam på kontext för att bättre tolka ljuden. Fördelen är ”superkraften” att hon tack vare sin hörapparat och de mikrofoner lärarna bär kan höra vad lärare håller på med när de är någon annanstans, till exempel i lärarrummet eller toaletten; titelns ”Superdövis” är hennes namn på sig själv som superhjälte med denna mycket specifika superkraft 🙂

Superdövis - test

Superdövis är sympatisk och bra på att visa hur det kan vara att som barn drabbas av någonting som Cece Bell gjorde, utan pekpinnar och utan att vare sig under- eller överdramatisera. Men den är lite i menlösaste laget som läsning och känns ibland väl mycket som om den bara finns till för att förevisa och undervisa i hur det kan vara att drabbas av hörselnedsättning som barn. De små känslomässiga komplikationer som skildras, typ hur Ceces vänner reagerar på hörselapparaten mm, känns aldrig speciellt brännande. Inte heller teckningarna är de mest expressiva; vare sig kroppsspråket eller ansiktsuttrycken är särdeles uttrycksfulla hos personerna. En godkänd serie och som sagt, bokslukare behöver material för att underhålla den aldrig slocknande läslustan, och då kan man definitivt sätta Superdövis i händerna på en slukare.

Pinocchio av Winshluss

Den franske tecknaren Winshluss version av den klassiska barnboken Pinocchio är imponerande: Elegant tecknat i en uppsjö av olika stilar, fria associationer som leder till allt möjligt och omöjligt, och allt så gott som helt utan text (det finns lite text här o där, men de allra flesta sidorna är helt utan). Den som läste tidningen Pox när den kom ut kanske minns italienaren Mattioli och hans absurda serier som Squeak the Mouse som började som vanliga tecknade kortfilmer men sen svävade ut i orgier av blod och sex, och lite av samma känsla finns här.

Men lika bra som Mattioli är inte det här. Det är mer tungfotat, kanske beroende på att Winshluss ändå hela tiden förhåller sig till originalet så helt utan tyglar är det inte. Det känns också som att han inte vågar släppa hämningarna helt; även om mycket av det som sker inte har någon djupare mening finns det hel tiden en antydan av att Winshluss nog vill någonting, att fantasterierna och groteskerierna ändå är där med ett allvarligare syfte.

Winshluss Pinocchio

Jag tror att jag helt simpelt inte är på riktigt samma våglängd som Winshluss vilket gör att en serie som Pinocchio som i så hög grad bygger på råa känslor à la Winshluss lämnar mig kall. Jag ser att Winshluss är en mycket skicklig serietecknare och jag kan förstå att för rätt läsare kan det här vara ett mästerverk, men tyvärr är inte jag den läsaren.

Fifty Freakin’ Years with the Fabulous Furry Freak Brothers av Gilbert Shelton

Han nalkas de 80 nu, Gilbert Shelton, men serier gör han fortfarande, om än i lägre takt än som ung. Det här albumet som firar att hans kända brödratrio fyller 50 innehåller en hel del nya serier av honom själv, plus några hyllningsserier (några nya, några gamla( från andra serietecknare som Hunt Emerson, diverse ströbilder av Shelton, och en längre text där han berättar om sin tid som serietecknare.

Fifty Freakin' Years with the Fabulous Furry Freak Brothers

De sista åren Charles Schulz tecknade Snobben hade han en darrig linje men den var stadig som berget jämfört med Sheltons. Och för en serie som TFFFB blir det egentligen bara bättre ju ostadigare det ser ut 🙂

För en fan som jag är det här ett självklart köp, även om innehållet är rätt tunt om sanningen ska fram. Den nämnda texten är lite svamlig och ofokuserad, hyllningsserierna platta, och de nya Shelton-serierna är inte lika bra som när Shelton var som bäst. Men likafullt är de roliga, och det känns också tryggt på något vis att bröderna fortsätter på samma sätt de alltid gjort, utan att påverkas av hur omvärlden förändrats.

SH3 vol 4 – Passio av Daniel Ahlgren

Sist men inte minst (snarare bäst!) har jag äntligen läst den senaste delen av Daniel Ahlgrens superhjälteepos SH3. De kommer inte ofta, de här böckerna, så varje gång det händer tar jag och läser om allihopa för att komma in i handlingen. Men det gör jag så gärna för precis som jag skrivit förut är det här riktigt bra superhjälteserier, och jag hart fortfarande inte sett någon annan serie som ens försöker sig på att på samma sätt mixa superhjältar och tonårsvardag, åtminstone inte lika framgångsrikt som här.

Efter att Alfamannens fertilitetsproblem ordnat upp sig i förra boken hamnar nu problemet med alla parallella universum i fokus. Den tråden fungerar utmärkt, klassisk som den är i superhjältesammanhang, men allra bäst i SH3 är alla biintriger som puttrar på; smarta och ofta med oväntade upplösningar. Ahlgren är suverän på att knåpa och knepa ihop allting, än mer med tanke på att med den låga utgivningstakten så handlar det ibland om ledtrådar som lagts ut många år i förväg innan de slutligen används.

Det dröjde innan jag köpte och läste Passio; den kom redan 2015 men jag missade den då och eftersom serien sorgligt nog inte är en kioskvältare såg jag den först för ett litet tag sedan. Men en sak är bra med det: Det kanske snart är dags för volym 5!

SH3 Passio

Kan köpas hos bl.a.:

 

En svensk superhjälteåterblick från åren 1986-87

Postat den

När jag städade källarförrådet i vintras så behövde jag bestämma mig för vad jag skulle göra med alla serier nerstuvade i kartonger (cirka 50 stycken; ganska små förvisso, men ändå); att göra mig av med dem vore tråkigt, men å andra sidan gör de ingen människa glad nerpackade i källaren. Så jag dumpade alla till en lokal seriebutik.

Fast inte riktigt alla: Eftersom de nu var så att jag någon gång i tiden tyckt att just de här serierna inte längre platsade i lägenheten borde de inte vara några riktigt stora favoriter där, men smaken ändrar sig ju över tiden, och jag skulle ju kunna ha råkat packa ner några godbitar. Så jag skummade mycket snabbt igenom dem, dvs jag öppnade kartongerna, kollade vad det verkade vara ungefär som låg där, och stängde dem sen igen.

Med resultatet att några få tidningar letade sig upp i lägenheten igen: De kompletta tidningsversionerna av två av mina absoluta favoriter, Maison Ikkoku & Outlanders, som jag förvisso också har i album också men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med tidningarna; några serier som passar som läsning på utedasset på landet (och som efter det kommer förpassas till brasan, for sure!); några serier som diverse syskonbarn skulle kunna gilla.

Och så de serier som föranleder dagens inlägg: De svenska serietidningsutgåvorna från 1986-87 av några av de mest inflytelserika superhjälteserier som gjorts, närmare bestämt Frank Miller/Klaus Jansons Daredevil & The Dark Knight Returns och Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen. Eller som de svenska tidningarna heter: Daredevil (man ändrade alltså namnet på karaktären från det äldre svenska namnet Våghalsen), Läderlappen (tidningen saknar en mer specifik titel) och Väktarna.

Att ha publicerat alla dessa tidningar (total 25 till antalet) med vad som skulle visa sig vara framtida klassiker under bara två år är med nutida svenska mått ganska imponerande, så bra jobbat Semic!

Ett långt intro, för nu är det dags för det riktiga innehållet i dagens inlägg: Hur fungerar det att läsa de här svenska utgåvorna 30 år senare? Håller serierna? Översättningarna? Well, här är kommer Svaren 🙂

Daredevil 1/86 – 10/87 (fr o m 1/87 ingående i titeln Marvels universum)

Låt mig börja med den äldsta av serierna, Frank Millers genombrottsserie som ursprungligen utkom under åren 1979-1983. De första numren har diverse andra manusförfattare, men efter ett tag tar Miller över den rollen och låter istället parhästen Klaus Janson få mer och mer ansvar över teckningarna. Och nog märks det att Miller är grön när han börjar författa och han följer den dåvarande mallen för superhjälteserier med textplattor som förklarar handlingen, en uppsjö av tankebubblor, och diverse ointressanta sidointriger som det aldrig blir mycket med.

Men trots det är det ett enormt lyft jämfört med de tidigare numren. Det syns tydligt hur Miller utvecklas i rasande takt, både vad gäller manus och hur de omsätts i teckningar. Han vågar göra sidor helt utan text, han vågar låta pauser ta plats, och han gör sig av med onödiga inslag. Och mot slutet av sin första omgång på Daredevil (han kom senare tillbaka och de numren publicerade 1988 på svenska) är det mästerligt; avslutningen på Elektra-sviten men kanske framförallt det sista numret, #191, där Daredevil spelar rysk roulette med Bullseye vid den senares sjukhussäng hör till det bästa Miller gjort.

Så serien håller. Vad gäller den svenska utgåvan har den ett stort plus och ett litet minus, närmare bestämt

  • Plus: Trycket är i det närmaste perfekt och du kan inte ens på engelska hitta lika snyggt tryck. De amerikanska tidningarna har utsmetade färger och svärta och är aldrig riktigt skarpa, medan senare albumutgåvor har allehanda problem som alldeles för blankt papper, för grälla färger (pga pappret), dåligt tryck med linjer som släpper, osv. Här har man uppenbarligen haft tillgång till både svartvita förlagor och de ursprungliga färgläggningarna men tack vare bättre tryckerier och papper som kan återge alla linjer och punkter ser det helt enkelt förträffligt ut. Och Janson visar att han förutom att teckna i en stil som passar Millers manus också är en utsökt färgläggare; de avslutande numren där han i princip står för allt vad gäller det grafiska är ungefär så snygga som den numera utdöda amerikanska superhjältefärgläggningstekniken avsedd för billigt tryck kunde åstadkomma.
  • Minus: Översättningen är inte alltid så bra. Det saknas flyt, och det handlar inte bara om att serien är gammal för när jag jämför med det engelska originalet är Miller lite styltig i början men det upphör snabbt, medan den svenska texten definitivt har åldrats. Och det slarvas, där mitt favoritexempel är när ordet ”mongoose” översätts med det något udda djuret ”mångås” 😉 Ett undantag finns dock: Det sista numret som bl a innehåller just #191 är mycket bättre och det har också en annan översättare, Göran Everdahl, och det är synd att han inte anlitades tidigare.

Och bara för att visa vad jag menar följer här samma sida i tre version: Först den svenska scannade från min egen tidning, sen det amerikanska originalet likaså scannad av mig, och sist en senare amerikansk digital utgåva som väl representerar hur det också ser ut i tryckta nyutgåvor. Om ni tittar på bilderna i full upplösning kan ni tydligt se hur linjerna på Natasha Romanovas ryggtavla i ruta två bitvis helt försvinner i båda de amerikanska versionerna (det gäller överlag för linjer och punkter, som synes om man zoomar in), hur i det amerikanska originalet motstående sida syns tydligt, och hur fruktansvärt grällt och okänslig Jansons ursprungligen varma och stämningsfulla färger återges nuförtiden.

Daredevil 187 - svenska

Daredevil 187 - original

Daredevil 187 - digital

Läderlappen 1/87-4/87

Här är det alltså den första svenska utgåvan av Millers största klassiker, och jag måste säga att den håller väl: Jag vet inte hur många gånger jag läst serien men så fort jag började med första sidan så var jag fast igen. Det finns många senare serier som efterapat den andlösa berättartekniken med dess stream of consciousness och snabba klipp utan förklarande textrutor, men få om någon har lyckats lika bra eller bättre, med det möjliga undantaget Millers egen Elektra – Assassin. Så jag ska inte slösa tiden med en regelrätt recension av serien för det finns så många redan, utan tänker istället nämna hur det känns att läsa den på svenska.

Läderlappen - The Dark Knight Returns - s1

Full fart redan på sida 1

Och rent allmänt fungerar det som sagt utmärkt. Utgåvan har inte samma lyxiga tryck och papper som den amerikanska (med den tidens mått mätt alltså, där The Dark Knight Returns så kallade ”prestige format” var en revolution när det gällde kommersiella serier i USA) men jag vete katten om jag inte gillar det svenska pappret bättre, med mindre glans men ändå bra tryck. Det som inte är riktigt lika bra är att färgerna är något mattare än originalet, och när färgläggaren Lynn Varley i de avslutande numren fullkomligt exploderar i starka färger förtar det effekten något.

Översättningen känns också bättre än i Daredevil men perfekt är det ändå inte. Det flyter på godkänt men här och där slinker olika uttryck in som jag reagerar över och som gör att jag rycks ut ur handlingen. Det kan bero på att översättningen är gammal men jag tror att det också handlar om en nedtoning. Redan på första sidan härovan kan vi se det, där det engelska ”Son of a…” översätts med ”Din jädrans…”. Så godkänt, men med tvekan skulle jag säga.

Väktarna 1-6

Avslutningsvis Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen, här i sin första svenska utgåva kallad Väktarna och publicerad i sex tidningsnummer, vart och ett innehållande två av de ursprungliga tolv amerikanska tidningarna. En serie det skrivits mycket om och en som jag själv uppskattar, men för egen del mindre nu än jag gjorde förut. Jag ska inte gå in för mycket på det eftersom jag fokuserar på just den svenska utgivningen idag, men extremt kortfattat så gör Moores mindre lyckade (minst sagt…) senare serier att jag inte längre är lika förtjust i hans tidigare, något som inte gäller t ex Miller.

Väktarna var det ja. Trycket är OK även om det kunnat varit bättre; Gibbons teckningar gör sig bättre på ett slätare papper som återger färger mer distinkt än det grova pappret här. Men trycket är inte det viktiga vad gäller Väktarna utan det är översättningen som överskuggar allt.

Det finns andra exempel (t ex några av Tintin-albumen), men att en serie föräras med tre helt olika svenska översättningar är inte så vanligt, men för Watchmen har det hänt. Dels beror det såklart på att rättigheterna vandrat mellan förlagen och att det är en serie som varit så populär att flera utgåvor behövts, men dels beror det också på den första översättningen, dvs den i de här tidningarna, är närmast legendariskt usel. Det där exemplet från Daredevil med ”mongoose” = ”mångås” ovan var ett enstaka misstag, men här kryllar det av liknande:

  • Karaktärer byter namn hej vilt, som Sidenanden / Sidenvålnaden.
  • Engelska homofoner missas som när en polis först inte förstår vad som avses med ”raw shark”, dvs ”Rorschach”, som här helt oförståeligt översätts med ”rå haj”.
  • En smaksak förstås, men om man översätter superhjältenamn gäller det att göra det bra och med känsla, och exempelvis ”The Comedian” -> ”Humoristen” tycker jag helt saknar känsla.
Väktarna - Mars

Jon och Laurie pratar om hennes pappa, här kallad Hooded Justice som omväxling till Maskerad Rättvisa (och kanske någon ytterligare version som jag missat)

Jag ska inte hacka mer på översättningen; om översättaren fick en standardersättning / sida kan jag förstå att timlönen skulle blivit usel om det lagts ner tid och möda på texten, med tanke på densiteten i språket. Men likafullt kvarstår faktum: Även om jag bortser från att jag inte längre är så förtjust i serien är det ruskigt trögt att komma igenom den i den här utgåvan :-/

Summering

Så var det värt att spara tidningarna och läsa dem igen på svenska, trots att jag har dem alla i original?

Vad gäller Daredevil är svaret tveklöst ja. Förutom att den svenska utgåvan är så snygg glömmer jag ibland bort hur bra de senare numren av den här serien är så det är alltid lika trevligt att se dem igen.

Vad gäller Läderlappen så jodå, en helt okej utgåva och om inte annat var det roligt att läsa den av helt privata nostalgiska skäl eftersom det första av de här numren var första gången jag läste någonting av Frank Miller som jag tidigare bara hört hajpas på diverse ställen, och jag kommer fortfarande ihåg var jag läste tidningen*. Faktum är att jag av samma skäl (dvs icke-rationella nostalgiska, och jag brukar vanligtvis aldrig drabbas av nostalgi…) kanske kommer leta upp bättre exemplar av tidningarna eftersom mina mår sådär. Förutom att de tydligen hamnat olyckligt i en trave någon gång så att de är lite skrynkliga saknas också en handfull rutor/sidor som jag använde i en uppsats om färgläggning i serier när jag gick en doktorandkurs i färglära en gång i tiden, dvs den tid då bra färgkopiatorer inte fanns -> det blev till att använda originalsidor…

Men Väktarna kan man gott hoppa över. Om man vill läsa den på svenska så rekommenderar jag istället någon av de senare utgåvorna; helst den från Epix/Medusa men om den inte går att hitta kan man ta Egmonts.

*: Stadsbiblioteket vid Sergels torg; jag hade köpt tidningen i kiosken och ville inte vänta på att komma hem innan jag läste den.

DK III – The Master Race

Postat den

Från DK III, omslag till en av de vanliga tidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.

Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet 🙂

Från The Dark Knight Returns – The Last Crusade, med eleganta teckningar av John Romita Jr; en obehaglig men skicklige berättad historia som känns som 100% Azzarello

Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.

Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.

Från DK III, huvudtidningen, med kompetenta men rätt opersonliga teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson

Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.

Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.

Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.

Från DK III, minitidningen, med roligare teckningar av Miller & Janson

Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen  🙂

Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.

Från DK III, omslag till en av minitidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.

Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.

Från The Dark Knight Strikes Again, med teckningar av Frank Miller och alternativ färgläggning av James Harvey

Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉

Svartsynt i rymden: The Omega Men – The End is Here

Postat den

Efter de senaste böckernas mysighet blir det idag någonting helt annat. Och det är inte så förvånande eftersom manusförfattaren är Tom King, mannen bakom den kolsvarta men mästerliga The Vision. Då handlade det om en av Marvels trotjänare i ny tappning, och i The Omega Men – The End is Here handlar det om några DC-figurer: The Omega Men, en grupp utomjordiska hjältar som aldrig gjort mycket väsen av sig försäljningsmässigt, och en av alla Gröna Lyktan-varianter, Kyle Rayner.

Själv har jag bara läst några sidor här och där med The Omega Men (hädanefter TOM) förut och då lämnade de inga minnen efter sig. Men det behövs ingen tidigare kunskap om dem när man läser boken för precis som i The Vision är det här en bok som står helt på egna ben (mestadels iallafall; se sista stycket): TOM är en grupp frihetskämpar/terrorister som för att få uppmärksamhet från galaxen kidnappar Kyle Rayner, en självutnämnd mäklare i kriget mellan TOM och Citadellet (organisationen som har makten på de planeter som TOM kommer ifrån), och avrättar honom i direktsändning för att visa hur allvarliga de är.

Så är TOM terrorister som de verkar vara efter inledningen, eller är de frihetskämpar som fortsättningen snarare antyder? Svaret är komplicerat, och egentligen finns inget svar. Citadellet upprätthåller tveklöst en diktatur, men samtidigt tillhandahåller de en råvara som resten av galaxen anser vara livsnödvändig, medan TOMs mål är försvarligt men medlen att nå dit är betydligt mer diskutabla, och medlemmarnas moral likaså.

Och fångad i det moraliskt grumliga kriget är Kyle Rayner. TOM vill att han ska hjälpa dem att för alla avslöja hur ont Citadellet är, men han kan inte förlika sig med deras likgiltighet över att offra människoliv. Boken igenom kämpas det med vad som är en rimlig kostnad när det enda sättet att stoppa lidande och död är att använda samma mynt, och Kings manus är beundransvärt fritt från pekpinnar när det visar på hur svårt det kan vara att avgöra vad som är rätt och fel, och att bara för att en part har fel behöver inte motståndaren ha rätt.

Manuset innehåller en hel del starka scener och känslor, men den kyliga analysen dominerar. Till skillnad från i The Vision så finns ingen analyserande och kommenterande berättare, men här finns istället analyserande karaktärer som spelar samma roll, som försöker förklara och försvara inför sig själva varför de handlar som de gör:

Båda serierna utmärks av en nästan märkligt distanserande känsla och jag är faktiskt lite förvånad att jag tycker så bra om dem trots det; när jag tänker på det tänker jag att det borde göra mig mindre känslomässigt involverad men så är det inte. Framförallt i The Vision bryr jag mig om karaktärerna som fastnat i en ödesbestämd tragedi, och det blir rejält sorgligt. The Omega Men – The End is Here är inte riktigt lika vass på den fronten eftersom ingen av huvudpersonerna riktigt engagerar mig; det blir mer av en opersonlig sorg över hur tilltrasslad och hemsk situationen är.

Grafiskt är TOM – TEiH mer lössläppt än den klaustrofobiska The Vision, men science fiction-genren och rymdmiljöer till trots finns hålls även här samma strama tyglar i seriesidorna, där 3×3-layouten som den här ovan dominerar (men friare layouter förekommer också när handlingen blir mer action-inriktad):

Huvudsakliga tecknaren Barnaby Bagenda har en stil som tillsammans med Romulo Fajardo Jrs färger passar utmärkt till en science fiction-serie som den här, med en tydlig känsla av utomjordiskt när så behövs, parat med en jordnära inställning till figurteckning, utan de alltför vanliga superhjälteöverdrifterna.

The Omega Men – The End is Here är ytterligare ett bevis på att Tom King är någon man bör hålla ögonen på, även om boken inte är riktigt lika top notch som The Vision. Förutom redan nämnda skillnad vad gäller karaktärernas styrka känns det också som om Kyle Rayners historik som en grön lykta trots allt spelar lite större roll här än vad The Visions som en Avengers-medlem gjorde, och det gör att boken inte har samma helgjutna karaktär. Men bra är den och läsvärd likaså, och jag vill också ge den ett personligt plus för att den känns betydligt mer som en science fiction-serie än som en superhjälte-dito, och jag är ju nu en gång för alla ett mycket större fan av det förstnämnda 🙂

Sommarlättja: Stålmannen på 50/60-talet

Postat den

OK, ok, idag blir det ett mycket textfattigt och icke-analytiskt inlägg som dessutom inte är det minsta originellt, men jag tänker skylla dels på sommarlättja, dels på att jag efter att ha läst Superman 100-200 (jag kommer inte ihåg varför jag fick för mig att göra det så fråga inte…) helt enkelt inte kan låta bli att dra mitt strå till stacken när det gäller att öka mängden texter om just 50-60-talets Stålmannen och de närmast obegripliga serierna 🙂

Så det blir helt enkelt en räcka bilder idag, med någon liten kommentar. Men notera att plocka ut konstiga serier ur den här tidningen under de här åren är som att leta efter skäggiga hipsters i SoFo; jag kan i princip blunda och slumpmässigt välja en sida och den kommer vara skum!

Låt mig börja med lite hederlig gammaldags åldersrasism, när Jimmy Olsen blir guidad i ett museum som hyllar superskurkar och därför givetvis också förnedrar superhjältar, och han får se hur Rymdens Hjältar / Legion of Superheroes skulle kunna tänkas se ut som gamla. The Horror! The Horror!:

Sen några rutor från en serie där alla tror att Clark Kent blivit blind, varpå Stålis ser sig tvingad att lägga ner Clark Kent-identiteten eftersom han inte kan lossas vara blind resten av livet eftersom det skulle göra det svårare att smita undan för att byta om till Stålmannen. Som i de flesta serier från den här eran uppträder huvudpersonerna helt absurt: Clark Kent fräser åt alla att de minsann ska lämna honom i fred och att han aldrig vill se dem igen, varpå Stålis bekymmerslöst konstaterar att ”Jahapp, det var det det, dags att byta identitet!”, och därmed ger upp sisådär 30 års sociala relationer. Den nya identiteten: Clark the ”K”, en superhet brittisk DJ, i ett försök av DC att rida på Beatles-vågen. Efter en som det känns oändlig parad av ”Pip-pip, old chum”, ”Cheerio”, och tedrickande för att visa hur engelsmän uppträder blir han avslöjad som Stålmannen av sina fans, och då finns förstås inget annat att göra än att kyssa dem alla för att visa att han är en riktig karlakarl, och sen överge Clark the ”K”-identiteten med.

Om någon är intresserad löser det sig förstås i slutet med Clark Kents blindhet och när han dyker upp på jobbet är allt som vanligt igen; det verkar som om alla hans vänner är så vana vid att personer då och då får helt andra personligheter och att det inte är någonting att bry sig om. Och att koppla ihop två så extremt olika personer som Clark Kent, i blå kostym med glasögon, med den lika kända Clark the ”K” som nu avslöjats vara Stålmannen, i blå kostym med monokel (som hippa coola engelsmän diggar, ni vet, åtminstone enligt vad DCs redaktion tror), nä det är alldeles för svårt 😉

Men allt är inte usla serier; ibland är det kul med lite udda inslag, som den faktiskt ganska rikliga mängd serier som mer känns som romantikserier än superhjälteserier där gamle Stålis har hjärteproblem:

Eller alla Public service-sidor, där det propageras för att inte slänga skräp i naturen, att inte ha fördomar mot andra etniciteter eller religioner, att psykiska sjukdomar inte är skamliga, att inte mobba, och annat smått och gott. Onekligen med extremt traditionella roller för män/kvinnor/flickor/pojkar, men med gott syfte:

Och ibland är det helt enkelt några snygga teckningar som piggar upp, som i andra rutan här med en ovanligt stämningsfull bild av Stålmannen utklädd till djävulen (varför han klätt ut sig lämnar jag därhän; de krystade förklaringarna till varför han och andra uppträder som de gör i de här serierna förtjänar nästan aldrig att vidarebefordras):

Fast sen har vi förstås fallen där teckningarna istället drar ner betyget, som den minst sagt annorlunda anatomin Clark Kent uppvisar här (och nej, röd kryptonit har inte gjort att hans huvud krympt):

Det där jag sa om att personers uppträdande närmast känns slumpartade? Här är ett fint exempel där Lex Luthor, den intelligentaste människan på Jorden och den tveklöst bästa vetenskapsmannen verkar ha missat någonting fundamentalt om hur fortplantning fungerar när han planerar att hämnas på Stålmannen genom att åka tillbaka i tiden och gifta sig med Lara istället för att hon gifter sig med Jor-El:

Krystad handling är bara förnamnet!

Och sen har vi det bara underliga där det känns som om man måste ha tävlat på redaktionen om att komma på bisarra situationer. Bizarro är givetvis ofta inblandad, men även Mxyzptlk som här uppträder som hjälte:

Det bisarra är nog egentligen inte den där kaninen utan att alla, inklusive Stålis, ser det som sker som någonting helt normalt. Och btw, det här är en av förbluffande många serier där det dyker upp en konkurrent till Stålmannen som Metropolis största hjälte, och det är fascinerande att se hur snabbt hela befolkningen (inklusive Stålmannens så kallade vänner) omedelbart kallar Stålis för föredetting och istället fanatiskt börjar dyrka den nya. För att så fort den nya försvinner (efter att ha visat sig vara en bluff / superskurk / Stålmannen i förklädnad / dött en hjältedöd) omedelbart börja dyrka Stålmannen istället.

Så nej, det här är generellt sett inga bra serier. Men det är intressant att läsa dem och se hur man från DCs håll på alla möjliga och omöjliga sätt försöker variera de fåtaliga historier man har, och hur ur led man är med tiden; Marvels samtida serier känns visserligen nästan lika daterade idag men på den tiden måste skillnaden känts milsvid!

De serier som faktiskt är bra, fortfarande, är de som vågar bryta mönstret, som till exempel en del av de redan nämnda med romantiskt innehåll. Problemet är även där att när man någon gång råkar göra någonting bra och läsarna uppskattar det (det märks på brevsidorna rätt tydligt när så är fallet) så kan man inte kapitalisera på det eftersom man ofelbart faller in i sitt gamla mönster att skriva samma historia om och om igen. Första gången kändes det fräscht, andra (och tredje och fjärde och…) bara trött.

Det är symptomatiskt att de serier som är roligast nog är alla imaginära What If-historier, med The Amazing Story of Superman-Red and Superman-Blue som det bästa exemplet: Först när man inte måste se till att status quo vid seriens slut är samma som vid dess början blir det bättre. Marvel hade förstått att såpopera var en bra ingrediens att lägga till i superhjälteserierna men DC vågade inte, iallafall inte ”på riktigt”. Dessutom gör just det faktum att man som läsare redan läst otaliga varianter av samma historier att radikalt nya inslag blir ännu roligare.

I en mycket snarlik genre har vi de ”romaner” (dvs istället för 2-3 kortare serier i tidningen är det en längre med 2-3 kapitel) som också vågar ta en lite annan väg. Skillnaden på dem och What If-serierna är oftast inte mer än några rutor i början & slutet, där What if-serierna har några textpaneler som förklarar att det här är en påhittad historia medan de andra istället har någon trivialt krystad förklaring som gör att det som hänt på slutet inte påverkar framtiden.

Och jag vill avsluta med en sida från en av dessa romaner, närmare bestämt Superman Returns to Krypton!, där Stålmannen befinner sig på Krypton innan den exploderar och blir kär i en skådespelerska, Lyla Lerrol. Som vanligt finns det fåniga inslag, som förklaringen till varför ingen undrar över hans konstiga kläder, men på det stora hela är det en riktigt bra serie, och nöjet att läsa stämningsfulla sidor som den här gör att jag ändå till slut inte ångrar att jag läst alla dessa tidningar:

Spider-Woman: Marvels feltänk

Postat den

Inte riktigt en recension idag utan snarare några korta reflektioner jag har efter att ha läst nummer 1-17 av Marvels Spider-Woman, skriven av Dennis Hopeless och tecknad av (bland annat) Javier Rodriguez & Veronica Fish, och några intervjuer med angående av årets Marvel Retailer Summit (se till exempel här, här och här). Låt mig börja med serien:

Det har funnits flera inkarnationer av Spider-Woman men i den här tidningen, utgiven 2016-7, är det ursprungsversion Jessica Drew som har huvudrollen. Jag har inte läst några serier med karaktären förut men såg en kort blänkare om den i samband med att sista numret kom ut här i veckan och tyckte den lät lite intressant, plus att teckningarna såg intressanta ut. Och nu, efter att ha läst alla numren, så skulle jag säga att visst, det här är en inte alls dum serie om hur Jessica Drew balanserar sina två roller: En som superhjälte, där hon tillsammans med reportern Ben Urich och en f.d. superskurk vid namn Roger/Porcupine utreder brott i det mindre formatet i New York, och en som nybliven mamma.

Det var förstås den sistnämnda rollen som var kroken tänkt att locka nya läsare, som synes på omslaget till nummer 1:

Inte en helt ny idé men genomförd på ett mycket sympatiskt och småhumoristiskt sätt, lite som andra titlar i Marvels nyare tidningar som Squirrel Girl och Ms. Marvel. Det bästa i serien är det som sker i det lilla, som hennes besvär med att få tiden att räcka till, och Roger/Porcupine som verkligen är en bra och ovanlig karaktär i en amerikansk superhjälteserie med sitt chosefria sätt att hjälpa till med vadhelst som behövs, från sidekick i superhjälterollen till blöjbyte i barnvaktsrollen.  Det som inte fungerar lika bra är historien i det stora hela; så fort serien rör sig utanför det familjenära saknar den riktning och handlingen bara sker, utan vare sig spänning eller reson. Ta Ben Urich, en klassisk reporter i Marvel-världen, som egentligen aldrig vare sig gör eller säger någonting som hjälper till att definiera vem han är och vad hans relation till sina arbetskamrater Jessica och Roger är. Och så irriterade jag mig på att det till slut blir en kärlekshistoria i serien också, någonting som definitivt inte behövdes.

Men det stora problemet med serien är inte det jag hittills nämnt, eller så är det det stora problemet som orsakar de mindre: Marvels idiotiska idéer om att det behövs event i tid och otid för att driva försäljningen, och att dessa events då måste pressas in i alla deras tidningar, oavsett om det passar eller inte. I det här fallet dyker problemet först upp efter bara fem nummer då det plötsligt ska bli en ”Spider-Women Crossover” med tidningarna Spider-Gwen & Silk (plus givetvis några special-tidningar som bara handlar om crossovern), och det just när Spider-Woman-tidningen själv hittat sitt groove efter att babyn fötts och alla förändringar det innebär för Jessica Drew.

När den crossovern är över efter två nummer får vi läsa ett ”vanligt” nummer för att det sedan är dags för crossovern Civil War II som pågår i tre nummer; på grund av den förstörs också en av de intressantare vänskapsrelationerna i serien, den mellan Jessica Drew och Carol Danvers/Captain Marvel, vilket känns helt onödig, någonting som jag också tror författaren Hopeless instämmer i eftersom relationen lappas ihop alldeles för snabbt och enkelt när Spider-Woman senare avslutas (för den här gången) i och med nummer 17.

Så ett år efter att tidningen startats har ungefär hälften av tiden spenderats på crossovers som har mycket litet att göra med tidningen själv, och som framförallt helt gjort att handlingen kommit  av sig. Och det är inte så att den som gillar superhjältestrider inte fått några sådana, som när förlossningen sker samtidigt som några skrullsoldater tar över rymdsjukhuset, vilket gör att Jessica Drew samtidigt som vattnet går och ett oplanerat kejsarsnitt måste genomföras också måste besegra dem. Ett normalt liv för den lilla babyn? Knappast:

För min del var det nära att jag slutade läsa under Civil War-crossovern; tidningen blev så mycket tråkigare när den inte längre handlade om det jag tyckt varit intressant, dvs Jessica/Roger/Carol/babyn. Och efter denhär crossovern återhämtar sig tidningen aldrig; de avslutande numren har en utdragen historia med Green Goblin som motståndare som känns trött raktigenom, som om geisten lämnat skaparteamet. Det allra sista numret, när trollet äntligen är ute ur bilden, är mycket bättre igen med sitt fokus på relationer snarare än slagsmål.

Givetvis är ett av misstagen i dagens rubrik det här med events/crossovers och hur trista de kan vara; det har jag skrivit om förut så inte mer om det just nu, förutom att ”event fatigue” också berörs i en av de länkade Marvel-artiklarna, där Marvels reaktion är att problemet mest är att tidningarna inte alltid kommer ut i tid när eventen blir för stora. Det andra misstaget är mer subtilt och det är det som den sist länkade Marvel-artikeln handlar om, nämligen att läsarna har tröttnat på de nya titlarna; från intervjun med Marvels vice säljchef David Gabriel:

Now the million-dollar question.  Why did those tastes change?
I don’t know if that’s a question for me.  I think that’s a better question for retailers who are seeing all publishers.  What we heard was that people didn’t want any more diversity.  They didn’t want female characters out there.  That’s what we heard, whether we believe that or not.  I don’t know that that’s really true, but that’s what we saw in sales.

We saw the sales of any character that was diverse, any character that was new, our female characters, anything that was not a core Marvel character, people were turning their nose up against.  That was difficult for us because we had a lot of fresh, new, exciting ideas that we were trying to get out and nothing new really worked.

Som det senare står i intervjun har Gabriel efteråt kommenterat det hela och mjukat upp uttalandet, bland annat refererande till bra försäljningssiffror för bland annat Squirrel Girl, Ms. Marvel och Spider-Gwen, men grundtesen står fortfarande kvar: Läsarna vill tillbaka till de gamla vanliga hjältarna, till den typ av serier de är vana vid. Och om försäljningssiffrorna visar det han säger har han väl rätt?

Men jag tror han gör ett enormt felslut här. Efter att ha läst de andra artiklarna om crossovers, om reboots, om att mini/maxi-serier (dvs i förväg uttalat avlutade serier) absolut inte går att sälja, om förvirringen hos läsare som exempelvis är intresserade av karaktären Deadpool efter filmens framgångar men som inte förstår vilken av alla olika Deadpool-titlar man ska läsa, framträder bilden mycket tydligt av ett förlag som enbart tänker kortsiktigt, som gör det klassiska misstaget att optimera lokalt istället för globalt (matematiskt/ekonomiskt alltså). Och tänker man kortsiktigt är det alltid lättare att sälja liiite mer till redan trogna läsare än att göra ett genuint försök att hitta nya.

Ta mig som läsare. Jag är verkligen inte representativ eftersom jag läser så mycket serier, men när det gäller superhjältar ska det till någonting mer udda och personligt för att locka mig. Men när jag ger en tidning som Spider-Woman chansen dränks jag i försäljningstrick som inte är avsedda för mig utan enbart för den gamla trogna Marvel-fannen. Det är givetvis inget fel på sådana fans, men sådana som jag borde också ges en chans om man vill utöka läsarskaran på sikt.

Samma sak är jag rädd håller på att hända med Ms. Marvel: En titel som började som någonting nytt och fräscht har blivit så populär att den ”givetvis” måste integreras mycket djupare med de klassiska Marvel-titlarna i förhoppningen att då kanske de nya läsarna också börjar läsa de gamla -> istället förlorar både nya och gamla läsare intresset när en lite ovanlig serie blir som alla andra.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: De klassiska serierna är fortfarande kassakorna (framförallt tack vare biofilmerna, förstås), så även om en ny serie blir relativt populär är lockelsen att använda den till att försöka boosta den gamla affärsidén litet till alltför stor för att Marvel ska kunna motstå.

Det finns förstås undantag och man kan bara hoppas på att Marvel (och nä, DC är inte bättre på något sätt) ska tänka mer långsiktigt och kanske fundera på varför det man tycker är helt hopplöst, som deras uttalanden om att det är helt omöjligt att sälja nya maxi/miniserier, faktiskt inte stämmer alls om man tittar på många andra serieförlag: Det kanske inte är koncepten och idéerna det är fel på utan Marvels sätt att använda dem.