Sommarlättja: Stålmannen på 50/60-talet

OK, ok, idag blir det ett mycket textfattigt och icke-analytiskt inlägg som dessutom inte är det minsta originellt, men jag tänker skylla dels på sommarlättja, dels på att jag efter att ha läst Superman 100-200 (jag kommer inte ihåg varför jag fick för mig att göra det så fråga inte…) helt enkelt inte kan låta bli att dra mitt strå till stacken när det gäller att öka mängden texter om just 50-60-talets Stålmannen och de närmast obegripliga serierna 🙂

Så det blir helt enkelt en räcka bilder idag, med någon liten kommentar. Men notera att plocka ut konstiga serier ur den här tidningen under de här åren är som att leta efter skäggiga hipsters i SoFo; jag kan i princip blunda och slumpmässigt välja en sida och den kommer vara skum!

Låt mig börja med lite hederlig gammaldags åldersrasism, när Jimmy Olsen blir guidad i ett museum som hyllar superskurkar och därför givetvis också förnedrar superhjältar, och han får se hur Rymdens Hjältar / Legion of Superheroes skulle kunna tänkas se ut som gamla. The Horror! The Horror!:

Sen några rutor från en serie där alla tror att Clark Kent blivit blind, varpå Stålis ser sig tvingad att lägga ner Clark Kent-identiteten eftersom han inte kan lossas vara blind resten av livet eftersom det skulle göra det svårare att smita undan för att byta om till Stålmannen. Som i de flesta serier från den här eran uppträder huvudpersonerna helt absurt: Clark Kent fräser åt alla att de minsann ska lämna honom i fred och att han aldrig vill se dem igen, varpå Stålis bekymmerslöst konstaterar att ”Jahapp, det var det det, dags att byta identitet!”, och därmed ger upp sisådär 30 års sociala relationer. Den nya identiteten: Clark the ”K”, en superhet brittisk DJ, i ett försök av DC att rida på Beatles-vågen. Efter en som det känns oändlig parad av ”Pip-pip, old chum”, ”Cheerio”, och tedrickande för att visa hur engelsmän uppträder blir han avslöjad som Stålmannen av sina fans, och då finns förstås inget annat att göra än att kyssa dem alla för att visa att han är en riktig karlakarl, och sen överge Clark the ”K”-identiteten med.

Om någon är intresserad löser det sig förstås i slutet med Clark Kents blindhet och när han dyker upp på jobbet är allt som vanligt igen; det verkar som om alla hans vänner är så vana vid att personer då och då får helt andra personligheter och att det inte är någonting att bry sig om. Och att koppla ihop två så extremt olika personer som Clark Kent, i blå kostym med glasögon, med den lika kända Clark the ”K” som nu avslöjats vara Stålmannen, i blå kostym med monokel (som hippa coola engelsmän diggar, ni vet, åtminstone enligt vad DCs redaktion tror), nä det är alldeles för svårt 😉

Men allt är inte usla serier; ibland är det kul med lite udda inslag, som den faktiskt ganska rikliga mängd serier som mer känns som romantikserier än superhjälteserier där gamle Stålis har hjärteproblem:

Eller alla Public service-sidor, där det propageras för att inte slänga skräp i naturen, att inte ha fördomar mot andra etniciteter eller religioner, att psykiska sjukdomar inte är skamliga, att inte mobba, och annat smått och gott. Onekligen med extremt traditionella roller för män/kvinnor/flickor/pojkar, men med gott syfte:

Och ibland är det helt enkelt några snygga teckningar som piggar upp, som i andra rutan här med en ovanligt stämningsfull bild av Stålmannen utklädd till djävulen (varför han klätt ut sig lämnar jag därhän; de krystade förklaringarna till varför han och andra uppträder som de gör i de här serierna förtjänar nästan aldrig att vidarebefordras):

Fast sen har vi förstås fallen där teckningarna istället drar ner betyget, som den minst sagt annorlunda anatomin Clark Kent uppvisar här (och nej, röd kryptonit har inte gjort att hans huvud krympt):

Det där jag sa om att personers uppträdande närmast känns slumpartade? Här är ett fint exempel där Lex Luthor, den intelligentaste människan på Jorden och den tveklöst bästa vetenskapsmannen verkar ha missat någonting fundamentalt om hur fortplantning fungerar när han planerar att hämnas på Stålmannen genom att åka tillbaka i tiden och gifta sig med Lara istället för att hon gifter sig med Jor-El:

Krystad handling är bara förnamnet!

Och sen har vi det bara underliga där det känns som om man måste ha tävlat på redaktionen om att komma på bisarra situationer. Bizarro är givetvis ofta inblandad, men även Mxyzptlk som här uppträder som hjälte:

Det bisarra är nog egentligen inte den där kaninen utan att alla, inklusive Stålis, ser det som sker som någonting helt normalt. Och btw, det här är en av förbluffande många serier där det dyker upp en konkurrent till Stålmannen som Metropolis största hjälte, och det är fascinerande att se hur snabbt hela befolkningen (inklusive Stålmannens så kallade vänner) omedelbart kallar Stålis för föredetting och istället fanatiskt börjar dyrka den nya. För att så fort den nya försvinner (efter att ha visat sig vara en bluff / superskurk / Stålmannen i förklädnad / dött en hjältedöd) omedelbart börja dyrka Stålmannen istället.

Så nej, det här är generellt sett inga bra serier. Men det är intressant att läsa dem och se hur man från DCs håll på alla möjliga och omöjliga sätt försöker variera de fåtaliga historier man har, och hur ur led man är med tiden; Marvels samtida serier känns visserligen nästan lika daterade idag men på den tiden måste skillnaden känts milsvid!

De serier som faktiskt är bra, fortfarande, är de som vågar bryta mönstret, som till exempel en del av de redan nämnda med romantiskt innehåll. Problemet är även där att när man någon gång råkar göra någonting bra och läsarna uppskattar det (det märks på brevsidorna rätt tydligt när så är fallet) så kan man inte kapitalisera på det eftersom man ofelbart faller in i sitt gamla mönster att skriva samma historia om och om igen. Första gången kändes det fräscht, andra (och tredje och fjärde och…) bara trött.

Det är symptomatiskt att de serier som är roligast nog är alla imaginära What If-historier, med The Amazing Story of Superman-Red and Superman-Blue som det bästa exemplet: Först när man inte måste se till att status quo vid seriens slut är samma som vid dess början blir det bättre. Marvel hade förstått att såpopera var en bra ingrediens att lägga till i superhjälteserierna men DC vågade inte, iallafall inte ”på riktigt”. Dessutom gör just det faktum att man som läsare redan läst otaliga varianter av samma historier att radikalt nya inslag blir ännu roligare.

I en mycket snarlik genre har vi de ”romaner” (dvs istället för 2-3 kortare serier i tidningen är det en längre med 2-3 kapitel) som också vågar ta en lite annan väg. Skillnaden på dem och What If-serierna är oftast inte mer än några rutor i början & slutet, där What if-serierna har några textpaneler som förklarar att det här är en påhittad historia medan de andra istället har någon trivialt krystad förklaring som gör att det som hänt på slutet inte påverkar framtiden.

Och jag vill avsluta med en sida från en av dessa romaner, närmare bestämt Superman Returns to Krypton!, där Stålmannen befinner sig på Krypton innan den exploderar och blir kär i en skådespelerska, Lyla Lerrol. Som vanligt finns det fåniga inslag, som förklaringen till varför ingen undrar över hans konstiga kläder, men på det stora hela är det en riktigt bra serie, och nöjet att läsa stämningsfulla sidor som den här gör att jag ändå till slut inte ångrar att jag läst alla dessa tidningar:

Spider-Woman: Marvels feltänk

Inte riktigt en recension idag utan snarare några korta reflektioner jag har efter att ha läst nummer 1-17 av Marvels Spider-Woman, skriven av Dennis Hopeless och tecknad av (bland annat) Javier Rodriguez & Veronica Fish, och några intervjuer med angående av årets Marvel Retailer Summit (se till exempel här, här och här). Låt mig börja med serien:

Det har funnits flera inkarnationer av Spider-Woman men i den här tidningen, utgiven 2016-7, är det ursprungsversion Jessica Drew som har huvudrollen. Jag har inte läst några serier med karaktären förut men såg en kort blänkare om den i samband med att sista numret kom ut här i veckan och tyckte den lät lite intressant, plus att teckningarna såg intressanta ut. Och nu, efter att ha läst alla numren, så skulle jag säga att visst, det här är en inte alls dum serie om hur Jessica Drew balanserar sina två roller: En som superhjälte, där hon tillsammans med reportern Ben Urich och en f.d. superskurk vid namn Roger/Porcupine utreder brott i det mindre formatet i New York, och en som nybliven mamma.

Det var förstås den sistnämnda rollen som var kroken tänkt att locka nya läsare, som synes på omslaget till nummer 1:

Inte en helt ny idé men genomförd på ett mycket sympatiskt och småhumoristiskt sätt, lite som andra titlar i Marvels nyare tidningar som Squirrel Girl och Ms. Marvel. Det bästa i serien är det som sker i det lilla, som hennes besvär med att få tiden att räcka till, och Roger/Porcupine som verkligen är en bra och ovanlig karaktär i en amerikansk superhjälteserie med sitt chosefria sätt att hjälpa till med vadhelst som behövs, från sidekick i superhjälterollen till blöjbyte i barnvaktsrollen.  Det som inte fungerar lika bra är historien i det stora hela; så fort serien rör sig utanför det familjenära saknar den riktning och handlingen bara sker, utan vare sig spänning eller reson. Ta Ben Urich, en klassisk reporter i Marvel-världen, som egentligen aldrig vare sig gör eller säger någonting som hjälper till att definiera vem han är och vad hans relation till sina arbetskamrater Jessica och Roger är. Och så irriterade jag mig på att det till slut blir en kärlekshistoria i serien också, någonting som definitivt inte behövdes.

Men det stora problemet med serien är inte det jag hittills nämnt, eller så är det det stora problemet som orsakar de mindre: Marvels idiotiska idéer om att det behövs event i tid och otid för att driva försäljningen, och att dessa events då måste pressas in i alla deras tidningar, oavsett om det passar eller inte. I det här fallet dyker problemet först upp efter bara fem nummer då det plötsligt ska bli en ”Spider-Women Crossover” med tidningarna Spider-Gwen & Silk (plus givetvis några special-tidningar som bara handlar om crossovern), och det just när Spider-Woman-tidningen själv hittat sitt groove efter att babyn fötts och alla förändringar det innebär för Jessica Drew.

När den crossovern är över efter två nummer får vi läsa ett ”vanligt” nummer för att det sedan är dags för crossovern Civil War II som pågår i tre nummer; på grund av den förstörs också en av de intressantare vänskapsrelationerna i serien, den mellan Jessica Drew och Carol Danvers/Captain Marvel, vilket känns helt onödig, någonting som jag också tror författaren Hopeless instämmer i eftersom relationen lappas ihop alldeles för snabbt och enkelt när Spider-Woman senare avslutas (för den här gången) i och med nummer 17.

Så ett år efter att tidningen startats har ungefär hälften av tiden spenderats på crossovers som har mycket litet att göra med tidningen själv, och som framförallt helt gjort att handlingen kommit  av sig. Och det är inte så att den som gillar superhjältestrider inte fått några sådana, som när förlossningen sker samtidigt som några skrullsoldater tar över rymdsjukhuset, vilket gör att Jessica Drew samtidigt som vattnet går och ett oplanerat kejsarsnitt måste genomföras också måste besegra dem. Ett normalt liv för den lilla babyn? Knappast:

För min del var det nära att jag slutade läsa under Civil War-crossovern; tidningen blev så mycket tråkigare när den inte längre handlade om det jag tyckt varit intressant, dvs Jessica/Roger/Carol/babyn. Och efter denhär crossovern återhämtar sig tidningen aldrig; de avslutande numren har en utdragen historia med Green Goblin som motståndare som känns trött raktigenom, som om geisten lämnat skaparteamet. Det allra sista numret, när trollet äntligen är ute ur bilden, är mycket bättre igen med sitt fokus på relationer snarare än slagsmål.

Givetvis är ett av misstagen i dagens rubrik det här med events/crossovers och hur trista de kan vara; det har jag skrivit om förut så inte mer om det just nu, förutom att ”event fatigue” också berörs i en av de länkade Marvel-artiklarna, där Marvels reaktion är att problemet mest är att tidningarna inte alltid kommer ut i tid när eventen blir för stora. Det andra misstaget är mer subtilt och det är det som den sist länkade Marvel-artikeln handlar om, nämligen att läsarna har tröttnat på de nya titlarna; från intervjun med Marvels vice säljchef David Gabriel:

Now the million-dollar question.  Why did those tastes change?
I don’t know if that’s a question for me.  I think that’s a better question for retailers who are seeing all publishers.  What we heard was that people didn’t want any more diversity.  They didn’t want female characters out there.  That’s what we heard, whether we believe that or not.  I don’t know that that’s really true, but that’s what we saw in sales.

We saw the sales of any character that was diverse, any character that was new, our female characters, anything that was not a core Marvel character, people were turning their nose up against.  That was difficult for us because we had a lot of fresh, new, exciting ideas that we were trying to get out and nothing new really worked.

Som det senare står i intervjun har Gabriel efteråt kommenterat det hela och mjukat upp uttalandet, bland annat refererande till bra försäljningssiffror för bland annat Squirrel Girl, Ms. Marvel och Spider-Gwen, men grundtesen står fortfarande kvar: Läsarna vill tillbaka till de gamla vanliga hjältarna, till den typ av serier de är vana vid. Och om försäljningssiffrorna visar det han säger har han väl rätt?

Men jag tror han gör ett enormt felslut här. Efter att ha läst de andra artiklarna om crossovers, om reboots, om att mini/maxi-serier (dvs i förväg uttalat avlutade serier) absolut inte går att sälja, om förvirringen hos läsare som exempelvis är intresserade av karaktären Deadpool efter filmens framgångar men som inte förstår vilken av alla olika Deadpool-titlar man ska läsa, framträder bilden mycket tydligt av ett förlag som enbart tänker kortsiktigt, som gör det klassiska misstaget att optimera lokalt istället för globalt (matematiskt/ekonomiskt alltså). Och tänker man kortsiktigt är det alltid lättare att sälja liiite mer till redan trogna läsare än att göra ett genuint försök att hitta nya.

Ta mig som läsare. Jag är verkligen inte representativ eftersom jag läser så mycket serier, men när det gäller superhjältar ska det till någonting mer udda och personligt för att locka mig. Men när jag ger en tidning som Spider-Woman chansen dränks jag i försäljningstrick som inte är avsedda för mig utan enbart för den gamla trogna Marvel-fannen. Det är givetvis inget fel på sådana fans, men sådana som jag borde också ges en chans om man vill utöka läsarskaran på sikt.

Samma sak är jag rädd håller på att hända med Ms. Marvel: En titel som började som någonting nytt och fräscht har blivit så populär att den ”givetvis” måste integreras mycket djupare med de klassiska Marvel-titlarna i förhoppningen att då kanske de nya läsarna också börjar läsa de gamla -> istället förlorar både nya och gamla läsare intresset när en lite ovanlig serie blir som alla andra.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: De klassiska serierna är fortfarande kassakorna (framförallt tack vare biofilmerna, förstås), så även om en ny serie blir relativt populär är lockelsen att använda den till att försöka boosta den gamla affärsidén litet till alltför stor för att Marvel ska kunna motstå.

Det finns förstås undantag och man kan bara hoppas på att Marvel (och nä, DC är inte bättre på något sätt) ska tänka mer långsiktigt och kanske fundera på varför det man tycker är helt hopplöst, som deras uttalanden om att det är helt omöjligt att sälja nya maxi/miniserier, faktiskt inte stämmer alls om man tittar på många andra serieförlag: Det kanske inte är koncepten och idéerna det är fel på utan Marvels sätt att använda dem.

Bedräglig yta: Faith

En mycket kort liten text idag eftersom serien den handlar om (tyvärr) inte är något vidare: Faith, en superhjälteserie som ges ut av förlaget Valiant, skriven av Jody Houser (tecknarna varierar). Huvudrollen i serien innehas av Faith Herbert, en ung kvinna som är en geek av stora mått; Joss Whedon-citaten flödar. Och så är hon förstås en superhjälte också, då under namnet Zephyr, med rätt generiska krafter (tänk Stålmannen Lite, verkar det som). Tidigare medlem i en superhjältegrupp som nu splittrats har hon när miniserien (4 delar) börjar precis flyttat till en ny stad och ett nytt jobb som reporter på en nätsajt fylld av skvaller av tvivelaktig karaktär, ofta om superhjältar.

Miniserien är för all del lite småtrevlig, där scenerna från Faiths jobb och interaktionen med hennes nya kollegor är det intressantaste, med vänskapligt (?) gnabb, allmän cynism, och gemensamheten som grundar sig i vetskapen om hur usel journalistik de bedriver. Den större historien med en utomjordisk plan att, tja, 100% ärligt har jag redan glömt bort vad det var utomjordingarna höll på med, trots att jag läste serien så sent som i helgen, är som ni förstår mycket förglömlig.

Efter den uppenbarligen framgångsrika miniserien från början av 2016 började en reguljär månadstidningen komma ut och den fortsätter ungefär i samma anda, med samma författare men där miniseriens tecknare Francis Portela ersatts av diverse andra.

Portela tecknar, medan Dalhouse/Spicer står för (brrr!) färgerna

Så med ett mycket alldagligt manus och teckningar som inte precis övertygar (Portela tecknar stelt och färgläggningen är av den ack så vanliga okänsliga och pseudorealistiska stil som förstör så många amerikanska serier, och de senare tecknarna är inte bättre de), varför provade jag ens att läsa serien, med tanke på att superhjälteserier inte är min favoritgenre?

Svaret är Jelena Kevic-Djurdjevic.

Hennes omslag till första numret av miniserien har envist dykt upp på sajter jag besöker, och i mina sociala flöden, och varje gång har jag tyckt att det sett extremt lockande ut att läsa. Kevic-Djurdevic har också gjort omslag till fler av numren och de är mycket bra de med, men det första är ändå i en klass för sig själv, och till slut tänkte jag att jag var tvungen att ge serien en chans, trots att så mycket talade emot den. Så 1. Omslag kan definitivt sälja serier, och 2. Lita aldrig på ytan, oavsett hur lockande den är!

Supergirl – Being Super

Idag blir det ett mycket specifikt tips, för en mycket specifik grupp läsare. Nämligen de som liksom jag:

1. Har en förkärlek för Stålmannen & övriga karaktärer i hans släkt/familj/närmaste krets, framförallt när de inte är alltför grimdark
2. Gillar den nya TV-serien om Supergirl, med alla dess fel och brister
3. Uppskattar oväntade serieskapare som tar sig an etablerade serier
4. Inte bekymrar sig det minsta för continuity i superhjälteserier, så länge serien är bra

Så om de här fyra punkterna passar in på just dig så tror jag att den nya miniserien (fyra delar totalt, hittills två utkomna) Supergirl – Being Super kan vara värd en titt. För:

1. Supergirl under sitt vardagsnamn Kara har huvudrollen i serien och grimdark är det inte; en del tonårsångest drabbas den 16-åriga Kara och hennes vänner av men det är någonting helt annat.
2. Som sagt är det en yngre Kara än i TV-serien och det finns inte en enda hänvisning till någonting som hänt i den senare, men det är tveklöst samma inställning som gäller här med en Kara i huvudrollen som sig själv, istället för det som alltför ofta varit Supergirls öde i tidigare serier, dvs en menlös kopia på Stålmannen.
3. Författaren Mariko Tamaki har mig veterligen inte skrivit superhjälteserier förut; däremot har hon tillsammans med sin kusin Jillian Tamaki gjort kritikerhyllade serier som till exempel Urhunden-nominerade Den sommaren och Skim.
4. Se punkt 1 & 2; att fråga sig om Supergirl – Being Super ingår i den nuvarande kontinuiteten i DCs universum är att helt missa poängen. Det här är en bra berättelse om tonåringar där en av dem råkar vara lite mer annorlunda än vad som är vanligt, det är allt.

Nu är vi ju bara halvvägs in i serien så hur den slutar vet jag inte. Det jag vet är att den hittills känns robust och tydlig på ett uppfriskande sätt utan att vara en blivande klassiker. Just Supergirl är en karaktär som jag inte tror jag någonsin läst några bra serier med eftersom manusförfattarna (i princip alltid män) inte kunnat bryta sig loss från Stålmannens skugga, och hon har alltid definierats i förhållande till sin mer kända kusin istället för att bli en självständig figur, så bara det faktum att jag ser fram mot de kommande numren av serien är en enorm framgång!

TV-serien lider också en smula av Stålmannen-problemet men hanterar det bra genom att inte ignorera det utan istället tidigt ta upp det för att sen kunna ignorera det med gott samvete (och när sedan Stålmannen dyker upp i rutan är  det den bästa versionen av honom i rörliga bilder sedan Christopher Reeve, och snudd på lika bra!). Här har Tamaki istället löst problemet genom att inte ens nämna Stålmannen så jag vet inte ens om han existerar i serien, och det fungerar lika bra det med.

Teckningar? Jodå, sådana finns också, signerade Joëlle Jones (med Sandu Florea som tuschare på första numret). Slicka, men gudskelov inte alltför mycket så utan istället en relativt jordnära stil. Jag har ingen koll på Jones tidigare serier; huvudsakligen verkar hon ha tecknat sin egen serie Lady Killer som jag inte läst. Men som sagt, inga invändningar från min sida och jag skulle nog tro att både teckningarna och manuset kan tilltala nytillkomna läsare som kanske sett TV-serien och nu vill se om ursprungsmediet kan ha något att erbjuda 🙂

Urversionen av revisionistiska superhjältar: Superfolks

Idag blir det inga serier utan istället en roman, men en roman med stark anknytning till seriernas värld: Superfolks, skriven av Robert Mayer och publicerad första gången 1977. När den kom ut gjorde den inget större väsen av sig, men på senare år har den uppmärksammats mer och ibland i relativt hätska ordalag; mer om detta längre ner, först några ord om romanen i sig.

Huvudperson i romanen är David Brinkley, familjefar med hustru och två döttrar, boende i New York-förorten Middleville och arbetande som journalist på en dagstidning. New York är i sanning 70-talets New York: Nergången och bokstavligen livsfarlig att röra sig i efter att solen gått ned när kriminella rör sig obehindrat i staden. För alla hjältar är borta: Stålmannen är försvunnen och antagligen död efter att en kryptonitmeteor slagit ner i Metropolis, Läderlappen & Robin har omkommit i en bilolycka med läderlappsbilen, Mirakelkvinnan har dragit sig tillbaka från aktiv tjänst och är numera en diplomat, Marvel-familjen dog av sett blixtnedslag, Snobben har störtat över Frankrike…

Med andra ord, i Superfolks värld finns alla litterära karaktärer ”på riktigt”, och Brinkley själv var den största och mäktigaste av dem alla, Indigo, född på planeten Cronk vars undergång han ensam överlevde tack vare sina föräldrar som, tja, hela Stålmannenhistorien osv (det fanns mao två stycken Ståmannen-versioner i världen, varav Indigo var den starkaste). Men för många år sedan började hans krafter av en oklar anledning avta och numera klarar han nästan ingenting och har därför helt slutet som superhjälte.

Den som har läst åtminstone någon modern superhjälteserie som försöker vara realistisk, dvs ”tänk om superhjältar verkligen fanns?”, eller en av alla serier där diverse fiktiva karaktärer mashas ihop i ett universum kommer känna igen sig i Superfolks. Frågor som ”Hur är det egentligen med sex och superhjältar?” avhandlas givetvis, och lika givet är att Brinkley kommer att göra comeback som hjälte; en komplicerad komplott med CIA, Ryssland, och diverse andra organisationer/personer lockar fram honom från pensioneringen för ett sista uppdrag.

Det är alltså handlingen (lite mer om den, inklusive spoilers, snart), men det säger ingenting om huruvida romanen är bra eller ej. Tyvärr är det det senare som gäller för det är en ärligt talat rätt krattigt skriven bok det här. Det är tydligt att Mayer har haft ett antal (bra och mindre bra) idéer som sen tryckts ihop i en bok, men personteckningen är undermålig, eller snarare icke-existerande, och spänning saknas också. Prosan är en enda lång räcka av beskrivningar av vad som händer och vad folk säger, inget mera, och inte heller de bättre idéerna tas till vara på något vidare sätt.

Som exempelvis när Brinkley kontaktar sin poliskontakt Kojak (TV-polisen) och det i en bisats nämns att hans fru är Gloria Steinem, men ingenting mer görs av det hela. Boken är fylld av liknande företeelser där kända fiktiva och icke-fiktiva personer dyker upp på oväntade ställen, som exempelvis Joe DiMaggio som taxichaufför, men Mayers fantasi sträcker sig bara hit utan att sen göra någonting intressantare av det hela. Hur skulle ett äktenskap mellan macho-polisen Kojak och feministen Steinem egentligen fungera, och hur blev de någonsin ett par? Om man skulle vara snäll skulle man förstås kunna säga att Mayer överlåter det åt läsarens fantasi men jag tror nog mer det beror på författarens begränsningar…

Det här låter ju som en ointressant soppa så varför den här texten?

Först och främst finns det trots allt en del bra saker i romanen. Exempelvis:

• Idén med en pensionerad superhjälte som lever i den riktiga världen var nog inte ny 1977, jag är övertygad om att mängder av seriefans hade lekt med tanken, men Mayer genomförde idén så kudos för det!
• Detaljer som Brinkley problem med sex när han är i sin superhjältepersona är faktiskt riktigt bra: Han är impotent med dräkten på eftersom han dels känner pressen att vara en superstud, alla kvinnors drömman, medan han själv inser att han bara är helt OK i sängen och ingen fantastisk älskare (som icke-superhjälte alltså), och dels beror det på att första gången han skulle ha sex som Indigo hörde han (med superhörsel) en kvinna som ropade på hjälp men eftersom han var så i gasen ignorerade han det, någonting som senare ger honom enorma skuldkänslor efter att kvinnan (Kitty Genovese) dött.
• Orsaken till Indigos avtagande krafter är en riktigt smart långsiktig plan av hans fiender: De har pulveriserat cronkit (stenar från Cronk), under många år köpt upp de största företagen för vardagsvaror som mat, byggmaterial, metalltillverkning osv, och sedan blandat in cronkit. Resultatet är en långsamt stigande radioaktivitet som till slut finns i allting och som Indigo alltså inte kan undkomma.

Men det intressantaste med romanen är kanske huruvida och i hur stor utsträckning senare serieförfattare låtit sig inspireras av den. Och låt mig först och främst säga att det är inget fel med det; att låna idéer är en utmärkt tanke, framförallt om man kan förbättra dem, och jag kan verkligen förstå någon som läste den här boken när den kom ut och tänkte att här fanns en del riktigt bra idéer i botten som inte användas på något vidare sätt och att de förtjänade ett bättre öde.

Det blir däremot lite mer tveksamt när någon inte vill kännas vid inspirationskällan och här har det också uppstått mycket fingerpekande och anklagelser fram och tillbaka, med början 1990 när Grant Morrison grävde fram romanen ur glömskan och talade om hur mycket den inspirerat honom. Inga problem med det, men han sa också att Alan Moore nog hade läst boken mycket noggrant, medan Moore däremot sa att han nog hade läst den men inte inspirerats av den egentligen. Och sen var bråket/n igång.

Själv tänker jag inte anklaga någon för stöld eftersom det som sagt är ett fånigt ord här. Men nog finns det en del likheter som känns osannolika när jag jämför med framförallt Moores Whatever Happened to the Man of Tomorrow?, hans fantastiska avskedsserie om den klassiska Stålmannen, där Mxyzptlks roll är en karbonkopia på Pxyzsyzygys roll i Superfolks, men det gör inte Moores serie ett enda dugg sämre enligt mig. Andra serier där Superfolks också spökar är Kingdom Come (även om det kanske mest är via omvägen Twilight of the Superheroes som har mer uppenbara liketer med romanen), Watchmen och som nämnts en del av Morrisons alster.

En stor brasklapp dock: Jag misstänker att en hel del av Mayers idéer låg väldigt mycket i tiden, och att det kan vara lätt att därför tro att likheter med Superfolks också innebär att de kommer därifrån. Ta exempelvis Kitty Genovese-tragedin som också dyker upp i Watchmen; bara för att händelsen omnämns som en avgörande händelse i Superfolks innebär det inte att Moore fått idén därifrån eftersom fallet Kitty Genovese är så gott som omöjligt att undvika om man skriver någonting där förslumningen och våldet i New York på 60- och 70-talet är en viktig del av handlingen.

Så jag är definitivt glad att jag lyckades lokalisera Superfolks och läsa den; även om romanen i sig inte var något vidare var det synnerligen intressant att läsa en så tidig behandling av teman som senare skulle bli en så viktig del av en del moderna superhjälteserier 🙂

Svartsynt i förorten: The Vision

Det känns alltid lika roligt när jag börjar läsa en serie mer eller mindre av en slump och sen blir överraskad av dess kvalité. Case in point: The Vision, en 12 nummer lång Marvel-tidning skriven av Tom King och tecknad av Gabriel Hernandez Walta, som jag såg någon notis om någonstans (kommer ärligt talat inte ihåg var) som lät tillräckligt intressant för att jag skulle ge den en chans.

För den som liksom jag inte har koll på vem/vad The Vision är så kan man göra det jag gjorde och kolla upp honom/den på Wikipedia men det är egentligen onödigt; det enda man behöver veta är att han är en android med ett psyke delvis kopierat från en riktig människa, och att han av och till varit med i superhjältegruppen The Avengers (inklusive en huvudroll i den senaste filmen om dem).

Och egentligen behöver man inte veta det heller för det här är helt enkelt en historia om vad de innebär att vara människa, inklusive våra inbyggda svagheter, och hur The Vision försöker förverkliga det som han uppfattat som det sant mänskliga. Rent konkret betyder det för honom att ingå i ett socialt sammanhang, att vara ”vanlig”, och därför söker han den amerikanska drömmen à la 50-talet: En fru, två barn (en flicka och en pojke, givetvis), en hund, och en villa i förorten.

Med sina resurser tar han en genväg och konstruerar de androider som behövs, där fruns psyke modelleras efter en av hans tidigare kärlekar (oväsentlig bakgrundsinfo: Scarlet Witch; i Marvels universum har The Vision utsatts för radikala förändringar många gånger, så att han då och då varit helt mänsklig är inte så konstigt…) medan barnens är en mix av de två föräldrarnas, allt för att vara så lika mänskliga familjer som det går.

Det här presenteras för läsaren in media res, där vi redan på första sidan får följa familjens första dag i sitt hus i den lilla förorten Cherrydale och ett besök av grannarna Nora & George. Och i samma scen står det också klart att det här inte är en lycklig historia: En allvetande berättare kommenterar fortlöpande vad vi ser på sidan, i en ton som ekar tomt och ödsligt, där scenen avslutas med följande sida:

Vi är långt ifrån filmernas glättighet, minst sagt.

Vad som sedan följer är berättelsen om vad som leder fram till den slutgiltiga katastrofen; att en sådan är oundviklig får vi också reda på redan i första numret tack vare den redan nämnda berättaren. Och att katastrofen inte är en gigantisk strid mellan superhjältar utan istället en mer personlig sådan är likaså följdriktigt: Superhjälterollen har The Vision full koll på, men hans desperata önskan efter det vanliga livet som han egentligen inte vet hur det ska fungera är dömd på förhand när den konfronteras med det vardagliga livet och, återigen, mänsklig svaghet.

För vad han inte räknat med är att i sin strävan efter att efterlikna människan har han kanske lyckats alltför bra: Hans familj är genuint mänskliga i sina reaktioner och sina känslor, och med tanke på deras icke-mänskliga utseende och förmågor leder det till stora problem. Som när de tonåriga barnen börjar skolan och lär känna de lokala ungdomarna, och alla inblandade reagerar som tonåringar gör, dvs med mycket känslor och inte alltför mycket eftertanke.

Men framförallt är det frun Virginia som drabbas hårt, och det är också hon som är katalysatorn för handlingen. The Vision själv är serien igenom relativt passiv, medan Virginia är den som agerar och som tveklöst är mer mänsklig än vad han är. Samtidigt är hon också som en representant för den klassiska amerikanska hemmafrun, fast i den lilla världen utan möjlighet att vidga vyerna; det finns ett starkt klaustrofobiskt drag i serien med kontrasten mellan The Vision, vars vardag innebär kosmiska strider mot världsomfattande hot (sällan skildrade i serien men ofta refererade till), och Virginias som nästan helt utspelas i hemmet.

Stämningen av 50-tal understryks av Waltas starka teckningar, inklusive de suveräna omslagen. Familjen Vision (så jag antar att mannen ifråga heter Vision Vision, eller möjligen The Vision Vision…) med sitt lätt utomjordiska utseende kontrasterar mot den vardagliga omgivningen, allt understruket av Jordi Bellaires smått kyliga men ändå idylliska färger där Visions starka rosa toner gör det ännu tydligare hur de inte passar in.

Nåja, nog med beröm nu för helt felfri är serien inte. Den allra sista scenen är jag inte helt nöjd med; den känns en smula platt efter den tidigare känslomässiga pressen. Förutom det är det ibland lite förvirrande med de olika berättarrösterna, när det är oklart vem som berättar och när. Det är inget stort problem men några gånger distraherade det mig.

Och The Vision själv påminner allt en hel del om Dr Manhattan från Watchmen, både i utseende (bortsett från färgen, såklart) och i personlighet. Men å andra sidan förstärker det också historien eftersom även Manhattan brottades med liknande frågor, må vara från ett delvis annorlunda perspektiv (Manhattan ser numera det mänskliga som någonting irrelevant, som någonting han inte alls saknar, medan The Vision istället försöker finna vägen tillbaka till det). Dessutom verkar King gilla att ge små blinkningar till andra serier; förutom Watchmen finns en annan tydlig referens till Alan Moores serier i en annan scen mot slutet, och de två barnen genomför en underbar liten scen som vänder upp-och-ner på Karl & Gullans återkommande ”sparka på en amerikansk fotboll”-skämt från Snobben.

Perfekt är den alltså inte men en rejäl positiv överraskning för mig var The Vision. Fokuserad och med en mycket säregen ton är det en serie som jag varmt rekommenderar, och, som sagt, förkunskaper om alla abrovinklar som karaktären varit med om under åren i Marvels serieuniversum krävs inte; det är bara och läsa 🙂

Nu i butik: Rebirth

En till rykande aktuell tidning, ute nu!

5 år med The New 52 räckte för DC som nu tänkt sig göra en omstart igen, den här gången kallad Rebirth. Jag kan inte precis säga att jag följer allt vad DC pysslar med men det lilla jag kommit i kontakt med The New 52 gjorde mig inte imponerad: Mer grimdark, alla personliga relationer startas om (och framförallt gjorde man sig av med alla giftermål för vem vill läsa om riktiga känslor?), och den minimala lekfullhet som ändå fanns kvar försvann givetvis.

Att den här nya omstarten initieras av en tjock tidning med namnet Rebirth skriven av Geoff Johns var ingenting som gjorde att jag blev sugen på att se vad som skulle hända; Johns är i mitt tycke en trist författare och en som jag sett som ansvarig för det moras av lusiga superhjälteserier som DC befunnit sig i. Men sen såg jag några vinkar om vad som var på gång och kände att jag måste nog se vad som pågick…

 

 

OBS! Spoilers galore följer, om ni vill läsa Rebirth själva först. Spoiler-Fri sammanfattning: Den är inte en bra serie, men den har ett högt WTF-värde 🙂

 

 

Först, det som lät bra: Hela konkarongen med The New 52 startade i en av Johns tidningar, Flash, med den gamla idén om hur en tidsresenär (Flash i Barry Allens tappning) genom att ändra någonting när han åker bakåt i tiden får framtiden att förändras drastiskt -> eventet kallades Flashpoint, och  The New 52-universumet blev resultatet.

Nu verkar det som om Johns inte gillar resultatet, på grund av samma saker som jag, och att han vill återinföra känslor och all den historia som DCs hjältar har; en av de största styrkorna med DCs persongalleri är enligt mig att de har så mycket historia de kan utnyttja, inklusive de rejält utflippade delarna. Marvel har såpoperan, tonårsångest och föräldrauppror, medan DC har de vuxna superhjältarna, inklusive de mörka (Batman) och ljusa (Superman) men också de knasiga delarna från 50/60/70-talet, så när DC de senaste decennierna mer och mer utrotat skillnaderna med slutresultat filmer som Batman vs Superman så har de enligt mig förslösat sina bästa styrkor.

Så Rebirth presenterar Wally West (en halvgammal Flash-version) som desperat försöker få alla att förstå att någonting är fel, att världen inte ser ut som den ska, och i scenerna där han kontaktar diverse hjältar är temat hela tiden att kärleken saknas, att allt är mycket eländigare än det borde vara. Och eftersom han till slut lyckas få Barry Allen att lyssna på honom kan vi nog räkna med att förändringar är på väg.

Därmed har vi klarat av det positiva med tidningen, dvs ett litet hopp om att DC överger den sedan länge trötta trenden med mörka, våldsamma och cyniska serier. Dags för det negativa!

Först som sist är Rebirth en usel serie i sig. Att manuset är hoppigt och utan flyt är kanske svårt att undvika eftersom det egentligen inte är en historia som ska berättas utan ett antal vinjetter som ska presenteras, med de största superhjältarna i DCs galleri, men lite bättre skulle det nog kunnat gjorts. Men som sagt, jag har svårt för Johns manus och har aldrig förstått varför en del är så svaga för honom.

Teckningarna är också de genomgående inget att hänga i julgranen. Det är flera olika tecknare, inklusive en del kända namn, och resultatet varierar från godkänt till klart underkänt, men de är alla alldeles för fokuserade på att effekter och att se coola ut, till förfång för läsbarheten. En underkänd sida, (två godkända sidor finns längre ner, tecknade av (återigen) Gary Frank, men tillsammans med Phil Jimenez):

Tecknare: Gary Frank och Ethan van Syiver. Notera den synnerligen bisarra anatomin på Barry Allens arm i ruta 2 och, well, hela han i ruta 3..

Men om det här var allt, dvs en omstart med eventuellt goda föresatser skulle jag vare sig läst tidningen eller skrivit om den. Det som verkligen gjorde mig nyfiken var en helt annan sak…

När Wally West i Rebirth försöker förklara vad som egentligen hänt visar det sig att det visserligen var Barry Allens handlingar i Flashpoint som triggade förändringarna, men att någonting annat, någon okänd kraft, låg bakom att allt blev så illa. Tidningen igenom släpps små vinkar om vad denna okända kraft är för någonting, och mot slutet, när Batman ståendes i sin grotta funderar, så kryper sanningen fram:

Den som tycker det här rutnätet med 9lika stora rutor känns bekant kan nog gissa vem/vad som utgör den otäcka kraften bakom, för att citera sidan ”Despair…Apathy…Disbelief”:

Jupp, på något sätt är Watchmen skurken bakom allt elände i DCs universum.

Den som trodde att Before Watchmen var sista ordet i serien hade fel, för nu är Watchmen på väg att fullt ut inlemmas i vanliga DC. Måhända är det Dr Manhattan som är ansvarig, måhända någon annan, men nu har iallafall Johns identifierat varifrån de ansvariga kommer.

På nätet har jag läst flera upprörda läsare som anser att Johns alltså anklagar Alan Moore för DC lusiga serier, när Johns i själva verket är en av de som drivit på utvecklingen. Det tycker jag är nonsens; att inlemma Watchmen i DCs universum är inte värre än Before Watchmen var, och originalserien står fortfarande på egna ben (jag tycker personligen att de nya Watchmen-serierna är men(ings)lösa, men inte någonting värre än så).

Dessutom tror jag att Johns faktiskt har rätt, på ett sätt: Det är inte Alan Moores fel att DCs serier blivit mörkare och mörkare (Marvel har varit bättre på att motstå trenden), men Watchmen var definitivt, tillsammans med The Dark Knight Returns, det som inspirerade trenden. DC fick två gigantiska succéer och trodde därmed att de pekade på hur serierna måste utvecklas för att sälja bättre, vilket enligt mig var en helt felaktig slutsats. Men det är inte Moore och Millers fel, såklart, och det har heller inte Johns hävdat, vare sig i intervjuer eller i serien.

Men visst är det en rätt stark WTF-känsla med Batman och smiley-knappen. Bra? Dåligt? Nä, WTF. Och rätt typiskt för DC att alltid satsa mot det spektakulära och det kortsiktiga, för uppmärksamhet får det här tilltaget förstås. Som den här posten 🙂