Nästa kortläsning upp för kortrecension: Angel and the Ape i Phil Foglios tappning från början av 90-talet. En fyra nummer lång miniserie som jag nyss läst om för jag vet inte vilken gång i ordning; inte av någon anledning, men jag råkade få syn på tidningarna så… 😉
Phil Foglio är en serieskapare som är någonting så pass ovanligt i den amerikanska serietidningsvärlden som en renodlat komisk sådan. Visst tycker jag att han ibland lyckats riktigt bra med manus även när det gäller intrigen, som i hans Buck Godot-serier, men humorn är alltid det bärande elementet. Så när han på 90-talet fick chansen att göra en egen version av några gamla bortglömda DC-serier blev det precis som väntat slapstick, och i mitt tycke en fantastiskt lyckad sådan. Angel and the Ape, en serie om en privatdetektivfirma med de två anställda Angel O’Day & Sam Simeon, där den senare är en serietidningstecknande gorilla, var redan från början en humorserie (sju nummer publicerades på 60-talet), och en så absurd setup passar Foglio perfekt.
Det fyra numren har en intrig, en kanske överraskande (iallafall om man inte läst Buck Godot) väl sammansatt historia om vänskap vs kärlek, och med gott om blinkningar till den trogna DC-läsaren där karaktärer som Gorilla Grodd och hela teamet från Inferior Five dyker upp. Men behållningen är ändå Foglios ändlösa ström av ord- och bildvitsar; här en sida från första numret där Angel och Sam möts för första gången:
En mycket typisk Foglio-sida, med bisarra händelser, snabba repliker, och lite fysisk humor
Jag är barnsligt förtjust i Foglios serier från den här tiden; en annan DC-miniserie från den här tiden är hans Stanley and His Monster, och den är lika läsvärd den. Det är en enkel form av humor, men Foglio gör den bättre än de flesta, och blandningen av humor & allvar är snudd på perfekt; jag har som sagt läst de här serierna väldigt många gånger, och jag blir på lika gott humör varje gång 🙂
Men jag borde kanske använda ett annat tempus när jag skriver om Foglios förmåga att mixa humor & allvar. De senaste decennierna har han tillsammans med Kaja Foglio ägnat uteslutande åt deras serie Girl Genius, och den har jag skrivit om många gånger förut så jag ska inte upprepa min kritik av den igen. Jag skulle så gärna se att han hittade den rätta balansen igen, för det finns inte så många serier som är lika helgjutet lyckade i vad de försätter sig att göra som hans Angel and the Ape.
Kan köpas bl.a. här:
Tyvärr finns det ingen samling av den här miniserien så det blir till att leta upp begagnade tidningsnummer om man vill ha den 😦
En smärre besvikelse idag, tyvärr. Inte för att I Am Not Starfire, en YA-serie om superhjälten Starfire dotter Mandy, är usel, men för att manusförfattaren Mariko Tamaki brukar kunna bättre. Och betydligt bättre, faktiskt, för den här historien om den surmulna Mandy är för späckad med klichéer och lite väl ointressanta personer för att jag skulle uppskatta den. Och varning: Spoilers från och med nu.
När historien börjar är Mandy trött på allt: Skolan, sin mamma, sina så kallade klasskamrater. Framförallt avskyr hon att jämt och ständigt påminnas om att alla vet vem hennes mamma är, och resultatet är att hon är anti-allt, och till och med kallar sig själv anti-Starfire.
Med andra ord, en mycket typisk tonåringsskildring, inklusive en god vän som hon kan beklaga sig inför, en ovetande crush (Claire, en av de coola tjejerna), och en superhjälte-mamma (själv saknar Mandy superkrafter, även om en del i skolan tror att hon bara låtsas) som hon då och då skriker åt när hon känner sig missförstådd. Och när Mandy i sin anti-allt-känsla bestämmer sig för att hon inte ska fortsätta studera på college blir det bråk på riktigt.
Så långt allt enligt standard-mallen, och kommen dit i läsningen tyckte jag skildringen var lite platt eftersom Mandy helt saknade egen personlighet, så mycket tonårskliché kändes hon som, men jag räknade med att Tamaki skulle se till att det blev bättre. Men där fick jag tji, för det blev tvärtom. Vad som händer sen är nämligen att Starfires syster Blackfire, dittills okänd för Mandy, dyker upp, och hävdar att Mandy måste slåss mot henne om kungadömet på systrarnas planet.
Varpå Mandy tvingas strida mot Blackfire inför hela skolans åsyn, Mandy latenta superkrafter aktiveras och hon vinner (och räddar livet på sin mamma), Mandy blir superhjälte, fnurran på tråden med Claire löser sig och hon blir hennes flickvän, Mandy bestämmer sig för att gå på college ändå men kombinera det med att bli medlem i Starfires superhjältegrupp, och mor och dotter förstår nu varandra och alla hårda ord är omedelbart bortglömda.
När jag skriver om det blir jag besviken igen. En så torftig upplösning där allting löser sig som genom ett trollslag tack vare Mandys deus ex machina-krafter, och det är ingenting som en vanlig tonåring som tycker livet är jobbigt kan hoppas på. Efter ett helt album där Mandy försöker hitta sin egen väg, utan superkrafter blir hon sen hastigt och lustigt precis som sin mamma, och så var det med den egna vägen. Små skillnader finns, förvisso, som att hennes superhjältedräkt har ett utseende inspirerat av tonårsuppror snarare än dem ”klassiska” kvinnliga utstyrseln med löjligt lite tyg, men det är egentligen egalt.
Jag har svårt för den här typen av magiska lösningar när realistiska problem presenteras (som en vilsen tonåring) men där lösningen är att bara man får superkrafter/magiska krafter/… så är allt bra igen. Det känns som fusk, helt enkelt
Jag är mer förtjust i Yoshi Yoshitanis teckningar med sina starka färger och tjocka, rejäla linjer. Ibland blir det kanske mer av illustrationskänsla än seriekänsla där sidorna kan se ut som planscher, men teckningarna är definitivt mer lyckade än manuset. Jag är ärligt talat förvånad att Tamaki ligger bakom en så som det känns menlös berättelse, utan utvikningar eller stickspår som kan göra läsningen intressantare. Det finns också saker som känns besynnerligt rumphuggna, som att Mandy inte vet vem hennes pappa är. Som den tvära och konfrontationsinriktade tonåring hon är känns det märkligt att det inte spelar större roll, utan att hon hela tiden bara accepterar att han är okänd. Och för mig som läsare känns det också konstigt eftersom det påpekas att det är ett mysterium, men utan payback; jag kan inte låta bli att misstänka att det beror på att Starfire inte har någon dotter i de vanliga serierna och att DC inte velat komplicera sitt universum med att också involvera någon annan superhjälte i historien…
I Am Not Starfire är ett misslyckande. Inte ett gigantiskt, teckningarna är inte oävna och manuset är inte uselt, men det senare saknar alla spår av att göra någonting mångbottnat av berättelsen om den olyckliga Mandy, superhjälteprinsessan.
Ett och ett halvt år tog det för de tolv numren av Far Sector att komma ut, men nu är NK Jemisin (manus) och Jamal Campbells (teckningar) serie om Sojourner Mullein, en ny grön lykta med en kraftring som fungerar lite annorlunda än de brukar, avslutad. Mig veterligt den första serien som Jemisin, hyllad för sina så-böcker, skrivit, och det har hon gjort med den äran. Det är inte ett omistligt mästerverk, men en intressant serie är det, definitivt.
Superhjälteinslaget är viktigt för handlingen, i och med att ringen ger Mullein möjlighet att ingripa på ett mycket handfast sätt när den artificiella världen där tre olika intelligenta släkten försöker leva i drabbas av de första riktiga våldsbrotten på mycket länge. Men givetvis, med tanke på författaren, är det som egentligen står i centrum någonting helt annat, precis som på samma sätt som i hennes trilogi Den söndrade Jorden där den dramatiska handlingen får stå tillbaka för karaktärsskildringarna och världsbygget. I Far Sector är det centrala makt, våld, och det personliga ansvaret för vi alla har för hur vi agerar när det bränner till.
Mullein är själv inte säker på vad hon tycker är rätt, och det antyds flera gånger att skälet till att hon valts ut för det här speciella uppdraget av de små blå männen på Oa är just för att situationen är så känslig och komplicerad att det behövs någon som personligen vet hur det är att tvivla på sig själv och huruvida ens egna handlingar alltid varit de moraliskt rätta, istället för någon som saknar rädsla och alltid vetat med sig att man agerat korrekt.
Så trots att serien utspelar sig på en mycket fjärran och egendomlig plats finns det gott om paralleller och referenser till vår egen värld, och framförallt USA med BLM, Trump, gammal rasism, med mera. Kanske lite för gott om dem; ibland blir det kanske lite övertydligt med referenserna. Jag vet ju hur subtil Jemisin kan vara så jag skulle gissa att det här handlar om en viss oerfarenhet vid mediet som gör att när hennes manus också illustreras kan det bli lite för mycket. Och det är något som jag sett förut när författare ger sig i kast med serier för första gången: De är så vana vid att texten är allt som finns att de inte fullt ut vågar lita på teckningarna.
Just den här gången är det ändå inte så farligt, och det beror på Campbells teckningar som är så långt från de enkla och småtrista teckningar som jag annars stött på i de här fallen (som till exempel många Vertigo-titlar, när de bjöd in ”vanliga” författare att göra serier). Sidorna har en vildsint layout och en mycket egen färgläggningen som ger serien ett extremt personligt utseende, och det uppskattar jag mycket, framförallt när det som här handlar om en serie som utspelas i en miljö som är totalt annorlunda mot vår vardag. Så ett stort plus för Campbells design 🙂
Däremot, och nu blir det lite kritik igen, är jag inte så säker på att Campbell är en bra tecknare. Anatomierna kan se besynnerliga ut utan att det är meningen, och det är inte sällan som de utomjordiska miljöerna blir så säregna att sidorna blir svåra att följa i sin nästan abstrakta utformning. Jag har också lite svårt för utseendet på den utomjordiska rasen som har vingar och svans; de ser helt enkelt inte funktionella ut utan mest som någon klistrat ett par små vingar och en rejält kraftigt ödlesvans på vanliga Homo Sapiens. Med andra ord, den fascinerande miljön kombineras med utomjordingar som ser ut som om de kom från Star Trek. OK, Star Trek: The Next Generation, så snäppet bättre än den ursprungliga TV-serien, men ändå 😉
Stiliserat till max, men till priset av minskad läsbarhet
Allt som allt är det en blandad kompott som erbjuds. Jemisin är en bländande skicklig författare men här lever hon inte riktigt upp till sina högsta nivåer, och på samma sätt finns det en hel del ros att hämta för Campbell men också ris. Men den är ett bra exempel på att man kan göra en så gott som helt fristående serie som står på egna ben, och som samtidigt otvetydigt utspelas i DCs vanliga superhjälteuniversum, och sånt tror jag DC behöver mer av.
Kan köpas: Far Sector kommer i en samling men inte förrän i oktober, så köp den då 🙂
Nästan tio år efter att Garth Ennis serie The Boysavslutades är den hetare än någonsin. Anledningen är förstås den framgångsrika TV-serien som bygger på serien med hittills två säsonger och en tredje på gång, och en i mitt tycke rätt lyckad TV-serie som anpassat Ennis serie på ett vettigt sätt, för det finns verkligen saker som inte var helt lyckade i originalversionen. Och nu har Ennis själv också skrivit en ny mini-serie om The Boys: Åtta delar, tecknade av Russ Braun, med titeln Dear Becky.
Jag tycker att det finns två sätt att skriva om den här serien: Dels som en serie i sig, dels som en serie som jag läser i kontext av TV-serien och hur världen förändrat sig sedan serien ursprungligen avslutades. Och om jag börjar med hur Dear Becky står sig som en serie på egna ben så måste jag säga att stadigt står den inte. Brauns teckningar är som de brukar (han har samarbetat en hel del med Ennis genom åren), dvs rätt statiska och livlösa, men han har blivit bättre med tiden så jag skulle ge honom godkänt. Dessutom är Darick Robertson, som var den ursprungliga huvudtecknaren, inte någon större favorit för egen del, och jag skulle säga att i valet mellan dem så väljer jag nog Brauns något renare linjer än Robertson slarvigare (och fulare).
Om teckningarna är godkända så är det tveksamt om manuset är det. Då och då lyser sidorna upp när Ennis får till det, men det saknas energi och driv i berättelsen som hoppar mellan nutiden där Hughie förutom sitt eviga grubblande över sitt och Annies förhållande nu också måste hantera alla känslor som rörs upp när han av en okänd person blir påmind om tiden med Butcher, och dåtid där vi får följa Butcher i en tid innan Hughie anslöt till The Boys, och framförallt får se mer av Butchers livs stora kärlek, titelns Becky. Det bränner aldrig till eftersom Hughies ångest inför att han inte vet vad han ska göra med sitt liv har vi redan sett förut, och detsamma gäller Butchers råhet i jobbet och ömhet med Becky, och mysteriet med vem som gett Hughie Butchers gamla dagbok blir aldrig det minsta engagerande eftersom alla intressanta karaktärer i serien förutom Hughie & Annie dog i det ursprungliga slutet. Som en standalone-serie är det en mycket menlös historia, med enstaka ljusglimtar när någon av Ennis starka sidor som humorn och vänskap (Ennis är IMHO mycket bättre på att skildra vänskap än kärlek) står i fokus.
Men serien blir intressantare, om än inte bättre, när man läser den i dagens kontext. Jag tycker att ursprungsserien inte är någon av Ennis bättre. Den hittar aldrig formen, och tonen i den är också i mitt tycke alltför hård, ett problem som Ennis ibland har när han är på mer cyniskt humör. Men avslutningen fungerar, där hittar Ennis äntligen rätt i sin blandning av cynism/vänskap/optimism. Så varför göra en uppföljare nu, tio år senare? Mitt intryck blir att Ennis vill rätta till felen som serien hade, och som blivit mer uppenbara i efterhand när TV-seriens förändringar visat sig så pass lyckade. I Dear Becky försöker han hitta en bättre balans mellan basal humor och hur han exempelvis skildrade kvinnorna i serien, med en Becky som tar mer plats och hur Hughie när han pratar med barndomsvännen Bobbi faktiskt då och då blir tillrättavisad när han slentrianmässigt slänger sig med termer som kan uppfattas som störande.
Med andra ord verkar det som om Ennis vet med sig att serien ibland definitivt gick över gränsen och att han nu själv pekar ut vad som var fel. Och det är ju trevligt, för jag tycker nog själv att när Ennis blir alltför cynisk känns hans humor mycket mer tveksam; i en serie som Hitman, min favorit bland Ennis längre serier, är känslorna i serien så djupa och äkta att den ofta groteska humorn för min del känns helt rätt.
En annan förändring är porträttet av Butcher som har stora likheter med hur Ennis version av Frank ”The Punisher” Castle utvecklades över tid: Istället för att vara en person som i grunden förändrades av en traumatisk händelse (Beckys död / Maria Castles död) framstår det istället som att Butchers/Castles personlighet formats över en längre tid, och traumat är enbart det som till slut får dem att gå över gränsen. Den här förändringen är jag mer skeptisk till; jag tycker som sagt att Ennis är bäst när han inte försöker vara realistisk eftersom han då tenderar att bli alltför deprimerande och hård, och att hans historier är allra bäst när han tillåter sig vara hämningslöst nostalgisk och melodramatisk. Det må vara mer realistiskt att Butcher/Castle inte enbart förändrades av en enstaka händelse, men det blir sämre serier av det i Ennis händer.
Men om jag ska sammanfatta Dear Becky så blir det med en nervänd tumme. Slutet på The Boys var som sagt det klart mest lyckade med serien, så att långt senare få läsa mer om hur det gick sen behövdes inte. Om resultatet varit en strålande serie så visst, kör på, men det här känns mest som att dra samma vev ett varv runt till. Och Ennis senare serier har alla varit drabbade av samma problem: En alltför tydlig dragning till att vara mer realistisk, på bekostnad av de för vissa kanske löjeväckande stora känslorna som finns i hans bästa serier.
Två superhjälteserier med Superman (suck, får nog erkänna att namnet Stålmannen är passé en gång för alla…) blir det idag; båda nya, båda med en Superman som är mer av en bifigur snarare än som en regelrätt huvudperson, men mycket olika varandra i berättarstil. Låt mig börja med den vars approach till manus är den mer udda och på vissa sätt mer moderna, om än av ett slag som inte precis utgör huvudfåran i dagens superhjälteserier: Matt Fraction (manus) & Steve Leibers (teckningar) 12-delars miniserie Superman’s Pal Jimmy Olsen.
Det finns en handling i de tolv numren, och en fullproppad sådan: Någon vill (antagligen) mörda Jimmy Olsen, och för att undkomma mördaren (eller mördarna; Olsen är här så extremt irriterande för så många personer att det finns gott om potentiellt misstänkta, inklusive karaktärer som Lex Luthor, Batman, Perry White, Julian Olsen, med flera) flyr han Metropolis. Och precis som alltid är han en magnet för konstiga händelser; var helst han dyker upp dröjer det inte länge innan utomjordingar och allsköns varelser gör honom sällskap. Förutom alla upptåg och besynnerliga idéer som Jimmy har, som att anta en uppsjö alternativa identiteter för att försöka förstå vem som är ute efter honom och för att hitta nya scoop för den ständigt krisdrabbade tidningen Daily Planets, får vi också uppleva ett antal återblickar på Metropolis tidiga historia där det visar sig att familjerna Olsen (ursprungligen stavat Olsson efter Jimmys svenska urfaders familj) och Luthor ständigt bråkat om vem som egentligen är den som bestämmer i staden.
Fraction vräker korta episoder över läsaren; varje nummer av tidningen innehåller ett antal separata kapitel som kan handla om vad det verkar vad som helst, så länge det har någonting med Olsen eller hans familj att göra. Och varje kapitel har sin egen intro, som det här:
I andfådd ton introduceras kapitlet , och Fraction slänger ofta in meta-kommentarer om att det kanske är obegripligt hur kapitel hänger samman men att det förhoppningsvis kommer att ge sig med tiden. Och visst är det så, när de tolv numren är över så finns det faktiskt en riktig berättelse där, med början, mitt och slut, och en någorlunda logisk förklaring till personernas motiv.
Men då är det ärligt talat alldeles försent. I början var det roligt med den mycket ryckiga berättarstilen som kränger åt alla håll både i innehåll och i inbördes kronologi (det är inte bara historiska återblickar utan återblickar till fem minuter tidigare, ”framåtblickar” till någon dag senare, och så vidare). Men rätt snabbt blev jag övermätt, och jag längtade efter att Fraction skulle lugna ner sig och berätta sin historia utan krusiduller. Det blir för mycket när både berättarstil och innehåll (Olsens liv är så kaotiskt att en strikt kronologisk berättelse skulle vara nog så svår att följa med i) anstränger sig för att förvirra läsaren, och de snabba kapitelhoppen (ibland är kapitlen bara en sida långa, som exemplet ovan; nästa sida är ett nytt kapitel med ett nytt intro) känns sökt som berättarteknik snarare än uppfriskande.
Om jag jämför med Fractions andra mer lyckade serier som Hawkeye eller Sex Criminals använder han sig även där av hopp fram och tillbaka i kronologin och enstaka scener som läsaren sen själv får pussla ihop till en sammanhängande berättelse, men det är inte lika enformigt som här utan med betydligt större variation i hur berättelse förs fram. Här verkar det som om hans idéer tagit slut efter första numret, och sen följer elva nummer till som känns som de fortsätter på exakt samma sätt utan att överraska. Eventuellt skulle det fungerat bättre för min del om jag läst numren ett i taget allteftersom de kom ut, men jag tvekar; det tog mig ändock flera veckor att komma igen hela mini-serien eftersom jag var så trött på det överspända berättandet i den.
Liebers insats? Tja, den är inte så dålig med klara och tydliga teckningar som gör att allt bisarrt som inträffar är lätt att förstå, åtminstone rent visuellt. Men han är inte heller särskilt upphetsande med en i grunden realistisk stil som inte lämnar mycket plats för mer personliga drag. Ett plus är att stilen ändå drar en minimal gnutta åt det mer cartoony (förslag på svenskt ord för det?) hållet vilket lättar upp stämningen.
Allt som allt är det en serie jag skulle vilja tycka mycket bättre om än jag gör eftersom det ändå är en superhjälteserie som vill vara rolig och underhålla, som inte kräver att man vet allt om karaktärerna i den i förväg (Jimmy Olsens syskon, förfäder, familjens plats i Metropolis historia är alla nya påhitt i den här serien), och som försöker berätta på ett stunsigt och fantasifullt sätt. Men tyvärr, det blir bara jobbigt att läsa i längden 😦
Nästa serie är en betydligt mer lyckad sak: Superman Smashes the Klan av Gene Luen Yang (manus) & Gurihiru (teckningar). Tre långa delar så tillsammans ungefär lika lång som Olsen-serien, men den här gången är det en serie som berättas på ett så traditionellt sätt som det går. Och det finns skäl till den rättframma berättarstilen: Dels är serien tänkt att kunna uppskattas också av yngre läsare, dels bygger den på en gammal Superman-historia som gick på radio 1946 vid namn Clan of the Fiery Cross.
Eftersom serien inte krånglar till det i onödan utspelas den på 40-talet, precis som förebilden, och den bekymrar sig heller inte ett dugg med hur det kommer sig att Superman, Lois Lane, Jimmy Olsen, osv, lever både idag och på 40-talet. Det är mer av Disney-serielogiken här: En berättelse med Superman et al kan helt sonika utspela sig var och när som helst, utan att det behöver förklaras. Skönt tycker jag som aldrig varit en fan av alla desperata försök att få DC-universumet att fungera logiskt, med hjälp av olika Crisis, parallella världar, med mera 😉
Hur som, vad serien handlar om kan man nog gissa sig till från titeln: Rasism, och närmare bestämt rasism från Ku Klux Klan (även om det namnet aldrig används här) riktad mot amerikaner med asiatiskt ursprung. Huvudpersonen heter Roberta och har kinesiskt påbrå, och när hennes familj flyttar till en mer välmående del av Metropolis( läs: vitare del) börjar problemen, både i smått (som den lokala basebollklubben) och stort (klanens attacker). Lois Lane och Clark Kent märker vad som pågår varpå Superman gör sitt intåg och tillsammans med Roberta, Lois Lane, och Daily Planet går de till fysisk och journalistisk attack mot rasisterna.
Jag har inte själv hört radioföljetongen, men i Yangs utförliga och intressanta efterord berättar han mer om den, men också allmänt om rasismen på 40-talet och hur den gavs uttryck. Som att skälet till att KKK inte nämndes vid namn var att man var orolig för de kommersiella följderna av att peka ut dem vid namn eftersom de var så inflytelserika, och att det var en stor sak att Superman ändå tog så stark och tydlig ställning för Asian-Americans mot KKK och rasismen och att följetongen var en starkt bidragande orsak till att KKK föll i vanrykte. Att det är just nu som Yang vill återberätta en historia där Superman tar ställning mot rasismen är förstås inte en slump i ett USA där BLM-rörelsen har pekat ut alla de sätt som rasismen fortfarande lever kvar.
Men lyckligtvis känns aldrig Superman Smashes the Klan som ren plakatpolitik. Det är en bra berättelse med en utmärkt huvudperson i Roberta som jag gärna skulle se mer av, och kampen mot klanen är bara en del i berättelsen som också handlar om hur barn som Robert och andra i hennes sits hanterar rasismen (låtsas som ingenting / protestera / försöka vara ”vanlig” för att smälta in / …), och hur andra barn kan dras in i rasistiska grupperingar. Ibland är det kanske lite lättköpta poänger, som parallellerna mellan Robertas situation och Superman som inte heller han vet riktigt vem han är (det här är en Superman som ännu inte vet om sitt kryptonska ursprung och som ”bara” har de krafter Superman ursprungligen hade, som att hoppa högt men inte kunna flyga). Men Yang drar sig inte för att komplicera när det behövs, som i porträttet av Chuck, en pojke i grannskapet vars onkel är medlem i klanen och vars åsikter Chuck håller högt.
Gurihirus insats? Föga förvånande helt suverän; Gurihiru fortsätter att visa att de är ett tecknarpar som få serietecknare kan mäta sig med. Här lägger de sig till med en stil som fångar upp 40-talskänslan från exempelvis Fleishers klassiska tecknade filmer med Superman utan att direkt kopiera den; resultatet är en väldigt smakfull symbios av Gurihirus sedvanliga mix av manga och YA-serier med en lätt anstrykning av 40-talsserier.
Allt som allt är det en serie som är en alldeles utmärkt YA-serie som man kan sätta i händerna på vem som helst i rätt ålder, och jag vet inte riktigt vad fel ålder skulle vara egentligen. Manuset är bra, med ett aktuellt idéinnehåll som ger det en extra piff, och sen har vi det allra bästa, nämligen Gurihirus teckningar som gör i princip vilken serie som helst läsvärd. Så läs den 🙂
Det är ett besynnerligt betitlat album det här, och titeln gjorde att jag först inte var så intresserad. Jag har Daredevil-albumet Love and War sedan tidigare i en helt OK utgåva så varför skulle jag skaffa en till, även om den nya var i ett något större format (Gallery Edition = Marvels namn på utgåvor i större format i lyxigare utförande och ofta med en del extramaterial)? Och dessutom är $40 ganska mycket för något som ändå bara är ett 64-sidigt album. Fast sen nämnde en god vän att han hade köpt boken och någonting om Elektra: Assassin och då blev jag lite fundersam, för vad hade egentligen Elektra att göra med Love and War, ett album där Kingpin & Daredevil har huvudrollen? Och sen kollade jag titeln en gång till och där var ju också Elektra med, så vad ingick egentligen i boken? Varpå det visade sig att 64 sidor mycket riktigt är ett återtryck av Love and War, men att 256 av dem är ett återtryck av nämnda Elektra: Assassin, och då blev jag betydligt mer intresserad!
För även om Love and War är ett utmärkt album är det inte i närheten av Elektra: Assassin som är en av mina personliga favoritserier, alla kategorier, och en lyxutgåva av den senare i stort format är svårt att låta bli. Inköp, med andra ord, och därav dagens kombinerade lästips och konsumentinfo. Låt mig börja med läsningen:
För den som inte vet vad de två serierna är för någonting så är båda skrivna av Frank Miller och tecknade av Bill Sienkiewicz, och de kom både ut 1986 (som förresten var ett fantastiskt år för Miller, eller vad sägs om att få ut Batman: The Dark Knight Returns, Daredevil: Born Again, Daredevil: Love and War, och Elektra:Assassin under ett och samma år?). Tecknade i Sienkiewicz fascinerande stil som då blandade olja, akryl, regelrätta pennteckningar, fysiska kollage och andra tekniker och med Millers frenetiska inre monolog-fyllda manus passar de två serieskapare förträffligt bra ihop. Det fram och tillbakaskickande av sidorna som Miller och Sienkiewicz hade där manus påverkade teckningarna och vice versa gör att sidorna lever upp och blir friare, och därmed undviker de den statiska känsla som målade serier à la Sienkiewicz annars lätt kan drabbas av; som exempel de i min mening sterila och tråkiga teckningarna i samma stil i Sienkiewiczs oavslutade samarbete med Alan Moore, Big Numbers, där Moores petimeteraktiga sätt att skriva manus inte ger Sienkiewicz någon som helst frihet.
Vad gäller serierna knyter Love and War ihop en kvarlämnad öppen tråd från Millers första sejour på Daredevil, närmare bestämt den om hur det gick med Kingpins hustru Vanessa. Det är i grunden en kärlekshistoria mellan Kingpin, en i allt övrigt känslolös och extremt pragmatisk människa, och hans djupt och äkta älskade hustru Vanessa, med Daredevil och diverse andra spelar andrafiolen. Manuset är urstarkt men man måste ha läst den svit av Daredevil-nummer där historien började för att få ut allt av serien. Sienkiewicz å sin sida är skicklig, men trots alla hans trick tycker jag att just Daredevils utseende hela tiden stör. Som jag ofta tycker är fallet när superhjältar i superhjältedräkter tecknas realistiskt fungerar det helt enkelt inte för mig. Men en bra serie är det ändå, och Sienkiewicz version av Kingpin är med marginal den bästa jag sett.
Kingpin och Vanessa
Elektra: Assassin anknyter också till Millers tidiga sejour på Daredevil, men det är så minimalt att man kan läsa serien helt utan att veta någonting om de numren (fast jag rekommenderar att man läser dem, de utgör en suverän klassisk superhjälteserie). Och serien är helt galen, med en huvudperson vars medvetande i stora delar av serien antingen är splittrat i tusen delar på grund av mjölken hon druckit från ”The Beast”, eller är placerat i andra människor av olika anledningar. Det tillsammans med Millers nämnda förkärlek för inre monologer och Sienkiewiczs illustrationer som på ett sätt är extremt realistiska men som samtidigt helt glatt ignorerar allt vad rim och reson och fysiska lagar innebär gör läsningen till en svindlande upplevelse i sin blandning av extremt tempo, löjeväckande scener, och skönhet. Att det faktiskt finns en stark, bitvis gripande, men framförallt spännande handling är det nästan lätt att glömma, men vid den här tiden visste Miller vad han gjorde och serien håller sig hela tiden preciiis på rätt sida om gränsen mellan begripligt och obegripligt, och resultatet är en serie som inte liknar någonting annat. Jag vet inte om jag skulle säga att det är Miller och/eller Sienkiewiczs bästa serie, men jag har svårt att komma på någonting som skulle göra den ens ett uns bättre 🙂
Det är svårt att göra Elektra: Assassin rättvisa med enstaka sidor eftersom den är så varierande, men här är iallafall en med en hel del action (sidor i serien tenderar till att antingen innehålla nästan ingen text eller textmängder som konkurrerar med Blake och Mortimer ifråga om antal ord)
Så innehållet är fascinerande, hur är det då med presentationen, dvs konsumentinfon?
Här blir det ett mer blandat betyg. Tryckmässigt och som fysisk produkt är det en fullträff. Formatet är inte så stort att det känns otympligt att läsa eller så att teckningarna inte klarar av att visas i en större storlek än de ursprungligen gjordes för; tvärtom känns den här storlek väldigt passande för Sienkiewicz. Det som inte är lika bra är istället två olika saker, en för vardera serie, nämligen:
Love and War återges utan anmärkningar. Jämfört med originalutgåvan är färgerna något annorlunda, men jag kan inte säga att en ser bättre ut än den andra. Om jag tittar riktigt noga kan den nya ibland ha en minimal oskärpa, men det är också klart att det är en nyare inscanning av originalen som gjort och att man inte bara blåst upp det tryckta originalet. Så helt OK, och det större formatet gör att jag sida för sida föredrar nyutgåvan. Men det finns ett problem som jag stör mig på: Sidorna i den nya är off-by-one jämfört med den gamla, dvs det som var en vänstersida förut är nu en högersida, och tvärtom. Eftersom det inte finns några tvåsidorsuppslag gör det kanske inte så mycket, men nog har Miller tänkt på det hela. Typ den allra sista, som definitivt fungerar bättre som en avslutande vänstersida man måste bläddra till och som då visas i all sin ensamhet, istället för att som i den nya utgåvan vara en högersida som man ser i ögonvrån medan man läser sidan innan och som sen tvingas dela med sig av uppmärksamheten med motstående sida när man är klar. Det finns fler exempel där just det som ursprungligen var vänstersidor som man bläddrade till och som får sin impact just av att man på en gång utan varning får se sidan istället för att som nu se den i förväg, till höger. En inte avgörande detalj men irriterande; varför i all världen ändrade man på en sån här sak?
Elektra: Assassin har ett betydligt större problem. Serien har getts ut i samlad utgåva flera gånger och i de första utgåvorna ser sidorna väl så bra ut som i de ursprungliga tidningarna och ibland till och med en gnutta bättre, tack vare papperskvalitén. Men någonstans på vägen har man tappat bort de ursprungliga bildfilerna och i den här utgåvan (liksom i några av de som kommit ut tidigare) ser sidorna helt enkelt inte bra ut. Det är som man lagt över ett tunt plastlager över dem, med resultatet att de dels inte är skarpa (det syns mycket tydligt i textningen, men alldeles för tydligt i teckningarna också), dels att färgerna förlorat mycket av sin luster. Tack vare Sienkiewicz är det fortfarande väldigt snyggt, men känslan är att någon tagit ett foto av en seriesida som sedan förstorats upp snarare än att man scannat originalen. Om man hade tagit en tidigare utgåva och enbart förstorat upp sidorna hade det kunnat förklara suddigheten, men färgdistorsionen beror på någonting annat. Jag skulle säga att det här problemet är så pass tydligt att även en ny läsare kommer irritera sig på det, och för mig som har läst serien med betydligt bättre återgivning av originalen blir det nog ännu mer irriterande. Jag uppskattar fortfarande boken som objekt och att sidorna i sig är större (mina ögon blir inte bättre med åren…), men serien förtjänar en bättre reproduktion. Vad som gör det hela ännu sorgligare är att i extramaterialet som huvudsakligen består av en generös samling omslag som Sienkiewicz gjort för olika utgåvor, kataloger, posters mm, finns också en handfull reproduktioner gjorde direkt från originalsidorna, och vojne vad bra de ser ut! När jag jämför med originaltidningarna är det som natt och dag med skärpan och de distinkta färgerna, och jämfört med hur det ser ut i den här utgåvan vet jag inte ens vad jag ska säga… Tyvärr är originalteckningarna sedan länge spridda över världen så det är nog omöjligt, men jag skulle ge nästan vad som helst för en likadan fysisk utgåva som den här men med reproduktioner från originalen. Det finns en sedan längre slutsåld Artist’s Edition av Bill Sienkiewicz som innehåller ett 50-tal sidor från Elektra: Assassin men det är för lite!
Så ska man köpa den här boken, med vårtor och allt? Om man inte har läst Elektra: Assassin så är svaret ett otvetydigt ja. Visst är återgivningen inte så värst bra, men serien i sig är desto bättre, och om inte Marvel gör någonting åt det kommer den aldrig se bättre ut än här igen, och som sagt är det en väldigt snyggt gjord bok, och sen får man Love and War på köpet. Om man är mer ambitiös och vill ha det bästa trycket som finns kan man försöka leta upp någon riktigt gammal samlingsutgåva (kolla i dem först eftersom jag som sagt inte vet exakt när problemet började), eller varför inte tidningarna?
Dags för den utlovade recensionen av amerikansk nihilism, närmare bestämt i form av Kieron Gillen (manus) och Jamie McKelvies (teckningar) The Wicked + The Divine, en berättelse i 51 delar om hur tolv ungdomar med 90 års mellanrum blir medvetna om att de är reinkarnationer av klassiska gudar, som Amaterasu, Oden, Persephone, Lucifer, eller någon annan. Som synes gudar tagna från all världens religioner (men onekligen med en klar övervikt för de västerländska), och det är inte alltid samma gudar som reinkarneras. Det som däremot alltid händer är att Ananke, en gammal och som det verkar odödlig kvinna, är den som talar om för dem att de är reinkarnerade gudar, och också upplyser dem om att priset för gudomligheten är att de inom två år kommer dö.
Så vi har en grupp hormonstinna tonåringar som plötsligt får tillgång till gudomliga krafter, blir världsberömda, och som vet att det som gäller är att få ut mesta möjliga av de maximalt två år som ges. Det är med andra ord inte svårt att förstå vad följden blir: Tolv personer som är helt fokuserade på sig själva, inklusive extremt uppblåsta föreställningar om sin egen storhet, och hämningslösa handlingar. En del menar väl, men när i princip all världens ungdomar ser upp till dem och önskar att det var de som blivit upphöjda är det svårt att hålla sig till sina ideal.
En något skeptisk reporter intervjuar en av de nyblivna gudarna
Om det var allt berättelsen innehöll skulle jag knappast orkat läsa klart den; det finns bara så mycket överspända tonåringar som gnabbas med varandra som jag orkar med, oavsett McKelvies färgglada teckningar (teckningarna i sig är helt ok, snäppet bättre än många andra i samma pseudo-realistiska stil, men Matthew Wilsons färger är det som gör det hela extra piffigt) och Gillens metodiskt berättade historia. Men det finns en större story bakom som långsamt portioneras ut och som gjorde att jag helt enkelt ville veta hur det går. Plus att jag efter att ha läst ett tjugotal tidningar är en smula investerad i Laura Wilson, huvudpersonen, och hennes öde.
Så Gillen har onekligen större ambitioner än att följa de själviska gudarna och det, tillsammans med teckningarna, gör serien läsvärd. Men ärligt talat inte mycket mer än så, för jag kan inte säga att Gillen lyckas vidare väl med de där ambitionerna. I de ofta mycket utförliga texterna bak i tidningen skriver han om hur TW+TD är tänkt att handla om konst och dess inflytande på världen, men av det syns egentligen ingenting till i serien. Gudarnas huvudsakliga samröre med sina fans är via konserter/uppträdanden/sammankomster, men förutom att de fans som deltar ibland berättar hur omtumlande upplevelserna är får jag som läsare absolut noll insikt i vad det innebär.
Och den där större berättelsen som ligger bakom de tolv gudarna visar sig till sist också den vara rätt fjuttig. Det är nog avsikten, dvs att allt poserande och alla stora ord i serien visar sig vara baserade på intet, men efter så många sidor där poserandet mm varit huvudpoängen känns det mest av allt som en förflugen idé hos Gillen tyvärr resulterat i en alldeles för utdragen serie. Han vet med sig att allt det där med ”Live fast, die young” i längden är en alltför tunn idé för att bära upp en så pass lång serie som TW+TD är och därav det mer ”vuxna” slutet, men det är uppenbart att han själv är fascinerad av konceptet och att det är där hans egentliga intresse ligger. Men istället intar han själv en annan typisk tonårspose: Den blaserade/cyniska, den som tror sig veta att det där med att kämpa mot mörkret är fjantigt och enbart barnsliga fantasier eftersom världen är så mycket mindre fantastisk. Med resultat en serie där de bästa sidorna, de där de narcissistiska gudarna är som mest narcissistiska och som mest fantasieggande, i slutet desavoueras till att bli någonting mycket mer tamt
Inte alla gudar är intresserade av att kämpa mot eventuellt onda krafter
Precis som i Gillens serie Über som jag själv tycker har ett mycket roligare manus men (betydligt sämre teckningar) är TW+TD en mycket noggrant genomtänkt och berättad serie. Men i Über matchar den kyla som det resulterar i innehållet, medan det i TW+TD tyvärr innebär att personer som det är meningen att jag ska sympatisera med känns för avlägsna och enbart irriterande med sitt käbbel och sina storvulna ord. Eller för att uttrycka det med andra ord: Jag tycker att Gillen är rätt usel på människoskildring men bättre på plotthanteringen, och då blir en serie som Über som i princip helt saknar människor som man ska relatera till bättre än en där personerna i princip serien igenom är det som är tänkt att locka läsarna. Framförallt när personerna dessutom är så osympatiska som här. Snygga teckningar dock 🙂
I ett antal specialnummer får vi se glimtar från tidigare reinkarnationer; här nornorna från 1923 års reinkarnation, tecknade av Aud Koch
Eftersom det kan vara nog så knepigt att följa med i vad som händer i serievärlden för trogna serieläsare så är det ännu svårare om man inte läser serier så ofta men kan vara intresserad om rätt person är involverad. Därför tänkte jag tipsa om en helt vanlig superhjälteserie på det helt vanliga superhjälteförlaget DC. Orsaken till tipset: Serien ifråga är den första serien som är skriven av N K Jemisin, en av de mest hyllade sf-författarna de senaste åren med bland annat en unik trippel i Hugo-priser för respektive del i trilogin Den söndrade Jorden.
Far Sector som serien heter utspelar sig i det vanliga DC-universumet, men i en avlägsen del av den som är ny för serien, och om man läst många DC-serier kan man nog ana att Gröna lyktorna är inblandade eftersom denna interstellära polisstyrka alltid kallat de olika delarna av rymden för just sektorer. Av en ännu inte helt förklarad anledning behöver mega-staden i sektorn en polis utifrån, och därmed får Sojourner Mullein, en ny lykta, ansvaret för att hjälpa dem.
Eftersom bara det första numret är ute av blivande tolv kan jag inte säga så mycket mer om handlingen än att det verkar bli en blandning av kriminalhistoria och high concept science fiction; jag både anar och hoppas att superhjältedelarna kommer hålla sig just till sf snarare än flashiga strider med kraftringar. Och med tanke på att Mulleins ring inte verkar vara av den vanliga sorten, och att Gröna lyktorna alltid legat väl så nära science fiction-genren som superhjälte-genren så finns goda grunder till den förhoppningen. Att jag hoppas att det blir så är för att det Jemisin gör så bra i sina romaner är världsbygget, att frammana och skildra en annan värld, snarare än mer traditionell actionbaserad spänning. Böckerna är förvisso spännande, men inte riktigt på samma sätt som superhjälteserier brukar vara det.
Kommer det bli bra? Tja, omöjligt att säga ännu. Men det jag kan säga är att ett intressant världsbygge redan är i gång (det är snudd på för mycket av infodump i numret, men jag tycker det håller sig på rätt sida ändå) med tre olika intelligenta släkten som lever tillsammans i vad som verkar vara en ömtålig balans, och att Jamal Campbell som står för teckningarna har en bra känsla för futuristiska miljöer (även om teckningarna kan dra åt det sterilt snitsiga hållet). Jag ser fram mot att få reda på mer om staden, Mulleins mystiska uppdragsgivare (någonting skumt är det, som så ofta när det gäller lyktorna), och vad som ligger bakom morden. Sen har vi också det faktum att det jag läst av Jemisin förut lovar gott 😀
Eftersom Far Sector inte finns samlad ännu rekommenderar jag istället den mest kända av Jemisin romaner som kan köpas bl.a. här:
Jahapp, dags att ta itu med den sista serien av de inte helt lyckade som jag skrivit om den här veckan, och det är en serie som jag skrivit om (alltför) många gånger redan: Alan Moore och Kevin O’Neills League of Extraordinary Gentlemen. Den första delen kom ut för tjugo år sedan, och sen dess har det fortsatt i en relativt hyfsad takt tills idag, när den sjätte och sista delen i The Tempest precis avslutat hela konkarongen.
Och nu måste jag bestämma mig för vad dagens inlägg ska fokusera på: Antingen det som inte är så bra med just The Tempest, eller en lång och klagomålsfylld text om hur illa det är med Moores manus. Jag är onekligen sugen på det senare men jag tror att jag sparar det till en separat port, med tanke på de utvikningar som jag lär behöva om hur Moore + Lovecraft = a match made in hell (och inte ett helvete som gör det till bra skräckserier), om hur Moores senare serier tyvärr gör hans äldre sämre i efterhand, med mera.
Så, The Tempest! Givetvis ett namn som förpliktigar, och Moore & O’Neill knyter mycket riktigt ihop säcken här med den sedan länge utlovade apokalypsen och rikligt med både tillbakablickar och framtidsblickar på förbundet (eller hur jag nu ska översätta league), och vi får till och med en liten klassisk blinkning till den första miniserien på seriens sista sida.
Låt mig, innan klagomålen, säga vad som är bra med The Tempest: Moores evighetslånga prosastycken saknas helt. Istället får vi i varje nummer en presentation av någon mer eller mindre bortglömd brittisk serieskapare (intressanta, men sorgligt nog helt utan bildexempel) och en fejkad småkul brevsida. Och tro mig, som en som plågat sig igenom de prosastycken som funnits i de tidigare miniserierna, det är ett väldigt stort plus!
Men sen är det sämre med de positiva inslagen. Det har varit uppenbart rätt länge nu att ju närmare vår egen tid serien kommit, desto mindre har Moore brytt sig om de inlagda referenserna till andra fiktiva verk. Jag vet såklart inte om det är för att han själv har en starkare relation till Stoker/Stevenson/Verne/Wells/… verk, men nog verkar det som om han gillar dem och karaktärerna därifrån, men när det gäller senare tider är det snarare ett förakt han uppvisar, som den uppenbara avskyn för Harry Potters karaktärer. Och det blir sällan lyckat när en författare skriver om någonting hen själv inte gillar.
Sen har vi förstås också Moores brist på subtilitet när han väl har fått en idé; i League visar det sig mest i hans tröttsamma insisterande på att försöka klämma in så många referenser han bara kan till fiktionens värld i den tidsera och den miljö serien för tillfället utspelar sig i. Ta en bok som Nemo – Heart of Ice, där vi har en mycket suggestiv miljö, Antarktis, och inslag från Lovecrafts klassiska At the Mountains of Madness, parat med en av de mer lyckade karaktärerna i serien, Janni Nemo. Tillsammans med O’Neills teckningar borde det här varit riktigt bra, men Moore envisas med att klämma in en radda helt meningslösa karaktärer som nog ingen bryr sig det minsta om, som Frank Reade Jr., och alldeles för många ensides besök i andra antarktiska fiktiva världar för att serien ska ha en chans att engagera. The Tempest lider också av samma långtråkiga listande av referenser som helt dödar läsupplevelsen.
Och faktiskt tycker jag att O’Neill tyvärr också blivit svagare här. Hans kantiga teckningar är fortfarande rasande snygga, men hans svårigheter med att teckna igenkännliga ansikten gör här att identifiera framförallt vem som är vem i den kvinnliga trion som har en huvudroll här gör bitvis läsningen frustrerande. Ett annat problem med teckningarna som egentligen inte är O’Neills är att det återigen är dags att ta fram 3D-glasögonen, och enligt mig är det ytterligare ett exempel på att Moore prioriterar sina fixa idéer framför att göra en bra serie.
De två första avsnitten av The League of Extraordinary Gentlemen är fortfarande läsvärda tycker jag; de har i första hand en stark och genomtänkt handling där de litterära referenserna bara är en del av kryddan. Men efter det är det sämre på den fronten, där de följande delarna mer och mer antar karaktären av någon som bara vill visa upp hur smart han kan knyta ihop all världens litteratur. Snyggt presenterat, onekligen, men dödligt trist skrivet.
Därmed är det är också farväl till sviten om serier som borde varit bättre; jag lovar att nästa inlägg ska bli om en mer lyckad serie (även om jag ännu inte vet vilken…). Med andra ord, min mer generella kritik av Alan Moore får vänta (även om lite av det slank in idag…) 🙂
Det enda stället i serien där Moore uppvisar lite självinsikt och jag erkänner, jag smålog åt hans replik att allt hans tal om magi är konceptuellt snarare än reellt
Som jag skrivit förut är jag fortfarande intresserad av vad den gamle räven Frank Miller gör i serieväg; till skillnad från exempelvis samtida och ofta jämförda med författaren Alan Moore är det spännande att se vad Miller hittar på och hur han utvecklas. För några år sedan såg det (väldigt) mörkt ut, när han befann sig djupast ner i sitt alkoholberoende och uttryckte sig fruktansvärt vad gällde politik, men sen dess har han tillfrisknat och ångrat vad han sa. Och på samma sätt har hans serier åkt berg och dalbana vad gäller kvalité, från bottennapp som Holy Terror till klart bättre saker som hans minitidningar i DKIII. Om man sen dessutom liksom jag tycker att hans Batman-serier mer och mer övergått till att fokusera på Superman (idag blir det Superman istället för Stålmannen tror jag) och att Superman är en mycket intressantare karaktär än Batman så är hans nyaste serie, Superman – Year One, ett självklart köp.
Men det finns risker med projektet. Förutom Millers ojämnhet är Superman en knepig huvudperson; att jag föredrar serier med honom snarare än med Batman betyder inte att de är bättre för oftast är det tvärtom, det är bara det att Superman är så mycket svårare att skriva för och därför mer givande att läsa om. IMHO, förstås! Och att som Miller här ge sig på att återberätta Supermans tidigaste historia som ju har gjorts ett otal gånger förut är ju inte att göra det lätt för sig, det är svårt att göra någonting nytt med den.
Så det var med en hel del tvivel jag läste den första delen av tre (de andra två kommer i augusti och oktober). Men hittills är allt bra: Inga tveksamma politiska inslag, några nya infallsvinklar, och en bra förståelse av Superman. I Millers tidigare skildringar av honom har Miller hållit hårt på skillnaderna mellan Superman och Batman: Stålis är humanisten, optimisten, den som tror på godheten, medan Batman är helt tvärtom. I Batman-serierna har det lett till att Superman framstått som naiv och godtrogen, och att han alltför lydigt följt lagen, oavsett om den är rätt eller fel, eftersom allt skildras ur cynikern och våldsverkaren Batmans perspektiv. Det är här som jag tycker många ”läst” Miller fel, när de antagit att Batmans åsikter = Miller åsikter. Men Miller är en bättre och mer sofistikerad författare än så: Bara för att Millers serier så ofta drivs fram av känslor innebär inte det att författaren Miller inte är medveten om skillnaden mellan sina karaktärer och sig själv.
Här, med Superman uttalat i huvudrollen, finns det ingenting av naivitet och godtrogenhet i skildringen, bara tvivel om hur man ska agera rätt när man vet att man genom rå styrka kan genomföra exakt vad man vill. Vi får se hur det fortsätter och kanske kommer jag serveras mina egna ord till middag, men jag ser verkligen fram mot att se vad som händer härnäst. I första delen får vi se Millers version av Clarks barndom och tonår där mycket känns igen men där de nya inslagen, som hur Clark umgås med andra nördar och försöker hantera hur de mobbas, passar fint in i historien. Och när han i slutet ger sig iväg för att upptäcka världen är det på ett sätt som jag anar kan bli hårt kritiserat, beroende på hur det utfaller…
Och, just det ja, en mycket viktig del i varför jag gillade tidningen: Grafiskt är den väldigt lyckad. Stort format (typ magasin), utmärkt tryck, och John Romita Jr som står för teckningarna är i högform. Som Romita redan visat i serier som Kick-Ass är hans förmåga att teckna barn minst sagt säregen (jag vet inte riktigt vad de ser ut som, men barn är det inte!), men på något sätt gillar jag det ändå eftersom det är en ovanlig mix av realism och karikatyr som känns uppfriskande. Lägg därtill att en av Millers styrkor som alltför ofta glöms bort är att hans serier, inklusive de som tecknas av andra, ofta är fantastiskt snygga. Ta serier som Elektra – Assassin, Elektra Lives Again, Daredevil, Sin City; alla serier som hör hemma i det absoluta toppskiktet vad gäller teckningarna i sina genrer, med olika tecknare (inklusive Miller själv), och med stor variation i utseendet sinsemellan, och det blir tydligt hur skicklig han är på området.
Inklusive designen av de fysiska utgåvorna; Elektra Lives Again är en av mina favoriter vad gäller känslan av den fysiska boken i handen, och detsamma gäller några av numren av Millers Ronin.Visst kan det vara så att han bara har tur med bra designers, men när trenden har hållit i sig så många år och över så många förlag och när även Superman – Year One känns som en av de elegantaste fysiska tidningarna jag sett på länge så tror jag nog att Miller inte bara haft slumpen på sin sida 🙂
