Korta digitala lästips

Om man sitter hemma och inte kan gå ut och handla nya serier kan man iallafall köpa dem digitalt, och just nu är det en inte så dum idé: Omedelbar leverans och garanterat virusfri. Nuförtiden så kommer ju i princip alla serier ut också digitalt, åtminstone i de engelsktalande länderna, men jag tänkte att det kunde vara på sin plats med att nämna några heldigitala serier som det alltså inte ens går att köpa på papper, någonting jag annars så gott som alltid föredrar. Så om ni är utleda på soffliggande kommer här några inte helt usla läsalternativ 🙂

Biotope av Appollo (text) & Brüno (teckningar): En science fiction / polis-thriller i två delar där poliskapten Toussaint skickas till planeten Biotope för att utreda ett dödsfall. Planeten är orörd av människan och den enda bebyggelsen är ett forskningscenter där de anställda är mycket misstänksamma mot vad de långsiktiga planerna för planeten egentligen är och oroade över tanken på att kommersiella krafter kommer ta över. Så ett klassiskt scenario där en utböling anländer till ett litet samhälle långt från ära och redlighet där befolkningen håller tätt samman i olika grupperingar men där omvärlden är den gemensamma fienden.

Det jag gillar mest med Biotope är Brünos teckningar: Grovhuggna men samtidigt mjukt karikerade, och med en matt färgläggning signerad Laurence Croix där varje enskild sida använder en mycket begränsad pallet, ofta bara nyanser av max två färger. Det gör hela skildringen till en smådyster historia med en mycket egen stämning, och därtill bidrar såklart Appollos manus där Toussaint är urtypen av luttrad, småcynisk polis, och där resten av människorna är ständigt opålitliga.

Biotope är inte omistlig men jag tycker att den här relativt korta sf-historien håller på precis lagom länge. Berättelsen saknar ett omskakande klimax, men det är iofs rätt väntat med tanke på den allmänna känslan av grå och med tiden nednötta människor som skaver mot varandra; miljön omkring dem är grönskande och betyder mycket för dem, men själva är de färglösa. Och PS, apropå Brünos teckningar: Hans suveräna Atar Gull som jag skrev om för några år sedan finns också att köpa digitalt, och den rekommenderar jag helhjärtat; hans teckningar där är ännu bättre än här.

FRNK av Olivier Bocquet (text) & Brice Cossu (teckningar): Betydligt lättsammare underhållning bjuds här där vi istället för en framtidsskildring får en urtidsskildring. Eller åtminstone en skildring av hur Frank, en ung föräldralös pojke på flykt från ytterligare en fosterfamilj, sugs ner under vattnet i en grotta för att sen poppa upp i en dal proppfull med sabeltandade tigrar och Cromagnonmänniskor:

Jag gillar Cossus teckningar som ofta är livliga, men tycker färgerna är en gnutta tråkiga

Frank vägrar länge tro på att det han ser är på riktigt, men allteftersom tiden går inser han att jo, det är nog bara att acceptera faktum. Men det gör honom inte gladare; han saknar nutiden och dess bekvämligheter och vill mest av allt bara tillbaka, så att knyta an till de han träffar går dåligt.

Trots det är det här mest av allt en komedi med inriktning på ganska unga barn. Det blir allvarligare efter ett tag, och efter fyra delar när allt knutits ihop blir det till och med lite hjärtskärande. Men bara lite, humorn kommer först! Efter de fyra delarna har en till utkommit som jag inte läst; jag kände mig rätt nöjd med att ha fått svar på det mesta jag ville, och FRNK är mest av allt ett helt OK tidsfördriv, vare sig mer eller mindre.

Alas av Hervé Bourhis (text) & Rudy Spiessert (teckningar): Alas är en egendomlig serie som ser ut att utspela sig någonting som motsvarar 1800-talet, men i en värld där djurarter som grisar, apor, hundar med flera är intelligenta och civilisationens fackelbärare, och där människan är närmast utdöd. Tjuvjägare är ute efter de sista människorna, och akademiker argumenterar för respektive emot huruvida människor har någon som helt intelligens. Världen är så komplicerad att seriens 72 sidor egentligen borde vara alldeles för få men förvånande nog fungerar det; Bourhis lyckas förmedla mycket med få ord, och Spiesserts atmosfäriska teckningar fyller i de detaljer som behövs.

Det finns stora likheter med hur världen ser ut i Bryan Talbots Grandville-serier, men känslan är annorlunda; den är råare, och de olika djurarternas särarter sätter sin prägel betydligt mer än i Grandville där de mestadels ges uttryck i exempelvis olika fysisk styrka. I Alas ligger det djuriska mycket närmare ytan, med grisar som vill ha dy i badkaret snarare än vatten, och bytesdjur gör bäst i att passa sig för rovdjur om de senare skulle återfalla i tidigare vanor. Det gör att även människorna, i det här fallet en ung flicka och hennes bror som några människovärnare försöker skydda från de som vill människorna illa, känns mer som ett djur bland alla andra snarare än som någonting speciellt, någonting fundamentalt annorlunda.

Även om det som behövs hinns med på de fåtaliga sidorna skulle jag inte haft någonting emot att läsa mer från den här världen; det finns många outforskade vrår jag skulle vilja se. Men det är å andra sidan vackert så här, med en avslutad historia som man själv kan spinna vidare på i fantasin 🙂

Aion av Ludovic Rio: Åter till framtiden, och återigen en handling som utspelas på en i princip öde planet, Aion. Men den här gången är det ett kammarspel där endast två människor och en AI deltar, och ett spel där tidsresor/tidsloopar har en viktig roll när rymdtransporteraren Lexi Neel svarar på ett nödanrop från Elliot Lorentz, men när hon väl landar på planeten visar det sig att Lorentz dog för flera månader sedan och att bara en AI finns kvar som mottagningskommitté:

Om FRNK hade lite tråkiga färger så har Aion det i än högre grad, tyvärr

Jag uppskattar ansatserna i Aion, med ett tydligt sf-tema i grunden och en villighet att ge sig i kast med tidsreseparadoxer; jag är svag för den typen av historier så det är en bra grund för min del. Men Rio lyckas inte riktigt få ordning på sina kort för detaljerna i Lorentz plan håller inte, och det är en dödssynd för en tidsresehistoria där logiken för effekterna av att resa i tiden står i centrum. Rio kryddar det också med en del filosofi om huruvida ändamål helgar medlen, och om forskning till varje pris ska få utföras. Svåra problem, men i mitt tycke har Rio vare sig intressanta resonemang eller svar på frågorna så när serien är klar tycker jag att det ”skurken” gjorde inte var alltför farligt och att det ”hjälten” gjorde känns sådär. Och inte för att Rio lyckas skildra människor som har en rikare personlighet än bara ond eller god, utan för att han misslyckas med att skildra någon som är ond eller god.

Men ett inte helt ointressant försök, så jag låter Aion vara med bland serierna idag. Med tvekan 😉

Venezia av Lewis Trondheim (text) & Fabrice Parme (teckningar): Och till sist hoppar vi bakåt i tiden igen, till Venedig under dess glansperiod, när två utsända spioner från olika riken drabbar samman i den här förväxlingsdigra komedin. De två träffar omedelbart på varandra iförda sina personligheter som är tänkta att undgå misstänksamhet och lika omedelbart avskyr de varandra vilket de ger uttryck för i långa kaskader av förolämpningar. Senare möts de igen, då iförda kläder och personlighet som agenter när de avlyssnar samma möten och försöker stoppa samma politiska avtal mellan Venedis doge och en tredje stat, men den här gången slår det gnistor av annat slag när de från första ögonblicket attraheras av varandra. Lita på varandra gör de däremot aldrig, oavsett identitet, och det gör de alldeles rätt i:

Och så fortsätter det boken igenom (som samlar ihop de två franska album som finns i ett): De råkas i sina vardagsidentiteter och tycker illa om varandra, varpå de råkas som spioner och älskar varandra. Som läsare är det bara att acceptera att de två som i övrigt verkar smarta är helt inkapabla att känna igen någon när den satt på sig en lösmustasch eller en ansiktsmask av enklaste slag; för den delen verkar den dysfunktionella ansiktsigenkänningen också drabba alla i deras närhet. Att irritera sig på det är meningslöst, det är bara så det är 🙂

Trondheim är bra på den här sortens komiska käbbel och slapstick-action, och Parmes karikatyrer med vassa kanter passar bra till historien. Men precis som de tvås andra serier som jag läst, Tiny Tyrant, blir det aldrig mer än småkul. I Trondheims bästa serier finns samma känsla för dialog, som i hans Lapinot/McConey/Kanino, men dessutom personer man kan engagera sig i och tätare intriger. Tillsammans med Parme blir det aldrig mer intressant än en helt okej buskis utan djup, så kul att läsa, kul att titta på, men snabbt glömt.

Fem stycken heldigitalt utgivna serier, alla från förlaget Europe Comics, och alla på sitt sätt värda att läsa om man känner för det, men där Alas och i viss mån Biotope är de som höjer sig över underhållning för stunden. Själv har jag läst många fler men tänkte att ni skulle slippa få höra om serier som Otaku Blue (två album med den allra tröttaste exotifieringen av Japan och otaku-kulturen mixat med seriemördare av unga japanskor); sågningar får jag ta en annan gång när omvärlden mår lite bättre 🙂

Att köpa serier från Europe Comics brukar vara med marginal billigast att göra från Google Play, men IMHO så är det en rätt rörig affär både att hitta vad man ska ha (se upp så ni inte köper dagens serier på franska!) och att efter köpet förstå hur man ska läsa serierna. Men när man är van går det bra, och ett plus är att den DRM som används är relativt lätt att bli av med -> det går enkelt att läsa serierna på vilken manick man önskar. Comixology är enklare och mer anpassat för just serieläsare, men klart dyrare. Och sen finns serierna förstås också att köpa hos Amazon, Apple, med flera, men tyvärr inte hos de svenska internetbokhandlarna.

Gott och blandat 11: Mer manga mania

Mycket manga är gjord för att läsas snabbt och det har jag anammat; jag försöker läsa åtminstone första volymen av alla som vid en snabbtitt åtminstone inte ser alltför bedrövliga ut. Fördelen är att ibland stöter jag på någon oväntad pärla (som The Full-Time Wife Escapist), nackdelen att det oftast är förglömligt; i så hög grad gäller det senare att jag när jag samlar ihop en samling lästa serier som idag räcker det ibland inte med titeln som jag noterat att jag ska skriva om för att jag ens ska komma ihåg vad serien handlade om. Men som sagt, det går fort att läsa och det är alltid värt det att ge serierna en chans 🙂

La Magnifique Grande Scène av Cuvie (kategori: Shonen): Balett för hela slanten, där vi får följa hur lilla Kanade en dag får följa med för att se hur grannflickan Risa dansar balett, och hur hon sedan själv drabbas av en oemotståndlig lust att också ge sig på dansen. Det bästa i den första volymen är skildringen av hur Kanade blir förkrossad när hon efter första träningen tvingas inse att hon inte kommer kunna dansa som Risa på många år, men hur hon trots besvikelsen trumpet tränar på.

Kanade inser betydelsen av olika slags balettskor

Så lite besviken blir jag när handlingen sedan hoppar fram några år och därmed hoppar över de första årens slit utan större belöning. Men det är nog vettigt på sitt sätt för det gör att vi istället får följa en något mer intressant del i Kanades utveckling, när hon får börja med något knepigare roller och uppgifter. En småtrevlig serie som i uppbyggnad påminner en hel del om sportserier med pucklar i utvecklingskurvan som måste betvingas, konkurrenter/vänner att lära känna, osv. Så om man vill läsa en helt OK serie av det slaget som i det här fallet behandlar balett så kör på!

Monster Tamer Girls av Mujirushi Shimazaki (seinen): Lättsamt och menlöst är nog det som bäst beskriver den här serien om en skola som tränar upp unga flickor för att de ska kunna ta hand om de monster som sedan åratals tillbaka dykt upp i världen. Monstren är inte onda men de kan ställa till en hel del problem på grund av deras storlek och ibland mystiska krafter, och de enda som visat sig kunna kontrollera dem är just vissa flickor med speciella egenskaper.

Godzilla-action är det inte fråga om för allting sker i en sävlig fart som fokuserar mycket mer på att titta på utsikten placerad på huvudet av ett gigantiskt monster, små relationsdramer mellan eleverna (vem kan sjunga bäst för att ett monster ska somna), med mera. Inget fel på en lugn takt, men ärligt talat är den här serien snarare sövande än rofylld. Jag tror att jag överdoserat lite på menlösa konfliktlösa serier där gulliga flickor sätts i oväntade situationer så det kan vara därför jag är hård mot just den här.

Eller så är den bara mer soppig än vanligt.

Napping Princess – The Story of the Unknown Me av Hana Ichika (teckningar) och Kenji Kamiyama (manus): Ren miss från min sida att jag gav mig på den här. Jag hade missat att det var en mangaversion av en film och min erfarenhet av adaptioner i den riktningen är att jag aldrig brukar gilla dem. Så ock här, med en historia om hur Kokone, en tonårig flicka i Tokyo, börjar inse att hennes drömmar om ett fjärran sagorike där hon är prinsessa kanske inte bara är drömmar…

Filmen kanske är bra, men serien är usel med ett manus som mest känns som när ett ungt barn berättar om en bok/film/serie: ”Och sen gick hon dit. Och sen sa han X. Och sen flög de. Och sen, och sen, och sen…”. Ingen känsla för rytm och en handling som bara känns som om den måste klaras av, tillsammans med teckningar som alltför mycket ser ut som rutor tagna från filmen -> de är osedvanligt stela. Blargh.

Sacrificial Princess and the King of Beasts av Yu Tomofuji (shojo): Fler prinsessor, och lite bättre också i den här japanska varianten av Skönheten och odjuret. Ett långt krig mellan människor och bestar har avslutats i och med ett fredsfördrag där människorna lovar att regelbundet skicka en unga kvinnor som offer till bestarnas konung, men när Sariphi (vars namn inte av en slump låter som en portmanteau/sammandragning från Sacrificial Princess) blir det 99:e offret går det inte som vanligt:

Det som räddar den här serien från att bli lika menlös som en del av dagens andra är att den då och då, bland (melo)dramatiska inslag och romantisk kärlek av Romeo och Julia-styrka, slänger in scener som den här ovan; den bitvis påfrestande högtravande tonen mår bra av att tas ner på jorden ibland. Ingen större serie, men efter att i början varit nära att ge upp serien på grund av den tonen blev det efterhand en trevligare läsning så att jag till och med läste volym 2. Frustrerande mycket känns igen från Skönheten och odjuret (eller för den delen ramberättelsen i Tusen och en natt) men humorn gör serien läsbar.

Defying Kurosaki-kun av Makino (shojo): Jag tar romantikserierna efter varandra, och här är det typisk setup där Yu Akabane tvingas flytta till skolans studentrum eftersom hon inte vill följa med när föräldrarna plötsligt måste flytta. Så hastigt och lustigt delar hon bostad med både den Vite prinsen och den Svarte djävulen, som eleverna kallar skolans två snyggaste killar. Som namnen antyder är prinsen charmerande, alltid vänlig, och den som alla, inklusive Yu, vill bli ihop med, men det är djävulen, Kurosaki, som hon genast lär känna.

Bitvis småkul eftersom Makino uppenbarligen vet hur man skriver en sådan här typisk shojo-serie, med karaktärer enligt mallen men alla med sina egna mer udda egenskaper. Men serien skavde för min del. Det är uppenbart att Kurosaki är den som Yu kommer bli kär i på riktigt, och den processen börjar mycket riktigt snart efter att hon flyttat in, och den fortsätter i de två album jag läst. Så den mer säregna och svårmodiga killen alltså, men tyvärr ska han också ha en bad boys charm, vilket Makino skildrar genom att han ärligt talat beter sig fruktansvärt mot Yu. Han kysser henne fast hon inte vill, tvingar henne att göra saker hon inte vill (inte sex, men ändå), och till slut är Yu så fokuserad på hans känslor (ska han vara snäll? arg? ointresserad?) att det känns som ett praktexempel på en relation där ena parten blivit manipulerad av den andra. Så en serie som på ytan är roande men som när man tänker mer på det är riktigt läskig. Suck.

A Kiss, For Real av Fumie Akuta (shojo): Sådärja, mycket bättre! Igen romantik, igen något av en bad boy, men den här serien är betydligt roligare att läsa. Inte för att den är rolig, snarare är den ganska deppig (men med feelgood-potential), men för att karaktärerna ges så mycket mer djup och skildringen av den spirande kärleken mellan Chitose, som hela tiden sätter upp en mask för andra för att de inte ska kunna se igenom henne och hennes osäkerhet, och Itsuki, en konststuderande som tar med henne till sin skola där hon inser att just det är det hon vill göra, även om hennes föräldrar och andra kommer tycka hon är konstig.

Knepig relation även här, men den är jämbördig, med två kontrahenter som båda två har en del baggage som gör att de är ovilliga att öppna upp sig för den andra. Den här serien ska jag fortsätta läsa för jag gillar tonen, teckningarna, och hur karaktärerna gör sitt bästa (även om de ibland går på grund) för att förbättra sina liv. Och också plus för att det är tydligt att kärleken inte är vägen till räddning; när t ex Itsuki drar sig undan och vägrar hjälpa Chitose med ett viktigt konstprojekt gör hon det tydligt att det inte är för hans skull hon håller på med konst utan för att hon själv vill det, och även om hon skulle vilja att han hjälpte till klarar hon sig ändå.

Perfect World av Rie Aruga (josei): Tja, vad ska jag säga? Helt OK romantik, med förvecklingar, konkurrerande kärleksintressen, och stora men komplicerade känslor. Men utan att någon av huvudpersonerna sticker ut har jag svårt för att engagera mig i läsning. Jag läste några volymer för bara två dagar sedan men av huvudpersonerna har vare sig Kawana eller Ayukawa satt några spår; namnen hade jag redan glömt och fick slå upp inför den här recensionen.

Seriens ”gimmick” är att Ayukawa sitter i rullstol, och en av de (få) saker jag gillar i serien är att den inte är det minsta orolig för att ta upp vad det betyder. Men det räcker inte; josei-genren ska ju vara mer vuxen än shojo, men bortsett från just den här detaljen är det en helt vanlig shojo-historia som saknar det allra viktigaste: Intressanta människor. Ayukawa som person definieras helt av sitt handikapp, och Kawana av sina känslor inför detsamma. Så goda intentioner, men resultatet är sisådär

Kase-san and… av Hiromi Takashima (yuri): Dagens sista rena romantikserie och den klart bästa där kärleken börjar gro, här mellan Yamada, en blyg flicka som huvudsakligen försöker undgå att uppmärksammas i klassen och som spenderar sin mesta tid med att ta hand om skolans blommor, och titelns Kase-san, en sportig och energisk tjej. Olika är de men det hindrar inte att en försiktig romans börjar spira.

Kase-san and… (volymerna är inte numrerade utan har istället titlar som Kase-san and Morning Glories, Kase-san and Bento, …) är en otroligt enkelt gjord serie, men den är lika otroligt charmerande och gör mig på mycket gott humör. Det är inte så att den väjer för de problem som finns med en relation mellan två personer utan större vana vid det, men i grunden är den sockersöt, men som med de allra bästa serierna av den typen känns det aldrig kväljande utan bara väldigt mysigt att läsa den. En av få av dagens serier som jag själv valt att köpa i fysiskt format 🙂

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy av Sanzo (shonen): Efter romantiken, några vad jag skulle kalla konceptserier, dvs serier där serieskaparen/na haft en tydlig elevator pitch. Och jag börjar med en som faktiskt också är en kärlekshistoria, men om Perfect World härovan också skulle kunna kallas en konceptserie (med pitchen ”Shojo + rullstol”) var den ändå tänkt mer som romantik än koncept, men Caterpillar Girl… är definitivt mer skum.

Larvflickan visar sig varit olyckligt kär i textpojken, och tack vare en excentrisk smågud har hon förvandlats till en larv för att kunna bli hans flickvän (?!?). Den här korta serien (en volym) börjar som en komedi men utvecklas till en tragedi, inklusive slutet, och eftersom jag tyckte den fungerade bättre i komedi-mode än i tragedi-mode så kan jag inte säga att jag tycker serien var lyckad. Kanske var den tänkt att bli längre men inte blev tillräckligt populär varpå slutet kom plötsligt, men oavsett vilket är serien mer udda än bra. Den försöker ta upp tyngre ämnen men det bisarra i larvflickans uppenbarelse gör att försöken faller platt, tyvärr.

Gabriel Dropout av Ukami (shonen): Konceptet här är ängel som kommer till Jorden för att prya efter sin utbildning, men väl här struntar hon totalt i att vara god och istället skräpar hon ned, skolkar från skolan, spenderar all tid med tv-spel, och är väldigt lat. Givetvis finns på samma skola också en demon/djävul som likaså pryar, och som istället är snäll, ordningsam, och mycket irriterad på ängeln.

Chibi-sött, men utan charm, och alldeles för enkel handling; humorn som finns påminner mycket om den i Himouto! Umaru-chan som jag nyligen skrev om, men även om den serien också hade en extremt tunn handling satt åtminstone de komiska poängerna i hur huvudpersonen uppträdde helt annorlunda än förväntat som de skulle, med de fartfyllda teckningarna och det extrema uppträdandet hos Umaru. Här är tanken att det i sig ska vara roligt att en ängel är småslö och en demon snäll, men det räcker inte. Alls.

Back Street Girls av Jasmine Gyuh (seinen): Det där med ett enda skämt där skämtet är hur någon agerar annorlunda mot det man är van vid? Möt Back Street Girls där huvudpersonerna är tre typiska yakuza-män som efter att de skämt ut sitt gäng av sin boss tvingas flyga till Thailand och operera sig så att de istället ser ut som tre söta flickor, och sedan med en gruvlig träning av chefen bli en idolgrupp som han ska tjäna pengar på. Att hela idén med serien är att visa typiskt söta idolflickor som bakom scenen svär som borstbindare och har ett kroppsspråk från yakuza-kulturen inses lätt när hela bakgrundshistorien ovan klaras av på de första sex sidorna, för att man så snabbt som möjligt ska komma fram till det viktiga:

På något sätt skäms jag lite för hur roligt jag hade när jag läste Back Street Girls. Skämten är givna och skämten är enkla, men Gyuh har läst mycket manga och vet hur idoler och yakuza brukar skildras så skämten sitter perfekt, både manus- och tecknarmässigt. Och det finns en slags snäll ton mitt bland alla råa skämt, med yakuzas som är lite mjukare innanför sina hårda skal än man skulle kunna tro och en gangsterboss som samtidigt som han är sadist och våldsverkare ändå går mer upp i att leda sin idolgrupp än i sin kriminella verksamhet. Men det är en bisak för huvudsakligen är det här en drift med yakuzas, med idoler, och med allas förväntningar på dem.

Chio’s School Road av Tadataka Kawasaki (seinen): Mer koncept, med en serie som precis som titeln säger handlar om Chios väg till skolan. Varje kapitel handlar om hur hon går dit, och vad som händer på vägen. Konstiga människor hon pratar med, smågangstrar som hon måste lura för att kunna passera, eller hur hon ska kunna passera förbi tillfälliga avspärrningar och ändå hinna till skolan:

Det här är en sån där serie som det är alldeles lagom med att läsa ett kapitel (dvs en tur till skolan) då och då. Det finns en viss utveckling av karaktärerna, men poängen är ändå att se vad för någonting som kommer hända Chio på hennes promenad den här gången. Lite som monster-of-the-week, men med ett mindre oroväckande tema. Jag kommer också att tänka på Magister Flykt, den gamla svenska TV-serien för barn, där handlingen ofta byggde på att ständigt sena Inga Sörman berättar om vad som hände som gjorde henne sen. Inga Sörman och Chio, lika som bär, och både en trevlig bekantskap 🙂

Shibuya Goldfish av Hiroumi Aoi (shonen): Och dagens sista konceptserie, och vilket koncept sen! Det här är en skräckserie av den typ som dryper av blod, avlidna kroppsdelar, och där de som verkar vara huvudpersoner kan gå åt när som helst. Gore, helt enkelt. Och det som orsakar all denna blodspillan är att en dag i Shibuya dyker det upp någonting nytt på gatorna. Eller snarare, i luften, i butikerna, överallt…:

Guldfiskar. Serien igenom tänkte jag att någon gång kommer Hiroumi Aoi tappa masken och visa att serien är ett skämt, men icke, den är 100% gravallvarlig. Och visst kan jag uppskatta de ibland rejält bisarra inslagen i en del japanska serier (som en del av de ovan nämnda), men det går inte att tycka att guldfiskarna är läskiga. Det finns en detalj som senare i serien nästan lyckas få en liten skrämmande ton, när guldfiskarna börjar prata med mestadels meningslösa men potentiellt hotfulla fraser, men så inser jag att det är flygande guldfiskar som pratar och så försvinner den stämningen snabbt. En volym läst och den är avslutad i sig, men fler volymer är på väg som ska skildra andra människors äventyr i Shibuya. Hotade av flygande guldfiskar. Som pratar.

Det finns några få till manga jag läst men jag tror jag sparar dem; jag tror att de skrämmande guldfiskarna är en alldeles för bra avslutning för att jag ska skriva mer just nu 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

• La Magnifique Grande Scène (Comixology, e-bok)
• Monster Tamer Girls (Adlibris)
• Napping Princess (Adlibris)
• Sacrificial Princess (Adlibris)
• Defying Kurosaki-kun (Comixology, e-bok)
• A Kiss, For Real (Comixology, e-bok)
• Kase-san and… (Adlibris)
• Perfect World (Comixology, e-bok)
• Caterpillar Girl (Adlibris)
• Gabriel Dropout (Adlibris)
• Back Street Girls (Comixology, e-bok)
• Chio’s School Road (Adlibris)
• Shibuya Goldfish (Adlibris)

 

Gott och blandat 11: Några avslutningar

Tre serier/serieutgivningar som (ganska) nyligen avslutats och som jag skrivit om tidigare blir det några avskedsord om idag. Närmare bestämt:

My Brother the Shut-in: Kinoko Higurashis serie om hur syskonparet Shino & Tamotsu reagerar när Tamotsu efter flera års innesittande slutligen vågar sig ut i världen igen blev totalt sex volymer. Jag gillade serien när jag läste de första volymerna och jag fortsatte gilla den hela vägen ut. Skildringen av Tamotsus små försiktiga steg framåt och de oundvikliga bakslagen är känsligt gjord, likaså hur Shino i sin tur riskerar att tappa fotfästet, men i grunden är det en feelgood-historia (med mörka inslag) om hur det faktiskt är möjligt att förändra livet, hur hopplöst det än kan te sig.

Tamotsu på date

I min första anmälan av serien nämnde jag att jag hoppades att historien inte skulle dras ut alltför länge, men när den var slut kändes det istället lite snopet; jag hade gärna läst mer om Shino & Tamotsu, och jag fick ett tydligt intryck av att serien avslutades rätt abrupt. Men sex intressanta volymer är inte alltför illa!

Walt Disney’s Mickey Mouse: Fantagraphics utgivning av Musse Pigg i dags- och söndagstrippformat av Floyd Gottfredson avslutades i vintras i och med att man nådde år 1955; efter det handlade det i princip endast om dag-för-dag-skämt, dvs de längre historierna upphörde. För drygt två år sedan när den första boxen med serier där Bill Walsh tog över manusskrivandet utkom skrev jag att serien sjönk markant i kvalité i och med detta, och tyvärr håller det i sig.

Faktiskt är jag nästan ännu mer besviken på hans historier i de böcker som kommit sedan dess: De är kanske inte sämre än hans första försök, men min förhoppning att han skulle bli bättre med tiden infriades inte. Hans berättelser saknar helt charm och innehåll och känns förtvivlat tomma, och all personlighet hos karaktärerna som funnits är som bortblåst. Gottfredsons teckningar är det inget fel på, men det räddar inte serierna, speciellt inte som det bara gör mig ännu mer deppad när jag tänker på hur fantastiskt bra serien en gång var. Kort sagt, Bill Walsh fullkomligt demolerar en tidigare utmärkt serie 😦

Den sista strippen, från en längre episod där Li’l Davy (en liten Davy Crockett), Benjamin Syrsa och Musse möts

Så allt som allt, två volymer med söndagsserier och de första sju med vardagsserier med några av de bästa Disneyserier som gjorts blev resultat. Och fem som bara rejäla Disneyfans borde köpa (alternativt Gottfredsonfans som nöjer sig med teckningar). Jag tycker också fortfarande att själva böckerna har en tråkig design, men det kan jag överse med när innehållet är så pass bra; det är bara synd att det kanske gör att eventuellt nya läsare inte ger Gottfredson en chans.

Invincible: Robert Kirkmans superhjälte landade för sista gången efter 144 nummer, och nu har jag också läst klart serien i och med Ultimate-samling nummer 12. Jag står fast vid vad jag skrivit varje gång jag nämnt serien här på bloggen, dvs att Kirkman egentligen är bättre på komedi än på allvar och att det därför inte varit till Invincibles fördel när historierna blivit mer och mer allvarliga/dramatiska, men att det ändå förblivit en underhållande serie. Och att det är frustrerande hur dålig Kirkman är på att avsluta bihandlingar där varje gång det verkar som om en äntligen ska ta slut så kommer en liten blänkare på sista sidan som visar att nejdå, inte den här gången heller.

I sann Kirkman-anda blir det en fruktansvärd mängd blod och död här, blandat med långa diskussioner om huruvida ändamålet helgar medlen, ett tema som funnits med ända sedan seriens start. Jag kan inte säga att Kirkman är en stor filosof eller att hans svar (om man nu ska se slutet som det) är värst övertygande, men en eloge för att han ändå försöker ge sig på en inte alltför lätt fråga, mitt ibland allt superhjältande.

Alla mot alla i Invincible 142

Men jag ska inte klaga alltför mycket den här gången för i och med avslutningen knyts en hela massa trådar till slut ihop, och vi får till och med följa Mark Grayson flera hundra år in i framtiden för en rejäl ”Så gick det sen”-final. Egentligen är det kanske inte så förvånande med tanke på att Kirkman som jag tidigare nämnt i grunden är ett seriefan av stora mått, och eftersom så många fans önskedröm är just att få veta vad som hände sen är det ett passande slut. Själv tycker jag också om att säcken knyts ihop prydligt och utan att serien dragit ut alltför länge på tiden, till skillnad från en viss annan Kirkman-serie som jag tror skulle mått bra av att också fått ett slut vid det här laget 😉

Kan köpas hos bl.a.:

• My Brother the Shut-in (Comixology)
• Walt Disney’s Mickey Mouse (Adlibris)
• Invincible Ultimate Collection 12 (Adlibris)

 

Gott och blandat 3

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

• The Goddamned (Adlibris)
• Fantomen (Adlibris)
• Rip Kirby (Adlibris)
• Monster on the Hill (Adlibris)
• Betty Boob (Adlibris, kommande engelsk utgåva)
• The Kingdom (Europe Comics)

Inside Mari

Ok, nu blir det en sån där känslig serie igen, som hela tiden ligger och balanserar mellan att vara riktigt sunkig och riktigt bra, och som jag kanske senare kommer ångra att jag tog upp här. Men hej och hå, let’s go!

Serien ifråga heter Inside Mari och är skapad av Shūzō Oshimi och börjar på ett sätt som vi sett i många andra japanska serier: En morgon vaknar titelkaraktären Mari hemma i sin egen säng men någonting är fruktansvärt fel, för den som vaknar upp inne i Maris kropp är istället mannen Isao, en ung hikikomori (dvs någon som dragit sig undan från samhället och huvudsakligen lever ensam instängd i sin lägenhet).

Isao har länge idealiserat Mari utan att känna henne eller ens veta vad hon heter; det sista han minns är att han kvällen innan sett henne inne i en butik där hon alltid handlar vid samma tid (och det är också därför han själv går dit vid den tiden), och att han följt efter henne därifrån. Sen minns han ingenting mer, innan han vaknar upp i hennes kropp den följande morgonen.

Som sagt finns det många japanska serier som leker med könen på liknande vis, både med humoristiska och/eller dramatiska följder. Här är det drama som gäller; jag tror inte det finns en enda skämtsamhet någonstans i de totalt nio albumen. Isao är förtvivlad över att Mari är borta och att han kanske är ansvarig för det, och han plågas också av det som han ser som ett övergrepp mot henne när han blir tvungen att utan hennes tillåtelse klara av saker som att klä på sig, använda bindor under mensen, och så vidare. Yori, en klasskamrat med starka känslor för Mari, blir i sin tur Isaos förtrogna men hon är samtidigt arg och upprörd och anser att det är hans fel att Mari försvunnit.

Här finns förstås den där riskabelt sunkiga delen av serien: Det skulle mycket lätt kunnat bli en voyeur-serie av smygpornografisk typ där läsaren tillsammans med Isao får ”uppleva” hur det är att ha en kvinnlig kropp. Men Isaos förtvivlan över sin situation är så stark att det aldrig känns spekulativt, trots handlingen och trots att det finns extremt explicita scener; inte många, men de är alla en viktig del av handlingen och den psykologiska utvecklingen hos huvudpersonerna och upplevs aldrig (åtminstone av mig) som onödiga. Visst är det en gränsdragning där man kan ha olika åsikter, men för min del är serien rakt igenom respektfull mot Mari: Medan jag läste den var jag inte helt säker på det där sistnämnda, men efteråt var jag det 🙂

Efter att alltid ha blundat varje gång han klätt på sig, gått på toaletten, duschat osv, inser Isao/Mari att han inte längre kan undgå att se vad han gör när han överraskats av månadens mens ute på stan och nu måste använda bindorna han just köpt.

Det är nämligen så att allteftersom jag läste märkte jag att Oishimi hade en mycket tydlig plan om vart han var på väg vilket inte alltid är fallet med japanska serier som på grund av sin följetongskaraktär kan förkortas/förlängas beroende på läsarintresset. Här däremot anar jag att serien nog blev precis så lång som den alltid var tänkt, och att även de scener som jag själv tyckte var på gränsen efterhand visade sig vara oundvikliga: Serien har en stark och tät psykologisk handling, och för att den ska kunna utvecklas som planerat behöver vissa saker inträffa.

Lite vagt uttryckt är jag rädd, men jag vill inte avslöja alltför mycket om vad som händer. I mycket korta ordalag är det här en blandning av psykologisk thriller, triangeldrama (Mari/Isao/Yori) och utvecklingsroman, och det fungerar alldeles utmärkt. När man väl läst klart hela serien vill säga för jag var som sagt definitivt skeptisk här och där till att Oishimi skulle ro i land det hela 🙂

Lättsamt är det inte utan tvärtom ibland rejält deppigt pga den dystra tonen, men det är ändå med en känsla av hopp och optimism som serien slutar. Oväntat men mycket välkommet; innan jag läst den sista volymen tänkte jag att det nog inte skulle bli en recension eftersom serien visserligen hade sina poänger (inklusive traditionella men bra teckningar) men att det fanns alltför mycket tveksamheter. Men ”It ain’t over till it’s over”!

Faktum är att jag för några år sedan läste den första (kanske de två första, inte helt säker) volymen av Oishimis The Flowers of Evil, men att jag inte fortsatte eftersom jag tyckte att den verkade alldeles för dyster och att den gottade sig i psykologiskt sårbara personers elände. Men nu är jag smått sugen att göra ett nytt försök för kanhända även den visar sig vara någonting annat när jag väl läst hela serien.