Kategoriarkiv: Biografiska serier

Nya Norrland

Postat den

Det är sju år sedan Mats Jonssons senaste serieroman, Mats kamp, kom ut, men i höstas var det dags igen i och med att Nya Norrland kom ut; återigen en självbiografisk serie, återigen på Galago förlag. Men den här gången ligger inte tonvikten riktigt lika starkt på författaren själv utan den handlar (enligt baksidestexten) istället om ”…den klyfta mellan stad och landsbygd som allt mer framstår som en av vår tids angörande konflikter.”.

Så över de 272 sidorna får vi dels följa författarens eget liv och hur det förhåller sig till stad/landsbygds-konflikten, dels läsa om framförallt Bollstabruks historia, dvs det samhälle han växte upp i och som han tar som ett exempel på hur det moderna Sverige växt fram. Precis som i Mats kamp varierar framförandet: Korta ensides historier, rena historieförläsningar där Mats Jonsson berättar för sin dotter (som ibland är intresserad, ibland ironisk), intervjuer med släktingar, material anonymt insamlat från landsbygdsbor som flyttat till Stockholm, Jonssons egna förslag på hur skattesystemet skulle kunna förändras för att enligt honom bli mer rättvist, osv, osv.

Det är med andra ord ett mycket ambitiöst album som vill beskriva ett problem både objektivt och subjektivt, och dessutom lämna förslag på hur problemen ska rättas till. Men det innebär tyvärr också att det är ett album där Mats Jonssons svagheter som serieskapare får fritt utlopp vilket resulterar i en bok som kanske kan användas av en del som en politisk partsinlaga men som enligt mig är rätt misslyckad som serie.

Barndomen

När jag säger det ska man ha klart för sig att precis som jag skrev i recensionen av Mats kamp är en hel del av mina invändningar subjektiva: Jag är inte helt förtjust i (själv)biografier, jag är ingen större vän av teckningarna, och jag är definitivt inte förtjust i politiska pamfletter (även om Nya Norrland kanske är väl tjock för att kallas pamflett). Men i Mats kamp fungerade det hela: Omväxlingen i innehållet och den uppriktiga skildringen av erfarenheterna som småbarnsförälder och att plötsligt vara ansvarig inte bara för sitt eget liv räckte långt, och serier är nu en gång för alla ett utmärkt medium för den typen av berättelser.

I Nya Norrland däremot slåss hela tiden det självbiografiska mot politiken på ett olyckligt sätt. Flera gånger påpekas i serien, ibland med allvarlig och ibland med ironisk ton, att det givetvis kan vara så att det mer handlar om nostalgi över barndomen och över att världen inte längre ser ut som den gjorde förut som får författaren att fördöma dagens samhälle. Men tyvärr, att påpeka att man kanske har på sig nostalgiska glasögon gör inte att man inte har på sig dem.

Eller för att uttrycka mig annorlunda: Hur mycket det än påpekas att det kanske handlar om orättvist gnäll över en svunnen tid låter det likafullt som gnäll över en svunnen tid, och det är ärligt talat rätt segt att läsa om. Mats kamp sträckläste jag, Nya Norrland fick jag slita för att komma igenom, trots att Jonsson är bra på att få flyt i sina serier; teckningarna i sig ser amatörmässiga ut men han vet hur man ska sätta dem i rätt ordning för att de ska vara lätta att läsa.

Sen kan jag inte låta bli att irritera mig över bristen på självinsikt. Som sagt påpekas det flera gånger att det kan verka hycklande att klaga på gentrifieringen av Hägersten när man ändå bor där själv, och det är väl bra att han är medveten om det (med brasklappen som ovan att det inte förändrar det faktum att han likafullt bor där). Men det är någonting som redan tidigare påpekats av många andra så den självinsikten är inte så svår att uppnå.

Däremot ser han uppenbarligen inte det absurda i att skriva om hur han ville bo i Kransen för att han tycker om ”…blandningen av folk…” och hur hemskt det är att gamla Kransen (dit han flyttade och trivdes) röstar 13% på M medan i de nybyggda delarna däremot får M hela 28%. Det är givetvis inget fel på att inte gilla M men det där med att gilla blandningen av folk betyder uppenbarligen bara folk som inte röstar på M, med tanke på att de där nybyggda delarna ligger närmare hur Sverige faktiskt röstar än de gamla ”blandade” delarna. Så gärna en blandning av folk, så länge det är en blandning av rätt slags folk, ungefär 😉

Som sagt, frustrerande att Mats Jonsson vet att det mesta handlar om att sakna barndomen, men den vetskapen glöms hela tiden bort i serien

Och så fortsätter det boken igenom: När det bara handlar om det självbiografiska fungerar det bra, och likaså när det reflekteras över vilka problem som behöver lösas. Men ju konkretare politiken blir, desto sämre tycker jag boken blir. Jag får ofta den där frustrerande känslan man kan få när någon dyker upp som man i princip håller med, men vars resonemang man skäms lite för för att det är så dåligt underbyggt.

Fakta presenteras noggrant vilket jag uppskattar, men analysen och fokuset är det sämre med, som när nedläggningen av Sollefteås sjukhus tas som intäkt på hur landsbygden utarmas, för att senare i serien påpeka att det är minst lika illa i Stockholm och att han själv t ex fick åka 10 mil för att hitta ett BB som kunde ta emot. I samband med det påpekas att han inser att det inte är ett geografiskt problem utan ett nationellt problem. Sant, men varför faller boken sedan omedelbart tillbaka till att återigen hamra på att det är en konflikt mellan stad och landsbygd?

Så tyvärr, Nya Norrland tycker jag är en svag bok, där det som är bra nästan drunknar i det mindre bra. Synd, med tanke på den höga ambitionsnivån!

Kan köpas hos bl.a.:

Poppies of Iraq

Postat den

Poppies of Iraq är en självbiografisk serie som handlar om Brigitte Findaklys familj,färglagd av henne själv och illustrerad av hennes make Lewis Trondheim. Till skillnad från de flesta självbiografier är det inte fråga om en kronologisk berättelse utan istället får vi följa henne i korta episoder à 1-4 sidor med nedslag som hoppar mellan barndomens Irak, studenttidens Frankrike dit hennes familj flydde, och nutiden när hon med mycket långa mellanrum återser medlemmar av sin släkt igen.

Ett ovanligt och intressant inslag är att Findaklys familj är ortodoxt kristna, och därför ser vi Irak skildrar både inifrån och utifrån samtidigt: Hon är irakiska och längtar hem när familjen flyttat till Frankrike, men samtidigt var hennes familj också hela tiden särbehandlade i hemlandet eftersom den överväldigande majoriteten var muslimer. Så när hon går i skolan får hon gå ut på skolgården och leka när de andra bedriver studier i Koranen:

Allteftersom framtonar en dyster bild av ett land förött av krig och diktatur. I Findaklys barndom fungerar landet, åtminstone någotsånär, och de mesta av hennes minnen är goda. Det finns saker som ter sig besynnerliga och kanske inte helt godartade, men det är först när hon blir äldre som saker verkligen försämras med nyckfulla dekret från regeringen och ökade spänningar inom landet mellan de olika grupperingarna beroende på vem som har makten för stunden.

Familjens flytt till Frankrike är inte heller en mirakelkur. Pappans utbildning till tandläkare godkänns inte i det nya landet och han lyckas aldrig anpassa sig till sin nya omgivning, och Findakly själv längtar som sagt tillbaka till Irak. Men när hon någon enstaka gång lyckas få tillstånd att besöka landet (något som pappan aldrig får och inte heller vågar han åka tillbaka av rädsla för repressalier för att han lämnat landet) märker hon att hon inte längre trivs där heller; tillvaron har blivit farligare med kidnappningar och slumpmässigt våld, och hon kan inte heller som kvinna uppträda på samma sätt som hon förut kunde.

Den sorgliga tonen förstärks också av hennes möten med släktingarna i nuet; ingen av hennes jämnåriga har i längden velat stanna kvar i Irak så de som kunnat har flytt till världens alla länder:

Poppies of Iraq är en i långa stycken intressant serie som skildrar Irak från minoritetens ögon; en minoritet som ofta hade det bra ekonomiskt men som likafullt tidvis haft svårt att passa in i landet. Det är en skildring med mycket hjärta för det är tydligt att Findakly tycker om landet och att hon är sorgsen över vad som skett med det.

Men helt lyckad som serie är boken inte. Jag älskar ju normalt Trondheim och allt han är inblandad i, men den här gången är jag inte säker på att hans teckningar riktigt passar in. Manuset och bilderna lyfter inte varandra; var för sig är de bra, men tillsammans blir det bara 1+1=2 istället för i mer lyckade serier där vi får en trevlig 3:a eller någonting ännu bättre.

Manuset är också lite för opersonligt, trots att varenda sida handlar om Findakly och hennes upplevelser och tankar om Irak. Jag får aldrig riktigt kläm på henne själv, och egentligen är den enda personen med personlighet hennes pappa. Om serien hade handlat om honom hade det räckt, men nu är det menat som en serie om Findakly och hennes familj och då känns det tomt. Bortsett från skildringen av pappan är det sidorna från hennes barndom som jag tycker är klart mest lyckade; där känns det genuint och personligt på riktigt.

Så sammanfattningen får jag nog använda det ord som jag redan använt två gånger om serien igen: Poppies of Iraq är en innehållsmässigt intressant bok med några brister som serie betraktat.

 

Vuxenpoäng är en myt

Postat den

Ha, det här var en trevlig överraskning! Jag läste Sarah Andersens Adulthood is a Myth för några månader sedan och tänkte skriva några rader om den men det blev inte av, men nu får jag chansen igen i och med att den kommer ut på svenska med den utmärkt översatta titeln Vuxenpoäng är en myt 🙂

Sarah’s Scribbles är originaltiteln på den här webserien där Andersen illustrerar sitt liv. Och precis som titeln säger, det där med att vara vuxen är ingenting som hon känner att hon är, åldern till trots:

Det här är en sån där närmast perfekt självbiografisk webserie: Snabbläst, en bra blandning av rent personliga reflektioner utan egentlig poäng, filosofiska funderingar, och komisk ångest:

Och, mycket viktigt, roligt tecknat och med bra tajming av poängerna som ofta är helt beroende av illustrationen, som den här där Sarahs min och stolta kroppshållning  i slutrutan är det som gör serien.

En väldig massa exempel sidor idag utan mycket text från min sida, men det är för att det här är en av de där serierna där man bara behöver läsa några sidor för att förstå om det är någonting som passar en. Jag skulle kunna skriva om hur hon i förbifarten tar upp saker som vad det innebär att behöva ta ansvar för sitt liv (vuxenpoängen), hur mensen påverkar livet, hur hennes introverta personlighet gör henne obekväm i sociala sammanhang, med mera, med mera. Men jag tror att jag i det här fallet låter hennes teckningar tala för sig själva, kul som de är 🙂

Framtidens arab 3: Conan Barbaren

Postat den

I Framtidens arab 3 – En barndom i Mellanöstern (1985-1987) är Riad nu sju år gammal och han börjar finna sina egna intressen. Exempelvis de fåtaliga hyrfilmer på Betamax som finns tillgängliga i Homs dit Riads familj ibland beger sig på besök från sitt hem i den lilla byn Ter Maaleh. Favoritfilmen framför alla blir Conan Barbaren som Riad tillsammans med några vänner fascineras av, och som deras lekar sedan inspireras av.

I de tidigare böckerna har Riad mest drivit med i vad som händer: Familjen flyttar, han tas med till olika släktingar vars barn han ska leka med, börjar skolan. Det mesta är för honom ganska oförståeligt och han uppmärksammar vad som händer men agerar sällan själv. Men här i den tredje boken börjar han bli mer vuxen, en som själv kan styra över vad han ska göra och vem han ska träffa. Åtminstone ibland; som sjuåring är det förstås föräldrarna som bestämmer det allra mesta men lille Riad börjar nu framstå som en egen individ snarare än som ett tillbehör till föräldrarna.

Conan-episoden är ett tydligt exempel på det: Ingenting tyder på att föräldrarna har en aning om Riads fascination över filmen och den roll den spelar i hans lekar. Riad har ett eget liv, skilt från föräldrarna, någonting som startade redan när han började skolan och som nu accentueras än mer. Detsamma märks när Riad upptäcker att pappans fruktodlingar utsätts för sabotage av några andra barn i byn. Han berättar inte om det för pappan; han är orolig för hur denne ska reagera och vill skydda honom från oro och besvikelser. Med andra ord har han börjat inse att andra människor har sina egna liv och känslor som han måste tänka på. Riad har kort sagt blivit äldre och mognare 🙂

I övrigt är mycket sig likt. Mamman blir mer och mer frustrerad över det begränsade livet hon för i Ter Maaleh, där hon inte kan jobba eller över huvud taget göra någonting annat än vara fru och mor, både av kulturella skäl och för att hon inte kan språket. Och apropå språket och Riads mognad: Här finns ett flertal scener där det pratas arabiska när man (dvs Riads pappa och släktingar) diskuterar familjen Sattouf där både Riad och mamman är med, och det blir tydligt att Riad nu förstår vad det innebär för henne att hon inte kan förstå vad som sägs (och pappan är givetvis inte intresserad av att översätta för henne).

Fadern fortsätter att försöka knyta band till inflytelserika personer i omgivningen; det är någonting samtidigt sorgligt och patetiskt över hur desperat han kastar sig över varje tillstymmelse till chans att klättra uppåt på samhällsstegen. Han fortsätter också att slitas mellan sitt som han ser det moderna jag, det som inte är religiöst, och det jag som ändå tycker att gamla traditioner kan vara bra att bevara. De snabba kasten mellan de två har vi sett förut, men här bränner det till än mer när han en dag offentligt bryter ihop och Riad (och vi läsare) får se hur plågsamt det är för honom att han inte kan förena de två sidorna:

Överlag fortsätter Sattoufs tydliga linje att inte kommentera utan bara skildra sitt liv rätt upp och ner att triumfera; han lyckas förträffligt med att aldrig ens antyda att serien är någon slags universal beskrivning av vare sig Syrien eller Frankrike (där ett kapitel i slutet av boken utspelar sig, och precis som förut känns det lika absurt som någonsin Syrien gör för Riad). Det finns en del kritiker som anser att Framtidens arab bidrar till nidbilden av araben som ”den andra”, men jag skulle säga att det inte är en brist hos Sattouf utan snarare en brist hos kulturvärlden: Hur många andra skildringar från de här delarna av världen uppmärksammas här, och skulle en självbiografi från exempelvis Tyskland på samma sätt anses utgöra en fullödig presentation av allt som Tyskland och tyskar är?

Framtidens arab är en alldeles strålande barndomsskildring, helt oavsett att den råkar utspela sig till stora delar i länder som jag inte har så mycket kunskap om. Det senare gör onekligen att jag lär mig en del om livet i de länderna men jag är mycket medveten om att det jag ser är Riad Sattoufs erfarenheter och inga andras. Och fascinerande erfarenheter är det; de två scener som jag tycker är starkast i den här boken är dels omskärelsen i Syrien, dels kattungarna i Frankrike; jag är glad att det var någon annan än jag som var med om de båda och att det var någon som kunde berätta om dem för mig istället 😉

Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903

Postat den

Av alla Lucky Luke-album jag läste som liten var det några som fastnade i minnet mer än andra: Ömfotingen, om den brittiska lordens möte med vilda västern; Apache-klyftan, där apacherna och en irländsk familjetragedi har en huvudroll; Billy the Kid, om ungdomsbrottslingen som terroriserar en småstad; Jesse James, med den Robin Hood-inspirerade banditen. Så uppenbarligen var jag svagast för de album som koncentrerade sig på nya karaktärer och på vilda västern som myt, och där Lucky Luke själv var mer av en bifigur. Därför är det inte så konstigt att albumet Calamity Jane också hörde till favoriterna, ett album där det för en gångs skull var en kvinna i huvudrollen.

Den där fascinationen av Calamity Jane satt uppenbarligen kvar också, vilket jag märkte när jag för några år sedan såg den fantastiska tv-serien Deadwood. Där dyker hon upp i en föga smickrande tolkning och som jag först tyckte med tveksam skådespelarinsats. Men efter ett tag började jag uppskatta rollfiguren; den behövde liksom tv-serien själv tid på sig för att jag skulle förstå vad den egentligen ville skildra. Deadwood är en på ytan realistisk och historiskt mycket korrekt bild av staden Deadwood och dess invånare, men i utförandet är det en icke-realistisk teater där både handling och skådespelare har mer likheter med Shakespeare än med det dokumentära.

En lång inledning för att förklara varför jag omedelbart köpte dagens bok, den med det långa namnet: Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903, och varför jag var så positiv till den redan innan jag började läsa. En huvudrollsinnehavare jag har haft en personlig relation till sen barnsben och moderna franska serieskapare med teckningar i den icke-realistiska skolan (oftast ett plus för mig) borde betyda att jag skulle gilla den.

En ung Calamity Jane, ensam och hungrig i ödemarken

Och visst är jag glad över att ha läst Christian Perrissin (manus) och Matthieu Blanchins (teckningar) version av Calamity Janes liv, en närmare 400 sidors biografi som täcker hennes liv från födsel till död. Som alltid med Calamity Jane (som intresserad har jag läst en del annat om henne under åren) är det oerhört svårt att ge en sanningsenlig skildring av henne eftersom det redan under hennes levnad skrevs så många uppdiktade historier om vad hon gjort och vad hon upplevt, många av dem underblåsta av henne själv. Perrissin väljer oftast att framställa det som är mest sannolikt, dvs det som kanske inte är det mest spännande utan snarare mer tragiska i hennes levnadsöde; hennes mest spektakulära berättelser om sina insatser under general Custer mm saknas, eller nämns bara i texten som någonting hon sagt hade hänt.

Men serien har problem med att få styrsel på sitt ämne. Det som saknas är en röd tråd i hur man ska hantera en person där myten om henne har blivit så stor att den riktiga personen riskerar att försvinna. Perrissin försöker hålla sig på den historiskt korrekta sidan, och när mer tvivelaktiga scener skildras är det ibland med små brasklappar typ ”det finns inga egentliga bevis på att det Jane berättade hade inträffat”, ibland utan. Min känsla blir av en biografi som inte vill vara en enda lång räcka av deprimerande scener ur en gravt alkoholiserad mytomans liv, någonting som skulle vara nog så enkelt att skriva med tanke på Calamity Jane, men inte heller ge en alltför glorifierad bild. Ett vackert uppsåt, men tyvärr klarar inte Perrissin av det utan det blir istället en mängd av de där deprimerande scenerna vilket är oundvikligt, uppblandade med mer positiva sidor som det inte verkar finnas fog för när man läser.

Calamity Jane möter för första gången sin åtminstone enligt myten stora kärlek (och en saloon-dörr): Wild Bill Hickok

En splittrad bok således, där de olika vinklingarna på Calamity Jane aldrig smälter samman till en helgjuten bild: Den mycket frustrerande alkoholisten som verkar medvetet förstöra alla chanser; den kärleksfulla men ansvarslösa modern; samariten som tar ansvar för de svaga; kvinnan som inte vill anpassa sig till den av patriarkatet tilldelade rollen. Alla är de aspekter på Calamity Jane som förtjänar att visas upp men här känns det inte som olika aspekter på en person utan som olika människor.

Här och där bränner manuset till och jag hoppas att nu, nu ska det bli så intressant som det borde kunna bli, men så rinner tillfället ut i sanden när manuset återigen skiftar fokus till någonting annat. Det finns så många möjligheter här men eftersom Perrissin aldrig kan bestämma sig för vad han ska fokusera på ges det aldrig tillfälla att verkligen gräva ner sig i ett ämne.

Matthieu Blanchins teckningar håller däremot en jämnare kvalité och där har jag inga egentligen klagomål, förutom att hans spontana illustrationer ibland gör det en smula svårt att särskilja människor. På grund av ämnet kommer jag ibland att tänka på serien Journey av William Messner-Loebs vars teckningsstil Blanchin liknar, men egentligen är det nog snarare Will Eisner som både två har studerat. Se till exempel den här sidan med en stadsskildring à la Blanchin; nog påminner den en hel del om Eisners Bronx-serier, både i komposition och detaljer:

Blanchin är bäst på att skildra Jane på hennes mest destruktiva och kaotiska humör när han får chansen att vara så spontan och fri i sina linjer som det bara är möjligt. Det finns en känsla av undergroundserier över Blanchin, en passande känsla med tanke på hur de flesta som skildras i serien lever på samhällets botten.

Jag har svårt att läsa den här boken objektivt, och ämnet gjorde att jag nog delvis missade att läsa den som en serie, med bilder och text, och istället fokuserade mer på enbart texten. Hela läsningen var jag så vänligt inställd mot boken och dess huvudfigur att jag kunde överse med att framställningen var styltig och ganska pliktskyldig i sin skildring av milstolparna i Calamity Janes liv. Men samtidigt gjorde mina förkunskaper om henne att jag inte kunde råka bli att reagera över tveksamheter i skildringen och i vad Perrissin valde att visa och att inte visa. Så sammantaget kanske resultatet ändå blir att min bedömning hamnar ungefär rätt även objektivt sett, där mina subjektiva plus- och minusposter jämnar ut varandra…

Boken har många bra sidor och det är kul att den översatts till engelska så att jag fått chansen att läsa den. Men jag är helt säker på att serien skulle ha vunnit på att antingen bli mer en historisk biografi eller en mer skönlitterär historia, för som den är nu balanserar den inte helt stadigt mellan de två. Och jag är också helt säker på att Lucky Luke-albumet är en bättre serie 🙂

I staden Deadwood, och den här är också ungefär hur Calamity Jane oftast skildras i tv-serien med samma namn

PS. Det finns mängder av böcker mm för den som vill läsa mer om Calamity Jane men grundfakta finns förstås på Wikipedia. Om man vill få en lite bättre förståelse för de positiva sidor med henne än man får efter Wikipediaartikeln (eller för den delen dagens recenserade bok) så är den här korta artikeln från Deadwood Magazine intressant. Den går igenom de sorgligare sidorna med hennes liv (och jag är väl inte helt förtjust i en del formuleringar i artikeln där), men mot slutet lyckas den verkligt bra med att också belysa andra sidor och ge en bättre förståelse av henne. DS.

Jason på pilgrimsvandring: On the Camino

Postat den

Varje år går (eller cyklar / rider på häst/åsna / tar sig fram på annat sätt) hundratusentals människor Jakobsleden, den gamla pilgrimsvägen som slutar i Santiago de Compostela i Spanien. Alla är inte kristna; en del ser det som en spirituell erfarenhet, att helt koppla bort sig från det moderna samhället under några veckor. Men för den som inte har tänkt att spendera sisådär en månad till fots genom Spanien kan man istället uppleva den tillsammans med den norska serieskapare Jason som för att ”fira” sin 50-årsdag gick de 80 milen under 32 dagar, och som sen gjorde en serie om det: On the Camino.

För att vara Jason är det här en ovanlig bok. Vanligtvis brukar hans serier vara skönlitterära och dessutom ofta med fantastiska inslag, men här rör det sig alltså om en helt självbiografisk historia. Men Jason-teckningar handlar det ändå om, där alla människor har sina karakteristiska djurutseende 🙂 Fast helt utan fantasifulla inslag är det inte. Medan Jason vandrar vandrar också tankarna fritt:

Men mestadels är det ensamma vägar, möten med andra vandrare (där en del av charmen med vandringen är att slumpmässigt återse en del pilgrimer, medan andra bara syns till en enda gång), och den nästan rituella handtvätten av dagens strumpor när man äntligen kommit fram till nästa hostel. Jason vandrar själv, och åtminstone i början känner han sig smått utanför; medan andra vandrare snabbt verkar knyta band till andra sitter han själv vid sidan av:

Jasons serier brukar vara mästerliga i sina understatement, där mycket av humorn och charmen ligger i de små nyanserna och detaljerna. I den här boken som är så annorlunda än hans andra, utan de vanliga fantastiska händelserna skildrade med minimala medel, syns samma sak i hur han redogör för sina skäl till vandringen. Det görs aldrig en stor sak av det men hans mål med vandringen är att bli bättre på att just knyta kontakter med andra och att öppna upp sig inför dem, och faktiskt verkar det fungera: Ytligt sett händer inte mycket i boken, där varje dag är förvillande lik de föregående, men mot slutet tillbringar han onekligen mer tid med andra, och pratar utan att tveka med människor han möter:

On The Camino ger sig i kast med en svår genre: Den självbiografiska boken där ingenting egentligen händer. Med en annan tecknare hade serien kunnat fokusera på de visuella upplevelserna längs El Camino: Naturen, de små byarna, de olika människorna man möter. Men Jasons teckningar är nu en gång för alla inte av typen att de kan imponera med slående naturskildringar osv; han är en tecknare som alltid fokuserat på det lilla, både i gester, mimik och miljö. Därför är det smart av honom att inte heller försöka med det, åtminstone så länge han använder sin vanliga teckningsstil.

Men det gör att skildringen av hans vandring begränsas av dialogen med de han träffar och hans egna tankar och funderingar, och eftersom det inte är fiktion är han också där begränsad. Resultatet är en visserligen bra serie, och intressant att läsa är den också eftersom handlingen är så olik allt annat han gjort sedan han slog igenom, men lika bra som hans andra serier är den inte. Precis som Jasons vandring görs för att han vill bli en öppnare och mer lättillgänglig person skulle detsamma nog behövas för att hans eventuella kommande självbiografiska serier ska bli helt lyckade. Här känns hans livliga fantasi när den ger sig tillkänna i sidor som den första här ovan som ett sätt att distansera sig och inte låta läsaren komma honom alltför nära. Inslagen är roliga och nog några av mina favoriter i boken, men det är också det ett tecken på att jag tycker att Jason (hittills) gör sig bäst i den skönlitterära genren.

Härnäst: Wika eller Omegamän eller en till promenad!

Sopigt

Postat den

Så värst muntra ämnen är det inte som Derf Backderf tar upp: Förra gången jag skrev om honom handlade det om hans barndomsvän, seriemördaren Jeffrey Dahmer, och den här gången handlar det om hans bok Trashed, nu på svenska som Sopigt, som utspelar sig under en tid av Backderfs liv då han jobbade som sophämtare.

Det icke-muntra i berättelsen står givetvis soporna själv för, eller snarare den hämningslösa konsumtionskulturen som ligger bakom de aldrig sinande mängderna sopor som Backderf och hans kollegor får hämta upp med sina bilar. Ett ton sopor per person och år innebär en förskräckande mängd ofta miljöfarligt material som måste tas omhand, och även om det egentligen inte finns något bra sätt att hantera sådana mängder finns det definitivt dåliga, och tyvärr excellerar USA i det sistnämnda: I princip sparar man alla sopor som de är i enorma högar, alternativt nedgrävda gropar, där de blir liggande tills allting förmultnat av sig själv, om några tusen år sisådär, alltmedan samlingarna givetvis långsamt ger ifrån sig mängder av giftiga restprodukter…

Föga anar Derf vad den där jobbannonsen kommer leda till…

Smått apokalyptiskt är det, men Sopigt är ändå huvudsakligen en komisk serie, må vara med en allvarlig klangbotten. Det är inte de stora samhällshotande problemen som Backderf slåss mot utan de mindre: Idioter som ställer ut saker för sophämtning som de borde ta hand om själva, korrupta småstadspolitiker som utnyttjar sophämtarna för egen vinning, lata chefer som hellre tillåter att vadsomhelst slängs i soporna än att någon klagar på dem, galningar som slänger bokstavligen högvis med hundbajs i sämsta sortens plastpåsar som går sönder så fort man rör dem (och som ”får” slänga hundbajs i de vanliga soporna pga de där lata cheferna), vädrets omilda makter när man står utanpå sopbilen under upphämtningen, bisarra kollegor som har sina egna idéer om hur jobbet ska genomföras, och den allmänt hopplösa stämningen av att ha ett jobb som alla andra tycker är rätt äckligt och som aldrig tar slut.

Att Backderf inte bekymrar sig om de allvarliga konsekvenserna av det han ser är inte så konstigt; han är en tonåring ute på sitt första jobb, och det råder en ”Ah, fuck it!”-tonårsstämning serien igenom. Men även de mer erfarna kollegorna i serien bryr sig inte; alla ser bara till sitt och det elände sopbergen innebär för dem personligen. Först mot slutet av serien, när Backderf jobbat lite längre, ser man en antydan till att han börjat fundera på vad sopeländet kan leda till, och boken avslutas med några faktasidor om hur sopor normalt hanteras.

Om jag skulle vara lite storvulen skulle jag kunna säga att boken och Backderf själv är en metafor för USA (inte för att resten av världen är oskyldig precis!): Naivt, kortsiktigt, men kanske har en liten medvetenhet börjat skymta fram till sist om att någonting måste förändras. Men jag tror egentligen inte att Backderf tänkt i de banorna utan att boken är precis vad den utgör sig för att vara: En personlig skildring ur grodperspektiv på sophanteringen i USA.

Påpekas bör också att Backderfs teckningsstil är sällsynt väl lämpad för ämnet eftersom den har någonting nästan skräpigt över sig, med föremål och miljöer som ser slitna ut och samtidigt väldigt påtagligt fysiska; när Backderf ritar ett gammalt bananskal som ligger på kanten av en soptunna i solgasset kan jag nästan känna den kvalmiga doften. Han befinner sig teckningsmässigt någonstans mellan Robert Crumb och Julie Doucet: Alla tre har samma fysiska teckningsstil, men Crumb är den kontrollerade eleganten medan Doucet (som väl är den som vars stil skulle passa ännu bättre eftersom så gott som allt i hennes serier ser ut som om det är skräp, vad det än är) är den kaotiska, med Backderf däremellan (men närmare Doucet).

Kul och oväntat var det att den här serien översatts till svenska med tanke på hur få amerikanska indie-serier vi får se här. Själv tycker jag att den är underhållande och definitivt värd att läsa; det är en bok som jag flera gånger varit på gränsen till att köpa på engelska eftersom jag gillar Backderfs lösa och lediga stil, men han är för mig en duktig serieskapare men inte någon jag måste läsa allt av så den har fått vänta. Men nu tvekade jag inte, översättningar som den här förtjänar att uppmuntras 🙂

Jag föredrar att hoppa över att beskriva vad de där ”gula torpederna” är för någonting 🙂