Kategoriarkiv: Biografiska serier

Sopigt

Postat den

Så värst muntra ämnen är det inte som Derf Backderf tar upp: Förra gången jag skrev om honom handlade det om hans barndomsvän, seriemördaren Jeffrey Dahmer, och den här gången handlar det om hans bok Trashed, nu på svenska som Sopigt, som utspelar sig under en tid av Backderfs liv då han jobbade som sophämtare.

Det icke-muntra i berättelsen står givetvis soporna själv för, eller snarare den hämningslösa konsumtionskulturen som ligger bakom de aldrig sinande mängderna sopor som Backderf och hans kollegor får hämta upp med sina bilar. Ett ton sopor per person och år innebär en förskräckande mängd ofta miljöfarligt material som måste tas omhand, och även om det egentligen inte finns något bra sätt att hantera sådana mängder finns det definitivt dåliga, och tyvärr excellerar USA i det sistnämnda: I princip sparar man alla sopor som de är i enorma högar, alternativt nedgrävda gropar, där de blir liggande tills allting förmultnat av sig själv, om några tusen år sisådär, alltmedan samlingarna givetvis långsamt ger ifrån sig mängder av giftiga restprodukter…

Föga anar Derf vad den där jobbannonsen kommer leda till…

Smått apokalyptiskt är det, men Sopigt är ändå huvudsakligen en komisk serie, må vara med en allvarlig klangbotten. Det är inte de stora samhällshotande problemen som Backderf slåss mot utan de mindre: Idioter som ställer ut saker för sophämtning som de borde ta hand om själva, korrupta småstadspolitiker som utnyttjar sophämtarna för egen vinning, lata chefer som hellre tillåter att vadsomhelst slängs i soporna än att någon klagar på dem, galningar som slänger bokstavligen högvis med hundbajs i sämsta sortens plastpåsar som går sönder så fort man rör dem (och som ”får” slänga hundbajs i de vanliga soporna pga de där lata cheferna), vädrets omilda makter när man står utanpå sopbilen under upphämtningen, bisarra kollegor som har sina egna idéer om hur jobbet ska genomföras, och den allmänt hopplösa stämningen av att ha ett jobb som alla andra tycker är rätt äckligt och som aldrig tar slut.

Att Backderf inte bekymrar sig om de allvarliga konsekvenserna av det han ser är inte så konstigt; han är en tonåring ute på sitt första jobb, och det råder en ”Ah, fuck it!”-tonårsstämning serien igenom. Men även de mer erfarna kollegorna i serien bryr sig inte; alla ser bara till sitt och det elände sopbergen innebär för dem personligen. Först mot slutet av serien, när Backderf jobbat lite längre, ser man en antydan till att han börjat fundera på vad sopeländet kan leda till, och boken avslutas med några faktasidor om hur sopor normalt hanteras.

Om jag skulle vara lite storvulen skulle jag kunna säga att boken och Backderf själv är en metafor för USA (inte för att resten av världen är oskyldig precis!): Naivt, kortsiktigt, men kanske har en liten medvetenhet börjat skymta fram till sist om att någonting måste förändras. Men jag tror egentligen inte att Backderf tänkt i de banorna utan att boken är precis vad den utgör sig för att vara: En personlig skildring ur grodperspektiv på sophanteringen i USA.

Påpekas bör också att Backderfs teckningsstil är sällsynt väl lämpad för ämnet eftersom den har någonting nästan skräpigt över sig, med föremål och miljöer som ser slitna ut och samtidigt väldigt påtagligt fysiska; när Backderf ritar ett gammalt bananskal som ligger på kanten av en soptunna i solgasset kan jag nästan känna den kvalmiga doften. Han befinner sig teckningsmässigt någonstans mellan Robert Crumb och Julie Doucet: Alla tre har samma fysiska teckningsstil, men Crumb är den kontrollerade eleganten medan Doucet (som väl är den som vars stil skulle passa ännu bättre eftersom så gott som allt i hennes serier ser ut som om det är skräp, vad det än är) är den kaotiska, med Backderf däremellan (men närmare Doucet).

Kul och oväntat var det att den här serien översatts till svenska med tanke på hur få amerikanska indie-serier vi får se här. Själv tycker jag att den är underhållande och definitivt värd att läsa; det är en bok som jag flera gånger varit på gränsen till att köpa på engelska eftersom jag gillar Backderfs lösa och lediga stil, men han är för mig en duktig serieskapare men inte någon jag måste läsa allt av så den har fått vänta. Men nu tvekade jag inte, översättningar som den här förtjänar att uppmuntras 🙂

Jag föredrar att hoppa över att beskriva vad de där ”gula torpederna” är för någonting 🙂

My Lesbian Experience with Loneliness

Postat den

Med en rejäl trave med serier som jag inte har hunnit läsa ännu, varav de flesta sådana som jag misstänker att jag också kommer vara sugen att skriva om, så var det givetvis en klurig idé att köpa på mig några serier till! Till mitt försvar tyckte jag att jag inte läst några nya japanska serier på ett tag, jag fick korn på några stycken som såg intressanta ut, jag köpte dem, och sen blev det visst så att jag läste dem innan serierna i traven… 🙂

My Lesbian Experience with Loneliness är en till utformningen något udda japansk serie, åtminstone vad gäller serier som officiellt översätts till engelska: Relativt kort och avslutad (144 sidor), två-färg istället för svartvitt, ursprungligen en webbserie, och självbiografisk. Den är också en alldeles fantastiskt intressant liten bok som följer Nagata Kabis självutlämnande berättelse om hennes kamp för att bli en självständig individ som kan acceptera sig själv. Självbiografiska webbserier tenderar ofta att vara dag-till-dag-berättelser, men här är det en sammanhängande historia som gäller, och på seriens första sida kastas vi omedelbart in i ett desperat försök av författaren att försöka bli som alla andra, att ha upplevt vad andra gör; resten av serien förklarar varför hon hamnat i den här situationen och vad som händer efteråt:

Två steg framåt, ett steg tillbaka är melodin som gäller när hon slåss mot sociala problem och hur hon ska hantera sina föräldrars förväntningar. Hon får ett jobb på ett bageri men efter några år klarar hon inte längre av att behålla det. Hon har också ett komplicerat förhållande till fysisk närhet: Hon längtar efter någon som vill krama och hålla om henne, men hon har oerhört svårt att själv ta första steget. Inte ens med eskortkvinnan vågar hon själv ta några initiativ; ju starkare hennes längtan efter att våga röra eskorten blir, desto stelare och orörligare blir hon.

Hon fantiserar om en äldre kvinna som liksom en moder håller om henne, hon går till professionell massage föregivande stel rygg/nacke men egentligen vill hon bara att någon rör vid henne, och så vidare. Det är egentligen ingenting sexuellt hon är ute efter; det vill hon visserligen också ha och då är det kvinnor som gäller, men när det gäller kramar går vem som helst bra:

Det är sorgligt att läsa om hennes desperata längtan efter närhet och hur hon försöker finna den, men det är så mycket som gör det näst intill omöjligt: Hennes sociala svårigheter, den eviga pressen att bli lyckad och ”normal” som hennes föräldrar utövar, och givetvis de enorma förväntningarna som blir följden av den långvariga väntan när hon till slut vågar boka tid hos eskortfirman. Det faktum att hon är lesbisk är aldrig någonting som nämns som försvårande i serien, men med tanke på seriens titel anar jag att det ändå också spelar in. Däremot noterar hon att när det gäller sex har hon en väldigt vag föreställning om hur det ska fungera eftersom hon huvudsakligen har lärt sig om sex via serier, och resultatet är att hon konsumerat lådvis med yaoi* (pojke älskar pojke) men det hjälper henne inte alls när hon befinner sig i samma säng som en kvinna. Hon märker också att hon helt missat det som hon upptäcker är det viktigaste med sex, dvs att det handlar om kommunikation; hon hade utgått från att det där med sex är någonting som alla klarar av automatiskt när det väl gäller, men eftersom hon aldrig ens varit i närheten av att vara tillsammans med någon annan har hon ingen aning om hur intimitet egentligen fungerar…

Inte heller när hon äntligen vågar satsa på att göra manga och efter en lång tid lyckas sälja sina första serier professionellt lättar ångesten:

Vem hon själv är och vem hon vill bli är svårt att reda ut, och serien är i långa stycken en dialog som hon för med sig själv, i serieform, och utan det lätta handlaget hade det här kunnat bli en rejält deprimerande historia. Den är förvisso sorglig, men Nagatas humor (som det finns gott om) och självinsikt gör läsningen till ett nöje där jag hela tiden känner för henne och intresserar mig för hur hon resonerar när det gäller att ta sig ur sina problem.Lite konstigt är det onekligen med en självbiografisk serie där det faktum att författaren till slut vågar boka tid med en eskortkvinna (där dessutom besöket i princip blir ett totalt misslyckande) känns som en seger, men så upplever jag det: Att Nagata vågar göra någonting för att bryta sig loss ur det destruktiva mönstret är stort, och det leder också till att hon blir mer säker på vem hon själv är.

My Lesbian Experience with Loneliness är en udda fågel men en mycket förtjusande sådan, och jag är verkligen glad att jag chansade på att köpa den; det borde flera göra tycker jag!

 

*: Stort plus för den korta men väldigt roliga utvikningen om ”the yaoi hole” som dyker upp i serien 😀

SIS 2017: Fanzinen, del 2

Postat den

Om förra bunten fanzin fick samlingsnamnet Proffsigt paketerat får väl dagens istället kallas

Fanzin och ingenting annat, så det så!

Tre fanzin blir det igen, men den här gången är två av dem gjorda av samma person, nämligen

Grodor & Du skulle ändå inte fatta. av Olivia Skoglund: Det här är nog så nära själva urbilden av seriefanzin man kan komma, med två tunna häften serier, enkelt tryck (framförallt Grodor), och lika enkelt innehåll. Så formmässigt är det långt ifrån den första bunten fanzin, men likafullt försvarar de här sin plats som bra exempel på vad fanzin kan vara, nämligen en möjlighet till utlopp för vad helst serieskaparen önskar.

Ta Grodor, som innehåller skildringar av gånger som serieskaparen gjort bort sig. Och så börjar fanzinet också, men det blir snabbt betydligt mer spontana serier om allt möjligt, för att avslutas med en metasida:

Spretigt värre med andra ord, och det är A-OK för mig!

Eller Du skulle ändå inte fatta., med undertiteln Skräckberättelser från nördsverige. Här stöter vi på en samling sexistiska/rasistiska typer, framförallt från spelvärlden, som författaren uppenbarligen starkt ogillar och därför gjort serier om. Katharsis? För humorn (för det finns en slags besynnerlig humor i hur gräsliga människor uppträder ibland)? För berättarglädjen? Jag har ingen susning men jag misstänker att allt det kan ingå, plus såklart att det är roligt att ha gjort ett fanzin 🙂

Så jupp, de här två fanzinen är på många sätt amatörmässiga men jag gillar dem hur som helst just för att de är så bra exempel på fanzin i det lilla formatet där man kan göra i princip vad som helst.

Tinnitus! av Nelly Karlsson: Tredje fanzinet av Nelly Karlsson som jag köpt och skriver om; 2015 var det en stämningsfull liten historia om en pulkafärd en mörk natt, och 2016 en spökhistoria på en tågstation. Den här gången är det istället en dokuserie om tinnitus och hur den påverkar Nelly Karlsson själv:

Lustigt nog är innehållet i färg medan omslaget är i svartvitt så det går verkligen inte att beskylla fanzinet för fula försäljningsknep

När jag stod vid bordet för att kolla in serien dök det upp en annan intressent och efter ett litet tag stod vi alla tre (dvs inklusive serieskaparen) och pratade om vår respektive tinnitus, så uppenbarligen är det ett tema som förenar 🙂

Årets Nelly Karlsson-fanzin (för min del alltså) är onekligen mer av en bagatell än de två tidigare årens, men att hon behärskar seriemediet märks tydligt; det är förunderligt hur väl serier lämpar sig för fakta- och kunskapsförmedling när den som gör serien vet hur man gör serier. Här är det inte så mycket en fråga om att undervisa utan mer om att skildra hur det är att ha tinnitus, men för de som inte har koll på tinnitus tror jag det här är en bra introduktion.

Fast mest av allt är det förstås sju trevliga seriesidor att läsa, och det är det viktigaste 🙂

Och det var allt för idag: Tre till formen ganska/mycket enkla fanzin som än en gång bevisar att serier är ett medium som passar mig. Jag spenderar nog mer tid totalt med att läsa böcker än serier, men när det gäller serier är spännvidden i det jag läser betydligt större. Det finns serier med handling och teman som om de skulle varit böcker jag aldrig skulle kommit mig för att läsa, och än mindre tycka om.

SIS 2017: Fanzinen, del 1

Postat den

Årets seriefestival i Stockholm är slut och som vanligt blev det en hel del serieinköp för min del; mest fanzin såklart eftersom det alltid går att köpa de ”vanliga” serierna när som helst under året, men fanzinen är det knepigare med! Och likaså som vanligt var det rätt planlösa inköp för min del, dvs jag spankulerade omkring, tittade i de fanzin som jag tyckte såg intressanta ut på utsidan, och köpte sen de som fortfarande såg intressanta ut när jag tittat inne i dem.

Fördel med sånt planlöst shoppande: Jag har ingen aning om vilka fanzin jag kommer få med mig hem 🙂

Nackdel med sånt planlöst shoppande: Jag missar garanterat många bra fanzin som jag inte råkar få syn på, eller som jag missbedömer under min snabba koll. Så hemskt ledsen för det, alla fanzinskapare som jag borde läst i år men inte gjorde 😦

Men, dags att börja med första bunten av fyra. Som vanligt inga längre stycken (fanzinen är ofta korta de med, så det så!), och jag har som alltid delat in mina inköp på ett mycket subjektivt sätt, och den här bunten kallar jag

Proffsig paketerat

Ett steg i taget av Melanie Sassarini: Ett litet fanzin med tjockt och elegant papper, bra tryck, och snygg design om Charlie och hennes jakt på…ja, det är hon nog inte helt klar över själv. Men sex, kärlek och videospel ingår iallafall!

Skämten påminner en hel del om Lina Neidestams Zelda, men Charlie är yngre, inte lika självsäker, och definitivt inte lika cynisk (ännu?). Jag kan inte säga att jag hinner lära känna Charlie eller hennes vänner som personer eftersom 14 sidor serier är alltför kort för det när det handlar om något som närmast är en strippserie, men lovande känns det. Bra tecknat är det också, med säkra linjer och en trevlig stil; det här är förstås bara ett smakprov men jag tycker helt ärligt att den här serien väl skulle försvara sin plats bland andra professionella strippserier. Jag undrar jag vad redaktionen på Pondus eller Nemi skulle säga om de fick syn på serien…

The Narrows av Ellinor Richey: Nu blir det en kort självbiografisk serie om en övergångsrit där två unga systrar ger sig ut på en dygnslång marsch för att visa både för sig själva och för sin pappa att de kan klara av det utan hjälp. Och visst kan de det, men kanske inte helt utan problem:

Ingenting dramatiskt händer egentligen när vi följer systrarnas strapatser: De vandrar, de blir ständigt blöta (eftersom de går nere i en smal klyfta med ett vattendrag längst ner), de längtar hem, och när pappan hämtar upp dem sju sidor och ett dygn senare är det med lättnad de överlåter ansvaret åt honom igen; de kanske ännu inte är vuxna nog att helt ta hand om sig själva, men min känsla är att experimentet trots det var värt det.

Det är en liten finstämd serie det här, och en historia som passar alldeles utmärkt som ett fanzin; fler sidor hade knappast gjort berättelsen bättre utan hade bara riskerat att spä ut den, så kudos till Richey för ett manus som är så väl anpassat till formatet. Teckningarna är finfina de med, med en omväxlande layout och bra känsla för rytmen i en serie. Och för de som inte köpte fanzinet (fast det är mysigare med ett litet seriehäfte för en sån här berättelse än en datorskärm tycker jag) kan hela serien läsas på Tumblr: http://ellinorrichey.tumblr.com

Christmas in Friedrichshain av Tinet Elmgren: Om Sassarini och Richey var nya erfarenheter för mig så gäller det inte för dagens sista serieskapare, Tinet Elmgren, vars serier jag med glädje följt de senaste åren. Så jag kan ju inte precis påstå att jag är förvånad över att hennes fanzin var bra; jag tycker fortfarande att hennes The Slow and the Relentless var ett snudd på perfekt fanzin 🙂

Det som däremot var överraskande var att det var ett självbiografiskt fanzin eftersom alla tidigare serier jag läst av henne varit fiction. Visserligen skildras alla människor som grisar, precis som i hennes Sockerärter, men självbiografiskt är det likafullt: En deppig jul anno 2016 i Berlin, närmare bestämt i stadsdelen Friedrichshain. Dåliga drömmar, stängda caféer, och en gammal arbetarstadsdel där den ursprungliga befolkningen håller på att trängas ut av gentrifieringen.

Nog känner jag igen innehållet med de uppfriskande politiska vinklingarna där för en gångs skull inte västra Europa / USA står i centrum, men jag måste erkänna att det kändes ovant att läsa en serie som såg så mycket ut som en Tinet Elmgren-serie men med ett innehåll som på grund av den självbiografiska handlingen var så annorlunda.

Bra? Självklart, och ett fanzin som känns som en gedigen läsning, det ganska ringa omfånget (24 sidor) till trots, och att det är proffsigt tecknat behöver jag väl inte säga eftersom det är just ett proffs bakom pennan. Formatet är lite mindre serieaktigt än i hennes andra serier skulle jag säga, med mycket större sjok av text som närmast står att likna vid dagboksanteckningar, men läsningen flyter på lika bra för det.

Men jag känner mig också lite kluven eftersom jag är så svag för de ösiga serierna jag blivit van vid, och sådana serier finns det alldeles för få av på svenska medan det finns gott om självbiografiska. Så min enda invändning mot det här fanzinet, som alltså för tydlighets skull nog var det mest helgjutna av alla dem jag köpte på SIS, är att det betyder att det inte blev något action-fanzin à la Tinet Elmgren i år. Fruktansvärt egoistiskt tänkt av mig, med andra ord, och en synnerligen svag invändning!

Jag håller tiden

Postat den

jag-haller-tiden-omslag

Ibland är det knepigt att recensera en bok: Ska jag recensera den som ett helt fristående verk, utan jämförelser med andra, eller ska jag istället resonera om den i ett sammanhang, dvs relaterat till andra serier av liknande slag eller av samma författare; ska jag ta upp eventuella budskap i boken eller istället läsa den utan ideologiska glasögon; osv. Ibland blir det si, ibland så, ofta beroende på hur mycket endera varianten pockar på uppmärksamhet, som exempelvis att jag inte kunnat undvika ideologin i Chester Browns senaste serier.

Som omväxling tänkte jag därför idag skriva några ord om Åsa Grennvalls senaste bok, Jag håller tiden, från lite olika perspektiv. Men först, lite allmänt om den!

Grennvall har varierat mellan självbiografiska serier och skönlitterära; hennes förra bok, Deras ryggar luktade så gott, var av det senare slaget och var en obehagligt lyckad bok, men i Jag håller tiden är vi tillbaka till det självbiografiska. Likheter mellan huvudpersonerna, dvs den fiktiva Jenny och den icke-fiktiva Åsa, i de två böckerna finns förvisso, som att de båda har en förtvivlat komplicerad relation till sina föräldrar, framförallt pappan i Åsas fall (Åsa = Åsa Grennvall som hon skildras i Jag håller tiden, (Åsa) Grennvall = Åsa Grennvall som författare).

Boken igenom sliter Åsa med att försöka upprätta ett ”normalt” förhållande till sin pappa, men det misslyckas gång på gång eftersom han helt verkar sakna intresse för sin dotter, eller åtminstone för sin dotter när hon mår dåligt och/eller vill prata om känslor och relationer. Hon inser intellektuellt att det är en dålig idé att försöka om och om igen eftersom det bara leder till sorg men som i många dåliga relationer kan hon inte låta bli att försöka få den på rätt köl igen, eller åtminstone försöka förstå varför hennes pappa agerar som han gör. Kort sagt, hon spenderar alldeles för mycket kraft och tid på att fundera över någon som i sin tur inte bryr sig.

Fristående verk-reflektioner

Grennvall har en berättarstil som är en intressant blandning av realism och surrealism: Hennes teckningar är inte ”vackra” i vanlig mening och de känns väldigt jordnära, så när hon framställer även Åsas inre reflektioner och monologer i samma konkreta form gillar jag effekten. Som när hon funderar över sin relation till döden (hon är inte ett dugg orolig eller rädd) och det skildras som ett samtal där hon och Döden, i sin klassiska form med kåpa, lie och så vidare, sitter på en parkbänk och småpratar. Det här skulle lätt kunna kännas krystat, men inte i Grennvalls version där det lustigt nog känns som den naturligaste sak i världen.

jag-haller-tiden-doden

Jag skulle säga att det är avsaknaden av känslomässigt nonsens, av sentimentalitet, som gör Grennvalls serier så effektiva. Det hon skildrar är fullt av känslor men renons på klappar-på-huvudet, tycka-synd-om-inslag; serierna är berättade helt utan skyddsglasögon och blir därför nästan omöjliga att värja sig från.

Verket i relation till andra svenska serier-reflektioner

I samband med Deras ryggar luktade så gott skrev jag att ingen i Sverige kan konkurrera med Grennvall när det gäller den här typen av serier och det står jag för; alltför många andra självbiografiska serier faller i fällor som de redan nämnda, eller den än vanligare att serieskaparen är så fokuserad på sig själv att det inte känns som om jag läser någonting av allmängiltigt intresse utan bara någonting som angår serieskaparen själv. Det är personlig smak  det handlar om, men för min del har jag svårt att uppamma intresse för den typen av navelskåderi, om det inte handlar om någon som är så intressant i sig att serierna lever upp av den anledningen. I grunden handlar det nog om att jag läser även självbiografier som fiktion: Att personer som skildras finns på riktigt gör vare sig till eller från för min del.

Verket i relation till andra serier av Åsa Grennvall-reflektioner

Jag håller tiden är inte en av Grennvalls bästa böcker, tyvärr. Som alla hennes serier de senaste åren är den skickligt gjord; hon har hittat sin stil och fulländat den, och sånt gillar jag. Men jag saknar fokuset i böcker som Svinet eller Deras ryggar luktade så gott. Här finns det ett föregivet tema, tiden, med en Åsa som konstaterar att hon alltid håller tiden när det gäller möten och liknande, en följd av att hennes familj alltid räknat med att hon kan klara sig själv, medan hon själv skulle velat att hon ibland skulle fått vara ett barn, någon man tog hand om istället för någon som man lämnade i fred/övergav. Men det har också gjort att hon känslomässigt sladdar, att hon ligger efter, att det tar längre tid för henne än för andra för hennes känslor att komma ikapp hennes ålder.

Problemet är att temat känns svagt, och att referenserna till det för ovanlighets skull i Grennvalls serier känns lite sökt, som om titeln/temat hittats på, och sen har hon lagt till sidor som anknyter till den. Jag hade kanske hellre sett att fokuset på relationen mellan Åsa och hennes pappa hållits hårdare; det är tveklöst det som är det bästa med boken, och de kapitel som handlar om helt andra saker hade jag nog gärna sett i en helt annan bok, typ en samling med kortare Grennvall-serier. Och med lite tur hade det kanske också resulterat i fler böcker från Grennvall, något som jag gärna ser 🙂

Sammanfattningsvis, en för Åsa Grennvall ok men inte strålande bok, men en i jämförelse med de flesta andra svenska serier som kommer ut utmärkt bok!

jag-haller-tiden-pappa

SIS 2016: Fler fanzin

Postat den

Idag: Fyra fanzin från SIS utan skräck, ett ren humor, tre om relationer (men också de med en hel del humor).

Baguettelimbo av Olof Eneroth: Gillar du humor med våldsamma känslor angående mat? Då kan det här fanzinet vara någonting för dig, med tio sidors desperat jakt på baguetter till lunch, när det hemska inträffat att de är slut i cafeterian. Och när någonting sådant händer finns det förstås ingenting annat att göra än att försöka överlista de onda anslagen mot baguetteälskaren Mirko.

Baguettelimbo

En bagatell, javisst, men en rolig en, med ett tydligt släktskap med en del manga där liknande fixeringar vid obetydliga saker också används humoristiskt. Men utan att därför kännas som en i mängden halvdana manga-inspirerade serier för här är det snarare någon som förstår kärnan istället för ytan; teckningarna har schvung och egen stil.

En liten kritik dock: Jag tror jag skulle föredragit serien på svenska. Jag förstår att det är lockande att skriva på engelska eftersom man då mångdubblar de potentiella läsarna, men det kommer ofta på bekostnad av språket. Här är det inga direkta fel i texten, men det flyter inte på riktigt så bra som det skulle kunna.

Snö, vitt som papper av Stef Gaines: Ett gammalt fanzine som jag inte köpt förrän nu, med en julkalenderserie från 2011 med korta serier om serietecknaren Linus och hans lika serieinvolverade vänner. Som alltid med Gaines serier är det alltid lika trevligt att läsa eftersom de har så bra seriekänsla, dvs det här är en person som verkligen vet att teckna serier är någonting helt annorlunda än att illustrera en historia.

Snö, vitt som papper

Linus har råkat ut för någonting som Prinsen också gjort…

Med ett vinjettformat som det här så är det givetvis ingen djup och involverande historia som presenteras, men jag hinner ändå lära känna personerna så pass mycket att de får en egen personlighet och att både de allvarliga och de roliga sidorna fungerar. Plus, att det här skymtar förbi karaktärer från andra av hennes serier, som Prinsen från fjolårets bok Björnen & Prinsen gör det förstås enklare att relatera till dem 🙂

Det första ragget av My Palm: Och apropå den länkade recensionen av fanzin från förra årets SIS köpte jag också i år ett vad jag misstänker är självbiografiskt fanzin av My Palm.  Jag tycket mycket om Den bästa vänskapen så att köpa Det första ragget var självklart!

Som titeln utlovar handlar det den här gången alltså inte om ett existerande förhållande utan istället om tiden innan: Hur i #%&/%&€ ska man bete sig egentligen när man i början är osäker på hur man över huvud taget ska visa att man är eller inte är intresserad av någon annan, om man dessutom har lite dåligt självförtroende och inte vill göra någon ledsen?

Ett inte så enkelt problem, men om det är jobbigt att försöka lösa själv så kan man istället roas av det här fanzinet som presenterar problemet i all sin komplexitet och inneboende humor, som skräcken för SMS ifall det är någon som man gett sitt telefonnummer till för att vara snäll men som man verkligen inte är det minsta intresserad av.

Det första ragget

Jag säger ungefär som jag gjorde förra året: Energiskt, personligt och underhållande, och det är så fanzin ska vara 🙂

Kontroll av Elias Ericson: Ett lite skamligt erkännande: Jag har inte läst Elias Ericsons Åror som kom ut för några år sedan. Delvis beror det nog på att jag sällan har samma smak som bokens förlag Galago och därför inte följer deras utgivning alltför noggrant, men det kan jag inte skylla på i det här fallet eftersom jag både vet att boken finns och att jag tror att jag skulle tycka om den. Med andra ord, det har helt enkelt inte blivit av :-/

Men nu har jag åtminstone läst ett sprillans nytt fanzin av honom och mycket riktigt passade det min smak. Här är det inte en lång historia som gäller utan istället ett sammelsurium av enstaka illustrationer och serier från en ruta till flera sidor långa. Det finns alltid en risk att det kan kännas rörigt med en sån blandning men inte den här gången: Allt känns som om det hör ihop eftersom de alla delar samma syfte: Att visa upp Elias Ericson och hans känslor för världen.

Som han själv skriver på första sidan:

Triggervarning för ångest, alkohol och grafisk självskada.

Och det stämmer fint det; allt som utlovats ingår, men om det var allt skulle det nog ha blivit lite tradigt i längden med tanke på att fanzinet är relativt tjockt. Här finns också glädje, som i Bra saker i Elias liv, och liksom i My Palms serier en stor dos energi.

Kontroll

Faran med självbiografiska serier av det här slaget är att det blir för mycket av introverta känslor som nog kan vara en slags katarsis för tecknaren men som kanske inte är lika intressanta för läsaren. Men här undviks faran: Allt är inte elände, formatet varierar från sida till sida (och variationen lättar upp), och framförallt finns det också självanalys, resonemang om varifrån känslorna kommer och varför de yttrar sig som de gör. Allt tillsammans gör att känslan när jag läst tidningen är att det var en mycket intressant resa och en inblick i hur en annan människa fungerar och tänker.

Och därmed är det nog slut med fanzinrecensionerna från årets SIS (förutom Li Österbergs Agnosis som jag tänkte ta när jag läst klart hennes bok Ljusförgörerskan); som tidigare sagt blev det inte lika många fanzin i år pga vädret. Som alltid tycker jag att min mycket kaotiska metod att köpa fanzin, dvs att gå runt bland borden och se om någonting fångar mitt intresse, verkar fungera finfint eftersom jag nästan alltid gillar det jag läser. Fast helt felfri är metoden inte: Jag misstänker att jag nog missat en del bra saker, i år som alla år. Men med lite tur får jag syn på missade godbitar nästa år i stället 🙂

Framtidens arab 2: Skoldags

Postat den

Framtidens arab 2 - omslag

När vi sist såg till Riad (när jag skriver ”Riad” i fortsättningen avser jag Riad Sattouf som han framträder i boken, medan ”Sattouf” avser serieskaparen) i den förra boken var han, skräckslagen, på väg tillbaka till Syrien. Rädslan var såklart inte orsakad av att han skulle till Syrien, utan för att han skulle börja skolan. Det enda han visste om den var att några kamrater till honom sagt att läraren skulle spöa honom eftersom han ännu inte kommit dit trots att han borde. Inte så värst lockande för en orolig liten pojke…

Framtidens arab var en av mina favoritböcker förra året. En mycket personlig skildring av Riad Sattoufs första år och hans familjs vistelser i Libyen, Frankrike (hans mammas hemland) och Syrien (hans pappas hemland). Den var underhållande, stundtals nästan surrealistisk, och dessutom intressant för mig eftersom den utspelade sig i miljöer som jag inte visste så mycket om.

Men framförallt var den en skildring av hur Riad själv upplevde världen, och det perspektivet fortsätter att dominera i Framtidens arab 2, precis nyutkommen på Cobolt förlag. Här får vi följa Riads första tid i skolan och precis som han fruktade är det inte ett ställe där man har roligt. Lärarna är anhängare av ”Spar på riset och du fördärvar pilten”-pedagogiken, och alla pojkarna lever i ständig skräck för att de ska bli måltavla för lärarnas vrede. Riad behandlas inte annorlunda av dem, hans ovanliga bakgrund till trots, men det är väl ungefär allt beröm jag kan ge dem.

Det skulle lätt kunnat bli en klassisk skräckskildring av en skola, kryddad med för mig säregna inslag (som nationalsångsinlärningen), men det är inte Sattoufs mål. Att Riads upplevelser verkar bisarra och bitvis mycket underliga är egentligen inte så konstigt: När man är så liten som Riad är här vet man inte vad och varför saker händer; allt är lika rimligt/orimligt och det gäller bara att acceptera. Jag, som vuxen läsare, kan tycka att det jag läser om är helt absurt och uppåt väggarna galet, men för lille Riad är ingenting mer underligt än någonting annat.

Framtidens arab 2 - Syrien

Alla skolor är egentligen rätt besynnerliga när man börjar i dem

Ta exempelvis hans föräldrar. Som jag nämnde när jag skrev om den förra boken verkar pappan vara rätt hopplös och mamman ett enigma; pappan pratar om allt han tänker göra och hur bra allt ska bli men har svårt att få någonting vettigt gjort, medan det är tämligen oförståeligt varför mamman bara accepterar allt pappan får för sig, som att flytta till pappans födelseby i Syrien när livet där är så pass komplicerat och svårt.

Men ju mer jag läser, desto klarare blir bilden: Sattouf håller stenhårt på att bara skildra skeendena ur Riads synvinkel, på det sätt som Riad upplever dem. Och eftersom han är för ung för att vara med i föräldrarnas planering av hur de ska leva får jag som läsare inte heller veta det. Här, i bok 2, finns det dock två scener där jag får veta lite mer om föräldrarnas gemensamma liv: Dels när ett våldsdåd inom pappans släkt inträffar och Riad smyger upp på kvällen och tjuvlyssnar när föräldrarna diskuterar vad de ska göra, dels när mamman råkar undslippa sig i ett samtal varför de egentligen flyttat till makens hemort.

Små ledtrådar om hur de tänker, men de gör att jag får lite mer sympati för pappan (men jag kan ändå inte låta bli att tycka att han är extremt egocentrerad där alla samtal alltid handlar om honom och vad han tycker, helt utan empati för mamman och Riad) och lite mer förståelse för mamman (men inte mycket, om jag ska vara ärlig). Man måste fylla i många detaljer själv när man läser Framtidens arab, åtminstone om man vill försöka förstå vad som pågår ur de vuxnas perspektiv 🙂

Riad Sattouf fortsätter att imponera med Framtidens arab. Det skulle så lätt kunnat bli en exotiserande skildring där det spännande bestod i att visa upp en annorlunda värld för många av läsarna. Men den känslan saknas helt: Riads skola må vara mer brutal än den jag är van vid, men boken handlar inte om hur skolor i Syrien är värre än skolor i Frankrike. Boken handlar istället om den unge Riads liv, ett liv som är hans alldeles egna och inte ett liv som ska ses som representerande ett visst land eller nationalitet. Visst gör Syriens dagsaktualitet att läsningen blir snäppet intressantare, när Riad besöker Homs eller semestrar i Palmyra, två platser som just nu omnämns dagligen i tidningarna, men det är ärligt talat en bisak till Riads historia.

Framtidens arab 2 - Frankrike

Frankrike är i Sattoufs skildring snäppet mer exotiskt än det för honom mer bekanta Syrien