Framtidens arab 4: Nu också på svenska

Ett mycket trevligt besked var det när Cobolt förlag meddelade att den fjärde delen i Riad Sattoufs självbiografiska serie Framtidens arab trots allt skulle komma ut på svenska. Ett drygt år efter den engelska översättningen finns nu boken här, och det är en tjock rackare på knappt 300 sidor. Åren som täcks är 1987-1992, familjen Sattouf befinner sig bortsett från kortare besök i Syrein huvudsakligen i Frankrike, och Riad har mot slutet växt upp till en tonåring.

Riad har problem i Syrien

Jag skrev ett rätt långt inlägg efter att ha läst den engelska utgåvan, så ta och läs det för att se vad jag tyckte då. Resten av texten idag tänkte jag spendera på mina reflektioner efter att ha läst om boken, och också efter att ha läst vad jag skrev för ett år sedan. Så, till verket:

  • Det märks verkligen i den här boken att Riad har blivit större. Fortfarande är skildringen extremt fokuserad på då:et, dvs allt som skildras görs så med enbart den vetskap och den förståelse Riad hade när det utspelades, och i och med att han nu är entonåring börjar han reflektera mer om världen, om sig själv, och om sina föräldrar. Om jag jämför med den senaste boken jag skrev om här, Jacques Tardis delvis självbiografiska serie I, René, är det en himmelsvid skillnad eftersom Tardis serie kryllar av historiska detaljer, vetskap om vad som skulle hända senare, osv. Inget sätt är nödvändigtvis bättre än det andra, men det gör att Framtidens arab ger ett intryck av omedelbarhet, av att vara med Riad när det händer.
  • De där reflektionerna över föräldrarna är intressanta. Jag tycker vid omläsningen att jag nog var lite hård mot Riads pappa; han är rasist, självförhärligande, och på många sätt extremt otrevlig, men det är också så fruktansvärt uppenbart att han lider svårt av pressen från släkt och hemland att anpassa sig till dess kultur, och mest av allt hans mindervärdeskomplex (därav hävdelsebehovet) mot i princip alla. Hans nedvärderande ord om judar, svarta, kvinnor, fransmän/fransyskor, har alltid ett starkt inslag av att han också avundas dem, men att han aldrig skulle erkänna det av fruktan för att visa svaghet. Riad är nu tillräckligt stor för att märka detta, och när han till exempel låter pappan gå med honom hem från skolan är det inte längre för att han är tvungen eftersom han är ett barn, utan för att han tycker synd om pappan som så gärna vill försöka visa sig vara just en bra pappa.
  • Skildringen av modern är däremot fortsatt svag och konturlös. Från första början har det varit svårt att förstå varför hon fortsatt vara gift, men inte ens nu med en vuxnare Riad får jag någon förståelse för det. Hon avskyr makens hemland och makens försök att få dem att flytta dit, hon blir rejält irriterad när han återvänder hem efter utlandsarbete, och klagar i princip hela tiden på brist på pengar. Så när hon till slut bestämmer sig för att skilja sig är det smått på obegripligt varför hon inte gjort så innan. Det påminner faktiskt inte så lite om Tardis serie där fadern är så uppenbart den som framstår som den viktiga föräldern medan modern bara finns med i bakgrunden, trots att det är deras mödrar som både Jacques och Riad spenderar den mesta tiden med.
  • Även om Riad blivit äldre är han fortfarande nästan helt okunnig om hur andra i hans ålder tänker. När han går i skolan spelar det ingen roll om det är i Syrien eller Frankrike, utanför är han likafullt. Och jag uppskattar fortfarande hur Sattouf helt undviker att framställa endera landet som något annorlunda eller hotfullt: Riads problem är lika svårlösta var han än befinner sig, även om problemen är av helt olika karaktär.

Två volymer återstår; den femte finns redan på franska så den hoppas jag få se vad det lider, och när väl den sjätte kommer ut hoppas jag på samma sak vad gäller den. Det här är en suveränt skickligt berättad självbiografi som är intressant både för skildringen av familjen Sattouf och för den värld de lever i, och Sattouf som föresatt sig att berätta allting helt och hållet ur Riads synvinkel utan kommentarer om politik mm fortsätter på den inslagna vägen. Framtidens arab gör absolut inga anspråk på att innehålla några svar på politiska spörsmål eller några allmängiltiga sanningar; det är en skildring av Riad Sattoufs liv som ung och hur han upplevde det då, vare sig mer eller mindre.

Riad har problem i Frankrike (och en referens till ”Maison Ikkoku” kan jag inte låta bli att visa!)
Kan köpas bl.a. här:

I, René Tardi bok 3: Efter kriget

I den första volymen av Jacques Tardis berättelse om sin fars liv i samband med andra världskriget fick vi följa Renés liv från 1940-1945 i fånglägret Stalag IIB, medan den andra skildrade hur fånglägret stängde ner och hur René och de andra fångarna till fots transporterades runt i Tyskland under krigets sista månader, och boken avslutades med att René till sist kom hem till sin fru Henriette. Så den tredje och avslutande delen handlar följdriktigt om Renés liv efter kriget: Hur han anpassar sig till det civila livet, hur hans familj växer när Jacques föds, och sviterna efter åren i krigslägret.

Det är iallafall det som utlovas, men det är inte riktigt det som erbjuds. Efter kriget fortsätter René frivilligt att jobba inom franska armén, med resultat att familjen Tardi får följa med honom när han posteras på olika ställen i Tyskland som en del av ockupationsmakterna. Så efter två volymer där vi fått läsa Renés egna ord om hur han hatar och föraktar allt som har med Tyskland och tyskar att göra, och för den delen lika starka känslor riktade mot den enligt René fasansfullt inkompetenta och misslyckade franska armén, förnyar han alltså sin anställning och flyttar till Tyskland.

Varför han gör det skulle jag väldigt gärna vilja veta, helst via hans egna ord, men här erbjuds ingenting av detta. Det grundläggande problemet är egentligen enkelt: Jacques bad sin far att skriva ner allt om den senares upplevelser som krigsfånge, och de texterna är de som utgör grunden för de två första böckerna: Renés ord flödar i något som liknar en stream of consciousness, medan Jacques avatar inflikar kommentarer om kriget i allmänhet eller detaljer i faderns berättelser och obesvarade frågor när någonting i faderns ord är oklart eller svårförståeligt. Det blir nästan för mycket ord; som jag påpekade när jag skrev om den andra boken rekommenderar jag att man tar en paus mellan böckerna för att det inte ska bli alltför mastigt. Men det är Renés ofiltrerade ord som fascinerar, med de extremt personliga känslor som för en läsare inte alltid känns rättfärdigade eller speciellt logiska, men tveklöst är starkt kända, och allt illustrerat av en Jacques Tardi i högform.

Här däremot finns inte längre några anteckningar av René att följa, och berättelsen lider svårt av den bristen. Berättarstilen har hela tiden varit relativt ostrukturerad, med hipp fram och tillbaka i tiden allteftersom Renés anteckningar hoppat fram och tillbaka, men här när inte längre Renés ord förankrar berättelsen blir den hoppigheten i manuset frustrerande. Vi får läsa några sidor om en tysk ort, med historiska data både före, under, och efter andra världskriget, för att sen få veta att familjen Tardi flyttade dit i och med att René posterades där. Sen några sidor med lösryckta scener från orten, för att sen upprepa det hela när familje återigen flyttar. Inflikat i det hela erbjuds vi också några sidor om någon släkting (och det finns många av dem, och det är inte lätt att hålla ordning på dem) och någonting denne varit med om någon gång, eller någonting annat.

LIte info om Bad Ems. Notera också att textningen, liksom jag sett i en del andra översättningar av Tardis serier, tyvärr ignorerar Tardis textbubblors ovanliga former och därmed lämnar stora ytor som i bild två helt vita, istället för att som i det franska originalet texten fyller upp hela ytan 😦

Men ingenstans får vi vare sig se eller läsa om hur René upplever det hela. Det närmaste vi kommer är när serien istället mot slutet tippar över till att bli Jacques Tardis självbiografi och vi får se hur han som barn upplever sin far, men det är inte på många ställen. Jag hade inte haft något emot att läsa den självbiografin, men här är den så hoppig och ofokuserad att den mest av allt påminner om hur någon berättar diverse barndomsanekdoter utan inbördes sammanhang, och ärligt talat på ett rätt ointressant sätt som mest består av långa rader av till exempel böcker som lästs eller filmer som setts. Så René är på intet sätt huvudperson här, men tyvärr finns det inte heller någon som ersätter honom i den rollen, förutom några halvhjärtade försök med Jacques minnen.

Hårda ord, men välförtjänta i mitt tycke. De två första böckerna hade en del smärre problem på grund av som den kändes okonstlade framställningen där Renés ord presenterades utan någon egentlig redigering för att göra läsningen mer dramaturgiskt effektiv men var trots det lyckade med sin mycket personliga framställning av hans upplevelser. Den tredje däremot har inget sätt att parera de likartade problemen, och det trots att en hel del av det som skildras gör mig nyfiken på att lära mig mer om efterkrigsåren i Tyskland; krigsåren finns det hur mycket som helst att läsa om/titta på, men åren därefter, innan Västtyskland/Östtyskland blev stater, är det ont om. När fokuset lämnar René blir jag också mer nyfiken på en del andra personer som Henriette, Jacques mor, men inte heller den nyfikenheten stillas (mitt intryck är att Jacques Tardi är extremt präglad på sin far och farfar, med deras respektive krigsupplevelser som gör att han förstår/förlåter dem för allt möjligt, medan han har i princip noll förståelse för sin mor som i den mån hon skildras alls görs så på ett rätt elakt sätt).

Visst är det fortfarande en rasande snygg serie, men den är tveklöst det svagaste albumet i trilogin och inte alls nödvändig läsning. Det finns korn av intresse, men kornen blir aldrig mer än just korn, och när jag lagt ifrån mig den är det med känslan av att ha tittat i en för mig okänd familjs fotoalbum medan ägaren associerat fritt om innehållet, utan större talang för historieberättande.

Lite info om Jacques mediekonsumtion
Kan köpas bl.a. här:
  • I, René Tardi vol 3 (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

The Cult Known as Jehovah’s Witnesses – The Day I Was Forced to Marry God / The Day I Divorced God

Långt namn, men en kort serie, åtminstone för att vara manga: Två volymer med den självbiografiska berättelsen där serieskaparen, Tamosan, berättar om hur hon redan i tidig ålder togs med av sin mamma till sammankomster med Jehovas vittnen, och hur hon efter vad hon betecknar som hjärntvätt först efter många år tog sig loss ur sektens grepp.

Den första volymen publicerades ursprungligen som en webbserie och är den intressantare av de två volymerna. Det är en rättfram berättelse om hur Tamosans mamma, som beskrivs i serien som en lättledd person som även innan hon gick med i Jehovas vittnen kunde fastna för allehanda bedragare, dras in i sekten och hur hon utser en av sina döttrar, den som hon tror sig ha störst möjlighet att påverka, till att göra henne sällskap. Lite i förbifarten får vi också se en glimt av den inte precis harmoniska familjen med en misshandlande make som åtminstone till en början inte bryr sig det minsta om vare sig fru eller dotter, och som för min del blir en viktig pusselbit när jag försöker förstå hur det kunde gå så fel.

Serien rör sig sedan snabbt i tiden; mer än tjugo år av Tamosans liv ska avklaras, så vi får nöja oss med stickprov av hennes uppväxt med församlingsbesök, ett absolut avstående från världsliga nöjen, och en extremt hård press från församlingen för att Tamosan och hennes mamma alltid ska böja sig för församlingens nycker och idéer, och aldrig lite på sitt eget omdöme.

Klassisk hjärntvätt à la sekter alltså. Av det religiösa syns inte mycket till; i början är Tamosan lite intresserad av himmel, helvete, med mera, men allt det försvinner snabbt när livet istället fokuserar kring ett evigt proselytiserande med dörrknackningar, och möten med församlingen. Det är också uppfriskande att se en kristen församling skildras av någon som inte är uppväxt i ett land med en kristen tradition, och hur de repressiva dragen i Jehovahs Vittnen därför framstår ännu tydligare när det inte finns en slags inbyggd förståelse för de kristna inslagen.

Vändningen i Tamosans liv kommer när hon gifter sig och får barn, och när barnet ifråga blir allvarligt sjukt och frågan om blodtransfusion kommer upp. Dessa ses som det ultimata onda av Jehovahs vittnen så Tamosan och hennes make, också han ett vittne men med ett lite mer avkopplat förhållningssätt, står inför valet mellan att begå en dödssynd eller att tillåta en transfusion som kan rädda sonens liv.

Det märks att det här ursprungligen varit en personlig serie gjord för nätet och utan egentlig tanke på senare publicering. Historien är tänkt som en tight berättelse om Tamosans upplevelser utan mer av en knippa lösryckta bilder ur hennes liv som sektmedlem. Så ett perfekt avrundat slut blir det inte, utan serien slutar mer eller mindre mitt i; Tamosan ser sig inte längre som en medlem, men för att inte bli exkommunicerad av församlingen och därigenom riskera att hennes mamma helt slutar prata med henne (vilket iofs nog vore bra för henne…) tar hon det mer gradvis och slutar bara besöka mötena, och hon avslöjar heller inte för församlingens äldre sitt beslut om transfusionen. Serien börjar in media res, och den första volymen slutar på samma sätt: Mitt i Tamosans liv, dock nu utanför Jehovas vittnen.

Den andra volymen tillkom efter att den första blivit en stor försäljningsframgång. Här här teckningarna mer traditionellt professionella (den första volymen är ovanligt krattigt tecknad för att vara en manga, men det beror såklart på att den gjordes av en enda person för nätet), och kapitlen är också mer normalt berättade med mindre text / sida och ett luftigare utseende. Vad vi får läsa om här är efterbörden av publiceringen: Hur Tamosans föräldrar reagerar när de läser (den före detta misshandlande pappan framstår egendomligt nog som den mest sansade och resonabla), hur Tamosan försöker anpassa sig till ett normalt liv, som hur man köper kläder, hur församlingen reagerar. Intressant, men mer lättviktigt än den första volymen, och det märks att den här inte skrivits av ett inre behov hos Tamosan att berätta sin historia utan för mer kommersiella orsaker.

Tamosans syster hjälper henne med klädråd efter avhoppet. En sak jag saknar i serien är fler skildringar av vad resten av familjen tycker; ingen av Tamosans syskon går med i sekten, och vad de tycker om sin mamma & systers idéer har jag ingen aning om. Men som sagt, familjen är inte precis bra på att kommunicera ärligt med varandra…

Visst finns det bättre berättelser om hur det är att vara med i en sekt, men den här serien har definitivt sina poänger. Som den redan nämnda att landet den utspelas i huvudsakligen saknar kristna traditioner, så saker som antagligen skulle tagit upp mycket plats om det handlat om exempelvis Sverige, som hur Jehovahs vittnens tro skiljer sig från andr†a kristna varianter, finns inte med, och det som berättas om det religiösa innehållet är helt osentimentalt skildrat och framstår som precis lika vardagligt/bisarrt som det egentligen är, med en Gud som väljer ut några få och belönar dem men låter alla andra pinas i evighet, en gudomlig man som magiskt tar på sig alla andras synder, osv. Det gör att det som definitivt gör Jehovas vittnen till en sekt, som hur sexuella övergrepp på barn göms undan från polisen, kroppsliga bestraffningar, barn som dör för att föräldrar vägrar ge dem vård som behövs, med mera, framstår mycket tydligare.

Och sen, som jag ideligen säger här på bloggen, är serier bra på den här typen av mycket personliga berättelser, där inte bara texten utan även det visuella kan återspegla serieskaparens egna upplevelser, och hur just hen upplevt det som hänt 🙂

Av någon anledning verkar svenska boklådor bara ha vol 2 inne, men 1:an finns digitalt:

Esther’s Notebooks – Tales from My Ten-Year-Old Life

Jag har skrivit om varenda del av Riad Sattoufs fantastiska självbiografiska serie Framtidens arab, men bortsett från hans först publicerade professionella serie The Frozen Child / Petit Verglas som han enbart tecknade (i en stil långt från Framtidens arab) har jag inte tagit upp någon annan av hans serier. Skälet är enkelt: De andra serierna har inte funnits tillgängliga på vare sig engelska eller svenska. Men nu har en till av hans serier sett dagens ljus i en engelsk utgåva, och det är en serie som kanske varit ännu mer framgångsrik än hans självbiografi: Esther’s Notebooks del 1, med undertiteln Tales from My Ten-Year-Old Life.

Tecknade i samma stil som självbiografin och liksom denna fortfarande utkommande med nya delar på franska handlar det också den här gången om en biografisk serie, men inte längre en självbiografisk sådan. Istället är det Esther som har huvudrollen, en dotter till några av Sattoufs vänner som han under flera års tid pratat med om hennes liv och tankar, och sedan presenterat i serieform. Ett år i Esthers liv per bok, och här i den första delen får vi alltså följa henne när hon är tio år (plus några sidor när hon är nio, innan födelsedagen). Det handlar inte om historier med någon uttalad poäng utan istället berättar Esther helt enkelt om någonting hon varit med om, eller någonting hon funderat över, varpå Sattou gör en seriesida av det (varje sida är en avslutad berättelse):

Precis som i Framtidens arab är styrkan i den här serien hur Sattouf lyckas utplåna sig själv (i självbiografin sitt vuxna jag), för att istället låta barnets egen berättelse och egna upplevelse stå i centrum. Givetvis ser Sattouf till att det blir en bra serie, som design, hur berättelsen presenteras bildmässigt, osv, men det han är så bra på är att göra det på ett sätt som är osynligt. Som läsare känns det som om jag får höra Esthers berättelse mer eller mindre ofiltrerat, utan att den vuxna världens kunskap påverkar den. I Sattoufs självbiografi gör det att alla ärligt talat bisarra händelser han är med om för den unge Sattouf egentligen inte framstår som underligare än någonting annat (är man liten är i princip allting lika (o)begripligt), och här får vi se hur världen framstår för en fransk 9/10-åring. Viktiga världshändelser passerar förbi, som terroristattentatet mot Charlie Hebdo (en tidning där Sattouf själv hade publicerat flera serier) men som för Esther inte alls är någonting speciellt utan bara en dag som alla andra.

Det är med andra ord en suveränt berättad och väldigt intressant skildring av Esthers värld, där man snart lär sig att 1. pojkar är idioter, 2. att vara vig är väldigt viktigt, och 3. att få en egen iPhone vore höjden av lycka. Att Esther bara beskriver vad hon sagt och gjort gör att jag ibland blir förtvivlad över vad som händer, som när hon berättar om någon som blivit retad i skolan; en för henne vardaglig och inte särskilt intressant sak, men som jag förstår av vad hon berättar pekar på någonting som är väldigt illa. Eller för den delen när hon berättar om sommarkollo hon åker på tillsammans med sin bästa vän Eugenie, och den annalkande katastrofen som Esther inte har en aning om att hon är på väg att orsaka:

Nagelbitande spänning med andra ord, och tyvärr går det som man skulle tro med Eugenie och Esthers vänskap visar det sig när de kommer tillbaka till skolan efter sommaren :-/

Jag tycker att Sattouf har utvecklat en extremt lyckad stil för att berätta om barns upplevelser från deras perspektiv, både vad gäller manus och teckningar. Och för min del gillar jag också att lära mig mer om Frankrike, som slang, mode och idoler (medan jag läste blev det en hel del sökningar på nätet och tittande på videos för att se vem det var Esther berättade om, som sångare m.fl.), om än sett ur ett mycket individuellt filter 😉 Så trots att den engelska utgåvan inte är så speciellt lyckad som ett fysiskt objekt, med oinspirerad design och tryck/pappersval, så tycker jag verkligen att det här är värt att läsa. Och fortsättningen är redan utlovad den 1 juli då del två ska komma ut, med 52 nya sidor (serien publiceras en sida i taget i den franska veckotidningen L’Obs) där vi får följa en 11-årig Esther och hennes nya äventyr/vardagsupplevelser 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Nobelprislitteratur i serieformat: Svetlana Aleksijevitj

Efter två raka inlägg med serier av tvivelaktig kvalité är det dags för några bättre 🙂 Idag blir det två serievolymer där förlagans författare är Nobelprisbelönad, närmare bestämt Svetlana Aleksijevitj, och en serieversion i två volymer av hennes dokumentärbok Kriget har inget kvinnligt ansikte. Serien är gjord av Keito Koume, och den engelska översättningen är en scanlation; jag läser inte många sådana nuförtiden eftersom det numera översätts så mycket ändå, men när jag fick syn på den här udda serien kunde jag inte låta bli.

Vad som erbjuds är en fruktansvärd, naken och omedelbar skildring av andra världskriget, sett ur de sovjetiska kvinnor som deltog i krigets perspektiv. Den första volymen består helt av olika kvinnors berättelse i första person; Aleksijevitj syns inte till, vare sig som person eller via frågor. Kvinnorna berättar om varför och hur de blev soldater/sjukvårdare, om hur de bemöttes, om de speciella problem de hade som kvinnor som misstron från de manliga soldaterna och en armé helt oförberedd på kvinnor:

Det är berättelser om slumpmässig död, om ofattbart mod och enorma ansträngningar, om krigets vardag, men allt presenterat på ett så personligt sätt och så nära respektive berättare att det aldrig känns uppblåst. För att jämföra med andra serier är kanske Harvey Kurtzmans krigsserier från 50-talet det närmaste man kommer, men ärligt talat är de här berättelserna överlägset bättre berättade, helt utan Kurtzmans melodramatiska och ofta övertydliga historier (som är bra, absolut, men ändå). Det är kriget skildrat från marken, och vinklingen med enbart kvinnliga berättare gör också att det är enklare att se på kriget på ett nytt sätt, med nya perspektiv.

Så efter första volymen var jag helt såld på serien, och sen visade sig den andra göra läsningen än bättre med sin fördjupning i ämnet. För här träder Aleksijevitj själv in i handlingen. Vi får följa henne i hennes efterforskningar om krigsskildringar och hur de vanligtvis gjorts, kontrasterat mot hennes mer personligt inriktade berättelser. Man ska komma ihåg att boken skrevs under Sovjet-eran, när det stora fosterländska kriget var en berättelse att enas om, berättelsen om hur Sovjet hjältemodigt krossade Tyskland efter enorma umbäranden, och i en sådan mytologi passar inte alltid Aleksijevitjs berättelser in. Hon prisades i Sovjet, men har senare fått alltmer kritik för att hon inte var/är tillräckligt nationalistisk, och det är inte bara hon som utsätts för den typen av påtryckningar. I den andra volymen interfolieras Aleksijevitjs arbete med fler intervjuer med kvinnliga soldater, oftast och helst på tu man hand, med reaktioner på hennes arbete, som när den intervjuade, eller oftare någon (man) ur den intervjuades familj, blir irriterad på resultatet:

Vad mer kan jag säga om den här serien utan att låta alltför överdrivet positiv? Det enda någorlunda negativa är kanske att Koumes teckningar ibland inte lyckas fånga hur eländigt allting var; det berättas om hur nerblodade, otvättade och slitna alla blev, men Koumes unga kvinnor ser ändå lite för söta ut med tanke på det som berättas. Men i övrigt är det här strålande läsning, där som sagt den första volymen berättar hur det var, medan den andra innehåller reflektioner över berättelserna, som när Aleksijevitj under en tågfärd pratar med de manliga passagerarna varav några också deltog i kriget, och dessa uttrycker sin beundran över de kvinnliga soldaternas mod men också hur svårt livet blev efter kriget för de sistnämnda. De betraktades som okvinnliga, som syskon snarare än kvinnor, så att gifta sig med någon av dem har de manliga ex-soldaterna svårt att tänka sig, även när de inser att kvinnorna säkert skulle blivit bra fruar. Liknande resonemang märks också i kvinnornas berättelser; det finns en spänning serien igenom mellan det som anses rätt för kvinnor respektive män att göra, och det som faktiskt hände under kriget.

Så en stark rekommendation att läsa War’s Unwomanly Face, som den här engelska översättningen kallas, en så stark rekommendation att jag länkar till var den går att hitta här nedan, även om i allmänhet jag är tveksam till att länka till scanlations. Den ansvariga, pseudonymen maru-chan, har inte översatt någonting annat så jag anar att det här är ett mycket personligt projekt, och ett jag uppskattar. Översättningen är ibland lite styltig och extremt kortfattad, men den här gången tycker jag personligen att det närmast förhöjer läsvärdet; jag har jobbat med många ryssar där engelska varit det gemensamma språket, och den engelska de använt i chatter påminner förvånande mycket om den som man kan läsa här, även om det inte är ett medvetet val 🙂

PS. Svetlana Aleksijevitjs bok finns översatt till svenska, så för den som föredrar en vanlig bok & på svenska länkar jag till den också.

The Loneliness of the Long-Distance Cartoonist

Med närmast perfekt timing dök den här boken av Adrian Tomine upp förra sommaren, dvs mitt under pandemin. Visserligen handlar den inte alls om coronaviruset även om det låter så på titeln, men isolering och ensamhet står i centrum när Tomine ger en självbiografisk skildring av sitt liv som serietecknare, från den blygsamma starten i skolan till nutid.

Jag ska genast erkänna att jag inte läste den här boken när den kom ut, och skälet var helt enkelt att jag inte gillat Tomines tidigare serier. Objektivt sett är det inget fel på dem, men jag har sedan hans första nummer av egna tidningen Optic Nerve tyckt att han varit bottenlöst tråkig, något jag utgjuter mig över i den här gamla texten om hans Summer Blonde och med en något (men bara något) snällare ton i den här apropå Asanos Goodnight Punpun. Så jag hade inga planer på att läsa The Loneliness of the Long-Distance Cartoonist heller. Men boken poppade upp gång på gång när personer med smak jag litar på skrev om nyutkomna serier, och dessutom sades det att den var rolig, någonting jag aldrig kunnat tänka mig när det gäller Tomine, så till slut tyckte jag att okej, en chans till skulle han få!

Tog han tillvara på chansen? Jodå, det här tycker jag mycket bättre om än annat han gjort. Det är mer anspråkslöst och omedelbart, med ett uppenbart mål att läsaren ska känna att det skulle kunnat handla om en seriedagbok med serier som gjordes ungefär samtidigt som händelserna utspelade sig istället för en bok gjord långt senare. Visst kan Tomine inte hålla sig från att lite övertydligt ha en bakgrund till serierna som ska föreställa ett anteckningsblockspapper, ett grepp som hag eftersom det handlar om just Tomine inte kan låta bli att tolka som en gnutta pretentiöst, men på det stora hela är serien lyckad. Det jag framförallt uppskattar är att han äntligen har lite självdistans och vågar driva med sig själv i exempelvis sina skildringar av hur han tog emot kritik i början av sin karriär:

För den som jag som följde seriebranschen under de här åren så finns det också gott om lätt igenkännliga cameos av diverse dåtida seriecelebriteter, även om de som skildras lite mer kritiskt får överstrukna namn i textbubblorna.

När jag var nästan klar med boken kände jag mig nöjd med den, en lättsam serie av ett slag som jag inte trodde Tomine skulle klara av. Men boken blir till och med lite bättre när det visar sig att det finns ett skäl till att han bestämde sig för att göra serien, när boken tar en vad det verkar som allvarligare vändning när den närmar sig nutiden. Det visar sig att situationen egentligen inte var så farlig som Tomine fick för sig, men som en reaktion bestämmer han sig för att redogöra / göra upp med sina känslor om hur hans 40+ år som seriefantast varit. En snygg lite knorr på boken, helt enkelt 🙂

Förstå mig rätt, jag är inte övertygad om Tomines storhet, men TLotL-DC är åtminstone en bok jag uppskattade medan jag läste, och som jag definitivt kan tänka att läsa om någon dag. Och som ett extra plus, en bok som lärde mig hur man uttalar Tomine, någonting som flera personer i boken har stora problem med 🙂

Frank Miller kommer snart att 1) misslyckas att uttala namnet Tomine, och 2) krossa Tomines fan-hjärta…
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Mitt liv i Japan

Inte mitt alltså, utan Åsa Ekströms, som för snart tio år sedan flyttade till Japan för att försöka sig på en karriär som mangatecknare i mangans hemland. Modigt gjort, men efter några år med framgång: Hennes webbserie om hur det är att som svensk serietecknare bo i Japan blev populär, och senare gavs serien också ut i bokform. Jag visste att serien fanns men eftersom den bara publicerades på japanska och min japanska är minst sagt bristfällig så var det tji att läsa den för min del. Men nu har till slut Kartago översatt serien till svenska med ett urval strippar samlade under namnet Mitt liv i Japan, och därav denna lilla recension 🙂

Serien är gjord i yonkoma-format, den traditionella japanska stilen för korta och oftast humoristiska små betraktelser som man kan träffa på överallt i japansk media men serier som man inte så ofta ser översatta. Rytmen i yonkoma är väldigt speciell där det inte handlar om en oväntad poäng i sista rutan utan istället snarare om en lakonisk/ironisk sista ruta där den komiska knorren knyts ihop med hjälp av strippens titel. Ekström följer mallen men adderar också både en extra teckning och en kommentar till varje stripp vilket ger serien en ännu tydligare personlig karaktär: Först berättar hon på ett komiskt sätt om någonting hon varit med om, och sen kommenterar hon det som hände eller recenserar sig själv. Det personliga tilltalet gör att man hela tiden är fullständigt medveten om att hon berättar om någonting som faktiskt hänt, och det känns mer som en kompis som berättar någonting än en författare.

Att läsa om hur andra upplever ens eget land tycker åtminstone jag alltid är fascinerande, och när man här dessutom har en person som gör det via ett medium som är extremt förknippat med landet i fråga så förstår jag verkligen att serien blivit populär i Japan. Sen måste ju serien vara bra också och det är den; Ekström tecknar här i en mycket kawaii och tydlig stil (jag använder det japanska ordet eftersom hon själv tar upp det ordet flera gånger eftersom det genomsyrar stora delar av den japanska vardagen) väl anpassad efter det mindre formatet med fyra vertikala rutor på en relativt liten boksida, och iakttagelserna av hennes vardag är underfundiga och ofta på pricken.

Tillsammans med beskrivningen av allmänna upplevelser finns också en del som är ännu intressantare för min del, närmare bestämt de som handlar om hur det är att jobba som just mangaskapare. Precis som väntat är en av de största skillnaderna hur involverade redaktörerna är:

Själv måste jag nog säga efter att ha läst alldeles för många svenska seriealbum där serieskaparen själv textat serien uppenbarligen helt utan hjälp av en korrläsare att lite mer av den japanska stilen vore bra här med… 😉

Och det är också i några av stripparna om manga och i synnerhet om en del konventioner i dem som innehållet blir lite allvarligare, även om tonen är skämtsam när Ekström tar upp saker som samtycke i shōjo-serier. Jag tänkte ta och återkomma till det i nästa manga-recension jag planerar skriva för den här bloggen, närmare bestämt apropå serien My Boy in Blue.

Mitt liv i Japan erbjuder exakt det titeln utlovar: En inblick i hur det kan vara att som utlänning flytta till Japan. Om man är intresserad av det är boken en charmig och sympatisk introduktion till ämnet där man båda kan lära sig en del och ha roligt under tiden. Om man sen dessutom 1. är svensk, och 2. är intresserad av serier, så finns det ännu fler orsaker till att läsa boken med kulturkrockar mellan typiskt svenskt/japanskt, och vad det egentligen innebär att göra en professionell serie i Japan när man har en helt annan bakgrund vad gäller erfarenheter i hur man gör serier. Själv matchar jag ju alla punkter för läsare som boken passar bra för, så det är inte underligt att jag gärna skulle se att resten av serien också översätts, inklusive de strippar som mer uttryckligen riktade sig till japaner och som därför inte är med i det här urvalet 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Skull-face Bookseller Honda-san

Det här är något av en udda fågel: Fyra volymer självbiografiskt om hur det är att jobba i en japansk bokhandel med speciellt ansvar för en av serieavdelningarna. Det i sig är inte så konstigt, men sen har vi det faktum att bortsett från kunderna tecknas alla människor i serien med varsin attiralj som helt döljer ansiktena (som huvudpersonens dödskalle, en svetsarmask, en komusō-munks huvudbonad, osv) och också att serien i sig känns mer opolerad än vanligtvis när det gäller manga, mer som en relativt snabbt nerkastad dagboksserie gjord för nöjes skull än en där en professionell redaktör sett till att allt ser ut som det ska. Inte för att seriens skapare Honda är en oskicklig tecknare, men det finns en lätt amatörmässig känsla över serien.

Och ärligt talat är serien inte precis ett oumbärligt mästerverk. Det är bitvis rätt rörigt och oklart berättat, och den fjärde och sista volymen där Honda har slutat jobba på bokhandeln och istället, eftersom serien blivit så populär, åker på några resor utomlands för att se hur bokbranschen fungerar där och göra serier om det, är extra knackig med alldeles för många sidor om oro för att det inte ska finnas tillräckligt mycket intressanta saker att berätta om det (och det gör det inte heller…).

Men jag tipsar ändå om serien eftersom de tre första volymerna innehåller så mycket fascinerande information om hur det går till i en stor bokhandel i den hyperkommersiella japanska serieindustrin. Bokhandeln ifråga säljer all slags litteratur där serieavdelningen själv har en mängd anställda, alla med sitt speciella ansvar, som yaoi, utländska serier, eller för den delen förlagsspecifikt ansvar. Vi får följa med i hur uppdelningen i ansvarsområden går till, vad som utmärker de olika delarna (till exempel de olika stora förlagens inriktningar), och hur inköp/försäljning/utrangering går till. Och det är hur intressant som helst; jag skulle gärna läsa ännu mer om hur det fungerar med förlagsförsäljning vs grossistförsäljning (det är en ständig kamp att få tag på storsäljande böcker), hur censur påverkar vad som kan säljas, med mera, med mera.

Jag är kanske lite extra intresserad av ämnet eftersom jag har jobbat i diverse seriebutiker här i Sverige och är intresserad av hur ekonomin i seriebranschen fungerar, men jag är uppenbart inte ensam eftersom Skull-face Bookseller Honda-san sitt ganska smala ämne och sin blygsamma utgivning (fyra volymer som sagt, och det tog nästan fyra år för dem att komma ut) till trots är populär, med en översättning till engelska och till och med en anime. Men manga är populärt och serien är förutom att vara informativ rolig (som i skildringen av interaktionen med kunder, som utländska manga-fans som inte kan japanska, eller fans av någon mycket specifik typ av manga), och förutom den överflödiga fjärde volymen hinner den aldrig bli uttjatad så varje kapitel innehåller åtminstone någon för mig ny information om hur branschen fungerar bakom kulisserna.

Så en serie som måhända inte är perfekt som litteratur även om den är underhållande, men som förtjänar att läsas för sitt innehåll. Sen ska jag också säga att den är mycket försiktig i vad som berättas; eftersom den gjordes medan Honda var anställd undviker den sorgfälligt att ta upp saker som skulle kunna anses problematiska, och det är rätt mycket med tanke på hur det japanska näringslivet fungerar. Men trots den begränsningen finns det mycket matnyttigt här, och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk på hur seriebranschen skildras även om bokhandelsförsäljningen sjunker i Japan liksom i de flesta länder. Multipla nya leveranser med heta titlar varje dag, kunder som hänger på låset för att köpa senaste titlarna, utmattning av att kånka på alla böcker som kontinuerligt måste fyllas på i hyllorna, en strid ström av anställda som dygnet runt jobbar med att få logistiken att fungera eftersom skalan är så stor. Jobbigt som anställd, såklart, men också ett hälsotecken för litteraturen 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Oumbärlig läsning: Blank Canvas

Akiko Higashimuras Blank Canvas – My So-Called Artist’s Journey är ett mästerverk. Det är den bästa serie jag läst på mycket länge, och förutom att den är så bra i sig gör den också att jag retroaktivt tycker ännu bättre om hennes övriga serier som Princess Jellyfish och Tokyo Tarareba Girls. För efter att ha läst Blank Canvas som är en berättelse i fem volymer om Higashimura som ung, dvs hur hon blev den mangaskapare hon blev, blir det uppenbart att genom att ärligt berätta om den här tiden så blev också hennes andra senare serier bättre: Mer uppriktiga, mer omedelbara, och inte lika benägna att följa i gamla upptrampade fotspår. De avslutande volymerna i PJ där serien blir mer originell och inte längre är lika fokuserad på den traditionella romantiken, och det unika och energikrävande samspelet mellan Higashimura själv och hennes seriekaraktärer i TTG där de serien igenom i princip grälar med varandra får sin förklaring i BC.

För det finns egentligen två huvudpersoner i BC: Higashimura och hennes konstlärare Kenzou Hidaka. Den senare undervisar elever på kvällar och helger, och hans pedagogik består av en blandning av oändligt nötande av grunderna i måleri/teckning, extremt hårda krav, och en aldrig sinande tilltro till elevernas förmåga. Serien igenom misströstar Higashimura om att hon ska orka med allt, men varje gång hon ”undkommer” hans lektioner genom att till exempel börja på en konstskola på en annan ort går det åt pepparn i och med att hon slutar teckna och enligt sig själv slöar bort tiden (precis som i TTG går författaren i clinch med sin huvudperson i serien, så i det här fallet betyder det att Higashimura är mycket kritisk till sitt yngre jag och vad hon gjorde). Och när hon åter kommer tillbaka till sin födelseort med diverse nostalgiska känslor för hur bra lärare Hidaka nog var blir hon varje gång lika chockerad när hon faktiskt träffar honom igen, och omedelbart drabbas av hans extrema krav på henne.

Det är en intressant beskrivning som Higashimura gör av Hidaka: Hon älskar honom för allt han gjort för henne och för att hans oerhört hårda krav alltid åtföljdes av att han lika självklart utgick från att hon skulle klara av dem och av hur glad han blir när det går bra för henne, men likafullt framställs han också som en i mina ögon kanske alltför hård tyrann. Det gick till slut bra för Higashimura och för andra elever som dyker upp i serien som också de mer eller mindre spenderade all sin tid i Hidakas klassrum, men jag kan inte låta bli att fundera på de elever som han med all säkerhet skrämde bort från allt vad konst heter med sina egenheter.

Förutom karaktärerna finns det gott om andra saker jag uppskattar i serien, som humorn och Higashimuras mycket drivna och säkra teckningar. Hon beskriver också hur utbildningen fått henne att kunna teckna snabbt och i alla situationer, som när hon kritiserar sig själv som 20-åring för att hon då tyckte det var pressande när hennes vardag bestod av ett reguljärt heltidsjobb + varje kväll & helg undervisning tillsammans med Hidaka i hans klassrum efter att han lockat henne som medlare + 16 sidors serie / månad som hon gjorde själv helt utan assistenter. För nuförtiden tycker hon att 16 sidor / månad är ingenting, det är ju en barnlek att klara av… 🙂 För den som vill se mer av hur hon nuförtiden tecknar i sin studio, inklusive assistenter, kan jag rekommendera det första avsnittet av en dokumentärserie Naoki Urasawa’s Manben där Naoki Urasawa (20th Century Boys, Pluto, Billy Bat, med flera) följer en annan mangaskapare när den senare tecknar, och som sen diskuterar teknik och annat. Han är fascinerad av att hon inte har ett ljusbord eller liknande för att undvika skuggor (hon säger att det är för att hon vill kunna teckna när hon sitter vid ett matbord, när hon hänger på en bar, osv), och han återkommer gång på gång till hur snabbt hon tecknar. Se till exempel vid 35m när hon pga tidsbrist måste teckna utan skisser, eller hur hennes storyboards innehåller ovanligt färdiga teckningar. Själv gillar jag också när hon mer eller mindre i sömnen fortsätter rita, eller när hon kommer på att kimonon på en av personerna behöver ett mer aggressivt mönster som hon frihandsritar (börjar vid ungefär 24:30):

Så nog fungerade Hidakas återkommande råd, ”Teckna!”, när det gäller Higashimura; det senaste decenniet har det blivit i snitt 100 sidor / månad från henne och hennes assistenters pennor. Bra sidor är det också, och till skillnad från många andra mangaskapare som ofta är tydligt ödmjuka i exempelvis de texter som ofta finns med i mangasamlingar där författaren skriver direkt till läsaren är Higashimura betydligt mer rättfram. Hon är sin egen hårdaste kritiker, men också medveten om hur skicklig hon nuförtiden är, och säger också att hennes mål är att bli den allra bästa. Och enligt mig är hon på god väg att bli det; det finns väldigt många bra serier från Japan, men det är ytterst få som har en lika stark berättarröst som Higashimura!

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Best We Could Do

Som nog de flesta serieläsare vet har de senaste åren inneburit en enormt stor boom för seriemediet i USA. Framförallt säljer serier för yngre läsare bra; serieskapare som Raina Telgemeier och Dav Pilkey toppar i princip alltid bästsäljarlistorna. Men det finns också en annan typ av serier som blivit populära som kanske inte säljer riktigt lika mycket men som istället dominerar när det gäller vad många kritiker anser: Självbiografiska serier, och så gott som alltid böcker där någonting speciellt hänt i serieskaparens liv och där detta är tänkt att locka läsare.

Det går inte riktigt att säga exakt när den senare trenden började. Ända sedan Art Spiegelmans Maus har självbiografiska serieromaner varit ett relativt accepterat inslag inte bara i seriekretsar utan även bland de som inte läser så mycket serier: Serier om cancer (som nästan är en genre i sig, så många böcker finns det nu), om att förlora ett barn, om att vara gravid, om ätsvårigheter, med mera, med mera. Det är inte enbart en serietrend eftersom den självbiografiska genren också är så stor i den vanliga litteraturen, men jag tycker att den är tydligare vad gäller serier eftersom det fortfarande inte hör till vanligheterna att serier recenseras i vanliga litterära sammanhang, så det märks så mycket mer när nästan alla serier som inte är avsedda för yngre läsare som recenseras är just självbiografiska. Att skönlitteratur i allmänhet ses med viss skepsis av många kritiker gör att ett medium som seriemediet som onekligen fortfarande dras med ett rykte om att vara eskapism och primärt för barn blir så mycket lättare att acceptera av sådana kritiker om innehållet är avgjort seriöst/allvarligt.

Skälet till den här utläggningen om självbiografiska serier som säljer och recenseras är att jag nästan överdoserat på liknande böcker den sista tiden, och att det tyvärr blivit tydligt att det nu ges ut alltför många ”viktiga” självbiografiska serier där kvalitén saknas. Böcker som George Takeis They Called Us Enemy är kanske djupt känd, men det är likafullt en extremt trist serie. Och att jag inte ens nämner vem som tecknat (ok då, Harmony Becker…) eller någon av Takeis medförfattare beror på att boken så uppenbart är ett beställningsjobb av ett förlag som tänkt ungefär Känd personlighet + Mycket streetcred + Allvarligt ämne (hur USA behandlade personer med japanskt ursprung under andra världskriget) + Serieformat = bästsäljare. Att utnyttja mediet, dvs att göra en bra serie, känns inte som om det någonsin varit en del av ekvationen.

Och det finns många fler exempel, och även om det ibland fungerar bättre med serieformatet finns det ändå alldeles för många halvdana till usla böcker som Takeis. Jag tänker bespara er att skriva om fler av dem eftersom klagomålen skulle bli alltför likartade: Tråkiga böcker om viktiga ämnen som råkar vara gjorda som serier eftersom det är ett i genren ibland säljande format. Istället tänkte jag skriva några korta ord om den bok av de som jag läst som inte är dålig och som tvärtom förtjänar alla lovord som strötts över den sen den kom ut: The Best We Could Do av Thi Bui.

TBWCD handlar om Buis familj och deras hemland: om Vietnam, om hennes förfäder och deras liv i landet, men framförallt om hennes föräldrar och deras flykt undan den kommunistiska diktaturen efter Vietnamkrigets slut. Bui samlade in data för boken under många år men var osäker på hur hon bäst skulle använda det, men efter att hon själv blivit förälder började bitarna falla på plats. Från att ha varit arg/upprörd/kritisk till sina egna föräldrar blir hon mer förstående för hur deras historia och handlingar påverkats av det de varit med om, och hur hon själv på samma sätt i sin tur påverkats.

I generationen har framförallt pappans familj levt ett kringflackande liv; de slår sig ner någonstans, rotar sig, men så dyker något upp som gör att de måste börja om på nytt igen. Ibland är det den franska kolonialmakten som skoningslöst slår ner allt man anser vara tecken på missnöje, ibland den senare vietnamesiska diktaturen som agerar lika hänsynslöst de med, om än med andra förtecken. Mammans familj har det bättre, men även de är utlämnade åt godtycket från de som bestämmer så när det till slut känns som om det blir för eländigt, efter att Buis föräldrar gift sig och skaffat familj (där flera barn dör på grund av eländet), tar de chansen att fly landet.

Det som gör att TBWCD fungerar så bra, trots att den uppfyller alla kriterier jag nämnde tidigare för serier som jag är lite less på, är många, som att den uppenbarligen jobbats med länge med tanke på den genomtänkta strukturen (ramberättelsen när Bui föder sitt första barn), och hur handlingen skiftar från Vietnams historia till att zooma in på Buis anfäder och sedan på hennes föräldrar och slutligen henne självtillbakablickarna på historien. Men det viktigaste är formspråket: Det här är en serie och inte en illustrerad historielektion, och jag gillar verkligen hur teckningarna är en syntes av traditionella vietnamesiska målningar och moderna serier.

Och sen har vi det faktum att Bui så väl fångar det som jag redan nämnt, nämligen hur ens erfarenheter, och i förlängningen ens förfäders, kan forma en person:

När en eldsvåda drabbar Buis familj efter att de emigrerat till USA märker hon att hon lärt sig en sak: Att fly.

The Best We Could Do kom ut för något/några år sedan, men den är precis lika bra nu som då, så jag är glad att jag äntligen kom mig för med att läsa den efter att den legat i min Att läsa-hög åtminstone ett år 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)