Kategoriarkiv: Biografiska serier

Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903

Postat den

Av alla Lucky Luke-album jag läste som liten var det några som fastnade i minnet mer än andra: Ömfotingen, om den brittiska lordens möte med vilda västern; Apache-klyftan, där apacherna och en irländsk familjetragedi har en huvudroll; Billy the Kid, om ungdomsbrottslingen som terroriserar en småstad; Jesse James, med den Robin Hood-inspirerade banditen. Så uppenbarligen var jag svagast för de album som koncentrerade sig på nya karaktärer och på vilda västern som myt, och där Lucky Luke själv var mer av en bifigur. Därför är det inte så konstigt att albumet Calamity Jane också hörde till favoriterna, ett album där det för en gångs skull var en kvinna i huvudrollen.

Den där fascinationen av Calamity Jane satt uppenbarligen kvar också, vilket jag märkte när jag för några år sedan såg den fantastiska tv-serien Deadwood. Där dyker hon upp i en föga smickrande tolkning och som jag först tyckte med tveksam skådespelarinsats. Men efter ett tag började jag uppskatta rollfiguren; den behövde liksom tv-serien själv tid på sig för att jag skulle förstå vad den egentligen ville skildra. Deadwood är en på ytan realistisk och historiskt mycket korrekt bild av staden Deadwood och dess invånare, men i utförandet är det en icke-realistisk teater där både handling och skådespelare har mer likheter med Shakespeare än med det dokumentära.

En lång inledning för att förklara varför jag omedelbart köpte dagens bok, den med det långa namnet: Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903, och varför jag var så positiv till den redan innan jag började läsa. En huvudrollsinnehavare jag har haft en personlig relation till sen barnsben och moderna franska serieskapare med teckningar i den icke-realistiska skolan (oftast ett plus för mig) borde betyda att jag skulle gilla den.

En ung Calamity Jane, ensam och hungrig i ödemarken

Och visst är jag glad över att ha läst Christian Perrissin (manus) och Matthieu Blanchins (teckningar) version av Calamity Janes liv, en närmare 400 sidors biografi som täcker hennes liv från födsel till död. Som alltid med Calamity Jane (som intresserad har jag läst en del annat om henne under åren) är det oerhört svårt att ge en sanningsenlig skildring av henne eftersom det redan under hennes levnad skrevs så många uppdiktade historier om vad hon gjort och vad hon upplevt, många av dem underblåsta av henne själv. Perrissin väljer oftast att framställa det som är mest sannolikt, dvs det som kanske inte är det mest spännande utan snarare mer tragiska i hennes levnadsöde; hennes mest spektakulära berättelser om sina insatser under general Custer mm saknas, eller nämns bara i texten som någonting hon sagt hade hänt.

Men serien har problem med att få styrsel på sitt ämne. Det som saknas är en röd tråd i hur man ska hantera en person där myten om henne har blivit så stor att den riktiga personen riskerar att försvinna. Perrissin försöker hålla sig på den historiskt korrekta sidan, och när mer tvivelaktiga scener skildras är det ibland med små brasklappar typ ”det finns inga egentliga bevis på att det Jane berättade hade inträffat”, ibland utan. Min känsla blir av en biografi som inte vill vara en enda lång räcka av deprimerande scener ur en gravt alkoholiserad mytomans liv, någonting som skulle vara nog så enkelt att skriva med tanke på Calamity Jane, men inte heller ge en alltför glorifierad bild. Ett vackert uppsåt, men tyvärr klarar inte Perrissin av det utan det blir istället en mängd av de där deprimerande scenerna vilket är oundvikligt, uppblandade med mer positiva sidor som det inte verkar finnas fog för när man läser.

Calamity Jane möter för första gången sin åtminstone enligt myten stora kärlek (och en saloon-dörr): Wild Bill Hickok

En splittrad bok således, där de olika vinklingarna på Calamity Jane aldrig smälter samman till en helgjuten bild: Den mycket frustrerande alkoholisten som verkar medvetet förstöra alla chanser; den kärleksfulla men ansvarslösa modern; samariten som tar ansvar för de svaga; kvinnan som inte vill anpassa sig till den av patriarkatet tilldelade rollen. Alla är de aspekter på Calamity Jane som förtjänar att visas upp men här känns det inte som olika aspekter på en person utan som olika människor.

Här och där bränner manuset till och jag hoppas att nu, nu ska det bli så intressant som det borde kunna bli, men så rinner tillfället ut i sanden när manuset återigen skiftar fokus till någonting annat. Det finns så många möjligheter här men eftersom Perrissin aldrig kan bestämma sig för vad han ska fokusera på ges det aldrig tillfälla att verkligen gräva ner sig i ett ämne.

Matthieu Blanchins teckningar håller däremot en jämnare kvalité och där har jag inga egentligen klagomål, förutom att hans spontana illustrationer ibland gör det en smula svårt att särskilja människor. På grund av ämnet kommer jag ibland att tänka på serien Journey av William Messner-Loebs vars teckningsstil Blanchin liknar, men egentligen är det nog snarare Will Eisner som både två har studerat. Se till exempel den här sidan med en stadsskildring à la Blanchin; nog påminner den en hel del om Eisners Bronx-serier, både i komposition och detaljer:

Blanchin är bäst på att skildra Jane på hennes mest destruktiva och kaotiska humör när han får chansen att vara så spontan och fri i sina linjer som det bara är möjligt. Det finns en känsla av undergroundserier över Blanchin, en passande känsla med tanke på hur de flesta som skildras i serien lever på samhällets botten.

Jag har svårt att läsa den här boken objektivt, och ämnet gjorde att jag nog delvis missade att läsa den som en serie, med bilder och text, och istället fokuserade mer på enbart texten. Hela läsningen var jag så vänligt inställd mot boken och dess huvudfigur att jag kunde överse med att framställningen var styltig och ganska pliktskyldig i sin skildring av milstolparna i Calamity Janes liv. Men samtidigt gjorde mina förkunskaper om henne att jag inte kunde råka bli att reagera över tveksamheter i skildringen och i vad Perrissin valde att visa och att inte visa. Så sammantaget kanske resultatet ändå blir att min bedömning hamnar ungefär rätt även objektivt sett, där mina subjektiva plus- och minusposter jämnar ut varandra…

Boken har många bra sidor och det är kul att den översatts till engelska så att jag fått chansen att läsa den. Men jag är helt säker på att serien skulle ha vunnit på att antingen bli mer en historisk biografi eller en mer skönlitterär historia, för som den är nu balanserar den inte helt stadigt mellan de två. Och jag är också helt säker på att Lucky Luke-albumet är en bättre serie 🙂

I staden Deadwood, och den här är också ungefär hur Calamity Jane oftast skildras i tv-serien med samma namn

PS. Det finns mängder av böcker mm för den som vill läsa mer om Calamity Jane men grundfakta finns förstås på Wikipedia. Om man vill få en lite bättre förståelse för de positiva sidor med henne än man får efter Wikipediaartikeln (eller för den delen dagens recenserade bok) så är den här korta artikeln från Deadwood Magazine intressant. Den går igenom de sorgligare sidorna med hennes liv (och jag är väl inte helt förtjust i en del formuleringar i artikeln där), men mot slutet lyckas den verkligt bra med att också belysa andra sidor och ge en bättre förståelse av henne. DS.

Jason på pilgrimsvandring: On the Camino

Postat den

Varje år går (eller cyklar / rider på häst/åsna / tar sig fram på annat sätt) hundratusentals människor Jakobsleden, den gamla pilgrimsvägen som slutar i Santiago de Compostela i Spanien. Alla är inte kristna; en del ser det som en spirituell erfarenhet, att helt koppla bort sig från det moderna samhället under några veckor. Men för den som inte har tänkt att spendera sisådär en månad till fots genom Spanien kan man istället uppleva den tillsammans med den norska serieskapare Jason som för att ”fira” sin 50-årsdag gick de 80 milen under 32 dagar, och som sen gjorde en serie om det: On the Camino.

För att vara Jason är det här en ovanlig bok. Vanligtvis brukar hans serier vara skönlitterära och dessutom ofta med fantastiska inslag, men här rör det sig alltså om en helt självbiografisk historia. Men Jason-teckningar handlar det ändå om, där alla människor har sina karakteristiska djurutseende 🙂 Fast helt utan fantasifulla inslag är det inte. Medan Jason vandrar vandrar också tankarna fritt:

Men mestadels är det ensamma vägar, möten med andra vandrare (där en del av charmen med vandringen är att slumpmässigt återse en del pilgrimer, medan andra bara syns till en enda gång), och den nästan rituella handtvätten av dagens strumpor när man äntligen kommit fram till nästa hostel. Jason vandrar själv, och åtminstone i början känner han sig smått utanför; medan andra vandrare snabbt verkar knyta band till andra sitter han själv vid sidan av:

Jasons serier brukar vara mästerliga i sina understatement, där mycket av humorn och charmen ligger i de små nyanserna och detaljerna. I den här boken som är så annorlunda än hans andra, utan de vanliga fantastiska händelserna skildrade med minimala medel, syns samma sak i hur han redogör för sina skäl till vandringen. Det görs aldrig en stor sak av det men hans mål med vandringen är att bli bättre på att just knyta kontakter med andra och att öppna upp sig inför dem, och faktiskt verkar det fungera: Ytligt sett händer inte mycket i boken, där varje dag är förvillande lik de föregående, men mot slutet tillbringar han onekligen mer tid med andra, och pratar utan att tveka med människor han möter:

On The Camino ger sig i kast med en svår genre: Den självbiografiska boken där ingenting egentligen händer. Med en annan tecknare hade serien kunnat fokusera på de visuella upplevelserna längs El Camino: Naturen, de små byarna, de olika människorna man möter. Men Jasons teckningar är nu en gång för alla inte av typen att de kan imponera med slående naturskildringar osv; han är en tecknare som alltid fokuserat på det lilla, både i gester, mimik och miljö. Därför är det smart av honom att inte heller försöka med det, åtminstone så länge han använder sin vanliga teckningsstil.

Men det gör att skildringen av hans vandring begränsas av dialogen med de han träffar och hans egna tankar och funderingar, och eftersom det inte är fiktion är han också där begränsad. Resultatet är en visserligen bra serie, och intressant att läsa är den också eftersom handlingen är så olik allt annat han gjort sedan han slog igenom, men lika bra som hans andra serier är den inte. Precis som Jasons vandring görs för att han vill bli en öppnare och mer lättillgänglig person skulle detsamma nog behövas för att hans eventuella kommande självbiografiska serier ska bli helt lyckade. Här känns hans livliga fantasi när den ger sig tillkänna i sidor som den första här ovan som ett sätt att distansera sig och inte låta läsaren komma honom alltför nära. Inslagen är roliga och nog några av mina favoriter i boken, men det är också det ett tecken på att jag tycker att Jason (hittills) gör sig bäst i den skönlitterära genren.

Härnäst: Wika eller Omegamän eller en till promenad!

Sopigt

Postat den

Så värst muntra ämnen är det inte som Derf Backderf tar upp: Förra gången jag skrev om honom handlade det om hans barndomsvän, seriemördaren Jeffrey Dahmer, och den här gången handlar det om hans bok Trashed, nu på svenska som Sopigt, som utspelar sig under en tid av Backderfs liv då han jobbade som sophämtare.

Det icke-muntra i berättelsen står givetvis soporna själv för, eller snarare den hämningslösa konsumtionskulturen som ligger bakom de aldrig sinande mängderna sopor som Backderf och hans kollegor får hämta upp med sina bilar. Ett ton sopor per person och år innebär en förskräckande mängd ofta miljöfarligt material som måste tas omhand, och även om det egentligen inte finns något bra sätt att hantera sådana mängder finns det definitivt dåliga, och tyvärr excellerar USA i det sistnämnda: I princip sparar man alla sopor som de är i enorma högar, alternativt nedgrävda gropar, där de blir liggande tills allting förmultnat av sig själv, om några tusen år sisådär, alltmedan samlingarna givetvis långsamt ger ifrån sig mängder av giftiga restprodukter…

Föga anar Derf vad den där jobbannonsen kommer leda till…

Smått apokalyptiskt är det, men Sopigt är ändå huvudsakligen en komisk serie, må vara med en allvarlig klangbotten. Det är inte de stora samhällshotande problemen som Backderf slåss mot utan de mindre: Idioter som ställer ut saker för sophämtning som de borde ta hand om själva, korrupta småstadspolitiker som utnyttjar sophämtarna för egen vinning, lata chefer som hellre tillåter att vadsomhelst slängs i soporna än att någon klagar på dem, galningar som slänger bokstavligen högvis med hundbajs i sämsta sortens plastpåsar som går sönder så fort man rör dem (och som ”får” slänga hundbajs i de vanliga soporna pga de där lata cheferna), vädrets omilda makter när man står utanpå sopbilen under upphämtningen, bisarra kollegor som har sina egna idéer om hur jobbet ska genomföras, och den allmänt hopplösa stämningen av att ha ett jobb som alla andra tycker är rätt äckligt och som aldrig tar slut.

Att Backderf inte bekymrar sig om de allvarliga konsekvenserna av det han ser är inte så konstigt; han är en tonåring ute på sitt första jobb, och det råder en ”Ah, fuck it!”-tonårsstämning serien igenom. Men även de mer erfarna kollegorna i serien bryr sig inte; alla ser bara till sitt och det elände sopbergen innebär för dem personligen. Först mot slutet av serien, när Backderf jobbat lite längre, ser man en antydan till att han börjat fundera på vad sopeländet kan leda till, och boken avslutas med några faktasidor om hur sopor normalt hanteras.

Om jag skulle vara lite storvulen skulle jag kunna säga att boken och Backderf själv är en metafor för USA (inte för att resten av världen är oskyldig precis!): Naivt, kortsiktigt, men kanske har en liten medvetenhet börjat skymta fram till sist om att någonting måste förändras. Men jag tror egentligen inte att Backderf tänkt i de banorna utan att boken är precis vad den utgör sig för att vara: En personlig skildring ur grodperspektiv på sophanteringen i USA.

Påpekas bör också att Backderfs teckningsstil är sällsynt väl lämpad för ämnet eftersom den har någonting nästan skräpigt över sig, med föremål och miljöer som ser slitna ut och samtidigt väldigt påtagligt fysiska; när Backderf ritar ett gammalt bananskal som ligger på kanten av en soptunna i solgasset kan jag nästan känna den kvalmiga doften. Han befinner sig teckningsmässigt någonstans mellan Robert Crumb och Julie Doucet: Alla tre har samma fysiska teckningsstil, men Crumb är den kontrollerade eleganten medan Doucet (som väl är den som vars stil skulle passa ännu bättre eftersom så gott som allt i hennes serier ser ut som om det är skräp, vad det än är) är den kaotiska, med Backderf däremellan (men närmare Doucet).

Kul och oväntat var det att den här serien översatts till svenska med tanke på hur få amerikanska indie-serier vi får se här. Själv tycker jag att den är underhållande och definitivt värd att läsa; det är en bok som jag flera gånger varit på gränsen till att köpa på engelska eftersom jag gillar Backderfs lösa och lediga stil, men han är för mig en duktig serieskapare men inte någon jag måste läsa allt av så den har fått vänta. Men nu tvekade jag inte, översättningar som den här förtjänar att uppmuntras 🙂

Jag föredrar att hoppa över att beskriva vad de där ”gula torpederna” är för någonting 🙂

My Lesbian Experience with Loneliness

Postat den

Med en rejäl trave med serier som jag inte har hunnit läsa ännu, varav de flesta sådana som jag misstänker att jag också kommer vara sugen att skriva om, så var det givetvis en klurig idé att köpa på mig några serier till! Till mitt försvar tyckte jag att jag inte läst några nya japanska serier på ett tag, jag fick korn på några stycken som såg intressanta ut, jag köpte dem, och sen blev det visst så att jag läste dem innan serierna i traven… 🙂

My Lesbian Experience with Loneliness är en till utformningen något udda japansk serie, åtminstone vad gäller serier som officiellt översätts till engelska: Relativt kort och avslutad (144 sidor), två-färg istället för svartvitt, ursprungligen en webbserie, och självbiografisk. Den är också en alldeles fantastiskt intressant liten bok som följer Nagata Kabis självutlämnande berättelse om hennes kamp för att bli en självständig individ som kan acceptera sig själv. Självbiografiska webbserier tenderar ofta att vara dag-till-dag-berättelser, men här är det en sammanhängande historia som gäller, och på seriens första sida kastas vi omedelbart in i ett desperat försök av författaren att försöka bli som alla andra, att ha upplevt vad andra gör; resten av serien förklarar varför hon hamnat i den här situationen och vad som händer efteråt:

Två steg framåt, ett steg tillbaka är melodin som gäller när hon slåss mot sociala problem och hur hon ska hantera sina föräldrars förväntningar. Hon får ett jobb på ett bageri men efter några år klarar hon inte längre av att behålla det. Hon har också ett komplicerat förhållande till fysisk närhet: Hon längtar efter någon som vill krama och hålla om henne, men hon har oerhört svårt att själv ta första steget. Inte ens med eskortkvinnan vågar hon själv ta några initiativ; ju starkare hennes längtan efter att våga röra eskorten blir, desto stelare och orörligare blir hon.

Hon fantiserar om en äldre kvinna som liksom en moder håller om henne, hon går till professionell massage föregivande stel rygg/nacke men egentligen vill hon bara att någon rör vid henne, och så vidare. Det är egentligen ingenting sexuellt hon är ute efter; det vill hon visserligen också ha och då är det kvinnor som gäller, men när det gäller kramar går vem som helst bra:

Det är sorgligt att läsa om hennes desperata längtan efter närhet och hur hon försöker finna den, men det är så mycket som gör det näst intill omöjligt: Hennes sociala svårigheter, den eviga pressen att bli lyckad och ”normal” som hennes föräldrar utövar, och givetvis de enorma förväntningarna som blir följden av den långvariga väntan när hon till slut vågar boka tid hos eskortfirman. Det faktum att hon är lesbisk är aldrig någonting som nämns som försvårande i serien, men med tanke på seriens titel anar jag att det ändå också spelar in. Däremot noterar hon att när det gäller sex har hon en väldigt vag föreställning om hur det ska fungera eftersom hon huvudsakligen har lärt sig om sex via serier, och resultatet är att hon konsumerat lådvis med yaoi* (pojke älskar pojke) men det hjälper henne inte alls när hon befinner sig i samma säng som en kvinna. Hon märker också att hon helt missat det som hon upptäcker är det viktigaste med sex, dvs att det handlar om kommunikation; hon hade utgått från att det där med sex är någonting som alla klarar av automatiskt när det väl gäller, men eftersom hon aldrig ens varit i närheten av att vara tillsammans med någon annan har hon ingen aning om hur intimitet egentligen fungerar…

Inte heller när hon äntligen vågar satsa på att göra manga och efter en lång tid lyckas sälja sina första serier professionellt lättar ångesten:

Vem hon själv är och vem hon vill bli är svårt att reda ut, och serien är i långa stycken en dialog som hon för med sig själv, i serieform, och utan det lätta handlaget hade det här kunnat bli en rejält deprimerande historia. Den är förvisso sorglig, men Nagatas humor (som det finns gott om) och självinsikt gör läsningen till ett nöje där jag hela tiden känner för henne och intresserar mig för hur hon resonerar när det gäller att ta sig ur sina problem.Lite konstigt är det onekligen med en självbiografisk serie där det faktum att författaren till slut vågar boka tid med en eskortkvinna (där dessutom besöket i princip blir ett totalt misslyckande) känns som en seger, men så upplever jag det: Att Nagata vågar göra någonting för att bryta sig loss ur det destruktiva mönstret är stort, och det leder också till att hon blir mer säker på vem hon själv är.

My Lesbian Experience with Loneliness är en udda fågel men en mycket förtjusande sådan, och jag är verkligen glad att jag chansade på att köpa den; det borde flera göra tycker jag!

 

*: Stort plus för den korta men väldigt roliga utvikningen om ”the yaoi hole” som dyker upp i serien 😀

SIS 2017: Fanzinen, del 2

Postat den

Om förra bunten fanzin fick samlingsnamnet Proffsigt paketerat får väl dagens istället kallas

Fanzin och ingenting annat, så det så!

Tre fanzin blir det igen, men den här gången är två av dem gjorda av samma person, nämligen

Grodor & Du skulle ändå inte fatta. av Olivia Skoglund: Det här är nog så nära själva urbilden av seriefanzin man kan komma, med två tunna häften serier, enkelt tryck (framförallt Grodor), och lika enkelt innehåll. Så formmässigt är det långt ifrån den första bunten fanzin, men likafullt försvarar de här sin plats som bra exempel på vad fanzin kan vara, nämligen en möjlighet till utlopp för vad helst serieskaparen önskar.

Ta Grodor, som innehåller skildringar av gånger som serieskaparen gjort bort sig. Och så börjar fanzinet också, men det blir snabbt betydligt mer spontana serier om allt möjligt, för att avslutas med en metasida:

Spretigt värre med andra ord, och det är A-OK för mig!

Eller Du skulle ändå inte fatta., med undertiteln Skräckberättelser från nördsverige. Här stöter vi på en samling sexistiska/rasistiska typer, framförallt från spelvärlden, som författaren uppenbarligen starkt ogillar och därför gjort serier om. Katharsis? För humorn (för det finns en slags besynnerlig humor i hur gräsliga människor uppträder ibland)? För berättarglädjen? Jag har ingen susning men jag misstänker att allt det kan ingå, plus såklart att det är roligt att ha gjort ett fanzin 🙂

Så jupp, de här två fanzinen är på många sätt amatörmässiga men jag gillar dem hur som helst just för att de är så bra exempel på fanzin i det lilla formatet där man kan göra i princip vad som helst.

Tinnitus! av Nelly Karlsson: Tredje fanzinet av Nelly Karlsson som jag köpt och skriver om; 2015 var det en stämningsfull liten historia om en pulkafärd en mörk natt, och 2016 en spökhistoria på en tågstation. Den här gången är det istället en dokuserie om tinnitus och hur den påverkar Nelly Karlsson själv:

Lustigt nog är innehållet i färg medan omslaget är i svartvitt så det går verkligen inte att beskylla fanzinet för fula försäljningsknep

När jag stod vid bordet för att kolla in serien dök det upp en annan intressent och efter ett litet tag stod vi alla tre (dvs inklusive serieskaparen) och pratade om vår respektive tinnitus, så uppenbarligen är det ett tema som förenar 🙂

Årets Nelly Karlsson-fanzin (för min del alltså) är onekligen mer av en bagatell än de två tidigare årens, men att hon behärskar seriemediet märks tydligt; det är förunderligt hur väl serier lämpar sig för fakta- och kunskapsförmedling när den som gör serien vet hur man gör serier. Här är det inte så mycket en fråga om att undervisa utan mer om att skildra hur det är att ha tinnitus, men för de som inte har koll på tinnitus tror jag det här är en bra introduktion.

Fast mest av allt är det förstås sju trevliga seriesidor att läsa, och det är det viktigaste 🙂

Och det var allt för idag: Tre till formen ganska/mycket enkla fanzin som än en gång bevisar att serier är ett medium som passar mig. Jag spenderar nog mer tid totalt med att läsa böcker än serier, men när det gäller serier är spännvidden i det jag läser betydligt större. Det finns serier med handling och teman som om de skulle varit böcker jag aldrig skulle kommit mig för att läsa, och än mindre tycka om.

SIS 2017: Fanzinen, del 1

Postat den

Årets seriefestival i Stockholm är slut och som vanligt blev det en hel del serieinköp för min del; mest fanzin såklart eftersom det alltid går att köpa de ”vanliga” serierna när som helst under året, men fanzinen är det knepigare med! Och likaså som vanligt var det rätt planlösa inköp för min del, dvs jag spankulerade omkring, tittade i de fanzin som jag tyckte såg intressanta ut på utsidan, och köpte sen de som fortfarande såg intressanta ut när jag tittat inne i dem.

Fördel med sånt planlöst shoppande: Jag har ingen aning om vilka fanzin jag kommer få med mig hem 🙂

Nackdel med sånt planlöst shoppande: Jag missar garanterat många bra fanzin som jag inte råkar få syn på, eller som jag missbedömer under min snabba koll. Så hemskt ledsen för det, alla fanzinskapare som jag borde läst i år men inte gjorde 😦

Men, dags att börja med första bunten av fyra. Som vanligt inga längre stycken (fanzinen är ofta korta de med, så det så!), och jag har som alltid delat in mina inköp på ett mycket subjektivt sätt, och den här bunten kallar jag

Proffsig paketerat

Ett steg i taget av Melanie Sassarini: Ett litet fanzin med tjockt och elegant papper, bra tryck, och snygg design om Charlie och hennes jakt på…ja, det är hon nog inte helt klar över själv. Men sex, kärlek och videospel ingår iallafall!

Skämten påminner en hel del om Lina Neidestams Zelda, men Charlie är yngre, inte lika självsäker, och definitivt inte lika cynisk (ännu?). Jag kan inte säga att jag hinner lära känna Charlie eller hennes vänner som personer eftersom 14 sidor serier är alltför kort för det när det handlar om något som närmast är en strippserie, men lovande känns det. Bra tecknat är det också, med säkra linjer och en trevlig stil; det här är förstås bara ett smakprov men jag tycker helt ärligt att den här serien väl skulle försvara sin plats bland andra professionella strippserier. Jag undrar jag vad redaktionen på Pondus eller Nemi skulle säga om de fick syn på serien…

The Narrows av Ellinor Richey: Nu blir det en kort självbiografisk serie om en övergångsrit där två unga systrar ger sig ut på en dygnslång marsch för att visa både för sig själva och för sin pappa att de kan klara av det utan hjälp. Och visst kan de det, men kanske inte helt utan problem:

Ingenting dramatiskt händer egentligen när vi följer systrarnas strapatser: De vandrar, de blir ständigt blöta (eftersom de går nere i en smal klyfta med ett vattendrag längst ner), de längtar hem, och när pappan hämtar upp dem sju sidor och ett dygn senare är det med lättnad de överlåter ansvaret åt honom igen; de kanske ännu inte är vuxna nog att helt ta hand om sig själva, men min känsla är att experimentet trots det var värt det.

Det är en liten finstämd serie det här, och en historia som passar alldeles utmärkt som ett fanzin; fler sidor hade knappast gjort berättelsen bättre utan hade bara riskerat att spä ut den, så kudos till Richey för ett manus som är så väl anpassat till formatet. Teckningarna är finfina de med, med en omväxlande layout och bra känsla för rytmen i en serie. Och för de som inte köpte fanzinet (fast det är mysigare med ett litet seriehäfte för en sån här berättelse än en datorskärm tycker jag) kan hela serien läsas på Tumblr: http://ellinorrichey.tumblr.com

Christmas in Friedrichshain av Tinet Elmgren: Om Sassarini och Richey var nya erfarenheter för mig så gäller det inte för dagens sista serieskapare, Tinet Elmgren, vars serier jag med glädje följt de senaste åren. Så jag kan ju inte precis påstå att jag är förvånad över att hennes fanzin var bra; jag tycker fortfarande att hennes The Slow and the Relentless var ett snudd på perfekt fanzin 🙂

Det som däremot var överraskande var att det var ett självbiografiskt fanzin eftersom alla tidigare serier jag läst av henne varit fiction. Visserligen skildras alla människor som grisar, precis som i hennes Sockerärter, men självbiografiskt är det likafullt: En deppig jul anno 2016 i Berlin, närmare bestämt i stadsdelen Friedrichshain. Dåliga drömmar, stängda caféer, och en gammal arbetarstadsdel där den ursprungliga befolkningen håller på att trängas ut av gentrifieringen.

Nog känner jag igen innehållet med de uppfriskande politiska vinklingarna där för en gångs skull inte västra Europa / USA står i centrum, men jag måste erkänna att det kändes ovant att läsa en serie som såg så mycket ut som en Tinet Elmgren-serie men med ett innehåll som på grund av den självbiografiska handlingen var så annorlunda.

Bra? Självklart, och ett fanzin som känns som en gedigen läsning, det ganska ringa omfånget (24 sidor) till trots, och att det är proffsigt tecknat behöver jag väl inte säga eftersom det är just ett proffs bakom pennan. Formatet är lite mindre serieaktigt än i hennes andra serier skulle jag säga, med mycket större sjok av text som närmast står att likna vid dagboksanteckningar, men läsningen flyter på lika bra för det.

Men jag känner mig också lite kluven eftersom jag är så svag för de ösiga serierna jag blivit van vid, och sådana serier finns det alldeles för få av på svenska medan det finns gott om självbiografiska. Så min enda invändning mot det här fanzinet, som alltså för tydlighets skull nog var det mest helgjutna av alla dem jag köpte på SIS, är att det betyder att det inte blev något action-fanzin à la Tinet Elmgren i år. Fruktansvärt egoistiskt tänkt av mig, med andra ord, och en synnerligen svag invändning!

Jag håller tiden

Postat den

jag-haller-tiden-omslag

Ibland är det knepigt att recensera en bok: Ska jag recensera den som ett helt fristående verk, utan jämförelser med andra, eller ska jag istället resonera om den i ett sammanhang, dvs relaterat till andra serier av liknande slag eller av samma författare; ska jag ta upp eventuella budskap i boken eller istället läsa den utan ideologiska glasögon; osv. Ibland blir det si, ibland så, ofta beroende på hur mycket endera varianten pockar på uppmärksamhet, som exempelvis att jag inte kunnat undvika ideologin i Chester Browns senaste serier.

Som omväxling tänkte jag därför idag skriva några ord om Åsa Grennvalls senaste bok, Jag håller tiden, från lite olika perspektiv. Men först, lite allmänt om den!

Grennvall har varierat mellan självbiografiska serier och skönlitterära; hennes förra bok, Deras ryggar luktade så gott, var av det senare slaget och var en obehagligt lyckad bok, men i Jag håller tiden är vi tillbaka till det självbiografiska. Likheter mellan huvudpersonerna, dvs den fiktiva Jenny och den icke-fiktiva Åsa, i de två böckerna finns förvisso, som att de båda har en förtvivlat komplicerad relation till sina föräldrar, framförallt pappan i Åsas fall (Åsa = Åsa Grennvall som hon skildras i Jag håller tiden, (Åsa) Grennvall = Åsa Grennvall som författare).

Boken igenom sliter Åsa med att försöka upprätta ett ”normalt” förhållande till sin pappa, men det misslyckas gång på gång eftersom han helt verkar sakna intresse för sin dotter, eller åtminstone för sin dotter när hon mår dåligt och/eller vill prata om känslor och relationer. Hon inser intellektuellt att det är en dålig idé att försöka om och om igen eftersom det bara leder till sorg men som i många dåliga relationer kan hon inte låta bli att försöka få den på rätt köl igen, eller åtminstone försöka förstå varför hennes pappa agerar som han gör. Kort sagt, hon spenderar alldeles för mycket kraft och tid på att fundera över någon som i sin tur inte bryr sig.

Fristående verk-reflektioner

Grennvall har en berättarstil som är en intressant blandning av realism och surrealism: Hennes teckningar är inte ”vackra” i vanlig mening och de känns väldigt jordnära, så när hon framställer även Åsas inre reflektioner och monologer i samma konkreta form gillar jag effekten. Som när hon funderar över sin relation till döden (hon är inte ett dugg orolig eller rädd) och det skildras som ett samtal där hon och Döden, i sin klassiska form med kåpa, lie och så vidare, sitter på en parkbänk och småpratar. Det här skulle lätt kunna kännas krystat, men inte i Grennvalls version där det lustigt nog känns som den naturligaste sak i världen.

jag-haller-tiden-doden

Jag skulle säga att det är avsaknaden av känslomässigt nonsens, av sentimentalitet, som gör Grennvalls serier så effektiva. Det hon skildrar är fullt av känslor men renons på klappar-på-huvudet, tycka-synd-om-inslag; serierna är berättade helt utan skyddsglasögon och blir därför nästan omöjliga att värja sig från.

Verket i relation till andra svenska serier-reflektioner

I samband med Deras ryggar luktade så gott skrev jag att ingen i Sverige kan konkurrera med Grennvall när det gäller den här typen av serier och det står jag för; alltför många andra självbiografiska serier faller i fällor som de redan nämnda, eller den än vanligare att serieskaparen är så fokuserad på sig själv att det inte känns som om jag läser någonting av allmängiltigt intresse utan bara någonting som angår serieskaparen själv. Det är personlig smak  det handlar om, men för min del har jag svårt att uppamma intresse för den typen av navelskåderi, om det inte handlar om någon som är så intressant i sig att serierna lever upp av den anledningen. I grunden handlar det nog om att jag läser även självbiografier som fiktion: Att personer som skildras finns på riktigt gör vare sig till eller från för min del.

Verket i relation till andra serier av Åsa Grennvall-reflektioner

Jag håller tiden är inte en av Grennvalls bästa böcker, tyvärr. Som alla hennes serier de senaste åren är den skickligt gjord; hon har hittat sin stil och fulländat den, och sånt gillar jag. Men jag saknar fokuset i böcker som Svinet eller Deras ryggar luktade så gott. Här finns det ett föregivet tema, tiden, med en Åsa som konstaterar att hon alltid håller tiden när det gäller möten och liknande, en följd av att hennes familj alltid räknat med att hon kan klara sig själv, medan hon själv skulle velat att hon ibland skulle fått vara ett barn, någon man tog hand om istället för någon som man lämnade i fred/övergav. Men det har också gjort att hon känslomässigt sladdar, att hon ligger efter, att det tar längre tid för henne än för andra för hennes känslor att komma ikapp hennes ålder.

Problemet är att temat känns svagt, och att referenserna till det för ovanlighets skull i Grennvalls serier känns lite sökt, som om titeln/temat hittats på, och sen har hon lagt till sidor som anknyter till den. Jag hade kanske hellre sett att fokuset på relationen mellan Åsa och hennes pappa hållits hårdare; det är tveklöst det som är det bästa med boken, och de kapitel som handlar om helt andra saker hade jag nog gärna sett i en helt annan bok, typ en samling med kortare Grennvall-serier. Och med lite tur hade det kanske också resulterat i fler böcker från Grennvall, något som jag gärna ser 🙂

Sammanfattningsvis, en för Åsa Grennvall ok men inte strålande bok, men en i jämförelse med de flesta andra svenska serier som kommer ut utmärkt bok!

jag-haller-tiden-pappa