Mitt liv i Japan

Inte mitt alltså, utan Åsa Ekströms, som för snart tio år sedan flyttade till Japan för att försöka sig på en karriär som mangatecknare i mangans hemland. Modigt gjort, men efter några år med framgång: Hennes webbserie om hur det är att som svensk serietecknare bo i Japan blev populär, och senare gavs serien också ut i bokform. Jag visste att serien fanns men eftersom den bara publicerades på japanska och min japanska är minst sagt bristfällig så var det tji att läsa den för min del. Men nu har till slut Kartago översatt serien till svenska med ett urval strippar samlade under namnet Mitt liv i Japan, och därav denna lilla recension 🙂

Serien är gjord i yonkoma-format, den traditionella japanska stilen för korta och oftast humoristiska små betraktelser som man kan träffa på överallt i japansk media men serier som man inte så ofta ser översatta. Rytmen i yonkoma är väldigt speciell där det inte handlar om en oväntad poäng i sista rutan utan istället snarare om en lakonisk/ironisk sista ruta där den komiska knorren knyts ihop med hjälp av strippens titel. Ekström följer mallen men adderar också både en extra teckning och en kommentar till varje stripp vilket ger serien en ännu tydligare personlig karaktär: Först berättar hon på ett komiskt sätt om någonting hon varit med om, och sen kommenterar hon det som hände eller recenserar sig själv. Det personliga tilltalet gör att man hela tiden är fullständigt medveten om att hon berättar om någonting som faktiskt hänt, och det känns mer som en kompis som berättar någonting än en författare.

Att läsa om hur andra upplever ens eget land tycker åtminstone jag alltid är fascinerande, och när man här dessutom har en person som gör det via ett medium som är extremt förknippat med landet i fråga så förstår jag verkligen att serien blivit populär i Japan. Sen måste ju serien vara bra också och det är den; Ekström tecknar här i en mycket kawaii och tydlig stil (jag använder det japanska ordet eftersom hon själv tar upp det ordet flera gånger eftersom det genomsyrar stora delar av den japanska vardagen) väl anpassad efter det mindre formatet med fyra vertikala rutor på en relativt liten boksida, och iakttagelserna av hennes vardag är underfundiga och ofta på pricken.

Tillsammans med beskrivningen av allmänna upplevelser finns också en del som är ännu intressantare för min del, närmare bestämt de som handlar om hur det är att jobba som just mangaskapare. Precis som väntat är en av de största skillnaderna hur involverade redaktörerna är:

Själv måste jag nog säga efter att ha läst alldeles för många svenska seriealbum där serieskaparen själv textat serien uppenbarligen helt utan hjälp av en korrläsare att lite mer av den japanska stilen vore bra här med… 😉

Och det är också i några av stripparna om manga och i synnerhet om en del konventioner i dem som innehållet blir lite allvarligare, även om tonen är skämtsam när Ekström tar upp saker som samtycke i shōjo-serier. Jag tänkte ta och återkomma till det i nästa manga-recension jag planerar skriva för den här bloggen, närmare bestämt apropå serien My Boy in Blue.

Mitt liv i Japan erbjuder exakt det titeln utlovar: En inblick i hur det kan vara att som utlänning flytta till Japan. Om man är intresserad av det är boken en charmig och sympatisk introduktion till ämnet där man båda kan lära sig en del och ha roligt under tiden. Om man sen dessutom 1. är svensk, och 2. är intresserad av serier, så finns det ännu fler orsaker till att läsa boken med kulturkrockar mellan typiskt svenskt/japanskt, och vad det egentligen innebär att göra en professionell serie i Japan när man har en helt annan bakgrund vad gäller erfarenheter i hur man gör serier. Själv matchar jag ju alla punkter för läsare som boken passar bra för, så det är inte underligt att jag gärna skulle se att resten av serien också översätts, inklusive de strippar som mer uttryckligen riktade sig till japaner och som därför inte är med i det här urvalet 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Skull-face Bookseller Honda-san

Det här är något av en udda fågel: Fyra volymer självbiografiskt om hur det är att jobba i en japansk bokhandel med speciellt ansvar för en av serieavdelningarna. Det i sig är inte så konstigt, men sen har vi det faktum att bortsett från kunderna tecknas alla människor i serien med varsin attiralj som helt döljer ansiktena (som huvudpersonens dödskalle, en svetsarmask, en komusō-munks huvudbonad, osv) och också att serien i sig känns mer opolerad än vanligtvis när det gäller manga, mer som en relativt snabbt nerkastad dagboksserie gjord för nöjes skull än en där en professionell redaktör sett till att allt ser ut som det ska. Inte för att seriens skapare Honda är en oskicklig tecknare, men det finns en lätt amatörmässig känsla över serien.

Och ärligt talat är serien inte precis ett oumbärligt mästerverk. Det är bitvis rätt rörigt och oklart berättat, och den fjärde och sista volymen där Honda har slutat jobba på bokhandeln och istället, eftersom serien blivit så populär, åker på några resor utomlands för att se hur bokbranschen fungerar där och göra serier om det, är extra knackig med alldeles för många sidor om oro för att det inte ska finnas tillräckligt mycket intressanta saker att berätta om det (och det gör det inte heller…).

Men jag tipsar ändå om serien eftersom de tre första volymerna innehåller så mycket fascinerande information om hur det går till i en stor bokhandel i den hyperkommersiella japanska serieindustrin. Bokhandeln ifråga säljer all slags litteratur där serieavdelningen själv har en mängd anställda, alla med sitt speciella ansvar, som yaoi, utländska serier, eller för den delen förlagsspecifikt ansvar. Vi får följa med i hur uppdelningen i ansvarsområden går till, vad som utmärker de olika delarna (till exempel de olika stora förlagens inriktningar), och hur inköp/försäljning/utrangering går till. Och det är hur intressant som helst; jag skulle gärna läsa ännu mer om hur det fungerar med förlagsförsäljning vs grossistförsäljning (det är en ständig kamp att få tag på storsäljande böcker), hur censur påverkar vad som kan säljas, med mera, med mera.

Jag är kanske lite extra intresserad av ämnet eftersom jag har jobbat i diverse seriebutiker här i Sverige och är intresserad av hur ekonomin i seriebranschen fungerar, men jag är uppenbart inte ensam eftersom Skull-face Bookseller Honda-san sitt ganska smala ämne och sin blygsamma utgivning (fyra volymer som sagt, och det tog nästan fyra år för dem att komma ut) till trots är populär, med en översättning till engelska och till och med en anime. Men manga är populärt och serien är förutom att vara informativ rolig (som i skildringen av interaktionen med kunder, som utländska manga-fans som inte kan japanska, eller fans av någon mycket specifik typ av manga), och förutom den överflödiga fjärde volymen hinner den aldrig bli uttjatad så varje kapitel innehåller åtminstone någon för mig ny information om hur branschen fungerar bakom kulisserna.

Så en serie som måhända inte är perfekt som litteratur även om den är underhållande, men som förtjänar att läsas för sitt innehåll. Sen ska jag också säga att den är mycket försiktig i vad som berättas; eftersom den gjordes medan Honda var anställd undviker den sorgfälligt att ta upp saker som skulle kunna anses problematiska, och det är rätt mycket med tanke på hur det japanska näringslivet fungerar. Men trots den begränsningen finns det mycket matnyttigt här, och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk på hur seriebranschen skildras även om bokhandelsförsäljningen sjunker i Japan liksom i de flesta länder. Multipla nya leveranser med heta titlar varje dag, kunder som hänger på låset för att köpa senaste titlarna, utmattning av att kånka på alla böcker som kontinuerligt måste fyllas på i hyllorna, en strid ström av anställda som dygnet runt jobbar med att få logistiken att fungera eftersom skalan är så stor. Jobbigt som anställd, såklart, men också ett hälsotecken för litteraturen 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Oumbärlig läsning: Blank Canvas

Akiko Higashimuras Blank Canvas – My So-Called Artist’s Journey är ett mästerverk. Det är den bästa serie jag läst på mycket länge, och förutom att den är så bra i sig gör den också att jag retroaktivt tycker ännu bättre om hennes övriga serier som Princess Jellyfish och Tokyo Tarareba Girls. För efter att ha läst Blank Canvas som är en berättelse i fem volymer om Higashimura som ung, dvs hur hon blev den mangaskapare hon blev, blir det uppenbart att genom att ärligt berätta om den här tiden så blev också hennes andra senare serier bättre: Mer uppriktiga, mer omedelbara, och inte lika benägna att följa i gamla upptrampade fotspår. De avslutande volymerna i PJ där serien blir mer originell och inte längre är lika fokuserad på den traditionella romantiken, och det unika och energikrävande samspelet mellan Higashimura själv och hennes seriekaraktärer i TTG där de serien igenom i princip grälar med varandra får sin förklaring i BC.

För det finns egentligen två huvudpersoner i BC: Higashimura och hennes konstlärare Kenzou Hidaka. Den senare undervisar elever på kvällar och helger, och hans pedagogik består av en blandning av oändligt nötande av grunderna i måleri/teckning, extremt hårda krav, och en aldrig sinande tilltro till elevernas förmåga. Serien igenom misströstar Higashimura om att hon ska orka med allt, men varje gång hon ”undkommer” hans lektioner genom att till exempel börja på en konstskola på en annan ort går det åt pepparn i och med att hon slutar teckna och enligt sig själv slöar bort tiden (precis som i TTG går författaren i clinch med sin huvudperson i serien, så i det här fallet betyder det att Higashimura är mycket kritisk till sitt yngre jag och vad hon gjorde). Och när hon åter kommer tillbaka till sin födelseort med diverse nostalgiska känslor för hur bra lärare Hidaka nog var blir hon varje gång lika chockerad när hon faktiskt träffar honom igen, och omedelbart drabbas av hans extrema krav på henne.

Det är en intressant beskrivning som Higashimura gör av Hidaka: Hon älskar honom för allt han gjort för henne och för att hans oerhört hårda krav alltid åtföljdes av att han lika självklart utgick från att hon skulle klara av dem och av hur glad han blir när det går bra för henne, men likafullt framställs han också som en i mina ögon kanske alltför hård tyrann. Det gick till slut bra för Higashimura och för andra elever som dyker upp i serien som också de mer eller mindre spenderade all sin tid i Hidakas klassrum, men jag kan inte låta bli att fundera på de elever som han med all säkerhet skrämde bort från allt vad konst heter med sina egenheter.

Förutom karaktärerna finns det gott om andra saker jag uppskattar i serien, som humorn och Higashimuras mycket drivna och säkra teckningar. Hon beskriver också hur utbildningen fått henne att kunna teckna snabbt och i alla situationer, som när hon kritiserar sig själv som 20-åring för att hon då tyckte det var pressande när hennes vardag bestod av ett reguljärt heltidsjobb + varje kväll & helg undervisning tillsammans med Hidaka i hans klassrum efter att han lockat henne som medlare + 16 sidors serie / månad som hon gjorde själv helt utan assistenter. För nuförtiden tycker hon att 16 sidor / månad är ingenting, det är ju en barnlek att klara av… 🙂 För den som vill se mer av hur hon nuförtiden tecknar i sin studio, inklusive assistenter, kan jag rekommendera det första avsnittet av en dokumentärserie Naoki Urasawa’s Manben där Naoki Urasawa (20th Century Boys, Pluto, Billy Bat, med flera) följer en annan mangaskapare när den senare tecknar, och som sen diskuterar teknik och annat. Han är fascinerad av att hon inte har ett ljusbord eller liknande för att undvika skuggor (hon säger att det är för att hon vill kunna teckna när hon sitter vid ett matbord, när hon hänger på en bar, osv), och han återkommer gång på gång till hur snabbt hon tecknar. Se till exempel vid 35m när hon pga tidsbrist måste teckna utan skisser, eller hur hennes storyboards innehåller ovanligt färdiga teckningar. Själv gillar jag också när hon mer eller mindre i sömnen fortsätter rita, eller när hon kommer på att kimonon på en av personerna behöver ett mer aggressivt mönster som hon frihandsritar (börjar vid ungefär 24:30):

Så nog fungerade Hidakas återkommande råd, ”Teckna!”, när det gäller Higashimura; det senaste decenniet har det blivit i snitt 100 sidor / månad från henne och hennes assistenters pennor. Bra sidor är det också, och till skillnad från många andra mangaskapare som ofta är tydligt ödmjuka i exempelvis de texter som ofta finns med i mangasamlingar där författaren skriver direkt till läsaren är Higashimura betydligt mer rättfram. Hon är sin egen hårdaste kritiker, men också medveten om hur skicklig hon nuförtiden är, och säger också att hennes mål är att bli den allra bästa. Och enligt mig är hon på god väg att bli det; det finns väldigt många bra serier från Japan, men det är ytterst få som har en lika stark berättarröst som Higashimura!

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Best We Could Do

Som nog de flesta serieläsare vet har de senaste åren inneburit en enormt stor boom för seriemediet i USA. Framförallt säljer serier för yngre läsare bra; serieskapare som Raina Telgemeier och Dav Pilkey toppar i princip alltid bästsäljarlistorna. Men det finns också en annan typ av serier som blivit populära som kanske inte säljer riktigt lika mycket men som istället dominerar när det gäller vad många kritiker anser: Självbiografiska serier, och så gott som alltid böcker där någonting speciellt hänt i serieskaparens liv och där detta är tänkt att locka läsare.

Det går inte riktigt att säga exakt när den senare trenden började. Ända sedan Art Spiegelmans Maus har självbiografiska serieromaner varit ett relativt accepterat inslag inte bara i seriekretsar utan även bland de som inte läser så mycket serier: Serier om cancer (som nästan är en genre i sig, så många böcker finns det nu), om att förlora ett barn, om att vara gravid, om ätsvårigheter, med mera, med mera. Det är inte enbart en serietrend eftersom den självbiografiska genren också är så stor i den vanliga litteraturen, men jag tycker att den är tydligare vad gäller serier eftersom det fortfarande inte hör till vanligheterna att serier recenseras i vanliga litterära sammanhang, så det märks så mycket mer när nästan alla serier som inte är avsedda för yngre läsare som recenseras är just självbiografiska. Att skönlitteratur i allmänhet ses med viss skepsis av många kritiker gör att ett medium som seriemediet som onekligen fortfarande dras med ett rykte om att vara eskapism och primärt för barn blir så mycket lättare att acceptera av sådana kritiker om innehållet är avgjort seriöst/allvarligt.

Skälet till den här utläggningen om självbiografiska serier som säljer och recenseras är att jag nästan överdoserat på liknande böcker den sista tiden, och att det tyvärr blivit tydligt att det nu ges ut alltför många ”viktiga” självbiografiska serier där kvalitén saknas. Böcker som George Takeis They Called Us Enemy är kanske djupt känd, men det är likafullt en extremt trist serie. Och att jag inte ens nämner vem som tecknat (ok då, Harmony Becker…) eller någon av Takeis medförfattare beror på att boken så uppenbart är ett beställningsjobb av ett förlag som tänkt ungefär Känd personlighet + Mycket streetcred + Allvarligt ämne (hur USA behandlade personer med japanskt ursprung under andra världskriget) + Serieformat = bästsäljare. Att utnyttja mediet, dvs att göra en bra serie, känns inte som om det någonsin varit en del av ekvationen.

Och det finns många fler exempel, och även om det ibland fungerar bättre med serieformatet finns det ändå alldeles för många halvdana till usla böcker som Takeis. Jag tänker bespara er att skriva om fler av dem eftersom klagomålen skulle bli alltför likartade: Tråkiga böcker om viktiga ämnen som råkar vara gjorda som serier eftersom det är ett i genren ibland säljande format. Istället tänkte jag skriva några korta ord om den bok av de som jag läst som inte är dålig och som tvärtom förtjänar alla lovord som strötts över den sen den kom ut: The Best We Could Do av Thi Bui.

TBWCD handlar om Buis familj och deras hemland: om Vietnam, om hennes förfäder och deras liv i landet, men framförallt om hennes föräldrar och deras flykt undan den kommunistiska diktaturen efter Vietnamkrigets slut. Bui samlade in data för boken under många år men var osäker på hur hon bäst skulle använda det, men efter att hon själv blivit förälder började bitarna falla på plats. Från att ha varit arg/upprörd/kritisk till sina egna föräldrar blir hon mer förstående för hur deras historia och handlingar påverkats av det de varit med om, och hur hon själv på samma sätt i sin tur påverkats.

I generationen har framförallt pappans familj levt ett kringflackande liv; de slår sig ner någonstans, rotar sig, men så dyker något upp som gör att de måste börja om på nytt igen. Ibland är det den franska kolonialmakten som skoningslöst slår ner allt man anser vara tecken på missnöje, ibland den senare vietnamesiska diktaturen som agerar lika hänsynslöst de med, om än med andra förtecken. Mammans familj har det bättre, men även de är utlämnade åt godtycket från de som bestämmer så när det till slut känns som om det blir för eländigt, efter att Buis föräldrar gift sig och skaffat familj (där flera barn dör på grund av eländet), tar de chansen att fly landet.

Det som gör att TBWCD fungerar så bra, trots att den uppfyller alla kriterier jag nämnde tidigare för serier som jag är lite less på, är många, som att den uppenbarligen jobbats med länge med tanke på den genomtänkta strukturen (ramberättelsen när Bui föder sitt första barn), och hur handlingen skiftar från Vietnams historia till att zooma in på Buis anfäder och sedan på hennes föräldrar och slutligen henne självtillbakablickarna på historien. Men det viktigaste är formspråket: Det här är en serie och inte en illustrerad historielektion, och jag gillar verkligen hur teckningarna är en syntes av traditionella vietnamesiska målningar och moderna serier.

Och sen har vi det faktum att Bui så väl fångar det som jag redan nämnt, nämligen hur ens erfarenheter, och i förlängningen ens förfäders, kan forma en person:

När en eldsvåda drabbar Buis familj efter att de emigrerat till USA märker hon att hon lärt sig en sak: Att fly.

The Best We Could Do kom ut för något/några år sedan, men den är precis lika bra nu som då, så jag är glad att jag äntligen kom mig för med att läsa den efter att den legat i min Att läsa-hög åtminstone ett år 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Man Without Talent

Det fortsätter att komma ut klassiska japanska serier på engelska och nu är turen kommen till en av de allra mest omtalade serieskaparna: Yoshiharu Tsuge. Han började sin karriär som serietecknare redan på 50-talet med att skapa serier för den då blomstrande hyrboksmarknaden, för att på 60-talet huvudsakligen publicera sig i avant garde-magasinet Garo. Men han tvivlade på sig själv och sin förmåga som serieskapare och slutade med serier, för att sen göra en kortvarig comeback på 80-talet, och det var under den senare tiden dagens bok först publicerades: The Man Without Talent, en huvudsakligen självbiografisk berättelse om hur Tsuge försöker försörja sin familj medelst riktigt usla affärsidéer.

Det är väl lika bra att klara av det där med i hur hög grad det är en självbiografi eller inte på en gång. Tsuge är själv öppen med att det i huvudsak handlar om honom själv och hans familj, men han har varit lika tydlig med att författande handlar om att berätta en historia på bästa möjliga sätt och att det därför inte är ett försök att ge en hundraprocentig återgivning av verkligheten. Så i boken heter huvudpersonen Sukezō Sukegawa och medan platsen där allt utspelar sig är en plats där Tsuge själv levde och några av affärsidéerna som syns till är exakt vad Tsuge själv jobbade med är andra till för fiktionens skull. Bara så ni vet om jag i fortsättningen ibland blandar ihop Tsuge och Sukegawas liv och åsikter 🙂

Jag läste boken utan att egentligen veta någonting om Tsuge eller hans serier; det enda jag läst av honom tidigare är några kortare serier som gick i tidningen RAW för mer än 30 år sedan, plus att jag relativt nyligen läste och uppskattade hans bror Tadao Tsuges serie Slum Wolf, en illusionslös socialrealistisk skildring av människor på samhällets botten. Och visst finns det likheter mellan de två brödernas serier, som samhällsskiktet där huvudpersonerna befinner sig, men också stora olikheter. The Man Without Talent är en tystlåten, filosofisk och bitvis nästan elegisk skildring av Sukegawa, en man som förlorat tron på sin förmåga att tjäna pengar på sina serier och som istället satsar på hopplösa företag som att samla stenar från den närliggande floden som han försöker sälja till stensamlare, dvs människor som letar efter stenar som är estetiskt tilltalande till exempel om man vill göra miniatyrstenträdgårdar till bonsai-träd. Det går förstås uselt; dels på grund av att det redan när Sukegawa ger sig in i det är det ett affärsområde som nästan försvunnit på grund av bristande intresse, men framförallt för att de potentiella kunderna (med rätta) ställer sig frågande till varför de skulle betala smärre förmögenheter för stenar som de bokstavligen kan plocka själva några meter från försäljningsstället.

Svårscannad bok idag så tyvärr blir marginalen avklippt på ena sidan

Stenförsäljning försöker han med länge, utan framgång, och symptomatiskt för hur han känner och resonerar är att när han ibland stöter på andra män med affärsidéer vars tid sedan länge försvunnit blir han mer intresserad av att överta dem desto hopplösare de är. Han vill inte vara med, han vill försvinna in i en tillvaro där ingen noterar att han ens existerar, och att vara en misslyckad affärsman är ett utmärkt sätt att uppnå målet: Det finns få saker som är mindre iögonfallande än en butik utan inköpskostnader och utan kunder.

Men han har en familj, och serien igenom är det den som får honom att oroa sig för pengar och ekonomi. En längre episod mot slutet av boken handlar om hans läsning av en poet, Seigetsu, som levde på 1800-talet och som till skillnad från Sukegawa inte hade en familj att tänka på och därför kunde leva ett vagabondliv utan förpliktelser, och det är uppenbart att Sukegawa avundas honom. För många (inklusive mig) en något konstig känsla eftersom Seigetsus liv är mycket dystert och han dör stelfruset på en leråker som en alkoholiserad utböling skydd av alla, men för Sukegawa är det ändå något av en idealisk tillvaro.

Serien balanserar på gränsen till att bli en alltför narcissistisk skildring av en man utan förståelse för omvärlden vilket gör att hans närmaste blir lidande, men det som gör att den håller sig på rätt sida är att som läsare är det omöjligt att missa hur naiv Sukegawa är och hur förståeligt det är att hans fru gång på gång skäller på honom för hans orealistiska infall och för att han inte ens försöker upprätthålla sin serieproduktion. För mig känns det som ett exempel på litteratur där författaren är mer insiktsfull i sin författarroll än i sin vardagliga person; frun är definitivt ofta skildrad på ett ofördelaktigt sätt, men Tsuge är en så skicklig författare att jag som läsare ändå sympatiserar med henne och blir smått upprörd över Sukegawas idiotier, även om jag på många sätt tycker synd om honom också. Jag är inte säker på om det var Tsuges avsikt när han skapade serien, men det är resultatet för min del 😉

Det finns ett riktigt bra efterord av Ryan Holmberg som berättar mer om Tsuges liv och hans serier, och jag blev förvånad när det stod att Tsuge av en del kritiker hyllats som ett ideal, och då alltså inte som ett författarideal utan som ett ideal när gäller hur man ska leva (och ”man” är verkligen ett rätt ord för det finns frun till trots inte mycket av kvinnoperspektiv med i bokens värld). För mig är det tydligt att Sukegawas tankar på hur livet ska vara visserligen framställs som förståeliga i boken, ett fritt liv utan andras blickar på det, men att det är en omöjlighet: Vi behöver alla varandra, och därför kan man inte leva helt utan förpliktelser eftersom det vore orätt mot de som hjälper en. Så övertydlig är förstås inte Tsuge, jag tror snarare att han skrev sina serier utan att ha som avsikt att framföra någon specifik etik eller filosofi, men för min del blir slutsaten att oavsett hur poetiskt ett liv som exemplevis poeten Seigetsus kan te sig på avstånd, och Tsuge är riktigt skicklig inte bara på de realistiska inslagen utan också de mer filosofiska och eftertänksamma, så är sådana liv omöjliga att leva utan förfärliga följder för både en själv och för människor i ens närhet.

En bra för att inte säga utmärkt bok är den, The Man Without Talent, och väl värd sitt goda rykte. Några korta ord om teckningarna och bokdesignen också innan jag slutar: Tsuges styrka vad gäller illustrationerna är i mitt tycke rytmen och känslan i dem; hans stämningsskapande sidor är genomgående charmanta. Figurteckningen är funktionell och lite typiskt många mer konstnärligt ambitiösa serier, dvs lätt naiva och ibland missformade, antagligen med avsikt för att inte se ut som mer slicka kommersiella serier. Jag har ingenting emot det, men för de som vill ha teknisk briljans vad gäller dem så får de tji. Utgåvan i sig har utmärkt tryck och papper och en översättning där språket flyter bra, och lustigt nog tycker jag den opersonliga skrivmaskinssatta textningen passar alldeles förträffligt till innehållet. Men det är kanske för att jag gillade boken så pass mycket som jag kan ha överseende med den 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Socialrealism med en häxa, en katt, en uggla och en varulv: Megg & Mogg

Jag har varit nyfiken på Simon Hanselmanns serier ett tag och varit på vippen att köpa dem på engelska, så jag blev glatt överraskad när två tjocka böcker av honom dök upp i brevlådan häromdagen: Livet är en jävla fest & Inkörsporten heter de två volymerna, och det är förlaget Lystring som vågat sig på att översätta dem (några av serierna i Livet är en jävla fest har också publicerats i samma förlags antologitridskrift Det grymma svärdet).

”Vågat sig på” skriver jag för kommersiell är knappast någonting man kan anklaga Hanselmann för att vara, med ett innehåll som nog kan skrämma bort de flesta: Huvudperson är häxan Megg och hennes bekanta Mogg (katt/älskare), Uggla (uggla/torrboll), och Varulv Jones (varulv/helgalning), en samling individer som lever ett liv som formligen drunknar i droger (alla slags), sprit (mängder), och sex (alla slags, inklusive kem-dito och extremt explicit). Roligt för dem är det mycket sällan; den korta lycka som drogrus eller fylla ger ersätts snart av depression, för att inte tala om en ohygglig mängd av tid framför teven i ett zombieliknande tillstånd som ångar av tristess.

Däremot är det roligare för oss som läsare för Hanselmann vet att när det blir tillräckligt eländigt så kan det till slut bli svårt att låta bli att skratta åt eländet. Men så dyker det upp sekvenser där det är så överjordiskt jävligt att skrattet fastnar, och jag blir deprimerad och sorgsen å de fiktiva personernas vägnar. Så fortsätter det sen med en läsning där ångesten, den då och då kortvariga glädjen, och den allestädes närvarande tristessen som huvudpersonerna genomlider smittar av sig på mig som läsare; inte alltid i synk för det jag tycker är roligt kan vara hemskt för dem, och när de ibland tycker sig ha vunnit en strid ser jag bara det fruktansvärt tragiska i deras tillvaro.

Med andra ord, en lugn läsning är det inte! Hanselmann är väldigt skicklig i att skildra tillvaron på samhällets botten, och hur medvetenheten om att man befinner sig där påverkar en. De där plötsliga växlingarna mellan oändlig tillgivenhet och omsorg om sina vänner visavi en iskall egoism när man skiter i alla andra eftersom man själv och ens problem/drifter/missbruk är så mycket viktigare än dem är sorgligt lätt igenkännbara om man umgåtts med missbrukare/utslagna; sårbarheten som ibland ligger i öppen dager, följd av totalt empatilösa handlingar. Varulv Jones är en mästare på detta när han ibland verkligen vill skärpa sig för sina barns skull, varpå han oupphörligen sviker dem och istället blir ungefär den sämsta pappa man kan vara.

Tycka synd om dem gör jag, men irriterad på dem blir jag också. Varje chans, hur liten den än är, till ett litet bättre liv förstörs alltid grundligt, och om någon som exempelvis Uggla mycket försiktigt försöker hjälpa till är reaktionen alltid att håna hjälparen. De som lider mest av deras uppförande är dem själva, och att prata om problemen är omöjligt eftersom murarna de byggt upp runt omkring sig är alltför höga. Drick lite till, injicera en drog, ligg med någon; det är svaret på alla problem.

Men likafullt är läsningen som sagt inte bara mörker; då och då trodde jag nästan att jag inte skulle kunna fortsätta läsa eftersom det var så deprimerande, men den svarta humorn finns hela tiden där. Och att Hanselmann känner djupt för sina figurer märks också; han har sagt i intervjuer att Megg är hans eget alter ego, och att serierna gör han för att bearbeta sina egna upplevelser av ett liv som liknade det som skildras. Den personliga inlevelsen behövs för annars hade det här nog blivit alltför svart och kallt; när humorn består i att skratta åt hur eländigt någon har är det lätt hänt att det blir lyteskomik och von oben-skratt, men den fällan faller Hanselmann aldrig i eftersom han så uppenbart älskar sina karaktärer, deras brister till trots.

Och hur är teckningarna? Enkla är de och påfallande platta i sitt utseende; till exempel Varulv Jones ansikte visas i princip alltid i helprofil, även om hans kropp har en annan ställning. Alla detaljer i rutorna ser ut som om de ligger i samma plan, och fysionomier kan variera rejält mycket från ruta till ruta. Men jag tycker om dem, inklusive den okomplicerade färgläggningen och de ofta monotona sekvenserna av rutor (som givetvis understryker den där tristessen), och jag skulle säga att Hanselmann utnyttjar sin illustrationsförmåga på bästa sätt, även om den i grunden är relativt begränsad.

En sak jag inte är riktigt nöjd med i den svenska utgåvan är däremot textningen som känns alltför ren och prydlig, medan däremot originalets har ett utseende som i sin oregelbundenhet närmast ser ut som om den vore tecknad med samma teknik som teckningarna själva istället för att som här kännas som om den är skild från dem. Normalt sett är det inget problem för min del, men när serien som här ser ut som om den är tecknad i all hast i en enkel stil på ett ritblock passar originalteckningens krafsighet bättre tycker jag. Men en petitess, egentligen, och skälet att jag ens tänkte på det är nog att i pratbubblor där det t ex bara förekommer ett namn och som därför inte behövde textas på svenska har originalets textning behållits, och skillnaden i stil är rätt påfallande.

Hanselmann är en produktiv herre och det finns material till flera böcker på svenska, och efter att ha läst de här två håller jag tummarna för att Lystring fortsätter med sin utgivning. Om man vill prova på Hanselmanns alster kan man såklart hitta något nummer av Det grymma svärdet där han finns med, men jag tycker nog att man kan starta med Livet är en jävla fest på en gång. Inkörsporten är kanske snäppet bättre men utspelar sig efter Läejf, och jag tror nog att om man läser Läejf så kommer veta med sig om man uppskattar Hanselmanns säregna serier eller inte för så stor skillnad är det inte på böckerna 🙂

Förberedelser inför intervju hos socialtjänsten
Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via dem får jag en liten ersättning)

Jag minns varje slag

Hm, idag är det en sån där bok som jag tycker är lite knepig att recensera. Boken ifråga är skapad av Daniel Thollin som bland annat varit inblandad i serier som 1000 ögon och i några av de senare albumen om Theos ockulta kuriositeter förut, då tillsammans med andra medkreatörer, men den här gången är det ett enmansalbum. Och inte konstigt det eftersom det handlar om en självbiografisk serie den här gången, och om någonting synnerligen allvarligt: Mobbning.

Vi får följa Daniel (som alltid här på bloggen när det gäller ev. självbiografiskt, Daniel = seriekaraktär, Thollin = serieskapare) från ung ålder upp till vad som ser ut att vara högstadiet via enstaka nedslag i hans liv. Huvudsakligen mobbningssituationer, alltifrån utfrysning under lekarna på dagis till mer utstuderad elakhet och trakasserier när han blivit äldre , men också hur han och hans omgivning, t ex föräldrar, reagerar när de blir varse vad som pågår. Det genomgående för alla scener är utsattheten och ensamheten; även om någon enstaka vuxen kan vilja hjälpa är hjälpen tafatt eller helt fel, som när hans pappa vill att han ska börja träna boxning för att slå tillbaka, någonting som helt går emot Daniels personlighet. Och när någon vän skymtar till så är det typiskt nog en villkorad vänskap: Så fort någon mobbare dyker upp droppas Daniel omedelbart, av fruktan för att vännen också ska utsättas för mobbningen.

Den där förfärliga känslan av att vara övergiven och helt utan hjälp är bra fångad i Jag minns varje slag både i text och bild; Thollins teckningsstil här är mer opolerad och råare, med öppnare och tyngre tuschlinjer som påminner mer om tecknare som Paul Pope och David Lapham jämfört med andra serier jag läst av honom. Och med en historia där nerverna ligger utanpå och helt bygger på omedelbara känslor hos barn är en stil som känns mer snabbt nerkastad och där inte varje streck noggrant planerats helt rätt.

Med andra ord, en hel del bra saker! Men likafullt en lite knepig bok att recensera för mig, som sagt, och det beror på att en bok som den här som är så uppenbart djupt känd och utlämnande berättad när jag är kritisk riskerar att för min del kännas som en recension av en person snarare än en persons serier. Och det finns saker här som inte fungerar för mig, tyvärr. Teckningarna är proffsigt gjorda och som sagt passande, men för min egen del är det inte en stil jag är så förtjust i. Det gäller Thollin, det gäller Pope & Lapham, men för min del blir jag helt enkelt inte så sugen på att läsa serier med det här utseendet. Och ja, det kan låta ologiskt att jag säger att jag tycker att Thollins lyckats utmärkt med att anpassa sina teckningar till historien som ska berättas samtidigt som jag säger att jag inte är så förtjust i dem, men ta det första som ett försök att vara objektiv och det andra som någonting 100% subjektivt.

Sen tyckte jag också när jag läste boken att det saknades någonting som höll samman de olika scenerna; varje enstaka scen fungerade men jag fick inte ihop dem till en enhet, och vissa saker som antyds (som att föräldrarna har alkoholproblem) i en scen kändes ofullständigt hanterade. Men med det sagt ska jag också säga att nu, några dagar efter att jag läst boken, så gör det faktum att vissa scener fungerar så bra också att jag minns dem så mycket bättre och att de små svagheterna därför inte känns lika relevanta i efterhand.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att Jag minns varje slag är en stark och ovanlig självbiografisk svensk serie, tecknad i en likaså ovanligt skicklig stil för genren, och mina brasklappar är mestadels personliga så de behöver ni inte bekymra er så mycket om 😉

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Bord för en

Efter My Palms Festens charmigaste tjej är det dags för ytterligare en svensk självbiografisk serie, men en (nästan) sprillans ny: Johannes Torstensson Bord för en, en berättelse där Johannes (förnamn = seriekaraktär, efternamn = serieskapare, som jag brukar när det gäller självbiografier) förkärlek för mat och det faktum att han oftast äter själv gett upphov till titeln.

Som titeln utlovar blir det mycket mat i läsningen: Sida upp och ner med fiktiva karaktärer och varumärkeskaraktärer som påverkat huvudpersonens relation till mat som Kalle(s kaviar), Ronald McDonald, TMNT, med mera, och sidor med olika maträtter, både uppätna och ännu inte uppätna. Att Johannes vet med sig att han mestadels äter skräpmat hejdar honom inte, så djupt förankrat är det i honom att är man hungrig äter man tills man är proppmätt, och tallriken ska tömmas. När han får ont i mellangärdet och av läkaren får höra att han måste utredas mer noggrant för att se vad felet är är därför ingen överraskning, vare sig för honom eller läsaren.

Men det är inte bara huvudpersonens matvanor som vi får läsa om, utan också om mobbning i unga år och hans reaktion mot det, smärre alkoholproblem, dito relationsproblem, samlarmani vad gäller Batman-figurer, läkemedelsbiverkningar, och annat. Och faktum är att det blir lite för mycket olika inslag i serien vilket gör att inget av dem får den tid de behöver. Det är inte säkert att fler sidor hade hjälpt, men kanske hade jag då hunnit smälta och assimilera all ny info om huvudpersonen och sätta ihop pusselbitarna till en intressant person. Men nu är läsningen alltför splittrad, där nya fakta presenteras för att sedan snabbt glömmas bort. Boken känns mer som en personlig dagbok där slumpartade tankar kastats ner på papper i den ordning de dyker upp utan större tanke på hur en som inte redan känner huvudpersonen i detalj kommer uppfatta det eller ha en chans att förstå vad som pågår.

Ett typiskt exempel på det senare är när vad som verkar vara bästa vännen Elsa vid ett tillfälle inte dyker upp på en avtalad middag, och inte heller svarar på SMS. Johannes ser mycket olycklig och orolig ut innan han istället äter själv på restaurangen. Men varför Elsa för en gångs skull inte svarade berörs aldrig mer; nästa gång de träffas är allt som vanligt och Johannes är lika glad som vanligt när de ses. För mig kändes det bara frustrerande; allt i hur scenen utspelas antydde att någonting hänt eller förändrats vad gäller Elsa, men jag får aldrig reda på någonting mer om det. För de inblandade kanske det faktiskt var någonting allvarligt som hände, men läsaren lämnas utanför.

Ibland kan den typen av berättelse fungera, när summan blir större än delarna, men tyvärr lyckas inte Torstensson med det för min del. Bord för en blir aldrig en helhet utan bara spridda skurar, och inte ens mat-temat, det som med marginal får mest utrymme, får någon upplösning: När boken är slut känns det inte som om någonting egentligen hänt. Diagnosen är klar, Johannes funderar på att kanske försöka äta mer lagad mat och mindre färdiglagad skräpmat, men eftersom han redan tänkt liknande tankar tidigare i boken finns ingenting som tyder på att den här gången kommer bli annorlunda.

Sen kan känslan säkert bli annorlunda för andra läsare; för min del är ju grundproblemet att jag aldrig tycker mig lära känna Johannes, så för någon som snabbare knyter an till honom tror jag säkert att serien fungerar mycket bättre. Självbiografier av den här typen, där serieskaparen rätt upp och ner beskriver sitt liv är en ibland knepig genre eftersom så mycket beror på hur jag som läsare knyter an till huvudpersonen, och just den här gången fungerade det inte riktigt för mig tyvärr.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Framtidens arab 4: Omvärlden pockar på uppmärksamhet

Omslag

Först, ett litet tråkigt meddelande: Det verkar som om Riad Sattoufs utmärkta självbiografi inte sålt tillräckligt bra på svenska för att översättningen ska fortsätta. Jag hoppas fortfarande på en svensk utgåva, någon dag, men tills dess får det bli den engelska version för min del!

Och en diger läsning blir det den här gången, med nästan dubbelt så många sidor jämfört med de tidigare delarna och med en Riad som inte längre är lika ung och lika omedveten om hur omvärlden egentligen fungerar. I början av boken är han cirka tio år och i slutet är han i de yngre tonåren, och det gör att han börjar reflektera över hur andra människor fungerar och agerar, till skillnad från förut då han som litet barn bara kunde följa med och konfunderas över vad som hände.

Pappan med en av sina ständigt återkommande konspiratoriska teorier

Det gör att han här, när han kastas mellan att bo i Frankrike och Syrien, för första gången själv reflekterar över sin situation. Och det gör att framförallt hans far, som långsamt överger idén om att vara en som han själv kallat det modern arab för att istället bli mer rättroende, inklusive pilgrimsfärd till Mecka, framstår i en sämre dager än förut. Inte för att pappan någonsin verkat sympatisk utan snarare en person som är fruktansvärt egocentrerad och önsketänkande utan att bry sig om hur det påverkar andra, men med en Riad som ser mer och själv kan bedöma framstår fadern som en ynkligare och sorgligare person än förut, som någon som gått från att ha varit smått obegriplig för den unge Riad, men det gällde de flesta vuxna, till att vara en person som är alltför lätt att genomskåda i sina egoistiska tankar och handlingar. Fadern följer nu minsta motståndets lag, dvs han gör som hans familj och släkt alltid gjort, utan att bry sig om sin egen familj, och för första gången spricker också masken när han är öppet obehaglig mot de senare.

Överlag framstår de flesta vuxna som rätt osympatiska, fast som de är i delvis destruktiva mönster. De kan vara trevliga privat, men för eller senare tittar fördomar och rigida principer om rätt/fel fram, oavsett deras bakgrund. Det finns också gott om relationer som nötts ner av tiden, där framförallt pappans uppträdande har varit förödande. När pappan återvänder till familjen i Frankrike efter en tid i Saudiarabien där han enligt sig själv tjänat massor av pengar och haft det bra försöker han visa att han ändrat sig: Han är vänlig mot Riad och försöker engagera sig i dennes skolgång, han anstränger sig för att tala om att det visst finns trevliga judar (tidigare har han uttryckt sig rejält antisemitiskt, som synes ovan), med mera. Men det är sedan länge försent, och vare sig Riad eller hans mamma låter sig denna gången tjusas. Eller kanske luras, för pappan har så många gånger sagt att nu, nu är allt förändrat, att ingen tror honom längre. Inte heller jag som läsare; jag väntade hela tiden på att det skulle avslöjas att livet i Saudiarabien inte alls varit så lyckosamt som pappan sa.

Riads pappa försöker övertyga sin familj om att den här gången har han äntligen ändrat sig på riktigt

Det är med andra ord rätt eländigt, inklusive att tonåringen Riad bekymrar sig över sitt utseende (han är inte längre söt) och andra tonårsproblem. Det finns några små ljuspunkter, som en snäll morfar och det faktum att hans mamma äntligen verkar ha bestämt sig för att inte längre gå med på makens otrevliga uppträdande, men dystert känns det ändå. Förut har det varit mer en blandning av tragedi och humor, där det senare yttrat sig i hur absurt allt som pågår tett sig för den lilla Riad, men nu när han är stor är det inte längre absurt utan bara sorgligt.

Men en intressant läsning är det fortfarande. Tonvikten har skiftat över tid, och från att ha börjat som en fascinerande skildring av de länder och kulturer som Riad växer upp i är det nu mer av en klassisk självbiografi där skildringen av familjen, och framförallt fadern, står i centrum. Bra det med, men lite mer traditionell läsning känns det som. Sattoufs teckningar är fortsatt perfekt anpassade för berättelsen; han är egentligen rätt begränsad som illustratör, men den här serien är ett bra exempel på hur lyckat det kan bli när manus och teckningar passar varandra. En volym återstår, om jag förstått det rätt, och sen kommer den här självbiografin vara klar, och det ser ut att bli en av de allra bästa i serieväg som hittills gjorts 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

PS. Efter att jag skrev den här recensionen hörde jag från Cobolt att förhoppningsvis kommer bok 4 på svenska i höst. Yay!

Eftersläntrar-lästips: Festens charmigaste tjej

Eftersläntrande tips på två sätt: Dels för att Festens charmigaste tjej, skriven och tecknad av My Palm, kom ut redan 2018, dels för att jag verkligen borde tagit med den när jag häromsistens skrev om några andra serier där vänskap stod i centrum. För den här självbiografiska serien som handlar om dåligt självförtroende, och hur det kan påverka det där med kärlek, sex och annat, utmynnar till slut i en lovsång till vänskapen. Jag får skylla på feberyrsel att jag inte tänkte på att ta med den här boken tillsammans med de andra två, trots att jag precis läst den 🙂

Den bästa sekvensen i boken tycker jag nog är den om huvudpersonens jobb på ett callcenter för support; ett hopplöst, själsdödande jobb som långsamt bryter ner henne, allt skildrat med perfekt skärpa. Inte ens när hon äntligen lyckas säga upp sig själv går det riktigt så bra som hon skulle velat när hennes inneboende tendens att göra det andra vill snarare än det hon själv vill får henne att gå med på tre månaders förlängning innan hon äntligen slutar. Och personlighetsdraget att lyssna mer på andra än sig själv går igen i resten av boken, som i de mestadels misslyckade förhållanden (kort- och långvariga) som skildras där hon ofta, väl medveten om hur dumt det är, anpassar sig efter den andre i allt utan att tänka på sig själv.

Faktiskt har jag både läst och skrivit förut om några av de delar av boken som behandlar relationer, närmare bestämt i form av de två fanzinen Det första ragget & Den bästa vänskapen (nej, det är inte vänskapen som skildras här som är den centrala i boken utan en hopplös killes idé om förhållanden) när de kom ut för några år sedan. Båda två ingår i boken, delvis omtecknade, men det var lika roligt att läsa dem den här gången som den förra. Stilen är väldigt pang på, utan krusiduller, och den myckna energin kan lika väl spenderas på upprördhet över hopplösa ”pojkvänner” som på huvudpersonen själv när hon har ångest över hur hon ska göra.

Jag vet inte om även andra delar av boken kommit ut i fanzin-format men det är inte otroligt; upplägget i boken är att My träffar sin gamla vän Judith och tillsammans med henne pratar om sitt liv, som vi får följa i olika kapitel. Själv hade jag som sagt bara läst några mindre delar förut, så det mesta materialet var nytt, och även om man läst mer än vad jag hade gjort rekommenderar jag boken. Palm är en effektiv serieberättare, och det självbiografiska innehållet är av en typ jag gillar som aldrig faller ner i självömkande ”Tyck synd om mig nu” eller alltför narcissistiskt fokus på berättaren; rätt eländigt kan det vara men det finns en fart och fläkt i berättandet som balanserar det hela, och det gör att läsningen blir kul 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)