Jag minns varje slag

Hm, idag är det en sån där bok som jag tycker är lite knepig att recensera. Boken ifråga är skapad av Daniel Thollin som bland annat varit inblandad i serier som 1000 ögon och i några av de senare albumen om Theos ockulta kuriositeter förut, då tillsammans med andra medkreatörer, men den här gången är det ett enmansalbum. Och inte konstigt det eftersom det handlar om en självbiografisk serie den här gången, och om någonting synnerligen allvarligt: Mobbning.

Vi får följa Daniel (som alltid här på bloggen när det gäller ev. självbiografiskt, Daniel = seriekaraktär, Thollin = serieskapare) från ung ålder upp till vad som ser ut att vara högstadiet via enstaka nedslag i hans liv. Huvudsakligen mobbningssituationer, alltifrån utfrysning under lekarna på dagis till mer utstuderad elakhet och trakasserier när han blivit äldre , men också hur han och hans omgivning, t ex föräldrar, reagerar när de blir varse vad som pågår. Det genomgående för alla scener är utsattheten och ensamheten; även om någon enstaka vuxen kan vilja hjälpa är hjälpen tafatt eller helt fel, som när hans pappa vill att han ska börja träna boxning för att slå tillbaka, någonting som helt går emot Daniels personlighet. Och när någon vän skymtar till så är det typiskt nog en villkorad vänskap: Så fort någon mobbare dyker upp droppas Daniel omedelbart, av fruktan för att vännen också ska utsättas för mobbningen.

Den där förfärliga känslan av att vara övergiven och helt utan hjälp är bra fångad i Jag minns varje slag både i text och bild; Thollins teckningsstil här är mer opolerad och råare, med öppnare och tyngre tuschlinjer som påminner mer om tecknare som Paul Pope och David Lapham jämfört med andra serier jag läst av honom. Och med en historia där nerverna ligger utanpå och helt bygger på omedelbara känslor hos barn är en stil som känns mer snabbt nerkastad och där inte varje streck noggrant planerats helt rätt.

Med andra ord, en hel del bra saker! Men likafullt en lite knepig bok att recensera för mig, som sagt, och det beror på att en bok som den här som är så uppenbart djupt känd och utlämnande berättad när jag är kritisk riskerar att för min del kännas som en recension av en person snarare än en persons serier. Och det finns saker här som inte fungerar för mig, tyvärr. Teckningarna är proffsigt gjorda och som sagt passande, men för min egen del är det inte en stil jag är så förtjust i. Det gäller Thollin, det gäller Pope & Lapham, men för min del blir jag helt enkelt inte så sugen på att läsa serier med det här utseendet. Och ja, det kan låta ologiskt att jag säger att jag tycker att Thollins lyckats utmärkt med att anpassa sina teckningar till historien som ska berättas samtidigt som jag säger att jag inte är så förtjust i dem, men ta det första som ett försök att vara objektiv och det andra som någonting 100% subjektivt.

Sen tyckte jag också när jag läste boken att det saknades någonting som höll samman de olika scenerna; varje enstaka scen fungerade men jag fick inte ihop dem till en enhet, och vissa saker som antyds (som att föräldrarna har alkoholproblem) i en scen kändes ofullständigt hanterade. Men med det sagt ska jag också säga att nu, några dagar efter att jag läst boken, så gör det faktum att vissa scener fungerar så bra också att jag minns dem så mycket bättre och att de små svagheterna därför inte känns lika relevanta i efterhand.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att Jag minns varje slag är en stark och ovanlig självbiografisk svensk serie, tecknad i en likaså ovanligt skicklig stil för genren, och mina brasklappar är mestadels personliga så de behöver ni inte bekymra er så mycket om 😉

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Bord för en

Efter My Palms Festens charmigaste tjej är det dags för ytterligare en svensk självbiografisk serie, men en (nästan) sprillans ny: Johannes Torstensson Bord för en, en berättelse där Johannes (förnamn = seriekaraktär, efternamn = serieskapare, som jag brukar när det gäller självbiografier) förkärlek för mat och det faktum att han oftast äter själv gett upphov till titeln.

Som titeln utlovar blir det mycket mat i läsningen: Sida upp och ner med fiktiva karaktärer och varumärkeskaraktärer som påverkat huvudpersonens relation till mat som Kalle(s kaviar), Ronald McDonald, TMNT, med mera, och sidor med olika maträtter, både uppätna och ännu inte uppätna. Att Johannes vet med sig att han mestadels äter skräpmat hejdar honom inte, så djupt förankrat är det i honom att är man hungrig äter man tills man är proppmätt, och tallriken ska tömmas. När han får ont i mellangärdet och av läkaren får höra att han måste utredas mer noggrant för att se vad felet är är därför ingen överraskning, vare sig för honom eller läsaren.

Men det är inte bara huvudpersonens matvanor som vi får läsa om, utan också om mobbning i unga år och hans reaktion mot det, smärre alkoholproblem, dito relationsproblem, samlarmani vad gäller Batman-figurer, läkemedelsbiverkningar, och annat. Och faktum är att det blir lite för mycket olika inslag i serien vilket gör att inget av dem får den tid de behöver. Det är inte säkert att fler sidor hade hjälpt, men kanske hade jag då hunnit smälta och assimilera all ny info om huvudpersonen och sätta ihop pusselbitarna till en intressant person. Men nu är läsningen alltför splittrad, där nya fakta presenteras för att sedan snabbt glömmas bort. Boken känns mer som en personlig dagbok där slumpartade tankar kastats ner på papper i den ordning de dyker upp utan större tanke på hur en som inte redan känner huvudpersonen i detalj kommer uppfatta det eller ha en chans att förstå vad som pågår.

Ett typiskt exempel på det senare är när vad som verkar vara bästa vännen Elsa vid ett tillfälle inte dyker upp på en avtalad middag, och inte heller svarar på SMS. Johannes ser mycket olycklig och orolig ut innan han istället äter själv på restaurangen. Men varför Elsa för en gångs skull inte svarade berörs aldrig mer; nästa gång de träffas är allt som vanligt och Johannes är lika glad som vanligt när de ses. För mig kändes det bara frustrerande; allt i hur scenen utspelas antydde att någonting hänt eller förändrats vad gäller Elsa, men jag får aldrig reda på någonting mer om det. För de inblandade kanske det faktiskt var någonting allvarligt som hände, men läsaren lämnas utanför.

Ibland kan den typen av berättelse fungera, när summan blir större än delarna, men tyvärr lyckas inte Torstensson med det för min del. Bord för en blir aldrig en helhet utan bara spridda skurar, och inte ens mat-temat, det som med marginal får mest utrymme, får någon upplösning: När boken är slut känns det inte som om någonting egentligen hänt. Diagnosen är klar, Johannes funderar på att kanske försöka äta mer lagad mat och mindre färdiglagad skräpmat, men eftersom han redan tänkt liknande tankar tidigare i boken finns ingenting som tyder på att den här gången kommer bli annorlunda.

Sen kan känslan säkert bli annorlunda för andra läsare; för min del är ju grundproblemet att jag aldrig tycker mig lära känna Johannes, så för någon som snabbare knyter an till honom tror jag säkert att serien fungerar mycket bättre. Självbiografier av den här typen, där serieskaparen rätt upp och ner beskriver sitt liv är en ibland knepig genre eftersom så mycket beror på hur jag som läsare knyter an till huvudpersonen, och just den här gången fungerade det inte riktigt för mig tyvärr.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Framtidens arab 4: Omvärlden pockar på uppmärksamhet

Omslag

Först, ett litet tråkigt meddelande: Det verkar som om Riad Sattoufs utmärkta självbiografi inte sålt tillräckligt bra på svenska för att översättningen ska fortsätta. Jag hoppas fortfarande på en svensk utgåva, någon dag, men tills dess får det bli den engelska version för min del!

Och en diger läsning blir det den här gången, med nästan dubbelt så många sidor jämfört med de tidigare delarna och med en Riad som inte längre är lika ung och lika omedveten om hur omvärlden egentligen fungerar. I början av boken är han cirka tio år och i slutet är han i de yngre tonåren, och det gör att han börjar reflektera över hur andra människor fungerar och agerar, till skillnad från förut då han som litet barn bara kunde följa med och konfunderas över vad som hände.

Pappan med en av sina ständigt återkommande konspiratoriska teorier

Det gör att han här, när han kastas mellan att bo i Frankrike och Syrien, för första gången själv reflekterar över sin situation. Och det gör att framförallt hans far, som långsamt överger idén om att vara en som han själv kallat det modern arab för att istället bli mer rättroende, inklusive pilgrimsfärd till Mecka, framstår i en sämre dager än förut. Inte för att pappan någonsin verkat sympatisk utan snarare en person som är fruktansvärt egocentrerad och önsketänkande utan att bry sig om hur det påverkar andra, men med en Riad som ser mer och själv kan bedöma framstår fadern som en ynkligare och sorgligare person än förut, som någon som gått från att ha varit smått obegriplig för den unge Riad, men det gällde de flesta vuxna, till att vara en person som är alltför lätt att genomskåda i sina egoistiska tankar och handlingar. Fadern följer nu minsta motståndets lag, dvs han gör som hans familj och släkt alltid gjort, utan att bry sig om sin egen familj, och för första gången spricker också masken när han är öppet obehaglig mot de senare.

Överlag framstår de flesta vuxna som rätt osympatiska, fast som de är i delvis destruktiva mönster. De kan vara trevliga privat, men för eller senare tittar fördomar och rigida principer om rätt/fel fram, oavsett deras bakgrund. Det finns också gott om relationer som nötts ner av tiden, där framförallt pappans uppträdande har varit förödande. När pappan återvänder till familjen i Frankrike efter en tid i Saudiarabien där han enligt sig själv tjänat massor av pengar och haft det bra försöker han visa att han ändrat sig: Han är vänlig mot Riad och försöker engagera sig i dennes skolgång, han anstränger sig för att tala om att det visst finns trevliga judar (tidigare har han uttryckt sig rejält antisemitiskt, som synes ovan), med mera. Men det är sedan länge försent, och vare sig Riad eller hans mamma låter sig denna gången tjusas. Eller kanske luras, för pappan har så många gånger sagt att nu, nu är allt förändrat, att ingen tror honom längre. Inte heller jag som läsare; jag väntade hela tiden på att det skulle avslöjas att livet i Saudiarabien inte alls varit så lyckosamt som pappan sa.

Riads pappa försöker övertyga sin familj om att den här gången har han äntligen ändrat sig på riktigt

Det är med andra ord rätt eländigt, inklusive att tonåringen Riad bekymrar sig över sitt utseende (han är inte längre söt) och andra tonårsproblem. Det finns några små ljuspunkter, som en snäll morfar och det faktum att hans mamma äntligen verkar ha bestämt sig för att inte längre gå med på makens otrevliga uppträdande, men dystert känns det ändå. Förut har det varit mer en blandning av tragedi och humor, där det senare yttrat sig i hur absurt allt som pågår tett sig för den lilla Riad, men nu när han är stor är det inte längre absurt utan bara sorgligt.

Men en intressant läsning är det fortfarande. Tonvikten har skiftat över tid, och från att ha börjat som en fascinerande skildring av de länder och kulturer som Riad växer upp i är det nu mer av en klassisk självbiografi där skildringen av familjen, och framförallt fadern, står i centrum. Bra det med, men lite mer traditionell läsning känns det som. Sattoufs teckningar är fortsatt perfekt anpassade för berättelsen; han är egentligen rätt begränsad som illustratör, men den här serien är ett bra exempel på hur lyckat det kan bli när manus och teckningar passar varandra. En volym återstår, om jag förstått det rätt, och sen kommer den här självbiografin vara klar, och det ser ut att bli en av de allra bästa i serieväg som hittills gjorts 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

PS. Efter att jag skrev den här recensionen hörde jag från Cobolt att förhoppningsvis kommer bok 4 på svenska i höst. Yay!

Eftersläntrar-lästips: Festens charmigaste tjej

Eftersläntrande tips på två sätt: Dels för att Festens charmigaste tjej, skriven och tecknad av My Palm, kom ut redan 2018, dels för att jag verkligen borde tagit med den när jag häromsistens skrev om några andra serier där vänskap stod i centrum. För den här självbiografiska serien som handlar om dåligt självförtroende, och hur det kan påverka det där med kärlek, sex och annat, utmynnar till slut i en lovsång till vänskapen. Jag får skylla på feberyrsel att jag inte tänkte på att ta med den här boken tillsammans med de andra två, trots att jag precis läst den 🙂

Den bästa sekvensen i boken tycker jag nog är den om huvudpersonens jobb på ett callcenter för support; ett hopplöst, själsdödande jobb som långsamt bryter ner henne, allt skildrat med perfekt skärpa. Inte ens när hon äntligen lyckas säga upp sig själv går det riktigt så bra som hon skulle velat när hennes inneboende tendens att göra det andra vill snarare än det hon själv vill får henne att gå med på tre månaders förlängning innan hon äntligen slutar. Och personlighetsdraget att lyssna mer på andra än sig själv går igen i resten av boken, som i de mestadels misslyckade förhållanden (kort- och långvariga) som skildras där hon ofta, väl medveten om hur dumt det är, anpassar sig efter den andre i allt utan att tänka på sig själv.

Faktiskt har jag både läst och skrivit förut om några av de delar av boken som behandlar relationer, närmare bestämt i form av de två fanzinen Det första ragget & Den bästa vänskapen (nej, det är inte vänskapen som skildras här som är den centrala i boken utan en hopplös killes idé om förhållanden) när de kom ut för några år sedan. Båda två ingår i boken, delvis omtecknade, men det var lika roligt att läsa dem den här gången som den förra. Stilen är väldigt pang på, utan krusiduller, och den myckna energin kan lika väl spenderas på upprördhet över hopplösa ”pojkvänner” som på huvudpersonen själv när hon har ångest över hur hon ska göra.

Jag vet inte om även andra delar av boken kommit ut i fanzin-format men det är inte otroligt; upplägget i boken är att My träffar sin gamla vän Judith och tillsammans med henne pratar om sitt liv, som vi får följa i olika kapitel. Själv hade jag som sagt bara läst några mindre delar förut, så det mesta materialet var nytt, och även om man läst mer än vad jag hade gjort rekommenderar jag boken. Palm är en effektiv serieberättare, och det självbiografiska innehållet är av en typ jag gillar som aldrig faller ner i självömkande ”Tyck synd om mig nu” eller alltför narcissistiskt fokus på berättaren; rätt eländigt kan det vara men det finns en fart och fläkt i berättandet som balanserar det hela, och det gör att läsningen blir kul 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Peepshows Joe Matt: Incel in spe?

Har legat däckad av influensa i några veckor nu, och när jag av och till känt mig lite bättre har det blivit enkel läsning, dvs omläsningar (det tar mycket mer energi att läsa nya saker). Bland Pratchett-romaner och annat slumpade det sig så att jag också tog och läste om serien Peepshow, en självbiografisk serie gjord av amerikanen Joe Matt som började komma ut på 80-talet, och efter att jag läst den började jag fundera på hur serien fungerar idag, mer än 30 år sedan den startade. Febrig har jag varit (och är) så tankarna är inte så himla organiserade, bara så ni vet 🙂

Först lite mer om serien: I början utgjordes den av ensidiga nedslag i Joe Matts liv och vd som just hänt, huvudsakligen med humoristisk ton:

En rätt typisk ensiding, där några andra serieskapare gästspelar (Matt Wagner & Bernie Mireault), och där några av Joe Matts typiska karaktärsdrag, som snålheten och grubblandet över förhållandet med Trish, också finns med. Också typisk är teckningarna som i huvudsak ser rörliga ut och som om de är snabbt gjorda (om man tittar noggrant kan man tydligt se att teckningarna inte är riktigt lika snitsiga som en snabb titt ger vid handen, med många detaljer som ser skumma ut).

Så i början är det en mycket traditionell och småskojig dagboksserie, men efter hand börjar det mörkna, och det rejält. Det fortsätter att finnas sidor som huvudsakligen är tänkta att roa, men fler och fler av dem handlar om Joe Matts inre demoner och om hans mycket stormiga förhållande med Trish; här är en av de mer extrema sidorna vad gäller utformning:

För att vara en enda sida är det en himla massa rutor så zooma in om ni vill läsa 🙂

Och här någonstans börjar de där funderingarna på hur serien skulle kunna ses idag. Jag brukar försöka vara försiktig med att blanda samman serieskapare och seriekaraktär när det gäller föregivet självbiografiska serier, men med tanke på hur Joe Matt själv i serien och på brevsidor hela tiden sammankopplar de två versionerna tänker jag göra samma sak. Förhållandet som skildras är som sagt mycket vildsint, men trots att skildringen är en partsinlaga går det inte att undvika att konstatera att Joe Matt är ett svin av stora mått. Och inte bara i sin behandling av Trish utan i största allmänhet (något som också leder till en mycket rolig tvåsidig serie gjord av Seth i Joe Matts stil som finns med som inledning till samlingen av de här ensidingarna där Seth i princip enbart berättar om att i verkligheten är Joe Matt mycket värre än han framställer sig i serien), och det leder till ett bitvis mycket frustrerande inslag i serien: Matt gör en serie som framställer honom i usel dager, och när i senare serier hans vänner/bekanta (han har ont om vännner…) påpekar det för honom backar han omedelbart och försöker undslippa ansvar.

Det starka intrycket jag får är att han i serierna försöker både vara fullständigt ärlig men samtidigt tweakar historierna så de blir bättre som historier, och eftersom de två sakerna förstås motverkar varandra leder det till ständiga problem. Det gör inte så mycket, men lite frustrerande är det när man gång på gång får läsa om en Joe Matt som inte förstår varför folk reagerar som de gör.

Men det riktigt svåra inslaget i serien blir mer tydligt när 1992 serien blir en ”vanlig” serie, en tidning som ges ut av förlaget Drawn & Quarterly. Joe Matt fortsätter med serier i samma stil (men mer lättlästa tack vare det större formatet), och brevsidor dyker upp. Och det är de senare som fick mig att tänka på incels som jag antydde i titeln på dagens inlägg. För samtidigt som Matts kontinuerliga färd mot att bli än mer ärlig i serien och i verkligheten, inklusive ett allt större ointresse av att bry sig om vad andra tycker och tänker, så finns det en del brevskrivare som snappar upp Matts kvinnohat (för det finns det, inlindat i en dyrkan av kvinnors kroppar) och av orättvisa i att ”vackra” kvinnor aldrig väljer dem.

Utdrag ur Seths serie

Med andra ord, klassiska incel-åsikter där attraktiva kvinnor samtidigt åtrås och avskys. Att det inte precis är känslor som tenderar att väcka intresse verkar gå dem helt förbi. Och Joe Matt i serien visar upp samma resonemang: Ständigt attraheras han av kvinnor enbart på grund av deras utseende, och när Seth eller Chester Brown, hans två enda vänner som det verkar, påpekar ytligheten i det hela så ångrar han sig omedelbart. För att sedan göra exakt samma sak igen, med resultatet att jag ser en person som i teorin vet vad som är ok och inte, men som i praktiken inte orkar bry sig om det eftersom det är för jobbigt. Som med hans förhållande till Trish (som gudskelov för hennes skull tar slut) där han ibland vill ha tillbaka henne till varje pris, ibland vill döda henne (i samband med det vill jag också påpeka att han slog henne under förhållandet, enligt honom själv, men att han säger att hon slog honom mycket oftare fast det visade han inte i serien).

Att hans egna beteende skulle bidra till problemen förstår han egentligen aldrig, även om han som sagt då och då säger att han ångrar sig men utan att någonsin ändra sitt uppträdande. Som ett återkommande argument efter kraschen: Trish hade ju sagt att han var Den Rätte, så varför skulle han behöva bry sig om vad han gör eller vad hon vill? Om hon har funnit sitt livs kärlek så skulle hon ju aldrig lämna honom, oavsett vad som händer? Ergo, hon ljög och var falsk från första stund.

Ett riktigt charmtroll, som synes, och några av de där brevskrivarna likaså. Absolut inte alla insändarna har de här tongångarna, det finns många som uppskattar serien som konstverk (även om de flesta inte kan låta bli att nämna att Matt verkar vara en skitstövel, om han är som i serien), men det finns de vars huvudsakliga uppskattning av serien är en känsla av samhörighet med Matt och hans åsikter, och det är de som gör mig lite orolig. De här insändarsidorna är från tiden före internet (åtminstone före internets storhetstid), men likafullt är de + serien intressanta för de tankegångar som kan skymtas, föregångare till den nutida avskyvärda incel-rörelsen.

Hur gick det för Joe Matt sen? Well, det är ärligt talat jag också lite nyfiken på. I princip utkommer tidningen Peepshow fortfarande, men det är ett tag sen senaste numret sågs till. Faktum är att Matts serieproduktion i princip alltid varit i avtagande, och det har tycker jag haft ett tydligt samband med att hans liv verkar ha stannat upp i samma hastighet. När serien började var han precis mitt uppe i ett nytt förhållande, han flyttade till ett nytt land (Kanada), han lärde känna nya vänner (som Seth och Chester Brown). Och han arbetade också med att förändra sig själv till det bättre, mycket tack vare Trish tror jag. Men sen när det förhållandet tog slut och han inte behövde anstränga sig för någon annans skull stagnerade han i en ständig loop av onanerande framför videobandspelaren (en löjligt stor procentandel av de senare numren handlar om detta, och om hur han redigerar egna band för att de bara ska innehålla just det som han vill se, så att saker som ansikten på män helt tas bort) och alltmer meningslösa samtal med vänner som i sin tur blir mer och mer frustrerade över att han aldrig gör någonting åt det han klagar på.

Från det senaste numret

Det tog honom fjorton år att göra fjorton nummer av tidningen, och de sista numren kom ut år 2000, 2002, och 2006. Med en fortsatt fördubbling av åren mellan numren borde det kommit ett nummer 2014 och faktiskt gjorde det nästan det; i Drawn & Quarterlys 25-årsjubileumsbok från 2015 bidrog Matt med 16 sidor, dvs nästan ett helt nummer. Så framåt 2030 kanske vi får en uppdatering av Joe Matts liv, och även om det nog ärligt talat mest är fascinationen att se en pågående tågolycka så är jag nyfiken!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Mer Margaux Motin

Sju år sen, drygt, sedan But I really wanted to be an anthropologist dök upp, men nu finns en till samling av Margaux Motins lättsamma självbiografiska serier på engelska: Plate Tectonics. Samma trevliga kompott av vardagsfrustrationer, generationsklyftor, och relationsproblem. Låter deprimerande gör det nog, men i Motins version kan till och med ett hjärtekrossande uppbrott bli till komik.

Och egentligen har jag inte så mycket att tillägga till det jag skrev förra gången, och det var knapert med orden även då. Motin tecknar fortfarande lika skickligt i sin drivna illustrationsstil vars enda problem är att det ibland känns mer som just illustrationer snarare än serier, och att ”handtextningen” gör att det ibland blir lite tyngre att läsa än vad som skulle behövts. Jobbigt är det aldrig, men jag skulle föredragit en mer traditionell textning för egen del.

Att det saknas lite tyngd i innehållet är också fortsatt sant. Temat den här gången, i den mån ett sånt finns när det gäller en samling lösryckta ögonblicksbilder, är en skilsmässa följd av en ny relation, men även när huvudpersonen mår som sämst skildras det med glimten i ögat; skratt före allvar.

Steg två av de sju sorge-stegen, enligt Motin

Som så många andra gånger när det gäller serier som görs i ögonblicket, utan några långsiktiga planer, så gör sig Motins serier nog bäst i små doser, typ en serie / dag. När jag läser Plate Tectonics har jag roligt hela tiden, men när boken är över känner jag mig lite tom inombords. Det här är ett klockrent fall av att helheten är svagare än de enskilda delarna eftersom många av serierna är riktigt bra, och det finns även mer lyriska/filosofiska sidor som omväxling, tecknade i en mer skissartad stil och ofta helt utan repliker. Så när jag läser en serier eller två är jag helt nöjd och tycker verkligen om boken, men om jag sen fortsätter läsa sjunker tillfredsställelsen och jag börjar irritera mig på små saker som att Margaux (min vana trogen när gäller självbiografiska serier så förnamn = karaktär i serien, efternamn = serieskaparen IRL) är så obönhörligt fokuserad på att dels hitta pojkvän, dels behålla densamma, och att könsrollerna i serien kan kännas lätt franskt unkna ibland.

Så om ni gillar utdragen ur serien i det här inlägget, skaffa gärna boken. Men läs den sen lååångsamt, med någon episod eller två åt gången, för att undvika övermättnad 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Guts

Sista veckan har det slumpat sig så att så gott som alla nya serier jag läst varit avsedda för barn/tonåringar. Flera svenska, och de kommer jag också recensera här framöver, men idag tänkte jag börja med en amerikansk bok skapad av den som kan sägas satte igång serieboomen för de yngre i USA för ett decennium sedan: Guts, Raina Telgemeiers femte bok totalt och den tredje självbiografiska efter Smile och Sisters (på svenska som Le Stort och Systrar).

Smile berättade om hur Raina som barn (när jag bara skriver Raina menar jag Raina Telgemeier som hon skildras i serierna) slog ut sina framtänder och därför behövde inte bara vanlig tandställning utan betydligt mer komplicerade konstruktioner, och hur det påverkade hennes skolliv under åren som följer. Hon är orolig för vad andra ska tycka om hennes utseende, om hon ska våga le, och så vidare.

Med andra ord, helt vanlig oro som många har i den åldern (boken täcker ungefär åldern 10-15 år). Tänderna är det som ger berättelsen ett ramverk, någonting att hänga upp narrativet på, men boken är en klassisk ungdomsbok, med kamrater som man växer ifrån (eller som kanske aldrig var så värst mycket till kamrater), och begynnande kärlekskänslor.

I Sisters fick vi sen lära känna Rainas familj bättre, i och med en lång bilfärd tvärs över USA med Raina, hennes syskon, och hennes mamma. Framförallt är det relationen till lillasystern Amara som skildras, både i nutid när de bråkar under den långa resan och i tillbakablickar.

Efter de två tidigare böckerna känner vi Rainas vänner och familj, så vad återstår att berätta om när det visar sig att även Guts utspelar sig under samma period av hennes liv?

Guts börjar enkelt, med en influensa som drabbar Raina med åtföljande kräkningar. Ingenting speciellt med det, men efter den blir Raina orolig för att hon ska kräkas igen. Oron växer, och hon börjar undvika viss mat som hon tror ska öka risken att drabbas, för att slutligen drabbas av panikattacker vid tanken på att kräkas. Tanken på att någon annan kan ha rört mat hon ska äta, eller för den delen bara rört vid henne och därför eventuellt smittat henne med någonting som kan leda till kräkningar gör att hennes mage omedelbart kommer i olag, och så är en ond cirkel igång.

Oron, för att inte säga paniken, vid tanken på att någonting pinsamt eller jobbigt kan hända känns igen från Smile, men den här gången känns det mycket allvarligare. Personligen tror jag efter att ha läst Guts, medveten om att den utspelar sig samtidigt som Smile, att den tidigare boken nog var lite förskönande för att inte kännas alltför tung för läsarna, men att Telgemeier nu efter flera självbiografiska böcker kan öppna upp ännu lite mer. Guts är inte en dyster eller deprimerande bok, Telgemeiers vanliga lätta hand finns där fortfarande, men panikattacker som handikappar den drabbade i vardagen kan självklart vara jobbigt att läsa om.

Om jag inte glömt någon är det här tredje gången jag skriver om en serie som tar upp panikattacker, men det är första gången ett barn har huvudrollen. Telgemeier skildring av hur Raina upplever det hela känns på pricken: Vilsenheten inför någonting Raina inte riktigt förstår, ångesten vid tanken att någon ska få reda på hennes oroliga mage eller att hon går på terapi, de trevande försöken hos terapeuten att sätta ord på vad hon känner. Det finns ingen ensam orsak till att hon mår som man gör, det är mer summan av allting, som närmaste vännen som ska flytta, och förstås allt det svåra med att börja bli vuxen.

Innan Guts skulle jag tveklöst sagt att Smile var Telgemeiers bästa bok, men nu känns det mer som om Smile+Sisters+Guts hör ihop så mycket att det är svårt att plocka isär dem. Visst har Telgemeiers stil förändrats, som att teckningarna i Guts har mjukare och rundare linjer och att hon blivit bättre på att utnyttja seriemediet i layout och hur man varierar vinklar osv, men de känns ändå som en lång berättelse om Raina. Men det går alldeles utmärkt att läsa dem separat utan att ha läst de andra, det är bara det att helheten blir ännu bättre 🙂

Så en helhjärtad rekommendation av Guts blir det. Jag var ju inte helt förtjust i boken innan, Ghosts, men här visar Telgemeier att hon gjort sig förtjänt av sina framgångar; innan New York Times slutade med bästsäljarlistan Paperback Graphic Book 2017 hade den under många år fullständigt dominerats av Telgemeier (sista versionen här), och förstaupplagan av Guts på en miljon exemplar är inte illa. Som jämförelse trycktes Smile i 20000 exemplar, och det säger en del om hur populär hon är. Med rätta!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)