Kategoriarkiv: Biografiska serier

Jag håller tiden

Postat den

jag-haller-tiden-omslag

Ibland är det knepigt att recensera en bok: Ska jag recensera den som ett helt fristående verk, utan jämförelser med andra, eller ska jag istället resonera om den i ett sammanhang, dvs relaterat till andra serier av liknande slag eller av samma författare; ska jag ta upp eventuella budskap i boken eller istället läsa den utan ideologiska glasögon; osv. Ibland blir det si, ibland så, ofta beroende på hur mycket endera varianten pockar på uppmärksamhet, som exempelvis att jag inte kunnat undvika ideologin i Chester Browns senaste serier.

Som omväxling tänkte jag därför idag skriva några ord om Åsa Grennvalls senaste bok, Jag håller tiden, från lite olika perspektiv. Men först, lite allmänt om den!

Grennvall har varierat mellan självbiografiska serier och skönlitterära; hennes förra bok, Deras ryggar luktade så gott, var av det senare slaget och var en obehagligt lyckad bok, men i Jag håller tiden är vi tillbaka till det självbiografiska. Likheter mellan huvudpersonerna, dvs den fiktiva Jenny och den icke-fiktiva Åsa, i de två böckerna finns förvisso, som att de båda har en förtvivlat komplicerad relation till sina föräldrar, framförallt pappan i Åsas fall (Åsa = Åsa Grennvall som hon skildras i Jag håller tiden, (Åsa) Grennvall = Åsa Grennvall som författare).

Boken igenom sliter Åsa med att försöka upprätta ett ”normalt” förhållande till sin pappa, men det misslyckas gång på gång eftersom han helt verkar sakna intresse för sin dotter, eller åtminstone för sin dotter när hon mår dåligt och/eller vill prata om känslor och relationer. Hon inser intellektuellt att det är en dålig idé att försöka om och om igen eftersom det bara leder till sorg men som i många dåliga relationer kan hon inte låta bli att försöka få den på rätt köl igen, eller åtminstone försöka förstå varför hennes pappa agerar som han gör. Kort sagt, hon spenderar alldeles för mycket kraft och tid på att fundera över någon som i sin tur inte bryr sig.

Fristående verk-reflektioner

Grennvall har en berättarstil som är en intressant blandning av realism och surrealism: Hennes teckningar är inte ”vackra” i vanlig mening och de känns väldigt jordnära, så när hon framställer även Åsas inre reflektioner och monologer i samma konkreta form gillar jag effekten. Som när hon funderar över sin relation till döden (hon är inte ett dugg orolig eller rädd) och det skildras som ett samtal där hon och Döden, i sin klassiska form med kåpa, lie och så vidare, sitter på en parkbänk och småpratar. Det här skulle lätt kunna kännas krystat, men inte i Grennvalls version där det lustigt nog känns som den naturligaste sak i världen.

jag-haller-tiden-doden

Jag skulle säga att det är avsaknaden av känslomässigt nonsens, av sentimentalitet, som gör Grennvalls serier så effektiva. Det hon skildrar är fullt av känslor men renons på klappar-på-huvudet, tycka-synd-om-inslag; serierna är berättade helt utan skyddsglasögon och blir därför nästan omöjliga att värja sig från.

Verket i relation till andra svenska serier-reflektioner

I samband med Deras ryggar luktade så gott skrev jag att ingen i Sverige kan konkurrera med Grennvall när det gäller den här typen av serier och det står jag för; alltför många andra självbiografiska serier faller i fällor som de redan nämnda, eller den än vanligare att serieskaparen är så fokuserad på sig själv att det inte känns som om jag läser någonting av allmängiltigt intresse utan bara någonting som angår serieskaparen själv. Det är personlig smak  det handlar om, men för min del har jag svårt att uppamma intresse för den typen av navelskåderi, om det inte handlar om någon som är så intressant i sig att serierna lever upp av den anledningen. I grunden handlar det nog om att jag läser även självbiografier som fiktion: Att personer som skildras finns på riktigt gör vare sig till eller från för min del.

Verket i relation till andra serier av Åsa Grennvall-reflektioner

Jag håller tiden är inte en av Grennvalls bästa böcker, tyvärr. Som alla hennes serier de senaste åren är den skickligt gjord; hon har hittat sin stil och fulländat den, och sånt gillar jag. Men jag saknar fokuset i böcker som Svinet eller Deras ryggar luktade så gott. Här finns det ett föregivet tema, tiden, med en Åsa som konstaterar att hon alltid håller tiden när det gäller möten och liknande, en följd av att hennes familj alltid räknat med att hon kan klara sig själv, medan hon själv skulle velat att hon ibland skulle fått vara ett barn, någon man tog hand om istället för någon som man lämnade i fred/övergav. Men det har också gjort att hon känslomässigt sladdar, att hon ligger efter, att det tar längre tid för henne än för andra för hennes känslor att komma ikapp hennes ålder.

Problemet är att temat känns svagt, och att referenserna till det för ovanlighets skull i Grennvalls serier känns lite sökt, som om titeln/temat hittats på, och sen har hon lagt till sidor som anknyter till den. Jag hade kanske hellre sett att fokuset på relationen mellan Åsa och hennes pappa hållits hårdare; det är tveklöst det som är det bästa med boken, och de kapitel som handlar om helt andra saker hade jag nog gärna sett i en helt annan bok, typ en samling med kortare Grennvall-serier. Och med lite tur hade det kanske också resulterat i fler böcker från Grennvall, något som jag gärna ser 🙂

Sammanfattningsvis, en för Åsa Grennvall ok men inte strålande bok, men en i jämförelse med de flesta andra svenska serier som kommer ut utmärkt bok!

jag-haller-tiden-pappa

SIS 2016: Fler fanzin

Postat den

Idag: Fyra fanzin från SIS utan skräck, ett ren humor, tre om relationer (men också de med en hel del humor).

Baguettelimbo av Olof Eneroth: Gillar du humor med våldsamma känslor angående mat? Då kan det här fanzinet vara någonting för dig, med tio sidors desperat jakt på baguetter till lunch, när det hemska inträffat att de är slut i cafeterian. Och när någonting sådant händer finns det förstås ingenting annat att göra än att försöka överlista de onda anslagen mot baguetteälskaren Mirko.

Baguettelimbo

En bagatell, javisst, men en rolig en, med ett tydligt släktskap med en del manga där liknande fixeringar vid obetydliga saker också används humoristiskt. Men utan att därför kännas som en i mängden halvdana manga-inspirerade serier för här är det snarare någon som förstår kärnan istället för ytan; teckningarna har schvung och egen stil.

En liten kritik dock: Jag tror jag skulle föredragit serien på svenska. Jag förstår att det är lockande att skriva på engelska eftersom man då mångdubblar de potentiella läsarna, men det kommer ofta på bekostnad av språket. Här är det inga direkta fel i texten, men det flyter inte på riktigt så bra som det skulle kunna.

Snö, vitt som papper av Stef Gaines: Ett gammalt fanzine som jag inte köpt förrän nu, med en julkalenderserie från 2011 med korta serier om serietecknaren Linus och hans lika serieinvolverade vänner. Som alltid med Gaines serier är det alltid lika trevligt att läsa eftersom de har så bra seriekänsla, dvs det här är en person som verkligen vet att teckna serier är någonting helt annorlunda än att illustrera en historia.

Snö, vitt som papper

Linus har råkat ut för någonting som Prinsen också gjort…

Med ett vinjettformat som det här så är det givetvis ingen djup och involverande historia som presenteras, men jag hinner ändå lära känna personerna så pass mycket att de får en egen personlighet och att både de allvarliga och de roliga sidorna fungerar. Plus, att det här skymtar förbi karaktärer från andra av hennes serier, som Prinsen från fjolårets bok Björnen & Prinsen gör det förstås enklare att relatera till dem 🙂

Det första ragget av My Palm: Och apropå den länkade recensionen av fanzin från förra årets SIS köpte jag också i år ett vad jag misstänker är självbiografiskt fanzin av My Palm.  Jag tycket mycket om Den bästa vänskapen så att köpa Det första ragget var självklart!

Som titeln utlovar handlar det den här gången alltså inte om ett existerande förhållande utan istället om tiden innan: Hur i #%&/%&€ ska man bete sig egentligen när man i början är osäker på hur man över huvud taget ska visa att man är eller inte är intresserad av någon annan, om man dessutom har lite dåligt självförtroende och inte vill göra någon ledsen?

Ett inte så enkelt problem, men om det är jobbigt att försöka lösa själv så kan man istället roas av det här fanzinet som presenterar problemet i all sin komplexitet och inneboende humor, som skräcken för SMS ifall det är någon som man gett sitt telefonnummer till för att vara snäll men som man verkligen inte är det minsta intresserad av.

Det första ragget

Jag säger ungefär som jag gjorde förra året: Energiskt, personligt och underhållande, och det är så fanzin ska vara 🙂

Kontroll av Elias Ericson: Ett lite skamligt erkännande: Jag har inte läst Elias Ericsons Åror som kom ut för några år sedan. Delvis beror det nog på att jag sällan har samma smak som bokens förlag Galago och därför inte följer deras utgivning alltför noggrant, men det kan jag inte skylla på i det här fallet eftersom jag både vet att boken finns och att jag tror att jag skulle tycka om den. Med andra ord, det har helt enkelt inte blivit av :-/

Men nu har jag åtminstone läst ett sprillans nytt fanzin av honom och mycket riktigt passade det min smak. Här är det inte en lång historia som gäller utan istället ett sammelsurium av enstaka illustrationer och serier från en ruta till flera sidor långa. Det finns alltid en risk att det kan kännas rörigt med en sån blandning men inte den här gången: Allt känns som om det hör ihop eftersom de alla delar samma syfte: Att visa upp Elias Ericson och hans känslor för världen.

Som han själv skriver på första sidan:

Triggervarning för ångest, alkohol och grafisk självskada.

Och det stämmer fint det; allt som utlovats ingår, men om det var allt skulle det nog ha blivit lite tradigt i längden med tanke på att fanzinet är relativt tjockt. Här finns också glädje, som i Bra saker i Elias liv, och liksom i My Palms serier en stor dos energi.

Kontroll

Faran med självbiografiska serier av det här slaget är att det blir för mycket av introverta känslor som nog kan vara en slags katarsis för tecknaren men som kanske inte är lika intressanta för läsaren. Men här undviks faran: Allt är inte elände, formatet varierar från sida till sida (och variationen lättar upp), och framförallt finns det också självanalys, resonemang om varifrån känslorna kommer och varför de yttrar sig som de gör. Allt tillsammans gör att känslan när jag läst tidningen är att det var en mycket intressant resa och en inblick i hur en annan människa fungerar och tänker.

Och därmed är det nog slut med fanzinrecensionerna från årets SIS (förutom Li Österbergs Agnosis som jag tänkte ta när jag läst klart hennes bok Ljusförgörerskan); som tidigare sagt blev det inte lika många fanzin i år pga vädret. Som alltid tycker jag att min mycket kaotiska metod att köpa fanzin, dvs att gå runt bland borden och se om någonting fångar mitt intresse, verkar fungera finfint eftersom jag nästan alltid gillar det jag läser. Fast helt felfri är metoden inte: Jag misstänker att jag nog missat en del bra saker, i år som alla år. Men med lite tur får jag syn på missade godbitar nästa år i stället 🙂

Framtidens arab 2: Skoldags

Postat den

Framtidens arab 2 - omslag

När vi sist såg till Riad (när jag skriver ”Riad” i fortsättningen avser jag Riad Sattouf som han framträder i boken, medan ”Sattouf” avser serieskaparen) i den förra boken var han, skräckslagen, på väg tillbaka till Syrien. Rädslan var såklart inte orsakad av att han skulle till Syrien, utan för att han skulle börja skolan. Det enda han visste om den var att några kamrater till honom sagt att läraren skulle spöa honom eftersom han ännu inte kommit dit trots att han borde. Inte så värst lockande för en orolig liten pojke…

Framtidens arab var en av mina favoritböcker förra året. En mycket personlig skildring av Riad Sattoufs första år och hans familjs vistelser i Libyen, Frankrike (hans mammas hemland) och Syrien (hans pappas hemland). Den var underhållande, stundtals nästan surrealistisk, och dessutom intressant för mig eftersom den utspelade sig i miljöer som jag inte visste så mycket om.

Men framförallt var den en skildring av hur Riad själv upplevde världen, och det perspektivet fortsätter att dominera i Framtidens arab 2, precis nyutkommen på Cobolt förlag. Här får vi följa Riads första tid i skolan och precis som han fruktade är det inte ett ställe där man har roligt. Lärarna är anhängare av ”Spar på riset och du fördärvar pilten”-pedagogiken, och alla pojkarna lever i ständig skräck för att de ska bli måltavla för lärarnas vrede. Riad behandlas inte annorlunda av dem, hans ovanliga bakgrund till trots, men det är väl ungefär allt beröm jag kan ge dem.

Det skulle lätt kunnat bli en klassisk skräckskildring av en skola, kryddad med för mig säregna inslag (som nationalsångsinlärningen), men det är inte Sattoufs mål. Att Riads upplevelser verkar bisarra och bitvis mycket underliga är egentligen inte så konstigt: När man är så liten som Riad är här vet man inte vad och varför saker händer; allt är lika rimligt/orimligt och det gäller bara att acceptera. Jag, som vuxen läsare, kan tycka att det jag läser om är helt absurt och uppåt väggarna galet, men för lille Riad är ingenting mer underligt än någonting annat.

Framtidens arab 2 - Syrien

Alla skolor är egentligen rätt besynnerliga när man börjar i dem

Ta exempelvis hans föräldrar. Som jag nämnde när jag skrev om den förra boken verkar pappan vara rätt hopplös och mamman ett enigma; pappan pratar om allt han tänker göra och hur bra allt ska bli men har svårt att få någonting vettigt gjort, medan det är tämligen oförståeligt varför mamman bara accepterar allt pappan får för sig, som att flytta till pappans födelseby i Syrien när livet där är så pass komplicerat och svårt.

Men ju mer jag läser, desto klarare blir bilden: Sattouf håller stenhårt på att bara skildra skeendena ur Riads synvinkel, på det sätt som Riad upplever dem. Och eftersom han är för ung för att vara med i föräldrarnas planering av hur de ska leva får jag som läsare inte heller veta det. Här, i bok 2, finns det dock två scener där jag får veta lite mer om föräldrarnas gemensamma liv: Dels när ett våldsdåd inom pappans släkt inträffar och Riad smyger upp på kvällen och tjuvlyssnar när föräldrarna diskuterar vad de ska göra, dels när mamman råkar undslippa sig i ett samtal varför de egentligen flyttat till makens hemort.

Små ledtrådar om hur de tänker, men de gör att jag får lite mer sympati för pappan (men jag kan ändå inte låta bli att tycka att han är extremt egocentrerad där alla samtal alltid handlar om honom och vad han tycker, helt utan empati för mamman och Riad) och lite mer förståelse för mamman (men inte mycket, om jag ska vara ärlig). Man måste fylla i många detaljer själv när man läser Framtidens arab, åtminstone om man vill försöka förstå vad som pågår ur de vuxnas perspektiv 🙂

Riad Sattouf fortsätter att imponera med Framtidens arab. Det skulle så lätt kunnat bli en exotiserande skildring där det spännande bestod i att visa upp en annorlunda värld för många av läsarna. Men den känslan saknas helt: Riads skola må vara mer brutal än den jag är van vid, men boken handlar inte om hur skolor i Syrien är värre än skolor i Frankrike. Boken handlar istället om den unge Riads liv, ett liv som är hans alldeles egna och inte ett liv som ska ses som representerande ett visst land eller nationalitet. Visst gör Syriens dagsaktualitet att läsningen blir snäppet intressantare, när Riad besöker Homs eller semestrar i Palmyra, två platser som just nu omnämns dagligen i tidningarna, men det är ärligt talat en bisak till Riads historia.

Framtidens arab 2 - Frankrike

Frankrike är i Sattoufs skildring snäppet mer exotiskt än det för honom mer bekanta Syrien

Rosalie Lightning

Postat den

Rosalie Lightning - cover

En varning: Om ni inte vill läsa ledsamma berättelser så hoppa för allt i världen över Rosalie Lightning, för det var länge sedan jag läste någonting ens i närheten av lika sorgligt. Men jag rekommenderar att ni ger er i kast med Tom Harts självbiografiska berättelse för det här är en riktigt bra serie, en svart med ändå hoppfull bok.

Rosalie Lightning är namnet på Tom Hart och Leela Cormans förstfödda dotter, en dotter som strax före sin födelsedag utan förvarning dog. Boken är Harts skildring av hans känslor och av hans liv veckorna efter dråpslaget; under dessa dagar skriver och tecknar han alla sina känslor, utan filter, och det är dessa anteckningar och sketcher som han sedan använt för att berätta historien.

Vi får följa hans tankar, hans minnen av Rosalie, familjens stretande trots sin relativa fattigdom att klara sig efter att ha flyttat från New York där de långsamt maldes ner till Florida där de trots pengabrist lever de lyckligaste dagarna i Harts liv, ända tills efter några få månader katastrofen sker.

Hart använder flera olika teckningsstilar boken igenom, men framförallt är det två: En rundare, med slutna och harmoniska linjer, som oftast används under återblickarna, och en öppnare, mer sårig, för ”nutid”. Men även andra stilar syns till; Harts tankar går ofta till olika konstverk som påverkat honom och familjen, som exempelvis de återkommande referenserna till Miyazaki-filmer som Rosalie ofta tittade på, som här, den första sidan i boken:

Rosalie Lightning - Totoro

Ekollonen återkommer gång på gång i boken, som när Rosalie hittar några på marken och säger ”Dideo atune” (senare identifierat av föräldrarna som ”Totoro acorn”) eller när Hart ser några på marken, efter Rosalies död.

Andra konstverk som dyker upp är ECs skräckserier, Buster Keaton, Metaphrogs serier om Louis, med mera. Hart refererar inte till dem för att göra medvetna jämförelser, men han kan inte låta bli att bli påmind om vad som hänt när han ser dem, som den öppna grop en person ska begravas levande i i en EC-serie: Hart känner att han själv står där, på randen till avgrunden.

Rosalie Lightning - EC

Det är en rå skildring av en förälders förtvivlan som Hart presenterar. Inga skyddsnät, inget filosoferande efter att den initiala känslostormen lagt sig, bara en fruktansvärt rättfram berättelse från en en förälder som förlorat sitt barn. Det känns konstigt att skriva men det är oerhört imponerande och modigt av Hart att blottlägga sig som han gör här, utan gard, och utan att det känns som om boken är skriven för att Hart ska kunna genomgå katharsis; boken finns för att Hart måste skriva den, för att han vill berätta för världen om Rosalie Lightning, hans älskade, även om det plågar honom att göra det.

Det är svårt att recensera Rosalie Lightning på ett vanligt sätt eftersom den inte har en handling i vanlig bemärkelse, och eftersom den i så hög grad lever på hur effektivt den frammanar känslor. Jag är inte riktigt säker på hur bra den är från ett mer formellt perspektiv; jag har läst en hel del av Hart förut och jag har nog alltid tyckt att han är bra serieskapare men utan den där riktigt topptalangen. Men en sak är jag helt säker på: Som en skildring för att få läsaren att känna åtminstone något av vad Hart gjorde är den extremt framgångsrik som en scen i slutet, med en tre-årig flicka, som bokstavligen fick tårarna att rinna stritt.

Det har bara gått en dryg månad av år 2016 men jag känner mig synnerligen säker på att Rosalie Lightning kommer att bli den mest omskrivna av årets serier i den engelsktalande världen, och att den kommer få många priser är självklart. Och, och det är inte alltid jag kan säga det, den kommer att ha förtjänat det.

Rosalie Lightning - house shopping

Melody – Story of a Nude Dancer

Postat den

Melody - cover

Hej igen! Länge sedan sist, nästan två veckor! Semestern pågår, läsning pågår (har nu bara kanske 1000 sidor kvar av Hajime no Ippo så en liten recension av den kommer snart, plus att jag precis åkte in till stan från sommarstället och hittade några recensionsalbum i brevlådan), men skrivande har det varit skralt med; att sätta mig framför datorn inomhus har inte precis lockat 😉 Men nu sitter jag under parasollen, +30℃, och tänkte skriva några rader om en ny bok från Drawn & Quarterly: Melody – Story of a Nude Dancer, skriven och tecknad av Sylvie Rancourt.

Jag har stött på Rancourts serier förut, men då i form av en serie där hon bara stod för manus medan Jacques Boivin tecknade. Serien, Melody, var en självbiografisk historia om Rancourts liv i den lilla staden Abitibi, och utspelade sig innan hon flyttade till Montreal och började jobba som striptease-dansös. Det som var udda var att hon redan då gjort de serier som ingår i dagens bok, men när det amerikanska förlaget Kitchen Sink blev intresserade av att ge ut hennes serier bestämde man sig för att börja med hennes förhistoria och att dessutom anlita en annan, mer ”professionell” tecknare, som redan tidigare jobbat tillsammans med Rancourt.

Melody - Boivin

Melody, Boivins version

Kitchen Sink-serien var inte så dum, men den kändes en gnutta menlös: Varför Rancourts historia egentligen var värd att berätta framgick aldrig, så att serien lades ner efter en handfull nummer var ingenting som jag brydde mig så mycket om. Men det gjorde ändå att när jag nyligen såg att D&Q hade gett ut Rancourts helt egna serier blev jag nyfiken; jag visste att hon hade tecknat serier själv men hade aldrig sett dem. Ergo, jag beställde den knappt 400 sidor tjocka boken utan att fundera över det 🙂

Jag visste inte riktigt vd som väntade mig men det visade sig snart vad det här handlade om: En helt ärlig skildring av hur Rancourts alter ego, Melody, börjar jobba på en strippklubb, allt sett genom Melodys ögon. Det vore enkelt att beskriva henne som extremt naiv, men det är kanske orättvist; det är mer korrekt att säga att hon är en person som aldrig dömer någon och som går sina egna vägar, utan att bekymra sig om vad andra tycker och tänker.

Hennes personlighet gör både att serien blir intressant att läsa (alla människor beskrivs på ett självklart rättvist sätt, som de är utan att sätta en stämpel på dem) och bitvis extremt frustrerande (hennes pojkvän Nick är en enligt mig otroligt otrevlig person som utnyttjar henne å det grövsta utan att hon reagerar med mycket mer än att då och då bli lite irriterad på honom när han ber henne om pengar, säljer knark, drar in pengar på häleri, gör att hon hamnar inför rätta, mm, mm). Men det här är den stora charmen med serien, känslan av att få världen skildrad helt utan skyddsfilter, precis som den ter sig för huvudpersonen/författaren. Att hon gjorde serien samtidigt som händelserna utspelar sig gör också sitt till för att få fram känslan av omedelbarhet; Rancourt tryckte själv upp sina fanzin (boken består av 7 kapitel, vilka vardera gavs ut som fanzin medan Rancourt jobbade på klubbarna) och hon annonserade och sålde tidningarna på klubbarna hon dansade på, till sina vanliga kunder.

Melody - Chef

Teckningarna är lika utlämnande och ocensurerade som manuset: Allt skildras med lika glatt humör. Trots att det händer en hel del ruskiga saker finns det en optimism i serien; de flesta ser alltid glada ut oavsett vad som pågår. Visst skulle det kunna bero på de verkligt primitiva teckningarna, Rancourt är definitivt en amatör när det gäller det visuella, men jag tror nog att det goda humöret mest reflekterar Rancourt/Melody själv: Vi är alla människor med allsköns svagheter men so what?

Melody – Story of a Nude Dancer är ett ovanligt paket: Teckningar som ser ut som valfritt fanzin, manus utan större konstfärdighet, men tillsammans fungerar det alldeles utmärkt som en serie, en skildring av en specifik plats och en specifik tid i Rancourts udda liv. Historiskt är det också en viktig serie, som en av de första kanadensiska självbiografiska serierna som dök upp ungefär samtidigt, om inte lite före, med Chester Brown, Joe Matt (inte kanadensare men flyttade dit), Julie Doucet med flera. Men framförallt är det kul att läsa boken, den passade väldigt bra en varm sommardag som idag, med sin avsaknad av krusiduller och pretentioner.

Om jag saknar något? Japp, det gör jag: Jag skulle gärna velat veta hur det gick för Melody, Nick och de andra efter seriens slut. Jag vet att Rancourt numera är inne på sitt andra äktenskap så att Nick är ute ur bilden vet jag (hurra!), men jag har ingen aning om hur det gick till eller om make nummer två är någon av dem jag just läst om. Frustrerande!

Melody - Dans

Framtidens arab

Postat den

Framtidens arab - omslag (liggande)

Eller, för att använda den fullständiga titeln, Framtiden arab – En barndom i Mellanöstern (1978-1984), den första delen i Riad Sattoufs kritikerrosade självbiografiska serie som nu smått överraskande dykt upp på svenska på Cobolt förlag. Överraskningen är egentligen inte att boken översatts men att det är Cobolt som ger ut den, med tanke på att förlaget hittills satsat på serier i den traditionella franska traditionen (Spirou, Linda och Valentin, Thorgal). Men det är klart, om man tittar på det senaste decenniets största framgångar vad gäller franska serier kan man utan dåligt samvete argumentera för att den här boken är ett utmärkt exempel på nyare franska serier i mittfåran.

Hur som helst är det mycket roligt att se Fa-EbiM på svenska för det är en utomordentligt bra serie. Som konsumentupplysning kan jag nämna att den här boken täcker in hans första sex levnadsår: Frankrike, Libyen, tillbaka till Frankrike, Syrien, och Frankrike igen; när boken slutar är en förtvivlad Riad på väg tillbaka till Syrien, hans pappas hemland, tillsammans med sin familj. Nästa volym kommer på franska i juni och det är bara att hoppas på att den också översätts till svenska 😉

Det finns olika sätt att berätta om sin barndom, och det här är en biografi berättad helt utifrån den mycket unga Riads ögon. För en vuxen är mycket av det Riad ser helt uppåt väggarna galet, men för honom är allt ungefär lika (o)begripligt; att man i Khadaffis Libyen är tvungen att alltid ha någon som stannar hemma i lägenheten eftersom det är olagligt att äga hus och vem som helst har rätt att flytta in i valfritt hus om ingen är hemma (då och då blir den hemmavarande mamman tvungen att säga till att lägenheten är upptagen när någon okänd öppnar lägenhetsdörren för att kolla om fältet är fritt) är för Riad bara en upplevelse bland andra. Han är liten och har inga förväntningar på att världen ska vara möjlig att förstå.

Framtiden arab - Libyen

Av och till undrade jag när jag läste vad det var för underliga människor, både barn och vuxna, som han träffar men efter hand insåg jag att det bara handlar om att Sattouf verkar ha väldigt tydliga minnen av vad han tänkte och kände när han var mycket liten. Och är du bara typ 3 år gammal och en smula brådmogen är förstås andra barn och deras okända lekar omöjliga att förstå sig på till en början. Med andra ord, det är en helt rimlig skildring av världen, sedd med ett litet barns ögon som noterar allt vad som händer men sällan eller aldrig reflekterar över varför det händer.

Ibland kan det perspektivet vara frustrerande, till exempel vad gäller Riads föräldrar: Hans pappa framstår som en synnerligen osympatisk person men det finns antydningar om att det beror på hans förvirring om vem han egentligen är (ateist/muslim/fransman/arab/syrier/…), medan jag inte har en susning om varför hans mamma går med på pappans frekventa helt själviska infall. Men det här är den springande punkten: Jag kan ha totalt feltolkat dem eftersom det enda jag har att gå på är en utifrån-skildring av deras handlingar, sedd genom ett litet barns ögon. Så framförallt mamman är hittills ett mysterium, ett lite irriterande sådant men samtidigt engagerande; Sattoufs sätt att berätta om sin barndom gör att jag tänker rätt mycket på vad som egentligen pågår, och vilka resonemang och tankar som ligger bakom föräldrarnas agerande.

Teckningarna är också i vad jag skulle säga är en modern icke-realistisk stil, som i sin runda och lätt karikerade anda påminner om många andra moderna tecknare som Rabagliati och Delisle. Jag tycker om den, med dess tydlighet i berättandet och överskådlighet. En liten twist som Sattouf adderat gör också sitt till: Varje land har sin egen huvudfärg, så sidor som utspelas i Frankrike går huvudsakligen i blått (det finns ibland med enstaka föremål med andra färger, men i princip har varje sida endast en färg), Syrien i skärt, och så vidare. Precis som teckningarna i sig bidrar det till ett väldigt effektivt berättande, en omedelbar hint om att vi nu befinner oss i ett annat land, en ny miljö för Riad att leva i.

Slutomdöme: Läs. Läs den för att det är en underhållande, intressant och stimulerande bok att läsa. Sen är den förstås också mycket aktuell just nu, med tanke på kriget i Syrien och att man här får en bakgrund till hur landet fungerade, åtminstone för några decennier sedan (och med den nuvarande diktatorns pappa som diktator), men det viktigaste är förstås att det helt enkelt är En Bra Bok 🙂

Framtiden arab - Syrien

 

PS. När jag taggade det här inlägget märkte jag att jag tydligen har skrivit om Sattouf förut, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad det kunde vara för en serie eftersom jag inte mindes någon som påmint om den här. När jag kollade visade det sig vara en scanlation, The Frozen Child, där Sattouf stod för teckningarna. Låt mig säga så här: Sattouf som ansvarig för både manus och teckningar, med teckningar i en karikerad stil, är väldigt mycket bättre än Sattouf som en andra klassens realistisk tecknare till andras manus… DS.

Smått & Gott: Sisters

Postat den

Sisters - cover

Smått & Gott: Mkt korta blänkare om saker jag läst. Lite för långt för Twitter, men kortare än vanligt. Först ut: Raina Telgemeiers självbiografiska Sisters 🙂

Sisters är Telgemeiers tredje serieroman, efter likaså självbiografiska Smile (om tandproblem) och Drama (fiktion). Relationen med hennes lillasyster Amara (som skymtade förbi i Smile) står i fokus när familjen åker på en biltur genom USA för att träffa några släktingar.

Tycker hon nu ja!

Tycker hon nu ja!

Hela familjen? Nja, pappan jobbar istället, och redan där antyds att allt inte är som det borde.

Scener från bilturen där systrarna i princip hela tiden grälar med varandra varvas med tillbakablickar från tidigare: När Amara föds, när hon är riktigt liten, osv. Alltid med Raina närvarande, och med tiden alltmer frustrerad över sitt syskon. Det är inte fullt krig som i Peter Bagges familjen Bradley utan mer smågnäll och retlighet och allmänt käbblande, typiskt för hur det kan bli när det är lite stretigt i familjen.

Allt förstås presenterat i Telgemeiers vanliga rediga och tydliga stil, både vad gäller manus och teckningar, och som vanligt genuint sympatiskt och underhållande. Inte riktigt lika bra som Smile och Drama, berättelsen saknar den tydliga inramningen från dessa två (tänderna och teater-uppsättningen), men Telgemeier är bra på att skildra vardagsumgänget mellan personerna.

Plus, såklart, att det är en sympatiskt billig bok den här gången med: $11 för drygt 200 sidor originalserier i färg. Så trots ett något svagare innehåll kan jag starkt rekommendera Sisters. Fast ni borde läsa Smile och Drama först 🙂