Kategoriarkiv: Biografiska serier

Be Prepared

Postat den

Be Prepared - cover

Anya’s Ghost var en trevlig serie för barn av Vera Brosgol om ryss-amerikanska Anya och hennes möte med ett spöke, och i Be Prepared är det återigen en ryss-amerikanska i huvudrollen men den här gången är det Vera själv (som alltid med självbiografiska serier använder jag förnamn för seriekaraktären och hela namnet eller efternamnet för serieskaparen) som står i fokus: Veras familj har ont om pengar så Vera har svårt att skaffa kompisar bland de mer välbärgade skolkamraterna där status fås av dyra leksaker. Dessutom tycker de att Vera är udda eftersom hennes familj är så ryska, trots att de bor i USA, så när äntligen Vera får chansen att åka på ett sommarläger för just ryska barn i Connecticut blir hon överlycklig över att äntligen få träffa några som är mer som hon själv är. Hon har försökt få amerikanska vänner, men efter en mycket misslyckad (och mycket sorglig) födelsedag  har hon gett upp; det är ryss-amerikanskor som gäller!

Be Prepared - födelsedag

Men såklart går det inte så bra, och sommarlägret blir istället en skärseld som Vera måste överleva. Det gör ont i hjärtat av att se Veras besvikelse och hemlängtan; Brosgols teckningar är enkla men mycket effektiva i skildring av Vera som hela tiden utstrålar litenhet, av att inte höra hemma. Alla andra har varit på lägret flera tidigare år, och dessutom har Vera oturen att precis passerat åldersgränsen då scouterna ska börja göra ”nyttiga” saker på lägret istället för att bara leka. Så hon är yngst i gruppen, yngst i tältet, och känner ingen annan. När den två veckor långa vistelsen äntligen ska vara över och hennes mamma kommer till lägret fulländas eländet: Mamman måste på grund av möjligheten till ett nytt jobb (pengabrist, som sagt) vara borta i två veckor till, och Vera som bara uthärdat i vetskap om att lidandet snart är över tvingas acceptera faktum för familjens bästa:

Be Prepared - förlängning

För en vuxen låter fyra veckor på läger kanske inte så långt, även om lägret är misslyckat, men är man bara nio år kan det vara en evighet. Vera gör sitt bästa för att få de andra att tycka om henne, men eftersom hon hela tiden agerar från ett underläge blir det mer av att hon försöker muta dem på olika sätt än att de blir vänner på riktigt.

Men för en van läsare känns det ändå som om det nog kommer ordna sig (någorlunda) mot slutet, och det gör det också när Vera släpper på prestigen i att bli kompis med de äldre och coola flickorna och istället lär känna den något yngre Kira. Och mobbarna på lägret får sina straff, de med 🙂

Så allt löser sig till det bästa, inklusive lärdomen för läsaren att man ska vara sig själv och inte bekymra sig för mycket om vad andra tycker. Allt i en mycket läsvärd serie, med utmärkta teckningar där framförallt Veras inre känslor med alla nyanser av hopp/besvikelse/ångest/rädsla/kärlek är perfekt framställda.

Men sen är det det där efterordet av Vera Brosgol…

Där berättar Brosgol att det inte riktigt gick till som i serien: Det gick inte dåligt för mobbarna, den vänliga lägerarbetaren Natasha som hela tiden försöker hjälpa Vera att må bra fanns inte, med mera. Och hennes lillebror som i serien verkar ha det mycket bättre än hon på lägret var inte alls så lycklig där, han heller. Men för att göra boken mer dramatiskt effektiv har en del saker lagts till, andra tagits bort, och händelser flyttats runt. Bra tänkt tycker jag eftersom det viktigaste är att det blir en bra bok snarare än att den är helt sanningsenlig, och jag tycker Brosgols kommentar om att känslorna som skildras däremot är 100% sanna verkar stämma, med tanke på hur väl Vera skildras.

Så serien blir inte sämre av efterordet men däremot sorgligare, för åtminstone för min del känns det svårt att inte tycka ännu mer synd om lilla Vera som, liksom alltid när det gäller starka känslor hos barn, mestadels får kämpa ensam eftersom ingen riktigt förstår hur jobbigt hon har det :-/

Be Prepared - lyckligt slut

Kan köpas hos bl.a.:

 

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIB

Postat den

I, René Tardi - cover

Det är ingen nyhet att Jacques Tardi, en av de största bland de franska serieskaparna (och som fyller 72 år idag; grattis!), avskyr krig men att han också är så fascinerad av dem att hans serier ofta utspelar sig under sådana. Vanligtvis har det handlat om första världskriget, med fantastiska men fasaväckande serier som Skyttegravskriget, men idag handlar det om det andra världskriget. Eller för att vara mer precis, om Jacques Tardis far, René Tardi, och hur han genomlevde kriget som krigsfånge i ett tyskt fångläger: Stalag IIB.

René Tardi tillfångatogs tidigt i slaget om Frankrike, och i förorden, ett skrivet av Jacques Tardi och ett av Dominique Grange (gift med Jacques och också hon med en far som hamnade i ett tyskt fångläger), diskuteras hur dessa fångar aldrig setts med blida ögon i Frankrike. De slogs för en armé som förlorade och fick därför inga hyllningar efter befrielsen; dessa reserverades istället för motståndsrörelsen som kriget igenom kämpat mot tyskarna istället för att sitta fängslade. Så ingen ära, inget medkännande, utan istället tystnad blandat med förakt mot dessa ”förlorare”.

Och serien igenom skiner ilskan hos René Tardi igenom. Han är arg på allt och alla: På officerarna i den franska armén som bottenlöst usla i att leda soldater; på soldaterna som är bondlurkar och svikare; på tyska lägersoldater som tvingar dem att flera gånger per dag samlas för en räkning av antalet fångar oavsett väder och trötthet; på de kortspelande fångarna som inte bryr sig om någonting annat; på de krigsfångar som i sin hunger går med på att jobba i lägrets omgivningar för att få mer mat; på sin egen hunger.

Allteftersom blir det tydligt att hans ilska och besvikelse inte på något sätt mildrats av decennierna som passerat, och ilskan gör också att hans berättelse blir smått underlig för mig som läsare när han på ena sidan som nämnts klagar på de många och långa fångräkningarna för att på nästa småskryta om hur fångarna ständigt saboterade dem genom att i smyg flytta på sig för att antalet skulle bli fel, vilket gjorde att räkningen började om. Det hänger inte ihop, och det finns fler liknande saker där två scener ställda mot varandra för en utomstående ser sig som absurda, som ger mig lust att fråga honom om hur han egentligen själv får ihop sina känslor.

Faktum är att jag halvvägs igenom den här boken var lite besviken. Jag väntar mig väldigt mycket av Jacques Tardi, och även om teckningarna var lika suveräna som alltid och historien delvis fängslande så kändes det som om manuset var alltför ostrukturerat, som en oredigerad samling ruskiga anekdoter som det skulle behövts rensas rejält bland. Ta en sida som den här:

I, René Tardi - stück

Vadan diskussion av vad stück betyder i den sista rutan? Ordet har inte synts till i serien innan dess, och det syns inte till senare heller.

År 1980 bad Jacques Tardi att René skulle skriva ner sina erfarenheter, men det var först 2012 som han kände att han kunde ge sig på att översätta anteckningarna till en serie. Som man kan se i sidan ovan har serien formen av en kontinuerlig monolog där fadern berättar om vad som hände, blandat med frågor/inpass från sonen som syns till som en ung tonåring i bilderna. En finurlig form, där sonens avatar ges rollen av den som å läsarens vägar både själv förtydligar och ber om förtydliganden när det behövs.

Men det visar sig att formen har en större roll än så, och en roll som gjorde att jag mot albumets slut var mer nöjd med serien. Att Jacques Tardi inte rensat bland sin fars anteckningar mer än han gjort utan att han istället låter honom obehindrat prata på har en mening: Dels förstås att ge René chansen att beskriva hur han upplevde allting, utan tillrättalägganden, men dels blir det också tydligt att serien inte bara handlar om ett krig och hur det påverkade dem som deltog utan också om Jacques relation till sin far. Redan tidigt i serien nämner sonens avatar att fadern är konstant arg och det upprepas senare vid flera tillfällen, men fadern kommenterar aldrig yttrandet. Överlag är det ofta så att till skillnad från sidan ovan så svarar fadern sällan på sonens frågor; han är så inne i sin egen upplevelse att han ignorerar sonen.

I, René Tardi - disconnect

Att René Tardi är oerhört arg och besviken är inte konstigt och helt förståeligt med tanke på vad han varit med om. Men i sin ilska märker han inte att han också är ologisk i vad han irriterar sig på, som när han närmast föraktfullt kommenterar hur andra fångar tar andra beslut än han själv gör, utan förståelse för deras situation, och att han själv eventuellt skönmålar sin insats antyds också av sidor som den ovan: René kan själv ha varit övertygad om att han saboterade för tyskarna genom att fuska i sitt bokföringsjobb, men det kan mycket väl andra fångar också ha varit avseende deras jobb (och de kan i sin tur ha sett honom som en förrädare som hjälpte tyskarna), men den tanken slår aldrig René.

Men att tanken slagit Jacques Tardi verkar tydligt; mer och mer framstår det i boken som att hans avatars kommentarer och frågor har som egentlig huvuduppgift att komplicera fadern och dennes berättelse, och hur besvikelsen och den uppdämda ilskan har gjort att René slår mot allt och alla, utan urskiljning. Inklusive mot sonen anar jag, med tanke på hur ofta Jacques Tardi påminner om att hans minnen av fadern är att denne ständigt var rasande.

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIB är en mycket vacker bok och serie om någonting mycket fult och eländigt. Det är också en bok som inte riktigt är vad den verkar vara i början: Initialt ger den intryck av att vara en ren redovisning av René Tardis liv som krigsfånge, men en fortsättning läsning visar att den minst lika mycket handlar om René Tardis liv efter att han blev fri, trots att det är en René som vi aldrig ser till som läsare men som istället frammanas av på ytan obetydliga små kommentarer och inpass. En mycket bra bok, helt enkelt, och när den avslutande andra delen som skildrar vad som händer efter att Stalag IIB stängs ner i början av 1945 och hur fångarna transporteras vidare kommer ut nästa år ska jag omedelbart läsa den också 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

The True Death of Billy the Kid

Postat den

The True Death of Billy the Kid - cover

Förra året läste jag en ny serie om Calamity Jane, en människa jag varit intresserad av sen barnsben tack vare Lucky Luke, och nu är det dags för ytterligare en sådan person: Billy the Kid, vars död skildras i Rick Gearys senaste bok The True Death of Billy the Kid. Om Calamity Jane-serien fick godkänt så var det mycket tack vare att jag som sagt är intresserad av henne som person eftersom manuset svajade en del, men den här gången behövs inga brasklappar för Gearys serie är som alltid när det gäller honom utmärkt 🙂

Precis som i hans serie om kända mord väljer han att istället för att göra en grundlig och detaljerad genomgång om allt som finns att berätta om Billy the Kid att fokusera på dennes död och tiden som föregår den. En del av Billys tidigare historia finns med men bara i den mån det behövs för att kunna skildra händelsen i Fort Sumner när Pat Garrett sköt honom efter att Billy rymt från Garretts fängelse där han inväntade sitt dödstraff för ett tidigare mord.

Jag har sagt det förut men det förtjänas att nämnas igen: Gearys mycket speciella berättarstil där han noggrant och steg för steg går igenom händelseförlopp med minimal dialog men riklig berättartext och utan känslosvall passar förträffligt bra till hemska berättelser som den här. Det är en klinisk stil som skulle kunnat kännas torr, men Gearys teckningar som kanske inte i vanlig mening är realistiska ger en närvarokänsla som få andra tecknare. Alla människor har unika utseenden, de få detaljer som finns med på sidorna är valda med omsorg, och sidor som då och då är upplagda mer som scheman/kartor/planritningar än vanliga seriesidor gör att hans rekonstruktion av riktiga händelser känns ännu mer trovärdiga.

Några ord om hans linjer också. De har under åren blivit tjockare och svartare; om jag jämför hur hans senaste serier ser ut med de tidigaste har han tagit bort många av de irrelevanta detaljerna från förr och istället känns varje linje genomtänkt och medvetet placerad, precis som de föremål som syns till i rutorna. Sin vana att ibland zooma in på ett föremål och låta det fylla upp hela serierutan finns kvar, men nuförtiden används greppet mer sällan och när det gör det är det med mer laddade föremål; förut var det mer ett komiskt grepp med absurda inzoomningar men nu är det mer av ett dramatiskt grepp. På sitt sätt påminner han om Brian Bolland, en annan tecknare som är extremt petig med sina linjer. Sensibiliteten är helt olika mellan de två, men noggrannheten delar de 🙂

The True Death of Billy the Kid - balkong

Som alltid lyckas Geary också ge nya infallsvinklar även på skeenden som jag (tror jag) har bra koll på. Jag är säker på att för en inbiten fan av sanna berättelser om vilda västern finns det nog ingenting nytt i den här boken, men eftersom Geary klarar av berättelsen på så få sidor (64) och den utspelar sig under en så begränsad tid blir de fakta som han väljer att inkludera extra viktiga. Här märks det i hans fokus på att ständigt återkomma till Billys relationer till människorna i Fort Sumner dit han ofta återvända och där han alltså också dog: Hans relationer till flera kvinnor och motvilligheten att prata om honom när Garretts män anländer till staden.

Det är svårt att få en klar bild om människorna är tystlåtna för att de vill skydda Billy eller för att de är rädda för honom (dvs den bild av Billy som man får i Lucky Luke). Och det är givetvis Geary nöjd med eftersom hans serier gärna går igenom vad som rent faktiskt hänt men som resolut nekar till att ge svar på varför och istället överlåter sådana frågor till läsaren. Det gör att jag så gott som alltid efter att ha läst en av Gearys dokumentär-serier fortsätter att fundera över dem, som i det här fallet över Garretts drivkrafter, över Billys, över Pete Maxwells.

Eller för den delen, över varför Billys alla repliker i Fort Sumner är på spanska. Det är förstås ingenting konstigt i sig att han kunde spanska eftersom det var ett vanligt språk i de här trakterna (något som ofta skippas i vilda västern-genren), men Geary kunde lika gärna ha låtit honom prata engelska åtminstone på något ställe. En del av replikerna är ordagrannt de som Garrett senare sa att Billy yttrat men några är Gearys påfund, och även om det är naturligt att tro att även de var på spanska anar jag att Geary här vill sätta fingret på just det faktum att för många av invånarna var spanska modersmålet och att Billy the Kid i viss mån integrerats i det lilla samhället.

Precis som förra gången jag skrev om Geary en oherrans (dvs nio) massa år sedan glömmer jag ibland bort att köpa hans böcker eftersom de sällan syns till i seriebutikerna. Det är dumt av mig eftersom jag är så förtjust i honom, framförallt i hans dokumentära serier som den här, så det får nog bli en genomgång av vilka av hans serier jag har/inte har, och sen blir det förhoppningsvis en del nya inköp 🙂

The True Death of Billy the Kid - death

Den kanske vackrast tecknade sidan i boken: Billys död

Gott och blandat 6

Postat den

Recensionshögrensning!

Honor Girl av Maggie Thrash

Honor Girl är en självbiografisk serie i fiktivt format om den första riktiga kärleken, och den drabbar Maggie när hon 15 år gammal som varje sommar åker till Camp Bellflower, ett sommarläger för unga flickor med gamla traditioner. Utan att söka kärleken finns den bara där en dag, och föremålet för den, den några år äldre Erin, jobbar som rådgivare. Plötsligt blir den tidigare så enkla tillvaron komplicerad för Maggie: Hon är kär, hon är kär i en äldre person, hon är kär i en kvinna.

Honor Girl är ett bra exempel på hur väl den här typen av historier fungerar i serieformat. Berättelsen saknar yttre dramatik, och det finns inte mycket i den som jag inte har läst förut. Dessutom är Thrashs teckningar ganska skrala, med sitt utseende som om de vore tecknade av en talangfull amatör som suttit med kulspetspenna och färgpennor och ritat, utan att skissa först. Men likafullt gillar jag serien med alla dess små detaljer, som Maggies skytte (alla deltagarna har olika aktiviteter de deltar i, och Maggies specialitet är gevärsskytte) och hur det påverkas av kärleksrelationen, eller hur de andra lägerledarna hanterar situationen. Och det är en självbiografi vilket gör att hur det ska gå för Maggie och Erin hela tiden känns osäkert vilket kändes som ett plus i det här fallet.

Honor Girl - Erin

Så en bok för de i bokslukaråldern, dvs de som läser ut böcker som Honor Girl med sina 270 sidor och sen omedelbart säger: Nästa!

Superdövis av Cece Bell

Och här har vi en till serie för just dem, måhända kanske för några år yngre läsare: Cece Bells Superdövis, en bok inspirerad av hennes egna upplevelser när hon som fyra år gammal tappade stora delar av hörselförmågan. När bokens Cece efter en sjukdom inte längre kan höra någonting blir det svårt; hon är för ung vare sig för att läsa eller skriva så det mesta är ett mysterium för henne:

När Cece väl fått en hörapparat går det lite bättre, men Bell är väldigt noga med att visa att det på intet vis betyder att den fungerar lika bra som vanlig hörsel. Cece får lära sig att läsa på läppar (vilket betyder att pappans mustasch/skägg är en usel idé) och att uppmärksam på kontext för att bättre tolka ljuden. Fördelen är ”superkraften” att hon tack vare sin hörapparat och de mikrofoner lärarna bär kan höra vad lärare håller på med när de är någon annanstans, till exempel i lärarrummet eller toaletten; titelns ”Superdövis” är hennes namn på sig själv som superhjälte med denna mycket specifika superkraft 🙂

Superdövis - test

Superdövis är sympatisk och bra på att visa hur det kan vara att som barn drabbas av någonting som Cece Bell gjorde, utan pekpinnar och utan att vare sig under- eller överdramatisera. Men den är lite i menlösaste laget som läsning och känns ibland väl mycket som om den bara finns till för att förevisa och undervisa i hur det kan vara att drabbas av hörselnedsättning som barn. De små känslomässiga komplikationer som skildras, typ hur Ceces vänner reagerar på hörselapparaten mm, känns aldrig speciellt brännande. Inte heller teckningarna är de mest expressiva; vare sig kroppsspråket eller ansiktsuttrycken är särdeles uttrycksfulla hos personerna. En godkänd serie och som sagt, bokslukare behöver material för att underhålla den aldrig slocknande läslustan, och då kan man definitivt sätta Superdövis i händerna på en slukare.

Pinocchio av Winshluss

Den franske tecknaren Winshluss version av den klassiska barnboken Pinocchio är imponerande: Elegant tecknat i en uppsjö av olika stilar, fria associationer som leder till allt möjligt och omöjligt, och allt så gott som helt utan text (det finns lite text här o där, men de allra flesta sidorna är helt utan). Den som läste tidningen Pox när den kom ut kanske minns italienaren Mattioli och hans absurda serier som Squeak the Mouse som började som vanliga tecknade kortfilmer men sen svävade ut i orgier av blod och sex, och lite av samma känsla finns här.

Men lika bra som Mattioli är inte det här. Det är mer tungfotat, kanske beroende på att Winshluss ändå hela tiden förhåller sig till originalet så helt utan tyglar är det inte. Det känns också som att han inte vågar släppa hämningarna helt; även om mycket av det som sker inte har någon djupare mening finns det hel tiden en antydan av att Winshluss nog vill någonting, att fantasterierna och groteskerierna ändå är där med ett allvarligare syfte.

Winshluss Pinocchio

Jag tror att jag helt simpelt inte är på riktigt samma våglängd som Winshluss vilket gör att en serie som Pinocchio som i så hög grad bygger på råa känslor à la Winshluss lämnar mig kall. Jag ser att Winshluss är en mycket skicklig serietecknare och jag kan förstå att för rätt läsare kan det här vara ett mästerverk, men tyvärr är inte jag den läsaren.

Fifty Freakin’ Years with the Fabulous Furry Freak Brothers av Gilbert Shelton

Han nalkas de 80 nu, Gilbert Shelton, men serier gör han fortfarande, om än i lägre takt än som ung. Det här albumet som firar att hans kända brödratrio fyller 50 innehåller en hel del nya serier av honom själv, plus några hyllningsserier (några nya, några gamla( från andra serietecknare som Hunt Emerson, diverse ströbilder av Shelton, och en längre text där han berättar om sin tid som serietecknare.

Fifty Freakin' Years with the Fabulous Furry Freak Brothers

De sista åren Charles Schulz tecknade Snobben hade han en darrig linje men den var stadig som berget jämfört med Sheltons. Och för en serie som TFFFB blir det egentligen bara bättre ju ostadigare det ser ut 🙂

För en fan som jag är det här ett självklart köp, även om innehållet är rätt tunt om sanningen ska fram. Den nämnda texten är lite svamlig och ofokuserad, hyllningsserierna platta, och de nya Shelton-serierna är inte lika bra som när Shelton var som bäst. Men likafullt är de roliga, och det känns också tryggt på något vis att bröderna fortsätter på samma sätt de alltid gjort, utan att påverkas av hur omvärlden förändrats.

SH3 vol 4 – Passio av Daniel Ahlgren

Sist men inte minst (snarare bäst!) har jag äntligen läst den senaste delen av Daniel Ahlgrens superhjälteepos SH3. De kommer inte ofta, de här böckerna, så varje gång det händer tar jag och läser om allihopa för att komma in i handlingen. Men det gör jag så gärna för precis som jag skrivit förut är det här riktigt bra superhjälteserier, och jag hart fortfarande inte sett någon annan serie som ens försöker sig på att på samma sätt mixa superhjältar och tonårsvardag, åtminstone inte lika framgångsrikt som här.

Efter att Alfamannens fertilitetsproblem ordnat upp sig i förra boken hamnar nu problemet med alla parallella universum i fokus. Den tråden fungerar utmärkt, klassisk som den är i superhjältesammanhang, men allra bäst i SH3 är alla biintriger som puttrar på; smarta och ofta med oväntade upplösningar. Ahlgren är suverän på att knåpa och knepa ihop allting, än mer med tanke på att med den låga utgivningstakten så handlar det ibland om ledtrådar som lagts ut många år i förväg innan de slutligen används.

Det dröjde innan jag köpte och läste Passio; den kom redan 2015 men jag missade den då och eftersom serien sorgligt nog inte är en kioskvältare såg jag den först för ett litet tag sedan. Men en sak är bra med det: Det kanske snart är dags för volym 5!

SH3 Passio

Kan köpas hos bl.a.:

 

Nya Norrland

Postat den

Det är sju år sedan Mats Jonssons senaste serieroman, Mats kamp, kom ut, men i höstas var det dags igen i och med att Nya Norrland kom ut; återigen en självbiografisk serie, återigen på Galago förlag. Men den här gången ligger inte tonvikten riktigt lika starkt på författaren själv utan den handlar (enligt baksidestexten) istället om ”…den klyfta mellan stad och landsbygd som allt mer framstår som en av vår tids angörande konflikter.”.

Så över de 272 sidorna får vi dels följa författarens eget liv och hur det förhåller sig till stad/landsbygds-konflikten, dels läsa om framförallt Bollstabruks historia, dvs det samhälle han växte upp i och som han tar som ett exempel på hur det moderna Sverige växt fram. Precis som i Mats kamp varierar framförandet: Korta ensides historier, rena historieförläsningar där Mats Jonsson berättar för sin dotter (som ibland är intresserad, ibland ironisk), intervjuer med släktingar, material anonymt insamlat från landsbygdsbor som flyttat till Stockholm, Jonssons egna förslag på hur skattesystemet skulle kunna förändras för att enligt honom bli mer rättvist, osv, osv.

Det är med andra ord ett mycket ambitiöst album som vill beskriva ett problem både objektivt och subjektivt, och dessutom lämna förslag på hur problemen ska rättas till. Men det innebär tyvärr också att det är ett album där Mats Jonssons svagheter som serieskapare får fritt utlopp vilket resulterar i en bok som kanske kan användas av en del som en politisk partsinlaga men som enligt mig är rätt misslyckad som serie.

Barndomen

När jag säger det ska man ha klart för sig att precis som jag skrev i recensionen av Mats kamp är en hel del av mina invändningar subjektiva: Jag är inte helt förtjust i (själv)biografier, jag är ingen större vän av teckningarna, och jag är definitivt inte förtjust i politiska pamfletter (även om Nya Norrland kanske är väl tjock för att kallas pamflett). Men i Mats kamp fungerade det hela: Omväxlingen i innehållet och den uppriktiga skildringen av erfarenheterna som småbarnsförälder och att plötsligt vara ansvarig inte bara för sitt eget liv räckte långt, och serier är nu en gång för alla ett utmärkt medium för den typen av berättelser.

I Nya Norrland däremot slåss hela tiden det självbiografiska mot politiken på ett olyckligt sätt. Flera gånger påpekas i serien, ibland med allvarlig och ibland med ironisk ton, att det givetvis kan vara så att det mer handlar om nostalgi över barndomen och över att världen inte längre ser ut som den gjorde förut som får författaren att fördöma dagens samhälle. Men tyvärr, att påpeka att man kanske har på sig nostalgiska glasögon gör inte att man inte har på sig dem.

Eller för att uttrycka mig annorlunda: Hur mycket det än påpekas att det kanske handlar om orättvist gnäll över en svunnen tid låter det likafullt som gnäll över en svunnen tid, och det är ärligt talat rätt segt att läsa om. Mats kamp sträckläste jag, Nya Norrland fick jag slita för att komma igenom, trots att Jonsson är bra på att få flyt i sina serier; teckningarna i sig ser amatörmässiga ut men han vet hur man ska sätta dem i rätt ordning för att de ska vara lätta att läsa.

Sen kan jag inte låta bli att irritera mig över bristen på självinsikt. Som sagt påpekas det flera gånger att det kan verka hycklande att klaga på gentrifieringen av Hägersten när man ändå bor där själv, och det är väl bra att han är medveten om det (med brasklappen som ovan att det inte förändrar det faktum att han likafullt bor där). Men det är någonting som redan tidigare påpekats av många andra så den självinsikten är inte så svår att uppnå.

Däremot ser han uppenbarligen inte det absurda i att skriva om hur han ville bo i Kransen för att han tycker om ”…blandningen av folk…” och hur hemskt det är att gamla Kransen (dit han flyttade och trivdes) röstar 13% på M medan i de nybyggda delarna däremot får M hela 28%. Det är givetvis inget fel på att inte gilla M men det där med att gilla blandningen av folk betyder uppenbarligen bara folk som inte röstar på M, med tanke på att de där nybyggda delarna ligger närmare hur Sverige faktiskt röstar än de gamla ”blandade” delarna. Så gärna en blandning av folk, så länge det är en blandning av rätt slags folk, ungefär 😉

Som sagt, frustrerande att Mats Jonsson vet att det mesta handlar om att sakna barndomen, men den vetskapen glöms hela tiden bort i serien

Och så fortsätter det boken igenom: När det bara handlar om det självbiografiska fungerar det bra, och likaså när det reflekteras över vilka problem som behöver lösas. Men ju konkretare politiken blir, desto sämre tycker jag boken blir. Jag får ofta den där frustrerande känslan man kan få när någon dyker upp som man i princip håller med, men vars resonemang man skäms lite för för att det är så dåligt underbyggt.

Fakta presenteras noggrant vilket jag uppskattar, men analysen och fokuset är det sämre med, som när nedläggningen av Sollefteås sjukhus tas som intäkt på hur landsbygden utarmas, för att senare i serien påpeka att det är minst lika illa i Stockholm och att han själv t ex fick åka 10 mil för att hitta ett BB som kunde ta emot. I samband med det påpekas att han inser att det inte är ett geografiskt problem utan ett nationellt problem. Sant, men varför faller boken sedan omedelbart tillbaka till att återigen hamra på att det är en konflikt mellan stad och landsbygd?

Så tyvärr, Nya Norrland tycker jag är en svag bok, där det som är bra nästan drunknar i det mindre bra. Synd, med tanke på den höga ambitionsnivån!

Kan köpas hos bl.a.:

Poppies of Iraq

Postat den

Poppies of Iraq är en självbiografisk serie som handlar om Brigitte Findaklys familj,färglagd av henne själv och illustrerad av hennes make Lewis Trondheim. Till skillnad från de flesta självbiografier är det inte fråga om en kronologisk berättelse utan istället får vi följa henne i korta episoder à 1-4 sidor med nedslag som hoppar mellan barndomens Irak, studenttidens Frankrike dit hennes familj flydde, och nutiden när hon med mycket långa mellanrum återser medlemmar av sin släkt igen.

Ett ovanligt och intressant inslag är att Findaklys familj är ortodoxt kristna, och därför ser vi Irak skildrar både inifrån och utifrån samtidigt: Hon är irakiska och längtar hem när familjen flyttat till Frankrike, men samtidigt var hennes familj också hela tiden särbehandlade i hemlandet eftersom den överväldigande majoriteten var muslimer. Så när hon går i skolan får hon gå ut på skolgården och leka när de andra bedriver studier i Koranen:

Allteftersom framtonar en dyster bild av ett land förött av krig och diktatur. I Findaklys barndom fungerar landet, åtminstone någotsånär, och de mesta av hennes minnen är goda. Det finns saker som ter sig besynnerliga och kanske inte helt godartade, men det är först när hon blir äldre som saker verkligen försämras med nyckfulla dekret från regeringen och ökade spänningar inom landet mellan de olika grupperingarna beroende på vem som har makten för stunden.

Familjens flytt till Frankrike är inte heller en mirakelkur. Pappans utbildning till tandläkare godkänns inte i det nya landet och han lyckas aldrig anpassa sig till sin nya omgivning, och Findakly själv längtar som sagt tillbaka till Irak. Men när hon någon enstaka gång lyckas få tillstånd att besöka landet (något som pappan aldrig får och inte heller vågar han åka tillbaka av rädsla för repressalier för att han lämnat landet) märker hon att hon inte längre trivs där heller; tillvaron har blivit farligare med kidnappningar och slumpmässigt våld, och hon kan inte heller som kvinna uppträda på samma sätt som hon förut kunde.

Den sorgliga tonen förstärks också av hennes möten med släktingarna i nuet; ingen av hennes jämnåriga har i längden velat stanna kvar i Irak så de som kunnat har flytt till världens alla länder:

Poppies of Iraq är en i långa stycken intressant serie som skildrar Irak från minoritetens ögon; en minoritet som ofta hade det bra ekonomiskt men som likafullt tidvis haft svårt att passa in i landet. Det är en skildring med mycket hjärta för det är tydligt att Findakly tycker om landet och att hon är sorgsen över vad som skett med det.

Men helt lyckad som serie är boken inte. Jag älskar ju normalt Trondheim och allt han är inblandad i, men den här gången är jag inte säker på att hans teckningar riktigt passar in. Manuset och bilderna lyfter inte varandra; var för sig är de bra, men tillsammans blir det bara 1+1=2 istället för i mer lyckade serier där vi får en trevlig 3:a eller någonting ännu bättre.

Manuset är också lite för opersonligt, trots att varenda sida handlar om Findakly och hennes upplevelser och tankar om Irak. Jag får aldrig riktigt kläm på henne själv, och egentligen är den enda personen med personlighet hennes pappa. Om serien hade handlat om honom hade det räckt, men nu är det menat som en serie om Findakly och hennes familj och då känns det tomt. Bortsett från skildringen av pappan är det sidorna från hennes barndom som jag tycker är klart mest lyckade; där känns det genuint och personligt på riktigt.

Så sammanfattningen får jag nog använda det ord som jag redan använt två gånger om serien igen: Poppies of Iraq är en innehållsmässigt intressant bok med några brister som serie betraktat.

 

Vuxenpoäng är en myt

Postat den

Ha, det här var en trevlig överraskning! Jag läste Sarah Andersens Adulthood is a Myth för några månader sedan och tänkte skriva några rader om den men det blev inte av, men nu får jag chansen igen i och med att den kommer ut på svenska med den utmärkt översatta titeln Vuxenpoäng är en myt 🙂

Sarah’s Scribbles är originaltiteln på den här webserien där Andersen illustrerar sitt liv. Och precis som titeln säger, det där med att vara vuxen är ingenting som hon känner att hon är, åldern till trots:

Det här är en sån där närmast perfekt självbiografisk webserie: Snabbläst, en bra blandning av rent personliga reflektioner utan egentlig poäng, filosofiska funderingar, och komisk ångest:

Och, mycket viktigt, roligt tecknat och med bra tajming av poängerna som ofta är helt beroende av illustrationen, som den här där Sarahs min och stolta kroppshållning  i slutrutan är det som gör serien.

En väldig massa exempel sidor idag utan mycket text från min sida, men det är för att det här är en av de där serierna där man bara behöver läsa några sidor för att förstå om det är någonting som passar en. Jag skulle kunna skriva om hur hon i förbifarten tar upp saker som vad det innebär att behöva ta ansvar för sitt liv (vuxenpoängen), hur mensen påverkar livet, hur hennes introverta personlighet gör henne obekväm i sociala sammanhang, med mera, med mera. Men jag tror att jag i det här fallet låter hennes teckningar tala för sig själva, kul som de är 🙂