Kategori: Biografiska serier

Här ska plaskas

Även om det ibland kan verka som om Horst Schröders förlag Epix lagts ner så får de faktiskt ut en hel del böcker fortfarande, men tyvärr är det både svårt att hålla koll på deras böcker pga vad som ibland verkar vara ett medvetet försvårande att få reda på vad som ges ut, och det mesta av utgivningen är ingenting som intresserar mig så värst mycket. Men ibland får jag syn på någonting som verkar vara läsvärt, och idag handlar det om Bert Gradins Här ska plaskas som släpptes häromveckan (mycket passande var releasepartyt på restaurang Carmen på Södermalm, ett klassiskt ställe som är så nära personifieringen av trivsamt sunkhak man kan komma).

Gradin har ett minst sagt spretigt liv bakom sig, som serietecknare, gycklare, skådespelare, mänsklig kanonkula, med mera. Serietecknandet låg nere under många år, men när han för några år sedan fick svårt att fortsätta med de mer aktiva sysselsättningarna – vilket inte är så förvånande med tanke på hur mycket stryk kroppen verkar ha fått när man läser serien – bestämde han sig för att återuppta tecknandet och att inrikta sig på att berätta om sitt liv:

Den som föredrar memoarer som prydligt berättar historien om huvudpersonen som barn → ungdom → vuxen kommer nog inte uppskatta Här ska plaskas, för precis som Gradins liv som det verkar bestått av en okuvlig nyfikenhet att prova på nya saker utan att göra upp långvariga planer så är den här boken också synnerligen sporadiskt berättad. Det finns en linje, Gradin blir äldre allteftersom man läser, men det är fullt av utvikningar och hopp framåt och bakåt i tiden, allteftersom associationerna flödar.

Det handlar kort sagt om en samling skrönor från ett liv, mer eller mindre kronologiskt presenterade, men tillsammans ger skrönorna en bra bild av Gradins liv men kanske ännu mer av tidsandan med fokus på kulturlivet i Stockholm på 80- och 90-talet. Det är fria teatergrupper, uppträdanden på gatan (både i Sverige och utomlands), turnéer, med mera; ibland går det fantastiskt bra, ibland fungerar det inte alls. Gradin är noga med att poängtera att vissa av hans idéer misslyckades och att han nog inte alltid varit så lätt att leva med för hans fru som var den som fick ta hand om barn och familj när han gav sig ut på nya äventyr, och det gör serien bättre, men de allra flesta sidorna fokuserar på det som var roligt/udda/fascinerande istället för att grotta ner sig i huvudpersonens psykologi. Typiskt är omnämnandet av en resa till Indien: ”Indien blev ett av mina stora reseäventyr, men om dessa får jag berätta någon annan gång.”. För honom var kanske resan omvälvande, men det är viktigare att berätta historier som är roliga för oss läsare att höra om 🙂

För mig som känner igen mycket av det som refereras till är det kul att se hur tiden uppfattades från en som var mitt i den kulturella delen; huvudsakligen på den sida som ofta uppfattats som mindre fin än en del annan kultur, men eftersom jag alltid dragits till detsamma passar det mig. Inte bara seriereferenserna (Gradin jobbade ett tag i Horst Schröders seriebutik Metropolis som därför skymtar förbi i boken, och han gjorde också en del serier i sin ungdom) utan också olika uppträdanden och uppsättningar känner jag igen, och detsamma lär nog gälla för många av de som kommer läsa serien för det är verkligen en serie som gör sig bäst för den som också genomlevt – eller är intresserad av – decennierna då Gradin var som mest aktiv. Han tecknar glatt och livligt, och i mitt tycke passar de fria linjerna fint till innehållet: Det är lösa boliner som gäller, och det menar jag inte som kritik utan som en eloge, för styrkan i boken ligger i hur känslan av att allt är möjligt förmedlas.

Mot slutet saktar handlingen av, och det är inte så konstigt med tanke på att Gradin blivit äldre och att familjen pockar på uppmärksamhet. Och här ska jag ge honom en eloge till: Det hade varit utomordentligt enkelt att skildra detta med en känsla av melankoli, att nu när han är äldre och kroppen inte lika ung och stark längre så är äventyren över och de bästa åren förbi. Men det undviker han för att istället anamma mer av känslan att allt har sin tid: De vilda åren var underbara för vad de var, och nu är det dags för någonting annat. Detsamma gäller när han skriver om hur kulturlivet förändrats över åren: Han älskade hur det var när han var en del av det, men utan att döma nutiden för att den är annorlunda.

Här ska plaskas är en förträfflig skildring av ett samtidigt perifert och centralt liv i kultur-Sverige under några decennier och i en för mig som serieläsare trevlig förpackning, med ett ständigt gott humör i berättandet. Inte så illa som återkomst till seriemediet efter sisådär 30 år 🙂

Kan köpas bl.a. här:
  • Här ska plaskas (stilenligt för Epix så syns boken ännu inte till hos de stora bokhandlarna på nätet, men man kan köpa den direkt från Epix 😉 )
(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Hur går det för Nagata Kabi?

Jag tänkte att det kanske är dags med en uppdatering med hur livet är för Nagata Kabi, serieskaparen som slog igenom med buller och bång för några år sedan med den mycket självutlämnande My Lesbian Experience with Loneliness. Senast jag tog upp hennes serier på bloggen var 2019 då jag hade läst den andra delen av My Solo Exchange Diary, den dagboksserie som tog vid efter hennes genombrottsserie, och då tyckte jag dels att hon hade fastnat i att göra serier om reaktioner på tidigare serier och att det inte kändes helt produktivt i längden, dels att jag ändå var nyfiken på hur det gått för henne sedan.

Svaret på sistnämnda frågan finns i tre fristående (i bemärkelsen att de inte är numrerade, även om de alla handlar om Kabis liv) My Alcoholic Escape from Reality, My Wandering Warrior Existence, och My Pancreas Broke, but My Life Got Better. Eftersom den första och den sista hänger ihop i och med att de behandlar samma händelser men med lite olika utgångspunkter så börjar jag med dem.

Efter framgångarna med MLEwL (titlarna är så långa att jag i fortsättningen förkortar dem) så blev Kabi uppmärksammad så till den grad att hon dels bjöds ut på restauranger mm av sina redaktörer, dels kände pressen att göra någonting nytt. Innan hade hon i princip aldrig druckit, men nu började hon med det och upptäckte att hon älskade känslan av alkohol och tryggheten den gav henne. Inte oväntat så hade hon svårt att sätta upp gränser för sitt drickande vilket ledde till upprepade sjukhusbesök när kroppen protesterade.

Båda böckerna är precis så osminkade som man skulle kunna tänka sig när Kabi berättar om hur hon påverkades. Trots att läkarna – alltid skildrade som verkligt omtänksamma och vänliga personer – varnar henne för att om hon fortsätter som förut så riskerar hon livet så kan hon inte sluta dricka, och dessutom gör hennes problem med att fungera socialt att hon bokstavligen rymmer från sjukhuset eftersom det är för jobbigt att behöva prata med personalen där. Varpå hon givetvis får ångestattacker över ens tanken på att återvända eftersom de då kommer fråga henne var hon tog vägen, så istället flyttar hon hem till sina föräldrar som tar hand om henne. Allt elände hon råkar ut för beskrivs in i minsta detalj, som inkontinens, illamående, smärta och panikattacker.

Om hennes föräldrar i de tidigare böckerna ibland framstod som en smula problematiska är de här närmast änglaliknande i sin acceptans för en dotter som mår fruktansvärt dåligt, fysiskt och psykiskt, och de stöttar henne reservationslöst. Överlag är de personer vi får träffa vänliga själar som vill henne väl, och som aldrig tappar tron på att hon kan bli bättre, trots upprepade återfall och den överhängande risken för att hennes njurar ska ge upp.

Men när år 2022 rullar in verkar det ändå som om lyckats sluta, och att kroppen klarade sig. I sann Kabi-anda får vi höra att hon har dåligt samvete eftersom hon på sitt sätt är glad över att Covid-epidemin gjorde att hon inte längre kunde fullfölja löften hon gett till olika personer om att de skulle gå ut och äta, med risk för återfall, och om vad som är bättre efter att hon slutade dricka men också om vad som inte är bättre, och om vilken hopplös person hon är:

Om de två ovan nämnda böckerna har en tydlig anknytning till en viss period i Kabis liv är MWWE mer av en generellt reflekterande bok där Kabi brottas med sina svårigheter vad gäller relationer. Det hela startar när hon är med på en väns bröllop och slås av insikten att hon också vill ha ett. Problemet är att hon inte har någon att gifta sig med men det går att lösa: Hon beställer tid för bröllopsfotografering inklusive brudklänning, blomsterbuketter och allt annat som vanligtvis ingår, och ger sig dit:

Efter avslutad fotografering blir hon förvånad när hon inser att kanske är det ändå så att ett bröllop för en inte gör henne lycklig?

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men även om det självklart är ett dåligt val att som Kabi fly från sjukhuset när hon ska få hjälp så förstår jag hur hon resonerar och hennes känslor, men i MWWE blir jag flera gånger helt fascinerad över hur udda Kabi tänker. Som bröllopsfotona och hennes känslor efteråt, eller när hon börjar använda dating-appar och är helt oförstående ens hur de är tänkta att fungera. När hon får positiv respons på sin info i apparna är reaktionen att hon inte förstår varför någon hör av sig, så för att få dem att sluta uppdaterar hon sin info för att framstå som så omöjlig som person som möjligt:

Det mest iögonfallande är dock hennes chock när hon – efter att ha frågat på sociala medier på nätet – förstår att kärlek faktiskt finns på riktigt. Fram tills dess har hon varit säker på att alla kärleksskildringar hon stött på i musik, litteratur och andra ställen varit helt fiktiva, dvs bara en påhittad känsla som används för att det blir så bra berättelser av det, och inte att det är någonting som verkliga personer kan känna/uppleva. Mycket udda, som sagt, men med tanke på en del av det vi får veta om hennes barndom är det kanske ändå inte så konstigt att hon har enorma problem med relationer och att kunna lita på människor.

Så hur är alltså läget idag? Det kanske låter osannolikt men de senaste serierna känns hoppfulla, trots allt elände som skildras i dem, för det är inte bara serier som är exemplariska när det gäller att realistiskt skildra hennes liv. De innehåller också en berättarröst som har insett hur ovanliga en del av känslorna och resonemangen är och det är nytt; i de äldre serierna fanns också en berättarröst men den saknade insikt i berättarens eget beteende. Med andra ord, serierna är fortfarande fascinerande i sin rättframhet och därför väl värda att läsa, och det känns som om serieskaparen själv (förhoppningsvis) mår bättre. Och skönt är väl det 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Patricia Highsmith ♡̶ serier

Idag blir det mer litterärt än vanligt eftersom ämnet är Patricia Highsmith, författarinnan bakom böcker som Strangers on a train och romanerna om Tom Ripley: Klassiska som romaner, och kanske ännu mer klassiska som filmer. Skälet till att jag skriver om henne idag är att jag nyss läste en biografi om henne i serieformat, närmare bestämt Flung Out of Space – Inspired by the Indecent Adventures of Patricia Highsmith, skriven av Grace Ellis och tecknad av Hannah Templer. Efter att ha läst den läste jag också lite andra saker, men mer om det senare.

För att vara en biografi är det en rätt ovanlig sådan. I förordet av Ellis skriver hon att det är lite av en fantasi, en berättelse som är sann i det stora hela men där händelser komprimerats, en del personer modifierats, mm, för att det ska bli en bättre berättelse. Men det är inte så underligt, det är sällan saker som dialog mellan personer finns kvar decennier senare, och för den som vill ha en mer objektivt korrekt bild av Highsmiths liv istället för den som ges här som utspelas under den tid då Highsmith först blev en romanförfattare refererar Ellis till andra biografier.

Det udda är hur Highsmith beskrivs som person i förordet:

This is a story I believe is worth telling. That being said, I want to be clear: The protagonist of this story is not a good person. In fact, Patricia Highsmith was an appalling person. She was deeply anti-Semetic [sic], racist, and misogynistic, even by the standards of her time. I am not being hyperbolic when I say that many of her beliefs were nothing short of evil, and I know I speak for Hannah and the rest of this book’s team when I say that we condemn these beliefs as vehemently as possible.

Visst finns det gott om biografier över personer som historiskt ansetts vara onda, men för att vara en så personlig historia känns det ändå mycket udda. Förordet skriver mer om det här och understryker verkligen att idén med serien inte på något sätt är ämnad att förminska hur ond Highsmith var, och att hennes brister som person tyvärr också bidrog till hennes framgångar.

Så om Ellis & Templer genuint ogillar Highsmith, varför har de spenderat så mycket tid och kraft på en biografi om henne?

Skälet till det gås också igenom i förordet, nämligen det faktum att Highsmith är en mycket viktig förgrundsfigur inom den lesbiska kulturen på grund av sin banbrytande bok The Price of Salt (senare utgiven som Carol). Det kanske låter konstigt för en person som anklagas för att vara misogyn, men egentligen är det inte så konstigt. I serien blir det nämligen mycket tydligt att Highsmith är oerhört frustrerad och arg över att hon är lesbisk. Hon går till terapeuter för att försöka bli av med det som hon ser som sin onaturliga läggning, och när hon stöter på andra kvinnor som är som hon är hon samtidigt attraherad och aggressiv mot dem.

Terapeutsamtal

Det här låter förstås som ett fascinerande material för en biografi, så därför är det verkligen synd att serien misslyckas att ta till vara på det. Det finns så mycket intressanta saker att berätta om henne, men i serien känns det bara platt. Hon är frustrerad över sitt jobb som hon finner meningslöst och närmast förnedrande, hon skäller på allt och alla – ju snällare någon uppträder mot henne, desto mer föraktar hon dem – och förlagen är ointresserade av hennes roman Strangers on a Train, men vare sig berättelsen eller personerna engagerar mig. De känns alltför klichéartade, och framför allt gäller det Highsmith själv: Förordet till trots blir historien ändå till slut bara en om en person som uppträder taggigt, men som ändå har ett mjukare inre där hon förstår att hon uppfört sig illa. Som den här sidan, där hon efter att till slut ha sålt sin roman kan lämna det jobb hon avskytt, och utbyter några sista ord med Andy, en person hon har betett sig fruktansvärt illa mot:

Så allt är till slut frid och fröjd som det verkar, för Ellis & Templer klarar inte av att hålla sig från liknande inslag där arbetet att framställa Highsmith som hon verkligen var undergrävs. Det var meningen att ge en osminkad bild av Highsmith, men jag tycker mest av allt att den känns apologetisk i sin bild av Highsmith. Det finns bra sekvenser i serien och jag tycker om Templers rena linjer, men kontentan är att Flung Out of Space får ett rätt lågt betyg av mig som seriebiografi.

Det innebär däremot inte att det är slut med serieinnehållet i dagens text. Det jobb som Highsmith hade medan hon väntade på att lyckas sälja in sin roman var nämligen att hon skrev serier. Först var hon fast anställd, sedan frilansare för att ha tid att jobba med sin roman, men hon hann med att skriva mängder av serier om allt möjligt: Rena action/superhjälteserier, biografier över personer som Katarina den stora, med mera. Hennes jobb innebar att hon senare starkt ogillade allt som hade med serier att göra, och hon ville inte tala om det, men i den här biografin kan man läsa en hel del om det. Inklusive små roliga detaljer som hur hon lär känna Stan Lee – det är för honom som hon senare frilansar samtidigt som hon är fast anställd på ett annat förlag, vilket det senare förstås ogillar – och till och med accepterar en date med honom:

Givetvis gjorde det att jag blev lite nyfiken på att läsa några av hennes serier, så det blev till att ge sig ut på nätet och leta. Jag läste ett tiotal av dem och efter det kan jag på sitt sätt förstå Highsmiths avsmak för mediet för det här är verkligen inte bra. Visst, Highsmith skrev dem själv, men hon gjorde det självklart på det sätt som redaktörerna önskade, och vad jag förstått var hon uppskattad somserieförfattare av dem. Med tanke på hur skicklig hon visade sig vara som romanförfattare måste hon ha insett hur undermåliga seriemanusen var, så det är förståeligt med hennes känslor inför dem.

Det finns egentligen inga ”bra” exempel på seriesidor hon skrivit, men här följer iallafall två stycken. Den första från en Black Terror-serie från tidningen Exciting Comics #38 (1945), den andra från Katarina den stora-serien från Real Life Comics #18 (1944):

Den som tycker sig se spår av Highsmiths kvalitéer som författare hallucinerar.

Slutligen, några ord om den redan tidigare nämnda romanen The Price of Salt som jag också tog och läste när jag ändå var inne på det här spåret. Det är den första romanen av henne jag läst, och jag blev förvånad över stilen. Jag hade väntat mig en mer avskalad ton, med tanke på de filmer jag sett baserade på hennes romaner (favorit: Het sol med Alain Delon i rollen rom Ripley, men den senare filmen med Matt Daemon är inte dum den heller), men istället skriver hon i en mycket mer vad jag skulle kalla litterär stil, med omskrivningar, inre monolog, rikliga miljöbeskrivningar. Och hon gör det bra och känsligt, så jag förstår att det här har blivit en klassiker i LGBTQ+-kretsar. För att vara en roman från 40-talet om lesbisk kärlek är hon förvånansvärt frispråkig; det finns inga omskrivningar om vad det handlar om som annars brukar vara vanligt i äldre litteratur när ”känsliga” ämnen tas upp.

Det riktigt unika med romanen är det som gjorde att de flesta förlag inte ville ta i den med tång, även de mer snaskiga pulpförlagen som annars inte hade något emot en handling där två kvinnor fick ihop det temporärt, är det (relativt) lyckliga slutet: Istället för det sedvanliga där kvinnorna dör/hittar en riktig karl/… så går det faktiskt bra för dem. Dessutom finns ett annat stort plus tycker jag: När det ser ut som om förhållandet med Carol inte kommer hålla så blir huvudpersonen Therese ett kort tag förälskad i en annan person, och också det är en kvinna. Det är hur tydligt som helst att det inte ”bara” handlar om ett unikt förhållande med Carol utan en läggning, och Therese har inga problem med det.

Summering:

  • Flung Out of Space går att läsa för att väcka nyfikenhet om Patricia Highsmith och den har en hel del detaljer som är intressanta för trogna serieläsare, men som litteratur är den på sin höjd sisådär; om man vill veta mer om hur hon var som person utan försköningar får man läsa på annat håll.
  • Highsmiths serier är inte i närheten av ”sisådär”, och bör endast läsas om man verkligen är intresserad av att se vad hon presterade i ett jobb hon hatade och senare föraktade.
  • The Price of Salt/Carol är tveklöst dagens bästa läsning, men då måste man förstås klara sig utan teckningar.
Förstaupplagan, utgiven under pseudonym
Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Att jobba med serier och leva lantligt: Uncomfortably Happily & That Time the Manga Editor Started a New Life in the Countryside

Den senaste tiden har jag föredragit att skriva flera korta inlägg istället för ett inlägg som handlar om flera serier, men idag kan jag inte låta bli att ta upp två serier eftersom de är alltför lika varandra vad gäller innehållet. Att det dessutom ger mig chansen att (tror jag) sätta ett personligt rekord i längsta titel på ett blogglägg är bara ett litet plus i kanten 😉

Låt mig börja med den svagare av serien,That Time the Manga Editor Started a New Life in the Countryside av Kumagae (manus) & Hishivo Miyazawa (teckningar). Kumagae arbetar som mangaredaktör i Tokyo, men när det magasin han jobbar för läggs ner inser han att han helt tappat glöden; eftersom han i praktiken har en livstidsanställning blir han visserligen bara flyttad till en annan tidning istället för att avskedas, men han har fått nog. Istället hyr han in sig på någonting som påminner om en kolonilott, en liten åker där han kan odla ris, och efter ett tag inser han att han vill bli lantbrukare på heltid. Ergo, han + maka letar upp ett litet och mycket billigt hus på landet.

Det märks att Kumagae har jobbat som redaktör för han använder sig rikligt av precis alla knep som tänkas kan när det gäller att locka läsare, från den isekai-betonade titeln till ett extremt och närmast påfrestande hurtigt humör. Men de första två volymerna av totalt fyra är ändå underhållande, den blanka fasaden till trots, när vi får följa hur paret långsamt anpassar sig till ett mycket annorlunda liv jämfört med hur deras tidigare liv var i Tokyo.

Men trots en del fördelar inser paret att de inte är lämpade att bo på landet. De har aldrig ägt ett hus så de har ingen aning om hur man ska göra nödvändiga reparationer (huset de hyr är som sagt mycket billigt och det är inte så konstigt), och de saknar stadens bekvämligheter. Så de kompromissar: De flyttar igen, den här gången till ett mindre samhälle just utanför Tokyo men där det är enkelt att snabbt ta sig ut i det gröna. Och här ungefär slutar serien att vara intressant, för istället för att fortsätta följa hur paret navigerar sitt liv övergår den till att bli reklam för biodynamisk odling när de kommer i kontakt med en person som jobbar med just det. Det är såklart ingenting fel med att propagera för ett bättre sätt att nyttja marken, men tyvärr blir serien tråkig, och inte hjälper det att Anan, forskaren ifråga, presenteras som någon som skulle passa bättre i en shōnen-serie än i en mer realistisk.

Så TTtMESaNLitC är lite småintressant i början, men den är alldeles för okomplicerad för att fungera i längden. Inte ens när Kumagae mot slutet åter tar upp jobbet som mangaredaktör, nu som frilansare på deltid för att kunna fortsätta med sina odlingar, blir det bättre; det skulle kunnat vara intressant att läsa om hur man kan balansera sitt liv, men Kumagaes historia är alltför präglad av hans kunskaper om hur en manga ”ska” berättas, med resultatet att den aldrig får tid att andas eller ger personerna en chans att kännas äkta.

Uncomfortably Happily av Yeon-Sik Hong är det däremot annorlunda med. När han tröttnar på att bo i Seoul och precis som Kumagae flyttar ut på landet är deras erfarenheter mycket likartade: Problem med att hantera att de bor i ett hus, uppskattningen av närheten till naturen, det knepiga i att vara utan allt det som finns runt hörnet när man bor i en stad, för att inte tala om alla konstiga ljud på natten:

Manhwa, så kom ihåg att läsa från vänster till höger

Till skillnad från Kumagae fortsätter Hong att leva på sitt serietecknande, med hjälp av internet, även om det går trögt; att det nya livet distraherar är inte så konstigt, men intrycket Hong ger är att det nog alltid varit lite si och så med hans produktivitet. Den som instället jobbar hårt är hans maka Sohmi Lee, och serien handlar nästan lika mycket om henne och hennes försök att bli publicerad som författare. Fokuset i den här serien ligger på människorna och deras liv, och om jag återigen jämför med TTtMESaNLitC så är skillnaden på hur den andra parten i äktenskapet skildras dramatisk: Sohmi Lee är en person, medan den cosplayande frun i TTtMESaNLitC mest av allt känns som en humoristisk bifigur, ungefär som den allestädes förekommande kvinnliga managern i de flesta sportmanga.

Men även paret Hong/Lee finner det svårt att fortsätta leva på landet, och när de till slut lyckats ställa allt i ordning på sitt ensliga berg inser de som äger tomterna runtomkring att det kanske går att tjäna pengar på den dittills värdelösa marken ändå:

Uncomfortably Happily är en stillsam, nästan elegisk serie med ett bohemiskt par som precis som paret in den japanska serien försöker hitta en balans som passar dem. De lyckas nästan, men som synes från sidan ovan är det omöjligt att hålla samtiden ifrån sig, och det finns också en underton i serien av förståelse för att det inte skulle fungera om alla Seouls 25 miljoner invånare skulle köpa en ödslig stuga och försörja sig på författarskap. Lustigt nog är den betydligt lättsammare TTtMESaNLitC trots sin glättiga yta en mer realistisk serie om man ser realism som att handla om det som är möjligt att göra: Kumagae och hans fru går från cynism till idealism till pragmatism, medan Hong/Lee i högre grad försöker leva ett liv som i längden är omöjligt, hur mysigt det än kan vara. Men om det gäller vilken serie som är bäst är det ingen tvekan om frågan för Uncomfortably Happily är ett strålande exempel på hur bra seriemediet lämpar sig för personliga berättelser, hur odramatiska de än är.

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Catherine Meurisse

För tredje året i rad har franska Catherine Meurisse nominerats till Angoulêmes stora pris. Vi får se om det blir tredje gången gillt – i år gäller det att besegra amerikanska Daniel Clowes och brittiska Posy Simmonds – men jag tänkte passa på att skriva några ord om de serier av henne som jag läst: Lightness, The Young Woman and the Sea, och The Great Outdoors.1 I kronologisk ordning:

Lightness: Det här är den tveklöst tyngsta boken av de tre som handlar om efterdyningarna till attacken på Charlie Hebdo, om än med en ofta humoristisk ton mitt i berättelsen. Meurisse som var en av tidningens tecknare blev försenad till mötet på morgon för attacken och följde den därför från en näraliggande byggnad. Men själva attacken ägnas inte många sidor, istället är det Meurisses liv efter den som är huvudpoängen. Hon försöker jobba men inser att hon inte längre kan teckna, hennes minne försvinner, hennes vardagsliv är totalt förändrat eftersom livvakter måste följa henne varhelst hon går.

Det är en fragmentarisk bok där Meurisse än tänker på vännerna som mördats, än skämtar om det hela som vilka svar mördarna skulle fått om de analyserats av Elsa, ansvarig för tidningens psykologispalt och en av de som mördades. Men hon har svårt att pussla ihop allting, och serien reflekterar hennes dissociation där ingenting känns som om det är på riktigt och där allting flyter.

Lightness är en alldeles utmärkt serie om PTSD och hur Meurisse långsamt lär sig leva med den. Den är mycket fransk på så sätt att konsten och litteraturen spelar så stor roll som när hon försöker återfå de känslor hon tidigare haft för Marcel Proust eller när hon aktivt söker drabbas av Stendhals syndrom för att åter komma i kontakt med sina känslor, men som sagt är den förvånansvärt lättsam att läsa; Meurisse är bra på att aldrig bli alltför tungsint och glimten i ögat finns där hela tiden, tillsammans med allvaret.

I The Young Woman and the Sea som är gjord några år efter Lightness får vi följa en ung fransk kvinna som spenderar en tid i Japan för att måla. Det är inte en självbiografisk serie, men nog finns det likheter mellan huvudpersonen och Meurisse, och Meurisse gjorde serien när hon spenderade tid i Villa Kujoyama. Huvudpersonen – som jag tror aldrig får ett namn – blir trollbunden av naturen och miljön, och får snart nog nya vänner i en japansk konstnär som säger sig vilja måla men aldrig riktigt finner det rätta tillfället, en trevlig tanuki som guidar henne runt, och Nami, en kvinna som driver ett litet värdshus i trakten.

En handling i vanlig mening finns inte: Hon strosar runt, pratar med människor, och insuper atmosfären. Precis som i Lightness är också den klassiska kulturen ständigt närvarande, men här handlar det naturligtvis oftast om japansk konstnärer och författare istället för västerländska, som i sidan ovan där både Hokusai och Isao Takahata gör sig påminda.

Det är en mycket charmig skildring av lantligt liv i Japan, sedd genom en fransyskas ögon, och grafiskt blandar den mellan mer typiska seriesidor som den ovan och sidor där Meurisse istället kanaliserar en mer japansk känsla vad gäller illustrationerna:

The Young Woman and the Sea är en bagatell, men en synnerligen trevlig sådan 🙂

I The Great Outdoors är vi tillbaka till den rent självbiografiska serien, men den här gången handlar det om en barndomsskildring. Meurisses familj köper en gammal stenruin till hus på den franska landsbygden för att bosätta sig där, och för Meurisse innebär det stora förändringar:

Det finns likheter med kollegan Riad Sattoufs – han var också medarbetare på Charlie Hebdo – barndomsskildring Framtidens arab, som hur människor tecknas och karikeras, men där Sattoufs serie är icke-analyserande när det gäller perspektivet som alltid är barnets, dvs att händelser skildras som de uppfattades av den unge Sattouf själv, så är Meurisse istället ständigt kommenterande, och ibland är det den vuxna Meurisses känslor och tankar som vi får se gestaltas av henne själv som barn. Hon och hennes syster idoliserar Pierre Loti, Marcel Proust citeras, Meurisse gör sin egen version av Versailles trädgårdar, Zolas roman Abbé Mourets felsteg läses och både beundras för sina beskrivningar av naturen och ironiseras över:

Meurisses mamma är inte imponerad över Zolas blomsterkunskap

Ofta innehåller barndomsskildringar både bra dagar och dåliga, men hos Meurisse finns det sällan om ens någonsin jobbigare tider. Det värsta som händer är att familjen bli upprörd över hur naturen hanteras i det moderna jordbruket, men Meurisse själv mår bra serien igenom. Det är inte så konstigt, för hon är inte ute efter att ge en ärlig och ofiltrerad bild av sin barndom. Istället är poängen med serien att skildra hur man kan konstruera ett liv där konst och fördjupad kontakt med naturen står i centrum, och att göra det på ett sätt som inte skrämmer iväg läsarna med tunga komplicerade tankar.

Och det är nog ungefär så jag skulle vilja sammanfatta de här tre böckerna: Värdesätt kultur och konst, lär dig uppskatta naturen, och kom för allt i världen ihåg att göra det medan du samtidigt kan skratta åt vad som än händer. Är det värt att vinna i Angoulême? Nja, jag håller fortfarande Posy Simmonds som min favorit, men jag skulle inte protestera om det blev Meurisse ändå 🙂

Kan köpas bl.a. här:
  1. En fjärde bok av Meurisse finns också på engelska, Delacroix, men den hoppar jag över eftersom den är mer av en rikligt illustrerad text där Meurisse tecknar/målar/gör serier av Alexandre Dumas berättelser om sin vän Eugène Delacroix. ↩︎

The Super Hero’s Journey

När jag i höstas hörde talas om The Super Hero’s Journey (och ja, titeln delar upp Superhero i två ord) blev jag definitivt nyfiken på vad det kunde vara för någonting. Skälet till det är att seriens upphovsman är Patrick McDonnell, mannen bakom dagstidningsserien Mutts (Morrgan och Klös på svenska) och en serie som är ungefär så långt ifrån en superhjälteserie man kan komma. Den är underbart charmigt tecknad, och genomsyras av ett extremt lugnt. fjärran från action. Att den sen också i mitt tycke är en mycket tråkig serie där försöken till skämt för min del så gott som alltid faller platt förtar inte min förtjusning i McDonnells teckningar och att serien ändå är personlig som få andra i dagens tidningar.

Men här handlade det uppenbarligen om superhjältar à la Marvel:

Mer än så visste jag inte när jag började läsa den häromdagen, och då visade det sig att den är en kombination av självbiografi och en hyllning till 60-talets Marvel-serier. Den börjar med att skildra McDonnells liv som ung pojke när han första gången upptäcker Marvels serier, för att sen övergå till en mashup av autentiska seriesidor tecknade av Kirby/Ditko/… blandade med McDonnells avsiktligt naiva (han hopppade över skisserna när han gjorde sina teckningar i serien för att bättre fånga känslan av sin barndom) där McDonnell väver ihop sin egen historia om Doctor Doom, The Watcher, och alla hjältar som kämpar mot…livets förgänglighet, kanske? Hur som helst finns det bara ett sätt att vinna, och det är att förstå att det finns en kraft större än allt annat i livet: Kärleken.

Sidorna där McDonnell utan krusiduller berättar om sin barndom har jag ingenting emot, de är tvärtom lovande, men de är så få så att jag inte vet om en ”vanlig” självbiografi hade kunnat fungera. De allra flesta ägnas däremot åt superhjältarna, och tyvärr fungerar det inte alls för mig. Delvis beror det på att jag själv inte har någon som helt nostalgisk relation till de här serierna så att se McDonnells mixa de klassiska sidorna på ett nytt sätt berör mig inte som det är tänkt, men jag tycker nog också att det är ett misslyckande i serien i sig att den i mitt tycke i så hög grad bygger på att läsaren har ett personligt förhållande till de använda serierna. Dvs, det är ett misslyckande om McDonnell vill att inte redan frälsta Marvelfans ska kunna uppskatta boken, men om mär ett fan så gör det såklart ingenting.

Men mer objektivt tycker jag det också är ett problem att manuset är ihåligt. Boken börjar med barndomsskildringen, men det blir egentligen aldrig någonting med den: Vi får se Patrick upptäcka Marvels serier, sen en massa Marvel-hjältar, sen ser vi att Patrick hittade på egna seriehjältar, sen mer Marvel, sen en sida där vi får se att butiken där Patrick köpte serier som liten inte längre finns kvar, slut. Berättelsen om Patrick som ung är helt utan poäng, och jag frestas säga att det med andra ord är precis samma problem som Mutts dras med.

Marvel-historien är snäppet intressantare med Marvels hjältar på jakt efter någonting helt annat mot vad det brukar, men den saknar styrsel och för min del känns det som om McDonnells ambition att hans teckningar ska påminna läsaren om ett barns också gäller manuset som är lika hoppigt och ologiskt som barns berättelser kan vara (”Och sen hände det. Och sen det. Och sen det.”. På sitt sätt är det bästa i boken hur McDonnell lagt upp sitt efterord: Som en brevsida från 60-talet där påhittade insändare frågar honom om serien. Snyggt och smart!

Jag blev ärligt talat rejält besviken på The Super Hero’s Journey. Jag hade hoppats att McDonnell skulle lyckas få till någonting intressant med en mix av sensibiliteten hos Mutts vs Marvels superhjältar, men istället blev det en historia som uppvisar samma brister som Mutts, och som saknar McDonnells vanligtvis snitsiga teckningar. De olika delarna hänger aldrig ihop, och inte blir det bättre när det på en av de sista sidorna plötsligt dyker upp ett längre citat från Jack Kirby om hur när han som soldat var med om att en kamrat dog och hur det fick Kirby att upptäcka mänskligheten inom sig själv och andra. Inget fel på citatet, men i sammanhanget känns det som ytterligare en plötslig sväng i vad serien handlar om som vare sig förvarnats eller följs upp 😕

Kan köpas bl.a. här:

Funny Things – A Comic Strip Biography of Charles M. Schulz

Det går inte att klaga på ambitionsnivån i Luca Debus (teckningar/manus) & Francesco Matteuzzis (manus) biografi över Snobbens tecknare Charles M. Schulz: Istället för att skriva en bok eller göra en vanlig serie valde de att göra en serie samma format som Snobben: Svartvita strippar omväxlat med helsidor i färg, med samma indelning som om serien verkligen publicerats i en tidning, dvs sex strippar följda av en helsida.

Gott om chutzpah alltså, men är resultatet på sin höjd sisådär, och till Snobbens höjder är det mil. Det är en mycket traditionellt berättad biografi som erbjuds: Efter några introducerande strippar med en äldre Schulz får vi sedan följa honom från liten pojke till hans sista dagar, interfolierat med enstaka sidor där den äldre Schulz kommenterar. Min egen kunskap om Schulz liv är inte encyklopedisk precis, men det finns inte mycket nytt att hämta här, trots bokens drygt 400 sidor. Schulz känner sig lite ensam som liten, han kämpar för att lyckas få en serie antagen, han känner sig väldigt nöjd med hur populär serien till slut blir (trots det engelska namnet Peanuts som han avskyr) och nästan lite hagalen vad gäller pengar och berömdhet. Det är avslaget och mycket sällan roligt.

Religion + längtan efter att bli omtyckt

Det finns tillfällen då det skulle kunnat bränna till, både professionellt när det gäller serien som hur rättigheterna till den byter ägare, eller reaktionerna när Franklin introducerades, och privat när det gäller familjerelationer. Men istället för att borra djupare och göra berättelsen mer intressant får läsaren nöja sig med något tamt skämt, och sen är det dags för en ny stripp.

Inte heller Debus teckningar är något att hurra för, de är lika roliga att titta på som de är att läsa. För att vara en serie gjord av två personer som säkerligen älskar Snobben är sensibiliteten och utseendet på serien av en helt annan karaktär än Snobben. Människorna har ungefär samma proportioner som Schulz har, men utseende och humor påminner mig mycket mer om serier som Doonesbury (men utan bettet som den kan visa upp ibland), en modernare och i mitt tycket mycket mer livlös teckningsstil.

Så nix, det här är inte en bok jag kan rekommendera. För den som inte är specialintresserad av Schulz och hans serie kan man med fördel istället läsa Wikipediasidan om Schulz för information om honom, det är precis lika roligt, och för den som är det finns som sagt ingenting nytt att hämta här, tyvärr :-/

Jag fnissade till exakt en gång under läsningen, och här är strippen som orsakade det
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Hur jag försökte bli en god människa

Hon verkar gilla långa titlar, Ulli Lust; det här är hennes andra bok på svenska efter Idag är sista dagen på resten av ditt liv som kom ut för drygt 10 år sedan. Faktum är att dagens bok är en direkt fortsättning på den tidigare boken, åtminstone på det sättet att det återigen handlar om en självbiografisk serie som tar vid några år senare.

Den som vill läsa mer om den första boken kan såklart läsa min gamla recension jag länkade till härovan (eller förstås skaffa den och det rekommenderar jag, det är en riktigt bra serie), men kort sammanfattat handlar den om hur den unga Ulli (Ulli = personen i serierna, Lust = serieskaparen) som 17-åring ger sig av till Italien tillsammans med en vän, och hur det går. Dvs illa; jag liknade serien vid en skräckbok i min recension och när jag läste om den nu kände jag samma sak när Ulli utan att tveka ger sig in i situationer som garanterat inte kommer sluta väl.

Lust lyckades väldigt väl skildra den där känslan, kanske speciellt vanlig i tonåren, att envisas med det som man vet är rätt snarare än att fundera över konsekvenserna av att envisas: När något ovanligt orättfärdigt sker, som när Ulli och hennes vän inte tillåts lämna ett hus där diverse maffiamedlemmar fängslat dem, och Ulli plötsligt får chansen att ändå lämna, bestämmer hon sig för att det är rätta tillfället att istället för att fly förklara för männen som tidigare i praktiken våldtagit henne och nu funderar på om de ska mörda henne för att få henne att hålla tyst att de faktiskt inte får göra såhär. Argh. Men ack så begripligt, och som sagt, kudos till Lust som så skickligt vet hur man berättar i serieform.

Den här bakgrunden av vad som hände i förra boken är viktig för det som sker i Hur jag försökte bli en god människa. Ulli är nu som sagt några år äldre och hon har blivit mamma till en liten pojke, Philipp, men eftersom hon inte tror sig klara att ta hand om ett barn uppfostras han istället av hennes föräldrar medan hon själv försöker livnära sig som konststudent/konstnär i Wien. Där träffar hon och blir ihop med den 20 år äldre Georg som hon trivs förträffligt ihop med vad gäller det vardagliga livet, men hon lär också känna Kimata, en man i hennes egen ålder, som hon har fantastiskt sex med. Båda männen vet om den andra; Georg säger sig inte ha några problem med att Ulli har sex med en annan, men Kimata är mer obekväm med det men kan inte hålla sig ifrån henne. Dessutom behöver Kimata också Ullis hjälp för att få ett permanent uppehållstillstånd; om hon intygar att de är tillsammans och förhållandet håller tillräckligt länge skulle det betyda att tillståndet kommer ges.

Hur jag försökte bli en god människa är en mycket målande titel för som många goda författare av självbiografiska serier kan Lust i sin författarroll analysera sig själv och visa upp en osminkad bild. Ulli har permanent dåligt samvete: Mot sina föräldrar för att de måste ta hand om Philipp; mot Philipp för att han inte får bo hos sin mamma (Philipps pappa är helt frånvarande, förstår frestas jag att tillägga); mot Kimata för att hon som österrikare från födseln har det Kimata längtar efter, dvs tillståndet att bo i Europa. Serien präglas av hur hon verkligen anstränger sig för att känna sig god, och eftersom hon inte har någon säker inkomst och ständigt misslyckas med att komma in på konstakademin som student inser hon att situationen med Philipp inte går att lösa för närvarande, och därför fokuseras allt dåligt samvete på Kimata så att hon inte ska svika honom.

Men sen är det det där med att inte inse farorna som Ulli visade redan i den första boken att hon har problem med, speciellt i fall där hon vet med sig att hon har rätt. Här leder det till att hon helt ignorerar allt Kimata säger om hur han hatar att hon också är tillsammans med Georg. Hon har ju sagt till honom hur situationen är och att det inte är någonting som kommer ändras, och därmed finns det ju ingen anledning för Kimata att klaga.

(det är min scanner som gör hörnet nere t.v. lite skumt; det ser fint ut i boken)

Det är inte det att jag inte sympatiserar med Ulli, jag tycker hon har helt rätt i hur det borde vara. Problemet är att när Kimata uppträder mer och mer hotfullt kan hon ändå inte lämna honom. Knivhot, grov misshandel, mordförsök; ingenting stoppar henne från att hjälpa honom, som när hon sönderslagen huvudsakligen oroar sig för om det kommer medföra att han blir av med uppehållstillståndet. Hon slits mellan sitt dåliga samvete för det som hon tycker är sina privilegier, ilska över den rasism hon ser (som att när Kimata blir arresterad efter att ännu en gång ha gett sig på henne så reagerar polisen först när de får reda på att hans uppehållstillstånd gått ut), och ångest över huruvida hon själv skulle vara rasistisk om hon inte hjälpte den som misshandlar henne. Plus, såklart, att det alltid är svårt att göra sig fri från en närståendes övergrepp.

En luttrad polis (och mycket riktigt drar Ulli tillbaka anmälan)

En lycklig bok är den inte, Hur jag försökte bli en god människa, men däremot är den mycket bra. Lust förstår att visa upp sin huvudperson Ulli från alla möjliga perspektiv: Den ibland mycket naiva bilden av hur människor är, optimismen om att om man gör rätt kommer det gå bra, hur erotisk lockelse kan få en att glömma bort allting annat (det är en mycket explicit bok så om man inte gillar sånt ska man hålla sig undan; Ulli + Kimata tycker väldigt mycket om att ha sex med varandra), det ständigt gnagande dåliga samvetet över att vara en som hon känner dålig mamma (Philipp dyker upp då och då, och utan att någonsin vara en stor del av boken påminns man som läsare varje gång hur frustrerande situationen är för Ulli och hur förvirrande den är för Philipp). Liksom i den förra boken finns det gott om scener där jag får lust att skrika åt Ulli att springa iväg, att göra någonting annat, men tji får jag; givetvis vet också Lust att det är precis så läsarna kommer reagera, och att det är därför hon gjort serien på det sättet. Seriens Ulli är naiv, men serieskaparen Lust vet betydligt mer om världen 🙂

Som alla våldsamma pojkvänner är ångern stark dagen efter, men några dagar senare går det förstås lika illa igen
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Nåden

Om den första boken av de tre album jag nyligen fått från förlaget Lystring handlade om en dålig utekväll skulle man kunna säga att Emmi Valves Nåden handlar om några dåliga decennier: Hon lider av panikångest och klinisk depression från barndomen, och boken skildrar hennes liv under dessa år innan det till slut ljusnar något.

Bokens fokus är upplevelsen i sig snarare än vägen tillbaka. Redan som liten inser Emmi att hon är annorlunda, men som för många andra dröjer det till tonåren innan det går riktigt illa. Valve är bra på att visa hur hopplöst det kan vara när man känner att någonting är galet men utan att kunna peka ut exakt vad detta någonting är, och hur livet verkar vara pausat även om åren går: Du blir äldre, omgivningen förändras, men själv står du kvar på samma ställe.

Den vård Emmi får i boken är likaså frustrerande för henne eftersom det hon känner att hon behöver är någon som bryr sig om henne som person, men för de hon möter handlar det trots allt bara om ett jobb. Förstås, det är just det här som är så svårt med den här typen av vård, att den som behöver hjälp önskar sig ett personligt och känslomässigt bemötande, men för den som arbetar inom området kan det i längden bli för ansträngande att involvera sig alltför mycket i varje patient.

Men bemötandet till trots blir det så småningom bättre, även om det aldrig beskrivs varför, så om det är att vården trots allt fungerade eller någonting annat lämnas osagt. Som så ofta är det inte så att alla problem försvunnit, men Emmi har iallafall hittat en jämvikt, ett sätt att leva som inte innebär en ständigt nattsvart depression.

Nu, en liten utvikning: Serien är skriven i preteritum (imperfekt) där Valve berättar och resonerar om det som händer med utgångspunkt från nuet, det vill säga med vetskap om vad som senare skulle hända, vilket ger känslan av en klassisk roman; seriemediet som är ett visuellt medium utspelas ju nästan alltid i presens, precis som film/TV, så att välja preteritum som tempus ger en speciell känsla. När jag tänker på det är det så gott som enbart självbiografiska serier som ibland använder preteritum, som till exempel redan nämna Rattfylleri, men att Nåden för mig mycket tydligare frammanar känslan av en roman beror också på det fysiska formatet, både vad gäller sidantal (Nåden 300+, Rattfylleri 64) och storlek (Nåden är betydligt mindre och ser ut som en textroman, Rattfylleri är större). Det jag vill ha sagt med utvikningen är bara att Nåden är en typ av serie för den som uppskattar mer av en rak berättelse, snarare än en serie som utvidgar seriemediet som sådant (vilket definitivt inte gäller för Lystrings tredje bok som jag ska recenserar om några dagar…).

Men det betyder inte att Valve inte bryr sig om det visuella för det här är en riktigt snygg bok, framförallt vad gäller den vattenfärgsliknande färgläggningen:

Det påminner mig en del om Anneli Furmarks teckningar, men Valve är mer expressionistisk lagd vad gäller bildernas innehåll, framförallt när hon skildrar sin ångest & depression:

För egen del är Nåden ytterligare ett bevis på att självbiografiska historier gör sig väldigt bra i serieform. Mediet ger serieskaparen chansen till att göra berättelsen ytterst personlig med inte bara möjligheten att skildra i skrift utan också att låta saker som färgval och textning. Såklart gäller det alla serier (och det bidrar till min förtjusning i mediet), men för självbiografier är det absolut ett extra plus 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Rattfylleri – Minnen från en väldigt dålig utekväll

Tyvärr blev det inget besök på årets stora seriemässa i Stockholm för min del i år eftersom jag var bortrest, så tji fanzinläsning för min del, och tji mitt vanliga strosande på mässgolvet för att se vad som kommit ut på svenska under året som jag kanske missat. Men åtminstone när det gäller förlaget Lystring är det ingen risk att jag missar deras böcker för lika pålitligt som tåget (hmmm) dimper de ner i brevlådan för recensioner, och de senaste veckorna har hela tre album dykt upp. Dags att recensera, och det album jag skriver om idag är alltså Tara Booths Rattfylleri:

Jag har bara stött på Booths serier i Det grymma svärdet förut i form av korta självbiografiska serier, och i Rattfylleri fortsätter hon med det självbiografiska i något längre form (64 sidor, närmare bestämt). Drygt hälften av sidorna utgörs av en ordlös skildring, huvudsakligen i svartvitt, av just kvällen med rattfylleriet: Hon festar loss, tar bilen från festen, blir stoppad av polis och arresterad, och spenderar därefter en natt i häktet. Resten av boken består av hennes egna kommentarer där hon konstaterar att det var rena turen som gjorde att polisen grep henne, eftersom det till slut gjorde att hon slutade dricka, och korta skildringar av hur hennes liv som icke-alkoholist artat sig.

Så ett okomplicerat upplägg, och en förvånansvärt okomplicerad serie för att vara Lystring; de flesta av förlagets böcker brukar vara mer egenartade, både vad gäller manus och teckningar. Visst, Booth tecknar inte på något sätt klassiskt snyggt, och personligen är jag inte helt förtjust i hennes naivistiska stil, men det känns ändå som en ovanligt lättviktig bok.

Men det behöver inte vara fel det heller, och jag måste säga att jag tycker Rattfylleri är rejält rolig ibland. Den inledande festen verkar vara genuint rolig (bokens undertitel refererar till efterspelet till festen, såklart), och mixen med teckningar som ser ut som om de skulle kunna gjorts av en mycket ung person tillsammans med den inte alls barntillåtna handlingen fungerar. Dessutom gillar jag humorn när Booth skildrar hur hon uppträder strax efter sin nykterhetsomvändelse och inte kan låta bli att berätta om den för allt och alla:

Rattfylleri är något av en bagatell, men en bitvis underhållande sådan, och som vanligt utmärkt presenterad av Lystring. Och som lite konsumentinformation från en som inte kan låta bli att läsa ©-text med mera: Serien kom ursprungligen ut 2016 och det verkar som om det var kort tid efter utekvällen, men i senare upplagor har Booth lagt till en del material → bli inte som jag smått förvirrad av de olika tidsangivelser som finns angående hur länge Booth varit nykter, det beror bara på att det handlar om sidor gjorde vid olika tidpunkter 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)