Hemma igen: Usagi Yojimbo – Homecoming

Tio tidigare inlägg har det blivit om Stan Sakais Usagi Yojimbo, men det är ändå mer än fem år sedan jag sist tog upp den här klassiska långköraren. Under dessa år har Sakai fortsatt att göra det han är bra på, det vill säga underhållande och skickligt berättade traditionella historier, utan att någonting revolutionerande hänt i serien. Vad gäller själva publiceringen har det hänt lite mer: Usagi Yojimbo har bytt förlag, från Dark Horse till IDW, och i och med det bytet introducerades också någonting nytt: Färg. Det har kommit ut enstaka historier i färg förut, som när serien under ett drygt år gavs ut av förlaget Mirage, men nu är de vanliga serietidningarna helt i färg, och utvalda delar av de äldre serierna har också börjat förläggas och ges ut på nytt; allt givetvis (eftersom han stått för färgläggning av omslag och de där fåtaliga äldre färglagda serierna) färglagt av Tom Luth. Så även om det kanske kan kännas konstigt med den här förändringen så här sent i seriens historia ser det ändå välbekant ut, med samma slags färger vi sett under alla dessa år på omslagen 🙂

Men färgerna dök upp redan när förra Usagi-samlingen, Bunraku and Other Stories, kom ut, och det skrev jag inte om då. Så varför ta upp serien igen nu?

Skälet är att för de som kanske bara läser Usagi då och då kan det vara intressant att veta att Sakai för första gången på flera decennier går tillbaka till Usagis rötter i och med ett besök i sin hemstad där känslorna efter kriget som tvingade Usagi att fly fortfarande inte helt lagt sig. I den längsta berättelsen i boken får vi återigen se bland annat Mariko, modern till Usagis son, och Kenichi, Marikos make och före detta barndomsvän till Usagi. Det finns också antydningar om en fortsättning på det som när serien började för snart fyrtio år sedan verkade vara seriens huvudtema: Den svekfulle lord Hikijis falskspel. Så vem vet, vi kanske också kommer att återse Tomoe, Noriyuki, och de andra som så länge var centrala för serien men som under åren synts till alltmer sällan.

Så för de som inte läst serien på länge är det här ett utmärkt tillfälle att rätta till det; serien har ett nytt utseende, och en del trådar som dinglat lösa under så lång tid kanske är på väg att knytas samman. Bra har serien varit hela tiden, men själv är jag ändå lite mer förtjust i några av de äldre bifigurerna så att se dem igen är ett kärt återseende!

Mariko visar vem som är mest vuxen av de tre forna kamraterna

Kan köpas bl.a. här:

• Usagi Yojimbo: Homecoming (Adlibris)
(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Usagi Yojimbo – Thieves and Spies

Misstänker det här har varit det längsta mellanrummet mellan inlägg sen jag startade bloggen. Orsak: Semester, helt enkelt, och semi-offline under den, så att skriva recensioner har inte riktigt varit på tapeten.

Men nu är semestern slut (snyft!), och eftersom jag faktiskt har läst en del under tiden så har jag en trave med serier att skriva om. Med tanke på att traven är rätt hög är planen att det blir mini-mini-inlägg, för att komma ifatt.

Med det sagt, till verket!

Usagi Yojimbo – Thieves and Spies är den 30:e samlingen med samurajkaninen och tja, vad ska jag säga? Precis som vanligt är det bra underhållning, proffsigt skrivet och tecknat av Stan Sakai, men det är också ganska förutsägbart; en del storylines har körts ganska mänga gånger numera, och även om Sakai är bra på att hitta variationer skulle jag gärna se lite mer omväxling i manusen.

De historier som fungerar bäst tycker jag är de där Usagi själv inte är i förgrunden utan istället någon från det myller av bifigurer som serien begåvats med. I den här boken tycker jag att den tre kapitel långa The Thief and the Kunoichi är klart bäst: Dels är den lång (vilket är ett format som jag för närvarande tycker passar Sakai bättre än den korta 20-sidiga historien), dels är huvudpoängen med den hur Kitsune och Chizu, två för Usagi-läsare välkända karaktärer, fungerar tillsammans när de nu möts för första gången. Fan-service, javisst, men det är fan-service som fungerar väldigt bra 🙂

Tl;dr: Mysig, inte alltför revolutionerande, med ett klart godkänt huvudnummer i The Thief and the Kunoichi.

Usagi Yojimbo: Senso

Sjunde sommaren med den här bloggen, sjunde gången jag anmäler ett Usagi Yojimbo-album just på sommaren. Fast den här gången är det inte ett album i den vanliga utgivningen (det kommer ett sånt också snart, blir kanske en blänkare om det med) utan istället är det miniserien Usagi Yojimbo: Senso som jag läst.

Och vad utmärker den här miniserien från den vanliga serien? Jo:

• Senso utspelar sig 15 år senare
• Senso är på en del sätt en avslutning av serien (fast kanske inte; mer om det längre ned)
• Senso är en mashup: Usagi Yojimbo mixat med H G Wells Världarnas krig, dvs en berättelse om hur marsianerna skickar några skepp till Japan på 1600-talet istället för till England på 1800-talet
• Senso knyter ihop en mängd trådar som varit oknutna många år nu i Usagi, inklusive en del från seriens allra första tid

Så för en trogen läsare som jag, som läst varenda sida av Usagi (drygt 7000 nu), var det ett nöje att läsa den här serien, men samtidigt en smula oroväckande: Jag har läst om huvudpersonerna så länge att ett slut, ett ”hur det kommer gå”-svar, känns lite underligt! Mer om det, snart, men först lite om serien i allmänhet 🙂

Usagi har haft sina toppar och dalar (aldrig djupa, snarare inte riktigt lika höga toppar bara), och efter så många sidor har jag ibland saknat en utveckling av karaktärerna. Sakai gör det bra, men i början av serien (dvs de första 1-2000 sidorna) hände det onekligen mer med dem, och efter det har serien övergått till en eminent underhållande serie som i princip kan hålla på i evighet. Jag, som gillar såpainslag i längre serier, har helt enkelt fått inse att det inte finns mycket av dessa längre i Usagi: Den onde lord Hikiji kommer aldrig att avslöjas/besegras, Usagis son Jotaro kommer aldrig mer synas till, Usagi ♡ Tomoe kommer det inte bli någonting med, osv.

Men här, i Senso, river Sakai fördämningarna och låter sig svepas med av historien. Samma sak kunde man se i Space Usagi, en annan förträfflig mini-serie grundad på Usagi, men eftersom den utspelades i framtiden med diverse ättlingar till original-karaktärerna var den mer en Tänk om-historia; här är det ingen avlägsen framtid som gäller utan den nära framtiden, med något äldre versioner av karaktärerna i huvudrollerna. Och precis som i Space Usagi har Sakai inga problem med att bli alldeles underbart överdriven; om det gör serien roligare att läsa, varför inte låta XXX slåss med en YYY (läs serien!)? 😉

Teckningsmässigt brukar jag inte ha så mycket att säga om Usagi-böckerna; Sakai är säker som få andra i hur man gör serier, och hans klara linje är alltid lika trevlig att titta på. Men lite annorlunda är det den här gången på den fronten också: Här och där är det en lösare linje än vanligt, en mer skissartad, som om Sakai även här låtit mer okontrollerade känslor välla fram. Sakai har sorgligt nog råkat ut för en del tragiska saker i sitt personliga liv det senaste året, och jag kan inte låta bli att känna att en del av det återspeglas här, i de starka känslorna i Senso. Det är en ibland ganska underlig blandning av olika stämningar här, med dels den uppsluppna glädjen i de osannolika händelserna, dels de ibland både vemodiga och smått bittra känslorna som visas upp av framförallt Usagi när han tänker på det liv som skulle kunnat varit hans.

Men sammanfattningsvis är Senso ändå något av en present till alla fans som liksom jag läst serien länge, en berättelse där allt kan hända. Sen är det en bra serie i övrigt också, men jag tror nog att trogna läsare är de som får ut överlägset mest av den; som ströläsning kommer inte personernas öden att betyda lika mycket som för den som investerat många timmar i serien redan.

Hur var det då, är det här en avslutning av Usagi och hade jag grund för min oro?

Låt mig säga så här, utan att avslöja för mycket om handlingen: Jag skulle tro att det här är så pass mycket closure det kommer bli när det gäller Usagi, om inte Sakai bestämmer sig för att helt sonika avsluta hela serien en dag. Och som avslutning är det inte alls så dumt, även om det känns lite lustigt att en invasion från Mars skulle bli det som knyter ihop säcken. Oväntat, minst sagt! Fast det är lite upp till läsaren om det här ska anses vara ett ”riktigt” slut: Är The Dark Knight Returns ett riktigt slut på Läderlappen/Batman? Är Whatever Happened to the Caped Crusader det? Det beror på hur man uppfattar serien, och samma sak gäller här: Läs den och avgör själv 🙂

Usagi Yojimbo x 3

Sommar, sommar, somMAR! Och det betyder som vanligt ett nytt samlingsalbum av Stan Sakais mycket långlivade serie Usagi Yojmbo. Den tjugoåttonde samlingen heter Red Scorpion, och Usagi tar sig här an röverbandet med samma namn. Eller tar sig an; hans vandringar tar honom till området de opererar i och därmed kan han inte undgå att stöta samman med dem.

Förutom dem dyker bland annat Kitsune upp, en av mina favorit-bifigurer som jag alltid gärna ser mer av, och The Lord of the Owls, en kryptisk figur som skymtat till då och då de senaste åren och som säkert förr eller senare kommer stå i centrum. Kanske tillsammans med/motsatt Jei; de två har en del gemensamma egenskaper.

Trevligt att läsa är det, men det är inte något av Sakais bästa album. Red Scorpion är inte tillräckligt intressanta som motståndare; de saknar karaktär även om det på slutet blir lite bättre med det. Inte ens det faktum att den avslutande långa historien med rövarna har tre olika parter som intrigerar hjälper, trots att det annars är en plotdevice som jag brukar gilla.

Men kanske är det inte så konstigt att serien känns lite ofokuserad för de senaste åren har Sakai haft en hel del problem i privatlivet på grund av sjukdom. I korthet har hans fru varit sjuk och eftersom deras sjukförsäkring inte täckte allt har de haft det svårt att få tid och pengar att räcka till. Detta problem (och en del andra) är också den direkta orsaken till att det förra veckan dök upp en annan bok med Usagi Yojimbo-anknytning: The Sakai Project.

Boken, liksom de andra av dagens böcker utgiven av Dark Horse, består av ett antal teckningar och målningar som diverse serieskapare gjort med tema Sakai och Usagi. Originalen har auktionerats ut och intäkterna från dessa liksom alla intäkter från boken går till paret Sakai för att hjälpa dem.

Så det är inte frågan om serier här utan om enstaka teckningar, presenterade i stort format och med bra tryck. Jag gillar ju ofta serier med en stark handling så en konstbok av det här slaget är inte något jag normalt skulle köpa, men nu är ju UY en stor favorit och det är för en god sak -> boken införskaffad och genomtittad (”läst” är fel ord här).

Och det var ungefär som jag trodde: Några riktigt trevliga saker, men de allra flesta teckningarna kändes poänglösa. Det senare berodde på olika saker, som att tecknaren bara kunde teckna i sin stil och denna passade dåligt till Usagi (som de som uppenbarligen bara kan teckna cheesecakes och därmed åstadkommit en bild med en Usagi som ser ut som en vanlig människa med ett skumt huvud + en lättklädd kvinna bredvid), eller på att tecknaren helt enkelt inte var så duktig (det är gott om för mig helt okända artister här), eller på att de pressat in sina egna karaktärer och att Usagi (eller vilken av Sakais karaktärer de nu har med) ser malplacerad ut. Det är inte lätt att teckna antropomorfiskt vilket syns tydligt här.

Gabriel Bá

De bra sakerna var nästan alla gjorda av för mig välkända personer som Gabriel Bá, Darwyn Cooke, Carla Speed McNeil och Mike Mignola. Plus de som istället för att förmänskliga Usagi alldeles för mycket istället gjorde honom mycket mer djurisk; i den genren fanns det en hel del småintressant 🙂

Så The Sakai Project ska man nog bara köpa om man verkligen gillar böcker av det här slaget; som vanligt är jag inte så väldigt tänd på serieskapare som gör fristående illustrationer eftersom det är deras serier jag uppskattar, och det är någonting helt annat.

Men 3 x Usagi Yojimbo?

Japp, en till Usagi-titel kom ut alldeles nyss den med: Usagi Yojimbo Color Special 5 – The Artist. Man kan inte säga att färgspecialerna kommer ut särskilt frekvent, med tanke på att det på 25 år bara blivit fem nummer hittills. Precis som de tidigare består den här tidningen av några korta episoder som ursprungligen publicerats i färg utanför den vanliga Usagi-tidningen och någon enstaka längre episod. Den som köper böckerna kommer känna igen en del, men poängen är ju just färgen här, som vanlig gjord av Tom Luth. Färgläggningen är inte spektakulär men nog så trevlig; faktiskt så pass att om Sakai en dag bestämmer sig för att satsa mer på färgserier så kommer jag inte att klaga (som jag ofta gör när svartvita serier färgläggs).

Ärligt tror jag faktiskt att den här tidningen med sina 40 sidor var den roligaste av de tre titlarna. Men det kanske inte är så konstigt, en färgspecial med Usagi dyker ju bara upp ungefär vart femte år så… 😉

En uppsjö av Usagi Yojimbo-relaterat material alltså. Min längre semester är slut, det är lite svalare ute, så med lite tur ska det snart bli den vanliga recensionstakten här på bloggen igen. Hoppas jag! 🙂

 

PS. En liten reflektion jag hade medan jag läste The Sakai Project var den förkrossande övervikten av manliga artister; en snabb uppskattning ger vid handen att sisådär 97% är män. Jag har ingen aning om boken bara representerar bidragen som kom in, men det var ändå tråkigt att se. DS.

The Adventures of Nilson Groundthumper and Hermy

Darn. Efter att ha läst alla de där Modesty Blaise-romanerna tänkte jag att det var dags för lite serier igen, men icke då. Två saker kom emellan: En rejäl förkylning (däckad några dagar nu, med bara tillfälliga utflykter som en releasetillställning i torsdags), och en annan bok som tar en hel del tid i anspråk (Capital in the Twenty-First Century).

Men en liten serie har jag lyckats klämma in iallafall: Nilson Groundthumper and Hermy, en samling med Stan ”Usagi Yojimbo” Sakais betydligt mindre kända kaninserie. Boken, utgiven på Dark Horse, samlar ihop alla serier som getts ut med paret (Nilson är kaninen, Hermy är hans vän); det är inte många så boken är på bara 112 sidor.

Den som läst Usagi Yojimbo vet att Sakai gillar att blanda äventyr och komedi, men när det gäller NGaH är det komedi för hela slanten. Korta historier, typ 8 sidor, som utspelas i en generisk fantasyvärld med trollkarlar, kungar och häxor. Nilson själv är en äventyrare som hyr ut sina tjänster, men mestadels ramlar han bara in i äventyren av en slump. Hermy är hans lilla följeslagare som väl inte är den mest skarpsinniga person (mullvad? marsvin?) man sett; han är inte direkt korkad, bara oändligt naiv och tanklös, vilket ofta är orsaken till att de två råkar illa ut.

Första sidan från första Nilson-serien

I NGaH är det en väldigt tidig Sakai vi får se; NGaH började innan Usagi så de tidigaste serierna är rätt så primitiva. Inte amatörmässiga, långt därifrån, men det finns ingeting personligt i stilen som ser ut som ungefär vilken antropomorfisk serie av dussinkaraktär som helst och handlingen är lika originell den med. Visst är det småcharmigt men det märks att Sakai ännu inte vet hur man ska berätta en serie effektivt, med otymplig och överförklarande text och en dialog som hackar. I de senare serierna i samlingen är det den mogne Sakai vi får se: Teckningarna är mycket bättre, dialogen flyter på bra, och skämten fungerar förstås också bättre. Ungefär som de mer bagatellartade korta Usagi-serier som Sakai då och då gör, med andra ord.

Jag är ju ett stort fan av Usagi Yojimbo så vad tycker jag om den här samlingen: Är den rekommenderad läsning?

Svaret är ett ganska tydligt Nej. Som skämtserie betraktat finns det många mycket bättre. Inklusive Usagi; humorn där kan förlita sig både på slapstick och på att jag känner karaktärerna som är med medan den kortlivade NGaH aldrig hann bygga upp huvudpersonerna så att jag känner dem -> NGaH blir bara slapstick (och oftast sisådär sådan). Teckningsmässigt ser vilken som helst av de 30 samlingarna av Usagi bättre ut. Så som läsning för att det är en bra serie kan jag inte rekommendera Nilson Groundthumper and Hermy.

Däremot är jag personligen glad att den här boken finns. Jag har en del av serierna sen förut men inte alla, så jag uppskattar att jag nu kan läsa allt med Nilson & Hermy på ett enda ställe. Plus att jag tycker det är kul att se hur mycket Sakai har utvecklats över åren; den första serien med Nilson är från tidigt 80-tal, den sista från 2013.

Och jo, några av serierna är faktiskt roliga på sitt bekymmerslösa sätt, framförallt de där Nilson & Hermy vandrar runt vilse i en ruinstad; vadan och varthän vete fåglarna  🙂

Första sidan från sista Nilson-serien

47 Ronin

Dags för bättre serier efter skräpet jag skrev om sist. Våldsamheten delar de, men i fråga om kvalité skiljer det ett ljusår mellan 47 Ronin och Jennifer Blood.

För den som inte hört talas om berättelsen om de 47 samurajerna (en ronin är en samuraj utan herre) så är det en klassisk historia om vad det innebär att vara en samuraj. Innan jag berättar mer, en varning till de som inte gillar spoilers: Eftersom det som sagt är en klassisk berättelse så kommer jag berätta rätt mycket om vad historien går ut på; efter 300 år är det inte precis en överraskning. Men om man inte kan historien och inte vill få den avslöjad för sig rekommenderar jag att man först läser serien (den är inget omistligt mästerverk men värd att läsas) och sedan kommer tillbaka hit och läser min recension. Så, för resten av dagens inlägg gäller alltså…

 

SPOILER-VARNING

 

Handlingen (som alltså är en sann historia) utspelar sig de första åren på 1700-talet när den lokala fursten Asano av dåvarande shogunen tvingas till seppuku, det ritualiserade självmordet medelst svärd. Skälet är att han i strid mot lagen dragit sitt svärd i shogunens hus; att han var svårt prövad av en korrupt ämbetsman, Kira, spelade ingen roll. Som en följd av det fråntas också hans familj sin rätt till furstetiteln och deras egendomar beslagtags.

Men för några av hans samurajer är deras plikt uppenbar: Deras herres ära måste hämnas, och det måste ske genom att döda Kira. Berättelsen handlar sedan om hur de genomför sin plan, men viktigare än själva dådet är hur de hela tiden är medvetna om att hämnden måste genomföras på ett ärofullt sätt, på ett sätt som alltid följer bushido-koden. Därför är det för dem en självklarhet att när man väl klarat av sin uppgift så tänker man inte försöka undkomma sitt straff: Att få upprättelse för sin döda herre är att följa pliktens lag, och att sen ta emot shogunens straff är lika rätt det med.

Berättelsen om de 47 samurajerna är en sällsynt bra historia som skildrats många gånger på film och i böcker. Den är på samma gång gripande samtidigt som det är, för mig som alltid gillat flexibilitet och att man anpassar lagar och uppträdande allteftersom förhållandena förändras, oförståeligt hur man kan så hårt tro på en kod som är så främmande för allt vad humanism innebär. Filosofin är någonting jag har svårt att förlika mig med på ett personligt plan, men att läsa om människor som utan minsta tvekan offrar sina egna liv (och för den delen andras) för att inte avvika från pliktens väg kan vara fascinerande.

Och här är den filosofin i sin renaste form, en form som nästan kan kännas lockande i sin renlärighet och sitt oerhört enkla utförande. Precis som med religioner och ibland politiska filosofier så utlovar den ett enkelt svar på alla svåra frågor: Plikten framför allt. Jag menar inte att det nödvändigtvis är enkelt att följa ideologier av de här enkla slagen, men att det enkla ligger i att man om man anammar läran så har man sedan alltid ett enkelt svar på alla moraliska och etiska frågor, hur komplicerade de än må vara.

OK, nog om berättelsen i sig och dess moral, och istället några ord om hur Mike Richardson (manus) och Stan Sakai (bilder) lyckas med sin version 🙂

En skum karaktär med stora likheter med en annan skum karaktär i Usagi Yojimbo 🙂

Först det nästan självklara: Sakai är ett perfekt val som tecknare för den här serien. Hans Usagi Yojimbo är ju alltid ett nöje att läsa så ingen blir väl förvånad att han även här lyckas så bra med sina teckningar. Att det är människor istället för djur i huvudrollen spelar såklart ingen roll, Sakai är som alla nog vet en fantastiskt skicklig tecknare oavsett vad det handlar om. Och själv tycker jag det var väldigt intressant att se människor i huvudrollen som omväxling; det var länge sedan sådana syntes till i UY och Sakai har blivit mycket skickligare sedan dess. Det enda lilla klagomålet jag har vad gäller det grafiska är att Sakai för en gångs skull inte har textat själv. Inte för att textningen är dålig, men jag gillar Sakais egen bättre.

Richardson i sin tur berättar historien utan krusiduller: Kronologiskt (med angivna datum), långa scener utan plötsliga klipp, och med en känsla av oundviklighet där alla personer bara gör vad de känner att de måste göra. Med andra ord är manuset utan överraskningar vilket är både bra och dåligt. Bra för att den centrala tråden aldrig tappas bort, dåligt för att ingenting oväntat inträffar. Richardsons återberättelse är mycket konservativ och strävar bara efter att berätta den klassiska historien på det klassiska sättet, utan pretentioner på djupare skildring av individerna eller annat.

Så sammanfattningsvis är teckningarna utsökta medan manuset är helt okej, men lite opersonligt. Det gör dock inte så mycket eftersom historien är så stark i sig; det är inte för inte som den bibehållit sin popularitet genom århundradena. Köp och läs, för en inblick i en filosofi som även om den på ytan har en del lockande drag i grunden är rätt förfärlig, och för att njuta av Sakais teckningar.

Två små anmälningar

Två böcker som jag vill rekommendera men egentligen inte har så mycket att tilläga om, förutom det jag redan skrivit om serierna förut 🙂

Först, årets Usagi Yojimbo-samling vid namn A Town Called Hell. Det är bok nummer 27 med Stan Sakais samuraj-kanin och varje år säger jag samma sak (om än med en smula olika formuleringar): Det här är en himla trevlig serie som jag alltid blir lika glad över när en ny samling dyker upp. Titelns stad står för miljön i större delen av årets bok och Usagi blir här inblandad i en maktkamp mellan olika gangsterligor, alltmedan stadens icke-kriminella befolkning inte riktigt vet vad de ska göra. En annan samuraj, Kato, som kan liknas vid en variant på Usagi själv med en gnutta mer cynism komplicerar det hela ytterligare.

Vad gäller de mer långvariga bihandlingarna gör Jei ett litet gästspel i den kanske mest lyckade historien här, en mycket suggestiv liten rysare. Och sen finns det givetvis några helt fristående berättelser; som vanligt är boken en bra blandning mellan längre och kortare historier som går alldeles utmärkt att läsa även om man aldrig läst en Usagi-serie förut. Att Sakais teckningar är lika bra som alltid behöver jag nog inte nämna heller.

Så en helt annan men också mycket läsvärd bok: Zelda – Sex Out West. Det är en nuförtiden ovanlig typ av seriealbum här i Sverige, en helt fristående bok designad och prissatt för att sälja till den stora allmänheten. De flesta seriealbum som ges ut i Sverige är ju annars antingen mer av vanliga böcker (à la Galago/Kartago/Kolik/…) som kostar därefter, eller så ingår de i längre sviter (à la Spirou/manga/…) och betydligt billigare. Men med Lina Neidestams extremt populära Zelda som dragplåster tror jag det absolut kan fungera 🙂

Förutom Zelda (med både en längre nytecknad serie om Zelda på musikfestival tillsammans med en del äldre strippar) finns det en del andra serieskapare med i albumet. Jag är alltid väldigt svag för Frida Ulvegrens serier så plus för att den är med, och Loka Kanarp innebär också garanterad underhållning. Allt som allt är det här ett bra sommaralbum som passar perfekt att köpa som underhållning för alla, dvs ett seriealbum av ett slag jag skulle vilja se mycket mer av. Överraskande att det kom ut, billigt att köpa, så jag håller tummarna för att Egmont vågar sig på fler liknande experiment 😀

Två till rekommendationer: Traitors of the Earth & The Singles Theory

Ett till inlägg med några kortare rekommendationer av nyutkomna serier; idag handlar det om nya böcker med serier jag skrivit om förut.

Traitors of the Earth är det årliga Usagi Yojimbo-albumet, en serie jag skrivit om upprepade gånger. Snart lär Stan Sakai slå amerikanskt rekord i flest nummer av samma serie gjord av samma person (Dave Sim’s Cerebus höll på längre, och kanske någon annan serie jag glömt) men kvalitén består, den ansenliga mängden serier till trots. Visst är det ofta fråga om variationer på teman vi sett förut, men det är bra variationer och Sakais rättframma sätt att göra serier på är mycket behagligt att läsa. Precis som påpekas i förordet till årets bok (skrivet av Walter Simonson) är Usagi Yojimbo på många sätt en gammeldags berättad serie med tankebubblor, berättarplattor och ljudeffekter, men istället för att kännas passé ger det snarare ett intryck av en klassiker. Usagi Yojimbo är tidlös; den passar precis lika bra att läsa idag som den skulle gjort för årtionden sedan.

Kitsune har stulit någonting hon inte borde

Efter detta beröm ska jag nog passa på att tillägga att Traitors of the Earth inte riktigt når upp till 2010 års Return of the Black Soul, men att den är snäppet bättre än förra årets Fox Hunt. Kitsune, en av mina favoritkaraktärer, är med i flera av serierna den här gången, och det små kortare historierna som Sakai gör så bra finns det också ovanligt gott om. Men ärligt talat har Usagi nu hållit en pålitlig kvalité i 25 år så det kanske jag inte behöver påpeka längre 🙂

The Singles Theory är en samling korta historier med Monsieur Jean i huvudrollen, serieskaparparet Philippe Dupuy & Charles Berberians protagonist. Jag har skrivit mycket kort om Dupuy & Berberian förut; då nämnde jag att förlaget Drawn & Quarterly har gett ut en Monsieur Jean-bok och publicerat ytterligare serier i sin antologititel och att jag hoppades att fler böcker skulle komma. Och visst dök The Singles Theory upp, men förlaget var en överraskning: Istället för Drawn & Quarterly är det Humanoids som står bakom. Förvånande eftersom de tidigare mestadels fokuserat på franska serier av det enklare slaget, med glassiga illustrationer utan mycket innehåll, medan Monsieur Jean är en ytterst lågmäld serie.

The Singles Theory ingår inte i den vanliga Monsieur Jean-sviten utan publicerades ursprungligen som ett fristående album. För den som läst de andra serierna innebär det att serien utspelas när Jean är singel, och att hans vän Felix ofta intar huvudrollen. Och när Felix är med blir det gott om diskussioner om relationer och allehanda teorier, inklusive Felix teori om singlar och varför de inte kan bli ihop med andra singlar som gett albumet dess namn.

Det är förstås löjligt elegant tecknat och manuset är precis lika bra det med, med ett flyt i dialogen som är få förunnat. Om jag inte glömt bort något storverk skulle jag säga att det här är det bästa till engelska översatta albumet hittills i år, och jag tvivlar på att det kommer dyka upp något som petar ner det från tronen (fast om det kommer någon ny engelsk Yotsuba&!-bok i år så…).

Usagi Yojimbo: Fox Hunt

Ny sommar, nytt Usagi Yojimbo-album, närmare bestämt det 25:e i ordningen. Sakai börjar närma sig de riktiga långkörarna nu, med mer än 200 nummer om Usagi som han skrivit och tecknat helt själv. Och fortfarande håller han en mycket hög klass, utan egentliga tecken på avmattning, vilket är oerhört imponerande.

Förra årets album Return of the Black Soul fokuserade på Jei; i årets album Fox Hunt är det inte fråga om en längre historia utan istället en räcka fristående, men om det finns något tema så är det Gen, Usagis vän. Han har dykt upp då och då förut, och till och med haft huvudrollen, men här märks det för första gången att Gen har ett eget liv som utspelar sig parallellt med att vi som läsare vanligtvis följer Usagis äventyr. I en episod får vi följa Gen efter att han och Usagi skiljts åt, i en annan dyker kvinnan Sakura upp, en typisk bifigur med mystisk bakgrund i serien som vanligtvis brukar vara någon som Usagi känner sen tidigare, men här är det istället Gen som vet vem hon är och vad hon håller på med.

Men egentligen finns det inte så mycket att skriva om Usagi Yojimbo: Det här är femte gången jag tar upp serien här på bloggen, och om jag inte lyckats förklara varför det här är en serie man bör läsa redan så kommer jag nog aldrig lyckas. Köp, läs, och beundra Sakai som efter så många år med samma serie fortfarande känns fräsch att uppleva 🙂

PS. Det är lite ovanligt att man som Dark Horse ligger efter så långt med Usagi-samlingarna. Fox Hunt innehåller nummer 110-116 av tidningen som utkom redan 2008. I butik finns redan nummer 139, så det finns material för ungefär tre böcker till, men Dark Horse verkar ta det lugnt med utgivningen. Det är lite frustrerande att veta att det finns så mycket Usagi jag ännu inte kan läsa i bokformat, men samtidigt lite skönt att Dark Horse kommer kunna ge ut en årlig Usagi-bok i åtminstone 3 år till, oavsett vad som händer med tidningen. DS.

Usagi Yojimbo: Return of the Black Soul

Alldeles nyss var det årets Groo-album som jag skrev om, och nu är det dags för Groos textningsansvarige Stan Sakais likaledes årliga album: Usagi Yojimbo – Return of the Black Soul. Med andra ord, samuraj-äventyr med antropomorfiska figurer i huvudrollen.

Förra året kom det faktiskt ut två Usagi-album men jag blev lite besviken, framförallt på specialalbumet Yokai men också på en del bakgrundshistorier som inte ville ta slut i Bridge of Tears, bland annat den om demonen Jei. Årets album handlar enbart om Jei och gör det på ett förtjänstfullt sätt; som sig bör när Jei är med är det en mörk historia som Sakai målar upp. En del trådar knyts samman, och de som inte gör det förklaras på ett sätt som gör att jag inte irriterar mig på det. OK, lite diffust, men eftersom boken är sprillans ny och jag verkligen hoppas att alla ger Usagi en chans vill jag inte berätta något om handlingen 😉

Det jag däremot vill nämna är hur ovanligt lyckad Return of the Black Soul är på att bygga upp en krypande obehaglig stämning; hur mycket jag än tycker om Usagi tror jag aldrig att serien känts lika skrämmande som här. En mycket effektivt berättad ursprungsberättelse om Jei inleder albumet (bortsett från en 6-sidig fristående bagatell), och den följs sedan upp av exorcism, mardrömmar (där Sakai ovanligt nog inte på något vis antyder att det är drömmar förrän efteråt) och annat.  Vanligen i Usagi känns spökhistorierna rätt småmysiga, som något man berättar för varandra när man tältar ungefär. Men Jei är annorlunda, och aldrig mer så än i den här boken; jämfört med alla andra spöken och demoner som paraderat förbi i Usagi är Jei på allvar.

Ett riktigt bra Usagi-album alltså där Sakai fortsätter att utvecklas och provar på nya sätt att berätta en historia, och eftersom jag tycker att till och med de svagare böckerna hör till mina favoriter är det här en given rekommendation. Inte så överraskande kanske med tanke på att jag (nästan) alltid berömmer Sakai när jag får tillfälle!