Farväl Mister Blueberry: Blueberry samlade äventyr 9

Så har vi då fått de allra sista Blueberry-albumen på svenska också i och med att den nionde och avslutande delen av Blueberry samlade äventyr kommit ut. Tre album ingår, varav det sista är en udda fågel, så jag tänkte skriva om dem först innan det blir några ord om serien i sin helhet. Och då kommer jag att börja med de två första, OK Corral & Dust, eftersom de tillsammans med albumen Mister Blueberry, Skuggor över Tombstone och Geronimo från förra samlingen utgör en enda lång historia.

Och vilken historia det är! För mig är det här tveklöst höjdpunkten i berättelsen om Blueberry, en ofta sävlig men också sugande suggestiv skildring av Blueberrys första möte med Geronimo, den galne seriemördaren Johnny Ringo, men framförallt den (ö)kända duellen:

Att Giraud studerat hur Charlier brukade bygga upp sina komplicerade intriger märks i hur de olika trådarna vävs samman, men det finns mycket här som är så mycket bättre än Charliers manus. Som att:

• Scener får andas och ta tid på sig utan att de har någonting att göra med att föra handlingen framåt. Hos Charlier var storyn allt; det kunde ibland finnas komiska mellanspel men ingenting mer än så. Här kan vi ha sida upp och sida ner med personer som pratar runt ett pokerbord, utan att det ”behövs”, och det gör serien så mycket mer tillfredsställande att läsa när det inte ständigt behöver vara spännande.
• Karaktärer har ett helt annat djup, inklusive Blueberry. Tidigare har alla personer kunnat beskrivas med några få meningar, och om man får referera till klichétyper några få ord. Här är det svårare, med centrala personer som Doree Malone som inte låter sig fångas så lätt, och till och med perifera personer som journalisterna Parker och Campbell som mestadels är där som den typ av komiska bipersoner som Charlier var bra på visar sig ha oväntade sidor.
• Skildringen av indianer och hur de behandlades känns för första gången empatisk på riktigt. Charlier försökte nog men det var fortfarande en utanförskildring som aldrig riktigt vågade visa hur illa det var, men i de här fem albumen är det tydligt att Giraud personligen är förbannad och chockad av hur det var. Att Giraud sen i intervjuerna i förordet visar sig ha en helt klart exotiserande uppfattning av dem försvagar inte hans avsky för händelserna.

Tillsammans gör det att jag får min del för första gången läser serien med en personlig känslomässig investering. När Charlier var som bäst var det spännande läsning men särskilt gripande var det aldrig, medan här känslorna är mer råa och ärliga.

Sen är allt inte riktigt lika bra. Ihopknytningen av de olika trådarna sker egentligen aldrig, och det gäller speciellt Geronimos del i nutiden (i seriens nutid alltså) som i slutändan känns överflödig. Men å andra sidan är hans bidrag i Blueberrys berättelse om första gången han träffade Blueberry desto intressantare och det för mig osökt (nåja) in på det avslutande albumet, Apacher.

Apacher var aldrig tänkt att bli ett album, men Giraud uppmärksammades på att Blueberrys återblick på sitt tidiga möte med Geronimo flera decennier tidigare i de fem Mister Blueberry-albumen (sviten kallas ofta det) skulle kunna bli ett eget album. Så han tog och putsade upp de existerande sidorna och la till nya där det behövdes för att få flyt i historien, och så blev det alltså ett till album, ett album där merparten av teckningarna kunde ses i de tidigare fem albumen.

I sig är Apacher ett bra album där vi får en bättre inblick i varför Blueberry blev den halvt alkoholiserade och desillusionerade person vi fått följa tack vare Charlier/Giraud och sedan Giraud ensam. Det utspelas snart efter inbördeskrigets slut och vi får följa Blueberry när han posteras under den indianhatande kapten Noonan. Och redan med Noonan får vi en lite annorlunda vinkel på hur den amerikanska militären behandlade indianerna jämfört med tidigare album: VI har sett den hatfulla officern tidigare, men då har han skildrats som att han av personliga skäl hatade indianer. Här framställs det mer som ett institutionaliserat hat, inbyggt i systemet, där även annars sympatiskt skildrade soldater inte reagerar nämnvärt på grymheterna. Förutom Blueberry då, som också ser att andra grupper råkar ut för samma sak:

En mer medveten huvudperson än någonsin tidigare alltså, och det ska Giraud ha beröm för. Överlag tycker jag att skildringen av Blueberry och Geronimos möte är alldeles utmärkt, men jag tycker också att Apacher som album är rätt onödigt. Det mesta finns redan med i de tidigare albumen, och jag gillar stämningen som uppstår när en skadad Blueberry återberättar det hela; i Apacher har första person-text bytts ut mot tredje person, och det känns avigt, både språkligt och känslomässigt, när text som ursprungligen skrivits för att låta som när en person berättar om någonting som hänt denne med minimala förändringar skrivs om till en neutral återgivning av händelserna.

Slutomdömet för mig är att Mister Blueberry-albumen, dvs merparten av samling åtta & nio, är en serie som man absolut ska läsa om man någon gång gillat Blueberry, och att den kan vara väl värd att läsa för nytillkomna också. Berättelsen om Tombstone och duellen är en pärla i hur den skildrar slutet för Vilda Västern, där de typiska västernhjältarna som bröderna Earp, Doc Holliday och Blueberry alla har blivit gamla, och även om de lyckas besegra de onda har stadens befolkning tröttnat på det eviga våldet. ”Hjältarnas” seger är uppenbart tillfällig för en ny tid är nära. Att vi dessutom får se en glimt av alltings början, via Blueberrys tillbakablickar, förstärker känslan av att sviten sammanfattar Vilda Västerns historia under den handfull dagar historien utspelas.

Sen får vi också Apacher som i förordet kallas för en liten present till läsarna, och det är en perfekt beskrivning. Albumet behövs inte, men vi får läsa lite mer om Blueberry och vi får lite fler vackra sidor signerade Giraud; jag har inte nämnt det tidigare i inlägget men jag tycker nog att de här albumen också är de vackraste. En tyngre och mustigare färgläggning tillsammans med en Giraud som här hittat en mycket lyckad mix av noggrannheten i de tidigare Blueberry-albumen med den friare känslan hos hans science fiction/fantasy-serier. Han kanske skulle tänkt igenom sina pratbubbleplaceringar lite mer dock, för här är det ibland ännu värre med läsordningen än någonsin tidigare 😉

Girauds fria placering av pratbubblorna är trevligt att titta på grafiskt, men lite rörigt blir det

Det om de sista albumen, vad om serien i sin helhet?

Låt mig göra en jämförelse med en annan fransk serie som startade ungefär samtidigt, utkom med ungefär lika många album som också nyligen getts ut i komplett utgåva på svenska, och är ungefär lika klassisk som Blueberry (dvs snäppet under serier som Tintin & Asterix), nämligen Linda och Valentin. När Blueberry startade var Charlier redan en veteran medan Christin (manusförfattare till LoV ) var ny i branschen och det märks: Blueberry har mer kompetenta manus, men LoVs känns betydligt modernare. Där Blueberry hela tiden som Charlier skrev den kändes som en skicklig men nödtorftigt upputsad västern från 50-talet med små små inslag från 60-talet var LoV ett barn av sin tid som redan från början var mycket medveten om saker som hur kolonialismen skadat ursprungsbefolkningen, och att personliga relationer kunde vara nog så spännande som exploderande dynamitgubbar/rymdskepp.

Men med tiden fastnade LoV, och faktum är att de avslutande albumen på många sätt känns mer gammalmodiga än de tidiga. Christins manus utvecklades inte med tiden (förutom i typ de första 4-5 albumen) och detsamma gäller Mézières teckningar (även om hans bästa sidor kom några album senare), och seriens höjdpunkter kom när hantverkskompetensen var som störst men innan upphovsmännen började trampa vatten. Blueberry däremot hade en ständigt stigande kurva: Charlier blev visserligen inte märkbart modernare men han blev ständigt bättre på ihopsnickrandet av en historia, och Giraud utvecklades hela tiden som tecknare. Och sen, när Giraud också tog över manusskrivandet och visade sig vara väl så bra som Charlier vad gäller intriger och överlägsen vad gäller andra saker blev det ännu bättre.

Och det är inte ofta man kan säga om serier som utkom över nästan ett halvt sekel, att de blev bättre med tiden! Så det har hela tiden varit roligt att läsa samlingarna allteftersom de kommit ut, och det är lite sorgligt att det nu är över. Men hey, serien avslutades på toppen, så låt oss blöta våra visslor i en skål för Mike Blueberry 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Blueberry 9 (Cobolt)

Farväl Charlier, välkommen Mister Blueberry

Ett till farväl idag i och med att Cobolts utgivning av Blueberry äntligen nått fram till de för Sverige hittills opublicerade albumen, de fem sista som både skrevs och tecknades av Jean Giraud. I samlingsvolym åtta ingår förutom de tre första av dessa nämligen även det sista albumet som Charlier skrev manus till, Arizona Love, men egentligen är Giraud ansvarig för stora delar av det manuset också eftersom Charlier dog innan manuset var färdigt. Så låt oss börja med några ord om detta album, det som i praktiken avslutar historien som påbörjades i Fort Navajo, mer än ett kvarts sekel innan Arizona Love publicerades.

Charlier hade redan påbörjat ihopknytningen av de intrigtrådar han skapat i de föregående albumen, men en fanns kvar: Chihuahua Pearl, kvinnan som Blueberry tydligen var seriöst intresserad av (romansen med indianskan Chini kändes aldrig riktigt på allvar). Det är för mig lite oklart varför hon är så viktig för Blueberry eftersom mitt intryck var gång hon dyker upp mer är att hon visserligen flörtar med honom, men att det gör hon nog med alla personer hon träffar som kan hjälpa henne bli rik; Charliers manus utmålar henne som den klassiska klichén av en lycksökerska. Men eftersom den klichén också innehåller idén att träffar en lycksökerska väl en ”riktig” man kan hon nog bli intresserad på allvar, så okej då, kanske är Blueberry mer speciell för henne än de andra män hon träffar…

Nog sagt om det, Charlier är ju definitivt mer intresserad av intriger än av relationer, så självklart finns det även här en (komplicerad) plot där Chihuahua Pearl ska gifta sig men Blueberry försöker hejda det, hjälpt av den förmögenhet han fick i albumen innan. Sin vana trogen ser Charlier till att det finns flera parter som är inblandade i utgången, men den här gången fick alltså Giraud reda ut det hela. Och det gör han bra; det här är verkligen en lyckad avslutning på berättelsen om Blueberry, inklusive ett kanske mer lyckligt (eller åtminstone inte olyckligt) slut än Charlier tänkt sig. Blueberry är fri, han är rik, och han kan för första gången göra precis vad han vill med sitt liv, utan krav från andra.

Vilket gör att när Giraud sedan tog upp serien igen, några år senare, hoppade han framåt i tiden åtta år. Den Blueberry vi nu får se är inte längre lika impulsiv utan försörjer sig som professionell spelare, och när albumet Mister Blueberry börjar befinner han sig i Tombstone, den klassiska västern-staden, inklusive bröderna Earp och Doc Holliday, där han deltar i ett pokerspel med höga insatser. Till det kommer indianledaren Geronimo som synts till utanför staden, med oklara intentioner, och ett gäng brutala cowboys från en närliggande ranch. Allt är med andra ord upplagt för trubbel, och trubbel blir det.

När jag för några år sedan för första gången läste Girauds solo-album (på danska) sa jag att det var en uppenbarelse jämfört med Charliers version, men eftersom jag inte läst om albumen sedan dess var jag väldigt nyfiken på om jag skulle tycka lika bra om dem den här gången, när jag inte läste dem efter att precis ha läst alla Charliers album i ett sträck. Och faktiskt, det var samma känsla den här gången: De här albumen är, tycker jag, klart bättre än Charliers.

Teckningsmässigt är det här långt mer åt Girauds stil i några av hans sf-serier; miljöerna kunde vara tagna rakt ur serier som Arzach. Det är mer öppen rymd, även om stadsmiljöerna kan vara nog så detaljrika, och färgerna är än mer där för stämningens skull snarare än för att vara realistiska. Men om man föredrar Girauds tidigare lite råare stil är nog mer en fråga om personlig smak, så att jag föredrar illustrationerna här är en rent subjektiv åsikt.

När det gäller manuset däremot tycker jag att skillnaden är betydligt större. Giraud fortsätter med att låta intrigen vara komplicerad och välkonstruerad, men han låter den ta tid på sig och andas. Det är inte samma höga tempo där det händer saker i ett, och det är inte heller samma intensiva action; här byggs spänningen långsamt upp mot vad man anar är ett kommande crescendo, revolverstriden vid O.K. Corral, men vägen dit kantas mer av smärre utbrott av våld än Charliers mer handlingsspäckade dynamitkrevader.

Fem album (inklusive de två som kommer i nästa samlingsvolym) som bara skildrar några få dagar kanske låter väl långsamt, men det är aldrig tråkigt eller alltför dekomprimerat utan bara mer och mer spännande. Och samtidigt som Earp/Holliday-intrigen utvecklas får vi också följa hur en sårad Blueberry från sjuksängen för en Boston-reporter berättar om sin första kontakt med Geronimo många år tidigare, i början av Blueberrys armé-karriär. Det är i mitt tycke en Charlier överlägsen skildring av indianer som Giraud ger; Charlier kunde aldrig riktigt slita sig från de typiska vilda västern-indianerna, men Giraud har en helt annan infallsvinkel. Han är också mycket mer framgångsrik i att skildra grymheterna som indianerna utsattes för, som i scenen där reporterns assistent för första gången träffar på en indianjägares offer. Ingenstans i Charliers album känns det lika obehagligt och träffande som här, och mer kommer i de följande albumen där revolvermannen Johnny Ringo visar sig vara betydligt mer genuint skräckinjagande än någon tidigare galning i serien.

Även personer som Doree Malone, sångerskan som tar hand om den sårade Blueberry och som skulle kunnat varit en karbonkopia av Chihuahua Pearl, är mer mångfacetterade än de vi sett förut. Det är talande att Blueberrys gamla vänner Jimmy McClure och Red Neck lyser med sin frånvaro; de tillhör den gamla versionen av serien och skulle nog känts malplacerade här. Inte för att humor och karikatyrer saknas, men för att de förbehålls irrelevanta bifigurer 🙂

Om man älskar Charliers serie kommer man kanske inte riktigt uppskatta Girauds version som är mycket annorlunda i sin ton, och där dessutom huvudpersonen Blueberry inte längre är den som agerar utan bara observerar. Det finns inte längre någon hjälte som kämpar mot svårigheterna, utan bara olika karaktärer som har egna planer men som mestadels bara drivs mot ett slut som känns ödesbestämt. Själv tycker jag att Charliers Blueberry är en oftast underhållande, traditionellt berättad actionhistoria som är ett bra hantverk, men att Girauds fem album är en mycket intressantare och mer personlig serie, med sin mix av autentisk historia (Earp/Holliday, Johnny Ringo, Geronimo) och fabulering (som att Geronimo och Ringo skulle varit nära revolverstriden vid O.K. Corral, eller för den delen Blueberrys roll). En del av min förtjusning i albumen beror förstås på att jag redan läst så mycket serier med Blueberry och att jag därför är känslomässigt investerad i honom, så när serien plötsligt blommar ut som här känns det så mycket mera. Men jag tycker också att den är genuint bra, och att den behållit Charliers styrkor (som den komplexa intrigen och spänningen), och därtill adderar en överlägsen personskildring, modernare etik, och en mer äkta realism. Så grattis till er som inte tidigare läst de här albumen, och se fram mot nästa samling; det gör iallafall jag!

Kan köpas bl.a. här:

• Blueberry 8 (Cobolt)

Marshal Blueberry

(något beskuret omslag)

Här har vi ett udda inslag i Blueberry-serien: Tre album skrivna av Jean Giraud efter Jean-Michel Charliers död, med teckningar av William Vance i de två första och av Michel Rouge i det avslutande. Dessutom med ett långt glapp på sju år mellan album två och tre, så jag utgår från att det bara var det faktum att tvåan avslutas med en rejäl cliffhanger som gjorde att det ens blev en avslutning.

För jag har ärligt talat svårt att tro att Vances två album sålde värst bra, för det här är med marginal de sämsta Blueberry-album jag läst. Konstigt nog, för jag gillade verkligen Girauds insats som manusförfattare när han tog över huvudserien, men här misslyckas han med det mesta i en mycket klichéfyllda historia om vapensmuggling till indianer och  maktfullkomliga småpåvar i en småstad i Västern.

Men det finns en bra sak med boken (förutom då att den för första gången presenterar de här albumen i en bok på svenska, och det uppskattas av er ibland alltför komplettistiska krönikör) och det är att den är ett ypperligt exempel på hur stor roll teckningarna spelar för serier.

För när jag säger att Girauds manus inte är bra är det en sanning med modifikation; jag har ärligt talat svårt att bedöma det eftersom Vances teckningar är så urtrista. Hans människor är stela som pappfigurer, och han verkar huvudsakligen bara kunna teckna ansikten rakt framifrån eller från sidan. Han misslyckas ofta med grundläggande anatomi (framförallt händer har han problem med), och färgläggningen känns lika tunn och spretig som hans pennstreck. Jag har nog läst något enstaka album av honom förut (har ett minne av något Bob Morane-album som liten, och någon enstaka episod av XIII i Agent X9) men utan att komma ihåg någonting från dem hade jag ändå inte trott att det skulle se så illa ut; William Vance är ändå en serietecknare vars namn jag känner igen väl. Men det kan förstås vara så att Vance och Giraud helt enkelt inte passade ihop som serieteam, så jag förstår varför det bara blev två album av dem.

Jag förstår Blueberrys förvåning i ruta 8 för vad i #/&€/%#& händer egentligen med Adams hatt?!?

Kanske var det det sju år långa uppehållet som gjorde Giraud gott, eller så är det så enkelt som att när Michel Rouge tog över tecknandet så klickade det plötsligt, för det tredje albumet är långt bättre och en fröjd att läsa. En del av glädjen är självklart baserad på att det nu ser bra ut, med teckningar som påminner en hel del om Girauds egna med med lite förre streck och något enklare utförande, men med säker hand. Lägg därtill mer mättade färger ger sidorna mer tryck och karaktär, och visuellt blir det klart godkänt. Men även handlingen lyfter; ett mästerverk är det verkligen inte men det känns som en rejäl och handfast västern av klassiskt snitt, och det är inte fy skam.

Det var kul att se de här albumen eftersom jag inte läst dem förut och jag tycker ju om stora delar av de vanliga Blueberry-albumen, men kvalitén på serierna lämnar som sagt en del att önska. De har också problemet att eftersom de utspelar sig innan albumet Den försvunna gruvan så blir det inte riktigt spännande vad gäller hur det ska gå för Bliueberry själv. Som den nämnda cliffhangern som avslutar album två: Det är svårt att vara orolig för att Blueberry inte ska överleva 😉

I övrigt kan jag säga att det är en prydlig utgåva i samma format som Cobolts andra Blueberry-böcker, men att det är ett sidospår märks. Här saknas till exempel helt redaktionellt material om vad det egentligen är för serier och det är lite synd för jag skulle uppskattat att få läsa mer om bakgrunden till varför de skapades, så jag fick gå till Wikipedia för det istället. Fast det hade ju iofs det goda med sig att jag också fick läsa om Blueberry 1900, en aldrig genomförd tänkt fortsättning på den vanliga Blueberry-serien som Giraud planerade, med François Boucq som tecknare, och som bland annat skulle innehållit en leviterande president William McKinley i Vita huset. Det hade varit roligt att se!

Kan köpas bl.a. här:

• Marshal Blueberry (Cobolts webbshop)

Blueberry: Toppar och dalar

I och med att den sjunde volymen i Cobolts återutgivning av Blueberry dykt upp måste jag konstatera att jag misstog mig när jag förra gången sa att det här skulle bli det sista vi såg av Charliers manus; jag hade fått för mig att även Charliers sista album, Arizona Love, skulle vara en del av bok sju men så är det alltså inte. De tre albumen som ingår är följande:

Spökfolket

Här avslutas berättelsen om Blueberrys liv tillsammans med navajoerna i och med att deras flykt från det karga reservatet fullbordas. Det är snyggt tecknat med en Giraud i högform, och Charlier väver en intrikat historia, men jag tycker ändå att det är rätt skönt när historien tar slut. Varför det?

Trots det jag skrivit om de tidigare böckerna vad gäller Charliers skildring av indianerna och hur han hela tiden förbättrar denna (jämför navajoerna i Spökfolket med indianerna i det tidiga albumet Ensamma örnen och skillnaden är milsvid) så skaver det fortfarande lite, åtminstone för mig. Blueberry fortsätter att vara den enda som kan rädda indianerna; ibland är det självklart han som har bäst möjligheter när det gäller kunskap om hur armén arbetar, men det är lite skumt att han ska vara så mycket bättre än dem på gerillakrigföring med tanke på att det i princip är det indianerna utövat i åratal.

Dessutom känns aldrig Blueberrys kärleksrelation med Chini som mer än en påklistrad dramatisk detalj, för att problemen mellan Blueberry och Vittorio ska få en mer personlig prägel. Och jag tror Charlier tyckte ungefär detsamma, med tanke på hur Blueberry och Chini skiljs åt i slutet av Spökfolket:

Några års samvaro, inklusive att utföra livsfarliga uppdrag för att vinna Chinis kärlek (som han dessutom uppenbarligen har eftersom Chini alltid avfärdat Vittorio så fort hon fått chansen), och det hela slutar med att äh, Vittorio är värd din kärlek, jag drar vidare, tjaba! 😉

Sista kortet

När indankapitlet är avklarat drar handlingen vidare med att knyta ihop alla trådar som lagts ut under seriens (dittills) tjugo år. Härnäst handlar det för Blueberry om att bevisa sanning om sydstatsguldet, och därmed är det givet att han måste bege sig till Mexiko för att hitta Vigo, mannen vars lögner gjorde Blueberry till en rymling:

Charlier är i sitt esse här, med en handling där alla intrigerar mot varandra. Och eftersom Vigo och Blueberry träffats förut känner vet de vad den andre går för, medan de andra stackars parterna i den här historien som tror att de kan utmanövrera Blueberry och/eller Vigo är chanslösa.

Det är ett bra och passande slut på Blueberrys mexikanska äventyr, med en känsla av oundviklighet i dramat. Jag vet inte om Charlier visste att han närmade sig slutet på sin insats vad gäller Blueberry, men visst är det tydligt här att hans plan är att se till att inga bihandlingar lämnas åt sitt öde. Känslan av att en epok går mot sitt slut förstärks av Blueberrys agerande som är mer än vanligt dödsföraktande, där han vet att han nästan inte har någon chans att överleva som han agerar men han gör det ändå, trots att det inte är helt solklart varför han plötsligt så avskyr sitt liv på flykt.

Också Giraud bidrar till stämningen, både i den mer allmänna tonen där den skitiga realismen börjar dra mer åt det impressionistiska hållet (se exempelvis McClures ögon längst ner till vänster på sidan ovan) och i detaljer, som Blueberrys grånande tinningar.

Sedan gillar jag också de sidor som inte är lika fullpackade av text som ofta är fallet med Charlier; ibland trycker han in så mycket text att till och med Blake och Mortimer skulle kunna bli lite avundsjuka. De mer avskalade sidorna där teckningarna får stå för stämningen, utan text och med färgläggning som inte skulle skämmas för sig i Girauds science fiction-serie Inkalen, gör sitt till för att variera rytmen:

Allt som allt, ett av de bästa albumen i sviten.

Vid vägs ände

Ytterligare en titel som anspelar på att slutet är nära. Sydstatsguld-problemet är avklarat, men Blueberry sitter fortfarande i knipan eftersom alla tror att ha försökt mörda USAs president. Så, upp på hästen igen för att avslöja vem de riktiga intrigmakarna var, och dags att återse några andra gamla favoriter/fiender!

Ihopknytandet av trådar är inte riktigt lika framgångsrikt den här gången tycker jag. Vigo är en betydligt intressantare karaktär än de som dyker upp här, och hela den politiska intrigen känns också blek jämfört med det mycket mer personliga anslaget i Sista kortet. Dåligt är det inte, men kanske en smula pliktskyldigt. Och Charlier faller också tillbaka på en del inslag som han använt väl många gånger, som det myckna användandet av dynamit så fort någonting oväntat ska göras:

Men det gör i och för sig att Giraud får tillfälle att briljera; kombinationen av natt, snö och explosioner är svårslagen som stämningsförhöjare, och det jag gillar absolut mest i det här albumet. Färgläggningen är överlag mer dov och mättad än i de tidigare albumen och det ser riktigt bra ut; det framgår inte vem som ursprungligen gjort den (förutom att den är godkänd av och i vissa fall omgjord av Giraud) men en eloge till personen ifråga.

Nu är det iallafall bara ett album kvar av huvudserien där Charlier står för manus, och i det ska den allra sista lösa tråden klaras av: Chihuahua Pearl, den kvinna som Blueberry haft starkast känslor för (som sagt var Chini bara ett stickspår även om hon finns med i fler album än Pearl). Så den får vi se i samling åtta, tillsammans med de första albumen där Giraud även står för manus. Jag har bara läst de sistnämnda en gång förut, på danska, men då tyckte jag att Girauds egna album var starkare än något av Charliers. Vi får se om jag fortfarande håller med mig själv 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Blueberry 7 (Cobolts webbshop)

 

PS. När jag läste den här boken noterade jag för första gången en sak jag inte sett förut. Under läsningen slötänkte jag lite att textningen varierade rätt mycket i boken; ibland vanliga prydliga versaler, ibland lite rundare och med en prick över ‘i’. Men när jag faktiskt tänkte till lite såg jag att det fanns ett system: McClures repliker är konsekvent textade på det senare sättet, medan all annan textning (repliker, textplattor) använder den förstnämnda varianten. Se till exempel sidan från Sista kortet här ovan, där McClure syns till. En snabb titt i Carlsens gamla svenska utgåva visade att ingenting liknande fanns där, men däremot började den här egenheten redan i albumet Chihuahua Pearl i Cobolts utgivning (innan dess ”pratar” McClure likadant som alla andra). Så jag antar att samma gäller de franska originalen men eftersom jag inte har tillgång till dem så är det bara en gissning. Och sen återstår frågan vad det symboliserar: En sprucken whiskyröst? En äldre mans röst? Någon dialekt? Mystiskt!

Blueberry: På den absoluta botten

Så är Blueberry-utgivningen från Cobolt nu framme vid de album där vår huvudperson har nått den absoluta botten: Anklagad och dömd för att ha stulit sydstatsguldet som det föregående albumet handlade om sitter han nu i fängelset utan hopp om upprättelse. Och inte nog med att anklagelsen var falsk; fängelsets befälhavare är övertygad om att han vet var guldet gömts och utsätter honom därför för något som närmast är tortyr för att han ska avslöja var det finns.

Med andra ord, det är den Blueberry jag minns bäst som vi möter här. Skitig, avskydd av alla, och hela tiden beredd på att hugga tillbaka när tillfälle ges 🙂

Men givetvis kan han inte stanna i fängelset, och Charlier drar igång en komplicerad intrig som förutom sydstatsguldet inkluderar tågrån, lönnmördare, och politiska intriger på högsta nivå. Som en som gillar handling där det finns mer än bara en god och en ond sida uppskattar jag det när någon likt Charlier här har ett flertal parter, alla med sin egen agenda som avslöjas allteftersom.

Fredlös & Angel Face, de två första albumen i den här boken, handlar om Blueberrys rymning från fängelset och följderna därav. Framförallt Fredlös känns i mångt och mycket som en fortsättning på den föregående boken i stil och stämning, med ett manus som känns typiskt för Charlier med sin täta handling där Blueberry utan att vilja det dras in i en komplott mot president Grant.

Angel Face däremot känns nästan improviserad, och förordet beskriver det smått kaotiska förutsättningarna som gjorde att Giraud själv tog över författandet här och där. Jag kommer ihåg att när jag första gången läste albumet som liten tyckte jag det var rätt skumt, och när jag läser det nu som vuxen förstår jag precis varför: Istället för en tajt berättad historia där spänningen långsamt skruvas upp känns stora delar om ren komedi, som om de skrivits sida för sida utan någon större tanke på vad som ska hända härnäst. Och i en samling som den här känns det som ett uppfriskande brott mot den vanliga lunken med en inte helt seriös Blueberry som skämtar (utan den vanliga hårda undertonen) med personer han stöter ihop med, innan allvaret tar vid igen.

Blueberry i en temporär roll som brandsoldat i Angel Face

De följande två albumen, Knäckta näsan & Den långa marschen, hoppar framåt i tiden och fokuserar på Blueberrys liv bland apacherna ditt han flytt, och här är handlingen mer fokuserad igen. Och med tanke på vad jag skrivit om hur Charlier i de tidigare albumen behandlat indianerna (mkt kortfattat: goda intentioner, men inte alltid helt lyckat resultat) måste jag absolut påpeka att han här fortsätter den uppåtgående trenden. De av apacherna som spelar större roller ges här egna personligheter till skillnad från de mer klichéartade tidigare. Visst betyder det att jag nu istället irriterar mig en smula på skildringen av kvinnor (dvs Chini, indianskan Blueberry blir kär i), men trenden är rätt 🙂

Vad som också är bra är att den tidigare tendensen till skönmålning där det framstått som att den behandling som amerikanska staten utsatte indianerna för enbart var en följd av enstaka onda individer i armén nu så gott som försvunnit, när det blir uppenbart att det bästa resultatet som kan uppnås av Blueberrys kamp (så ja, det är fortfarande en utomståendes hjälp som behövs för att indianerna ska ha en chans) är en tillfällig paus i utrotningen, att kanske inte behöva flytta till det allra värsta reservatet utan istället stanna i ett något bättre.

Teckningsmässigt känns hela boken mycket präglad av Girauds science fiction-teckningar under pseudonymen Moebius, och då framförallt av serier som Arzach med de tunga färgerna och blandningen av rena linjer och rikliga skrafferingar. Snyggt som alltid, med andra ord! I övrigt kan jag påpeka något som också nämns i förordet, nämligen att Den långa marschen ser mycket annorlunda ut vad gäller sidornas layout i och med att Giraud började teckna helsidor istället för halvsidor som dittills huvudsakligen använt -> layouten är betydligt friare. De allra första sidorna med den nya stilen är inte helt lyckade och ser mer ut som vore de uppförstorade från något pocketformat, men sen blir det mycket bättre.

En helsida från Den långa marschen

En liten nackdel finns: Allteftersom Giraud tecknar i en friare stil börjar han också använda mer experimentella layouter med textbubblor som läcker mellan rutorna, och rutor som inte följer strikt på varandra i layouten. Det här syns redan innan Den långa marschen men blir ännu mer uttalat där, och det leder till att det faktiskt rätt ofta blir knepigt att hitta rätt läsordning för rutorna. Det är överraskande att en så skicklig tecknare som Giraud gör att det blir svårt för läsarna att hitta rätt; i hans SF-serier med dess ofta hallucinatoriska stämning gör det ingenting, men i en så prosaisk serie som Blueberry är det malplacerat. Ta de här två nedre halvsidorna från s 137respektive 138, från albumet Knäckta näsan, där närmast identisk rutlayout resulterar i olika läsordning; som synes har Giraud (eller någon redaktör) plitat dit pilar för att hjälpa till på den senare sidan:

Så sammanfattningsvis fortsätter den utmärkta underhållningen i de här albumen, och nu är det bara en volym kvar i den här återutgivningen innan allt som tidigare publicerats i albumformat på svenska återtryckts, dvs alla album skrivna av Charlier, och sedan kommer de för svenska läsare ”nya” serierna, dvs de som både skrevs och tecknades av Giraud. Något att se fram emot!

Kan köpas hos bl.a.:

• Cobolts webbshop

Blueberry: Förloraren

Tredje raka Cobolt-albumet som jag recenserar blir den femte samlingen av Blueberry, innehållandes albumen Chihuahua Pearl, En man värd 500 000 dollar samt Ballad om en kista. Om senaste Thorgal-samlingen saknade ett sammanhållande tema är detta inget problem här eftersom de tre albumen utgår en enda lång sammanhängande historia, den om Sydstaternas försvunna guldskatt.

Jag tänkte inte skriva så mycket om albumen i sig den här gången för det skulle mest bli en upprepning av vad jag skrev om den förra Blueberry-samlingen: Det är en mycket bra serie det handlar om, som av goda skäl ses som den största av de många europeiska Vilda västern-serierna. Och den här samlingen är snäppet bättre än den fjärde där historierna saknade bra avslutningar för här håller kvalitén ändå in i kaklet. Charliers manus är tätare och mer komplicerat (på ett bra sätt) än någonsin, mycket tack vare den rikliga mängden parter som är intresserade av skatten istället för bara två, och där det hela tiden varierar vilken sida som har övertaget. Plus att han omsorgsfullt knyter ihop alla trådar, inklusive de han slängt ut lite nonchalant i början för att sedan mot slutet plocka upp igen, uppvisande att han aldrig glömt bort dem. När det gäller de rena äventyrsepisoderna skrivna av Charlier är det här höjdpunkten, utan tvekan.

Dessutom är det här Blueberry slutligen blir den person jag själv minns mest från när jag som liten läste serien. Jag måste ha läst alla album i mer eller mindre ett svep fram till de här för som jag kände det var Blueberry alltid en outsider, en på den förlorande sidan. Och fram till de här serierna är han visserligen en outsider som hela tiden irriterar dem med makt, men han lyckas alltid lösa situationerna så att han framstår som segraren. Här däremot har turen runnit ut och inte ens hans kan på ett tillfredsställande sätt förklara vad som hänt för de makthavande. Och det är så jag minns honom, som en orättvist dömd och misstrodd, som ständigt försöker övertyga andra om sin oskuld (well…), och inte som den oborstade, ociviliserade men ändå framgångsrika hjälten vi hittills sett. Så det är här som Blueberry blir den sanna versionen av sig själv, åtminstone enligt min högst personliga läsning 😉

Däremot förtjänar illustrationerna ett speciellt omnämnande. Girauds teckningar är förstås utmärkta och jag blir själv smått torr i halsen när jag läser sida upp och sida ner som utspelar sig i stenöknarna. Men det är ingenting nytt, samma sak har setts i tidigare album. Det som är nytt här är hur det smyger sig in enstaka teckningar där stilen är en helt annan än den tidigare:

Mycket enklare linjer än vanligtvis i Blueberry

Istället för en stor mängd streck får vi här se en mycket renare linje som påminner en hel del om Moebius, dvs Girauds teckningar när han själv skriver manus.

I förordet nämns det att Giraud vid den här tiden började tolka Charliers manus mer fritt, och det kanske också kan förklara att hans teckningar påminner mer om hans helt egna serier också. Det är inte alls lika tydligt som det senare blir i de avslutande Blueberry-albumen när han själv är helt ansvarig för manus, men tydliga antydningar finns.

Också färgerna är speciella. I förordet, som för övrigt blandar intressanta historiska detaljer om seriens tillkomst med ett ansträngt bombastiskt hyllande av serien, nämns hur färgläggningen delvis är inspirerad av Morris Lucky Luke, en intressant jämförelse som jag också funderat på ibland men då huvudsakligen vad gäller Asterix. Framförallt i de tidiga Asterix-albumen är färgerna av och till helt icke-naturalistiska, med närmast expressionistisk känsla där till exempel vrede gestaltas i helt röda rutor. Samma sak finns onekligen i Lucky Luke och även här i Blueberry; det är ett tecken på hur lyckade illustrationerna är att de extremt realistiska teckningarna kan samsas med färger som ibland är hur orealistiska som helst, utan att det ser det minsta konstigt ut. Jag saknar ibland den här mer extrema färgläggningen som variation i exempelvis nyare Asterix-albumen som kan bli lite grafiskt enformiga när det alltid är knallgrön mark och knallblå himmel; små inslag av det kan skymta till men aldrig lika extremt hämningslöst som i äldre album.

Långt ifrån realistiska färger, men onekligen stämningsfullt!

Avslutningsvis, två små iakttagelser till:

1. Den svenska utgåvan inkluderar en 17 sidor lång artikel av Charlier som skrevs som vore det en äkta biografi över den verkliga Blueberry, inklusive en riklig mängd fotografier från den tiden. En rolig idé som säkert fungerade bra när det begav sig, men som inte överlevt tidens tand särskilt väl, vare sig som en väl genomförd bluff eller som litterär text (där för övrigt Charlier trots sina förtjänstfulla försök i serien att undvika de klassiska fällorna med hur indianer skildrades här faller huvudstupa i romantiseringan av Södern under slaveriet). Men i en komplett utgåva förtjänar den sin plats, vårtor och allt, så det är synd om de länder där texten uteslöts.
2. Om någon tror sig känna till någon serieläsare som gillar äventyrsserier av klassiskt slag men som ännu inte provat på Blueberry är det här nog den perfekta volymen att ge bort. Visst, julen är förbi, men det kommer fler chanser 🙂

Blueberry: Indiankrig och guldgruvor

Aaaah, Blueberry, och från perioden när både Charliers manus och Girauds teckningar hittat formen; en alldeles förträfflig sommarläsning, framförallt den andra historien i dagens bok, den fjärde samlingen av serien från Cobolt. Där erbjuds:

General Gula Håret: Först i boken kommer den avslutande delen i sviten om indiankrigen, där den store skurken är titelperosnen, dvs Charlier & Girauds version av general Custer. Det är en spännande och tät intrig, skickligt illustrerad av Giraud, och jag gillar framförallt hans vinterlandskap:

Men precis som i den föregående boken har jag lite svårt för hur indianerna beskrivs. Som jag sagt förut är Charliers intentioner goda men han kan ändå inte helt bryta sig loss från klichéerna; oavsett hur mycket det påpekas att det är kavalleriet under ledning av Gula Håret som är den som bryter mot alla regler och helt ignorerar ingångna avtal framstår ändå generalen som en enstaka galning och att utan honom skulle kanske krigen kunnat undvikas, och det är en lindrigt talat extremt förenklad bild. Att indianerna också skildras som en anonym massa till skillnad från kavalleristerna är kan jag förlika mig med eftersom kriget skildras ur Blueberrys synvinkel.

Så ett bra album som en avslutning på en bra svit är det, men med några tydliga svagheter. Detsamma kan jag inte säga om nästa svit om två album, de två som avslutar den här boken:

Den försvunna gruvan / Spöket med guldkulorna: Här är det en historia av klassisk västern-kaliber, med en försvunnen guldgruva och en lurendrejare av det storslagna slaget: ”Prosit” Luckner, en föregivet tysk adelsman som bedrar alla han möter med samma hänsynslöshet. Det initiala mötet med Blueberry & McClure sker i en miljö och under omständigheter som påminner en hel del om det tidigare albumet Mannen med silverstjärnan:

Men som det mycket riktigt påpekas i förordet handlar det inte som i det äldre albumet om västern à la John Ford utan nu är det modernare förebilder som gäller, som Sam Peckinpah, och det passar mycket bättre i en serie som Blueberry. Både skurkar och ”hjältar” har tveksam moral, som McClure som väl egentligen bara är bättre än Luckner i det att han trots allt inte är beredd att göra vad som helst för guld. Miljön är skitig och Blueberry mer orakad än någonsin när han ger sig på jakt efter Luckner genom öknen.

Förra gången Den försvunna gruvan gavs ut på svenska hette albumet Jakten genom öknen, en titel som inte överensstämmer med originalets och som känns rätt menlös som titel, men som beskrivning på handlingen passar det utmärkt. Den kanske starkaste intrycket jag får när jag läser de här två albumen är känslan av torrhet, av en obönhörligt gassande sol. Dammet ryker konstant, och att överleva öknen är väl så svårt som att undvika Luckners dödliga lister:

Det här är tveklöst den starkaste berättelsen hittills i Blueberry-serien, och det är förståeligt att den fick utgöra grundstommen i filmen som kom för några år sedan. Som jag iofs inte sett eftersom jag hört att den ska vara rejält usel, men om jag skulle få välja någon Blueberry-episod att göra en film av är det här en mycket stark kandidat 🙂

Den egentligen enda bristen är att slutet är väldigt abrupt och nog hade behövt klart fler sidor på sig, kanske ett helt album (något som historien delar med General Gula Håret som också bara plötsligt slutar, utan ett ordentligt avslut).

Så jupp, bästa Blueberry-samlingen är det här helt klart. Förutom serierna får man såklart ett förord med en del intressanta illustrationer från Pilote, tidningen där Blueberry ursprungligen publicerades, inklusive en två sidor lång MAD-liknande version av Sergio Leones Once Upon a Time in the West / Harmonica – En hämnare gjord av Giraud, och dessutom en något längre version av inledningen till General Gula Håret, jämfört med den förra svenska albumutgåvan. Trevligt! 🙂

Blueberry: Den riktiga början

”Den riktiga början”?

Jo, för egen del känns det som om det är här, i den tredje samlingen av serien, som Blueberry egentligen börjar. Alla bitarna har nu fallit på plats:

• Girauds teckningar kommer visserligen fortsatta utvecklas under seriens gång men här har Blueberry och de andra karaktärerna för första gången fått det rätta väderbitna utseendet.
• Charlier har å sin sida fått upp ångan vad gäller manusdelen. Efter den fem album långa sviten om indianupproret och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan börjar här återigen en längre herättelse, en berättelse som egentligen fortsätter under hela Charliers tid som manusförfattare. Visst finns det avslutade berättelser även senare men från och med nu kommer det alltid finnas läsa trådar som senare ska klaras upp. Med andra ord, Blueberry är från och med nu en enda lång historia där varje album är ett kapitel istället för det sedvanliga med franska äventyrsalbum där separata album är fristående eller på sin höjd sträcker sig över ett par album.
• Samarbetet Giraud/Charlier känns här gediget, med ett mycket bra samspel mellan teckningar och text.

I den här samlingen ingår albumen Järnhästen, Mannen med stålhanden, och I siouxernas spår. I mångt och mycket känns det här som version 2.0 av indianuppror-sviten som vi redan läst; jag skulle tro att Charlier kände att han nu skulle kunna berätta den typen av historia ännu bättre, och det hade han rätt i. Version 1.0 var inte alls illa, men den här gången är huvudskurken, Jethro Steelfingers, betydligt mer minnesvärd, och att knyta ihop indiankrigen med järnvägsbyggandet tillför en dimension som saknades i den tidigare historien: Jag är en stark anhängare av att berättelser med > 2 parter ofta gör att läsningen blir betydligt mer intressant eftersom det inte längre blir en fråga om goda vs onda. Här har vi siouxerna, järnvägsarbetarna, armén och Steelfingers som alla slåss för sin överlevnad/profit/ära/profit, och den ökade komplexiteten sätter piff på det hela.

Det här är inte sista gången någon försöker sätta dit Blueberry för ett brott han inte begått; nästa gång det händer blir det avgörande för seriens vidare utveckling…

Och det märks nu också att Charlier frigjort sig ytterligare en bit från de traditionella klichéerna. Förut var det enstaka skurkar/galningar som orsakade problemen, som exempelvis en vit officer och en indian, men nu är det istället situationen som sådan som gör att få, om någon, har helt rena händer. Det finns onekligen en helt god person, Blueberry, som ännu inte börjat kompromissa med sitt samvete, och en helt ond, Steelfingers, men resten av persongalleriet är solkigare. Vad så gott som alla är (förutom då Blueberry) är egoister; de är sig själv närmast, ingen annan, vilket gör att enkla historier som redan nämnda Mannen med silverstjärnan inte längre skulle fungera i serien.

Ett undantag finns dock: Siouxerna. Charlier månar fortsatt om att visa att de inte är blodtörstiga vildar, men att lyckas skildra dem som individer går han bet på. De framstår alla som representanter för sin kultur istället för som unika människor, ett inte ovanligt problem när man som Charlier försöker sig på att visa att folkgrupp X minsann inte är så hemska som alla tror -> det blir lätt så att man inte vågar visa upp att även medlemmar av X har olika åsikter och personligheter, bra som dåliga. Men som jag skrivit tidigare, jag uppskattar att Charlier försöker!

Den bitvis schizofrena inställningen till siouxerna: Ibland kämpar Blueberry för att de ska få rättvisa, ibland är det andra bullar som bjuds.

Som sagt handlar det inte längre om några helt avslutade berättelser här, men Jethro Steelfingers-trilogin är nog så nära ett avslutat helt som serien kommer, där dock de avslutande sidorna sätter upp fortsättningen, med den galne general Allister som Blueberrys nya antagonist. Så om man är intresserad av att ge sig på serien Blueberry men inte vet var man ska starta så skulle jag säga att den här samlingen är ett bra ställe: Boken startar mer eller mindre från scratch, utan att man behöver veta någonting av det som skett förut, och det är sista gången man kan säga det om Blueberry 🙂

Blueberry: Slutet på naiviteten

Det andra boken i Cobolts återutgivning av Blueberry innehåller vad jag skulle säga är slutet på den första, lite mer naiva fasen av serien: De två avslutande albumen om indianupproret (Den försvunne ryttare & I navajos spår) och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan. Efter de här historierna blir tonen betydligt mer vuxen, med en mer (förhållandevis) realistiskt syn på vilda västern och allt vad den innehåller. Men det får jag skriva mer om senare, när nästa samling kommer, för nu handlar det om bok 2!

I titeln använder jag mig av ordet ”naivitet” och det ska inte läsas som att det är en barnslig historia som Charlier berättar i de totalt fem albumen som inleder Blueberry och som alla handlar om ett potentiellt indianuppror. Som jag skrev i recensionen av den första boken förtjänar Charlier istället beröm för att han försöker skildra indianerna på ett mer medkännande sätt än vad som varit vanligt tidigare.

En av de sidor som Jijé tecknar i den här samlingen, när Giraud var på semester; det ser definitivt ut som en sida från Blueberry, men jag föredrar ändå den unge Giraud som vid det här laget hade börjat utveckla sin alldeles egna stil

Men det finns ett grundläggande problem med hela den här sviten och det är där naiviteten dyker upp. För att få ihop historien på ett sätt som samtidigt lyckas med att skildra

• indianernas uppror som rättfärdigt (eftersom det är kavalleriet som lurats tro att indianerna inlett fientligheterna),
• Blueberry som en god kraft som kämpar för freden, för allas skull,
• kavalleriet som en också välmenande organisation, som bara agerar ”fel” på grund av att de lurats,

krävs att jag som läsare helt glömmer bort kunskapen om att indianerna konsekvent behandlades på det värsta sättet, de svikna löftena, och att de än idag lever i misär som en följd av hur de behandlades. Med andra ord, världen som Charlier beskriver är en sagovärld, en där den invaderande europeiska befolkningen egentligen vill väl och att det kanske kommer gå bra med tiden. Tyvärr vet vi ju att så inte blev fallet, och det gör att den på ytan tämligen realistiska serien ändå är ett bländverk. När allt i serien löser sig och fredspipan röks och Blueberry har fullgjort hjälterollen, så ligger för min del vetskapen att fredsavtalen i realiteten var meningslösa som en blöt filt över det föregivet lyckliga slutet. Den i serien skildrade som galne och grymme indianen Ensamma örnen är den som har rätt: Lita aldrig på den vite mannen.

Därav den nämnda nativiteten. Återigen, en eloge till Charlier för hans föresatser och för en spännande berättelse, men tyvärr gör verkligheten att det inte riktigt fungerar fullt ut. Men när indianerna senare kommer dyka upp i serien och Blueberry återigen engagerar sig för att hjälpa dem är skildringarna mycket mer realistiska; det handlar då enbart om att överleva för dagen, inte om ett löfte om en rättvis och fredlig framtid.

Men, igen, det är en senare recension; vi har kvar ett album till i den här samlingen att skriva om 🙂

Mannen med silverstjärnan är en mycket enklare historia, en som vi sett många gånger på film och i serier: Den ensamma hjälten som ska försvara en hel stad mot skurken och hans liga. Här är det onekligen också en sagovärld vi ser men den här gången skaver det inte eftersom det är en så arketypisk historia, med inslag som den nya sheriffen (Blueberry), den unga oerfarna mannen som vill hjälpa till, den äldre och nersupne mannen som också vill det (Blueberrys ständiga följeslagare Jimmy McClure, som dyker upp för första gången tidigare i den här samlingen), kvinnan med mod och ett hjärta av guld, den fega befolkningen som inte vågar hjälpa till, och givetvis de bottenlöst onda skurkarna.

Det är inte den mest unika historien men jag tror att den här behövdes för att Charlier senare skulle kunna bli mer egensinnig; fram till och med den här berättelsen påminner serien mest om klassiska Hollywood-västern, må vara av de något mer realistiska slaget från 50-talet, men efter att Charlier fått ur sig de historierna, kan han sen gå vidare till någonting som mycket mer påminner om den skitiga och råare spagettivästern-genren. Plus att det säkert var skönt att få skriva en kort och enkel historia med en lika enkel hjälteroll för Blueberry, efter den långa berättelsen innan där det mot slutet finns tecken på en viss trötthet hos berättaren; Blueberrys avskräckande knep att lura diverse förföljare att han har betydligt fler mannar med sig än han har används lite väl flitigt tycker jag allt 😉

Jag kan ha fel men jag tror också att det här är det första albumet där en person med en större roll faktiskt dör i bild (verkar det som); innan det sker har en hel del namngivna och viktiga personer dött, men själva dödandet har skett utanför bild. Ett tecken så gott som något på att serien börjar slita sig från de begränsningar som tidigare funnits.

Sammanfattningsvis är det här återigen bra underhållning; spännande men kanske utan större komplexitet (men det blir det ändring på i senare album), och det är väldigt roligt att kunna läsa de här tidigare berättelserna på ett bra sätt på svenska; de två första albumen har tidigare enbart publicerats som följetonger i svartvita tidningar, och även om Mannen med silverstjärnan kommit ut i albumformat tidigare var den utgåvan sisådär vad gäller tryckets kvalité. Här är det såklart full poäng på den fronten 🙂

Tallyho!

Dags för den fjärde serien som samlas i inbundna böcker av Cobolt förlag, och den här gången är det en riktigt stor klassiker: Blueberry, western-serien som huvudsakligen skrevs av J-M Charlier och tecknades av Jean Giraud (alias Moebius). Precis som med Cobolts Linda och Valentin & Thorgal-utgivning startar man från början, vilket den här gången innebär att de tre albumen Fort Navajo, Storm över prärien och Ensamma örnen för första gången finns i bokform på svenska, glädjande nog.

Till serien!

Först och främst måste jag säga att det här är en underhållande serie, från första sidan. Charlier hade skrivit serier förut men det var Girauds första längre professionella serie och med tanke på det är resultat med beröm godkänt. För en nutida läsare är handlingen mycket konventionell, snarast gammeldags, men manuset har bra fart och hanterar likaledes sina klichéer på ett bra sätt: Vår hjälte som den råbarkade mannen men med sinne för det rätta, den gamla befälhavaren som också han vet vad är rätt och riktigt, underbefälhavaren med sitt besinningslösa hat mot indianerna, och allt ritat av en mycket ung Giraud som utvecklas i rasande takt.

Den allra första sidan

Indianerna ja… Även de följer mallen, med den gamle och visa Cochise och den yngre och slugare Quanah (jag använder med flit ordet ”slug” här, med dess negativa konnotationer, för det är så han framställs) som saknar skrupler i sin kamp för indianerna. Visst ser jag att Charlier försöker vara progressiv här, där den amerikanska armén är den felande parten som drar igång kriget mot indianerna, men där den nämnda underbefälhavaren framstår som en galning, närmast sjuklig i sitt hat, är den lika grymma och förrädiska Quanah inte en aberration utan istället en indian som olyckligtvis är lite för grym.

Med andra ord, en vit man (jag skriver ”man” här för kvinnor göre sig icke besvär i den här boken, förutom som irrelevanta varelser någon kan vara sådär lagom förälskad i, på avstånd) som är ond är det för att han är galen, medan en indian som är ond är det för att han går för långt.

Jag vill påpeka det här problemet med serien eftersom jag vet att det finns läsare för vilket det här betyder att de kanske inte vill läsa serien. För egen del har jag rätt mycket överseende med det; Charlier försöker åtminstone bryta med tidigare och än värre presentationer där indianerna alltid är opersonligt grymma och de vita alltid goda. Att hans manus, läst ett halvt sekel senare, inte helt frigjort sig från tidigare försök i genren är inte så konstigt. Och, inte minst viktigt, under hela sin livstid blir serien bättre och bättre vad det gäller de här aspekterna, sympatiskt nog.

Så jag läser gärna serien eftersom den hela tiden är spännande och eftersom Blueberry med tiden blir mer komplicerad och intressant som karaktär (med sin höjdpunkt i den avslutande Mister Blueberry-sviten som jag verkligen hoppas kommer på svenska den med, så småningom). Trots att handlingen är relativt komplicerad, med diverse utvikningar åt olika håll, leder Charlier hela tiden läsaren med säker hand så att det inte blir förvirrande. Plus också för att han ibland vågar frångå traditionerna, som i den här boken där en viktig person helt sonika dör off-page och det hela bara nämns i förbifarten; en smula överraskande!

Det hjälper också att hela handlingen inte måste tryckas in i ett standardalbum; många Blueberry-sviter sträcker sig över flera album som egentligen berättar en lång historia tillsammans och det längre formatet passar Charlier bra. Det enda problemet med det är att jag nu måste vänta på nästa bok för att läsa avslutningen av äventyret som startar i den här 🙂

Och sen läser jag förstås serien för att få följa Girauds utveckling som tecknare under de 40 år han jobbade med den. Det ser bra ut redan här, men visst syns det ibland att det är en ung och ännu inte helt fulländad tecknare; framförallt Blueberry själv tenderar att variera en hel del i sitt utseende. Men widescreen-känslan finns där nästan från första stund för det här är en serie som minner om storslagna western-filmer, mer än tidigare serier i samma miljö gjort.

Drygt 100 sidor senare har Girauds stil blivit ruffigare; ibland tror jag att man skulle kunna identifiera hur gammal en Blueberry-sida är bara genom att kolla hur mycket skäggstubb vår huvudperson har…

Slutligen, några ord om utgåvan i sig. Designen på utsidan är synnerligen trevlig, med en elegant rygg, bra omslag, och skön känsla i handen som inbjuder till läsning. Insidan ser också bra ut: Här har man valt att ha ett matt papper som är en smula strävt, och det tycker jag passar bra till seriens färgläggning som drar åt det grällare/expressionistiska hållet som så många andra franska serier från 60-talet (se till exempel de tidiga Asterix-albumen, eller för den delen Linda och Valentin), så med ett blankt papper hade det inte sett snyggt ut. Roligt också att man följer ursprungspubliceringen så att två av sidorna som bara hade två färger i tidningen Pilote här fått behålla den begränsade färgpaletten. Det finns också ett bra och innehållsrikt förord i boken, för den som uppskattar sådant (jag läser alltid sådana sist, eftersom de alltför ofta avslöjar handlingen i serierna).

TL;DR: Cobolt fortsätter att övertyga med sin klassiker-utgivning, och här får vi för första gången chansen att läsa de första albumen av en av de största franska serierna på svenska i en vacker utgåva (tidigare har albumen bara synts till som följetonger i Fantomen, dvs i litet format och i svartvitt). Tallyho, indeed!