
Så har vi då fått de allra sista Blueberry-albumen på svenska också i och med att den nionde och avslutande delen av Blueberry samlade äventyr kommit ut. Tre album ingår, varav det sista är en udda fågel, så jag tänkte skriva om dem först innan det blir några ord om serien i sin helhet. Och då kommer jag att börja med de två första, OK Corral & Dust, eftersom de tillsammans med albumen Mister Blueberry, Skuggor över Tombstone och Geronimo från förra samlingen utgör en enda lång historia.
Och vilken historia det är! För mig är det här tveklöst höjdpunkten i berättelsen om Blueberry, en ofta sävlig men också sugande suggestiv skildring av Blueberrys första möte med Geronimo, den galne seriemördaren Johnny Ringo, men framförallt den (ö)kända duellen:

Att Giraud studerat hur Charlier brukade bygga upp sina komplicerade intriger märks i hur de olika trådarna vävs samman, men det finns mycket här som är så mycket bättre än Charliers manus. Som att:
- Scener får andas och ta tid på sig utan att de har någonting att göra med att föra handlingen framåt. Hos Charlier var storyn allt; det kunde ibland finnas komiska mellanspel men ingenting mer än så. Här kan vi ha sida upp och sida ner med personer som pratar runt ett pokerbord, utan att det ”behövs”, och det gör serien så mycket mer tillfredsställande att läsa när det inte ständigt behöver vara spännande.
- Karaktärer har ett helt annat djup, inklusive Blueberry. Tidigare har alla personer kunnat beskrivas med några få meningar, och om man får referera till klichétyper några få ord. Här är det svårare, med centrala personer som Doree Malone som inte låter sig fångas så lätt, och till och med perifera personer som journalisterna Parker och Campbell som mestadels är där som den typ av komiska bipersoner som Charlier var bra på visar sig ha oväntade sidor.
- Skildringen av indianer och hur de behandlades känns för första gången empatisk på riktigt. Charlier försökte nog men det var fortfarande en utanförskildring som aldrig riktigt vågade visa hur illa det var, men i de här fem albumen är det tydligt att Giraud personligen är förbannad och chockad av hur det var. Att Giraud sen i intervjuerna i förordet visar sig ha en helt klart exotiserande uppfattning av dem försvagar inte hans avsky för händelserna.
Tillsammans gör det att jag får min del för första gången läser serien med en personlig känslomässig investering. När Charlier var som bäst var det spännande läsning men särskilt gripande var det aldrig, medan här känslorna är mer råa och ärliga.
Sen är allt inte riktigt lika bra. Ihopknytningen av de olika trådarna sker egentligen aldrig, och det gäller speciellt Geronimos del i nutiden (i seriens nutid alltså) som i slutändan känns överflödig. Men å andra sidan är hans bidrag i Blueberrys berättelse om första gången han träffade Blueberry desto intressantare och det för mig osökt (nåja) in på det avslutande albumet, Apacher.
Apacher var aldrig tänkt att bli ett album, men Giraud uppmärksammades på att Blueberrys återblick på sitt tidiga möte med Geronimo flera decennier tidigare i de fem Mister Blueberry-albumen (sviten kallas ofta det) skulle kunna bli ett eget album. Så han tog och putsade upp de existerande sidorna och la till nya där det behövdes för att få flyt i historien, och så blev det alltså ett till album, ett album där merparten av teckningarna kunde ses i de tidigare fem albumen.
I sig är Apacher ett bra album där vi får en bättre inblick i varför Blueberry blev den halvt alkoholiserade och desillusionerade person vi fått följa tack vare Charlier/Giraud och sedan Giraud ensam. Det utspelas snart efter inbördeskrigets slut och vi får följa Blueberry när han posteras under den indianhatande kapten Noonan. Och redan med Noonan får vi en lite annorlunda vinkel på hur den amerikanska militären behandlade indianerna jämfört med tidigare album: VI har sett den hatfulla officern tidigare, men då har han skildrats som att han av personliga skäl hatade indianer. Här framställs det mer som ett institutionaliserat hat, inbyggt i systemet, där även annars sympatiskt skildrade soldater inte reagerar nämnvärt på grymheterna. Förutom Blueberry då, som också ser att andra grupper råkar ut för samma sak:

En mer medveten huvudperson än någonsin tidigare alltså, och det ska Giraud ha beröm för. Överlag tycker jag att skildringen av Blueberry och Geronimos möte är alldeles utmärkt, men jag tycker också att Apacher som album är rätt onödigt. Det mesta finns redan med i de tidigare albumen, och jag gillar stämningen som uppstår när en skadad Blueberry återberättar det hela; i Apacher har första person-text bytts ut mot tredje person, och det känns avigt, både språkligt och känslomässigt, när text som ursprungligen skrivits för att låta som när en person berättar om någonting som hänt denne med minimala förändringar skrivs om till en neutral återgivning av händelserna.
Slutomdömet för mig är att Mister Blueberry-albumen, dvs merparten av samling åtta & nio, är en serie som man absolut ska läsa om man någon gång gillat Blueberry, och att den kan vara väl värd att läsa för nytillkomna också. Berättelsen om Tombstone och duellen är en pärla i hur den skildrar slutet för Vilda Västern, där de typiska västernhjältarna som bröderna Earp, Doc Holliday och Blueberry alla har blivit gamla, och även om de lyckas besegra de onda har stadens befolkning tröttnat på det eviga våldet. ”Hjältarnas” seger är uppenbart tillfällig för en ny tid är nära. Att vi dessutom får se en glimt av alltings början, via Blueberrys tillbakablickar, förstärker känslan av att sviten sammanfattar Vilda Västerns historia under den handfull dagar historien utspelas.
Sen får vi också Apacher som i förordet kallas för en liten present till läsarna, och det är en perfekt beskrivning. Albumet behövs inte, men vi får läsa lite mer om Blueberry och vi får lite fler vackra sidor signerade Giraud; jag har inte nämnt det tidigare i inlägget men jag tycker nog att de här albumen också är de vackraste. En tyngre och mustigare färgläggning tillsammans med en Giraud som här hittat en mycket lyckad mix av noggrannheten i de tidigare Blueberry-albumen med den friare känslan hos hans science fiction/fantasy-serier. Han kanske skulle tänkt igenom sina pratbubbleplaceringar lite mer dock, för här är det ibland ännu värre med läsordningen än någonsin tidigare 😉

Det om de sista albumen, vad om serien i sin helhet?
Låt mig göra en jämförelse med en annan fransk serie som startade ungefär samtidigt, utkom med ungefär lika många album som också nyligen getts ut i komplett utgåva på svenska, och är ungefär lika klassisk som Blueberry (dvs snäppet under serier som Tintin & Asterix), nämligen Linda och Valentin. När Blueberry startade var Charlier redan en veteran medan Christin (manusförfattare till LoV ) var ny i branschen och det märks: Blueberry har mer kompetenta manus, men LoVs känns betydligt modernare. Där Blueberry hela tiden som Charlier skrev den kändes som en skicklig men nödtorftigt upputsad västern från 50-talet med små små inslag från 60-talet var LoV ett barn av sin tid som redan från början var mycket medveten om saker som hur kolonialismen skadat ursprungsbefolkningen, och att personliga relationer kunde vara nog så spännande som exploderande dynamitgubbar/rymdskepp.
Men med tiden fastnade LoV, och faktum är att de avslutande albumen på många sätt känns mer gammalmodiga än de tidiga. Christins manus utvecklades inte med tiden (förutom i typ de första 4-5 albumen) och detsamma gäller Mézières teckningar (även om hans bästa sidor kom några album senare), och seriens höjdpunkter kom när hantverkskompetensen var som störst men innan upphovsmännen började trampa vatten. Blueberry däremot hade en ständigt stigande kurva: Charlier blev visserligen inte märkbart modernare men han blev ständigt bättre på ihopsnickrandet av en historia, och Giraud utvecklades hela tiden som tecknare. Och sen, när Giraud också tog över manusskrivandet och visade sig vara väl så bra som Charlier vad gäller intriger och överlägsen vad gäller andra saker blev det ännu bättre.
Och det är inte ofta man kan säga om serier som utkom över nästan ett halvt sekel, att de blev bättre med tiden! Så det har hela tiden varit roligt att läsa samlingarna allteftersom de kommit ut, och det är lite sorgligt att det nu är över. Men hey, serien avslutades på toppen, så låt oss blöta våra visslor i en skål för Mike Blueberry 🙂