Det är snart jul så dags att fundera på julklappar och jag har en hel del lästa serier som jag skrivit om förut där det finns nya böcker från i år att redovisa men där jag nog inte har så mycket att tillägga till det jag skrivit. Ergo, en snabbpost om tre av dem, alla europeiska:
Där historierna föds är en ny Linda och Valentin-bok, men inte ett alternativ-album som de vi sett de senaste åren utan skrivet av seriens ursprungliga manusförfattare, Pierre Christin. Däremot är tecknaren ny (Jean-Claude Mézières avled i början av året), närmare bestämt Virginie Augustin (vars tidigare serie Alis the Tanner jag gillade), och tillsammans har de två skapat en bok som verkligen påminner om de sista albumen där Mézières medverkade.
Tyvärr är det inte nödvändigtvis positivt. Jag är kluven till Linda och Valentin: Det är en serie jag tyckte mycket om som liten men som jag senare uppfattade som platt, för att slutligen, dvs idag, ha åsikten att det finns några riktigt bra album bland dem, men att det är bokstavligen decennier sedan (fyra. för att vara mer exakt) seriens höjdpunkt, och att den huvudsakliga orsaken till att serien blev så ointressant berodde på manuset. Och, som sagt, det är Christin som står bakom det här också, så vi får en berättelse om Linda och Valentin som unga (i det sista vanliga albumet Mézières gjorde ordnade en dos techno-babble det så att de båda blev unga och lämnade över för att uppfostras av monsieur Albert i vår nutid), där diverse karaktärer/varelser från tidigare album poppar upp på Jorden i jakten på ett sällsynt mineral.
Det är som om fantasin helt försvunnit; känslan av att allt kunde hända och att det ständigt fanns nya, aldrig tidigare skådade varelser runt nästa hörn/planet, har lämnat plats åt ett repetitivt persongalleri, och förutom det har alla känsloyttringar också plattats ut. En känsla / person räcker, och mitt intryck är att alla bara går runt och väntar på att något ska hända (vilket alltså inte sker). Uselt, ärligt talat. Augustin klarar sig bättre med en linje som påminner om Mézières utan att härma honom och en färgläggning (tillsammans med Delf) som fungerar bra i de icke-jordiska miljöerna även om jag är svalare vad gäller de jordiska miljöerna, men hon får alltför sällan chansen att visa upp vad hon kan vad gäller fantastiska miljöer och rymden. Snyggt omslag/baksida på albumet dock, och boken känns finfin i handen!
Riad Sattouf har blivit fjorton år gammal när Framtidens arab 5 börjar, och familjen fortsätter att slitas mellan mammans önskningar att bo i Frankrike och pappans att bo i Syrien. De två är usla på att prata med varandra, åtminstone som det framstår i den unge Riads ögon; precis som tidigare får vi se allt som sker ur hans synvinkel och med hans dåvarande förståelse av situationerna istället för hur dagens vuxne Sattouf skulle tolka det. Och just det fortsätter vara en av seriens allra största styrkor: Det är en strålande ögonblicksskildring av hur Riad upplevde sin minst sagt komplicerade uppväxt.
Föräldrarnas ständiga tvister har gjort dem båda utmattade mentalt, vilket bara gör att båda två är än mer omedgörliga och att de vill tillbaka till det som de ser ett enkelt liv, dvs i Frankrike respektive Syrien, och utan att behöva kompromissa på något sätt. Det fortsätter också att vara tydligt att det är pappan som har huvudrollen i serien vad gäller föräldrarna, för även om vi ser mycket mindre av honom än av mamman i boken är det honom Riad tänker på, reflekterar över, och ser sig själv i relation till. Att Riad är av blandad etnisk härkomst blir nu ett problem för honom av ett annat slag; förut har det lett till att han varit udda och av jämnåriga sedd som egendomlig, oavsett om han befunnit sig i Frankrike eller Syrien, men det har ändå framstått mer som ett kuriosum, för att nu bli mer allvarligt när mer uttalad rasism hörs från olika håll.
Om jag förstått det hela rätt är den sjätte boken tänkt att bli den sista när den kommer ut nästa år. Jag ser fram emot den, och inte bara för att få veta hur det ska gå med hans bror Fadi 🙂
Den tredje och sista boken har ingen handling att beskriva och heller ingen huvudperson, men det behövs inte när man kan skapa så fantastiska ensidiga serier som denna:
Det är förstås Tom Gauld som kommit ut med sin senaste samling skämtserier med namnet Revenge of the Librarians, och som vanligt är boken proppad med torr humor och litterära referenser. Och jag vet inte vad mer jag kan säga om boken; det svåraste med att skriva om Gauld är dels att det är knepigt att skriva någonting nytt om en serieskapare som gör så samtidigt egensinniga och synnerligen lätt igenkännbara teckningar, dels att välja vilken av alla serier som jag ska ta med här på sidan. Jag misstänker att när man sett en eller två av hans serier så kommer man antingen vilja läsa fler, nu (även om jag rekommenderar att man inte sträckläser hans böcker), eller så passar hans typ av humor helt enkelt inte. Och med tanke på ”…en eller två…” så tar jag nog med en till 🙂
- Där historierna föds (Adlibris)
- Framtidens arab 5 (Adlibris)
- Revenge of the Librarians (Adlibris)