Etikettarkiv: Vehlmann

Skatten i Alexandria

Postat den

Skatten i Alexandria - omslag

Jahapp, ser man på, ännu ett Spirou-album på svenska. Eftersom det är Egmont som stor för utgivningen är det förstås den ”vanliga” Spirou-serien som fått påfyllning (de två (!) andra svenska förlagen som ger ut Spirou har hand om andra varianter av Spirou): Skatten i Alexandria heter album nr 53, och det är återigen Vehlmann som står för manuset och Yoann för teckningarna.

Nu, i och med parets fjärde album i sviten, känns det som om de funnit sin egen bekväma form, efter de mer experimenterande tre föregående:

  • Teckningar av Yoann i en modern fransk stil. Runda linjer och en mer suggestiv färgläggning än de tidigare tecknarna (Munuera hade också en modern stil men av en annan typ, och han avpolletterades snabbt från serien efter dålig försäljning).
  • Huvudkaraktärer som ser ut och uppträder en smula vuxnare än förut. Både Spirou och Nicke är inte längre de unga individerna som kämpar mot en vuxnare omvärld från förr, de ser lite resligare ut och de resonerar på ett annat sätt. Att sen Spirou i det här albumet mest har på sig sin gamla klassiska piccolo-uniform förklaras den här gången av yttre omständigheter :-)
  • En mer realistisk värld. I förra albumet, I Vipers klor, tyckte jag att de realistiska inslagen kändes malplacerade, men den här gången när de är ännu tydligare tycker jag att de fungerar mycket bättre.
  • Ett avspänt förhållande till seriens klassiska status. Jag har redan nämnt Spirous kläder, men här dyker också upp inslag från Franquins period, där exempelvis Gaston skymtar förbi, Tome/Janrys maffiaboss Vito, och från nya tider, som personer från Vehlmann/Yoanns eget special-album De förstenade jättarna. Det känns inte som tillkämpade inslag, bara som en sympatisk påminnelse om att personerna har en historia, de har varit med länge.
  • En handling som egentligen är mycket traditionell, precis som Vehlmanns manus brukar vara. Skattjakten i det här albumet skulle kunnat hänt i vilken som helst av de tidigare erorna egentligen; det är detaljerna och personskildringen som känns modernare.
  • Humor som fungerar bäst när den händer i små stickspår, som Spips kommentarer och plötsliga avbrott i handlingen som krypskyttens förtvivlan här.

Skatten i Alexandria - exposition

Så att läsa Skatten i Alexandria kändes gemytligt, en avkopplande stund med några gamla kompisar som fräschat till sig. Jag saknar kanske lite av det vildvuxna i deras första ordinarie album, Zarkonerna anfaller, men Skatten i Alexandria är ändå betydligt mer helgjutet. Och som sagt, plus till Vehlmann/Yoann för att inslagen från det krigsdrabbade afrikanska landet Aswana fungerar, och till och med lyckas ge en mycket förkortad men ärlig bakgrund till eländet.

Och sen ser jag fram mot nästa album, det ska bli spännande att se var det tar vägen med tanke på avslutningen av det här ;-)

Last Days of an Immortal

Postat den

Last Days of An Immortal - cover

Jamen äntligen fick Fabien Vehlmann till en fullträff! Efter en mängd Spirou-album, smånoveller om kriminell brittisk överklass, en fransk monsterjagande markis, hemskheter i sagoskogen, samarbete med Jason, och häromsistens en svartsynt efter katastrofen-serie, alla serier som haft sin poänger och varierat från helt OK till bra så kan jag till slut reservationslöst rekommendera en serie av honom: Last Days of an Immortal, med teckningar av Gwen de Bonneval (manusansvarig för William and the Lost Spirit).

LDofI är en cerebral science fiction-serie om ungefär 150 sidor, utgiven på förlaget Archaia. Elijah är en filosofi-polis vars uppdrag går ut på att försöka medla mellan och förstå sig på alla de förunderliga utomjordiska raserna som finns i universum. Uppdragen kan variera från rättframma av typen ”Varför dödade X Y?” till mer esoteriska där uppdragen är oerhört vagt formulerade eftersom ingen ännu ens förstår om varelserna ifråga är intelligenta och varför de i så fall betett/beter sig som de gör.

Det centrala uppdraget i boken är ett av de senare slagen där två eventuellt intelligenta raser på en planet ser ut att vara på kollisionskurs. Elijah ger sig i kast med uppdraget som efterhand slukar mer och mer av hans uppmärksamhet, i så hög grad att alla Elijah samarbetar; människor kan nämligen backa upp sig själva och backuperna, kallade ekon,  har fristående liv och kroppar så vid behov kan flera versioner av samma individ finnas till samtidigt.

Last Days of An Immortal - Merge

Därav titelns referens till odödlighet för med kontinuerliga backuper finns det ingen begränsing för livslängden. Vad titelns sista dagar anbelangar handlar de om ett filosofiskt dilemma för Elijah själv: Nackdelen med att använda ekon är att när ett eko införlivas med originalet så får visserligen den individ som finns kvar tillgång till bådas minnen av vad de gjort när de var fristående, men tyvärr försvinner också en del gamla minnen. Så för Elijah är frågeställningen om garantin om odödlighet egentligen är värd det, med tanke på priset.

Det är en ytterst lågmäld serie som framför sin historia utan yviga gester och där det mesta av handlingen skildras via dialoger och resonemang mellan Elijah och kollegor, Elijah och svårförståeliga icke-människor, och givetvis mellan Elijah och Elijah. Det som Vehlmann lyckas så bra med här är skildringen av varelser så fjärran från oss; inte bara utomjordingarna utan även människorna tänker och resonerar drastiskt annorlunda i och med det samhälle som är möjligt tack vare ekona och annan teknologi.

Med andra ord är LDoaI alldeles excellent science fiction, science fiction av det slag som intresserar sig för hur teknologi förändrar människorna, och hur andra tankemönster än de mänskliga kan vara konstruerade. Att Vehlmann också lyckats skapa en komplex huvudperson, både känslomässigt och intellektuellt, gör bara serien ännu bättre.

Sen är också Gwen de Bonnevals bidrag utmärkt, utfört i gråskala och med mycket avskalade och ibland nästan schematiska teckningar. Känslan när jag ser teckningarna är desamma som när jag läser texten: Det här handlar om ett intellektuellt dilemma som trots Elijahs starka känslor ändå hanteras på ett svalt och kalkylerande sätt.

Last Days of an Immortal var en riktigt stor positiv överraskning för min del. Jag hade vant mig vid att Vehlmann var en kompetent manusförfattare som alltid var värd att läsa men inte mycket mer än så. Men här har han som sagt lyckats till 100%; det är en serie jag kommer minnas. Inte för att förringa de Bonnevals insats, hennes teckningar har definitivt en stor del seriens känsla, men det var Vehlmann som stod för det rejält oväntade här :-)

Last Days of An Immortal - Worries

PS. Jupp, Elijah ser ut som Jean-Luc Picard; inte bara på grund av (bristen på) frisyr, men också för att hans kläder ser ut som precis de slags trikåer som alla i Starfleet verkar älska att klä sig i. Och inga protester från mig, Picards utstrålning är ju också känslomänniskan med ett lite kyligt yttre. Plus att han såklart är den bästa Star Trek-kaptenen! DS.

Lite euro-scanlations 2: Alone

Postat den

Alone 1 - cover

I mini-serien om nyare euro-scanlations handlar det idag om serien Alone: Hittills sju översatta album skrivan av Fabien Vehlmann (bland annat nuförtiden ansvarig för manus till Spirou) och tecknade av Bruno Gazzotti.

Alone är ett bidrag till den klassiska genren Efter katastrofen. När den börjar är det en vanlig kväll i en fransk stad, med barn som läser läxor, trakasseras av jämnåriga, äter middag. Dagen efter är allt förändrat: Alla vuxna är försvunna och bara barn finns kvar. Men inte heller alla barn är kvar, det är bara en bråkdel som rör sig i den övergivna staden. De hittar varandra, tar hand om de riktigt små barnen som inte kan klara sig själva, och försöker förstå vad som hänt och om det finns andra överlevande kvar på andra ställen i världen.

I förra inlägget skrev jag om hur serien A Little Temptation överraskade mig när den plötsligt blev en mycket mörkare serie än jag trott. Samma sak gäller Alone men kanske i ännu högre grad eftersom den tar så pass lång tid på sig att mörkna. De första albumen är precis vad man kan vänta sig av en sådan här serie. Gruppen av barn vi får följa drabbas av inre slitningar där några försöker upprätthålla ett vanligt liv i förhoppningen att allt snart kommer bli som vanligt igen, medan andra är övertygande om att det aldrig kommer att ske och att de måste förbereda sig på ett liv i den värld de nu lever i.

Alone - Allvar

Visst finns det små detaljer som gör historien lite personligare än en del andra i genren, som den lilla mycket unga pojken som först är överlycklig eftersom han kan få precis alla leksaker han kan tänka sig men som blir mer och mer deprimerad, oavsett hur många saker han samlar på sig, men överlag följer serien det utstakade mönstret. Inklusive mötet med en annan och större grupp barn som leds av en karismatisk pojke, en pojke som visar sig vara en tyrann med blodig smak. Men jag kan inte säga mig att jag var särskilt engagerad i serien. Den var proffsigt skriven som alltid när Vehlmann svarar för manus, men också inte särskilt originell eller personlig, vilket också är rätt typiskt för honom. Gazzottis teckningar är likaså typiska för europeiska allåldersserier; det mest originella med dem var nog att serien var lite mörkare och mer realistisk i sin handling än serier med det här utseendet brukar vara.

Men så händer det: Serien tar en (för mig) mycket oväntad och mer tragisk vändning som gör att den rör sig bort från Efter katastrofen-genren och mot mer originella genrer när det femte albumet avslutar den första arcen av serien. Om jag ska vara helt krass gör det förstås inte serien bättre i sig; sidorna jag läst är samma sidor. Men det gör serien mer originell och mer gripande, och det gör mig definitivt mer nyfiken på vad som kommer hända i fortsättningen.

Jag är inte alls säker på att Vehlmann kommer lyckas fortsätta hålla mitt intresse vid liv om serien håller på alltför länge, men för tillfället är jag väldigt nyfiken på vad som kommer hända. Sju album finns i scanlation, det åttonde finns redan på franska och kommer förhoppningsvis översättas snart det med. Alone är inget mästerverk men jag blir alltid glad när någonting jag läser lyckas överraska; det händer inte ofta så för min del är det ett stort plus :-)

Alone - Haj

PS. Googlade lite nu innan jag postade det här och ser att engelska Cinebook har utannonserat att de kommer ge ut Alone, med första albumet nu i vår. Bara så ni vet! DS.

I Vipers klor

Postat den

Spirou är så gott som unik i Sverige i och med att det är en komisk äventyrsserie i klassisk europeisk stil som fortfarande översätts och kommer ut i en upplaga avsedd för den stora allmänheten. Asterix lär fortsätta komma ut men den har en frekvens långt under Spirous, medan Lucky Luke som höll ut länge nu har lämnat Egmont och vad priset och distributionen kommer bli på dess nya förlag Albumförlaget återstår att se. Sen finns det förstås ströserier, som Smurferna (eller med den nya stavningen, Smurfarna) som fick en ny chans tack vare filmen. I övrigt är det tomt.

Det är intressant att fundera på varför Spirou hållit ut. Det finns givetvis flera orsaker, som just att den faktiskt kommit med nya album i stadig takt, men en starkt bidragande orsak är nog att den vågat förändras. Lucky Luke och Asterix ser ut som de alltid gjort förutom att de är sämre idag än de var när Goscinny levde (Asterix långt långt långt sämre) medan Spirou har fått nya författare och tecknare som vågat ändra på formeln. Resultatet har varierat men det viktiga är just att det har varierat :-)

Tyvärr har inte de intressantaste Spirou-serierna kommit till Sverige, dvs Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, men å andra sidan var det via den serien som Fabian Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar) först visade vad de gick för vad gäller Spirou. Och nu har deras tredje ”vanliga” Spirou-album kommit ut på svenska: I Vipers klor.

I Vipers klor omslag

Först som sist skulle jag vilja säga att I Vipers klor är det svagaste av parets album. Zarkonerna anfaller hade underbara teckningar an den muterade djungeln runt Champignac och kändes fräscht jämfört med de närmast föregående albumen, och Den mörka sidan av Z hade en lika suggestiv miljö i skildringen av månens svarta yta. Mer problematiskt har det varit med manusen; Vehlmann är bra på detaljer och inte alls dum vad gäller personlighetsskildringar, men jag har aldrig läst någon serie av honom som haft en riktigt bra grundhistoria. De har alltid känts lite som en efterhandskonstruktion, som en nödvändig plafond för att fylla ut med de mer intressanta smådetaljerna. Det gäller Spirou, det gäller markisen av Anaon, det gäller Svart tomtebloss. Det är symptomatiskt att det bästa av Vehlmann jag läst är böckerna om Green Manor som består av korta serier istället för albumlånga diton. Eftersom I Vipers klor delar manussvagheterna och det den här gången saknas en mer fantasifull miljö känns albumet lite tråkigare eftersom Yoann inte får briljera.

Men det finns bra saker i den här historien med, framförallt att Vehlmann & Yoann nu känns varma i kläderna och definitivt vågar göra sin egen Spirou utan att det känns som en sämre kopia av tidigare serier. Här fortsätter kritiken av den globala kapitalismen med dess ultrarika representanter som vi såg en början på häromsistens. Spirou blir lurad att skriva på ett kontrakt där han i princip blir en slav; en rik och bortskämd slav men maktlöss efter att ha skrivit över rätten till Spirou-karaktären på en halvgalen magnat. För i den här versionen av serien Spirou är Spirou precis som Tintin ursprungligen både en äventyrare som är med om allt det vi läser i serien och en kändis eftersom alla i serien läser samma seriealbum som vi i den riktiga världen (om det här var en superhjälteserie skulle jag nu kunna prata om vilket parallellt universum serien utspelar sig i…). Det finns flera metaskämt också när andra kända hjältar som Läderlappen och Indiana Jones dyker upp i lätt igenkännliga karikatyrer.

I Vipers klor - Läderlappen

Spirou, Nicke, Sickan (som är en vanligtvis underutnyttjad karaktär som den här gången åtminstone får en någorlunda viktig roll) blir alla tvungna att fundera på vad som är rätt och fel och de delarna fungerar fint. Men de mer civilisationskritiska delarna känns mer malplacerade ; för mig känns det lätt respektlöst när någon sida eller två ägnas åt att skildra ett förtryckt och fattigt folk som med risk för livet försöker fly i båtar för att sedan snabbt glömmas bort när Spirou et al fortsätter med sina äventyr. Om man ska ta upp allvarliga ämnen tycker jag att man antingen måste ta dem mer på allvar eller låta dem vara en naturlig del av bakgrunden istället för att som här sätta dem i förgrunden i några rutor och sen prompt ignorera problemen.

Så en del kritik har jag men jag är absolut glad att Egmont fortsätter översätta Spirou. För min del skulle albumen kunna bli lite dyrare också om det skulle innebära att fler europeiska serier gavs ut, men det ser knepigt ut med den saken :-/

Den mörka sidan av Z

Postat den

Ser man på, det dök upp på svenska till slut, det senaste Spirou-albumet, signerat Fabien Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar). (OK, lite många kommatecken i den meningen men sånt händer.)

Innehållet visade sig vara en direkt uppföljning på boken innan, Zarkonerna anfaller, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att när den slutade var staden Champignac och även grevens slott lagt i ruiner efter att Zafirs senaste uppfinningsförsök inte gått som det var tänkt. I Den mörka sidan av Z får vi se vad det var han egentligen ville åstadkomma och det är storvulna planer; faktiskt så storvulna att han sett sig tvungen att bli sponsrad av andra.

Zafir var en intressant figur redan i Franquins första album som introducerade honom. Här fanns en person som inte passade in i det vanliga mönstret god/ond som alla andra gör; Zafir är inte ond i sig för även om han hjärntvättar sina underhuggare är det egentligen bara för att han är så fascinerad av sina vetenskapliga teorier och försök. När han dök upp i Zarkonerna anfaller för att ”låna” några av grevens substanser var det återigen för att han var så fixerad vid sina försök att han aldrig reflekterade över det moraliska i att stjäla från greven, och som titeln antyder fortsätter Den mörka sidan av Z att belysa Zafirs karaktär.

På många sätt är Zafir en spegelbild av greven: Båda låter ibland sin uppfinningslusta leda dem in på tvivelaktiga vägar, men där greven ändå presenterats som att han håller sig på det godas sida har Zafir istället en tendens att hamna på det ondas (som när Ricke använder sig av Zafir för sina egna planer). Det intressanta med Vehlmann & Yoanns Spirou-serier är att greven nu kritiseras mer än förut och t o m jämställs med Zafir. I Zarkonerna anfaller skäller Spirou ut båda två för att de är så obetänksamma, och i flera av Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-böckerna syns samma drag av att man poängterar mer av de mörka sidorna av grevens påhittighet.

Men även om jag gillar den allvarligare grundtonen i Vehlmann & Yoanns Spirou är allt inte bra. Humorinslagen är visserligen inte tråkiga men liksom i andra serier jag läst av Vehlmann har han svårt att hålla ihop en längre historia. Det blir för spretigt, med scener som saknar ett naturligt flyt mellan varandra, och bihandlingar som känns slumpartat inslängda. Vehlmann har bra idéer och hanterar detaljer galant (som exempelvis hur man får in den hopplöse Spip i handlingen), men den längre narrativa strukturen har han problem med. Han har också en tendens att småfuska: Om han vill ha med t ex en scen där det krävs att någon klarar sig utan rymddräkt på månen så slänger han in en kort deus ex machina-förklaring, istället för att få in det på ett naturligare sätt i handlingen. Det är på intet sätt en katastrof eftersom hans Spirou-manus är bland de bästa efter Frranquins, men det går ändå inte att undvika att notera eftersom så mycket annat är så bra.

Yoanns bidrag är däremot utan skavanker. Liksom i det förra albumet är det främst i miljöskildringen han triumferar: I Zarkonerna anfaller var det en märklig djungelvärld med muterade växter och djur, medan det här handlar om en ödslig månyta. Riktigt bra!

Jag hoppas att Egmont kommer fortsätta med sin Spirou-utgivning men jag är ärligt talat inte optimistisk. Visst är serien bra men jag undrar hur det är med det ekonomiska. Förutom Spirou och Lucky Luke ges i princip inga fransk-belgiska serier av den här sorten ut längre, och framförallt inte med ett så lågt pris. Om man jämför med Danmark där man också får översatt Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-serien har Egmont gett upp; det är det lilla förlaget Cobolt som nuförtiden står för nya Spirou-album, och de prissätts på ett helt annat sätt där det här albumet är ungefär 3 gånger dyrare än det svenska. Själv ser jag hellre att albumen blir dyrare men att de ändå översätts istället för att de inte kommer ut alls.

Men jag kan ha fel; Den mörka sidan av Z har ju faktiskt kommit ut här. Så köp den och visa för Egmont att det finns en marknad så kanske vi kan få se fler titlar i framtiden också :-)

The Marquis of Anaon

Postat den

En liten paus i SIS-recensionerna, och istället en fransk albumserie skriven av Fabien Vehlmann, den mycket produktiva mannen bakom bland annat Green Manor, Svart tomtebloss, diverse Spirou-böcker, och annat smått och gott. Albumserien ifråga, The Marquis of Anaon, är tecknad av Matthieu Bonhomme och består av fyra album (hittills): The Isle of Brac, Black Virgin, Providence, och The Beast.

Serien handlar om den franska adelsmannen Jean-Baptiste (åtminstone kallas han för markis) i början av 1700-talet och hans försök att utreda de mystiska och synbarligen övernaturliga händelser han bevittnar. Själv är han tvivlande, men hans försök att se realistiskt på det som hänt uppskattas inte alltid av andra; antingen är man vidskeplig och aggressiv mot icketroende, eller så kittlas man av det oförklarliga och vill inte störas av fakta.

Hittills har jag tyckt att det jag läst av Vehlmann har varit kompetent men inte särskilt upphetsande; trevlig läsning men inte mycket mer. Den här serien lyckas nästan bli någonting mera men den faller ändå på mållinjen. Upplägget är intressant med väl genomtänkta intriger och Vehlmann är noggrann, något som behövs i den här serien som ibland påminner om en något romantiserad CSI: 17XX. Jag uppskattar också att det är stor variation på de fyra albumen, och det är inte alltid skepticismen segrar.

Från The Isle of Brac

Bonhommes teckningar är distinkta både i linjer och färger; det är skönt att se i en tid när alltför många färgläggare väljer alltför blaskiga eller tonade färger (något jag klagat på förut). Det är inte de mest originella illustrationer jag har sett, men de gör det de ska utan krusiduller. I de senare albumen, framförallt det sista, ändras stilen och blir mer varierad och personlig, men samtidigt försvinner en del av tydligheten från tidigare. Men slutresultatet är bättre, mer spännande teckningar.

Från The Beast

Mållinjefallet? Personbeskrivningen, som liksom i de andra Vehlmann-serier jag läst är alltför platt. Alla personer, inklusive huvudpersonen själv, verkar bara finnas med för att driva handlingen framåt. Om någon är ond är det för att det behövs en ond person för intrigens skull; är någon ledsen är det likaså för att driva handlingen framåt (exempelvis genom  att någon annan tycker synd om personen ifråga och därför gör någonting).

Att skildra känslor eller personlighet bara för dess egen skull, för att bygga en mer tredimensionell bild av en människa är någonting som Vehlmann helt hoppar över. Nu är det inte någonting som jag tycker är ett krav för en bra serie (eller en bra bok för den delen; jag är ändock en stor diggare av klassisk science fiction som inte precis utmärker sig för djupare personskildringar), men problemet med serierna om Anaon-markisen är att det är en typ av serier där ett större engagemang hos mig för de personer jag läser om skulle göra serien mycket bättre. Typexempel: Det känns inte så himla spännande hur det ska gå för någon jag inte bryr mig ett vitten om…

I den sista boken, The Beast, kompliceras bilden en smula. Jean-Baptiste känns mer som en riktig människa med vänner och familj, och djupare tvivel om vad som är rätt och fel. Det är också den bok som mest avviker från CSI-modellen, och om det blir fler böcker om markisen kommer det bli intressant att se var de tar vägen.

Allt som allt en bra förströelse för stunden, med vissa anspråk på någonting mer i The Beast. Att som Yvan Delporte kalla Vehlmann för 2000-talets Goscinny är att ta i; produktiv är Vehlmann, men han har allt en bit kvar till kvalitén hos Goscinny :-)

Från Providence: En fejkad pamflett om markisens äventyr

PS. Serien finns mig veterligen bara översatt till engelska som scanlations, och det är därifrån bilderna är hämtade. Som vanligt med scanlations är själva översättningen ibland småslarvig, men gjord med mycket hjärta, typ i pamfletten härovan! DS.

Jason & Vehlmann Team-Up: Isle of 100,000 Graves

Postat den

Drömteam? Jason är en av de senaste decenniernas mest kritikerrosade europeiska serieskaparna, och Vehlmann har uppmärksammats mer och mer som en ny manusförfattare att hålla ögonen på. Resultatet av deras samarbete finns nu att läsa: Isle of 100,000 Graves, en ruggig liten historia om en ö där man utbildar skarprättare. Eller om man ska vara exakt, en blandning av bödlar och torterare.

Ön blir besökt av Gwenny, en ung flicka som försöker hitta sin försvunne pappa och som i sökandet får nys om ön. Sen följer en ganska typisk Jason-historia med deadpan-humor à la Buster Keaton oavsett vad som händer; bildsekvensen

  1. Någonting orimligt/ohyggligt/känsloladdat händer
  2. En stum serieruta där alla har samma pose som innan
  3. Någon säger någonting i lugn ton

är så vanlig i Jasons serier att den riskerar bli en kliché (men han gör det alltid bra!).

För oavsett Vehlmanns bidrag känns det här mycket mer som en Jason-historia än en Vehlmann-dito. Delvis beror det på att Jasons teckningsstil är så extremt idiosynkratisk; man känner igen hans serier omedelbart, bara man kastar ett getöga på dem. Här och där kan man se tecken på Vehlmann, som att det finns en del sekvenser som är mer groteska och närapå sadistiska än vad Jason vanligtvis är. Det påminner om inslag i Svart tomtebloss, Vehlmanns serie som kom ut på svenska tidigare i år, som också hade delar som kändes som om de lagts till mer för att chockera än för att de egentligen behövdes.

Det är kanske det som är mest synd med Isle of 100,000 Graves: Vehlmann har ansträngt sig till det yttersta (och mestadels lyckats) för att skriva en Jason-serie så som Jason själv skulle kunna ha gjort det, istället för att skriva en Vehlmann-serie. Det har blivit en helt OK Jason-serie, och sådana är alltid värda att läsas, men jag hade tyckt det varit betydligt intressantare att se mer av ett samarbete där slutresultatet varit mer av en syntes där 1+1=3, istället för det som nu blev, dvs 1+1=1.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 196 andra följare