30 år sen, drygt, har gått sedan jag för första gången läste en episod av Rumiko Takahashis klassiker och stora genombrottsserie, Urusei Yatsura (ibland utgiven under titeln Lum). Då var det i en vanlig serietidning som innehöll de två första kapitlen, ett utgivningsformat som förlaget Viz försökte sig på i början av mangas intåg i USA; de ville presentera serierna i ett format som läsarna skulle känna igen (vilket också gjorde att en del manga färglades). Men seriens utgivningshistoria har jag redan gått igenom en gång, så idag blir det bara några slutord om serien eftersom den sjuttonde och sista Omnibus-volymen (varje volym innehåller två vanliga volymer) precis kommit ut, och serien därmed finns komplett på engelska.
Jag är hur glad som helst att Viz den här gången lyckades få ut alla serier, för som jag skrivit här förut är Urusei Yatsura för mig själva urbilden av en manga. Men bortsett från det nostalgiska inslaget för egen del är det också en väldigt rolig serie. Takahashi har en tajming som få andra, och hon är också fantastisk på att teckna framförallt ansiktsuttryck. Ta det här exemplet från den sista volymen där de sista tvåhundra sidorna är en lång sammanhängande episod som avslutar hela serien: Lum har kidnappats, det vanliga gänget idioter ger sig ut för att rädda henne (inte för att hon egentligen behöver hjälp; Lum är mer kompetent än någon annan i serien vad gäller att ta hand om sig själv), och Ataru oroar sig visserligen i hemlighet för Lum men det hindrar honom inte från att fortsätta sitt totalt misslyckade flörtande med andra:
Det här är bara en liten ruta från sidan 260 och en bakgrundsdetalj i den, men flörtoffret Rans ansiktsuttryck är komiskt guld 😁
Serien publicerades ursprungligen under nio år (1978-1987) så det är inte så konstigt att en komediserie med en avslutad (oftast) episod / vecka har sina svackor och sina toppar. Men generellt tycker jag serien är mycket läsvärd rakt igenom, även om man som vanligt (jag skriver det här rätt ofta…) kanske ska låta bli att sträckläsa volymerna pga risk för övermättnad.
Avslutningsvis, en eloge till Viz som inte gav upp i sina försök att presentera den här serien på engelska. Bravo!
Och som ännu en liten coda tänkte jag för skojs skull länka till dels original-animens öppning från 1981 (som jag redan länkat till en gång förut), dels till öppningen av den nya anime-versionen från 2022; anime-modet har onekligen förändrats under de 40 år som gått 😉
Kan köpas bl.a. här (men jag föreslår att man börjar med volym 1, såklart!):
Dags för en liten uppdatering om det senaste som översatts av en mina favoriter bland serieskapare, Rumiko Takahashi. Hon må ha gjort serier länge, och det mesta har översatts till engelska, men likafullt kommer det ut mängder med böcker av henne: Återutgivningar av klassiker, ifyllande av hål för delvis översatta klassiker, småsaker hon gjort under åren som inte samlats ihop, och sprillans nya böcker. För att konkretisera:
Maison Ikkoku Collector’s Edition
Yusaku dagdrömmer, efter att Kyoko bjudit in honom att övernatta hos henne för att han ska slippa undan en efterhängsen beundrare
Jag gjorde en rätt grundlig genomgång av den här nyutgivningen av Takahashis romcom-klassiker när den påbörjades, och det jag skrev då gäller ännu. Det är en fantastisk serie, utgåvan i sig är inte så dum även om den kunde varit ännu bättre, och om man inte läst serien förut rekommenderar jag den helhjärtat. Om man har läst den och kanske redan har någon av de tre äldre utgåvorna är det tveksamt om man ska uppdatera till den här, även om det var självklart för mig. Men så är det här också en personlig favorit!
Urusei Yatsura
Ataru läser en bekant serie tillsammans med en miniatyr-Lum
Till slut verkar det som om vi kommer att få en komplett utgåva av Takahashis första längre serie, Urusei Yatsura. För den som till äventyrs inte vet vad den handlar om skrev jag om den när den här utgåvan påbörjades så läs mer där. Det jag vill tillägga nu när slutet kan anas (tretton dubbelvolymer utkomna hittills, av planerade sjutton) är att serien verkligen hittat sin form sedan Takahashi har lärt sig mediet till fulländning, och med ett persongalleri som är genialt.
Avsnitten (oftast är varje kapitel om cirka 20 sidor fristående, men ibland kan en episod löpa över flera kapitel) kan handla om precis vad som helst; fantasin flödar nästan över, och jag blir ständigt på lika gott humör av att läsa serien. De första allra kapitlen av serien var roliga, men sen blir det en rätt lång period avenbart okej läsning men inte mer än så, så det är förståeligt att tidigare försök att ge ut serien misslyckades innan de ens kommit halvvägs. Därför är jag verkligen glad att förlaget Viz den här gången fortsatte med utgivningen, för någonstans runt volym nio ungefär blir serien markant bättre. Så om ni försökt er på serien tidigare men tappat lusten efter någon/några volymer, ge serien en chans till.
För egen del är jag väldigt förtjust i några av de karaktärer som introduceras senare i serien, som Ryunosuke Fujinami, en klasskamrat till Ataru med ett mycket komplicerat familjeliv där hennes opålitlige far envisas med att tro/säga att hon egentligen är en pojke, medan hon själv gärna skulle vilja vara mer feminin (men pga uppfostran är hon mer manlig än de flesta i Atarus klass); en tydlig försmak av senare serier som Ranma ½. Eller den unga flicktrion av utomjordingar som bestämt sig för att bli ännu tuffare och ännu mer berömda än den tidigare mest berömda diton från den intergalaktiska skola de går på, som bestod av Lum/Benten/Oyuki, och deras kapitalt misslyckade planer som oftast ingen annan ens märker att de försöker iscensätta.
Came the Mirror & Other Tales
En såpa-skådis har dåligt samvete i serien ”The Star Has a Thousand Faces”
En fristående volym som innehåller sex korta fristående serier som Takahashi gjort de senaste decennierna. De varierar från skräck à la Mermaid Saga till vardagshumor à la Rumic World, och faktum är att även om namnet på boken inte nämner det så handlar det faktiskt om den volym av Rumic World som inte tidigare översatts (den engelska utgivningen är förvirrande, men kortversionen är att om man skaffar de tre volymerna som kallas Rumic World Trilogy, den ensamma volymen som kallas Rumic Theater: One or Double, och den här, så har man alla de japanska serierna).
Få serieskapare kan konkurrera med Takahashi när det gäller anspråkslös humor i det korta formatet (eller egentligen vilken genre hon än ger sig i kast med i det här formatet); hon vet hur man kan kicka igång en historia effektivt, och hur man knyter ihop slutet också. Synnerligen rekommenderad läsning av enkelt berättade serier i det lilla. En enda mindre bra sak med boken: Omslaget är så trist designat att jag ärligt talat trodde det handlade om en placeholder när boken först dök upp på internetbokhandlarnas hemsidor, men tji fick jag. Insidan däremot är utmärkt, inklusive bibehållna helfärg- och lingonfärg-sidor från det japanska originalet.
MAO
Klara vibbar av Takahashis tidigare serie Inu-Yasha kan man hitta i MAO
Takahashis senaste serie läste jag lite av och skrev om när den just startat i Japan, och nu finns också den officiella engelska översättningen av de första böckerna. Hittills har jag ingenting att tillägga till det jag skrev förut, när jag läst samma volymer i scanlation-format, så, tja, småtrevlig läsning men inte precis omistlig läsning. Jag hoppas den blir intressantare längre fram!
Förlaget Viz fortsätter att ge ut Rumiko Takahashi-serier i omnibus-utgåvor. För min del har jag nöjt mig med de omnibussar (eller hur plural av omnibus ska bli på svenska…) där det är stor skillnad mellan originalutgåvorna och de nya, så Ranma ½ & Inu-Yasha får vara medan jag köper Urusei Yatsura (som tidigare inte getts ut komplett på engelska) och Maison Ikkoku (som tidigare funnits i två olika utgåvor men båda med flippade serier). Och nu finns också den inte lika kända och betydligt kortare serien Mermaid Saga samlad i två mycket eleganta volymer som till sin design påminner mycket om Maison Ikkoku-utgåvan: Något större format än vanligt, lyxigare omslag, och med en ny översättning.
Som rubriken säger handlar det här om en annan slags serie än de övriga nämnda, för Mermaid Saga är definitivt en skräckserie mer än någonting annat. Till exempel Inu-Yasha har tydliga skräckinslag men känns huvudsakligen som en äventyrsserie mixad med lite skräck, men här är proportionerna de motsatta. Och resultatet är utmärkt tycker jag. Inte för att Takahashis serie är skrämmande på samma sätt som till exempel den likaså japanska serieskaparen Junji Ito kan vara när han är som bäst, därtill är det här alltför klassisk skräck med lika klassiska monster-troper, men Takahashi är extremt bra på att berätta en enkel historia i serieform. Hon behärskar mediet till fulländning, och det är definitivt en stark anledning till att jag tycker så bra om hennes serier: Hon vet exakt vad hon gör, oavsett om det handlar om burlesk humor (Urusei Yatsura), komisk melodram (Maison Ikkoku), eller skräckhistorier om sjöjungfrur och vad som händer med de som äter köttet från densamma.
Så räkna inte med en läsning som kommer överraska när vi får följa Yuta, odödlig sedan han ätit köttet ifråga och nu några hundra år gammal , och Mana, också odödlig av samma anledning men betydligt yngre, och deras sökande efter att bättre förstå vad det är som hänt dem, och vad som kan hända andra som också de påträffat en sjöjungfru. Istället handlar det om ett hantverk av yppersta klass, och för en gångs skull också i en nästan lika proffsig design, för de här böckerna är de hittills elegantaste av Viz alla olika utgåvor av Rumiko Takahashis serier.
För som nämnts ser de till en början ut ungefär på samma sätt som Maison Ikkoku-böckerna, men två saker gör den här utgåvan till en mycket bättre läsning. Dels handlar det om textningen som ser klart bättre ut (som jag nämnde i den ovan länkade recensionen om Maison Ikkoku var jag inte så förtjust i textningen där som i mitt tycke var okänslig och en smula stel), men framförallt om att fler sidor förärats med färg den här gången. Tyvärr finns det även här några sidor som ursprungligen publicerats i färg* som här återges i svartvitt med trist resultat, men åtminstone en del av sidorna i inlagan har fått behålla färgen till skillnad från Maison Ikkoku där bara försättsblad är i färg.
En av sidorna som återges i färg
Det kanske inte låter så viktigt, men faktum är att precis som vanligt blir jag väldigt förtjust när jag någon gång faktiskt får se mangasidor som ursprungligen avsetts för färgläggning i just färg, för lika bra som till exempel Takahashi är på att teckna i svartvitt visar hon sig vara på att teckna i färg. Det är med andra ord inte enbart en fråga om att återgivningen i svartvitt av de här sidorna ser trist ut, med oskarpa linjer och ett allmänt utseende som om någon fotograferat en sida snarare än tryckt en, utan också om att färgversionerna är så snygga. Och med tanke på att just dessa två utgåvor, dvs Maison Ikkoku och Mermaid Saga, otvivelaktigt är tänkta att vara inte bara tjocka utan också lyxiga samlingar av serierna ifråga borde nog färgerna fått vara kvar.
Men med det sagt rekommenderar jag självklart ändå de här böckerna; framförallt för de som inte läst serien hittills och uppskattar Takahashi, men även för de som liksom jag läste serien när den kom ut första gången. För utgåvan är vacker och serien är bra, och Rumiko Takahashi är en av de bästa serieskaparna vi har när det kommer till handfast berättade traditionella historier 🙂
(affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)
*: När det gäller de sidor som inte återges i färg ska jag nämna att problemet givetvis kan vara att det saknas bra förlagor av just de här sidorna. Men jag tror nog att det snarare handlar om att det blir lite billigare och enklare att trycka just dessa sidor i svartvitt. Jag råkar ha i min ägo den japanska versionen av precis den här utgåvan av Mermaid Saga som jag köpte för en herrans massa år sedan i Japan. Generellt sett är pappret en smula blankare och trycket knivskarpt, och när det gäller de där färgsidorna som återges i svartvitt på engelska är de av ett särskilt slag, och ett slag som gamla svenska serieläsare kanske känner igen: De är tryckta i lingonfärgläggning, dvs svartvitt+olika nyanser av rött. Så min gissning är att Viz inte tyckte det var värt kostnaden att trycka någonting som är dyrare än svartvitt när det ändå handlar om sidor som inte är 100% i färg. Synd tycker jag, för det är (givetvis!) en mycket snitsig hantering av lingonfärgläggning som erbjuds, och som bevis på det finns samma sida på engelska och japanska här nedan:
Det har varit tunt med uppdateringar här ett tag nu, och jag kan bara skylla på det där #/%€”¥¢ viruset som gör att allt blir så segt, och som ett resultat har jag som jag nämnt tidigare huvudsakligen hållit mig till lättsmält & lättläst läsning. Och det kanske inte alltid är det intressantaste att skriva/läsa om, så i kombination med lite mindre energi än vanligt så, well…
För att få upp farten igen tänkte jag därför ändå ta och skriva en del om vad jag läst, men istället för en lååång post med flera korta omdömen tänkte jag hålla mig till en serie / post, men riktigt korta inlägg istället. Med det sagt, dags att starta!
MAO är Rumiko Takahashis senaste längre serie efter att Rin-ne avslutades 2017. På engelska har den ännu inte publicerats officiellt; förlaget VIZ som ger ut hennes andra serier är precis i sluttampen av sin Rin-ne-utgivning så jag antar att MAO är härnäst på tur. Men jag blev lite sugen på att se vad det var för en serie och letade därför upp de första volymerna för att se vad det var för någonting.
Och tja, hm, kanske inte riktigt vad jag hoppades på. Jag gillar det mesta av vad Takahashi gör, men tycker definitivt att hon är bäst när det gäller mer jordnära serier, som Maison Ikkokuoch Rumic Theater, medan fantasy-inslagen i serier som InuYasha blir lite för mycket av Veckans monster för mig. MAO känns för min del alltför mycket som en mix av InuYasha och Rin-ne, där vi återigen får följa skeendena i serien via en ung kvinnlig karaktär som på ytan lever ett vardagligt liv i ett modernt Japan men som dras in i övernaturligheter via den manliga titelkaraktären. Så temat är (tyvärr) uttjatat, och jag fruktar att det kommer gå med MAO som med de andra två: De första volymerna känns fräscha och intressanta när man får lära känna huvudpersonerna, men sedan faller serien in i ett alltför förutsägbart schema.
Och jag kommer precis som med InuYasha och precis som med Rin-ne mest av allt uppskatta de fåtaliga avbrotten i allt övernaturligt när Nanoka (den kvinnliga karaktären i MAO) istället lever ett helt vanligt liv och går i skolan och umgås med sina skolkamrater
Jag är extremt subjektiv när det gäller Rumiko Takahashis Maison Ikkoku. Objektivt sett skulle jag säga att det är en utmärkt klassiker i genren romantiska seinen-komedier, och av Takahashis längre serier den mest fokuserade (även om historien skulle kunna berättats på något färre sidor). Men subjektivt sett är den för mig så mycket mer, av alla möjliga anledningar, inklusive sättet den ursprungligen publicerades, någonting som inte längre är möjligt att uppleva för nya läsare nu när man kan läsa serien i tjocka volymer.
Men det ska jag inte skriva någonting mer om för det har jag redan gjort en gång, utförligt, nämligen här. Inklusive spoilers, så varning för nya läsare! Istället tänkte jag skriva några ord om den nya amerikanska utgåvan från Viz eftersom den första volymen dök upp här i veckan, och den har jag givetvis läst 🙂
Nyutgåvan är en såkallad Viz Signature Edition, och vad det betyder är att böckerna är en smula lyxigare än Viz vanliga mangavolymer: Något större fysiskt format, lite tjockare, och en mycket mer omsorgsfull design av boken som fysiskt objekt, inklusive omslagets papper, med mera. Och, givetvis, lite dyrare; i det här fallet $25 för cirka 340 sidor, dvs knappt två vanliga volymer. Det här är någonting som jag är verkligt glad för eftersom jag har svårt att komma på någon manga som jag hellre sett i en påkostad utgivning än just Maison Ikkoku; det skulle möjligen vara någon av Ashinanos serier men de har jag helt gett upp hoppet om, tyvärr
Att det sedan också innebär att jag äntligen får en samlad utgåva av serien där alla kapitel ingår är förstås också fantastiskt trevligt. Maison Ikkoku har en lite komplicerad utgivningshistoria på engelska så låt mig dra den, i korthet, med de tre utgåvorna som existerade innan den här nya:
Tidningar 1993-2000. Hela serien gavs ut i tidningar om två kapitel / tidning, och det var den här utgivningen som passade serien som handen i handsken, på grund av hur Takahashi använder tidsaspekten (se min nämnda recension). Flippade sidor, dvs spegelvända, så en massa retuscheringar för att undvika spegelvänd text på skyltar osv. Fem kapitel hoppades över (varav fyra senare publicerades i antologin Animerica Extra). 80 tidningar totalt, och jag har kvar alla, även efter en mängd bokhyllesutrensningar 🙂
Böcker 1994-2000. 14 volymer som samlar ihop tidningarna, så flippade sidor, fem saknade kapitel, osv. Jag har alla dessa också (älskar man en serie så gör man).
Böcker 2003-2006. 15 volymer som inkluderar de tidigare överhoppade kapitlen, och nu oflippade. Jag har, konstigt nog, inte de här…
Hur står sig då den nya utgåvan mot de äldre?
Well, det är ärligt talat en lite blandad kompott. Designmässigt vinner tveklöst den nya, där omslaget och pappret för denna är överlägsen alla de tidigare. Jag föredrar nog också pappret som används för innanmätet i den nya eftersom de böcker jag har tidigare är för bländade vita vilket ger serien ett litet hårt intryck, även om det nya är en gnutta mer genomsläppligt så att trycket på andra sidan ibland kan anas. Jag uppskattar också att man redigerat sidorna lite mer försiktigt i den nya, som att i den äldre rätt ofta små texter på Yusakus t-shirtar ibland tagits bort (antagligen för att slippa trassel pga flippningen).
Men sen har vi översättningen, och den är ett känsligt kapitel. När de tre tidigare utgåvorna publicerades stod Gerald Jones för den, en vid den tiden uppskattad serieförfattare. Eftersom det här var tidigt i mangautgivningen i USA la man ner mycket omsorg för att anpassa texterna så att de inte skulle vara för svåra vad gäller anspelningar på japanska företeelser och dylikt, så Viz skröt faktiskt i reklamen för serien med att Jones översatt, vilket skulle borga för en följsam text. Och Jones lyckades bra med det senare, med en naturlig ton i språket och dialogerna. Den nya översättningen av Matt Treyvaud känns lite stelare och mer formell i jämförelse; den är inte alls dålig, tvärtom rätt bra, och med personer som Yotsuya fångar Treyvaud faktiskt bättre just dennes stela och lite styltiga språk som passar till personligheten, men för personer som den mer avslappnade Akemi skulle jag gärna sett lite ledigare språk.
Så i stil, en liten seger för Jones. En aspekt som Treyvauds översättning däremot helt klart är bättre ur är att man nuförtiden litar på att läsare av manga ska acceptera japanska egenheter i språket, så som man i den nya översättningen är mycket noggrannare med hur huvudpersonerna tilltalar varandra, dvs hur man använder efter- respektive förnamn och hur det återspeglar graden av förtrolighet. Andra exempel på liknande saker är att ordet ”ronin” (dvs en student som misslyckats med sin examen och pluggar för en ny chans) nu används om Yusaku istället för engelska ord som ”flunk-out”.
Vad är då det känsliga? Jo, för några år sedan avslöjades Jones innehav av stora mängder barnpornografi, och han sitter nu i fängelse. Så när man skulle ge ut serien igen ville man självklart inte förknippas med Jones (eller för den delen ge honom royalty för översättningen), och eftersom det fanns andra skäl att uppdatera översättningen som den nu större vanan vid manga och förståelse för japansk kultur blev det en ny översättning. Och jag tycker att Viz gjorde helt rätt, men hade förstås hoppats att den nya skulle vara bättre än den gamla på alla sätt, men nu får vi nöja oss med en som är på vissa sätt bättre, på vissa sämre.
Jag har också några randanmärkningar, som att jag verkligen velat att de sidor av serier som ursprungligen publicerades i färg skulle fått behålla den (det är samma sak i de äldre utgåvorna, dvs svartvitt för hela slanten), och att jag inte är alltför förtjust i idén att all dialog i serien har ett typsnitt som ska föreställa handgjord men att alla tankebubblor typsatts med ett striktare typsnitt, orsak oklar. Men det är anmärkningar från en läsare som så gärna skulle velat att det här blev en perfekt utgåva, och det kanske bara skulle varit jag som varit beredd att betala det högre priset som exempelvis färgsidor skulle inneburit 😉
Hur som helst är det fantastiskt roligt att det äntligen kommer gå att få tag på Maison Ikkoku igen, en serie som jag läst om jag vet inte hur många gånger. Och minst en gång till kommer det bli eftersom jag med 100% säkerhet kommer fortsätta köpa den här utgåvan, och precis som vad gällde första volymen kommer jag läsa dem samma dag de dimper ner i brevlådan. Woohoo!
Gamla flippade utgåvanNya oflippade utgåvan; notera Yusakus T-shirt med text jämfört med den bortretuscherade Ti-shirten i den äldre utgåvan, och hur Yusakus tankar i sista rutan använder ett annat typsnitt än dialogerna
Det är inte precis en hemlighet att jag verkligen gillar Rumiko Takahashi. När den första vågen av manga översatt till engelska anlände var hon nog den mest välrepresenterade av alla japanska serieskapare: Maison Ikkoku, Mermaid Saga, One-Pound Gospel, Ranma ½; alla Takahashi-serier som gavs ut först i tidningsformat, sedan i samlingsvolymer. Och sen var det hennes äldsta serie och också (har jag för mig) först till engelska översatta serie: Urusei Yatsura (ibland också kallad Lum eller Lum – Urusei Yatsura).
Men just UY klickade aldrig riktigt till 100% med läsarna. Som sagt kom den först ut när de amerikanska förlagen trodde på en utgivningsmodell som påminde mer om den klassiska amerikanska: Vanliga månatliga serietidningar à la USA, sedan (om intresse fanns) samlingar à la Japan. Men det blev bara åtta nummer av tidningen innan den las ner. Två samlingsvolymer hann det bli, av den där jämförelsevis dyra men också mycket snygga typen som förlaget Viz satsade på i början, med löstagbart omslag tryckt på tjockt vaxat papper och bra papper för inlagan.
Sedan gjordes försök två och eftersom det gått ett tag sedan serien synts till fick den namnet Return of Lum och den gick i antologin Animerica ett tag, för att sedan återigen flyttas ut till en egen tidning. Det gick bättre, men efter ett antal tidningar och nio samlingsvolymer var det tack och hej igen.
Tills nu, mer än tjugo år senare, när ett tredje försök görs, och den här gången på det sätt som blivit standard för översättning av manga, dvs inga tidningar, inga antologier, utan direkt ut med samlingsvolymer. Man har bestämt sig för 2-i-1-konceptet, dvs varje amerikansk samling består av två japanska, och det finns dessutom lite extramaterial i varje volym.
Och man börjar om från början, med ny översättning, och den här gången utan spegelvända sidor, och jag hoppas innerligt att utgivningen kommer komma i mål; jag kommer iallafall att stödja den och har (för tredje gången…) köpt de allra första Urusei Yatsura-episoderna. Men till och med för mig är det lite nya serier eftersom den tidigare utgivningen hopppade över en del kapitel 🙂
Det var en himla massa ord om serien utan att berätta vad den egentligen handlar om, så för den som inte vet är huvudpersonerna Ataru Moroboshi, tonåring, ständigt otursförföljd, och en vanlig jordbo som är betydligt mer intresserad av det täcka könet än vad som är hälsosamt (så den där oturen är inte alltid ren otur 😉 ) och Lum, likaså tonåring men en utomjording som på grund av diverse missförstånd anser sig vara gift med Ataru och därför bosatt sig hemma hos honom och hans föräldrar. Och eftersom Lum är ute efter honom blir hon också i princip den enda kvinnan Ataru är helt ointresserad av, varpå kapitel på kapitel skildrar hur Lum jagar efter Ataru, och Ataru jagar efter, tja, vem som helst som inte är Lum 😉
Lum introduceras, och Ataru är till en början lika intresserad av henne som av alla andra…
Slapstick och enkel humor, serverat av/med en förkrossande mängd bisarra varelser/utomjordingar/människor som alla är mycket egna, och där den egentligen enda normala personen är Atarus åtminstone inledningsvis flickvän Shinobu, som av någon oklar anledning är förtjust i Ataru trots alla hans dåliga egenskaper. Allteftersom serien fortskrider blir det mer och mer bisarrt, och allt berättat med samma goda humör. Oftast är varje kapitel på drygt tjugo sidor en avslutad historia, men ibland kan berättelser sträcka sig över en handfull kapitel.
Sen finns det också andra saker som gör just UY speciell för min del:
Det är en av de absolut första japanska serier jag läste vilket gör att jag nog är lite nostalgisk när det gäller den.
UY var också den första längre animen jag såg; jag har fortfarande den kompletta amerikanska DVD-utgåvan av alla 195 episoder, 6 OVAs, och 6 långfilmer. Det var länge sedan jag såg dem, men jag kan fortfarande sjunga med i introt:*
Som ett fan av Takahashi är det verkligen kul att se hur hennes teknik utvecklas, från det livliga men inte helt perfekta hantverket i början till en stil som i slutet är som klippt ur hennes senare serier som Maison Ikkoku (vars start också överlappade UYs slut).
Perfekt är den nya utgåvan inte; till exempel skulle jag gärna sett att de enstaka sidor och ibland hela kapitel som ursprungligen publicerades i färg också varit i färg här, istället för det lätt murriga resultatet när färgsidor trycks i svartvitt rakt av, och extramaterialet i form av kortare texter om invånarna i Tomobiki där Ataru bor består mest av uppradande av saker som händer i serien. Men man kan inte få allt, så jag får nog nöja mig med att tidigare överhoppade kapitel nu finns med, och att kanske, kanske kommer till slut alla 34 volymer ut på engelska i en officiell utgåva (hela serien, inklusive de volymer som aldrig gavs ut förra gången, finns i en oftast mycket usel scanlation…). Tummar hålls!
Kråkprinsessan Kurama försöker få Ataru att fokusera sinnet genom att gå på kol, men hennes medhjälpare vill bara få ett slut på det hela.
(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)
*: Lite kuriosa om utgivningen av animen: Animeigo som låg bakom utgivningen var ett av de första amerikanska företagen som satsade på att ge ut anime i större skala, och de ansträngde sig alltid för att göra så bra utgåvor som möjligt. För UY gällde detta i än högre grad eftersom grundaren sa att den huvudsakliga orsaken till att företaget startade var för att ge ut just UY; eventuella vinster från övriga utgivningar gick till att sponsra UY som aldrig var en storsäljare. Det gjorde också att allteftersom tekniken gick framåt gav man ut animen på VCR, laserdisc, och slutligen DVD, och för de fans som ville uppgradera sin samling kunde man skicka in till exempel videobanden för att få rabatt på laserdisc. En sann service för fansen!
Dags att strö ett stort fång rosor över Rumiko Takahashis serie Rumic Theater; RT är någonting jag läser om då och då, till exempel när jag behöver rensa ur frustrationen över någonting dåligt jag läst, eller då jag bara känner för att läsa en serie gjord av en mästare 🙂
Rumic Theater är samlingsnamnet för de årliga serier som Takahashi gör för tidningen Big Comic Original. Varje serie är fristående, ungefär 30 sidor lång, och handlar så gott som alltid om ett familjedrama i miniatyr: Den nyinflyttade familjen där hustrun mobbas av den som styr i bostadsrättsföreningen. Hustrun som måste ta hand om sin makes gamla far. Maken som måste ta ett jobb i en annan stad än hans familj bor i. Problemen som uppstår när makens syster efter en olycka tillfälligt flyttar in hos sin bror och kritiserar hustruns matlagning/barnuppfostran.
Vissa situationer återkommer flera gånger i de 24 historierna (6 historier / bok, 4 böcker), och det är väldigt typiska japanska sådana, som slitningarna som uppstår när makens föräldrar bor tillsammans med familjen, eller den arbetande mannen som tappat kontakten med sin familj (ibland när han bor hemma, ibland när han jobbar på annan ort). Så om man vill kan man läsa de här böckerna som en alldeles lysande dramatisering av den klassiska japanska familjen med den ofta känslomässigt hämmade maken med ett jobb som kräver all tid, den likaså ofta något frustrerade hemmafrun, föräldrarna till maken som delar hemmet, osv.
(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungen att ta hand om en pingvin en tid när den mest fanatiska husdjursmotståndaren tittar in på ett besök…)
Den enda familjemedlemmen som lustigt nog inte är med så mycket här är barnet; de här serierna är fokuserade på de vuxna (makar + ev. föräldrageneration) vilket inte är så konstig eftersom Big Comic Originals läsekrets (enl. Wikipedia) till 83% består av läsare över 30 år. Äkta vuxenserier, med andra ord 🙂
Handlingarna är variationer på teman, någonting som Takahashi alltid varit bra, även om det den här gången handlar om vardagsrealism istället för galna utomjordingar eller bisarra monster. Men genomgående i alla serierna är hur skickligt Takahashi presenterar sina huvudpersoner: På 30 sidor lyckas hon presentera oftast flera personer, ge dem en intressant och djup personlighet, introducera ett drama, och knyta ihop berättelsen på ett så gott som alltid väldigt tillfredställande sätt. Det är fascinerande framförallt hur snabbt hon får personligheterna på plats, och hur varierade de är även om familjerna som sådana påminner om varandra. Och jag uppskattar också hur de aldrig är perfekta; alla har sina fel och brister, även om de allra flesta vill väl.
Ta exempelvis historien Help. Huvudpersoner: Hidehiko (make), Yasuko (hustru), och Hidehikos far som är sängliggande. Yasuko är den som tar hand om sin svärfar på kvällar och nätter när inte hemtjänsten är där, så när hon råkar ut för en olycka och måste stanna på sjukhuset för en tid måste Hidehiko rycka in. Varpå han inser att han inte har en aning om vad som behöver göras, typ hur man byter faderns blöjor, ser till att han kan sova, osv. Fadern i sin tur ber inte om hjälp med någonting utan försöker istället varje natt själv kravla till toaletten men orkar inte, varpå Hidehiko knappt får någon sömn alls eftersom han måste hjälpa honom tillbaka till sängen.
Help
Vad som också framgår när man läser serien är alla komplexa känslor som finns under ytan hos personerna:
Yasuko är visserligen inte med så mycket men det är ändå tydligt att hon tycker om sin svärfar och är orolig för honom även om hon också tycker att det är lite jobbigt att ta hand om honom på ett så närgående sätt eftersom de inte är släkt.
Hidehikos far är med desto mera men hans inre känslor säga aldrig rakt ut. Hans handlingar däremot visar att han tycker det är extremt jobbigt att hans son ska behöva hjälpa honom med blöjor mm, och att han är så hjälplös inför honom. Men också att han fortfarande ser sig som förälder och därför är ansvarig/orolig för sin son när denne nästan klappar ihop av överansträngning. Och att han verkligen uppskattar Yasukos hjälp.
Hidehiko, den meste huvudrollsinnehavaren här, märker att han inte ens uppfattat hur mycket hjälp Yasuko bistår hans far med, men också att han verkligen längtar efter att hon ska komma hem igen och överta ansvaret. Det jobbigaste för honom är dock att inse att han måste agera förälder åt sin egen far, samtidigt som han vill ha beröm av honom för att han hjälper honom (något som han aldrig fått). Så han är arg på fadern, men också arg på sig själv att han vill ha beröm för någonting som är självklart att han ska göra, och dessutom rörd över att fadern i all sin envishet ändå bryr sig så mycket om honom (utan att berömma honom, som sagt).
En rätt kompakt handling med tanke på det ynka sidantalet, men läsningen flyter på hur lätt som helst. Det låter förstås som en tung och tragisk handling, men det som gör de här serierna så geniala är att de samtidigt är så väldigt roliga. Få kan som Takahashi skildra familjeumgänge på ett så komiskt sätt; repliker, personer, teckningar, handlingen själv är alltid underbart underhållande att läsa, även om handlingen kan låta deprimerande när den beskrivs, som Help ovan eller serier som The Red Bouquet där en man efter sin död ser sin egen begravning och där inser att hans fru inte älskade honom längre och hans son inte heller är ledsen över hans bortgång eftersom han inte pratat med dem på flera år efter att hans jobb förhindrat honom att vara hos dem när det behövdes.
The Red Bouquet
Låter skoj eller hur? Och japp, det är faktiskt väldigt roligt, tro’t eller ej, för Rumic Theater är primärt komedier med (ibland) tragisk handling. Med den lilla brasklappen att de senare historier snarare drar åt drama med komiska inslag; det verkar som om Takahashi har blivit allvarligare med åren när det gäller Rumic Theater-serierna.
RT är inte någon av Takahashis mer kända serier, och faktum är att den är den enda, tillsammans med ungefär hälften av Lum, som inte finns officiellt utgiven i komplett utgåva på engelska. Förlaget Viz gav ut två av böckerna för många år sedan men sedan dess har det kommit ut två till på japanska som båda lyser med sin frånvaro på engelska. Men fansen har förstås gjort som de ofta gör i såna här fall -> alla fyra finns som scanlation att ladda ner. Köp om ni hitter de två som finns översatta (de är slut på förlaget sedan länge), ladda ner de andra, för det här är ungefär så bra som korta fristående serier kan bli!
Det blir lite oregelbundet med uppdateringarna såhär på sommaren; när hängmattan lockar så blir det mer av läsning, mindre av skriverier om läsningen. Som till exempel 10768 sidor Inuyasha.
Först lite bakgrund: Det här var mitt tredje försök att läsa klart serien. När serien började komma ut läste jag böckerna allteftersom, men sen blev det en liten paus och efter ett tag låg det en sisådär 30 stycken och väntade. Och det var lite för många för att läsa i ett svep; som jag skrivit om tidigare passar en del manga inte så bra att läsa i alltför stora mängder, och InuYasha är definitivt en av dem (av skäl jag återkommer till). Så det blev en omgång, en omgång till, och nu till slut de avslutande böckerna. Men nu till serien!
För den som till äventyrs inte vet vad InuYasha handlar om så är det berättelsen om Kagome, en flicka från vår tid som visar sig vara reinkarnationen av en prästinna från medeltiden, och halvdemonen InuYasha. Tillsammans med en samling udda existenser försöker de bekämpa demonen Naraku och hans anhängare. En mer detaljerad beskrivning finns förstås på Wikipedia.
Rumiko Takahashi kommer alltid vara en av mina favoritserieskapare tack vare Maison Ikkoku, den serie som gjort mest intryck på mig alla kategorier. Sen har hon också gjort en hel del annat bra, som Lum, Mermaid Saga och Rumic World/Theater, och några serier som åtminstone är OK undehållning som Ranma ½ och One-Pound Gospel.
Medeltida monster (taget från en scanlation; mina böcker har bättre tryck men är svårscannade…)
Men InuYasha är en serie som jag inte tyckt så bra om, om sanningen ska fram. Det jag uppskattar hos Takahashi är hur bra hon är på att skildra relationer, både humoristiskt och finkänsligt på samma gång. InuYasha däremot blir mycket snabbt en monster of the week-serie, med visserligen rejält fantasifulla och ibland skrämmande monster, men inte precis så relationsfokuserade. Att striderna sen är så ointressanta (”Wind scar!” -> någon slags vindmagi sveper bort fienden; ”Dragon scaled sword!” -> InuYashas svärd använder en annan magi; ”Wind tunnel!” -> följeslagaren Mirobu suger i sig fiender via ett mystiskt hål i sin handflata) gör inte precis det hela bättre.
Det mest frustrerande med serien är att då och då visar Takahashi hur bra hon kan vara. Oftast är det i episoderna då Kagome återvänder till nutiden (serien utspelas mestadels på medeltiden) och gör alldagliga saker som att gå i skolan och prata med sina klasskompisar. Så för mig kändes det som en skräckserie som hade varit mycket bättre utan skräckinslagen, vilket är lite deprimerande.
Nutida vardag
TV-spelsinslagen är också alldeles för påtagliga, som exempelvis striderna jag redan nämnt som känns ungefär lika spännande som en slumpstrid i godtyckligt japanskt RPG (som jag visserligen gillar att spela, men att spela ett TV-spel är inte samma sak som att läsa en serie). Inte för att jag vet om Takahashi modellerat serien efter dem men jag kan inte låta bli att tänka på till exempel Final Fantasy VIIs Cloud Strife när jag ser InuYasha med sitt våldsamt överdimensionerade svärd, och också hur serien utvecklar sig där hans (och hans bror Sesshomarus) svärd kontinuerligt måste uppdateras (EXP+) för att till slut kunna rå på Naraku (slutbossen). Det skaver och känns alldeles för fantasilöst för någon som Takahashi som så ofta visat hur ypperligt originella idéer hon kan ha.
Men, och det här överraskade mig: När upplösningen nalkas tajtar Takahashi till serien rejält. Manuset känns plötsligt relevant när några av de romantiska knutarna ska lösas upp, och insatserna höjs i och med att relativt centrala personer faktiskt dör. Det är inte på Maison Ikkoku-nivå men väl så bra som Mermaid Saga, någonting som förvånade mig, lätt uttråkad som jag faktiskt var. Och dessutom föräras serien med ett riktigt slut istället för någonting liknande Ranma ½ eller Lums ”pseudo-slut”, och det gillar jag.
I det stora hela tycker jag ändå att InuYasha är någonting av ett misslyckande; Takahashi kan så mycket bättre, även när det gäller serier som den här som pågår så länge inte läsarna och/eller serieskaparen tröttnar. Men tack vare lyftet i slutet så är jag lite sugen på att läsa fler volymer av Rin-ne, hennes pågående serie som jag bara läst de första volymerna av. Fast jag ska nog vänta ett tag trots allt för jag är en smula överdoserad på Takahashi just nu tror jag 😉
Det är nu nästan på dagen 3 år sedan jag började skriva här; 28 december 2008 för att vara exakt, och det här är alltså mitt 500:e inlägg. Får jag vara så egocentrerad att jag släpper ur mig ett litet Yay?
Därför tycker jag att det är dags att skriva om en serie som jag hittills bara nämnt i förbifarten, men som nog är den serie som påverkat mig mest, känslomässigt, genom alla år: Maison Ikkoku av Rumiko Takahashi. Det blir nog inte så mycket en recension utan mer en reflektion av min relation till serien, m a o hur jag läste och upplevde den, men det tycker jag att jag kan tillåta mig i dagens jubileumsinlägg. Och SPOILERS galore, så de som inte vill veta mer om vad som händer i MI borde nog inte läsa mer nu.
Maison Ikkoku började komma ut på engelska 1992 och på den tiden var det vanligt serietidningsformat som gällde för manga i USA, med en månatlig utgivning där varje nummer vanligen innehöll två episoder av serien. Det kom inte ut så mycket manga på engelska då, och jag gillade Takahashis Lum som redan tidigare getts ut, så att jag åtminstone skulle prova på att läsa den var självklart.
Men vad jag inte räknat med var hur bra serien var. Det tar ett tag innan den helt hittar rätt, precis som ofta är fallet med långkörare vare sig det gäller serier, tv-serier eller någonting annat; Takahashis teckningar ser radikalt annorlunda ut i början mot vad de gör efter ett litet tag, och hennes manus blir också mer genuint intressant och gripande.
Yusaku & Kyoko från den första episoden
För från att vara en visserligen väldigt rolig men ändå trivial romantisk komedi med samma typ av humor som i Lum och teckningar som också är medvetet komiska utvecklar sig MI efterhand till att bli en serie för vuxna istället för för tonåringar. Personerna växer upp tillsammans med serien själv, om man kan säga så. Och det som gör att serien fungerade så fantastiskt bra för mig hänger ihop med den här utvecklingen.
Yusaku & Kyoko från den sista episoden
Från början publicerades MI i en japansk tidning med målgruppen män i 20-25-årsåldern (så det passade också in på mig), med en varannan-veckas utgivningstakt. Takahashis genidrag var att låta personerna åldras i samma takt som serien kom ut. Yusaku Godai, den manliga huvudrollsinnehavaren, är i början en omogen yngling runt 20 år gammal som kämpar med inträdesprovet till universitet. Han flyttar in i pensionatet Maison Ikkoku som drivs av Kyoko Otonashi, en några år äldre kvinna men redan änka. Yusaku faller som en fura för Kyoko, men hon är mer tveksam: Hennes tidigare man Soichiro var äldre än henne och uppenbarligen en mycket stabil person, medan Yusaku som sagt inte bara är yngre utan också mycket fladdrig.
Men allteftersom åren går mognar Yusaku, medan Kyoko själv blir mindre sträng och mjukare i sin framtoning. Det är en långsam process men mycket tydlig, och att som jag få läsa den i samma takt som den ursprungligen publicerades (dvs 2 episoder / månad) gjorde definitivt sitt till. Dessutom var utgivning tajmad med de riktiga årstiderna: Varje nyår i verkligheten motsvarades av ett nyårsfirande i serien, och både jag som läsare och seriens människor var ett år äldre än sist.
Även om serien blev allvarligare så innebar det inte att humorn försvann; tvärtom blev den bara roligare med tiden. Vad Takahashi gjorde var att hon tydligt visade att det var allvar för Yusaku och Kyoko, oavsett det som pågick runtom dem. Men den grundläggande komedin övergavs aldrig, och de seriösa delarna avslutade aldrig en episod. Istället avslutades sådana episoder alltid med en liten komisk knorr.
Utom i en enda sekvens, i det serieögonblick som nog är min allra starkaste läsupplevelse, alla kategorier. Efter sju år, efter att ha genomlevt betydligt fler än åtta bedrövelser, när alla yttre och inre komplikationer slutligen är avfärdade (andra potentiella flick/pojkvänner är säkert undanstuvade, både Yusaku och Kyoko har sagt att de älskar varandra), när Kyoko slutligen vill ta steget till ett förhållande med Yusaku, när de tar in på ett kärlekshotell, så gör de det mest för att Kyoko inte längre orkar med ovissheten och osäkerheten. Hon älskar Yusaku, inte tu tal om det, men alla missförstånd som uppstått under åren gör att hon egentligen bara vill slippa tänka på dem.
Och därför, när de ska älska med varandra, fungerar det inte.
Glädjen saknas hos Kyoko vilket Yusaku förstås märker, och själv ser han Soichiro framfrö sig som ett spöke, någon som han tvivlar på att han egentligen kan konkurrera med. Istället känner han sig som ett dåligt substitut för den som Kyoko egentligen älskar. Och episoden slutar här, utan knorr, bara med en mycket sorglig stämning efter ett misslyckat försök till sex. Att vänta en månad på nästa nummer var inte roligt, det kan jag lova. Det var som om en gammal vän plötsligt sparkat mig i magen. Var var den godmodiga tonen som skulle avsluta alla episoder, egentligen? Och hur skulle det gå nu?
I nästföljande episoder visar sen Takahashi hur mogen hon själv blivit som serieskapare. Hennes persongalleri är nu oåterkalleligen vuxna, även Yusaku, och de agerar också vuxet. Istället för en långdragen process där de hittar tillbaka till varandra tar de händelsen för vad den var: Ett oundvikligt misslyckande efter ett i princip sjuårigt förspel. De talar ut om det hela, och Kyoko förklarar utan att missförstånd uppstår precis hur hon känner för Yusaku (dvs att hon älskar honom själv, inte för att han liknar Soichiro vilket han verkligen inte gör), och nästa försök går mycket bättre.
Förutom att ha hanterat den här vändpunkten oerhört skickligt avslutar Takahashi serien med samma höga kvalité. När de nu äntligen har hittat varandra blir det inga fler missförstånd som hotar att bryta upp idyllen; giftermålet nalkas utan vare sig stress eller långdragenhet, och serien avrundas sedan i exakt rätt ögonblick. Det är en hundraprocentig avslutning och det är inte precis varje dag någon åstadkommer någonting sådant.
Jag läser om MI kanske en gång per år, och varje gång jag gjort det går jag runt i en liten mini-dvala några dagar efteråt. Förutom huvudhistorien med Yusaku och Kyoko finns det andra personer vars öden engagerar, och Takahashi är en mästare på att skildra den lite lätt melankoliska men inte olyckliga känslan när någon man en gång älskat gått vidare och blivit lycklig med någon annan. Efter att ha läst den så många gånger påverkar Maison Ikkoku mig fortfarande nästan lika mycket som den första gången, och det är en mycket lycklig liten dvala jag befinner mig i.
Jag tvivlar på att någon som läser serien nu, då man kan läsa alla böckerna i ett svep istället för utdragen över sju år, kommer att bli påverkad riktigt lika starkt (jag menar, jag får små tårar i ögonen bara av att skriva om Maison Ikkoku just nu…), men även om den av olika anledningar passade mig perfekt så skulle jag ändå säga att den även mer objektivt sett är en av de allra bästa serierna som har gjorts. Visst, man kan beskriva den som en romantisk såpakomedi om man vill, men det är ju inget fel på sådana om de är bra.
Härnäst: Inlägg 501, om den svenska serien som serie-Sverige ignorerat.
PS. Egentligen skulle jag nog haft med någon sida mer åt det komiska hållet eftersom det är det som är det vanligaste i MI, men eftersom så mycket av humorn bygger på personligheterna så går det inte riktigt att visa upp den med enstaka sidor. Läs serien istället! 😉 DS.
Ute på en resa -> jag har läst en del Mitsuru Adachi-serier. Och eftersom det är en lång resa har jag hunnit med en hel del av hans serier, så idag blir det en snabb genomgång med 2 bra, 1 intressant för de redan invigda, och 1 som jag blev rejält upprörd över 🙂
Varför inte börja med de bra serierna, och sen arbeta oss neråt?
Först ut är Hiatari Ryōkō!, en av Adachis tidigaste serier som i mångt och mycket känns som ett förarbete till den längre och mer kända Touch som jag redan skrivit om. Baseboll och romantik är huvudingredienserna här med, och en del av karaktärerna är så lika de motsvarande karaktärerna i Touch att det känns som ett exempel på Tezukas stjärnsystem. Hiatari Ryōkō! är dock betydligt kortare och mer koncentrerad; den är så pass kort (bara tre volymer) att jag misstänker att Adachi helt simpelt ville börja om igen med en mer avancerad plot och därför avslutade serien rätt så abrupt.
Men lustigt nog gör det att jag på en del sätt tyckte bättre om Hiatari Ryōkō!; det öppna slutet kändes riktigt bra och imponerade på mig, och det sätt som Adachi skildrar den kvinnliga huvudpersonen Kasumi Kishimotos känslor inför sin bortreste pojkvän och den närvarande Yūsaku Takasugi är suveränt. Om man aldrig har läst Mitsuru Adachi förut är det här en perfekt serie att börja med: Den visar upp hans allra bästa sidor (humor och realistiska känslor) utan några av hans sämre (fanservicen och de moraliskt tveksamma sidorna, som i Miyuki och Jinbē).
Sen en tjugo år nyare serie, Katsu!. Återigen är det Adachis favoritteman, romantik och idrott; den här gången är huvudpersonernas sport boxning. Katsuki Satoyama (pojke) har ett påbrå som få andra vad gäller boxningstalang men har aldrig intresserat sig för sporten innan han får syn på Katsuki Mizutani (flicka) som jobbar på sin fars boxningsgym. Han börjar träna för att vara nära henne, och sen är historien igång.
Det är lite för mycket saker som känns igen i Katsu! för att det ska kännas som en av Adachis allra bästa serier; det är ett hopkok av hans vanliga idéer utan någonting som sticker ut. Men det är underhållande, och framförallt Mizutani är en intressant person vars kärlek till boxning är en källa till frustration eftersom hon trots sin överlägsna teknik ändå aldrig kan slå de bästa manliga boxarna. Så totalt sett är det en trevlig serie att läsa som förströelse, men om man läst andra Adachi-serier kommer man inte bli alltför förvånad. Förutom möjligen över hur lite hans serier har ändrat sig över tiden; vad än dagens mode är i mangavärlden fortsätter Adachi att göra serier på samma sätt han alltid har gjort. Personerna ser lite mer realistiska ut, men det är nog allt.
Sen en kort liten serie på 29 sidor från förra året, My Sweet Sunday, som gjordes för att fira tidningen Shōnen Sundays 50-årsjubileum. Serien är gjord tillsammans med Rumiko Takahashi och skildrar de två serieskaparnas första möten med tidningen och med varandra. Det är en bagatell men en trevlig sådan om man som jag gillar dem båda. De jämförs ofta med varandra och med rätta: De kom fram ungefär samtidigt, och båda har mycket lätt igenkännliga stildrag som ändå påminner om varandra.
Och avslutningsvis den med överlägsen marginal sämsta serien: Jinbē. Egentligen är det ojuste mot serien att säga att den är dålig, för de vanliga kvalitéerna hos Adachi finns här: Teckningarna, humorn och den känsliga personbehandlingen finns här, som alltid.
Problemet är handlingen. När jag läste Miyuki så var min stora invändning den att jag inte gillade att de romantiska huvudpersonerna var syskon. Fostersyskon, onekligen, men det kändes ändå rätt tveksamt. Men Jinbē är sju resor värre för här är det istället fråga om ett förhållande mellan en styvpappa och en styvdotter. Pappan har uppfostrat dottern själv sedan modern dog, men inte inlett några nya förhållanden, och Miku visar å sin sida inget intresse för sina jämnåriga utan föredrar istället fadern.
Inget fel i sig, men kanske inte styvpappan?
Flera gånger medan jag läste tänkte jag att serien väl ändå inte kunde vara på väg dit det verkade, men det var den visst det (inklusive en episod där Miku åker på semester och Jinbē i hemlighet åker till samma ställe för att hålla koll/spionera på Miku). Att serien sen var så kort, 1 volym, gjorde det inte bättre eftersom det därmed inte heller finns plats för att djupare skildra personerna (om det nu inte hade gjort det etter värre, förstås…). Urk, helt enkelt.
Jag har några Adachi-serier kvar att läsa och jag hoppas verkligen att de är mer av Hiatari Ryōkō! och mindre av Jinbē när det gäller handlingen.
Simon säger 