Kategoriarkiv: Underground

Gott och blandat 6

Postat den

Recensionshögrensning!

Honor Girl av Maggie Thrash

Honor Girl är en självbiografisk serie i fiktivt format om den första riktiga kärleken, och den drabbar Maggie när hon 15 år gammal som varje sommar åker till Camp Bellflower, ett sommarläger för unga flickor med gamla traditioner. Utan att söka kärleken finns den bara där en dag, och föremålet för den, den några år äldre Erin, jobbar som rådgivare. Plötsligt blir den tidigare så enkla tillvaron komplicerad för Maggie: Hon är kär, hon är kär i en äldre person, hon är kär i en kvinna.

Honor Girl är ett bra exempel på hur väl den här typen av historier fungerar i serieformat. Berättelsen saknar yttre dramatik, och det finns inte mycket i den som jag inte har läst förut. Dessutom är Thrashs teckningar ganska skrala, med sitt utseende som om de vore tecknade av en talangfull amatör som suttit med kulspetspenna och färgpennor och ritat, utan att skissa först. Men likafullt gillar jag serien med alla dess små detaljer, som Maggies skytte (alla deltagarna har olika aktiviteter de deltar i, och Maggies specialitet är gevärsskytte) och hur det påverkas av kärleksrelationen, eller hur de andra lägerledarna hanterar situationen. Och det är en självbiografi vilket gör att hur det ska gå för Maggie och Erin hela tiden känns osäkert vilket kändes som ett plus i det här fallet.

Honor Girl - Erin

Så en bok för de i bokslukaråldern, dvs de som läser ut böcker som Honor Girl med sina 270 sidor och sen omedelbart säger: Nästa!

Superdövis av Cece Bell

Och här har vi en till serie för just dem, måhända kanske för några år yngre läsare: Cece Bells Superdövis, en bok inspirerad av hennes egna upplevelser när hon som fyra år gammal tappade stora delar av hörselförmågan. När bokens Cece efter en sjukdom inte längre kan höra någonting blir det svårt; hon är för ung vare sig för att läsa eller skriva så det mesta är ett mysterium för henne:

När Cece väl fått en hörapparat går det lite bättre, men Bell är väldigt noga med att visa att det på intet vis betyder att den fungerar lika bra som vanlig hörsel. Cece får lära sig att läsa på läppar (vilket betyder att pappans mustasch/skägg är en usel idé) och att uppmärksam på kontext för att bättre tolka ljuden. Fördelen är ”superkraften” att hon tack vare sin hörapparat och de mikrofoner lärarna bär kan höra vad lärare håller på med när de är någon annanstans, till exempel i lärarrummet eller toaletten; titelns ”Superdövis” är hennes namn på sig själv som superhjälte med denna mycket specifika superkraft 🙂

Superdövis - test

Superdövis är sympatisk och bra på att visa hur det kan vara att som barn drabbas av någonting som Cece Bell gjorde, utan pekpinnar och utan att vare sig under- eller överdramatisera. Men den är lite i menlösaste laget som läsning och känns ibland väl mycket som om den bara finns till för att förevisa och undervisa i hur det kan vara att drabbas av hörselnedsättning som barn. De små känslomässiga komplikationer som skildras, typ hur Ceces vänner reagerar på hörselapparaten mm, känns aldrig speciellt brännande. Inte heller teckningarna är de mest expressiva; vare sig kroppsspråket eller ansiktsuttrycken är särdeles uttrycksfulla hos personerna. En godkänd serie och som sagt, bokslukare behöver material för att underhålla den aldrig slocknande läslustan, och då kan man definitivt sätta Superdövis i händerna på en slukare.

Pinocchio av Winshluss

Den franske tecknaren Winshluss version av den klassiska barnboken Pinocchio är imponerande: Elegant tecknat i en uppsjö av olika stilar, fria associationer som leder till allt möjligt och omöjligt, och allt så gott som helt utan text (det finns lite text här o där, men de allra flesta sidorna är helt utan). Den som läste tidningen Pox när den kom ut kanske minns italienaren Mattioli och hans absurda serier som Squeak the Mouse som började som vanliga tecknade kortfilmer men sen svävade ut i orgier av blod och sex, och lite av samma känsla finns här.

Men lika bra som Mattioli är inte det här. Det är mer tungfotat, kanske beroende på att Winshluss ändå hela tiden förhåller sig till originalet så helt utan tyglar är det inte. Det känns också som att han inte vågar släppa hämningarna helt; även om mycket av det som sker inte har någon djupare mening finns det hel tiden en antydan av att Winshluss nog vill någonting, att fantasterierna och groteskerierna ändå är där med ett allvarligare syfte.

Winshluss Pinocchio

Jag tror att jag helt simpelt inte är på riktigt samma våglängd som Winshluss vilket gör att en serie som Pinocchio som i så hög grad bygger på råa känslor à la Winshluss lämnar mig kall. Jag ser att Winshluss är en mycket skicklig serietecknare och jag kan förstå att för rätt läsare kan det här vara ett mästerverk, men tyvärr är inte jag den läsaren.

Fifty Freakin’ Years with the Fabulous Furry Freak Brothers av Gilbert Shelton

Han nalkas de 80 nu, Gilbert Shelton, men serier gör han fortfarande, om än i lägre takt än som ung. Det här albumet som firar att hans kända brödratrio fyller 50 innehåller en hel del nya serier av honom själv, plus några hyllningsserier (några nya, några gamla( från andra serietecknare som Hunt Emerson, diverse ströbilder av Shelton, och en längre text där han berättar om sin tid som serietecknare.

Fifty Freakin' Years with the Fabulous Furry Freak Brothers

De sista åren Charles Schulz tecknade Snobben hade han en darrig linje men den var stadig som berget jämfört med Sheltons. Och för en serie som TFFFB blir det egentligen bara bättre ju ostadigare det ser ut 🙂

För en fan som jag är det här ett självklart köp, även om innehållet är rätt tunt om sanningen ska fram. Den nämnda texten är lite svamlig och ofokuserad, hyllningsserierna platta, och de nya Shelton-serierna är inte lika bra som när Shelton var som bäst. Men likafullt är de roliga, och det känns också tryggt på något vis att bröderna fortsätter på samma sätt de alltid gjort, utan att påverkas av hur omvärlden förändrats.

SH3 vol 4 – Passio av Daniel Ahlgren

Sist men inte minst (snarare bäst!) har jag äntligen läst den senaste delen av Daniel Ahlgrens superhjälteepos SH3. De kommer inte ofta, de här böckerna, så varje gång det händer tar jag och läser om allihopa för att komma in i handlingen. Men det gör jag så gärna för precis som jag skrivit förut är det här riktigt bra superhjälteserier, och jag hart fortfarande inte sett någon annan serie som ens försöker sig på att på samma sätt mixa superhjältar och tonårsvardag, åtminstone inte lika framgångsrikt som här.

Efter att Alfamannens fertilitetsproblem ordnat upp sig i förra boken hamnar nu problemet med alla parallella universum i fokus. Den tråden fungerar utmärkt, klassisk som den är i superhjältesammanhang, men allra bäst i SH3 är alla biintriger som puttrar på; smarta och ofta med oväntade upplösningar. Ahlgren är suverän på att knåpa och knepa ihop allting, än mer med tanke på att med den låga utgivningstakten så handlar det ibland om ledtrådar som lagts ut många år i förväg innan de slutligen används.

Det dröjde innan jag köpte och läste Passio; den kom redan 2015 men jag missade den då och eftersom serien sorgligt nog inte är en kioskvältare såg jag den först för ett litet tag sedan. Men en sak är bra med det: Det kanske snart är dags för volym 5!

SH3 Passio

Kan köpas hos bl.a.:

 

Street Fighting Men

Postat den

Den amerikanska undergroundserien fick sin start på 60-talet, med affischnamn som Robert Crumb, Gilbert Shelton, med flera, och i tidens anda var det mycket hippie-filosofi, drogliberalism och fri kärlek som stod på agendan. Men det fanns också andra politiska strömningar som den hårdföra kommunismen, och givetvis fanns det serietecknare som ideologiskt hörde hemma där snarare i den godmodigare hippie-rörelsen, med Manuel ”Spain” Rodriguez som det mest kända namnet.

Innan jag läste Street Fighting Men, den första volymen av utlovade fem som ska innehålla det bästa av Spain, hade jag mestadels läst enstaka serier av honom. Han har synts till i amerikanska antologi-tidningar som Zap (givetvis) och här i Sverige i Pox (lika givetvis), och jag har försiktigt gillat honom. Dvs jag kan inte säga att jag kommer ihåg enskilda serier men jag kommer ihåg att hans råa svartvita stil med en lika rå handling kunde kännas uppfriskande att läsa; en Jag-skiter-i-allt-känsla som ibland behövs. Men detaljerna fastnade inte så när jag köpte den här boken hoppades jag att jag skulle få en bättre uppfattning om hur Spains serier var, nu när jag kunde läsa mer av honom i ett svep istället för bara enstaka serier.

Men tyvärr visade det sig att den här samlingen inte alls var i min smak. Som den första av fem innehåller den givetvis mycket av hans tidigaste serier, och i Spains fall innebär det att majoriteten av serierna här handlar om Trashman, Spains första stora framgång och en huvudperson som jag tyckte var otroligt ointressant att läsa om:

Trashman utspelar sig i den nära framtiden i en slags kapitalistisk dystopi, och Trashman själv är en rättrogen marxist som kämpar mot kapitalister, poliser, ja egentligen alla som inte har samma åsikt som honom. Han är en agent för den sjätte internationalen som bland annat hjälpt honom utveckla para-vetenskapliga krafter, som hans ”random alert factor” som gör att han ibland kan få goda råd från sprickor i väggar och gator, och att han kan förvandla sig till ett gammalt nummer av East Village Other (en dåtida undergrounds-nyhetstidning i New York).

Tidig Trashman (60-talet)

En ovanlig huvudperson, förvisso, men också en som känns fruktansvärt överspelad i sin naiva dyrkan av Marx och våld, väl kryddat med sex (och jag tänker inte ens ta upp kvinnoskildringen här), och en serie utan handling där det efter ett tag känns som att seriernas enda syfte är att trycka in så mycket våld, sex och icke-reflekterande politik som möjligt i underhållningens namn.

Av texter och intervjuer i boken framgår det att när Spain började med Trashman brydde han sig inte om manuset: Han skrev precis det han kände för just då, utan tanke på att saker skulle hålla ihop vecka efter vecka, eller för den delen ruta för ruta. Och det märks, för de flesta av Trashman-serierna känns lika slumpmässiga som hans random alert factor; det skjuts, det has sex, det skanderas kommunistiska slagord, och det åks bil. Och lastbil. Och framförallt, motorcykel.

Senare Trashman (70-talet)

Det märks rätt tydligt i Trashman att även om Spain var övertygad kommunist som hoppades på en beväpnad revolt så gillade han ändå mer att åka motorcykel. I de senare (och mer sammanhängande) serierna känns den framtida världen mest av allt som en amerikansk variant av Mad Max, med beväpnade krigare i muskelfordon som med gasen i botten försöker ta kål på varandra. Inte för att Trashman någonsin är tungsint propaganda, för jag måste ge Spain elogen att även när de tidiga serierna är som mest politiska finns alltid glimten i ögat där och det bara skulle behövas en minimal förskjutning för att istället bli en parodi på sovjet-kommunistiska hjälteskildringar, men de sista Trashman-serierna överger i princip all politik för att istället handla om bil- och motorcyklar.

Och den senare delen av boken innehåller följdriktigt Spains dokumentära serier om det motorcykelgäng som han tidigt blev medlem i, Road Vultures Motorcycle Club. De här serierna tycker jag mycket bättre om, även om manusen fortfarande är lite för sladdriga för att jag ska bli helt nöjd. Men här finns iallafall riktiga historier, (någorlunda) tydligt berättade, om en helt annan motkultur än den extrema vänstern, och en motkultur som även idag finns kvar, åtminstone som idé. Och Spains brutal-expressionistiska teckningar matchar huvudpersonerna i serien vars ideala tillvaro går ut på att åka fort, supa, ligga och kanske mest av allt, slåss.

Om det verkar lite udda med en person som var övertygad marxist och samtidigt medlem i en motorcykelklubb vars medlemmar gärna prydde sig med hakkors och var ungefär lika politiskt medvetna som sina motorcyklar så tas det upp i bokens texter där det beskrivs hur Spain hoppades uppväcka de andras klasskänsla och få dem att fokusera våldet på överklassen istället för vemhelst man hade lust att puckla på. Men det fungerade aldrig, och Spain fick nöja sig med att vara en medlem bland andra och ha ett rykte om sig som lite udda, den där personen som aldrig slutade skissa, som pratade mycket, men som man alltid kunde lita på att han backade upp en när någon annan började slåss med någon i gänget.

Det är väl lika bra att jag skriver rätt ut det som nog syns mellan raderna här: Jag tycker att Trashman-serierna rätt och slätt är dåliga serier, oavsett det politiska innehållet, men att motorcykelserierna är bättre, om än för ostrukturerade för att vara riktigt bra. Det som fungerar i dem är Spains teckningar och den ärliga skildringen av hur det är/var att vara medlem i motorcykelklubben, med allt det innebar av machokultur och dess följder.

Men jag kan inte låta bli att störa mig på att det ingenstans ens finns en antydan av kritik mot hur klubben, som redan 1968 uppgick i Hells Angels, och dess medlemmar lever. Helt oskyldiga personer misshandlas för minsta provokation eller för den delen bara för att det är kul, minderåriga tjejer utnyttjas (i en av intervjuerna framgår det att Spain en gång sagt till att de andra kanske borde skärpa sig efter att en 14-åring sexuellt utnyttjats av flera medlemmar, men mer än så gjorde han aldrig och det han sa sket de andra ändå i), och det ses som en självklar rättighet att förstöra fridfulla tillställningar som andra motorcykelentusiaster anordnar.

Om Spain varit en regelrätt journalist som enbart varit ute efter att skildra en subkultur så är en objektiv skildring av vad som händer ingenting jag kan klaga på, men här är det istället en otvetydig glorifiering av en destruktiv och i grunden obehaglig subkultur. Det finns delar av den som är förståeliga och försvarbara, som entusiasmen i motorcyklarna och frihetskänslan i att göra vad man vill, men när det som här handlar om en anarki som hela tiden går ut över andra gillar jag det inte.

Och det är egentligen en känsla som finns även i den tidigare Trashman-serien: Trashman är en anarko-marxist, en som kämpar inte för att alla ska få rätt att göra vad de vill, utan för att han och hans vänner ska få göra vad de vill när de instiftar kommunismens lyckorike på Jorden. Så helt utan beröringspunkter är de två halvorna av boken inte. Synd bara att det de har gemensamt är det sämsta från de båda :-/

Jag kanske tar mig en titt på de nästkommande volymerna om de har längre serier av Spain för i den här märker jag tydligt att det är manusen som jag inte tycker håller måttet, men att det känns som om det skulle kunna vara riktigt bra om de vore mer genomtänkta. Hans speciella teckningsstil är inte alls dum; den är inte en stil jag vanligtvis skulle tycka om, men ibland lyckas han verkligen skildra hur coolt och frigörande det kan vara att köra motorcykel och att hämningslöst leva ut sina känslor, och det har sina poänger 🙂

SIS 2017: Fanzinen, del 4

Postat den

Sista lasset fanzin, och också några av de jag personligen gillade mest: De kanske inte är de mest proffsigt utformade eller de med subtilaste manus, men roligast var de! Med andra ord,

Burleskerier

Förlåt av Axel Pettersson: 40 sidor med ett innehåll utan hämningar, åtminstone inga som jag kan komma på. Rättframt tecknat, inga krusiduller, och oftast skämtteckningar (dvs en ruta), men ibland också ”rena” serier:

Jag gillar Petterssons timing så jag föredrar serierna framför skämtteckningarna; de sistnämnda är roliga de med men jag har alltid tyckt att skämtteckningar är ett svårt format, framförallt om man läser flera på raken, där t o m mästare som Gary Larson tenderar att kännas lite tradig efter ett tag.

Men som sagt, roligt hade jag när jag läste Förlåt, trots att det är knepigt att hålla humorn igång när man som här inte har några återkommande karaktärer och alla strippar/rutor är fristående. Bra jobbat!

Okej tjej gör sin grej presenterar Gräslig brud äter sin hud av Cecilia Vårhed: Jag kunde inte låta bli att ta med hela titeln på fanzinet framsida eftersom det var det som gjorde att jag stannade till och tittade i det; en underbar rytm i titeln tycker jag 🙂 Och en passande smått surrealistisk och burlesk titel till ett likaså smått surrealistisk och burleskt innehåll:

Det är svårt att göra innehållet rättvisa eftersom det är så spretigt, nog det mest spretiga fanzinet jag köpte i år och det med god marginal. Och eftersom jag uppskattar spretighet när det som här finns energi i överflöd och talang likaså så var det här, tillsammans med nästkommande fanzin, min absoluta favorit i år. Fria associationer till ordet Frälsningsarmen (alltså inte Frälsningsarmén), tack-knackningstaktiken för att ta reda på om Gud finns, den alltid lika opålitliga Utekvällsgudinna; allt finns med i det här fanzinet som är ett alldeles underbart exempel på hur skaparglädje och fantasi gör att även ännu inte helt stadiga teckningar ändå kan resultera i fantastiskt bra serier 🙂

Tardaasa av Nea/Tardee/(kanske någonting annat på riktigt): Slutligen, det helt enkelt roligaste fanzinet i år, nämligen Tardaasa, ursprungligen en webbserie som jag inte läst förut men som nu alltså går att köpa i ett fysiskt format. Klassisk humor, huvudsakligen om sex och relationer, och med en återkommande huvudperson, Panny, som kanske inte är helt välanpassad:

Och det tackar jag för eftersom Panny är en typ av vildsint känsloutlevande karaktär som jag tycker är hur rolig som helst att läsa om, och teckningarna passar perfekt de med, med sina gulliga karaktärer som står i bjärt kontrast till deras mindre gulliga beteenden.

Den serie jag främst kommer att tänka på när jag läser Tardaasa är Kenneth Larsens Bästis, en annan riktigt kul serie jag fick upp ögonen för via SIS. Bästis är snäppet snitsigare tecknad, men Tardaasa träffar oftare rätt med manuset. Men båda är roliga, och nu när Bästis publiceras i Pondus-tidningen kanske den skulle kunna få sällskap av Tardaasa med (tillsammans med Ett steg i taget kanske) ? 🙂

Och därmed är det slut med fanzin-skriverierna från SIS i år för min del. Good shit, helt klart, och när nästa SIS rullar in om ett knappt år (hoppas jag!) hoppas jag att det finns lika bra nya fanzin som årets Tardaasa och Gräslig brud äter sin hud. Och vem vet, kanske kan jag också hoppas på ett nytt nummer av Li Österbergs Agnosis efter att ett nytt nummer funnits på alla SIS sedan åtminstone 2009, men i år blev det tyvärr ingenting (fast hennes nya album Pappas flicka fanns, och den lär jag skriva om snart!) 😉

Zap 16: En epok går i graven

Postat den

Zap 16 - cover

Zap är kanske den mest kända av alla amerikanska undergroundtidningar och utkom med sitt första nummer 1968. Det innehöll bara serier av Robert Crumb, men senare nummer var istället antologier där tecknare som Gilbert Shelton, Rick Griffin, Spain Rodriguez, Robert Williams med flera bidrog.

Tidningen har alltid haft en oregelbunden utgivning (givetvis, eftersom den är underground) men de senaste decennierna har den nästan helt upphört. Tills häromåret, då Fantagraphics tryckte upp en samlingsutgåva av alla dittills utkomna nummer (dvs t o m #15) men som också som extra bonus innehöll den tidigare inte utgivna #16. För den som jag som var lite smånyfiken på vad de gamla uvarna gjorde för serier nuförtiden var dock de $500 som boxen kostade lite i dyraste laget för en enda tidnings skull…

Men nu har #16 givits ut som en fristående tidning/bok istället, till ett mycket hemulare pris, och då tyckte jag att det kunde vara värt en titt!

Och det är väl lika bra att säga som det är på en gång: Det här är en samling mestadels väldigt trötta serier. De är inte heller precis nya eftersom det gått mer än 10 år sedan #15, så en hel del av serierna här har ganska många år på nacken. Några spridda tankar om de av serierna som satt några spår i minnet:

  • Williams har blivit tämligen oläslig på senare dagar. Inte för att hans bisarra piratserier någonsin varit avsedda att läsas för sin handlings skull, men här är det än mindre av handling och teckningarna är kladdigare och i mitt tycke tristare att studera än förut.
  • Jam-serierna där Zap-tecknarna tillsammans gjort serierna är inget som jag är vare sig imponerad eller intresserad av. Det gäller iofs ofta för den här typen av serier; de är mer intressanta för de som intresserar sig för detaljer i hur olika tecknare gör serier än för läsare, IMHO.
  • Även Spains historier saknar energin från hans bästa serier. Tyvärr, eftersom han är en tecknare jag uppskattat mer efter hand jag läst hans serier.
  • Robert Crumb & Aline Kominsky-Crumbs gemensamma serier är en av de två mest givande serierna här. Visst är de också åt det trötta hållet men här är det medvetet; de handlar just om att bli gammal, om att det är svårt att teckna/skriva, om att de kanske inte längre har så mycket att säga som inte redan sagts. Plus att de åtminstone berör skildringen av kvinnor i Zap, någonting som man inte precis kan säga någonsin varit tidningens starka sida.
  • Slutligen har vi Gilbert Shelton, och hans Wonder Warthog-serie. Shelton är lika rolig som någonsin förut och inte det minsta trött. Att han som kanske var undergroundens allra första serieskapare likafullt också verkar vara den av de klassiska tecknarna som håller kvalitén uppe längst är inte så lite imponerande!

Zap 16 - Wonder Warthog

Summa summarum, Zap #16 är inte precis någonting man behöver vare sig köpa eller läsa, men för den som ändå liksom jag är intresserad av vad undergroundens förgrundsgestalter gör för någonting nuförtiden går det åtminstone att köpa den för en bråkdel av det tidigare priset 🙂

Zap 16 - Robert & Aline