Kategoriarkiv: Underground

SIS 2017: Fanzinen, del 4

Postat den

Sista lasset fanzin, och också några av de jag personligen gillade mest: De kanske inte är de mest proffsigt utformade eller de med subtilaste manus, men roligast var de! Med andra ord,

Burleskerier

Förlåt av Axel Pettersson: 40 sidor med ett innehåll utan hämningar, åtminstone inga som jag kan komma på. Rättframt tecknat, inga krusiduller, och oftast skämtteckningar (dvs en ruta), men ibland också ”rena” serier:

Jag gillar Petterssons timing så jag föredrar serierna framför skämtteckningarna; de sistnämnda är roliga de med men jag har alltid tyckt att skämtteckningar är ett svårt format, framförallt om man läser flera på raken, där t o m mästare som Gary Larson tenderar att kännas lite tradig efter ett tag.

Men som sagt, roligt hade jag när jag läste Förlåt, trots att det är knepigt att hålla humorn igång när man som här inte har några återkommande karaktärer och alla strippar/rutor är fristående. Bra jobbat!

Okej tjej gör sin grej presenterar Gräslig brud äter sin hud av Cecilia Vårhed: Jag kunde inte låta bli att ta med hela titeln på fanzinet framsida eftersom det var det som gjorde att jag stannade till och tittade i det; en underbar rytm i titeln tycker jag 🙂 Och en passande smått surrealistisk och burlesk titel till ett likaså smått surrealistisk och burleskt innehåll:

Det är svårt att göra innehållet rättvisa eftersom det är så spretigt, nog det mest spretiga fanzinet jag köpte i år och det med god marginal. Och eftersom jag uppskattar spretighet när det som här finns energi i överflöd och talang likaså så var det här, tillsammans med nästkommande fanzin, min absoluta favorit i år. Fria associationer till ordet Frälsningsarmen (alltså inte Frälsningsarmén), tack-knackningstaktiken för att ta reda på om Gud finns, den alltid lika opålitliga Utekvällsgudinna; allt finns med i det här fanzinet som är ett alldeles underbart exempel på hur skaparglädje och fantasi gör att även ännu inte helt stadiga teckningar ändå kan resultera i fantastiskt bra serier 🙂

Tardaasa av Nea/Tardee/(kanske någonting annat på riktigt): Slutligen, det helt enkelt roligaste fanzinet i år, nämligen Tardaasa, ursprungligen en webbserie som jag inte läst förut men som nu alltså går att köpa i ett fysiskt format. Klassisk humor, huvudsakligen om sex och relationer, och med en återkommande huvudperson, Panny, som kanske inte är helt välanpassad:

Och det tackar jag för eftersom Panny är en typ av vildsint känsloutlevande karaktär som jag tycker är hur rolig som helst att läsa om, och teckningarna passar perfekt de med, med sina gulliga karaktärer som står i bjärt kontrast till deras mindre gulliga beteenden.

Den serie jag främst kommer att tänka på när jag läser Tardaasa är Kenneth Larsens Bästis, en annan riktigt kul serie jag fick upp ögonen för via SIS. Bästis är snäppet snitsigare tecknad, men Tardaasa träffar oftare rätt med manuset. Men båda är roliga, och nu när Bästis publiceras i Pondus-tidningen kanske den skulle kunna få sällskap av Tardaasa med (tillsammans med Ett steg i taget kanske) ? 🙂

Och därmed är det slut med fanzin-skriverierna från SIS i år för min del. Good shit, helt klart, och när nästa SIS rullar in om ett knappt år (hoppas jag!) hoppas jag att det finns lika bra nya fanzin som årets Tardaasa och Gräslig brud äter sin hud. Och vem vet, kanske kan jag också hoppas på ett nytt nummer av Li Österbergs Agnosis efter att ett nytt nummer funnits på alla SIS sedan åtminstone 2009, men i år blev det tyvärr ingenting (fast hennes nya album Pappas flicka fanns, och den lär jag skriva om snart!) 😉

Zap 16: En epok går i graven

Postat den

Zap 16 - cover

Zap är kanske den mest kända av alla amerikanska undergroundtidningar och utkom med sitt första nummer 1968. Det innehöll bara serier av Robert Crumb, men senare nummer var istället antologier där tecknare som Gilbert Shelton, Rick Griffin, Spain Rodriguez, Robert Williams med flera bidrog.

Tidningen har alltid haft en oregelbunden utgivning (givetvis, eftersom den är underground) men de senaste decennierna har den nästan helt upphört. Tills häromåret, då Fantagraphics tryckte upp en samlingsutgåva av alla dittills utkomna nummer (dvs t o m #15) men som också som extra bonus innehöll den tidigare inte utgivna #16. För den som jag som var lite smånyfiken på vad de gamla uvarna gjorde för serier nuförtiden var dock de $500 som boxen kostade lite i dyraste laget för en enda tidnings skull…

Men nu har #16 givits ut som en fristående tidning/bok istället, till ett mycket hemulare pris, och då tyckte jag att det kunde vara värt en titt!

Och det är väl lika bra att säga som det är på en gång: Det här är en samling mestadels väldigt trötta serier. De är inte heller precis nya eftersom det gått mer än 10 år sedan #15, så en hel del av serierna här har ganska många år på nacken. Några spridda tankar om de av serierna som satt några spår i minnet:

  • Williams har blivit tämligen oläslig på senare dagar. Inte för att hans bisarra piratserier någonsin varit avsedda att läsas för sin handlings skull, men här är det än mindre av handling och teckningarna är kladdigare och i mitt tycke tristare att studera än förut.
  • Jam-serierna där Zap-tecknarna tillsammans gjort serierna är inget som jag är vare sig imponerad eller intresserad av. Det gäller iofs ofta för den här typen av serier; de är mer intressanta för de som intresserar sig för detaljer i hur olika tecknare gör serier än för läsare, IMHO.
  • Även Spains historier saknar energin från hans bästa serier. Tyvärr, eftersom han är en tecknare jag uppskattat mer efter hand jag läst hans serier.
  • Robert Crumb & Aline Kominsky-Crumbs gemensamma serier är en av de två mest givande serierna här. Visst är de också åt det trötta hållet men här är det medvetet; de handlar just om att bli gammal, om att det är svårt att teckna/skriva, om att de kanske inte längre har så mycket att säga som inte redan sagts. Plus att de åtminstone berör skildringen av kvinnor i Zap, någonting som man inte precis kan säga någonsin varit tidningens starka sida.
  • Slutligen har vi Gilbert Shelton, och hans Wonder Warthog-serie. Shelton är lika rolig som någonsin förut och inte det minsta trött. Att han som kanske var undergroundens allra första serieskapare likafullt också verkar vara den av de klassiska tecknarna som håller kvalitén uppe längst är inte så lite imponerande!

Zap 16 - Wonder Warthog

Summa summarum, Zap #16 är inte precis någonting man behöver vare sig köpa eller läsa, men för den som ändå liksom jag är intresserad av vad undergroundens förgrundsgestalter gör för någonting nuförtiden går det åtminstone att köpa den för en bråkdel av det tidigare priset 🙂

Zap 16 - Robert & Aline