Farväl till The Walking Dead

Utan förvarning kom sista numret, #193, av långköraren The Walking Dead ut i onsdags så jag tänkte skriva några ord om slutet och om mina känslor inför serien, nu när det inte blir mer. Och eftersom jag tänker skriva om just slutet så bör den som inte gillar spoilers sluta läsa nu, bara så ni vet 😉

Först och främst vill jag ge några små eloger till Robert Kirkman (seriens upphovsman och manusförfattare). Dels för att han gav serien ett ordentligt slut, även om det var svårt för honom (han har en lång text i sista tidningen om hur jobbigt det var att skiljas från en serie och karaktärer som han levt med så länge), men när han kände att förlänga den bara skulle innebära utfyllnad så var det dags. Dels för att det hölls hemligt att slutet var här; i förra månadens nummer dödades huvudpersonen Rick Grimes abrupt, men i brevspalten talades det ändå om hur handlingen i fortsättningen skulle tas över av andra, och för att också undanhålla serietidningsbutikerna vad som skulle ske hade man till och med gjort ett antal fejkade omslag för nummer 194, 195, … i beställningskatalogerna. Bra jobbat, även om jag tycker det var lite synd att PR-avdelningen skickade ut ett meddelande om att sista numret var på väg dagen innan det faktiskt kom ut 😉

Och slutet är absolut godkänt. Handlingen hoppar framåt rätt många år och vi får se vad som hänt med de viktigaste personerna som fanns kvar efter Ricks bortgång, men framförallt hur världen (dvs delar av USA; tyvärr fick vi aldrig ens se en glimt av vad som hände i resten av världen) påverkats av honom. Lite ostigt, men Kirkman visar här precis som i avslutningen av hans andra längre serie Invincible att han vet vad de flesta av fansen vill ha ut av ett slut: svaret på Hur gick det sen?

Vad kan jag då säga om serien som helhet, efter 16 år av raglande zombies?

Jag tycker nog allt att det har varit en underhållande resa. Den första halvan (ungefär) märks det att Kirkman skriver ett manus vars huvudpoäng är att allt är elände; så fort någonting tenderar att gå bra vet man att katastrofen nalkas. Fru hittas -> fru visar sig varit otrogen med bästa vännen och dödas senare; ett ”säkert” tillhåll hittas (ett fängelse) -> ett samhälle i närheten visar sig ledas av en blodtörstig galning. Osv, osv, och det blir lite tröttsamt och ärligt talat lite lättköpta poänger eftersom det alltid är relativt enkelt att hitta på än jävligare händelser, plus att jag stilla undrar över varför huvudpersonerna aldrig gör nya försök när slumpen stoppat dem, t ex leta upp ett fängelse utan galna grannar… Den gränslösa pessimismen tycker jag också blir ganska jobbig, och de oväntade dödsfallen, någonting serien blev känd för, känns till slut mer som en gimmick (”Vem ska vi ta livet av idag månntro?”) än som ett utslag av realism.

Men i andra halvan ändras stämningen. Det blir betydligt färre zombies, någonting som en del läsare var kritiska till eftersom de förväntade sig en zombiethriller, och mer av svårigheterna att bygga upp en civilisation på nytt. Visst finns skräckinslagen med, där framförallt The Whisperers är otäckare än någonting vi tidigare sett, men skräcken bygger nu på rädslan för att den fortfarande sköra civilisation som byggts upp ska förstöras. Symptomatisk är Negan, en mycket mer komplex skurk än The Governor från första halvan, där Negan trots våldet ändå är fokuserad på att leva i ett samhälle som fungerar. De oväntade dödsfallen, framförallt Andreas, tas också mer på allvar nu när människorna börjar känna sig aningens mer trygga och därför har tid med att sörja.

När därför mot slutet The Commonwealth gör entré, ett samhällsbygge med 50000 invånare, är det uppenbart att serien inte har långt kvar. När Rick och de andra besöker Samväldet är deras fokus enbart på hur man ska bygga upp ett bättre, mer rättvist och lyckligare samhälle än det man hade innan katastrofen. Med andra ord, från att oroas för hur man överlever zombieattacker kan man nu kämpa för hur ett civiliserat samhälle ska organiseras. Inte så mycket kvar av zombieaction med andra ord 🙂

Jag skulle säga att det lyckliga slut som vi får (ok, utan Rick, men ändå) återspeglar hur Kirkmans egna åsikter och känslor förändrats genom åren. I början var han väldigt mycket av en ung nihilist som tyckte det var kul att göra serier med chockerande inslag, och att vara cynisk var samma sak som att vara cool. I den där avslutande texten berättar han också om hur han ett tag funderade på att avsluta serien innan nummer 100, och det slut han då hade tänkt sig är just ett sådant där slut som man kan komma på om man tänker sig att det viktigaste av allt är att framstå som subversiv och inte mjäkig, och ett slut helt utan djup eller betydelse.

Precis samma skeende sågs också i Invincible, där de tidigare numren spenderade väl mycket tid på att visa på ytan präktiga superhjältar involverade i de mest utstuderade blodbad och våldsamheter, men där med tiden, precis som i TWD, en mer komplicerad världsbild börjar ta form. De på ytan ”onda”, som Invincibles pappa eller Negan, kan ha sina poänger, och när det gäller att visa att även ”goda” människor kan göra hemska saker är ju det ett uppenbart tema i TWD.

Jag tycker Kirkmans utveckling är positiv; det behöver inte alltid sluta lyckligt, men för min del var jag ett tag i mitten av Invincible och TWD beredd att avskriva honom som en entricksponny, ett stort seriefan som tyckte att det absolut coolaste man kunde göra var att låta karaktärerna i en serie slåss/våldta/våldtas/döda/dödas ”på riktigt”, dvs på ett blodigt sätt, inklusive noggranna detaljer. Förutom att det som sagt blir tröttsamt och efter ett tag förlorar sin chockverkan ledde det också till episoder som den där Michonne tillfångatas av The Governor, och där var jag nära att helt sluta läsa TWD eftersom jag tyckte Kirkman gick långt över gränsen för spekulativt våld för våldets egen skull. Men nu, när båda de serier som gjorde honom känd avslutats, har jag ett hopp om att han fortfarande kan skriva intressanta saker. Ta den avslutande episoden med Samväldet som om man bortser från zombierna runtomkring egentligen handlar helt om politisk revolution, om renodlad kapitalism är en bra idé (det tycker inte Rick och hans nära vänner), och hur privilegier kan bryta ner ett samhälle. Inte precis vardagsmat i amerikanska mainstreamserier, så kanske lite mer sånt? Inte för att zombieaction är fel det heller, en mix är trevlig, men om det varit 193 nummer där våra huvudpersoner bara föll längre och längre ner i dyn skulle åtminstone inte jag hållit ut 🙂

Man får inte heller glömma Charlie Adlards insatser; han skissade serien under nästan hela dess liv, och tuschade också en hel del nummer. Proffsigt, kanske inte så spännande, men lätt igenkännligt så att seriens look alltid var konsekvent med sina gråtoner. Här en relativt sen sida, också med en typisk Kirkman-dialog: Någon säger någonting som både kan uppfattas som och omedelbart också görs så okänsligt och hårt, varpå någon annan säger någonting hårt, varpå både fortsätter som vanligt. Visst är livet efter katastrofen hårt och de som överlevt har gjort det mycket för att de är så hårda (många användningar av det ordet här…) men förutom enstaka undantag som Eugene är det inte mycket skillnad på repliker, oavsett vem som yttrar dem, och självklarheter är det också gott om 😉

Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet

Dags att titta in till några serier och serieskapare jag skrivit om förut för att se hur det går för dem!

The Walking Dead: Fruktans tid

The Walking Dead 17 - omslag

Den svenska utgåvan av bästsäljare-serien har nu nått fram till volym 17, och därmed presenteras den andra (hittills) stora skurken i serien: Negan. Jag följer inte tv-serien eftersom jag nästan aldrig gillar tv/film-versioner av serier/böcker jag läst, men internet gör såklart att jag ändå har ett litet hum om vad som händer i den, och därför vet jag att han också där nyligen dykt upp. Inklusive cliffhangern i den senaste säsongen, en cliffhanger vars serieversion finns med i det här albumet. Den som följer tv-serien får se om upplösningen på densamma är samma som i serien…

Men några ord till om Negan för det är en intressant karaktär och det mest spännande med den här boken. Precis som Guvernören, den tidigare uppenbart onda karaktären modell större, terroriserar han Ricks grupp å det våldsammaste. Men de är ingalunda karbonkopior för världen i serien har utvecklats, och Guvernören hör till den äldre versionen. Han var en närmast teatralisk skurk, med gladiatorspel för folket, utan tanke på morgondagen; han var, kort sagt, en representant för civilisationens dödsryckningar, och levde helt på resterna från densamma.

Negan däremot representerar något nytt: Världen efter katastrofen, men där morgondagen finns med i beräkningarna. Han är det ”smarta” gatuvåldet, någon som är fullständigt hänsynslös för att tvinga igenom sin vilja, men han är också medveten om hur människor fungerar psykologiskt, hur man får andra att hjälpa en själv (även om de egentligen inte vill). Han är gängledaren som inte bara ser till att hans följeslagare får det de vill ha, utan att också de man terroriserar fortsätter att se till att förnödenheter alltid finns tillgängliga och att de ”frivilligt” överlämnas till honom själv. Han förstår med andra ord nyttan av ett ordnat samhälle, men han föredrar att han själv är ledaren och att hans vapendragare inte själv behöver utföra det verkliga arbetet.

The Walking Dead - Negan

Och att han därför lever i något som närmast är en symbios med det hittills mest välfungerande samhälle vi sett i serien är inte så konstigt; utan åtminstone ett rudimentärt samhälle skulle han bara varit som alla de andra små gängen vi sett i serien, som strövar omkring och mer eller mindre slumpmässigt förstör och dödar. Här kommer han till sin rätta, och blir därför ett betydligt större hot mot Rick och de andra; han hotar inte bara deras liv, utan också hoppet om en framtid, att det är möjligt att långsamt bygga upp en bättre värld igen.

Orange

Ichigo Takanos serie om den självmordsbenägna Kakeru har nu avslutats på engelska, och jupp, jag tyckte om den hela vägen. Visst förenklar den ibland, och för min del hade man gärna kunnat hoppa över det lilla försöket att förklara hur breven kunnat sändas tillbaka i tiden, men den fortsätter också på den inslagna vägen med att beskriva Kakerus depression som någonting djupt, som någonting som inte har en lätt fix.

Orange v5

En bra popularisering av ett svårt ämne, med andra ord, allt paketerat i sedvanligt professionellt mangoutförande med föredömlig tydlighet och proffsiga (om än opersonliga) teckningar.

Boulet: Notes

Halleluja! Jag har berömt Boulets webbserier flera gånger här på sidan, till exempel hans fantastiska 24-timmarsserier som Darkness och The Gaeniviad. I Frankrike samlas webbserien ihop, ett år åt gången, i album, och nu har det engelska förlaget Soaring Penguin Press gett ut det första av dem. Så här kan vi läsa alla Boulets webbserier från 2004-05, interfolierat med nya seriesidor där han kommenterar bloggen och serier.

Han är inte riktigt så bra här som han blir senare, men det är riktigt rolig läsning; det är mest vardagliga humoristiska betraktelser, men eftersom han så ofta fantiserar och dagdrömmer dyker det upp drakar och demoner i mängd ändå. Och teckningarna är fascinerande de med, med en uppsjö av olika tekniker och stilar.

Notes - blogg

Boulet visar hur bra det kan bli med en webbserie när det är en mästare som ligger bakom. Han kan bokstavligen rita vad som faller honom in så variationerna är oändliga, och vad som är pricken över i:et är att han så uppenbarligen är medveten om att resultatet ska bli någonting som också andra tycker är värt att läsa. Det är lätt att gå i fällan så att total frihet = serier som bara serieskaparen själv tycker är intressanta, men Boulet är aldrig ens i närheten av att vara så fixerad vid sig själv.

Så för den som inte vill läsa serier på nätet eller den som liksom jag inte har någonting emot det men ändå vill ha vissa serier på papper kan jag helhjärtat rekommendera boken 🙂

The Walking Dead: Radhuseffekten

The Walking Dead 12 - omslag

Jag ligger lite efter: Trettonde volymen av The Walking Dead är precis på G på svenska, och här är jag med ett inlägg om nummer tolv… Hur som, The Walking Dead: Radhuseffekten!

Äntligen! borde vara reaktionen hos Rick, Carl och de andra i hans grupp av överlevare. Efter de fruktansvärda händelserna med guvernören från Woodbury och senare mötet med kannibalerna i bok tio träffar de här på en annan och större grupp människor som gjort sig hemmastadda i ett numera muromgärdat radhusområde vid namn Alexandria. Det tar ett tag innan Rick vågar lita på att det faktiskt är sant, att människorna där är fredliga; erfarenheterna från Woodbury har gjort alla i Ricks gäng paranoida mot andra.

Men allt verkar faktiskt vara som utlovat, även om det är ytterst svårt för dem att anpassa sig. Oron över att en enda sekunds oaktsamhet kan leda till katastrof håller dem fast:

Alexandrias befolkning är inte förvånade eller förskräckta över de ibland primitiva reaktionerna hos nykomlingarna; med tanke på vad som hänt ser de det som helt förståeligt och någonting som kommer bli bättre med tiden…

The Walking Dead 12 - oro

Ändå sedan jag läste boken Triffidernas uppror som liten har jag tyckt bäst om Efter katastrofen-skildringar där det berättas om försöken till återuppbyggnad, hur man ska inte bara överleva utan också försöka bygga någonting nytt i en förändrad värld. I Triffidernas uppror är det vad de avslutande kapitlen handlar om: Ett hopp, om än litet, om att världen återigen ska bli bättre.

The Walking Dead har spenderat mycket lite tid på det ämnet. Visst fanns det tankar på sådant när man försökte göra fängelset till sitt hem, med odlingar med mera, men eftersom omvärlden omedelbart (zombier & guvernören) trängde sig på har huvudsaken alltid varit att överleva idag, inte att spekulera i vad som händer imorgon. I början hoppades Rick på att morgondagen skulle bli bättre men det är länge sedan dess.

Här, i Alexandria, finns kanske chansen igen, men frågan är om det bara är en chimär, och om inte, kan Rick och de andra anpassa sig? PTSD är inte någonting man tillfrisknar från utan problem, och framförallt inte när det som orsakade traumat fortfarande finns kvar, om än utanför hemmets murar. Och det är inte bara Rick som lider av det utan alla som överlevt; de har varit tvungna att göra saker och se saker som inte går att glömma bort, som till exempel syns i den fruktansvärda/gripande introduktionssekvensen när Rick och Carl talar om vad Carl tidigare sett sig tvungen att göra:

the-walking-dead-12-samtal de-spoilrat

Jag borde faktiskt veta hur det kommer gå med Alexandria eftersom jag läst fler nummer på engelska än vad som ännu finns översatt, men jag kommer inte ihåg, antagligen pga att min engelska läsning är 24 nummer åt gången (engelska omnibus-böcker)-> handlingen hinner inte sjunka in på samma sätt som med en rimligare takt om 6 nummer åt gången (svenska översättningen). Men visst, jag har nog mina misstankar, och med lite tur får jag veta mer i bok tretton 🙂

The Walking Dead: Jägarna

The Walking Dead 11 - omslag2

Jag önskar jag vore lite bättre på att stå ut med att ha samlingar av en serie i olika utgåvor, men när jag väl börjat köpa en serie i en viss utgåva så kommer jag antingen fortsätta köpa samma version eller sluta köpa den. Jag är ingen samlare, jag köper bara serier jag mer eller mindre läser omedelbart och som jag tror är bra, men att ha se en inbunden, en icke-inbunden, en liten, en stor samling med samma serie i bokhyllan är svårt. Mycket svårt. Och ibland leder det till suboptimala läsupplevelser.

Case in point: Elfte svenska samlingen av Robert Kirkmans braksuccé The Walking Dead,  Jägarna, som precis kommit ut på Apart förlag. Första gången jag läste någonting av serien var det efter att ha köpt den första Omnibus-boken: 24 nummer av tidningen samlad i en inbunden bok i storformat. Jag gillade serien och har därför fortsatt att köpa Omnibus-böckerna (den femte kommer ut i december), men allteftersom har jag insett att det var ett dåligt val av mig.

Det innebär att det går två år mellan nya volymer vilket gör att jag hinner glömma mycket av vad som händer, men framförallt betyder det att när jag väl läser nya episoder blir det alltför mycket svartsynthet och elände. The Walking Dead är en sällsynt deprimerande serie (det är medvetet, såklart) och två års samlad produktion i ett svep är lite för mycket för mig; jag riskerar att koppla bort känslorna istället för att dras med i vad som händer.

Jag kom att tänka på det när jag läste Jägarna. När jag startade var jag bara halvsugen på att läsa eftersom jag som sagt kan känna mig lite trött på nedslående zombieläsning, men det blev det ändring på. Här, i en bok som samlar sex nummer av tidningen, visar The Walking Dead sig från sin allra bästa sida. Det är en avslutad berättelse den här gången, om mötet med några andra överlevare som valt ett helt annan sätt att klara sig, samtidigt som huvudpersonernas liv fortsätter att (d)evolvera: Rick, som mer och mer blivit någon som helt utan skrupler gör allt för att han och hans nära ska överleva, börjar visa drag av att också sätta sig till doms över andra, att inte bara längre vara hänsynslös utan också dömande. Carl fortsätter att anpassa sig och gör sitt bästa för att härma sin far, oavsett priset.

The Walking Dead - Jägarna - Beslut

Så kort sagt är Jägarna en alldeles utmärkt lagom dos av The Walking Dead, med en längre berättelse som klaras av, och bihandlingar som tas väl om hand. När jag läste den här på engelska för några år sedan, som en del av den tredje Omnibus-samlingen, så gjorde den inget större intryck på mig, det var bara ytterligare en svart episod i boken. Men som fristående berättelse fungerar den mycket bättre, och detaljer som Dale och Andreas förhållande blir mycket intressantare.

Men det är klart, The Walking Dead kommer aldrig bli en serie som gör mig på gott humör av att läsa; den dagen det händer är dagen som serien hoppat över hajen 😉

The Walking Dead: Att vara eller inte vara

The Walking Dead 10 - omslag

Bok två i senaste recensionspaketet från Apart visade sig vara nästa del i förlagets långkörare och paradtitel: Robert Kirkman/Charlie Adlards The Walking Dead. Tionde volymen på svenska, och jag har svårt att komma på om det finns någon annan amerikansk serie som på samma sätt getts ut lika länge på svenska i bokformat. Hur som, bra jobbat!

I Att vara eller inte vara (precis som i den amerikanska utgåvan har varje volym sin egen undertitel, något jag tycker är mycket trevligare än det opersonliga volym 10) lider Rick fortfarande svårt efter sviterna av upplösningen i den åttonde volymen, när det lilla samhället han och hans familj+vänner byggt upp förstördes. Men hans överlevnadsinstinkter börjar vakna till liv igen, och den passivitet som präglade honom i volymen innan har gått över. Och på något sätt accepterar han nu sin våldsamma sida, den del av honom som gör att alla civiliserade tankar och numera gammeldags moraliska invändningar när som helst kan glömmas bort. Från att från början ha försökt göra det moraliskt rätta har han nu insett att det är helt oväsentligt när det gäller hans egen men ännu mer Carls överlevnad.

De andra runt omkring honom har märkt samma sak och reagerar på olika sätt: Carl uppskattar det eftersom han själv känner samma sak, Michonne noterar det utan att kommentera, medan Dale istället ser det som att Rick nu i sin oförutsägbarhet är lika farlig att umgås med som zombierna och därför vill ge sig av på egen hand.

Rick i gammal (god?) form
Rick i gammal (god?) form

Så efter den långa episoden på fängelset där ett nytt liv långsamt byggdes upp är det fortfarande sönderfallet som står i centrum här. Allting runt Rick vittrar, inklusive han själv, och att gruppen fortsätter sin resa känns mest som om de inte vet någonting bättre att ta sig före. De har ett mål, Washington, men det är uppenbart att de egentligen inte bryr sig så mycket om det och möjligheten att där finna lösningen på vad som egentligen orsakade zombie-pesten; de förflyttar sig eftersom att stå stilla är detsamma som att ge upp.

Så det är eländigt värre, och inte ens tidigare bipersoner som skildrats förhållandevis lyckligt slipper undan. Det blir nästan lite för mycket av det onda; jag känner när jag läser serien att jag liksom huvudpersonerna riskerar att trubbas av eftersom det bara är elände som följer på elände. Men det är förstås en av poängerna med serien: Att visa hur illa det verkligen skulle gå om en katastrof av liknande dignitet inträffade.

Zombiesöndag

Efter en solig vårpromenad genom Stockholm tänkte jag skriva några rader om våra mindre lyckligt lottade släktingar som har det betydligt svårare att nöjsamt gå gatan fram, nämligen de stapplande zombierna i dagens två serier.

The Walking Dead - Det som inte dödar

Först ut är den stora zombie-serien framför alla andra, The Walking Dead, vars nionde album precis kommit ut på svenska, som vanligt i snyggt utförande av Apart förlag. Efter katastrofen i det förra albumet där nästan alla Ricks närmaste dödades är det nu bara han själv och Carl kvar som måste försöka överleva. Båda två har förändrats efter det som skedde. Rick är närmast apatisk och har helt tappat självförtroendet; han vägrar att ens ha en åsikt vad gäller vad man ska göra i fortsättningen och anklagar sig själv för de andras död. Carl å sin sida litar inte längre på att hans pappa alltid kommer att se till att det går bra; hitintills har ju familjen Grimes trots allt klarat sig varje gång det verkat som om det skulle gå riktigt illa.

Så titeln på albumet, Det som inte dödar, kan tolkas på många sätt. Rick har definitivt inte blivit starkare av motgångarna utan tvärtom försvagats både fysiskt och psykiskt; han är själv medveten om det men det hjälper honom inte att förändras. Carl är kanske starkare men i så fall endast genom att han blivit cynisk och inte längre har barnets tro på att det goda kommer segra. Förut har han visserligen inte varit precis psykiskt stabil men det har alltid känts som om hans beteenden ändå varit ett barns reaktion på omständigheterna, hårt knuten till sina föräldrar, men här inser han till slut att det kanske är upp till honom hur/om han ska överleva.

The Walking Dead - Det som inte dödar - Carl
Carl har kommit till insikt

Albumet är ovanligt stillsamt; spillrorna efter försöket att bygga upp ett gediget liv med hjälp av fängelsebyggnaderna måste samlas ihop innan någon ens kan tänka tanken på att försöka igen. Och Rick är inte intresserad av sådana tankar över huvud taget; det enda han vill göra är att låta andra (framförallt Carl) bestämma alla planer för själv tänker han bara göra som de vill. Den lugna tonen framgår också av hur få personer (dvs icke-zombier) som dör i boken; jag har inte kontrollerat alla böckerna men jag misstänker att den här sätter rekord i få dödsfall med sitt enda, och det dessutom en helt ovidkommande person.

Men zombiesöndagen är inte slut för jag har läst en till serie med dylika. Och till skillnad från den nu drygt 10 år gamla The Walking Dead är det här en sprillans ny serie som bara funnits i några månader med hittills enbart fyra utgivna nummer: Afterlife with Archie.

Afterlife with Archie 1 - cover

Så japp, en till Acke-serie av det lite mer bisarra slaget. Men om Life with Archie var en udda fågel med sina parallella världar mm så var det ändå väldigt mycket en serie i den vanliga Acke-andan. Lite vuxnare, lite allvarligare, men fortfarande en tydligt igenkännlig Acke. Afterlife with Archie däremot är någonting helt annat, en klassisk skräckserie utan minsta spår av den traditionella feel good & komedi-känslan som serierna brukar ha.

Manusförfattaren Roberto Aguirre-Sacasa bygger upp sin historia på ett väldigt gammeldags sätt: Oförsiktigt använd magi för att rädda en älskad från döden leder till, hur ska jag säga, ett mindre lyckat resultat. Sen följer det man kan vänta sig, med personer som vägrar tro på att deras nära och kära är obönhörligen döda, förskansning i hus för att bättre kunna försvara sig, och så vidare. Och det gammalmodiga syns även i användningen av berättande textplattor; Sacasa har en uppenbar förkärlek för gamla tiders skräckserier. Men det gör inte att serien känns träig och föråldrad, bara att den känns som en gedigen berättelse utan minsta försök till att vara modern.

Att det är Ackes värld vi befinner oss i märks som sagt inte alls i stämningen. Alla välkända karaktärer är med men det hela är hundraprocentigt på allvar. Ragges förtvivlan över vad han gjort, Ackes kärlek till sin hund; allt presenteras helt utan komiska inslag. Men därmed inte sagt att det är poänglöst att placera handlingen i Riverdale för det faktum att jag som läsare redan har en relation till alla karaktärer gör att jag (förhoppningsvis) kan känna med dem desto mer när deras värld går under. Plus också till Sacasa för att även förklaringen på zombieutbrottet är gediget rotat i Ackes värld: Det är givetvis Sabrina som med sin välmenande hjälp är ansvarig för att katastrofen inträffar.

Afterlife With Archie - Sopprot

Men ärligt talat så tror jag inte Sacasas gedigna men traditionella manus skulle räckt till om inte teckningarna var bra. Lyckligtvis är Francesco Francavilla uppgiften vuxen och han bidrar med fantastiskt stilfulla sidor. Ofta monokromatiska och alltid dramatiska passar de perfekt till den här berättelsen, och dessutom gillar jag Francavillas tolkningar av personerna; jag känner utan problem igen dem alla trots att stilen är långt ifrån de vanliga Acke-tidningarnas. Det antyds i tidningarna att det kan dyka upp fler klassiska monster i serien, förutom zombier, och jag är nyfiken på att se hur de kan se ut i Francavillas tolkning.

Så ytterligare en eloge till Archie Comics för att de vågar chansa med sina karaktärer. Acke-serierna har alltid levt sitt eget liv i USA och är lätta att missa eftersom de vanliga seriekanalerna ofta ignorerar dem, men de kan vara värda att hålla ett öga på för de kan definitivt överraska 🙂

Afterlife With Archie - Familj

The Walking Dead 8: Stormen

The Walking Dead 8 - Omslag

Dags för den tredje Apart-boken som kom ut lagom till bokmässan: Stormen, den åttonde volymen av The Walking Dead.

I sex volymer har Rick och de andra bott i fängelset de hittat och trots allt elände under denna tid (självmord, den vansinnige guvernören i det närliggande samhället) har det varit förhållandevis lugnt. Men nu slår den titulära stormen till: Konflikten med guvernören slår ut i full blom i ett crescendo av våld. De 156 sidorna är så gott som helt fyllda med action, utan de vanligen återkommande lugna längre passagerna, och författaren Kirkman bevisar återigen att läsaren måste vara beredd på att vem som helst i serien när som helst kan dö. Det finns inga Du slipper ut ur fängelset-kort i The Walking Dead, oavsett hur central karaktären är.

Faktum är att det faktum att vem som helst när som helst kan dö till slut också slagit rot hos Rick. Tidigare har han visserligen hela tiden manat alla i gruppen att alltid vara på sin vakt och beredda på det värsta men det har ändå känts som om han i grunden trott att när det gäller honom och hans närmaste kommer det på något sätt att ordna sig. Men i Stormen visar sig den tron så smått börja krackelera när han tillsammans med sin son Carl planerar för att det kanske kommer att gå åt pepparn för hela gruppen och att i så fall måste de rädda vad som räddas kan. Pessimistisk har han varit ibland, definitivt, men då har det varit i allmänhet, men nu är han det också på det mer personliga planet.

The Walking Dead 8 - Lori

Charlie Adlard, tecknaren, fortsätter att leverera pålitligt effektiva svart/vit/gråa illustrationer. Jag har fortfarande lite svårt med hans barn som kan se en smula lustiga ut ibland, men han är å andra sidan väldigt bra vad gäller de vuxna människorna; det är inte ovanligt att jag kan ha svårt med att särskilja personer i serier men med Adlard är det aldrig något problem i och med att hans människor omedelbart går att identifiera. Ansikten, kroppar, kroppsspråk är alla tveklöst individuella och det är faktiskt någonting jag uppskattar väldigt mycket; i alltför många serier måste man ibland lite på detaljer som frisyr, typiska kläder osv för detta. En liten detalj, men uppskattad 🙂

Personligen tycker jag att av det jag läst hittills av The Walking Dead (på engelska fram t o m nummer 96, dubbelt så långt som den svenska utgivningen hittills) så är det här höjdpunkten för serien. Vårt eget samhälles undergång avslutas här, symboliskt nog när inte ens ett dittills tryggt fängelse längre kan hålla våldet utanför.

The Walking Dead 73-96

The Walking Dead Omnibus 4 cover

Jag har plöjt lite mer zombie-serier igen; den här gången i form av den senaste stora inbundna utgåvan av The Walking Dead på engelska som innehåller nummer 73-96 av tidningen. Spoilers? Javisst!

Efter den förra boken (nummer 49-72) som kändes lite som en mellanbok där handlingen inte gick framåt utan var mer episodisk är det nu dags för en längre historia igen: Rick + son + vänner hittar ett litet samhälle som för en gångs skull fungerar. Det finns inga egentliga mörka hemligheter, och det ena riktiga problemet är alla zombier som finns runtomkring 😉

Så det nya här är att Rick för första gången börjar fundera på hur ett liv efter katastrofen ska kunna byggas upp. Hittills har det bara varit en fråga om att överleva från den ena stunden till den andra men nu ser han för första gången glimten av ett hopp: Det är kanske möjligt att långsamt arbeta sig tillbaka mot ett drägligare liv, även om det kommer bli svårt.

The Walking Dead 96 - Speech
(Klicka för större version av Ricks optimism)

Jag blev ärligt talat överraskad av serien den här gången. Jag har vant mig vid att The Walking Dead lyckats överträffa sig själv gång på gång i att nästan frossa i hur illa allt kan gå för vår huvudperson så att se honom smått optimistisk, på riktigt (när han varit det förut har det mer känts som att han försökt övertala sig själv att det kommer gå bra än att han genuint trott på det), var nästan lite oroväckande!

Sen är jag inte alls säker på att trenden kommer fortsätta. Kommer det att bli mer av Triffiderna-känslan, dvs där fokus ligger på hur man gör sig ett OK liv i en värld där det numera finns ett nytt hot men som ändå är ”vår” värld, eller kommer det att gå fullständigt åt pepparn? Om jag måste gissa skulle jag nog trots allt tro på det senare eftersom Kirkman verkar svag för det, men om det blir så kommer jag antagligen inte bli riktigt lika deprimerad (på ett bra sätt, dvs deprimerad för att jag läst någonting intressant men deprimerande): När Rick i den här boken upptäcker att det finns flera små samhällen som organiserat sig och har det någorlunda bra, zombier till trots, betyder det för mig att den obehagliga känslan att världen oåterkalleligen gått under har försvunnit. Något av samhällen borde rimligt sett klara sig, av rent statistiska skäl, så förr eller senare kommer världen ha ordnat upp sig igen.

Om det inte dyker upp någonting nytt förstås, som återigen kastar ner världen i ruiner. Och det kan jag nog föreställa mig att Kirkman skulle kunna tycka om att orkestrera 😉

The Walking Dead 3-4-5

Dags att komma ifatt med den svenska utgåvan av The Walking Dead, Robert Kirkman och Charlie Adlards hyllade zombie-serie; sen jag skrev om den sist har album 3-4-5 kommit ut. Jag hoppas att den positiva utgivningstakten betyder att den säljer bra för det är den värd, framförallt med tanke på hur få riktigt breda och bra underhållningsserier som översätts till svenska.

De två tidigare albumen är visserligen bra men det är först i och med den långa fängelseepisoden som tar sin början i bok 3, I tryggt förvar, som jag tycker serien verkligen lyfter. Innan dess kändes det för mig osäkert om Kirkman skulle lyckas göra serien till en långkörare eftersom serien mest var en ”Människor i efter katastrofen-värld färdas planlöst runt, och då och då dör någon medan nya tillkommer i gruppen”-berättelse. En bra sådan, absolut, men med begränsad livslängd verkade det som.

Men i och med I tryggt förvar blir det mer stadga i historien. De människor som finns runt huvudpersonen Rick är nu rejält utmejslade och tack vare den fasta punkten i tillvaron som fängelset är (tämligen lätt att försvara mot omvärlden) blir det mer tid över för att utveckla relationerna i gruppen istället för att all tid går åt till att fly från en fara till nästa.

Däremot betyder inte det relativt skyddade boendet att livet på något sätt blir lättare för stackars Rick. Tvärtom är det nu The Walking Dead blir riktigt obehaglig, när det i klassisk katastrof-stil visar sig att de värsta monstren är människor som tappat alla moraliska spärrar. Och det är inte bara de uppenbara monstren som visar sina sämsta sidor utan även de mer ”normala” människorna börjar krackelera. Inklusive Rick själv som inte precis framstår som något föredöme eller ens för den delen särskilt balanserad här.

Köttets lustar, bok 4, fortsätter på samma väg och enligt mig avslutar den fas 1 av The Walking Dead. Faktum är att om serien hade avslutats här hade det känts som ett riktigt stilenligt slut: Samhällets trend är nu klar (neråt, såklart), och även om det inte går helt åt pepparn här är det svårt att tro någonting annat än att det kommer att gå riktigt illa. Alla trådar är ihopknutna, en (falsk) jämvikt har infunnit sig, och det avslutande kapitlet är helt klart tänkt som en sammanfattning av vad som hänt och vad som kommer att hända.

Fast serien tog inte slut här som nog är uppenbart med tanke på att det finns en bok 5, Anfall är bästa försvar 🙂

Om jag sa att I tryggt förvar var riktigt obehaglig så är den här boken det i ännu högre grad. Faktum är att jag personligen tycker att Kirkman går för långt i eländet i och med den synnerligen obehagliga tortyren som en av personerna drabbas av här. Eftersom jag läst mer av serien på engelska vet jag att det här är det enda stället i serien som det händer på så jag har överseende med det, men Kirkmans förtjusning i att utsätta sina karaktärer för allt ont som tänkas kan leder honom fel den här gången. En liten blemma, tyvärr, men var gränsen går är självklart någonting personligt; för mig blir det lite för mycket här.

Men bortsett från den passagen är Anfall är bästa försvar en utmärkt bok som egentligen bara visar upp precis det som Rick redan konstaterat i boken innan: Det kommer aldrig bli bättre för de nu överlevande; räddning finns inte att få och det enda som återstår är att försöka överleva i den värld som nu råder.

The Walking Dead är inte nyskapande vad gäller idéer för de mesta som sker har redan skildrats åtskilliga gånger i andra liknande böcker/(tv-)serier/filmer. Det som gör den bra är istället att Kirkman lyckas göra personerna intressanta, och dessutom att han aldrig tvekar det minsta om att ta livet av vem som helst när det passar sig. Den enda som garanterat kommer klara sig är Rick, och hittills har Kirkman också lyckats med att göra livet allt mer eländigt för honom i nu mer än 100 nummer av tidningen, vilket är en bedrift i sig. Man kanske inte ska göra som jag just gjort, dvs läst 3 böcker i ett svep, för då kan det bli lite väl deprimerande. En bok i taget är precis lagom skulle jag säga!

Och slutligen också några ord om Aparts utgåva. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: De svenska böckerna ser alldeles förträffligt trevliga ut. Bra papper som lämpar sig för gråtonerna, en ambitiös översättning (det känns väldigt ovant med att läsa dialekt på svenska eftersom det är sällsynt att någon ger sig på det), och en enkel men effektiv design av böckerna där man tagit de amerikanska omslagen rakt av med bara en tillagd liten textremsa om att det är på svenska (vilket är vettigt med tanke på den engelska titeln). Exemplariskt 🙂

PS. Och ett extra poäng ska Apart ha för att de gjort sig omaket att ordna fram förord till böckerna och resuméer (tyvärr inte i alla volymerna); det känns mycket mer personligt än om det bara varit serierna rätt upp och ner. DS.

Bra serier nu på svenska: The Walking Dead & Tamara Drewe

Senast skrev jag om hur glad jag är över att det ges ut så mycket bra svenska originalserier nuförtiden, men faktum är att det också översätts en hel del godbitar. Visserligen finns det inte längre några förlag à la Epix/Medusa med dess breda utgivning av moderna smalare serier eller Carlsen med de bredare europeiska serierna, men å andra sidan finns alla små förlag som ger ut enstaka titlar. Som dagens två exempel:

The Walking Dead volym 2 – På drift: Jag skrev om Apart förlags översättning av zombie-hiten The Walking Dead redan när den första volymen, Tills döden skiljer oss åt, kom ut och nu har den andra alltså dykt upp. Det ser fortsatt bra ut; papper, tryck mm ser precis lika bra ut som i den första volymen. Och serien själv börjar komma upp i varv här, i och med att viktiga personer som Tyreese och Hershel gör sin entré. Egentligen skulle jag säga att de två första volymerna är introduktionen till serien för det är först när Rick och hans följeslagare kommer till det övergivna fängelset som alla bitar faller på plats. Innan dess är det mestadels en ”Zombies attackerar -> vi flyr till lugn plats -> zombies attackerar igen -> vi flyr igen”-serie; en bra sådan, men knappast något som skulle hålla i längden. I och med fängelse-episoden vidgas perspektivet och The Walking Dead blir en mer särpräglad serie.

Det var roligt att läsa om de här tidiga episoderna igen; det var ett tag sen sist för min del. Vad som märks är att både Robert Kirkman (manus) och Charlie Adlard (tecknaren) har en del kvar att slipa på här; Kirkmans dialog flyter inte på riktigt lika bra som senare (och jag blev t o m lite irriterad på otyget med att visa ord är i fetstil bara för att de ska bli mer dramatiska; det förrycker lästempot tycker jag) och Adlard har det ibland svårt med anatomin (ansiktsuttryck o dyl är lika bra som i senare delar, men framförallt barnen ser ut som besynnerliga dvärgar snarare än barn). Det är inga allvarliga invändningar som på något sätt förstör serien, mer ett konstaterande att serien blir ännu bättre längre fram. Sen är det roligt att översättaren Sara Årestedt försökt sig på att översätta dialekter också, som Otis repliker i den här volymen. Ofta struntar man helt i det vid översättningar, men här märks det att man vinnlagt sig om att det är talspråk som ska stå i pratbubblorna, ingenting annat, vilket betyder dialekter, vanliga grammatiska fel vid tal, och annat.

Tamara Drewe: Det här är verkligen en överraskning att den ges ut på svenska. Originalet kom ut i England 2007 och jag skrev en begeistrad recension då (kopia här); jag hade nog aldrig trott att den skulle översättas till svenska. Oddsen emot var alldeles för stora: En engelsk serie, inte amerikansk, och dessutom en bok som är en besynnerlig och mycket egen mix av serie och roman. Men nu har alltså Wibom Books (som tidigare enbart gett ut de utmärkta serierna om Lou) tagit sig an Posy Simmonds bok, och det med den äran. För det här är en svår bok att översätta med dess talspråk, collage-artade natur, och alla de små detaljerna som Simmonds lagt in, som de olika typsnitten som varierar beroende på vem som för tillfället berättar, SMS-meddelandenas förkortningar, osv. Överlag har översättaren Anna Strandberg gjort ett fantastiskt jobb som lyckas fånga karaktärernas personliga röster, tonåringarnas språk, och med ett beundransvärt flyt i dialogerna. Simmonds har ett mycket eget sätt att skriva och känslan när jag läste den här svenska översättningen var precis densamma som när jag läste originalet; en av de bästa serieöversättningarna jag läst, faktiskt.

Sen är boken i sig också underbart påkostad. Pappret är så tjockt att i princip ingenting skiner igenom från andra sidan, färgerna ser precis ut som i det lika påkostade originalet, och det känns verkligen som en äkta bok att hålla i. Att jag sen när jag började läsa den inte kunde sluta förrän jag läst hela boken i en sittning är bara ett tecken på att jag fortfarande tycker lika bra om den som förut; läs min tidigare recension för mer om serien i sig. Det enda jag vill tillägga är att jag om något blivit ännu mer förtjust i Simmonds teckningar och den lätthet med vilken hon blandar olika former utan att det någonsin känns ansträngt.

I och med Tamara Drewe finns det nu två starka kandidater till bästa översatta album 2011, Tamara Drewe och Kiki från Montparnasse; det är exakt två fler än det fanns 2010 🙂