På svenska alltså, i och med att det nu ”bara” är sju volymer kvar (om den amerikanska utgivningen följs) efter att bok 22-25 kommit ut: Två volymer förra året (”Nystart” & ”Viskningar och rop”, bra titlar!), två i år (”Liv och död” & ”Lagt kort ligger”), efter att utgivningen gjort en paus efter bok 21. Det såg ut som om just bok 21 skulle bli den sista att översättas, och som jag skrev då var det åtminstone på ett ställe i historien där det inte fanns så många läsa trådar. Men det är givetvis kul att Apart Förlag lyckats med att översätta fler volymer för det här är onekligen en av de största serieframgångarna de senaste decennierna, alla kategorier, där så länge serien kom ut med nya nummer i USA den dominerade seriebutiksförsäljningen, och som gett upphov till (räknar…) sju stycken TV-serier, om man inkluderar kommande. Synd bara att det är så svårt att få fart på bokförsäljningen här i Sverige
Hur som, efter att hotet från Negan neutraliserats har de olika samarbetande samhällena vuxit sig starkare, så när det nya hotet, Viskarna, som består av horder av zombies som kontrolleras av människor som iklätt sig de senares kläder, hud och lukter, är det inte längre enbart en fråga om att överleva för dagen som gäller, utan om att skydda den gryende civilisationen. Viskarna (autokorrigering envisas med att försöka korrigera till Fiskarna, så ber om ursäkt om några sådan dyker upp i texten!) är på många sätt mer skrämmande än de andra hot vi sett i serien eftersom de innebär att zombies nu kan attackera relativt intelligent, styrda som hoparna är, men det finns också en känsla av att de egentligen inte kan innebära ett långsiktigt hot eftersom de är en uppenbar återvändsgränd. Så mycket tid har förflutit och samhällena har vuxit sig så pass starka att det inte känns som en riktig fara, mer än på individuell nivå.
Mer utförligt om Viskarna och om hur serien vid det här laget hade förändrats från en serie primärt avsedd att chocka läsaren till en om vad det egentligen innebär att bygga upp ett samhälle skrev jag om när serien avslutades, så jag hänvisar till den. Men jag upprepar igen att jag gillar hur Kirkman, manusförfattaren, långsamt förändrar hela seriens bas och vad den syftar till; utan det hade åtminstone jag nog tappat sugen efter ungefär halva serien.
Rick är inte helt förtjust i att Carl börjar bli vuxen
Så för den som missade att serien fortsatt att översättas, eller för den som aldrig läst den men som kanske gillat TV-serien, ta och läs de nya volymerna (eller starta från början, för nya läsare). Enligt mig är serien överlägsen TV-serien på alla sätt och vis, och det är en riktigt underhållande zombie-saga, om än på sina ställen mycket våldsam.
Det amerikanska originalet må ha avslutats för ett drygt år sedan men den svenska översättningen är stretar på, så jag tänkte skriva några ord om var den befinner sig även om det var ett litet tag sedan det kom ut någonting nytt. Och som rubriken säger är det alltså hotet från Negan som behöver hanteras i de fyra volymerna 18-21 med de talande undertitlarna Negans hämnd, Tärningen är kastad, Krig, och slutligen Fred.
Jag skrev i det ovan länkade inlägget om seriens slut att jag tycker serien har två tydligt separerade delar. Den första där serien huvudsakligen handlar om överlevnad; ibland är det zombies som utgör faran, ibland människor, och känslan är hela tiden att de fåtal lugna pauser vi får bevittna bara är temporära innan färden fortsätter mot avgrunden. Kort sagt är det fallet som skildras. Den andra handlar däremot om uppgången, om hur människorna reser sig från katastrofen. Fortfarande finns hotet från zombierna där, och givetvis från andra människor, men det är tydligt att faran gått från att vara ett hot mot mänskligheten till att vara ett hot mot individerna; även om några dör kommer samhället att överleva.
Det är just övergången mellan de två faserna som hanteras i de här volymerna. Rick och hans närmaste har slagit sig ner i vad man hoppas är begynnelsen av ett nytt samhälle som ska byggas från grunden, men Negans närvaro hotar hela projektet. Jag skrev i mitt senaste inlägg om den svenska utgivningen om Negans roll i den volym som introducerar honom, och den rollen blir ännu tydligare här. Rick förstår att även om Negan säger sig också stå för en slags civilisation så är det en civilisation som inte kommer hålla, med en rutten grund som bygger på att en del av människorna terroriseras den andra. Och därför finns det bara en utväg kvar för Rick: Att ytterligare en gång, motvilligt men utan val, bli den hänsynslösa ledaren som gör vad som krävs för att besegra hotet.
Spoiler (för den som vare sig läst den engelska serien eller sett TV-serien):
När Rick precis har som det verkar lyckats övertyga Negan om att dennes väg är fel, och Negan inser att Rick har rätt i att ett samhälle måste byggas på en tryggare grund och därför inte längre vill kriga, släpper Rick för sista gången loss sin ilska och sitt inre driv efter våld, och attackerar Negan med en kniv. När Negan så slutligen är besegrad både på det civiliserade sättet medelst övertalning och på det primitiva medelst naket våld, först då blir Rick till slut civiliserad igen och vägrar avrätta Negan. Både för att det inte går att bygga ett samhälle på våld, men också för att han är rädd att en dag kan Negans hänsynslöshet komma att behövas, och Rick är inte längre mannen som kan göra vad som helst.
Det finns material för cirka elva ytterligare volymer på engelska, och visst finns det där dödliga zombies och människor; ”The Whisperers” som dyker upp här är bland de obehagligare företeelserna i serien. Men som sagt, de utgör en fara för de individer som råkar ut för dem snarare än för det gryende samhället, så serien ändrar hädanefter karaktär och på sitt sätt sätts en slutpunkt efter de här första 21 volymerna. Katastrofskildringen är avklarad, men skidringen av återuppbyggnaden återstår.
Utan förvarning kom sista numret, #193, av långköraren The Walking Dead ut i onsdags så jag tänkte skriva några ord om slutet och om mina känslor inför serien, nu när det inte blir mer. Och eftersom jag tänker skriva om just slutet så bör den som inte gillar spoilers sluta läsa nu, bara så ni vet 😉
Först och främst vill jag ge några små eloger till Robert Kirkman (seriens upphovsman och manusförfattare). Dels för att han gav serien ett ordentligt slut, även om det var svårt för honom (han har en lång text i sista tidningen om hur jobbigt det var att skiljas från en serie och karaktärer som han levt med så länge), men när han kände att förlänga den bara skulle innebära utfyllnad så var det dags. Dels för att det hölls hemligt att slutet var här; i förra månadens nummer dödades huvudpersonen Rick Grimes abrupt, men i brevspalten talades det ändå om hur handlingen i fortsättningen skulle tas över av andra, och för att också undanhålla serietidningsbutikerna vad som skulle ske hade man till och med gjort ett antal fejkade omslag för nummer 194, 195, … i beställningskatalogerna. Bra jobbat, även om jag tycker det var lite synd att PR-avdelningen skickade ut ett meddelande om att sista numret var på väg dagen innan det faktiskt kom ut 😉
Och slutet är absolut godkänt. Handlingen hoppar framåt rätt många år och vi får se vad som hänt med de viktigaste personerna som fanns kvar efter Ricks bortgång, men framförallt hur världen (dvs delar av USA; tyvärr fick vi aldrig ens se en glimt av vad som hände i resten av världen) påverkats av honom. Lite ostigt, men Kirkman visar här precis som i avslutningen av hans andra längre serie Invincible att han vet vad de flesta av fansen vill ha ut av ett slut: svaret på Hur gick det sen?
Vad kan jag då säga om serien som helhet, efter 16 år av raglande zombies?
Jag tycker nog allt att det har varit en underhållande resa. Den första halvan (ungefär) märks det att Kirkman skriver ett manus vars huvudpoäng är att allt är elände; så fort någonting tenderar att gå bra vet man att katastrofen nalkas. Fru hittas -> fru visar sig varit otrogen med bästa vännen och dödas senare; ett ”säkert” tillhåll hittas (ett fängelse) -> ett samhälle i närheten visar sig ledas av en blodtörstig galning. Osv, osv, och det blir lite tröttsamt och ärligt talat lite lättköpta poänger eftersom det alltid är relativt enkelt att hitta på än jävligare händelser, plus att jag stilla undrar över varför huvudpersonerna aldrig gör nya försök när slumpen stoppat dem, t ex leta upp ett fängelse utan galna grannar… Den gränslösa pessimismen tycker jag också blir ganska jobbig, och de oväntade dödsfallen, någonting serien blev känd för, känns till slut mer som en gimmick (”Vem ska vi ta livet av idag månntro?”) än som ett utslag av realism.
Men i andra halvan ändras stämningen. Det blir betydligt färre zombies, någonting som en del läsare var kritiska till eftersom de förväntade sig en zombiethriller, och mer av svårigheterna att bygga upp en civilisation på nytt. Visst finns skräckinslagen med, där framförallt The Whisperers är otäckare än någonting vi tidigare sett, men skräcken bygger nu på rädslan för att den fortfarande sköra civilisation som byggts upp ska förstöras. Symptomatisk är Negan, en mycket mer komplex skurk än The Governor från första halvan, där Negan trots våldet ändå är fokuserad på att leva i ett samhälle som fungerar. De oväntade dödsfallen, framförallt Andreas, tas också mer på allvar nu när människorna börjar känna sig aningens mer trygga och därför har tid med att sörja.
När därför mot slutet The Commonwealth gör entré, ett samhällsbygge med 50000 invånare, är det uppenbart att serien inte har långt kvar. När Rick och de andra besöker Samväldet är deras fokus enbart på hur man ska bygga upp ett bättre, mer rättvist och lyckligare samhälle än det man hade innan katastrofen. Med andra ord, från att oroas för hur man överlever zombieattacker kan man nu kämpa för hur ett civiliserat samhälle ska organiseras. Inte så mycket kvar av zombieaction med andra ord 🙂
Jag skulle säga att det lyckliga slut som vi får (ok, utan Rick, men ändå) återspeglar hur Kirkmans egna åsikter och känslor förändrats genom åren. I början var han väldigt mycket av en ung nihilist som tyckte det var kul att göra serier med chockerande inslag, och att vara cynisk var samma sak som att vara cool. I den där avslutande texten berättar han också om hur han ett tag funderade på att avsluta serien innan nummer 100, och det slut han då hade tänkt sig är just ett sådant där slut som man kan komma på om man tänker sig att det viktigaste av allt är att framstå som subversiv och inte mjäkig, och ett slut helt utan djup eller betydelse.
Precis samma skeende sågs också i Invincible, där de tidigare numren spenderade väl mycket tid på att visa på ytan präktiga superhjältar involverade i de mest utstuderade blodbad och våldsamheter, men där med tiden, precis som i TWD, en mer komplicerad världsbild börjar ta form. De på ytan ”onda”, som Invincibles pappa eller Negan, kan ha sina poänger, och när det gäller att visa att även ”goda” människor kan göra hemska saker är ju det ett uppenbart tema i TWD.
Jag tycker Kirkmans utveckling är positiv; det behöver inte alltid sluta lyckligt, men för min del var jag ett tag i mitten av Invincible och TWD beredd att avskriva honom som en entricksponny, ett stort seriefan som tyckte att det absolut coolaste man kunde göra var att låta karaktärerna i en serie slåss/våldta/våldtas/döda/dödas ”på riktigt”, dvs på ett blodigt sätt, inklusive noggranna detaljer. Förutom att det som sagt blir tröttsamt och efter ett tag förlorar sin chockverkan ledde det också till episoder som den där Michonne tillfångatas av The Governor, och där var jag nära att helt sluta läsa TWD eftersom jag tyckte Kirkman gick långt över gränsen för spekulativt våld för våldets egen skull. Men nu, när båda de serier som gjorde honom känd avslutats, har jag ett hopp om att han fortfarande kan skriva intressanta saker. Ta den avslutande episoden med Samväldet som om man bortser från zombierna runtomkring egentligen handlar helt om politisk revolution, om renodlad kapitalism är en bra idé (det tycker inte Rick och hans nära vänner), och hur privilegier kan bryta ner ett samhälle. Inte precis vardagsmat i amerikanska mainstreamserier, så kanske lite mer sånt? Inte för att zombieaction är fel det heller, en mix är trevlig, men om det varit 193 nummer där våra huvudpersoner bara föll längre och längre ner i dyn skulle åtminstone inte jag hållit ut 🙂
Man får inte heller glömma Charlie Adlards insatser; han skissade serien under nästan hela dess liv, och tuschade också en hel del nummer. Proffsigt, kanske inte så spännande, men lätt igenkännligt så att seriens look alltid var konsekvent med sina gråtoner. Här en relativt sen sida, också med en typisk Kirkman-dialog: Någon säger någonting som både kan uppfattas som och omedelbart också görs så okänsligt och hårt, varpå någon annan säger någonting hårt, varpå både fortsätter som vanligt. Visst är livet efter katastrofen hårt och de som överlevt har gjort det mycket för att de är så hårda (många användningar av det ordet här…) men förutom enstaka undantag som Eugene är det inte mycket skillnad på repliker, oavsett vem som yttrar dem, och självklarheter är det också gott om 😉
Den svenska utgåvan av bästsäljare-serien har nu nått fram till volym 17, och därmed presenteras den andra (hittills) stora skurken i serien: Negan. Jag följer inte tv-serien eftersom jag nästan aldrig gillar tv/film-versioner av serier/böcker jag läst, men internet gör såklart att jag ändå har ett litet hum om vad som händer i den, och därför vet jag att han också där nyligen dykt upp. Inklusive cliffhangern i den senaste säsongen, en cliffhanger vars serieversion finns med i det här albumet. Den som följer tv-serien får se om upplösningen på densamma är samma som i serien…
Men några ord till om Negan för det är en intressant karaktär och det mest spännande med den här boken. Precis som Guvernören, den tidigare uppenbart onda karaktären modell större, terroriserar han Ricks grupp å det våldsammaste. Men de är ingalunda karbonkopior för världen i serien har utvecklats, och Guvernören hör till den äldre versionen. Han var en närmast teatralisk skurk, med gladiatorspel för folket, utan tanke på morgondagen; han var, kort sagt, en representant för civilisationens dödsryckningar, och levde helt på resterna från densamma.
Negan däremot representerar något nytt: Världen efter katastrofen, men där morgondagen finns med i beräkningarna. Han är det ”smarta” gatuvåldet, någon som är fullständigt hänsynslös för att tvinga igenom sin vilja, men han är också medveten om hur människor fungerar psykologiskt, hur man får andra att hjälpa en själv (även om de egentligen inte vill). Han är gängledaren som inte bara ser till att hans följeslagare får det de vill ha, utan att också de man terroriserar fortsätter att se till att förnödenheter alltid finns tillgängliga och att de ”frivilligt” överlämnas till honom själv. Han förstår med andra ord nyttan av ett ordnat samhälle, men han föredrar att han själv är ledaren och att hans vapendragare inte själv behöver utföra det verkliga arbetet.
Och att han därför lever i något som närmast är en symbios med det hittills mest välfungerande samhälle vi sett i serien är inte så konstigt; utan åtminstone ett rudimentärt samhälle skulle han bara varit som alla de andra små gängen vi sett i serien, som strövar omkring och mer eller mindre slumpmässigt förstör och dödar. Här kommer han till sin rätta, och blir därför ett betydligt större hot mot Rick och de andra; han hotar inte bara deras liv, utan också hoppet om en framtid, att det är möjligt att långsamt bygga upp en bättre värld igen.
Ichigo Takanos serie om den självmordsbenägna Kakeru har nu avslutats på engelska, och jupp, jag tyckte om den hela vägen. Visst förenklar den ibland, och för min del hade man gärna kunnat hoppa över det lilla försöket att förklara hur breven kunnat sändas tillbaka i tiden, men den fortsätter också på den inslagna vägen med att beskriva Kakerus depression som någonting djupt, som någonting som inte har en lätt fix.
En bra popularisering av ett svårt ämne, med andra ord, allt paketerat i sedvanligt professionellt mangoutförande med föredömlig tydlighet och proffsiga (om än opersonliga) teckningar.
Boulet: Notes
Halleluja! Jag har berömt Boulets webbserier flera gånger här på sidan, till exempel hans fantastiska 24-timmarsserier som Darkness och The Gaeniviad. I Frankrike samlas webbserien ihop, ett år åt gången, i album, och nu har det engelska förlaget Soaring Penguin Press gett ut det första av dem. Så här kan vi läsa alla Boulets webbserier från 2004-05, interfolierat med nya seriesidor där han kommenterar bloggen och serier.
Han är inte riktigt så bra här som han blir senare, men det är riktigt rolig läsning; det är mest vardagliga humoristiska betraktelser, men eftersom han så ofta fantiserar och dagdrömmer dyker det upp drakar och demoner i mängd ändå. Och teckningarna är fascinerande de med, med en uppsjö av olika tekniker och stilar.
Boulet visar hur bra det kan bli med en webbserie när det är en mästare som ligger bakom. Han kan bokstavligen rita vad som faller honom in så variationerna är oändliga, och vad som är pricken över i:et är att han så uppenbarligen är medveten om att resultatet ska bli någonting som också andra tycker är värt att läsa. Det är lätt att gå i fällan så att total frihet = serier som bara serieskaparen själv tycker är intressanta, men Boulet är aldrig ens i närheten av att vara så fixerad vid sig själv.
Så för den som inte vill läsa serier på nätet eller den som liksom jag inte har någonting emot det men ändå vill ha vissa serier på papper kan jag helhjärtat rekommendera boken 🙂
Jag ligger lite efter: Trettonde volymen av The Walking Dead är precis på G på svenska, och här är jag med ett inlägg om nummer tolv… Hur som, The Walking Dead: Radhuseffekten!
Äntligen! borde vara reaktionen hos Rick, Carl och de andra i hans grupp av överlevare. Efter de fruktansvärda händelserna med guvernören från Woodbury och senare mötet med kannibalerna i bok tio träffar de här på en annan och större grupp människor som gjort sig hemmastadda i ett numera muromgärdat radhusområde vid namn Alexandria. Det tar ett tag innan Rick vågar lita på att det faktiskt är sant, att människorna där är fredliga; erfarenheterna från Woodbury har gjort alla i Ricks gäng paranoida mot andra.
Men allt verkar faktiskt vara som utlovat, även om det är ytterst svårt för dem att anpassa sig. Oron över att en enda sekunds oaktsamhet kan leda till katastrof håller dem fast:
Alexandrias befolkning är inte förvånade eller förskräckta över de ibland primitiva reaktionerna hos nykomlingarna; med tanke på vad som hänt ser de det som helt förståeligt och någonting som kommer bli bättre med tiden…
Ändå sedan jag läste boken Triffidernas uppror som liten har jag tyckt bäst om Efter katastrofen-skildringar där det berättas om försöken till återuppbyggnad, hur man ska inte bara överleva utan också försöka bygga någonting nytt i en förändrad värld. I Triffidernas uppror är det vad de avslutande kapitlen handlar om: Ett hopp, om än litet, om att världen återigen ska bli bättre.
The Walking Dead har spenderat mycket lite tid på det ämnet. Visst fanns det tankar på sådant när man försökte göra fängelset till sitt hem, med odlingar med mera, men eftersom omvärlden omedelbart (zombier & guvernören) trängde sig på har huvudsaken alltid varit att överleva idag, inte att spekulera i vad som händer imorgon. I början hoppades Rick på att morgondagen skulle bli bättre men det är länge sedan dess.
Här, i Alexandria, finns kanske chansen igen, men frågan är om det bara är en chimär, och om inte, kan Rick och de andra anpassa sig? PTSD är inte någonting man tillfrisknar från utan problem, och framförallt inte när det som orsakade traumat fortfarande finns kvar, om än utanför hemmets murar. Och det är inte bara Rick som lider av det utan alla som överlevt; de har varit tvungna att göra saker och se saker som inte går att glömma bort, som till exempel syns i den fruktansvärda/gripande introduktionssekvensen när Rick och Carl talar om vad Carl tidigare sett sig tvungen att göra:
Jag borde faktiskt veta hur det kommer gå med Alexandria eftersom jag läst fler nummer på engelska än vad som ännu finns översatt, men jag kommer inte ihåg, antagligen pga att min engelska läsning är 24 nummer åt gången (engelska omnibus-böcker)-> handlingen hinner inte sjunka in på samma sätt som med en rimligare takt om 6 nummer åt gången (svenska översättningen). Men visst, jag har nog mina misstankar, och med lite tur får jag veta mer i bok tretton 🙂
Jag önskar jag vore lite bättre på att stå ut med att ha samlingar av en serie i olika utgåvor, men när jag väl börjat köpa en serie i en viss utgåva så kommer jag antingen fortsätta köpa samma version eller sluta köpa den. Jag är ingen samlare, jag köper bara serier jag mer eller mindre läser omedelbart och som jag tror är bra, men att ha se en inbunden, en icke-inbunden, en liten, en stor samling med samma serie i bokhyllan är svårt. Mycket svårt. Och ibland leder det till suboptimala läsupplevelser.
Case in point: Elfte svenska samlingen av Robert Kirkmans braksuccé The Walking Dead, Jägarna, som precis kommit ut på Apart förlag. Första gången jag läste någonting av serien var det efter att ha köpt den första Omnibus-boken: 24 nummer av tidningen samlad i en inbunden bok i storformat. Jag gillade serien och har därför fortsatt att köpa Omnibus-böckerna (den femte kommer ut i december), men allteftersom har jag insett att det var ett dåligt val av mig.
Det innebär att det går två år mellan nya volymer vilket gör att jag hinner glömma mycket av vad som händer, men framförallt betyder det att när jag väl läser nya episoder blir det alltför mycket svartsynthet och elände. The Walking Dead är en sällsynt deprimerande serie (det är medvetet, såklart) och två års samlad produktion i ett svep är lite för mycket för mig; jag riskerar att koppla bort känslorna istället för att dras med i vad som händer.
Jag kom att tänka på det när jag läste Jägarna. När jag startade var jag bara halvsugen på att läsa eftersom jag som sagt kan känna mig lite trött på nedslående zombieläsning, men det blev det ändring på. Här, i en bok som samlar sex nummer av tidningen, visar The Walking Dead sig från sin allra bästa sida. Det är en avslutad berättelse den här gången, om mötet med några andra överlevare som valt ett helt annan sätt att klara sig, samtidigt som huvudpersonernas liv fortsätter att (d)evolvera: Rick, som mer och mer blivit någon som helt utan skrupler gör allt för att han och hans nära ska överleva, börjar visa drag av att också sätta sig till doms över andra, att inte bara längre vara hänsynslös utan också dömande. Carl fortsätter att anpassa sig och gör sitt bästa för att härma sin far, oavsett priset.
Så kort sagt är Jägarna en alldeles utmärkt lagom dos av The Walking Dead, med en längre berättelse som klaras av, och bihandlingar som tas väl om hand. När jag läste den här på engelska för några år sedan, som en del av den tredje Omnibus-samlingen, så gjorde den inget större intryck på mig, det var bara ytterligare en svart episod i boken. Men som fristående berättelse fungerar den mycket bättre, och detaljer som Dale och Andreas förhållande blir mycket intressantare.
Men det är klart, The Walking Dead kommer aldrig bli en serie som gör mig på gott humör av att läsa; den dagen det händer är dagen som serien hoppat över hajen 😉
Bok två i senaste recensionspaketet från Apart visade sig vara nästa del i förlagets långkörare och paradtitel: Robert Kirkman/Charlie Adlards The Walking Dead. Tionde volymen på svenska, och jag har svårt att komma på om det finns någon annan amerikansk serie som på samma sätt getts ut lika länge på svenska i bokformat. Hur som, bra jobbat!
I Att vara eller inte vara (precis som i den amerikanska utgåvan har varje volym sin egen undertitel, något jag tycker är mycket trevligare än det opersonliga volym 10) lider Rick fortfarande svårt efter sviterna av upplösningen i den åttonde volymen, när det lilla samhället han och hans familj+vänner byggt upp förstördes. Men hans överlevnadsinstinkter börjar vakna till liv igen, och den passivitet som präglade honom i volymen innan har gått över. Och på något sätt accepterar han nu sin våldsamma sida, den del av honom som gör att alla civiliserade tankar och numera gammeldags moraliska invändningar när som helst kan glömmas bort. Från att från början ha försökt göra det moraliskt rätta har han nu insett att det är helt oväsentligt när det gäller hans egen men ännu mer Carls överlevnad.
De andra runt omkring honom har märkt samma sak och reagerar på olika sätt: Carl uppskattar det eftersom han själv känner samma sak, Michonne noterar det utan att kommentera, medan Dale istället ser det som att Rick nu i sin oförutsägbarhet är lika farlig att umgås med som zombierna och därför vill ge sig av på egen hand.
Rick i gammal (god?) form
Så efter den långa episoden på fängelset där ett nytt liv långsamt byggdes upp är det fortfarande sönderfallet som står i centrum här. Allting runt Rick vittrar, inklusive han själv, och att gruppen fortsätter sin resa känns mest som om de inte vet någonting bättre att ta sig före. De har ett mål, Washington, men det är uppenbart att de egentligen inte bryr sig så mycket om det och möjligheten att där finna lösningen på vad som egentligen orsakade zombie-pesten; de förflyttar sig eftersom att stå stilla är detsamma som att ge upp.
Så det är eländigt värre, och inte ens tidigare bipersoner som skildrats förhållandevis lyckligt slipper undan. Det blir nästan lite för mycket av det onda; jag känner när jag läser serien att jag liksom huvudpersonerna riskerar att trubbas av eftersom det bara är elände som följer på elände. Men det är förstås en av poängerna med serien: Att visa hur illa det verkligen skulle gå om en katastrof av liknande dignitet inträffade.
Efter en solig vårpromenad genom Stockholm tänkte jag skriva några rader om våra mindre lyckligt lottade släktingar som har det betydligt svårare att nöjsamt gå gatan fram, nämligen de stapplande zombierna i dagens två serier.
Först ut är den stora zombie-serien framför alla andra, The Walking Dead, vars nionde album precis kommit ut på svenska, som vanligt i snyggt utförande av Apart förlag. Efter katastrofen i det förra albumet där nästan alla Ricks närmaste dödades är det nu bara han själv och Carl kvar som måste försöka överleva. Båda två har förändrats efter det som skedde. Rick är närmast apatisk och har helt tappat självförtroendet; han vägrar att ens ha en åsikt vad gäller vad man ska göra i fortsättningen och anklagar sig själv för de andras död. Carl å sin sida litar inte längre på att hans pappa alltid kommer att se till att det går bra; hitintills har ju familjen Grimes trots allt klarat sig varje gång det verkat som om det skulle gå riktigt illa.
Så titeln på albumet, Det som inte dödar, kan tolkas på många sätt. Rick har definitivt inte blivit starkare av motgångarna utan tvärtom försvagats både fysiskt och psykiskt; han är själv medveten om det men det hjälper honom inte att förändras. Carl är kanske starkare men i så fall endast genom att han blivit cynisk och inte längre har barnets tro på att det goda kommer segra. Förut har han visserligen inte varit precis psykiskt stabil men det har alltid känts som om hans beteenden ändå varit ett barns reaktion på omständigheterna, hårt knuten till sina föräldrar, men här inser han till slut att det kanske är upp till honom hur/om han ska överleva.
Carl har kommit till insikt
Albumet är ovanligt stillsamt; spillrorna efter försöket att bygga upp ett gediget liv med hjälp av fängelsebyggnaderna måste samlas ihop innan någon ens kan tänka tanken på att försöka igen. Och Rick är inte intresserad av sådana tankar över huvud taget; det enda han vill göra är att låta andra (framförallt Carl) bestämma alla planer för själv tänker han bara göra som de vill. Den lugna tonen framgår också av hur få personer (dvs icke-zombier) som dör i boken; jag har inte kontrollerat alla böckerna men jag misstänker att den här sätter rekord i få dödsfall med sitt enda, och det dessutom en helt ovidkommande person.
Men zombiesöndagen är inte slut för jag har läst en till serie med dylika. Och till skillnad från den nu drygt 10 år gamla The Walking Dead är det här en sprillans ny serie som bara funnits i några månader med hittills enbart fyra utgivna nummer: Afterlife with Archie.
Så japp, en till Acke-serie av det lite mer bisarra slaget. Men om Life with Archie var en udda fågel med sina parallella världar mm så var det ändå väldigt mycket en serie i den vanliga Acke-andan. Lite vuxnare, lite allvarligare, men fortfarande en tydligt igenkännlig Acke. Afterlife with Archie däremot är någonting helt annat, en klassisk skräckserie utan minsta spår av den traditionella feel good & komedi-känslan som serierna brukar ha.
Manusförfattaren Roberto Aguirre-Sacasa bygger upp sin historia på ett väldigt gammeldags sätt: Oförsiktigt använd magi för att rädda en älskad från döden leder till, hur ska jag säga, ett mindre lyckat resultat. Sen följer det man kan vänta sig, med personer som vägrar tro på att deras nära och kära är obönhörligen döda, förskansning i hus för att bättre kunna försvara sig, och så vidare. Och det gammalmodiga syns även i användningen av berättande textplattor; Sacasa har en uppenbar förkärlek för gamla tiders skräckserier. Men det gör inte att serien känns träig och föråldrad, bara att den känns som en gedigen berättelse utan minsta försök till att vara modern.
Att det är Ackes värld vi befinner oss i märks som sagt inte alls i stämningen. Alla välkända karaktärer är med men det hela är hundraprocentigt på allvar. Ragges förtvivlan över vad han gjort, Ackes kärlek till sin hund; allt presenteras helt utan komiska inslag. Men därmed inte sagt att det är poänglöst att placera handlingen i Riverdale för det faktum att jag som läsare redan har en relation till alla karaktärer gör att jag (förhoppningsvis) kan känna med dem desto mer när deras värld går under. Plus också till Sacasa för att även förklaringen på zombieutbrottet är gediget rotat i Ackes värld: Det är givetvis Sabrina som med sin välmenande hjälp är ansvarig för att katastrofen inträffar.
Men ärligt talat så tror jag inte Sacasas gedigna men traditionella manus skulle räckt till om inte teckningarna var bra. Lyckligtvis är Francesco Francavilla uppgiften vuxen och han bidrar med fantastiskt stilfulla sidor. Ofta monokromatiska och alltid dramatiska passar de perfekt till den här berättelsen, och dessutom gillar jag Francavillas tolkningar av personerna; jag känner utan problem igen dem alla trots att stilen är långt ifrån de vanliga Acke-tidningarnas. Det antyds i tidningarna att det kan dyka upp fler klassiska monster i serien, förutom zombier, och jag är nyfiken på att se hur de kan se ut i Francavillas tolkning.
Så ytterligare en eloge till Archie Comics för att de vågar chansa med sina karaktärer. Acke-serierna har alltid levt sitt eget liv i USA och är lätta att missa eftersom de vanliga seriekanalerna ofta ignorerar dem, men de kan vara värda att hålla ett öga på för de kan definitivt överraska 🙂
Dags för den tredje Apart-boken som kom ut lagom till bokmässan: Stormen, den åttonde volymen av The Walking Dead.
I sex volymer har Rick och de andra bott i fängelset de hittat och trots allt elände under denna tid (självmord, den vansinnige guvernören i det närliggande samhället) har det varit förhållandevis lugnt. Men nu slår den titulära stormen till: Konflikten med guvernören slår ut i full blom i ett crescendo av våld. De 156 sidorna är så gott som helt fyllda med action, utan de vanligen återkommande lugna längre passagerna, och författaren Kirkman bevisar återigen att läsaren måste vara beredd på att vem som helst i serien när som helst kan dö. Det finns inga Du slipper ut ur fängelset-kort i The Walking Dead, oavsett hur central karaktären är.
Faktum är att det faktum att vem som helst när som helst kan dö till slut också slagit rot hos Rick. Tidigare har han visserligen hela tiden manat alla i gruppen att alltid vara på sin vakt och beredda på det värsta men det har ändå känts som om han i grunden trott att när det gäller honom och hans närmaste kommer det på något sätt att ordna sig. Men i Stormen visar sig den tron så smått börja krackelera när han tillsammans med sin son Carl planerar för att det kanske kommer att gå åt pepparn för hela gruppen och att i så fall måste de rädda vad som räddas kan. Pessimistisk har han varit ibland, definitivt, men då har det varit i allmänhet, men nu är han det också på det mer personliga planet.
Charlie Adlard, tecknaren, fortsätter att leverera pålitligt effektiva svart/vit/gråa illustrationer. Jag har fortfarande lite svårt med hans barn som kan se en smula lustiga ut ibland, men han är å andra sidan väldigt bra vad gäller de vuxna människorna; det är inte ovanligt att jag kan ha svårt med att särskilja personer i serier men med Adlard är det aldrig något problem i och med att hans människor omedelbart går att identifiera. Ansikten, kroppar, kroppsspråk är alla tveklöst individuella och det är faktiskt någonting jag uppskattar väldigt mycket; i alltför många serier måste man ibland lite på detaljer som frisyr, typiska kläder osv för detta. En liten detalj, men uppskattad 🙂
Personligen tycker jag att av det jag läst hittills av The Walking Dead (på engelska fram t o m nummer 96, dubbelt så långt som den svenska utgivningen hittills) så är det här höjdpunkten för serien. Vårt eget samhälles undergång avslutas här, symboliskt nog när inte ens ett dittills tryggt fängelse längre kan hålla våldet utanför.
Jag har plöjt lite mer zombie-serier igen; den här gången i form av den senaste stora inbundna utgåvan av The Walking Dead på engelska som innehåller nummer 73-96 av tidningen. Spoilers? Javisst!
Efter den förra boken (nummer 49-72) som kändes lite som en mellanbok där handlingen inte gick framåt utan var mer episodisk är det nu dags för en längre historia igen: Rick + son + vänner hittar ett litet samhälle som för en gångs skull fungerar. Det finns inga egentliga mörka hemligheter, och det ena riktiga problemet är alla zombier som finns runtomkring 😉
Så det nya här är att Rick för första gången börjar fundera på hur ett liv efter katastrofen ska kunna byggas upp. Hittills har det bara varit en fråga om att överleva från den ena stunden till den andra men nu ser han för första gången glimten av ett hopp: Det är kanske möjligt att långsamt arbeta sig tillbaka mot ett drägligare liv, även om det kommer bli svårt.
(Klicka för större version av Ricks optimism)
Jag blev ärligt talat överraskad av serien den här gången. Jag har vant mig vid att The Walking Dead lyckats överträffa sig själv gång på gång i att nästan frossa i hur illa allt kan gå för vår huvudperson så att se honom smått optimistisk, på riktigt (när han varit det förut har det mer känts som att han försökt övertala sig själv att det kommer gå bra än att han genuint trott på det), var nästan lite oroväckande!
Sen är jag inte alls säker på att trenden kommer fortsätta. Kommer det att bli mer av Triffiderna-känslan, dvs där fokus ligger på hur man gör sig ett OK liv i en värld där det numera finns ett nytt hot men som ändå är ”vår” värld, eller kommer det att gå fullständigt åt pepparn? Om jag måste gissa skulle jag nog trots allt tro på det senare eftersom Kirkman verkar svag för det, men om det blir så kommer jag antagligen inte bli riktigt lika deprimerad (på ett bra sätt, dvs deprimerad för att jag läst någonting intressant men deprimerande): När Rick i den här boken upptäcker att det finns flera små samhällen som organiserat sig och har det någorlunda bra, zombier till trots, betyder det för mig att den obehagliga känslan att världen oåterkalleligen gått under har försvunnit. Något av samhällen borde rimligt sett klara sig, av rent statistiska skäl, så förr eller senare kommer världen ha ordnat upp sig igen.
Om det inte dyker upp någonting nytt förstås, som återigen kastar ner världen i ruiner. Och det kan jag nog föreställa mig att Kirkman skulle kunna tycka om att orkestrera 😉
Simon säger 