Kategoriarkiv: Fantasy

Gott och blandat 10: Manga mania

Postat den

Den där stora manga-vågen i USA runt millenieskiftet (och för den delen även här i Sverige, lite senare) som resulterade i en krasch där stora utgivare som Tokyopop mer eller mindre upphörde att existera känns som om den är här igen. För mig som oftast läser manga digitalt finns det så många nya översättningar att det är extremt svåröverskådligt; att det handlar om digital utgivning gör det snäppet värre eftersom jag tycker det är enklare att skumma igenom en fysisk bok för att få ett hum om serien än med hjälp av ett par exempelsidor på nätet.

Så förlag som Kodansha och Seven Seas Entertainment fullkomligt vräker ur sig nya serier (Kodansha oftast med högre snittkvalité medan Seven Seas kan råka ha de udda pärlorna) och jag gör mitt bästa för att hänga med. Men precis som med den förra explosionen i manga på engelska finns det mycket skräp bland nyheterna, så det gäller att inte ge upp!

Och därmed dags för en genomgång av vad jag grävt upp; jag ska försöka att hålla mig mycket kort vad gäller det som inte är värda fler ord 🙂 I den ordning jag läst dem:

Can You Just Die, My Darling? av Sousou Sakakibara: Skräck/Thriller om hur en infektion får människor att drabbas av en oemotståndlig impuls att döda den de älskar. En hel del gore, en hel del naket, en hel del tråkigt; en ganska typisk manga i genren blanda extremt våld med cheesecake. Det går att göra bra men Sakakibara känns bara tröttsam när handlingen rivstartar utan att jag fått minsta chans att hinna bry mig om karaktärerna ifråga. Inte helt usel, som i de flesta japanska serier finns en grundläggande kompetens i hur man gör serier, men bara de som verkligen gillar den här typen av serier har en anledning att provläsa.

Can You Just Die, My Darling v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Beware the Kamiki Brothers! av Yuji Onda: Romantik uppstår när Irohas mamma gifter om sig och de två bröderna Kamiki flyttar in. Tyvärr är huvudpersonen Iroha helt utan personliga egenskaper så hur kampen mellan den arroganta äldre och den barnsliga yngre brodern som båda snabbt (alltför snabbt; återigen en serie som stressar alldeles för mycket i sina försök att introducera huvudhandlingen) faller för henne avlöper känns inte intressant. Det är någon vecka eller två sedan jag läste den här och jag hade stora problem att komma ihåg vad som hände…

Beware the Kamiki Brothers! v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Blue av Kiriko Nananan: En serie av ett helt annat slag än resten av dagens serier, med ett betydligt mer konstnärligt ambitiöst upplägg och avslutad i en volym. Två tonåringar, Masami och Kayako, gör trevande försök att lära känna varandra, trots att båda är extremt tillbakadragna av olika anledningar, och efter ett tag inser de att känslorna övergått i kärlek. Jag älskar teckningarna med den extrema kontrasten, och jag uppskattar manusets ambitioner som tacklar svåra ämnen, men tyvärr brister det i läsbarheten. Eller åtminstone brister min läsförståelse för den här serien var svår att hänga med i, både på grund av textens oklarheter och de (som sagt mycket snygga) teckningarna där det är väldigt svårt att särskilja personer. Så värd en titt, men läs den mer som poesi där stämning och tillfälliga känslor är viktigare än en tydlig handling.

Blue

Please Tell Me! Galko-chan av Kenya Suzuki: En serie som jag tycker mycket bättre om än jag kanske borde. Ursprungligen en webbserie med korta episoder à några sidor som senare förärats med fysisk utgåva är det en mycket enkel komedi om Galko, den storbystade huvudpersonen, och hennes mer eller mindre udda skolkamrater. Den stora bysten poängteras och kommenteras ofta i teckningarna (som ser ut som vore de gjorde med kulspetspenna) men på något sätt känns det ändå aldrig som om serien går över gränsen, trots att (kanske väl) många episoder handlar om sex & kroppar; den behandlar sina karaktärer med respekt och med kärleksfullhet trots deras ofta klichéartade utseenden. Små charmiga marginalkommentarer gör också sitt till, både för att göra läsningen ännu bättre och för att det ska kännas som en serie som är betydligt matigare / sida än många andra japanska serier. Jag hade roligt när jag läste, och jag gillade alla personerna  🙂

Please Tell Me! Galko-chan

CITY av Keiichi Arawi: En till komedi, och en till lyckad sådan. Arawi är mest känd för sin serie Nichijou / My Ordinary Life, en serie som jag kommer ihåg att jag gjorde ett halvhjärtat försök med för en tid sedan men som jag inte fastnade för då. Jag borde nog göra ett till försök för jag gillade humorn i den här boken som skildrar en liten stad och dess invånare. I början verkar kapitlen fristående men efterhand börjar man känna igen personer när deras historier vävs samman, och det finns en stillsam, smått absurd humor som jag gillar skarpt. Jag är inte helt säker på om tonläget kommer kännas påklistrat i längden, och kanske var det därför jag inte läste mer av Nichijou, men det kan lika gärna vara att jag gav upp för tidigt för det tar ett tag innan effekten av hur de slingrande manustrådarna interagerar ger full effekt.

CITY v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Chihayafuru av Yuki Suetsugu: Jag har läst tävlingsmanga som handlar om fotboll, amerikansk fotboll, cykling, baseboll, boxning, simning, Go, mahjong, med mera, med mera, och i inget fall har det avgörande för vad jag tyckt om serien varit vad tävlingen handlat om. Jag menar, en serie som Kaiji lyckas till och med få sten-sax-påse att bli hur spännande som helst! Så någonting säger det nog om serien som sådan att jag aldrig lyckades komma över min känsla av att tävla i Hyakunin Isshu karuta verkade smått löjligt. Jag skulle så gärna tycka bra om serien som för en gångs skull har en kvinnlig huvudrollsinnehaverska, men tyvärr fångade den mig aldrig. Jag kanske läser någon volym eller två till för att se om det blir mer spännande framöver att följa hur det går för Chihaya Ayases kamp för att bli bättre på att memorera 100 dikters introduktion och sedan snabbt försöka lokalisera tillhörande kort men jag är skeptisk.

Chihayafuru

Crisis Girls av Hiroaki Yoshikawa: Om man gillar att se en småhumoristisk variant av hur en mycket liten nekromantiker-flicka  slåss mot bisarra monster som gigantiska pingviner, chihuahuor som konspirerar för att krossa mänskligheten, och liknande fiender kan man alltid ge Crisis Girls en chans, men i annat fall kan man skippa den här serien för mer originell än det jag skrivit är den inte. Den försöker desperat vara rolig och udda men faller hela tiden tillbaka i de mönster som alla som läst liknande serier förut redan sett, och utan att ha karaktärer som lyfter den.

Crisis Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Living-Room Matsunaga-san av Keiko Iwashita: Det finns många romantiska serier om hur ändrade familjeförhållanden gör att någon plötsligt tvingas bo ihop med nya människor, och hur det leder till kärlek. Ibland flyttar någon in, som Kamiki-bröderna ovan, ibland flyttar huvudpersonen själv, som här då den unga Meeko plötsligt finner sig boendes i sin morbrors kollektivfastighet som är fyllt med weirdos. Seriegenren lever och dör med hur intressanta människorna är, och Iwashitas version får godkänt; det finns bättre versioner, men jag tycker han lyckas bra med vinkeln där Meeko är betydligt yngre än sina sambos och hur hon kämpar med att verka vuxen, alltmedan de andra känner sig ansvariga för henne i sin tur. Plus för doserna av humor, minus om hon verkligen blir kär/tillsammans med någon av dem eftersom serien fungerar klart bäst i friktionen mellan de vuxna arbetande och den bara på gränsen till vuxen varande Meeko.

Living-Room Matsunaga-san v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Dragon Half av Ryūsuke Mita: En mycket lättviktig fantasy-komedi om Mink, hälften drake, hälften människa, och hennes jakt på någonting som kan göra henne helt till människa eftersom hon tycker det är pinsamt med svans och horn. Så det finns en övergripande handling men serien går mest ut på att driva gäck med klichéer från manga, anime och rollspel vad gäller fantasy. Som den man Mink hoppas ska falla för henne om hon blir en människa, en man med det mycket seriösa namnet Dick Saucer… Serien är smårolig och jag kan faktiskt tänka mig att läsa fler volymer, en tråkig eftermiddag, men de parodiska inslagen gör att det i längden blir svårt att bry sig om Mink och hennes vänner, så mer än putslustiga kapitel som jag snabbt glömmer bort blir det inte. Fan service finns det också gott om, även om Mitas teckningar framförallt i början nog är mer amatörmässiga än jag någonsin sett i andra översatta serier från Japan vilket gör att det kan se rejält konstigt ut. Jag kan inte låta bli att tänka på My Sweet Alien, en annan komisk serie med fantastiska inslag och en hel del naket, som gör allt Dragon Half gör men mycket bättre.

Dragon Half

The Dungeon of Black Company av Youhei Yasumura: Den klassiska dungeonen presenteras här i dess roll som företag när Kinji, en man som just förverkligat sitt livs dröm i och med att han tjänat tillräckligt mycket pengar för att slöa resten av livet, plötsligt transporteras dit. Utan pengar måste han först jobba för en löjligt låg lön i gruvorna, men han börjar sedan utnyttja sitt kunnande om hur man hänsynslöst utnyttjar systemet för att få makt. Med andra ord, ytterligare en serie bland alla från Seven Seas som tar upp klassiska rollspelsmiljöer från nya synvinklar. Låter roligare än den är eftersom serien lider en allvarlig brist på sympatiska personer; konceptet är inte illa men genomförandet är trist, tyvärr.

The Dungeon of Black Company

Himouto! Umaru-chan av Sankaku Head: Mer parodi vankas här, närmare bestämt en parodi på den perfekta kvinnliga studenten som är gudabenådat skicklig i allt hon företar sig, och med ett matchande utseende. Umaru Doma är allt detta i skolan, men så fort hon kommer innanför dörren till lägenheten hon bor i tillsammans med sin hårt prövade bror degenererar hon till en första klassens parasit: Hon äter och dricker bara snacks, hon städar aldrig, hon pressar brodern till att serva henne i allt. Sankaku Head (en del mangatecknar-namn är mer uppenbara pseudonymer än andra…) utnyttjar den i många manga vanliga tekniken med tvära kast i teckningarna där det är helt normalt att vanligtvis realistiskt tecknade personer temporärt ersätts av chibi-versioner till att ge Umaru helt olika utseende beroende på hennes mode medan alla andra konsekvent tecknas i den realistiska stilen. Onekligen består serien av ett enda skämt som hamras in gång på gång, men till en volym räcker det gott. Fler däremot…

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Lovesick Ellie av Fujimomo: Mer romantik, och romantik som jag gillade att läsa. Här är plotten att ingen någonsin lagt märke till huvudpersonen Eriko under hennes skoltid, och själv ägnar hon mycket tid åt att fantisera om att vara kär och att lägga upp fantasierna på Twitter under pseudonymen ”Lovesick Ellie”. Givetvis finns en underskön kille i klassen, Akira, och lika givetvis blir han (motvilligt, eftersom han har dåliga erfarenheter av att öppna upp sig för människor) intresserad av henne. Så inga nyheter i handlingen, men Eriko är tillräckligt intressant för att jag ska läsa vidare. Hennes längtan efter Akira är så påtaglig och skildrad utan förskönande omskrivningar och det känns uppfriskande; många kärleksserier kan kännas lite kyliga ibland men det är inget problem här. Sen är det iofs lite konstigt att både Eriko och andra i serien tycker att hon är så ”pervers” i sina tweets, med tanke på hur oskyldiga de är i mina ögon 😉

Lovesick Ellie v03 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Heaven’s Design Team av Tarako (teckningar) & Hebi-Zou/Tsuta Suzuki (manus): Här är en till av de där skumma konceptserierna som jag mer uppskattar för att de finns än för läsningen. En mestadels anonym samling människor/änglar (vissa försök till personskildring finns men de är minst sagt rudimentära) jobbar för Gud med att uppfylla alla hens önskningar om djur; hen är en smula lat och orkar inte designa alla själv, så istället kommer påbud från ovan (dvs i pratbubblor utan avsändare) som ”ett djur som kan äta löven högst upp i träden”, ”någonting urgulliga men samtidigt förfärande”, osv, och sen är det upp till gruppen att designa någonting passande. Det här är urtypen av en serie som jag är säker på gör sig alldeles förträffligt som följetong i en antologi: Varje kapitel är ett avslutat helt, och det finns egentligen ingen röd tråd mellan dem. Sammanfattat är det en serie som komiskt presenterar diverse underliga (verkliga) djur, inklusive faktarutor efter varje kapitel, och som samtidigt lär ut biologi, som till exempel varför en enhörning inte skulle kunna fungera i verkligheten. Intelligent design done right!

Heaven's Design Team v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Golosseum av Yasushi Baba: När jag läser om den här serien på Kodanshas hemsida står det att det är en ”…science-fiction-wrestling-political-parody action manga…” och det låter ju skoj, så det är synd att jag inte riktigt ser parodin i det hela utan mest ser en ultravåldsam serie om hur Ryssland med president Putinov i spetsen upptäckt ett medel som kan neutralisera alla vapen och som dessutom möjliggör en närmast ohämmad muskeltillväxt, med resultatet att strider numera består i muskelberg som sliter människor i stycken alternativt kampkonstnärer som gör sammalunda. Parodin är nog menad att bestå i själva det faktum att det i sig är möjligt med en Putinov som omger sig med tigrar han då och då sliter huvudet av, groteskt biffiga män och kvinnor som går lösa på varandra, och annat smått och gott, men för min del fungerar den parodin i ungefär en ruta (nämligen när jag först ser Putinov). Att teckningarna är så fula gör mig inte gladare. Så, nä.

Golosseum v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How to Treat Magical Beasts av Kaziya: Sista serie ut är, sorgligt nog, en dålig sådan, närmare bestämt en serie om hur man ska bota magiska djur i en oklar dåtid då magin håller på att ersättas av naturkunskap. Ett djur / kapitel avverkas/botas, interfolierat med diskussioner om magi vs vetenskap mellan veterinären (naturvetare men med viss kunskap om magi) och dennes lärjunge (magiker som behöver lära sig vad det innebär att vara en doktor). Helt utan glöd och helt utan personlighet är det här en serie jag läste idag men som jag kommer ha ytterst svårt att minnas imorgon, om jag nu inte skulle råka komma ihåg dess absoluta menlöshet.

How to Treat Magical Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Flest serier i en post hittills, och misstänker jag, flest ord också. Som synes så gott som enbart väldigt traditionella serier (med undantag av Blue), och som så ofta i de fallen hänger kvalitén på saker som personligheterna, humorn och de små saker som ändå (förhoppningsvis) särskiljer en serie från andra. Handling där spänningen beror på hur det kommer att gå lyser med sin frånvaro den här gången. Och som synes ganska lite om teckningarna och det är för att med några undantag (som jag skriver om) är teckningarna mycket typiska för serierna ifråga, och jag både tror och hoppas att exempelsidorna räcker för att ge en bra inblick i deras kvalitet 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 9: Sport-/Romantik-/Sjukhus-/JRPG-/D&D-manga

Postat den

Jahapp, en samling manga igen!

Haikyu!! av Haruichi Furudate

En till sportmanga, en till huvudrollsinnehavare som fysiskt ser obetydlig ut men som har en unikt talang, ett till lag som innehåller betydligt mer fysiskt imponerande lagkamrater och ett lag med en del inre slitningar men med en sammanhållning som är total när det gäller, och allting kryddat med extremt spännande matcher och motståndare med speciella egenskaper som borde göra dem snudd på omöjliga att besegra men som ändå till slut står som förlorare tack vare den där unika talangen och den enastående lagmoralen.

Den här gången innebär det volleybollspel, en huvudperson med namn Shōyō Hinata som trots sin ringa höjd kan hoppa imponerande högt, laget Karasuno där passaren Tobio Kageyama är Shōyōs perfekta medspelare (och samtidigt den person Shōyō mest av allt önskar besegra) eftersom hans passningar är så utsatt känsliga att Shōyōs i början icke-befintliga volleybollkunskaper inte spelar någon roll eftersom bollen kommer dit Shōyō slår, och motståndarlag som specialiserar sig på att blocka (de är givetvis extremt långa), serva, försvara sig, och så vidare.

Haikyu!! - samarbete

Samarbete!

För att vara en fullkomligt generisk sportserie från Japan är den här underhållande och det finns hur många volymer som helst att läsa (jag har hittills läst femton, men det finns fler än så, både på japanska och engelska), så om man gillar volleyboll, serier och nöjer sig med underhållning som inte bjuder på några överraskningar tycker jag man ska ge Haikyu!! en chans. Lika bra som de allra mest lyckade serierna i genren som Eyeshield 21 är det inte, därtill är det alltför förutsägbart, men karaktärerna är roande, det interna käbblet underhållande, och matcherna spännande, så Haikyu!! gör det den ska.

My Boyfriend in Orange av Non Tamashima

Om Haikyu!! inte precis var överraskande i sitt innehåll men ändå höll en klart godkänd kvalité kan jag tyvärr inte säga samma sak om den här romantikserien. Studenten Moe blir på grund av ett missförstånd under en brandövning i skolan ”räddad” av Kyosuke, en ung man som arbetar som brandman på en närliggande brandstation. Han är självsäker och skicklig när det gäller sitt arbete men mer blyg och oföretagsam när det gäller kärlek, medan hon förvisso också är något av en enstöring men är mycket mer inriktad på romantik och har en fantastisk förmåga att råka ut för prekära situationer där det behövs en brandman för att rädda henne / lösa problemet.

My Boyfriend in Orange v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Första mötet sätter tonen

Den här serien tappar farten mer eller mindre omedelbart efter det första kapitlet. Huvudpersonerna saknar så gott som helt personlighet så min beskrivning ovan innehåller i princip allt man behöver, och för den delen får, veta om dem. Tre volymer in har jag fortfarande inte fått veta någonting mer om dem, och eftersom de där olyckorna mm som ständigt inträffar inte ens känns särskilt spännande (eftersom det här är en så o-originell shojo-serie så består all action av ”Åh nej, det brinner”-rutor följt av rutor där Kyosuke lyckligtvis dyker upp i rättan tid, med ett allvarligt ansiktsuttryck som ska se oerhört lockande/sexigt ut, och en förmaning till Moe att vara mer försiktig i framtiden) så, well, fler volymer kommer det nog inte bli för min del!

Kounodori – Dr. Stork av You Suzunoki

Ah, en klart bättre serie än den förgående. Inte för att upplägget innebär några överraskningar, men för att huvudpersonen har en karaktär som långsamt byggs upp, och för att handlingen är spännande, inte alltid förutsägbar, och ibland till och med en liten smula tankeväckande.

Vi befinner oss på ett sjukhus där dr Kounotori (som betyder stork)  jobbar som förlossningsläkare, så vi får följa olika patienter och deras historier samtidigt som vi får lära känna doktorn och hans kollegor. Som med många serier som är tänkta att fortgå tills dess att läsarna tröttnar finns det här ingen större handling med tydlig start/slut utan det är mer episodiskt uppbyggt: Den oplanerade graviditeten, missfallet, barnlösheten, den alltför tidiga födelsen; jag tror nog att ni kan gissa ungefär hur den här slipstenen dras 😉 Historierna får god tid att utveckla sig så de kan hålla på i flera kapitel vilket gör att de får tid att andas; att alltid avsluta historier inom den sedvanliga kapitellängden på drygt 20 sidor som man kan se i en del andra serier kan lätt bli stressigt när varje historia är packad med så mycket info som här (medicinsk behandling, den blivande mammans bakgrund, de filosofiska diskussionerna när det handlar om ett känsligt ämne, mm).

Jag uppskattar att serien inte väjer för svåra ämnen, som mamman som inte har råd med läkemedel, eller abort. Att serien är japansk och att läkaren dessutom jobbar på ett katolskt sjukhus gör att jag inte precis blir överraskad när Kounotori visar sig personligen luta åt att rekommendera att avstå från abort när han blir tillfrågad, men det handlar inte på något sätt om anti-abortpropaganda. Alla sidor belyses och bra argument framförs, och det görs aldrig avsteg från principen att det är kvinnan som måste bestämma; det smyger sig till och med in lite försiktig kritik av den japanska praxisen (som ibland gäller) att föräldrarna ska ge sitt tillstånd om aborten gäller en omyndig mamma.

Kounodori - Dr. Stork - dilemma.jpg

Lite fånig är serien här och där, som detaljen att doktor Stork också lever ett hemligt dubbelliv som framgångsrik konsertpianist (som givetvis ibland måste ställa in med kort varsel om en kris uppträder på sjukhuset), men i det stora hela gillar jag den även om den inte är på något sätt omistlig. Vilket innebär: Jag kommer läsa fler delar av serien, om jag inte glömmer bort att serien finns 🙂

That Time I Got Reincarnated as a Slime av Taiki Kawakami (teckningar) efter en berättelse av Fuse

JRPG/D&D, någon? Här har vi en manga (baserad på light novels skrivna av Fuse) där huvudpersonen är den mest obetydliga av fiender i många JPRG: Ett slime. Just den här visar sig vara reinkarnationen av jordbon Satoru Mikami som i första kapitlet dör i en trafikolycka, men som sedan vaknar upp i ett främmande land och visar sig vara just ett slime.

Väl här i läsningen tänkte jag att det skulle utveckla sig till en komedi om hur det är att vara just den minst farliga av alla monster man träffar på i ett JRPG, men så blev det inte. Istället visar det sig att de som blir reinkarnerade på den här världen alla får någon speciell Kraft, och den här gången är Kraften så bra att vårt huvudslime rätt snabbt visar sig vara en oemotståndlig motståndare som besegrar goblins, orcher (som min rättstavning envisas med att försöka ändra till ”pr-chef”), ifrits, drakar, och som dessutom i samband med det lär sig deras krafter.

Kort sagt är det en komedi om hur vad som ser ut att vara en obetydlig varelse istället visar sig bli den kanske mäktigaste varelsen på planeten. Men en välvillig sådan: Han blir vän med de han besegrar, bygger upp goblinbyarna och skyddar dem mot värre monster, och är allmänt trevlig mot allt och alla när han utan att egentligen mena det bygger upp en maktposition som drar blickarna till sig.

That Time I got Reincarnated as a Slime - VÄnskap med en drake.jpg

Det är en väldigt enkel serie men som en gammal JRPG-fan är det kul att läsa. Om den enda poängen varit att ett slime blir så mäktig hade jag säkert tröttnat snabbt men världsbyggandet i serien är intressant, en del bipersoners bakgrundshistoria likaså, och den godmodiga stämningen uppskattar jag också. Och avslutningstexterna i varje volym som är skrivna av den mäktiga draken Veldora som vårt slime besegrade i början och utgörs av Veldoras dagbok om vad han ser när han lever i Satorus hjärna (det finns en förklaring till varför han är där, jag lovar) och som är en fullkomlig orgie i missförstånd över vad som egentligen pågår är smått underbara 🙂

Delicious in Dungeon av Ryōko Kui

D&D/JRPG, någon? I DiD får vi följa en grupp äventyrare i deras dungeon crawl, längre och längre ner i den dungeon (jag väljer att använda dungeon som ett svenskt ord idag, med alla otympliga böjningar det innebär) som alla äventyrare vill besöka. Ungefär en våning per volym (fem hittills) går framfarten i, där omgivningarna blir mer och mer obekanta för äventyrarna allteftersom de tränger längre ner.

Och om någon tror att det här är en äventyrsserie så har de helt fel. Det finns en del risker med äventyret, men så länge ens kropp inte förstörs eller man blir en zombie finns det alltid goda chanser att klara sig undan även en dödlig utgång av en strid: Det gäller bara att ha en healer med som kan uppväcka de döda, alternativt att någon av de personer som jobbar med att rensa upp efter äventyrare tar med ens kropp ovan jord för (en mycket dyr) återupplivning; dungeonen är gubevars en turistattraktion som försörjer hela den omgivande bygden så det gäller att den är inbjudande.

Istället är det här en kombination av komedi-, logistik- och matlagnings-serie. Ett stort problem för de som vill jobba sig ner i dungeonen är all proviant man måste bära med sig, men den här gången har gruppen stött ihop med dvärgen Senshi vars enda intresse är hur man bäst tillagar alla monster man träffar på. Till de flestas skräck och äckel i början för vem vill egentligen äta slimes, sjöjungfrur (av den inte alltför mänskliga sorten), med mera? Men är man hungrig så måste man, och serien utvecklas raskt till formeln ”Nya rum -> nya monster som måste besegras -> diskussioner om hur man bäst tillagar monstren, efter striden -> utförliga recept på tillagningen”.

Delicious in Dungeon v03 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Senshi oroar sig över ekologin

En rätt konstig formel för en serie, men den fungerar! Det är inte bara den absurda känslan i att läsa om hur man bäst tillagar ZZZ, utan de övriga detaljerna som humorn i de olika medlemmarnas reaktioner på maten, förklaringar/problemen med hur dungeonens ekologi fungerar (som dvärgen givetvis är expert på, som ett led i matfascinationen), varför vissa monster är giftiga eller inte, hur de där levande rustningarna egentligen fungerar (och hur man ska kunna äta dem), bekymren över att skaffa tillräckligt med pengar för att kunna värva deltagare, hur man ska regenerera mana nere i dungeonen (svar: och så vidare. Det är en serie som fokuserar på precis det som vanligen ignoreras i de här sammanhangen, dvs hur en dungeon faktiskt skulle kunna fungera bakom kulisserna, kryddat med riktigt skumma recept. Kul! 🙂

Och som avslutning, en sammafattning av seriernas målgrupp/teckningar/handling/karaktärer:

  • Haikyu!!: Shōnen/funktionella/nagelbitarmatcher och internt gnabb/jodå, de finns
  • My Boyfriend in Orange: Shojo/funktionella/nä/mycket mycket rudimentära
  • Kounodori: Seinen/ovanligt icke-modellvackra människor/sjukhusdrama/känslosamma till max à la såpor
  • That Time…: Shōnen/oväntat dramatiska här och där/ett slimes färd mot allsmäktighet/vänliga slimes, förvånande goblins, egocentrerade drakar
  • Delicious in Dungeon: Seinen/funktionella, med bra komisk tajming/mat och mer mat, med spridda inslag av strider/en brokig samling äventyrare med mycket olika åsikter om det där med att äta monster…

Delicious in Dungeon - recept.jpg

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 7: Ännu mer manga

Postat den

Pendeltågsresandet till jobbet fortsätter att främja mitt manga-läsande; en vanlig resa utan förseningar ger mig tid att läsa drygt en volym / dag, men med tanke på hur sällan tågen fungerar tror jag att jag snittar över två 🙂 Med den takten kan inte alla serier vara mästerverk för så många sådana finns det inte, men det är iofs roligt att plöja serier som jag annars knappast skulle läst. Och med den brasklappen i högsta hugg, dags att starta!

Deathtopia av Yoshinobu Yamada

Hemskheter i vardagen bjuds i den här åtta volymer långa serien som utspelas i dagens Tokyo, men ett Tokyo där det utan att allmänheten vet om det pågår ett krig mellan vanliga människor och människor där någonting hänt som gör dem primitivare, starkare och våldsamma utan gränser. Unga Koh Fujimura dras in i polisens specialstyrka för att spåra upp dessa människor när han efter en olyckshändelse får förmågan att särskilja dem från vanliga människor, och tillsammans med tre lika unga och mycket kurviga kvinnor spårar han upp seriemördarna, en efter en.

Deathtopia

Det där med att kvinnorna han samarbetar med är kurviga nämnde jag inte av en slump för Yamada är precis lika intresserad av att skildra morden och avslöja vem som ligger bakom dem som att skildra kvinnorna när de just kommer ut ur duschen, byter kläder, osv. Deathtopia fullkomligt kryllar av nakna kvinnor, så om man ska läsa serien måste man ha överseende med att serien är extremt tydligt gjord för de som vill ha äventyr, spänning och naket i en inte helt originell mix.

Det var på gränsen att jag slutade läsa serien efter några volymer, men jag behöver som sagt mycket läsning och plotten med de förändrade människorna var inte helt ointressant så jag fortsatte. Plus att det bara var åtta volymer så det blev inte alltför mycket repetition. Vad gäller mina tankar om de nakna inslagen, se Cage of Eden längre ner.

My Brother the Shut-in av Kinoko Higurashi

Det här är en ännu inte avslutad serie och hittills har jag bara läst två volymer men Higurashi har helt klart en intressant serie på gång. Huvudperson är Shino Tadokoro som har ett bra liv; hon är populär i skolan och livet leker. Men familjen har en mörk hemlighet: Shinos bror Tamotsu är en shut-in som inte lämnat hemmet (och knappt sitt rum) på flera år. Men när serien börjar gör han ett försök att bli en del av samhället. Det går knaggligt eftersom han har extremt svårt att prata med andra och att ens våga gå utanför dörren, och blotta påminnelsen om hans existens gör Shino rasande. Hon har aldrig berättat om honom för sina vänner, och att han nu vågar visa sig komplicerar hennes liv.

My Brother the Shut-In v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Jag har läst flera andra serier om shut-ins men hittills hör den här till de bättre. Att Shino har huvudrollen är en bra vinkel; hon är inte elak och tycker i grunden om sin bror, men serien väjer inte för hur jobbigt det kan vara att ha ett syskon som Tamotsu. Sen är serien inte helt fokuserad på Shino heller; i en del kapitel får vi istället följa Tamotsu när han försöker gå och handla eller skaffa ett jobb, och växelspelet mellan Tamotsus trevande försök att våga mer (med många återfall) och Shinos långsamma acceptans av sin bror ger serien dynamik. Jag hoppas den inte kommer dra ut på sin historia alltför långt, men so far so good!

Girl Friends av Milk Morinaga

Precis som serierna i Kisses, Sighs and Cherry Blossoms är den här Milk Morinaga-serien en gullig kärlekshistoria men inte alltför originell. Men i och med att handlingen får bre ut sig över fem volymer istället för att tränga ihop sig på en bråkdel av utrymmet får huvudpersonerna Mari och Akko tid på sig att utvecklas och det gynnas serien av, när framförallt Mari utvecklas från att vara blyg och tillbakadragen till att bli mer framåt och senare också upptäcka att hon är lesbisk.

Girl Friends v05 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Och ett extra plus för att det är den tillbakadragna personen som får axla den knepiga rollen att försöka pejla om hennes förälskelse är besvarad; det känns som om det lätt blir så att den mer framfusiga (Akko i det här fallet) är den som får hantera känsliga uppgifter som den här.

Mycket mer har jag inte att säga om serien tror jag 🙂

Cage of Eden av Yoshinobu Yamada

Jag måste erkänna att jag helt missade att det var samma person som skapat den här serien som ovannämnda Deathtopia, och om jag vetat om det är jag inte säker på att jag skulle gett mig på en serie om 21 volymer av honom; som sagt var det på näppen att jag läste klart Deathtopia.

Men när jag märkte det hade jag redan läst några volymer (och ja, jag borde ha känt igen teckningar osv, men det var en del andra serier som jag läste mellan de två så jag missade först likheterna) och kommit in i handlingen, och jag tycker nog att den här berättelsen om ett plan som kraschar under mystiska omständigheter på en öde ö är klart bättre än Deathtopia. De överlevande upptäcker snart att någonting är väldigt fel: Ön kryllar av vad som borde vara utdöda djur från alla möjliga tidsåldrar, och av någon anledning verkar eventuella räddningsförsök av överlevande helt saknas…

Vibbar av tv-serien Lost är det gott om, och mystiken tätnar allteftersom mer och mer av ön undersöks av huvudpersonerna (huvudsakligen bestående av elever från en skola som varit på resa). Men till skillnad från Lost levererar Yamada också svar, och takten i historien hålls också upp tack vare att precis när ett hot på ön börjar kännas repetitivt byter berättelsen fokus till någonting annat. Så en uppsjö av idéer som alla setts till förut, men som Yamada mixar på ett kompetent och underhållande sätt som gjorde att de drygt 4000 sidorna gick fort att läsa. Och flera saker som jag under läsningen tänkte att ”Nja, det där var väl lite väl osannolikt men OK då.” visade det sig senare att Yamada hade en bra förklaring till.

Men sen var det det där med inslagen av naket. Precis som i Deathtopia är det gott om nakna/halvnakna kvinnor; de badar oupphörligen (männen verkar aldrig göra det så de lär stinka en hel del), deras kläder strimlas av diverse djur, när de ramlar visas de alltid upp i besynnerliga men avslöjande vinklar. Det är en konstig läsupplevelse när det mitt i en dramatisk scen där dödlig fara hotar och allt är kaos det plötsligt slängs in en ruta eller två som enbart är där för att visa up ett bröst (dvs kvinnligt sådant) eller två.

Cage of Eden - sengångare

En jättesengångare attackerar flygplansvraket

På ett sätt är det otroligt enerverande, men på att annat nästan komiskt; serien blir i det här avseendet snudd på en parodi på sig själv. Om någon skulle såga Yamadas serier vid fotknölarna med hänvisning till hur sexualiserade kvinnorna är så går det inte att invända mot det för det är 100% sant. En annan gång skulle jag själv kunna instämma men den här gången fortsatte jag att läsa; tiden på pendeltåget gör att mina krav på kvalité sänks en hel del så länge serien fungerar väl i mindre bitar, och det gör Cage of Eden.

Drifting Dragons av Taku Kuwabara

Och avslutningsvis en serie som jag plockade upp för teckningarnas skull, för teckningarna i Drifting Dragons påminner om de i Nausicaä, Hayao Miyazakis fantasiska serie, och tillsammans med luftskepp och drakar var det svårt att motstå.

Drifting Dragons v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Men tyvärr var likheterna slut i och med det. Drifting Dragons har inte mycket till handling: Vi får följa besättningen och deras vardagsliv på ett av luftskeppen som jagar drakar, och mer än så är det inte. Åtminstone i de tre volymer som hittills kommit ut, men det kanske kommer ändras för det finns antydningar till att Kuwabara kanske trots allt har en historia att berätta.

Jag har läst (och läst klart) många serier som varit sämre än Drifting Dragons men det finns ett inslag i Drifting Dragons som irriterar mig oerhört, och det är de enormt stora likheterna mellan drakjakten som den skildras i serien och valjakt som den utförs i verkligheten. Det är kanske fånigt av mig att irritera mig över ren fiktion, men jag kan inte låta bli att tänka på den valjakt som Japan idag fortfarande bedriver trots utrotningshotet mot de flesta valarterna och trots allt som tyder på valarnas intellektuella kapacitet. Så när jag läser en serie om hur skepp slaktar stora djur som visar tydliga tecken på intelligens, och där i stort sett varje detalj som skildrar hur man tar hand om drakköttet, hur späcket smälts för att användas till lampolja, hur vissa delar används för parfymtillverkning, är en exakt kopia på vad som historiskt gjorts med valar blir jag smått upprörd.

Konstigt nog vet jag att jag skulle bli mindre upprörd om det här varit en historisk serie som skildrade valjakt på 1800-talet. Det är kanske orättvist men det är så jag känner det, och när besättningsmän yttrar filosofiska floskler om hur mycket man respekterar drakarna som man dödar så tja, gillar jag det inte. Alls.

Att varje kapitel sen avslutas med noggranna recept på hur man tillagar diverse rätter med drakingredienser ser jag däremot mest som ett tecken på den fascination av mat som är så vanlig i Japan. I serier, på tv, i veckotidningar så är mat så centralt att det känns helt självklart att en fantasyserie om drakjakt självklart ska ha med recept på hur man tillagar dem 🙂

Drifting Dragons v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Konsumentinformation om målgrupp:

  • Deathtopia / Cage of Eden: Shōnen
  • My Brother the Shut-in / Girl Friends / Drifting Dragons: Seinen

Konsumentinformation om köp:

Gott och blandat 5

Postat den

Dags att tömma recensions-högen en smula igen så här är några av de serier jag läst de sista två veckorna!

Different Ugliness Different Madness av Mark Malès

Jag vet inte exakt hur många franska serier jag läst som utspelar sig i USA under 20/30/40/50-talen men helt uppenbart är fascinationen stor inför epoken för jag gissar att det är ett tresiffrigt antal numera. Different Ugliness Different Madness är ytterligare en serie i raden, med en handling som huvudsakligen utspelar sig på 30-talet och där huvudrollerna intas av Lloyd Goodman, en radiostjärna som har dragit sig tillbaka från världen, och systrarna Mary och Helen som planlöst driver omkring på den amerikanska landsbygden i jakt på, well, sig själva. Ett odramatiskt möte senare gör att de under en kort tid lever tillsammans i Goodmans hus, där de försiktigt och närmast ordlöst hjälper varandra att komma vidare med sitt liv.

Different Ugliness Different Madness - möte

Det är en enkel historia som  närmast skulle kunna sägas vara en variant på Skönheten och Odjuret, med en berömd man som inte vill visa upp sin enligt egen åsikt fula kropp som inte verkar passa ihop med hans älskade röst och som därför dragit sig tillbaka till en eremittillvaro, och vad som händer när en ung vacker kvinna träder in i hans liv. Men förstås med den vinklingen att den vackra kvinnan inte är en helt okomplicerad person hon heller.

Det är inga direkta fel på Different Ugliness Different Madness men jag kan inte heller påstå att den är speciellt upphetsande; det största felet är nog bara att den inte har någonting speciellt, vare sig vad gäller teckningar (hantverksmässigt ok) eller manus (dito). Men om man gillar det man ser på exempelsidan här ovan kommer man nog gilla albumet också. För gamla serierävar: En ordinär utfyllnadsserie i Epix, ungefär.

Ekho av Alessandro Barbucci (teckningar) och Christophe Arleston (manus)

Europeisk är den, men det är ungefär alla likheter Ekho har med Different Ugliness Different Madness. Om den senare var en en smula blodfattig och somber historia är Ekho ren fantasy: På väg mot New York uppenbarar sig en konstig varelse som närmast ser ut som en blandning av en ekorre och en katt (kallad preshaun) och berättar för Fourmille Gratule att hon har ett arv att hämta ut från sin moster. Hon accepterar, varpå hon tillsammans med sin stolsgranne Yuri Podrov förflyttas till en annan värld, Ekho, som visar sig påminna en hel del om vår egen Jord men samtidigt med stora skillnader.

Sen dras Fourmille och Yuri in i diverse äventyr som låter dem uppleva Ekhos version av Jordens metropoler, med ett album / stad: Hittills, i tur och ordning, har vi fått se New York, Paris, Hollywood, Barcelona, Rom, New Orleans och London. Det finns en större handling som löper igenom albumen där de där preshuanerna står i centrum, men serien går i stort sett ut på att med hjälp av diverse MacGuffins (oftast moster-arvet, en artist-agentur som ger Fourmille en anledning att följa med någon artist på dennas resor) visa upp Ekho med dess myller av varelser och fantastiska varianter på vår teknologi (elektricitet fungerar inte på Ekho så alternativa teknologier krävs).

Ekho - New York

Fourmille och Yuris första möte med Ekho

Plus, för det här är ju ändå en fantasy-serie skriven av en fransman som inte är tänkt att vara speciellt djupsinnig, att visa upp Fourmille och andra kvinnliga karaktärer så lättklädda som möjligt.

Och jag är helt nöjd med resultatet för det är kul att upptäcka Ekho, och Barbuccis teckningar är finfina både vad gäller miljöer och teckningar. Jag gillar den här sortens runda och livliga illustrationer som känns så typiska för europeiska komiska äventyrsserier som det här definitivt är en variant av. Serien tappar farten en del i de senare albumen när nyhetens behag har försvunnit, och jag tycker nog att teckningarna också känns lite mer hafsigt gjorde. Men jag har ingenting att följa med på fler äventyr på Ekho, och jag är t o m lite nyfiken på att få reda på mer om vad preshaunerna egentligen håller på med 🙂

Age of Darkness av Caza

En till fransk fantasy-serie men en betydligt mörkare och mer allvarligt sinnad. Vilket inte är så förvånande för den som läst någonting av Caza (Philippe Cazaumayou) förut, för hans serier, så gott som alltid science fiction och/eller fantasy, är alltid fyllda av svartsynt symbolik, gärna med religiösa övertoner.

Här handlar det om ett flertal kortare serier som alla utspelas i en värld befolkad av ”ohms” (på franska med samma uttal som ”hommes”, dvs människor) och en värld som på grund av deras obetänksamhet är förstörd, med en miljö som har havererat och därför kan befolkningen bara överleva i städerna. Men utanför har andra varelser börjat ta över världen, eller kanske är det ”ohms” som har vågat överge trygghetsnarkomanin och den gråa tillvaron i städerna och som vågat ta chansen att leva ett naturligare liv…

Ett erkännande: Jag är svag för Cazas teckningar med all dess flower power-estetik. Både för att jag gillar stilen i sig, men också för att Caza var en av de första serietecknarna ”för vuxna” jag läste. Dvs lanserad som sådan i Sverige i Carlsen Ifs Serier för vuxna-album, och för mig kändes han som någonting radikalt annorlunda än t ex Fantomen, Asterix och Kalle Anka som var typiska serier jag läst innan. Så en portion nostalgi finns det, absolut, även om jag nu ser honom mer som en ganska typisk representant för Métal Hurlant-tecknarna där bitvis svaga manus försökte uppvägas av extravaganta teckningar.

Age of Darkness

Age of Darkness är inte Cazas bästa men inte heller hans sämsta; hans Mardrömmarnas stad är starkare tack vare att gravallvaret också blandas med humor, men han har också gjort en hel del serier där mystiken helt tar över med resultatet att serierna är nästan löjligt bombastiska. Här är teckningarna bra och manuset klarar sig (oftast) från att bli alltför torrt. Men som vanligt med Caza, och det gäller också Mardrömmarnas stad, blandas sympatin för det naturen och det ”naturliga” med någonting som känns snubblande nära ett förakt för de vanliga, de ordinära, och det är tråkigt.

Globetrotting Viola av Stefano Turconi (teckningar) och Teresa Radice (manus)

Avslutningsvis en till digital utgåva från Europe Comics: Globetrotting Viola, en pikaresk/bildungsroman där den unga Viola färdas genom världen tillsammans med cirkusen där hennes mamma är en mänsklig kanonkula och hennes pappa en insekts-domptör. Hon möter nya människor, somliga historiska som Henri de Toulouse-Lautrec och Antonín Dvořák, somliga fiktiva, och lär sig om världen från de hon möter medan hon i sin tur smittar dem med sin energi.

Egentligen händer ingenting mer i serierna (tre volymer hittills) för vanliga spänningsmoment saknas; känslomässigt kan det bli allvarligare ibland som när hon tvingas fundera på vad döden egentligen innebär, men det finns en så grundmurad tillit till världens godhet att även de tårar som självklart fälls alltid bottnar i en stilla lycka.

Viola skriver en uppsats i skolan (som hon för en gångs skull befinner sig i, istället för att vara på resande fot med cirkusen)

Och jo, jag förstår att det här låter som den allra värsta sortens schmaltz, men på något sätt fungerar det.

Ha! Jag tänkte precis här fortsätt stycket med att jämföra serien med den likaledes italienska Forbidden Harbour som jag skrev om i höstas så jag slog bokstavligen just nu upp vad jag skrev om den och vad ser jag? Den är gjord av samma team, dvs Turconi/Radice! Inte så konstigt alltså att jag även den här gången tycker att serien känns förvånansvärt fräsch och annorlunda 🙂 Radice vågar återigen titt som tätt låta ordan flöda i sin prosa-poesi och det känns aldrig platt eller krystat, trots att det nog borde det med tanke på vad som skrivs.

Det som är mest annorlunda jämfört med Forbidden Harbour (nu när jag sett att det är samma serieskapare får jag nog fortsätta att jämföra serierna) är dels att Globetrotting Viola har en mycket lösare struktur vad gäller handlingen, och dels att Turconis teckningar den här gången är både i färg och med ett mer färdigt och polerat utseende istället för de mer skissartade i FH. Så manuset är friare medan teckningarna är fastare, och lika bra fungerar det den här gången 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 3

Postat den

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂

Pantheon – The True Story of the Egyptian Deities

Postat den

Min kunskap om den egyptiska mytologin är skral. Jag känner till några av gudarna och några av deras egenskaper, men om jag jämför med exempelvis den grekiska eller den nordiska mytologin vet jag i princip ingenting. Men nu, efter att ha läst Hamish Steeles strålande underhållande Pantheon med dess narrativ om hur världen och sedan Egypten grundas vet jag mycket mer. Däremot är det tveksamt om jag kommer våga ta upp någonting av min nyvunna kunskap i diskussioner (om jag nu skulle hamna i någon sådan där referenser till egyptisk mytologi passar…), med tanke på hur underliga och ofta extremt vulgära historierna är, med saker som:

  • Avhuggna testiklar
  • Giftig sperma
  • Giftig sperma använd som salladsdressing
  • Mumiesex
  • Incest i massor (som alltid när det gäller gudar; man tager vad man haver, ungefär)
  • Penisätande fiskar
  • Barbecue-bebisar

Enligt förordet finns det många inbördes motsägelsefulla historier om de egyptiska gudarna så Steele har valt och vrakat men inte lagt till, så jo, allt det ovanstående finns det belägg för i egyptiska skrifter. Visst var grekiska gudarna småkinky de med, med zoofili och golden showers, men riktigt i den här klassen är de inte.

Pantheon - Atum

Världens uppkomst à la egyptisk mytologi
(Ledsen för att bilden är beskuren på ena sidan; jag vill inte förstöra boken genom att pressa ner mitten av uppslaget när jag scannar…)

Andra likheter med äldre mytologier är att gudarna inte på något vis framstår som intelligentare än människorna. De är oändligt mycket mäktigare men det är allt, vilket här visas i hur de intrigerar för att bli Egyptens härskare utan egentlig anledning; de verkar bara tycka att det vore cool att vara störst och bäst. Att människor dör i striderna noterar de knappt, och inte har de någon känsla av ansvar i övrigt heller, som när Ra i början är härskare men efter bara några månader tröttnar på det och drar sig tillbaka efter att ha utnämnt några av sina barn till nya härskare. Mycket olämpliga barn dessutom, som omedelbart börjar slåss våldsamt, typ när Set sliter sin bror Osiris i 42 delar och sen sprider ut dem över hela Egypten. Det är med andra ord fullt ös boken igenom, och hur kul som helst är det också 😉

Sen skulle det förstås inte blivit lika lyckat om inte Steeles teckningar var så underbara de med. Han använder starka primära färger, ofta med toner av jordfärg som associerar till antik egyptiska konst. Hans människor/gudar är starkt stiliserade och också de inspirerade av samma konst, som att huvudena så gott som alltid ses i profil (vilket gör att när vi i senare delen av boken i en scen får se Horus ansikte rakt framifrån är det nästan chockartat).

Lustigt nog är jag inte helt säker på att Steele är en i vanlig mening bra tecknare eftersom personerna och miljöerna är så stiliserade att jag inte kan avgöra om han kan teckna på ett mer komplicerat sätt. Jag har en svag känsla av att det kan vara fråga om att han vet sina begränsningar men har valt ett tema och en stil som fullständigt döljer eventuella svagheter, och mycket tack vare färgerna ser sidorna aldrig stela eller tråkiga ut, de begränsade människo/gudaskildringarna till trots.

Sen måste jag också nämna att det är förlaget Nobrow som ligger bakom utgivningen, och som de som läst någon av deras andra böcker som till exempel Hilda-böckerna vet så innebär det att den fysiska utgåvan är extremt kärleksfullt designad, den här gången med resultatet att det är få böcker som känns lika härliga att hålla i handen som den här med det tjocka matta pappret och det perfekta trycket som verkligen gör Steeeles färger rättvisa. Pantheon är kort och gott en fantastiskt underhållande bok som får min helhjärtade rekommendation 🙂

Pantheon - Sekhmet

Ra visar upp en gudomlig insiktsfullhet

Thorgalkrönikan 5: Genom tid och rum

Postat den

Thorgal 5 - omslag

Thorgalkrönikan har rullat på och nått fram till den femte volymen, kallad Genom tid och rum, en samling där det är svårt att se ett genomgående tema i de tre ingående album som tvärtom spretar åt alla möjliga håll. Som vanligt är det gedigen underhållning av klassisk europeisk actionseriestil där de tre albumen är:

  • Bergens herre: Ett tidreseäventyr där Thorgal utan familj trasslar in sig i en komplicerad historia (som ofta när tidsresor är ett bärande element i handlingen) med de unga Torric och Vlana, den förste en ung förrymd manlig träl som Thorgal hjälper och den andra en ung föräldralös kvinna. En handlingstung historia det här, som jag inte är helt säker på att den helt håller ihop när tidsreselogiken slingrar sig runt sig själv, men som en sucker för science fiction kan jag inte låta bli att gilla serier som den här som verkligen låter tidsresandet bli centralt i historien och inte bara en gimmick för att kicka igång handlingen.
  • Varghonan: Här är Thorgal återigen familjefadern som tillsammans med Aaricia och Jolan försöker finna en trygg plats när det är dags för Aaricia att föda familjens nästkommande medlem. Men det går givetvis inte som planerat när den maktgalne usurpatorn Wor försöker ta över makten över vikingarna, och Thorgal tvingas ta till våld, det som han både avskyr och är extremt skicklig på.
  • Nyckelväkterskan: Någon som trodde att det skulle lugna ner sig för den lilla kärnfamiljen efter att Wor-problemet avklarats? Trodde väl inte det! Istället dyker två gamla fiender och en gammal kärlek till Thorgal upp och han dras ytterligare en gång in i den andra världen, eller snarare de andra världarna som man kan resa mellan om man har de nödvändiga attiraljerna.

Som sagt, spretigt, med album i genrerna science fiction, äventyr och fantasy, respektive; det är inte menat som kritik, tvärtom uppskattar jag variationen, men nog måste det varit knepigt att hitta på ett samlingsnamn för boken 😉

Teckningsmässigt tycker jag bättre och bättre om Rosinski här, men tyvärr hittar jag ingen uppgift om vem som färglagt och färgerna bidrar mycket till den lyckade stämningen. van Hammes manus trummar på och även om jag inte kan anklaga honom för någon större originalitet fungerar hans handfasta och raka sätt (att tidsresorna i sig krånglar till berättelsen gör den inte mindre rättfram) att berätta utmärkt i de här berättelserna där de självklara ingredienserna är äventyr, våld, fantasi och en gnutta naket.

Thorgal 5 - Varghonan

Sen är det roligt att spekulera i vad som kommer hända härnäst; som en ny läsare av serien har jag ingen aning om var den kommer ta vägen, men jag märker att van Hamme nu i flera album lagt grundstenarna till en kommande konflikt mellan Thorgal och hans son Jolen. Vad som också är tydligt är att van Hamme liksom många andra äventyrsförfattare har lite svårt att hantera att hans manliga hjälte har gift sig, både för att hjältens romantiska/erotiska äventyr inte längre kan vara centrala (åtminstone inte om hjälten ska vara en en god och perfekt make) och för att familjen kommer i vägen för enkla okomplicerade hjältehistorier. van Hamme ska ha en ganska stor eloge för att han inte gör som en del andra manusförfattare i samma situation och helt enkelt ignorerar det faktum att hjälten har en familj utan istället låter Thorgal tydligt klargöra att för honom kommer familjen alltid främst, men det känns ändå som om Aaricia, Jolen och nu också Ylva har lite svårt att passa in i en del av van Hammes berättelser.

Den här gången ser vi i första albumet en Thorgal helt utan familj (något som snabbt förklaras med att han letar efter ett bra färdsätt för den gravida Aaricia vilket ger van Hamme fritt fram att inte behöva bekymra sig om Thorgals familj i resten av albumet) och en kvinnlig huvudperson som visserligen är mest kär i Thorgal men som av omständigheterna istället tvingas fokusera på Torric. I det andra står istället Thorgals familj helt i centrum, för att i det tredje igen förflyttas till periferin när fantasy-inslagen tar över; van Hamme löser här det där med erotiken genom att låta en dubbelgångare till Thorgal stå för den, och på så sätt kan ”titelkaraktären” samtidigt vara en god make och få ihop det med den (mycket minimalt klädda) gudinnan.

Om jag låter lite ironisk mot handlingen är det med flit; det här är egentligen inget större problem i serien men jag kan inte låta bli att notera hur van Hamme försöker lösa samma ”problem” som andra traditionella serieförfattare fått när deras mycket maskulina och dittills happy-go-lucky-äventyrare plötsligt ska infogas i en familjeroll. Lee Falk kämpade på med Fantomen, Al Capp med Knallhatten, och låt mig inte ens nämna superhjältesfären där de största namnen då och då blir gifta men det sällan håller en längre tid eftersom manusförfattarna sorgligt nog inte klarar av situationen.

Det finns såklart undantag, där det enligt mig mest uppenbara är en ännu mer klassisk serie än någon av de nämnda, nämligen Hal Fosters Prins Valiant som istället blev ännu bättre efter Valiants giftermålet Aleta både vad gällde äventyren och romantiken. Foster var en mästare på att introducera nya personer i serien som han kunde låta inta huvudrollen när han exempelvis skulle skriva en romantisk episod, och sådana kunde ju råka ut för vad som helst till skillnad från när huvudrollsinnehavaren var inblandad vilket öppnade dörren både för komedi och rejäl tragedi. Även serier som Mary Perkins och Bus Sawyer hade inga problem att hantera situationen efter titelkaraktärernas giftermål, så visst går det om man bara helhjärtat anammar förutsättningarna och vilka nya möjligheter som öppnas istället för att se dem som hinder!

Jag (jag skriver inte ”Vi” eftersom jag misstänker att de flesta som läser det här inlägget redan läst de kommande Thorgal-äventyren*) undrar jag hur van Hammes ”lösning” i det sista av albumen här kommer hålla, dvs att Thorgal för att undvika att hans fiender ska attackera honom via hans familj och att han därför måste resa bort, kommer hålla. Det är iofs en beprövad lösning, samma lösning som till exempel Stålmannen-serien (och många många andra…) alltid använt sig av för att förklara varför han inte gör slag i saken och gifter sig med Lois Lane för**. Men det är också en förklaring som alltid klingat förkrossande falskt med tanke på att Lois Lane och andra ändå hela tiden råkar i de mest besynnerliga knipor 😉

Thorgal 5 - Nyckelväkterskan

*: För den som liksom jag inte läst Thorgal tidigare, undvik för allt i världen att läsa introduktionstexterna innan du läst serierna eftersom de avslöjar precis allt som händer i albumen; framförallt när det gäller Bergens herre är mycket av poängen med historier av det slaget att pussla ihop vad som händer, men här berättas det prydligt i förordet.

**: Jo jag vet att Stålis ibland varit gift med LL men som sagt, det håller aldrig länge. Tyvärr, för personligen tycker jag att serien ofta fått ett lyft under de perioderna.