Mardrömmarnas stad

Något beskuret omslag pga att albumet är lite större än min scanner

Djupgrävning i bokhyllorna, varpå jag ramlade över Mardrömmarnas stad, ett album av Caza (pseudonym för Philippe Cazaumayou), och ett album som jag gillar att läsa om när andan faller på. Som nu alltså; lite trygg och avkopplande läsning känns precis rätt. För den som läst Caza är det kanske lite underligt att höra hans serier beskrivas på det sättet, men just det här albumet som kom ut i Sverige 1980 är ett mysalbum för min del. Det var ett av de första seriealbumen som lanserades med sloganen ”Serier för vuxna”, och att läsa det när det kom ut, helt utan kontext (man skulle kunnat tänka sig att en satsning på någonting nytt som det här skulle fått förlaget Carlsen If att på något sätt förbereda läsarna, men nix pix, läsaren fick klara sig själv 🙂 ), var väldigt roligt.

Visst fann det tidigare serier som definitivt också inriktade sig på lite äldre läsare än de vanliga serietidningarna, men Mardrömmarnas stad, en samling serier som mixar hippiekultur/gröna vågen med Métal Hurlant-estetik (serien publicerades ursprungligen i Pilote, men senare flyttade Caza till Métal Hurlant och det är definitivt där han alltid hört hemma), var ändå en främmande fågel i Sverige. Och, misstänker jag, kanske i Frankrike också, för senare serier av Caza blir mer och mer ”traditionella” med ett mer renodlat sf/fantasy-innehåll, och där hippiefilosofin bytts ut mot er mer tamt ”teknologi dåligt, natur bra”-tema (om serierna inte helt skippar sånt). Det finns bra senare serier av Caza också, och jag älskade en del av hans kortare serier à la mörk fantasy med tydliga drag av Lovecraft-liknande mytologier som publicerats bland annat i Tung Metall och Heavy Metal, men ju mer tiden går, desto mer inser jag att det är de enklare tidiga serierna från Mardrömmarnas stad som är de jag tycker visar Caza från sin allra bästa sida, när humor fortfarande var en del av hans serier.

Mardrömmarnas stad (det franska originalet varifrån ett urval serier plockats heter ungefär ”Scener från förortslivet”) innehåller korta historier som alla utspelas i och omkring några höghus i förorten. Återkommande karaktärer finns, som en ung man som känns som en representant för Caza själv, men framförallt är det herr och fru Medelsvensson, här kallade Miquelon, som råkar ut för underligheter. Det är moraliskt en enkel värld Caza tecknar: Den unge mannen är hippie, vill leva fritt, och för honom är det vanliga borgarlivet det värsta som finns, medan paret Miquelon vill att allt ska vara som det alltid varit, och att allt som är nytt är obehagligt.

Med andra ord en tämligen fördomsfull och simpel skildring, så det är inte tack vare den som albumet blir så pass bra som det är. Istället är det teckningarna och fantasin i berättelserna som lyfter det hela. Teckningarna och färgerna har stora likheter med den samtida Nicole Claveloux där färgvalen hela tiden återspeglar stämningarna på ett suveränt sett, och Cazas linjer är också lite livligare och rundare här än i senare serier där han visserligen fortsätter att vara mästerlig på färgläggning i sina dystrare serier, men där det blir någonting kyligt i de mer perfekta linjerna. Kort sagt älskar jag hans teckningar här i all sin underbara 70-talsestetik.

Tyvärr kan jag inte scanna några sidor från den svenska utgåvan; limningen av ryggen är sådan att om jag försökte öppna albumet helt kommer alla sidor lossna. Omslaget fixade jag som synes ovan, men exemplen från insidorna får bli på franska 🙂

Och berättelserna är någonting jag skulle vilja likna vid en mix av skräckserier à la Chock (dvs Warren), de ofta högtravande försöken till djupt allvar som Métal Hurlant-liknande tidningar ofta försökt sig på (med mestadels som mest halvdan framgång), filosofi åt gröna vågen-hållet, och det viktigaste av allt eftersom utan det skulle det här blivit en alltför pretentiös läsning, ren humor. Det finns mycket man kan kritisera i det här albumet, allt från hur hippies framställs som mer äkta och så oändligt mycket intressantare människor än de småborgerliga till några etniska skildringar som sitter fast i gamla franska serietraditioner, men om jag skulle nämna de två saker som gör att jag trots det tycker så mycket om albumet som jag gör så är det teckningarna och just humorn. Och, förstås, den mycket lyckade blandningen av historier:

Små återkommande inslag som hur Miquelons störs av ljud från grannar och vad det leder till om man exempelvis bankar i taket för att få grannarna att upphöra med ljudet eller om man går på jakt tillsammans med alla andra Miquelons för att förstå vad det är som åstadkommer det där irriterande klopp-klopp-ljudet blandas med 100% seriösa skildringar av depression och ångest över att leva ett grådaskigt liv i en lägenhet av sten. Var och en är historierna oftast OK men sällan mer än så, men tillsammans blir det någonting mycket bättre. Jag har flera gånger här på bloggen kritiserat samlingar av kortare serier för att det saknats en röd tråd, och att de disparata historierna blir svagare av att presenteras utan samband med de omgivande. Mardrömmarnas stad är istället ett praktexempel på när en samling historier fungerar: Jag skulle nog kunna kritisera varenda en av serierna in albumet av olika anledningar, som att de humoristiska på sin höjd är putslustiga och att de allvarligare osar gravallvarligt tonårsfilosoferande, men tillsammans blir de så mycket bättre. Så om ni får tag på boken så ska den definitivt läsas som en helhet där humorn blir roligare tack vare det omgivande allvaret, och allvaret finjusteras av komiken.

Misstag i läsningen när man är sjuk: Dance in the Vampire Bund

Omslag till den andra volymen; det första är lite för sexualiserat för att jag ska vilja ta med det här

Är man sjuk och behöver någonting att läsa och det enda som råkar finns tillgängligt för ögonblicket är fjorton volymer av mangan Dance in the Vampire Bund (skriven och tecknad av Nozomu Tamaki) så, well, då får det väl bli den. Men det innebär inte att andra behöver läsa serien, och det tycker jag verkligen inte ni ska göra för DitVB är inte värd besväret. Men några fler ord får det bli; inte alltför många dock för det förtjänar serien inte 😉

Serien utspelar sig i nutid, men en nutid där vampyrer tillkännagett att de visst finns, och där deras nuvarande härskare, prinsessan Mina Tepes, ingår ett avtal med Japan som innebär att vampyrerna betalar av hela Japans statsskuld, och att vampyrerna å sin sida får äganderätt till en stor konstgjord ö utanför Tokyo dit de får flytta och även har bestämmanderätt. Det är bakgrunden, medan intrigen består av en blandning av en kärlekshistoria mellan Tepes och hennes livvakt på livstid, varulven Akira Kaburagi Regendorf, och diverse intriger från vampyrer som inte gillar Tepes plan att människor och vampyrer ska leva fredligt tillsammans.

Så vad är problemet med serien? Tja, vi kan ju börja med det faktum att vampyrer för evigt förblir i den ålder de var när de blev förvandlade till vampyrer. För Mina Tepes betyder det att hon för alltid är en prepubertal flicka -> den vanligt förekommande ”fanservicen” när det gäller henne är icky, minst sagt. Serien försöker förstås klara sig undan med att hon ju är hundratals år gammal egentligen och därmed inte underårig, trots utseendet, och när det gäller sex så kan vampyrerna också transformeras till sin ”äkta” form som återspeglar vem de är; vissa blir monster, Mina Tepes blir en mycket storbystad och ofta mer eller mindre klädlös vuxen kvinna. Men som sagt, icky.

Mina och Akiras första möte i serien

Sen har den rätt komplicerade berättelsen tyvärr mer frågor än svar. Allteftersom Tamakis intrig blir mer och mer snårig blir det tydligt att han inte har riktigt koll på hur han ska avsluta trådarna. Det leder till rena deus ex machina-lösningar, som att människor som förvandlats till vampyrer kan botas om det görs tillräckligt snabbt, eller att vampyrer som är tvungna att lyda dem som en gång förvandlat dem eller som de svurit trohet till ibland kan tvingas att göra vad som helst, mot sin vilja, men ibland går det bra att bryta mot det (vissa gånger med hänvisning till en ”magisk” bryt-trohets-medicin, vissa utan). Rent fusk, med andra ord, och att de fjorton volymerna slutar med en cliffhanger känns helt följdriktigt :-/

Det finns flera uppföljare, men gudskelov hade jag inte tillgång till dem så de tänker jag glatt hoppa över att läsa. Och som sagt, jag tycker nog alla andra ska hoppa över serien helt och hållet. Det finns några glimtar av en intressantare serie, som hur människorna relaterar till vampyrerna, men varje gång det verkar som om det kan bli bättre slutar det hela bara med själlös skräck av den mest trötta sorten, som flockar av vampyrer som attackerar skoleleverna (jag har inte nämnt det, men i början vill serien också var en slags skolkomedi/skolskräckis, men den idén överges efter några volymer). Det bästa är absolut de korta komiska yonkoma-stripparna i slutet av varje volym där vi får följa Tepes kammarjungfrurs öden och äventyr. Den serien är riktigt charmig, men det är typ två sidor av tvåhundra, så…

Saint Young Men: Buddha & Jesus hänger i Tokyo

Saint Young Men är ett i det närmaste perfekt exempel på hur brett seriemediet är i Japan. Här har vi en serie som handlar om någonting så udda som att Jesus & Buddha har bestämt sig för att ta ett sabbatsår eller två från Himlen och därför hyr ett litet rum i en förort till Tokyo. Där slappar de, går på promenader i omgivningen, och allmänt trivs med sitt avkopplande liv. Lite knepigt kan det bli ibland med Jesus kärlek till allt och alla och Buddhas egenhet att närhelst hans känslor bli starka börja bokstavligen lysa (vilket kan bli pinsamt om någon annan ser det), för att inte tala om hur all världens djur älskar dem båda så högt att följande utspelas i slutet av månaden när deras hyresvärdinna kommer för hyran och för att klaga på att så många fåglar alltid ses till utanför deras lägenhet:

Ungefär så här fortsätter det sen: Vardagsäventyr i Tokyo, kryddade med de två speciella huvudpersonerna och deras blandning av uråldrig vishet och barnsliga förtjusning i den moderna världen. De går på Disneyland-parad (där Jesus vill shoppa souvenirer medan Buddha är mer sparsam), deltar i en shinto-parad (där de klär ut sig så att inte den lokala guden ska bli arg, och för att de inte ska bli retade i himlen senare), firar jul (Buddha har ett sjå att få Jesus att glömma att det är den senares födelsedag så att överraskningsfesten ska bli just det), botaniserar bland manga och tv-spel (Buddhas favoritsysselsättningar), och så vidare.

Hela tiden trevligt, hela tiden charmigt, men trots det säregna temat aldrig egentligen överraskande. Och att en serie som den här, en mestadels småputtrig underhållning med okej teckningar & manus (båda av Hikaru Nakamura) men med en nog ganska smal målgrupp, har funnits i mer än tio år och utkommit med hittills sjutton volymer gör mig själaglad. Det är svårt att hitta ett bättre bevis på att ett medium ändå mår bra än att en serie som Saint Young Men överlever och till och med frodas. Att den sen till och med ges ut kommersiellt i andra länder, som den engelska utgåvan jag läst, gör förstås att jag blir optimistisk vad gäller seriemediet utanför Japan också. Men en svensk utgåva saknas förstås fortfarande… 😉

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Dylan Dog 2019

Det är dags att skriva om Dylan Dog igen, den italienska serien som så förtjänstfullt och omsorgsfullt ges ut av Ades Media på svenska. Den här gången handlar det om alla sex utgåvorna som kom ut 2019; efter ett år med bara två stycken (där iofs Demonregissören var rejält tjock som kompensation) blev det högre takt igen -> paketet med recensionsexemplar som damp ner för några veckor sedan var löftesrikt tungt 😉

För jag gillar den här serien. Den är kanske inte den allra bästa rent objektivt där framför allt manusen kan vara lite svajiga i detaljerna, men den har charm, den är varierad, ofta snygg, och sen är jag ofta svag för italiensk kultur, det må vara serier, filmer, böcker eller någonting annat. Den har sin egen särart, som ett vanligtvis uppsluppet humör i berättandet, och Dylan Dogs lekfulla sätt att berätta ömsom helt allvarliga, ömsom rena komedier, är ett utmärkt exempel på det.

Så för de sex serierna det handlar om den här gången tänkte jag fokusera mest på vad för slags berättelse det är, dvs inte vad de handlar om utan tonen de har. På så sätt tänkte jag att de som kanske bara köper enstaka Dylan Dog-album ska få lättare att hitta de som de kan tänkas gilla. Alltså, i utgivningsordning:

Den fjättrade guden (manus Pasquale Ruju, teckningar Daniele Bigliardo)

I den första boken bjuds på action, med ett skrupelfritt storföretag som bokstavligen är berett att gå över lik för att tjäna pengar. Fala kvinnor och gamla bekanta till Dylan Dog dyker också upp i den här rakt berättade och traditionella äventyrsberättelsen som skulle kunnat haft nästan vilken actionhjälte som helst i huvudrollen, tecknat i en tuschtung stil som påminner en del om tecknare som vår egen svenska Lars Krantz. Så lite för lite av Dylan Dog-känslan för min del, där Groucho och en av varelserna på det underjordiska akvariet där mycket av handling äger rum är det enda som gör handlingen lite mer egen.

Duell i gryningen (manus Pasquale Ruju, teckningar Franco Saudelli)

Ett av de där korta extra-albumen som Ades ger ut som bonus till köpare, den här gången med en spökhistoria av det lättsammare slaget. Ingen ren komedi, men en typiskt trevlig opretentiös bagatell om 16 sidor, tecknat i en stil jag skulle kalla Starlet-lik men med fastare streck, och precis en sån historia som passar bra som bonus för trogna läsare. Jag tror jag gillar Rujus manus mer i de korta historierna; precis som förra gången jag skrev om Dylan Dog gillade jag Rujus korta bidrag mer än det längre.

Den stora sömnen (manus Tito Faraci, teckningar Angelo Stano)

En berättelse om avgudadyrkan där ovanligt mycket tid spenderas på att visa Dylan Dog i ett sammanhang, med gamla och nya vänner, och många Lodon-miljöer. Många dödsfall, men i grunden ändå mer roande än skrämmande, med flera bisarra bifigurer som ett par underhuggare vars huvudsakliga roll är den komiska. Det blir nästan lite väl absurt här och där, på ett lite krystat sätt, men plus för att Faraci, ny manusförfattare för min del, anstränger sig för att inte avsluta på det väntade sättet (vilket också Dylan Dog som berättare själv påpekar).

Skräckens svärta (manus Tiziano Sclavi, teckningar Giovanni Freghieri)

Här är det seriens skapare som står för manus, och det märks; utan att på något sätt vara en expert på serien känns den här serien helt rätt i hur huvudpersonen skildras, trots att det är en så pass tidig serie. Sclavi är bra på förtätad stämning och på relativt komplicerade manus som vävs samman mot slutet, och ingredienserna är typiska det med, med levande döda, nakna kvinnor, och en mörk stämning där till och med Groucho för en (mycket kort) tid slutar skämta på grund av allvaret. Också typiskt för de Sclavi-historier jag läst är att det finns en hel del oklara händelser, och hans förkärlek för att avbryta scener innan de är helt klara (vilket läsaren får pussla ihop själv senare) gör att jag blir smått konfys ibland i fråga om vad som hänt eller inte hänt. Men det gör inte så mycket för på något sätt är det delvis det som gör att jag gillar serien: Den är inte helt lätt att vare sig begripa eller begripa sig på, och att den ofta bryr sig mer om stämning och coola scener än en väl sammanhållen intrig hör också till dess särart. Sånt kan jag irritera mig mycket på, men när det görs med lätt hand som här så protesterar jag inte 🙂

Stjärnfall (manus Tiziano Sclavi, teckningar Giovanni Freghieri)

En direkt fortsättning på Skräckens svärta, en liten coda alltså, men eftersom det här är en kort bonus-historia är intrigen mycket enklare att följa. Helt klart en bok som enbart är till för de som redan läst den första boken dock, så till skillnad från en del av de andra bonushistorierna ger den här nog ingenting som en fristående läsning.

Ur djupaste mörker (manus Dario Argento/Stefano Piani, teckningar Corrado Roi)

Och så den sista boken som har det antagligen för en bredare läsekrets största intresset tack vare en av manusförfattarna, den ryktbare regissören Dario Argento. Sorgligt nog har jag inte sett någon film av honom men det kanske blir av nu, blev smått sugen på att äntligen få ändan ur när det gäller hans Suspiria även om jag är kluven till skräckfilmer (jag gillar ofta idéerna och delar av filmerna, men istället för katharsis-känslor när de är över tenderar jag att känna mig illa berörd). Hur som, serien är suggestiv, ibland med känslan av en feberillusion, och i ännu högre grad än Sclavis ovan beroende av stämningen, en stämning som Rois nervösa teckningar, ibland med helt textfria sidor där han får härja fritt, bidrar till i den här berättelsen om identitetslekar, dekadens och BDSM. Det här är den dystraste och mest klaustrofobiska av dagens serier, och vad man tycker om det är nog avgörande för vad man tycker om serien; jag tycker att den lyckas bra med det den vill göra.

Och det var alla serier för dagen, en blandad kompott precis som serien själv. Som alla andra Dylan Dog-böcker som Ades gett ut är det välmatade utgåvor med diverse extramaterial, som personliga reflektioner över serierna, bakgrundsinformation om dem, och nya illustrationer av svenska tecknare; det finns inte en enda helt tom sida någonstans 🙂 Mest information finns inte oväntat i Ur djupaste mörker med närmare 30 sidor information om Argento, synopsis, brevväxling mellan kreatörerna, med mera, så för Argento-fansen finns en hel del att hämta.

Det var allt för den här gången; många sidor Dylan Dog blev det för min del, och som jag redan sagt, jag gillar att serien översätts och att det görs på ett så uppenbart kärleksfullt sätt. En stor serie är det inte, men väl en oftast underhållande sådan, och dessutom med en känsla givet sitt italienska ursprung som inte många andra serier översatta till svenska har, så det är kul att den ges ut 🙂

Kan köpas bl.a. här, inklusive de andra längre serierna, men om ni vill ha bonusserierna också får ni ge er av till en seriebutik!:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: The Sixth Gun

Jul- och nyårshelger brukar innebära mycket mat och därefter mycket slöande -> det kan behövas någonting att läsa som är inte alltför komplicerat för den stackars hjärnan men ändå förhoppningsvis underhållande. För min del blev det i år att jag äntligen tog mig för att läsa rubbet av The Sixth Gun: 50 nummer av den vanliga tidningen + ett antal relaterade miniserier. Jag hade läst en del förut men när serien avslutades 2016 (den senare Shadow Roads har beröringspunkter men är sin egen historia) blev det inte av att jag lästa klart den då, så det fick bli nu istället 🙂

Och det var en mycket trevlig läsning måste jag säga. Berättelsen om de sex revolvrarna som tillsammans kommer medföra världens undergång är en rejäl skröna som blandar Vilda Västern med allsköns mytologi, allt från amerikanska södern till indiansk teologi. Cullen Bunns manus håller hela tiden uppe tempot där den övergripande berättelsen om den stundande apokalypsen långsamt kommer närmare, allteftersom läsaren lär känna huvudpersonerna i dramat bättre.

Bland huvudpersonerna måste man nog räkna in revolvrarna själva; deras specifika krafter omnämns ständigt med samma ord var gång de används, ledmotiv med kraften av en slägga .

Särskilt djup är serien inte, det är inte heller poängen, men de viktigaste personerna har alla sina arcs och faktum är att jag mot slutet definitivt är involverad i hur det kommer gå; Bunn är en skicklig författare som låter sina karaktärer vara ärliga mot sig själva, och det innebär att de kan ta beslut som leder till tragiska följder som de är väl medvetna om men som ändå måste tas. Så fokusgrupper har knappast använts här 😉

Det är mycket som jag gillar med serien. Manuset är bra uppbyggt i det stora där det verkar som om Bunn från start har vetat vart han är på väg, och i det lilla med utvikningar som kan vara i flera nummer när det behövs en andningspaus. Teckningarna (oftast av seriens medskapare Brian Hurtt) är charmigt serietidningsartade; om serien varit tecknat i en mer realistisk stil och i en mer gråbrun färgskala hade jag absolut inte tyckt lika bra om den. Men nu är det lyckligtvis en roligare stil som gäller, inklusive klara färger (oftast signerade Bill Crabtree) som är enkla och effektiva.

Det är kort sagt en väldigt trevlig serie och inte bara en bra berättelse som råkar använda seriemediet, utan någonting som från första sidan är roligt att läsa just för att det är en tecknad serie, och en som inte skäms för det. Det är en skamlöst underhållande läsning som inte bekymrar sig nämnvärt om att vara annorlunda eller nyskapande i detaljer men vars helhet faktiskt känns uppfriskande i sin bekymmerslösa marsch från det att Becky Montcrief ärver den första pistolen av sin far till Slutet.

PS. Jag skrev en kort text om The Sixth Gun när den först samlingen innehållande nummer 1-6 kommit ut, och då var jag betydligt mer ljummen i min kritik. Jag hade fel i att den var en smula opersonlig för det är den verkligen inte, men lyckligtvis fick jag rätt i min förhoppning om att med lite tur (dvs skicklighet av Bunn/Hurtt) skulle den kunna bli riktigt bra när den väl kommit igång 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Okay Witch

Det känns nästan som om det blivit en egen liten genre, böckerna/serierna om en ung flicka som är en häxa i vardande, komplett med kvast och svart katt. Motivet har såklart funnits länge, men personligen tror jag nog att populariteten på senare år beror på Kikis expressbud, Hayao Miyazakis underbara film, och att kreatörer som sett filmen som barn nu som vuxna inspireras av den. Manga som Flying Witch, filmer som Mary och häxans blomma, och serier som dagens bok, The Okay Witch av Emma Steinkellner, har alla stora likheter med Kiki. Och inte mig emot, jag älskar också Kikis expressbud 🙂

I The Okay Witch är huvudpersonen Moth Hush, en 13-årig flicka som tillsammans med sin mamma bor i Founder’s Bluff, en liten stad i Massachusetts. När skolan ska sätta upp sin årliga version av hur staden grundades, inklusive häxprocesserna som var en viktig del i det, blir Moth inblandad mer än hon tänkt sig när hennes inneboende magiska krafter börjar manifestera sig. Att sen både hennes bästa väns släkt och hennes mammas också visar sig ha djupa rötter i häxornas historia gör det inte lättare eftersom de befunnit sig på olika sidor, och för den delen är inte Moths mormor heller en lätt person att ha att göra med.

Så för Moth handlar det om dels att lära känna sig själv, vilket hon så gärna gör eftersom hon tycker att magiska krafter är hur coolt som helst (och vem skulle inte tycka det?), dels att försöka navigera alla gamla ingrodda känslor mellan människorna runtomkring henne. Med andra ord, en typisk berättelse om att bli vuxen, om man bortser från talande katter, flygande kvastar, och andra dimensioner förstås 😉

The Okay Witch är ytterligare en bok i floden av serier tänkta för yngre läsare i USA, utgiven på storförlaget Simon & Schuster som också vill hoppa på det framgångsrika tåget. Och den liknar också andra böcker med samma målgrupp: Den är i färg, ganska lång (272 sidor), inte alltför dyr ($13), och i grunden en charmig feelgood-serie. Med andra ord får läsaren mycket för pengarna och en trevlig stund i soffan/fåtöljen/sängen. Jag är personligen mycket sympatiskt inställd till böcker som den här, det behövs ett så gott som oändligt antal böcker när man är i slukaråldern, och om det dessutom handlar om litteratur (dvs serier) som går fort att läsa så är det än värre.

Därmed inte sagt att The Okay Witch är någonting man måste läsa. Berättelsen är charmig och småspännande, och Moths förtjusning när hon upptäcker att hon är en genuin häxa som kan trolla är smittande. Ingen tonårstrulighet à la sena Harry Potter-böcker här inte! Men den är lite väl lättuggad, och även när allvarligare saker skymtar till som häxprocesser eller för den delen relationen mellan Moths mamma och mormor som riskerar att påverka Moths liv enormt mycket känns det aldrig riktigt som om det är på allvar. Så fort det riskerar att bränna till på riktigt avleder Steinkellner det hela med någonting roligt, och snart är problemet över.

Sen tycker jag att teckningarna inte är så roliga, de heller. Liksom boken i övrigt ser det huvudsakligen ut som de flesta andra böcker som den här, dvs att Raina Telgemeiers stil har varit förlaga som sen tolkas av tecknaren. Samma proportioner på människokropparna, samma rättframma layouter, och så vidare. Men Steinkellners version av stilen med en lite nervösare linje lyckas inte förmedla massa och vikt. Hennes människor är platta, och det är väl många ansikten rakt framifrån eller rakt från sidan; hon är helt enkelt inte så bra på att teckna människor. Andra saker förstärker också det småtorftiga intrycket, som en mycket trist textning både vad gäller typsnitt och hur texten inpassats i textbubblorna, och papper som visserligen återger färgerna bra men som är så tunt och glansigt att det är alldeles för lätt att man råkar skrynkla till det vilket gör att det ser fult ut (skrynkligt glansigt papper ser enligt mig mycket värre ut än skrynkligt matt).

Jag kan nog inte låta bli att skriva att mitt slutomdöme om The Okay Witch, en serie med klara brister men som jag inte skulle ha någonting emot att ge bort i present till någon i rätt ålder som jag visste läste allt hen kom över i serieväg och behövde fler sidor att underhållas av, inte kan bli någonting annat än: En okay serie.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ett onödigt men efterlängtat inköp: The Odd Comic World of Richard Corben

Varför onödigt? Jag har i princip allting i den här boken redan, på ett eller annat sätt som andra samlingar, enstaka tidningar, svenska översättningar. Och eftersom jag egentligen bara skaffar böcker för deras läsvärde för mig och inte bekymrar mig om att vara komplettist eller samlare så är det här någonting jag inte borde köpt.

Varför efterlängtat? Jag är oerhört förtjust i Richard Corbens 70-talsserier, som hans tidiga underground-serier och de något senare längre fantasy-serierna. Jag gillar hans egna manus som har mycket av både styrkorna och svagheterna hos amerikansk underground, med en särpräglad egen touch eftersom Corben är mer intresserad av science fiction/fantasy än de flesta andra serieskaparna som arbetade med undergroundserier. Men det är förstås teckningarna som är det viktigaste, och där kommer det där med efterlängtat in. För det saknas en riktigt bra samlad utgåva av Corbens serier från den här tiden. Vad som finns är enstaka böcker som den här från 1977 och andra liknande saker, och de senare utgåvor som setts till har tveksam kvalité på reproduktionerna. Den bästa utgåvan är nog förlaget Catalans tre böcker som samlar mycket av just undergroundserierna, men där finns istället några censurerade rutor med manliga könsorgan, och som de som läst Corben nog vet är det en ibland väldigt, hm, central del av serierna 😉

Så därför får jag göra som jag hittills gjort, dvs försöka skaffa in de böcker och tidningar som ändå finns, i en långsam uppgradering till de bästa återgivningarna jag kan hoppas på. Just den här boken har ett ganska grovt papper men bra återgivning generellt sett, även om färgserierna skulle kunnat tjäna på ett lite blankare papper. Höjdpunkten i boken för min del är den avslutande Going Home, en utmärkt melankolisk sf-serie om åtta sidor som jag inte hade på engelska förut, men däremot i en finfin svensk version i 6/85 (Epix tryck- och papperskvalité varierade våldsamt, men lyckligtvis var det här numret ett av de få med exemplariskt utförande):

För de som liksom jag gillar Corben och har läst en del av honom redan kan jag nämna att bland övriga serier i boken finns bland annat Mangle, Robot Mangler (där uppgraderingen för min del består av ett tidigare censurerat organ som jag nu kan beskåda i all dess prakt) och den utmärkta Cidopey (som också finns i fin svensk utgåva i Epix 7/84). För de som inte läst Corben tidigare men som är intresserade av att se hans undergroundserier är det här en förträfflig samling, men sorgligt nog både dyr och knepig att få tag på, vilket gäller i allmänhet för hans tidigaste serier. Hans nyare serier, på förlag som DC/Marvel/Dark Horse, kan vara småtrevliga men når inte alls upp till samma höga standard, tyvärr. Så den bästa rekommendationen är nog att göra som jag: Börja med det som går lätt att få tag på (de tidigare nämnda Epix-numren + 1/85, 4/85), och sen blir det till att gneta på!