Kategoriarkiv: Fantasy

Gott och blandat 11: Mer manga mania

Postat den

Mycket manga är gjord för att läsas snabbt och det har jag anammat; jag försöker läsa åtminstone första volymen av alla som vid en snabbtitt åtminstone inte ser alltför bedrövliga ut. Fördelen är att ibland stöter jag på någon oväntad pärla (som The Full-Time Wife Escapist), nackdelen att det oftast är förglömligt; i så hög grad gäller det senare att jag när jag samlar ihop en samling lästa serier som idag räcker det ibland inte med titeln som jag noterat att jag ska skriva om för att jag ens ska komma ihåg vad serien handlade om. Men som sagt, det går fort att läsa och det är alltid värt det att ge serierna en chans 🙂

La Magnifique Grande Scène av Cuvie (kategori: Shonen): Balett för hela slanten, där vi får följa hur lilla Kanade en dag får följa med för att se hur grannflickan Risa dansar balett, och hur hon sedan själv drabbas av en oemotståndlig lust att också ge sig på dansen. Det bästa i den första volymen är skildringen av hur Kanade blir förkrossad när hon efter första träningen tvingas inse att hon inte kommer kunna dansa som Risa på många år, men hur hon trots besvikelsen trumpet tränar på.

La Magnifique Grande Scène v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Kanade inser betydelsen av olika slags balettskor

Så lite besviken blir jag när handlingen sedan hoppar fram några år och därmed hoppar över de första årens slit utan större belöning. Men det är nog vettigt på sitt sätt för det gör att vi istället får följa en något mer intressant del i Kanades utveckling, när hon får börja med något knepigare roller och uppgifter. En småtrevlig serie som i uppbyggnad påminner en hel del om sportserier med pucklar i utvecklingskurvan som måste betvingas, konkurrenter/vänner att lära känna, osv. Så om man vill läsa en helt OK serie av det slaget som i det här fallet behandlar balett så kör på!

Monster Tamer Girls av Mujirushi Shimazaki (seinen): Lättsamt och menlöst är nog det som bäst beskriver den här serien om en skola som tränar upp unga flickor för att de ska kunna ta hand om de monster som sedan åratals tillbaka dykt upp i världen. Monstren är inte onda men de kan ställa till en hel del problem på grund av deras storlek och ibland mystiska krafter, och de enda som visat sig kunna kontrollera dem är just vissa flickor med speciella egenskaper.

Monster Tamer Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Godzilla-action är det inte fråga om för allting sker i en sävlig fart som fokuserar mycket mer på att titta på utsikten placerad på huvudet av ett gigantiskt monster, små relationsdramer mellan eleverna (vem kan sjunga bäst för att ett monster ska somna), med mera. Inget fel på en lugn takt, men ärligt talat är den här serien snarare sövande än rofylld. Jag tror att jag överdoserat lite på menlösa konfliktlösa serier där gulliga flickor sätts i oväntade situationer så det kan vara därför jag är hård mot just den här.

Eller så är den bara mer soppig än vanligt.

Napping Princess – The Story of the Unknown Me av Hana Ichika (teckningar) och Kenji Kamiyama (manus): Ren miss från min sida att jag gav mig på den här. Jag hade missat att det var en mangaversion av en film och min erfarenhet av adaptioner i den riktningen är att jag aldrig brukar gilla dem. Så ock här, med en historia om hur Kokone, en tonårig flicka i Tokyo, börjar inse att hennes drömmar om ett fjärran sagorike där hon är prinsessa kanske inte bara är drömmar…

Napping Princess - The Story of the Unknown Me - vakna

Filmen kanske är bra, men serien är usel med ett manus som mest känns som när ett ungt barn berättar om en bok/film/serie: ”Och sen gick hon dit. Och sen sa han X. Och sen flög de. Och sen, och sen, och sen…”. Ingen känsla för rytm och en handling som bara känns som om den måste klaras av, tillsammans med teckningar som alltför mycket ser ut som rutor tagna från filmen -> de är osedvanligt stela. Blargh.

Sacrificial Princess and the King of Beasts av Yu Tomofuji (shojo): Fler prinsessor, och lite bättre också i den här japanska varianten av Skönheten och odjuret. Ett långt krig mellan människor och bestar har avslutats i och med ett fredsfördrag där människorna lovar att regelbundet skicka en unga kvinnor som offer till bestarnas konung, men när Sariphi (vars namn inte av en slump låter som en portmanteau/sammandragning från Sacrificial Princess) blir det 99:e offret går det inte som vanligt:

Sacrificial Princess and the King of Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det som räddar den här serien från att bli lika menlös som en del av dagens andra är att den då och då, bland (melo)dramatiska inslag och romantisk kärlek av Romeo och Julia-styrka, slänger in scener som den här ovan; den bitvis påfrestande högtravande tonen mår bra av att tas ner på jorden ibland. Ingen större serie, men efter att i början varit nära att ge upp serien på grund av den tonen blev det efterhand en trevligare läsning så att jag till och med läste volym 2. Frustrerande mycket känns igen från Skönheten och odjuret (eller för den delen ramberättelsen i Tusen och en natt) men humorn gör serien läsbar.

Defying Kurosaki-kun av Makino (shojo): Jag tar romantikserierna efter varandra, och här är det typisk setup där Yu Akabane tvingas flytta till skolans studentrum eftersom hon inte vill följa med när föräldrarna plötsligt måste flytta. Så hastigt och lustigt delar hon bostad med både den Vite prinsen och den Svarte djävulen, som eleverna kallar skolans två snyggaste killar. Som namnen antyder är prinsen charmerande, alltid vänlig, och den som alla, inklusive Yu, vill bli ihop med, men det är djävulen, Kurosaki, som hon genast lär känna.

Defying Kurosaki-kun v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Bitvis småkul eftersom Makino uppenbarligen vet hur man skriver en sådan här typisk shojo-serie, med karaktärer enligt mallen men alla med sina egna mer udda egenskaper. Men serien skavde för min del. Det är uppenbart att Kurosaki är den som Yu kommer bli kär i på riktigt, och den processen börjar mycket riktigt snart efter att hon flyttat in, och den fortsätter i de två album jag läst. Så den mer säregna och svårmodiga killen alltså, men tyvärr ska han också ha en bad boys charm, vilket Makino skildrar genom att han ärligt talat beter sig fruktansvärt mot Yu. Han kysser henne fast hon inte vill, tvingar henne att göra saker hon inte vill (inte sex, men ändå), och till slut är Yu så fokuserad på hans känslor (ska han vara snäll? arg? ointresserad?) att det känns som ett praktexempel på en relation där ena parten blivit manipulerad av den andra. Så en serie som på ytan är roande men som när man tänker mer på det är riktigt läskig. Suck.

A Kiss, For Real av Fumie Akuta (shojo): Sådärja, mycket bättre! Igen romantik, igen något av en bad boy, men den här serien är betydligt roligare att läsa. Inte för att den är rolig, snarare är den ganska deppig (men med feelgood-potential), men för att karaktärerna ges så mycket mer djup och skildringen av den spirande kärleken mellan Chitose, som hela tiden sätter upp en mask för andra för att de inte ska kunna se igenom henne och hennes osäkerhet, och Itsuki, en konststuderande som tar med henne till sin skola där hon inser att just det är det hon vill göra, även om hennes föräldrar och andra kommer tycka hon är konstig.

A Kiss, For Real v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Knepig relation även här, men den är jämbördig, med två kontrahenter som båda två har en del baggage som gör att de är ovilliga att öppna upp sig för den andra. Den här serien ska jag fortsätta läsa för jag gillar tonen, teckningarna, och hur karaktärerna gör sitt bästa (även om de ibland går på grund) för att förbättra sina liv. Och också plus för att det är tydligt att kärleken inte är vägen till räddning; när t ex Itsuki drar sig undan och vägrar hjälpa Chitose med ett viktigt konstprojekt gör hon det tydligt att det inte är för hans skull hon håller på med konst utan för att hon själv vill det, och även om hon skulle vilja att han hjälpte till klarar hon sig ändå.

Perfect World av Rie Aruga (josei): Tja, vad ska jag säga? Helt OK romantik, med förvecklingar, konkurrerande kärleksintressen, och stora men komplicerade känslor. Men utan att någon av huvudpersonerna sticker ut har jag svårt för att engagera mig i läsning. Jag läste några volymer för bara två dagar sedan men av huvudpersonerna har vare sig Kawana eller Ayukawa satt några spår; namnen hade jag redan glömt och fick slå upp inför den här recensionen.

Perfect World v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Seriens ”gimmick” är att Ayukawa sitter i rullstol, och en av de (få) saker jag gillar i serien är att den inte är det minsta orolig för att ta upp vad det betyder. Men det räcker inte; josei-genren ska ju vara mer vuxen än shojo, men bortsett från just den här detaljen är det en helt vanlig shojo-historia som saknar det allra viktigaste: Intressanta människor. Ayukawa som person definieras helt av sitt handikapp, och Kawana av sina känslor inför detsamma. Så goda intentioner, men resultatet är sisådär :-/

Kase-san and… av Hiromi Takashima (yuri): Dagens sista rena romantikserie och den klart bästa där kärleken börjar gro, här mellan Yamada, en blyg flicka som huvudsakligen försöker undgå att uppmärksammas i klassen och som spenderar sin mesta tid med att ta hand om skolans blommor, och titelns Kase-san, en sportig och energisk tjej. Olika är de men det hindrar inte att en försiktig romans börjar spira.

Kase-san - tankar

Kase-san and… (volymerna är inte numrerade utan har istället titlar som Kase-san and Morning Glories, Kase-san and Bento, …) är en otroligt enkelt gjord serie, men den är lika otroligt charmerande och gör mig på mycket gott humör. Det är inte så att den väjer för de problem som finns med en relation mellan två personer utan större vana vid det, men i grunden är den sockersöt, men som med de allra bästa serierna av den typen känns det aldrig kväljande utan bara väldigt mysigt att läsa den. En av få av dagens serier som jag själv valt att köpa i fysiskt format 🙂

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy av Sanzo (shonen): Efter romantiken, några vad jag skulle kalla konceptserier, dvs serier där serieskaparen/na haft en tydlig elevator pitch. Och jag börjar med en som faktiskt också är en kärlekshistoria, men om Perfect World härovan också skulle kunna kallas en konceptserie (med pitchen ”Shojo + rullstol”) var den ändå tänkt mer som romantik än koncept, men Caterpillar Girl… är definitivt mer skum.

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy (2018) (Digital) (danke-Empire)

Larvflickan visar sig varit olyckligt kär i textpojken, och tack vare en excentrisk smågud har hon förvandlats till en larv för att kunna bli hans flickvän (?!?). Den här korta serien (en volym) börjar som en komedi men utvecklas till en tragedi, inklusive slutet, och eftersom jag tyckte den fungerade bättre i komedi-mode än i tragedi-mode så kan jag inte säga att jag tycker serien var lyckad. Kanske var den tänkt att bli längre men inte blev tillräckligt populär varpå slutet kom plötsligt, men oavsett vilket är serien mer udda än bra. Den försöker ta upp tyngre ämnen men det bisarra i larvflickans uppenbarelse gör att försöken faller platt, tyvärr.

Gabriel Dropout av Ukami (shonen): Konceptet här är ängel som kommer till Jorden för att prya efter sin utbildning, men väl här struntar hon totalt i att vara god och istället skräpar hon ned, skolkar från skolan, spenderar all tid med tv-spel, och är väldigt lat. Givetvis finns på samma skola också en demon/djävul som likaså pryar, och som istället är snäll, ordningsam, och mycket irriterad på ängeln.

Gabriel Dropout v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Chibi-sött, men utan charm, och alldeles för enkel handling; humorn som finns påminner mycket om den i Himouto! Umaru-chan som jag nyligen skrev om, men även om den serien också hade en extremt tunn handling satt åtminstone de komiska poängerna i hur huvudpersonen uppträdde helt annorlunda än förväntat som de skulle, med de fartfyllda teckningarna och det extrema uppträdandet hos Umaru. Här är tanken att det i sig ska vara roligt att en ängel är småslö och en demon snäll, men det räcker inte. Alls.

Back Street Girls av Jasmine Gyuh (seinen): Det där med ett enda skämt där skämtet är hur någon agerar annorlunda mot det man är van vid? Möt Back Street Girls där huvudpersonerna är tre typiska yakuza-män som efter att de skämt ut sitt gäng av sin boss tvingas flyga till Thailand och operera sig så att de istället ser ut som tre söta flickor, och sedan med en gruvlig träning av chefen bli en idolgrupp som han ska tjäna pengar på. Att hela idén med serien är att visa typiskt söta idolflickor som bakom scenen svär som borstbindare och har ett kroppsspråk från yakuza-kulturen inses lätt när hela bakgrundshistorien ovan klaras av på de första sex sidorna, för att man så snabbt som möjligt ska komma fram till det viktiga:

Back Street Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

På något sätt skäms jag lite för hur roligt jag hade när jag läste Back Street Girls. Skämten är givna och skämten är enkla, men Gyuh har läst mycket manga och vet hur idoler och yakuza brukar skildras så skämten sitter perfekt, både manus- och tecknarmässigt. Och det finns en slags snäll ton mitt bland alla råa skämt, med yakuzas som är lite mjukare innanför sina hårda skal än man skulle kunna tro och en gangsterboss som samtidigt som han är sadist och våldsverkare ändå går mer upp i att leda sin idolgrupp än i sin kriminella verksamhet. Men det är en bisak för huvudsakligen är det här en drift med yakuzas, med idoler, och med allas förväntningar på dem.

Chio’s School Road av Tadataka Kawasaki (seinen): Mer koncept, med en serie som precis som titeln säger handlar om Chios väg till skolan. Varje kapitel handlar om hur hon går dit, och vad som händer på vägen. Konstiga människor hon pratar med, smågangstrar som hon måste lura för att kunna passera, eller hur hon ska kunna passera förbi tillfälliga avspärrningar och ändå hinna till skolan:

Chio's School Road v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det här är en sån där serie som det är alldeles lagom med att läsa ett kapitel (dvs en tur till skolan) då och då. Det finns en viss utveckling av karaktärerna, men poängen är ändå att se vad för någonting som kommer hända Chio på hennes promenad den här gången. Lite som monster-of-the-week, men med ett mindre oroväckande tema. Jag kommer också att tänka på Magister Flykt, den gamla svenska TV-serien för barn, där handlingen ofta byggde på att ständigt sena Inga Sörman berättar om vad som hände som gjorde henne sen. Inga Sörman och Chio, lika som bär, och både en trevlig bekantskap 🙂

Shibuya Goldfish av Hiroumi Aoi (shonen): Och dagens sista konceptserie, och vilket koncept sen! Det här är en skräckserie av den typ som dryper av blod, avlidna kroppsdelar, och där de som verkar vara huvudpersoner kan gå åt när som helst. Gore, helt enkelt. Och det som orsakar all denna blodspillan är att en dag i Shibuya dyker det upp någonting nytt på gatorna. Eller snarare, i luften, i butikerna, överallt…:

Shibuya Goldfish v01 (2018) (F) (Digital) (danke-Empire)

Guldfiskar. Serien igenom tänkte jag att någon gång kommer Hiroumi Aoi tappa masken och visa att serien är ett skämt, men icke, den är 100% gravallvarlig. Och visst kan jag uppskatta de ibland rejält bisarra inslagen i en del japanska serier (som en del av de ovan nämnda), men det går inte att tycka att guldfiskarna är läskiga. Det finns en detalj som senare i serien nästan lyckas få en liten skrämmande ton, när guldfiskarna börjar prata med mestadels meningslösa men potentiellt hotfulla fraser, men så inser jag att det är flygande guldfiskar som pratar och så försvinner den stämningen snabbt. En volym läst och den är avslutad i sig, men fler volymer är på väg som ska skildra andra människors äventyr i Shibuya. Hotade av flygande guldfiskar. Som pratar.

Det finns några få till manga jag läst men jag tror jag sparar dem; jag tror att de skrämmande guldfiskarna är en alldeles för bra avslutning för att jag ska skriva mer just nu 🙂

 

Hâsib and the Queen of Serpents & Djinn Djinn

Postat den

En av dagens serier är direkt hämtad från sagosamlingen Tusen och en natt, medan den andra är mer av en saga med tydlig inspiration därifrån, men jag tyckte de passade bra ihop för att recensera tillsammans. Plus att de båda är gjorda av serieskapare jag skrivit om många gånger förut och det gör att jag har lite mindre att skriva eftersom båda gör serier som är så typiska för respektive kreatör att mycket bara skulle bli repetition annars 🙂

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - coverFörst ut är fransmannen David B., mest känd för sin självbiografiska serie Epileptisk, en serieskapare som gillar att använda drömmar och andra liknande inslag i sina serier, och vars teckningar med tiden utvecklats i en riktning där sidorna mer ger ett intryck av mönster med tydliga inslag av mayaindiansk konst än av regelrätta serier. Det kan låta avskräckande men ofta fungerar det riktigt bra, framförallt som hans manus är anpassade efter teckningarna som sagorna i hans The Armed Gardens.

Så att han skulle göra en serie med handling tagen från Tusen och en natt är inte precis förvånande. Hâsib & the Queen of Serpents är en av bokens alla sagor i en saga-berättelser, där Scheherazade berättar om Hâsib, en ung man som förrådd av några vänner stängts in i en grotta där han träffar Ormarnas drottning, som i sin tur berättar för honom om kung Bulukiya.

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - Salomon

Berättelsens av fortsätter sedan att bli alltmer intrikat när Bulukiya i sin tur träffar prins Janshah som berättar om vad han varit med om, och i alla berättelsens nivåer dyker ormdrottningen och kung Salomon upp; än som vänner och medhjälpare, än som någonting helt annat. Den drömska stämningen förstärks av Scheherazades då och då uppdykande utsagor om vilken natt det nu är*, av teckningarnas fantasifulla kompositioner, av svårigheten i att hålla reda på vilken nivå av berättelsen man just nu befinner sig på.

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - Scheherazade

Kort sagt är det en utmärkt och förvirrande saga som lämpar sig bäst för de som gillar just gamla sagor från Österlandet, där handlingen/handlingarna (det är som sagt flera berättelser i en) är lättförstådda men där det inte alltid är lika lätt att förstå varför karaktärer handlar som de gör. Den som läst Tusen och en natt, eller för den delen andra gamla berättelser som de isländska sagorna eller den japanska Berättelsen om Genji känner nog igen sig: Vad som är en spännande handling skiljer sig inte mycket idag från igår och enkla känslor som girighet och kärlek är sig tämligen lika, men mer komplicerade saker som vad som är gott/ont/etiskt/oetiskt kan ibland göra en perplex 🙂

Djinn Djinn - omslag

Dagens andra bok är från en serieskapare som är väsensskild från David B., nämligen tyske Ralf König med sin serie Djinn Djinn som nyss kommit ut på danska. Här är det den magiska tekannan som när man putsar den frambringar en djinn som måste lyda putsarens order. Och, inte överraskande för den som läst König förut, är det här inte fråga om en djinn som ger dig rikedom eller dylikt, utan istället en djinn i form av en underskön yngling som både män och kvinnor blir som förhäxade av.

Allt presenterat också här via en ramberättelse, nämligen en arabisk gatuförsäljare som berättar historien om tekannan och om Mufti Abdullah Abba Skakmat, den rättrogne mannen som i en vision ser sig bli beordrad att tvinga alla kvinnor att dölja sig för att inte uppväcka männens lusta, och som sedan som straff av den betydligt mer frisinnade Salmonella, en man med magiska kontakter, förvandlas till den unga adonisen i tekannan som måste tillfredsställa alla kannans ägares önskningar. I sann König-anda är det lite förvirrat i början om han kanske istället inte ska se ut som en betydligt mer grovhuggen, muskulös och hårig man, precis enligt Salmonellas önskemål, men eftersom kannan och dess innehåll är menad som present till Salmonellas faster blir det till slut ett mer klassiskt skönhetsideal som gäller.

Djinn Djinn - man

Hårig man…

Tekannan hamnar sedan givetvis i andras händer med farsartade följder, för att till slut landa i vår tid hos ett gaypar, samtidigt som magin börjar ta slut…

Jag trodde på den här serien eftersom jag gillar König och hans känsla för att humoristiskt skildra relationer, men tyvärr klickar det aldrig riktigt. Det känns oväntat tungrott och platt, trots de sedvanliga stornäsorna och gnabbandet i dialogen. Jag anar att det är själva sagoformen som spökar: Königs styrka är som sagt i hur han skildrar relationer och hur de påverkar människorna, men som jag nämnde ovan är det inte precis relationsskildringen som är Tusen och en natts styrka. I Djinn Djinn är det kul när personer börjar prata med varandra, men så fort sagoinslagen dyker upp kommer humorn helt av sig, och sedan tar det ett tag innan den får upp ångan igen.

Djinn Djinn - yngling

…eller hårlös yngling? Båda är självklart fullt redo för action!

Plus att setupen känns en smula tungrodd och övertydlig den med, med den inskränkte och hämmade Skakmat som får det ”passande” straffet han får. Kanske blir det bättre i del två, om den nu någonsin dyker upp i en översättning jag kan läsa; den här boken utannonserades för många, många år sedan så förlaget Fahrenheit har inte stressat precis 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

*: Jag misstänker att någonting är skumt med Scheherazades numrering av nätterna här, men jag vet inte om det är ett misstag i översättningen, ett misstag av David B., eller (kanske troligast) att jag missat någonting. Det skumma är att boken börjar med en textplatta där det står ”When it was the four hundred and twenty second night,…”, för att sedan några sidor senare följas av ”…it was the 483rd night..”, följt av 404th (?!?), 485th, 486th, 487th, …, 498th. Så den där första 422 och senare 404 *borde* vara 482 respektive 484 tycker jag. Om det nu som sagt inte finns någon intrikat anledning till det hela. Mystiskt!

Gott och blandat 10: Manga mania

Postat den

Den där stora manga-vågen i USA runt millenieskiftet (och för den delen även här i Sverige, lite senare) som resulterade i en krasch där stora utgivare som Tokyopop mer eller mindre upphörde att existera känns som om den är här igen. För mig som oftast läser manga digitalt finns det så många nya översättningar att det är extremt svåröverskådligt; att det handlar om digital utgivning gör det snäppet värre eftersom jag tycker det är enklare att skumma igenom en fysisk bok för att få ett hum om serien än med hjälp av ett par exempelsidor på nätet.

Så förlag som Kodansha och Seven Seas Entertainment fullkomligt vräker ur sig nya serier (Kodansha oftast med högre snittkvalité medan Seven Seas kan råka ha de udda pärlorna) och jag gör mitt bästa för att hänga med. Men precis som med den förra explosionen i manga på engelska finns det mycket skräp bland nyheterna, så det gäller att inte ge upp!

Och därmed dags för en genomgång av vad jag grävt upp; jag ska försöka att hålla mig mycket kort vad gäller det som inte är värda fler ord 🙂 I den ordning jag läst dem:

Can You Just Die, My Darling? av Sousou Sakakibara: Skräck/Thriller om hur en infektion får människor att drabbas av en oemotståndlig impuls att döda den de älskar. En hel del gore, en hel del naket, en hel del tråkigt; en ganska typisk manga i genren blanda extremt våld med cheesecake. Det går att göra bra men Sakakibara känns bara tröttsam när handlingen rivstartar utan att jag fått minsta chans att hinna bry mig om karaktärerna ifråga. Inte helt usel, som i de flesta japanska serier finns en grundläggande kompetens i hur man gör serier, men bara de som verkligen gillar den här typen av serier har en anledning att provläsa.

Can You Just Die, My Darling v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Beware the Kamiki Brothers! av Yuji Onda: Romantik uppstår när Irohas mamma gifter om sig och de två bröderna Kamiki flyttar in. Tyvärr är huvudpersonen Iroha helt utan personliga egenskaper så hur kampen mellan den arroganta äldre och den barnsliga yngre brodern som båda snabbt (alltför snabbt; återigen en serie som stressar alldeles för mycket i sina försök att introducera huvudhandlingen) faller för henne avlöper känns inte intressant. Det är någon vecka eller två sedan jag läste den här och jag hade stora problem att komma ihåg vad som hände…

Beware the Kamiki Brothers! v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Blue av Kiriko Nananan: En serie av ett helt annat slag än resten av dagens serier, med ett betydligt mer konstnärligt ambitiöst upplägg och avslutad i en volym. Två tonåringar, Masami och Kayako, gör trevande försök att lära känna varandra, trots att båda är extremt tillbakadragna av olika anledningar, och efter ett tag inser de att känslorna övergått i kärlek. Jag älskar teckningarna med den extrema kontrasten, och jag uppskattar manusets ambitioner som tacklar svåra ämnen, men tyvärr brister det i läsbarheten. Eller åtminstone brister min läsförståelse för den här serien var svår att hänga med i, både på grund av textens oklarheter och de (som sagt mycket snygga) teckningarna där det är väldigt svårt att särskilja personer. Så värd en titt, men läs den mer som poesi där stämning och tillfälliga känslor är viktigare än en tydlig handling.

Blue

Please Tell Me! Galko-chan av Kenya Suzuki: En serie som jag tycker mycket bättre om än jag kanske borde. Ursprungligen en webbserie med korta episoder à några sidor som senare förärats med fysisk utgåva är det en mycket enkel komedi om Galko, den storbystade huvudpersonen, och hennes mer eller mindre udda skolkamrater. Den stora bysten poängteras och kommenteras ofta i teckningarna (som ser ut som vore de gjorde med kulspetspenna) men på något sätt känns det ändå aldrig som om serien går över gränsen, trots att (kanske väl) många episoder handlar om sex & kroppar; den behandlar sina karaktärer med respekt och med kärleksfullhet trots deras ofta klichéartade utseenden. Små charmiga marginalkommentarer gör också sitt till, både för att göra läsningen ännu bättre och för att det ska kännas som en serie som är betydligt matigare / sida än många andra japanska serier. Jag hade roligt när jag läste, och jag gillade alla personerna  🙂

Please Tell Me! Galko-chan

CITY av Keiichi Arawi: En till komedi, och en till lyckad sådan. Arawi är mest känd för sin serie Nichijou / My Ordinary Life, en serie som jag kommer ihåg att jag gjorde ett halvhjärtat försök med för en tid sedan men som jag inte fastnade för då. Jag borde nog göra ett till försök för jag gillade humorn i den här boken som skildrar en liten stad och dess invånare. I början verkar kapitlen fristående men efterhand börjar man känna igen personer när deras historier vävs samman, och det finns en stillsam, smått absurd humor som jag gillar skarpt. Jag är inte helt säker på om tonläget kommer kännas påklistrat i längden, och kanske var det därför jag inte läste mer av Nichijou, men det kan lika gärna vara att jag gav upp för tidigt för det tar ett tag innan effekten av hur de slingrande manustrådarna interagerar ger full effekt.

CITY v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Chihayafuru av Yuki Suetsugu: Jag har läst tävlingsmanga som handlar om fotboll, amerikansk fotboll, cykling, baseboll, boxning, simning, Go, mahjong, med mera, med mera, och i inget fall har det avgörande för vad jag tyckt om serien varit vad tävlingen handlat om. Jag menar, en serie som Kaiji lyckas till och med få sten-sax-påse att bli hur spännande som helst! Så någonting säger det nog om serien som sådan att jag aldrig lyckades komma över min känsla av att tävla i Hyakunin Isshu karuta verkade smått löjligt. Jag skulle så gärna tycka bra om serien som för en gångs skull har en kvinnlig huvudrollsinnehaverska, men tyvärr fångade den mig aldrig. Jag kanske läser någon volym eller två till för att se om det blir mer spännande framöver att följa hur det går för Chihaya Ayases kamp för att bli bättre på att memorera 100 dikters introduktion och sedan snabbt försöka lokalisera tillhörande kort men jag är skeptisk.

Chihayafuru

Crisis Girls av Hiroaki Yoshikawa: Om man gillar att se en småhumoristisk variant av hur en mycket liten nekromantiker-flicka  slåss mot bisarra monster som gigantiska pingviner, chihuahuor som konspirerar för att krossa mänskligheten, och liknande fiender kan man alltid ge Crisis Girls en chans, men i annat fall kan man skippa den här serien för mer originell än det jag skrivit är den inte. Den försöker desperat vara rolig och udda men faller hela tiden tillbaka i de mönster som alla som läst liknande serier förut redan sett, och utan att ha karaktärer som lyfter den.

Crisis Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Living-Room Matsunaga-san av Keiko Iwashita: Det finns många romantiska serier om hur ändrade familjeförhållanden gör att någon plötsligt tvingas bo ihop med nya människor, och hur det leder till kärlek. Ibland flyttar någon in, som Kamiki-bröderna ovan, ibland flyttar huvudpersonen själv, som här då den unga Meeko plötsligt finner sig boendes i sin morbrors kollektivfastighet som är fyllt med weirdos. Seriegenren lever och dör med hur intressanta människorna är, och Iwashitas version får godkänt; det finns bättre versioner, men jag tycker han lyckas bra med vinkeln där Meeko är betydligt yngre än sina sambos och hur hon kämpar med att verka vuxen, alltmedan de andra känner sig ansvariga för henne i sin tur. Plus för doserna av humor, minus om hon verkligen blir kär/tillsammans med någon av dem eftersom serien fungerar klart bäst i friktionen mellan de vuxna arbetande och den bara på gränsen till vuxen varande Meeko.

Living-Room Matsunaga-san v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Dragon Half av Ryūsuke Mita: En mycket lättviktig fantasy-komedi om Mink, hälften drake, hälften människa, och hennes jakt på någonting som kan göra henne helt till människa eftersom hon tycker det är pinsamt med svans och horn. Så det finns en övergripande handling men serien går mest ut på att driva gäck med klichéer från manga, anime och rollspel vad gäller fantasy. Som den man Mink hoppas ska falla för henne om hon blir en människa, en man med det mycket seriösa namnet Dick Saucer… Serien är smårolig och jag kan faktiskt tänka mig att läsa fler volymer, en tråkig eftermiddag, men de parodiska inslagen gör att det i längden blir svårt att bry sig om Mink och hennes vänner, så mer än putslustiga kapitel som jag snabbt glömmer bort blir det inte. Fan service finns det också gott om, även om Mitas teckningar framförallt i början nog är mer amatörmässiga än jag någonsin sett i andra översatta serier från Japan vilket gör att det kan se rejält konstigt ut. Jag kan inte låta bli att tänka på My Sweet Alien, en annan komisk serie med fantastiska inslag och en hel del naket, som gör allt Dragon Half gör men mycket bättre.

Dragon Half

The Dungeon of Black Company av Youhei Yasumura: Den klassiska dungeonen presenteras här i dess roll som företag när Kinji, en man som just förverkligat sitt livs dröm i och med att han tjänat tillräckligt mycket pengar för att slöa resten av livet, plötsligt transporteras dit. Utan pengar måste han först jobba för en löjligt låg lön i gruvorna, men han börjar sedan utnyttja sitt kunnande om hur man hänsynslöst utnyttjar systemet för att få makt. Med andra ord, ytterligare en serie bland alla från Seven Seas som tar upp klassiska rollspelsmiljöer från nya synvinklar. Låter roligare än den är eftersom serien lider en allvarlig brist på sympatiska personer; konceptet är inte illa men genomförandet är trist, tyvärr.

The Dungeon of Black Company

Himouto! Umaru-chan av Sankaku Head: Mer parodi vankas här, närmare bestämt en parodi på den perfekta kvinnliga studenten som är gudabenådat skicklig i allt hon företar sig, och med ett matchande utseende. Umaru Doma är allt detta i skolan, men så fort hon kommer innanför dörren till lägenheten hon bor i tillsammans med sin hårt prövade bror degenererar hon till en första klassens parasit: Hon äter och dricker bara snacks, hon städar aldrig, hon pressar brodern till att serva henne i allt. Sankaku Head (en del mangatecknar-namn är mer uppenbara pseudonymer än andra…) utnyttjar den i många manga vanliga tekniken med tvära kast i teckningarna där det är helt normalt att vanligtvis realistiskt tecknade personer temporärt ersätts av chibi-versioner till att ge Umaru helt olika utseende beroende på hennes mode medan alla andra konsekvent tecknas i den realistiska stilen. Onekligen består serien av ett enda skämt som hamras in gång på gång, men till en volym räcker det gott. Fler däremot…

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Lovesick Ellie av Fujimomo: Mer romantik, och romantik som jag gillade att läsa. Här är plotten att ingen någonsin lagt märke till huvudpersonen Eriko under hennes skoltid, och själv ägnar hon mycket tid åt att fantisera om att vara kär och att lägga upp fantasierna på Twitter under pseudonymen ”Lovesick Ellie”. Givetvis finns en underskön kille i klassen, Akira, och lika givetvis blir han (motvilligt, eftersom han har dåliga erfarenheter av att öppna upp sig för människor) intresserad av henne. Så inga nyheter i handlingen, men Eriko är tillräckligt intressant för att jag ska läsa vidare. Hennes längtan efter Akira är så påtaglig och skildrad utan förskönande omskrivningar och det känns uppfriskande; många kärleksserier kan kännas lite kyliga ibland men det är inget problem här. Sen är det iofs lite konstigt att både Eriko och andra i serien tycker att hon är så ”pervers” i sina tweets, med tanke på hur oskyldiga de är i mina ögon 😉

Lovesick Ellie v03 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Heaven’s Design Team av Tarako (teckningar) & Hebi-Zou/Tsuta Suzuki (manus): Här är en till av de där skumma konceptserierna som jag mer uppskattar för att de finns än för läsningen. En mestadels anonym samling människor/änglar (vissa försök till personskildring finns men de är minst sagt rudimentära) jobbar för Gud med att uppfylla alla hens önskningar om djur; hen är en smula lat och orkar inte designa alla själv, så istället kommer påbud från ovan (dvs i pratbubblor utan avsändare) som ”ett djur som kan äta löven högst upp i träden”, ”någonting urgulliga men samtidigt förfärande”, osv, och sen är det upp till gruppen att designa någonting passande. Det här är urtypen av en serie som jag är säker på gör sig alldeles förträffligt som följetong i en antologi: Varje kapitel är ett avslutat helt, och det finns egentligen ingen röd tråd mellan dem. Sammanfattat är det en serie som komiskt presenterar diverse underliga (verkliga) djur, inklusive faktarutor efter varje kapitel, och som samtidigt lär ut biologi, som till exempel varför en enhörning inte skulle kunna fungera i verkligheten. Intelligent design done right!

Heaven's Design Team v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Golosseum av Yasushi Baba: När jag läser om den här serien på Kodanshas hemsida står det att det är en ”…science-fiction-wrestling-political-parody action manga…” och det låter ju skoj, så det är synd att jag inte riktigt ser parodin i det hela utan mest ser en ultravåldsam serie om hur Ryssland med president Putinov i spetsen upptäckt ett medel som kan neutralisera alla vapen och som dessutom möjliggör en närmast ohämmad muskeltillväxt, med resultatet att strider numera består i muskelberg som sliter människor i stycken alternativt kampkonstnärer som gör sammalunda. Parodin är nog menad att bestå i själva det faktum att det i sig är möjligt med en Putinov som omger sig med tigrar han då och då sliter huvudet av, groteskt biffiga män och kvinnor som går lösa på varandra, och annat smått och gott, men för min del fungerar den parodin i ungefär en ruta (nämligen när jag först ser Putinov). Att teckningarna är så fula gör mig inte gladare. Så, nä.

Golosseum v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How to Treat Magical Beasts av Kaziya: Sista serie ut är, sorgligt nog, en dålig sådan, närmare bestämt en serie om hur man ska bota magiska djur i en oklar dåtid då magin håller på att ersättas av naturkunskap. Ett djur / kapitel avverkas/botas, interfolierat med diskussioner om magi vs vetenskap mellan veterinären (naturvetare men med viss kunskap om magi) och dennes lärjunge (magiker som behöver lära sig vad det innebär att vara en doktor). Helt utan glöd och helt utan personlighet är det här en serie jag läste idag men som jag kommer ha ytterst svårt att minnas imorgon, om jag nu inte skulle råka komma ihåg dess absoluta menlöshet.

How to Treat Magical Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Flest serier i en post hittills, och misstänker jag, flest ord också. Som synes så gott som enbart väldigt traditionella serier (med undantag av Blue), och som så ofta i de fallen hänger kvalitén på saker som personligheterna, humorn och de små saker som ändå (förhoppningsvis) särskiljer en serie från andra. Handling där spänningen beror på hur det kommer att gå lyser med sin frånvaro den här gången. Och som synes ganska lite om teckningarna och det är för att med några undantag (som jag skriver om) är teckningarna mycket typiska för serierna ifråga, och jag både tror och hoppas att exempelsidorna räcker för att ge en bra inblick i deras kvalitet 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 9: Sport-/Romantik-/Sjukhus-/JRPG-/D&D-manga

Postat den

Jahapp, en samling manga igen!

Haikyu!! av Haruichi Furudate

En till sportmanga, en till huvudrollsinnehavare som fysiskt ser obetydlig ut men som har en unikt talang, ett till lag som innehåller betydligt mer fysiskt imponerande lagkamrater och ett lag med en del inre slitningar men med en sammanhållning som är total när det gäller, och allting kryddat med extremt spännande matcher och motståndare med speciella egenskaper som borde göra dem snudd på omöjliga att besegra men som ändå till slut står som förlorare tack vare den där unika talangen och den enastående lagmoralen.

Den här gången innebär det volleybollspel, en huvudperson med namn Shōyō Hinata som trots sin ringa höjd kan hoppa imponerande högt, laget Karasuno där passaren Tobio Kageyama är Shōyōs perfekta medspelare (och samtidigt den person Shōyō mest av allt önskar besegra) eftersom hans passningar är så utsatt känsliga att Shōyōs i början icke-befintliga volleybollkunskaper inte spelar någon roll eftersom bollen kommer dit Shōyō slår, och motståndarlag som specialiserar sig på att blocka (de är givetvis extremt långa), serva, försvara sig, och så vidare.

Haikyu!! - samarbete

Samarbete!

För att vara en fullkomligt generisk sportserie från Japan är den här underhållande och det finns hur många volymer som helst att läsa (jag har hittills läst femton, men det finns fler än så, både på japanska och engelska), så om man gillar volleyboll, serier och nöjer sig med underhållning som inte bjuder på några överraskningar tycker jag man ska ge Haikyu!! en chans. Lika bra som de allra mest lyckade serierna i genren som Eyeshield 21 är det inte, därtill är det alltför förutsägbart, men karaktärerna är roande, det interna käbblet underhållande, och matcherna spännande, så Haikyu!! gör det den ska.

My Boyfriend in Orange av Non Tamashima

Om Haikyu!! inte precis var överraskande i sitt innehåll men ändå höll en klart godkänd kvalité kan jag tyvärr inte säga samma sak om den här romantikserien. Studenten Moe blir på grund av ett missförstånd under en brandövning i skolan ”räddad” av Kyosuke, en ung man som arbetar som brandman på en närliggande brandstation. Han är självsäker och skicklig när det gäller sitt arbete men mer blyg och oföretagsam när det gäller kärlek, medan hon förvisso också är något av en enstöring men är mycket mer inriktad på romantik och har en fantastisk förmåga att råka ut för prekära situationer där det behövs en brandman för att rädda henne / lösa problemet.

My Boyfriend in Orange v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Första mötet sätter tonen

Den här serien tappar farten mer eller mindre omedelbart efter det första kapitlet. Huvudpersonerna saknar så gott som helt personlighet så min beskrivning ovan innehåller i princip allt man behöver, och för den delen får, veta om dem. Tre volymer in har jag fortfarande inte fått veta någonting mer om dem, och eftersom de där olyckorna mm som ständigt inträffar inte ens känns särskilt spännande (eftersom det här är en så o-originell shojo-serie så består all action av ”Åh nej, det brinner”-rutor följt av rutor där Kyosuke lyckligtvis dyker upp i rättan tid, med ett allvarligt ansiktsuttryck som ska se oerhört lockande/sexigt ut, och en förmaning till Moe att vara mer försiktig i framtiden) så, well, fler volymer kommer det nog inte bli för min del!

Kounodori – Dr. Stork av You Suzunoki

Ah, en klart bättre serie än den förgående. Inte för att upplägget innebär några överraskningar, men för att huvudpersonen har en karaktär som långsamt byggs upp, och för att handlingen är spännande, inte alltid förutsägbar, och ibland till och med en liten smula tankeväckande.

Vi befinner oss på ett sjukhus där dr Kounotori (som betyder stork)  jobbar som förlossningsläkare, så vi får följa olika patienter och deras historier samtidigt som vi får lära känna doktorn och hans kollegor. Som med många serier som är tänkta att fortgå tills dess att läsarna tröttnar finns det här ingen större handling med tydlig start/slut utan det är mer episodiskt uppbyggt: Den oplanerade graviditeten, missfallet, barnlösheten, den alltför tidiga födelsen; jag tror nog att ni kan gissa ungefär hur den här slipstenen dras 😉 Historierna får god tid att utveckla sig så de kan hålla på i flera kapitel vilket gör att de får tid att andas; att alltid avsluta historier inom den sedvanliga kapitellängden på drygt 20 sidor som man kan se i en del andra serier kan lätt bli stressigt när varje historia är packad med så mycket info som här (medicinsk behandling, den blivande mammans bakgrund, de filosofiska diskussionerna när det handlar om ett känsligt ämne, mm).

Jag uppskattar att serien inte väjer för svåra ämnen, som mamman som inte har råd med läkemedel, eller abort. Att serien är japansk och att läkaren dessutom jobbar på ett katolskt sjukhus gör att jag inte precis blir överraskad när Kounotori visar sig personligen luta åt att rekommendera att avstå från abort när han blir tillfrågad, men det handlar inte på något sätt om anti-abortpropaganda. Alla sidor belyses och bra argument framförs, och det görs aldrig avsteg från principen att det är kvinnan som måste bestämma; det smyger sig till och med in lite försiktig kritik av den japanska praxisen (som ibland gäller) att föräldrarna ska ge sitt tillstånd om aborten gäller en omyndig mamma.

Kounodori - Dr. Stork - dilemma.jpg

Lite fånig är serien här och där, som detaljen att doktor Stork också lever ett hemligt dubbelliv som framgångsrik konsertpianist (som givetvis ibland måste ställa in med kort varsel om en kris uppträder på sjukhuset), men i det stora hela gillar jag den även om den inte är på något sätt omistlig. Vilket innebär: Jag kommer läsa fler delar av serien, om jag inte glömmer bort att serien finns 🙂

That Time I Got Reincarnated as a Slime av Taiki Kawakami (teckningar) efter en berättelse av Fuse

JRPG/D&D, någon? Här har vi en manga (baserad på light novels skrivna av Fuse) där huvudpersonen är den mest obetydliga av fiender i många JPRG: Ett slime. Just den här visar sig vara reinkarnationen av jordbon Satoru Mikami som i första kapitlet dör i en trafikolycka, men som sedan vaknar upp i ett främmande land och visar sig vara just ett slime.

Väl här i läsningen tänkte jag att det skulle utveckla sig till en komedi om hur det är att vara just den minst farliga av alla monster man träffar på i ett JRPG, men så blev det inte. Istället visar det sig att de som blir reinkarnerade på den här världen alla får någon speciell Kraft, och den här gången är Kraften så bra att vårt huvudslime rätt snabbt visar sig vara en oemotståndlig motståndare som besegrar goblins, orcher (som min rättstavning envisas med att försöka ändra till ”pr-chef”), ifrits, drakar, och som dessutom i samband med det lär sig deras krafter.

Kort sagt är det en komedi om hur vad som ser ut att vara en obetydlig varelse istället visar sig bli den kanske mäktigaste varelsen på planeten. Men en välvillig sådan: Han blir vän med de han besegrar, bygger upp goblinbyarna och skyddar dem mot värre monster, och är allmänt trevlig mot allt och alla när han utan att egentligen mena det bygger upp en maktposition som drar blickarna till sig.

That Time I got Reincarnated as a Slime - VÄnskap med en drake.jpg

Det är en väldigt enkel serie men som en gammal JRPG-fan är det kul att läsa. Om den enda poängen varit att ett slime blir så mäktig hade jag säkert tröttnat snabbt men världsbyggandet i serien är intressant, en del bipersoners bakgrundshistoria likaså, och den godmodiga stämningen uppskattar jag också. Och avslutningstexterna i varje volym som är skrivna av den mäktiga draken Veldora som vårt slime besegrade i början och utgörs av Veldoras dagbok om vad han ser när han lever i Satorus hjärna (det finns en förklaring till varför han är där, jag lovar) och som är en fullkomlig orgie i missförstånd över vad som egentligen pågår är smått underbara 🙂

Delicious in Dungeon av Ryōko Kui

D&D/JRPG, någon? I DiD får vi följa en grupp äventyrare i deras dungeon crawl, längre och längre ner i den dungeon (jag väljer att använda dungeon som ett svenskt ord idag, med alla otympliga böjningar det innebär) som alla äventyrare vill besöka. Ungefär en våning per volym (fem hittills) går framfarten i, där omgivningarna blir mer och mer obekanta för äventyrarna allteftersom de tränger längre ner.

Och om någon tror att det här är en äventyrsserie så har de helt fel. Det finns en del risker med äventyret, men så länge ens kropp inte förstörs eller man blir en zombie finns det alltid goda chanser att klara sig undan även en dödlig utgång av en strid: Det gäller bara att ha en healer med som kan uppväcka de döda, alternativt att någon av de personer som jobbar med att rensa upp efter äventyrare tar med ens kropp ovan jord för (en mycket dyr) återupplivning; dungeonen är gubevars en turistattraktion som försörjer hela den omgivande bygden så det gäller att den är inbjudande.

Istället är det här en kombination av komedi-, logistik- och matlagnings-serie. Ett stort problem för de som vill jobba sig ner i dungeonen är all proviant man måste bära med sig, men den här gången har gruppen stött ihop med dvärgen Senshi vars enda intresse är hur man bäst tillagar alla monster man träffar på. Till de flestas skräck och äckel i början för vem vill egentligen äta slimes, sjöjungfrur (av den inte alltför mänskliga sorten), med mera? Men är man hungrig så måste man, och serien utvecklas raskt till formeln ”Nya rum -> nya monster som måste besegras -> diskussioner om hur man bäst tillagar monstren, efter striden -> utförliga recept på tillagningen”.

Delicious in Dungeon v03 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Senshi oroar sig över ekologin

En rätt konstig formel för en serie, men den fungerar! Det är inte bara den absurda känslan i att läsa om hur man bäst tillagar ZZZ, utan de övriga detaljerna som humorn i de olika medlemmarnas reaktioner på maten, förklaringar/problemen med hur dungeonens ekologi fungerar (som dvärgen givetvis är expert på, som ett led i matfascinationen), varför vissa monster är giftiga eller inte, hur de där levande rustningarna egentligen fungerar (och hur man ska kunna äta dem), bekymren över att skaffa tillräckligt med pengar för att kunna värva deltagare, hur man ska regenerera mana nere i dungeonen, och så vidare. Det är en serie som fokuserar på precis det som vanligen ignoreras i de här sammanhangen, dvs hur en dungeon faktiskt skulle kunna fungera bakom kulisserna, kryddat med riktigt skumma recept. Kul! 🙂

Och som avslutning, en sammafattning av seriernas målgrupp/teckningar/handling/karaktärer:

  • Haikyu!!: Shōnen/funktionella/nagelbitarmatcher och internt gnabb/jodå, de finns
  • My Boyfriend in Orange: Shojo/funktionella/nä/mycket mycket rudimentära
  • Kounodori: Seinen/ovanligt icke-modellvackra människor/sjukhusdrama/känslosamma till max à la såpor
  • That Time…: Shōnen/oväntat dramatiska här och där/ett slimes färd mot allsmäktighet/vänliga slimes, förvånande goblins, egocentrerade drakar
  • Delicious in Dungeon: Seinen/funktionella, med bra komisk tajming/mat och mer mat, med spridda inslag av strider/en brokig samling äventyrare med mycket olika åsikter om det där med att äta monster…

Delicious in Dungeon - recept.jpg

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 7: Ännu mer manga

Postat den

Pendeltågsresandet till jobbet fortsätter att främja mitt manga-läsande; en vanlig resa utan förseningar ger mig tid att läsa drygt en volym / dag, men med tanke på hur sällan tågen fungerar tror jag att jag snittar över två 🙂 Med den takten kan inte alla serier vara mästerverk för så många sådana finns det inte, men det är iofs roligt att plöja serier som jag annars knappast skulle läst. Och med den brasklappen i högsta hugg, dags att starta!

Deathtopia av Yoshinobu Yamada

Hemskheter i vardagen bjuds i den här åtta volymer långa serien som utspelas i dagens Tokyo, men ett Tokyo där det utan att allmänheten vet om det pågår ett krig mellan vanliga människor och människor där någonting hänt som gör dem primitivare, starkare och våldsamma utan gränser. Unga Koh Fujimura dras in i polisens specialstyrka för att spåra upp dessa människor när han efter en olyckshändelse får förmågan att särskilja dem från vanliga människor, och tillsammans med tre lika unga och mycket kurviga kvinnor spårar han upp seriemördarna, en efter en.

Deathtopia

Det där med att kvinnorna han samarbetar med är kurviga nämnde jag inte av en slump för Yamada är precis lika intresserad av att skildra morden och avslöja vem som ligger bakom dem som att skildra kvinnorna när de just kommer ut ur duschen, byter kläder, osv. Deathtopia fullkomligt kryllar av nakna kvinnor, så om man ska läsa serien måste man ha överseende med att serien är extremt tydligt gjord för de som vill ha äventyr, spänning och naket i en inte helt originell mix.

Det var på gränsen att jag slutade läsa serien efter några volymer, men jag behöver som sagt mycket läsning och plotten med de förändrade människorna var inte helt ointressant så jag fortsatte. Plus att det bara var åtta volymer så det blev inte alltför mycket repetition. Vad gäller mina tankar om de nakna inslagen, se Cage of Eden längre ner.

My Brother the Shut-in av Kinoko Higurashi

Det här är en ännu inte avslutad serie och hittills har jag bara läst två volymer men Higurashi har helt klart en intressant serie på gång. Huvudperson är Shino Tadokoro som har ett bra liv; hon är populär i skolan och livet leker. Men familjen har en mörk hemlighet: Shinos bror Tamotsu är en shut-in som inte lämnat hemmet (och knappt sitt rum) på flera år. Men när serien börjar gör han ett försök att bli en del av samhället. Det går knaggligt eftersom han har extremt svårt att prata med andra och att ens våga gå utanför dörren, och blotta påminnelsen om hans existens gör Shino rasande. Hon har aldrig berättat om honom för sina vänner, och att han nu vågar visa sig komplicerar hennes liv.

My Brother the Shut-In v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Jag har läst flera andra serier om shut-ins men hittills hör den här till de bättre. Att Shino har huvudrollen är en bra vinkel; hon är inte elak och tycker i grunden om sin bror, men serien väjer inte för hur jobbigt det kan vara att ha ett syskon som Tamotsu. Sen är serien inte helt fokuserad på Shino heller; i en del kapitel får vi istället följa Tamotsu när han försöker gå och handla eller skaffa ett jobb, och växelspelet mellan Tamotsus trevande försök att våga mer (med många återfall) och Shinos långsamma acceptans av sin bror ger serien dynamik. Jag hoppas den inte kommer dra ut på sin historia alltför långt, men so far so good!

Girl Friends av Milk Morinaga

Precis som serierna i Kisses, Sighs and Cherry Blossoms är den här Milk Morinaga-serien en gullig kärlekshistoria men inte alltför originell. Men i och med att handlingen får bre ut sig över fem volymer istället för att tränga ihop sig på en bråkdel av utrymmet får huvudpersonerna Mari och Akko tid på sig att utvecklas och det gynnas serien av, när framförallt Mari utvecklas från att vara blyg och tillbakadragen till att bli mer framåt och senare också upptäcka att hon är lesbisk.

Girl Friends v05 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Och ett extra plus för att det är den tillbakadragna personen som får axla den knepiga rollen att försöka pejla om hennes förälskelse är besvarad; det känns som om det lätt blir så att den mer framfusiga (Akko i det här fallet) är den som får hantera känsliga uppgifter som den här.

Mycket mer har jag inte att säga om serien tror jag 🙂

Cage of Eden av Yoshinobu Yamada

Jag måste erkänna att jag helt missade att det var samma person som skapat den här serien som ovannämnda Deathtopia, och om jag vetat om det är jag inte säker på att jag skulle gett mig på en serie om 21 volymer av honom; som sagt var det på näppen att jag läste klart Deathtopia.

Men när jag märkte det hade jag redan läst några volymer (och ja, jag borde ha känt igen teckningar osv, men det var en del andra serier som jag läste mellan de två så jag missade först likheterna) och kommit in i handlingen, och jag tycker nog att den här berättelsen om ett plan som kraschar under mystiska omständigheter på en öde ö är klart bättre än Deathtopia. De överlevande upptäcker snart att någonting är väldigt fel: Ön kryllar av vad som borde vara utdöda djur från alla möjliga tidsåldrar, och av någon anledning verkar eventuella räddningsförsök av överlevande helt saknas…

Vibbar av tv-serien Lost är det gott om, och mystiken tätnar allteftersom mer och mer av ön undersöks av huvudpersonerna (huvudsakligen bestående av elever från en skola som varit på resa). Men till skillnad från Lost levererar Yamada också svar, och takten i historien hålls också upp tack vare att precis när ett hot på ön börjar kännas repetitivt byter berättelsen fokus till någonting annat. Så en uppsjö av idéer som alla setts till förut, men som Yamada mixar på ett kompetent och underhållande sätt som gjorde att de drygt 4000 sidorna gick fort att läsa. Och flera saker som jag under läsningen tänkte att ”Nja, det där var väl lite väl osannolikt men OK då.” visade det sig senare att Yamada hade en bra förklaring till.

Men sen var det det där med inslagen av naket. Precis som i Deathtopia är det gott om nakna/halvnakna kvinnor; de badar oupphörligen (männen verkar aldrig göra det så de lär stinka en hel del), deras kläder strimlas av diverse djur, när de ramlar visas de alltid upp i besynnerliga men avslöjande vinklar. Det är en konstig läsupplevelse när det mitt i en dramatisk scen där dödlig fara hotar och allt är kaos det plötsligt slängs in en ruta eller två som enbart är där för att visa up ett bröst (dvs kvinnligt sådant) eller två.

Cage of Eden - sengångare

En jättesengångare attackerar flygplansvraket

På ett sätt är det otroligt enerverande, men på att annat nästan komiskt; serien blir i det här avseendet snudd på en parodi på sig själv. Om någon skulle såga Yamadas serier vid fotknölarna med hänvisning till hur sexualiserade kvinnorna är så går det inte att invända mot det för det är 100% sant. En annan gång skulle jag själv kunna instämma men den här gången fortsatte jag att läsa; tiden på pendeltåget gör att mina krav på kvalité sänks en hel del så länge serien fungerar väl i mindre bitar, och det gör Cage of Eden.

Drifting Dragons av Taku Kuwabara

Och avslutningsvis en serie som jag plockade upp för teckningarnas skull, för teckningarna i Drifting Dragons påminner om de i Nausicaä, Hayao Miyazakis fantasiska serie, och tillsammans med luftskepp och drakar var det svårt att motstå.

Drifting Dragons v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Men tyvärr var likheterna slut i och med det. Drifting Dragons har inte mycket till handling: Vi får följa besättningen och deras vardagsliv på ett av luftskeppen som jagar drakar, och mer än så är det inte. Åtminstone i de tre volymer som hittills kommit ut, men det kanske kommer ändras för det finns antydningar till att Kuwabara kanske trots allt har en historia att berätta.

Jag har läst (och läst klart) många serier som varit sämre än Drifting Dragons men det finns ett inslag i Drifting Dragons som irriterar mig oerhört, och det är de enormt stora likheterna mellan drakjakten som den skildras i serien och valjakt som den utförs i verkligheten. Det är kanske fånigt av mig att irritera mig över ren fiktion, men jag kan inte låta bli att tänka på den valjakt som Japan idag fortfarande bedriver trots utrotningshotet mot de flesta valarterna och trots allt som tyder på valarnas intellektuella kapacitet. Så när jag läser en serie om hur skepp slaktar stora djur som visar tydliga tecken på intelligens, och där i stort sett varje detalj som skildrar hur man tar hand om drakköttet, hur späcket smälts för att användas till lampolja, hur vissa delar används för parfymtillverkning, är en exakt kopia på vad som historiskt gjorts med valar blir jag smått upprörd.

Konstigt nog vet jag att jag skulle bli mindre upprörd om det här varit en historisk serie som skildrade valjakt på 1800-talet. Det är kanske orättvist men det är så jag känner det, och när besättningsmän yttrar filosofiska floskler om hur mycket man respekterar drakarna som man dödar så tja, gillar jag det inte. Alls.

Att varje kapitel sen avslutas med noggranna recept på hur man tillagar diverse rätter med drakingredienser ser jag däremot mest som ett tecken på den fascination av mat som är så vanlig i Japan. I serier, på tv, i veckotidningar så är mat så centralt att det känns helt självklart att en fantasyserie om drakjakt självklart ska ha med recept på hur man tillagar dem 🙂

Drifting Dragons v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Konsumentinformation om målgrupp:

  • Deathtopia / Cage of Eden: Shōnen
  • My Brother the Shut-in / Girl Friends / Drifting Dragons: Seinen

Konsumentinformation om köp:

Gott och blandat 5

Postat den

Dags att tömma recensions-högen en smula igen så här är några av de serier jag läst de sista två veckorna!

Different Ugliness Different Madness av Mark Malès

Jag vet inte exakt hur många franska serier jag läst som utspelar sig i USA under 20/30/40/50-talen men helt uppenbart är fascinationen stor inför epoken för jag gissar att det är ett tresiffrigt antal numera. Different Ugliness Different Madness är ytterligare en serie i raden, med en handling som huvudsakligen utspelar sig på 30-talet och där huvudrollerna intas av Lloyd Goodman, en radiostjärna som har dragit sig tillbaka från världen, och systrarna Mary och Helen som planlöst driver omkring på den amerikanska landsbygden i jakt på, well, sig själva. Ett odramatiskt möte senare gör att de under en kort tid lever tillsammans i Goodmans hus, där de försiktigt och närmast ordlöst hjälper varandra att komma vidare med sitt liv.

Different Ugliness Different Madness - möte

Det är en enkel historia som  närmast skulle kunna sägas vara en variant på Skönheten och Odjuret, med en berömd man som inte vill visa upp sin enligt egen åsikt fula kropp som inte verkar passa ihop med hans älskade röst och som därför dragit sig tillbaka till en eremittillvaro, och vad som händer när en ung vacker kvinna träder in i hans liv. Men förstås med den vinklingen att den vackra kvinnan inte är en helt okomplicerad person hon heller.

Det är inga direkta fel på Different Ugliness Different Madness men jag kan inte heller påstå att den är speciellt upphetsande; det största felet är nog bara att den inte har någonting speciellt, vare sig vad gäller teckningar (hantverksmässigt ok) eller manus (dito). Men om man gillar det man ser på exempelsidan här ovan kommer man nog gilla albumet också. För gamla serierävar: En ordinär utfyllnadsserie i Epix, ungefär.

Ekho av Alessandro Barbucci (teckningar) och Christophe Arleston (manus)

Europeisk är den, men det är ungefär alla likheter Ekho har med Different Ugliness Different Madness. Om den senare var en en smula blodfattig och somber historia är Ekho ren fantasy: På väg mot New York uppenbarar sig en konstig varelse som närmast ser ut som en blandning av en ekorre och en katt (kallad preshaun) och berättar för Fourmille Gratule att hon har ett arv att hämta ut från sin moster. Hon accepterar, varpå hon tillsammans med sin stolsgranne Yuri Podrov förflyttas till en annan värld, Ekho, som visar sig påminna en hel del om vår egen Jord men samtidigt med stora skillnader.

Sen dras Fourmille och Yuri in i diverse äventyr som låter dem uppleva Ekhos version av Jordens metropoler, med ett album / stad: Hittills, i tur och ordning, har vi fått se New York, Paris, Hollywood, Barcelona, Rom, New Orleans och London. Det finns en större handling som löper igenom albumen där de där preshuanerna står i centrum, men serien går i stort sett ut på att med hjälp av diverse MacGuffins (oftast moster-arvet, en artist-agentur som ger Fourmille en anledning att följa med någon artist på dennas resor) visa upp Ekho med dess myller av varelser och fantastiska varianter på vår teknologi (elektricitet fungerar inte på Ekho så alternativa teknologier krävs).

Ekho - New York

Fourmille och Yuris första möte med Ekho

Plus, för det här är ju ändå en fantasy-serie skriven av en fransman som inte är tänkt att vara speciellt djupsinnig, att visa upp Fourmille och andra kvinnliga karaktärer så lättklädda som möjligt.

Och jag är helt nöjd med resultatet för det är kul att upptäcka Ekho, och Barbuccis teckningar är finfina både vad gäller miljöer och teckningar. Jag gillar den här sortens runda och livliga illustrationer som känns så typiska för europeiska komiska äventyrsserier som det här definitivt är en variant av. Serien tappar farten en del i de senare albumen när nyhetens behag har försvunnit, och jag tycker nog att teckningarna också känns lite mer hafsigt gjorde. Men jag har ingenting att följa med på fler äventyr på Ekho, och jag är t o m lite nyfiken på att få reda på mer om vad preshaunerna egentligen håller på med 🙂

Age of Darkness av Caza

En till fransk fantasy-serie men en betydligt mörkare och mer allvarligt sinnad. Vilket inte är så förvånande för den som läst någonting av Caza (Philippe Cazaumayou) förut, för hans serier, så gott som alltid science fiction och/eller fantasy, är alltid fyllda av svartsynt symbolik, gärna med religiösa övertoner.

Här handlar det om ett flertal kortare serier som alla utspelas i en värld befolkad av ”ohms” (på franska med samma uttal som ”hommes”, dvs människor) och en värld som på grund av deras obetänksamhet är förstörd, med en miljö som har havererat och därför kan befolkningen bara överleva i städerna. Men utanför har andra varelser börjat ta över världen, eller kanske är det ”ohms” som har vågat överge trygghetsnarkomanin och den gråa tillvaron i städerna och som vågat ta chansen att leva ett naturligare liv…

Ett erkännande: Jag är svag för Cazas teckningar med all dess flower power-estetik. Både för att jag gillar stilen i sig, men också för att Caza var en av de första serietecknarna ”för vuxna” jag läste. Dvs lanserad som sådan i Sverige i Carlsen Ifs Serier för vuxna-album, och för mig kändes han som någonting radikalt annorlunda än t ex Fantomen, Asterix och Kalle Anka som var typiska serier jag läst innan. Så en portion nostalgi finns det, absolut, även om jag nu ser honom mer som en ganska typisk representant för Métal Hurlant-tecknarna där bitvis svaga manus försökte uppvägas av extravaganta teckningar.

Age of Darkness

Age of Darkness är inte Cazas bästa men inte heller hans sämsta; hans Mardrömmarnas stad är starkare tack vare att gravallvaret också blandas med humor, men han har också gjort en hel del serier där mystiken helt tar över med resultatet att serierna är nästan löjligt bombastiska. Här är teckningarna bra och manuset klarar sig (oftast) från att bli alltför torrt. Men som vanligt med Caza, och det gäller också Mardrömmarnas stad, blandas sympatin för det naturen och det ”naturliga” med någonting som känns snubblande nära ett förakt för de vanliga, de ordinära, och det är tråkigt.

Globetrotting Viola av Stefano Turconi (teckningar) och Teresa Radice (manus)

Avslutningsvis en till digital utgåva från Europe Comics: Globetrotting Viola, en pikaresk/bildungsroman där den unga Viola färdas genom världen tillsammans med cirkusen där hennes mamma är en mänsklig kanonkula och hennes pappa en insekts-domptör. Hon möter nya människor, somliga historiska som Henri de Toulouse-Lautrec och Antonín Dvořák, somliga fiktiva, och lär sig om världen från de hon möter medan hon i sin tur smittar dem med sin energi.

Egentligen händer ingenting mer i serierna (tre volymer hittills) för vanliga spänningsmoment saknas; känslomässigt kan det bli allvarligare ibland som när hon tvingas fundera på vad döden egentligen innebär, men det finns en så grundmurad tillit till världens godhet att även de tårar som självklart fälls alltid bottnar i en stilla lycka.

Viola skriver en uppsats i skolan (som hon för en gångs skull befinner sig i, istället för att vara på resande fot med cirkusen)

Och jo, jag förstår att det här låter som den allra värsta sortens schmaltz, men på något sätt fungerar det.

Ha! Jag tänkte precis här fortsätt stycket med att jämföra serien med den likaledes italienska Forbidden Harbour som jag skrev om i höstas så jag slog bokstavligen just nu upp vad jag skrev om den och vad ser jag? Den är gjord av samma team, dvs Turconi/Radice! Inte så konstigt alltså att jag även den här gången tycker att serien känns förvånansvärt fräsch och annorlunda 🙂 Radice vågar återigen titt som tätt låta ordan flöda i sin prosa-poesi och det känns aldrig platt eller krystat, trots att det nog borde det med tanke på vad som skrivs.

Det som är mest annorlunda jämfört med Forbidden Harbour (nu när jag sett att det är samma serieskapare får jag nog fortsätta att jämföra serierna) är dels att Globetrotting Viola har en mycket lösare struktur vad gäller handlingen, och dels att Turconis teckningar den här gången är både i färg och med ett mer färdigt och polerat utseende istället för de mer skissartade i FH. Så manuset är friare medan teckningarna är fastare, och lika bra fungerar det den här gången 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 3

Postat den

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂