Kategoriarkiv: Fantasy

Stor-Jobal från Krokjala – Det surnar i säven

Postat den

Dags för att recensera ett antal del två-album, alla från Cobolt, och jag börjar med serien som min vän Sandra så träffande kallade ”The Dark Dunderklump Returns”: Stor-Jobal från Krokjala:

Den vidunderliga skräcksäcken fortsätter att ställa till problem för Inälvsdalens invånare, men nu får också Stor-Jobal själv problem: Säckens ursprungliga ägare, häxan Lapp-Tomsa, är honom på spåren, han har nu bedragit i princip alla bönder i dalen så det saknas nya offer, och dessutom börjar storstaden Smoggholm intressera sig för vad som försiggår. Stor-Jobal är ingen tankens man så när han bara fortsätter att följa sina infall går det illa; det är tur för honom att den lilla pojken Olle han plockade upp som medhjälpare i förra boken besynnerligt nog visar sig vara en riktig vän. Och konsternerade för Stor-Jobal är det också som vant sig vid att vara helt ensam och aldrig bekymra sig om andra…

Jag fortsätter att gilla Emil Maxéns synnerligen udda skapelse. När det gäller manuset är det framförallt språket som lyser, med sina egendomliga namn som låter som komna ur en dröm; det känns som om jag borde känna igen dem men de slinker alltid ur fingrarna/tankarna. Skräcksäckens monsterblandningar är lika roliga som förra gången, även om de inte längre är en överraskning, och vad gäller personteckningen fördjupas bilden av Stor-Jobal något när hans relation med Olle utvecklas, men mest av allt tack vare enstaka bilder ur hans barndom, framkallade på grund av att hans plågoande från den tiden, Prost Kulle (”Klämmar’n”), tar upp jakten på honom.

Den sistnämnde är nog den mest skrämmande figuren i serien. Lapp-Tomsa har större krafter och är långt farligare, men henne bekymrar sig Stor-Jobal föga om eftersom hon närmast är en naturkraft: Visst kan hon döda honom, men det är bara illa för hans kropp. Prost Kulle däremot är förödande för honom psykologiskt, och tanken på honom är det enda som genuint gör Stor-Jobal rädd. Hans annars ogenomträngliga pansar av oberördhet inför världen eftersom han är sig själv nog har här en lucka. Och i slutet anar man också en annan lucka, förorsakad av Olles vänlighet.

Teckningarna är här ännu mer slicka än häromsistens, och det syns tydligt hur Maxéns stil förändrats över tiden. I första boken fanns det gott om tuschstreck och skuggningar, men här är det en tydligt renare linje och större tomma ytor som gäller. Och apropå teckningar så vill jag också ge en eloge för omslaget till albumet; jag vet inte vad tekniken heter där en del av teckningen är tryckt på blankt underlag medan resten av omslaget är matt, men resultatet med en accentuerad Stor-Jobal som blickfångare fungerar utmärkt 🙂

Första skrönan om Stor-Jobal är i och med Det surnar i säven (bra titel, btw) avslutad, och om det kommer flera ska det bli intressant att se om Maxén fortsätter med den en smula allvarligare tonen som syns här. Jag tror det vore nyttigt om så skedde; skrönor är kul att läsa men i längden behövs det också tillräckligt med kött på benet om det för att inte mitt intresse ska falna. Här hinner det inte göra det, och personligen uppskattar jag det egensinniga i serien och att den faktiskt avslutats; det är alldeles för vanligt med bra idéer som sedan rinner ut i sanden.

Athena – Pappas flicka

Postat den

Det här blir mer en anmälan än en regelrätt recension eftersom jag skrivit om serien ifråga så många gånger redan: Athena – Pappas flicka av Li Österberg, om Pallas Athena och hennes första komplicerade levnadsår. Komplicerade, eftersom hon föds fullt vuxen från Zeus huvud med ett vuxet intellekt (och ett bättre intellekt än alla andra) men med en nyfödds livserfarenhet. Att hon bara har en pappa och ingen mamma, och en pappa som såsom huvudgud inte precis är den mest resonliga föräldern, gör det inte lätttare. Lägg sedan också till det faktum att hon som en stark och utomordentligt intelligent kvinna uppfattas som både provocerande och smått löjlig av många män och det är inte så konstigt att hon ibland har ett lättantändligt humör (liksom sin pappa, förstås!).

Men jag har som sagt redan skrivit om hur mycket jag tycker om den här serien medan den serialiserades i Agnosis. De svartvita teckningarna har en tyngd som passar speciellt bra till Pallas Athenas karaktär, och hur hela den grekiska gudavärlden i Li Österbergs tolkning känns så rätt, med dess blandning av familjesåpa, vardagsrealism, och gudakrafter (som inte används särskilt ofta men som alltid finns i bakgrunden.

Nekyia, Ljusförgörerskan och nu Pappas flicka (som titeln löd i Agnosis) är alla utmärkta album men jag tycker nog att det här är det vassaste hittills i sviten. Så med den uppåtgående trenden ska det bli verkligt spännande att läsa nästa, när det nu kommer 🙂

Martilo (och lite Ratte)

Postat den

Det är nästan pinsamt så länge sedan jag skrev om några svenska serier men nu så blir det några ord om en webbserie nu kommit ut i tryckt form: Fabian Göransons medeltidsserie Martilo och helgonet.

Det är medeltiden i sagoformat det handlar om här, med drakar, häxor med mystiska krafter och helgon en masse. Plus, förstås, en ung man vid namn Martilo som försöker bryta en förbannelse som lagts över hans föredrar genom att bli en sann kristen riddare, och en ung kvinna vid namn Arilone som efter att ha läst om hur helgon skapas längtar efter att utsättas för någon horribel handling som hon genom att övervinna själv kommer bli ett helgon. Med andra ord två unga personer med, hur ska jag säga, inte det bästa omdömet; Arilone blir ursinnig när hon ska offras till djävulen men några nunnor avbryter ritualen, och Martilo som inte tänker så mycket innan han handlar:

Människorna i Martilo är ett stoiskt släkte. När någonting dramatiskt inträffar, inklusive halshuggningar som den ovan, är det ingen som reagerar med mycket mer än ett ”Hm, det där var kanske lite onödigt”. De verkar luttrade och enda gången starka känslor utbryter är det istället ofta överreaktioner över trivialiteter, eller absurda skäl som Arilones argsinthet över att hon inte kan få dö i fred. Och det är en typ av humor som jag gillar, som nog märks på vad jag skriver här på bloggen 🙂

Sen måste jag också säga att teckningarna är väldigt mycket i min smak de med.Det finns drag av klassiska franskbelgiska serier som Hergé eller Martin, nyare serier som Trondheim, och en gnutta av stora svart sjok ch färger à la Mignola. En mycket sympatisk mix som gör att jag helt enkelt tycker det är ett nöje att se på teckningarna, med ett utseende som inbjuder till läsning samt premierar tydlighet istället för någonting mer flashigt. Och jag tycker också att de jordnära färgtonerna och de ikoniserade teckningarna passar alldeles förträffligt till ett medeltida tema som det här.

Avslutningsvis några ord om boken i sig. Jämfört med publiceringen på webben har rutorna omordnats från liggande sidformat till stående (exempelsidorna här är som synes från webben), plus att färgerna här och där tweakats, allt för att passa bättre för tryck. Pappret känns förträffligt, trycket är bra, och känslan i omslaget med det vaxade pappret och flikarna gör att åtminstone jag blir sugen på att läsa en bok som känns så mysig att hålla i handen. Med andra ord är den fysiska produktionen top notch, som man kan vänta sig av Sanatorium förlag.

Och här kommer Ratte in, från inläggets titel. Samma dag som jag köpte Martilo och helgonen (på utgivningsfesten hamnade jag i ett sidorum där jag pratade serier med Per Demervall & Ola Hammarlund, mycket trevligt som bonus!) köpte jag nämligen också Stora boken om Ratte, Galago förlags samlingsutgåva av Magnus Knutsson (manus) och Ulf Janssons (teckningar) serie. Jag har visserligen redan de äldre albumen men det finns med några sidor här som aldrig tryckts om från Aftonbladet (där Ratte först publicerades), och 49:- på bokrean tänkte jag att jag nog hade råd med. Det är en charmig serie men givetvis mycket daterad i stora delar eftersom så mycket av serien ägnas åt dagsaktuella händelser med dåtida kändisar och de delarna håller inte så bra. Janssons utmärkta teckningar kan jag däremot inte klaga på alls.

En rätt typisk Ratte-sida med en gnutta kändisar, en gnutta politik, och en gnutta handling

Men det är inte Ratte som serie jag tänkte på när jag läste boken i samma veva som Martilo utan den fysiska utgåvan eftersom det är en sån himmelsvid skillnad mellan de två böckerna ur den aspekten: Å ena sidan Martilo, en samling av tidigare publicerade serier med en som redan nämnts prickfri och ytterst läsvänlig utformning, å andra sidan Ratte, också det en samling tidigare publicerade serier men där den fysiska utgåvan är lika aptitlig som gråsten. Intrycket jag får är att någon gjort följande:

  • Scannat in alla Ratte-sidorna
  • Samlat ihop minimalt med extramaterial som krävt minimalt med insats:
    • En intervju med skaparna från Bild & Bubbla från 1986
    • Några pressklipp från DN
    • En lista med kändisar som syns på seriesidorna men organiserat så att det är stört omöjligt att som läsare kolla vem kändisen som var med på en läst sida är; en del jobb nedlagt här förvisso, men som sagt mycket knöligt att faktiskt använda
    • Några få sidor med material som klippts bort från de tidigare albumutgåvorna
  • Tryckt alltsammans på ett sätt som känns som ett kompendium med ett blankt omslag

Det finns ingenting som tyder på kärlek till materialet eller på att man lagt ner mer jobb än det allra mest nödtorftiga. Vad säger t ex Knutsson/Jansson idag om sin serie? Vad säger andra serieskapare? Varför inte redigera in de bortklippta rutorna/sidorna där de ursprungligen publicerades istället för att trycka dem längst bak med instruktioner à la ”…ska läsas mellan sidorna 76 och 77 i denna bok.”? Och framförallt, varför inte titta på förlag som exempelvis Sanatorium får att få lite inspiration till att producera någonting som får mig som köpare att känna någonting när jag faktiskt håller i boken?

Ok, jag skulle nog inte varit lika kritisk till Stora boken om Ratte om jag inte råkat köpa den samma dag som Martilo och helgonen men det minskar inte slutsaten: Martilo är en bra ny serie i en förträfflig utgåva, Ratte är en (något bedagad) klassiker i en urtrist utgåva, så även om den senare är betydligt billigare att köpa, så länge bokrean pågår iallafall, så är det inte den jag skulle rekommendera för den som behöver hålla i plånboken 🙂

Webbserietips: Snarlbear

Postat den

För några månader sen skrev jag om Natalie Riess charmanta miniserie Space Battle Lunchtime; en kanske en smula kaotisk men mycket underhållande och roligt tecknad serie om en galaktisk matlagningsshow. Jag nämnde då hennes tidigare serie Snarlbear, en webbserie som jag hade läst en del av tidigare. Nu är Snarlbear avslutad (den avslutades bara några veckor efter att jag skrev om SBL men jag upptäckte inte det förrän häromveckan) och jag tänkte bara säga att den också är mycket  läsvärd, en serie i min stil 🙂

Snarlbear är en fantasyserie där Daisy, en jordbo som råkar snubbla in i en annan värld där hon snabbt får rykte om sig (välförtjänt!) att vara en urstark krigare, en som man kan anlita om man behöver hjälp med att dräpa monster. Enhörningar, luriga alver, hovintriger och givetvis en stor Ondska poppar upp, och Daisy själv märker att det inte är utan ett pris som hon blivit så skicklig på att slåss…

Ok, ok, det här låter kanske fånigt och menlöst, men Snarlbear är långt ifrån menlös. Jämfört med SBL är det här en mer mångbottnad historia, med en hel del allvar, men samma glada skaparlust skiner igenom här med. Framförallt gäller det färgläggning: Om SBL hade starka och livfulla färger så är det ingenting mot Snarlbear där färgerna svämmar över och virvlar runt i ett ständigt kaos. Det skulle kunnat varit alltför mycket men jag tycker Riess lyckas alldeles förträffligt väl och att det istället känns som ett löfte om att allting kan hända och att jupp, den här världen är så mycket mer fantastisk än den vanliga. Och, icke att förglömma, de starka, nästan självlysande, färgerna gör sig väldigt bra på en datorskärm, kanske till och med bättre än på papper!

Jag skulle säga att Snarlbear är en närmast perfekt webbserie i genren längre äventyrsserie. Den tappar aldrig farten eller drabbas av den alltför vanliga åkomman att det på ytan händer mycket men egentligen står handlingen bara och stampar (Girl Genius, jag tittar på dig!); här finns både lyckade tempoväxlingar mellan (relativ) stiltje och fullt ös medvetslös, och när serien avlutas känns det likaså som om den gör det i exakt rätt ögonblick, med en avslutad huvudtråd men utan att överanstränga sig med att varenda liten detalj måste ha ett tydligt slut. Det öppna slutet, med ett löfte om att äventyren fortsätter, känns på pricken rätt.

Den är också föredömligt spontan. Den tidvis kaotiska färgläggningen åtföljs också av en tidvis förvirrande sidlayout och jag kan verkligen inte alltid säga exakt vad som händer, men eftersom en ny sida snart dyker upp (åtminstone för mig som föredrar att läsa webbserier i längre sjok) gör det ingenting. Enligt mig behärskar Riess det här med webbserier vs tryckta serier; om jag jämför Snarlbear med SBL så den senare mycket mer polerad och lättydd medan den tidigare har mer utrymme att andas eftersom begränsningar i sidantal saknas. Med andra ord, hos Riess känns de extra sidorna i Snarlbear som en ren tillgång och inte bara som en chans att fylla ut tiden mellan uppdateringar.

Det känns lite onödigt att orda mer om Snarlbear eftersom den givetvis finns tillgänglig i all sin färgprakt på hemsidan så ni kan bättre spendera tiden med att läsa serien istället för att läsa mig skriva om den. Så, off you go, towards adventure!

Kriss från Valnor: Valkyriornas dom

Postat den

Mer Thorgal, någon? Eller inte riktigt Thorgal själv men väl en bok där huvudpersonen är Kriss från Valnor, biperson från Thorgal-serien som blivit så populär att hon fått en egen albumserie. Och som ytterligare ett steg från originalserien är det inte de ursprungliga serieskaparna van Hamme och Rosinski som ligger bakom utan istället är det Yves Sente (manus) och Giulio De Vita (teckningar). Lyckat eller inte?

Det är väl lika bra att jag börjar med samma brasklapp som i de tidigare recensionerna av Thorgal-albumen: Jag har inte läst serierna tidigare så jag vet precis så mycket om vad som händer/kommer att hända i serien som man gör om man bara läst Cobolts utgivning av serien. Och i det här fallet blir det lite lustigt att läsa boken eftersom det här är relativt nya serier från 10-talet, med en del spoilers om vad som kommer att hända framförallt Kriss i de Thorgal-album som Cobolt ännu inte samlat ihop. Men ärligt talat gör det ingenting för min del eftersom jag läser de här serierna som ren underhållning och inte för att de har en djupare relevans, så att jag vet en del av vad som händer i album 28 av Thorgal gör inte att jag ser mindre fram mot läsningen av den när den om några år förhoppningsvis kommer på svenska i bokformat 😉

Alltnog, handlingen i de två album som samlats ihop här är okomplicerad. Kriss har efter att ha fallit i strid tagits med av valkyrior till deras ledare Freja som ska avkunna domen över Kriss: Ska hon få tillträde till Valhall såsom varande en tapper krigare eller ska hon istället få spendera evigheten i Nifelheims köld? Det avgörande är hur hon levt sitt liv och därför måste Kriss berätta, utan att ljuga, exakt vad hon varit med om.

Så med det ramverket presenterar Sente/De Vita historien om Kriss från det att hon var ett barn fram till att hon för första gången träffar Thorgal i albumet Bågskyttarna. Och det är inte precis en trevlig uppväxt hon har haft, med en frånvarande pappa och en mamma som sitter fast i ett klassiskt misshandelsförhållande som till slut också fysiskt går ut över Kriss själv. Lägg till en provinsiellt lagd by där Kriss och hennes mamma ses som utbölingar medan mammans ”pojkvän” (skulle vara praktiskt med ett ord som inte låter så snällt när det handlar om en misshandlande/våldtagande man) är en av de mest inflytelserika männen i trakten och katastrofen är ett faktum.

Efter att till slut ha undsluppit byn fortsätter eländet för Kriss. Visserligen stöter hon ihop med en vänlig man, Sigwald, men inte ens hans hjälp kan hejda henne från att utvecklas i negativ riktning. Små inslag av en vänligare själ skymtar till, men ju äldre hon blir desto mindre blir de, och när albumet slutar är hennes förvandling till den våldsamma, cyniska, icke-empatiska och alltigenom opålitliga människa som hon senare visar sig vara i huvudserien Thorgal fullständig.

Sente/De Vita lyckas bra med att fånga seriens karaktär men följer kanske väl slaviskt van Hamme/Rosinskis mallar. Vad gäller manuset så skulle jag knappast förstått att det inte var van Hamme som låg bakom det om det inte stått i boken (well, som det borde stått i boken; verkar som om man missat i redigeringen att skriva ut vem av Sente/De Vita som gjort vad 😉 ). Det som möjligen skulle kunnat ha avslöjat Sente är det som gör att jag håller resultatet för en smula svagare, nämligen att det saknas överraskningar eller oväntade inslag där även om van Hamme inte är en nyskapande författare kan han ändå överraska ibland. Allt som brukar ingå i en skildring som den här finns med, inklusive våldtäkt (givetvis eftersom det är en kvinna, suck), och det känns lite trist. Sen är Sente bra på att imitera andra, som man också kunde se i hans version av Blake och Mortimer, även om den också led en smula brist på originalitet. Vilket kanske inte är så underligt egentligen, det kan självklart vara svårt att komma in och ta över en klassisk serie, kanske speciellt om ursprungsskaparna fortfarande är vid liv!

Kriss stöter ihop med Argun; de kommer mötas igen i Thorgal-albumen

Däremot skulle jag definitivt sett att Rosinski inte tecknat serien för De Vita har här lagt sig till med en stil som visserligen påminner om Rosinskis men som har sina egenheter. Framförallt är den ibland överraskande skissartad; inte i bemärkelsen oavslutade teckningar utan mer att det ser ut som om teckningarna snabbt kastats ner på pappret och som sen inte filats på alltför mycket. Det gör att det ibland ser snudd på slarvigt ut men jag tycker om det eftersom det i det här fallet gör att teckningarna får mer liv.

Allt som allt skulle jag säga att Valkyriornas dom betyg är godkänt. Hur starkt godkänd beror på hur man läser den: Om man är ett Thorgal-fan som är sugen på en spinoff är det starkt godkänt, med en kompetent berättad historia som fyller i Kriss bakgrund. Om man inte läst Thorgal eller inte gillar spinoffs är det nog tyvärr knappt godkänt eftersom boken inte klarar att stå på egna ben, med en handling där de känslomässiga inslagen baserar sig på att man som läsare redan har ett förhållande till karaktärerna. Och om man läst Thorgal men inte gillat den vet jag inte riktigt varför man skulle läsa den här 😉

Själv är jag nog lite mittemellan: Jag tycker det har varit kul att läsa Thorgal, delvis för att det är en serie som är relativt känd som jag inte läst förut, men mestadels för att van Hamme/Rosinskis serie är bra underhållning. Fast jag skulle inte säga att jag är ett stort fan, varför betyget på den en gnutta svagare delen Valkyriornas dom blir just godkänt.

Lovande inledningar: Mighty Jack & Injection

Postat den

Två serier idag som har det gemensamt att de ännu efter några hundra sidor bara precis har startat; i övrigt är de väl ungefär så olika som serier kan vara i stil, målgrupp och så vidare, men nu är det så att jag råkar känna för att skriva om båda serierna idag och då blir det så 🙂

Mighty Jack av Ben Hatke

mighty-jack-cover

Jag har berömt Hatkes Zita the Spacegirl förut; det är en väldigt trevlig, bitvis småsorglig science fiction-serie med den unga Zita i huvudrollen som (åtminstone oftast) ensam ger sig i kast med ett komplicerat universum. Efter den har Hatke gjort några bilderböcker och en del kortare serier, men med Mighty Jack är det dags för ett längre format igen. I huvudrollen: Jack, en ung pojke (men några år äldre än Zita) som tillsammans med sin mamma och sin lillasyster Maddy har en lång sommar framför sig.

Och för Jack riskerar den att bli extra lång och ansträngande eftersom mamman måste ta ett ytterligare jobb för att klara ekonomin och därför blir Jack tvungen att ta hand om den autistiska Maddy på egen hand. När Maddy för första gången någonsin pratar med honom är det därför inte så konstigt att han lyssnar uppmärksamt på vad hon säger. Synd bara att det hon säger är att Jack ska byta ut familjens bil mot några bönor/frön som en underlig försäljare på en lokal marknad har till salu…

Fantasy är ordningen för dagen istället för science fiction alltså, med magiska växter och varelser, och Jack & Maddy får lyckligtvis hjälp av grannflickan Lilly som upptäcker vad de håller på med. Lyckligtvis, eftersom alla växter inte är vänligt sinnade och Lillys oortodox uppväxt gjort henne väl förberedd för fysiska strapatser.

mighty-jack-attack

Vad är bra i Mighty Jack?

  • Givetvis teckningarna; Hatkes stil tilltalar mig med sin charm och mjuka pennföring, tillsammans med en bra känsla för rörelse. Han är inte en perfekt serietecknare, det finns en tydlig känsla av bilderboksillustrationer över sidorna, serierutor och textbubblor till trots, men mycket skicklig är han.
  • Relationerna. I Zita var det mestadels en entjejsshow men här är det en ensemble som Jack jobbar mot, och hans relationer till Maddy/Lilly/mamma är alla skildrade med empati och omsorg.
  • Maddy. Med autism är det lätt hänt att karaktärer blir klichéer av autistiska personlighetsdrag men Maddy är en egen individ, och att hon är autistisk är bara en del av vem hon är, inte allt vad hon är.

Den kritik jag har är minimal, som bilderbokskänslan. Den enda allvarligare invändningen är rent teoretisk: Om serien inte avslutas vore det tråkigt för boken avslutas med en rejäl cliffhanger!

Injection, skriven av Warren Ellis och tecknad av Declan Slavey & Jordi Bellaire

injection-cover

Nu till en serie med en helt annan målgrupp och med betydligt mer komplicerad intrig, som väntat med tanke på att Warren ”Planetary/The Authority/Transmetropolitan/Global Frequency” Ellis står för manus. Tio nummer av tidningen är hittills utkomna, och de utgör tillsammans de två första kapitlen i berättelsen.

De inledande numren anstränger sig inte för att förklara för läsaren vad som pågår. Vi får följa diverse människor i diverse mer eller mindre obegripliga situationer: En man har, inkopplad till sin datorn, självantänt men kan fortfarande prata och hälsar den inkallade experten vid namn; en kvinna inspärrad på vad som verkar vara ett mentalsjukhus anlitas att besöka ett forskningslaboratorium där några stenar verkar ha öppnat en dörr till ett annat universum; en James Bond-liknande man bryter sig in i ett hotellrum i Paris där en Daesh-cell håller hus.

Hur allt hänger ihop dröjer det ännu några nummer innan Ellis avslöjar, och för den som kan sin Ellis är svaret ganska typiskt, dvs det handlar om moderna idéer om identitet, verklighet, och det är en bra bas för en plott tycker jag (men jag tänker inte tala om vad basen är eftersom det är kul att läsa serien och klura själv på vad sak händer). För att vara Ellis är berättelsen faktiskt ovanligt rättfram och tydlig, när man väl får veta vad som hänt/händer alltså!

injection

Problemet är just att det tar så lång tid innan saker och ting klarnar, och även efter det går handlingen alltför långsamt framåt. Det känns som om Ellis, som i sina bästa serier sprudlar av idéer, här har alltför få av dem och därför drar ut på handlingen så mycket han kan. Resultatet är en serie med en utmärkt grundidé, intressanta karaktärer (de där ”diverse”-människorna, alltså), men som saknar det där extra, både i manus (med bristen på tempo och, ärligt talat, också en viss brist på originalitet med en handling som känns mycket generisk för Ellis och som även i sina bästa stunder känns som Planetary-light) och i de kompetenta, ofta stämningsfulla, men smått torftiga (lite konstig ord kanske men det är så de känns) teckningarna.

Lovande är Injection ändå, jag läser gärna mer av serien. Men om jag var lite orolig över Mighty Jack och huruvida det blir en fortsättning/avslutning så är jag mycket mer orolig för Injection; jag skulle inte bli det minsta förvånad om jag fick höra att Ellis övergett serien. Den stretar och kämpar på för att lyfta men gör det aldrig, inte riktigt, så som jag skulle önska.

Thorgalkrönikan 4: Landet Qâ

Postat den

thorgal-4-omslag

Cobolts utgivning av Thorgal i kronologiskt format tuffar vidare, och vi är nu framme vid fjärde delen av Thorgalkrönikan, en tjock rackare som innehåller hela 5 album: Landet Qâ. Skälet till tjockleken är att de fyra avslutande albumen i boken utgör en lång svit som utspelar sig i, tja, Qâ 😉

Men först några ord om det inledande albumet, nämligen Bågskyttarna. Det är ett klassiskt äventyr utan krusiduller: Thorgal råkar på avvägar och slår sig samman med en ung man (Tjall) och hans farbror (Argun), som båda två visar sig vara mästerliga bågskyttar, och tillsammans ger sig de tre ut för att delta i en bågskyttetävling. Men en fjärde person blandar sig i, Kriss från Valnor, och hon visar sig vara helt utan skrupler; så länge det går bra för henne bryr hon sig inte det minsta om andra.

Tävlingen, och efterföljande händelser, belyser de tre nya karaktärerna: Argun är en rekorderlig, bullrig och skrävlande gammal man (tänk Barney i Bernard Prince, Jimmy McClure i Blueberry, osv), Tjall är en en smula osäker ung man utan världsvana, och han är därmed ett lätt byte för Kriss intrigerande. Thorgal själv vill bara en sak: Komma hem till sin fru Aaricia och deras son Jolen.

thorgal-4-kriss

Thorgal är tvungen att lita på Kriss; verkar kul!

Snabbt berättat och inte alls dum underhållning är Bågskyttarna ändå mest en prolog till de fyra efterföljande albumen där Tjall, Arghun och Kriss alla har huvudroller, tillsammans med Thorgals familj, när handlingen flyttar till över haven till landet Qâ, en lätt maskerad version av inkariket med inslag av science fiction. För i Qâ härskar en ondskefull ”gud” med hjälp av vad som verkar vara övernaturliga krafter, och endast en annan ”gud” står emot hans försök att erövra och mörda alla kringliggande riken. Det är Kriss fel att Thorgal + familj dras in i striderna, men det visar sig att det finns kopplingar mellan Thorgal och Qâ som är avgörande för utgången av kriget…

Berättelsen är, precis som med tidigare Thorgal-album (och hoppas jag, efterföljande), väl sammanhållen i den bästa av fransk-begiska traditioner i serievärlden när det gäller äventyrsserier; det var inte en slump att jag nämnde serierna Bernard Prince & Blueberry förut eftersom det här är en serie i samma stil. Manuset är definitivt det som har högst prio och det ska helst ha en tydlig röd tråd, gärna med utvikningar närhelst det passar bäst i berättelsen, men där en tydlig början och ett tydligt slut är A och O.

Rosinskis teckningar är förstås inte oviktiga och han gör bra ifrån sig i sin realistiska stil, men den här gången får han inte chansen att sväva ut med mer fantasifulla sidor eftersom handlingen är så jordnära, jämfört med en del tidigare album. Lite synd för hans del eftersom jag gillade de sidorna hos honom, men å andra sidan är van Hammes styrka definitivt den här typen av berättelser så på det stora hela är det en fördel när Thorgal håller sig närmare realismen.

Så för den som vill ha en rejäl historia att läsa är Landet Qâ ett utmärkt val; man behöver inte ens ha läst Thorgal förut för att uppskatta boken, även om en del händelser och personer refererar till tidigare album. Den här gången saknas det texter om serien i boken, men å andra sidan finns ett tiotal sidor med Rosinskis skisser istället; jag misstänker att extra textsidor hade gjort en redan tjock bok lite väl tjock 🙂

Som avslutning, lite spridda reflektioner över den här Thorgal-utgivningen, nu när jag läst ungefär hälften av van Hamme & Rosinskis serie:

  • Den som lusläser den här bloggen kanske märker att jag inte recenserade bok 3, Vikingar och gudar, så här är mini-mini-versionen: Ett antal kortare serier om Thorgal och Aaricias barndom, plus en längre där Jolan måste brottas med problem som följer av att ha de extraordinära krafter han fötts med (ett tema som återkommer i Landet Qa). Mest bakgrund som är menat att ge mer kött på benen till de följande historierna än serier som står på sina egna ben -> köp och läs om ni gillar Thorgal och de här samlingarna, skippa annars.
  • Det har irriterat mig att jag inte riktigt kommit på vad det är för tecknare som Rosinski påminner mig om men nu tror jag att jag ringat in dem: Trots att han definitivt har likheter med samtida fransk-belgiska tecknare som Druillet & Mézières tänker jag ändå mer på en del andra tecknare, som John Ridgeway (som dock inte är lika bra på anatomi som Rosinski), Paolo ”Druuna” Serpieri, eller den tidiga José Ortiz. Det är en stil som är stel, men inte på ett dåligt sätt utan mer som om du börjar med fotorealistisk stil och sedan tar bort allt utom konturerna, för att sedan lägga till en mängd små punkter/streck.
  • Jag förstår att Thorgal varit populär när den gått i tidningen Fantomen; både van Hammes manus och Rosinskis teckningar känns väldigt passande för tidningen.
  • Och jag förstår också varför Kriss från Valnor senare fått sin egen spinoff: Helt amoraliska personer som hon är ofta intressanta att läsa om, speciellt om det visar sig att de kanske har några små glipor i rustningen trots allt… Och även om det absolut enda jag vet är just att det finns serier där hon har titelrollen så känner jag mig mycket mycket säker på att det kommer visa sig att Kriss har sådana glipor, och att de kommer ha att göra med känslor vad gäller Thorgal är inte precis en högoddsare 😉

thorgal-4-profet