Kategoriarkiv: Fantasy

The Unsinkable Walker Bean and the Knights of the Waxing Moon

Postat den
Fortfarande ingen scanner där jag befinner mig så dagens bilder är tagna med mobilen och därmed lite, tja, svajiga

Det verkar ha blivit ett tema i de senaste inläggen med att jag skriver om serier som hållit på ett längre tag och som nu antingen har avslutats, typ The Walking Dead och Mage, eller som visat livstecken efter längre pauser, som Beanworld och Powers. Dagens bok är av den senare typen: The Unsinkable Walker Bean and the Knights of the Waxing Moon av Aaron Renier, uppföljare till den första boken om Bean som kom ut 2010.

Det är alltid intressant att märka hur mycket eller lite jag kommer ihåg av serier jag läst för rätt länge sen och då bara en gång. När jag slumpläser om någon av de drygt tusen serierecensioner jag skrivit här så händer det då och då att jag inte för mitt liv ens kan känns igen serien, och lustigt nog har det inte alltid en koppling till vad jag tyckte om den då; serier jag kallat lysande har helt fallit ur minnet, medan sisådär-serier stannat kvar. Så nuförtiden ser jag det som ett tecken på åtminstone någon slags kvalité att lyckas vara minnesvärda 🙂

Ta The Unsinkable Walker Bean som exempel. När jag recenserade boken var jag positiv men det var ändå ingenting som jag då tyckte kändes som spektakulärt bra. Men serien stannade verkligen hos mig; inte alla detaljer och exakt hur det gick eller så, men stämningen och enstaka scener (som de två undervattensmonstren) fastnade rejält. Därför blev jag förväntansfull när det så plötsligt dök upp en uppföljare, och också en smula orolig om Renier skulle lyckas fortsätta lika bra, efter en så här lång paus.

Men ingen anledning att oroas; Walker Bean återvänder i bättre skick än någonsin. Många år må ha passerat IRL, men den nya boken tar vid precis där den gamla slutade, och historien fortsätter i samma rasande takt. Vi får veta mer om Atlantis, om Remora och Tartessa, och om Genoas bakgrund.

En lätt oroväckande Genoa återfinns av Walker & Shiv

Jag läste såklart om den första boken också, det var ändå nio år sedan jag sist, och det är förvånans- och beundransvärt hur Renier lyckas ta upp trådarna och spinna vidare. Och allt det som var bra förut är fortfarande bra: Reniers teckningar är enkla men ibland förbluffande suggestiva, framförallt i hur han använder ljus och mörker för effekter; den trolska stämningen som frammanas när sagor/myter/skrönor berättas; kärleken mellan Walker Bean och hans farfar. Och apropå det sista står känslor sällan i centrum här, det är trots allt huvudsakligen en äventyrsserie där handlingen är viktigast, men Renier är riktigt bra på att smyga in dem där det passar. Som Shivs frustration över att Walker ibland glömmer bort att han lovat hjälpa Shiv men istället försvinner in i sin egen värld.

Det finns brister som jag påpekade redan förra gången, som att det ibland blir väl subtila ledtrådar till vad som pågår som är lätta att missa och att handlingen kan bli onödigt komplicerad, och i en serie tänkt att kunna läsas av barn känns det kanske mer slarvigt än sofistikerat. Men helt ärligt spelar det nästan ingen roll eftersom stämningen är så lyckad: Den där känslan att det alltid finns mer att upptäcka runt hörnet, och att det som visar sig kan vara glädjefullt, skrämmande, eller fascinerande. Eller allting på en gång, som de skuggdjur som spelar en central roll i boken och som jag uppskattade var gång de dök upp:

En alldeles förträfflig allåldersserie, med andra ord, och jag hoppas verkligen det blir fler delar. Och vågar jag hoppas på lite kortare tid mellan böckerna? Jag förstår att det tar sin tid, den här boken är ändå nästan 300 sidor tjock, men med den här takten kommer de som var barn när de läste första boken ha sin egna barn innan Walker Bean, Shiv, Genoa, och Walker Bean farfar slutligen löst alla mysterier 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Mage

Postat den

Nyss skrev jag om Beanworld, en serie som publicerats av och till i mer än 30 år och som fortfarande inte är ens i närheten av att ha nått slutet, och om Powers, en annan serie med ryckig utgivning som också den hållit på ett tag (om än inte lika länge som Beanworld). Så varför inte fortsätta på samma spår tänkte jag, och tog äntligen och läste ut Mage, Matt Wagners serie som har 35 år på nacken och som för några månader sedan kom ut med sitt avslutande nummer. Tre miniserier om 15 tidningar, publicerade med någon/några decenniers mellanrum, som berättar den allegoriskt självbiografiska historien om Kevin Matchstick.

Allegoriskt sjävbiografiskt är Wagners egen beskrivning, men för den som inte är så intresserad av eventuella paralleller med Wagners eget liv är det nog enklare att beskriva serien som en uppdaterad variant av några klassiska mytologiska karaktärer där Kevin själv är en mix av kung Arthur och Gilgamesh, där tonvikten ligger på vad som egentligen gör en hjälte. De tre miniserierna har alla en egen undertitel så låt oss ta dem en och en:

Mage – The Hero Discovered

Det här är den serie som jag själv mest förknippar med Matt Wagner. Det är en mycket tidig serie av honom, och när den utkom 1984 var den en udda fågel med sin icke-superhjältebaserade fantasy som utspelade sig i nutiden. Och, tycker jag fortfarande, med ett enormt trevligt utseende. Visst är Wagner inte på något sätt fullärd och anatomiskt kan det se mycket underligt ut, men han har en fart i linjer och layout som ger serien energi. Sen är det roligt att se Sam Kieths bidrag; Mage var Kieths första professionella insats i serievärlden, innan han senare gick vidare till betydligt större serier 🙂

Historien är precis som titeln säger historien om hur Kevin Matchstick ”upptäcks”, eller snarare hur han själv upptäcker att han kan göra saker andra inte kan, och att det finns onda krafter i världen som behöver stoppas. Men han är mycket motvillig mot att dras in i striden; ett genomgående karaktärsdrag är hans önskan om oberoende, att han inte ska behöva göra någonting han inte själv valt. När han ser orätter begås kan han inte hålla sig utanför, men trumpen är han varje gång han känner att valet inte längre är hans, och så starka är hans känslor att han länge vägrar att ens tro på det han ser och det han själv gör.

Han är ärligt talat en enerverande person i stora delar av den här serien, men det gör inte serien enerverande utan mer intressant, med en huvudperson som utför de hjältedåd som krävs men som hela tiden är arg över att han ska behöva vara inblandad. Och när andra människor, och människor han lär sig tycka om (något som inte är helt lätt för honom), offrar sig för hans skull, för att han ska kunna fortsätta kampen, blir han arg, för att inte säga rasande. Han vet med sig att han har ett hetsigt humör, och hans lösning har dittills varit att inte engagera sig känslomässigt, så när han plötsligt behöver utnyttja sin ilska när han slåss har han svårt att hantera det.

Den här första miniserien är riktigt bra, och med tanke på att det var Wagners egentliga entré på seriescenen förtjänar den alla lovord som tänkas kan: Manuset är intressant, actionscenerna föredömliga, de mytologiska kreaturen underliga och fantasifulla, och karaktärerna är alla fullödiga och de som försvinner saknar jag, alla. En liten brasklapp: Det finns en hel del olika färgläggningar varav någon/några är sisådär; själv föredrar jag den från den första albumutgåvan från Donning/Starblaze, så om ni kan hitta de tre albumen (fem tidningar / album) så gör det. Donning/Starblazes utgåvor har också en kvalité på papper och tryck att de i princip håller i evighet så det är ingen risk för bleknade färger. De gav också ut serier som Elfquest, Buck Godot och Mythadventures, alla mycket läsvärda, så om ni ser några av dem köp dem också 🙂

Mage – The Hero Defined

Ett decennium senare kom så uppföljaren, och nu har Kevin anammat rollen av hjälte och färdas runt världen för att rensa den från monster. När han anar att en Big Bad vistas i staden han befinner sig i stannar han där, och diverse andra hjältar dyker också upp (som en Herkules-analog) och de förbereder ett samarbete. Men Kevin har fortfarande inte riktigt förstått sig på hur en riktig hjälte ska vara och hans automatiska reflex att alltid vara den som bestämmer och inte alltid lyssna på andra ställer till stora problem. Lägg därtill att han fortfarande inte riktigt accepterat hjälterollen, trots att den är den enda han iklätt sig under flera år, och det blir än mer komplicerat…

Wagner har blivit mycket skickligare på hantverket efter sina år som tecknare/författare på serier som Batman, Demon, Sandman Mystery Theater, med flera, så enklare misstag saknas nu. Men däremot saknar den här delen av Mage det mer personliga tilltalet från den äldre serien: Tidigare fanns långa scener där Kevin diskuterar, argumenterar och filosoferar, ofta tillsammans med Mirth (magikern från seriens titel), men nu är det betydligt mer av ren action, och de gånger det pratas känns det mer som käbbel än dialoger. Kevins envishet och trumpna personlighet parad med en von oben-attityd på grund av hans känsla av oövervinnerlighet gör honom alltför osympatisk; det är säkerligen en del av Wagners tanke med serien (dvs hur en hjälte definieras), men tyvärr råkar han liksom många andra kreatörer ut för problemet att när man skapar osympatiska huvudpersoner blir resultatet ibland en likaså osympatisk kreation :-/

Den magiska stämningen har också mestadels försvunnit när monstren känns mer pliktskyldiga och saknar de anknytningar till irländsk/engelsk mytologi som förut fanns. I den första miniserien byggdes stämningen upp, och när exempelvis draken långsamt introducerades kändes det genuint spännande, men här poppar oknytten upp mer hipp som happ. De nya personer som introduceras är dessutom mycket plattare än Kevins tidigare medhjälpare; precis som det där med osympatiska huvudpersoner som ibland leder till tråkigare läsning så gäller också att när alla människor som Kevin lär känna i grunden är ointresserade av Kevin eftersom de har sina egna äventyr så blir resultatet att det aldrig byggs upp några djupare relationer. Med andra ord, vare sig Kevin eller jag bryr mig så värst om någon annan i serien vilket gör läsningen grund.

Personligen tycker jag också att teckningarna är mindre sympatiska, trots att de är skickligare gjorda. Wagner har i en del andra senare serier visat att han kan teckna både proffsigt och intressant, men här känns det mest nja. Men jämfört med manus står sig teckningarna betydligt bättre!

Mage – The Hero Denied

Tjugo års paus, men till slut kom så den sista utlovade delen ut (redan från början utlovade Wagner tre delar med just dessa tre namn, så cred till honom för att han också genomförde projektet!) och avslutades för några månader sedan. I serien har det också gått flera år, Kevin har gift sig och skaffat familj, och för att skydda densamma har han slutat med hjältelivet. Men hans gamla fiender letar upp honom och ytterligare en gång drar han ut i strid, denna gången med ett tydligt mål, något han tidigare egentligen saknat: Att skydda sin familj, och att skapa någonting gott istället för att stoppa någonting ont. Så en inte alls ointressant infallsvinkel, med en klassisk hjälte känd för sina handlingar och styrka som istället inriktar sig på det positiva.

Men tyvärr, precis som i andra delen finns det stora brister. Vad som är bättre är att det återigen finns karaktärer som går att knyta an till, dvs Kevins son och dotter, även om hustrun (som dök upp redan i andra delen) är mer anonym. Men jag saknar fortfarande dialoger med mening, för här splittras familjen tidigt och sen är det ännu en gång fråga om disparata personer som gör sin egen grej, och traditionell action blir det viktigaste inslaget. Det märks att Wagner så gärna vill att den avslutande delen ska vara en uppenbarelse, där Kevin äntligen förstår att man inte han leva i ett vakuum om han vill vara en helgjuten människa, och att familjen är nyckeln är säkert en viktig del i det där med att serien är tänkt att vara självbiografisk. Men trots det blir upplösningen ändå avgjord av helt vanliga superkrafter, må vara att istället för att Kevin är starkast och därför kan knocka de onda så släpper han lös sin inre Excalibur som med en kraftstråle förintar motståndaren. Same ol’, same ol’, med andra ord, hur mycket Wagner än vill att serien ska vara något annorlunda än den gamla vanliga (super)hjälteserien.

Andra problem är att det serien igenom släppts ut små teasers om viktiga göranden, som magikern Mirths ständiga antydningar om att Kevin måste lära sig tro på sina egna ögon och inte vara en så miserabel cyniker hela tiden, och att Kevin kommer möta tre olika magiker (en per del) som alla kommer bli hans lärare. Men det blir ingenting av det; vare sig Kevin eller Mirth är så värst annorlunda när serien slutat jämfört med hur de var 35 år tidigare. Så länge ingenting händer har Kevin lugnat ner sig en smula och är inte lika misstänksam, men så snart det bränner till är han precis som han alltid varit, så den ”Hero’s journey” som Wagner utlovade redan från starten blir de inte mycket av, tyvärr.

Summa summarum är jag fortfarande lika förtjust i den första delen, en av de mest lyckade nytolkningarna av Arthur-legenden, och en strålande debut av Wagner; ända sedan jag läste den har jag varit svag för honom. Därför är det lite småsorgligt att de andra två delarna inte lyckas förvalta arvet; ambitionerna finns där, men inte kvalitén. Jag undrar jag om det kan vara så att de självbiografiska inslagen ställt till det för Wagner så att han inte märker sånt som att när Kevins hustru i sista delen visar sig vara så förfaren i trolldom att hon klarar nästan vad som helst framstår det inte som en hyllning till familjen och kärlekens kraft utan bara som ett slappt deus ex machina-inslag.

Och som avslutning, en förvarning som jag inte vet om den kommer uppfyllas: Jag tänker ge mig på en annan serie snart, också amerikansk med ytterligare några år på nacken, och som också avslutades nyligen (häromåret närmare bestämt), och jag anar att jag även vad gäller den kommer föredra de tidigare kapitlen snarare än de senare. Några gissningar på serie? 😁

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Hoka Hoka Burb’l Burb’l

Postat den

Med den titeln är det nog bara en serie det kan handla om: Larry Marders mycket egensinniga / fascinerande /förbryllande Beanworld. En serie som hållit på av och till i mer än trettio år, och som om den någonsin kommer avslutas är tänkt att skildra ett år av Beanworld, världen som befolkas av (förstås) bönor, men inte vilka bönor som helst: Mr Spook och hans chow-soldater; professor Garbanzo; den undanglidande ickemasken; musikerna Boom’R Band; Pod’lPool Cuties; och min favorit Beanish, bönan bakom ”The Fabulous Look*See*Show” och hans hemliga kärleksrelation med Dreamishness. Och ja, jag erkänner, jag tycker det är så roligt bara att skriva alla besynnerliga namn och ord som dyker upp i serien att jag gärna skulle fortsätta med det ett tag till 🙂

Men det ska jag inte, utan istället tänkte jag skriva några ord om vad som sker i världen i den här, bok 4 från 2017 (som jag missade när den kom ut, en risk med en utgivningstakt som den här). Vårcykeln är över och sommarens börjar, och bönorna som på grund av en olyckshändelse ligger långt efter i sin utveckling mot vad de borde måste nu öka farten. Garbanzo, Spook och Beanish erfar alla på sitt håll att förändringar är på väg, men det är Pod’lPool Cuties och Heyoka som utvecklas mest. Någonting nalkas, och detta någonting kommer kräva flygande bönor, så deras träning på att flyga med hjälp av flytfaktorn lär bli avgörande.

Spänningen ökar med andra ord, men givetvis är det också lika njutbart som vanligt att läsa serien. Få serier är lika bra på att göra mig glad som Beanworld; det är inte en humorserie i vanlig bemärkelse, men jag blir lycklig bara jag som nu tänker på den, med alla knasiga namn och den underbara känslan när en bit till läggs i pusslet om bönvärlden. Så läs den för allt i världen, antingen bok 4 (om du som jag har de tidigare), eller via de två omnibus-böckerna som innehåller allting som hittills gjorts av serien (omnibus två som innehåller bok 3, 3.5, och 4, kommer om några månader). Basta!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Vei

Postat den

För de som följt serien Vei sedan den började publiceras i tidningen Utopi för sju år sedan är väntan på andra och avslutande delen av Karl Johnsson (teckningar) och Sara Bergmark Elfgrens (manus, tillsammans med Johnsson) äntligen över. Skönt för dem, men för mig som av någon anledning inte kom mig för att läsa serien förrän tidigare i våras när jag köpte den första samlingen på bokrean blev väntan betydligt kortare; en månad ungefär. Alldeles lagom långt tyckte jag 😉

Att det tagit sin tid är alls inte konstigt för det här är en ambitiös serie, både till omfång och innehåll. Historien om krigaren Vei, en människa med en gnutta jätteblod i ådrorna och uppväxt i Jotunheim, och hennes kamp företrädande jättarna mot asarnas förkämpar i meistarileikir där det avgörs vem som regera över Midgård har en hel del som måste förklaras: Hur de olika världarna hänger ihop, kriget mellan asarna och jättarna som ledde fram till de återkommande stridsspelen, och framförallt, vilka huvudpersonerna är. Lite hjälp är förstås att när det gäller asarna kan man räkna med att läsaren redan har koll på dem, så exempelvis Loke som har den största rollen bland dem vet vi redan mycket om, som hans listighet och hans oklara lojalitetsband.

Det skulle kunna blivit mastigt (det finns många exempel på serier som i sitt världsbygge kollapsar under tyngden av alla förklaringar som ska till) men inte här, där istället personer och koncept introduceras allt eftersom det behövs. Ta introduktionen som exempel, där vi snabbt lär känna Dal (en krigare från Midgård) och prins Eidyr (Dals herre) och vilka de är, medan Veis bakgrund är mer komplicerad. Det finns mycket att berätta om henne, som att hon uppfostrats just för att delta i meistarileikir, att jätten Veidar är hennes gud som hon just nu är mycket arg på, att hon har en droppe jätteblod i ådrorna. Men istället för en gigantisk infodump får vi som läsare lita på att saker förklaras när det behövs, och just det görs exemplariskt i serien; manuset är väldigt bra på att inte låta alltför många okända ord och personer förbli oförklarade, men också på att inte överväldiga läsaren med bakgrundsmaterial förrän det faktiskt behövs. Så kudos för rytmkänslan!

Sen är det också tillfredsställande att se hur mycket bättre version två av Vei är än den första, dvs den som gick (men aldrig avslutades) i Utopi. I den äldre version kändes det ofta alldeles för stressat, med abrupta klipp och scener som skulle mått bra av att få breda ut sig lite mer. Allt det har ordnat sig i den nya versionen som flyter oerhört mycket bättre; svagheterna i tempo har avhjälpts, och scener får ta den plats som krävs. Det är också gott om förbättringar i manuset i mindre detaljer, som hur meistarileikir presenteras, vad Vei visste om desamma redan innan spelen börjar, och annat. Det känns mest av allt som om de två serieskaparna satt sig ner och gått igenom allting som var lite diffust i berättelsen och rätat ut alla frågetecken. Så chansen att göra om har tillvaratagits alldeles förträffligt 🙂

Teckningarna har också gjorts om och jag tror inte en enda sida från Utopi finns kvar i samlingarna. Och om man som jag i samband med att man läser samlingarna också läser Utopi-versionen förstår man varför: De första kapitlen i Vei ser radikalt annorlunda ut än de sista, och i en samling hade det nog känts märkligt att knappt kunna känna igen karaktärer från ett kapitel till ett annat. Framförallt är det teckningsstilen som förändras, där de i början är tecknade med mycket grova, nästan expressionistiska, penseldrag à la Johnssons Mara från Ulthar, för att senare linjerna blir mycket tunnare och personteckningen mer klassiskt realistisk. Ett gigantiskt jobb var det förstås att teckna om allt gammalt inför samlingarna, men det var värt det eftersom det nu ser ut som en enhetlig serie från början till slut, och inte som en visserligen fascinerande bild av hur en serietecknare utvecklas hantverksmässigt men med ett alltför splittrat resultat.

Version 1, från Utopi
Version 2; inte exakt samma innehåll på grund av de stora omarbetningarna, såklart!

Sen kan jag iofs säga att jag är nog personligen lite svag för den där expressionistiska stilen, inklusive hur färgerna gör sig, än den mer välpolerade senare stilen med sitt något mer anonyma utseende. Missförstå mig inte, jag tycker att resultatet av version två är långt bättre, både rent teckningsmässigt och hur layouten av sidorna förbättrats (som jag redan nämnde när det gäller manuset med resultatet att läsningen blir mycket mer harmonisk), och en del av det expressionistiska draget finns fortfarande kvar; det är bara det att det grovhuggna utseendet i de först utgivna kapitlen hade sin egen charm, det med.

En massa ord om hur serien står sig i förhållande till sin egen äldre version, så nu är det nog dags för några om hur den står på egna ben 🙂

Det enklaste är väl att säga att Vei är en riktigt bra modern svensk fantasyserie, med ett stort pluspoäng för att den nordiska mytologin känns helt rätt behandlad här. Det finns mängder av tolkningar av den senare och jag är ärligt talat inte så förtjust i många av dem eftersom jag tycker att de missar en hel del av det som gör den fascinerande, som att asarna är i grunden människoliknande gamla nordbor men med större krafter. Alltför många förstår det där med människor med extra krafter, men missar att sätta in dem i sitt kulturella kontext, dvs människor med den moral/etik som gällde för dåtidens Norden. I Vei beskrivs inte asarna alltför ingående, förutom Loke och i viss mån Oden, men det som syns till av dem känns rätt, som Freja.

Och visst, en del av det som händer i boken och i meistarileikir känns inte så förvånande, men i det stora hela fungerar spänningsmomentet precis som det ska. Vad gäller karaktärerna så är det två av dem som är de klart mest lyckade: Vei och Loke. De andra känns mer skissartade och som att de mest finns med för att driva plotten framåt, som Dal vars romans med Vei aldrig bränner till, men både Vei och Loke ges mångfacetterade känslor och jag kan aldrig känna mig riktigt säker på att jag vet hur de kommer att agera. För mig (liksom misstänker jag för många andra) har Loke alltid varit en favorit just för att jag aldrig kan vara säker på varför han handlar som han gör, och då är det extra trevligt att han är så lyckat skildrad här.

Vei & Loke

Att sen insatserna hela tiden höjs och att slutet efter att handlingen tidigare varit helt nyskapad åter anknyter till de traditionella berättelserna från Eddan är elegant gjort, och gör att serien känns som en gedigen berättelse hela vägen från A till Ö. I genren äventyrsfantasy har jag svårt att komma på någon svensk serie som är ens i närheten av lika bra, och jag både hoppas och tror att den kommer uppskattas i sin engelska utgåva också. Lite synd att den även i översättning ges ut i två delar eftersom det innebär en risk att inte hela serien kommer ut, men begripligt med tanke på hur tjock och dyr den skulle blivit annars. Och eftersom serien nu är klar kommer de engelska läsarna iallafall inte behöva vänta riktigt så många år på del två, om nu inte Johnsson och Bergmark Elfgren bestämmer sig för att göra en version tre för att fixa till de småsaker som fortfarande kunde bli bättre… 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

SIS 2019: Fantastik-fanzin

Postat den

Efter de fyra jordnära fanzinen jag skrev om sist är det nu dags för några som drar åt det fantastiska hållet. Och inte helt överraskande var alla utom ett fanzin förra gången i svartvitt, medan alla dagens är i färg. Såklart delvis en kostnadsfråga vilket man trycker i, men det hänger säkert också ihop med idéer om autenticitet och utförandets betydelse; som en (mycket drastisk och absolut inte 100% korrekt) generalisering skulle jag också säga att dagens fanzin i högre grad prioriterat teckningsskicklighet jämfört med de tidigare.

Ja men ponnyhästar typ & Det har sprungit bort

Två fanzin skapade av Kristofer Ahlfeldt om ett antal terapisessioner hos en pingvin, med gästspel av en tvättbjörn, en åsna, och säkert någon jag glömt. Huvudsakligen består det av en- eller tvåsidiga skämtserier, men det finns också en handling i det stora: När serien är över har (kanske…) en av patienterna botats, eller hen har åtminstone friskrivit sig själv. För psykologen själv är väl läget sisådär:

Det är en lite knepig serie att bedöma. Teckningarna är enkla, ofta kopierade ruta från ruta med minimala ändringar, men de fungerar ungefär på samma sätt som serien Dilbert: De gör det de ska utan åthävor. Så inte fantastiska, men helt OK.

Manuset tyckte jag i början var väl enkelt, med skämt som inte precis fick mig att skratta högt. Men den blir bättre efterhand; jag kommer in i humorn som i mycket bygger på långa pauser i sin timing, och faktiskt lär jag känna psykologen lite bättre vilket också gör skämten starkare.

En riktig fullpoängare blir det aldrig men eftersom jag i det här fallet fått höra att de två fanzinen utgjorde en sammanhängande berättelse läste jag det första på en gång, och gillade det så pass mycket att jag också köpte tvåan. Och det säger såklart en del 🙂

Villa Giacomina

Fjärde SPX på raken för min del där jag köper ett fanzin av Nelly Karlsson 🙂 En spökhistoria närmare bestämt, om Villa Giacomina i Lidköping, som Karlsson själv fick berättad för sig när hon var tonåring av sin pappa.

Historien själv är en typisk spökhistoria, med en grevinna och hennes två hundar som uppträder mer och mer besynnerligt, inklusive ett slut som är som gjort för att vara läskigt om man befinner sig i närheten av det lusthus som spelar en huvudroll i grevinnans slutgiltiga öde. Vilket såklart ramberättelsens Juno och Kim gör, dvs Kim berättar rysaren för Juno varpå de tältar bredvid lusthuset…

Fanzinet är påkostat med färg och bra papper; nästan lite för slickt faktiskt eftersom pappret är så statiskt att jag helt ärligt var tvungen att noga kontrollera varje gång jag bläddrade att jag inte råkade hoppa över ett uppslag pga att sidorna så gärna höll ihop 😉 Att trycket är så bra utnyttjas också av Karlssons teckningar som är ambitiösa i sin användning av färger. Och Villa Giacomina är ett strålande exempel på hur proffsigt det går att göra fanzin, utan att det blir löjeväckande dyrt!

Men jag är ändå inte riktigt lika förtjust i det som i hennes tidigare fanzin. Jag får ett lite mer opersonligt intryck den här gången, vilket kanske beror på språket som den här gången är engelska. Inget fel på det egentligen, men jag brukar oftast undvika fanzin av svenska serieskapare som är på engelska. Jag förstår lockelsen i en potentiellt mycket bredare läsekrets, men det är riktigt svårt att skriva lika flytande och naturligt på ett främmande språk, och lite lider Villa Giacomina av det.

Djävulens gitarr

Det här är en trevlig liten bagatell av Cajsa Nordlund: Ett kontrakt med djävulen där vinsten består i en gitarr, och givetvis ett kontrakt där den ordagranna lydelsen är huvudsaken. Åtta sidor serier med en berättelse utan krusiduller där kontraktet sluts och kontraktet fullföljs. Till det kommer en ovanligt resonabel djävul med låt-gå-mentalitet, och en kvinnlig huvudperson som verkligen vill ha en gitarr utan att behöva slösa pengar på det.

Kort sagt, ett bra exempel på ett fanzin av det lite mer action-artade slaget. Om i förra inlägget Olivia Skoglunds Jag är faktiskt inget pervo! var det mest klockrena exemplet bland mer realistiska fanzin på hur ett fanzin kan vara lyckat utan att vara det mest polerade så är Djävulens gitarr lite av samma sak vad gäller fiktions-fanzin. Kanske inte riktigt lika bra som Skoglunds, därtill är Djävulens gitarr alltför enkelt berättad och tecknad i en genre där det har större betydelse, men den har samma känsla av att serieskaparen har satt sig ner och helt glatt börjat teckna sin serie, utan alltför mycket funderingar på form och innehåll.

Silverbarn

Dagens bästa fanzin är av Julia Magnusson, och består av två korta berättelser från en storstad där fem barn verkar vara de enda levande människorna. Snyggt och säkert tecknat, likaså med sobra och eleganta färger ser det här riktigt bra ut, och att fanzinets yttre med det halvt genomskinliga omslaget också lockar gör det bara ännu bättre.

Enligt förordet är det tänkt att komma många fler berättelser om barnen, och jag kan givetvis inte garantera att slutresultatet kommer bli bra, men starten är iallafall mycket lovande. Min egentligen enda invändning är att båda berättelserna huvudsakligen skildrar stämningen i gruppen och i staden, och att det nog kommer behövas åtminstone några berättelser som mer fokuserar på handlingen och på bakgrunden, så att det inte blir alltför menlöst.

Det finns mängder med fanzin (och andra typer av berättelser) där ansatsen är extremt ambitiös som sedan faller platt eftersom det är så mycket enklare att ha planer om si-och-så många böcker/sidor/tidningar än att faktiskt genomföra det, så jag kan bara hoppas att Silverbarn levererar 🙂

Legend

Och apropå inte fullföljda planer har vi fanzinet Legend av Jennie Sörensen (manus) och Sara Hernoldsson (bild) som tydligen fanns redan 2015 på SPX även om jag inte fick syn på den förrän i år. Enligt förordet var det tänkt att bli sex berättelser om världen Aeris, men en titt på serieskaparnas blogg ger vid handen att det tydligen inte blev så, med tanke på att sista inlägget är från 2015 :-/

Synd tycker jag, för den här historien om en värld utan mark där personerna lever i flygande zeppelinarstäder där gasen utgörs av hajgas (!) är knasig men kul: Flygande hajar som jagas för deras gasblåsors skull, människor som aldrig ens försökt att landa eller ens se marken (det är tabu att ens prata om någonting som heter ”mark”) trots att det borde vara trivialt att långsamt sänka sig ner mot vadhelst finns där nere, för att inte tala om fåren och fårhundarna:

Som synes tydliga mangainfluenser i framförallt hur människorna tecknas, men manuset är mer koncentrerat än hos de flesta manga (mangaserierna? mangas? andra förslag?). Faktum är att jag tycker Sörensens manus flyter på ovanligt bra med tanke på allt som måste inkluderas på blott 32 sidor, som hur världen fungerar, vilka personerna är och deras karaktärer, med mera. Hon utnyttjar att de flesta läsare nog redan har läst många andra berättelser om andra världar och att hon därför inte behöver förklara allt i detalj; den vana läsaren kan lätt fylla i detaljerna själv 🙂

Om jag skulle ha fel i att historien om världen Aeris aldrig avslutades vore det trevligt, så säg gärna till i så fall; annars är det ändå en underhållande läsning, även om historien skulle gjort sig mycket bättre som en del i en större helhet än en som det blev fristående berättelse.

Lästips: The Secret Rose

Postat den

Jag har redan skrivit (räknar…) sju tidigare inlägg om Hugo Pratts Corto Maltese, så jag tror det blir effektivast att jag helt sonika berättar vad som utmärker den senaste till engelska av NBM utgivna The Secret Rose bland albumen 🙂

  • Pratt byter här layout till tre rader / sida istället för fyra. Det kändes konstigt i början med de större rutorna som nästan kändes inzoomade, men jag vande mig efter hand, även om jag helt klart föredrar den tidigare layouten.
  • Att varje ruta är större gör också att detaljer syns bättre (utmärkt tryck, igen), och det är inte nödvändigtvis en fördel eftersom det känns som om Pratts streck här börjat tappa lite av sin säkerhet. Corto ser ut som han brukar, men en del andra personer ser lite besynnerliga ut, inklusive att flera verkar skela ordentligt; eftersom det funnits tendenser till det förut i Corto tror jag inte det är meningen, men här är det inte bara tendenser utan det ser mycket underligt ut.
  • Storleken gör också att jag ännu mer ogillar de rutor när Pratt tecknar bilar som ser mer ut som vore de fotografier (vilket det kanske handlar om); de skär sig rejält mot resten av seriens utseende med sin stelhet. Pratt gillar att blanda stilar, som i den här boken där karaktärer från medeltida illustrationer tecknas just som sådana och det är en del av Corto Malteses charm, men de där bilarna, hm!
  • Historien är den här gången 100% mytologisk, med en Corto som i en drömvärld möter Döden, letar efter den heliga graalen, med mera. Så läs det hela som en ett drömspel och inte som en äventyrsserie, för annars blir du besviken. Själv uppskattar jag Pratts teckningar och stämning så mycket att jag också gillar The Secret Rose, men jag har full förståelse om någon annan tycker den har ett alldeles för svagt manus och i viss mån håller jag med.
  • På grund av handlingens inte helt tydliga röda tråd är det en serie där det som är bäst enstaka sekvenser, snarare än hela boken som sådan. Bland mina favoriter finns just mötet med Döden, Cortos konversation med rosen/graalen, och gorillan som är mycket frustrerad över att alla tar hen för ett troll.

Det får räcka för idag. Nu återstår bara Mu, det sista albumet i sviten, och sen har jag allt med Corto Maltese på svenska eller engelska. Så efter det kommer det för min del bara handla om att eventuellt införskaffa bättre utgåvor än de jag har (som en svartvit version av The Early Years). Äntligen!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gott och blandat 11: Nyårsrensning, del 2

Postat den

Nyårsafton, men eftersom jag är rätt rejält sjuk så jag måste stanna hemma får jag väl fortsätta min rensning, idag med europeiska och amerikanska serier som jag skrivit upp på min lilla lista över serier jag kanske ska skriva om. Hugg i!

Carthago & Carthago Adventures av Christophe Bec (manus) & diverse tecknare: Äventyr med monster/”utdöda” djur/mytologiska väsen bjuds det på här, och faktiskt sågs de första albumen av Carthago till på svenska i tidningen Hagel. OK underhållning för stunden men verkligen inte mer, och mycket av min goodwill för serien beror på att en megalodon spelar en stor roll. En mycket typisk habil modern fransk actionserie, med halvtråkig men kompetenta teckningar (ibland bättre än så, i några album).

Carthago Adventures

The Old Geezers av Wilfrid Lupano (manus) & Paul Cauuet (teckningar): Småkul fransk serie om ett gäng gamla män som träter om gamla oförrätter och ungdomen av idag. I de rikliga återblickarna får vi se hur deras politiska och emotionella gräl en gång uppstod, och i nutid hur några av dem fortfarande står upp för sina gamla ideal: Anarkism, kommunism, och allmänt gott och blandat i fransk revolutionär anda! Saknar lite styrsel och den där skärpan som skulle behövts för att göra den riktigt bra.

The Old Geezers

Castle in the Stars av Alex Alice: Allålders-science fiction där rymdfarten startar långt tidigare, redan på 1800-talet, närmare bestämt under kung Ludvig II av Bayerns insyn. Så den som känner till Ludvig förstår nog att det bjuds på en myckenhet av barockslott, överdådiga miljöer, och annat ståtligt. Manuset är dugligt men det är teckningarna som verkligen lyfter serien, där besöket på månen är höjdpunkten. Två (hittills) översatta albumen som mixar Jules Verne, bayersk elegans, och en son i desperat jakt efter sin försvunna mamma till en smaklig måltid.

Castle in the Stars

Valentine av Vanyda: Den här serien förtjänar egentligen en egen post för det är en av de allra mest lyckade skildringar av tonåringar jag läst. I sex tjocka album får vi följa Valentine i hennes vardag, med intriger i skolan, kärlekstrassel, och allt annat som ingår i en tonårings liv. Hur händelser samtidigt kan vara triviala och livsviktiga, på just det där sättet när du är på gränsen till att bli vuxen, fångas på pricken, och jag älskar hur saker som den första gången skildras på ett så avslappnat vis med en Valentine som förstår båda hur oviktigt det egentligen är i det långa loppet men ändå omvälvande för stunden. Teckningarna är enkla och effektiva, även om Vanyda inte alltid är helt säker på handen. En toppenserie helt enkelt, och en perfekt serie för den som har blivit lite för stor för serier som de av Raina Telgemeier.

Valentine

Lights of the Amalou av Christophe Gibelin (manus) och Claire Wendling (teckningar): En sympatiskt tjock samling av fem franska originalalbum, med en fantasyserie där vesslor, småfolk och andra varelser lever bland de ovetande människorna. När deras värld hotas av undergång blir några av dem tvungna att ge sig ut på en oviss färd för att stoppa katastrofen… Så jupp, en mycket traditionell historia och det gäller även teckningarna; det här är en serie som tveklöst skulle passat bra i exempelvis Epix. Faktiskt hade jag lite svårt att förstå att det var en ny serie eftersom den kändes så urtypisk för 80/90-talets franska serier, så precis i skrivande stund (helt ärligt!) kollade jag nu original-copyright och mycket riktigt var det 1990-96 som den kom ut första gången. Tänk Loisel, men en gnutta mindre charmiga teckningar, och ni vet vad som gäller. Med andra ord, en klart trevlig läsning, om än inte överraskande 🙂

Amalou

Story Without a Hero av Jean Van Hamme (manus) & Dany (teckningar): Den här läste jag mest för att Van Hamme är en rutinerad räv som ibland får till det riktigt bra, medan Dany är en visserligen skicklig tecknare men som mest gjort bedrövligt gammalmodiga skämtserier som mest går ut på att rita nakna kvinnor, så en äventyrsserie av de två lät iallafall intressant. Och jodå, godkänt blir det för de två albumen om en flygplansolycka och vad som händer med passagerarna, där det andra albumet (med titeln Story Without a Hero – Twenty Years Later) berättar om hur det gick sen. Manuset är som Van Hammes brukar vara skickligt sammansatt om än fullt av klichéer, men jag måste erkänna att det roligaste var att se Dany försöka teckna mer realistiskt. Han är ju skicklig på sin slicka halvkarikerade stil när han tecknar lättsam erotik, men här, när han försöker sig på någonting annat, misslyckas han rätt rejält. Så kanske intressant snarare än bra, men det är alltid något!

Story Without a Hero

The Manhattan Projects av Jonathan Hickman (manus) & Nick Pitarra (teckningar): En mycket bisarr pågående serietidning om en alternativ-historia där det inte fanns ett Manhattan-projekt utan flera, där de ännu mer hemliga är betydligt konstigare än en enkel atombomb. Einstein, Feynman, Oppenheimer, Fermi och andra kända vetenskapsmän, för att inte tala om deras okända tvillingar, kloner, utomjordingar, talande hundar, amerikanska presidenter i robotkroppar, erbjuder en fascinerande men smått (nej, lögn, mycket!) obegriplig historia, där Pitarras groteska teckningar bidrar till att jag har roligt medan jag läser men att det samtidigt saknas ett syfte med det hela. I början verkade det som om Hickman var på väg mot ett bestämt mål, men efterhand har det visat sig att det nog bara är stundens ingivelse som för serien framåt. Nåja.

The Manhattan Projects 020-009

Downward to the Earth av Philippe Thirault (manus) & Laura Zuccheri (teckningar): Science fiction i två delar där människor lägger sig i det som de ser som en primitiv civilisation på en främmande planet. Jag läste serien för att den bygger på en roman av Robert Silverberg, en författare som kan skriva riktigt bra men som också står bakom en hel del skräp. Efter att ha läst serien kan jag inte säga om romanen hör till de förra eller de senare, men serien var mest ett stort Jaha: Lite blod, lite naket, lite utomjordisk mysticism, och sen var det hela över. En utfyllnadsserie för att ha någonting att ge ut, kort sagt.

Downward to the Earth

Jag tror jag nöjer mig med dessa; huvudvärken gör sig påmind så det är dags att lämna datorn. Det fanns fler serier på listan, men de övriga har jag uppenbarligen inget intresse av att skriva om nu, så de får vara. Och för den som är intresserad såg den kompletta listan ut såhär:

  • Carthago + Carthago Adv.
  • Blank Slate
  • The Old Geezers
  • DC Universe Moore/Gaiman
  • Castle in the stars
  • Glorious summers
  • Mister Miracle
  • Valentine
  • Masters of Spanish Comics
  • Alien: Dead Orbit
  • The alliance of the curious
  • Där ute går världen under
  • Kill or Be Killed
  • Amalou
  • Walking dead
  • Godzilla Stokoe
  • Nya L.E.G.I.O.N.
  • The Word of the Mute
  • Story without a hero
  • A Walk through Hell
  • Breathless
  • Manhattan projects
  • Adrift
  • Downward to the Earth
  • Alcyon

Av de jag hoppade över kommer jag nog återkomma till Mister Miracle och Glorious Summers eftersom de är både bra och serier jag inte skrivit om förut, medan Där ute går världen under och Kill and Be Killed är bra men jag har inte mycket nytt att säga om dem. Resten? Njae.

Gott Nytt År!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)