Kategoriarkiv: Fantasy

Guldkompassen

Postat den

Först, en liten utvikning: Det har gått nästan ett halvår sen förlaget Cobolt köpte Kartago och hittills har det inte märkts så mycket av det, men jag blev ändå lite förvånad när dagens album damp ner i hallen eftersom det står Kartago på det; Guldkompassen 1 känns väldigt mycket mer som ett Cobolt-album med sina franska upphovsmän än som ett från Kartago. Det kommer bli intressant att se i framtiden om förlagens utgivning kommer renodlas mer, typ att Kartago blir svenskt, Cobolt utländskt; till exempel Tintin som nu ligger hos Kartago och alltid känts som en udda fågel där skulle ju passa perfekt hos Cobolt, egentligen 🙂

Som nog de flesta vet är Guldkompassen ursprungligen en bok skriven av Philip Pullman, den första boken i en trilogi som kom ut mellan åren 1995-2001. Trilogin hyllades av kritikerna och själv instämmer jag helt; det är en fantastisk bokserie som nog har en god chans att bli en äkta klassiker med tiden. Filmatiseringar finns det redan gott om, med radiopjäser, en Hollywoodfilm (som inte gick så bra så det blev bara en istället för tre), och i november börjar en TV-serie som också baseras på böckerna. Att det nu också blivit en serie av den är inte konstigt alls, det var bara en tidsfråga.

Hur lyckas då manusförfattaren Stéphane Melchior och tecknaren Clément Oubrerie med att anpassa den suggestiva och känslofyllda historien om den unga flickan Lyra Belacqua och hur hon upptäcker en konspiration som sträcker sig från hennes Oxford till vår egen värld och vidare till ytterligare andra, och som på vägen inkluderar häxor, pansarbjörnar, och en kristen Gud som har sett bättre dagar?

Jag skulle säga att de får godkänt, vare sig mer eller mindre. Låt mig börja med manuset, där det bästa är att Melchior inte bara har tagit romanen och brutit ner dem till ett seriemanus. Det finns både helt nya scener och scener som strukits, allt för att anpassa historien till serieformatet, och det uppskattar jag eftersom alltför originalet trogna adaptioner brukar bli mycket tråkiga. För att ta ett exempel som också handlar om fantasy för yngre kan man se på de flesta av Harry Potter-filmerna som skulle mått bra av fler strukna scener. Och det innebär också att för de stora fansen finns det nya saker att läsa om i det här albumet, även om man kan böckerna utantill.

Sen tycker jag att historien saknar en del av det sug som finns i originalet som kommer sig av Pullmans språkkänsla och förmåga att bygga upp stämningar. Men en stor brasklapp här: Jag älskar som sagt böckerna och minns dem i detalj, och jag vet med mig att det gör att jag har väldigt svårt att läsa en adaption som den här utan att samtidigt ”läsa” boken i mina tankar. Därför blir det bokens rytm som dominerar för mig och adaptionens (dvs i det här fallet seriens) egen rytm har jag svårt att hitta.

För att uttrycka det på ett annat sätt så litar jag helt enkelt inte riktigt på mitt eget omdöme här. När jag läser brukar jag försöka koppla bort mina kritiska tankar för att ge verket en chans att fånga mig; kritiken och analysen (om man nu kan kalla den det) får vänta tills jag senare funderar på vad jag ska skriva. Men i fall som det här (eller i fall när det är en riktigt usel serie/bok/film/…, men det är inte fallet här) går det inte, den lilla inneboende kritikern påpekar hela tiden skillnader mot originalet vilket blir mycket distraherande, tyvärr.

Teckningarna är lättare att ha en åsikt om, och här handlar det alltså om samma tecknare som också illustrerat serierna om Aya från Elfenbenskusten. Färgerna är lite mer dämpade (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på vädret i Elfenbenskusten jämfört med England), och miljöerna drar något mer åt det realistiska hållet. Personteckningarna är ofta bra i sin enkelhet, men ibland blir det lite väl enkelt med alltför få streck vilket konstaterar en smula egendomligt när ansikten ibland är väldigt detaljerade och ibland bara tecknade med en handfull streck. I de senare fallen gör det också att känslorna kan bli alltför övertydliga, och i en berättelse som den här där det verkligen är stora känslor med behövs inte ytterligare förstärkningar av dem tycker jag.

En sista sak gör det också lite svårt att bedöma hur bra Melchior & Oubrerie lyckas: Eftersom det här är det första albumet av tre som skildrar romanen Guldkompassen slutar albumet innan några av de riktigt stora karaktärerna gjort sitt intåg i handlingen, som Iorek Byrnison, Lee Scoresby och Serafina Pekkala. Och det är när Lyra kommer till Arktis som berättelsen verkligen tar fart, och dit har vi inte kommit ännu när Guldkompassen 1 tar slut och vi får vänta till november innan fortsättningen följer:

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Les Herbes Folles

Postat den

Eller, för den som inte kan franska, ungefär Den galna grönskan. Och med den franskalektionen vet ni allt som krävs för att kunna läsa den senaste boken i Lewis Trondheims svit om Lapinot/McConey/Kanino (franska/engelska/svenska) eftersom det den här gången handlar om en serie helt utan text: 365 små helsidesillustrationer som ursprungligen publicerades på Instagram från 1 januari 2018 till 31 december samma år. Och som alltså nu samlats ihop i en mycket fet och aptitlig liten bok som del två i Les nouvelles aventures de Lapinot (den första är ett vanligt album med text så den har jag tyvärr inte läst 😦 ).

Handlingen är för att vara en ordlös serie ändå tämligen komplicerad: En helt vanlig dag när Lapinot spatserar i Paris märker han hur staden gradvis tas över av vildvuxen flora, och att han är helt ensam i den förfallna staden. Varför? Inte vet han och inte vet läsaren, även om det senare kommer avslöjas. Så till att börja med är det bara en fråga om att överleva tills han får syn på den nutida, levande och befolkade staden igen. Men när han lyckligt springer dit märker han att det inte kommer bli så enkelt att komma undan djungeln:

Därmed har handlingen kickat igång på allvar, och resten av boken är i princip en lång jakt där Lapinot och efter ett tag hans irriterande men lojala vän Richard försöker förstå varför Lapinot hela tiden måste röra sig för att inte uppslukas av grönskan, och varför det bara är han som ser den alternativa världen. Med andra ord är det här ett album som liknar tidigare böcker som The Hoodoodad med sin otursamulett och allehanda fantastiska förvecklingar snarare än Slalom med sin mer jordnära humor.

Gillar jag det? Oh ja, och det säger jag som en som normalt inte är så värst förtjust i just ordlösa serier; när jag läser sådana märker jag att det ofta känns som om jag läser alldeles för snabbt, som om handlingen inte hinner sjunka in som den ska. Men här, med bara en bild/sida, fungerar det ändå. Jag tror att det mestadels beror på att jag känner mig på samma våglängd som Trondheim, där även de mest minimala detaljer och små enkla skämt sitter klockrent. Samma sak med teckningarna, här renskalade på layout och i sin allra mest basala form, som jag tycker är i princip perfekta i sitt val av vinkel, vad som ska ingå, hur poängen ska framgå, med mera.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Jag är oerhört partisk vad gäller Trondheim, och det står jag för 🙂

Sammantaget är det ett formellt experiment som lyckats över förväntan IMHO; en ordlös teckning/dag i ett år i ett äventyr som är nog så komplicerat handlingsmässigt som många andra serier med betydligt fler förklarande ord hade kunnat gå åt pipan, men här, i samlad form, är det ett rent nöje att läsa (titta på? uppleva?) den. Flera gånger var jag tvungen att bläddra bakåt i boken för att se om någon ny hypotes från min sida om vad som pågår stämde, men det gjorde jag så gärna, någonting jag är mer skeptisk till att jag skulle uppskattat om jag istället läst den i originalform på nätet där bakåtbläddring är mycket mer krångligt. Men så är jag i grunden en läsare som blir lycklig när jag ser en bok vars fysiska format är så inbjudande som det här 🙂

*:De gamla äventyren tog slut 2004 då huvudpersonen dog i det sista albumet, men 2017 bestämde sig Trondheim för att ge ut nya album som, eventuellt, utspelar sig i ett parallellt universum. Men det spelar såklart ingen roll, det är ändå samma gamla gäng som dyker upp igen, och förklaringen är nog mest till för de som gillar att ha en sådan 🙂
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Edit 2019-09-05: Fick en kommentar på Facebook om att den tyska utgåvan faktiskt finns att beställa via svenska nätbokhandlar så jag har lagt till en länk till den i shoppinglänkarna ovan; eftersom serien som sagt är ordlös spelar det väldigt liten roll vilket ”språk” man läser på. Och nog är Das verrückte Unkraut en väl så bra titel? 🙂

Lästips: Unnatural

Postat den

En lättsmält serie blir det idag, trots att det händer nog så dramatiska saker i Unnatural, Mirka Andolfos tolv delar långa serie som blandar kärlek, Orwell, erotik och fabeldjur i en mycket snygg förpackning. Det börjar odramatiskt med en huvudperson, Leslie Blair, som på sista tiden har drabbats av en serie mycket, hm, intensiva drömmar:

Elegant tecknat i en stil som har drag både av Europa och Japan (framförallt färgvalen påminner mig ibland en hel del om suveräna Gurihiru), och efter den här introduktionen av vår suidae-hjältinna räknade jag nog med en trivsam men inte alltför allvarlig handling. Trivsamt blev det, men också mer av allvar när världen Leslie Blair lever i visar sig vara en repressiv storebrorsdiktatur där kärlek mellan olika arter ses som degenererat och onaturligt; staten går så långt i sin önskan att arter ska hålla sig till sig själva (och givetvis betraktas också homosexualitet på samma sätt) att om man vid 25 års ålder ännu inte gift sig tvingas man delta i datingverksamhet som detaljstyrs av staten. Så Leslies drömmar är i högsta grad förbjudna, och det visar sig också att det inte bara handlar om erotiska fantasier när Leslie liv förändras radikalt efter att hon fyller just 25 år och tvingas på sin första statligt organiserade dejt.

Jag tänker inte säga mer om handlingen förutom att Andolfo väver ihop en bra intrig; inte på grund av jag blir överraskad över den, men för att hon inte slarvar med detaljerna och för att den känns riktigt väl genomtänkt även om det går lite för snabbt i slutet, efter dramats upplösning. Hennes karaktärsteckning är på samma sätt gedigen, där alla viktigare personer har en bakgrund som väl motiverar varför de handlar som de gör med speciellt plus för

(spoiler) hur hennes mammas liv skildras när hon visar sig vara viktigare än serien tidigare gett vid handen. Och ett till plus för att mammans lejonälskares föregivna svek inte kommer upp i slutstriden, någonting jag räknat med och resignerat accepterat med tanken att det var väl uppenbart att det inte alls handlade om något svek från hans sida, utan istället sparas till epilogen för att understryka hur förrädiska motståndarna varit.

Men det är teckningarna som gör serien, utan tvekan. Jag vet med mig att jag ofta gillar italienska alster; de tenderar att kännas väldigt europeiska, men med en lite lättsammare och mer laissez faire-känsla än mycket från den fransk/belgiska traditionen. Andolfos bilder är definitivt avsedda att vara sexiga, men det känns aldrig unket; det finns ibland en liten vibb av Harlekin-böcker över serien med den mystiska, farliga men ack så sexiga främlingen (dvs den vita drömvargen) men utan dessas ibland rätt unkna syn på sexualitet. Sen tycker jag att hon lyckas allra bäst i de mindre dramatiska scenerna, som exempelvis sida tre ovan, när hon skildrar vardagsliv. Som sagt är det inget fel på intrigen, men det är när Leslie hänger med sina vänner som serien är som mest charmig och det gör också att jag trots allt tycker att seriens första halva, innan dramatiken tar över, är snäppet bättre än den andra.

Efter besvikelsen från de tre senaste serierna var en serie som Unnatural precis vad jag behövde: En för mig ny serieskapare som jag inte hade några förväntningar på, och som under läsningen visade sig vara snäppet bättre än jag trodde i början. Kanske är jag väl snäll mot den just för att den var en så trevlig omväxling men så är det ibland 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Unsinkable Walker Bean and the Knights of the Waxing Moon

Postat den
Fortfarande ingen scanner där jag befinner mig så dagens bilder är tagna med mobilen och därmed lite, tja, svajiga

Det verkar ha blivit ett tema i de senaste inläggen med att jag skriver om serier som hållit på ett längre tag och som nu antingen har avslutats, typ The Walking Dead och Mage, eller som visat livstecken efter längre pauser, som Beanworld och Powers. Dagens bok är av den senare typen: The Unsinkable Walker Bean and the Knights of the Waxing Moon av Aaron Renier, uppföljare till den första boken om Bean som kom ut 2010.

Det är alltid intressant att märka hur mycket eller lite jag kommer ihåg av serier jag läst för rätt länge sen och då bara en gång. När jag slumpläser om någon av de drygt tusen serierecensioner jag skrivit här så händer det då och då att jag inte för mitt liv ens kan känns igen serien, och lustigt nog har det inte alltid en koppling till vad jag tyckte om den då; serier jag kallat lysande har helt fallit ur minnet, medan sisådär-serier stannat kvar. Så nuförtiden ser jag det som ett tecken på åtminstone någon slags kvalité att lyckas vara minnesvärda 🙂

Ta The Unsinkable Walker Bean som exempel. När jag recenserade boken var jag positiv men det var ändå ingenting som jag då tyckte kändes som spektakulärt bra. Men serien stannade verkligen hos mig; inte alla detaljer och exakt hur det gick eller så, men stämningen och enstaka scener (som de två undervattensmonstren) fastnade rejält. Därför blev jag förväntansfull när det så plötsligt dök upp en uppföljare, och också en smula orolig om Renier skulle lyckas fortsätta lika bra, efter en så här lång paus.

Men ingen anledning att oroas; Walker Bean återvänder i bättre skick än någonsin. Många år må ha passerat IRL, men den nya boken tar vid precis där den gamla slutade, och historien fortsätter i samma rasande takt. Vi får veta mer om Atlantis, om Remora och Tartessa, och om Genoas bakgrund.

En lätt oroväckande Genoa återfinns av Walker & Shiv

Jag läste såklart om den första boken också, det var ändå nio år sedan jag sist, och det är förvånans- och beundransvärt hur Renier lyckas ta upp trådarna och spinna vidare. Och allt det som var bra förut är fortfarande bra: Reniers teckningar är enkla men ibland förbluffande suggestiva, framförallt i hur han använder ljus och mörker för effekter; den trolska stämningen som frammanas när sagor/myter/skrönor berättas; kärleken mellan Walker Bean och hans farfar. Och apropå det sista står känslor sällan i centrum här, det är trots allt huvudsakligen en äventyrsserie där handlingen är viktigast, men Renier är riktigt bra på att smyga in dem där det passar. Som Shivs frustration över att Walker ibland glömmer bort att han lovat hjälpa Shiv men istället försvinner in i sin egen värld.

Det finns brister som jag påpekade redan förra gången, som att det ibland blir väl subtila ledtrådar till vad som pågår som är lätta att missa och att handlingen kan bli onödigt komplicerad, och i en serie tänkt att kunna läsas av barn känns det kanske mer slarvigt än sofistikerat. Men helt ärligt spelar det nästan ingen roll eftersom stämningen är så lyckad: Den där känslan att det alltid finns mer att upptäcka runt hörnet, och att det som visar sig kan vara glädjefullt, skrämmande, eller fascinerande. Eller allting på en gång, som de skuggdjur som spelar en central roll i boken och som jag uppskattade var gång de dök upp:

En alldeles förträfflig allåldersserie, med andra ord, och jag hoppas verkligen det blir fler delar. Och vågar jag hoppas på lite kortare tid mellan böckerna? Jag förstår att det tar sin tid, den här boken är ändå nästan 300 sidor tjock, men med den här takten kommer de som var barn när de läste första boken ha sin egna barn innan Walker Bean, Shiv, Genoa, och Walker Bean farfar slutligen löst alla mysterier 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Mage

Postat den

Nyss skrev jag om Beanworld, en serie som publicerats av och till i mer än 30 år och som fortfarande inte är ens i närheten av att ha nått slutet, och om Powers, en annan serie med ryckig utgivning som också den hållit på ett tag (om än inte lika länge som Beanworld). Så varför inte fortsätta på samma spår tänkte jag, och tog äntligen och läste ut Mage, Matt Wagners serie som har 35 år på nacken och som för några månader sedan kom ut med sitt avslutande nummer. Tre miniserier om 15 tidningar, publicerade med någon/några decenniers mellanrum, som berättar den allegoriskt självbiografiska historien om Kevin Matchstick.

Allegoriskt sjävbiografiskt är Wagners egen beskrivning, men för den som inte är så intresserad av eventuella paralleller med Wagners eget liv är det nog enklare att beskriva serien som en uppdaterad variant av några klassiska mytologiska karaktärer där Kevin själv är en mix av kung Arthur och Gilgamesh, där tonvikten ligger på vad som egentligen gör en hjälte. De tre miniserierna har alla en egen undertitel så låt oss ta dem en och en:

Mage – The Hero Discovered

Det här är den serie som jag själv mest förknippar med Matt Wagner. Det är en mycket tidig serie av honom, och när den utkom 1984 var den en udda fågel med sin icke-superhjältebaserade fantasy som utspelade sig i nutiden. Och, tycker jag fortfarande, med ett enormt trevligt utseende. Visst är Wagner inte på något sätt fullärd och anatomiskt kan det se mycket underligt ut, men han har en fart i linjer och layout som ger serien energi. Sen är det roligt att se Sam Kieths bidrag; Mage var Kieths första professionella insats i serievärlden, innan han senare gick vidare till betydligt större serier 🙂

Historien är precis som titeln säger historien om hur Kevin Matchstick ”upptäcks”, eller snarare hur han själv upptäcker att han kan göra saker andra inte kan, och att det finns onda krafter i världen som behöver stoppas. Men han är mycket motvillig mot att dras in i striden; ett genomgående karaktärsdrag är hans önskan om oberoende, att han inte ska behöva göra någonting han inte själv valt. När han ser orätter begås kan han inte hålla sig utanför, men trumpen är han varje gång han känner att valet inte längre är hans, och så starka är hans känslor att han länge vägrar att ens tro på det han ser och det han själv gör.

Han är ärligt talat en enerverande person i stora delar av den här serien, men det gör inte serien enerverande utan mer intressant, med en huvudperson som utför de hjältedåd som krävs men som hela tiden är arg över att han ska behöva vara inblandad. Och när andra människor, och människor han lär sig tycka om (något som inte är helt lätt för honom), offrar sig för hans skull, för att han ska kunna fortsätta kampen, blir han arg, för att inte säga rasande. Han vet med sig att han har ett hetsigt humör, och hans lösning har dittills varit att inte engagera sig känslomässigt, så när han plötsligt behöver utnyttja sin ilska när han slåss har han svårt att hantera det.

Den här första miniserien är riktigt bra, och med tanke på att det var Wagners egentliga entré på seriescenen förtjänar den alla lovord som tänkas kan: Manuset är intressant, actionscenerna föredömliga, de mytologiska kreaturen underliga och fantasifulla, och karaktärerna är alla fullödiga och de som försvinner saknar jag, alla. En liten brasklapp: Det finns en hel del olika färgläggningar varav någon/några är sisådär; själv föredrar jag den från den första albumutgåvan från Donning/Starblaze, så om ni kan hitta de tre albumen (fem tidningar / album) så gör det. Donning/Starblazes utgåvor har också en kvalité på papper och tryck att de i princip håller i evighet så det är ingen risk för bleknade färger. De gav också ut serier som Elfquest, Buck Godot och Mythadventures, alla mycket läsvärda, så om ni ser några av dem köp dem också 🙂

Mage – The Hero Defined

Ett decennium senare kom så uppföljaren, och nu har Kevin anammat rollen av hjälte och färdas runt världen för att rensa den från monster. När han anar att en Big Bad vistas i staden han befinner sig i stannar han där, och diverse andra hjältar dyker också upp (som en Herkules-analog) och de förbereder ett samarbete. Men Kevin har fortfarande inte riktigt förstått sig på hur en riktig hjälte ska vara och hans automatiska reflex att alltid vara den som bestämmer och inte alltid lyssna på andra ställer till stora problem. Lägg därtill att han fortfarande inte riktigt accepterat hjälterollen, trots att den är den enda han iklätt sig under flera år, och det blir än mer komplicerat…

Wagner har blivit mycket skickligare på hantverket efter sina år som tecknare/författare på serier som Batman, Demon, Sandman Mystery Theater, med flera, så enklare misstag saknas nu. Men däremot saknar den här delen av Mage det mer personliga tilltalet från den äldre serien: Tidigare fanns långa scener där Kevin diskuterar, argumenterar och filosoferar, ofta tillsammans med Mirth (magikern från seriens titel), men nu är det betydligt mer av ren action, och de gånger det pratas känns det mer som käbbel än dialoger. Kevins envishet och trumpna personlighet parad med en von oben-attityd på grund av hans känsla av oövervinnerlighet gör honom alltför osympatisk; det är säkerligen en del av Wagners tanke med serien (dvs hur en hjälte definieras), men tyvärr råkar han liksom många andra kreatörer ut för problemet att när man skapar osympatiska huvudpersoner blir resultatet ibland en likaså osympatisk kreation :-/

Den magiska stämningen har också mestadels försvunnit när monstren känns mer pliktskyldiga och saknar de anknytningar till irländsk/engelsk mytologi som förut fanns. I den första miniserien byggdes stämningen upp, och när exempelvis draken långsamt introducerades kändes det genuint spännande, men här poppar oknytten upp mer hipp som happ. De nya personer som introduceras är dessutom mycket plattare än Kevins tidigare medhjälpare; precis som det där med osympatiska huvudpersoner som ibland leder till tråkigare läsning så gäller också att när alla människor som Kevin lär känna i grunden är ointresserade av Kevin eftersom de har sina egna äventyr så blir resultatet att det aldrig byggs upp några djupare relationer. Med andra ord, vare sig Kevin eller jag bryr mig så värst om någon annan i serien vilket gör läsningen grund.

Personligen tycker jag också att teckningarna är mindre sympatiska, trots att de är skickligare gjorda. Wagner har i en del andra senare serier visat att han kan teckna både proffsigt och intressant, men här känns det mest nja. Men jämfört med manus står sig teckningarna betydligt bättre!

Mage – The Hero Denied

Tjugo års paus, men till slut kom så den sista utlovade delen ut (redan från början utlovade Wagner tre delar med just dessa tre namn, så cred till honom för att han också genomförde projektet!) och avslutades för några månader sedan. I serien har det också gått flera år, Kevin har gift sig och skaffat familj, och för att skydda densamma har han slutat med hjältelivet. Men hans gamla fiender letar upp honom och ytterligare en gång drar han ut i strid, denna gången med ett tydligt mål, något han tidigare egentligen saknat: Att skydda sin familj, och att skapa någonting gott istället för att stoppa någonting ont. Så en inte alls ointressant infallsvinkel, med en klassisk hjälte känd för sina handlingar och styrka som istället inriktar sig på det positiva.

Men tyvärr, precis som i andra delen finns det stora brister. Vad som är bättre är att det återigen finns karaktärer som går att knyta an till, dvs Kevins son och dotter, även om hustrun (som dök upp redan i andra delen) är mer anonym. Men jag saknar fortfarande dialoger med mening, för här splittras familjen tidigt och sen är det ännu en gång fråga om disparata personer som gör sin egen grej, och traditionell action blir det viktigaste inslaget. Det märks att Wagner så gärna vill att den avslutande delen ska vara en uppenbarelse, där Kevin äntligen förstår att man inte han leva i ett vakuum om han vill vara en helgjuten människa, och att familjen är nyckeln är säkert en viktig del i det där med att serien är tänkt att vara självbiografisk. Men trots det blir upplösningen ändå avgjord av helt vanliga superkrafter, må vara att istället för att Kevin är starkast och därför kan knocka de onda så släpper han lös sin inre Excalibur som med en kraftstråle förintar motståndaren. Same ol’, same ol’, med andra ord, hur mycket Wagner än vill att serien ska vara något annorlunda än den gamla vanliga (super)hjälteserien.

Andra problem är att det serien igenom släppts ut små teasers om viktiga göranden, som magikern Mirths ständiga antydningar om att Kevin måste lära sig tro på sina egna ögon och inte vara en så miserabel cyniker hela tiden, och att Kevin kommer möta tre olika magiker (en per del) som alla kommer bli hans lärare. Men det blir ingenting av det; vare sig Kevin eller Mirth är så värst annorlunda när serien slutat jämfört med hur de var 35 år tidigare. Så länge ingenting händer har Kevin lugnat ner sig en smula och är inte lika misstänksam, men så snart det bränner till är han precis som han alltid varit, så den ”Hero’s journey” som Wagner utlovade redan från starten blir de inte mycket av, tyvärr.

Summa summarum är jag fortfarande lika förtjust i den första delen, en av de mest lyckade nytolkningarna av Arthur-legenden, och en strålande debut av Wagner; ända sedan jag läste den har jag varit svag för honom. Därför är det lite småsorgligt att de andra två delarna inte lyckas förvalta arvet; ambitionerna finns där, men inte kvalitén. Jag undrar jag om det kan vara så att de självbiografiska inslagen ställt till det för Wagner så att han inte märker sånt som att när Kevins hustru i sista delen visar sig vara så förfaren i trolldom att hon klarar nästan vad som helst framstår det inte som en hyllning till familjen och kärlekens kraft utan bara som ett slappt deus ex machina-inslag.

Och som avslutning, en förvarning som jag inte vet om den kommer uppfyllas: Jag tänker ge mig på en annan serie snart, också amerikansk med ytterligare några år på nacken, och som också avslutades nyligen (häromåret närmare bestämt), och jag anar att jag även vad gäller den kommer föredra de tidigare kapitlen snarare än de senare. Några gissningar på serie? 😁

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Hoka Hoka Burb’l Burb’l

Postat den

Med den titeln är det nog bara en serie det kan handla om: Larry Marders mycket egensinniga / fascinerande /förbryllande Beanworld. En serie som hållit på av och till i mer än trettio år, och som om den någonsin kommer avslutas är tänkt att skildra ett år av Beanworld, världen som befolkas av (förstås) bönor, men inte vilka bönor som helst: Mr Spook och hans chow-soldater; professor Garbanzo; den undanglidande ickemasken; musikerna Boom’R Band; Pod’lPool Cuties; och min favorit Beanish, bönan bakom ”The Fabulous Look*See*Show” och hans hemliga kärleksrelation med Dreamishness. Och ja, jag erkänner, jag tycker det är så roligt bara att skriva alla besynnerliga namn och ord som dyker upp i serien att jag gärna skulle fortsätta med det ett tag till 🙂

Men det ska jag inte, utan istället tänkte jag skriva några ord om vad som sker i världen i den här, bok 4 från 2017 (som jag missade när den kom ut, en risk med en utgivningstakt som den här). Vårcykeln är över och sommarens börjar, och bönorna som på grund av en olyckshändelse ligger långt efter i sin utveckling mot vad de borde måste nu öka farten. Garbanzo, Spook och Beanish erfar alla på sitt håll att förändringar är på väg, men det är Pod’lPool Cuties och Heyoka som utvecklas mest. Någonting nalkas, och detta någonting kommer kräva flygande bönor, så deras träning på att flyga med hjälp av flytfaktorn lär bli avgörande.

Spänningen ökar med andra ord, men givetvis är det också lika njutbart som vanligt att läsa serien. Få serier är lika bra på att göra mig glad som Beanworld; det är inte en humorserie i vanlig bemärkelse, men jag blir lycklig bara jag som nu tänker på den, med alla knasiga namn och den underbara känslan när en bit till läggs i pusslet om bönvärlden. Så läs den för allt i världen, antingen bok 4 (om du som jag har de tidigare), eller via de två omnibus-böckerna som innehåller allting som hittills gjorts av serien (omnibus två som innehåller bok 3, 3.5, och 4, kommer om några månader). Basta!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Vei

Postat den

För de som följt serien Vei sedan den började publiceras i tidningen Utopi för sju år sedan är väntan på andra och avslutande delen av Karl Johnsson (teckningar) och Sara Bergmark Elfgrens (manus, tillsammans med Johnsson) äntligen över. Skönt för dem, men för mig som av någon anledning inte kom mig för att läsa serien förrän tidigare i våras när jag köpte den första samlingen på bokrean blev väntan betydligt kortare; en månad ungefär. Alldeles lagom långt tyckte jag 😉

Att det tagit sin tid är alls inte konstigt för det här är en ambitiös serie, både till omfång och innehåll. Historien om krigaren Vei, en människa med en gnutta jätteblod i ådrorna och uppväxt i Jotunheim, och hennes kamp företrädande jättarna mot asarnas förkämpar i meistarileikir där det avgörs vem som regera över Midgård har en hel del som måste förklaras: Hur de olika världarna hänger ihop, kriget mellan asarna och jättarna som ledde fram till de återkommande stridsspelen, och framförallt, vilka huvudpersonerna är. Lite hjälp är förstås att när det gäller asarna kan man räkna med att läsaren redan har koll på dem, så exempelvis Loke som har den största rollen bland dem vet vi redan mycket om, som hans listighet och hans oklara lojalitetsband.

Det skulle kunna blivit mastigt (det finns många exempel på serier som i sitt världsbygge kollapsar under tyngden av alla förklaringar som ska till) men inte här, där istället personer och koncept introduceras allt eftersom det behövs. Ta introduktionen som exempel, där vi snabbt lär känna Dal (en krigare från Midgård) och prins Eidyr (Dals herre) och vilka de är, medan Veis bakgrund är mer komplicerad. Det finns mycket att berätta om henne, som att hon uppfostrats just för att delta i meistarileikir, att jätten Veidar är hennes gud som hon just nu är mycket arg på, att hon har en droppe jätteblod i ådrorna. Men istället för en gigantisk infodump får vi som läsare lita på att saker förklaras när det behövs, och just det görs exemplariskt i serien; manuset är väldigt bra på att inte låta alltför många okända ord och personer förbli oförklarade, men också på att inte överväldiga läsaren med bakgrundsmaterial förrän det faktiskt behövs. Så kudos för rytmkänslan!

Sen är det också tillfredsställande att se hur mycket bättre version två av Vei är än den första, dvs den som gick (men aldrig avslutades) i Utopi. I den äldre version kändes det ofta alldeles för stressat, med abrupta klipp och scener som skulle mått bra av att få breda ut sig lite mer. Allt det har ordnat sig i den nya versionen som flyter oerhört mycket bättre; svagheterna i tempo har avhjälpts, och scener får ta den plats som krävs. Det är också gott om förbättringar i manuset i mindre detaljer, som hur meistarileikir presenteras, vad Vei visste om desamma redan innan spelen börjar, och annat. Det känns mest av allt som om de två serieskaparna satt sig ner och gått igenom allting som var lite diffust i berättelsen och rätat ut alla frågetecken. Så chansen att göra om har tillvaratagits alldeles förträffligt 🙂

Teckningarna har också gjorts om och jag tror inte en enda sida från Utopi finns kvar i samlingarna. Och om man som jag i samband med att man läser samlingarna också läser Utopi-versionen förstår man varför: De första kapitlen i Vei ser radikalt annorlunda ut än de sista, och i en samling hade det nog känts märkligt att knappt kunna känna igen karaktärer från ett kapitel till ett annat. Framförallt är det teckningsstilen som förändras, där de i början är tecknade med mycket grova, nästan expressionistiska, penseldrag à la Johnssons Mara från Ulthar, för att senare linjerna blir mycket tunnare och personteckningen mer klassiskt realistisk. Ett gigantiskt jobb var det förstås att teckna om allt gammalt inför samlingarna, men det var värt det eftersom det nu ser ut som en enhetlig serie från början till slut, och inte som en visserligen fascinerande bild av hur en serietecknare utvecklas hantverksmässigt men med ett alltför splittrat resultat.

Version 1, från Utopi
Version 2; inte exakt samma innehåll på grund av de stora omarbetningarna, såklart!

Sen kan jag iofs säga att jag är nog personligen lite svag för den där expressionistiska stilen, inklusive hur färgerna gör sig, än den mer välpolerade senare stilen med sitt något mer anonyma utseende. Missförstå mig inte, jag tycker att resultatet av version två är långt bättre, både rent teckningsmässigt och hur layouten av sidorna förbättrats (som jag redan nämnde när det gäller manuset med resultatet att läsningen blir mycket mer harmonisk), och en del av det expressionistiska draget finns fortfarande kvar; det är bara det att det grovhuggna utseendet i de först utgivna kapitlen hade sin egen charm, det med.

En massa ord om hur serien står sig i förhållande till sin egen äldre version, så nu är det nog dags för några om hur den står på egna ben 🙂

Det enklaste är väl att säga att Vei är en riktigt bra modern svensk fantasyserie, med ett stort pluspoäng för att den nordiska mytologin känns helt rätt behandlad här. Det finns mängder av tolkningar av den senare och jag är ärligt talat inte så förtjust i många av dem eftersom jag tycker att de missar en hel del av det som gör den fascinerande, som att asarna är i grunden människoliknande gamla nordbor men med större krafter. Alltför många förstår det där med människor med extra krafter, men missar att sätta in dem i sitt kulturella kontext, dvs människor med den moral/etik som gällde för dåtidens Norden. I Vei beskrivs inte asarna alltför ingående, förutom Loke och i viss mån Oden, men det som syns till av dem känns rätt, som Freja.

Och visst, en del av det som händer i boken och i meistarileikir känns inte så förvånande, men i det stora hela fungerar spänningsmomentet precis som det ska. Vad gäller karaktärerna så är det två av dem som är de klart mest lyckade: Vei och Loke. De andra känns mer skissartade och som att de mest finns med för att driva plotten framåt, som Dal vars romans med Vei aldrig bränner till, men både Vei och Loke ges mångfacetterade känslor och jag kan aldrig känna mig riktigt säker på att jag vet hur de kommer att agera. För mig (liksom misstänker jag för många andra) har Loke alltid varit en favorit just för att jag aldrig kan vara säker på varför han handlar som han gör, och då är det extra trevligt att han är så lyckat skildrad här.

Vei & Loke

Att sen insatserna hela tiden höjs och att slutet efter att handlingen tidigare varit helt nyskapad åter anknyter till de traditionella berättelserna från Eddan är elegant gjort, och gör att serien känns som en gedigen berättelse hela vägen från A till Ö. I genren äventyrsfantasy har jag svårt att komma på någon svensk serie som är ens i närheten av lika bra, och jag både hoppas och tror att den kommer uppskattas i sin engelska utgåva också. Lite synd att den även i översättning ges ut i två delar eftersom det innebär en risk att inte hela serien kommer ut, men begripligt med tanke på hur tjock och dyr den skulle blivit annars. Och eftersom serien nu är klar kommer de engelska läsarna iallafall inte behöva vänta riktigt så många år på del två, om nu inte Johnsson och Bergmark Elfgren bestämmer sig för att göra en version tre för att fixa till de småsaker som fortfarande kunde bli bättre… 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)