Svenska manganyheter

Kanske en lite missvisande titel idag, med tanke på att det handlar om en fransk och en italiensk serie. Men de är båda översatta till svenska, är öppna med att de båda grundligt inspirerats av serier från Japan, och de är båda utgivna av Nosebleed Studio som själva kallar sig för ett mangaförlag, så jag tycker nog att titeln kan stå som den gör 😉

Hur som, först ut är den franska serien, dvs den andra delen av Sourya Sihachakrs Talli – Månens dotter. Talli och hennes medresenärer fortsätter flykten som påbörjades i den första volymen, och vi får lära oss mer om vad det egentligen betyder att Talli är en åkallerska, en som ur tomma intet kan frammana förgörande kraftfulla monster. Sourya berättade i efterordet till den första volymen om hur han inspirerades av bland annat JPRGs när han skapade Talli, och det märks ännu tydligare den här gången: De olika personernas specialkrafter blir tydliga, vi får se glimtar från deras respektive bakgrundshistorier, och vi får en äkta bossfight där hjältarna också får hjälp från två nya karaktärer som mycket lämpligt dykt upp.

Kort sagt, mer av samma som vi såg i volym ett, och det var trevligt att återknyta bekantskapen med Talli et al. Mina associationer till Miyazakis Nausicaä finns kvar, både vad gäller teckningarna och den antydda större konflikten i serien, den mellan natur och människa (även om det hittills erbjudits betydligt mer action än filosofi i Talli). Det är en sympatisk serie som jag uppskattar att den översatts till svenska, och eftersom den inte finns tillgänglig på engelska är nog oddsen goda att mangaläsare i Sverige inte läst den förut så det är ytterligare ett litet plus. Men i nästa volym skulle jag vilja att de kom fram till Dame Sybbyl; alltför långa pikaresker kan bli lite långtråkiga och det vore synd om Talli drabbades av det.

Den italienska serien består av den första volymen av GG – livet är ett dataspel, och till skillnad från typiska mangaböcker är den i större format och färg, men att seriens skapare Giacomo Masi (manus) & Ilaria Gelli (teckningar) kan sina japanska serier är hur tydligt som helst. Historien är vad jag skulle kalla en slags variant på den extrem populära isekai-genren, men istället för att huvudpersonerna flyttas till en TV-spelsvärld handlar det här om att spelen flyttar in i vår egen värld:

De fem tjejerna som tillsammans brukar spela spelet måste nu hantera företeelser från spelen i sin egen vardag, men som tur är visar det sig att de själva också förändras i och med att de krafter deras avatarer har i spelet börjar manifesteras i dem själva. NPC-er med sidequest-uppdrag dyker upp i skolan, mini-bossar måste besegras, och belöningar delas ut efter avklarade uppdrag:

Den här första volymen är egentligen en lång introduktion av seriens huvudpersoner och gimmicken med TV-spelet som långsamt tar över den verkliga världen, och boken slutar med en cliffhanger: En quest måste klaras av, men viktigare är att gruppen måste hitta en förklaring till det som hänt och försöka stoppa förvandlingen. Det är väl inte en vågad gissning att tro att hur det sistnämnda ska genomföras kommer bli intrasslat i det förstnämnda, eller åtminstone någon annan quest 😉

GG är småcharmig, men lite lättviktig; det är ett hektiskt tempo när alla karaktärer ska introduceras och plotten starta, och jag har knappt ens lärt mig känna igen de fem huvudpersonerna innan det är meningen att jag ska känna oro för dem och glädjas när de mot oddsen överlever. För min del behöver jag mer tid/fler sidor på mig för att relatera till personerna, men här känns det som om Masis manus har så bråttom med att klämma in lite humor, gnabbande, obesvarad kärlek, en hel #&/%€& TV-spelsvärld som poppar i vår, med mera, med mera, att den inte hinner med att låta huvudpersonernas karaktärer växa fram naturligt. Istället för att först presentera dem och sen låta deras personligheter bilda grunden till till exempel humorn, gör den här tvärtom och hoppas på att de mycket typiska manga-situationerna de hamnar i ska göra att jag både förstår vilken personlighetstyp de tillhör och tycka skämtet är roligt. Ibland fungerar den typen av genvägar för personlighetsskildringen, men för mig fungerar det inte riktigt den här gången. Men det kan bli bättre när jag läst mer av serien.

Gellis teckningar är det däremot inget fel på. De kanske saknar en gnutta personlighet men på det hela taget gillar jag utseendet, inklusive det blanka pappret och den slicka stilen även om det gör att det då och då kan kännas som en av de där serieböckerna där man helt sonika tagit stillbilder från en tecknad film/TV-serie och kallat det för en serie. Men till skillnad från dessa (ofta hemska!) böcker är Gellis sidor avsedda för att tryckas i en bok, och det syns att hon vet hur man tecknar serier.

Så två böcker, och personligen är jag svagare för Talli med sin mer återhållsamma berättarstil. Men för rätt läsare fungerar GG också, och visst är det trevligt att det kommer ut ny manga (ok, ok, ”europeiska serier som mycket tydligt inspirerats av manga”, för de som föredrar att använda ordet ”manga” exklusivt för serier från Japan…) på svenska fortfarande? 🙂

Kan köpas bl.a. här:
  • Talli vol 2 (Adlibris)
  • GG vol 1 (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

My Boyfriend Is a Bear

Pamela Ribon (manus) & Cat Farris (teckningar) har åstadkommit en mycket gullig och charmig serie med en titel som mest av allt låter som en isekai-serie i sin mycket tydliga redogörelse för vad det handlar om: Huvudpersonen är 28-åriga Nora, och serien handlar uteslutande om hennes relation med sin senaste pojkvän, en drygt 200 kilo tung björn. Det är inte en fantasy-serier, dvs det är inte fråga om en värld där människor och djur lever som likar, utan det är vår värld, men med den detaljen att Nora efter att ha dumpat sin senaste hopplösa mänskliga pojkvän träffar en björn i skogen, och björnen flyttar omedelbart hem till henne och blir en ny och inte alls hopplös pojkvän.

Och det är hela handlingen. De knappt 200 sidorna skildras deras lyckliga vardag och Noras mestadels förstående vänner och familj; de blir självklart förvånade och smått förskräckta när de inser att den pojkvän hon talat om och beskrivit som en björn inte är en storvuxen människa utan bokstavligen en björn, men de inser snabbt att Nora och björnen är lyckliga och det är allt som de var bekymrade över.

Björnen kan förstås inte prata men han och Nora kan ändå konversera, och björnen får också efter ett tag ett kontorsjobb. Men det påverkar inte vardagen så mycket, de fortsätter att ha ett vad det verkar närmast perfekt liv med förståelse, värme och intimitet (men när Nora har mens sover hon försiktigtvis i ett annat rum än björnen).

Jag har svårt att säga vad jag tycker om den här serien. Den ser bra ut med precis så gulliga och ändå inte menlösa teckningar från Farris som man skulle kunna hoppas på, där jag fastnade för framförallt björnens ansiktsuttryck och ljud. Ribons manus är likaså charmigt och utstrålar ett gott humör, utan att vara en regelrätt komedi.

Men det finns problem. Jag har en tror jag hög acceptansnivå för serier som inte handlar om så mycket och som bara är tänkta att vara mysiga, men här blir det väl menlöst. Eller, situationen är så bisarr att jag har svårt att bara acceptera den okomplicerade handlingen och flyta med. Varför har björnen ett jobb? Det kanske är menat som ett absurt komiskt inslag men skildras bara som en detalj i skildring av hur de två lever tillsammans. Hur är det med det fysiska inslaget, till exempel sex? Det anspelas på flera gånger som en av björnen sönderriven klänning och scener där det är uppenbart att de kommer att snart kommer ha sex, men återigen känns det som någonting absurt som bara dyker upp utan reflektioner.

Det känns som om Ribon kanske vill att serien ska ha en djupare mening, där Noras relation med en björn är en symbol för relationer som av omgivningen uppfattas som egendomliga istället för att accepteras. Och det är ju sympatiskt, men det är bara det att tonen i serien så tydligt utstrålar gemyt och mys att det är svårt att ta in något slags allvarligare budskap, och kvar blir en serie som enbart handlar om en människa och en björn i en kärleksrelation. Charmigt presenterad, förvisso!

Kan köpas bl.a. här:
  • My Boyfriend Is a Bear (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: Fysiskt vs digitalt

Ett mycket kort inlägg idag om nya (nåja) utgåvor av två serier där jag vill återkoppla till vad jag skrev om tidigare utgåvor. Så inte mycket om serierna i sig (båda två rekommenderande, framförallt Kairos), utan mestadels köpråd!

The Beautiful Death av Mathieu Bablet: När jag läste den fanöversatta digitala utgåvan av den här Efter katastrofen-serien skrev jag att ”Om Beautiful Death någonsin får en officiell översättning kommer jag stå först i kön för att köpa den.”. Först i kön blev jag inte, men köpte den gjorde jag, när förlaget Titan smått överraskande gav ut serien häromsistens. Så för den som till äventyrs läste vad jag skrev då och var intresserad men ville läsa serien i fysiskt format, gratulerar, utgåvan finns att köpa och den ser fin ut!

Kairos av Ulysse Malassagne: Här är det lite mer komplicerat. Liksom The Beautiful Death läste jag först Kairos i en utmärkt scanlation och skrev att jag gärna skulle se en fysisk utgåva. Men när en sån dök upp blev jag besviken eftersom boken inte såg så bra ut som jag hade hoppats, men att jag inte var säker på om det var trycket som var problemet eller någonting annat. Nu har jag fått tag på den officiella digitala utgåvan och kan konstatera att den ser så bra ut som man skulle kunna begära, och att det därmed är helt klart att trycket var problemet. Inte för att det gör mig gladare, jag hade redan en mycket godkänd digital version av serien (dvs den gamla scanlationen), men för den som vill läsa den här utmärkta serien i en officiell digital version kan jag alltså nu med gott samvete rekommendera den. FYI, typ 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Djurslottet – Fröken Bengalore

Låt mig börja med hisspitchen för Dorison Xavier (manus) och Félix Deleps (teckningar) serie Djurslottet: En serieversion i fyra delar av George Orwells Djurfarmen, uppdaterad för nutiden. Och den som följt den här bloggen ett tag vet kanske att jag är skeptisk mot det mesta som tar sig formen av ”serieversionen av X”. Det finns såklart undantag, men jag vet att jag personligen sällan gillar serier av det slaget, oavsett om jag läst boken/sett filmen/… innan jag läser serien. Så ur den synvinkeln har Djurslottet en uppförsbacke att kämpa för, åtminstone för min del.

Men lyckligtvis visar det sig att det inte är något problem med relationen till Djurfarmen. Det finns visserligen gott om referenser och scener i serien som ligger mycket nära eller är direkt tagna från romanen, som hönorna vars ägg beslagtas, men stämningen och agendan skiljer dem åt. Den grundläggande skillnaden är enkel: Medan Orwell ville skriva en allegori, och en (över)tydlig sådan, om Sovjetunionen som han uppfattade det när romanen skrevs, vill Dorison istället berätta om hur en diktatur kan störtas.

Så när Djurslottet börjar är vi i princip där Djurfarmen slutar, med en fullt ut utbyggd diktatur, inklusive korrupta ledare som intrigerar för att få makten. Vi får följa titelns fröken Bengalore, en katta med två barn, som tvingats in i en för en katt mycket onaturlig inrutad tillvaro som enbart består av att slita med bygget av ett nytt torn till president Silvios (en tjur, till skillnad från romanens gris-diktator Napoleon) konkubins ära för att sen gå hem till de hungriga barnen för att sova. Hon är inte en revolutionär till att börja med utan vill inte dra uppmärksamheten till sig och de sina, men till och med för en tillbakadragen karaktär som hon blir förtrycket till slut för starkt. Vad hon ska göra vet hon inte förrän den gamla råttan Azelar en dag kommer vandrande till slottet…

Fröken Bengalore är inte förtjust i sin granne Cesar, en kanin som vad det lider blir en av de intressantaste karaktärerna i serien

Redan i förordet berättar Dorison vad hans tankar är om Djurfarmen och vad den har att berätta för oss om diktaturer, men framförallt om hur han resonerar vad gäller hur man blir av med sådana. Orwells bok visar hur makt korrumperar, och hur revolutionärerna till slut blir precis likadana som de gamla förtryckarna. Dorisons svar på hur en revolution ska undvika det ödet är att studera närhistorien och speciellt de revolutioner som lyckats i längden, och det som de har gemensamt: Bristen på våld. Det vill säga, om en revolution sker med hjälp av våld kommer man få ledare som vet att våld fungerar, att de som inte håller med dem kan man avlägsna precis som man vill. Men om revolutionen sker på andra sätt kan det gå bättre.

Som i Indien där Gandhis icke-våldsprincip till slut fick England att lämna landet. I Djurslottet introducerar Azelar också sig själv med hjälp av en teaterföreställning för alla djuren där han berättar en dramatiserad version av just detta. Så vad gäller tydlighet om vilka verkliga personer som influerat Dorisons karaktärer tar han efter Orwell; att Azelar är seriens version av Gandhi är inte precis någonting som sticks under stol med 😉

Det finns en hel del gruvligt våldsamma bilder i Djurslottet, men hittills är det enbart förtryckarna som står för våldet medan den lilla revolutionära gruppen kämpar med andra medel. Vi får väl se hur det blir med det i de resterande tre delarna (Fröken Bengalore är det första albumet av fyra, där del två kommer ut i Frankrike om en månad), men att våld inte kommer vara det som avgör hur det går kan vi nog lita på.

Och apropå ”se”, till skillnad från Djurfarmen har vi ju teckningar här också, och riktigt fina sådana dessutom. Delep hör till samma skola som tecknare som Loisel, med relativt lösa linjer ovanpå en i grunden realistisk stil. Hans djur ser ut som djur och det är helt rätt i det här fallet, med en serie där den fysiska skillnaden i storlek och styrka mellan djur som vakthundar och hönor, och vetskapen att till exempel riktiga katter faktiskt dödar och äter råttor gör det implicita hotet om våld så mycket tydligare. Det är antagligen också därför presidenten i Djurslottet är en tjur istället för en gris: Serien igenom används det faktum att vissa djur i naturen är mycket farligare än andra för att understryka förtrycket och hopplösheten i en höna som gör uppror mot en stor hund, och visuellt sett är en tjur mycket mer hotfull än en gris. För den historia som Orwell hade att berätta i ren text var det nog viktigare med grisarnas dåliga rykte för att gilla smuts och avfall än att ha en fysiskt ledare.

FYI: Albumet är fysiskt relativt stort -> som synes här och på bilden ovan får sidorna inte riktigt plats i min scanner

Utvikning: En annan tecknare som jag tänkte på när jag läste Djurslottet var faktiskt Jill Thompson, närmare bestämt hennes teckningar i den övernaturliga thrillerserien Beasts of Burden. Det är inte samma teknik hon använder, men känslan när man läser serien påminner mig mycket om dem jag får när jag läser den här: Samma semi-realistiska grundstil, liknande färgskalor (Thompsons något klarare), samma approach till hur djur tecknas, dvs som riktiga djur men intelligenta, där de fysiska skillnaderna spelar en stor roll i handlingen.

Det är någonting charmerande och tilldragande i den här på många sätt enkla serien. Trots att jag bara läst den första delen av fyra känns det inte som om någonting alltför oväntat kommer hända i de följande delarna (även om jag inte har en aning om vilka som kommer överleva eller hur Silvio kommer störtas), och både berättandet i sig och teckningarna känns robust traditionella; om det här hade varit en serie från 90-talet hade jag inte blivit det minsta överraskad. Men det är nog det som gör den så sympatisk: Den krånglar inte till saker i onödan, den vet vad den vill berätta om (vilket alltså gudskelov inte på något sätt är en rak återgivning av Djurfarmen som istället huvudsakligen används för att på så sätt kunna kicka igång historien in media res, eftersom de allra flesta läsarna nog har koll på vad som i stora drag händer i romanen), och den är säker på sig själv. Plus att den ser bra ut också, och när det gäller serier är det inte precis oviktigt 😀

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Glaskulans värld

Egmont fortsätter att satsa på inbundna serier i klassiskt albumformat för de yngre, och precis som med serien Sorceline som kom ut förra hösten (och vars tredje del, Mitt hjärta söker svar, där gåtan med glasstatyerna får sitt (hjärtas?) svar), nyligen kom ut) ger man ut två album på en gång, för att kicka igång utgivningen ordentligt. Årets serie heter Glaskulans värld ,skrivs av Carbone och tecknas av Gijé, och faktiskt har jag redan skrivit om dem en gång tidigare, men då bara i en mycket kort blänkare efter att jag hade läst dem på engelska i en digital utgåva under namnet Music Box. Och faktiskt jämförde jag den redan då med bland annat Sorceline som jag då nyss hade läst, som ytterligare en bland moderna franska serier för barn 🙂

Men alltför lika är serierna inte. Sorceline har visserligen en spännande handling och utspelas i en fantasyvärld, men fokuserar mycket av tiden på huvudpersonernas relationer och intriger dem emellan, medan Glaskulans värld är mer av en ren saga. Vi får följa 8-åriga Linnea som på sin födelsedag av sin pappa får en speldosa/glaskula som en gång tillhört hennes döda mamma, men pappan ovetandes är det ingen vanlig glaskula för inne i den finns en hel värld, Pandoria, och för några av invånarna där var Linneas mamma deras hjälte som man alltid kunde lita på när Pandoria var i fara. Gissa vem som upptäcker världen?

Så lite av Narnia med världen som gömmer sig i ett vardagligt föremål, och en värld där Linnea kommer spela en viktig roll. Men det är en roll i det lilla. Hon är ung och orolig för att hon inte ska kunna leva upp till sin mammas minne, fast när det bränner till löser det sig: Hon är snäll, snabbtänkt, och modig, så när hennes nya vänner, framförallt några barn i hennes egen ålder, behöver hjälp ställer hon självklart upp.

Hon är alltså inte en hjälte av det storslagna och traditionellt ärorika slaget. Istället är hon, precis som jag anar att hennes mamma var om än äldre, en helt vanlig liten flicka som omedelbart när hon får veta att hennes vänners mamma är mycket sjuk ställer upp med de enkla örtrecept hon lärt sig av sin egen mamma, och som ger sig den på att ta reda på vem som stått för förgiftningen. Hon är med andra ord inte hjälten som ställer sig längst fram i allas åsyn och fixar kakan, utan den som genom sin närvaro och envishet får andra att inte ge upp. Med andra ord mindre av Narnia-hjältar och mer av Kulla-Gulla vad gäller personlighet, även om miljön helt klart drar åt Narnia snarare än grådaskiga torparhem 🙂

Och apropå miljön så måste jag säga att jag gillar hur tecknaren Gijé skildrar den. Utan att bli alltför abstrakt föredrar han ändå att snarare frammana känslan av till exempel en stad (handlingen utspelas så gott som uteslutande i stadsmiljö) än att teckna någonting som realistiskt sett skulle kunna fungera som en sån. Ta helsidan här nedan som exempel; hus och perspektiv är föga realistiska, men som ett sätt att skildra vilken slags stad som Linnea snart ska komma till fungerar det alldeles utmärkt:

De starka färgerna gillar jag också i sig, men det kan bli lite mycket mörkrosa i alla inomhus/stadsscener, så när handlingen i den andra boken, Cyprians hemlighet, förflyttar sig till en blomsterodling är det skönt att få lite klargröna bakgrunder som omväxling; av vad jag ser av Gijés teckningar skulle jag definitivt inte ha något emot att kommande album kan utforska andra delar av Pandoria än huvudstaden.

Ingredienser i Glaskulans värld: Ung protagonist med vänlig pappa och avliden mamma, en hemlig värld som bara huvudpersonen kan komma till, och en värld som kryllar av besynnerliga varelser och personer, som Cyprians mycket underhållande pappa Anton. Krydda med atmosfäriska teckningar, en avslutad berättelse / bok men med antydningar om vad som komma skall (som mer fokus på hur vår värld och Pandorias egentligen hänger ihop), och man får en serie som jag tveklöst kan rekommendera till yngre läsare. Om jag får nämna Sorceline igen så uppskattar jag Glaskulans värld mer; båda är proffsigt gjorda, men personligen föredrar jag en rejäl saga och ur den aspekten lyckas Glaskulans värld bättre.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Wicked + The Divine

Dags för den utlovade recensionen av amerikansk nihilism, närmare bestämt i form av Kieron Gillen (manus) och Jamie McKelvies (teckningar) The Wicked + The Divine, en berättelse i 51 delar om hur tolv ungdomar med 90 års mellanrum blir medvetna om att de är reinkarnationer av klassiska gudar, som Amaterasu, Oden, Persephone, Lucifer, eller någon annan. Som synes gudar tagna från all världens religioner (men onekligen med en klar övervikt för de västerländska), och det är inte alltid samma gudar som reinkarneras. Det som däremot alltid händer är att Ananke, en gammal och som det verkar odödlig kvinna, är den som talar om för dem att de är reinkarnerade gudar, och också upplyser dem om att priset för gudomligheten är att de inom två år kommer dö.

Så vi har en grupp hormonstinna tonåringar som plötsligt får tillgång till gudomliga krafter, blir världsberömda, och som vet att det som gäller är att få ut mesta möjliga av de maximalt två år som ges. Det är med andra ord inte svårt att förstå vad följden blir: Tolv personer som är helt fokuserade på sig själva, inklusive extremt uppblåsta föreställningar om sin egen storhet, och hämningslösa handlingar. En del menar väl, men när i princip all världens ungdomar ser upp till dem och önskar att det var de som blivit upphöjda är det svårt att hålla sig till sina ideal.

En något skeptisk reporter intervjuar en av de nyblivna gudarna

Om det var allt berättelsen innehöll skulle jag knappast orkat läsa klart den; det finns bara så mycket överspända tonåringar som gnabbas med varandra som jag orkar med, oavsett McKelvies färgglada teckningar (teckningarna i sig är helt ok, snäppet bättre än många andra i samma pseudo-realistiska stil, men Matthew Wilsons färger är det som gör det hela extra piffigt) och Gillens metodiskt berättade historia. Men det finns en större story bakom som långsamt portioneras ut och som gjorde att jag helt enkelt ville veta hur det går. Plus att jag efter att ha läst ett tjugotal tidningar är en smula investerad i Laura Wilson, huvudpersonen, och hennes öde.

Så Gillen har onekligen större ambitioner än att följa de själviska gudarna och det, tillsammans med teckningarna, gör serien läsvärd. Men ärligt talat inte mycket mer än så, för jag kan inte säga att Gillen lyckas vidare väl med de där ambitionerna. I de ofta mycket utförliga texterna bak i tidningen skriver han om hur TW+TD är tänkt att handla om konst och dess inflytande på världen, men av det syns egentligen ingenting till i serien. Gudarnas huvudsakliga samröre med sina fans är via konserter/uppträdanden/sammankomster, men förutom att de fans som deltar ibland berättar hur omtumlande upplevelserna är får jag som läsare absolut noll insikt i vad det innebär.

Och den där större berättelsen som ligger bakom de tolv gudarna visar sig till sist också den vara rätt fjuttig. Det är nog avsikten, dvs att allt poserande och alla stora ord i serien visar sig vara baserade på intet, men efter så många sidor där poserandet mm varit huvudpoängen känns det mest av allt som en förflugen idé hos Gillen tyvärr resulterat i en alldeles för utdragen serie. Han vet med sig att allt det där med ”Live fast, die young” i längden är en alltför tunn idé för att bära upp en så pass lång serie som TW+TD är och därav det mer ”vuxna” slutet, men det är uppenbart att han själv är fascinerad av konceptet och att det är där hans egentliga intresse ligger. Men istället intar han själv en annan typisk tonårspose: Den blaserade/cyniska, den som tror sig veta att det där med att kämpa mot mörkret är fjantigt och enbart barnsliga fantasier eftersom världen är så mycket mindre fantastisk. Med resultat en serie där de bästa sidorna, de där de narcissistiska gudarna är som mest narcissistiska och som mest fantasieggande, i slutet desavoueras till att bli någonting mycket mer tamt :-/

Inte alla gudar är intresserade av att kämpa mot eventuellt onda krafter

Precis som i Gillens serie Über som jag själv tycker har ett mycket roligare manus men (betydligt sämre teckningar) är TW+TD en mycket noggrant genomtänkt och berättad serie. Men i Über matchar den kyla som det resulterar i innehållet, medan det i TW+TD tyvärr innebär att personer som det är meningen att jag ska sympatisera med känns för avlägsna och enbart irriterande med sitt käbbel och sina storvulna ord. Eller för att uttrycka det med andra ord: Jag tycker att Gillen är rätt usel på människoskildring men bättre på plotthanteringen, och då blir en serie som Über som i princip helt saknar människor som man ska relatera till bättre än en där personerna i princip serien igenom är det som är tänkt att locka läsarna. Framförallt när personerna dessutom är så osympatiska som här. Snygga teckningar dock 🙂

I ett antal specialnummer får vi se glimtar från tidigare reinkarnationer; här nornorna från 1923 års reinkarnation, tecknade av Aud Koch
Kan köpas bl.a. här:

Fysiska fantasy-utgåvor: Yay & Nay

Två stycken serier jag redan recenserat tänkte jag ta upp igen idag, och det på grund av att jag fått tag på dem i fysiskt format istället för enbart digitalt. En hel del serier fungerar finfint att läsa digitalt såklart, framförallt de som ursprungligen gjorts för att publiceras på nätet, men jag är ändå förtjust i känslan att hålla en fysisk bok i handen, och eftersom det handlar om två serier jag verkligen gillade när jag först läste dem blev det alltså så att jag skaffade dem igen. Varpå det visade sig att den ena utgåvan är perfekt, medan den andra tyvärr är rätt usel…

Jag börjar med den sämre boken, och lustigt/sorgligt nog är det också den som är utgiven av ett professionellt förlag som vanligtvis har bra ordning på sina serier, nämligen förlaget First Second. De har bland annat gett ut serier som The Unsinkable Walker Bean, Zita the Spacegirl, med flera, och de fokuserar på serier för ännu inte riktigt vuxna läsare, både översättningar och originialutgåvor. Dagens bok är en liten fet inbunden sak som samlar de tre Kairos-albumen av Ulysse Malassagne, en serie som tidigare funnits tillgänglig på engelska som scanlation, en scanlation som Malassagne själv rekommenderat intresserade läsare att leta upp eftersom en officiell översättning inte fanns. Jag skrev om vartdera av de tre numren allteftersom de dök upp, och var väldigt positiv över de fantastiska teckningarna (och ja, de är tydligt inspirerade av Hayao Miyazakis filmer) och hur väl Malassagne skildrar fart och rörelse. Historien verkar inledningsvis som en typisk fantasy, men mot slutet visar det sig att liksom i andra serier av Malassagne är han egentligen intresserad av att skildra hur ett klassiskt äventyr (och i det här fallet, en mycket bra berättad sådan) uppfattas av de/den för vilken handlingen inte är ett äventyr utan istället verkligheten. Så en liten tvist som kanske skulle behövt lite mer tid på sig, men en tvist jag uppskattade. Så läs mina tidigare recensioner för mer om serien; idag handlar det mer om utgåvan.

En utgåva som alltså inte imponerar. Det lilla formatet kan jag leva med; det har blivit något av ett standardformat när europeiska serier ges ut i USA, och även om jag saknar originalformatet kan jag leva med det här. Det som är problemet är istället trycket. Många sidor ser helt OK ut, men alldeles för ofta har sidorna missanpassade färger vilket gör att sidorna ser suddiga ut. Det är ett litet udda fel så vitt jag kan se: Det är inte att typ en av färgerna tryckts snett jämfört med de andra, utan istället att de svarta linjerna ibland har en skugga/blir dubblerade. Se på bilderna här nedan; först har vi scanlationen, sedan First Second (scannad):

En allmän suddighet i den fysiska utgåvan syns tydligt; titta till exempel på högra kanten av Nills glasögon där rundningen har två streck, medan det bara finns ett i den övre bilden.

Dessutom känns färgerna ibland utsmetade i boken, som om ett tunt lager vaselin smetats över sidan vilket utplånat nyanser. Jag skulle väldigt gärna få tag på den digitala utgåvan av First Seconds bok (den finns att köpa men riktigt så nyfiken är jag inte) för att se om det är själva tryckningen som orsakat problemen eller om felen introducerats tidigare i processen. Slutresultatet är att en fantastiskt bra serie tyvärr presenteras på ett inte alls fantastiskt sätt. Men felen är inte så allvarliga att man inte ska läsa serien, det är den alldeles för bra för 🙂

Så till en mer reservationslös rekommendation: Snarlbear av Natalia Riess (här är min tidigare recension). Här handlar det om en webbserie som getts ut i bokformat, och en webbserie som hade ett väldigt speciellt utseende med extremt starka färger gjorda för att visas på en ljusstark skärm, och dessutom en handling där färgerna var en del av handlingen. Med andra ord som gjort för problem när det hela ska överflyttas till papper, men resultatet är i det närmaste perfekt. Storleken är ungefär samma som Kairos, men här känns det lagom stort eftersom Riess teckningar är snabbt gjorda och inte alltför detaljerade (hon har blivit klart skickligare som tecknare i hennes senare serie Space Battle Lunchtime), så ett större format skulle inte gynna dem. Men det är i pappersvalet man verkligen hittat rätt: Det är ett blankt och helt ogenomskinligt papper som återger färgerna så att de ser ut precis som på skärmen och utan att motstående sida lyser igenom. Normalt skulle jag vara tveksam till den här typen av papper för en serie men för Snarlbear har jag svårt att tänka mig något bättre!

Jag anar att det faktum att boken finansierades via en Kickstarter förklarar det lyckade resultatet; istället för ett mer opersonligt förlag som utformade boken blev det en utgåva där de inblandade hade ett eget intresse av att boken blev så bra som möjligt. Jag tänker inte ens försöka scanna en sida från den fysiska utgåvan eftersom 1. jag knappast kommer lyckas ställa in det så att färgerna återges rättvist, och 2. den ser ut precis som den digitala versionen, fast på papper, så jag kan lika gärna klistra in en sida från den senare. Här kommer en sån, bara för att det är trevligt med lite färglyster i inlägget:

Två fantasy-serier, båda mycket bra, och både med en hel del gemensamt i sina teman med huvudpersoner som riskerar att förändras till monster när de agerar våldsamt i en ny och magisk värld; helt olika slut men uppläggen är förvånansvärt lika. Så jag tycker verkligen att man ska läsa båda två, även om det är den enklare tecknade Snarlbear (som också är enklare i fråga om manus, det märks att Riess inte var alltför erfaren när serien gjordes, men bra är det likafullt) som förärats med den bästa utgåvan. Och, det måste erkännas, den klart dyraste 😉

Kan köpas bl.a. här:

  • Kairos (Adlibris)
  • Snarlbear (Hivemill; de två böckerna finns inte att köpa via vanliga bokhandlare)
(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Sword Princess Amaltea

Efter att ha läst Joakim Wallers senaste pingvinserier har jag nu också läst Natalia Batistas Sword Princess Amaltea. Samma förlag (Nosebleed Studio) och också den här gången, den engelska titeln till trots, en svensk manga. Och en till likhet: Också Batista ska ha beröm för att ha lyckats avsluta ett ambitiöst projekt. I ett långt efterord står det en hel del om allt slit det varit under många år med diskussioner med olika förlag, utlovade utgivningar som inte blir av, och givetvis det viktigaste av allt, nämligen själva serieskapandet. Den utgåva jag läst är en inbunden och mycket snygg samlingsvolym som Kickstartades förra året, men det finns en äldre i tre delar för den som föredrar förstaupplagor. Själv gillar jag den här: En rejäl och matig bok 🙂

SPA är en fantasyberättelse av klassiskt snitt, med drakar som bevakar kungligheter inlåsta i torn, andra kungligheter som befriar de senare, palatsintriger angående vem som ska ärva tronen, med mera. Det som har ändrats är könsrollerna, där genomgående allt som normalt förknippas med kvinnor utförs av män och vice verse. Så prinsar sitter inlåsta i torn, prinsessor med svärd befriar dem, drottningar styr länderna. Och det är inte bara könsrollerna som bytts ut utan även i språket har konsekvent ”man” bytts ut mot olika former med härledningen från ”kvinna”, kungadöme blir drottningdöme, och så vidare.

Med andra ord, en mangafantasy i Egalias döttrars fotspår. Åtminstone när det gäller språket och samhället, men när det gäller själva handlingen är det betydligt mindre politik i SPA: Amaltea är lillasyster och kan därför inte ärva tronen eftersom hennes storasyster är före i tronföljden, och det betyder att alla räknar med, för att inte säga kräver, att hon ska skaffa sig en prins som hon kan gifta sig med; om inte är det enda som återstår att för evigt vara en hjälpreda åt sin storasyster. Och hur hittar man (jag tänkte ett tag använda samma språk som i SPA när jag berättar om intrigen, dvs ”…hur hittar kvinnor…”, men jag kommer nog göra fel någonstans av misstag så det får vara, tyvärr) en prins på ett lämpligt sätt i en saga? Man får leta upp ett av de där tornen med en prins i och döda draken som bevakar det förstås!

Det fixar Amaltea snabbt, men när det är avklarat blir det ännu tydligare för henne själv att den enda anledningen till att hon genomförde uppdraget var för att visa sin mamma och storasyster att hon kunde klara det själv. Hela det där med att gifta sig för att sedan ta över prinsens drottningdöme lockar inte alls, och inte blir det bättre av att prinsen, Ossian, verkar måttligt förtjust i tanken han heller…

Amaltea är skeptisk till hela idén med att rädda prinsar som sen måste gifta sig med hjältinnan

Resten av boken handlar sen om hur Amaltea och Ossian färdas tillsammans till hans hem, vad de upplever på vägen (stråtrövare, onda häxor, mm), och vad som händer när de äntligen kommer fram. Det är småmysigt men för den som läst många sagor förut inte överraskande; att till exempel de två givetvis blir kära i varandra till slut är så att säga inbyggt i genren 😉

Och det sistnämnda är kanske det som jag tycker skaver en smula när jag läser. Teckningarna är inte dumma, detsamma gäller manus (men jag tycker att de av Batistas senare serier som jag läst är bättre på båda punkterna; de är mer självsäkra och följer inte lika slaviskt de japanska förebilderna), men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite tomt när serien visar sig så helt följa alla standardmallar för lite nyare sagor med prinsar och prinsessor, inklusive sensmoralen. Upplägget med de ombytta könsrollerna väntade jag mig skulle spela större roll, men det gör det inte; jag kan inte säga exakt vad jag skulle velat se, men att det inte på något sätt påverkar handlingen känns lite konstigt. Men det är kanske fel sätt att se på det. En så politisk berättelse som Egalias döttrar hade ju varit en helt annan serie, och om läsaren vill läsa en romantisk fantasyserie så kanske det räcker med de förändringar som finns i SPA för att visa på att det absolut inte behöver handla om prinsar som räddar prinsessor; små steg är också steg 🙂

Amaltea och Ossian senare i serien
Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gott och blandat: Tre trevliga manga

Tre små korta recensioner idag av tre japanska serier; alla som sagt trevlig läsning men på ganska annorlunda sätt. Så det är väl lika bra att jag börjar, och det tänkte jag göra med den som har den med marginal kortaste titeln av dagens serier: Someday’s Dreamers.

Someday’s Dreamers är skriven av Norie Yamada och tecknad av Kumichi Yoshizuki, och har en rätt komplicerad utgivningshistoria med tre olika sviter böcker. De utspelar sig alla i samma värld, och själv har jag läst de två första, dvs Someday’s Dreamers (två volymer) och Someday’s Dreamers: Spellbound (fem volymer). De utspelar sig alla i samma värld, dvs vår egen i nutid, men där det också finns magiutövare som när de är 19 år börjar träna upp sig innan de kan gå ut i samhället för att hjälpa andra. Och jag kan lika bra avfärda den första sviten på en gång: Den är inte bra, och ärligt talat var det på vippen att jag struntade i att läsa den andra sviten eftersom den första var så dassig i sina försök att vrida känslor ur berättelsen om Yume Kikuchi som precis påbörjat sin utbildning men som känner sig osäker på sig själv. Det är tafatt berättat med ett mycket rörigt manus som knappt tar sig tid med att introducera personer innan det hoppas på att jag som läsare ska känna djupt för dem; en person som svischat förbi på en sida eller två kommer jag faktiskt inte bekymra mig så mycket om även om någonting dramatiskt sker med densamma. Det är extremt stressigt och det verkar som om inte bara jag tycker serien var dålig eftersom den abrupt avslutas, antagligen på grund av bristande entusiasm hos läsare/redaktörer.

Så varför Yamada & Yoshizuki fick chansen med ett nytt försök i samma värld vet jag inte, men däremot vet jag att den andra sviten är så mycket bättre att det känns som en helt annan serie, trots att det finns stora likheter mellan de två. Här är huvudperson Nami Matsuo som ännu inte börjat sin träning och som inte vet om hon ska göra det eftersom hon är så dålig på magi och hennes pappas, själv en magiker, hårda krav gör att hon förknippar magi med utskällningar och hårda ord.

Det är med andra ord dags för en klassisk berättelse av typen Hitta dig själv, och Spellbound gör jobbet helt utan anmärkningar: Nami får nya vänner i skolan, även de med sina problem, men långsamt växer vänskapen i den interna gruppen och Nami börjar förstå sig själv bättre, och det visar sig att det inte bara är hon som måste hantera sina känslor pga traumatiska barndomshändelser. Det där med magin är egentligen helt onödigt i serien eftersom den inte spelar någon som helst roll i sig för det som händer; i början får vi se Nami misslyckas när hon försöker använda den -> självförtroendet sjunker än mer, och precis i slutet försöker hon igen och det går bättre tack vare ett bättre självförtroende. Så magin finns bara i serien för att Nami ska ha något att misslyckas med och sen lyckas med, medan själva handlingen är mer av ett typdikt relationsdrama med tonåringar.

Det är möjligt att jag är väl positiv vad gäller Someday’s Dreamers: Spellbound eftersom den första sviten var så dålig, men det är skönt när man som här märker hur några serieskapare hittar rätt med precis alla saker som man tidigare misslyckades med. Karaktärerna introduceras grundligt och utan stress så att både de andra i serien och jag som läsare kan bygga upp en relation till dem. Så fem volymer om hur man reder upp tilltrasslade känslor och hur det är att växa upp och bli en egen individ, med alla för- och nackdelar det innebär, och känsligt tecknade också (i den första sviten känns teckningar överdrivet jolmiga eftersom manuset är så dåligt, medan samma teckningar i den andra sviten känns helt rätt…).

Nästa serie är My Next Life as a Villainess: All Roads Lead to Doom!, en representant i genren isekai (eller snarare subgenren otome isekai), dvs berättelser med oftast väldigt långa namn som exakt beskriver vad de handlar när en person från ”vår” värld på ett eller annat sätt förflyttas till en magisk värld , och som ofta har light novels (rikligt illustrerade ungdomsböcker) som förlaga. Så ock denna serie där manga-versionen berättar hur det går för Katarina Claes, en mycket ung adelsflicka som en dag slår i huvudet och därför plötsligt inser att hon i ett tidigare liv var en vanlig japansk tonåring som älskade att spela otome-spel (datorspel inriktade på kvinnor som går ut på att huvudpersonen ska bli romantiskt involverad med de andra karaktärerna i spelen), och att hon nu lever inne i ett av dem hon spelat. Hennes problem är att hon inte är huvudpersonen i spelet utan istället skurken, den som hela tiden försöker stoppa huvudpersonens romantiska äventyr. Dessutom vet hon att alla olika slut i spelet har det gemensamt att hennes karaktär antingen avrättas eller tvingas i exil…

Serien följer sedan Katarinas desperata försök att undvika de dåliga sluten, och det gör hon huvudsakligen genom att försöka bli så mycket vän med alla andra som hon bara kan. Hon hjälps av att hon är en genuint snäll människa, men hela tiden oroar hon sig för vad de andra ska tro om henne så för säkerhets skull tränar hon ihärdigt kampsporter för att kunna försvara sig om något av avrättningssluten verkar vara på väg att ske, och hon lär sig att odla sin egen trädgård för att kunna bli självförsörjande om hon tvingas fly landet. Det är en väldigt gullig serie där det för läsaren snabbt blir uppenbart hur snäll Katarina är men också hur usel hon är på att tolka andra; humorn bygger mest på att hon på grund av sin oro över att hon ”vet” hur det ska gå inte inser hur mycket alla andra tycker om henne.

Det är en mycket enkelt berättad historia som nästan helt saknar komplikationer, men Nami Hidakas mangaversion av Satoru Yamaguchis ungdomsböcker är hur mysig som helst att läsa. Jag vet att det kommer gå bra, men det gör absolut ingenting för Catarina och hennes bekantskaper som även de visar sig vara sympatiska personer (en del av dem på grund av det inflytande som Catarina utövar, för i spelet var de betydligt mer otrevliga/arroganta/själviska) är karaktärer som jag gärna spenderar tid med. Feelgood helt enkelt! Själv har jag inte läst böckerna men en god vän har sagt att de är bra de med så jag kanske provar dem en dag 🙂

Och sist men inte minst, snarast tvärtom, har vi en serie jag redan skrivit om: No Matter How I Look at It, It’s You Guys’ Fault I’m Not Popular! av Nico Tanigawa. Sen jag skrev om den har det kommit rätt många fler böcker på engelska så jag tänkte det var dags att läsa ikapp. Vad serien handlar om och vad jag tyckte när jag först läste den kan ni se i mitt tidigare inlägg så den här gången tänkte jag bara skriva några ord om vad jag tycker nu, efter femton volymer om den asociala, kantiga, och ofta rätt osympatiska Tomoko Kuroki som det bara inte går att inte tycka om.

Tomokos liv i den första boken

Jag tog faktiskt och läste om serien från början, och en sak var tydlig vid omläsningen: Att jag nu visste att Tomoko kommer att klara sig lite bättre längre fram gjorde att jag kunde koppla av mer under läsningen, och det gjorde att jag mer helhjärtat kunde tycka om den. Det är inledningsvis enbart svart humor, och det är knappt att det går att kalla det för humor eftersom Tomokos liv är så nattsvart. Humorn är identifieringshumor, att vi själva kan känna igen oss i Tomokos problem och dystra tankar om hur illa hon tycker om alla dem omkring henne som lever det liv hon själv vill leva. Men utan ljusning hade det blivit för hemskt, och det tar ett tag innan det som jag skrev redan förra gången framgår att hennes omgivning faktiskt inte är det minsta elak utan snarare sympatisk; det värsta någon utsätter henne för är att de inte vet vem hon är och därför inte tar kontakt med henne.

Men det ändrar sig, och det är riktigt skickligt gjort av Tanigawa (dvs de två personerna bakom pseudonymen) hur Tomokos liv långsamt förändras. Och långsamheten är här en dygd; det tar hundratals sidor innan det blir ens en gnutta bättre, och varje steg är ett millimeterstort sådant för ett så dysfunktionellt liv som Tomokos kan inte förändras över en dag. Det som räddar henne är att ingen av de hon känner någonsin sviker henne trots att hon är så jobbig och energikrävande och sällan, om någonsin, ger någonting tillbaka. Men de strävar på och gillar henne trots allt, av sina egna privata skäl: De ser en själsfrände som har det jobbigt, de tycker det är stimulerande med någon som säger rakt ut vad hon tänker på, de tycker hon är rolig (utan att skratta åt henne), de fascineras av hennes oförutsägbarhet, med mera. Här passar det också bra att tillägga att några av hennes vänner har mycket intressanta personligheter de med, och att även i fråga om detta har det tagit väldigt lång tid innan jag som läsare på riktigt börjat förstå hur de egentligen är eftersom serien låter alla förändringar ta gott om tid.

Och ännu mer långsamt förändras Tomoko. Hon tycker fortfarande att det är jobbigt att inte alltid vara själv, men då och då smyger sig en tanke in att det kanske finns fördelar med att spendera tid med andra trots allt besvär. Och faktiskt, efter bokstavligen några tusentals sidor, reflekterar hon till slut över att några av hennes egna beteenden kanske inte alltid uppskattas av alla andra och att hon kanske inte ska trakassera sina vänner på de sätt som hon ibland gjort. Att läsa alla volymer i ett streck gör också att små detaljer, som hur hon i de första volymerna knappt kan tala med andra för att i de senaste volymerna klara av det rätt så hyggligt, märks desto mer. Igen, serieskaparna förtjänar att berömmas för hur bra de klarat av att hålla igen på förbättringarna vilket gör att det känns mycket mer realistiskt.

Tomoko i de senaste böckerna; utan att hon reflekterat över det är det tack vare henne gruppen på nöjesfältet umgås. Och det bör påpekas att även de två första flickorna är positiva till henne, även om tankarna här kan låta som om det inte är fallet 🙂

Till slut, men det har tagit sina modiga femton volymer, har WataMote, som seriens namn ofta förkortas till, utvecklats till någonting som också det kan kallas feelgood. Det är inte av det vanliga slaget, för Tomoko är fortfarande inte alltid helt sympatisk och om någon av hennes nya vänner skulle börja uppträda dåligt mot henne känns det som om hon fortfarande skulle sakna motståndskraft mot det (livet är bättre, men självförtroende är fortfarande mycket mycket svagt), men jag tror nu att jag lugnt kan lita på att jodå, även för Tomoko kommer det gå bra. Själv tycker hon inte att hon är så annorlunda mot hur hon var i början, men det är mest för att hennes förmåga att rätt uppfatta hur människor är även, och kanske framför allt, innefattar henne själv.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)
Someday’s Dreamers är slut på förlaget så de får man leta upp på bibliotek eller köpa begagnade

The Ancient Magus’ Bride

Ett litet kluvet lästips blir det idag: Tolv (hittills, fler är på väg) volymer om Chise Hatori, en japansk tonåring som bestämmer sig för att istället för att begå självmord sälja sig själv till högstbjudande på ett auktionshus som specialiserar sig på magiska ting. För även om hon inte själv vet exakt vad hon är för någonting vet hon att hon liksom sin döda mamma kan se saker som de flesta andra inte kan, underliga varelser som ofta intresserar sig för henne. Väl där köps hon av Elias Ainsworth/Pilum Murare/magikern i titeln, en icke-mänsklig varelse som inser att hon är någonting mycket ovanligt, en sleigh beggy, en människa med en stark och annorlunda koppling till magi, och han talar också om för henne att hon ska bli hans brud.

Från den första volymen, där Elias framstår som så mycket mer kraftfull (för att inte säga hotfull) och självsäker än han senare ska göra

Ärligt talat låter det här som någonting rätt sunkigt och extremt klichéartat; det finns högvis med tveksamma serier som mixar magi och ”romantik”, och även om de undviker de värsta fällorna brukar serier med sammanfattningar som den ovan verkligen inte vara i min smak. Men nu råkade det bli så att jag började läsa den här serien, och trots min skepsis fanns det en del lovande inslag, även om jag verkligen inte var så förtjust i hela det där med att köpas på auktionshus och så vidare. Och efter ett tag visade det sig vara mödan värt. I början framstår Hatori och Elias relation som fruktansvärt snedbalanserad där Hatori är helt maktlös; utan familj och utan vänner knyter hon snabbt an till Elias eftersom han är den första som visat någon som helst vänlighet (eller snarare, gjort att hon känner sig trygg med honom), medan han är en magiker med stora krafter och mycket kunskap.

Men allteftersom serien fortsätter visar det sig att så är det egentligen inte alls, och faktum är att de båda två är precis lika skadade och ofullständiga. Elias har mycket dålig kunskap om känslor och den empati han har är helt intellektuellt baserad; hans handlingar är de han har lärt sig att man ska göra men han känner inte inom sig vad som är rätt och fel. Att han säger till Hatori att hon ska bli hans maka betyder inte alls det man skulle kunna tro, det är bara det att han lärt sig av en av de få människor han litar på att make/maka betyder någon som man kan lita på och som bryr sig om en, och det han är ute efter med Hatori är enbart att ha en människa nära som han kan lära sig vad det betyder att vara mänsklig av.

Från volym fem där Elias börjat förstå sig på åtminstone vissa känslor, tack vare Hatoris hjälp (hon klagar ibland för en vän på att det är svårt att tolka ”Eliasese”, Elias försök att förklara vad han känner)

Så sex osv är ingenting som någonsin ens nämns i serien (gudskelov, med tanke på upplägget!), och istället är det en serie som handlar om hur en djup vänskapsrelation egentligen ska fungera. Både Hatori och Elias handlar ofta extremt fel mot den andra; inte av elakhet utan bara för att de inte har koll på hur man kommunicerar. För Elias del handlar det om att han inte förstår sig på människor och att även om hans avsikter är goda är hans agerande ibland uppåt väggarna fel, medan Hatori har stora problem med att våga inse att hon har ett värde i sig, och att andra tycker om henne.

Det låter ju deprimerande värre, men till minst lika stor del handlar serien också om magi och hur den fungerar, och om allsköns oknytt i England där serien utspelar sig. Det är ett mystiskt England och då menar jag inte bara på grund av magin utan på grund av att serien nominellt utspelar sig i nutid, men det dröjer åtskilliga hundra sidor innan någonting som inte ser ut som medeltiden visar sig i serien. Att magi existerar verkar ibland vara allmänt känt, ibland en hemlighet, och hur det där med att sälja en människa på auktion passar in i samhället är mycket diffust eftersom ingenting som ens påminner om det syns till efter det att Hatori sålts 😉

Uppriktigt sagt tror jag att seriens skapare, Kore Yamazaki, började serien som vore den en av all de där serierna som jag inte är så förtjust i, men att den snabbt förändrades medan hon ritade den. Så allt som inte riktigt hänger ihop, som auktionsförfarandet, magins status, en kyrka som ibland framstår som rena inkvisitionen med all dennas makt och ibland som obetydlig, och att tonen precis i början verkar mycket mer som att Elias faktiskt avser ett ”riktigt” äktenskap och att Hatori förväntar sig ett sånt kan mycket väl bero på att Yamazaki drastiskt ändrat seriens riktning efter inledningen. Hon säger också i en efterserie (vet inte om de har ett namn, de i manga vanligt förekommande korta serierna i slutet av en bok där seriens skapare berättar mer om serien eller sig själv, men istället för efterord tänkte jag att efterserie skulle passa 🙂 ) i en av volymerna att hon inte har en aning om vad som kommer hända i serien utan att det är personerna i den som själva styr det hela, och det känns som en bra beskrivning av hur serien verkar skapas.

Det kluvna i lästipset beror alltså delvis på att serien själv är kluven och om jag får säga det i de inledande volymerna smått förvirrad över vad den är för någonting. Men efter ett tag reder det ut sig, och jag gillar verkligen hur Yamazaki skildrar hur Elias och Hatori tillsammans och var och en för sig växer som människor/icke-människor. Men kluvna fortsätter mina känslor att vara, även i senare volymer, för även om Yamazaki har en hel del riktigt bra och suggestiva idéer om magi och den värld serien utspelar sig i är hon inte så skicklig som tecknare som jag skulle önska. Stämningsfulla miljöer gör hon bra, men det är serien igenom riktigt knepigt att känna igen personer, och när det blir mer aktion kan det bli nog så rörigt att se vad som händer. Att det finns gott om tillbakablickar gör det inte lättare, men just den delen blev bättre efter hand när Yamazaki började indikera återblickar med svart bakgrund till sidorna istället för vit.

Serien har också en tendens att blanda trolska och ibland på ett lyckat sätt skrämmande avsnitt med vardagliga vilket den gör bra, men sen kommer då och då inslag som känns alldeles för mycket som att någon fått för sig att några standardinslag när det gäller serier med en ung kvinnlig huvudperson och magi måste fås med, som då en vampyr plötsligt dyker upp i ett eller två kapitel som känns helt malplacerad bland alla sagovarelser (feer, kelpies, Titania och Oberon, leannan sidhes, …). Eller för den delen när Hatori efter tusentals sidor i vad som känns som medeltidsmiljö med något enstaka modernt inslag och efter att den dittillsvarande huvudhandlingen med en Big Bad avklarats börjar på ett college för alkemister beläget i ett modernt London med datorer, bilar, med mera. Det är inte dåligt, skildringen av skolan och de nya vänner hon lär känna där är både underhållande och intressant, och det var som sagt dags för en ny huvudhandling att ta vid, men det känns som våra huvudpersoner flyttat in i en helt annan serie än de befunnit sig i tidigare.

Från den tolfte volymen där Hatori frågar Elias vad han egentligen menade den där första dagen med att hon skulle bli hans maka; rollerna har nu kastats om så att Elias är den som är beroende av Hatori och som det är svårt att föreställa sig skulle kunna klara sig utan henne, medan Hatori däremot känns som om hon skulle kunna klara sig ensam om det skulle behövas

The Ancient Magus’ Bride är serie som har svårt att hålla ihop och att bli så bra som den skulle kunna vara, men jag är glad över att ha läst den trots att jag inte trodde mycket på den i början; det finns riktigt bra sidor av den, framförallt i skildringen av hur Hatori och Elias förändras. Vi får väl se om Yamazaki kommer lyckas baxa dem hela vägen till att bli på alla sätt vuxna, men jag håller tummarna!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)