Kategori: Fantasy

The Deer King

Jag brukar inte vara så förtjust i mangaversioner av romaner eller filmer (eller för den delen vice versa), men när jag ögnade igenom Taro Sekiguchis två volymer långa serieversion av Nahoko Uehashis roman The Deer King tyckte jag att den såg intressant ut, rent teckningsmässigt → nu är den läst. Och om jag ska försöka sammanfatta mina känslor på kortast möjligast sätt får det bli med idiomet ”Synd på så rara ärtor”.

För det här är en serie som ser inledningsvis ser bra ut, och med ett manus som har många ovanliga uppslag och vinklingar. Berättelsen utspelar sig i ett land som länge plågats av krig och sjukdomar, och där slutligen Zol-imperiet har vunnit stridigheterna. Men en del regioner är fortfarande inte helt besegrade, och i en region som tidigare kontrollerades av det konkurrerande riket Aquafa grasserar en pest som sprids via vargbett som av okända skäl enbart verkar drabbar människor från Zol. Huvudpersonen Van, vars familj dödats av Zol under striderna, flyr från fängelset och plockar på vägen upp den unga flickan Yuna, och när de båda blir bitna av vargarna utan att dö blir de jagade av alla: Zol vill undersöka dem för att förstå hur de kunde överleva, medan Aquafa vill döda dem för att förhindra att Zol kan hitta ett botemedel.

Det är en saga med tydliga influenser från Miyazaki, i teckningarna men framförallt i manuset som tangerar ämnen från filmer som Nausicaä och Prinsessan Mononoke: Den centrala ekologiska infallsvinkeln, en pest som kanske inte är vad den verkar att vara, de många sidorna i konflikten, och den inte självklara uppdelningen mellan goda och onda, där det ”onda” imperiet vill rädda huvudpersonerna och andras liv, medan de ”goda” rebellerna vill döda Van & Yuna.

Med andra ord, det finns många lovande inslag, så därför är det synd att serien är så pass ointressant som den är. Problemen är många, som att samtidigt som det finns en hel del alltför klumpiga info-dumpar där personer förklarar saker för varandra som torde vara självklara för dem så är det också svårt att hänga med i alla svängar som historien tar när vi överöses med namn på länder, folk, växter, djur, utan en chans att naturligt lära oss dem. Det är också svårt att engagera sig i människor som dyker upp lika hastigt som de försvinner; med det relativt sävliga berättartempot finns det alldeles för många personer med som det är avsikten att jag ska bry mig om för att det ska fungera. Den relation som fungerar någorlunda är den mellan Van och Yuna; deras relation är det som i slutänden är det som är bra med serien.

Det finns många fler problem med berättandet, som att hemligheten bakom pesten är uppenbar långt tidigare för läsaren än vad det är meningen; subtila ledtrådar lyser med sin frånvaro. Men tyvärr måste jag också nämna att teckningarna inte heller är något vidare, trots att jag vid första anblicken tyckte de såg lockande ut. De saknar tyngd och emfas med alldeles för slentrianmässiga fysionomier (underskönt vackra människor som är goda, närmast groteska onda diton, och så Van som ser så där mycket manligt härdad ut med sitt prydliga ärr i ansiktet).

Så nä, som serie betraktad är The Deer King inget vidare. Men med det sagt skulle det mycket väl kunna vara en bra roman (eller snarare två som det handlar om), och den film som kom ut häromåret skulle också kunna fungera. Jag får väl ta och prova endera någon dag när jag har tid över 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Digger

Om ni inte tycker att det låter intressant med en 800 sidor lång serie om en extremt pragmatisk och envist apateistisk vombat så är det nog lika bra att hoppa över dagens inlägg. För egen del tycker jag någonting sånt låter väldigt lockande, så jag har ingen ursäkt för att det tagit mig så lång tid innan jag läste och nu skriver om Ursula Vernons Hugo-belönade serie Digger 🙂

Så, Digger: Till skillnad från en annan bok där det grävs alltför djupt i en gruva vilket väcker demonen som vilat under berget så är Vernons saga förunderligt alldaglig. Vare sig den väckta demonen/guden, guden Ganesha som bebor en staty i byn dit Digger kommer, andar, vansinniga zeloter, eller ett övergivet demonbarn utan förståelse för koncept som god/ond, rubbar Diggers balans. Hon blir frustrerad över alltihopa eftersom hon betraktar gudar och saker som ödestro och spådomar som visserligen faktiskt existerande, men också någonting som man gör bäst i att bara ignorera. Det man kan lita på är sitt eget kunnande om hur man säkrast konstruerar tunnlar och designar byggnader så att det kommer hålla så länge som möjligt; gudar i all ära, men de är ingenting att ha jämfört med de under århundraden väl utarbetade säkerhetsföreskrifter som vombaterna vet man kan lita på.

Det är med andra ord en mycket udda huvudperson vi får följa i den här fantasyserien, och Vernon är mästerlig i att utnyttja krockarna mellan pragmatism och mysticism, men också mellan det stora och det lilla. Digger är en mycket moralisk person och vet att hon måste hjälpa till att stoppa den annalkande katastrofen, hur mycket hon än avskyr att bli involverad i gudarnas göranden, men att hjälpa andra på ett mer personligt plan gör hon gärna. Främst visar det sig i hennes vänskap med Ed, en hyena som blivit utkastad från de andra efter att ha brutit mot deras lagar/sedvänjor. Av allting som händer i Digger är Eds historia den mest gripande, och här är en varning till läsarna: Digger är en oftast komisk fantasyserie, men när den blir allvarlig som i fallet med Ed så blir resultatet omskakande, och det rejält. Fantastiskt bra gjort av Vernon, men det är inte en lätt läsning.

Eds berättelse

Vernon behärskar fantasygenren väl vilket hon senare har bevisat ännu tydligare med sina romaner som är det hon är mest känd för, men det som gör Digger så bra är personskildringarna. Digger och Ed är redan nämnda och de är fascinerande att lära känna dem, men det finns så många andra varelser som är lika fantasieggande och intressanta de med, även om de inte är med så mycket: Näbbmusen Surka med sitt förflutna som piratkapten och nu brotroll, de andra hyenorna och deras samhälle, den ständigt sarkastiska läkaren/häxan som försöker hålla liv i Digger närhelst Digger blivit skadad (vilket för Digger händer frustrerande ofta, trots att hon alltid är en mycket förnuftig vombat), snigeln med sina spådomar som Digger avskyr, inte eftersom hon inte tror att spådomar inte kan vara sanna, men för det absurda i att det är en snigel som får uppenbarelser från löven hen kryper över och att spådomar i Diggers erfarenhet alltid är poänglösa eftersom de antingen är falska eller sanna på ett sätt som gör det omöjligt att förstå dem förrän efter att de uppfyllts.

Det går att likna Digger vid andra serier som Bone där vi också har en huvudsakligen förnuftig huvudperson som en dag befinner sig i en underlig värld där händelserna gör honom till en nyckelfigur, och dessutom en rejält omfångsrik serie i svartvitt gjord av en enda person under en längre tid, men Digger har en alldeles egen känsla. Att Vernons ursprungliga seriesidor mest bara var något hon gjorde på skoj märks inte, för tonen i serien sitter redan från första sidan där Digger omtöcknad av gruvgas virrar runt i underjorden. Teckningarna är en smula grova i början, men det tar inte lång tid innan även de hittat helt rätt med sitt utseende där likheten med klassiska träsnitt är stor.

Om det inte redan framgått så är jag barnsligt förtjust i Digger. Den är underhållande, rolig och känslosam, och att huvudpersonen är som hon är, dvs en jordnära vombat som hela tiden stretar emot alla fantasytroper om att vara den av ödet utvalda, förutsägelser och magi, är en underbar detalj. Ibland påminns jag om en del karaktärer hos Terry Pratchett som precis Digger envetet vägrar anpassa sig till de av andra accepterade följderna av att leva i ett magiskt land; bara för att gudar och magi existerar innebär det inte att man måste Tro på dem 🙂

Moral är knepigt, även om man haft en lärare som Digger
Kan köpas bl.a. här:
  • Digger (Adlibris)
  • Webbversionen (sidan underhålls inte längre, men serien finns kvar och går att läsa)
(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Alice in Kyoto Forest

Tokyopop är ett förlag som jag länge var svag för. De startade i slutet av 90-talet under vad jag skulle säga är andra vågen för manga i USA, dvs under den första riktiga mangaboomen. Innan dess var mangautgivningen mer av en nisch där (då) små förlag som Viz gav ut översättningar men det var inga stora försäljningsframgångar att prata om, och utgåvorna försökte oftast efterlikna de ”vanliga” amerikanska; jag skrev lite om det apropå olika utgåvor av Lum, så jag ska inte repetera det här igen. När Tokyopop fick upp farten hade marknaden ändrat sig: Det handlade huvudsakligen om att ge ut serierna direkt i albumformat istället för i tidningar, böckerna var billigare och med enklare papper än t ex Viz tidigare försök, och sidorna spegelvändes inte längre.

Det var ett mycket framgångsrikt recept för Tokyopop som licensierade och gav ut oerhört mycket manga under några år. Kvalitén var det lite sisådär med, både vad gällde innehållet och det redaktionella arbetet; vissa titlar hade tur och fick redaktörer + översättare som gjorde ett utmärkt jobb, vissa kunde se ut som om det satts samman och översatts av klumpiga amatörer. Men sålde gjorde de, och om jag kollar i min egen bokhylla har jag 212 böcker från dem, alla inköpta under några få år, med topptitlar som GTO, Planetes, Parasyte med flera.

Men sen kom kraschen efter att alltför mycket manga översatts till engelska, och Tokyopop drabbades hårt av flera anledningar. Dels förstås den vikande marknaden, men framför allt för att de japanska förlagen förstått att det kanske fanns pengar ändå i att sälja manga i USA, varpå Tokyopop förlorade licensen för flera av sina bästsäljare; för vissa titlar innebar det att utgivningen upphörde mitt i en serie (och ja, jag är fortfarande putt över att jag nog aldrig kommer att få se den avslutande Dragon Voice v11 på engelska…). Förlaget försökte klara sig genom att ge ut originalmanga, dvs serier gjorda i mangastil från andra länder, diverse mindre titlar från Japan som man kunde få licensrättigheter till, med mera, men kostymen hade music alldeles för stor och kraschen var oundviklig, och sen försvann Tokyopop i praktiken från scenen.

Men de senaste åren, under den nuvarande mangaboomen, har Tokyopo börja ge ut lite serier igen. Som en gammal läsare av deras serier har jag försökt ha lite koll på dem, och att ge deras serier en chans. Sorgligt nog har det ändå känts som om de fortfarande är där de slutade: Ett litet förlag som ack så gärna skulle ge ut de stora kommersiella titlarna, men som får nöja sig med de som går att få tag på. Vissa nischer har de satsat på, som ärligt talat halvdana yaoi-serier, Disney-manga som Lilo & Stitch och (som alla andra förlag) en aldrig sinande ström av isekai-titlar.

Eller så blir det serier som dagens, Alice in Kyoto Forest av Haruki Niwa (teckningar) & Mai Mochiduki (manus), en två volymer lång serie som mixar lite isekai med en huvudperson från vår värld som plötsligt finner sig i en annan parallell värld med Alice i Underlandet och talande djur. Det tar ett tag innan Alice förstår att det Kyoto hon återvänt till är ett annat Kyoto, och att det antagligen har någonting att göra med den underliga pojken hon träffat som liten i en närliggande skog, och som nu visar sig vara prins i detta alternativa Kyoto. Vi får oss tillhanda några udda varelser, några elakingar med inte helt uppenbara planer, och en eventuell dubbelgångare till prinsen.

Med andra ord, på bara två volymer ska en ny värld beskrivas, en drös karaktärer presenteras, en handling med en hel del grenar (intriger, dubbelgångare, hemliga identiteter, vandring mellan världar) avklaras, och det fungerar inte alls. Jag vet inte om serien var tänkt att bli längre men tvingades avslutas i förtid, men den stressade känslan finns där redan från början. I slutändan är det serien i sig själv som inte är bra, och tyvärr är det utmärkande för de allra flesta serier från Tokyopop: Det känns som en serie som ges ut mer för att manga har sålt och då kanske någon kommer köpa den här också, och för att rättigheterna gick att få tag på. Det vill säga, ungefär som de serier Tokyopop gav ut innan deras utgivning upphörde förra gången. Tyvärr 😕

Kan köpas bl.a. här:

Zombillenium

För några år sedan (hela åtta år tydligen!) skrev jag lite om några serier av den franska serieskaparen Arthur de Pins, varav en var hans serie om ett nöjesfält som drivs av diverse odöda varelser som varulvar, vampyrer, demoner och zombier: Zombillenium. Det tog ett tag innan serien avslutades, men för några veckor sedan kom de två avslutande albumen (#5-6) ut på engelska i en enda volym, så nu kan jag skriva några avslutande ord om serien (läs den gamla texten för mer om vad serien handlar om).

Det visar sig i de senare albumen att konceptet bakom nöjesfältet är mer komplicerat än det först verkade. Olika demoner är ute efter det eftersom det är ett bra ställe att skaffa nya själar, och marknaden för själar är het med ständigt stigande priser. Samtidigt är de anställda irriterade över de osjäliga anställningsvillkoren så strejker är vardagsmat, så det är inte konstigt att ägaren till slut tröttnat:

Huvudsakligen gillar jag Zombillenium, med den lakoniska humorn mitt i allt bisarrt som sker, mixen mellan lättsamhet och allvar, det smarta manuset där det gäller att läsa noggrant för att uppfatta alla vändningar, och de slicka teckningarna. Men precis som de Pins andra serier kan det bli alltför slickt och alltför utstuderat. Istället för serieteckningar kan det ibland kännas som att det handlar om ett sånt där gräsligt fotoseriealbum där rutor tagits rätt upp och ner från en animerad video, och personerna kan vara alltför blasé och oberörda av det som händer.

Allt som allt är Zombillenium underhållande, men det är inte de Pins bästa serie. I jämförelse med till exempel March of the Crabs saknar den det där lilla extra, den personliga touchen. Det finns antydningar till det i skildringen av Gretchen, den unga häxan, men när det är på väg att brinna till på allvar väljer de Pins istället ironin och satiren vilket trubbar av det känslomässiga engagemanget i Gretchens historia. Så till slut blir det mest sjysst snabbmat av det hela: Frestande, mättande för stunden, men inte mer än så.

Gretchens mamma med min nya favoritstavning av ett gammalt svärord
Kan köpas bl.a. här:
  • Zombillenium 5-6 (Adlibris)
    • (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Apple Children of Aeon

Av någon anledning kom jag aldrig riktigt in i rätt humör för att läsa Ai Tanakas Apple Children of Aeon. Jag misstänker att jag väntade mig någonting helt annat, en någorlunda realistisk romantikserie, men vad som bjuds på i de tre volymerna är istället en klassisk saga: Yukinojo och Asahi har nyss gift sig efter en omiai och flyttat till Asahis hemby där hennes föräldrar jobbar som äppelodlare. Trots konvenansäktenskapet är de två mycket kära, och Yukinojo märker att han uppskattar det lugna livet på landet. Men så en vinterdag när Asahi är hemma sjuk ser Yukinojo någonting märkligt: Ett gigantiskt äppelträd med mogna frukter, mitt i vintern. Eftersom Asahi älskar äpplen plockar han ett och ger det till henne…

Eftersom jag redan sagt att det handlar om en saga är det nog uppenbart att det är någonting skumt med äpplet, och resten av serien handlar om följderna för Asahi och Yukinojo efter äppelätandet. Asahi vet mer om vad som pågår eftersom hon växt upp i byn, medan Yukinojo försöker förstå trots att vare sig Asahi eller de övriga byborna vill prata med honom om det. Han växlar mellan hopp, förtvivlan och ilska i sin jakt på ledtrådar och sina försök att rädda Asahi från det som väntar, och hans känslomässiga utveckling är det som jag skulle säga är det centrala i serien. I början är han rätt ointresserad av allt som har med äktenskapet att göra, men mot slutet kan han tänka sig att göra i princip vad som helst för att hjälpa Asahi.

Tanaka tecknar elegant, manuset är tajt och har en bra blandning mellan realism och saga, så jag vet verkligen inte varför jag inte tyckte bättre om serien än jag gjorde. Jag är svag för sagor i allmänhet, men jag kände mig aldrig engagerad i Yukinojo & Asahis öde. Så brasklappsrekommendation: Om det var jag som var på fel humör så är Apple Children of Aeon en stämningsfullt berättad modern saga, men om jag inte var det så är det hantverksmässigt skicklig serie som saknar det där lilla extra 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Barb the Last Berzerker

Dags att ta tag i min alldeles för stora eftersläpning vad gäller recensioner (jag har ju föresatt mig att åtminstone för ett tag skriva om allt jag läser); det kommer att bli en del riktigt korta inlägg, men det blir desto flera!

Först ut är Dan Abdo & Jason Pattersons ösiga och underhållande trilogi böcker om Barb, den sista bärsärken, och hennes äventyr när hon dels försöker rädda världen från den onde demonen/trollkarlen Witchhead kidnappat alla andra bärsärkar så att ingen ska kunna stoppa hans planer, dels sin mamma som försvann när Barb var riktigt liten. Inte för att Barb är så värst stor nu heller; för att vara en bärsärk är hon definitivt av det mindre formatet:

Istället för att förlita sig på sin styrka är det energi som gäller för Barb. Hon är inte svag, men det som framför allt får henne att vinna sina strider är att hon aldrig ger upp; hon är som ett ettrigt bi som irriterar och sticker tills man är tvungen att kapitulera. Dessutom har hon till skillnad från de flesta andra, vänner som fiender, inga förutfattade meningar om de hon möter. Som Porkchop, en yeti som blivit utkastad från sin by, som blir Barbs trogna vän trots att att alla andra tycker hon är galen som vill bli vän med ett monster.

Jag kan inte med bästa vilja i världen kalla Barb the Last Berzerker för en djupsinnig serie, det är verkligen WYSIWYG som gäller, även om serien har sina mer allvarliga stunder. Men Adbo/Patterson tecknar charmigt i en stil jag skulle säga påminner om en något mer sofistikerad Dav Pilkey, och tillsammans med ett spännande manus och ett nästan förödande gott humör räcker det långt. Jag är förtjust i den här typen av berättelser där frenesi och charm är det primära, och Barb the Last Berzerker är ett bra exempel på serier för unga läsare som jag är smått avundsjuk på för att de enbart finns på engelska men inte svenska; jag skulle verkligen vilja kunna ge bort den här serien i present till en del unga släktingar 🙂

Kan köpas bl.a. här:
  • Barb, the Last Berzerker (Adlibris, box med alla tre böckerna)
    • (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Drakens öga – Under attack

Den tredje och sista serien från Egmonts höstutgivning för unga läsare som jag tänkt skriva om är den norska Drakens öga – Under attack, och liksom för de andra två handlar det om andra delen i en längre svit. Av de tre serierna är det här nog den som både är enklast och svårast att skriva om. Enklast för att de två albumen i så hög grad känns som att de hör ihop och att beskriva det här albumet blir samma som att beskriva det första, svårast för att albumen i så hög grad känns som att de hör ihop och att beskriva det här på ett intressant sätt blir knepigt 😉

Men jag gör ett försök! I Under attack får vi se hur den flyende Kha (det slog mig precis nu när jag skrev namnet hur mycket det påminner om Cha Sandmæl som gör serien) och hens relation till Ranja, drakdräparen som av en förbannelse nu tillbringar varje natt i en drakes hamn, fördjupas. De vågar lita mer på varandra, något som framförallt Ranja har svårt för efter att ha blivit sviken av sin bror Bjarki, medan den mycket mer naiva Kha är snabbare på den fronten trots att även hen blivit sviken av sin familj. Det är symptomatiskt hur relationen mellan de två som jagar efter Kha & Ranja, Khas kusin Lyra & Bjarki, bygger på gemensamt egenintresse istället för någonting mer känslosamt, och hur de två teamen skiljer sig åt i hur de agerar inbördes.

Förutom relationer får man sig också till livs ännu fler drakar, både stora och små, och en tydligare bild av vad de resterande fyra böckerna (enligt det norska förlaget kommer det bli sex böcker allt som allt) kommer att handla om, dvs vad Khas quest (finns det. något bra svenska ord för quest?) går ut på. Eftersom Sandmæl har skrivit att hen avser att serien ska vara en klassisk episk fantasyserie vågar jag gissa att det kommer se mörkt ut för Kha & Ranja i femte boken, men det kommer nog lösa sig åtminstone någorlunda till slut 😉

Allting smått är gulligt, inklusive drakar

Därmed var genomgången av de här tre serierna från Egmont klar. Personligen tycker jag bäst om Ellana, men även Den magiska tidsskogen & Drakens öga är underhållande. Det finns fler serier från Egmont som jag inte skrivit om på senaste tiden, som Sorceline & Glaskulans värld i samma stil och som håller samma standard, så för de som gillar den här moderna typen av serier för de yngre finns det en hel att läsa, trevligt nog!

Kan köpas bl.a. här:

Ellana – Skuggvandrarna

Bok nummer två i Egmonts höstutgivning är större till omfånget (fysiskt & vad gäller antal sidor) än Den magiska tidsskogen som jag skrev om igår, och större bör nog läsarna vara också för i Ellana – Skuggvandrarna är händelserna betydligt allvarligare och läskigare. Det känns iallafall som det, för om persongalleriet i Den magiska tidsskogen är anonymt är det helt annorlunda i Ellana: Både huvudpersonen själv och de hon lär känna framstår som riktiga personer, så när handlingen rör sig åt det mörkare hållet känns det så mycket mer.

Sidorna är stora, min scanner liten → det blir lite suddigt i kanterna, tyvärr

Efter att hon i den första boken lyckats klargöra sin egen bakgrund efter att hennes föräldrar dödats när hon var mycket ung gäller det nu för Ellana att fundera över sitt liv: Vad ska hon göra när hon inte längre har något uppenbart mål? Hon har lärt känna personer som är viktiga för henne, men efter att hon återvänt till staden Al-Far och där upptäckt att hennes tidigare insats för de föräldralösa barnen långsiktigt inte löst någonting ger hon nästan upp hoppet om att finna en mening med livet. Inte förrän hon återser en av de hon lärde känna på resan med karavanen och av honom får höra om det mystiska sällskapet Skuggvandrarna, en organisation för de som vill gå sin egen väg för att finna sin frihet får hon tillbaka sin glöd: Hon tänker bli en av dem.

Om det första albumet handlade om var Ellana kom ifrån handlar det andra om vem hon eventuellt ska bli. Hon tränar med sin lärare från Skuggvandrarna och lär sig deras filosofi, men hon är samtidigt mycket envis i att alltid vara sann mot sig själv, vilket leder till konflikter:

Jag tyckte lika bra om Skuggvandrarna som om Begynnelsen, inklusive den berättarröst som fortsätter att ge serien mycket av dess karaktär. Handlingen i Ellana är inte den mest originella, men eftersom kvalitén på en klassisk Coming of age-historia så mycket handlar om huruvida huvudpersonen är intressant som människa och Ellana är lyckad på det sättet är det helt enkelt bra underhållning. Det är också ett album som känns matigt precis som det första: Det är märkbart att tiden går och att Ellana växer upp och förändras som människa, och den som vill ha mycket action i sin läsning får också som den önskar. Och lyckligtvis är precis som för Den magiska tidsskogen den tredje delen redan utannonserad för början av nästa år 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Den magiska tidsskogen – Uppdrag utan återvändo

Det är dags för uppföljning till tre recensioner jag skrev i våras om Egmonts utgivning av serier för yngre läsare; då hade jag läst första volymen av respektive serie ifråga, nu har jag läst den andra. Och precis som i våras blir det en kort & (förhoppningsvis) koncis recension för varje serie. Först ut: Den magiska tidsskogen 2 – Uppdrag utan återvändo.

I den första volymen var mysterierna med tiden relativt enkla:

  • Skogen som omger byn som våra huvudpersoner kommer ifrån har stannat i tiden; allting i den står stilla som om tiden själv stannat.
  • Den magiska kristallen i byn skyddar barnen från den frysta tiden, men även om tiden går framåt så åldras man aldrig så länge man stannar i byn.
  • Skärvor från kristallen kan om de tas med skydda bäraren och den närmaste omgivningen från den frysta tiden.

Här i bok två blir det mer komplicerat. Tidsresor och alternativa universum tas upp, eller åtminstone antyds, och handlingen utnyttjar också det faktum att tiden går olika fort beroende på var i världen man befinner sig till att förklara en del av händelserna och de mystiska personer som setts till i serien. Som en som visserligen vet att en handling där tidsresor förekommer så gott som alltid blir ologisk vad gäller den inre logiken men som ändå gillar sånt så är jag helt för det; från att ha varit en enkelt berättad spännande handling så får man nu använda hjärnan också 🙂

Jakten på tjuven är lite i senaste laget

Men inte för mycket, det här är ändå en serie avsedd för de yngre läsarna, så de flesta personer är enkla att stoppa in i facken för goda/onda, och om några som det ser ut som ”vanliga” människor blir attackerade av stenåldersmänniskor så leder det inte till diskussioner om vem man ska hjälpa utan det är självklart vems sida man ska hoppa in på, även om man aldrig träffat några av dem förut. Det är med andra ord en mycket typisk saga, med de förenklingar som sådana brukar ha.

Jag är inte säker på om det här andra albumet egentligen är bättre än det första, men jag hade iallafall roligare när jag läste det. Jag kan inte säga att persongalleriet är seriens styrka; det är svårt att säga att någon karaktär är intressantare än någon annan. Men handlingen är i mitt tycke mer intressant nu när världsbygget är klart och tidsmysterierna själva får ta mer plats. En sak som också skiljer en serie som den här från många äldre äventyrsserier i den klassiska europeiska stilen är att det så tydligt handlar om en enda handling som sträcker sig över flera album. Det gör att för en läsare är det lite mindre intressant att läsa en enstaka bok, och att det därför gäller att utgivningstakten är någorlunda hög för att man inte ska glömma bort vad som hänt. Hittills ser det bra ut för Den magiska tidsskogen, med två album utkomna i år och del tre utannonserad för början av nästa år; efter det blir det till att lita på att Roulot & Guerrero lyckas hålla takten med originalen för fyran är inte utannonserad i Frankrike ännu 😉

Kan köpas bl.a. här:

Äntligen komplett på engelska: Ralph Azham

Om det tog 10 år efter att den engelska översättningen av den första delen av Lewis Trondheims fantasyepos Ralph Azham fick en fortsättning gick det desto snabbare sen; ungefär ett år tog det för förlaget Super Genius att få ut alla tolv albumen, samlade i totalt fyra volymer. Jag skrev om när deras första samling kom ut förra året, och nu när jag läst den sista är det dags för en liten sammanfattning 🙂

Jag nämnde i de tidigare recensionerna den allvarliga grundtonen i serien, humorn till trots, och den känslan är ännu starkare efter att jag läst klart hela historien. Det finns många likheter med Trondheims Dungeon, men den stora skillnaden är att medan Dungeon är en drift med fantasygenrens klichéer så är Ralph Azham i grunden en mycket klassisk fantasihistoria: Huvudpersonen är utvald av ödet, och från att ursprungligen ha varit e motvillig hjälte anammar Ralph till slut sin roll; han kanske inte vill ha ansvaret för att rädda världen, men inser att han egentligen inte har något val om han vill kunna fortsätta se sig själv som en person med moralisk fiber.

Men Trondheim är som så ofta ytterst subtil vad gäller känslor; actionen må vara spektakulär, men att prata om sina känslor är någonting som bara sker i undantagsfall. Det bästa exemplet på det är Ralph själv, och hur han framställs i serien. Ytligt sett verkar han vara en person som bara låter sig drivas fram av omständigheterna, och att hans handlingar inte har så mycket tanke bakom. Men det som ter sig som en nihilism avslöjar sig i sällsynta fall dölja någonting helt annat: Han avskyr att behöva förklara sig inför andra, och han är pressad av oron för att bli en lika maktfullkomlig och despotisk tyrann som de han bekämpar. Ordstävet om hur makt korrumperar är ständigt närvarande i serien, och Ralph är mycket medveten om hur enkelt livet vore om han bara tvingade på alla andra sin vilja utan att behöva ha några moraliska skrupler. Serien är runt 600 fullmatade sidor lång, men det finns inte mer än en handfull repliker från Ralph där han uttrycker sin oro för vem han håller på att bli.

Ralph ger för en gångs skull efter för sina känslor

Ralph Azham är en serie som jag tror är mycket lätt att missta för någonting annat än vad den egentligen är. Om man bläddrar i den och ströläser några sidor verkar det vara en typisk komisk äventyrsserie av klassiskt europeiskt snitt, men för den som läser den mer noggrant visar den sig vara någonting helt annat. Den är rolig, till och med mycket rolig (jag har sagt det förut, Trondheim är en av de roligaste serieskaparna jag vet), men den är betydligt mer seriös än vad man skulle kunna tro. Några exempel på vad den innehåller:

  • Den redan nämnda suveräna personskildringen. Ralphs relation till Zania är ett annat bra exempel: Vi får bara se glimtar av deras förhållande, men ändå framgår det tydligt hur viktiga de är för varandra, och varför slitningarna ändå uppstår. Om man klippte ihop alla rutor som handlar om just den relationen skulle det nog inte bli mer än en eller två seriesidor, men det är likafullt en fullödig skildringen av någonting mycket komplicerat.
  • Att vi får följa Ralph från hans blygsamma start via hans segrar över ständigt mäktigare motståndare och vad som händer efter att man som det verkar dödat The Big Bad och det visar sig att ett lyckligt slut är svårt att åstadkomma i en värld så våldsam som denna, och vad som sker även efter det, ger serien en alldeles äkta episk känsla. Det är helt enkelt Ralphs liv, med alla höjdpunkter och lågvattenmärken, och de är verkligen både höga och låga.
  • Magin i serien är av en mycket tydligt definierad typ. Varje magiskt föremål har en strikt kraft, och detsamma gäller den magi personer kan kontrollera. Det gör att serien excellerar i underbart nördiga frågeställningar, som hur man stoppar en pilbåge som alltid träffar sitt mål, hur man lurar en person som vet om man talar sanning, för att inte tala om Ralphs kraft: Om människor i hans närhet mördat någon så manifesteras deras offer runt mördaren. Han lär sig snabbt att utnyttja kraften, han inser snart att den ibland är till stort besvär, och likaså självklart i den här serien inser hans motståndare hur den kraften kan vändas mot honom. Dessutom dyker det allteftersom upp andra magiska föremål som påverkar honom, och Trondheim är mycket noggrann med att redogöra för vad det betyder. För magi, precis som med superhjältar, tycker jag mycket bättre om när det är väldefinierat vad en kraft innebär; det blir så mycket intressantare än när kraften är luddig och märkbart anpassad efter vad intrigen just då kräver.
  • Moraliska frågeställningar finns det gott om. Den redan nämnda om hur makt korrumperar är en, men här finns också religiösa spörsmål, huruvida ändamålet helgar medlen (och den näraliggande frågan om nöden har någon lag), med flera. Men om man läser slarvigt/snabbt är det lätt att missa dem; Trondheim är en serieskapare som belönar den som tar sig tid med hans serier, även om de också går alldeles utmärkt att läsa som lättsam underhållning.

Ok, det här var några av mina tankar om Ralph Azham; ganska ostrukturerade, till skillnad från serien som är desto mer precis. Dungeon har ändå sedan jag började läsa den för länge sedan varit en av mina favoritserier men jag tycker nog att Ralph Azham är väl så bra, och snäppet bättre framförallt om man vill läsa någonting med mer fokus, både vad gäller handling men också utförande eftersom Trondheim står för både manus och teckningar serien igenom (Bridgette Findakly är färgläggare). Jag hade gärna sett att formatet varit större, som de ursprungliga franska utgåvorna, men jag är hur glad som helst att det nu går att läsa hela berättelsen om Ralph Azham på engelska, och relativt billiga att skaffa är böckerna också. Så köp (eller låna, om ert bibliotek har böckerna eller någon kompis vill låna ut sina exemplar) & läs, för det här är en strålande fantasyberättelse 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)