Alan Moore (manus) & Kevin O’Neill (teckningar), duon bakom den mycket eleganta men efter hand mer och mer ointressanta The League of Extraordinary Gentlemen, står bakom den här boken bestående av arton korta kapitel som urpsrungligen publicerades i antologin med samma namn (en antologi som jag eventuellt återkommer till för att recensera Garth Ennis & Raulo Caceres bidrag). Alla med samma upplägg: En introduktionssida där seriens anonyma berätterska mer eller mindre ovilligt slår sig ner för att se ytterligare en film på den sjaskiga biografen, som sedan följs av bilder från filmen ifråga. Filmerna i sin tur är en mix av vrångbilder av kända klassiker och parodier på genrer, befolkade av de mest välkända personerna från Hollywood. Inte alltid skådespelare dock, det kan lika gärna vara korrupta ägare till filmbolagen, specialeffektsspecialister, stuntmän med flera. Så för den som kan sin Hollywood-historia i detalj kommer det finnas gott om referenser att plocka upp här.
Och här ungefär börjar mina problem med serien. Här bjuds vi på en Alan Moore när han är som sämst. Allting är en metafor för någonting annat, allting är elände, och det är förkrossande trist som läsning. Få författarna kan vara lika tungfotade som Moore, och hans prestation här är någonting i hästväg. Varje gång minsta lilla lättsamhet försiktigt visar sig, som när Groucho Marx dyker upp, förvandlas den snabbt till någonting annat, som i just det fallet en lång litania om Warner Brothers moraliska bankrutt. I likhet med den nämnda TLoEG börjar serien rätt lovande, men det som känns smått intressant och fräscht i första kapitlet blir nästan genast någonting annat, en historia där författaren närmast maniskt måste tugga sig igenom varenda detalj på det inledda spåret.
Groucho Marx som Jack Warner
Efter att ha läst serier av Alan Moore i så många år har jag kommit fram till att mitt huvudsakliga problem med så många av hans serier är att han är en utmärkt och genial författare när det kommer till melodrama; få andra kan tävla med honom när han verkligen ger sig hän åt att skriva känslosam och inträngande såpoperor, men han är inte tillnärmelsevis lika skicklig när han istället prioriterar intellektet framför känslan. Han fungerar bäst när hans förkärlek för smarta detaljer och intrikata intriger läggs ovanpå mer i grunden emotionella historier som V för Vendetta eller Halo Jones; genre-författande av yppersta märke!
Men som en idéförfattare eller filosofisk författare fungerar han mycket sämre, med halvdant uttänkta ideér och kritik av litteratur, samhälle, med mera. Här i Cinema Purgatorio ger han sig på Hollywoods korruption: Den Röda faran, sexualiseringen av skådespelerskor, girigheten som ignorerar människors lidande, maktfullkomliga individer som kommer undan med vad som helst, och så vidare. Det finns mycket intressant som kan sägas om detta, men tyvärr är inte Alan Moore personen som klarar av detta; det enda han mäktar med är att rabbla upp en lång lista av saker han ogillar. 100% allvarligt, 100% misslyckat (med möjligt undantag de få kapitel där han helt enkelt fokuserar på att skildra ett enstaka människoöde och huvudsakligen undviker att gå ner sig i utvikningar om Hollywoods uselhet).
Tod Browning föräras ett eget kapitel
Kevin O’Neills teckningar är däremot lika charmanta och givande att se som alltid, men det har jag ju nämnt varenda gång jag nämnt hans bidrag till Moore/O’Neills så det vet ni nog redan 😉
Kan köpas bl.a. här:
Cinema Purgatorio (Moore & O’Neills bidrag till antologin samlade i en egen bok) (Adlibris)
(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)
Jahapp, dags att ta itu med den sista serien av de inte helt lyckade som jag skrivit om den här veckan, och det är en serie som jag skrivit om (alltför) många gånger redan: Alan Moore och Kevin O’Neills League of Extraordinary Gentlemen. Den första delen kom ut för tjugo år sedan, och sen dess har det fortsatt i en relativt hyfsad takt tills idag, när den sjätte och sista delen i The Tempest precis avslutat hela konkarongen.
Och nu måste jag bestämma mig för vad dagens inlägg ska fokusera på: Antingen det som inte är så bra med just The Tempest, eller en lång och klagomålsfylld text om hur illa det är med Moores manus. Jag är onekligen sugen på det senare men jag tror att jag sparar det till en separat port, med tanke på de utvikningar som jag lär behöva om hur Moore + Lovecraft = a match made in hell (och inte ett helvete som gör det till bra skräckserier), om hur Moores senare serier tyvärr gör hans äldre sämre i efterhand, med mera.
Så, The Tempest! Givetvis ett namn som förpliktigar, och Moore & O’Neill knyter mycket riktigt ihop säcken här med den sedan länge utlovade apokalypsen och rikligt med både tillbakablickar och framtidsblickar på förbundet (eller hur jag nu ska översätta league), och vi får till och med en liten klassisk blinkning till den första miniserien på seriens sista sida.
Låt mig, innan klagomålen, säga vad som är bra med The Tempest: Moores evighetslånga prosastycken saknas helt. Istället får vi i varje nummer en presentation av någon mer eller mindre bortglömd brittisk serieskapare (intressanta, men sorgligt nog helt utan bildexempel) och en fejkad småkul brevsida. Och tro mig, som en som plågat sig igenom de prosastycken som funnits i de tidigare miniserierna, det är ett väldigt stort plus!
Men sen är det sämre med de positiva inslagen. Det har varit uppenbart rätt länge nu att ju närmare vår egen tid serien kommit, desto mindre har Moore brytt sig om de inlagda referenserna till andra fiktiva verk. Jag vet såklart inte om det är för att han själv har en starkare relation till Stoker/Stevenson/Verne/Wells/… verk, men nog verkar det som om han gillar dem och karaktärerna därifrån, men när det gäller senare tider är det snarare ett förakt han uppvisar, som den uppenbara avskyn för Harry Potters karaktärer. Och det blir sällan lyckat när en författare skriver om någonting hen själv inte gillar.
Sen har vi förstås också Moores brist på subtilitet när han väl har fått en idé; i League visar det sig mest i hans tröttsamma insisterande på att försöka klämma in så många referenser han bara kan till fiktionens värld i den tidsera och den miljö serien för tillfället utspelar sig i. Ta en bok som Nemo – Heart of Ice, där vi har en mycket suggestiv miljö, Antarktis, och inslag från Lovecrafts klassiska At the Mountains of Madness, parat med en av de mer lyckade karaktärerna i serien, Janni Nemo. Tillsammans med O’Neills teckningar borde det här varit riktigt bra, men Moore envisas med att klämma in en radda helt meningslösa karaktärer som nog ingen bryr sig det minsta om, som Frank Reade Jr., och alldeles för många ensides besök i andra antarktiska fiktiva världar för att serien ska ha en chans att engagera. The Tempest lider också av samma långtråkiga listande av referenser som helt dödar läsupplevelsen.
Och faktiskt tycker jag att O’Neill tyvärr också blivit svagare här. Hans kantiga teckningar är fortfarande rasande snygga, men hans svårigheter med att teckna igenkännliga ansikten gör här att identifiera framförallt vem som är vem i den kvinnliga trion som har en huvudroll här gör bitvis läsningen frustrerande. Ett annat problem med teckningarna som egentligen inte är O’Neills är att det återigen är dags att ta fram 3D-glasögonen, och enligt mig är det ytterligare ett exempel på att Moore prioriterar sina fixa idéer framför att göra en bra serie.
De två första avsnitten av The League of Extraordinary Gentlemen är fortfarande läsvärda tycker jag; de har i första hand en stark och genomtänkt handling där de litterära referenserna bara är en del av kryddan. Men efter det är det sämre på den fronten, där de följande delarna mer och mer antar karaktären av någon som bara vill visa upp hur smart han kan knyta ihop all världens litteratur. Snyggt presenterat, onekligen, men dödligt trist skrivet.
Därmed är det är också farväl till sviten om serier som borde varit bättre; jag lovar att nästa inlägg ska bli om en mer lyckad serie (även om jag ännu inte vet vilken…). Med andra ord, min mer generella kritik av Alan Moore får vänta (även om lite av det slank in idag…) 🙂
Det enda stället i serien där Moore uppvisar lite självinsikt och jag erkänner, jag smålog åt hans replik att allt hans tal om magi är konceptuellt snarare än reellt
När jag städade källarförrådet i vintras så behövde jag bestämma mig för vad jag skulle göra med alla serier nerstuvade i kartonger (cirka 50 stycken; ganska små förvisso, men ändå); att göra mig av med dem vore tråkigt, men å andra sidan gör de ingen människa glad nerpackade i källaren. Så jag dumpade alla till en lokal seriebutik.
Fast inte riktigt alla: Eftersom de nu var så att jag någon gång i tiden tyckt att just de här serierna inte längre platsade i lägenheten borde de inte vara några riktigt stora favoriter där, men smaken ändrar sig ju över tiden, och jag skulle ju kunna ha råkat packa ner några godbitar. Så jag skummade mycket snabbt igenom dem, dvs jag öppnade kartongerna, kollade vad det verkade vara ungefär som låg där, och stängde dem sen igen.
Med resultatet att några få tidningar letade sig upp i lägenheten igen: De kompletta tidningsversionerna av två av mina absoluta favoriter, Maison Ikkoku & Outlanders, som jag förvisso också har i album också men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med tidningarna; några serier som passar som läsning på utedasset på landet (och som efter det kommer förpassas till brasan, for sure!); några serier som diverse syskonbarn skulle kunna gilla.
Och så de serier som föranleder dagens inlägg: De svenska serietidningsutgåvorna från 1986-87 av några av de mest inflytelserika superhjälteserier som gjorts, närmare bestämt Frank Miller/Klaus Jansons Daredevil & The Dark Knight Returns och Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen. Eller som de svenska tidningarna heter: Daredevil (man ändrade alltså namnet på karaktären från det äldre svenska namnet Våghalsen), Läderlappen (tidningen saknar en mer specifik titel) och Väktarna.
Att ha publicerat alla dessa tidningar (total 25 till antalet) med vad som skulle visa sig vara framtida klassiker under bara två år är med nutida svenska mått ganska imponerande, så bra jobbat Semic!
Ett långt intro, för nu är det dags för det riktiga innehållet i dagens inlägg: Hur fungerar det att läsa de här svenska utgåvorna 30 år senare? Håller serierna? Översättningarna? Well, här är kommer Svaren 🙂
Daredevil 1/86 – 10/87 (fr o m 1/87 ingående i titeln Marvels universum)
Låt mig börja med den äldsta av serierna, Frank Millers genombrottsserie som ursprungligen utkom under åren 1979-1983. De första numren har diverse andra manusförfattare, men efter ett tag tar Miller över den rollen och låter istället parhästen Klaus Janson få mer och mer ansvar över teckningarna. Och nog märks det att Miller är grön när han börjar författa och han följer den dåvarande mallen för superhjälteserier med textplattor som förklarar handlingen, en uppsjö av tankebubblor, och diverse ointressanta sidointriger som det aldrig blir mycket med.
Men trots det är det ett enormt lyft jämfört med de tidigare numren. Det syns tydligt hur Miller utvecklas i rasande takt, både vad gäller manus och hur de omsätts i teckningar. Han vågar göra sidor helt utan text, han vågar låta pauser ta plats, och han gör sig av med onödiga inslag. Och mot slutet av sin första omgång på Daredevil (han kom senare tillbaka och de numren publicerade 1988 på svenska) är det mästerligt; avslutningen på Elektra-sviten men kanske framförallt det sista numret, #191, där Daredevil spelar rysk roulette med Bullseye vid den senares sjukhussäng hör till det bästa Miller gjort.
Så serien håller. Vad gäller den svenska utgåvan har den ett stort plus och ett litet minus, närmare bestämt
Plus: Trycket är i det närmaste perfekt och du kan inte ens på engelska hitta lika snyggt tryck. De amerikanska tidningarna har utsmetade färger och svärta och är aldrig riktigt skarpa, medan senare albumutgåvor har allehanda problem som alldeles för blankt papper, för grälla färger (pga pappret), dåligt tryck med linjer som släpper, osv. Här har man uppenbarligen haft tillgång till både svartvita förlagor och de ursprungliga färgläggningarna men tack vare bättre tryckerier och papper som kan återge alla linjer och punkter ser det helt enkelt förträffligt ut. Och Janson visar att han förutom att teckna i en stil som passar Millers manus också är en utsökt färgläggare; de avslutande numren där han i princip står för allt vad gäller det grafiska är ungefär så snygga som den numera utdöda amerikanska superhjältefärgläggningstekniken avsedd för billigt tryck kunde åstadkomma.
Minus: Översättningen är inte alltid så bra. Det saknas flyt, och det handlar inte bara om att serien är gammal för när jag jämför med det engelska originalet är Miller lite styltig i början men det upphör snabbt, medan den svenska texten definitivt har åldrats. Och det slarvas, där mitt favoritexempel är när ordet ”mongoose” översätts med det något udda djuret ”mångås” 😉 Ett undantag finns dock: Det sista numret som bl a innehåller just #191 är mycket bättre och det har också en annan översättare, Göran Everdahl, och det är synd att han inte anlitades tidigare.
Och bara för att visa vad jag menar följer här samma sida i tre versioner: Först den svenska scannade från min egen tidning, sen det amerikanska originalet likaså scannad av mig, och sist en senare amerikansk digital utgåva som väl representerar hur det också ser ut i tryckta nyutgåvor. Om ni tittar på bilderna i full upplösning kan ni tydligt se hur linjerna på Natasha Romanovas ryggtavla i ruta två bitvis helt försvinner i båda de amerikanska versionerna (det gäller överlag för linjer och punkter, som synes om man zoomar in), hur i det amerikanska originalet motstående sida syns tydligt, och hur fruktansvärt grällt och okänslig Jansons ursprungligen varma och stämningsfulla färger återges nuförtiden.
Läderlappen 1/87-4/87
Här är det alltså den första svenska utgåvan av Millers största klassiker, och jag måste säga att den håller väl: Jag vet inte hur många gånger jag läst serien men så fort jag började med första sidan så var jag fast igen. Det finns många senare serier som efterapat den andlösa berättartekniken med dess stream of consciousness och snabba klipp utan förklarande textrutor, men få om någon har lyckats lika bra eller bättre, med det möjliga undantaget Millers egen Elektra – Assassin. Så jag ska inte slösa tiden med en regelrätt recension av serien för det finns så många redan, utan tänker istället nämna hur det känns att läsa den på svenska.
Full fart redan på sida 1
Och rent allmänt fungerar det som sagt utmärkt. Utgåvan har inte samma lyxiga tryck och papper som den amerikanska (med den tidens mått mätt alltså, där The Dark Knight Returns så kallade ”prestige format” var en revolution när det gällde kommersiella serier i USA) men jag vete katten om jag inte gillar det svenska pappret bättre, med mindre glans men ändå bra tryck. Det som inte är riktigt lika bra är att färgerna är något mattare än originalet, och när färgläggaren Lynn Varley i de avslutande numren fullkomligt exploderar i starka färger förtar det effekten något.
Översättningen känns också bättre än i Daredevil men perfekt är det ändå inte. Det flyter på godkänt men här och där slinker olika uttryck in som jag reagerar över och som gör att jag rycks ut ur handlingen. Det kan bero på att översättningen är gammal men jag tror att det också handlar om en nedtoning. Redan på första sidan härovan kan vi se det, där det engelska ”Son of a…” översätts med ”Din jädrans…”. Så godkänt, men med tvekan skulle jag säga.
Väktarna 1-6
Avslutningsvis Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen, här i sin första svenska utgåva kallad Väktarna och publicerad i sex tidningsnummer, vart och ett innehållande två av de ursprungliga tolv amerikanska tidningarna. En serie det skrivits mycket om och en som jag själv uppskattar, men för egen del mindre nu än jag gjorde förut. Jag ska inte gå in för mycket på det eftersom jag fokuserar på just den svenska utgivningen idag, men extremt kortfattat så gör Moores mindre lyckade (minst sagt…) senare serier att jag inte längre är lika förtjust i hans tidigare, något som inte gäller t ex Miller.
Väktarna var det ja. Trycket är OK även om det kunnat varit bättre; Gibbons teckningar gör sig bättre på ett slätare papper som återger färger mer distinkt än det grova pappret här. Men trycket är inte det viktiga vad gäller Väktarna utan det är översättningen som överskuggar allt.
Det finns andra exempel (t ex några av Tintin-albumen), men att en serie föräras med tre helt olika svenska översättningar är inte så vanligt, men för Watchmen har det hänt. Dels beror det såklart på att rättigheterna vandrat mellan förlagen och att det är en serie som varit så populär att flera utgåvor behövts, men dels beror det också på den första översättningen, dvs den i de här tidningarna, är närmast legendariskt usel. Det där exemplet från Daredevil med ”mongoose” = ”mångås” ovan var ett enstaka misstag, men här kryllar det av liknande:
Karaktärer byter namn hej vilt, som Sidenanden / Sidenvålnaden.
Engelska homofoner missas som när en polis först inte förstår vad som avses med ”raw shark”, dvs ”Rorschach”, som här helt oförståeligt översätts med ”rå haj”.
En smaksak förstås, men om man översätter superhjältenamn gäller det att göra det bra och med känsla, och exempelvis ”The Comedian” -> ”Humoristen” tycker jag helt saknar känsla.
Jon och Laurie pratar om hennes pappa, här kallad Hooded Justice som omväxling till Maskerad Rättvisa (och kanske någon ytterligare version som jag missat)
Jag ska inte hacka mer på översättningen; om översättaren fick en standardersättning / sida kan jag förstå att timlönen skulle blivit usel om det lagts ner tid och möda på texten, med tanke på densiteten i språket. Men likafullt kvarstår faktum: Även om jag bortser från att jag inte längre är så förtjust i serien är det ruskigt trögt att komma igenom den i den här utgåvan
Summering
Så var det värt att spara tidningarna och läsa dem igen på svenska, trots att jag har dem alla i original?
Vad gäller Daredevil är svaret tveklöst ja. Förutom att den svenska utgåvan är så snygg glömmer jag ibland bort hur bra de senare numren av den här serien är så det är alltid lika trevligt att se dem igen.
Vad gäller Läderlappen så jodå, en helt okej utgåva och om inte annat var det roligt att läsa den av helt privata nostalgiska skäl eftersom det första av de här numren var första gången jag läste någonting av Frank Miller som jag tidigare bara hört hajpas på diverse ställen, och jag kommer fortfarande ihåg var jag läste tidningen*. Faktum är att jag av samma skäl (dvs icke-rationella nostalgiska, och jag brukar vanligtvis aldrig drabbas av nostalgi…) kanske kommer leta upp bättre exemplar av tidningarna eftersom mina mår sådär. Förutom att de tydligen hamnat olyckligt i en trave någon gång så att de är lite skrynkliga saknas också en handfull rutor/sidor som jag använde i en uppsats om färgläggning i serier när jag gick en doktorandkurs i färglära en gång i tiden, dvs den tid då bra färgkopiatorer inte fanns -> det blev till att använda originalsidor…
Men Väktarna kan man gott hoppa över. Om man vill läsa den på svenska så rekommenderar jag istället någon av de senare utgåvorna; helst den från Epix/Medusa men om den inte går att hitta kan man ta Egmonts.
Så var den också avklarad, den femte längre historien i Alan Moore & Kevin O’Neills League of Extraordinary Gentlemen, i och med att den tredje boken om Janni, dotter till Jules Vernes kapten Nemo kommit ut: River of Ghosts.
Jag tänker inte säga så mycket om boken eftersom jag i princip redan sagt allt jag vill säga om serien. Dvs (ok, lite repetition blir det!) O’Neill tecknar mycket sympatiskt, medan Moore deprimerande nog inte anstränger sig över hövan för att få mig att bry mig om karaktärerna. Nu har jag följt Janni i totalt tre böcker, plus att hon synts till i tidigare historier, men trots det kan jag inte säga att hon och de av hennes närmaste som syns till är personer som berör mig, eller som jag för den delen tycker är intressanta att förstå mig på.
Det jag vet om Janni är följande: Hon har ett bryskt humör som injagar skräck i sin omgivning, hon är i den här boken gammal och känner sig mätt på livet, hon älskade sin make (det vet jag för att det har det uttryckligen stått, och inte för att Moore/O’Neill på ett mer subtilt sätt fått fram det), och hon känns tunn som en pappersdocka vad gäller djup i personligheten. Och det som är så trist är att det faktiskt inte finns mer, det här är alles, det är inte bara en kort sammanfattning av någonting mer komplicerat. Och hon är ändå huvudpersonen, så subtrahera bort sisådär rubbet av den lilla karaktär hon har för att få fram sidopersonernas diton…
Jag vet, personskildringen är inte poängen med den här serien, men eftersom referenserna till världslitteraturen bara blivit tröttare och tröttare finns det ingenting att hämta där heller. Från den första, numera mer än 15 år gamla, historiens överraskningar och vändningar lyckas nu den här boken max någon enstaka gång få mina mungipor att så smått röra sig uppåt, men egentligen är det mer en reflex av typen ”Det här borde jag tycka är en smart referens” än en genuin känsla av att Moore kommit på någonting roligt. Och i den här boken dyker också någon som måste kallas för en genuin superhjälte upp som utan problem klarar av allt som behövs, så tji spänning är det dessutom!
Tveklöst har det blivit mer och mer kritik från mig vad gäller den här serien men det förtjänar den: Den har sedan länge förlorat den kvalité den hade från början.
Fast (och det är därför jag fortfarande köper böckerna), O’Neill tecknar fortfarande fruktansvärt bra, trots att även han tappat en smula mot slutet. Och sen är bokdesignen likaså underbar, det måste jag tillstå 🙂
Kort liten blänkare bara, men jag brukar ju skriva någonting om varje del av The League of Extraordinary Gentlemen som kommer ut så varför bryta den vanan?
Nemo – The Roses of Berlin är den andra delen av tre där huvudpersonen är kapten Nemos dotter, Janni Nemo. Den första delen, Heart of Ice, saknade så gott som helt handling men den här gången finns det faktiskt en (tyvärr en synnerligen tunn och tråkig sådan, men jag vill ändå påpeka det): Nemos dotter Hira har enligt ryktet blivit tillfångatagen av diktatorn Hynkel (från Chaplins Diktatorn) tillsammans med hennes man Armand så Janni ger sig tillsammans med sin man Jack av i Nautilus för att befria dem.
Mycket mer än så är det inte; väl i Berlin möter de (förstås) dr Mabuse, dr Caligari med flera. Lite slagsmål, några dödar, och sen är det slut. Det är svårt att förstå vad poängen med den här trilogin böcker med Janni Nemo i huvudrollen egentligen syftar till. Karaktären har aldrig växt till sig sen hon först presenterade i Century: 1910; om något har hon blivit mer ointressant sen dess.
Jag skulle gärna vilja tycka om de här böckerna med den snygga fysiska utformningen (mysigt inbundna och snyggt designade som de är) och eftersom de inte är lika hårt fokuserade på att fyllas upp med kulturella referenser som Century-trilogin var men det lyfter aldrig. Janni är ointressant, hennes man Jack likaså, och sen finns det ingen mer att bry sig om eftersom alla andra antingen knappt finns med eller genast dör när de presenterats. Handlingen lämnar mig likaså helt likgiltig, som den centrala delen med drottning Ayesha som i båda böckerna som hittills kommit ut är det som driver handlingen framåt. Hon är sur på Janni Nemo, men mer spännande än så är det inte.
Kevin O’Neill gillar jag däremot, som alltid, men precis som i Heart of Ice slarvar han här mer än han gjort förut. Det verkar faktiskt som om till slut även han har tröttnat en smula och tappat en del av sin energi, och det är just energin som brukar göra O’Neill så bra. Skarpa konturer, drastiska vinklar och sidlayouter, smådetaljer som fyller bakgrunderna, karikerade människor som utstrålar personlighet; allt det känns lite svagare här och lite mindre engagerat. Dåligt, nix, men definitivt går tecknandet rätt mycket på rutin numera.
En bok kvar om Nemo som jag antar dyker upp nästa år, så inrikta er på en recension då om hur Moore inte bryr sig om sina karaktärer och hur O’Neill likaså inte längre tycker det är lika roligt med gentlemans-ligan. Om serien nu inte överraskar mig med sin avslutande del förstås!
På ytan låter det mycket lovande: Fashion Beast är en 10-delars miniserie författad av Alan Moore i samarbete med Malcolm McLaren på 80-talet, samma veva som Moore skrev på Watchmen, men först nu förverkligad som serie med hjälp av Antony Johnston (manusanpassning) och Facundo Percio teckningar. Med andra ord, från den tiden som Moore skrev bra serier istället för nutidens sörja 😉
Doll vill bli någonting, hon vill bryta sig loss från vardagslivet. Hur? Oklart, men när hon får chansen att bli en modell hos den legendariska kläddesignern Celestine tar hon den. I början känner hon sig obekväm men hon finner sig snart till rätta och utvecklar omedelbart en rätt otrevlig personlighet när hon helt går upp i rollen som hyllad modell-diva. Men den unga nyskapande designer Jonni envisas med att trakassera henne för hennes uppträdande, samtidigt som han trots sin anställning hos Celestine oupphörligen klagar på att Celestine tappat kontakten med folket och inte längre kan designa. Celestine i sin tur är en eremit som lever i några rum högst upp i fabriken och visar sig enbart för några få förtrogna. En dag blir Doll uppbjuden till Celestines rum…
Det är väl lika bra at jag klämmer fram med det på en gång: Fashion Beast är tyvärr en dålig serie, trots dess ursprung. Jag vet inte vad det beror på med tanke på att allt annat Moore skrev vid den här tiden var fantastiskt bra, men det finns ett antal oroväckande variabler i bakgrunden:
Malcolm McLarens inblandning. Jag uppskattar hans hämningslösa manipulationslystnad som ett fascinerande sätt att arbeta, men den enda serie han varit delansvarig för som jag läst tidigare var Alice Cooper-serien han skrev tillsammans med Neil Gaiman och den var likaså besynnerligt svag med tanke på hur bra Gaiman var vid den tiden.
Fashion Beast var från början tänkt som ett filmmanus, inte en serie. Det är ofta svårt att flytta ett verk från en konstform till en annan utan att lida svåra förluster i kvalitet.
Eftersom det ursprungligen var ett filmmanus är det inte förrän nu som Moore/Johnston seriefierat det. Med andra ord är serieinslagen skriven av 10-talets Moore, inte 80-talets. Med ännu fler andra ord kan han givetvis inte låta bli att dra in sina standardiserade hopplösa mystiska inslag, som taroklekar. De är helt malplacerade i den här historien och borde aldrig fått komma med.
Serien lider svårt av att huvudpersonerna är så klichéartade och ointressanta. Den Doll och den Jonni vi får träffa i första numret verkar lovande, men snart utvecklas båda två till representanter för olika människotyper/idéer istället för till individer. Personligen misstänker jag att de tidigare numren mer troget följer ursprungsmanuset och att de senare har fler nyskrivna delar -> resultatet blir det vi ser.
Sen har jag också rätt svårt att uppamma entusiasm för en serie där modevärlden och dess idéer framställs som så avgörande för civilisationen och kulturen (serien utspelas i någon slags dystopisk framtid där allt verkar hänga på Celestines/Jonnis nya designer). Det är halvhjärtat gjort och jag ser tydliga spår av McLaren här, som älskade det överdrivna, det spektakulära, det ytliga, och därmed är en rätt dålig match för Moore som åtminstone när han var som bäst excellerade i både politisk analys och en stark inlevelseförmåga med människor.
Av viljan att skapa en sammanhängande och genomarbetad värld som går att tro på, som i Watchmen, V for Vendetta, och Miracleman syns inga spår. Miljöerna är formlösa och utan innehåll, så när Jonni lyckas övertyga Doll om att hon måste återknyta kontakten med den riktiga världen och därefter drar med henne ut på gatan med prostituerade, hemlösa, med mera, känns det mest fånigt och påklistrat. Det är en mycket kort episod och det enda resultatet den fick för min del var att jag ännu mindre trodde på Jonni som karaktär eftersom allt det han beskrev att den “riktiga” världen hade, dvs äkta människor, passion och livsenergi, helt saknades i seriens skildring av detsamma.
Jag skulle också kunna peka på den Stora Hemligheten med Celestine som känns som ett påhitt av en tonåring som just läst Freud för första gången, men varde nog. Fashion Beast är inget fynd som visar upp en Moore i högform utan ett sammelsurium av olika infallsvinklar som aldrig någonsin fullföljas och platta tvådimensionella karaktärer. Det är bara en i den numera långa raden av mycket trötta och oengagerade serier från honom där det inte ens känns som om han försöker.
Egentligen är det lite fånigt att jag envisas med att skriva om varje ny del av Alan Moore/Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen. Serien har stabiliserat sig på en nivå med flyhänt skrivna men ack så torftiga manus tillsammans med underbara teckningar, och mycket mer finns inte att säga.
Men ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Jag vet ju hur bra Moore kan vara när det vill sig (även om det är decennier sen sist), och O’Neill är så förförisk med sin stil att jag varje gång det kommer ut en ny del tänker att kanske, kanske, kommer den här gången bli annorlunda. Nemo – Heart of Ice lät dessutom lite extra lovande eftersom Nemo är en av de allra bästa karaktärerna i den här serien, och även hans dotter Janni var trots mina invändningar mot serien hon dök upp i intressantare än de flesta andra i de senare delarna.
Fast resultatet blev tyvärr detsamma: Jag imponeras av O’Neill trots att hans figurteckning känns lite mindre perfekt den här gången och misströstar om Moore. Det blir så uppenbart när jag läser serien att Moore inte ens anstränger sig för att sätta ihop en riktig historia. En löjligt tunn intrig kickas igång när Janni stjäl några dyrbarheter från H Rider Haggards drottning Ayesha vilket får till följd att Ayeshas värd Charles Foster Kane anlitar ett gäng Edisonad-hjältar (min alldeles egna svenska översättning av Edisonade) för att ta tillbaka dem. Varpå vi får se den gamla vanliga Moore-genomgången av alla möjliga litterära fantasier om en särskild miljö, den här gången Antarktis dit Janni bestämmer sig för att göra en slags pilgrimsfärd.
Efter alla dessa klagomål på Moore för att han struntar i att berätta en historia som har ett i värde i sig förutom att vara en lista över vad Moore har läst ska jag dock ge honom ett litet plus: De avslutande textsidorna var faktiskt helt läsliga och till och med smått roande den här gången. Halleluja!
Det här blir inget långt inlägg men eftersom jag skrivit om både del 1 (Century: 1910) och del 2 (Century: 1969) tänkte jag iallafall pränta ner några tankar om den avslutande delen i den fjärde sviten i Alan Moore och Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen-serie, nyutkommen som den är.
Skälet till att det inte blir långt är att jag egentligen redan skrivit vad jag tycker om serien i de tidigare inläggen: O’Neills teckningar är förunderligt bra och jag skulle kunna titta på dem hur länge som helst, medan Moores manus uppriktigt sagt är rätt uselt, kanske det sämsta i Century-sviten. Efter att både 1910 och 1969 i stort sett saknat nerv och Mina Murray/Harker dessutom helt förlorat sin personliga karisma från de tidigare böckerna (hon var den centrala karaktären där, den som höll ihop böckerna och som de andra i gruppen interagerade mot, och när hon inte längre känns intressant gör inte heller de andra personerna det) så hade jag väl inga stora förhoppningar, men tyvärr var 2009 lite sämre än jag väntat mig:
En del av TLoEGs charm har alltid bestått av att se olika gamla litterära personer blandas, som Bertie Wooster + Cthulhu-monster. Tyvärr led 1910 svårt av att huvudpersonerna (förutom Mina Murray) var för mig helt ointressanta karaktärer, som mästertjuven Raffles; det verkade som om Moore haft svårt att hitta några lämpliga referenser att jobba med. 1969 var bättre i den aspekten, med en ung lord Voldemort, Monty Python och annat, och därför hoppades jag att Moore skulle kunna hitta på något roligt när han fick chansen i 2009 att använda sig av moderna litterära referenser.
Jag vet inte om det beror på mig eller Moore, men refererandet kändes rejält trött, som någonting han var tvungen att göra snarare än någonting han hade roligt medan han kom på. 30 Rock, James Bond och alldeles för mycket Harry Potter är en del av det som bjuds, och en del av problemet är väl att karaktärer som mr Hyde i de första TLoEG-sviterna eller för den delen sjörövar-Jenny i 1910 är en del av det allmänna medvetandet, urtyper, medan till exempel Harry Potter inte har nått samma stadium (ännu, kan tilläggas).
Med andra ord, själva grundkonceptet med ett collage av litterära karaktärer verkar inte fungera lika bra när det handlar om nutiden snarare än klassikerna.
Egentligen är det patetiskt att klaga på att referenserna inte känns lika roliga för de två första (och framförallt den allra första) TLoEG-böckerna är bra serier där referenserna bara är en liten del av helheten. Men tyvärr är det så lågt som serien har fallit: Jag kan inte komma på någonting intressantare att säga om serien än att klaga på trista referenser. Förutom att berömma O’Neills teckningar förstås 🙂
För drygt två år sedan skrev jag om Alan Moore & J H Willimas IIIs Promethea; den första Absolute-volymen hade precis kommit ut, och efter att ha läst den var jag försiktigt optimistisk inför de resterande volymerna (jag läste inte serien när den ursprungligen publicerades). För några månader sen kom den tredje och avslutande delen ut, men först nu har jag läst klart serien.
Och det var plågsamt.
Den försiktiga optimismen uppfylldes inte för det här var bitvis rejält dåligt. Det kommer nog ta ett litet tag att reda ut varför jag tyckte så, så räkna med lite rantning idag (med en del upprepning av kritik jag redan nämnt apropå första boken). Dags för punkt-för-punkt-kritik tror jag 😉
Långtråkigheten: Promethea är i långa stycken extremt tråkigt, och det är förstås den allvarligaste invändningen. Manus kan suga och teckningar likaså, men så länge en serie inte är tråkigt så är inte allt hopp ute. Men när jag läser Prometheamed sida upp och sida ner fyllda av Moores ordmassor där han presenterar sin hopplöst ointressanta filosofi om vad magi är (mer om det längre ner) så börjar jag snart tjuvkika framåt. Är numret slut snart? Kanske nästa nummer inte bara handlar om nummerologi/kabbala/Aleister Crowley?
De flesta uppslag i Promethea är hela uppslag; klicka för större bild
Förutsägbarheten: Det här är förstås en av orsakerna till att det är en så tråkig serie, men den förtjänar en egen punkt eftersom serien är så gudsigförbarme förutsägbar i långa stycken. Promethea utger sig bland annat för att förklara vad fantasi är, och då kanske man skulle kunna hoppats på lite fantasi i serien med? Det deprimerande är att det finns en hel del fantastiska uppslag i serien där Moore visar upp sin fantasirikedom, men så fort han har idé som till exempel sviten där Promethea vandrar genom livets träd från kabbalan som skulle kunna vara intressant så fullkomligt hamrar han sönder den med sin metodiska stil. Varje sefirot ska besökas, varje väg i kartan ska traverseras. Tio nummer där man redan efter första förstår vad man kommer genomlida i de nästa nio. Moore har ofta bekymmer med att han när han har kommit på ett uppslag han gillar så måste han visa upp att han minsann tänkt igenom varenda detalj, som i Lost Girls där det inte räcker med att Dorothys första sexpartner är en uppenbar variant på Fågelskrämman, utan lika säkert som amen i kyrkan följer då att hon kommer få ihop det med en Plåtman och en Lejonet-variant också. Här gör han samma sak gång på gång på gång på gång.
New Age-idéerna: Moore har alltid varit svag för dylika idéer men här är det inte bara en del av serien utan istället är det enda skälet till att serien finns att Moore ska få berätta vad han tycker. Som jag skrev när jag recenserade Chester Browns Paying For It är jag egentligen inte så förtjust i att kritisera en series budskap, men i det fallet och även i det här går det inte att undvika eftersom budskapet är en så fundamental del av innehållet. Visst är Promethea överlägsen Paying For It både som serie och som budskapsbärare, men Moore är likafullt ute och cyklar här tycker jag. Givetvis får han tycka precis vad han vill, men personligen tycker jag det bara är sorgligt att se hur icke-originell han är. Precis som med förutsägbarheten kan han börja i en intressant ände, men när jag följt vägen till slut är det med en djupt missbelåten känsla jag avslutar. Om Moore nu vill utge sig för att vara så fritänkande, varför repeterar han egentligen bara alla gamla klyschor från de mest menlösa New Age-skrifter? Han gör alla gamla misstag som alltid görs, som att leta upp meningslösa och slumpmässiga sammanträffanden och få det att låta som om de bevisar någonting (som ett motmedel kan jag rekommendera t ex Sabine-Goulds essä som ”bevisar” att Napoleon Bonaparte egentligen inte fanns utan bara var en mytologisk solgud, eller alla sammanträffanden mellan morden på Kennedy och Lincoln), missuppfatta orsak och verkan (att DNA är en spiralformad molekyl visar inte att de gamla symbolerna som två ihopslingrade ormar förutsade DNA, utan istället att människor gärna visar upp saker på ett lättfattligt sätt; en DNA-molekyl ser egentligen inte alls ut som på de teckningar man ofta ser med två propra slingrande linjer med band som knyter ihop dem utan mer som en oformligt rep). För att inte tala om allt tal om att det är det inre som är det viktiga hos människor, men lustigt nog innebär det i Promethea att så gott som alla kvinnor är undersköna och ofta nakna (en kvinna är äldre och rundlagd, men inte förrän hon i andevärlden blivit ung och vacker igen åker kläderna av), medan männen istället oftast är gamla och sunkiga, men sex med makalösa gudinnor som ”ser deras vackra inre” går givetvis bra! I Moores idealvärld är kvinnor unga och vackra, medan män har skägg och är äldre. Så ser äkta magi à la Moore ut, bara så ni vet 😉
Långrandigheten: OK, det här är väl närmast en variant på 1 & 2, men jag tänkte ta det som en egen punkt och blanda in lite av 3:an också. För när jag jämför hur Moore här använder 32 tidningsnummer för att presentera sin New Ageiga filosofi medan han i sin överlägsna Swamp Thing behövde totalt två sidor för samma sak (s 30-31 i Swamp Thing 50 närmare bestämt, när Swamp Thing trätt in i den ultimata ondskans (eller mörkrets) inre), och när den senare dessutom är en mycket intressantare variant på vad godhet och ondska är, då skulle någon redaktör ha sagt stopp.
För att vara rättvis finns det också en del saker som är både bra och dåliga, som JH William IIIs teckningar. Det är extremt imponerande genomfört, med en variation som kanske saknar motstycke bland moderna amerikanska serier, men samtidigt är det stelt och överdesignat. Delvis är det nog Moores fel för som vanligt är hans manusanvisningar löjligt exakta (i den sista boken finns det med ett manus till ett av tidningsnumren), men Williams står för sin del av kakan. Låt mig uttrycka det såhär: Han kan uppenbarligen både teckna och designa nästan vadsomhelst så att det ser bra ut, men jag tvivlar på att någon skulle kunna identifiera honom som tecknaren om man visade upp bara en bild på någon av människorna i serien. Han saknar med andra ord en egen stil, någonting som gör att jag kan leva mig in i serien istället för att bara studera den utifrån (givetvis gör också Moores alldeles för utstuderade innehåll också att det är så gott som omöjligt att leva sig in serien).
Och det är väl egentligen precis så serien känns i största allmänhet: Den är på många sätt imponerande i sitt obönhörligt genomförda sätt, med plansch på plansch av storstilat innehåll, men i slutändan är glaset tomt; innehållet saknas. Jag tror jag har skrivit någonting liknande förut men Moore borde försöka få till en bättre balans mellan hjärna och hjärta, mellan design och känsla. Här löper både Moores känslor och designtankar amok utan något som stoppar dem. För att återigen ta upp en äldre Moore-serie som klarar av det så mycket bättre: I slutet på Miracleman har världen blivit någonting som på många sätt påminner om Prometheas slut (att vägen till slutet är så mycket mer underhållande i Miracleman lämnar jag därhän). Efter Ragnarök har en ny värld börjat, där alla kan göra vad de vill, vare sig de är Charles Manson eller någon mer normal person, och gudarna vakar över Jorden. Men i Miraclemans slut kryper det in en mörkare ton, en komplikation, när Miracleman kommer att tänka på sin före detta fru som vägrat bli en del av den nya världen. Såsom varande i praktiken en gud förstår han inte längre hur de gamla människorna tänker och känner; han och de flesta med honom har gått vidare och är nu någonting annat, och människans tid är förbi. I Promethea däremot är allt bara bra, och livet fortgår ungefär som förut förutom att alla nu är i kontakt med sitt (och andras) inre jag. Blargh.
Giganterar kopulerar i himlen (ledsen att bilden blivit lite trunkerad i mitten)
För den som vill studera olika teckningsstilar och idéer om hur man kan designa seriesidor kan förstås Promethea vara ett bra köp, men om man känner för att läsa om hur superhjältar (för det måste jag ändå kalla Promethea, med tanke på att hon har allt som utmärker dem, inklusive kostym och hemlig identitet) för in världen i en New Age-inspirerad framtid så är Miracleman ett mycket bättre tips, eller för all del Rick Veitchs The One, en rå, bitvis mycket amatörmässig serie från 80-talet finns att köpa i en samling från King Hell Press, men ack så mycket roligare att läsa. Eller om man är på romanhumör och föredrar en lyrisk-melankolisk skildring av hur människan ersätts av sin efterföljare, ta en titt på Arthur C Clarkes Childhood’s End / Mot nya världar; inte för att den liknar Promethea alls, men jag ville avsluta den här alltför långa ranten med någonting högkvalitativt 🙂
Dags för den andra avsnittet av Alan Moore & Kevin O’Neills glacialt publicerade fjärde del (eller tredje om man ignorerar The Black Dossier, vilket man nog kan göra) av League of Extraordinary Gentlemen, serien som började så lovande men sen fallit ner i samma träsk av ockultism, dassig erotik, och allmänt flummande som de allra flesta av Moores serier de senaste åren.
För det här är på intet sätt bra. Det första avsnittet, Century – 1910, tyckte jag inte om något vidare eftersom den förutom de allmänna bristerna med Moores manus nuförtiden också föll i kliché-fällan med den kvinnliga huvudpersonen som blir utsatt för en våldtäkt. Det som var bra med den var som alltid O’Neills teckningar, och att hoppet ändå levde om att serien skulle bli bättre och få mer styrsel när del två kom ut.
Men så blev det alltså inte.
O’Neill får fortfarande toppbetyg; det är en fröjd att titta på hans teckningar. Det är så få tecknare som liksom O’Neill känns så genuint anpassade för just serier att om den här serien blir hopsamlad i en Absolute-utgåva när väl den avslutande episoden kommit ut nästa år så kommer jag bli allvarligt frestad. Men det är i så fall helt och hållet O’Neills förtjänst för Moore är nog snäppet sämre i den här episoden än i den förra.
Mina Harker på en dålig tripp med lord Voldemort
Visserligen slipper vi de värsta klichéerna, men å andra sidan finns det nu inte tillstymmelse till handling kvar. Det är sida upp och sida ner av Moore som trycker in så många referenser han bara kan (och problemet från förra episoden med att Mina Harkers kompanjoner i de två första delarna var så mycket intressantare än i den här serien finns kvar, flytten till 1969 till trots), med endast vaga antydningar om ett möjligt månbarn som ska leda världen in i en ny och förfärande (antagligen, med tanke på att de som försöker frambringa barnet är ockultister av den ondare sorten) som en eftergift till de som vill ha en orsak att läsa vidare.
Jag tycker också att det är lite tråkigt att se utvecklingen Mina Harker genomgår (så ja, det finns faktiskt tillstymmelsen till karaktärsutveckling); från att ha varit en superbt kompetent ledare av de olika grupperna är hon här betydligt tristare skildrad. Kanske har Moore en plan för henne och del tre kommer att förlåta den här delen, men tillåt mig tvivla. När det inte ens känns roligt att se Moores skildring av lord Voldemort eller Moores version av Rolling Stones Sympathy for the Devil känns det tyvärr som om han till slut tappat den lilla gnista som trots allt gjorde att delar av Century – 1910 hade ett visst sug.
Till slut måste jag dock erkänna att jag gillar att hålla Century – 1969 i min hand. Det är en förföriskt paketerad bok med O’Neills inbjudande teckningar, tyngden känns bra, och pappret precis lagom styvt. Och med all min kritik av Moore måste jag också säga att han kan skriva en serie så att den är lätt att läsa; seriesidorna flyter på, även om jag inte bryr mig om vad som händer personerna på dem. Hans textsidor däremot är nästan (men bara nästan) lika tröga som Dave Sims ökända diton i Cerebus. Huga!
Simon säger 