Om ni inte tycker att det låter intressant med en 800 sidor lång serie om en extremt pragmatisk och envist apateistisk vombat så är det nog lika bra att hoppa över dagens inlägg. För egen del tycker jag någonting sånt låter väldigt lockande, så jag har ingen ursäkt för att det tagit mig så lång tid innan jag läste och nu skriver om Ursula Vernons Hugo-belönade serie Digger 🙂
Så, Digger: Till skillnad från en annan bok där det grävs alltför djupt i en gruva vilket väcker demonen som vilat under berget så är Vernons saga förunderligt alldaglig. Vare sig den väckta demonen/guden, guden Ganesha som bebor en staty i byn dit Digger kommer, andar, vansinniga zeloter, eller ett övergivet demonbarn utan förståelse för koncept som god/ond, rubbar Diggers balans. Hon blir frustrerad över alltihopa eftersom hon betraktar gudar och saker som ödestro och spådomar som visserligen faktiskt existerande, men också någonting som man gör bäst i att bara ignorera. Det man kan lita på är sitt eget kunnande om hur man säkrast konstruerar tunnlar och designar byggnader så att det kommer hålla så länge som möjligt; gudar i all ära, men de är ingenting att ha jämfört med de under århundraden väl utarbetade säkerhetsföreskrifter som vombaterna vet man kan lita på.
Det är med andra ord en mycket udda huvudperson vi får följa i den här fantasyserien, och Vernon är mästerlig i att utnyttja krockarna mellan pragmatism och mysticism, men också mellan det stora och det lilla. Digger är en mycket moralisk person och vet att hon måste hjälpa till att stoppa den annalkande katastrofen, hur mycket hon än avskyr att bli involverad i gudarnas göranden, men att hjälpa andra på ett mer personligt plan gör hon gärna. Främst visar det sig i hennes vänskap med Ed, en hyena som blivit utkastad från de andra efter att ha brutit mot deras lagar/sedvänjor. Av allting som händer i Digger är Eds historia den mest gripande, och här är en varning till läsarna: Digger är en oftast komisk fantasyserie, men när den blir allvarlig som i fallet med Ed så blir resultatet omskakande, och det rejält. Fantastiskt bra gjort av Vernon, men det är inte en lätt läsning.
Vernon behärskar fantasygenren väl vilket hon senare har bevisat ännu tydligare med sina romaner som är det hon är mest känd för, men det som gör Digger så bra är personskildringarna. Digger och Ed är redan nämnda och de är fascinerande att lära känna dem, men det finns så många andra varelser som är lika fantasieggande och intressanta de med, även om de inte är med så mycket: Näbbmusen Surka med sitt förflutna som piratkapten och nu brotroll, de andra hyenorna och deras samhälle, den ständigt sarkastiska läkaren/häxan som försöker hålla liv i Digger närhelst Digger blivit skadad (vilket för Digger händer frustrerande ofta, trots att hon alltid är en mycket förnuftig vombat), snigeln med sina spådomar som Digger avskyr, inte eftersom hon inte tror att spådomar inte kan vara sanna, men för det absurda i att det är en snigel som får uppenbarelser från löven hen kryper över och att spådomar i Diggers erfarenhet alltid är poänglösa eftersom de antingen är falska eller sanna på ett sätt som gör det omöjligt att förstå dem förrän efter att de uppfyllts.
Det går att likna Digger vid andra serier som Bone där vi också har en huvudsakligen förnuftig huvudperson som en dag befinner sig i en underlig värld där händelserna gör honom till en nyckelfigur, och dessutom en rejält omfångsrik serie i svartvitt gjord av en enda person under en längre tid, men Digger har en alldeles egen känsla. Att Vernons ursprungliga seriesidor mest bara var något hon gjorde på skoj märks inte, för tonen i serien sitter redan från första sidan där Digger omtöcknad av gruvgas virrar runt i underjorden. Teckningarna är en smula grova i början, men det tar inte lång tid innan även de hittat helt rätt med sitt utseende där likheten med klassiska träsnitt är stor.
Om det inte redan framgått så är jag barnsligt förtjust i Digger. Den är underhållande, rolig och känslosam, och att huvudpersonen är som hon är, dvs en jordnära vombat som hela tiden stretar emot alla fantasytroper om att vara den av ödet utvalda, förutsägelser och magi, är en underbar detalj. Ibland påminns jag om en del karaktärer hos Terry Pratchett som precis Digger envetet vägrar anpassa sig till de av andra accepterade följderna av att leva i ett magiskt land; bara för att gudar och magi existerar innebär det inte att man måste Tro på dem 🙂
- Digger (Adlibris)
- Webbversionen (sidan underhålls inte längre, men serien finns kvar och går att läsa)
Simon säger 