Kategoriarkiv: Svenska serier

SIS 2015: Fanzinen, del 5

Postat den

Jahapp, då återstår bara ett kort inlägg om två till fanzin från SIS, båda gjorda av fanzin-veteraner, men sen är det över. Trist! :-/

Skant av Jenny Berggrund: Inget nytt nummer Ink, men väl ett annat fanzin! Spännande tyckte jag; efter att ha läst relationsdramat Ink (och samlingen av densamma under titeln Med eller utan dig) var jag nyfiken på att se vad det här fanzinet handlade om.

Och det visade sig vara någonting helt annorlunda. Skant är en avslutad berättelse i genren nordisk mytologi; en modern saga, med två huvudrollsinnehavare: Den lilla flickan Elsa och ett troll som visar sig finnas i ett uthus till sommarstugan Elsas familj hyrt.

Skant

Det är en berättelse i det lilla, där Elsa pratar med trollet om vad som hänt och tydligt tycker synd om det, men som samtidigt är väldigt försiktig för vem vet vad troll kan hitta på?

Det är en utmärkt saga, anspråkslöst berättad men med känsla (jag är själv fortfarande lite osäker på vad jag ska tro om det där trollet; synd om det, javisst, men pålitlig?), och raskt tecknad; i introduktionen står det att serien funnits i skissform länge men att det gick på 72 timmar att göra klart den för publikation. Det syns, teckningar känns en gnutta spontanare än i till exempel Ink, men inte är de sämre för det; jag gillar hur Elsa är lite renare tecknad medan trollet har mycket mer skruffiga linjer :-)

Agnosis 14 av Li Österberg: Ibland ser det lite nervöst ut inför SIS när jag ser att Li Österberg är osäker på om det kommer hinna bli ett nytt nummer av Agnosis men precis som alla gånger jag besökt mässan ligger ett nytt nummer och väntar när mässan öppnar. Så ock i år, och för fjärde året i följd är det ett nytt avsnitt av Pappas flicka, serien om Pallas Athena, som är huvudnumret med sina 24 sidor.

Jag tror att jag för fjärde året i följd helt enkelt får konstatera att jag fortfarande tycker att Pappas flicka är min favoritserie bland Österbergs nedslag i den grekiska mytologin. Det är inte bara skildringen av Athena jag uppskattar utan också av de andra gudarna, främst Zeus som är kanske den mest komplicerade av dem alla.

Agnosis 14

Jag tycker att det är kul att se när någon brottas med att få ihop de ibland disparata detaljerna om mytologiska personer, som exempelvis hur man får ihop den goda kung Arthur med den kung Arthur som dränker en nyfödd baby. Här är det Zeus som uppvisar liknande drag och i efterordet är Österberg (Argh! Känns konstigt att skriva ”Österberg” om någon jag hejat på så många gånger nu, men att skriva ”Li” känns fel det med! Tacka vet jag för mig okända som personer som jag kan kalla vad helst jag vill! ;-) ) orolig för hur hon lyckats med ”…en knepig balansgång…” men det är att oroa sig i onödan för Zeus-karaktären fungerar finfint!

Och därmed är det slut med min fanzin-genomgång apropå årets SIS. Som vanligt tycker jag om nästan allt det jag läst (det kanske inte är så konstigt eftersom de som gör fanzin så gott som garanterat har gott om entusiasm, och det gillar jag), och som vanligt är jag säker på att jag missade en hel del. Men nästa år kommer snart igen, och jag har ju ingenting emot att köpa äldre fanzin heller (som exempelvis Nöff i år) så jag får fler chanser :-D

SIS 2015: Fanzinen, del 4

Postat den

Fjärde och näst sista delen av mina recensioner av de fanzin jag köpte på SIS i år; fler än vanligt, men så var jag också på shoppinghumör i år. Plus, det var ovanligt många lockande fanzin (fast jag missade ändå en hel del som verkade vara intressant har jag märkt…).

Så, tema relationer!

Wicked Hero av T. Malmgren: Två hackers, Adrian och Xan72, möts för första gången IRL; Xan72 ska hjälpa Adrian med vadhelst Adrian önskar, vilket hen omedelbart utnyttjar och istället för att hacka tillsammans sätts Xan72 på ett trist städjobb. Men det går inte riktigt som Adrian planerat…

Wicked Hero

Det här var ett en smula skumt fanzin; inte på ett dåligt sätt, men jag känner mig lite smått utanför, som om jag läser någonting som jag borde veta mer om men inte gör. Serien ger intrycket av att det här är personer som har mycket större roller att spela än det lilla vardagsdramat som vi ser, och baksidan basunerar också ut att det här är första kapitlet av ett mycket längre (utgår jag ifrån) epos med de två huvudpersonerna.

Kort sagt är jag mer intresserad av det utlovade verket för här hinner jag inte lära känna vare sig Adrian eller Xan72 och historien är över innan den egentligen hunnit börja. Så oklart betyg för manus, jag behöver se mer innan jag vill säga mer.

Däremot med beröm godkänt för teckningarna som är riktigt snitsiga och i en spetsig stil som jag gillar; det var också för att jag tyckte tidningen såg riktigt kul ut som jag köpte den, och den levererade på den fronten :-)

Dagar i mars & Björnen & Prinsen av Stef Gaines: Två inköp av flitiga Stef Gaines, men det är bara Dagar i mars som är ett fanzin, närmare bestämt ett självbiografiskt fanzin med en serie / dag i mars, en månad då hon också flyttar. Och alla som gillar att läsa och har flyttat vet vad det innebär: Dags att montera / fixa till Billy!

Dagar i mars

En typisk dagboksserie alltså, och jag är svag för sådana när de som här är tecknade av någon som kan det här med att rita i en spontan stil och utan krusiduller. Det är kanske inte så värst spännande; jag kan meddela att ingenting riktigt dramatiskt tydligen inträffade i Stef Gaines liv under mars månad år 2015 (tror jag, skulle iofs kunna var ett tidigare år…) om nu inte det undanhålls läsaren förstås ;-)

De som läst fanzin förut vet vad som erbjuds och om man gillar den här typen eller inte, så lita på magkänslan om du funderar på att läsa det eller inte!

Björnen & Prinsen däremot är som sagt inget fanzin för med sina modiga 184 sidor är det en riktig bok. Visst, sidorna är små och består av en ruta / sida, men ändå!

Historien som bjuds är ett relationsdrama mellan Björnen och Prinsen, två vänner sedan de var små och som tycker väldigt mycket om varandra, men sorgligt nog på lite olika sätt: Prinsen är kär, medan Björnen inte är det, men däremot kan hon tänka sig att hoppa i säng med honom, bara för att det vore roligt att göra det med någon hon tycker om.

Björnen & Prinsen

Svårscannad bok, med alla sidorna; den här bilden blev abrupt avklippt t.h., bara så ni vet!

Låt mig säga så här: Det visar sig vara en mycket dålig idé, vilket inte är så överraskande med tanke på hur olika de ser på deras relation. Jag har läst andra skildringar där skillnaden i synen på vad det egentligen innebär att ligga med någon annan är enormt stor mellan deltagarna (hello Egenmäktigt förfarande!) och jag brukar nästan alltid sympatisera mycket mer med den ena kontrahenten, även om det som här inte finns någon skurk utan bara två olyckliga människor. Här är det Björnen; jag tycker väldigt synd om Prinsen men jag kan inte låta bli att tycka att han inte borde gått med på det hela, med tanke på vad han tycker.

Fast hmmm, nu börjar jag moralisera över dem och det är inte riktigt meningen; det är bättre att bara säga att det är en fin serie om en svår situation där det sorgligt nog inte finns någon bra lösning. Om inte någon av de två skulle ha helt andra känslor förstås, men så brukar det aldrig bli i verkligheten. Tyvärr :-/

Den bästa vänskapen av My Palm: Sa jag att jag läst andra skildringar av förhållanden med väldigt olika åsikter om förhållandets art? Här är 12 sidor till med ett deprimerande uselt förhållande där den ena önskar ett förhållande av ge och ta, av att intressera sig för varandra, av att tillsammans få det bättre, medan den andra bara vill ha sex och (eventuellt, men egentligen inte) någonstans att hänga när man inte har någonting bättre för sig.

Den bästa vänskapen

Den här gången är det inte fråga om två stycken sympatiska personer som har hamnat i ett olösligt dilemma, här finns en skurk (den sistnämnda, om nu någon trodde något annat) som inte bryr sig det minsta om den andras känslor. Med det för mig goda resultatet att fanzinet är energiskt, upprört, och väldigt personligt, precis som jag vill när jag läser den här slags fanzin :-)

Som vanligt den här upplagan av SIS, tre bra fanzin, där den som gav mig mest mersmak var Den bästa vänskapen; den är inte den mest polerade av de tre, men den som läst den här bloggen ett tag vet nog att jag verkligen gillar rå energi, och det hade den. Men som sagt, alla tre har sina poänger och det är nog mest en smaksak vilken man föredrar :-)

Härnäst: Sista recensionen av fanzin för den här gången, med två veteraner i branschen!

SIS 2015: Fanzinen, del 3

Postat den

Del tre av (antagligen) fem, med SIS-fanzin från 2015; nu är det SF och fantasy som gäller!

Nöff av Jenny Axelsson: 2015? Nja, inte riktigt, eftersom det här fanzinet gavs ut redan 2011. Men jag köpte det i år, ergo, jag skriver om det i år :-)

Av alla fanzin jag köpte i år är det här nog det som mest känns som ett fanzin av klassiskt snitt: Anspråkslöst format (16 sidor svartvitt), anspråkslöst pris (10:-), och med ett manus som kanske inte är det mest logiska och detaljplanerade, men som är väldigt kul att läsa.

Att bli bjuden på middag av en drömdejt är förstås trevligt; synd bara att gatorna just översvämmats av muterade grismänniskor som spärrar vägen. Det enda man kan göra är givetvis att med stekpannan i högsta hugg kasta sig över dem:

Nöff

Energiskt värre och full fart är det enda som gäller i Nöff, finlir saknas. Och det är vackert så, för ärligt talat, om jag bara har nio action-sidor att läsa om hemska grismänniskor är det lika bra att inte spilla tiden på annat ;-)

Jag skrev några rader om Jenny ”McPenny” Axelsson för några år sedan då jag hade köpt den betydligt lugnare Oh Yeah; med tanke på hur gammal Nöff är borde den vara gjord ungefär vid samma tid. Och ärligt talat föredrar jag vildsintheten i Nöff; teckningarna kanske inte alltid är helt perfekta men det drag av stelhet som teckningarna i båda fanzinen har märks mindre när det är fullt ös som gäller! Och, jag borde nog ha köpt de nyare numren av Nöff som fanns, för att se hur hon tecknar nuförtiden, men det får bli nästa år istället…

Herrman & Kanin av Nicole Svensson: Mer SF, men ungefär så långt från galna grisar man kan komma är det här lilla häftet med absurdistiska berättelser om roboten Herrman och hans nya kompis, Kanin (som närmast ser ut som en miniatyrversion av sandmaskarna i David Lynchs Dune). De två tittar på utsikten från den minimala planet de befinner sig på, och de ger sig ut på en skattjakt (planeten är självklart mycket större närhelst det behövs; det är som sagt inte realism det handlar om).

Eller, ”kompis” och ”tillsammans”? Herrman tycker säkert så men vad Kanin tycker är mer oklart med tanke på att hen bara väser serien igenom, och namnet är Herrmans eget påfund.

Herrman & Kanin

Det här är kanske den elegantaste av alla fanzin-serier jag såg i år (nåja, tryckt förra året; det fanns ett nytt nummer 2 också som jag inte fick med mig hem), med fina linjer, bra känsla för hur man designar en seriesida för att få flyt i läsningen, och en lika vacker färgläggning. Manusen är ungefär så bra man kan hoppas när det gäller nonsens-SF, där orsak och verkan bara är irrelevanta ord. Jag måste erkänna att jag inte är så svag för nonsens-historier, inte ens genuina klassiker (jag tycker till exempel att Alice i underlandet är rent ut sagt tråkig), men tack vare illustrationerna och serieberättandet får Herrman & Kanin trots det klart godkänt!

Totte Moppsvans, soffdemonen av Stina Lövkvist: En favorit sedan tidigare SIS hade jag höga förväntningar på den här tidningen, men jag blev tyvärr lite besviken. Teckningarna är lika charmiga som alltid när det gäller Lövkvist, men manuset kändes otillfredsställande. Kanske beror det på det som hon själv skriver i introduktionen, att den första kortare serien kom till under tidspress, och att hon behövde den andra för att utveckla världen i mer detalj.

Totte Moppsvans

Och det är ungefär så det känns, att serien och dess värld inte är riktigt färdigutvecklad. Jag gillar föralldel huvudpersonen Totte Moppsvans, en figur som ser ut som en korsning av Pikachu och en klippdass, men även efter att ha läst den längre serien har jag ingen riktigt relation till hans värld. För min del skulle jag nog behöva läsa mer serier med honom innan jag får ett grepp om honom för det verkar som om världen han lever i spelar en stor roll i vad som pågår, så att säga; den är inte self-contained i den här tidningen. Lovande, såklart, eftersom skaparen är bra på serier, men inte det bästa hon gjort IMHO.

Härnäst: Relationer!

SIS 2015: Fanzinen, del 2

Postat den

Nästa bunt fanzin från SIS 2015, den här gången med mer av vardagsskildringar (jag hoppas åtminstone inte att något av fanzinen i gårdagens inlägg skildrar någon läsares vardag…).

Polarnatt av Nelly Karlsson: Ok, min vardag är det inte, men för flickan Beive är det ingenting speciellt att följa med sin pappa på ett besök hos farfar, vilket innebär en liten tripp genom den frusna natten. Under en kolsvart himmel, förutom månen, och över ett snötäckt landskap får vi följa med Beive på hennes pulka och hennes pappa. Ett livsfarligt drama utspelas på hemvägen, men egentligen känns det rätt irrelevant; det är inte den spänningen som gör att jag tycker om serien utan för dess skildring av miljön och glimtarna av familjen jag får.

Polarnatt

Det är ett anspråkslöst häfte men enligt mig ett utomordentligt fanzin, med en berättelse som är precis lagom lång, och med teckningar som inte har minsta spår av en amatör utan istället känns fullfjädrade.  Det fanns fler serier av Nelly Karlsson på SIS men tyvärr köpte jag bara den här; jag skulle gärna läsa mer av henne och om Beive. Jag kommer ärligt talat inte ihåg om de andra publikationerna också hade samma huvudperson men det är inte omöjligt, med tanke på att hon också dyker upp i andra serier på sajten bto.smackjeeves.com. Jag kanske läser några därifrån själv, men jag föredrar (oftast) att läsa serier på papper så det kanske dröjer till nästa SIS istället!

Skrubb-år av Hanna Alfredsson: Korta barndomsberättelser handlar det om här, närmare bestämt en serie om vad man kan hitta på som liten för att slippa gå på fritids, och en om att få sitt första husdjur.

Jag har nämnt flera gånger att självbiografier egentligen inte är min favoritgenre men att när de är i serieformat är jag mycket mer öppen för att läsa dem och gillar dem faktiskt ofta. På SIS finns det mängder av serier åt det hållet så varför plockade jag upp just den här?

För att jag bläddrade igenom den och gillade vad jag såg, förstås :-)

Skrubb-år

Närmare bestämt så tyckte jag att teckningarna verkade vara tydliga och klara (ett stildrag jag oftast föredrar), och samma sak verkade gälla historierna; jag är ingen stor vän av oklara berättelser, framförallt inte när det gäller icke-fiktion.

Och allt det uppfylldes av Skrubb-år, både vid en första titt och en genomläsning. Två kort-korta berättelser om varsin separat händelse, fokuserat skildrat, och med både poäng och tydliga slut. Med andra ord precis vad jag hoppats på. Och som bonus lärde jag mig att ökenråtta faktiskt kan kallas för gerbil även på svenska!

Vad jag lärt mig: En mini-antologi av seriekollektivet Trippeltutte om mellanstadiet, med redan nämnda Hanna Alfredsson, Hanna Granlund, Astrid Tolke, Jasmine Berge, och Ylva Nilsson.

Mini-antologi till antal sidor alltså, men likafullt en riktigt bra tidning det här med. Små korta nedslag i mellanstadiebarns vardag; huruvida det är självupplevt eller inte har jag ingen aning om, men genuint känns det i varje fall, och med en spännvidd från allvaret i Ylva Nilssons Kärring till Hanna Granlunds uppsluppna redovisning av vad man kan ha i sina fickor :-)

Vad jag har lärt mig - Fickor

Och mer finns det i dem!

Alla bidragen är bra, men de två saker jag kommer ihåg bäst är dels den nämnda fick-historien, dels detaljen med de besynnerligt friflytande ögonen i Jasmine Berges serie som trots den egendomliga placeringen ändå känns helt normala; det tog ett litet tag innan jag ens reflekterade över att ena ögat ständigt hoovrade bredvid ansiktet.

Vad jag har lärt mig - Ögon

Lite blygsammare presentationer har dagens tidningar jämfört med gårdagens, men innehållet är väl så bra!

Härnäst: Science fiction/fantasy! Kind of!

SIS 2015: Fanzinen, del 1

Postat den

SIS 2015 är över (snyft!) men det innebär ju att det finns en hel del att läsa, och att skriva om. Med andra ord: Fanzin!

Jag tänkte göra som jag brukar, dvs skriva några ord om några fanzin åt gången så det är väl bara att sätta igång :-)

Blot av Mirelle Eriksson: Låt mig börja med en av de mest påkostade fanzinen den här gången, och faktum är att det egentligen är fel att kalla det ett fanzin eftersom det också innehåller mässprogrammet till Uppsala Comix 2015, en mässa jag tyvärr missade. Så halva tidningen är en serie, vinnaren av mässans tävling, medan andra halvan är info om mässan. Och eftersom butiken Seriezonen är en av arrangörerna till mässan och de tidigare bland annat legat bakom de mycket snofsiga tidningarna 1000 ögon är det ingen överraskning att även den här tidningen ser bra ut.

Så, till serien!

13 sidor mörker, känslor, kristendom vs asatro är det som erbjuds i Blot, och japp, väldigt snyggt är det. Det är ingen regelrätt handling utan snarare ett enda långt crescendo, med spridda ord som mer påminner om lyrik än prosa när en präst möter sitt öde, så de som föredrar en stark historia bör söka sig någon annanstans.

Blot

Själv tycker jag serien på det hela taget fungerar bra med de stämningsfulla teckningarna och den lyckade färgläggningen som de starkaste inslagen. Jag gillar också tyngden i de suggestiva orden, men jag kände hela tiden att jag bara nästan förstod vad de ville säga, som om jag stod på kanten till att helt fullt förstå dem. Det kan vara jag, det kan vara att manuset är lite väl otydligt, det kan vara en kombination, men slutresultatet är att jag tycker att Blot är en bra fanzin-serie, väl värt sitt pris, men att det kanske saknar det där sista lilla, den där uppenbarelsen, som skulle behövts för att sätta pricken över i; för att vara mer koncis så är det mycket lovande men den skulle behövt tajtas till lite mer. Men kanske framförallt att Eriksson har utvecklats enormt mycket sedan jag skrev om fanzinet Kioskvältare som hon medverkade i 2011 :-)

Önskebrunnen av Jimmy Bäckström: En till kortare historia (12 sidor) men den här i ett fanzin alldeles på egen hand. Önskebrunnen är en kort fabel som utspelar sig i staden Bitterljuv, en stad som Jimmy Bäckström verkar återkomma till då och då på sin webbsajt, och som handlar om just en önskebrunn. En sägen i staden säger att om du kastar ner ett guldmynt i brunnen kommer din önskning att uppfyllas, och  de fattiga arbetarna tror på berättelsen och samlar ihop till ett mynt, i förhoppningen om att kunna undkomma ett eländigt liv.

Det som är riktigt bra i serien är tonen i berättelsen, hur staden Bitterljuv, brunnen och vad som händer med mynten beskrivs. Seriens berättarröst är intressant och drar in mig i historien; den allvetande berättaren används på ett lyckat sätt. Teckningarna är effektiva, tydliga och med en stark och självsäker färgläggning så plus för dem med.

Önskebrunnen

Det som fungerar mindre bra för mig är berättelsen i sig, fabeln är lite för banal och övertydlig för min smak. Men det är inte så konstigt, med bara 12 sidor på sig är det svårt att hinna med att presentera en ny värld, miljön, och dessutom berätta en intressant historia. Men med tanke på det hade jag kanske hellre sett att serien koncentrerade sig på det den gör bäst, dvs att rakt upp och ner skildra Bitterljuv och dess omgivningar. Introduktions två sidor, med en blomsterkruka i ett fönster, är förträfflig; mer sånt tycker jag. Plus, kanske lite bättre korrläsning av texten som har lite väl många fel som gjorde att jag kom av mig i läsningen. Trivialt, javisst, men när ett fanzin ser så här proffsigt ut stör det lite mer än annars ;-)

Kelippot – Mörkret på Svalbard av Joakim Hanner: Dagens mest traditionella och rakaste serie är den här, trots att den hör hemma i den Lovecraftska skräckgenren som inte precis brukar utmärka sig för tydlighet. 32 sidor om ett forskningslaboratorium på Svalbard, nära Longyearbyen (det kanske bästa ortnamnet jag vet, har alltid velat åka dit bara därför, så jag kan inte låta bli att trycka in det nu när jag får chansen i en recension!), där någonting som liknar ett träd sprider oro och mardrömmar.

Det liknar men är inte vår värld, utan det är en värld där en forskares avhandling kan handla om hur shaggoths fortplantar sig i vatten, och där en parasit från de yttre världarna kan bryta sig igenom dimensionerna och komma ut vid Gröna Lund (en händelse som forskarna pratar om). Lustigt nog innebär det inte att personerna vi ser lever i ständig skräck eller ångest utan de verkar helt enkelt ha anpassat sig och diskuterar sådana händelser lika vardagligt som forskare kan diskutera hur almsjukan sprider sig eller liknande.

Kelippot

Jag erkänner, jag gillar nog den här serien bäst av dagens fanzin; blandningen av Lovecraft och vardag är speciell och udda, och när det väl ska bli skrämmande blir det också det (och som vanligt är det som mest läskigt när det är mer psykologi med i spelet snarare än när man får se stora monster). Men alltid med de luttrade inslagen: Någon måste offra livet för att rädda de andra från ett monster? Trist, såklart, men inte mycket mer med det, så är det bara.

Sammanfattning: Tre fanzin, alla med dragning åt skräck eller fantasy, alla godkända (fast det kan säga redan nu, jag tycker att alla fanzin jag köpte i år höll en ovanligt hög lägsta-standard), och alla relativt påkostade med bra tryckkvalité vilket spelar roll med tanke på att två av dem lever mer på stämning och känsla än på ett starkt manus.

Härnäst: Vardags-fanzin!

Snövita stålar

Postat den

Snövita stålar - omslag

På senaste serie-puben som hade tema Färgläggning halkade diskussionen ett tag av någon anledning in på det gamla svenska förlaget Mammut och deras utgåvor, och speciellt på Snövita stålar, Johan Höjers debutserie. Svartvit är den, men samtal hamnar där de hamnar, och jag blev sugen på att läsa serien igen :-)

Jag läste Snövita stålar som liten och kommer fortfarande ihåg att jag tyckte väldigt bra om den. Den var annorlunda jämfört med det mesta annat jag läst (precis som Spindlarnas rike, ett annat album publicerat av Mammut), framförallt för handlingen och personerna:

  • Herbert Lööfkrans: Yngre uppkomling av finansvalp-snitt som blivit rik tack vare skumraskaffärer) planerar en gigantisk knarkaffär där han kommer utnyttja sina kontakter med…
  • Simon Sidensvans: Gamla pengar som är väl medveten om att HL är kriminell, men pengar är ändå pengar, även om gamla dylika alltid är bäst.
  • ”Linkan”: Medarbetare sen länge till HL som tröttnat på småjobben och drömmer om Lyftet.
  • Arne: Likaså gammal HL-medarbetare.
  • Bosse: Knarkare som (halvhjärtat) vill lägga av, och lämna Stockholm för att åka till Östersund.

Snövita stålar - Linkan

Låt mig säga så här: Det fanns inte så många serier på svenska 1979 med personer som dessa, och framförallt inte i en serie med sånt schvung i berättelse och teckningar, och dessutom utan pekpinnar.

Utan pekpinnar?

Jo, faktiskt; visst är de rika knösarna albumets skurkar, men det gör inte Bosse till någon slags hjälte. Precis som de andra är han inget vidare trevlig, och det enda som gör att han ändå har min sympati är att han till skillnad från de andra är en människa på botten av samhället. Knarkandet framställs som en last som plågar honom, men samtidigt väjer inte serien för att samtidigt visa att när han faktiskt injicerar så mår han bra. Med andra ord gör Höjer det begripligt att någon vill knarka, trots att det helt klart är förödande att fastna i beroendet.

Ungefär hundra gånger effektivare och mer realistisk knarkinformation än den jag fick i skolan alltså, där propagandan aldrig litade på att vi kunde tänka lite själva också.

Snövita stålar - Bosse

Vad mer kan jag säga om Snövita stålar månntro…

Teckningarnas schvung har jag redan nämnt, men den som läst senare serier av Höjer som Svenne Gurka lär inte bli överraskad över att Höjer visar upp ett bra språköra, med en naturlighet och distinktion mellan olika personers tal som få andra svenska serier. På serie-puben kallade någon just Svenne Gurka för en modern (nåja, modernare) variant på Biffen och Bananen och det är en rätt bra jämförelse; båda serierna är roliga att läsa både på grund av handlingen men kanske allra mest tack vare just dialogen.

Jag skulle inte riktigt säga att Snövita stålar är ett mästerverk och en stor klassiker, men en minor classic är den baske mig; ett album som precis som redan nämnda Spindlarnas rike gjorde att jag såg det som helt naturligt att serier kunde handla om vad som helst, att det inte fanns ämnen som bara kunde tas upp i vanliga böcker. Plus att Snövita stålar fortfarande är rolig att läsa och med en tät handling som många serier borde avundas den :-)

Stora Björn och Lilla Björn

Postat den

Stora Björn och Lilla Björn - omslag

Nya svenska serier för barn är inte det som oftast dyker upp i min brevlåda eller i seriebutikerna häromkring, men ibland händer det: Stora Björn och Lilla Björn, av debutanten Johanna Gustafsson och utgiven på Ordbilder förlag. Fast, jag blev inte överraskad den här gången eftersom jag visste att den var på gång, efter att Ordbilder aktivt sökt efter just barnserier och till och med meddelat att den här blev utvald som första bok (http://serieforum.se/phpbb3/viewtopic.php?f=59&t=9599 var forum-tråden där det stod om den) :-)

Det är alldeles utmärkt att Ordbilder satsar på återväxten av serieläsare, men det krävs förstås också att serierna är bra, så hur står sig SBoLB?

Bara fint tycker jag. Den är kort och enkel: Maia, en astronomi-älskande flicka, upptäcker en natt att konstellationen Lilla Björn försvunnit, och i sann barnboksanda blir hon sedan indragen i jakten på lilla björnen under samma natt. Med andra ord, en inte alltför komplicerad handling, precis lagom för en liten knodd som inte är så van vid avancerad handling ännu ;-)

Att jag liknar den vid en barnbok är inte en slump. Berättelsen känns så mycket som en bilderbok att jag märkt att jag efter att ha läst den tänker på den som en sån snarare än en serie. Det beror inte på teckningarna eller formen, det är tveklöst en serie och inte en blandning av serie/bilderbok som man ser ibland, typ Sendaks I nattköket. Men manuset läser jag mer som en bilderbok:

  • Mötet med Stora Björn
  • Mötet med hunden
  • Mötet med katten

En rytm som känns igen från bilderböcker för de minsta där närmast ritualiserade upprepningar är någonting som väldigt ofta finns med.

Stora Björn och Lilla Björn - omslag - Stora Björn

(Ingen ny scanner ännu så har fotograferat -> sidorna inte helt platta, som synes. Sorry!)

 

Och det är såklart inget fel på det! Det är ett sätt att berätta sagor som hypnotiskt vaggar in lyssnaren, med tryggheten i att känna igen sig i de nya mötena eftersom de påminner om de tidigare, och också tryggheten i att det här kommer gå bra, det kommer att lösa sig, även om det kan vara nagelbitande spännande att oroa sig för om den lilla björnen kommer att klara sig den här gången också (alla som läst för småttingar vet att om boken gillas så kommer den läsas mååånga gånger…).

Att jag sen är så inpräntad med känslan att den här tekniken att berätta innebär att det är en bok och inte en serie är förstås bara en quirk hos mig  som beror på att det är så ovanligt med serier för de mindre barnen ;-)

Teckningarna: Tydliga, både innehåll och känslor hos Maia & djuren (viktigt för målgruppen), med bastanta streck och platta färgytor som passar bra ihop. Det jag är lite mer kluven inför är sidlayouterna. De är inte dåliga, men jag undrar om det inte är lite för många rutor (och därmed också för mycket text) ibland för att de ska fungera som högläsning. Min erfarenhet av att läsa serier högt för barn är att det krävs att varje ruta med text för handlingen framåt, att det finns någon anledning att läsa texten och stanna till med blicken vid rutan, för att hålla intresset uppe hos lyssnaren. Om inte finns risken att ögonen börjar läsa i förväg, kommande rutor, och därmed tappar bort sig i handlingen. Eller för att omformulera det: Att varje ruta innehåller lika mycket handling som bilden tar att avläsa*.

Det är en svår avvägning för serier, mer än för bilderböcker, eftersom mer text i en ruta automatiskt leder till mindre plats för illustrationen. Rytmen mellan samverkan text/bild kan vara väldigt knepig vid högläsning. Lustigt nog, med tanke på att målgruppen är äldre barn än här, så är många av Carl Barks klassiska 10-sidingar med Kalle Anka (typ runt slutet av 40-talet / början av 50-talet) alldeles förträffligt lämpade som högläsning. Texten för antingen handlingen framåt utan att det visas i bild vilket gör att det är intressant att lyssna på, eller så är det någonting roligt i repliken som gör den intressant; dödkött saknas helt.

I SBoLB märker jag att om jag skulle läsa den högt fick det nog bli en del omstrukturerande av när repliker sägs, och antagligen också en del som stryks. Fast det ska erkännas, jag tycker ofta just det att en del text måste bort gäller för de flesta illustrerade bilderböcker som jag läser högt ;-)

Och observera att om någon läser SBoLB själv så gäller inte det jag sagt, rytmen fungerar då på ett helt annat sätt. Det är bara det att den känns (som jag redan tjatat om) som en så väldigt lämplig kandidat till godnattsageläsningen att jag också känner att jag vill åtminstone delvis recensera den som en sådan.

Kudos till Ordbilder för att de satsar på den här typen av serier, och givetvis kudos till Johanna Gustafsson för en lyckad debut. Som jag har förstått det är tanken att fortsätta med nya serier för barn, och eftersom nästa på tur lär vara en serie av Tinet Elmgren är jag givetvis mycket nyfiken på fortsättningen!

Stora Björn och Lilla Björn - hunden

 

*: Att fokus tappas om det finns saker att se på som ännu inte nämnts gäller förstås inte bara barn. Därför har jag som tumregel för mig själv när jag ska föreläsa eller undervisa i jobbet att aldrig använda mig av exempelvis Powerpoint med punkt-listor; om du gör det så kommer de flesta omedelbart börja läsa alla punkterna istället för att lyssna på mig när jag börjar prata om den första av dem. Att bara visa en punkt i taget är lite bättre, men det är IMHO distraherande för åhörarna med punkter som gradvis läggs till (rörelser på skärmar distraherar, som den vet som ätit ute på restaurang med TV-apparater utan ljud i bakgrunden: det är snudd på omöjligt att inte då och då titta till på skärmen, trots att man inte kan höra eller ibland ens se vad som pågår).

Ergo: Whiteboard där jag själv skriver upp en punkt om det jag just nu ska berätta om, innan jag börjar prata. Det gör att rytmen blir lugnare (jag har en tendens att bli lite väl ivrig ibland) och naturligare, och har den extra fördelen att jag blir tvungen att koncentrera punkten till någonting mycket kort eftersom jag dels ska kunna skriva den utan att det tar alltför lång tid, dels har så gräslig handstil att långa texter ser för hemska ut…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 196 andra följare