Kategoriarkiv: Svenska serier

SIS 2019: Fantastik-fanzin

Postat den

Efter de fyra jordnära fanzinen jag skrev om sist är det nu dags för några som drar åt det fantastiska hållet. Och inte helt överraskande var alla utom ett fanzin förra gången i svartvitt, medan alla dagens är i färg. Såklart delvis en kostnadsfråga vilket man trycker i, men det hänger säkert också ihop med idéer om autenticitet och utförandets betydelse; som en (mycket drastisk och absolut inte 100% korrekt) generalisering skulle jag också säga att dagens fanzin i högre grad prioriterat teckningsskicklighet jämfört med de tidigare.

Ja men ponnyhästar typ & Det har sprungit bort

Två fanzin skapade av Kristofer Ahlfeldt om ett antal terapisessioner hos en pingvin, med gästspel av en tvättbjörn, en åsna, och säkert någon jag glömt. Huvudsakligen består det av en- eller tvåsidiga skämtserier, men det finns också en handling i det stora: När serien är över har (kanske…) en av patienterna botats, eller hen har åtminstone friskrivit sig själv. För psykologen själv är väl läget sisådär:

Det är en lite knepig serie att bedöma. Teckningarna är enkla, ofta kopierade ruta från ruta med minimala ändringar, men de fungerar ungefär på samma sätt som serien Dilbert: De gör det de ska utan åthävor. Så inte fantastiska, men helt OK.

Manuset tyckte jag i början var väl enkelt, med skämt som inte precis fick mig att skratta högt. Men den blir bättre efterhand; jag kommer in i humorn som i mycket bygger på långa pauser i sin timing, och faktiskt lär jag känna psykologen lite bättre vilket också gör skämten starkare.

En riktig fullpoängare blir det aldrig men eftersom jag i det här fallet fått höra att de två fanzinen utgjorde en sammanhängande berättelse läste jag det första på en gång, och gillade det så pass mycket att jag också köpte tvåan. Och det säger såklart en del 🙂

Villa Giacomina

Fjärde SPX på raken för min del där jag köper ett fanzin av Nelly Karlsson 🙂 En spökhistoria närmare bestämt, om Villa Giacomina i Lidköping, som Karlsson själv fick berättad för sig när hon var tonåring av sin pappa.

Historien själv är en typisk spökhistoria, med en grevinna och hennes två hundar som uppträder mer och mer besynnerligt, inklusive ett slut som är som gjort för att vara läskigt om man befinner sig i närheten av det lusthus som spelar en huvudroll i grevinnans slutgiltiga öde. Vilket såklart ramberättelsens Juno och Kim gör, dvs Kim berättar rysaren för Juno varpå de tältar bredvid lusthuset…

Fanzinet är påkostat med färg och bra papper; nästan lite för slickt faktiskt eftersom pappret är så statiskt att jag helt ärligt var tvungen att noga kontrollera varje gång jag bläddrade att jag inte råkade hoppa över ett uppslag pga att sidorna så gärna höll ihop 😉 Att trycket är så bra utnyttjas också av Karlssons teckningar som är ambitiösa i sin användning av färger. Och Villa Giacomina är ett strålande exempel på hur proffsigt det går att göra fanzin, utan att det blir löjeväckande dyrt!

Men jag är ändå inte riktigt lika förtjust i det som i hennes tidigare fanzin. Jag får ett lite mer opersonligt intryck den här gången, vilket kanske beror på språket som den här gången är engelska. Inget fel på det egentligen, men jag brukar oftast undvika fanzin av svenska serieskapare som är på engelska. Jag förstår lockelsen i en potentiellt mycket bredare läsekrets, men det är riktigt svårt att skriva lika flytande och naturligt på ett främmande språk, och lite lider Villa Giacomina av det.

Djävulens gitarr

Det här är en trevlig liten bagatell av Cajsa Nordlund: Ett kontrakt med djävulen där vinsten består i en gitarr, och givetvis ett kontrakt där den ordagranna lydelsen är huvudsaken. Åtta sidor serier med en berättelse utan krusiduller där kontraktet sluts och kontraktet fullföljs. Till det kommer en ovanligt resonabel djävul med låt-gå-mentalitet, och en kvinnlig huvudperson som verkligen vill ha en gitarr utan att behöva slösa pengar på det.

Kort sagt, ett bra exempel på ett fanzin av det lite mer action-artade slaget. Om i förra inlägget Olivia Skoglunds Jag är faktiskt inget pervo! var det mest klockrena exemplet bland mer realistiska fanzin på hur ett fanzin kan vara lyckat utan att vara det mest polerade så är Djävulens gitarr lite av samma sak vad gäller fiktions-fanzin. Kanske inte riktigt lika bra som Skoglunds, därtill är Djävulens gitarr alltför enkelt berättad och tecknad i en genre där det har större betydelse, men den har samma känsla av att serieskaparen har satt sig ner och helt glatt börjat teckna sin serie, utan alltför mycket funderingar på form och innehåll.

Silverbarn

Dagens bästa fanzin är av Julia Magnusson, och består av två korta berättelser från en storstad där fem barn verkar vara de enda levande människorna. Snyggt och säkert tecknat, likaså med sobra och eleganta färger ser det här riktigt bra ut, och att fanzinets yttre med det halvt genomskinliga omslaget också lockar gör det bara ännu bättre.

Enligt förordet är det tänkt att komma många fler berättelser om barnen, och jag kan givetvis inte garantera att slutresultatet kommer bli bra, men starten är iallafall mycket lovande. Min egentligen enda invändning är att båda berättelserna huvudsakligen skildrar stämningen i gruppen och i staden, och att det nog kommer behövas åtminstone några berättelser som mer fokuserar på handlingen och på bakgrunden, så att det inte blir alltför menlöst.

Det finns mängder med fanzin (och andra typer av berättelser) där ansatsen är extremt ambitiös som sedan faller platt eftersom det är så mycket enklare att ha planer om si-och-så många böcker/sidor/tidningar än att faktiskt genomföra det, så jag kan bara hoppas att Silverbarn levererar 🙂

Legend

Och apropå inte fullföljda planer har vi fanzinet Legend av Jennie Sörensen (manus) och Sara Hernoldsson (bild) som tydligen fanns redan 2015 på SPX även om jag inte fick syn på den förrän i år. Enligt förordet var det tänkt att bli sex berättelser om världen Aeris, men en titt på serieskaparnas blogg ger vid handen att det tydligen inte blev så, med tanke på att sista inlägget är från 2015 :-/

Synd tycker jag, för den här historien om en värld utan mark där personerna lever i flygande zeppelinarstäder där gasen utgörs av hajgas (!) är knasig men kul: Flygande hajar som jagas för deras gasblåsors skull, människor som aldrig ens försökt att landa eller ens se marken (det är tabu att ens prata om någonting som heter ”mark”) trots att det borde vara trivialt att långsamt sänka sig ner mot vadhelst finns där nere, för att inte tala om fåren och fårhundarna:

Som synes tydliga mangainfluenser i framförallt hur människorna tecknas, men manuset är mer koncentrerat än hos de flesta manga (mangaserierna? mangas? andra förslag?). Faktum är att jag tycker Sörensens manus flyter på ovanligt bra med tanke på allt som måste inkluderas på blott 32 sidor, som hur världen fungerar, vilka personerna är och deras karaktärer, med mera. Hon utnyttjar att de flesta läsare nog redan har läst många andra berättelser om andra världar och att hon därför inte behöver förklara allt i detalj; den vana läsaren kan lätt fylla i detaljerna själv 🙂

Om jag skulle ha fel i att historien om världen Aeris aldrig avslutades vore det trevligt, så säg gärna till i så fall; annars är det ändå en underhållande läsning, även om historien skulle gjort sig mycket bättre som en del i en större helhet än en som det blev fristående berättelse.

SIS 2019: Vardagliga fanzin

Postat den

Jag tror nästan det knepigaste varje gång jag ska skriva om fanzin är om jag ska kalla ett exemplar för fanzin, fanzine, eller fansin. Just idag känner jag egentligen mest för fanzine, men eftersom jag tror jag helt konsekvent hållit mig till fanzin när det handlat om SIS (Stockholms internationella seriefestival) så får jag väl fortsätta med det. Grumble.

Hur som, festivalen gick av stapeln i helgen som gick, och den här gången var det Konstfacks lokaler i Telefonplan som användes, på grund av renoveringar av Kulturhuset. Jag var lite oroligt innan för att det skulle innebära betydligt färre besökare men trevligt nog hade jag helt fel; det var gott om folk där, åtminstone de timmar jag besökte festivalen lördag och söndag.

Och fanzin fanns det också gott om! Jag gjorde som jag brukar, dvs vandrade runt, tittade på fanzin (och som jag skrivit förut känns det alltid lite knepigt; jag får så dåligt samvete om jag tittar i ett och sedan inte köper det att jag måste samla mod innan jag börjar titta…), och köpte en del. Fast också som vanligt tycker jag nu, i efterhand, att jag borde köpt fler: Jag brukar gilla de flesta, och eftersom det inte är så ofta ett sånt här stort utbud visas upp borde jag ta chansen. Men-men, det blev ett tiotal iallafall, och i år tänkte jag ta upp alla i två separata inlägg. Så det är väl lika bra att börja med dagens serier dvs de som fokuserar på

Vardags- och privatlivet

Bara lite, bara ibland

Först ut får bli en gammal favorit, nämligen Jenny Berggrund som nu tänker fortsätta med serierna om Ink och hennes vänner och som därför släppt fanzinet Bara lite, bara ibland som ett smakprov på vad som komma skall. Jag tror att jag köpte de första fanzinen med Ink första gången jag var på SIS (eller SPX som det hette då, har jag för mig) för mer än 10 år sedan, så det är en långkörare. Och dessutom en serie som samlats ihop i albumet Med eller utan dig som kom ut för sex år sedan så det har varit en ganska lång paus, minst sagt 😉

Det betydde också att jag ärligt talat inte kom ihåg mycket av vem som var vem och vad som hänt, så jag fick läsa om Med eller utan dig igen. Trevligt att träffa gamla bekanta igen, och samma sak kan jag säga om fanzinet. Med sina blygsamma åtta sidor hinner inte mycket hända, och jag tycker att det syns lite grann på teckningarna att det är länge sen sist; personteckningarna är inte riktigt lika säkra och igenkännliga som de var i avslutningen av Med eller utan dig. Men det viktiga med fanzinet är det som utlovas på insidan av omslaget: Ett löfte om att det skall kommer mera. Så det är väl bara att vänta till nästa SIS antar jag!

Känn pressen

Ett till tunt fanzin, med åtta sidor teckningar, med Marre Huss bakom pennan. Om jag ska försöka beskriva det så kanske humoristisk vardagsångest i strippform passar bäst? Egentligen är det för få sidor för att jag på ett rättvist sätt ska kunna bedöma serierna, men jag hinner iallafall märka att teckningarna inte räds för att ge sig i kast med alla möjliga slags känslor (det kan vara lite si och så med sånt annars, där till och med så kompetenta tecknare som Adrian Tomine i stort sett helt undviker ansiktsuttryck som inte präglas av depression eller livsleda), och att jag gillar när den här typen av egentligen deppigt innehåll presenteras med galghumor.

Jag har läst alldeles för många deprimerande skildringar av vardagen som har varit alltför generiska, med alldeles för mycket inslag av sånt jag redan läst, presenterat på ett småtrist uppgivet sätt. Därför är det skönt att se liknande material presenterat med en annan infallsvinkel: Humor, ett överskott av energi, eller någonting annat som gör det lite mer personligt. Och tummen upp för ett utmärkt omslag 🙂

Samtidigt i Grodvik

Här är ett prima exempel på nackdelen med att rådda runt så planlöst som jag gör på SIS och att jag inte läser inköpta fanzin förrän senare: Jag köpte första delen i Elias Olssons Samtidigt i Grodvik som heter Sömnbrist och tristess, gillade den, men nu dröjer det väl ungefär ett år innan jag ser till del två & tre. Men jag kan ju iofs läsa hela serien på http://grodvik.tumblr.com tills dess.

Samtidigt i Grodvik är en mycket ambitiös serie som ger sig i kast med att via fiktion (hurra, säger jag som den fiktionsälskare jag är!) ge en bild av dagens Sverige via Hanna, en rätt uttråkad kvinna som totalt saknar mening i livet. Jobba-äta-Netflix-sova, repeat until death, ungefär. Och givetvis är jobbet inget som ger mening; hennes uppgifter är diffusa i en roll som blandar administration/vaktmästeri/IT-support/alltiallo på den lokala högskolan. Det mest spännande som händer i den här tidningen är ett besök på IKEA, och en övernattningskonferens med jobbet där Hanna konfronteras med organisations-klyschor som vore hon förflyttad till Dilbert.

Vad uppskattade jag i Grodvik? Ambitionen, både till omfång (48 sidor i den här tidningen, och tillsammans med de övriga delarna en riktigt lång historia) och utförande (riktigt bra tryck på bra papper), men framförallt ett inslag som det tar ett tag att märka: Humorn. Lågmäld och sällan explicit, som syns mest av allt på konferensen, i scener som den där Hanna blir den som slumpvist väljs ut att presentera gruppens resultat när de brainstormat om hur Grodvik ska bli världsledande till år 2025; givetvis ett absurt mål, och kanske ännu mer när det handlar om hur administrationen ska se till att så blir fallet:

Sen också en eloge för proffsiga teckningar. Jag kom lustigt nog att tänka på en gammal svensk favorit: Johan Höjers serie Snövita stålar. Tuschningen och människornas utseende är nog det som förorsakar associationen, eftersom andra saker skiljer sig som att Höjer premierar rörelse och fart i sin actionserie, medan Olsson snarast fokuserar på det statiska i sin mer vardagsgråa serie.

Jag är faktiskt inget pervo!

Det där med att jag ibland är dålig på att planera och därför ibland bara får ett fanzin med mig hem när jag borde köpt fler? Här är ett exempel till: Olivia Skoglunds Jag är faktiskt inget pervo!. Jag kommer ihåg från bordet att det fanns fler fanzin men det blev bara ett och det var synd för det här är ett sånt där rått, mycket personligt och energiskt fanzin som jag alltid gillar att hitta. Från tidigare SIS finns exempel som Okej tjej gör sin grej presenterar Gräslig brud äter sin hud, Det första ragget, med flera; alla serier där det rena hantverket kanske inte är det allra stadigaste men det känns inte så viktigt eftersom innehållet istället lever på drivet.

Jag visste det inte när jag köpte tidningen men jag har faktiskt skrivit om Skoglunds serier förut, närmare bestämt förra SIS jag var på. Då handlade det om två charmiga fanzin som spretade åt alla håll, med serier som glatt ignorerade logik och handling när de kände för det. Jag är faktiskt inget pervo! är mer fokuserad, med serier som handlar om Olivias (som jag brukar använder jag efternamn för serieskaparen, förnamn för personen i serien när de har samma namn) liv som trans.

Knöligt, svårt och en omgivning som inte precis alltid gör det lättare, men serierna är inte deppiga utan mestadels energiskt och aggressivt roliga. Som hur man kan resonera framför chipshyllan: Är det en begynnande ”kvinnlig” vikt-noja att fundera på om man ska köpa vanliga chips eller hälsosamma grönkålschips, och hur agera? Eller så tänker man lite mer kreativt:

Fanzinet är kort men väldigt kul, så jag får väl se till att jag blir bättre på att komma ihåg vilka serieskapare jag redan läst och uppskattat till nästa års SIS, och sen kanske köpa > 1 tidning skapade av de som är bra. Smart plan!

Katten Nils åker till månen

Postat den

Ibland får jag lite dåligt samvete när jag tänker på att jag inte skriver så mycket om svenska serier. Delvis beror det förstås på smak, dvs att jag inte alltid uppskattar samma serier som många förlag, men det är nog också så jag missat en hel del beroende på att de publiceras på ställen jag inte har koll på, som biserier i 91:an (jag hade ju helt missat Mats Källblads underbara Vimmelgrind i dess tidningsversion innan jag blev tipsad om albumen, och sedan tack vare dem läste hans övriga serier också). Så ett tack till förlaget Rabén & Sjögren som nyligen skickade mig Johanna Kristiansson och Joakim Gunnarssons nya bok Katten Nils åker till månen; Nils själv publiceras i Kamratposten sedan mer än 10 år, men den tidningen har jag inte läst på många år, trots att den ofta haft intressanta serier. Nu har jag dock läst den och känner mig omedelbart redo att förklara den för andra som liksom jag inte har stött på den förut; från trogna läsare ber jag om ursäkt i förväg om jag har missuppfattat någonting 😉

Katten Nils känns som en serie som gjord för en tidning som Kamratposten: Det är en serie avsedd för att unga läsare ska kunna läsa den och förstå den helt själv, utan hjälp från vuxna, precis som tidningen i övrigt. Så teckningarna är tydliga med vem som är vem, och karaktärernas utseende och namn återspeglar just deras karaktär. Som Morr, Nils nemesis, som inte bara heter Morr utan Elake Morr, klär sig i en ”tuff” läderjacka (ser det ut som) och har ett ansikte som klär en buse. Fast givetvis är inte Morr egentligen så elak; när det krisar som i den långa episoden om månfärden (boken består av den episoden, plus ett antal kortare rena skämtserier) så är han precis lika orolig som de andra hur det ska gå för Nils.

Manuset har samma raka stil, med en humor som gärna är handgriplig eller består av lek med ord. Med andra ord, den slags humor som jag tror går hem hos läsekretsen (som jag, när jag var i den åldern och själv läste KP):


För en van/vuxen läsare kan det ibland te sig övertydligt och väl enkelt, men det är en fullständigt irrelevant invändning; någon gång måste bli den första man stöter på typer av skämt och historier som berättats många gånger förut, och att göra det i en serie i Kamratposten är ett alldeles utmärkt ställe att göra det på 🙂

Som nog märks uppskattar jag verkligen Kamratposten (med, som sagt, en klart begränsad erfarenhet av tidningen från det sensate decenniet eller två…) och dess målsättning att vara till för de yngre, en tidning som balanserar på den där knivseggen med att vara skriven så att den fungerar för yngre utan att bli vare sig för svår eller för insmickrande barnslig (något som barn är extremt bra på att märka). Och Katten Nils är ett bra exempel på den filosofin. Helt utan anmärkning är den inte; till exempel tycker jag ibland att teckningarna är på gränsen till lite platta och en smula stela. Men på det stora hela är det en bra serie för de yngsta, och jag måste säga att Rabén & Sjögren förtjänar en eloge för sin barnserieutgivning. Jag har skrivit om några av dem här förut, och sedan finns serier som den urcharmiga Ariol som jag bara nämnt apropå den engelska utgåvan, men den finns alltså också på svenska. Så jag hoppas de fortsätter, även om vissa seriebloggare (host-host) kanske ibland är lite slarvig med att notera böckerna…

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ännu mera Karl Kämpe

Postat den

Jahapp, ett nytt år så det är också dags för ett nytt nummer av Karl Kämpe-tidningen, närmare bestämt det fjärde i ordningen. Nu var jag lite sen med att läsa nummer tre, men jag tror ändå att utgivningstakten är liiite högre än i början, så kanske nummer fem dyker upp innan året är slut?

Och om så vore så inte mig emot. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen, nämligen att en stor poäng med en karaktär som Karl Kämpe som vi får följa via slumpartade nedslag från hela hans levnad är just hur personen byggs upp. Hittills har vi fått se honom möta sin stora kärlek, munhuggas om filosofi med en nära vän, med mera, och den här gången får vi för första gången se honom när han som karolin faktiskt deltar i Karl XIIs krig mot Ryssland, någonting som jag är säker på är en viktig del av hans identitet.

Episoden från kriget, Dödlig kommendering, tar upp det mesta av tidningen, men vi får också en kortare serie med namnet Gravens hemlighet. Och trots att den första onekligen är viktigare som en pusselbit när det gäller att mejsla fram Karl Kämpe är den andra en gnutta bättre tycker jag. Det beror inte på manuset (som alltid är alla serier skrivna av Jörgen Karlsson) utan på tecknarna, där Dödlig kommenderings Sika Murti är alltför opersonlig och bitvis slarvig, medan Gravens hemlighets Hakan Aydin är betydligt skickligare och mer stämningsfull. Men på det stora hela tycker jag att teckningarna den här gången är klart svagare än häromsistens, med två tecknare som båda har problem att göra Karl Kämpe igenkännlig. Visst är det svårt när alla män har samma uniform, inklusive hattar, men framförallt när det gäller Murti hade jag väldigt svårt att särskilja personerna över huvud taget.

Dödlig kommendering. Och ett för mig nytt svärord!

Så teckningarna får den här gången ett Nja i betyg, medan manusen fortsätter att vara handfasta i sin mycket typiska äventyrsstil. Redan från episodnamnen framgår det vad det är för slags serie, och jag tycker nog att de allra mest lyckade episoderna nu börjar hålla en kvalité som gör att de skulle kunna ingå i exempelvis tidningen Fantomen, en tidning som har liknande serier. Kanske inte riktigt i min smak, men hey, olika smaker är uppfriskande!

Det som däremot får en tydlig 👍 i betyg är utformingen av tidningen själv som känns mer och mer professionell. Den här gången bjuds vi på, förutom huvudserierna, reklam på båda innersidorna från förlag som Ades media (mycket passande tycker jag) och Home Made Comics, en ledare, och till och med två skämtsamma strippar med Karl XI i huvudrollen (givetvis skrivna av Jörgen Karlsson, och tecknade i en trevlig stil av Anders Skoglind). Hela paketet känns mycket mer levande som tidning med en tydlig personlig avsändare i och med ledaren och det mer varierade innehållet, och sammantaget är det en väldigt bra hopsatt tidning. Nu saknar jag bara insändarsidor och en ”Nästa nummer”-blaffa, men det senare kan bli lite svårt när tidningen finansieras nummer för nummer via Kickstarter vilket gör det lite osäkert om nästa nummer kommer och vad det i så fall kommer innehålla. Som det här numret, där Gravens hemlighet var ett stretchgoal som uppnåddes -> tidning blev 8 sidor längre än nummer tre. Jag gillar verkligen att det går att finansiera projekt som det här via Kickstarter eller Patreon; internet när det är som bäst!

Gravens hemlighet
Kan köpas bl.a. här:

Slovakiska vampyrer: Anima

Postat den

Jag missade tyvärr seriefestivalen i Stockholm i år, och det innebär att jag inte fick min vanliga dos med seriefanzin i år (har inte kunnat åka på någon annan festival heller, suck). Och det innebar också att det inte blev något nytt fanzin av Stef Gaines efter att ha köpt sådana 2015, 2016, och 2017. Men istället så har jag nu precis läst sju stycken av henne: Sex digitala där hon både tecknat och skrivit, och ett sjunde nyutkommet i fysiskt format där Jesper Nordqvist står för teckningarna. Alla ingående i samma ännu inte avslutade serie vid namn Anima som handlar om svenska Mikaela som på besök hos sin moster i Slovakien träffar Nemesis, en 400 år gammal vampyr.

Vampyrerna (det finns flera) till trots är det inte en skräckserie, även om det syns till en del gruvliga scener; Nemesis själv är en reko vampyr som jobbar på sjukhus för att kunna ”låna” blod därifrån, och Mikaela blir en smula motvilligt intresserad av honom. Lägg till en ondsint ännu äldre vampyr, agenter från Paranormala Ministeriet som slåss mot (bland annat?) vampyrer, och en tragisk kärlekshistoria mellan Nemesis och hans första fru där den ökända Elisabet Báthory spelade en avgörande roll, och krydda sen med situations- och karaktärshumor à la manga och voilà: Anima!

Som jag skrivit förut gillar jag Gaines serier, framförallt för att de är så otvetydigt just serier och ingenting annat. Ta en serie som hennes Prinsen & Björnen; i ett annat medium betvivlar jag att jag skulle gillat den lika mycket. Anima tror jag är den första av hennes serier som jag läst med så tydligt skönlitterär känsla, och en väldigt rakt berättad historia med stora, nästan övertydliga, känslor och gester. Här svimmas det, här älskas det över århundraden, här känns det fullständigt självklart att i princip alla människor som man träffar på i Slovakien av olika anledningar kan prata svenska:

Anima - Nemesis1.jpg

Anima - Nemesis2

Gaines

En djup historia är det inte, men underhållande är den, hela tiden 🙂

När Nordqvist tar över pennan i den sjunde delen måste jag erkänna att det kändes lite konstigt med stilbytet. Gaines version har mycket av känslan från manga i sig, med den nämnda humorn men också i vilka karaktärer som finns med, typ Katt/Katarina här ovan, men vad gäller teckningarna är det en mer personlig stil som gäller, även om ansikten och en del annat helt klart inspirerats av manga. Nordqvists version är mer av manga full on, inklusive anatomi med mera, och på en del sätt är han en i traditionell mening säkrare tecknare än Gaines, men jag föredrar ändå hennes mer särpräglade teckningar. Nordqvist är inte alls dålig, men åtminstone i den här serien känns den lite väl mycket som en generisk stil utan egna drag.

Anima - Nordqvist

Nordqvist. Och nej, jag gillar fortfarande skämtet 🙂

Som sagt är det en kul och charmig serie, och även om jag saknar Gaines teckningar en smula var det precis som Gaines berättar i sin efterordsserie (som sagt, många drag av manga finns det!) en bra idé att anlita någon annan eftersom hon inte hade tid att teckna själv; utan Nordqvist skulle det aldrig blivit någon del sju, och nu blir det förhoppningsvis fler delar och kanske till och med en avslutning, något som längre berättelser i fanzinform ofta har svårt att ordna. Så heja, Gaines/Nordqvist 🙂

 

För läsning:

 

Drömmen om Europa

Postat den

Drömmen om Europa - omslag

Fabian Göransons Drömmen om Europa har fått utmärkt kritik; det är inte precis vardagsmat att DN-krönikörer argumenterar för (länken är tyvärr bakom en betalvägg) att en serie ska nomineras till August-priset. Och den här pikareskserien där Fabian (som vanligt när det gäller självbiografiska serier så använder jag förnamn för serieversionen av serieskaparen, efternamnet för serieskaparen IRL) under en månad reser genom Europa och under resan diskuterar vad Europa egentligen är och vad det betyder för honom, reskamraten Daniel, och de han träffar .förtjänar roset den fått för det är en riktigt bra bok, det här.

Först och främst har vi teckningarna, och precis som när jag läste Göransons Martilo märker jag hur mycket jag gillar hans avskalade stil. Här, där de enda färgerna är svart, vitt, och två nyanser av blått, ser det ännu enklare ut än i Martilo, men eftersom Göranson är så skicklig på att utnyttja sina fåtaliga streck innebär det inte att teckningarna har tömts på innehåll; tvärtom är människorna tydligt igenkännbara som individer, och på samma sätt är Bryssel, Paris med flera miljöer frammanade med känsla. En tecknare som jag den här gången kom att tänka på är franska David B. som även han har en enkel stil, om än något mer tvådimensionell och surrealistisk. Det är nog också så att det faktum att David B. så ofta tecknar fantasieggande drömmar och visioner spelar in eftersom även Drömmen till Europa framförallt mot slutet innehåller likande scener. Så toppbetyg för det grafiska, även om jag onekligen gillade Göransons färgkänsla som den framträdde i Martilo och kan sakna en färgklutt eller två 😉

Drömmen om Europa - framtiden

Manuset är egentligen lika renskrapat det med: Fabian reser, pratar med människor han möter på vägen, och det är det hela. Inga krusiduller eller omvägar, så det djupare innehållet är det upp till läsaren att pussla ihop, och det är ingen ljus framtid som målas upp. I det stora är Europa är på väg ned i avgrunden, och i det lilla är Fabians äktenskap på väg åt samma håll. Givetvis är det som pratas om och reflektionerna färgade av Göransons erfarenheter, så en del av pessimismen som syns till beror nog på att det personliga och det allmänna påverkar varandra, men allt är inte mörker. Bland de människor som Fabian möter finns de som kämpar emot, de som ser möjligheter trots allt.

Själv är jag nog mer optimistisk om Europa (och världen), men självklart beror det också på personligt tycke och smak. Som en småsak som jag la märke till i serien: På hemvägen när resan nalkas norra Europa säger Fabian att ”Allt är så blekt och tunt.”, och jag förstår verkligen vad han menar. Men själv tycker jag precis samma sak fast omvänt när jag reser till södra Europa, dvs att allt ser så solblekt, torrt och omysigt ut, jämfört med naturen här, och jag anar att om jag gjorde samma resa som Göranson kanske jag skulle dra helt andra slutsatser. Fast om jag anstränger mig att försöka vara objektiv misstänker jag att min bild nog är den mer orealistiska. Tyvärr.

Men hur som helst, även om jag kanske inte delar alla känslor som syns till i boken så är det en fascinerande resa som skildras, och jag blir nästan smått avundsjuk på hur hemtam Fabian är i länderna och städerna som besöks. Hans erfarenheter av att tidigare ha bott på flera av ställen tillsammans med kommentarerna från reskamraten Daniel som är historiker och de mycket olika människorna han möter ger en mångfacetterad bild av vår lilla del av världen som man sällan ser. Så ja, det måste bli ett mycket högt betyg för manuset också.

Så det enda som återstår är några små ord om den fysiska utgåvan också. Bra tryck, utmärkt papper, och en enligt mig mycket inbjudande design gör boken till ett rent nöje att hålla i och att läsa. Men det finns en detalj som irriterade mig: Redaktören har inte gjort sig jobb när det gäller korrekturläsningen. Det är typiska små fel som så gott som alla gör när man skriver texter och som kan vara knepiga att se själv som författare när man läser igenom det som skrivits, och som alltså borde fångas upp av redaktören, men så är inte fallet här. Det är ingen uppsjö av dem, men med tanke på att den totala ordmassan i det här fallet ändå inte är på långa vägar lika stor som för en genomsnittlig roman är det ändå för många. Jag är inte säker på om det beror på att det är svårare med korrläsningen eftersom det inte handlar om en vanlig text som kan köras genom en grammatik- och stavningskontroll, om det är för en uppfattning av att en seriesida är en helhet, text och bilder, och att textuella fel därför är känsliga att påpeka, eller om det är något annat, men det stör mig.

Det är kanske lite elakt av mig att klaga på det här ändå lilla problemet när Drömmen om Europa är så bra som den är, på alla sätt, men eftersom den är det kommer inte ett så litet problem spela någon större roll så jag kan passa på, istället för att klaga på samma sak när det gäller någon serie som jag redan klagat på av andra anledningar 🙂

Drömmen om Europa - bussresa

Fabian & Daniel har mina sympatier; det finns få saker jag avskyr mer än att försöka sova sittande i små säten

Kan köpas hos bl.a.:

 

Allittererande uppföljare: Karl Kämpe & Malcolm Max

Postat den

Idag tänkte jag titta in och se hur det går för två seriehjältar: En svensk karolin och en tysk-engelsk vampyrjägare. Först ut: Karl Kämpe!

Jörgen Karlssons karolin knegar på; en tidning / år har det blivit, tre år på raken, och det är den tredje som jag nyligen läst. Det är ett tag sedan den kom ut men den råkade bli felsorterad hos mig och det var först i o m en rejäl storstädning som den poppade upp. Hm.

Hur som helst, här erbjuds två historier, en längre och en kortare. Den kortare, Färjkarlen, illustrerad av Reine Rosenberg, är en bagatell. Snyggt tecknat och färglagt av Rosenberg, precis som hans Den enda kvinnan i tidning nummer två, som lyckas frammana tystnaden och ödsligheten en mycket dimmig dag, men historien med Karon är lättviktig och gåtan som ställs är lite väl välkänd tycker jag. Dock, som sagt, det eleganta utförandet gör att den fungerar som utfyllnad.

Den längre, Den kosmiska balansen, illustrerad av Fredrik Mattsson, har mer tyngd i sin version av hur en mara drabbar Kämpe och hans vän Martin råkar komma i vägen för en mara, eller som hon här kallas, en succuba. De fångar henne snabbt, men det är först då de riktiga problemen börjar.

Karl Kämpe 3v2

Jag måste säga att jag gillar Mattssons teckningar. Han är inte helt stabil vad gäller ansiktsuttryck och anatomi, och stelt är det ibland, men hans stil är långt ifrån den generiskt trista man ofta ser i äventyrsserier av modernt slag. Istället för slicka linjer där alla ser menlöst vackra ut är det här istället mer fråga om att anletsdrag karvats ut, med ett resultat som är en blandning mellan realism och karikatyr som jag gillar. Färgläggningen drar också den åt det tyngre hållet och sammantaget uppskattar jag resultatet som har personlighet. Mer övning behövs, förvisso, men jag gillar stilen.

Berättelsen i sig fortsätter att både fylla i bakgrundsdetaljer om Kämpe själv, och det här är nog den första av serierna där jag får mer hum om vem han är som person, som någon man umgås med dagligen, i hans diskussioner med Martin. Berättelsen är inte över sig dramatisk, trots maran och hot om våld, och det blir heller ingen våldsam upplösning eller sensmoral.

Som jag skrev förra gången tycker jag anslaget till Karl Kämpe är intressant. Karlsson skriver på hemsidan att han velat göra en svensk version av Robert E Howards hjältar, och de serier jag läst ger vid handen att han verkligen menar det. Det är längre dramatiska serier, korta bagateller, mer filosofiska historier, allt i en salig blandning. Det är ett sätt att berätta som jag tycker om, med serieexempel som den mycket lyckade tolkningen av Jonah Hex för några år sedan, men det har en tydlig nackdel: Jag måste läsa mycket material med karaktären för att berättargreppet ska bli effektivt.

Och det är lite av ett problem med Karl Kämpe, dvs att det inte finns så många serier med honom vilket gör att jag fortfarande inte vet riktigt vem han är . Ännu, vill säga, för all cred åt Jörgen Karlsson som envetet jobbar på, och  en Kickstarter för tidning nummer fyra pågår i detta nu.

Dagens andra serie är den tysk-engelska (tyska serieskapare, engelsk huvudperson) Malcolm Max, med albumet Återuppståndelsen som tar vid där förra albumet Gravskändarna slutade. Så först måste cliffhangern lösas, och här tycker jag allt Peter Mennigens manus fuskar en smula när Max flyr från Towern men what the hey, som en som gillar hur Buster Crabbes Flash Gordon fixade sina cliffhangers genom ren bluff/rena lögner kan jag egentligen inte klaga 😉

Sen är det dags för en del svar på vad som ligger bakom alla försvinnanden och mord, och de trådarna knyter Mennigen ihop bra. Jag är som alltid en sucker för intriger där det inte bara är en enkel gott-mot-ont-intrig utan där det finns fler parter inblandade, och här finns det gott om parter som alla har sina mål, med slutresultatet att albumet avslutas med ytterligare en cliffhanger. Om jag förstått rätt den sista eftersom det tredje albumet ska avsluta just den här berättelsen.

Jag tycker fortfarande om Malcolm Max med dess otrendiga ton och berättarstil. Berättande textplattor som strikt talat inte behövs är legio, personernas dialog är ibland pompös och alltid omständlig, och tillsammans ger det en gammeldags känsla som lyckligtvis har gott om charm. Alla är mycket noga med att artigt förklara vad de gör och varför, och till och med när Max och Charisma konfronterar professor Shacklock som är upphovet till allt elände så diskuteras mord mm utan större åthävor. Sen finns det också gruvliga inslag, alla förtjänstfullt illustrerade av Ingo Römling, men även dessa känns mer kittlande, som i en halvt allvarlig, halvt komisk, skräckfilm.

Malcolm Max - Uppståndelsen - civiliserat samtal

Allt som allt är det en serie som vad gäller balansen skräck/humor/drama är närmare saker som den moderna Doctor Who snarare än serier som Hellblazer. Presentationen är utmärkt, med bra tryck, stort format, och en hel del skisser, bakgrundstexter och annat smått och gott extramaterial. Jag ser fram mot avslutningen och vem vet, kanske några vampyrer också, något som trots att Malcolm Max sägs vara vampyrjägare det hitintills rått stor brist på 🙂

Kan köpas hos bl.a.: