Kategoriarkiv: Svenska serier

Snövita stålar

Postat den

Snövita stålar - omslag

På senaste serie-puben som hade tema Färgläggning halkade diskussionen ett tag av någon anledning in på det gamla svenska förlaget Mammut och deras utgåvor, och speciellt på Snövita stålar, Johan Höjers debutserie. Svartvit är den, men samtal hamnar där de hamnar, och jag blev sugen på att läsa serien igen :-)

Jag läste Snövita stålar som liten och kommer fortfarande ihåg att jag tyckte väldigt bra om den. Den var annorlunda jämfört med det mesta annat jag läst (precis som Spindlarnas rike, ett annat album publicerat av Mammut), framförallt för handlingen och personerna:

  • Herbert Lööfkrans: Yngre uppkomling av finansvalp-snitt som blivit rik tack vare skumraskaffärer) planerar en gigantisk knarkaffär där han kommer utnyttja sina kontakter med…
  • Simon Sidensvans: Gamla pengar som är väl medveten om att HL är kriminell, men pengar är ändå pengar, även om gamla dylika alltid är bäst.
  • ”Linkan”: Medarbetare sen länge till HL som tröttnat på småjobben och drömmer om Lyftet.
  • Arne: Likaså gammal HL-medarbetare.
  • Bosse: Knarkare som (halvhjärtat) vill lägga av, och lämna Stockholm för att åka till Östersund.

Snövita stålar - Linkan

Låt mig säga så här: Det fanns inte så många serier på svenska 1979 med personer som dessa, och framförallt inte i en serie med sånt schvung i berättelse och teckningar, och dessutom utan pekpinnar.

Utan pekpinnar?

Jo, faktiskt; visst är de rika knösarna albumets skurkar, men det gör inte Bosse till någon slags hjälte. Precis som de andra är han inget vidare trevlig, och det enda som gör att han ändå har min sympati är att han till skillnad från de andra är en människa på botten av samhället. Knarkandet framställs som en last som plågar honom, men samtidigt väjer inte serien för att samtidigt visa att när han faktiskt injicerar så mår han bra. Med andra ord gör Höjer det begripligt att någon vill knarka, trots att det helt klart är förödande att fastna i beroendet.

Ungefär hundra gånger effektivare och mer realistisk knarkinformation än den jag fick i skolan alltså, där propagandan aldrig litade på att vi kunde tänka lite själva också.

Snövita stålar - Bosse

Vad mer kan jag säga om Snövita stålar månntro…

Teckningarnas schvung har jag redan nämnt, men den som läst senare serier av Höjer som Svenne Gurka lär inte bli överraskad över att Höjer visar upp ett bra språköra, med en naturlighet och distinktion mellan olika personers tal som få andra svenska serier. På serie-puben kallade någon just Svenne Gurka för en modern (nåja, modernare) variant på Biffen och Bananen och det är en rätt bra jämförelse; båda serierna är roliga att läsa både på grund av handlingen men kanske allra mest tack vare just dialogen.

Jag skulle inte riktigt säga att Snövita stålar är ett mästerverk och en stor klassiker, men en minor classic är den baske mig; ett album som precis som redan nämnda Spindlarnas rike gjorde att jag såg det som helt naturligt att serier kunde handla om vad som helst, att det inte fanns ämnen som bara kunde tas upp i vanliga böcker. Plus att Snövita stålar fortfarande är rolig att läsa och med en tät handling som många serier borde avundas den :-)

Stora Björn och Lilla Björn

Postat den

Stora Björn och Lilla Björn - omslag

Nya svenska serier för barn är inte det som oftast dyker upp i min brevlåda eller i seriebutikerna häromkring, men ibland händer det: Stora Björn och Lilla Björn, av debutanten Johanna Gustafsson och utgiven på Ordbilder förlag. Fast, jag blev inte överraskad den här gången eftersom jag visste att den var på gång, efter att Ordbilder aktivt sökt efter just barnserier och till och med meddelat att den här blev utvald som första bok (http://serieforum.se/phpbb3/viewtopic.php?f=59&t=9599 var forum-tråden där det stod om den) :-)

Det är alldeles utmärkt att Ordbilder satsar på återväxten av serieläsare, men det krävs förstås också att serierna är bra, så hur står sig SBoLB?

Bara fint tycker jag. Den är kort och enkel: Maia, en astronomi-älskande flicka, upptäcker en natt att konstellationen Lilla Björn försvunnit, och i sann barnboksanda blir hon sedan indragen i jakten på lilla björnen under samma natt. Med andra ord, en inte alltför komplicerad handling, precis lagom för en liten knodd som inte är så van vid avancerad handling ännu ;-)

Att jag liknar den vid en barnbok är inte en slump. Berättelsen känns så mycket som en bilderbok att jag märkt att jag efter att ha läst den tänker på den som en sån snarare än en serie. Det beror inte på teckningarna eller formen, det är tveklöst en serie och inte en blandning av serie/bilderbok som man ser ibland, typ Sendaks I nattköket. Men manuset läser jag mer som en bilderbok:

  • Mötet med Stora Björn
  • Mötet med hunden
  • Mötet med katten

En rytm som känns igen från bilderböcker för de minsta där närmast ritualiserade upprepningar är någonting som väldigt ofta finns med.

Stora Björn och Lilla Björn - omslag - Stora Björn

(Ingen ny scanner ännu så har fotograferat -> sidorna inte helt platta, som synes. Sorry!)

 

Och det är såklart inget fel på det! Det är ett sätt att berätta sagor som hypnotiskt vaggar in lyssnaren, med tryggheten i att känna igen sig i de nya mötena eftersom de påminner om de tidigare, och också tryggheten i att det här kommer gå bra, det kommer att lösa sig, även om det kan vara nagelbitande spännande att oroa sig för om den lilla björnen kommer att klara sig den här gången också (alla som läst för småttingar vet att om boken gillas så kommer den läsas mååånga gånger…).

Att jag sen är så inpräntad med känslan att den här tekniken att berätta innebär att det är en bok och inte en serie är förstås bara en quirk hos mig  som beror på att det är så ovanligt med serier för de mindre barnen ;-)

Teckningarna: Tydliga, både innehåll och känslor hos Maia & djuren (viktigt för målgruppen), med bastanta streck och platta färgytor som passar bra ihop. Det jag är lite mer kluven inför är sidlayouterna. De är inte dåliga, men jag undrar om det inte är lite för många rutor (och därmed också för mycket text) ibland för att de ska fungera som högläsning. Min erfarenhet av att läsa serier högt för barn är att det krävs att varje ruta med text för handlingen framåt, att det finns någon anledning att läsa texten och stanna till med blicken vid rutan, för att hålla intresset uppe hos lyssnaren. Om inte finns risken att ögonen börjar läsa i förväg, kommande rutor, och därmed tappar bort sig i handlingen. Eller för att omformulera det: Att varje ruta innehåller lika mycket handling som bilden tar att avläsa*.

Det är en svår avvägning för serier, mer än för bilderböcker, eftersom mer text i en ruta automatiskt leder till mindre plats för illustrationen. Rytmen mellan samverkan text/bild kan vara väldigt knepig vid högläsning. Lustigt nog, med tanke på att målgruppen är äldre barn än här, så är många av Carl Barks klassiska 10-sidingar med Kalle Anka (typ runt slutet av 40-talet / början av 50-talet) alldeles förträffligt lämpade som högläsning. Texten för antingen handlingen framåt utan att det visas i bild vilket gör att det är intressant att lyssna på, eller så är det någonting roligt i repliken som gör den intressant; dödkött saknas helt.

I SBoLB märker jag att om jag skulle läsa den högt fick det nog bli en del omstrukturerande av när repliker sägs, och antagligen också en del som stryks. Fast det ska erkännas, jag tycker ofta just det att en del text måste bort gäller för de flesta illustrerade bilderböcker som jag läser högt ;-)

Och observera att om någon läser SBoLB själv så gäller inte det jag sagt, rytmen fungerar då på ett helt annat sätt. Det är bara det att den känns (som jag redan tjatat om) som en så väldigt lämplig kandidat till godnattsageläsningen att jag också känner att jag vill åtminstone delvis recensera den som en sådan.

Kudos till Ordbilder för att de satsar på den här typen av serier, och givetvis kudos till Johanna Gustafsson för en lyckad debut. Som jag har förstått det är tanken att fortsätta med nya serier för barn, och eftersom nästa på tur lär vara en serie av Tinet Elmgren är jag givetvis mycket nyfiken på fortsättningen!

Stora Björn och Lilla Björn - hunden

 

*: Att fokus tappas om det finns saker att se på som ännu inte nämnts gäller förstås inte bara barn. Därför har jag som tumregel för mig själv när jag ska föreläsa eller undervisa i jobbet att aldrig använda mig av exempelvis Powerpoint med punkt-listor; om du gör det så kommer de flesta omedelbart börja läsa alla punkterna istället för att lyssna på mig när jag börjar prata om den första av dem. Att bara visa en punkt i taget är lite bättre, men det är IMHO distraherande för åhörarna med punkter som gradvis läggs till (rörelser på skärmar distraherar, som den vet som ätit ute på restaurang med TV-apparater utan ljud i bakgrunden: det är snudd på omöjligt att inte då och då titta till på skärmen, trots att man inte kan höra eller ibland ens se vad som pågår).

Ergo: Whiteboard där jag själv skriver upp en punkt om det jag just nu ska berätta om, innan jag börjar prata. Det gör att rytmen blir lugnare (jag har en tendens att bli lite väl ivrig ibland) och naturligare, och har den extra fördelen att jag blir tvungen att koncentrera punkten till någonting mycket kort eftersom jag dels ska kunna skriva den utan att det tar alltför lång tid, dels har så gräslig handstil att långa texter ser för hemska ut…

Äganderätten måste ständigt omförhandlas

Postat den

Äganderätten måste ständigt omförhandlas - omslag

Cool! En till bok från Apart skriven av Pär Thörn, manusförfattaren bakom förra årets strålande bok Ordningen upprätthålls alltid som kanske är den svenska serie från 2013 som gjorde störst intryck på mig.

Den här gången heter boken ifråga Äganderätten måste ständigt omförhandlas, en titel med likalydande klang och kraft som den tidigare. Men innehållet är annorlunda organiserat: Istället för kort-korta serier om några få sidor är det den här gången en längre berättelse om 62 sidor, tecknad av Lars Krantz (flitig i höst, har beställt hans lika nya Den Svarta Jorden men kommer nog inte hinna få den innan jag åker utomlands och jobbar en månad, så recension lär dröja). Och dessutom är det inte en serie i klassisk bemärkelse, utan snarare en bilderbok alternativt en mycket rikligt illustrerad novell.

Historien följer en SS-knivs färd bakåt genom tiden, och med början i dagens Sverige får vi se hur nazismen levt vidare och gnagt sig in i hela det västerländska samhället: Alltid närvarande, alltid potent. Tidigare ägare skildras på något uppslag eller två, som den socialdemokratiska samlaren av nazi-symboler eller den känslokalla satanisten. Kniven själv har sällan en uppgift, den är ”bara” symbolen för någonting ont och sjukt som genomtränger världen.

Det handlar inte om att människorna som kommer i kontakt med dem ska straffas för att de intresserar sig för nazismen, för även om de flesta verkar ha liv av den eländigare sorten är det tydligt att det gäller de allra flesta i Thörns värld. Om man inte redan märkte det när man läste Ordningen upprätthålls alltid så är det inte direkt en positiv bild av vår värld och människorna som Thörn har; att det går dåligt för de flesta personer vi läser om beror enbart på att det är så världen är. Nazismen och dess symbol i form av en kniv är inte orsaken till det onda/dåliga, den är ett symptom som ständigt måste bekämpas, även om det är en hopplös kamp.

Lars Krantz teckningar där de hårda svart-vita kontrasterna aldrig visar upp den minsta gråa ton passar givetvis förträffligt till en berättelse där det inte heller finns minsta tillstymmelse till nyanser. Jag gillar hans stil mer och mer när jag ser den. Det finns drag av tecknare som Charles Burns, även om Krantz är betydligt mer okontrollerad, men framförallt är det hans egen som är hur lätt som helst att känna igen. Framförallt tycker jag den fungerar bra för råa historier som den här, och ju skitigare miljö desto bättre.

Äganderätten_uppslag-12

Så ja, Äganderätten måste ständigt omförhandlas är också den en mycket läsvärd bok. Men den är inte riktigt lika vass som Ordningen upprätthålls alltid. Jag tycker att Thörns obarmhärtiga stil gjorde sig bättre när historierna var så korta att de bara var glimtar från ett liv, ett blixtnedslag som kortvarigt belyste en människa. Här, när historien blir längre, förlorar berättelsen lite av sin kraft. Visserligen är varje person bara med på några få sidor här med, men i och med att jag alltid vet hur det kommer gå i nästa berättelse (den kommer sluta med att kniven dyker upp hos den person jag nyss läst om) så saknas känslan av överraskning från den tidigare boken. Att läsa Ordningen upprätthålls alltid var som att plötsligt befinna sig på den förlorande sidan i en boxningsmatch där knockoutslag följde på knockoutslag, alla från oförutsägbara vinklar, medan jag här ser slagen i förväg och hinner förbereda mig på dem. Plus, det måste jag också säga, jag saknar lite av den språkliga magin från den förra boken, med de suggestivt upprepade stroferna som återkom gång på gång.

Men, som sagt, läs boken, det förtjänar den. Sen tycker jag också att det är roligt att den finansierade via crowd funding, ett finansieringssätt som jag hoppas kan leda till att fler udda serier kommer ut. Och snygg är den också, den här inbundna boken, tryckt i 1000 exemplar varav 666 finns till försäljning (nummer 30 fick jag)!

Deras ryggar luktade så gott

Postat den

Deras ryggar luktade så gott - omslag

Det är mer än fyra år sedan jag senast läste någonting av Åsa Grennvall men svärtan från Svinet minns jag ännu. Så det var inte någon överraskning att hennes nionde serieroman, Deras ryggar luktade så gott (första boken från det nya förlaget Syster förlag), var rikligt försedd med människor som det är förtvivlat svårt att tycka om. Det som däremot är annorlunda den här gången är att jag den här gången mest känner medlidande med dessa personer istället för ogillande. Låt mig förklara lite mer om varför, efter att jag nämnt vad boken handlar om.

Huvudpersonen i Deras ryggar luktade så gott är Jenny. Inledningsvis får vi se en vuxen Jenny som inte förstår hur andra människor relaterar till sina föräldrar; uppenbart är att deras upplevelser är väsensskilda från hennes. De pratar om hur föräldrar alltid finns där, hon förstår inte ens vad de menar; de pratar om hur skönt det är att föräldrarna ibland hjälper till med barnpassning, hon funderar på att anmäla dem för att ens tänker sådana tankar. Och vi får se hur Jenny inte längre orkar med, och hur hon är tvungen att ringa vårdcentralen för att få hjälp.

Deras ryggar luktade så gott - syntax error

Först därefter får vi se vad som ligger bakom, när vi får följa Jenny från det hon var liten till dess hon är vuxen och vi åter är framme där boken började. Och det som visar sig är ett föräldrapar som är oförmöget att känslomässigt engagera sig i sitt barn. På ytan är ingenting fel (ingen misshandel, ingen svält, inga konstiga straff) men egentligen är allt så fel det bara kan vara. Vare sig mamman eller pappan (eller för den delen brodern som bara skymtar till då och då, men verkar vara av samma skrot och korn som föräldrarna) bryr sig om vad Jenny känner eller funderar på. Så fort hon försöker kommunicera sluter de sig: Mamman genom att bli upprörd å egna vägar, pappan genom att helt enkelt gå därifrån. Det spelar ingen roll om Jenny bara vill diskutera någonting, berätta vad som hänt under dagen, eller om hon mår dåligt för resultatet blir alltid detsamma: Ingenting händer.

Mönstret upprepar sig gång på gång utan minsta variation medan Jenny växer upp. Den enda skillnaden är att när Jenny väl är vuxen kan föräldrarna ännu tydligare tala om att de inte är intresserade, t ex när pappan skriver ett brev att han inte vill att hon hör av sig om det inte är för att det går bra för henne och att hon vill berätta det. Med andra ord, svårigheter göre sig icke besvär. Att Jenny mår dåligt både under uppväxten och som vuxen är därför inte det minsta underligt; det enda underliga är snarast att hon inte helt går under.

Så Jenny har jag all sympati i världen för. Men varför tycker jag då inte lika illa om hennes föräldrar som jag gjorde om personerna i Svinet?

Skälet är att Jennys föräldrar känns som genuint trasiga människor. De är inte elaka för att de vill det eller för att de valt det (som svinet var) utan för att de helt saknar förmåga att känna empati, vare sig genom känslor eller genom intellektet. De förstår inte att det de gör är så skadligt, och det verkar inte ens som om de någonsin funderat över det. Därför tycker jag närmast synd om dem eftersom de har såna enorma begränsningar. Jag misstänker att om boken hade fokuserat mer på dem hade jag kanske börjat ogilla dem om jag då mer fått uppfattningen att de faktiskt valde att inte ändra sitt beteende (av lathet/bekvämlighet/egoism/…), men boken är väldigt fokuserad på Jenny så jag får nöja mig med det här lätt ytliga intrycket av föräldrarna.

Sen finns det flera andra i boken jag har svårare att ha några som helst sympatier för, nämligen alla de som den vuxna Jenny möter som vägrar tro på vad hon berättar om sina föräldrar eftersom de ”vet” att så handlar ju inga föräldrar. Jag har väldigt svårt för i övrigt resonabla människor (dvs inte som Jennys föräldrar) som inte kan förstå att deras erfarenheter inte är andras erfarenheter. Det finns så många människor i världen och därmed så många olika livsöden att det är rätt naivt/korkat att tro att människor alltid är si eller så, eller att lättfärdigt fastslå att såhär, just såhär ska man alltid göra. ”There are more things in Heaven and Earth, Horatio,…”.

Lite om teckningarna också, som som vanligt ser ut precis som de brukar, om man kan säga så. Dvs, mycket kolsvarta ytor, en lätt naiv stil på människorna, och en alldeles ypperlig samverkan mellan ord och bild. Grennvall tycker jag är ett utmärkt exempel på någon som inte tecknar så bra i en hantverksmässig mening men som trots det gör riktigt bra serier; jag har svårt att tänka mig en Grennvall-serie i en annan teckningsstil. En detalj jag gillade extra mycket i den här boken: Den flera gånger upprepade sidan där Jenny försöker kommunicera med familjen. Att teckningarna är identiska understryker hur hopplös situationen är, hur omöjligt det är för Jenny att någonsin komma ur den onda cirkeln där hon försöker få kontakt men det istället slutar med att hon mår ännu sämre, oavsett hur mycket hon anstränger sig.

Deras ryggar luktade så gott - kretslopp

Det var ett tag sedan Grennvall senast kom ut med en bok men väntan var värd det: Deras ryggar luktade så gott visar igen att ingen i Sverige kan konkurrera med henne när det gäller serier av den här typen.

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr

Postat den

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr - omslag

Jag är inte 100% säker men jag tror att det här är det första inlägget jag skrivit som haft både Svenska serier och Superhjältar som tagg :-)

Serien är Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr, den fjärde volymen av Daniel Ahlgrens superhjältesvit SH3, utgiven på Apart förlag. Pinsamt nog måste jag erkänna att jag inte läst någon av de tidigare böckerna förut, trots ihärdig rekommendation av min vän Sandra. Men nu har jag knatat till biblioteket och lånat & läst allt så dags att sätta igång med skrivandet!

Först, lite allmänt om SH3 och bok 1-3.

För den som liksom jag tidigare inte har så bra koll på SH3 är det en helt seriös superhjälteserie som handlar om en svensk skola med en speciallinje för ungdomar med superkrafter. De har de vanliga tonårsproblemen som utanförskapskänslor, obesvarade förälskelser, och så vidare, plus de lite mer speciella problem som kan uppstå om man till exempel har problem att bli förstådd eftersom man av och till delvis förflyttas till ett annat universum.

Men jag ska ärligen säga att jag trodde serien skulle vara mindre seriös än den var; det här är på allvar, även om det såklart finns komiska inslag. Världen hotas, vänner dör, elever mobbar/s (och mobbningen kan bli allvarligare än vanligt, på grund av de involverade). Allt presenterat i kortare episoder om några sidor, men där varje tidigare bok ändå har varsin huvudtråd som knyts samman elegant i slutet. Dessutom finns det ännu längre historier som sträcker sig över böckerna, varav en del inte avslutats ännu.

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr - Ahlgren

Igår, idag…: Daniel Ahlgren

Faktum är att Ahlgrens manus är imponerande välkonstruerat. Små saker planteras i första boken vars fulla innebörd dyker klargörs långt senare, och så håller det på; gång på gång blev jag glad när jag märkte ett nytt exempel på hur genomtänkt serien är. Och inte skrivs jag på näsan som läsare heller, jag måste läsa noggrant och själv koppla ihop olika ledtrådar för att förstå hur allt hänger samman. Ett utmärkt exempel är hur spegeluniversumet introduceras och senare förklaras, och hur jag själv blir tvungen att tänka efter för att förstå vilka av kapitlen som skildrat vilken av världarna.

Jag gillar också hur Ahlgren skriver sina egna versioner av kända superhjältar och andra figurer, som Scooby Doo-gänget. Till skillnad från hur jag ibland irriterar mig på det ständiga återvändandet av Stålmannen-karaktären fungerar det här klockrent; Ahlgrens mer jordnära versioner känns uppfriskande och inte alls kitschiga.

Så ett riktigt starkt manus är det!

Tyvärr är jag inte lika förtjust i Ahlgrens teckningar. De är lite för grötiga och svårlästa för min smak, och så kan jag inte låta bli att irritera mig lite på de ständigt halvöppna munnarna. Men sen ska jag också villigt erkänna att seriens egenhet och fräschhet till ganska stor del beror på den udda kombinationen av ett allvarligt och skickligt superhjältemanus kopplat med teckningar som inte alls ser ut som de brukar. Med andra ord, trots att teckningarna i sig inte är gjorda i en stil jag är värst förtjust i tror jag att jag skulle gillat serien mycket mindre om den haft typiska DC/Marvel-teckningar. En smula kluven känsla alltså :-)

SH3 1-3 är alltså synnerligen läsvärda; vad med Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr?

Joakim Gunnarsson & Hedvig Häggman-Sund

Joakim Gunnarsson & Hedvig Häggman-Sund

På ett sätt liknar boken de tidigare: Korta episoder skrivna av Ahlgren som tillsammans bildar en helhet, och att ha läst de tidigare böckerna innan skulle jag nog rekommendera även om den går att läsa självständigt. Huvudhistorien den här gången bygger på tidsresor, ett inslag som passar utmärkt för en manusförfattare som har stenkoll på alla detaljer vilket är nödvändigt för att tidsresehistorier ska hänga ihop logiskt. Om nu det är ens teoretiskt möjligt förstås, det går att diskutera länge: Determinism utan paradoxer? Förändringar möjligt med paradoxer? Universum splittras varje gång någon färdas bakåt i tiden? Osv, osv, osv…

Men teckningarna är den här gången gjorda av en mycket förnämlig samling svenska serietecknare: Ahlgren själv, Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund, Lars Krantz, Jimmy Wallin och Li Österberg. Stilarna skiljer sig åt rejält, från Krantz närmast brutala stil till Gunnarsson & Häggman-Sunds extremt charmiga och lättlästa teckningar.

Blandningen fungerar bra och jag har svårt att säga vems bidrag jag tycker bäst om. Inklusive Ahlgren för framförallt de sista sidorna i hans episod tycker jag ser bra mycket vassare ut än tidigare. Plus att det var roligt att se honom i färg i den första episoden; det kändes lite ovant i de första rutorna men sen kändes det bara bra :-)

Allt som allt är jag mycket glad att jag äntligen läst alla SH3-böckerna. De var inte vad jag väntat mig, och det på ett positivt sätt. Hjärngympa, ett mycket tajt manus, plus att jag nu verkligen är nyfiken på vad som ska hända med Alfapojkenmannen, Girl Power och de andra i framtiden.

Lars Krantz

Lars Krantz

PS. Konsumentinfo, FYI: Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr har en rätt liten upplaga vilket kan var bara att veta om man vill ha den. Bara så ni vet! DS.

SIS 2014: Fanzinen, del 3

Postat den

D’oh!

Glömde ett fanzine i sista genomgången så ett kort inlägg om det idag: Li Österbergs Agnosis, nr 13.

Precis som vanligt kom ett nytt nummer ut till SIS, och precis som vanligt var det bra. Och precis som de senaste numren domineras tidningen av ett nytt kapitel av Pappas flicka, serien om Pallas Athena och hur hon anländer till Olympen till allas förvåning eftersom Zeus inte berättat om henne för de andra.

I det här kapitlet är tonläget lite annorlunda: Athena har varit där ett år men känner att hon inte riktigt passar in eftersom hon inte är som de andra kvinnorna. Den som sympatiserar är förvånande nog Zeus som (mycket korrekt) konstaterar att han också är lite udda eftersom han som man varit gravid med Athena och därför också är en gränsöverskridare.

Agnosis 13

Hursomhelst, serien fortsätter att fascinera och som jag skrivit förut gillar jag verkligen den (i brist på bättre ord) konkreta känslan i teckningarna här. Om jag jämför med serien Trappan i samma nummer där Patrik Rochling har tuschat Österberg så är hennes egen tuschning mycket mer dramatisk och kraftfull. Därmed inte sagt att Rochlings insats är dålig, inte alls, utan bara att det är när hon själv står för allt tecknande och manus som serierna blir mer personliga och spännande.

Och för att avsluta som jag började, precis som vanligt ser jag fram mot nästa kapitel av Pappas flicka och (förhoppningsvis) en bok så småningom :-)

Mitt dåliga samvete

Postat den

Mitt dåliga samvete - omslag

Ja, alltså, inte mitt dåliga samvete (för tillfället mår det alldeles utmärkt), utan Stina Hjelms bok på Kolik förlag med samma namn. Upplockad på SIS efter livliga rekommendationer från en bekanting är jag glad att köpte den;  jag hade sett den innan och funderat på den, men var inte säker eftersom jag trodde att den kanske var för långt från min typ av serier :-)

Mitt dåliga samvete är en självbiografisk seriedagbok som utspelar sig i nutid i Malmö. Eller seriedagbok förresten… Det här är mer av kollage med rena serier, texter, illustrationer i en blandad kompott, utförda i diverse olika stilar och tekniker (inklusive användande av gamla kuvert, räkningar mm som underlag). Och att jag tycker om en sån vild mix är väl ingenting att sticka under stol med. Det kräver självklart att författaren har en bra känsla för rytm och dynamik så att tempoväxlingarna som sker när en sida tar lång tid att läsa (typ fylld med text) och andra svischar förbi känns uppfriskande istället för stressande, men Hjelm klarar av det galant.

Jag får hela tiden lust att vända blad för att se vad som kommer härnäst: En stillsam sida med en ordlös illustration där författaren sover i solven? En utläggning om vilka känslor en plånbokskondom frammanar? En serieskildring av ett sent kvällsragg som mitt i hånglandet bryter ihop och visar sig vara ett djupt kärleksdeprimerat Morrisseyfan? Oavsett vilket är det bara att inse att efter den sidan/de sidorna kommer någonting nytt och oväntat dyka upp igen. Jag började läsa boken rätt sent på kvällen men det gick inte att undvika att läsa klart den i ett svep; bara-en-sida-till-känslan var för stark!

Läs den rafflande förklaringen i boken eller på bloggen (http://stinahjelm.blogspot.se)

Hjelms teckningar är precis som dagboksformatet livliga, råa och utmärkta. Här finns ingenting av de hellre-än-bra-teckningar man kan se alltför ofta i just självbiografiska serier för hennes illustrationer visar tydligt att här handlar det om någon som verkligen kan teckna serier. Som sagt varierar stilarna i boken men alla har det gemensamt att de är väldigt säkert tecknade; snabbt gjorda måhända men gjorda av någon som vet hur man ska teckna så att det är kul att läsa.

Inte så lång recension kanske men jag måste säga att det här var en riktigt rolig överraskning. Lustfylld läsning proppad med känslor, humor och vardagsiakttagelser -> läs den!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 192 andra följare