Kategoriarkiv: Svenska serier

Stor-Jobal från Krokjala – Det surnar i säven

Postat den

Dags för att recensera ett antal del två-album, alla från Cobolt, och jag börjar med serien som min vän Sandra så träffande kallade ”The Dark Dunderklump Returns”: Stor-Jobal från Krokjala:

Den vidunderliga skräcksäcken fortsätter att ställa till problem för Inälvsdalens invånare, men nu får också Stor-Jobal själv problem: Säckens ursprungliga ägare, häxan Lapp-Tomsa, är honom på spåren, han har nu bedragit i princip alla bönder i dalen så det saknas nya offer, och dessutom börjar storstaden Smoggholm intressera sig för vad som försiggår. Stor-Jobal är ingen tankens man så när han bara fortsätter att följa sina infall går det illa; det är tur för honom att den lilla pojken Olle han plockade upp som medhjälpare i förra boken besynnerligt nog visar sig vara en riktig vän. Och konsternerade för Stor-Jobal är det också som vant sig vid att vara helt ensam och aldrig bekymra sig om andra…

Jag fortsätter att gilla Emil Maxéns synnerligen udda skapelse. När det gäller manuset är det framförallt språket som lyser, med sina egendomliga namn som låter som komna ur en dröm; det känns som om jag borde känna igen dem men de slinker alltid ur fingrarna/tankarna. Skräcksäckens monsterblandningar är lika roliga som förra gången, även om de inte längre är en överraskning, och vad gäller personteckningen fördjupas bilden av Stor-Jobal något när hans relation med Olle utvecklas, men mest av allt tack vare enstaka bilder ur hans barndom, framkallade på grund av att hans plågoande från den tiden, Prost Kulle (”Klämmar’n”), tar upp jakten på honom.

Den sistnämnde är nog den mest skrämmande figuren i serien. Lapp-Tomsa har större krafter och är långt farligare, men henne bekymrar sig Stor-Jobal föga om eftersom hon närmast är en naturkraft: Visst kan hon döda honom, men det är bara illa för hans kropp. Prost Kulle däremot är förödande för honom psykologiskt, och tanken på honom är det enda som genuint gör Stor-Jobal rädd. Hans annars ogenomträngliga pansar av oberördhet inför världen eftersom han är sig själv nog har här en lucka. Och i slutet anar man också en annan lucka, förorsakad av Olles vänlighet.

Teckningarna är här ännu mer slicka än häromsistens, och det syns tydligt hur Maxéns stil förändrats över tiden. I första boken fanns det gott om tuschstreck och skuggningar, men här är det en tydligt renare linje och större tomma ytor som gäller. Och apropå teckningar så vill jag också ge en eloge för omslaget till albumet; jag vet inte vad tekniken heter där en del av teckningen är tryckt på blankt underlag medan resten av omslaget är matt, men resultatet med en accentuerad Stor-Jobal som blickfångare fungerar utmärkt 🙂

Första skrönan om Stor-Jobal är i och med Det surnar i säven (bra titel, btw) avslutad, och om det kommer flera ska det bli intressant att se om Maxén fortsätter med den en smula allvarligare tonen som syns här. Jag tror det vore nyttigt om så skedde; skrönor är kul att läsa men i längden behövs det också tillräckligt med kött på benet om det för att inte mitt intresse ska falna. Här hinner det inte göra det, och personligen uppskattar jag det egensinniga i serien och att den faktiskt avslutats; det är alldeles för vanligt med bra idéer som sedan rinner ut i sanden.

Athena – Pappas flicka

Postat den

Det här blir mer en anmälan än en regelrätt recension eftersom jag skrivit om serien ifråga så många gånger redan: Athena – Pappas flicka av Li Österberg, om Pallas Athena och hennes första komplicerade levnadsår. Komplicerade, eftersom hon föds fullt vuxen från Zeus huvud med ett vuxet intellekt (och ett bättre intellekt än alla andra) men med en nyfödds livserfarenhet. Att hon bara har en pappa och ingen mamma, och en pappa som såsom huvudgud inte precis är den mest resonliga föräldern, gör det inte lätttare. Lägg sedan också till det faktum att hon som en stark och utomordentligt intelligent kvinna uppfattas som både provocerande och smått löjlig av många män och det är inte så konstigt att hon ibland har ett lättantändligt humör (liksom sin pappa, förstås!).

Men jag har som sagt redan skrivit om hur mycket jag tycker om den här serien medan den serialiserades i Agnosis. De svartvita teckningarna har en tyngd som passar speciellt bra till Pallas Athenas karaktär, och hur hela den grekiska gudavärlden i Li Österbergs tolkning känns så rätt, med dess blandning av familjesåpa, vardagsrealism, och gudakrafter (som inte används särskilt ofta men som alltid finns i bakgrunden.

Nekyia, Ljusförgörerskan och nu Pappas flicka (som titeln löd i Agnosis) är alla utmärkta album men jag tycker nog att det här är det vassaste hittills i sviten. Så med den uppåtgående trenden ska det bli verkligt spännande att läsa nästa, när det nu kommer 🙂

United States of Banana

Postat den

Ön Puerto Rico befinner sig i ett egendomligt läge vad gäller den politiska statusen: Det tillhör USA men det är inte en fullvärdig delstat, vilket gör att befolkningen har full frihet att bosätta sig i USA men man saknar egen beslutsrätt i alla frågor, och istället har USAs kongress fullmakt att besluta om mycket av öns lagar. FN har av och till ansett att Puerto Rico är en koloni som måste ges självständighet och har uppmuntrat USA att hjälpa till med detta. Samtidigt har flera folkomröstningar hållits där resultaten oftast pekat på att en majoritet av befolkningen föredrar att bli en delstat som alla andra i USA.

Och under tiden har befolkningen minskat pga att de unga flyttar till USA, och ekonomin är i ruiner; så sent som i maj i år begärde Puerto Rico sig själv i konkurs, men typiskt nog för den politiska röran kunde man inte göra det enligt samma lagar som exempelvis staden Detroit gjort det eftersom Puerto Rico inte har självbestämmanderätt utan man var tvungen att invänta en speciell lag från den amerikanske kongressen som tillät detta… Kort sagt är det en röra utan dess like, och en röra där Puerto Rico själv inte har så mycket att säga till om.

Enter: United States of Banana, en surrealistisk serie där alla möjliga och omöjliga personer dyker upp, frammanade av Braschi, den Puerto Rica-födda författaren, och Joakim Lindengren, tecknaren, i tandem; jag har inte läst romanen själv men det är uppenbart att det är en tolkning snarare än en simpel adaption av romanen, med tanke på gästspel av karaktärer som James Fjong och Thor Modéen, typiskt Lindengrenska inslag 🙂

Huvudpersoner är Hamlet, Zarathustra (Nietsches version), Giannina Braschi själv, frihetsgudinnan, och Segismundo (på svenska vanligen Sigismund, från Calderóns klassiska pjäs Livet en dröm/La vida es sueño). Den förstnämnda trion är ute efter att befria Segismundo som fängslats av sin onde far (som i pjäsen alltså), men i serien representerar Segismundo Puerto Rico själv: Fängslad och omyndigförklarad, och som aldrig fått chansen/möjligheten att fatta egna beslut om framtiden.

Men så enkel är inte United States of Banana att jag glatt kan förklara handlingen med att Segismundo = Puerto Rico, frihetsgudinnan = USA (tillsammans med Segismundos pappa och Hamlets mamma), Hamlet & Zarathustra = historien & filosofins röst, Braschi = förnuftets röst. Visst skulle man kunna göra en sådan förenklad tolkning men det här är mycket mer kaotiskt och känslomässigt än så: United States of Banana är i grunden en 100 sidor lång anklagelseakt mot USA, inkluderade historiska övergrepp som Vietnamkriget och skenheligheten i USAs uppfattning av sig själv som ofelbart, gynnat av Gud.

Logiskt kyligt är det inte utan det är närmast en stream of consciousness-serie, där associationerna flödar över alla bräddar, men där USA & Puerto Rico är magnetpolerna som handlingen (eller vad man ska kalla de 100 sidorna av bilder och dialog/monolog) förr eller senare dras till igen. Braschi står för textassociationerna, Lindengren för de illustrerade:

Så jag sympatiserar med innehållet, och jag tycker att Lindengrens bidrag är utmärkta; jag föredrar personligen hans mer rent svartvita teckningar än gråskaleditona här, men jag uppskattar skickligheten och fräschheten i idéerna som gör att det hela tiden är kul att titta på sidorna.

Men tyvärr fastnar jag ändå inte för serien. Den surrealistiska handlingen och de fria associationerna blir för mycket för mig. Att läsa serien känns som att tumla runt i en orkan där jag aldrig får ett riktigt fotfäste, och även om sånt kan vara roligt en kortare stund, som en berg-och-dalbana på ett tivoli, känns det för mig i längden alltför ansträngt och paradoxalt nog alltför innehållslöst, där inslagen som skulle kunna gett mer tyngd åt innehållet drunknar i allt brus. Alltför mycket känns som om det saknar mening och bara finns med för att öka förvirringen och osäkerhetskänslan.

Det kan förstås vara så att jag missar alltför mycket eftersom jag inte kan den politiska bakgrunden tillräckligt väl, men oavsett orsaken så hade jag ärligt talat svårt att ta mig igenom serien innan jag ändrade inställning och istället för att läsa den på mitt vanliga sätt, dvs relativt långsamt och eftertänksamt, lät den skölja över mig utan att jag reflekterade under läsningen. Då kunde jag uppskatta framförallt teckningarna för det de gav, och även de små gnistorna av texten som jag tyckte fungerade.

Jag skulle klassificera United States of Banana som ett ståtligt misslyckande: En förnämlig ansats till innehåll med ett anslag modell större, oklanderligt illustrerat, men som läsning alltför artificiell för att få mig att känna för Puerto Ricos sak som den här framförs av Braschi. Men jag är övertygad om att andra läsare kan tycka att jag har uppåt väggarna fel för det här är definitivt en serie där den personliga smaken kommer spela en enormt stor roll i hur man bedömer slutresultatet 🙂

Den pratsugna trion träffas

PS. Apropå Puerto Ricos stympade självbestämmanderätt kan jag rekommendera ett avsnitt av en podcast jag följer, Planet Money, som tog upp Puerto Ricos situation för ungefär ett år sedan och som jag då lyssnade på: http://www.npr.org/sections/money/2016/04/01/472733338/episode-693-unpayable DS.

SIS 2017: Fanzinen, del 4

Postat den

Sista lasset fanzin, och också några av de jag personligen gillade mest: De kanske inte är de mest proffsigt utformade eller de med subtilaste manus, men roligast var de! Med andra ord,

Burleskerier

Förlåt av Axel Pettersson: 40 sidor med ett innehåll utan hämningar, åtminstone inga som jag kan komma på. Rättframt tecknat, inga krusiduller, och oftast skämtteckningar (dvs en ruta), men ibland också ”rena” serier:

Jag gillar Petterssons timing så jag föredrar serierna framför skämtteckningarna; de sistnämnda är roliga de med men jag har alltid tyckt att skämtteckningar är ett svårt format, framförallt om man läser flera på raken, där t o m mästare som Gary Larson tenderar att kännas lite tradig efter ett tag.

Men som sagt, roligt hade jag när jag läste Förlåt, trots att det är knepigt att hålla humorn igång när man som här inte har några återkommande karaktärer och alla strippar/rutor är fristående. Bra jobbat!

Okej tjej gör sin grej presenterar Gräslig brud äter sin hud av Cecilia Vårhed: Jag kunde inte låta bli att ta med hela titeln på fanzinet framsida eftersom det var det som gjorde att jag stannade till och tittade i det; en underbar rytm i titeln tycker jag 🙂 Och en passande smått surrealistisk och burlesk titel till ett likaså smått surrealistisk och burleskt innehåll:

Det är svårt att göra innehållet rättvisa eftersom det är så spretigt, nog det mest spretiga fanzinet jag köpte i år och det med god marginal. Och eftersom jag uppskattar spretighet när det som här finns energi i överflöd och talang likaså så var det här, tillsammans med nästkommande fanzin, min absoluta favorit i år. Fria associationer till ordet Frälsningsarmen (alltså inte Frälsningsarmén), tack-knackningstaktiken för att ta reda på om Gud finns, den alltid lika opålitliga Utekvällsgudinna; allt finns med i det här fanzinet som är ett alldeles underbart exempel på hur skaparglädje och fantasi gör att även ännu inte helt stadiga teckningar ändå kan resultera i fantastiskt bra serier 🙂

Tardaasa av Nea/Tardee/(kanske någonting annat på riktigt): Slutligen, det helt enkelt roligaste fanzinet i år, nämligen Tardaasa, ursprungligen en webbserie som jag inte läst förut men som nu alltså går att köpa i ett fysiskt format. Klassisk humor, huvudsakligen om sex och relationer, och med en återkommande huvudperson, Panny, som kanske inte är helt välanpassad:

Och det tackar jag för eftersom Panny är en typ av vildsint känsloutlevande karaktär som jag tycker är hur rolig som helst att läsa om, och teckningarna passar perfekt de med, med sina gulliga karaktärer som står i bjärt kontrast till deras mindre gulliga beteenden.

Den serie jag främst kommer att tänka på när jag läser Tardaasa är Kenneth Larsens Bästis, en annan riktigt kul serie jag fick upp ögonen för via SIS. Bästis är snäppet snitsigare tecknad, men Tardaasa träffar oftare rätt med manuset. Men båda är roliga, och nu när Bästis publiceras i Pondus-tidningen kanske den skulle kunna få sällskap av Tardaasa med (tillsammans med Ett steg i taget kanske) ? 🙂

Och därmed är det slut med fanzin-skriverierna från SIS i år för min del. Good shit, helt klart, och när nästa SIS rullar in om ett knappt år (hoppas jag!) hoppas jag att det finns lika bra nya fanzin som årets Tardaasa och Gräslig brud äter sin hud. Och vem vet, kanske kan jag också hoppas på ett nytt nummer av Li Österbergs Agnosis efter att ett nytt nummer funnits på alla SIS sedan åtminstone 2009, men i år blev det tyvärr ingenting (fast hennes nya album Pappas flicka fanns, och den lär jag skriva om snart!) 😉

SIS 2017: Fanzinen, del 3

Postat den

Näst sista bunten med uppackade fanzin tror jag att jag ska kalla

Relationsrelaterat

Och först ut är

Hjärterummet av Sofia E Karlsson: Vad göra om man blir osams med sin flickvän och man inte har någonstans att bo? Jo man frågar givetvis någon kompis om hjälp, och vips har Jenny och hennes sambo fått en ny inneboende/sambo som sover på soffan. Visst är det trevligt att känna sig behövd och att kunna ställa upp för en vän, men helt smärtfritt är det sällan:

Det är med lite kluvna känslor jag läser det här fanzinet. Det är ovanligt matigt för ett fanzine, med som det känns mycket innehåll tack vare den okomplicerade och raka handlingen, men jag saknar samtidigt lite känslomässigt engagemang; slitningar till trots känns det ändå ibland slätstruket.

Men det kan definitivt bero på det som står i början av fanzinet: Det här är tänkt som en längre berättelse, och fanzinet innehåller bara början och en del av slutet. Så när de ”saknade” sidorna dyker upp kan jag mycket väl tänka mig att jag blir mer involverad i personerna!

Something Special av Lisa Harald: En gammal bekant nu, men det var inte förrän jag nu skulle skriva om Something Special som jag uppmärksammade att jag läst hennes fanzin Snö redan år 2012. Och roligt att läsa min egen recension eftersom det jag tänkt skriva om årets fanzin i princip var samma sak jag redan skrivit för fem år sedan: Manga-inspirerade teckningar, men utan att det känns som en blek efterapning, och en kort känslosam berättelse som gjord för ett fanzin.

Den här gången handlar det om två barndomsvänner som står på gränsen till vuxenlivet, och om det nödvändigtvis måste innebära att känslan av att allt är möjligt nu är förbi. Det enda bleka i serien är teckningarna som (avsiktligt skulle jag tro) istället för en svarta färg använder en blekare grå (bilden här ovan ser på grund av inscanningen grådaskigare ut än den gör IRL). Så jupp, jag tyckte om serien, och jag antar att jag år 2022 kommer läsa nästa Harald-serie 😉

Roxy och en kopp svart som en natt utan måne av Stef Gaines: Längsta fanzin-titeln i år står veteranen Stef Gaines för, och också fanzinet är i lite större format än de andra Gaines-fanzin jag köpt genom åren på SIS. Men innehållet är typiskt Gaines: En förälskelse på distans med mycket fantiserande om vad som skulle kunna ske, som plötsligt riskerar kollidera med verkligheten:

Nog märks det att det är en erfaren serieskapare som gjort serien; det är nästan lite fånigt att kalla det här ett fanzin, och det är något av ett mysterium att det inte finns några professionellt publicerade album av Gaines (så vitt jag vet!). Inte för att det spelar någon roll för just mig som läsare för jag hittar serierna ändå, och album som Björnen & Prinsen ser väl så bra ut som många ”vanliga” böcker. Men det är lite synd att spridningen är så begränsad :-/

Så, snart klar nu med fanzinen, och sen är det nog dags för alla andra seriealbum som ligger väntande i recensionshögen!

SIS 2017: Fanzinen, del 2

Postat den

Om förra bunten fanzin fick samlingsnamnet Proffsigt paketerat får väl dagens istället kallas

Fanzin och ingenting annat, så det så!

Tre fanzin blir det igen, men den här gången är två av dem gjorda av samma person, nämligen

Grodor & Du skulle ändå inte fatta. av Olivia Skoglund: Det här är nog så nära själva urbilden av seriefanzin man kan komma, med två tunna häften serier, enkelt tryck (framförallt Grodor), och lika enkelt innehåll. Så formmässigt är det långt ifrån den första bunten fanzin, men likafullt försvarar de här sin plats som bra exempel på vad fanzin kan vara, nämligen en möjlighet till utlopp för vad helst serieskaparen önskar.

Ta Grodor, som innehåller skildringar av gånger som serieskaparen gjort bort sig. Och så börjar fanzinet också, men det blir snabbt betydligt mer spontana serier om allt möjligt, för att avslutas med en metasida:

Spretigt värre med andra ord, och det är A-OK för mig!

Eller Du skulle ändå inte fatta., med undertiteln Skräckberättelser från nördsverige. Här stöter vi på en samling sexistiska/rasistiska typer, framförallt från spelvärlden, som författaren uppenbarligen starkt ogillar och därför gjort serier om. Katharsis? För humorn (för det finns en slags besynnerlig humor i hur gräsliga människor uppträder ibland)? För berättarglädjen? Jag har ingen susning men jag misstänker att allt det kan ingå, plus såklart att det är roligt att ha gjort ett fanzin 🙂

Så jupp, de här två fanzinen är på många sätt amatörmässiga men jag gillar dem hur som helst just för att de är så bra exempel på fanzin i det lilla formatet där man kan göra i princip vad som helst.

Tinnitus! av Nelly Karlsson: Tredje fanzinet av Nelly Karlsson som jag köpt och skriver om; 2015 var det en stämningsfull liten historia om en pulkafärd en mörk natt, och 2016 en spökhistoria på en tågstation. Den här gången är det istället en dokuserie om tinnitus och hur den påverkar Nelly Karlsson själv:

Lustigt nog är innehållet i färg medan omslaget är i svartvitt så det går verkligen inte att beskylla fanzinet för fula försäljningsknep

När jag stod vid bordet för att kolla in serien dök det upp en annan intressent och efter ett litet tag stod vi alla tre (dvs inklusive serieskaparen) och pratade om vår respektive tinnitus, så uppenbarligen är det ett tema som förenar 🙂

Årets Nelly Karlsson-fanzin (för min del alltså) är onekligen mer av en bagatell än de två tidigare årens, men att hon behärskar seriemediet märks tydligt; det är förunderligt hur väl serier lämpar sig för fakta- och kunskapsförmedling när den som gör serien vet hur man gör serier. Här är det inte så mycket en fråga om att undervisa utan mer om att skildra hur det är att ha tinnitus, men för de som inte har koll på tinnitus tror jag det här är en bra introduktion.

Fast mest av allt är det förstås sju trevliga seriesidor att läsa, och det är det viktigaste 🙂

Och det var allt för idag: Tre till formen ganska/mycket enkla fanzin som än en gång bevisar att serier är ett medium som passar mig. Jag spenderar nog mer tid totalt med att läsa böcker än serier, men när det gäller serier är spännvidden i det jag läser betydligt större. Det finns serier med handling och teman som om de skulle varit böcker jag aldrig skulle kommit mig för att läsa, och än mindre tycka om.

SIS 2017: Fanzinen, del 1

Postat den

Årets seriefestival i Stockholm är slut och som vanligt blev det en hel del serieinköp för min del; mest fanzin såklart eftersom det alltid går att köpa de ”vanliga” serierna när som helst under året, men fanzinen är det knepigare med! Och likaså som vanligt var det rätt planlösa inköp för min del, dvs jag spankulerade omkring, tittade i de fanzin som jag tyckte såg intressanta ut på utsidan, och köpte sen de som fortfarande såg intressanta ut när jag tittat inne i dem.

Fördel med sånt planlöst shoppande: Jag har ingen aning om vilka fanzin jag kommer få med mig hem 🙂

Nackdel med sånt planlöst shoppande: Jag missar garanterat många bra fanzin som jag inte råkar få syn på, eller som jag missbedömer under min snabba koll. Så hemskt ledsen för det, alla fanzinskapare som jag borde läst i år men inte gjorde 😦

Men, dags att börja med första bunten av fyra. Som vanligt inga längre stycken (fanzinen är ofta korta de med, så det så!), och jag har som alltid delat in mina inköp på ett mycket subjektivt sätt, och den här bunten kallar jag

Proffsig paketerat

Ett steg i taget av Melanie Sassarini: Ett litet fanzin med tjockt och elegant papper, bra tryck, och snygg design om Charlie och hennes jakt på…ja, det är hon nog inte helt klar över själv. Men sex, kärlek och videospel ingår iallafall!

Skämten påminner en hel del om Lina Neidestams Zelda, men Charlie är yngre, inte lika självsäker, och definitivt inte lika cynisk (ännu?). Jag kan inte säga att jag hinner lära känna Charlie eller hennes vänner som personer eftersom 14 sidor serier är alltför kort för det när det handlar om något som närmast är en strippserie, men lovande känns det. Bra tecknat är det också, med säkra linjer och en trevlig stil; det här är förstås bara ett smakprov men jag tycker helt ärligt att den här serien väl skulle försvara sin plats bland andra professionella strippserier. Jag undrar jag vad redaktionen på Pondus eller Nemi skulle säga om de fick syn på serien…

The Narrows av Ellinor Richey: Nu blir det en kort självbiografisk serie om en övergångsrit där två unga systrar ger sig ut på en dygnslång marsch för att visa både för sig själva och för sin pappa att de kan klara av det utan hjälp. Och visst kan de det, men kanske inte helt utan problem:

Ingenting dramatiskt händer egentligen när vi följer systrarnas strapatser: De vandrar, de blir ständigt blöta (eftersom de går nere i en smal klyfta med ett vattendrag längst ner), de längtar hem, och när pappan hämtar upp dem sju sidor och ett dygn senare är det med lättnad de överlåter ansvaret åt honom igen; de kanske ännu inte är vuxna nog att helt ta hand om sig själva, men min känsla är att experimentet trots det var värt det.

Det är en liten finstämd serie det här, och en historia som passar alldeles utmärkt som ett fanzin; fler sidor hade knappast gjort berättelsen bättre utan hade bara riskerat att spä ut den, så kudos till Richey för ett manus som är så väl anpassat till formatet. Teckningarna är finfina de med, med en omväxlande layout och bra känsla för rytmen i en serie. Och för de som inte köpte fanzinet (fast det är mysigare med ett litet seriehäfte för en sån här berättelse än en datorskärm tycker jag) kan hela serien läsas på Tumblr: http://ellinorrichey.tumblr.com

Christmas in Friedrichshain av Tinet Elmgren: Om Sassarini och Richey var nya erfarenheter för mig så gäller det inte för dagens sista serieskapare, Tinet Elmgren, vars serier jag med glädje följt de senaste åren. Så jag kan ju inte precis påstå att jag är förvånad över att hennes fanzin var bra; jag tycker fortfarande att hennes The Slow and the Relentless var ett snudd på perfekt fanzin 🙂

Det som däremot var överraskande var att det var ett självbiografiskt fanzin eftersom alla tidigare serier jag läst av henne varit fiction. Visserligen skildras alla människor som grisar, precis som i hennes Sockerärter, men självbiografiskt är det likafullt: En deppig jul anno 2016 i Berlin, närmare bestämt i stadsdelen Friedrichshain. Dåliga drömmar, stängda caféer, och en gammal arbetarstadsdel där den ursprungliga befolkningen håller på att trängas ut av gentrifieringen.

Nog känner jag igen innehållet med de uppfriskande politiska vinklingarna där för en gångs skull inte västra Europa / USA står i centrum, men jag måste erkänna att det kändes ovant att läsa en serie som såg så mycket ut som en Tinet Elmgren-serie men med ett innehåll som på grund av den självbiografiska handlingen var så annorlunda.

Bra? Självklart, och ett fanzin som känns som en gedigen läsning, det ganska ringa omfånget (24 sidor) till trots, och att det är proffsigt tecknat behöver jag väl inte säga eftersom det är just ett proffs bakom pennan. Formatet är lite mindre serieaktigt än i hennes andra serier skulle jag säga, med mycket större sjok av text som närmast står att likna vid dagboksanteckningar, men läsningen flyter på lika bra för det.

Men jag känner mig också lite kluven eftersom jag är så svag för de ösiga serierna jag blivit van vid, och sådana serier finns det alldeles för få av på svenska medan det finns gott om självbiografiska. Så min enda invändning mot det här fanzinet, som alltså för tydlighets skull nog var det mest helgjutna av alla dem jag köpte på SIS, är att det betyder att det inte blev något action-fanzin à la Tinet Elmgren i år. Fruktansvärt egoistiskt tänkt av mig, med andra ord, och en synnerligen svag invändning!