Kategoriarkiv: Svenska serier

Nya Norrland

Postat den

Det är sju år sedan Mats Jonssons senaste serieroman, Mats kamp, kom ut, men i höstas var det dags igen i och med att Nya Norrland kom ut; återigen en självbiografisk serie, återigen på Galago förlag. Men den här gången ligger inte tonvikten riktigt lika starkt på författaren själv utan den handlar (enligt baksidestexten) istället om ”…den klyfta mellan stad och landsbygd som allt mer framstår som en av vår tids angörande konflikter.”.

Så över de 272 sidorna får vi dels följa författarens eget liv och hur det förhåller sig till stad/landsbygds-konflikten, dels läsa om framförallt Bollstabruks historia, dvs det samhälle han växte upp i och som han tar som ett exempel på hur det moderna Sverige växt fram. Precis som i Mats kamp varierar framförandet: Korta ensides historier, rena historieförläsningar där Mats Jonsson berättar för sin dotter (som ibland är intresserad, ibland ironisk), intervjuer med släktingar, material anonymt insamlat från landsbygdsbor som flyttat till Stockholm, Jonssons egna förslag på hur skattesystemet skulle kunna förändras för att enligt honom bli mer rättvist, osv, osv.

Det är med andra ord ett mycket ambitiöst album som vill beskriva ett problem både objektivt och subjektivt, och dessutom lämna förslag på hur problemen ska rättas till. Men det innebär tyvärr också att det är ett album där Mats Jonssons svagheter som serieskapare får fritt utlopp vilket resulterar i en bok som kanske kan användas av en del som en politisk partsinlaga men som enligt mig är rätt misslyckad som serie.

Barndomen

När jag säger det ska man ha klart för sig att precis som jag skrev i recensionen av Mats kamp är en hel del av mina invändningar subjektiva: Jag är inte helt förtjust i (själv)biografier, jag är ingen större vän av teckningarna, och jag är definitivt inte förtjust i politiska pamfletter (även om Nya Norrland kanske är väl tjock för att kallas pamflett). Men i Mats kamp fungerade det hela: Omväxlingen i innehållet och den uppriktiga skildringen av erfarenheterna som småbarnsförälder och att plötsligt vara ansvarig inte bara för sitt eget liv räckte långt, och serier är nu en gång för alla ett utmärkt medium för den typen av berättelser.

I Nya Norrland däremot slåss hela tiden det självbiografiska mot politiken på ett olyckligt sätt. Flera gånger påpekas i serien, ibland med allvarlig och ibland med ironisk ton, att det givetvis kan vara så att det mer handlar om nostalgi över barndomen och över att världen inte längre ser ut som den gjorde förut som får författaren att fördöma dagens samhälle. Men tyvärr, att påpeka att man kanske har på sig nostalgiska glasögon gör inte att man inte har på sig dem.

Eller för att uttrycka mig annorlunda: Hur mycket det än påpekas att det kanske handlar om orättvist gnäll över en svunnen tid låter det likafullt som gnäll över en svunnen tid, och det är ärligt talat rätt segt att läsa om. Mats kamp sträckläste jag, Nya Norrland fick jag slita för att komma igenom, trots att Jonsson är bra på att få flyt i sina serier; teckningarna i sig ser amatörmässiga ut men han vet hur man ska sätta dem i rätt ordning för att de ska vara lätta att läsa.

Sen kan jag inte låta bli att irritera mig över bristen på självinsikt. Som sagt påpekas det flera gånger att det kan verka hycklande att klaga på gentrifieringen av Hägersten när man ändå bor där själv, och det är väl bra att han är medveten om det (med brasklappen som ovan att det inte förändrar det faktum att han likafullt bor där). Men det är någonting som redan tidigare påpekats av många andra så den självinsikten är inte så svår att uppnå.

Däremot ser han uppenbarligen inte det absurda i att skriva om hur han ville bo i Kransen för att han tycker om ”…blandningen av folk…” och hur hemskt det är att gamla Kransen (dit han flyttade och trivdes) röstar 13% på M medan i de nybyggda delarna däremot får M hela 28%. Det är givetvis inget fel på att inte gilla M men det där med att gilla blandningen av folk betyder uppenbarligen bara folk som inte röstar på M, med tanke på att de där nybyggda delarna ligger närmare hur Sverige faktiskt röstar än de gamla ”blandade” delarna. Så gärna en blandning av folk, så länge det är en blandning av rätt slags folk, ungefär 😉

Som sagt, frustrerande att Mats Jonsson vet att det mesta handlar om att sakna barndomen, men den vetskapen glöms hela tiden bort i serien

Och så fortsätter det boken igenom: När det bara handlar om det självbiografiska fungerar det bra, och likaså när det reflekteras över vilka problem som behöver lösas. Men ju konkretare politiken blir, desto sämre tycker jag boken blir. Jag får ofta den där frustrerande känslan man kan få när någon dyker upp som man i princip håller med, men vars resonemang man skäms lite för för att det är så dåligt underbyggt.

Fakta presenteras noggrant vilket jag uppskattar, men analysen och fokuset är det sämre med, som när nedläggningen av Sollefteås sjukhus tas som intäkt på hur landsbygden utarmas, för att senare i serien påpeka att det är minst lika illa i Stockholm och att han själv t ex fick åka 10 mil för att hitta ett BB som kunde ta emot. I samband med det påpekas att han inser att det inte är ett geografiskt problem utan ett nationellt problem. Sant, men varför faller boken sedan omedelbart tillbaka till att återigen hamra på att det är en konflikt mellan stad och landsbygd?

Så tyvärr, Nya Norrland tycker jag är en svag bok, där det som är bra nästan drunknar i det mindre bra. Synd, med tanke på den höga ambitionsnivån!

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat

Postat den

Well, jag tror jag behöver göra ett sånt där inlägg igen där jag snabbt går igenom några serier jag läst de senaste veckorna som jag inte riktigt känner för att göra separata inlägg om. Ingen skugga ska falla över deras kvalitet, det är bara jag som känner för lite kortare texter 🙂

Nedzus lyktor av Rui Tenreiro

Först ut, ett album som jag köpte i våras, dvs våren 2017, men som råkat bli liggande sedan dess. Föga överraskande eftersom det är utgivet av Sanatorium är det en udda och visuellt anslående historia om de två byarna Nedzu och Adaeze och deras årliga tävling där två krabbor slåss mot varandra. Istället för bitter rivalitet som invånarna i byarna önskar sig faller de två krabbtränarna för varandra, och situationen kompliceras ytterligare av den inte helt sunda relationen som Okoye, en av tränarna, har med sin mästarkrabba Asagwara…

Snyggt tecknat med nerviga linjer och med en färgskala som ovanligt nog dras åt mörkt och rosa, om än en smula stelt ibland i människoskildringen, och med en suggestiv historia; att den inte kommer sluta lyckligt är uppenbart från första sidan. Hela serien känns drömsk med övernaturliga inslag, men som också upplägget med en berättare som inleder och avslutar serien förstärker. Lustigt nog är min starkaste invändning, Sanatorium till trots, att den fysiska boken inte känns helt ideal. Trycket är bra, pappret utmärkt, och designen är elegant, men jag tror att jag skulle tyckt bättre om serien i ett mindre format. Berättelsen är en liten intim saga man berättar en kulen höstkväll, och det större formatet (dvs klassiskt seriealbumformat) känns för stort och öppet. Kanske inte en alldeles rimlig invändning men det är så jag känner det!

Paper Girls av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar)

Jag har nu läst den första inbundna boken innehållande nummer 1-10 av serien som inleds på 80-talet med en grupp tidningsutbärande flickor, men som sen visar sig innehålla tidsresor, parallella världar, kloner, dinosaurier, och allt möjligt annat. Det är roligt och jag gillar verkligen huvudpersonerna och det märks det att Vaughan och Chiang också gör; trots alla fantastiska inslag är serien hela tiden som bäst när det är personerna och deras känslor/relationer som står i fokus.

Matt Wilsons enkla färger gör sitt till för att ge Paper Girls en egen stil

Perfekt är ändå serien inte. Precis som det mesta andra jag läst av Vaughan tycker jag att det aldrig blir så där extremt spännande eller gripande som i de allra bästa serierna. Vaughan har alltid en viss distans till sina huvudpersoner som gör att det känns som om någon talar om dem snarare än att jag upplever händelserna tillsammans med dem och det gäller även Paper Girls, trots att jag som sagt tycker att karaktärerna är det allra bästa med serien. Det är kanske orättvist, men jag tycker att han är en skicklig hantverkare snarare än en skicklig konstnär.

Så vänta er ingenting världsomvälvande, men en kul, fullproppad med händelser och underhållande läsning är det, precis som jag hoppades efter att ha läst de inledande numren. Faktum är att om jag skulle kritisera något i handlingen är det nog att efter tio nummer har jag fortfarande inte riktigt fått grepp om historien: Mycket har hänt men det hänger ännu inte ihop helt och hållet. Men där litar jag på Vaughan, han har redan förut visat att han kan sy ihop handlingen i sina längre serier när han får tillräckligt med tid på sig 🙂

Zelda 6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

Woohoo, mer Zelda! Det tar ett tag mellan gångerna men jag blir alltid glad när jag får läsa nya Zelda-strippar eftersom Zelda sorgligt nog inte går i någon tidning jag läser. Så för mig blir det en stor dos Zelda när en ny bok dyker upp, följt av långa perioder så gott som helt utan Zelda, förutom någon enstaka strip i Pondus-tidningen :-/

I Allt är normalt är allt normalt: Zelda stretar på utan att ha en susning om vad hon egentligen ska göra med sitt liv när hon blir vuxen och hennes impulskontroll har inte blivit bättre den heller:

Hennes vänner (åtminstone några av dem) verkar ha bättre koll på världen och skaffar till och med barn. Vilket leder till bokens höjdpunkt när några av dem hamnar i en bil på väg till en förlossning och tvingas lyssna på Lars Noréns dagböcker i audioformat: Eftersom ingen av dem har bil och körkort så är en av deras mammor chaufför och får därför bestämma över vad man ska lyssna på. Juxtapositionen av den ofta misogyna men alltid narcissistiska ultimata Kulturmannen Norén och Zeldas feministiska vänner är sublim 🙂

Ok, en bild till från Zelda; gillar man Neidestams teckningar så gör man!

Dorm Girls av Marta/Pons (manus) & Galiano (teckningar)

Jag flyttade runt i bokhyllorna häromdagen varpå den här amerikanska utgåvan från 80-talet av en spansk serie dök upp, utgiven på förlaget Catalan som var en av de allra tidigaste seriösa översättarna av europeiska serier i USA och därför ett förlag jag är svag för. Jag kom inte alls ihåg serien så det var lika bra att läsa den och nja, allt Catalan gav ut var inte bra.

Serien handlar om en flickskola och en mycket hårt styrd sådan där lärarna är mycket noga med att framhävda i att fina flickor ska hålla på sig och aldrig umgås med det manliga könet. Vilket givetvis resulterar i elever som gör sitt allra bästa för att bryta mot reglerna så mycket de bara kan.

En av de tamare sidorna

Visst skulle någon kunna säga att Dorm Girls är en kritik mot den rigida inställningen till sexualitet när det gäller flickor och tvånget att de ska uppföra sig perfekt, men ärligt talat är det här bara en serie som finns till av en enda anledning: Att skildra vildsinta tonårsflickor med allt det innebär. Så, well, inte en av Catalans bästa serier, och lite symptomatisk för ett av skälen till att Catalan inte överlevde: Kvalitén på det de gav ut varierade extremt mycket, från bottennapp som det här halv/helpornografiska albumet till toppar som Hearts of Sand.

Distant Worlds av Leo (manus) & Icar (teckningar)

Brasilianaren Leos olika science fiction-serier fortsätter att vara populära på engelska. I Distant Worlds står han för en gångs skull bara för manus vilket är ungefär lika smart som när Mignola skriver manus till Hellboy: Två serieskapare vars styrka ligger i teckningarna överlåter dem åt andra medan de istället står för texten.

Nu är iofs Leo inte alls lika bra på att teckna serier som Mignola, men det som gjort att jag läst Leos serier i sviten om Aldebaran/Betelgeuse/Antares var ändå den förunderliga faunan; själva handlingen såg jag bara som en ursäkt för att titta på fantastiska djur. Här finns det en del sådana, förvisso, men det känns ändå mer som en handlingsdriven serie och det gör iallafall inte mig ett dugg glad. Icar är inte en dålig tecknare och jag skulle nog säga att när det kommer till människor är han bättre än Leo där människorna alltid sett ut som nära släktingar till skyltdockor, men hans djur saknar det där lilla extra.

Men visst kan man läsa de här fem albumen som utspelar sig på en främmande planet dit människan just kommit. Jag rekommenderar dock att man ignorerar handlingen för det gör egentligen Leo också; när de sista sidorna i det avslutande albumet nalkas tar han helt sonika och skriver i princip ”Och sen trodde alla på berättelsen om aliens och alla blev snälla och allting slutade lyckligt” 😉

The Survivors av Leo

Jag tog också och passade på att läsa de fem albumen i sidoserien om Aldebaran som följer en grupp ungdomar som på resan till Aldebaran av en olyckshändelse hamnar på en helt annan planet. Väl där tar Leos standard-serie vid: En smula oförargligt naket (omsorgsfullt censurerat av engelska förlaget Cinebooks), en smula drama, och en &/#%€#% massa utomjordiska varelser.

Tyvärr är de flesta av varelserna den här gången mycket människoliknande eftersom planeten de landat på visar sig vara ett ställe där många andra stjärnfarare också kraschlandat, och det verkar som om teknologin att framföra rymdskepp är intimt förknippat med ett huvud, två armar och två ben. Så alldeles för gott om humanoider vilket innebär att Leo spenderar den mesta tiden på att teckna humanoider (brrr!) och relationer (dubbel-brrr!) istället för att skildra planetens nativa djur.

Nåja, några finns det iallafall:

Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont

Och så det sista och det med marginal knöligaste albumet att skriva om som kanske skulle fått ett eget inlägg just därför: Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont, mannen bakom det charmerande Spirou-albumet Nicke gifter sig. Faktum är att jag missat den kopplingen innan jag precis nu la till taggen ”Benoît Feroumont” på det här inlägget och märkte att jag redan skrivit om honom, och när jag kollade vad han hade gjort som jag läst förut och såg Spirou-albumet blev jag egentligen inte förvånad.

För även i Giselle & Beatrice är det en mycket rolig historia som presenteras med en snärtig dialog och med väldigt schvungiga teckningar som är charmiga utan att vara alltför inställsamma. Relationerna mellan huvudpersonerna är också här höjdpunkten i serien, med utsökt fångade karaktärer.

Så var finns knöligheten?

I handlingen såklart, som är mycket märklig och som jag har mycket svårt att säga vad jag tycker om. I början är det enkelt: Beatrice jobbar på ett kontor med en fullständigt vedervärdig chef som istället för att befordra Beatrice som förtjänar det befordrar en manlig kollega till henne. Men givetvis kan han ändra sig om hon är villig att gå på middag med honom med efterföljande aktiviteter. Beatrice blir förstås rosenrasande och eftersom alla på kontoret sett hur han trakasserat henne känner hon sig säker på att få rätt. Men hon har glömt att alla andra på hennes avdelning också är män:

Så långt inga konstigheter, och när hon senare tackar ja till middagen är det uppenbart att hon har någon slags plan för att hämnas på chefen…

Det är det som kommer sedan som är det märkliga. Planen visar sig bestå i att ge honom knockout-droppar hemma i hennes lägenhet och att sedan ge honom ett elixir som både förvandlar honom till kvinna och ger Beatrice makten att tvinga honom, numera Giselle, att göra som hon säger.

Det är inte en dålig översättning; Beatrices makt över Giselle har också gjort så att Giselle inte längre har sitt vanliga modersmål och därför bryter hon

Resten av albumet, dvs merparten, spenderas sedan med att (det är ingen mening att lindra orden här) Giselle är Beatrices sexslav, och visar också hur båda två långsamt börjar bli fixerade vid den andra, med klara tecken på Stockholmssyndromet hos Giselle och med en Beatrice som uppenbarligen både hoppas och kräver att Giselle ska älska henne på riktigt precis som förövare av samma slag alltid gjort.

Med andra ord är det en riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar med gulliga personer. Att mixa två så olika saker kan vara ett effektivt sätt att driva hem en poäng ännu tydligare, men min tveksamhet här beror på att jag ärligt talat inte förstår vad Feroumont är ute efter. Läsningen flyter på lika lätt som med Nicke Gifter sig och om jag läser varje ruta för sig, utan att tänka på det större sammanhanget, verkar den här serien vara lika trivsam som den.

Men som sagt, det är den inte, och inte heller slutet ger någon fingervisning om vad avsikten med serien egentligen var. Med resultatet att jag känner mig vilse som läsare, och tyvärr inte på ett bra sätt. Giselle & Beatrice är ett mycket underligt album som ibland verkar vara ute efter att kritisera hur kvinnor behandlas, för att i nästa ögonblick presentera en kvinna som begår de gruvligaste övergrepp som i verkligheten så gott som alltid begås av män. Det skulle kunna vara svart humor men jag vet inte jag, något SCUM-manifest känns det verkligen inte som.

Karolinen Karl Kämpe

Postat den

Framåt trettondagen tänkte jag bli klar med mina vanliga årsgenomgångar av 2017 års serier & bloggstatistik, men tills dess blir det några vanliga recensioner. Idag blir det några ord om en hårdkokt svensk seriehjälte från historien: Karl Kämpe, en karolin som efter slaget vid Poltava driver runt i Europa och slåss mot allsköns ondska, framförallt av det demoniska slaget. Så om jag ska likna honom vid någon annan karaktär som också synts i seriernas värld får det nog bli Solomon Kane, dock gudskelov utan det surmulna puritanska inslagen 😉

Jag har läst de två serietidningarna som hittills kommit ut, båda finansierade via Kickstarter men som nu också går att beställa i fysiskt format via hemsidan www.karlkampe.se tillsammans med annat Karl Kämpe-relaterat som några noveller (som jag tyvärr inte hunnit läsa), och i digitalt format via de vanliga källorna, allt skrivet av Jörgen Karlsson. Så låt oss ta dem i ordning!

Karl Kämpe Äventyraren 1 – Djävulens kusk

I den här, den första serien med Karl Kämpe, erbjuds vi inte den vanliga introduktionen av en ny karaktär. Istället inleds tidningen med en kortare text om hans bakgrund, och efter serien följer också diverse texter om världen i serien. Och med tanke på att serien är tämligen kort, 12s, skulle jag säga att det är ett bra val; ett vanligt misstag med nya serier är att i sin ambition att bygga upp en värld dröjer det alldeles för länge innan de kommer till skott vilket gör att läsarna (eller för den delen, serieskaparen själv) tappar orken innan historien ens hunnit börja.

Här får vi istället en alldeles lagom dos bakgrundsinfo innan berättelsen börjar, en berättelse som ändå är en mjukstart i all sin enkelhet där Karl Kämpe helt sonika får visa vad han går för när han försöker rädda en ond man från sitt egentligen rättmätiga straff. Inga krusiduller här inte utan bara ett rättframt äventyr, och ett inte alls dumt sådant. Serien får mycket av sin stämning från de rikliga berättartexterna som gör att det närmast känns som en illustrerad novell snarare än någonting som urpsrungligen skrivits som en serie.

Så beroende på smak kan det förstås ses som en nackdel att serien inte låter bilderna berätta, men själv gillar jag att ibland läsa serier som istället vilar på texten. Just den här gången finns det faktiskt också en grafisk fördel: Per Folmers teckningar är kompetenta (om än en smula stela) och i de mer dramatiska utomhusscenerna utnyttjas också det svartvita formatets möjligheter med kontrasterande svarta och vita ytor, men i de inledande inomhusscenerna är det ont om svärta, och då gör de svarta textplattorna sitt till för att väga upp.

En godkänd premiär.

Karl Kämpe äventyraren 2 – Den enda kvinnan/Bryskt uppvaknande

Här i nummer två är tidningen betydligt mer påkostad, med dubbla längden och dessutom i färg. Nya tecknare är det också, och i den första längre serien, Den enda kvinnan, är det Reine Rosenberg som står för dem. Historien är den här gången betydligt mer personlig för Karl Kämpe eftersom han faller pladask för Nadia, titelrollens enda kvinna, men omständigheterna motarbetar honom.

Det är en betydligt mer ambitiös historia och den är kanske lite för ambitiös med tanke på hur lite jag som läsare ännu vet om Kämpe. Stora känslomässiga insatser tenderar att förlora lite av sitt värde om jag som läsare ännu inte lärt känna de inblandade karaktärerna och så är det här eftersom jag innan serien börjar bara kunnat följa Kämpe i en enda kort serie där hans personlighet var helt oväsentlig. Snyggt är det, med teckningar och färgläggning som passar bra ihop, men den där emotionella slagkraften saknas. Jag gillar grundidén i historien och den bibliska bakgrunden men jag tror att just den här serien skulle mått bra av att fått vänta ett tag, tills huvudrollsinnehavarens personlighet hade fyllts ut mer (och för den delen kanske serien också skulle behövt några fler sidor eftersom den är lite väl kortfattade nu). Men å andra sidan behövs just personliga historier för att bredda karaktären så det är en knepig balansgång.

Bryskt uppvaknande är en kortare och enklare historia som fyller i Kämpes bakgrund som soldat. Ifyllnaden är bra men serien känns ändå som den svagaste av de jag läst. Johan Elebrinks teckningar är lite väl avskalade och har en del problem med anatomin (vilket är lite överraskande med tanke på hur drivna hans teckningar var i fanzinet Stormens skugga, må vara att det var tecknat i en helt annan stil), och jag förstår ärligt talat inte varför Irina, huvudantagonisten i historien, agerar som hon gör.

Sammantaget tycker jag det är en kul idé med en seriehjälte tydligt placerad i Sverige och svensk historia; trots undantag som Viktor Kasparsson är det ont om sådana. Kvalitetsmässigt är Karl Kämpe inte riktigt där ännu, iallafall om jag ska jämföra den med helt professionella serier. Men det är en bra start och det är en serie av en typ som kräver mycket material för att man ska kunna bedöma den rättvist, och hittills finns det inte så mycket. Och det behövs lite finjustering av berättarstilen; den där känslan av illustrerad novell med rikliga berättartexter som fungerade bra i Djävulens kusk känns inte riktigt lika lyckad i Den enda kvinnan där istället scenerna helt utan sådana texter är de mest lyckade, och i Bryskt uppvaknande känns de helt malplacerade (vilket nog också beror på att det är serien med de svagaste illustrationerna).

Så jag skulle väl säga att det bästa vore om det kom ut betydligt mer av serien för att ge den en chans både att bygga vidare på världsskapandet och att trimma till seriehantverket. Plätt-lätt!

Lilla Fridolf: En slags äktenskaplig lycka

Postat den

Dags att skriva om en tjock lunta rykande färsk gammal svensk seriekultur i formen av Lilla Fridolf – Alla årsalbum 1958-1970, en bok som föga förvånande med tanke på titeln men mycket förvånande med tanke på hur udda idén är samlar ihop alla julalbum med Lilla Fridolf från starten till dess att albumen övergick till att publiceras i färg. Här är det alltså färgläggning à la lingonsylt som gäller, och som alla som läste serier innan 80-talet känner igen:

(Boken är så tjock att när jag lägger den i min scanner kommer inte mitten ner helt och hållet -> det blir lite suddigt mot mitten till; sorry!)

Men färgläggningen är självklart inte det väsentliga utan innehållet, ett innehåll där alla serier är skrivna av Rune Moberg och tecknade av Torsten Bjarre (med någon hjälp av assistenter på enstaka sidor ser det ut som) där vi får följa familjen Olsson, dvs:

  • Fridolf själv, en man i övre medelåldern som jobbar på kontor och vars största nöje är att gå ut på krogen Södra Brunn tillsammans med sina vänner. Sinnebilden av en toffelhjälte och symptomatiskt nog mycket mindre än sin hustru, och hans giftermål med och relation till Selma är det centrala nav som allting i serien cirklar runt. Men deras relation är inte riktigt lika enkel att beskriva som man först skulle kunna tro.
  • Selma, hemmafru men säkerligen mycket dugligare än Fridolf om hon skulle getts chansen till jobb+karriär. Hennes personlighet är svårare att fånga eftersom hon huvudsakligen är reaktiv: Handlingen igångsätts nästan alltid av någonting som Fridolf gör eller råkar ut för, och sen agerar Selma på det.
  • Lillen, deras dotterson, en liten kille som i början huvudsakligen är en busunge som bara är med för att kunna skämta om hur småbarn är, men som allteftersom växer upp till den som är förnuftets röst när Fridolf och Selma spårar ut alltför mycket i sina ofta förekommande gräl. Också mycket intresserad av poliser och deckare, någonting som Moberg i senare serier än de här använder lite väl ofta för att dra igång enklaste sortens intriger med tjuvar, kidnappningar osv. Verkar hänga mer hemma hos morföräldrarna än hos sig själv, så jag undrar hur hans hemliv är…
  • Lillens familj bestående av föräldrarna Maggan och Valdemar, men de är mestadels bara utfyllnad de gånger det krävs att hans föräldrar ska synas till. I ett av julalbumen dyker också en lillasyster till Lillen upp, men jag undrar jag om det bara var ett tillfälligt påfund av Moberg för att handlingen krävde en sådan lillasyster (Lillen känner sig bortglömd och rymmer hemifrån) för jag kan inte minnas att jag någonsin sett till henne senare, även om det förvisso är rätt många år sedan jag läste Lilla Fridolf som liten 🙂

Så en tämligen standardiserad uppsättningen karaktärer för en familjekomedi, inklusive de med tanke på att Lilla Fridolf skapades på 50-talet givna rollerna med arbetande makar och hemmavarande makor, där makarna endast önskar att umgås med sina kompisar och när de kommer hem servas av de makorna, men istället tvingas använda det mesta av hushållets pengar på shopping utförd av de senare som dessutom ständigt hunsar dem.

Inte originellt och inte precis fräscht, men om man kan överse med de ytterst traditionella könsrollerna så är det här faktiskt betydligt bättre serier än man skulle kunna tro. Mycket beror det på Bjarre som tecknar ack så prydligt, med rakbladsskarpa linjer men också med mycket fart och rörelse; det påpekas i efterordet att han var en av de första svenska serietecknarna som anammade fartstreck, ljudeffekter som en del av bilden, stänkande svettsdroppar, och alla andra påfund från amerikanska serier som gör sidorna så mycket skojigare att titta på.

Jag tror mest det är Selmas sylvassa näsa som får mig att tänka så, men jag tycker nog det finns en del gemensamma drag med Irving Tripps teckningar i Lilla Lotta/Little Lulu: Samma säkra linje, samma tydlighet, samma action när det krävs, även om Bjarres teckningar inte är fullt lika renskalade som Tripps. Och ibland, och det misstänker jag är mer Bjarre än Moberg, lite av samma absurditeter 🙂

Men också Mobergs manus förtjänar beröm. Jag är kanske partisk på grund av mitt Lilla Fridolf-läsande som liten knodd, men som en som också läste svenska serier som Kronblom och Agust & Lotta som liten så skulle jag säga att det finns en stor skillnad med Lilla Fridolf jämfört med de två andra: Visst bråkas det hos Olssons, inklusive handgemäng (där Fridolf oftast drar det kortaste strået) och visst tar båda två alltid chansen att säga något retsamt om den andra när tillfällen dyker upp, men samtidigt finns det ganska gott om scener som visar att de både tycker om varandra och att de utgör ett team; när de samarbetar lyckas de nästan alltid riktigt bra, och så finns ju Lillen som gjuter olja på vågorna när de svallar för höga. Och både Fridolf och Selma är väl medvetna om hur nyttigt det är för dem när Lillen finns med:

Personligen gillar jag just de scener när Fridolf och Selma tar sig i kragen och jobbar tillsammans alternativt är snälla mot varandra. Delvis säkerligen för att det är en trevlig omväxling till det eviga gnabbandet som det kan bli lite väl mycket av om man sträckläser de här 300+ sidorna serier, men också för att serien i de ögonblicken känns mer tidlös och originell, när två tämligen gamla personer bryter mot klichéerna. Plus också för att det i julalbumen handlar om långa sammanhängande historier; mitt (diffusa men dock) minne från barndomen är att de korta serierna i tidningen inte hann med några subtiliteter utan mycket oftare bara bestod av de enklaste sortens skämt om en toffelhjälte och hans dominerande maka, medan de längre berättelserna kräver mer variation av manuset.

Och sen finns det förstås humor att utvinna även i gräl; ibland (men tyvärr inte så ofta som jag skulle kunna hoppats) lyfter grälen och blir mer sublima i en helvetesversion av hur ett äktenskap kan vara där båda parterna sedan länge nötts ner av de ständiga bråken och där båda två vet precis var den andras svaga punkter finns, men ingen av dem förmår att bryta mönstret. Lite av moderna komedier där man ska skratta åt hur fruktansvärd situation är alltså!

Men till syvende og sidst är det som gör boken läsvärd för mig helt enkelt att det är en trevlig bok med trevliga serier. Den fysiska utgåvan i sig är inbjudande, med en härlig tjocklek och lockande design, och den känns generös med både ett inledande förord som förklarar dels vad serien är för någonting (vilket kan behövas eftersom det som sagt finns en del tidstypiska inslag som man ska vara beredd på, och alla läste knappast Lilla Fridolf som barn) och dels varför boken getts ut, 50 sidor avslutande artiklar om allt från Bjarres målningar på ett utedass i skärgården till olika (påhittade) bilmodeller i serien, och så själva cloun: Drygt 300 sidor serier som trots vissa gupp på vägen ändå hela tiden är en behaglig och underhållande resa, skapad och genomförd av två fullblodsproffs.

Selma må vara ett huskors ibland, men hon har iallafall både självinsikt och humor, något som Fridolf saknar

Historiska äventyr med 91:an

Postat den

När jag var (ganska) liten läste jag alla nummer av 91:an jag kunde komma över. Den var redan då fylld av urgamla svenska serier som 91:an, Kronblom, Åsa-Nisse med flera; serier som hade sitt upphov långt innan jag föddes och som egentligen inte förändrats sedan starten. Men jag gillade dem ändå och framförallt huvudserien. Det var mysigt att läsa en serie som egentligen aldrig var rolig ha-ha, utan mer vann på sin allmänna trevlighet.

Och det var också den första serie som jag noterade vem som gjort den. Varje episod namngav prominent och tydligt vem som skrivit och vem som tecknat, information som visserligen fanns i en del andra serietidningar jag läste men aldrig lika framträdande, och framförallt aldrig med lika (för mig) vardagliga namn på upphovsmännen (är rätt säker på att det var 100% manliga serieskapare…). Min stora favorit var såklart Nils Egerbrandt som var oöverträffad i genren godmodig humor och avslappnade teckningar. Andras versioner kunde visserligen vara bra men det var sällan som humorn riktigt fungerade. Framförallt blev det ofta en alltför hård ton med överdrivet elaka teckningar av 87:an, Revär, med flera; eftersom det var just den gemytliga tonen jag fastnade för i Egerbrandts serier var jag inte förtjust när 87:an framställdes som alltför genuint otrevlig.

Det har gått många år sedan dess och jag kan verkligen inte påstå att jag följt med i hur 91:an utvecklats sedan dess. Något enstaka nummer har jag ramlat över då och då och jag har varit måttligt imponerad; visserligen har framförallt teckningarna generellt sett blivit proffsigare (en del av de som tecknade samtidigt med Egerbrandt var verkligen inte bra), men manusen har känts alldeles för slentrianmässiga. Men min smak har självklart ändrats jämfört med när jag var liten, och som sagt har jag inte läst mycket av serien de senaste åren så…

Fast två stycken specialalbum med 91:an har jag ändå köpt. För en handfull år sedan utkom 30-åriga kriget och i år Skånska kriget, där läsningen av den senare är orsaken till att jag idag skriver om albumen. Två album som båda är skrivna av Claes Reimerthi, tecknade av Gert Lozell, och som titlarna säger utspelar de sig i historisk tid men med karaktärer från 91:an i huvudrollerna.

30-åriga kriget

Precis som brukar vara fallet med sådana här skapelser där man tar välkända fiktiva personer och stoppar in dem i ett verkligt sammanhang är mycket av poängen att se samma gamla välkända karaktärer i nya miljöer och med aningen (men inte alltför mycket) annorlunda roller. Så här bjuds vi på 91:an & 87:an både som tvångsutskrivna soldater (Skånska kriget) och som desertörer (30-åriga kriget), i det senare fallet givetvis jagade av Revär. Och här märker jag att jag inte har någon vidare koll på den nutida versionen av 91:an: Toftabusarna, ett småkriminellt gäng dyker upp i båda albumen är uppenbart några man som läsare ska veta vilka de är men för mig som aldrig sett dem förr känns det lite avigt när de introduceras i 30-åriga kriget eftersom det märks att jag borde veta vilka de är och de därför inte behöver presenteras närmare. Men det är (faktiskt!) inte menat som kritik eftersom poängen just är att ta redan kända personer och stoppa in dem i okända sammanhang så det är mest mitt fel att de är obekanta för mig. Och när de dyker upp i Skånska kriget känner jag igen dem så då är allt som det ska igen 🙂

Lika givetvis poppar autentiska personer upp i handlingen, som de svenska kungarna under krigen, och en häxprocess blir det också med 87:ans mamma i huvudrollen.

Så serierna följer mallen för sådana här saker, men hur fungerar de som underhållning för en avfallen 91:an-läsare som jag?

Jag skulle säga att de får godkänt, med 30-åriga kriget som den starkare av de två. Den har en rappare ton och en bättre grundhistoria med en ramberättelse gällande patron Gyllenskalps heder och äktenskap, medan den senare bygger på en klart tröttare ”Vem har stulit krigskassan?”-historia. Plus att den förstnämnda också vågar vara lite mer lekfull med de historiska karaktärerna, som den svenska kungen; ingenting subtilt eller utmanande, men det känns iallafall som att Gustav II Adolf har någon slags personlighet, medan Karl XIs är lövtunn.

Lozells teckningar är definitivt godkända de med. De har kanske inte charmen och personligheten hos mästaren Egerbrandt, men de är kompetenta och passande (om än en smula stela) för en komisk äventyrsserie som den här, och jag tycker framförallt att hans miljöteckningar är bra.

Skånska kriget

Sen har vi det där med min egen förkärlek för den vänliga och smått ömsinta tonen som var det som en gång lockade mig till serien. Här har vi två stycken serier som båda i mitt tycke har alltför hård ton, och där flera av huvudpersonerna är 100% osympatiska (som 87:an, hans mamma, Toftabusarna, Revär, …).

Men samtidigt är det få serier som jag i grunden är lika förtjust i som 91:an, tack vare det flitiga läsandet som liten, så även om de här två böckerna nog vare sig är riktade till mig eller serier som jag i ärlighetens namn tycker är vidare bra gillade jag att läsa dem. Det finns med andra ord minst två grupper av läsare som skulle kunna uppskatta dem: De som följer dagens 91:an och tycker om den versionen får här chansen att se karaktärerna i annorlunda miljöer (och det är ofta roligt), och de som som jag ser den annorlunda vinklingen som en anledning till att återse en barndomskamrat 🙂

 

Tillägg 2018-01-08: För den som köpt Skånska kriget kan det vara bra kundinfo att veta att sidan 21 som avslutar det första kapitlet saknas. Men man kan maila förlaget på 91an@egmont.se så kan de hjälpa till med ett extrablad.

Nosebleed Studio reser i den svenska historien

Postat den

Lång titel på inlägget men jag kom inte på någon som bättre sammanfattande vad serien handlar om -> det fick helt enkelt bli att använda bokens (långa) titel 🙂

Eftersom det här är en recension av serier i mangastil gjorde av svenska serieskapare är det lika bra att nämna först som sist att jag brukar ha svårt för västerländska serier av den typen. Bara det att jag skriver ”…serier i mangastil…” istället för ”manga-serier” kan vara problematiskt; det finns olika inställning till om manga är beteckningen på seriers ursprung (Japan) eller en teckningsstil, och själv vacklar jag mellan de två: När jag skriver om japanska serier här taggar jag inläggen med Manga men det känns alltid lite fel när jag gör det eftersom serier från Japan givetvis inte liknar varandra mer än serier från vilket annat land som helst, men jag har ändå kvar taggen istället för att använda någonting som Japanska serier eftersom jag gissar att det gör det lättare för läsare att hitta rätt.

Så terminologin är lite knepig, och som sagt är min känslor också en smula kluvna till upplägget. Men skam den som ger sig; dags att läsa!

Tre kortare serier erbjuds, alla med tema från den svenska historien, och först ut är Joakim Wallers Häxan, en tidsresehistoria där tuffa Sofia från nutiden åker tillbaka i tiden och där träffar en annan ung flicka som just ska avrättas för häxeri. Det är inte oävet tecknat, även om det kanske gått lite snabbt här och där med resultat att det kan vara svårt att följa med i actionscenerna.

Men det fungerar inte riktigt som en fristående kort historia; det är samtidigt alltför kompakt när huvudpersonerna ska introduceras, konflikter sättas upp både i nutid och ationer upprättas, med mera. Så som första kapitel i en längre berättelse är det alltför stressat, och som en kortare berättelse skulle innehållet behövt kapats. Vad det mest av allt känns som är ett smakprov man visar upp för en redaktör för att förklara vad för slags (längre) serie man egentligen vill göra. Och för allt jag vet är det precis vad Waller tänkt sig, men som läsare lite rumphugget 😉

Nästa serie är Natalia Batistas Adjö Sverige, tveklöst bokens huvudnummer båda i längd och kvalité. Vilket inte är så förvånande, proffs som hon är! Här heter huvudpersonen Selma, en av de miljoner som lämnade svältens och klassförtryckets Sverige för USA. Teckningarna är lugna och harmoniska, dvs precis som väntat, proffsiga. Och historien har en bra rytm som trots begränsningen i sidantal tillåter sig att då och då spendera hela sidor bara för stämningens skull, utan att handlingen förs framåt.

Just det senaste är någonting som jag personligen verkligen gillar hos de bästa japanska serierna: Att även den mest frenetiska handling när som helst kan avbrytas med kontemplativa scener där sida efter sida kan spenderas enbart till att få läsaren i rätt stämning. Och det är en sak som tyvärr många som gör serier i manga-stil (eller manga-serier för den som föredrar det) helt missar. Den ultrasnabba actionen, de hysteriskt överdrivna reaktionerna finns nästan alltid med, men förändringarna i rytm saknas. Men inte här hos Bastisa, hon vet att använda formen bästa sätt 🙂

Och hur är det med att serien ska fungera som en avslutad historia?

Jodå, inga invändningar från mig där heller. Visst skulle det kunna bli fler serier om Selma och visst skulle också det här kunna vara en teaser för att visa upp för en redaktör, men det är samtidigt en bra liten novell som inte på något sätt kräver en fortsättning.

Sist ut är Magnolia Winroths Lailas resa och nu närmar vi hos nutiden än mer, med en historia om några krigsbarn väg från Finland till Sverige. Här har vi igen en berättelse som är anpassad för formatet: Istället för att försöka få med all tänkbar bakgrundshistoria och information är et en mycket fokuserad berättelse om en enda händelse, på tågstationen på väg till Sverige. Den skulle visserligen mått bra av några fler sidor känns det som; jag är engagerad i läsningen men mer för den abstrakta potentiella tragedin än för att jag bryr mig specifikt om Laila och Eikkie.

Men det är nästan oundvikligt när det rör sig om så få sidor som här. Som en kort berättelse som dessutom introducerar ett stort och viktigt ämne som de finska krigsbarnen är det klart godkänt, om än kanske lite tillrättalagt och gulligt.

Betraktad som en helhet tycker jag om boken, och om sanningen ska fram mer än jag trodde innan jag läste den, med tanke på mina förutfattade meningar. Och om Häxan kändes relativt lättviktig där häxprocessen mer var ett spänningsdrivande inslag än någonting som känns historiskt meningsfullt så lyckas de andra två förankra sina berättelser tydligt i svensk historia, utan känsla av torr historiekunskap. Låt mig säga så här: Om jag skulle vara historielärare i grundskolan skulle jag gärna låta klassen läsa dem, både för att de är underhållande och för att de tar upp intressanta händelser 🙂

Stor-Jobal från Krokjala – Det surnar i säven

Postat den

Dags för att recensera ett antal del två-album, alla från Cobolt, och jag börjar med serien som min vän Sandra så träffande kallade ”The Dark Dunderklump Returns”: Stor-Jobal från Krokjala:

Den vidunderliga skräcksäcken fortsätter att ställa till problem för Inälvsdalens invånare, men nu får också Stor-Jobal själv problem: Säckens ursprungliga ägare, häxan Lapp-Tomsa, är honom på spåren, han har nu bedragit i princip alla bönder i dalen så det saknas nya offer, och dessutom börjar storstaden Smoggholm intressera sig för vad som försiggår. Stor-Jobal är ingen tankens man så när han bara fortsätter att följa sina infall går det illa; det är tur för honom att den lilla pojken Olle han plockade upp som medhjälpare i förra boken besynnerligt nog visar sig vara en riktig vän. Och konsternerade för Stor-Jobal är det också som vant sig vid att vara helt ensam och aldrig bekymra sig om andra…

Jag fortsätter att gilla Emil Maxéns synnerligen udda skapelse. När det gäller manuset är det framförallt språket som lyser, med sina egendomliga namn som låter som komna ur en dröm; det känns som om jag borde känna igen dem men de slinker alltid ur fingrarna/tankarna. Skräcksäckens monsterblandningar är lika roliga som förra gången, även om de inte längre är en överraskning, och vad gäller personteckningen fördjupas bilden av Stor-Jobal något när hans relation med Olle utvecklas, men mest av allt tack vare enstaka bilder ur hans barndom, framkallade på grund av att hans plågoande från den tiden, Prost Kulle (”Klämmar’n”), tar upp jakten på honom.

Den sistnämnde är nog den mest skrämmande figuren i serien. Lapp-Tomsa har större krafter och är långt farligare, men henne bekymrar sig Stor-Jobal föga om eftersom hon närmast är en naturkraft: Visst kan hon döda honom, men det är bara illa för hans kropp. Prost Kulle däremot är förödande för honom psykologiskt, och tanken på honom är det enda som genuint gör Stor-Jobal rädd. Hans annars ogenomträngliga pansar av oberördhet inför världen eftersom han är sig själv nog har här en lucka. Och i slutet anar man också en annan lucka, förorsakad av Olles vänlighet.

Teckningarna är här ännu mer slicka än häromsistens, och det syns tydligt hur Maxéns stil förändrats över tiden. I första boken fanns det gott om tuschstreck och skuggningar, men här är det en tydligt renare linje och större tomma ytor som gäller. Och apropå teckningar så vill jag också ge en eloge för omslaget till albumet; jag vet inte vad tekniken heter där en del av teckningen är tryckt på blankt underlag medan resten av omslaget är matt, men resultatet med en accentuerad Stor-Jobal som blickfångare fungerar utmärkt 🙂

Första skrönan om Stor-Jobal är i och med Det surnar i säven (bra titel, btw) avslutad, och om det kommer flera ska det bli intressant att se om Maxén fortsätter med den en smula allvarligare tonen som syns här. Jag tror det vore nyttigt om så skedde; skrönor är kul att läsa men i längden behövs det också tillräckligt med kött på benet om det för att inte mitt intresse ska falna. Här hinner det inte göra det, och personligen uppskattar jag det egensinniga i serien och att den faktiskt avslutats; det är alldeles för vanligt med bra idéer som sedan rinner ut i sanden.