Jannah – Mellan två världar

En mycket oväntad men mycket välkommen start på serieåret 2021: Efter nästan fem år dyker en fortsättning upp på den svenska science fiction-serien Jannah (manus/teckningar av Frida Ulvegren/Johan Jergner-Ekervik) vars första del, Sista året på Jorden, var en skildring av den nära framtiden (eller kanske snarare en parallellvärld, med tanke på de angivna årtalen) där vår planet har utnyttjats till bristningsgränsen. Miljöförstöring är nästan total, multinationella techföretag kontroller i princip hela världen, och det enda hoppet är planeten Jannah, en jordliknande planet som upptäcks och börjat koloniseras. Men eftersom det är oerhört dyrt att färdas dit är det en i princip ouppnåelig dröm för de vanliga medborgarna…

Det första albumet följde en liten grupp människor, alla med anknytning till en helt vanlig svensk familj. Hopplösheten var nästan total, men tack vare en vän slutade albumet med att de fick chansen till en nystart: Vännen var mångmiljardär och betalade biljetter för dem alla till Jannah, och resan påbörjades.

Mellan två världar (som för övrigt också är titeln på den svenska översättningen av en klassisk Robert Heinlein YA-science fiction-roman) utspelas helt under denna resa, och består i mångt och mycket av tillbakablickar som låter oss få veta mer om varför den disparata gruppen resenärer hamnat på ett skepp med enkelbiljett bort från Jorden. Den längsta av dem, med sina 50+ sidor lång nog att vara ett album i sig, beskriver via berättelsen om Xie och hur hon blir en så kallad rymdpirat den politiska situationen på Jorden. I det förra albumet fick vi en närbild av hur det ser ut i ett relativt välmående Sverige, men nu blir det uppenbart hur illa det står till med världen i det stora hela. Andra pusselbitar får vi också, som både berättar mer om resenärerna och om vad de reser ifrån. Det vi knappt får veta någonting om är hur det ser ut på Jannah, färdens mål, och det får vänta till den sista delen kommer ut.

Från Xies tillbakablick, liksom de andra skildrade med en monokrom färgskala

Någonting som jag verkligen hoppas kommer hända, och med lite tur med ett kortare intervall än mellan bok ett och två 😉 Teckningarna är fortsatt bra men med en lite annan känsla än i den första boken. Där var människorna lite rundare, med dragning åt det gulliga hållet, medan de här ser lite mer vuxna ut; jag vet inte hur de två ansvariga för serien fördelar arbetet sinsemellan men kanske har fördelningen ändrat sig, eller så är det bara tiden som gått som gjort att stilen förändrats. Manuset är tajt och rytmen i växlingarna mellan nutid/ryndskepp och dåtid/Jorden är riktigt lyckat, och gör att serien känns professionell och väl genomtänkte. Den professionella känslan förstärks också av bokens utformning med bra tryck och rejält papper som gör sidorna rättvisa med sin färgläggning i vad jag skulle kalla modern europeisk seriestil.

Jag gillade den första boken men var skeptisk till att det skulle bli något fortsättning eftersom det är så mycket enklare att starta någonting än att slutföra det, och en ambitiöst upplagd svensk science fiction-serie är nog tyvärr inte det mest säljande koncept man kan tänka sig.

Förutom vad gäller läsare som mig då, som gillar serier, gillar science fiction, och älskar att få läsa någonting annorlunda som inte påminner om någonting annat. Och det är precis vad som bjuds här: En rejält ovanlig serie, och inte bara för att den kommer från Sverige för stämningen i Jannah hittar man inte på många andra ställen med sin blandning av tystlåten nordisk diskbänksrealism och faktiskt riktigt bra science fiction-känsla därtill, med rymdskepp som färdas mellan stjärnorna, egensinniga och bara halvfungerande AI:s, och med en alldeles utmärkt pacing i berättelsen som avslutas precis som den första gjorde: Med en rejäl cliffhanger som får mig att ivrigt se fram mot nästa bok.

Och förhoppningarna om att det blir en fortsättning och avslutning är större nu; om en fem år lång paus inte stoppade Ulvegren/Jergner-Ekervik så borde det finnas en god chans till en tredje bok också. Tummar hålls 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Stockholmspingvinernas avsked: Penguin Rumble 4

Det är dags att ta farväl av djurpensionatet Noaks Park och alla dess invånare: Pingviner, delfiner, åtminstone en sköldpadda (eller möjligen nyckelpiga), och förstås djurskötarna som tagit hand om & ibland blivit omhändertagna av dem i och med utgivningen av den fjärde och sista delen av Joakim Wallers serie Penguin Rumble. Och det är ett riktigt slut också: Trådar knyts ihop, mysterier får sin förklaring, och det väntade lyckliga slutet är precis lagom lyckligt 🙂

Men inte all tid i albumet spenderas på den större och mer allvarliga handlingen för det finns gott om tid för lekfulla kapitel om kapsylsamlande papegojor eller pingvinkidnappande influencers med förkärlek för gamla barnprogram. Mig veterligt publiceras Penguin Rumble bara i de här böckerna, så en eloge till Waller för att han ändå helt klart tänker i kapitel så att det blir omväxling i läsningen istället för en enda lång avslutning av hela serien. Jag gillar variation och därför gillar jag det här upplägget, och än mer eftersom den där mer allvarliga handlingen egentligen aldrig är särskilt spännande för en vuxen läsare som jag som därför nog föredrar de mer rent komiska kapitlen.

Jag har redan skrivit om manusets humor och teckningarna när jag recenserat serien tidigare, och det jag skrev då gäller här med: Det är kul läsning som blir bättre ju mer man läst av serien och lärt känna alla djur & människor. Teckningarna fungerar fint de med även om de inte är de tekniskt mest durkdrivna, men Waller vet sina begränsningar och anpassar sidorna efter det. Jag tycker nog också att den sista volymen ser bäst ut med säkrare linjer och en friare layout, och det är just vad man skulle kunna hoppas på när en serietecknare under några år jobbar på en och samma serie: Utveckling, helt enkelt!

Och det måste jag verkligen säga igen: Jag är imponerad av personer som jobbar på och som lyckas genomföra mångåriga projekt helt själva, och kanske ännu mer när det gäller någonting som görs i en så pass liten bransch som seriebranschen i Sverige där man knappast kan räkna med stora offentliga applåder. Penguin Rumble är ett praktexempel på ett sånt projekt med 800 sidor serier skapade under några år, och en prydligt berättad historia med början, mitt, och slut. Jag har inte lånat ut böckerna förut eftersom jag först ville vara säker på att serien verkligen skulle bli klar, men nu tänker jag se vad mina unga serieläsande släktingar (9-åringar) tycker. Jag känner mig rätt säker på att de kommer gilla den; det är definitivt en serie som kan läsas av barn, humorn tror jag träffar helt rätt, och jag anar dessutom att den övergripande handlingen kommer vara spännande för dem också!

Tokela är en smula förvirrad efter 10 år i en magisk stasis, men lyckligtvis finns Flintmulle tillhands för att hjälpa henne…
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Karl Kämpe, nu i samlingsalbum

Jag har redan skrivit om vartenda nummer av Karl Kämpe-tidningen (fem stycken hittills, ungefär en per år), så då kan det ju passa bra att jag skriver några ord om karolinens senaste äventyr i förlagsbranschen också: Karl Kämpe – På dödens väg, ett samlingsalbumen som innehåller alla serier med Karl Kämpe som hittills setts till, dvs serier från de fem tidningarna plus en serie som gick i tidningen Seriemix och dessutom två korta och för samlingen nya serier, lite skisser, och kommentarer från seriens författare och utgivare Jörgen Karlsson. Med andra ord, precis det som man kan hoppas få i ett samlingsalbumen av den här typen 🙂

Det innebär att för mig som redan har de fem tidningarna är albumet mestadels en chans att få läsa serierna igen, plus lite extra bonusläsning. Och det är ett trevligt återseende i en lika trevlig förpackning som inleds med en ny serie, Karl Kämpes värld, som är en utmärkt introduktion som sätter bakgrundshistorien på plats, inklusive den teologiska delen (en viktig del eftersom många av historierna handlar om det övernaturliga). Därpå följer de vanliga serierna, ordnade i kronologisk ordning utifrån när de utspelar sig, vilket betyder att inledningsvis blir det soldat-action, sedan övernaturlig dito, och att manusens kvalité varierar en smula när det gäller saker som dialogen; i de tidigaste serierna är den lite stel, men den blir efter hand mer naturlig.

Från den nya introduktionsserien, tecknad av Turid Aurora Walderhaug

Teckningarna varierar, både i kvalité och stil (läs de länkade tidigare recensionerna ovan för mer detaljerade kommentarer), men eftersom det är samma manusförfattare boken igenom känns det ändå som att huvudpersonen är densamma, utseende till trots 🙂 Att läsa alla serierna i ett svep fick mig också att dels återigen bli imponerad över att en så pass smal serie som den här har lyckats ges ut i kontinuerlig takt (om än på grund av Kickstarter-finansieringen en relativt långsam sådan) i flera år, dels att jag helt klart gillar vissa av serierna mer än andra. Mina favoriter är kanske lite på tvärs med seriens utgångspunkt, dvs att vara en äventyrshjälte av klassiskt snitt, men de episoder jag tycker är allra bäst är de som mer bygger på stämning än action, och som också skildrar mer av den specifika tid och miljö serien utspelar sig i. Bäst av dem tycker jag fortfarande att Den kosmiska balansen är, där vi får lära känna Kämpe mer som en vän och kamrat än som en handlingskraftig hjälte, och som dessutom skildrar mer av vardagslivet för en vagabond som Kämpe.

Överlag skulle jag gärna se mer av 1700-talet i serien, dvs att lite mer tid spenderades på att skildra vardagslivet och människorna; det är en intressant period i svensk historia, och en som inte synts till i serievärlden förut. Fast det är klart, när tanken med serien är att berätta om en stridbar karolin och hans kamp mot övernaturliga krafter är kanske inte ”vardagsliv” det ord som först faller en in 😉

Hur som helst, för den som inte läst någonting om Karl Kämpe förut är det här ett utmärkt sätt att rätta till det: Alla serier som gjorts med honom i en bok till ett pris som är klart lägre än om man skulle köpa tidningarna separat, kryddat med extramaterial. Och för den som redan har (några av) tidningarna kanske extramaterialet och lätt uppiffade versioner av de äldre serierna (som att svartvita serier nu är i färg, och en bättre tryckkvalité) kan locka till ett köp?

Från den nya färglagda (och lätt redigerade) versionen av Djävulens kusk från den första Karl Kämpe-tidningen; jämför med den svartvita version här
Kan köpas bl.a. här:

Svenska dubbeldeckare: Ugly – Pungdjävlar & Klas Katt får ett uppdrag

En dubbeldos serier blir det idag, och det eftersom jag nyss fick recensionsexemplar av två nya svenska serier, båda med en deckare i huvudrollen. Och sen gillar jag variation, och det är svårt att tänka sig två serier som är mer olika än dessa två: Att de är skapade av två svenska serieveteraner med vardera cirka 40 år i branschen och har privatdetektiver i huvudrollen i en värld som befolkas av djur har de gemensamt, men sen skiljer de sig åt, och det rejält 🙂

Jag börjar med Joakim Lindengrens bok, närmare bestämt Ugly – Pungdjävlar, en fortsättning på förra årets album med samma huvudperson. Ugly angriper fallet (förra gången ett försvunnet kylskåp, här ett försvunnet kvarter) precis lika strikt logiskt den här gången, dvs hon driver runt på gatorna i jakt på olika mer eller mindre skumma bekanta, och följer ledtrådar som är lika diffusa som James Bonds. Gamla bekanta från förra albumet syns till, som medhjälparen (?) Bat-Bat och småkriminella Bill Sill, medan dagsljuset å sin sida så gott som aldrig syns till; Uglys liv utspelas i princip helt på natten, en natt upplyst av neonljus och ibland på avstånd från staden en fullmåne.

Att läsa bok två om Ugly är som att träffa en gammal bekant som berättar om vad som hänt sen sist på en ort man själv sedan länge flyttat ifrån. Det är mysigt och igenkännligt, och det är roligt att höra det senaste skvallret även om man själv inte längre är involverad. Den som sett eller läst någonting i noir-genren känner omedelbart igen sig och Lindengrens stillsamma drift med konventionerna är charmig, och för den som gillar Lindengrens egna humor finns det gott om riktigt usla ordvitsar i namn som Stören Kierkegaard eller en Hamlet-föreställning med en ödla i en huvudroll (”Varan eller inte varan, det är frågan”), och en hel del mumma för nostalgiker om man läser neonskyltarna i bakgrunden.

Allt är också föredömligt illustrerat i samma stil som det första albumet, det vill säga målningar med starka färger som ibland inbjuder till detaljstudier, ibland enbart är till för att förhöja stämningen:

Och liksom efter att ha läst förra vidhåller jag att det här är en allåldersserie. Driften med noir-genren och de nostalgiska referenserna är definitivt roligast för äldre läsare, men teckningarna vet jag iallafall att jag skulle älskat som liten för deras suggestiva stämning och för alla saker som man kan upptäcka i bakgrunderna. Att många sidor enbart består av en enda helsidesillustration gör också att det finns likheter med många barnböcker, och sådana har ju Lindengren redan tidigare visat att han kan skriva & illustrera.

Ta nu i princip allt jag skrivit om Ugly – Pungdjävlar och vänd till motsatsen, och någonting mycket likt Klas Katt får ett uppdrag uppenbarar sig. Gunnar Lundkvists serie om den deprimera(n)de Klas Katt har publicerats lite överallt ändå sedan han först sågs till 1979, och vad den senare försörjer sig på har varierat. Men i dagens bok försörjer han sig alltså som privatdeckare (kombinerat med skadedjursbekämpning) och får i uppdrag av Olle Ångest att leta upp Olles försvunna mamma.

Uppdraget går faktiskt förvånansvärt bra, tack vare en bekant till Klas Katt som verkar vara den som gör allt jobb, men givetvis är deckaraspekten irrelevant för bokens innehåll. Det är inget mysterium som ska lösas, det är trasiga liv och samhällelig misär som ska skildras. Klas Katt själv mår helt OK här och ler till och med ibland, även om det är jobbigt när han måste bestämma sig för om han ska berätta för Olle om vad som framkommit om mamman eller hålla tyst om det.

Olle Ångest lever däremot upp till sitt namn: Han muckar gräl på krogen, han tvångsintas på mentalsjukhus, han slåss. Därtill har han trassliga relationer till sin son, sitt ex (sonens mamma), sina föräldrar, som att eventuellt Olles pappa är den egentliga fadern till Olles son (adoptioner involverade så inte riktigt så urkigt som det låter), med mera. Det är med andra ord ångest hela dagen (och natten med för den delen, liksom i Ugly är strålande solsken något som lyser med sin frånvaro) för Olle Ångest, den egentliga huvudpersonen i serien:

Det är långt från Lindengrens stämningsmättade teckningar, minst sagt. Lundkvist tecknar som han alltid gjort extremt enkelt med minimal variation i vinklar och miljöer. Det är lite som serien Dilbert: Det är inte bra tecknat i normal mening, men utseendet är på sitt sätt kongenialt med sin exakta matchning av manuset. I Klas Katt är det ångest och mörker som skildras via serierutor med oftast kolsvart bakgrund och torftiga miljöer, i Dilbert tristessen och meningslösheten på ett kontor via en gnetig stil med personer 100% utan charm.

Så hur vill jag sammanfatta dagens två serier? Tja, personligen är jag mer förtjust i Ugly med de tjusiga teckningarna och den typiskt Lindengrenska humorn, och det är kul att se hur Lindengren testar nya former för sina serier. Klas Katt gillar jag att återse någon gång ibland men inte för ofta eftersom jag tycker att den i längden är alltför enkel i sitt berättande och att serien under 40+ år inte förändrats nämnvärt, med löst sammanhängande scener och en handling som slutar när sidorna är slut snarare än när berättelsen så kräver. Att skildra ett bottenlöst mörker är också någonting som jag ofta tycker är alltför okomplicerat för att räcka till en hel bok, men den här gången är det inte riktigt lika illa som vanligt för Klas Katt (och mot slutet inte heller för Olle Ångest) och det tycker jag är ett plus med Klas Katt får ett uppdrag; ett litet tecken på utveckling i Klas Katts kolsvarta värld.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Mitt liv i Japan

Inte mitt alltså, utan Åsa Ekströms, som för snart tio år sedan flyttade till Japan för att försöka sig på en karriär som mangatecknare i mangans hemland. Modigt gjort, men efter några år med framgång: Hennes webbserie om hur det är att som svensk serietecknare bo i Japan blev populär, och senare gavs serien också ut i bokform. Jag visste att serien fanns men eftersom den bara publicerades på japanska och min japanska är minst sagt bristfällig så var det tji att läsa den för min del. Men nu har till slut Kartago översatt serien till svenska med ett urval strippar samlade under namnet Mitt liv i Japan, och därav denna lilla recension 🙂

Serien är gjord i yonkoma-format, den traditionella japanska stilen för korta och oftast humoristiska små betraktelser som man kan träffa på överallt i japansk media men serier som man inte så ofta ser översatta. Rytmen i yonkoma är väldigt speciell där det inte handlar om en oväntad poäng i sista rutan utan istället snarare om en lakonisk/ironisk sista ruta där den komiska knorren knyts ihop med hjälp av strippens titel. Ekström följer mallen men adderar också både en extra teckning och en kommentar till varje stripp vilket ger serien en ännu tydligare personlig karaktär: Först berättar hon på ett komiskt sätt om någonting hon varit med om, och sen kommenterar hon det som hände eller recenserar sig själv. Det personliga tilltalet gör att man hela tiden är fullständigt medveten om att hon berättar om någonting som faktiskt hänt, och det känns mer som en kompis som berättar någonting än en författare.

Att läsa om hur andra upplever ens eget land tycker åtminstone jag alltid är fascinerande, och när man här dessutom har en person som gör det via ett medium som är extremt förknippat med landet i fråga så förstår jag verkligen att serien blivit populär i Japan. Sen måste ju serien vara bra också och det är den; Ekström tecknar här i en mycket kawaii och tydlig stil (jag använder det japanska ordet eftersom hon själv tar upp det ordet flera gånger eftersom det genomsyrar stora delar av den japanska vardagen) väl anpassad efter det mindre formatet med fyra vertikala rutor på en relativt liten boksida, och iakttagelserna av hennes vardag är underfundiga och ofta på pricken.

Tillsammans med beskrivningen av allmänna upplevelser finns också en del som är ännu intressantare för min del, närmare bestämt de som handlar om hur det är att jobba som just mangaskapare. Precis som väntat är en av de största skillnaderna hur involverade redaktörerna är:

Själv måste jag nog säga efter att ha läst alldeles för många svenska seriealbum där serieskaparen själv textat serien uppenbarligen helt utan hjälp av en korrläsare att lite mer av den japanska stilen vore bra här med… 😉

Och det är också i några av stripparna om manga och i synnerhet om en del konventioner i dem som innehållet blir lite allvarligare, även om tonen är skämtsam när Ekström tar upp saker som samtycke i shōjo-serier. Jag tänkte ta och återkomma till det i nästa manga-recension jag planerar skriva för den här bloggen, närmare bestämt apropå serien My Boy in Blue.

Mitt liv i Japan erbjuder exakt det titeln utlovar: En inblick i hur det kan vara att som utlänning flytta till Japan. Om man är intresserad av det är boken en charmig och sympatisk introduktion till ämnet där man båda kan lära sig en del och ha roligt under tiden. Om man sen dessutom 1. är svensk, och 2. är intresserad av serier, så finns det ännu fler orsaker till att läsa boken med kulturkrockar mellan typiskt svenskt/japanskt, och vad det egentligen innebär att göra en professionell serie i Japan när man har en helt annan bakgrund vad gäller erfarenheter i hur man gör serier. Själv matchar jag ju alla punkter för läsare som boken passar bra för, så det är inte underligt att jag gärna skulle se att resten av serien också översätts, inklusive de strippar som mer uttryckligen riktade sig till japaner och som därför inte är med i det här urvalet 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

ZombieLars

Två volymer med ungdomsserier blir det när svenske Kim W. Andersson tar sig an serieversionen av den norska TV-serien ZombieLars (verkar som om det råder oenighet om det ska vara Zombie-Lars, men jag kör på den tecknade seriens variant utan bindestreck), en TV-serie som jag får erkänna att jag själv inte sett men som i skrivande stund visas på SVT. Det bjuds på en ganska typisk ungdomsberättelse, om än med övernaturliga inslag: Lars, en levande olevande som det av icke-rasistisk skäl kallas i serien istället för zombie, flyttar till en ny stad där han omedelbart blir utfrusen såsom varande den enda zombien i skolan. De andra barnen tycker det är kul att han inte kan dö så redan den första dagen knuffar de honom framför en lastbil för att se hur det går. Och rektorn som visar sig vara den största rasisten av alla vad gäller övernaturliga barn gör ingenting för att stoppa det utan skäller istället ut honom för att han leker med bilar. Deppigt värre alltså, men det blir lite bättre när det visar sig att det visst finns några andra elever som inte ogillar zombies, och som också de inte är helt vanliga barn…

Mobbning modell värre

Mobbning, grupptryck, Varför är jag inte normal-ångest, och till och med lite kärlekstrubbel bjuds det på, allt tecknat i Anderssons lätt igenkännliga stil med sin blandning av lätt kantighet och mjuka former, och utmejslade ansikten. Färgläggningen står den här gången Michelle Madsen för, med något mer nertonat resultat än de vildare färgerna i serier som Anderssons Astrid, och personligen saknar jag de senare. Men hey, det är en zombie-serie, och det ingår liksom i konceptet att det ska vara lite deprimerande stämning i sådana 😉

Så berättelsen i sig är kanske inte så speciell. Den tecknade serien följer TV-serien mycket noggrant med ett kapitel / avsnitt (jag jämförde kapitel med avsnitt på Svtplay), och för den som läst ungdomsböcker / sett ungdoms-TV finns det inte så många överraskningar: Vi har pojkar som huvudsakligen mobbar fysiskt, flickor som mobbar psykiskt (jag är i ärlighetens namn lite trött på skildringar vad gäller den här gruppen, med inne-tjejerna som domineras/styrs av en extra elak snobbig tjej som är extremt medveten om allt som har med utseende att göra), spirande kärlek som gör alla inblandade hypernervösa, välmenande och inte så välmenande vuxna, och så vidare. TV-seriens författare tar inga risker här, utan man nöjer sig med att låta allt avvikande basera sig på en enda sak: Zombies/häxor/troll/tomtar i barnversioner som försöker leva bland de ”vanliga” människorna (även om det som det utvecklar sig verkar finnas väldigt många icke-vanliga…).

Men det är iofs inte så pjåkigt, för det leder onekligen till roande och ibland oväntade scener, som hur Lars föredrar att lämna lägenheten (varför ta trapporna när man är odödlig?), eller ninjan Annas osynlighet som bara fungerar när hon är rädd. Så en i grunden traditionell historia, men kryddad med zombies och annat oknytt, prydligt presenterat på ett sätt som gör att de som gillat ZombieLars på TV säkert kommer gilla honom i serieversionen också 🙂

Som om det inte vore nog komplicerat med att bli kär i vanliga fall…

Och sist, konsumentinfo: De två nu utgivna på svenska böckerna täcker den första säsongen av TV-serien. Bok 3+4 (som jag antar täcker den andra säsongen som SVT börjar visa 16 september) finns redan på norska, så med lite tur översätts de nog också vad det lider. Annars blir det till att träna upp norskan!

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Åshöjdens BK – Kalabalik i lingonserien

Läste jag serietidningen Buster som liten? Nix. Men några nummer ramlade jag över, så jag vet iallafall att den innehöll serier som Benny Guldfot, Johnny Puma, Super-Mac, med flera, även om jag knappt kommer ihåg någonting alls av serierna. Och samma sak är det med Åshöjdens BK: Jag läste nog någon episod eftersom jag känner igen namnen på en del personer, som Bagarn och Blåbärskungen, men jag vet att jag inte läste böckerna som serien bygger på och att jag heller aldrig såg TV-serien. Men när jag såg Kickstarter-projektet för att ge ut serien i en komplett utgåva tvekade jag inte ett ögonblick. Orsak: Författaren, Max Lundgren.

Inte för att jag läst många (om någon?) bok av honom, men han har skrivit många TV-manus som jag är väldigt svag för, som Pojken med guldbyxorna och Skånska mord, så en riktigt lång serie av honom var svår att motstå 🙂 Och nu har första boken, med undertitel Kalabalik i lingonserien, anlänt, och det är dags att skriva några ord om vad jag tyckte.

För den som inte vet någonting om Åshöjdens BK utspelas den på 50-talet och handlar om ett fotbollslag från den lilla orten Åshöjden som när serien börjar harvar i femte divisionen utan högre ambitioner. Man sparkar på bollen (eller motståndarna, beroende på humör), och efter matcherna går man till det lokala fiket och dricker, gärna någonting spetsat. Men när den före detta allsvenska fotbollsspelaren Bagarn slår sig ner har han högre ambitioner: Han räknar med att Åshöjden kommer växa när den nya motorvägen anländer och bygger därför ett motell, och när han dras in i fotbollsklubben har han högtflygande planer också för den.

Serien är berättad från Jormas perspektiv, en ung kille i laget som får följa med på resan. Han har en inblick i allt som pågår eftersom hans halvbror Edward är den stora talangen, den som kan gå riktigt långt, och hans far, Blåbärskungen, är ortens starke man som i början undrar vad Bagarn egentligen är för en figur, men som senare både samarbetar och konkurrerar med denne när orten växer och hans söners liv mer och mer upptas av fotboll.

Och redan här har kan man se några av seriens egenheter och det som gör den bra. Historien om hur ett halvdant lag långsamt blir bättre och klättrar i divisionerna finns det många paralleller till, men däremot inte så många som spenderar minst lika mycket tid på det som händer runtomkring. Vi får läsa episoder om hur svårt det är att både jobba på sågverket och ha tid över till träning, hur fokuseringen på fotboll kan leda till ansträngda familjeförhållanden och skilsmässor, och hur jobbigt det är för alla inblandade när ett lag som tidigare bara spelat för att det är kul nu börjar träna seriöst, någonting som inte alla spelare och åskådare blir glada över.

Förutom de ovanstående situationerna som oftast behandlas i något enstaka avsnitt finns det också några återkommande, och jag tänkte nämna två exempel som jag tycker hanteras utmärkt i serien. Det första är Hitte-Joel, jämngammal med Jorma och lagets målvakt, och en tattare. I ett av förorden i boken diskuteras användningen av just det ordet i serien och varför man låtit det vara kvar, och eftersom det används flera gånger i serien gör jag samma här. I början är han tillbakadragen och stammar en hel del, men Bagarn tar sig an honom och utnämner honom snart till lagkapten, och utan att det görs till en särskilt stor sak i serien växer Joels självkänsla hela tiden, och av enstaka repliker framgår det också att han gör stora framsteg i skolan och antagligen är den akademiskt bästa av ungdomarna. Hans bakgrund påpekas ibland av någon utomstående, men ingen i laget eller runt honom låter det spela någon roll och hans uppdrag som lagkapten framstår efter ett ag som självklart både för läsaren och lagkamraterna eftersom han helt enkelt är den bästa för uppdraget.

Vackert så, men Lundgren låter det inte bara vara en bakgrundsdetalj utan tar sig an fördomarna mot tattare rakt på sak:

Det andra exemplet är Jormas fosterbror Edward, den stora talangen. Medan Jorma är mer tillbakadragen och anhängare av att lagkänslan är viktigare än allt annat, oavsett hur duktig man är på att spela, ser Edward det hela mer som att det endast är de riktigt duktiga som spelar roll. Gång på gång leder Edwards egocentrerade världsbild till bråk, både med Jorma men också med andra i laget, inklusive Bagarn, där det hela oftast slutar med att det går bäst för laget när Edward inte bara tänker på sig själv. Med andra ord, någonting som känns rätt typiskt för vad man skulle kunna vänta sig av en svensk fotbollsserie skriven på 70-talet av en mycket socialt medveten författare.

Men Lundgren är smartare än så, och det visar sig i hur Bagarn resonerar om det hela. Inför öppen ridå tar han alltid ställning för laget framför den enstaka spelaren (dvs Edward), men han vet också att Edwards inställning är en viktig del i att han är en så bra spelare som han är eftersom den driver Edward till att alltid pressa sig mer än andra på träningarna, och till att aldrig sluta kämpa för att bli bättre:

Det finns mycket annat bra i serien också, som skildringen av ett numera försvunnet Sverige där prästen i sin söndagspredikan tar upp frågan om fotboll är en synd, och en ort där i princip alla är beroende av en enda man, Blåbärskungen, som äger den enda större arbetsplatsen och som kan få alla att göra som han vill (inklusive att få prästen att ändra åsikt eftersom Blåbärskungens söner spelar fotboll). Och jo då, fotbollsmatcherna kan vara spännande de med, inklusive sista-minuten-vändningar, både bra och dåliga. För överallt ligger en känsla av realism, där även fotbollslagets framgångssaga inte beror på någonting magiskt eller osannolikt utan är resultatet av planering, hårt arbete, och en liten gnutta tur.

Teckningarna? Reijo Stävenborg står för dem, och jag skulle säga att de är godkända. Fotbollsscenerna fungerar, och vardagsscenerna likaså. Han är ingen hejare på att rita ansikten så att personer alltid går att känna igen och anatomier ser ibland lite besynnerliga ut, men han varierar layouter och undviker vanliga fällor som att sekvenser med dialoger bara består av en uppsättning huvuden sedda ur samma vinkel. Kort sagt, det flyter på, och i en serietidning som Buster där mycket av serierna kom från engelska förlaget Fleetway står den sig väl i jämförelse med hur deras serier oftast såg ut 😉

Allt som allt tycker jag, som en icke-nostalgisk och i praktiken ny läsare av Åshöjdens BK, att det var en lite oväntat bra serie: En bra balanserad blandning av sport, socialrealism, och såpa som hållit väl. Det som kanske åldrats mest är nog den i princip totala frånvaron av kvinnor i serien, med undantag för enstaka små biroller; i en serie som har ambitionen att skildra hela samhället och inte bara ett herrlag i fotboll är det lite synd att halva befolkningen inte syns till 😉

Från ett av mina favoritkapitel i boken där vi får följa uppladdningen och sedan matchen mot ett lag som Åshöjden borde slå; framförallt sidorna med Jorma och Edward timmarna inför matchen är riktigt bra
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Polly tar ingen skit

Drygt två år sedan senaste albumet av Mats Källblad, Lukas – 25 år mellan stad och land, får vi någonting som jag skulle kalla en pendang till denna: Polly tar ingen skit, där huvudpersonen är Polly som sågs till som Lukas bandkollega och mycket goda vän. Och som jag stilla hoppades på att få läsa mer om eftersom hon i ärlighetens namn var den intressantaste karaktären i serien; Lukas var sympatisk och trevlig att följa, men Polly med sin kantighet och starka/kompromisslösa personlighet var mer spännande. Vem är hon, var kommer hon ifrån, hur blev hon som hon blev?

I Polly tar ingen skit får vi svaren på frågorna tack vare en samling korta berättelser som visar Pollys liv som ung. Och föga överraskande är det inte precis en idealisk uppväxt hon har där hennes storebror Jerry är den enda i familjen hon kan lita på, så eftersom han gillar musik & att meka och definitivt inte tar någon skit han heller följer hon i hans fotspår. Det är precis den här typen av miljöer och människor som Källblad är så suverän att skildra: Människor långt från storstaden med stor integritet, med en må vara trasig familjebakgrund men som vet med sig vad de kan vilket ingen kan ta ifrån dem. Även om det finns gott om sexistiska och/eller rasistiska personer finns det också dem som man kan lite på, oavsett ålder, kön eller annat:

Polly räddar sig själv från en svår uppväxt, men inte utan ärr. Serien igenom är hon snar att ta till våld så fort hon ser någonting som inte är rätt; att först försöka prata någon tillrätta som hon ser som en idiot ligger inte för henne, det är knytnävarna som gäller. En kanske inte alltid hälsosam inställning, men en mycket förståelig med tanke på hennes bakgrund. I Lukas… där hon är äldre och vuxen har hon nått lite mer balans men här är hon råare, och ibland känns det som om hon är på väg att förtäras av ilska och självdestruktivitet (typ ”jag skiter i allt, inklusive mig själv”). Men det som hindrar henne från att sjunka är till slut musiken & mekandet, och när serien slutar är hon ännu inte framme vid den där balansen, men hon är åtminstone på väg.

Förutom den som alltid när Källblad är mer allvarlig utmärkta människoskildringen från miljöer som knappast någon annan skildrar idag, vare sig i serier eller andra medier, finns förstås också klassmedvetandet. Lite mindre här än i album som Hundra år i samma klass eftersom personerna är yngre och ännu inte politiskt medvetna, men likafullt är det omöjligt att missa att Polly kommer från arbetarklassen och att det är en fundamental del av henne. Som sagt är det politiska aldrig uttalat här, men det finns med som en stark underton.

Jag behöver väl inte skriva att teckningarna är lika lösa i konturerna men samtidigt spänstiga som alltid eftersom det är standard när det gäller Källblad? Fast det är klart, för några läsare är det här säkert det första albumet av honom som de läser och då kan det vara bra att veta att han är precis så säker på att teckna som han visar här 🙂 Hans lediga stil påminner en hel del om typiska svenska serier som 91:an , Uti vår hage, et al, men det är verkligen inte alla som alltid lyckas få till fysionomin lika säkert; det är lätt att slarva när man tecknar i den här typen av karikerad stil, men jag tycker helt ärligt att varenda bild här träffar rätt.

Det är hur kul som helst att Källblad kommit med ett nytt och så starkt album som det här. Han är inte den flitigaste av serieskapare så jag blir lika glad varje gång en ny bok dyker upp, men tusan vet om han inte är den svenska serieskapare som getts ut av flest förlag. Den här gången är det Albumförlaget som gäller, och om jag kollar på de album jag har ser det ut att vara det nionde förlaget som haft den mycket goda smaken att plocka upp en serie av honom 🙂

Från omslagets innersidor
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Sword Princess Amaltea

Efter att ha läst Joakim Wallers senaste pingvinserier har jag nu också läst Natalia Batistas Sword Princess Amaltea. Samma förlag (Nosebleed Studio) och också den här gången, den engelska titeln till trots, en svensk manga. Och en till likhet: Också Batista ska ha beröm för att ha lyckats avsluta ett ambitiöst projekt. I ett långt efterord står det en hel del om allt slit det varit under många år med diskussioner med olika förlag, utlovade utgivningar som inte blir av, och givetvis det viktigaste av allt, nämligen själva serieskapandet. Den utgåva jag läst är en inbunden och mycket snygg samlingsvolym som Kickstartades förra året, men det finns en äldre i tre delar för den som föredrar förstaupplagor. Själv gillar jag den här: En rejäl och matig bok 🙂

SPA är en fantasyberättelse av klassiskt snitt, med drakar som bevakar kungligheter inlåsta i torn, andra kungligheter som befriar de senare, palatsintriger angående vem som ska ärva tronen, med mera. Det som har ändrats är könsrollerna, där genomgående allt som normalt förknippas med kvinnor utförs av män och vice verse. Så prinsar sitter inlåsta i torn, prinsessor med svärd befriar dem, drottningar styr länderna. Och det är inte bara könsrollerna som bytts ut utan även i språket har konsekvent ”man” bytts ut mot olika former med härledningen från ”kvinna”, kungadöme blir drottningdöme, och så vidare.

Med andra ord, en mangafantasy i Egalias döttrars fotspår. Åtminstone när det gäller språket och samhället, men när det gäller själva handlingen är det betydligt mindre politik i SPA: Amaltea är lillasyster och kan därför inte ärva tronen eftersom hennes storasyster är före i tronföljden, och det betyder att alla räknar med, för att inte säga kräver, att hon ska skaffa sig en prins som hon kan gifta sig med; om inte är det enda som återstår att för evigt vara en hjälpreda åt sin storasyster. Och hur hittar man (jag tänkte ett tag använda samma språk som i SPA när jag berättar om intrigen, dvs ”…hur hittar kvinnor…”, men jag kommer nog göra fel någonstans av misstag så det får vara, tyvärr) en prins på ett lämpligt sätt i en saga? Man får leta upp ett av de där tornen med en prins i och döda draken som bevakar det förstås!

Det fixar Amaltea snabbt, men när det är avklarat blir det ännu tydligare för henne själv att den enda anledningen till att hon genomförde uppdraget var för att visa sin mamma och storasyster att hon kunde klara det själv. Hela det där med att gifta sig för att sedan ta över prinsens drottningdöme lockar inte alls, och inte blir det bättre av att prinsen, Ossian, verkar måttligt förtjust i tanken han heller…

Amaltea är skeptisk till hela idén med att rädda prinsar som sen måste gifta sig med hjältinnan

Resten av boken handlar sen om hur Amaltea och Ossian färdas tillsammans till hans hem, vad de upplever på vägen (stråtrövare, onda häxor, mm), och vad som händer när de äntligen kommer fram. Det är småmysigt men för den som läst många sagor förut inte överraskande; att till exempel de två givetvis blir kära i varandra till slut är så att säga inbyggt i genren 😉

Och det sistnämnda är kanske det som jag tycker skaver en smula när jag läser. Teckningarna är inte dumma, detsamma gäller manus (men jag tycker att de av Batistas senare serier som jag läst är bättre på båda punkterna; de är mer självsäkra och följer inte lika slaviskt de japanska förebilderna), men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite tomt när serien visar sig så helt följa alla standardmallar för lite nyare sagor med prinsar och prinsessor, inklusive sensmoralen. Upplägget med de ombytta könsrollerna väntade jag mig skulle spela större roll, men det gör det inte; jag kan inte säga exakt vad jag skulle velat se, men att det inte på något sätt påverkar handlingen känns lite konstigt. Men det är kanske fel sätt att se på det. En så politisk berättelse som Egalias döttrar hade ju varit en helt annan serie, och om läsaren vill läsa en romantisk fantasyserie så kanske det räcker med de förändringar som finns i SPA för att visa på att det absolut inte behöver handla om prinsar som räddar prinsessor; små steg är också steg 🙂

Amaltea och Ossian senare i serien
Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Penguin Rumble 2&3

Whoops! Jag hade visst helt fel när jag skrev om att den svenska mangan Penguin Rumble skulle bli två delar; fyra var det, och jag har precis läst del två och tre innan fyran kommer senare i år. Joakim Wallers pingvinserie med Stockholm som utgångspunkt fortsätter i samma glada anda, men nu förstår jag också varför det inte är en serie som kommer fortsätta så länge den säljer, typ de flesta manga som oftast bara avslutas när antingen läsarna eller artisterna tröttnat. För efter att ha varit en ren komedi där den utveckling som sker enbart består i fördjupad kunskap om karaktärerna dyker det nu upp en tydligare röd tråd: Det finns en hemlighet bakom djurparken och det faktum att vissa människor kan tala med djuren där.

Visst är det fortfarande huvudsakligen en komedi där de flesta kapitlen kan stå på egna ben, som när pingvinen Hermann kommit på en ny uppfinning som leder till trubbel eller när huvudpersonen Erika lär känna någon av medarbetarna bättre, men allteftersom avslöjas mer av bakgrunden till Noaks Park, och volym tre avslutas också med en cliffhanger inför den avslutande fjärde delen.

Jag uppskattade den lätta förändringen i tonläge eftersom den första volymen kunde vara rolig men också saknade lite styrsel. Det är inte ovanligt när det gäller manga där den snabba publiceringstakten gör att kurskorrigeringar kan göras så snart det märks att någonting inte riktigt fungerar eller att någonting nödvändigt saknas, men det är svårare när det gäller en serie som Penguin Rumble som publiceras en bok i taget snarare än kapitelvis eftersom feedbacken inte blir lika ögonblicklig. Jag vet med mig att när jag läser manga behöver jag ofta läsa mer än bara en volym för att kunna ge en rättvis bild av den (om den inte är en total katastrof förstås!), och Penguin Rumble tycker jag definitivt hör till de serier som blir bättre efterhand 🙂

Faktiskt är den så pass bra att jag nu tänker vara lite hård mot den; den är så pass proffsig att jag tänkte skriva några meningar om hur den står sig jämfört med de bättre varianterna av den japanska manga som översätts. Med andra ord, vad gör den väl så bra som de, och var skulle den behöva förbättras, enligt en amatörredaktör som jag själv 😉 :

  • Språk: Text och dialoger flyter på alldeles förträffligt, inga invändningar här, och jämfört med en del manga som översatts till svenska är det klart bättre eftersom en hel del översättare har svårt att få till en naturlig känsla, ett inte ovanligt problem när det gäller att tolka japanska på ett västerländskt språk.
  • Manus: Klart godkänt det med. Balansen mellan fristående kapitel och kapitel som driver den större handlingen framåt känns bra, där den tidigare delen av serien fokuserar på att låta oss lära känna huvudpersonerna, för att senare när jag som läsare börjar relatera till dem den en gnutta allvarligare handlingen ska få mer tyngd. Och hela tiden interfolierat med rent komiska scener, som variation.
  • Personteckning: Teckningsmässigt är det bästa med Penguin Rumble människorna. Överlag ser det bra ut, och det relativt begränsad persongalleriet gör att jag som ibland kan ha svårt att särskilja personer när teckningarna är så pass stiliserade som här liksom i mycket annan manga aldrig har några problem med att se vem som är vem. Däremot får jag en känsla av att det kanske är lite väl många bilder med hel- och/eller halvprofiler, något som jag tror är lite lättare att teckna än mer ovanliga vinklar. Men jag är inte säker på det, och eventuellt tänkte jag på det på grund av den nästkommande och sista punkten.
  • Övriga teckningar: Många av djuren är i mitt tycke alltför enkelt tecknade och saknar tredimensionellt djup. Det tydligaste fallet är pingvingänget som är tecknade i en så avskalad version att det bara är texten som gör att jag ser dem som just pingviner, men även andra djur som delfiner och fiskar är så simplifierade att de inte riktigt passar med de mer realistiska (jämförelsevis alltså) människorna. De mest lyckade djurteckningarna är nog de av några gorillor, dvs de mest människoliknande av djuren. Sen kan det också se lite tunt ut på sidorna ibland, med ödsligare/tommare bakgrunder än jag skulle önska. Men det sistnämnda är nog en typisk sak som skulle ordna sig med ett antal heltidsanställda assistenter 😉
Gorilla + människa + delfin

Sammantaget är det en riktigt lyckad och kul serie, och jag tror att sisådär fyra volymer blir precis lagom för att avsluta berättelsen utan att det känns vare sig utdraget eller snöpligt kort. En liten önskning från mig hade kanske varit att Stockholms-miljön utnyttjats mer så att serien stuckit av mer från andra japanska serier; jag kommer ihåg hur roligt det var som liten när jag läste någonting som hade svensk anknytning när jag var van vid att det helt saknades i den typen av serier. Men det är ju ingen kritik av serien som sådan! Och som jag så ofta skrivit här på bloggen så ska Waller ha stort beröm för ytterligare en sak: Uthålligheten. Det finns så många exempel på serier med storslagna idéer som överges när den första energin överger serieskaparna, men här har planen hållits (jag litar på att den fjärde boken kommer den med!) med fyra böcker på sammanlagt runt 800 sidor på mindre än tre år. Bravo!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)