Kategoriarkiv: Svenska serier

Penguin Rumble

Postat den

Penguin Rumble - omslag

Ser man på, mangautgivningen är inte helt död i Sverige ändå; efter att de stora förlagen lämnat genren för flera år sedan och efter att även Ordbilder gett upp så verkade det helt dött på mangafronten, men sen finns ju de där små entusiast-förlagen som Nosebleed Studios. Må vara att det handlar om en svensk manga, dvs en serie gjord av en svensk, men boken är så mycket manga att det verkligen inte går att kalla den någonting annat: Manus, teckningar, fysiskt format (dvs liten tjock bok), och så vidare.

Faktum är att det nästan blir för mycket. Upphovsmannen Joakim Waller (vars korta serie Häxan jag skrev om förra året) tecknar med säker hand i klassisk mangatradition, och manuset om den unga Erika som blir djurskötare på en djurpark i närheten av Stockholm i den någorlunda nära framtiden formligen kryllar av inslag som en van mangaläsare känner igen, som förkärleken till pingviner, huvudpersonens speciella förmåga som gör densamma speciell, arbetskamraterna med mystisk bakgrundshistorier som långsamt klargörs, den smått asociala kollegan som huvudpersonen vinner över med hjälp av en oförtröttlig optimism. I grunden en komedi, där teckningarna växlar i takt med att handlingen är mer crazy, mer allvarlig, som brukligt är.

Kort sagt är mitt största problem med Penguin Rumble att den känns lite för osjälvständig och att den alltför sällan vågar sig på någonting eget. Även när det gäller miljöskildringen saknar jag det:Om Stockholm som omgivning hade utnyttjats mer och varit mer närvarande hade det kanske gjort att serien iallafall hade den särarten att den utspelas i läsarens närmiljö (dvs för svenska läsare) och det kan göra mycket för hur man uppfattar läsningen; jag kommer själv ihåg hur en serie som Spindlarnas rike kändes så udda och annorlunda när jag läste den som liten eftersom det var en science fiction-serie med mycket sense of wonder men som utspelade sig i Sverige. Wow tyckte unga jag! Men det här är nog inte hela världen för den tilltänkte läsaren; jag misstänker att de flesta som kommer läsa boken inte har läst lika mycket manga som jag har 😉

Penguin Rumble - pingviner

Djurparkens pingviner (och sköldpaddan, eller är det nyckelpigan, Fi) introduceras. Eftersom jag är på landet har jag ingen scanner så det får bli rena fotografier, inklusive en tumme från undertecknad, i dagens inlägg.

Två delar är det planerat att bli om jag läst rätt, och nästa del kommer redan i oktober så trevligt nog dröjer det inte åratal innan fortsättningen följer, en nog så viktig detalj när det gäller serier som den här som är tänkta att läsas snabbt. För trots en del invändningar, inklusive att även om Waller tecknar skickligt på många sätt så ser det ibland en gnutta stelt ut, gillar jag Penguin Rumble. Den har humor (jag har själv sett en läsare som skrattade högt åt sekvenser i den) och kanske framförallt gillar jag att den överhuvudtaget finns. Waller har haft uthålligheten att göra klart den (jag anar att del två nog är mer eller mindre klar redan), ett stort jobb eftersom flera hundra sidor serier tar ett tag att göra om man dessutom saknar assistenter (de allra flesta japanska serier där månadstakten kan vara hundra sidor för en enda serie görs ju av ett lag seriekreatörer, även om det bara står ett eller två namn på den förtiga serien), och sen har hans förlag också gett ut den professionellt. Mycket starkt jobbat!

Penguin Rumble - kollega

Den smått asociala och mystiska kollegan. Och en inte riktigt lika mystisk tumme!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Närmare kommer vi inte

Postat den

Närmare kommer vi inte - omslag.jpg

Jag har hittills på den här bloggen bara recenserat (mycket kortfattat dessutom) en bok av Anneli Furmark, Fiskarna i havet, och jag var inte helt nöjd. Teckningarna uppskattade jag men manuset tyckte jag var alltför torrt. Den som läst min blogg har kanske märkt att jag skriver om det mesta men proportionellt så skriver jag ganska lite om nyare svenska serier av vad jag skulle kalla Galago-skolan, dvs de där teckningarna är strikt underordnade manus, och där manusen är i mitt tycke alltför enkelspårigt politiska/självbiografiska. De är helt enkelt vanligtvis inte min kopp te så det är mer i undantagsfall jag tar mig an dem, till exempel om jag läst någon sådan som jag tycker sticker av på ett för mig bra sätt, som exempelvis Stina Hjelms Mitt dåliga samvete.

Anneli Furmark hör inte riktigt till dem med tanke på hennes finfina teckningar, men jag har aldrig riktigt fastnat för hennes manus som jag tyckt varit kompetenta men utan liv. Så jag blev riktigt glad över dagens bok, Närmare kommer vi inte, där Furmark tecknar kanske bättre än någonsin, och där manuset av norska författaren Monika Steinholm är lika bra det. Visserligen handlar serien om någonting jag vanligtvis inte är speciellt intresserad av, nämligen tonåringars problem med att hitta sin plats i livet och att reda ut sina känslor, men som alltid när det handlar om en riktigt bra serie spelar det ingen roll vad den handlar om, bara att den är bra 🙂

För att beskriva lite närmare vad boken handlar om så är det om Jens, en ung norsk kille som har trasslat in sig i sina känslor för sin bästa vän Niklas och därför flyr till sin morbror Torstein och hans sambo Phil, om Edor, en ännu mer känslomässigt tilltrasslad kille som inte över huvud taget vet vad han vill göra förutom att han nästan bubblar över av aggressiv energi, och om en ovanligt varm sommar i samhället Finnsnes nästan längst norrut i Norge där de två möts.

Närmare kommer vi inte - kyss

Jens och Edor har radikalt olika personligheter men i sin jakt på något eller någon som kan vara ett ankare i tillvaron dras de till varandra. Serien igenom växlar perspektivet och vi får än följa Jens upplevelser och tankar, än Edors, och det är omöjligt att inte känna för dem, med Jens som huvudsakligen vänder sina känslor inåt så att bara de som känner honom väl förstår hur starka hans känslor är, och Edor som när känslorna blir för starka istället blir nästan suicidal i sin jakt på ett utlopp för dem.

Det skulle kunna ha blivit överspänt men Steinholms manus blir aldrig orealistiskt eller melodramatiskt. Personer blir arga eller irriterade på varandra, glider isär och glider samman, men boken igenom finns en stark känsla av kärlek, både Eros och Agape. Både Jens men framförallt Edor tänker ibland onda tankar om andra, men det är övergående och det finns en tro på att de allra flesta vill andra väl. Ibland kan det gnissla när gamla instinkter tar vid, men kärleken/empatin/omsorgen vinner i längden.

Och allt är alltså presenterat via Furmarks strålande teckningar. Det nordiska ljuset på en plats där solen bokstavligen aldrig går ner fångas i de svagt rosa tonerna som också syns på omslaget och som den som varit i området omedelbart känner igen, alltmedan Jens eldröda hår glöder ikapp med solen. Jag vet inte om det är spritpennor som Furmark använder sig av (det ser ofta ut som det, dvs för mina amatör-ögon), men hennes färgläggning är hur som helst närmast unik i Sverige, och jag gillar den skarpt. Det känns som att läsa en serie gjord i en stil som vore den tecknad under en teckningslektion i skolan, men när jag tittar efter närmare inser jag att den är så mycket bättre än så.

Som nog märks tycker jag att Närmare kommer vi inte är en fullträff. Om jag ska ha någon invändning blir det helt på det subjektiva planet i och med att innehållet inte riktigt är någonting som jag är svag för i sig, så för min egen del ser jag det här som en riktigt bra serie som jag är glad för att ha läst och som det inte är omöjligt att jag kommer att läsa igen, men att den inte kommer hamna överst på min personliga favoriter-lista. Men objektivt sett har jag inga invändningar alls för den här boken lyckas med precis allt den föresatt sig att göra 🙂

Närmare kommer vi inte - mc.jpg

Kan köpas hos bl.a.:

Siri och Mimers brunn & Sjöjungfrun Minna

Postat den

Siri+Minna.jpg

Två bokrecensioner för priset av en blir det idag när jag tar upp de senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens fortsatta satsning på serier för barn. Jag har skrivit om några av dem förut, som Roller Girl och Superdövis, men det finns flera som till exempel John Holmvalls trevliga John Bauer-inspirerade små böcker som jag inte nämnt här förut.

Och nu är det snart dags för årets seriemässa i Stockholm, SIS 18, vilket jag märker i och med att lite fler recensionsexemplar än vanligt dykt upp hemma hos mig. Det märks tydligt att förlagen är medvetna om mässan och tajmar vårens upplagor till densamma, vilket alltid gör att jag får lite svårt att hinna med att skriva om allt. Men i år kommer det nog gå lättare eftersom jag (Snyft! Depp!) kommer vara bortrest och missar mässan -> det blir inga roliga / underliga / obegripliga fanzin inköpta och därefter recenserade, och inte heller alla de förlagsutgivna serier som jag brukar hitta på mässan som jag annars inte ser till. Alla förlag är inte så bra på att göra sig hörda så mässor är ibland nästan enda chansen att få reda på vad som finns utgivet…

Men tillbaka till dagens serier, och jag börjar med

Siri och Mimers brunn av Patric Nysträm (manus) och Per Demervall (teckningar)

Det här är det andra albumet om vikingaflickan Siri och till skillnad från det förra, Siri och vikingarna, som utspelades i Miklagård befinner sig Siri den här gången på hemmaplan, i Sverige. Men när Zack, vännen hon träffade i Miklagård, kommer på besök och de tillsammans reser till Birka är det dags för nya äventyr när de söker efter en försvunnen skatt.

Serierna om Siri lanseras som en klassisk äventyrsserie och det stämmer bra; det finns till och med en introduktion av huvudpersonerna à la den från Asterix, med en bild på var och en tillsammans med en presenterande text. Det finns också en återkommande (korkad) skurk, en medhjälpare till densamma, så vi befinner oss på välkänd mark för den vana serieläsaren.

Och kanske är det lite för välkänt. Historien rullar på utan mankemang, gåtor ställs och löses, men jag saknar lite tuggmotstånd och lite personlighet. Hittills är Siri bara en äventyrlig flicka och Zack en något försiktigare pojke, men mer än det vet jag inte om dem.

Siri och Mimers brunn - gåta.jpg

Men det handlar fortfarande bara om två böcker så med lite tur är det enbart en fråga om tid innan personerna sätter sig bättre, och jag tycker det finns en potential här. Nyströms manus är kanske fortfarande lite blekt i det stora hela, men historien håller ihop bra med tydlig början och slut, nya karaktärer presenteras prydligt, och så vidare. För en ung läsare som inte läst så mycket annat innan tror jag det fungerar klart bättre än för en mer erfaren som jag. Och jag gillar Demervalls teckningar här; om jag jämför med album som hans gamla Röda rummet tycker jag de här har en mycket friare och mer energisk linje.

I det stora hela skulle jag säga att Siri skulle behöva ta lite mer risker med handlingen och personerna i den. För rätt ålder och rätt läsare kommer den säkert uppskattas, men för att bli en bok läsaren kommer tillbaka till gång på gång behövs någonting som inte följer minsta motståndets lag lika mycket.

Sjöjungfrun Minna och den hemliga vännen av Natalia Batista

Om Siri och Mimers brunn var modellerad efter klassiska äventyrsserier är det här en serie i en helt annan genre. Åldersmässigt är det nog ungefär samma läsare som siktet är inställt på, men Batistas serie är helt inriktad på det personliga tilltalet och inte på äventyret som sådant när sjöjungfrun Minna drabbas av en närmast existentiell kris: Vad betyder det egentligen att vara en sjöjungfru, och måste man göra som alla andra även om man inte tycker om det?

Minnas dilemma är inte diffust utan mycket konkret: Alla andra sjöjungfrur lever på att äta människokött, men när Minna en dag i hemlighet blir vän med Mika, en människoflicka, tycker hon att det känns fel att äta kött som skulle kunna vara Mikas. Så hon vill inte längre följa med på sina systrars jakt, något de inte tycker om eftersom att döda och äta människor enligt dem är en del av vad att vara en sjöjungfru är.

Jag ska villigt erkänna att jag blev förvånad och t o m småskrattade åt det förvånande i att en så sött tecknad serie som den här, avsedd för barn, faktiskt har som tema att äta människokött. Själv kan jag inte låta bli att fantisera om de scener vi inte får se, när Minnas systrar jagar, dödar och styckar människor, och jag misstänker att en eller annan mardröm nog kan bli följden för de minsta. Och det är bara bra tycker jag eftersom litteratur ska kännas, och det inbegriper även skrämmande känslor. Det gäller för barnlitteratur, det gäller för vuxenlitteratur.

Sjöjungfrun Minna - kött.jpg

Sen lindras det hela av att köttet tecknas som det minst köttliknande kött jag sett och det är nog ett bra val för ett mer realistiskt kött hade nog varit i mesta laget, och Batistas mangainspirerade teckningar med sina runda linjer och gulliga personer gör också sitt till för att det inte ska kännas alltför realistiskt. Plus också för att historien inte utmynnar i att alla systrar nu kommer sluta äta människokött utan i en mer leva och låta leva-filosofi* där de alla accepterar varandras åsikter.

Det som skulle kunna bli bättre med Sjöjungfrun Minna är faktiskt en sak som den delar med Siri: Det behövs mer tid och fler böcker för att jag ska få en mer personlig relation till karaktärerna. Serier går fort att läsa och det kan vara en nackdel just när det gäller personteckningen, för jag vet att för min del handlar det delvis om tid för att jag ska engagera mig: Ju mer tid jag spenderat tillsammans med fiktiva karaktärer, desto mer bryr jag mig om dem**. Så jag hoppas dagens serier fortsätter med fler volymer framöver 🙂

Och apropå framöver har Rabén & Sjögren sagt att det kommer tre serieböcker i den här vändan men en av dem dröjer till juni: Enhörningen Aurora av Hedvig Häggman Sund. Med tanke på att jag inte läst några serier av henne på evigheter men verkligen gillade hennes bidrag i bland annat Emma och Sara ser jag fram mot dem med!

Kan köpas hos bl.a.:

 
*: Förutom de som blir uppätna förstås!
**: Vilket tyvärr också innebär att om jag råkar se flera avsnitt av någon usel TV-serie så börjar jag bry mig om karaktärerna, trots uselheten -> jag har till exempel sett alla avsnitt av The Big Bang Theory trots att det är en av de värsta TV-serier jag sett, med sunkig moral, o-rolig komedi, mm. Suck.

Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra

Postat den

Ser man på, det blev en till samlingsvolym med Kapten Stofil, Joakim Lindengrens förkämpe för alla de som anser att allt nytt som tillkommit efter sisådär 1960 är fjanterier och nymodigheter som passar bäst på soptippen. Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra samlar ihop de sista Stofil-serierna från kaptenens egen tidning som lades ner för snart ett decennium sedan, tillsammans med diverse kortare serier som huvudsakligen hämtats från tidningen Riksettan, en numera även den nedlagd tidskrift som handlade om ”Bilismens guldålder”, dvs en mycket passande hemvist för kaptenen 🙂

Så här några år sedan jag senast läste serierna är det trevligt att se dem igen, men jag styrks i min gamla åsikt att Kapten Stofil är en fantastisk idé till en serie, men en idé som ganska snabbt blir uttjatad. Det är kul att se en kverulerande man som hela tiden klagar på hur allt var bättre förr och som utan att bekymra sig om konsekvenserna fortsätter att uppföra sig som om ingenting förändrats på 50 år, men i en tjock samling som den här blir det lite enformigt efter ett tag, så jag rekommenderar att man läser den här boken i omgångar.

Från Riksettan

Och sen har vi det där som jag skrev i samband med att sista numret av Kapten Stofil-tidningen kom ut: Jag tycker att Lindengrens teckningsstil när han tecknar i sin vad jag skulle kalla ”gamla” stil, med mycket tusch, stora svarta partier, och en vad skulle säga slafsig känsla är underbart rolig att se på och att läsa, medan den sobra gråtonade stilen som är den dominerande i Kapten Stofil-serierna (den andra använder han bara när kaptenens alter ego är i bild) är snitsigt gjord och mycket passande för den gamla reaktionären, men den är inte alls lika kul att se.

Men jag ska också erkänna att det finns bra saker här. De korta ensideshistorierna från Riksettan hinner aldrig bli tjatiga, de parodierande inslagen som kan komma från de mest oväntade håll och kanter är uppfriskande, omslagsmålningarna till tidningarna som finns med här är både roliga och snyggt gjorda, och framförallt serien Kapten Stofil säljer ut…, en serie som först publicerades i Kapten Stofil 38 (kalenderbitare, errata-rapport: flera av serierna publicerades i helt andra nummer av tidningen än vad som står i samlingen) och som jag skrev uppskattande om då, men som jag när jag läste om den nu gillade ännu bättre. Ett sant mästerverk, men så handlar den också om serien Kapten Stofil istället för att var en serie med Kapten Stofil 😉

Ok, jag är lite för hård mot Kapten Stofil. Han är underhållande och jag köpte själv alla nummer av hans tidning, och jag kan absolut rekommendera den här samlingen för den är småcharmig och Kapten Stofil är ändå en unik seriefigur väl värd sina egna böcker. Men, för att uttrycka min kritik på ett sätt som kanske kaptenen själv skulle uppskatta: Jag tycker Lindengren var bättre när han skrev om bastuspecialiser, krystmarodörer och Esso-mackar, innan han började med sådana här nymodigheter som gammalmodiga gubbar.

Från avskedsserien, om Kapten Stofil-tidningens historia

Kan köpas hos bl.a.:

 

Lukas – 25 år mellan stad och land

Postat den

Det är alldeles för länge sedan jag läste några nya serier av Mats Källblad, mannen bakom fantastiska serier som Vimmelgrind, men nu har hans serie Lukas som tidigare publicerats i diverse tidningar under åren samlats ihop och getts ut av förlaget Cobolt. Så hurra för det, framförallt för en som mig som gillar Källblad men inte läst en enda sida av serien förut 🙂

För de som liksom jag inte stött på Lukas tidigare är huvudpersonen (med namnet Lukas, föga förvånande 😉 ) en glad typ som älskar rock’n’roll, sin katt Fritiof, livet på landet och livet i stan. Vad han försörjer sig på har jag inte en aning om, om inte gatumusicerandet ger mer intäkter än vad det verkar som i albumet…

Att oroa sig för morgondagen är ingenting som Lukas bekymrar sig om; ur hand i mun fungerar fint för honom. I grunden är han en leva och låt leva-bohem men när det blir alltför upprörande kryper rebellen i honom fram. Som när han blir upprörd över att en gammal urskog huggits ner och han tillsammans med vännen Polly försöker få tidningen att skriva om det, eller när han och Polly hjälper Lukas kusinbarn Mary med hennes sexistiska sommarjobbskollegor.

Det som jag gillar så mycket hos Källblad är stämningen och karaktärerna. Få om någon annan svensk serieskapare skildrar de människor som dyker upp i Källblads serier, och ingen gör serier där klassamhället hela tiden är så närvarande men utan att det blir tungrott politiskt. Han är en extremt skicklig skildrare av människor och samhälle, men utan behov av att pracka på andra några politiska åsikter; slutsatser får man dra själv som läsare.

Det senare går också igen när det gäller människorna i serien som även om de har starka åsikter om någonting inte bekymrar sig nämnvärt över att övertala andra att tycka likadant. Så länge man uppträder sjysst mot andra så ska man lämnas ifred, typ. Med en viss brasklapp vad gäller redan nämnda Polly som onekligen har en tendens till att ta till nävarna när det går för långt:

De tidigaste sidorna av serien (dvs de som är med i boken; enligt Källblads förord var de allra första sidorna så dåliga att de utelämnats här) är enklare, både vad gäller teckningar och manus. Roliga, javisst, men de saknar den där underliggande känslan av realism, av att det här verkligen utspelas där det finns ett helt samhälle runt handlingen, som hans bästa serier har. Så för min del blir boken bättre och bättre, och att personer som Polly dyker upp gör också sitt till; de bästa serierna är de där Polly och Lukas pratar och gör saker tillsammans. Hon får rollen av att vara den lite kantigare och knepigare karaktären jämfört med Lukas enklare roll, och det är henne jag allra helst vill läsa mer om på det där typiska sättet när en ursprungligen bifigur visar sig vara intressantare än huvudpersonen, där Tintin/Haddock nog är det mest kända exemplet i serievärlden.

Och det finns andra bifigurer som jag också vill läsa mer om, som kusinbarnet Mary som bara är med i en enda kort episod à två sidor. Vad hände med henne sen? Vart tog hon vägen? Hon är en klockren Källblad-karaktär, och jag vill läsa mer om henne!

Att boken blir bättre allteftersom gäller också teckningarna, där stilen drar mer och mer mot en lite ruffigare stil som den härovan. Symptomatiskt nog är den i mitt tycke allra bästa illustrationen den som pryder albumets insidor, med Lukas, Polly och Ruts rockband. En suverän teckning i all sin enkelhet:

Lukas – 25 år mellan stad och land är en bok jag tycker väldigt bra om, men så är jag också ett stort fan av Källblad. Lika bra som Vimmelgrind eller Lång väg tillbaka är den inte; eftersom Lukas primärt är en skämtserie bestående av kortare episoder saknas den sävliga stämningen från den förra och det större allvaret i den senare. Som bäst är Lukas i de senare historierna, och framförallt när Källblad får några fler sidor på sig så att hans underfundiga ton hinner etablera sig. Men även en inte perfekt Källblad är ändå en Källblad! Om nu bara den där sedan länge utlovade Vimmelgrind 4 kunde dyka upp… 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Nya Norrland

Postat den

Det är sju år sedan Mats Jonssons senaste serieroman, Mats kamp, kom ut, men i höstas var det dags igen i och med att Nya Norrland kom ut; återigen en självbiografisk serie, återigen på Galago förlag. Men den här gången ligger inte tonvikten riktigt lika starkt på författaren själv utan den handlar (enligt baksidestexten) istället om ”…den klyfta mellan stad och landsbygd som allt mer framstår som en av vår tids angörande konflikter.”.

Så över de 272 sidorna får vi dels följa författarens eget liv och hur det förhåller sig till stad/landsbygds-konflikten, dels läsa om framförallt Bollstabruks historia, dvs det samhälle han växte upp i och som han tar som ett exempel på hur det moderna Sverige växt fram. Precis som i Mats kamp varierar framförandet: Korta ensides historier, rena historieförläsningar där Mats Jonsson berättar för sin dotter (som ibland är intresserad, ibland ironisk), intervjuer med släktingar, material anonymt insamlat från landsbygdsbor som flyttat till Stockholm, Jonssons egna förslag på hur skattesystemet skulle kunna förändras för att enligt honom bli mer rättvist, osv, osv.

Det är med andra ord ett mycket ambitiöst album som vill beskriva ett problem både objektivt och subjektivt, och dessutom lämna förslag på hur problemen ska rättas till. Men det innebär tyvärr också att det är ett album där Mats Jonssons svagheter som serieskapare får fritt utlopp vilket resulterar i en bok som kanske kan användas av en del som en politisk partsinlaga men som enligt mig är rätt misslyckad som serie.

Barndomen

När jag säger det ska man ha klart för sig att precis som jag skrev i recensionen av Mats kamp är en hel del av mina invändningar subjektiva: Jag är inte helt förtjust i (själv)biografier, jag är ingen större vän av teckningarna, och jag är definitivt inte förtjust i politiska pamfletter (även om Nya Norrland kanske är väl tjock för att kallas pamflett). Men i Mats kamp fungerade det hela: Omväxlingen i innehållet och den uppriktiga skildringen av erfarenheterna som småbarnsförälder och att plötsligt vara ansvarig inte bara för sitt eget liv räckte långt, och serier är nu en gång för alla ett utmärkt medium för den typen av berättelser.

I Nya Norrland däremot slåss hela tiden det självbiografiska mot politiken på ett olyckligt sätt. Flera gånger påpekas i serien, ibland med allvarlig och ibland med ironisk ton, att det givetvis kan vara så att det mer handlar om nostalgi över barndomen och över att världen inte längre ser ut som den gjorde förut som får författaren att fördöma dagens samhälle. Men tyvärr, att påpeka att man kanske har på sig nostalgiska glasögon gör inte att man inte har på sig dem.

Eller för att uttrycka mig annorlunda: Hur mycket det än påpekas att det kanske handlar om orättvist gnäll över en svunnen tid låter det likafullt som gnäll över en svunnen tid, och det är ärligt talat rätt segt att läsa om. Mats kamp sträckläste jag, Nya Norrland fick jag slita för att komma igenom, trots att Jonsson är bra på att få flyt i sina serier; teckningarna i sig ser amatörmässiga ut men han vet hur man ska sätta dem i rätt ordning för att de ska vara lätta att läsa.

Sen kan jag inte låta bli att irritera mig över bristen på självinsikt. Som sagt påpekas det flera gånger att det kan verka hycklande att klaga på gentrifieringen av Hägersten när man ändå bor där själv, och det är väl bra att han är medveten om det (med brasklappen som ovan att det inte förändrar det faktum att han likafullt bor där). Men det är någonting som redan tidigare påpekats av många andra så den självinsikten är inte så svår att uppnå.

Däremot ser han uppenbarligen inte det absurda i att skriva om hur han ville bo i Kransen för att han tycker om ”…blandningen av folk…” och hur hemskt det är att gamla Kransen (dit han flyttade och trivdes) röstar 13% på M medan i de nybyggda delarna däremot får M hela 28%. Det är givetvis inget fel på att inte gilla M men det där med att gilla blandningen av folk betyder uppenbarligen bara folk som inte röstar på M, med tanke på att de där nybyggda delarna ligger närmare hur Sverige faktiskt röstar än de gamla ”blandade” delarna. Så gärna en blandning av folk, så länge det är en blandning av rätt slags folk, ungefär 😉

Som sagt, frustrerande att Mats Jonsson vet att det mesta handlar om att sakna barndomen, men den vetskapen glöms hela tiden bort i serien

Och så fortsätter det boken igenom: När det bara handlar om det självbiografiska fungerar det bra, och likaså när det reflekteras över vilka problem som behöver lösas. Men ju konkretare politiken blir, desto sämre tycker jag boken blir. Jag får ofta den där frustrerande känslan man kan få när någon dyker upp som man i princip håller med, men vars resonemang man skäms lite för för att det är så dåligt underbyggt.

Fakta presenteras noggrant vilket jag uppskattar, men analysen och fokuset är det sämre med, som när nedläggningen av Sollefteås sjukhus tas som intäkt på hur landsbygden utarmas, för att senare i serien påpeka att det är minst lika illa i Stockholm och att han själv t ex fick åka 10 mil för att hitta ett BB som kunde ta emot. I samband med det påpekas att han inser att det inte är ett geografiskt problem utan ett nationellt problem. Sant, men varför faller boken sedan omedelbart tillbaka till att återigen hamra på att det är en konflikt mellan stad och landsbygd?

Så tyvärr, Nya Norrland tycker jag är en svag bok, där det som är bra nästan drunknar i det mindre bra. Synd, med tanke på den höga ambitionsnivån!

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat

Postat den

Well, jag tror jag behöver göra ett sånt där inlägg igen där jag snabbt går igenom några serier jag läst de senaste veckorna som jag inte riktigt känner för att göra separata inlägg om. Ingen skugga ska falla över deras kvalitet, det är bara jag som känner för lite kortare texter 🙂

Nedzus lyktor av Rui Tenreiro

Först ut, ett album som jag köpte i våras, dvs våren 2017, men som råkat bli liggande sedan dess. Föga överraskande eftersom det är utgivet av Sanatorium är det en udda och visuellt anslående historia om de två byarna Nedzu och Adaeze och deras årliga tävling där två krabbor slåss mot varandra. Istället för bitter rivalitet som invånarna i byarna önskar sig faller de två krabbtränarna för varandra, och situationen kompliceras ytterligare av den inte helt sunda relationen som Okoye, en av tränarna, har med sin mästarkrabba Asagwara…

Snyggt tecknat med nerviga linjer och med en färgskala som ovanligt nog dras åt mörkt och rosa, om än en smula stelt ibland i människoskildringen, och med en suggestiv historia; att den inte kommer sluta lyckligt är uppenbart från första sidan. Hela serien känns drömsk med övernaturliga inslag, men som också upplägget med en berättare som inleder och avslutar serien förstärker. Lustigt nog är min starkaste invändning, Sanatorium till trots, att den fysiska boken inte känns helt ideal. Trycket är bra, pappret utmärkt, och designen är elegant, men jag tror att jag skulle tyckt bättre om serien i ett mindre format. Berättelsen är en liten intim saga man berättar en kulen höstkväll, och det större formatet (dvs klassiskt seriealbumformat) känns för stort och öppet. Kanske inte en alldeles rimlig invändning men det är så jag känner det!

Paper Girls av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar)

Jag har nu läst den första inbundna boken innehållande nummer 1-10 av serien som inleds på 80-talet med en grupp tidningsutbärande flickor, men som sen visar sig innehålla tidsresor, parallella världar, kloner, dinosaurier, och allt möjligt annat. Det är roligt och jag gillar verkligen huvudpersonerna och det märks det att Vaughan och Chiang också gör; trots alla fantastiska inslag är serien hela tiden som bäst när det är personerna och deras känslor/relationer som står i fokus.

Matt Wilsons enkla färger gör sitt till för att ge Paper Girls en egen stil

Perfekt är ändå serien inte. Precis som det mesta andra jag läst av Vaughan tycker jag att det aldrig blir så där extremt spännande eller gripande som i de allra bästa serierna. Vaughan har alltid en viss distans till sina huvudpersoner som gör att det känns som om någon talar om dem snarare än att jag upplever händelserna tillsammans med dem och det gäller även Paper Girls, trots att jag som sagt tycker att karaktärerna är det allra bästa med serien. Det är kanske orättvist, men jag tycker att han är en skicklig hantverkare snarare än en skicklig konstnär.

Så vänta er ingenting världsomvälvande, men en kul, fullproppad med händelser och underhållande läsning är det, precis som jag hoppades efter att ha läst de inledande numren. Faktum är att om jag skulle kritisera något i handlingen är det nog att efter tio nummer har jag fortfarande inte riktigt fått grepp om historien: Mycket har hänt men det hänger ännu inte ihop helt och hållet. Men där litar jag på Vaughan, han har redan förut visat att han kan sy ihop handlingen i sina längre serier när han får tillräckligt med tid på sig 🙂

Zelda 6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

Woohoo, mer Zelda! Det tar ett tag mellan gångerna men jag blir alltid glad när jag får läsa nya Zelda-strippar eftersom Zelda sorgligt nog inte går i någon tidning jag läser. Så för mig blir det en stor dos Zelda när en ny bok dyker upp, följt av långa perioder så gott som helt utan Zelda, förutom någon enstaka strip i Pondus-tidningen :-/

I Allt är normalt är allt normalt: Zelda stretar på utan att ha en susning om vad hon egentligen ska göra med sitt liv när hon blir vuxen och hennes impulskontroll har inte blivit bättre den heller:

Hennes vänner (åtminstone några av dem) verkar ha bättre koll på världen och skaffar till och med barn. Vilket leder till bokens höjdpunkt när några av dem hamnar i en bil på väg till en förlossning och tvingas lyssna på Lars Noréns dagböcker i audioformat: Eftersom ingen av dem har bil och körkort så är en av deras mammor chaufför och får därför bestämma över vad man ska lyssna på. Juxtapositionen av den ofta misogyna men alltid narcissistiska ultimata Kulturmannen Norén och Zeldas feministiska vänner är sublim 🙂

Ok, en bild till från Zelda; gillar man Neidestams teckningar så gör man!

Dorm Girls av Marta/Pons (manus) & Galiano (teckningar)

Jag flyttade runt i bokhyllorna häromdagen varpå den här amerikanska utgåvan från 80-talet av en spansk serie dök upp, utgiven på förlaget Catalan som var en av de allra tidigaste seriösa översättarna av europeiska serier i USA och därför ett förlag jag är svag för. Jag kom inte alls ihåg serien så det var lika bra att läsa den och nja, allt Catalan gav ut var inte bra.

Serien handlar om en flickskola och en mycket hårt styrd sådan där lärarna är mycket noga med att framhävda i att fina flickor ska hålla på sig och aldrig umgås med det manliga könet. Vilket givetvis resulterar i elever som gör sitt allra bästa för att bryta mot reglerna så mycket de bara kan.

En av de tamare sidorna

Visst skulle någon kunna säga att Dorm Girls är en kritik mot den rigida inställningen till sexualitet när det gäller flickor och tvånget att de ska uppföra sig perfekt, men ärligt talat är det här bara en serie som finns till av en enda anledning: Att skildra vildsinta tonårsflickor med allt det innebär. Så, well, inte en av Catalans bästa serier, och lite symptomatisk för ett av skälen till att Catalan inte överlevde: Kvalitén på det de gav ut varierade extremt mycket, från bottennapp som det här halv/helpornografiska albumet till toppar som Hearts of Sand.

Distant Worlds av Leo (manus) & Icar (teckningar)

Brasilianaren Leos olika science fiction-serier fortsätter att vara populära på engelska. I Distant Worlds står han för en gångs skull bara för manus vilket är ungefär lika smart som när Mignola skriver manus till Hellboy: Två serieskapare vars styrka ligger i teckningarna överlåter dem åt andra medan de istället står för texten.

Nu är iofs Leo inte alls lika bra på att teckna serier som Mignola, men det som gjort att jag läst Leos serier i sviten om Aldebaran/Betelgeuse/Antares var ändå den förunderliga faunan; själva handlingen såg jag bara som en ursäkt för att titta på fantastiska djur. Här finns det en del sådana, förvisso, men det känns ändå mer som en handlingsdriven serie och det gör iallafall inte mig ett dugg glad. Icar är inte en dålig tecknare och jag skulle nog säga att när det kommer till människor är han bättre än Leo där människorna alltid sett ut som nära släktingar till skyltdockor, men hans djur saknar det där lilla extra.

Men visst kan man läsa de här fem albumen som utspelar sig på en främmande planet dit människan just kommit. Jag rekommenderar dock att man ignorerar handlingen för det gör egentligen Leo också; när de sista sidorna i det avslutande albumet nalkas tar han helt sonika och skriver i princip ”Och sen trodde alla på berättelsen om aliens och alla blev snälla och allting slutade lyckligt” 😉

The Survivors av Leo

Jag tog också och passade på att läsa de fem albumen i sidoserien om Aldebaran som följer en grupp ungdomar som på resan till Aldebaran av en olyckshändelse hamnar på en helt annan planet. Väl där tar Leos standard-serie vid: En smula oförargligt naket (omsorgsfullt censurerat av engelska förlaget Cinebooks), en smula drama, och en &/#%€#% massa utomjordiska varelser.

Tyvärr är de flesta av varelserna den här gången mycket människoliknande eftersom planeten de landat på visar sig vara ett ställe där många andra stjärnfarare också kraschlandat, och det verkar som om teknologin att framföra rymdskepp är intimt förknippat med ett huvud, två armar och två ben. Så alldeles för gott om humanoider vilket innebär att Leo spenderar den mesta tiden på att teckna humanoider (brrr!) och relationer (dubbel-brrr!) istället för att skildra planetens nativa djur.

Nåja, några finns det iallafall:

Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont

Och så det sista och det med marginal knöligaste albumet att skriva om som kanske skulle fått ett eget inlägg just därför: Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont, mannen bakom det charmerande Spirou-albumet Nicke gifter sig. Faktum är att jag missat den kopplingen innan jag precis nu la till taggen ”Benoît Feroumont” på det här inlägget och märkte att jag redan skrivit om honom, och när jag kollade vad han hade gjort som jag läst förut och såg Spirou-albumet blev jag egentligen inte förvånad.

För även i Giselle & Beatrice är det en mycket rolig historia som presenteras med en snärtig dialog och med väldigt schvungiga teckningar som är charmiga utan att vara alltför inställsamma. Relationerna mellan huvudpersonerna är också här höjdpunkten i serien, med utsökt fångade karaktärer.

Så var finns knöligheten?

I handlingen såklart, som är mycket märklig och som jag har mycket svårt att säga vad jag tycker om. I början är det enkelt: Beatrice jobbar på ett kontor med en fullständigt vedervärdig chef som istället för att befordra Beatrice som förtjänar det befordrar en manlig kollega till henne. Men givetvis kan han ändra sig om hon är villig att gå på middag med honom med efterföljande aktiviteter. Beatrice blir förstås rosenrasande och eftersom alla på kontoret sett hur han trakasserat henne känner hon sig säker på att få rätt. Men hon har glömt att alla andra på hennes avdelning också är män:

Så långt inga konstigheter, och när hon senare tackar ja till middagen är det uppenbart att hon har någon slags plan för att hämnas på chefen…

Det är det som kommer sedan som är det märkliga. Planen visar sig bestå i att ge honom knockout-droppar hemma i hennes lägenhet och att sedan ge honom ett elixir som både förvandlar honom till kvinna och ger Beatrice makten att tvinga honom, numera Giselle, att göra som hon säger.

Det är inte en dålig översättning; Beatrices makt över Giselle har också gjort så att Giselle inte längre har sitt vanliga modersmål och därför bryter hon

Resten av albumet, dvs merparten, spenderas sedan med att (det är ingen mening att lindra orden här) Giselle är Beatrices sexslav, och visar också hur båda två långsamt börjar bli fixerade vid den andra, med klara tecken på Stockholmssyndromet hos Giselle och med en Beatrice som uppenbarligen både hoppas och kräver att Giselle ska älska henne på riktigt precis som förövare av samma slag alltid gjort.

Med andra ord är det en riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar med gulliga personer. Att mixa två så olika saker kan vara ett effektivt sätt att driva hem en poäng ännu tydligare, men min tveksamhet här beror på att jag ärligt talat inte förstår vad Feroumont är ute efter. Läsningen flyter på lika lätt som med Nicke Gifter sig och om jag läser varje ruta för sig, utan att tänka på det större sammanhanget, verkar den här serien vara lika trivsam som den.

Men som sagt, det är den inte, och inte heller slutet ger någon fingervisning om vad avsikten med serien egentligen var. Med resultatet att jag känner mig vilse som läsare, och tyvärr inte på ett bra sätt. Giselle & Beatrice är ett mycket underligt album som ibland verkar vara ute efter att kritisera hur kvinnor behandlas, för att i nästa ögonblick presentera en kvinna som begår de gruvligaste övergrepp som i verkligheten så gott som alltid begås av män. Det skulle kunna vara svart humor men jag vet inte jag, något SCUM-manifest känns det verkligen inte som.