Kategoriarkiv: Svenska serier

SIS 2017: Fanzinen, del 2

Postat den

Om förra bunten fanzin fick samlingsnamnet Proffsigt paketerat får väl dagens istället kallas

Fanzin och ingenting annat, så det så!

Tre fanzin blir det igen, men den här gången är två av dem gjorda av samma person, nämligen

Grodor & Du skulle ändå inte fatta. av Olivia Skoglund: Det här är nog så nära själva urbilden av seriefanzin man kan komma, med två tunna häften serier, enkelt tryck (framförallt Grodor), och lika enkelt innehåll. Så formmässigt är det långt ifrån den första bunten fanzin, men likafullt försvarar de här sin plats som bra exempel på vad fanzin kan vara, nämligen en möjlighet till utlopp för vad helst serieskaparen önskar.

Ta Grodor, som innehåller skildringar av gånger som serieskaparen gjort bort sig. Och så börjar fanzinet också, men det blir snabbt betydligt mer spontana serier om allt möjligt, för att avslutas med en metasida:

Spretigt värre med andra ord, och det är A-OK för mig!

Eller Du skulle ändå inte fatta., med undertiteln Skräckberättelser från nördsverige. Här stöter vi på en samling sexistiska/rasistiska typer, framförallt från spelvärlden, som författaren uppenbarligen starkt ogillar och därför gjort serier om. Katharsis? För humorn (för det finns en slags besynnerlig humor i hur gräsliga människor uppträder ibland)? För berättarglädjen? Jag har ingen susning men jag misstänker att allt det kan ingå, plus såklart att det är roligt att ha gjort ett fanzin 🙂

Så jupp, de här två fanzinen är på många sätt amatörmässiga men jag gillar dem hur som helst just för att de är så bra exempel på fanzin i det lilla formatet där man kan göra i princip vad som helst.

Tinnitus! av Nelly Karlsson: Tredje fanzinet av Nelly Karlsson som jag köpt och skriver om; 2015 var det en stämningsfull liten historia om en pulkafärd en mörk natt, och 2016 en spökhistoria på en tågstation. Den här gången är det istället en dokuserie om tinnitus och hur den påverkar Nelly Karlsson själv:

Lustigt nog är innehållet i färg medan omslaget är i svartvitt så det går verkligen inte att beskylla fanzinet för fula försäljningsknep

När jag stod vid bordet för att kolla in serien dök det upp en annan intressent och efter ett litet tag stod vi alla tre (dvs inklusive serieskaparen) och pratade om vår respektive tinnitus, så uppenbarligen är det ett tema som förenar 🙂

Årets Nelly Karlsson-fanzin (för min del alltså) är onekligen mer av en bagatell än de två tidigare årens, men att hon behärskar seriemediet märks tydligt; det är förunderligt hur väl serier lämpar sig för fakta- och kunskapsförmedling när den som gör serien vet hur man gör serier. Här är det inte så mycket en fråga om att undervisa utan mer om att skildra hur det är att ha tinnitus, men för de som inte har koll på tinnitus tror jag det här är en bra introduktion.

Fast mest av allt är det förstås sju trevliga seriesidor att läsa, och det är det viktigaste 🙂

Och det var allt för idag: Tre till formen ganska/mycket enkla fanzin som än en gång bevisar att serier är ett medium som passar mig. Jag spenderar nog mer tid totalt med att läsa böcker än serier, men när det gäller serier är spännvidden i det jag läser betydligt större. Det finns serier med handling och teman som om de skulle varit böcker jag aldrig skulle kommit mig för att läsa, och än mindre tycka om.

SIS 2017: Fanzinen, del 1

Postat den

Årets seriefestival i Stockholm är slut och som vanligt blev det en hel del serieinköp för min del; mest fanzin såklart eftersom det alltid går att köpa de ”vanliga” serierna när som helst under året, men fanzinen är det knepigare med! Och likaså som vanligt var det rätt planlösa inköp för min del, dvs jag spankulerade omkring, tittade i de fanzin som jag tyckte såg intressanta ut på utsidan, och köpte sen de som fortfarande såg intressanta ut när jag tittat inne i dem.

Fördel med sånt planlöst shoppande: Jag har ingen aning om vilka fanzin jag kommer få med mig hem 🙂

Nackdel med sånt planlöst shoppande: Jag missar garanterat många bra fanzin som jag inte råkar få syn på, eller som jag missbedömer under min snabba koll. Så hemskt ledsen för det, alla fanzinskapare som jag borde läst i år men inte gjorde 😦

Men, dags att börja med första bunten av fyra. Som vanligt inga längre stycken (fanzinen är ofta korta de med, så det så!), och jag har som alltid delat in mina inköp på ett mycket subjektivt sätt, och den här bunten kallar jag

Proffsig paketerat

Ett steg i taget av Melanie Sassarini: Ett litet fanzin med tjockt och elegant papper, bra tryck, och snygg design om Charlie och hennes jakt på…ja, det är hon nog inte helt klar över själv. Men sex, kärlek och videospel ingår iallafall!

Skämten påminner en hel del om Lina Neidestams Zelda, men Charlie är yngre, inte lika självsäker, och definitivt inte lika cynisk (ännu?). Jag kan inte säga att jag hinner lära känna Charlie eller hennes vänner som personer eftersom 14 sidor serier är alltför kort för det när det handlar om något som närmast är en strippserie, men lovande känns det. Bra tecknat är det också, med säkra linjer och en trevlig stil; det här är förstås bara ett smakprov men jag tycker helt ärligt att den här serien väl skulle försvara sin plats bland andra professionella strippserier. Jag undrar jag vad redaktionen på Pondus eller Nemi skulle säga om de fick syn på serien…

The Narrows av Ellinor Richey: Nu blir det en kort självbiografisk serie om en övergångsrit där två unga systrar ger sig ut på en dygnslång marsch för att visa både för sig själva och för sin pappa att de kan klara av det utan hjälp. Och visst kan de det, men kanske inte helt utan problem:

Ingenting dramatiskt händer egentligen när vi följer systrarnas strapatser: De vandrar, de blir ständigt blöta (eftersom de går nere i en smal klyfta med ett vattendrag längst ner), de längtar hem, och när pappan hämtar upp dem sju sidor och ett dygn senare är det med lättnad de överlåter ansvaret åt honom igen; de kanske ännu inte är vuxna nog att helt ta hand om sig själva, men min känsla är att experimentet trots det var värt det.

Det är en liten finstämd serie det här, och en historia som passar alldeles utmärkt som ett fanzin; fler sidor hade knappast gjort berättelsen bättre utan hade bara riskerat att spä ut den, så kudos till Richey för ett manus som är så väl anpassat till formatet. Teckningarna är finfina de med, med en omväxlande layout och bra känsla för rytmen i en serie. Och för de som inte köpte fanzinet (fast det är mysigare med ett litet seriehäfte för en sån här berättelse än en datorskärm tycker jag) kan hela serien läsas på Tumblr: http://ellinorrichey.tumblr.com

Christmas in Friedrichshain av Tinet Elmgren: Om Sassarini och Richey var nya erfarenheter för mig så gäller det inte för dagens sista serieskapare, Tinet Elmgren, vars serier jag med glädje följt de senaste åren. Så jag kan ju inte precis påstå att jag är förvånad över att hennes fanzin var bra; jag tycker fortfarande att hennes The Slow and the Relentless var ett snudd på perfekt fanzin 🙂

Det som däremot var överraskande var att det var ett självbiografiskt fanzin eftersom alla tidigare serier jag läst av henne varit fiction. Visserligen skildras alla människor som grisar, precis som i hennes Sockerärter, men självbiografiskt är det likafullt: En deppig jul anno 2016 i Berlin, närmare bestämt i stadsdelen Friedrichshain. Dåliga drömmar, stängda caféer, och en gammal arbetarstadsdel där den ursprungliga befolkningen håller på att trängas ut av gentrifieringen.

Nog känner jag igen innehållet med de uppfriskande politiska vinklingarna där för en gångs skull inte västra Europa / USA står i centrum, men jag måste erkänna att det kändes ovant att läsa en serie som såg så mycket ut som en Tinet Elmgren-serie men med ett innehåll som på grund av den självbiografiska handlingen var så annorlunda.

Bra? Självklart, och ett fanzin som känns som en gedigen läsning, det ganska ringa omfånget (24 sidor) till trots, och att det är proffsigt tecknat behöver jag väl inte säga eftersom det är just ett proffs bakom pennan. Formatet är lite mindre serieaktigt än i hennes andra serier skulle jag säga, med mycket större sjok av text som närmast står att likna vid dagboksanteckningar, men läsningen flyter på lika bra för det.

Men jag känner mig också lite kluven eftersom jag är så svag för de ösiga serierna jag blivit van vid, och sådana serier finns det alldeles för få av på svenska medan det finns gott om självbiografiska. Så min enda invändning mot det här fanzinet, som alltså för tydlighets skull nog var det mest helgjutna av alla dem jag köpte på SIS, är att det betyder att det inte blev något action-fanzin à la Tinet Elmgren i år. Fruktansvärt egoistiskt tänkt av mig, med andra ord, och en synnerligen svag invändning!

Mildh & Fromm

Postat den

Dags att få upp farten på bloggen här igen (det är fortfarande Zelda som ”stör” recensionsskrivandet..) så jag tänkta lägga upp några korta blänkare i veckan, 1/dag. Med början med actionserien Mildh & Fromm, skriven av Göran Semb och tecknad av Carlos Pedrazzini, en för mig ny serie som jag endast visste om att den fanns på grund av Serieforum där den har en egen tråd 🙂

Enklaste sättet att beskriva serien är som en i genren omaka par som blir buddies: Monica Mildh är en relativt ung kvinna som arbetar som privat säkerhetskonsult i en egen firma, men när ett uppdrag kräver en mer fysisk/våldsam insats anställer hon Erik Fromm, en relativt gammal man (framförallt med tanke på hans arbete) som har stor erfarenhet av säkerhetsarbete av det mer ljusskygga slaget. Och om man känner till genren vet man att det innebär en rapp dialog, bitska kommentarer, och en motvillig respekt som växer fram hos de båda. Eller åtminstone hos Erik; Monica är betydligt mer skeptisk till som kompanjon eftersom denne har så lätt att ta till vapen…

Mildh & Fromm – Uppgång… och fall innehåller alla historier (tre) som hittills gjorts med paret och som tidigare publicerats i Fantomen-tidningen; i teorin fristående episoder men i praktiken mycket nära knutna till varandra. Action-genren till trots är det centrala i serien relationen Monica / Erik, och bara för att klargöra det så handlar det alltså definitivt inte om en romantisk sådan (gudskelov, det finns alldeles för många fall av ung kvinna / gammal man faller för varandra redan…) utan mer om en kulturkrock: Erik är luttrad av många år i branschen och är övertygad om att man ibland måste slå till hårt och skoningslöst för att förhindra framtida problem, medan Monica är mer inne på att försöka undvika våld om det går (men om det inte går så är hon beredd på det med). Och eftersom Erik är en smula gammeldags tenderar han också att överreagera när Monica är i fara eftersom han ser det som sin uppgift att skydda henne, även om hon klarar sig fint själv.

Pedrazzinis teckningar fungerar men jag måste säga att det är med nöd och näppe de får godkänt. Han svajar en smula i anatomin men framförallt misslyckas han ofta med att göra läsordningen i pratbubblorna tydlig, som på den här sidan:

Det här exemplet visar tydligt ett av hans stildrag som bidrar till problemet: Pratbubblorna ligger ofta så att de inkräktar på närliggande rutor vilket gör att jag ibland måste kolla efter var pilen pekar för att förstå om jag ska läsa bubblan nu eller senare. Det är lite underligt eftersom han är en så erfaren serietecknare men likafullt finns problemet där; om jag hade tillgängligt det enda andra album av honom som jag har (Par i lusta) skulle jag kolla om samma sak förekommer där, men det albumet har sedan länge förpassats till källarförrådets mörka valv 🙂

Manuset är bättre, med en visserligen generisk actionhandling men med en ofta underhållande dialog mellan Monica och Erik. Jag noterar också flera ställen med tysta passager som finns med som stämningsförhöjare men tyvärr faller de på Pedrazzinis teckningar som inte förmår utnyttja dem, och istället blir det bara en smula malplacerade rutor som känns som om de saknar text. Med andra ord, manuset har en del ambitioner som teckningarna inte riktigt matchar.

Det är en ganska kort bok (128s) och den känns i mångt och mycket som första kapitlet i en längre berättelse; utan en framtida fortsättning är slutet rumphugget. Jag ser gärna en fortsättning även om det egentligen inte är en serie av ett slag som jag vanligtvis läser, eftersom det ändå är roligt med en (halv)svensk serie som försöker vara en klassisk actionserie och som lyckas så pass bra som den här.

Martilo (och lite Ratte)

Postat den

Det är nästan pinsamt så länge sedan jag skrev om några svenska serier men nu så blir det några ord om en webbserie nu kommit ut i tryckt form: Fabian Göransons medeltidsserie Martilo och helgonet.

Det är medeltiden i sagoformat det handlar om här, med drakar, häxor med mystiska krafter och helgon en masse. Plus, förstås, en ung man vid namn Martilo som försöker bryta en förbannelse som lagts över hans föredrar genom att bli en sann kristen riddare, och en ung kvinna vid namn Arilone som efter att ha läst om hur helgon skapas längtar efter att utsättas för någon horribel handling som hon genom att övervinna själv kommer bli ett helgon. Med andra ord två unga personer med, hur ska jag säga, inte det bästa omdömet; Arilone blir ursinnig när hon ska offras till djävulen men några nunnor avbryter ritualen, och Martilo som inte tänker så mycket innan han handlar:

Människorna i Martilo är ett stoiskt släkte. När någonting dramatiskt inträffar, inklusive halshuggningar som den ovan, är det ingen som reagerar med mycket mer än ett ”Hm, det där var kanske lite onödigt”. De verkar luttrade och enda gången starka känslor utbryter är det istället ofta överreaktioner över trivialiteter, eller absurda skäl som Arilones argsinthet över att hon inte kan få dö i fred. Och det är en typ av humor som jag gillar, som nog märks på vad jag skriver här på bloggen 🙂

Sen måste jag också säga att teckningarna är väldigt mycket i min smak de med.Det finns drag av klassiska franskbelgiska serier som Hergé eller Martin, nyare serier som Trondheim, och en gnutta av stora svart sjok ch färger à la Mignola. En mycket sympatisk mix som gör att jag helt enkelt tycker det är ett nöje att se på teckningarna, med ett utseende som inbjuder till läsning samt premierar tydlighet istället för någonting mer flashigt. Och jag tycker också att de jordnära färgtonerna och de ikoniserade teckningarna passar alldeles förträffligt till ett medeltida tema som det här.

Avslutningsvis några ord om boken i sig. Jämfört med publiceringen på webben har rutorna omordnats från liggande sidformat till stående (exempelsidorna här är som synes från webben), plus att färgerna här och där tweakats, allt för att passa bättre för tryck. Pappret känns förträffligt, trycket är bra, och känslan i omslaget med det vaxade pappret och flikarna gör att åtminstone jag blir sugen på att läsa en bok som känns så mysig att hålla i handen. Med andra ord är den fysiska produktionen top notch, som man kan vänta sig av Sanatorium förlag.

Och här kommer Ratte in, från inläggets titel. Samma dag som jag köpte Martilo och helgonen (på utgivningsfesten hamnade jag i ett sidorum där jag pratade serier med Per Demervall & Ola Hammarlund, mycket trevligt som bonus!) köpte jag nämligen också Stora boken om Ratte, Galago förlags samlingsutgåva av Magnus Knutsson (manus) och Ulf Janssons (teckningar) serie. Jag har visserligen redan de äldre albumen men det finns med några sidor här som aldrig tryckts om från Aftonbladet (där Ratte först publicerades), och 49:- på bokrean tänkte jag att jag nog hade råd med. Det är en charmig serie men givetvis mycket daterad i stora delar eftersom så mycket av serien ägnas åt dagsaktuella händelser med dåtida kändisar och de delarna håller inte så bra. Janssons utmärkta teckningar kan jag däremot inte klaga på alls.

En rätt typisk Ratte-sida med en gnutta kändisar, en gnutta politik, och en gnutta handling

Men det är inte Ratte som serie jag tänkte på när jag läste boken i samma veva som Martilo utan den fysiska utgåvan eftersom det är en sån himmelsvid skillnad mellan de två böckerna ur den aspekten: Å ena sidan Martilo, en samling av tidigare publicerade serier med en som redan nämnts prickfri och ytterst läsvänlig utformning, å andra sidan Ratte, också det en samling tidigare publicerade serier men där den fysiska utgåvan är lika aptitlig som gråsten. Intrycket jag får är att någon gjort följande:

  • Scannat in alla Ratte-sidorna
  • Samlat ihop minimalt med extramaterial som krävt minimalt med insats:
    • En intervju med skaparna från Bild & Bubbla från 1986
    • Några pressklipp från DN
    • En lista med kändisar som syns på seriesidorna men organiserat så att det är stört omöjligt att som läsare kolla vem kändisen som var med på en läst sida är; en del jobb nedlagt här förvisso, men som sagt mycket knöligt att faktiskt använda
    • Några få sidor med material som klippts bort från de tidigare albumutgåvorna
  • Tryckt alltsammans på ett sätt som känns som ett kompendium med ett blankt omslag

Det finns ingenting som tyder på kärlek till materialet eller på att man lagt ner mer jobb än det allra mest nödtorftiga. Vad säger t ex Knutsson/Jansson idag om sin serie? Vad säger andra serieskapare? Varför inte redigera in de bortklippta rutorna/sidorna där de ursprungligen publicerades istället för att trycka dem längst bak med instruktioner à la ”…ska läsas mellan sidorna 76 och 77 i denna bok.”? Och framförallt, varför inte titta på förlag som exempelvis Sanatorium får att få lite inspiration till att producera någonting som får mig som köpare att känna någonting när jag faktiskt håller i boken?

Ok, jag skulle nog inte varit lika kritisk till Stora boken om Ratte om jag inte råkat köpa den samma dag som Martilo och helgonen men det minskar inte slutsaten: Martilo är en bra ny serie i en förträfflig utgåva, Ratte är en (något bedagad) klassiker i en urtrist utgåva, så även om den senare är betydligt billigare att köpa, så länge bokrean pågår iallafall, så är det inte den jag skulle rekommendera för den som behöver hålla i plånboken 🙂

Jag håller tiden

Postat den

jag-haller-tiden-omslag

Ibland är det knepigt att recensera en bok: Ska jag recensera den som ett helt fristående verk, utan jämförelser med andra, eller ska jag istället resonera om den i ett sammanhang, dvs relaterat till andra serier av liknande slag eller av samma författare; ska jag ta upp eventuella budskap i boken eller istället läsa den utan ideologiska glasögon; osv. Ibland blir det si, ibland så, ofta beroende på hur mycket endera varianten pockar på uppmärksamhet, som exempelvis att jag inte kunnat undvika ideologin i Chester Browns senaste serier.

Som omväxling tänkte jag därför idag skriva några ord om Åsa Grennvalls senaste bok, Jag håller tiden, från lite olika perspektiv. Men först, lite allmänt om den!

Grennvall har varierat mellan självbiografiska serier och skönlitterära; hennes förra bok, Deras ryggar luktade så gott, var av det senare slaget och var en obehagligt lyckad bok, men i Jag håller tiden är vi tillbaka till det självbiografiska. Likheter mellan huvudpersonerna, dvs den fiktiva Jenny och den icke-fiktiva Åsa, i de två böckerna finns förvisso, som att de båda har en förtvivlat komplicerad relation till sina föräldrar, framförallt pappan i Åsas fall (Åsa = Åsa Grennvall som hon skildras i Jag håller tiden, (Åsa) Grennvall = Åsa Grennvall som författare).

Boken igenom sliter Åsa med att försöka upprätta ett ”normalt” förhållande till sin pappa, men det misslyckas gång på gång eftersom han helt verkar sakna intresse för sin dotter, eller åtminstone för sin dotter när hon mår dåligt och/eller vill prata om känslor och relationer. Hon inser intellektuellt att det är en dålig idé att försöka om och om igen eftersom det bara leder till sorg men som i många dåliga relationer kan hon inte låta bli att försöka få den på rätt köl igen, eller åtminstone försöka förstå varför hennes pappa agerar som han gör. Kort sagt, hon spenderar alldeles för mycket kraft och tid på att fundera över någon som i sin tur inte bryr sig.

Fristående verk-reflektioner

Grennvall har en berättarstil som är en intressant blandning av realism och surrealism: Hennes teckningar är inte ”vackra” i vanlig mening och de känns väldigt jordnära, så när hon framställer även Åsas inre reflektioner och monologer i samma konkreta form gillar jag effekten. Som när hon funderar över sin relation till döden (hon är inte ett dugg orolig eller rädd) och det skildras som ett samtal där hon och Döden, i sin klassiska form med kåpa, lie och så vidare, sitter på en parkbänk och småpratar. Det här skulle lätt kunna kännas krystat, men inte i Grennvalls version där det lustigt nog känns som den naturligaste sak i världen.

jag-haller-tiden-doden

Jag skulle säga att det är avsaknaden av känslomässigt nonsens, av sentimentalitet, som gör Grennvalls serier så effektiva. Det hon skildrar är fullt av känslor men renons på klappar-på-huvudet, tycka-synd-om-inslag; serierna är berättade helt utan skyddsglasögon och blir därför nästan omöjliga att värja sig från.

Verket i relation till andra svenska serier-reflektioner

I samband med Deras ryggar luktade så gott skrev jag att ingen i Sverige kan konkurrera med Grennvall när det gäller den här typen av serier och det står jag för; alltför många andra självbiografiska serier faller i fällor som de redan nämnda, eller den än vanligare att serieskaparen är så fokuserad på sig själv att det inte känns som om jag läser någonting av allmängiltigt intresse utan bara någonting som angår serieskaparen själv. Det är personlig smak  det handlar om, men för min del har jag svårt att uppamma intresse för den typen av navelskåderi, om det inte handlar om någon som är så intressant i sig att serierna lever upp av den anledningen. I grunden handlar det nog om att jag läser även självbiografier som fiktion: Att personer som skildras finns på riktigt gör vare sig till eller från för min del.

Verket i relation till andra serier av Åsa Grennvall-reflektioner

Jag håller tiden är inte en av Grennvalls bästa böcker, tyvärr. Som alla hennes serier de senaste åren är den skickligt gjord; hon har hittat sin stil och fulländat den, och sånt gillar jag. Men jag saknar fokuset i böcker som Svinet eller Deras ryggar luktade så gott. Här finns det ett föregivet tema, tiden, med en Åsa som konstaterar att hon alltid håller tiden när det gäller möten och liknande, en följd av att hennes familj alltid räknat med att hon kan klara sig själv, medan hon själv skulle velat att hon ibland skulle fått vara ett barn, någon man tog hand om istället för någon som man lämnade i fred/övergav. Men det har också gjort att hon känslomässigt sladdar, att hon ligger efter, att det tar längre tid för henne än för andra för hennes känslor att komma ikapp hennes ålder.

Problemet är att temat känns svagt, och att referenserna till det för ovanlighets skull i Grennvalls serier känns lite sökt, som om titeln/temat hittats på, och sen har hon lagt till sidor som anknyter till den. Jag hade kanske hellre sett att fokuset på relationen mellan Åsa och hennes pappa hållits hårdare; det är tveklöst det som är det bästa med boken, och de kapitel som handlar om helt andra saker hade jag nog gärna sett i en helt annan bok, typ en samling med kortare Grennvall-serier. Och med lite tur hade det kanske också resulterat i fler böcker från Grennvall, något som jag gärna ser 🙂

Sammanfattningsvis, en för Åsa Grennvall ok men inte strålande bok, men en i jämförelse med de flesta andra svenska serier som kommer ut utmärkt bok!

jag-haller-tiden-pappa

Ljusförgörerskan (och Agnosis)

Postat den

Ljusförgörerskan - omslag

Det är alltid lika kul när en serieskapare (eller för den delen en författare, en konstnär, osv) hittar rätt. Dagens konkreta fall: Li Österberg, som alltid gjort serier av allehanda slag (självbiografiskt, realistisk samtida fiktion, med mera), och hennes högst personliga tolkning av den grekiska mytologin.

Alla serierna har varit bra, men det känns verkligen som om de grekiska passar som hand i handske. Albumet Nekyia med Hades i huvudrollen, de korta berättelserna där diverse gudar dyker upp i Agnosis, den utmärkta och ännu inte avslutade följetongen Pappas flicka, också den i Agnosis, om Pallas Athena, har alla bidragit till att bygga upp en parnass à la Österberg, där de grekiska gudarnas personliga sidor står i fokus, och att antiken är ett ämne som Österberg gillar och kan mycket om är väldigt tydligt. Plus att hennes tydliga teckningsstil där människor och miljö känns mycket konkreta och påtagligt fysiska också passar bra till att skildra gudar av en likaså konkret och påtaglig typ.

Egentligen är det inte så konstigt med gudar som småbråkar, älskar, och funderar över vem de egentligen är; även i de klassiska berättelserna framstår ju de grekiska gudarna (liksom de i exempelvis asatron) precis som vanliga människor, med den enda skillnaden att de är så mycket mäktigare. Och givetvis leder just deras makt till att de ibland uppträder på sätt som är moraliskt tveksamma; makt korrumperar, som vi alla vet. I Österbergs serier är i princip alla gudar vi ser personer som är vare sig goda eller onda utan lite av varje; deras krafter gör bara att deras handlingar blir mer extrema, med Zeus som ett praktexempel, en person som är vänlig, vill väl, men som eftersom han har möjligheten inte kan låta bli att till exempel använda sina krafter på mycket dubiösa sätt vad gäller sex.

Så när vi i det nya albumet Ljusförgörerskan får följa Persefone och hennes funderingar över sex, könsroller och annat och vad de betyder för henne (med Zeus återigen i sin dubbla roll, av välvilja men också driftsstyrd) är det hela utsökt presenterat: Teckningar, handling, karaktärer är allt någonting som Österberg behärskar närmast perfekt vid det här laget, när det gäller den här miljön. Den enda skönhetsfläcken är att textningen ibland ser lite slarvig ut, med text som ibland är spikrak, ibland sluttar betänkligt i textbubblorna. Inte precis det största problemet man kan tänka sig 😉

Ljusförgörerskan - Zeus

Men vad som också gör läsningen så bra är att jag redan känner en hel del av karaktärerna: Hades, Zeus, Athena har jag ett förhållande till, jag vet vilka de är och deras personliga egenskaper, så när Athena hjälper Persefone med ett dilemma hon råkat i är det inte bara en slumpvis person som dyker upp i serien utan någon vars bakgrundshistoria jag kan och som jag därför vet varför hon hjälper till, och varför hon ger de råd hon ger.

Med andra ord: Österberg har hållit på med ett världsbygge ett bra tag, och kan nu skörda frukterna av det 🙂

Och btw, jag nämnde det inte när jag skrev om årets SIS, men det kom ett nytt nummer av Agnosis, och som de senaste åren var huvudnumret ett nytt avsnitt av nämnda Pappas flicka. Jag har ingen aning om hur lång serien är planerad att bli, men bra är den, och jag ser fram mot ett nytt avsnitt nästa år igen!

Agnosis 15 - Pappas flicka

Seriemix

Postat den

I paketet med recensionsexemplaren av Dylan Dog som jag skrev om senast fanns det också en annan tidning som jag vill skriva några ord om: Seriemix nummer 1.

Seriemix är en antologitidning, någonstans mittemellan ett fanzine och en professionell tidskrift. Fanzine-inslaget består i att innehållet varierar kraftigt i kvalité, vilket inte är så konstigt eftersom Seriemix är avsett att hylla dels Serieforum, det kanske livligaste rena serieforumet i Sverige, och därför bjöd in vem som ville att bidra med serier, och dels den gamla tidningen Seriemagasinet som också den publicerade ett rätt vildvuxet utbud av serier. Så serierna har inte mycket gemensamt, förutom att de precis som Seriemagasinet alla drar åt action/äventyrshållet; självbiografiska serier göre sig icke besvär 🙂

Det professionella består i utformningen: Tryck, papper osv är allt av högsta kvalité, väl så proffsigt som godtycklig serietidningen man kan hitta på Presstop och dylika ställen.

Så, serierna!

Det finns en hel del kända svenska namn som dyker up här, som Nicolas Križan och Mikael Bergkvist, med bidrag som varierar från någon sida till en handfull. Även en del av serierna känns igen för den som läst mycket fanzine och annat eftersom några av dem publicerats tidigare. Överlag är det okej, med något enstaka bottennapp och likaså någon enstaka höjdare.

Men tidningen lider av samma problem som många antologier: Det känns alltför mycket som om jag läser en lösryckt samling serier, utan sammanhang. Det är svårt att få till en känsla av gemenskap, av att jag läser serier som på något sätt hör ihop, och tyvärr tycker jag Seriemix ansluter till de antologier som inte lyckas.

Så mitt betyg skulle ha blivit ett Nja, om det inte vore för en av serierna, den som tidningen startar med: Daniel Ahlgrens 20 sidor långa Debut.

Seriemix - Daniel Ahlgren

Jag har berömt Ahlgrens superhjälteserier förut och kan bara konstatera igen att han verkligen vet hur man skriver den här sorterna serier. När jag recenserar finns det alltid en implicit förutsättning: Jag bedömer serier utifrån dess egen kontext. Så om jag till exempel recenserar egenpublicerade fanzines så ska ris & ros ses utifrån världen av egenpublicerade fanzines; ris & ros av serier utgivna av stora professionella serieförlag i det kontextet, osv.

Jag tror att det föregående framgår rätt så tydligt för den som läser den här bloggen, och just därför vill jag poängtera att i det här fallet, när jag skriver att Ahlgrens superhjälteserier är riktigt bra, så är det inte i kontextet av ”svenska serieskapare som gör superhjälteserier i svartvitt på små förlag”: Jag menar att han gör superhjälteserier som är riktigt bra oavsett vad man jämför med. Hans SH3-serier skulle pryda sin plats på vilket förlag som helst; visst, i USA skulle det kanske behövas andra tecknare (även om jag tycker att Ahlgrens teckningar är utmärkta som de är) om det skulle kunna sälja i större upplagor, men manusen behöver inte ändras ett dugg.

Och Debut är precis lika bra som han brukar vara. Det närmaste i serievärlden välkända jag skulle kunna jämföra just den här serien med är Kurt Busieks Astro City, men skillnaden är att Busiek inte är lika bra. Faktum är att jag skulle vilja säga att Debut är den perfekta Astro City-serien, förutom då att den inte är en del av Astro Citys universum 🙂

Så jag tycker man ska köpa Seriemix för Ahlgrens bidrag. Sen får man sisådär 60 sidor serier till, på köpet, vilket inte är så illa!