Sword Princess Amaltea

Efter att ha läst Joakim Wallers senaste pingvinserier har jag nu också läst Natalia Batistas Sword Princess Amaltea. Samma förlag (Nosebleed Studio) och också den här gången, den engelska titeln till trots, en svensk manga. Och en till likhet: Också Batista ska ha beröm för att ha lyckats avsluta ett ambitiöst projekt. I ett långt efterord står det en hel del om allt slit det varit under många år med diskussioner med olika förlag, utlovade utgivningar som inte blir av, och givetvis det viktigaste av allt, nämligen själva serieskapandet. Den utgåva jag läst är en inbunden och mycket snygg samlingsvolym som Kickstartades förra året, men det finns en äldre i tre delar för den som föredrar förstaupplagor. Själv gillar jag den här: En rejäl och matig bok 🙂

SPA är en fantasyberättelse av klassiskt snitt, med drakar som bevakar kungligheter inlåsta i torn, andra kungligheter som befriar de senare, palatsintriger angående vem som ska ärva tronen, med mera. Det som har ändrats är könsrollerna, där genomgående allt som normalt förknippas med kvinnor utförs av män och vice verse. Så prinsar sitter inlåsta i torn, prinsessor med svärd befriar dem, drottningar styr länderna. Och det är inte bara könsrollerna som bytts ut utan även i språket har konsekvent ”man” bytts ut mot olika former med härledningen från ”kvinna”, kungadöme blir drottningdöme, och så vidare.

Med andra ord, en mangafantasy i Egalias döttrars fotspår. Åtminstone när det gäller språket och samhället, men när det gäller själva handlingen är det betydligt mindre politik i SPA: Amaltea är lillasyster och kan därför inte ärva tronen eftersom hennes storasyster är före i tronföljden, och det betyder att alla räknar med, för att inte säga kräver, att hon ska skaffa sig en prins som hon kan gifta sig med; om inte är det enda som återstår att för evigt vara en hjälpreda åt sin storasyster. Och hur hittar man (jag tänkte ett tag använda samma språk som i SPA när jag berättar om intrigen, dvs ”…hur hittar kvinnor…”, men jag kommer nog göra fel någonstans av misstag så det får vara, tyvärr) en prins på ett lämpligt sätt i en saga? Man får leta upp ett av de där tornen med en prins i och döda draken som bevakar det förstås!

Det fixar Amaltea snabbt, men när det är avklarat blir det ännu tydligare för henne själv att den enda anledningen till att hon genomförde uppdraget var för att visa sin mamma och storasyster att hon kunde klara det själv. Hela det där med att gifta sig för att sedan ta över prinsens drottningdöme lockar inte alls, och inte blir det bättre av att prinsen, Ossian, verkar måttligt förtjust i tanken han heller…

Amaltea är skeptisk till hela idén med att rädda prinsar som sen måste gifta sig med hjältinnan

Resten av boken handlar sen om hur Amaltea och Ossian färdas tillsammans till hans hem, vad de upplever på vägen (stråtrövare, onda häxor, mm), och vad som händer när de äntligen kommer fram. Det är småmysigt men för den som läst många sagor förut inte överraskande; att till exempel de två givetvis blir kära i varandra till slut är så att säga inbyggt i genren 😉

Och det sistnämnda är kanske det som jag tycker skaver en smula när jag läser. Teckningarna är inte dumma, detsamma gäller manus (men jag tycker att de av Batistas senare serier som jag läst är bättre på båda punkterna; de är mer självsäkra och följer inte lika slaviskt de japanska förebilderna), men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite tomt när serien visar sig så helt följa alla standardmallar för lite nyare sagor med prinsar och prinsessor, inklusive sensmoralen. Upplägget med de ombytta könsrollerna väntade jag mig skulle spela större roll, men det gör det inte; jag kan inte säga exakt vad jag skulle velat se, men att det inte på något sätt påverkar handlingen känns lite konstigt. Men det är kanske fel sätt att se på det. En så politisk berättelse som Egalias döttrar hade ju varit en helt annan serie, och om läsaren vill läsa en romantisk fantasyserie så kanske det räcker med de förändringar som finns i SPA för att visa på att det absolut inte behöver handla om prinsar som räddar prinsessor; små steg är också steg 🙂

Amaltea och Ossian senare i serien
Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Penguin Rumble 2&3

Whoops! Jag hade visst helt fel när jag skrev om att den svenska mangan Penguin Rumble skulle bli två delar; fyra var det, och jag har precis läst del två och tre innan fyran kommer senare i år. Joakim Wallers pingvinserie med Stockholm som utgångspunkt fortsätter i samma glada anda, men nu förstår jag också varför det inte är en serie som kommer fortsätta så länge den säljer, typ de flesta manga som oftast bara avslutas när antingen läsarna eller artisterna tröttnat. För efter att ha varit en ren komedi där den utveckling som sker enbart består i fördjupad kunskap om karaktärerna dyker det nu upp en tydligare röd tråd: Det finns en hemlighet bakom djurparken och det faktum att vissa människor kan tala med djuren där.

Visst är det fortfarande huvudsakligen en komedi där de flesta kapitlen kan stå på egna ben, som när pingvinen Hermann kommit på en ny uppfinning som leder till trubbel eller när huvudpersonen Erika lär känna någon av medarbetarna bättre, men allteftersom avslöjas mer av bakgrunden till Noaks Park, och volym tre avslutas också med en cliffhanger inför den avslutande fjärde delen.

Jag uppskattade den lätta förändringen i tonläge eftersom den första volymen kunde vara rolig men också saknade lite styrsel. Det är inte ovanligt när det gäller manga där den snabba publiceringstakten gör att kurskorrigeringar kan göras så snart det märks att någonting inte riktigt fungerar eller att någonting nödvändigt saknas, men det är svårare när det gäller en serie som Penguin Rumble som publiceras en bok i taget snarare än kapitelvis eftersom feedbacken inte blir lika ögonblicklig. Jag vet med mig att när jag läser manga behöver jag ofta läsa mer än bara en volym för att kunna ge en rättvis bild av den (om den inte är en total katastrof förstås!), och Penguin Rumble tycker jag definitivt hör till de serier som blir bättre efterhand 🙂

Faktiskt är den så pass bra att jag nu tänker vara lite hård mot den; den är så pass proffsig att jag tänkte skriva några meningar om hur den står sig jämfört med de bättre varianterna av den japanska manga som översätts. Med andra ord, vad gör den väl så bra som de, och var skulle den behöva förbättras, enligt en amatörredaktör som jag själv 😉 :

  • Språk: Text och dialoger flyter på alldeles förträffligt, inga invändningar här, och jämfört med en del manga som översatts till svenska är det klart bättre eftersom en hel del översättare har svårt att få till en naturlig känsla, ett inte ovanligt problem när det gäller att tolka japanska på ett västerländskt språk.
  • Manus: Klart godkänt det med. Balansen mellan fristående kapitel och kapitel som driver den större handlingen framåt känns bra, där den tidigare delen av serien fokuserar på att låta oss lära känna huvudpersonerna, för att senare när jag som läsare börjar relatera till dem den en gnutta allvarligare handlingen ska få mer tyngd. Och hela tiden interfolierat med rent komiska scener, som variation.
  • Personteckning: Teckningsmässigt är det bästa med Penguin Rumble människorna. Överlag ser det bra ut, och det relativt begränsad persongalleriet gör att jag som ibland kan ha svårt att särskilja personer när teckningarna är så pass stiliserade som här liksom i mycket annan manga aldrig har några problem med att se vem som är vem. Däremot får jag en känsla av att det kanske är lite väl många bilder med hel- och/eller halvprofiler, något som jag tror är lite lättare att teckna än mer ovanliga vinklar. Men jag är inte säker på det, och eventuellt tänkte jag på det på grund av den nästkommande och sista punkten.
  • Övriga teckningar: Många av djuren är i mitt tycke alltför enkelt tecknade och saknar tredimensionellt djup. Det tydligaste fallet är pingvingänget som är tecknade i en så avskalad version att det bara är texten som gör att jag ser dem som just pingviner, men även andra djur som delfiner och fiskar är så simplifierade att de inte riktigt passar med de mer realistiska (jämförelsevis alltså) människorna. De mest lyckade djurteckningarna är nog de av några gorillor, dvs de mest människoliknande av djuren. Sen kan det också se lite tunt ut på sidorna ibland, med ödsligare/tommare bakgrunder än jag skulle önska. Men det sistnämnda är nog en typisk sak som skulle ordna sig med ett antal heltidsanställda assistenter 😉
Gorilla + människa + delfin

Sammantaget är det en riktigt lyckad och kul serie, och jag tror att sisådär fyra volymer blir precis lagom för att avsluta berättelsen utan att det känns vare sig utdraget eller snöpligt kort. En liten önskning från mig hade kanske varit att Stockholms-miljön utnyttjats mer så att serien stuckit av mer från andra japanska serier; jag kommer ihåg hur roligt det var som liten när jag läste någonting som hade svensk anknytning när jag var van vid att det helt saknades i den typen av serier. Men det är ju ingen kritik av serien som sådan! Och som jag så ofta skrivit här på bloggen så ska Waller ha stort beröm för ytterligare en sak: Uthålligheten. Det finns så många exempel på serier med storslagna idéer som överges när den första energin överger serieskaparna, men här har planen hållits (jag litar på att den fjärde boken kommer den med!) med fyra böcker på sammanlagt runt 800 sidor på mindre än tre år. Bravo!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Kul för små & stora: Fjodor

För några veckor sedan dök ett litet paket med recensionsexemplar upp från Rabén & Sjögren, närmare bestämt ytterligare två böcker i deras serieutgivning fokuserad på yngre läsare. Det börjar bli en försvarlig mängd böcker nu, de allra flesta originaltitlar, så kudos till förlaget för satsningen och för uthålligheten! Och sen är ju dessutom det mesta riktigt bra, som förra årets mysrysare Flocken och dagens serier, närmare bestämt Hux Flux (en något utökad version av en äldre bok som bara hette Fjodor) & Fjodor tar sig vatten över huvudet. Båda skrivna och tecknade av Pelle Forshed, och båda med pojken Fjodor i huvudrollen.

Och Fjodor som är en lite blyg och i grunden försiktig pojke råkar trots detta oupphörligen ut för de mest underliga saker; ibland för att han kanske glömmer att tänka igenom det han gör innan han gör det, ibland utan egen förskyllan. Ta den inledande och väldigt underhållande episoden Högläsning där vi får följa Fjodor på en svenskalektion där han vet att han kommer behöva läsa högt inför hela klassen, någonting han är väldigt nervös inför eftersom han vet med sig att när han blir stressad blir det vårt för honom att få någon ordning på bokstäverna. Och den nervositeten drar sedan igång handling som avslutas med en Fjodor som visserligen lyckas alldeles förträffligt med att läsa högt, men tyvärr är det tack vare att han sitter bakom ett ventilationsgaller uppe i taket så ingen kan se honom vilket går honom lugn; att taket går sönder varpå han ramlar ner på golvet stör honom inte det heller:

De två sista sidorna ur Högläsning där Fjodors lärarinna har koll på vad som faktiskt är viktigt

Det är en mycket fin humor av det lätt absurda slaget som genomsyrar Fjodors äventyr, och det finns också en godmodig och vänlig ton serien igenom som jag tycker om. Det är så lätt att humoristiska berättelser för mindre barn blir överdrivet gapiga eller övertydliga i största allmänhet, men Forshed lyckas i det närmaste perfekt med att balansera förtroende för att läsaren ska förstå vad som händer med klara och lättfattliga berättelser som alla ska kunna följa med i, oavsett ålder. Du måste som läsare ta det lugnt och inte stressa, och du behöver ibland var noggrann med att faktiskt läsa av varje ruta för att se vad som händer i den, inte bara läsa texten, men om du gör det så kommer du garanterat hänga med. Serien har också sympatiskt nog ganska gott om textplattor som för den mer ovana läsaren förklarar vad som händer eller saker som Fjodors tankar, men som aldrig känns överflödiga och irriterande för den som är van; för den senare typen av läsare känns de mer som en stämningsframkallande berättarteknik.

Det finns många serier för de mindre jag skrivit om här som jag rekommenderat och berömt för att jag tyckt att det varit bra anpassade för sina tänkta läsare. Vad gäller Fjodor-böckerna måste jag lägga till att de inte bara är bra för just de läsarna utan för andra också; jag är helt ärlig när jag säger att jag tyckte det här var några av de roligare serierna jag läst på länge, och då menar jag inte ”roliga för barn” utan kort och gott roliga för vem som helst. Forshed träffar gång på gång helt rätt med sina poänger som mixar upptrappade galenskaper à la fysiska stumfilmskomedier med karaktärer som reagerar kolugnt på vansinnigheterna, och även när det är stillsammare episoder som när Fjodor följer med sin moster på en fest med mestadels vuxna är det hela tiden trevligt att få följa honom och det är omöjligt för mig att inte bli på gott humör.

Jag brukar ge bort de flesta seriealbumen för yngre som jag recenserat till de i rätt ålder så att de hamnar där de hör hemma, men jag misstänker att Fjodor får stanna hos mig och att närstående barn i rätt ålder får nöja sig med att låna dem. Så det så! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Jag minns varje slag

Hm, idag är det en sån där bok som jag tycker är lite knepig att recensera. Boken ifråga är skapad av Daniel Thollin som bland annat varit inblandad i serier som 1000 ögon och i några av de senare albumen om Theos ockulta kuriositeter förut, då tillsammans med andra medkreatörer, men den här gången är det ett enmansalbum. Och inte konstigt det eftersom det handlar om en självbiografisk serie den här gången, och om någonting synnerligen allvarligt: Mobbning.

Vi får följa Daniel (som alltid här på bloggen när det gäller ev. självbiografiskt, Daniel = seriekaraktär, Thollin = serieskapare) från ung ålder upp till vad som ser ut att vara högstadiet via enstaka nedslag i hans liv. Huvudsakligen mobbningssituationer, alltifrån utfrysning under lekarna på dagis till mer utstuderad elakhet och trakasserier när han blivit äldre , men också hur han och hans omgivning, t ex föräldrar, reagerar när de blir varse vad som pågår. Det genomgående för alla scener är utsattheten och ensamheten; även om någon enstaka vuxen kan vilja hjälpa är hjälpen tafatt eller helt fel, som när hans pappa vill att han ska börja träna boxning för att slå tillbaka, någonting som helt går emot Daniels personlighet. Och när någon vän skymtar till så är det typiskt nog en villkorad vänskap: Så fort någon mobbare dyker upp droppas Daniel omedelbart, av fruktan för att vännen också ska utsättas för mobbningen.

Den där förfärliga känslan av att vara övergiven och helt utan hjälp är bra fångad i Jag minns varje slag både i text och bild; Thollins teckningsstil här är mer opolerad och råare, med öppnare och tyngre tuschlinjer som påminner mer om tecknare som Paul Pope och David Lapham jämfört med andra serier jag läst av honom. Och med en historia där nerverna ligger utanpå och helt bygger på omedelbara känslor hos barn är en stil som känns mer snabbt nerkastad och där inte varje streck noggrant planerats helt rätt.

Med andra ord, en hel del bra saker! Men likafullt en lite knepig bok att recensera för mig, som sagt, och det beror på att en bok som den här som är så uppenbart djupt känd och utlämnande berättad när jag är kritisk riskerar att för min del kännas som en recension av en person snarare än en persons serier. Och det finns saker här som inte fungerar för mig, tyvärr. Teckningarna är proffsigt gjorda och som sagt passande, men för min egen del är det inte en stil jag är så förtjust i. Det gäller Thollin, det gäller Pope & Lapham, men för min del blir jag helt enkelt inte så sugen på att läsa serier med det här utseendet. Och ja, det kan låta ologiskt att jag säger att jag tycker att Thollins lyckats utmärkt med att anpassa sina teckningar till historien som ska berättas samtidigt som jag säger att jag inte är så förtjust i dem, men ta det första som ett försök att vara objektiv och det andra som någonting 100% subjektivt.

Sen tyckte jag också när jag läste boken att det saknades någonting som höll samman de olika scenerna; varje enstaka scen fungerade men jag fick inte ihop dem till en enhet, och vissa saker som antyds (som att föräldrarna har alkoholproblem) i en scen kändes ofullständigt hanterade. Men med det sagt ska jag också säga att nu, några dagar efter att jag läst boken, så gör det faktum att vissa scener fungerar så bra också att jag minns dem så mycket bättre och att de små svagheterna därför inte känns lika relevanta i efterhand.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att Jag minns varje slag är en stark och ovanlig självbiografisk svensk serie, tecknad i en likaså ovanligt skicklig stil för genren, och mina brasklappar är mestadels personliga så de behöver ni inte bekymra er så mycket om 😉

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Bord för en

Efter My Palms Festens charmigaste tjej är det dags för ytterligare en svensk självbiografisk serie, men en (nästan) sprillans ny: Johannes Torstensson Bord för en, en berättelse där Johannes (förnamn = seriekaraktär, efternamn = serieskapare, som jag brukar när det gäller självbiografier) förkärlek för mat och det faktum att han oftast äter själv gett upphov till titeln.

Som titeln utlovar blir det mycket mat i läsningen: Sida upp och ner med fiktiva karaktärer och varumärkeskaraktärer som påverkat huvudpersonens relation till mat som Kalle(s kaviar), Ronald McDonald, TMNT, med mera, och sidor med olika maträtter, både uppätna och ännu inte uppätna. Att Johannes vet med sig att han mestadels äter skräpmat hejdar honom inte, så djupt förankrat är det i honom att är man hungrig äter man tills man är proppmätt, och tallriken ska tömmas. När han får ont i mellangärdet och av läkaren får höra att han måste utredas mer noggrant för att se vad felet är är därför ingen överraskning, vare sig för honom eller läsaren.

Men det är inte bara huvudpersonens matvanor som vi får läsa om, utan också om mobbning i unga år och hans reaktion mot det, smärre alkoholproblem, dito relationsproblem, samlarmani vad gäller Batman-figurer, läkemedelsbiverkningar, och annat. Och faktum är att det blir lite för mycket olika inslag i serien vilket gör att inget av dem får den tid de behöver. Det är inte säkert att fler sidor hade hjälpt, men kanske hade jag då hunnit smälta och assimilera all ny info om huvudpersonen och sätta ihop pusselbitarna till en intressant person. Men nu är läsningen alltför splittrad, där nya fakta presenteras för att sedan snabbt glömmas bort. Boken känns mer som en personlig dagbok där slumpartade tankar kastats ner på papper i den ordning de dyker upp utan större tanke på hur en som inte redan känner huvudpersonen i detalj kommer uppfatta det eller ha en chans att förstå vad som pågår.

Ett typiskt exempel på det senare är när vad som verkar vara bästa vännen Elsa vid ett tillfälle inte dyker upp på en avtalad middag, och inte heller svarar på SMS. Johannes ser mycket olycklig och orolig ut innan han istället äter själv på restaurangen. Men varför Elsa för en gångs skull inte svarade berörs aldrig mer; nästa gång de träffas är allt som vanligt och Johannes är lika glad som vanligt när de ses. För mig kändes det bara frustrerande; allt i hur scenen utspelas antydde att någonting hänt eller förändrats vad gäller Elsa, men jag får aldrig reda på någonting mer om det. För de inblandade kanske det faktiskt var någonting allvarligt som hände, men läsaren lämnas utanför.

Ibland kan den typen av berättelse fungera, när summan blir större än delarna, men tyvärr lyckas inte Torstensson med det för min del. Bord för en blir aldrig en helhet utan bara spridda skurar, och inte ens mat-temat, det som med marginal får mest utrymme, får någon upplösning: När boken är slut känns det inte som om någonting egentligen hänt. Diagnosen är klar, Johannes funderar på att kanske försöka äta mer lagad mat och mindre färdiglagad skräpmat, men eftersom han redan tänkt liknande tankar tidigare i boken finns ingenting som tyder på att den här gången kommer bli annorlunda.

Sen kan känslan säkert bli annorlunda för andra läsare; för min del är ju grundproblemet att jag aldrig tycker mig lära känna Johannes, så för någon som snabbare knyter an till honom tror jag säkert att serien fungerar mycket bättre. Självbiografier av den här typen, där serieskaparen rätt upp och ner beskriver sitt liv är en ibland knepig genre eftersom så mycket beror på hur jag som läsare knyter an till huvudpersonen, och just den här gången fungerade det inte riktigt för mig tyvärr.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Eftersläntrar-lästips: Festens charmigaste tjej

Eftersläntrande tips på två sätt: Dels för att Festens charmigaste tjej, skriven och tecknad av My Palm, kom ut redan 2018, dels för att jag verkligen borde tagit med den när jag häromsistens skrev om några andra serier där vänskap stod i centrum. För den här självbiografiska serien som handlar om dåligt självförtroende, och hur det kan påverka det där med kärlek, sex och annat, utmynnar till slut i en lovsång till vänskapen. Jag får skylla på feberyrsel att jag inte tänkte på att ta med den här boken tillsammans med de andra två, trots att jag precis läst den 🙂

Den bästa sekvensen i boken tycker jag nog är den om huvudpersonens jobb på ett callcenter för support; ett hopplöst, själsdödande jobb som långsamt bryter ner henne, allt skildrat med perfekt skärpa. Inte ens när hon äntligen lyckas säga upp sig själv går det riktigt så bra som hon skulle velat när hennes inneboende tendens att göra det andra vill snarare än det hon själv vill får henne att gå med på tre månaders förlängning innan hon äntligen slutar. Och personlighetsdraget att lyssna mer på andra än sig själv går igen i resten av boken, som i de mestadels misslyckade förhållanden (kort- och långvariga) som skildras där hon ofta, väl medveten om hur dumt det är, anpassar sig efter den andre i allt utan att tänka på sig själv.

Faktiskt har jag både läst och skrivit förut om några av de delar av boken som behandlar relationer, närmare bestämt i form av de två fanzinen Det första ragget & Den bästa vänskapen (nej, det är inte vänskapen som skildras här som är den centrala i boken utan en hopplös killes idé om förhållanden) när de kom ut för några år sedan. Båda två ingår i boken, delvis omtecknade, men det var lika roligt att läsa dem den här gången som den förra. Stilen är väldigt pang på, utan krusiduller, och den myckna energin kan lika väl spenderas på upprördhet över hopplösa ”pojkvänner” som på huvudpersonen själv när hon har ångest över hur hon ska göra.

Jag vet inte om även andra delar av boken kommit ut i fanzin-format men det är inte otroligt; upplägget i boken är att My träffar sin gamla vän Judith och tillsammans med henne pratar om sitt liv, som vi får följa i olika kapitel. Själv hade jag som sagt bara läst några mindre delar förut, så det mesta materialet var nytt, och även om man läst mer än vad jag hade gjort rekommenderar jag boken. Palm är en effektiv serieberättare, och det självbiografiska innehållet är av en typ jag gillar som aldrig faller ner i självömkande ”Tyck synd om mig nu” eller alltför narcissistiskt fokus på berättaren; rätt eländigt kan det vara men det finns en fart och fläkt i berättandet som balanserar det hela, och det gör att läsningen blir kul 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lyckan över att äntligen få tag på (för mig) halvbra serier: Sture Stelben – Raka rör & Sture Stelben – 1997-2002

Ibland har man tur. Som när man får napp på en notifikation från Tradera på sökordet Sture Stelben, det visar sig att annonsen innehåller exakt de två album som jag saknar, och att sen ingen mer bjuder 🙂 Att sen albumen precis som jag räknat med är småtrevliga men inte mer än så gör mig inte mindre glad; just den här typen av böcker som i teorin inte är värda ett dugg är ofta mycket svårare att hitta än dyrare böcker eftersom de senare oftare tas tillvara av deras ägare. Försök exempelvis hitta ett specifikt nummer av Starlet från 60-talet, och det kommer visa sig vara oerhört mycket svårare än att hitta, säg, ett nummer av Fantomen från samma tid. Tio gånger billigare när man väl lyckas, förvisso! Riktigt så svårt är det inte att hitta de två första Sture Stelben-albumen, men jag har ändå (lågintensivt) letat efter dem i mer än tio år 🙂

Första sidan i första samlingen, så eventuellt första sidan med Sture

Det betyder att jag nu har läst alla samlingar med Mats Källblads serie Sture Stelben från tidningen MC-Folket, och därmed vet jag mer om motorcyklar än jag någonsin gjort förut. För det här är verkligen en serie för MC-fantasten, med en huvudperson och hans vänner vars liv (relationer, vardag, drömmar) kretsar kring densamma. Eftersom Källblad är en så bra serieskapare finns det såklart mer än det, men motorcyklarna är ändå det centrala. Så en som jag, som inte har någon personlig relation till dem, kan roas av skildringar av de excentriska personer so omger Sture (och den beskrivningen passar nog allra bäst in på honom) och av att se hur Källblad utvecklas som tecknare, men mer än så är det inte. Fast det räcker rätt långt, Källblads teckningsstil och känsla för serier passar mig väldigt bra 🙂

Sture 10 år senare

Men nu har jag äntligen fått läsa dem och det var kul, både innehållet och att jag till slut fick tag på två album jag letat efter så länge. En bra början på 2020!

Kan köpas bl.a. här:

  • Fråga inte mig, mtp hur lång tid det tog för mig att hitta dem!

Karl Kämpe – Lång trappa, kort rep

Ha, det blev två stycken Karl Kämpe-tidningar 2019 precis som jag misstänkte när jag läste nummer 4; marginalen var liten men det gick. Och det betyder också att jag efter att ha läst två svenska serier i efterhand nu kan skriva om en alldeles färsk sådan. Äntligen! 😉

Vad råkar den svenska karolinen då ut för den här gången, efter att tidigare ha slagits mot maror, demoner, och annat smått och gott? Jo, en som det i början verkar alldeles vanlig massmördare, Odjuret från Morvan, som bor i en stuga utanför Dijon. Kämpe låter sig värvas av den lokala polisinspektören när den senare en gång för alla tänker lösa problemet, men efter hand visar det sig leda till än mer besvär för de inblandade…

Den här gången är det ett enda långt äventyr som erbjuds, tecknat av Rully Akbar och som alltid skrivet av Jörgen Karlsson. En del tidigare Kämpe-serier har handlat mer om att fördjupa skildringen av huvudpersonen, men här är det action för hela slanten som gäller. Akbars teckningar är som de brukar vara när det gäller den här serien, dvs kompetenta i en realistisk stil, med dragning åt det smått stela, och där det kan vara lite svårt att särskilja karaktärerna. Det sistnämnda anar jag har en del att göra med att tecknarna varierat så mycket att ingen av dem har kunnat hitta till en egen personlig tolkning av huvudpersonen, parat med att ett fotorealistiskt ideal som gör att mer unika och mer karikerade drag undviks.

Vad gäller manuset så är det ovanligt rakt på sak, helt utan krusiduller. Nästan för rakt på sak; upplösningen bara sker, utan egentliga förklaringar till hur Karl Kämpe klarar av det, och en liten vink om hur slutresultatet åstadkoms skulle jag nog ha uppskattat. Att tidningen kommer ut så pass sällan förstärker den här skavanken, för med en mer frekvent utgivning kan variationer i typen av episoder göra att det spelar mindre roll om ett enstaka nummer är mer okomplicerat.

Men det har jag nämnt förut, dvs att det är knepigt med att skapa en serie med en ny karaktär som behöver presenteras, fördjupas, och engagera läsaren när man inte har så många sidor / år på sig. Jag är imponerad av uthålligheten (fem nummer på tre år), men trots att det gått så lång tid sen första numret har jag fortfarande inte riktigt lärt känna huvudpersonen. Det är egentligen inte så konstigt för cirka 150 sidor serier är verkligen inte mycket för att hinna med allt detta, så det är nog bara att vänta på att sidantalet hunnit bli lite större 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Under tiden

I avdelningen Simon läser något äldre svenska serier som han tidigare missat kommer vi efter gårdagens Djupet idag till Pelle Forsheds Under tiden. Jag är inte riktigt lika sen eftersom Under tiden bara är ett år gammal men rykande aktuell är den inte! Däremot är den bra, den här stillsamma skildringen av ett drama i miniatyr som inträffar i ett sömnigt villaområde när det visar sig att pappan i en nyinflyttad familj spårlöst försvunnit.

Förutom familjen med den försvunna pappan får vi också följa den inte heller den helt harmoniska grannfamiljen, med en pappa som önskar att hans son skulle vara lite mer ”vanlig”, en mamma som är hemma sjukskriven och som vi mestadels ser invirad i en filt när hon följer med vad som händer i grannskapet, och en son med ett stort intresse för döda djur, ett intresse han ärvt från sin morfar som var en taxidermist och som han kanaliserar bland annat med en fjärilssamling, någonting som de andra i barnen upptäcker varpå de börjar kalla honom för en mördare.

Så livat hela dagen är det inte, men inte heller så nattsvart som det nog låter. Det finns en värme i serien i det lilla, som skildringen av hur den nämnda sonen lär känna grannflickan (hon med den försvunna pappan), eller hur den försvunna pappan hanterar sitt predikament. Och situationer som skulle kunnat skildras som katastrofala, som när mobbningen av sonen håller på att gå rejält överstyr, skildras istället genom ett filter av att det visst är jobbigt och besvärligt, men att det är bäst att inte hetsa upp sig alltför mycket eftersom det nog kommer ordna sig på något sätt ändå.

Medan jag läste boken tyckte jag om den men kände också att den kanske var snudd på alltför enkel, alltför okomplicerad, och att de likaså enkla teckningarna ibland var så snabbt tecknade att det slarvades. Men nu, några dagar senare, så kommer jag mest ihåg det som var bra, som den icke-försvunna pappans möten med psykolog när han försöker förklara varför han så gärna vill att sonen ska vara enklare att förstå sig på och vi som läsare förstår honom mycket bättre, eller den sjukskrivna mamman som faktiskt aldrig framställs som besvärlig eller maktlös, trots hennes situation.

Under tiden är ett kort nedslag i vardagen för två familjer, där det slumpat sig så att någonting som verkar dramatiskt (försvinnandet) sker. Men det väsentliga som händer har ingenting med den försvunne att göra, för det viktiga är att lära känna individerna ifråga. Och, för den delen, insikten i att inte oroa sig för mycket för saker som i förlängningen är oväsentliga 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Som ett brev på posten

Som recensent har det faktum att Cobolt förlag köpte upp Kartago för en tid sedan fått en tydlig konsekvens för mig: Det dyker numera ibland upp Kartago-album för recension, något som aldrig hände förut. Det hindrade såklart inte att jag ibland skrev om Kartago-böcker ändå när jag hade läst någon, men eftersom min smak i allmänhet inte riktigt matchade Kartagos blev det rätt sällan. Så det är roligt eftersom det gör att jag ibland läser serier som jag kanske annars inte skulle 🙂

Som dagens bok, en samling skämtsidor av Robert Nyberg med namnet Som ett brev på posten. Jag har givetvis sett Nybergs alster förut eftersom de poppar upp på alla möjliga ställen, inklusive på affischer på stan, så det är näst intill omöjligt att aldrig ha sett några av dem, och jag förstår varför: De är tecknade i en slagkraftig och enkel stil, och handlar ofta om dagsaktuella händelser -> de gör sig perfekt för att dela på sociala medier:

Jag gillar att Nyberg helt klart bryr sig om tecknandet; det finns rätt många tecknare som när det gäller just politiska skämtteckningar verkar tycka att det inte spelar någon roll så länge skämtet går fram, men jag är nog en alltför inbiten serieläsare för att hålla med om det 😉

Men det viktigaste är förstås att det är roligt, så vad tycker jag om det?

Well, jag tycker att Nyberg är sådär när det kommer till att få mig att skratta. För min del känns många av skämten alltför enkla, utan den där extra tankeställaren som jag kan få när politiska skämtteckningar är som bäst, som till exempel Tom Toles. Det handlar inte om den eventuella åsikten som framförs, mer på hur det görs, och när det gäller Nyberg blir det lätt att poängen helt enkelt är ”Riskkapitalister är onda”, utan någonting mer än det, och då spelar det ingen roll hur mycket eller lite jag håller med om det. Därför är nog mina favoriter bland bokens skämt de som överraskar mig lite mer, som en del ordskämt eller skämt som inte har med politik att göra över huvud taget.

Men, och det är ett stort men, just när det gäller skämtteckningar som det här är det oerhört personligt vad som fungerar/inte fungerar, och jag har goda vänner vars smak jag ofta delar som gillar Nyberg väldigt mycket. Det beror med andra ord på vad man tycker om humorn här, och det skulle jag tro att de flest redan vet, och då är det bara att köpa/avstå från att köpa den boken beroende på det.

För om man gillar Nyberg är det en mycket prydlig bok, med gott om skämt och presenterat på ett snyggt sätt. Att läsa en hel bok med ensides skämtteckningar kan bli lite övermäktigt, framförallt när så pass många av skämten handlar om liknande saker som vårdkrisen, utförsäljning av offentliga tillgångar/privatisering, riskkapitalism, så som jag ofta rekommenderar när det gäller samlingar som den här är det nog bäst att inte sträckläsa den. Sen finns det också en del annat förutom skämtteckningarna i typisk stil som seriestrippar, enkla svartvita teckningar, och en del rena målningar, ofta med hundar i huvudrollen. Framförallt de senare tycker jag verkligen om, Nybergs hundar ser säregna ut på ett mycket charmerande sätt!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)