Kategoriarkiv: Svenska serier

Slovakiska vampyrer: Anima

Postat den

Jag missade tyvärr seriefestivalen i Stockholm i år, och det innebär att jag inte fick min vanliga dos med seriefanzin i år (har inte kunnat åka på någon annan festival heller, suck). Och det innebar också att det inte blev något nytt fanzin av Stef Gaines efter att ha köpt sådana 2015, 2016, och 2017. Men istället så har jag nu precis läst sju stycken av henne: Sex digitala där hon både tecknat och skrivit, och ett sjunde nyutkommet i fysiskt format där Jesper Nordqvist står för teckningarna. Alla ingående i samma ännu inte avslutade serie vid namn Anima som handlar om svenska Mikaela som på besök hos sin moster i Slovakien träffar Nemesis, en 400 år gammal vampyr.

Vampyrerna (det finns flera) till trots är det inte en skräckserie, även om det syns till en del gruvliga scener; Nemesis själv är en reko vampyr som jobbar på sjukhus för att kunna ”låna” blod därifrån, och Mikaela blir en smula motvilligt intresserad av honom. Lägg till en ondsint ännu äldre vampyr, agenter från Paranormala Ministeriet som slåss mot (bland annat?) vampyrer, och en tragisk kärlekshistoria mellan Nemesis och hans första fru där den ökända Elisabet Báthory spelade en avgörande roll, och krydda sen med situations- och karaktärshumor à la manga och voilà: Anima!

Som jag skrivit förut gillar jag Gaines serier, framförallt för att de är så otvetydigt just serier och ingenting annat. Ta en serie som hennes Prinsen & Björnen; i ett annat medium betvivlar jag att jag skulle gillat den lika mycket. Anima tror jag är den första av hennes serier som jag läst med så tydligt skönlitterär känsla, och en väldigt rakt berättad historia med stora, nästan övertydliga, känslor och gester. Här svimmas det, här älskas det över århundraden, här känns det fullständigt självklart att i princip alla människor som man träffar på i Slovakien av olika anledningar kan prata svenska:

Anima - Nemesis1.jpg

Anima - Nemesis2

Gaines

En djup historia är det inte, men underhållande är den, hela tiden 🙂

När Nordqvist tar över pennan i den sjunde delen måste jag erkänna att det kändes lite konstigt med stilbytet. Gaines version har mycket av känslan från manga i sig, med den nämnda humorn men också i vilka karaktärer som finns med, typ Katt/Katarina här ovan, men vad gäller teckningarna är det en mer personlig stil som gäller, även om ansikten och en del annat helt klart inspirerats av manga. Nordqvists version är mer av manga full on, inklusive anatomi med mera, och på en del sätt är han en i traditionell mening säkrare tecknare än Gaines, men jag föredrar ändå hennes mer särpräglade teckningar. Nordqvist är inte alls dålig, men åtminstone i den här serien känns den lite väl mycket som en generisk stil utan egna drag.

Anima - Nordqvist

Nordqvist. Och nej, jag gillar fortfarande skämtet 🙂

Som sagt är det en kul och charmig serie, och även om jag saknar Gaines teckningar en smula var det precis som Gaines berättar i sin efterordsserie (som sagt, många drag av manga finns det!) en bra idé att anlita någon annan eftersom hon inte hade tid att teckna själv; utan Nordqvist skulle det aldrig blivit någon del sju, och nu blir det förhoppningsvis fler delar och kanske till och med en avslutning, något som längre berättelser i fanzinform ofta har svårt att ordna. Så heja, Gaines/Nordqvist 🙂

 

För läsning:

 

Drömmen om Europa

Postat den

Drömmen om Europa - omslag

Fabian Göransons Drömmen om Europa har fått utmärkt kritik; det är inte precis vardagsmat att DN-krönikörer argumenterar för (länken är tyvärr bakom en betalvägg) att en serie ska nomineras till August-priset. Och den här pikareskserien där Fabian (som vanligt när det gäller självbiografiska serier så använder jag förnamn för serieversionen av serieskaparen, efternamnet för serieskaparen IRL) under en månad reser genom Europa och under resan diskuterar vad Europa egentligen är och vad det betyder för honom, reskamraten Daniel, och de han träffar .förtjänar roset den fått för det är en riktigt bra bok, det här.

Först och främst har vi teckningarna, och precis som när jag läste Göransons Martilo märker jag hur mycket jag gillar hans avskalade stil. Här, där de enda färgerna är svart, vitt, och två nyanser av blått, ser det ännu enklare ut än i Martilo, men eftersom Göranson är så skicklig på att utnyttja sina fåtaliga streck innebär det inte att teckningarna har tömts på innehåll; tvärtom är människorna tydligt igenkännbara som individer, och på samma sätt är Bryssel, Paris med flera miljöer frammanade med känsla. En tecknare som jag den här gången kom att tänka på är franska David B. som även han har en enkel stil, om än något mer tvådimensionell och surrealistisk. Det är nog också så att det faktum att David B. så ofta tecknar fantasieggande drömmar och visioner spelar in eftersom även Drömmen till Europa framförallt mot slutet innehåller likande scener. Så toppbetyg för det grafiska, även om jag onekligen gillade Göransons färgkänsla som den framträdde i Martilo och kan sakna en färgklutt eller två 😉

Drömmen om Europa - framtiden

Manuset är egentligen lika renskrapat det med: Fabian reser, pratar med människor han möter på vägen, och det är det hela. Inga krusiduller eller omvägar, så det djupare innehållet är det upp till läsaren att pussla ihop, och det är ingen ljus framtid som målas upp. I det stora är Europa är på väg ned i avgrunden, och i det lilla är Fabians äktenskap på väg åt samma håll. Givetvis är det som pratas om och reflektionerna färgade av Göransons erfarenheter, så en del av pessimismen som syns till beror nog på att det personliga och det allmänna påverkar varandra, men allt är inte mörker. Bland de människor som Fabian möter finns de som kämpar emot, de som ser möjligheter trots allt.

Själv är jag nog mer optimistisk om Europa (och världen), men självklart beror det också på personligt tycke och smak. Som en småsak som jag la märke till i serien: På hemvägen när resan nalkas norra Europa säger Fabian att ”Allt är så blekt och tunt.”, och jag förstår verkligen vad han menar. Men själv tycker jag precis samma sak fast omvänt när jag reser till södra Europa, dvs att allt ser så solblekt, torrt och omysigt ut, jämfört med naturen här, och jag anar att om jag gjorde samma resa som Göranson kanske jag skulle dra helt andra slutsatser. Fast om jag anstränger mig att försöka vara objektiv misstänker jag att min bild nog är den mer orealistiska. Tyvärr.

Men hur som helst, även om jag kanske inte delar alla känslor som syns till i boken så är det en fascinerande resa som skildras, och jag blir nästan smått avundsjuk på hur hemtam Fabian är i länderna och städerna som besöks. Hans erfarenheter av att tidigare ha bott på flera av ställen tillsammans med kommentarerna från reskamraten Daniel som är historiker och de mycket olika människorna han möter ger en mångfacetterad bild av vår lilla del av världen som man sällan ser. Så ja, det måste bli ett mycket högt betyg för manuset också.

Så det enda som återstår är några små ord om den fysiska utgåvan också. Bra tryck, utmärkt papper, och en enligt mig mycket inbjudande design gör boken till ett rent nöje att hålla i och att läsa. Men det finns en detalj som irriterade mig: Redaktören har inte gjort sig jobb när det gäller korrekturläsningen. Det är typiska små fel som så gott som alla gör när man skriver texter och som kan vara knepiga att se själv som författare när man läser igenom det som skrivits, och som alltså borde fångas upp av redaktören, men så är inte fallet här. Det är ingen uppsjö av dem, men med tanke på att den totala ordmassan i det här fallet ändå inte är på långa vägar lika stor som för en genomsnittlig roman är det ändå för många. Jag är inte säker på om det beror på att det är svårare med korrläsningen eftersom det inte handlar om en vanlig text som kan köras genom en grammatik- och stavningskontroll, om det är för en uppfattning av att en seriesida är en helhet, text och bilder, och att textuella fel därför är känsliga att påpeka, eller om det är något annat, men det stör mig.

Det är kanske lite elakt av mig att klaga på det här ändå lilla problemet när Drömmen om Europa är så bra som den är, på alla sätt, men eftersom den är det kommer inte ett så litet problem spela någon större roll så jag kan passa på, istället för att klaga på samma sak när det gäller någon serie som jag redan klagat på av andra anledningar 🙂

Drömmen om Europa - bussresa

Fabian & Daniel har mina sympatier; det finns få saker jag avskyr mer än att försöka sova sittande i små säten

Kan köpas hos bl.a.:

 

Allittererande uppföljare: Karl Kämpe & Malcolm Max

Postat den

Idag tänkte jag titta in och se hur det går för två seriehjältar: En svensk karolin och en tysk-engelsk vampyrjägare. Först ut: Karl Kämpe!

Jörgen Karlssons karolin knegar på; en tidning / år har det blivit, tre år på raken, och det är den tredje som jag nyligen läst. Det är ett tag sedan den kom ut men den råkade bli felsorterad hos mig och det var först i o m en rejäl storstädning som den poppade upp. Hm.

Hur som helst, här erbjuds två historier, en längre och en kortare. Den kortare, Färjkarlen, illustrerad av Reine Rosenberg, är en bagatell. Snyggt tecknat och färglagt av Rosenberg, precis som hans Den enda kvinnan i tidning nummer två, som lyckas frammana tystnaden och ödsligheten en mycket dimmig dag, men historien med Karon är lättviktig och gåtan som ställs är lite väl välkänd tycker jag. Dock, som sagt, det eleganta utförandet gör att den fungerar som utfyllnad.

Den längre, Den kosmiska balansen, illustrerad av Fredrik Mattsson, har mer tyngd i sin version av hur en mara drabbar Kämpe och hans vän Martin råkar komma i vägen för en mara, eller som hon här kallas, en succuba. De fångar henne snabbt, men det är först då de riktiga problemen börjar.

Karl Kämpe 3v2

Jag måste säga att jag gillar Mattssons teckningar. Han är inte helt stabil vad gäller ansiktsuttryck och anatomi, och stelt är det ibland, men hans stil är långt ifrån den generiskt trista man ofta ser i äventyrsserier av modernt slag. Istället för slicka linjer där alla ser menlöst vackra ut är det här istället mer fråga om att anletsdrag karvats ut, med ett resultat som är en blandning mellan realism och karikatyr som jag gillar. Färgläggningen drar också den åt det tyngre hållet och sammantaget uppskattar jag resultatet som har personlighet. Mer övning behövs, förvisso, men jag gillar stilen.

Berättelsen i sig fortsätter att både fylla i bakgrundsdetaljer om Kämpe själv, och det här är nog den första av serierna där jag får mer hum om vem han är som person, som någon man umgås med dagligen, i hans diskussioner med Martin. Berättelsen är inte över sig dramatisk, trots maran och hot om våld, och det blir heller ingen våldsam upplösning eller sensmoral.

Som jag skrev förra gången tycker jag anslaget till Karl Kämpe är intressant. Karlsson skriver på hemsidan att han velat göra en svensk version av Robert E Howards hjältar, och de serier jag läst ger vid handen att han verkligen menar det. Det är längre dramatiska serier, korta bagateller, mer filosofiska historier, allt i en salig blandning. Det är ett sätt att berätta som jag tycker om, med serieexempel som den mycket lyckade tolkningen av Jonah Hex för några år sedan, men det har en tydlig nackdel: Jag måste läsa mycket material med karaktären för att berättargreppet ska bli effektivt.

Och det är lite av ett problem med Karl Kämpe, dvs att det inte finns så många serier med honom vilket gör att jag fortfarande inte vet riktigt vem han är . Ännu, vill säga, för all cred åt Jörgen Karlsson som envetet jobbar på, och  en Kickstarter för tidning nummer fyra pågår i detta nu.

Dagens andra serie är den tysk-engelska (tyska serieskapare, engelsk huvudperson) Malcolm Max, med albumet Återuppståndelsen som tar vid där förra albumet Gravskändarna slutade. Så först måste cliffhangern lösas, och här tycker jag allt Peter Mennigens manus fuskar en smula när Max flyr från Towern men what the hey, som en som gillar hur Buster Crabbes Flash Gordon fixade sina cliffhangers genom ren bluff/rena lögner kan jag egentligen inte klaga 😉

Sen är det dags för en del svar på vad som ligger bakom alla försvinnanden och mord, och de trådarna knyter Mennigen ihop bra. Jag är som alltid en sucker för intriger där det inte bara är en enkel gott-mot-ont-intrig utan där det finns fler parter inblandade, och här finns det gott om parter som alla har sina mål, med slutresultatet att albumet avslutas med ytterligare en cliffhanger. Om jag förstått rätt den sista eftersom det tredje albumet ska avsluta just den här berättelsen.

Jag tycker fortfarande om Malcolm Max med dess otrendiga ton och berättarstil. Berättande textplattor som strikt talat inte behövs är legio, personernas dialog är ibland pompös och alltid omständlig, och tillsammans ger det en gammeldags känsla som lyckligtvis har gott om charm. Alla är mycket noga med att artigt förklara vad de gör och varför, och till och med när Max och Charisma konfronterar professor Shacklock som är upphovet till allt elände så diskuteras mord mm utan större åthävor. Sen finns det också gruvliga inslag, alla förtjänstfullt illustrerade av Ingo Römling, men även dessa känns mer kittlande, som i en halvt allvarlig, halvt komisk, skräckfilm.

Malcolm Max - Uppståndelsen - civiliserat samtal

Allt som allt är det en serie som vad gäller balansen skräck/humor/drama är närmare saker som den moderna Doctor Who snarare än serier som Hellblazer. Presentationen är utmärkt, med bra tryck, stort format, och en hel del skisser, bakgrundstexter och annat smått och gott extramaterial. Jag ser fram mot avslutningen och vem vet, kanske några vampyrer också, något som trots att Malcolm Max sägs vara vampyrjägare det hitintills rått stor brist på 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Bamse à la John Ajvide Lindqvist

Postat den

Bamse - Nina i knipa - omslag

Jag kan inte påstå att jag är någon stor Bamse-läsare. Som liten läste jag den ibland och gillade den lite sådär lagom, men en stor favorit har den aldrig varit. Det jag tyckte, och tycker, bäst om var/är Rune Andréassons (jag råkade precis se på Wikipedia att det ska vara ett é; nytt för mig!) teckningar som är mysiga med sin väldigt speciella stil där allting ser ut att ha knölar och utbuktningar, inklusive t ex stenblock, men som ändå lyckas att se tunga, fysiska och kantiga ut samtidigt som de också verkar vara snällt mjuka. Typ.

Men jag kunde inte motstå att läsa skräckförfattaren John Ajvide Lindqvists nyutkomna novellversion av en Bamse-serie som i skrivande stund finns att köpa på Pressbyrån, i en volym som också innehåller den ursprungliga serien, tillika en serie av just Rune Andréasson. 20:-, och om man köper den den här veckan ingår den i en kampanj med halva priset på diverse serietidningar, och 10:- är inte precis dyrt 🙂 Plus att jag tycker om många av Lindqvists romaner (favoriter: Låt den rätte komma in & Lilla stjärna) så som sagt, givet köp!

Det är väl lika bra att säga det först som sist: Novellen är menad för yngre läsare så förvänta er inget blodbad eller namnlös skräck. Visst skulle det varit roligt att läsa en Bamse där Lindqvist släppte loss men det är inte vad som bjuds i Nina i knipa.

Däremot är det lätt att känna igen Lindqvists litterära stil, med en lakonisk och vardaglig ton oavsett vad som händer. Här finns som sagt inga direkt skrämmande inslag, förutom då att sorkarna faktiskt försöker mörda Nina Kanin (vilket de också gör i serien, vilket där mer än in novellen känns väldigt malplacerat i en i övrigt normal Bamse-serie), men om det här vore en vanlig Lindqvist-berättelse kan man bara ana vad för ruskigt som skulle hända efter enkla men olycksbådande meningar som

”Stackars fisken”, säger Mini-Hopp. ”Stackars döda fisken.”

Och det är väl det jag tyckte var rätt frustrerande med novellen. Som en novell-version av en helt vardaglig Bamse-serie är den definitivt OK, hästlängder bättre än de textberättelser som förut ibland dök upp i serietidningar för barn, men som Lindqvist-läsare känns det hela tiden som om antydningar görs om vad som komma skall, men det blir inget av med det för berättelsen viker aldrig av från sin raka och alltför enkla tråd. Precis som serien den bygger på, skriven av Susanne Adolfsson och tecknad av Adam Blomgren & Ann Härdfeldt, finns det inte mycket av subtilitet; det är en av alltför många Bamse-historier där det är tydligt att man börjat med idén att göra en serie som tar avstamp i att berätta Någonting Viktigt, i det här fallet om hur illa miljöförstöring är, och sedan gör en serie där den enda poängen är just moralkakan, istället för att börja med idén att göra en spännande/rolig/engagerande serie som kanske också kan innehålla en del insiktsfulla inslag. Och eftersom Lindqvist bara lägger till detaljer, inre tankar, och beskrivningar utan att på något sätt ändra i grundhistorien lider den av samma brist.

Bamse - Nina i knipa - serie

En intressant idé är tidningen men nog skulle det varit roligt med en lite friare tolkning av Lindqvist. Jag menar inte en bloddrypande novell där miljöförstöringen långsamt förändrar alla som kommer i kontakt med den och gör att de regredierar till djuren de en gång var eller något liknande, men med en originalhistoria utan större originalitet skulle det behövts någonting mer radikalt för att få mer liv i det hela. Igen, novellen är inte direkt dålig, men lite menlös känns den allt, och jag vet att Lindqvist kan (mycket) bättre 🙂

Och ett litet tillägg: Det finns som sagt en Rune Andréasson-serie med här också, Bamse och den stora höststormen från 1973, och det är klart bättre serie, enkel som den är. Den följs sedan med en del råd om hur man kan göra om man ska förvandla en serie till en novell, och sedan ett antal tomma linjerade sidor där man kan göra ett försök med en egen novellifiering. Och när man gjort det, alternativt skrivit på dator, så kan man skicka in den som sitt tävlingsbidrag med chansen att vinna serietidningar och godis (hm, godis i pris från Bamse?!?). Hur som, kul med tävlingar i serietidningar som har att göra med serieskapande. Eller, iallafall, med novellskapande utgående från serier 😉

Penguin Rumble

Postat den

Penguin Rumble - omslag

Ser man på, mangautgivningen är inte helt död i Sverige ändå; efter att de stora förlagen lämnat genren för flera år sedan och efter att även Ordbilder gett upp så verkade det helt dött på mangafronten, men sen finns ju de där små entusiast-förlagen som Nosebleed Studios. Må vara att det handlar om en svensk manga, dvs en serie gjord av en svensk, men boken är så mycket manga att det verkligen inte går att kalla den någonting annat: Manus, teckningar, fysiskt format (dvs liten tjock bok), och så vidare.

Faktum är att det nästan blir för mycket. Upphovsmannen Joakim Waller (vars korta serie Häxan jag skrev om förra året) tecknar med säker hand i klassisk mangatradition, och manuset om den unga Erika som blir djurskötare på en djurpark i närheten av Stockholm i den någorlunda nära framtiden formligen kryllar av inslag som en van mangaläsare känner igen, som förkärleken till pingviner, huvudpersonens speciella förmåga som gör densamma speciell, arbetskamraterna med mystisk bakgrundshistorier som långsamt klargörs, den smått asociala kollegan som huvudpersonen vinner över med hjälp av en oförtröttlig optimism. I grunden en komedi, där teckningarna växlar i takt med att handlingen är mer crazy, mer allvarlig, som brukligt är.

Kort sagt är mitt största problem med Penguin Rumble att den känns lite för osjälvständig och att den alltför sällan vågar sig på någonting eget. Även när det gäller miljöskildringen saknar jag det:Om Stockholm som omgivning hade utnyttjats mer och varit mer närvarande hade det kanske gjort att serien iallafall hade den särarten att den utspelas i läsarens närmiljö (dvs för svenska läsare) och det kan göra mycket för hur man uppfattar läsningen; jag kommer själv ihåg hur en serie som Spindlarnas rike kändes så udda och annorlunda när jag läste den som liten eftersom det var en science fiction-serie med mycket sense of wonder men som utspelade sig i Sverige. Wow tyckte unga jag! Men det här är nog inte hela världen för den tilltänkte läsaren; jag misstänker att de flesta som kommer läsa boken inte har läst lika mycket manga som jag har 😉

Penguin Rumble - pingviner

Djurparkens pingviner (och sköldpaddan, eller är det nyckelpigan, Fi) introduceras. Eftersom jag är på landet har jag ingen scanner så det får bli rena fotografier, inklusive en tumme från undertecknad, i dagens inlägg.

Två delar är det planerat att bli om jag läst rätt, och nästa del kommer redan i oktober så trevligt nog dröjer det inte åratal innan fortsättningen följer, en nog så viktig detalj när det gäller serier som den här som är tänkta att läsas snabbt. För trots en del invändningar, inklusive att även om Waller tecknar skickligt på många sätt så ser det ibland en gnutta stelt ut, gillar jag Penguin Rumble. Den har humor (jag har själv sett en läsare som skrattade högt åt sekvenser i den) och kanske framförallt gillar jag att den överhuvudtaget finns. Waller har haft uthålligheten att göra klart den (jag anar att del två nog är mer eller mindre klar redan), ett stort jobb eftersom flera hundra sidor serier tar ett tag att göra om man dessutom saknar assistenter (de allra flesta japanska serier där månadstakten kan vara hundra sidor för en enda serie görs ju av ett lag seriekreatörer, även om det bara står ett eller två namn på den förtiga serien), och sen har hans förlag också gett ut den professionellt. Mycket starkt jobbat!

Penguin Rumble - kollega

Den smått asociala och mystiska kollegan. Och en inte riktigt lika mystisk tumme!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Närmare kommer vi inte

Postat den

Närmare kommer vi inte - omslag.jpg

Jag har hittills på den här bloggen bara recenserat (mycket kortfattat dessutom) en bok av Anneli Furmark, Fiskarna i havet, och jag var inte helt nöjd. Teckningarna uppskattade jag men manuset tyckte jag var alltför torrt. Den som läst min blogg har kanske märkt att jag skriver om det mesta men proportionellt så skriver jag ganska lite om nyare svenska serier av vad jag skulle kalla Galago-skolan, dvs de där teckningarna är strikt underordnade manus, och där manusen är i mitt tycke alltför enkelspårigt politiska/självbiografiska. De är helt enkelt vanligtvis inte min kopp te så det är mer i undantagsfall jag tar mig an dem, till exempel om jag läst någon sådan som jag tycker sticker av på ett för mig bra sätt, som exempelvis Stina Hjelms Mitt dåliga samvete.

Anneli Furmark hör inte riktigt till dem med tanke på hennes finfina teckningar, men jag har aldrig riktigt fastnat för hennes manus som jag tyckt varit kompetenta men utan liv. Så jag blev riktigt glad över dagens bok, Närmare kommer vi inte, där Furmark tecknar kanske bättre än någonsin, och där manuset av norska författaren Monika Steinholm är lika bra det. Visserligen handlar serien om någonting jag vanligtvis inte är speciellt intresserad av, nämligen tonåringars problem med att hitta sin plats i livet och att reda ut sina känslor, men som alltid när det handlar om en riktigt bra serie spelar det ingen roll vad den handlar om, bara att den är bra 🙂

För att beskriva lite närmare vad boken handlar om så är det om Jens, en ung norsk kille som har trasslat in sig i sina känslor för sin bästa vän Niklas och därför flyr till sin morbror Torstein och hans sambo Phil, om Edor, en ännu mer känslomässigt tilltrasslad kille som inte över huvud taget vet vad han vill göra förutom att han nästan bubblar över av aggressiv energi, och om en ovanligt varm sommar i samhället Finnsnes nästan längst norrut i Norge där de två möts.

Närmare kommer vi inte - kyss

Jens och Edor har radikalt olika personligheter men i sin jakt på något eller någon som kan vara ett ankare i tillvaron dras de till varandra. Serien igenom växlar perspektivet och vi får än följa Jens upplevelser och tankar, än Edors, och det är omöjligt att inte känna för dem, med Jens som huvudsakligen vänder sina känslor inåt så att bara de som känner honom väl förstår hur starka hans känslor är, och Edor som när känslorna blir för starka istället blir nästan suicidal i sin jakt på ett utlopp för dem.

Det skulle kunna ha blivit överspänt men Steinholms manus blir aldrig orealistiskt eller melodramatiskt. Personer blir arga eller irriterade på varandra, glider isär och glider samman, men boken igenom finns en stark känsla av kärlek, både Eros och Agape. Både Jens men framförallt Edor tänker ibland onda tankar om andra, men det är övergående och det finns en tro på att de allra flesta vill andra väl. Ibland kan det gnissla när gamla instinkter tar vid, men kärleken/empatin/omsorgen vinner i längden.

Och allt är alltså presenterat via Furmarks strålande teckningar. Det nordiska ljuset på en plats där solen bokstavligen aldrig går ner fångas i de svagt rosa tonerna som också syns på omslaget och som den som varit i området omedelbart känner igen, alltmedan Jens eldröda hår glöder ikapp med solen. Jag vet inte om det är spritpennor som Furmark använder sig av (det ser ofta ut som det, dvs för mina amatör-ögon), men hennes färgläggning är hur som helst närmast unik i Sverige, och jag gillar den skarpt. Det känns som att läsa en serie gjord i en stil som vore den tecknad under en teckningslektion i skolan, men när jag tittar efter närmare inser jag att den är så mycket bättre än så.

Som nog märks tycker jag att Närmare kommer vi inte är en fullträff. Om jag ska ha någon invändning blir det helt på det subjektiva planet i och med att innehållet inte riktigt är någonting som jag är svag för i sig, så för min egen del ser jag det här som en riktigt bra serie som jag är glad för att ha läst och som det inte är omöjligt att jag kommer att läsa igen, men att den inte kommer hamna överst på min personliga favoriter-lista. Men objektivt sett har jag inga invändningar alls för den här boken lyckas med precis allt den föresatt sig att göra 🙂

Närmare kommer vi inte - mc.jpg

Kan köpas hos bl.a.:

Siri och Mimers brunn & Sjöjungfrun Minna

Postat den

Siri+Minna.jpg

Två bokrecensioner för priset av en blir det idag när jag tar upp de senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens fortsatta satsning på serier för barn. Jag har skrivit om några av dem förut, som Roller Girl och Superdövis, men det finns flera som till exempel John Holmvalls trevliga John Bauer-inspirerade små böcker som jag inte nämnt här förut.

Och nu är det snart dags för årets seriemässa i Stockholm, SIS 18, vilket jag märker i och med att lite fler recensionsexemplar än vanligt dykt upp hemma hos mig. Det märks tydligt att förlagen är medvetna om mässan och tajmar vårens upplagor till densamma, vilket alltid gör att jag får lite svårt att hinna med att skriva om allt. Men i år kommer det nog gå lättare eftersom jag (Snyft! Depp!) kommer vara bortrest och missar mässan -> det blir inga roliga / underliga / obegripliga fanzin inköpta och därefter recenserade, och inte heller alla de förlagsutgivna serier som jag brukar hitta på mässan som jag annars inte ser till. Alla förlag är inte så bra på att göra sig hörda så mässor är ibland nästan enda chansen att få reda på vad som finns utgivet…

Men tillbaka till dagens serier, och jag börjar med

Siri och Mimers brunn av Patric Nysträm (manus) och Per Demervall (teckningar)

Det här är det andra albumet om vikingaflickan Siri och till skillnad från det förra, Siri och vikingarna, som utspelades i Miklagård befinner sig Siri den här gången på hemmaplan, i Sverige. Men när Zack, vännen hon träffade i Miklagård, kommer på besök och de tillsammans reser till Birka är det dags för nya äventyr när de söker efter en försvunnen skatt.

Serierna om Siri lanseras som en klassisk äventyrsserie och det stämmer bra; det finns till och med en introduktion av huvudpersonerna à la den från Asterix, med en bild på var och en tillsammans med en presenterande text. Det finns också en återkommande (korkad) skurk, en medhjälpare till densamma, så vi befinner oss på välkänd mark för den vana serieläsaren.

Och kanske är det lite för välkänt. Historien rullar på utan mankemang, gåtor ställs och löses, men jag saknar lite tuggmotstånd och lite personlighet. Hittills är Siri bara en äventyrlig flicka och Zack en något försiktigare pojke, men mer än det vet jag inte om dem.

Siri och Mimers brunn - gåta.jpg

Men det handlar fortfarande bara om två böcker så med lite tur är det enbart en fråga om tid innan personerna sätter sig bättre, och jag tycker det finns en potential här. Nyströms manus är kanske fortfarande lite blekt i det stora hela, men historien håller ihop bra med tydlig början och slut, nya karaktärer presenteras prydligt, och så vidare. För en ung läsare som inte läst så mycket annat innan tror jag det fungerar klart bättre än för en mer erfaren som jag. Och jag gillar Demervalls teckningar här; om jag jämför med album som hans gamla Röda rummet tycker jag de här har en mycket friare och mer energisk linje.

I det stora hela skulle jag säga att Siri skulle behöva ta lite mer risker med handlingen och personerna i den. För rätt ålder och rätt läsare kommer den säkert uppskattas, men för att bli en bok läsaren kommer tillbaka till gång på gång behövs någonting som inte följer minsta motståndets lag lika mycket.

Sjöjungfrun Minna och den hemliga vännen av Natalia Batista

Om Siri och Mimers brunn var modellerad efter klassiska äventyrsserier är det här en serie i en helt annan genre. Åldersmässigt är det nog ungefär samma läsare som siktet är inställt på, men Batistas serie är helt inriktad på det personliga tilltalet och inte på äventyret som sådant när sjöjungfrun Minna drabbas av en närmast existentiell kris: Vad betyder det egentligen att vara en sjöjungfru, och måste man göra som alla andra även om man inte tycker om det?

Minnas dilemma är inte diffust utan mycket konkret: Alla andra sjöjungfrur lever på att äta människokött, men när Minna en dag i hemlighet blir vän med Mika, en människoflicka, tycker hon att det känns fel att äta kött som skulle kunna vara Mikas. Så hon vill inte längre följa med på sina systrars jakt, något de inte tycker om eftersom att döda och äta människor enligt dem är en del av vad att vara en sjöjungfru är.

Jag ska villigt erkänna att jag blev förvånad och t o m småskrattade åt det förvånande i att en så sött tecknad serie som den här, avsedd för barn, faktiskt har som tema att äta människokött. Själv kan jag inte låta bli att fantisera om de scener vi inte får se, när Minnas systrar jagar, dödar och styckar människor, och jag misstänker att en eller annan mardröm nog kan bli följden för de minsta. Och det är bara bra tycker jag eftersom litteratur ska kännas, och det inbegriper även skrämmande känslor. Det gäller för barnlitteratur, det gäller för vuxenlitteratur.

Sjöjungfrun Minna - kött.jpg

Sen lindras det hela av att köttet tecknas som det minst köttliknande kött jag sett och det är nog ett bra val för ett mer realistiskt kött hade nog varit i mesta laget, och Batistas mangainspirerade teckningar med sina runda linjer och gulliga personer gör också sitt till för att det inte ska kännas alltför realistiskt. Plus också för att historien inte utmynnar i att alla systrar nu kommer sluta äta människokött utan i en mer leva och låta leva-filosofi* där de alla accepterar varandras åsikter.

Det som skulle kunna bli bättre med Sjöjungfrun Minna är faktiskt en sak som den delar med Siri: Det behövs mer tid och fler böcker för att jag ska få en mer personlig relation till karaktärerna. Serier går fort att läsa och det kan vara en nackdel just när det gäller personteckningen, för jag vet att för min del handlar det delvis om tid för att jag ska engagera mig: Ju mer tid jag spenderat tillsammans med fiktiva karaktärer, desto mer bryr jag mig om dem**. Så jag hoppas dagens serier fortsätter med fler volymer framöver 🙂

Och apropå framöver har Rabén & Sjögren sagt att det kommer tre serieböcker i den här vändan men en av dem dröjer till juni: Enhörningen Aurora av Hedvig Häggman Sund. Med tanke på att jag inte läst några serier av henne på evigheter men verkligen gillade hennes bidrag i bland annat Emma och Sara ser jag fram mot dem med!

Kan köpas hos bl.a.:

 
*: Förutom de som blir uppätna förstås!
**: Vilket tyvärr också innebär att om jag råkar se flera avsnitt av någon usel TV-serie så börjar jag bry mig om karaktärerna, trots uselheten -> jag har till exempel sett alla avsnitt av The Big Bang Theory trots att det är en av de värsta TV-serier jag sett, med sunkig moral, o-rolig komedi, mm. Suck.