Kategoriarkiv: Svenska serier

Jag vill inte göra slut: Serier för klimatet

Postat den

Serier för klimatet - omslag

Alltid svårt det här, med att recensera böcker som har ett tydligt budskap: Ska jag recensera själva budskapet? Ska jag helt ignorera det och recensera serierna som rena serier? Jag brukar luta mer åt det senare, men ibland blir det löjligt; om en bok har ett extremt tydligt budskap så kan jag ju inte låtsas som om det regnar och ignorera det! Och, med det sagt, mot dagens recension av Jag vill inte göra slut: Serier för klimatet, en serieantologi redigerad av Malin Svedjeholm & Nicklas Sandström om en av vår tids ödesfrågor: Klimatet.

Först, lite konsumentinformation:

116 sidor i färg, med nygjorda serier av 33 svenska serietecknare, och boken går att beställa på de vanliga ställen, som exempelvis Adlibris eller Bokus.

Och sen, innehållet:

Med så pass många olika röster som det handlar om här är innehållet förstås väldigt spretigt. Utformningen varierar från enstaka skämtrutor till längre regelrätta serier på några sidor; innehållet kan vara enkla politiska poänger, fabler om miljön, en kort sf-historia à la gamla amerikanska underground-tidningen Slow Death (som även den via skräck- och sf-serier predikade för en bättre miljöpolitik), eller bara ren information om vad som händer med miljön.

Serier för klimatet - Svedjeholm

Första sidan av en av Svedjeholms serier

Och givetvis med varierande framgång, precis som det ska vara i antologier. Själv gillar jag bäst, både som serier och som budskapsbärare, de lite längre serierna. Att göra singelrutor med skämt som dessutom ska ha ett budskap är oerhört svårt; det blir lätt alltför övertydligt och/eller allt för lättköpta poänger.

Men med lite mer plats att breda ut sig blir det bättre, och det går att få lite mer nyanser i bilderna. Pinsamt nog måste jag säga att Malin Svedjeholms serier (hon har med en bunt här, i olika stilar och olika längder) är bland de absolut bästa här, både roliga och effektiva som propaganda; pinsamt för att det är lite fräckt av redaktören att både vara så flitig och att vara så bra ;-)

Det finns såklart andra bra serier här med. Karin Hjalmarssons bildsvit med mun+träd bryter av bra mot resten i sitt allvar och annorlunda tonfall, och hennes serie om djurbruk är rolig i sin absurdism, Jenny Hannulas vardagsberättelse är kul och en bra skildring av hur det här med att vara snäll mot miljön i vardagslivet inte är så himla lätt och Nicolas Krizans avslutande serie just en bra avslutning, i hoppfull ton.

Serier för klimatet - Hjalmarsson

Hjalmarsson

Propagandan ja… Vi reagerar nog alla olika på propaganda och för egen märker jag att ett aggressivt tonfall där någon talar om för mig hur fel jag har och hur fel jag gör inte fungerar så värst bra; ett oresonligt och oförlåtande tonfall gör bara att det blir svårare att ta åt sig eventuellt vettiga argument som kanske finns. Nu är det inte många sådana serier som finns här men någon enstaka sida drar åt det hållet.

Däremot fungerar det bättre (återigen, för mig) när serien antingen är mer subtil, utan att den skriver mig på näsan vad som är Rätt och vad som är Fel; redan nämnda Hjalmarssons djurserie är ett bra exempel. Eller om serien är mer vardagsnära och sprallig, som Svedjeholms och Hannulas serier, när budskapet är tydligt men där det framförs med lättsam humor, det allvarliga ämnet till trots. Lyckad humor är bra!

Serier för klimatet - Hannula

Första sidan av Hannulas serie

Och så finns det serier som Yvette Gustafssons som inte bekymrar sig om att försöka övertala läsaren att vi måste tänka mer på miljön utan istället tar det för givet och istället fokuserar på att förklara konkreta saker man kan göra själv, för att hjälpa till, alltså en bruksanvisning utan pekpinnar. Enkelt men effektivt; man ska inte underskatta effekten av att istället för att gå i polemik för att främja sin sak så tar man och utgår från att man har rätt och fortsätter därifrån:-)

Så över lag lyckas Serier för klimatet bra med sitt mål. Det är alltid knepigt med att få antologier att kännas som en helgjuten bok, och det gör väl i ärlighetens namn inte den här heller, men det tydliga temat för boken gör att de olika infallsvinklarna faktiskt känns ganska passande. Att sen olika läsare kommer tycka bra om (eller inte alls tycka om) olika serier är jag övertygad om, och konstigt vore det annars!

 

PS. Känns alltid skumt att skriva till exempel ”Svedjeholm” om någon som jag åtminstone känner lite grann. Men jag bestämde mig nu en gång för alla när jag första gången recenserade en serie av en person jag var bekant med att jag skulle hålla mig till efternamnet (eller artistnamnet), och på den vägen är det! DS.

I Hate London

Postat den

Vad gör man som ung om man vill jobba som illustratör men det verkar saknas möjligheter till det där man bor? Tja, en sak man kan göra är att dra till London, och det är vad Yvette Gustafsson gjorde år 2006. Hur det gick? Seriens framsida ger kanske en liten hint:

I Hate London - omslag

Men riktigt så illa som titeln antyder går det inte: Hon får en hel del vänner på det hostel där hon bor större delen av tiden, en australiensisk pojkvän, och några jobb också (dock inte som illustratör). Så på ytan går det egentligen ganska bra; inte precis som tänkt, men inte alltför illa.

Fast någonting saknas, och det som saknas är känslan av att vara hemma, att man är där det känns rätt. Visst är det kul med alla möjligheter som finns i en storstad som London, allt man kan göra och se, och alla intressanta människor som man kan träffa, men om den där trygghetskänslan saknas räcker inte det för du ska må bra om du bor där.

I I Hate London blir det uppenbart när huvudpersonen kommer tillbaka till London efter en snabbvisit hemma i Sverige:

I Hate London - Tillbaka

Det är lite som när det första kärleksruset försvinner: I början är allt kul och speciellt, men det är när vardagen inträder som det visar sig om ett förhållande kommer hålla. Och det gör det inte för Yvette Gustafsson och London, så när en chans dyker upp till att jobba med serier/illustrationer som hon kan jobba med från Sverige (för tidningen Nemi) tvekar hon aldrig, och lämnar London närmast i ett lyckorus.

I Hate London fångar bra den där känslan av att känna sig hemlös trots att allt borde vara bra; en stad som London borde ju vem som helst vara glad över att få bo i, framförallt när man är ung, eller hur? Men så enkelt är det inte och jag förstår precis hur det kan kännas efter att ha arbetat & bott i New York ett år: Jag älskar visserligen staden och känner mig fortfarande hemma i den varje gång jag är där (så även om jag kunde teckna kommer jag inte göra en serie som heter I Hate New York) men i längden behövde jag ändå bo närmare min familj och mina vänner -> tillbaka till Stockholm.

Sen är det nog inte heller så att Yvette Gustafsson hatar London för jag får snarast intrycket att det inte var staden i sig som var problemet utan mer att det just då, i den perioden av hennes liv, fanns annat som visade sig vara viktigare. Men det betyder så klart inte att det var fel att åka: Chansningar som hennes behöver man göra, och om de inte visar sig leda dit man trodde vet man iallafall efteråt mer om sig själv och vem man är. Så allt som allt, erfarenheter behövs, och om man aldrig tar några risker brukar det bli ont om dem.

I Hate London är ett till i raden av vad jag närmast skulle kalla proffs-fanzine (dvs, längre och med större ambitioner än ett vanligt fanzine) som jag läst och gillat i höst, efter Jag är frälsaren och Necronomicon i Uppsala. En trevlig trend:-)

Som avslutning kan jag tipsa om att för den som är intresserad är det releasefest för I Hate London nu på lördag 14 november (i Göteborg så tyvärr kan jag inte gå) och den är också till för Stef Gaines bok Björnen & Prinsen som kom ut i våras men som får officiellt releaseparty nu. Jag skrev några ord om den redan då och jag passade på att läsa om den nu igen och det är fortfarande en alldeles förträfflig bok om ett vänskapsförhållande som havererar när de två hamnar i säng men med väldigt olika förväntningar på vad det innebär. Jag erkänner: När jag läste den nu blev jag nog lite mer irriterad på Prinsen än förra gången. Inte för att han är mer skyldig till att det går fel (ingen av dem är skyldig, det blir bara fel), men för att han blir så elak när han är ledsen. Men, som sagt, det är ingen bok om vem som har fel, utan en om hur det kan gå fel trots att båda tycker så bra om den andra.

Björnen & Prinsen - omslag

Jag är frälsaren

Postat den

Mer svenskt idag; det känns som om det varit ovanligt mycket svenskutgivet i år, trevligt nog! Och en hel del har varit nya bekantskaper för mig; så ock idag, där Janne Karlsson står för både innehållet och utgivningen av Jag är frälsaren, en samling serier med en huvudperson som tidigare synts till i diverse fanzin och andra tidskrifter.

Så, vem är denne frälsare?

En mycket ensam, svartsynt aggressiv, och deprimerad människa som går runt och filosoferar högt, och som tar varje chans att utsätta/dela med sig av sin syn på världen (svart som synden) och på sina medmänniskor (de är lika illa de med), och som gärna understryker det hela med allehanda fysiska medel, som detta:

Jag är frälsaren - spott

Med andra ord är det här en blandning av högt och lågt, av extremt deprimerande funderingar och lika extremt barnslig förtjusning i slapstickhumor. Upplägget är oftast detsamma: Frälsaren spankulerar omkring,  stöter på någon/någonting som triggar honom, vilket leder till en konfrontation, som sedan accelererar mot stupet.

De tre första episoderna följer samma mönster och visst var de småkul att läsa, med den besatte huvudpersonen som gick till överdrift efter överdrift. Men samtidigt kändes de rätt begränsade, med en i grunden enkel formel som följdes. Därför blev jag glatt överraskad över de senare episoderna som bröt mot mönstret.

Ta till exempel Marbodal-episoden, där frälsaren förtvivlar över marknadsekonomin och vad den gör med människan. Sin vana trogen letar han upp någon han kan utgjuta dig inför, närmare bestämt en försäljare på en Marbodal-butik, som han överröser med  skäll för hur idiotiskt namnet Marbodal är och hur fruktansvärda personer som jobbar för Marbodal måste vara. Varpå den stackars försäljaren Pär kissar på sig i skräck, något frälsaren ironiserar över. Så långt, allt som vanligt.

Men sen vänder det, när Pär i sin tur i princip ger frälsaren rätt om Marbodal men att det inte är så himla lätt alla gånger, och för den delen, är frälsaren så mycket bättre han? Sympatierna för Pär växer både hos läsaren och hos frälsaren, och istället blir den sistnämnda så ledsen att han också kissar på sig och måste tröstas av Pär.

Jag är frälsaren - Marbodal

Och andra episoder är också mer varierade; jag föredrar när frälsaren får mothugg, när de han möter inte bara kapitulerar och slutar som en liten nervös våt fläck. Där, i de historierna, blir svärtan så mycket djupare, när det inte längre bara handlar om en missanpassad man som skäller på allt och alla; det blir så mycket tydligare att det inte är en enstaka individ som mår dåligt utan att andra också känner samma sak.

Plus, och det är nog viktigast för mig som läsare, de episoderna är också IMHO klart roligare eftersom jag ofta inte har en susning om hur de ska sluta, som exempelvis Showdown!!, en episod där frälsaren inte bara möter muntligt utan också fysiskt motstånd i en, hur ska jag säga, mycket kroppsnära duell, med ett oväntat slut😉

Några ord om teckningarna också: Som synes är de av ett enkelt snitt, närmast åt fanzin-hållet, men allteftersom jag läste märkte jag att de är skickligare än man kanske först kan tro. Typiskt för serier åt det mer amatörmässiga hållet är att teckningarna inte är konsistenta, att de varierar sida från sida där en snygg och säkert tecknad sida kan följas av en där någonting är misslyckat (typ ansikte/bakgrund/layout). Så inte här, där jag faktiskt inte tror att jag någonsin märkte några misstag (och det gör jag annars nästan alltid, även i helt professionella serier). Med andra ord är det här bra tecknat, i en stil som gör den rättframma handlingen rättvisa.

Allt som allt var det här en bekantskap som var värd att göras. Burleskt så det förslår, men om man inte har någonting emot det och själv vill läsa om hur frälsaren ser på världen och hur världen ser på honom kan man beställa den här lilla 100-sidiga boken via hemsidan http://www.svenskapache.se.

Där kan man också se en del annat som Karlsson har gjort, inklusive häftet Only the Dead som jag också fick hemskickat, där han illustrerat poesi av Wolfgang Carstens. Stämningen är inte så vidare munter här heller (som nog titeln antyder), men illustrationerna av Karlsson i en lite mer avancerad stil än i Jag är frälsaren, passar fint till texten, här med.

Only the Dead

Catching up: Rocky/Berglin/Fables/Sandman

Postat den

Dags för några korta ord om serier jag skrivit om förut, och vad jag tyckt om det som kommit ut sen dess:-)

Rocky: Martin Kellerman knegar på, och samlingarna av serien kommer ut lika regelbundet som någonsin. Senaste volymen, Rocky borde gått ut (nr 29), består av det vanliga: Rocky snackar med polare, Rocky + polare åker utomlands (till Japan här), fast det enda sättet det märks att de är utomlands på är att de pratar om Japan. Och så vidare, och så vidare.

Rocky 29

Med andra ord, det är Rocky av Kellerman, och jag är 100% nöjd med det. Jag gillar serien inte för att den erbjuder nya och oväntade miljöer eller karaktärer utan för att den så på pricken fångar tonen i samtalen, och (givetvis) för att de är så underhållande. Är det djupa tankar och resonemang om livet, universum och allting? Kanske inte, men det är å andra sidan inte så ytligt som man kanske kan tro; dubbla och trippla bottnar finns det gott om, och vem eller vad jag som läsare skrattar åt är inte alltid helt uppenbart.

Den enda invändningen mot boken jag har är att Rocky är en serie som jag tycker gör sig bäst med en stripp om dagen, i tidningen; att läsa sida efter sida, som här, förtar lite av effekten. Men roligt är det ändå, och det är väldigt kul att det finns en så bra svensk dagstidningsserie som Rocky!

Berglin: Här har vi den (enligt mig) andra riktigt bra svenska dagstidningsserien, Berglin, dvs de korta funderingarna över samtiden som görs av Jan & Maria Berglin. Den senaste samlingen heter Det sista rotavdraget och sträcker sig från augusti 2014 till juni 2015, vilket givetvis gör att det finns en hel del politiska inslag på grund av valet.

Fast som den som läst serien redan vet är serien i sig inte politisk: Valet gör bara att en del av sidorna tar avstamp i dagens politik, men vilken politik som är ”rätt” eller ”fel” är inget som Berglins bekymrar sig över. Här är det istället iakttagelser över konstigheter/lustigheter/bisarrerier som gäller för hela slanten, med samma godmodiga ton som alltid.

Berglin - Det sista rotavdraget

Det är svårt att förklara vad som gör den här serien så bra. Teckningarna med de stornästa människorna som alla ser likadana ut är förunderligt passande till de ofta extremt löjliga händelserna/funderingarna. Dock är humorn aldrig av det förlöjligande slaget, humorn ligger istället i den ovanliga blandningen av cynism/godlynthet/anarki/WTF-upplevelser som finns här; det är en serie som (kanske) visar att det enda man kan göra är att skratta åt hur fånigt livet och alla vi människor ofta är.

Så, efter två utmärkta svenska humorserier, även till två engelska/amerikanska betydligt allvarligare men tyvärr också mindre lyckade serier som nyligen avslutats.

Fables: I somras kom det sista numret, nummer 150, av Bill Willinghams serie Fables ut, den serie som varit förlaget Vertigos kassako det senaste decenniet. Jag skrev om serien efter att ha läst fram t o m nummer 113 och mina känslor har inte förändrats: Serien hade några fina toppar, men efter att arcen med The Adversary hade löpt ut gick serien mestadels på tomgång.

De 37 nummer som kommit ut sen den recensionen fortsatte på samma spår, utan att någonsin kicka igång igen; min känsla är att Willingham inte tog sig tiden att bygga upp en ny stark handling efter att den första avklarats, och att serien därför mest av allt känns som en såpa där en huvudhandling helt saknas och man bara avhandlar sidoberättelser.

Fables 150

Slutomdömet från mig kan nog inte bli annat än att i det stora hela är Fables en serie som man både kan ha och mista; om man känner för en kompetent berättad historia om sagovarelser och vill ha någonting som räcker länge så passar Fables bra. Men en stor serie är den inte, och jag misstänker att den om några år kommer att vara glömd, i det stora hela, eftersom jag har svårt att se hur den ska locka nya läsare förutom de redan frälsta.

The Sandman – Overture: Här har vi en miniserie om sex delar som borde varit en stor händelse, någonting som uppmärksammats betydligt mer än den gjorde. Det handlar trots allt om att Neil Gaiman skrivit en alldeles ny Sandman-serie, dvs en av de allra mest klassiska och kritikerhyllade serierna från de senaste decennierna. Men det har inte skrivits mycket om den, åtminstone inte i seriepressen (papper och digitala).

Och efter att nu ha läst alla nummer visar det sig att det var en helt rätt bedömning, för det här är inte en lyckad serie. Den är hantverksmässigt skickligt skriven av Gaiman, den är lika skickligt illustrerad av JH Williams III, men den är helt steril, utan känslor, och steriliteten är både Gaiman och Williams fel. Till Williams försvar ska jag dock säga att det finns sidor och uppslag här som ser vansinnigt eleganta ut, men som serie är jag mer skeptisk till dem. Dock, det kan vara att jag på grund av manuset har svårt att tycka om serien. För:

Manuset är ärligt talat synnerligen poänglöst. De sex numren handlar om att förklara varför den till synas närmast allsmäktiga drömmaren så lätt kunde fängslas av en simpel människa i första numret av The Sandman, och de är fyllda av anspelningar på de tidigare numren. Men anspelningarna saknar betydelse för den här miniserien, som exempelvis The Corinthians gästspel som hade kunnat strykas helt utan att det påverkat.

Sandman Overture 6 07

Jag tycker det här är extremt irriterande, med en miniserie som enbart riktar sig till de närmast sörjande som kan hela The Sandman på sina fem fingrar. Utan den kunskapen är den här serien helt obegriplig, och även med den kunskapen blir det här bara sex nummer av ifyllande av detaljer i berättelsen:

  • Varför var huvudpersonen så försvagad i seriens begynnelse? Check!
  • Vad var den tidigare dröm-vortexen som nämnts i serien förut? Check!
  • Finns det månne några föräldrar till alla D-personer? Check! (Inte för att dessa föräldrar på något sätt påverkar handlingen här, de är bara med för att…?)

Med andra ord, handlingen i The Sandman – Overture handlar om handlingen i The Sandman, vilket är väldigt tråkigt eftersom The Sandman var så bra på att berätta bra historier och att ha nya idéer. Gaiman har här drabbats av en åkomma som till exempel Stephenie Meyer (Twilight) och Charlaine Harris (Southern Vampire) också drabbats av, nämligen den att efter att ha börjat med stark fristående handling och inslag efter ett tag låta historien enbart drivas framåt med hjälp av icke-avslutade inslag från tidigare.

Dvs, samma saker tuggas om och berättas i mer detalj, och samma fiender återkommer på grund av förorättelser som synts till tidigare. Jag tycker det är hur sorgligt som helst att se den här typen av introspektiv handling av författare som jag vet kan så mycket bättre.

The Sandman är fortfarande en fantastiskt bra serie, men The Sandman – Overture tillför absolut noll till den, och eftersom den sistnämnda i sig själv inte heller har något att komma med så skippa den. IMHO alltså:-)

Svenska serier: En hänvisning

Postat den

Eftersom jag sällan köper svenska serietidningar (eller serietidningar över huvud taget, blir mest samlingsvolymer för min del) så har jag inte läst Egmonts återupplivning av Svenska serier förrän nu; det tredje försöket görs den här gången via bilagor, dvs tidningen är en bilaga till andra tidningar istället för en egen fristående tidning, och för min del blev det i och med senaste numret av Pondus som jag fick tillgång till den:-)

Så jag läste tidningen, funderade på vad jag tyckte om den (det är svårt att recensera antologi-tidningar, framförallt när det som här inte finns något gemensamt med dem, förutom att de är skrivna på svenska alltså), formulerade i huvudet ungefär vad jag tänkte skriva. Och sen, innan jag började, tänkte jag för en gångs skull kika vad andra sagt om den hittills (vanligtvis föredrar jag att skriva utan att se vad som finns skrivet innan, för att inte bli alltför påverkad). Varpå jag läste vad Mikke Schirén skrivit på sin sajt, en recension jag visste att den fanns men som jag skippat dittills för att kunna läsa tidningen utan förutfattade meningar, och insåg att jag i princip var 100% överens med honom om allt:-)

Därför, tji egen recension, läs istället den här; det går precis lika bra!

Smått & Gott: Plåstra 2

Postat den

Plåstra 2 - omslag

Ett till SiS-inköp, och en till lyckad svensk dagstidningsserie!

Plåstra 2 är den andra (surprise!) samlingen av Malin Svedjeholms serie, utgiven på egna förlaget Svenska serieförlaget; till skillnad från det första albumet är det här helt i färg, och överlag känns den fysiska boken mer som en professionell produkt jämfört med den första. Fast om någon läsare skulle bli orolig för att det skulle innebära att innehållet också skulle vara mer polerat och eventuellt slätstruket så är det ingen fara med det; Plåstra är precis lika oförutsägbart knasig/konstig som förut:-)

Det obönhörligt glada humöret och anarkismen är absolut det bästa med serien; jag vet aldrig vad nästa stripp kommer handla om eller vad Plåstra kommer utsättas för:

Plåstra 2 - kompis

Som synes är det inte bara Plåstra själv som är en smula egendomlig, hennes vänner har inte heller alla hästar hemma alltid. Eller som hennes pojkvän som lurar henne att han blivit ihop med en fotomodell i några månader, flyttar ifrån henne, innan han avslöjar att det bara var ett skämt (åtminstone säger han det, mer oklart om det är sant…). Och som den genuint positiva person hon är är Plåstra lika glad ändå!

Och så där fortsätter det. När Plåstra i slutet av den här samlingen får barn går det hela snabbt; från att hon + pojkvän bestämt sig för att göra ett försök tills dess lilla Bibbi dyker upp tar det bara ett par sidor. Men Bibbis existens gör inte precis vare sig Plåstra eller pojkvännen till mer eftertänksamma personer:

Plåstra 2 - Bibbi

Plåstra är en kul dagstidningsserie som tyvärr inte går i min morgontidning; jag skulle gärna se den där. En hel del strippar resulterar onekligen mer i en känsla av att jag förstår vad skämtet är snarare än att jag skrattar åt det, men för mig är det viktigaste att serien tillräckligt ofta blir genuint rolig; hellre en serie meden del dalar blandat med höga toppar ibland än en mer jämnbra som aldrig blir mer än ”hehe, jo det var ju småkul”!

 

PS. Lite konsumentinformation: När jag läste boken märkte jag att jag kände igen en del strippar -> jag trodde att kanske det var ett överlapp mellan den här och den första boken. Men så var det inte; däremot ingår stripparna från Tidningen Plåstra som jag läste förra året i den här boken. Så nu vet ni det! DS.

Smått & Gott: Zelda 4 – Uppbrott och utbrott

Postat den

Zelda 4 - omslag

Ännu har jag inte skrivit om alla böcker jag köpte på SiS i år; fanzinen är avklarade, men det finns några professionella serieskapare kvar att avhandla:-)

Till exempel Lina Neidestam som med den fjärde samling av Zelda-serier, kallad Uppbrott och utbrott, fortsätter att hålla samma höga klass: Utmärkta teckningar och underhållande manus, precis som vanligt!

Livet för Zelda rullar på, med hopplösa arbetskollegor, betydligt trevligare vänner, och en pojkvän (eller vad Cesar nu ska kallas, med tanke på Zelda upprepade protester mot att de skulle vara ett par) som hon till slut dumpar. Men vi får väl se hur det går med det i nästa bok, Zelda är inte precis den mest principfasta och konsekventa personen jag läst om…

Och det är en stor del av charmen med serien: Ofta allvarliga ämnen men med en trovärdigt splittrad huvudperson som ofta brottas med att vara helt renlärig vilket ibland inte alls är enkelt. Det finns såklart vissa saker som hon aldrig tycker är ok, men att till exempel den man blir kär i behöver inte alltid vara den allra vettigaste personen, rent åsiktsmässigt:-)

Jag tycker Zelda är klart bäst i just den brytpunkten, med Zelda själv som den moderna människan som är en fascinerande blandning av kontraster. Sen gillar jag också de mer utflippade serierna, när Zelda går bananas, och också såpainslagen om Zeldas kompisar relationer (och hennes egna, såklart!). Humor, med lagom inslag av allvar när det passar.

Zelda 4 - 1800-talslitteratur

(Ok, jag förlåter väl dissen av Jane Eyre & Stolthet och fördom den här gången, eftersom teckningarna är så bra, men bara den här gången!)

Sen finns de såklart strippar som jag tycker faller mer platt, typ de där personer med sunkiga åsikter alltid säger exakt rätt saker för att Zelda eller någon annan ska kunna snoppa av dem på ett perfekt sätt; de känns lite för tillrättalagda, för enkla eftersom det alltid är lätt att visa hur rätt man har om man får bestämma motståndarnas repliker själv, oavsett hur mycket jag håller med om åsikterna. Personligen föredrar jag de mer vildvuxna dragen i serien, men det är förstås en smaksak!

Så ja, inte många ord, men jag har skrivit om Zelda flera gånger förut och det är fortfarande en riktigt bra serie, en av de mest proffsiga vi har i Sverige, och jag ser fram mot bok 5 ^_^

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 227 andra följare