Kategoriarkiv: Svenska serier

Flocken

Postat den

Det är dags för en till serie på svenska inriktat på de yngre läsarna, närmare bestämt Flocken, skriven av Rasmus Malm & Matilda Ruta och illustrerad av den senare, utgiven av Rabén & Sjögren. Det innebär att jag den senaste månaden haft nöjet att skriva om fyra olika nya serier utgivna på tre olika förlag här i Sverige för barn/ungdomar, alla läsvärda, och det finns fler som jag inte tagit upp. Så nog satsas det på den här marknaden, och jag hoppas det går lika bra här som det gjort i USA de senaste åren. Och om jag nu skriver om målgruppen är det nog bäst att jag på en gång säger att Flocken är tänkt för tonåringar, för sällan har jag blivit lika glatt överraskad över vad ”…om att bli tonåring och hitta sig själv…”, citerat från baksidan av Flocken, faktiskt betydde 🙂

Lova, huvudpersonen i Flocken, verkar ha ett helt okej liv när hon en dag får syn på en samling djurtavlor på en auktion som hennes bonuspappa ropar in åt henne. Väl hemma visar det sig när hon tittar igenom dem att de alla har samma motiv: Hyenor. Ensamma hyenor, hyenor i flock, realistiska hyenor, hyenor som målade av någon som aldrig sett en utan bara fått den beskriven av någon annan. Lova blir överförtjust, men hennes mamma blir våldsamt upprörd när hon får syn på dem och kräver att alla slängs. Så stark är hennes reaktion att det är uppenbart att det inte bara handlar om tavlorna, och att det har någonting med tant Lilith göra, den tant som Lova nu minns också hade tavlor med hyenor på väggarna.

Resten av boken följer sedan Lova när först letar upp tant Lilith och därefter vilket samband hon har med hyenorna. Hon får också en ny vän, Josef, som hon först träffar en kväll på Skogskyrkogården och som senare visar sig gå på samma skola som hon gör, som hjälper henne i undersökningarna. Men ju längre in i mysteriet de tränger, desto oroligare blir Lova för Josefs räkning eftersom hon anar att det kan bli farligt för honom…

Det jag gillar med Flocken är att den lyckas överraska. Inte i det stora; den som läst skräck förut anar nog vartåt det barkar ganska snart. Men i det lilla finns det oväntade, som just det att det visar sig handla om skräckgenren, slutet, hyenornas utseende, och inte minst, när teckningarna från att vara lugna och närmast oförargliga plötsligt blir vildsint expressionistiska:

Och sen har vi förstås ett till stort plus, åtminstone för min del:

Spoiler Som jag skrivit flera gånger här förut är jag väldigt svag för varulvshistorier, men det är sorgligt ovanligt med bra sådana. Så när Flocken visar sig vara en tvättäkta varhyena-historia som lyckas alldeles förträffligt med både mystiken och skräcken blir jag förstås glad 🙂

Flocken är en charmig liten bok, om man nu kan kalla en skräckserie charmig. Men det jag menar med det är att den traditionella historien lyckas så bra med alla detaljer och att det känns som om det är en historia serieskaparna verkligen tycker om att berätta att totalupplevelsen är mysig. Och lagom läskig, såklart 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Ragnagöken

Postat den

Så har då den tredje och avslutande delen av Emil Maxéns mycket egensinniga serie om Stor-Jobal från Krokjala kommit, under titeln (återigen en bra sådan) Ragnagöken. Det är dags för den slutgiltiga uppgörelsen mellan Stor-Jobal och, tja, hela världen egentligen. För Stor-Jobal är inte den som förlåter andra när han tycker de gjort honom fel, och det tycker han alltsomoftast, och vad gäller prost Kulle så kan till och med jag hålla med Stor-Jobal i hans avsky 🙂 Som baksidan säger: ”Glesbygdens eget Harmageddon väntar runt hörnet.”.

Maxén fortsätter att excellera i konsten att förvränga ord och namn, medan teckningarna är renare och klarare än någonsin. Det ser riktigt bra ut, med en speciell favorit Lapp-Tomsas Felemahla-monster som frammanar associationer till både Bone och Nausicaä. Och allteftersom böckerna har kommit ut har Stor-Jobals värld fyllts i, med detaljer som Smoggholms ledarskikt, prostens obehagliga historia, och häxornas roll, vilket gjort att det inte bara handlat om att roas av de underfundiga namnen och de mycket egendomliga djuren som skapas av skräcksäcken (eller Kadaveravlaren, eller Likspjälkaren, eller någon annan av säckens fantasifulla kenningar).

Den liknar inte mycket annat i serievärlden, Stor-Jobal, och det ska den berömmas för. Det är alltid fascinerande att läsa serier som känns som om de hör intimt ihop med sin skapare, vare sig det är skrönor som Stor-Jobal, absurda bönvärldar, eller filosofiska kärlekstrianglar. Visst kan det gå lite för fort som i den något abrupta avslutningen och visst kan jag sakna lite mer av djup vad gäller karaktärerna vid sidan om Stor-Jobal (som Tjabo/Olle, vars relation med Stor-Jobal nästan blir gripande men där Tjabo/Olles personlighet är för underutvecklad för att det riktig ska fungera), men det är randanmärkningar. Har man läst de två första böckerna ska man givetvis läsa den här redan, och har man inte gjort det ska man definitivt prova; de är som sagt mycket annorlunda, så man måste nog prova på att läsa dem själv för att veta vad man tycker!

Kan köpas bl.a. här:

Lindengren-noir: Ugly

Postat den

Joakim Lindengren är en liten udda fågel i det svenska serielandskapet. Jag upptäckte honom först via Horst Schröders tidningar och albumutgivningar; han var rejält flitig med nio album på bara sex år. Jag gillade hans bisarra humor, hans schvungiga teckningar, och att hans serier var så annorlunda mot andra nyare svenska serier på den tiden (dvs Galago m fl). Sen när Schröders utgivning i princip avstannade dök han upp på diverse andra förlag som Tago och Optimal, innan han började ge ut sin egen tidning med sin egen karaktär, Kapten Stofil. 40 nummer blev det till slut och diverse samlingsalbum, och även om jag nog tyckte att kaptenen blev lite enahanda i det långa loppet var det väldigt kul att se hur Lindengren och hans medutgivares satsning höll.

Sen Kapten Stofil lade ner har det blivit längre mellan nya serier av Lindengren. Ett anstötligt liv , hans ensidesserie, har fortsatt att publiceras och för två år sedan kom hans mycket ambitiösa United States of Banana, en seriebearbetning av Giannina Braschis bok. Men nu finns alltså en ny bok skriven och tecknad av honom själv ute, och en som nog är den längsta enstaka historia han gjort efter eget manus. Och om inte det skulle vara nog är den dessutom tecknad i en stil som han mig veterligen inte använt i några tidigare serier, åtminstone inte i några längre sådana. Intressant, med andra ord!

Ugly, som boken heter, är som inläggets titel anger en deckare av den hårdkokta stilen. Baksidan refererar till Chandler och det stämmer fint det, för precis som hos Chandler är det här en bok som inte bekymrar sig värst mycket om att skildra en privatdeckare som noggrant och med osviklig logik följer spår för att lösa gåtan. Istället får vi följa med på ugglan Uglys tripp genom en regndränkt stad, upplyst av neonskyltar, i jakten på ett försvunnet kylskåp, en tripp vars destinationer huvudsakligen bestäms av Uglys infall: ökända hälare, skumma mötesplatser där det ofta finns information att hämta, coola societetsbönor, och en något spattig medhjälpare.

Att Lindengren gillar hårdkokta deckare är ingen nyhet, det har funnit flera tidigare serier som anammat den stilen, och det finns andra inslag som känns igen som faiblessen för gamla varumärken, och för den delen kylskåp (hans gamla album Kylskåpsmarodören i åminnelse). Berättarstilen följer mallen för den här typen av berättelser där fokus ligger stenhårt på privatdeckaren: Den kommenterande berättarrösten i serien är Uglys, och det finns i hela boken exakt två rutor utan Uglys medverkan (om bilder på en bil med Ugly i räknas som medverkan). Allt som allt är manuset vad jag skulle kalla hemtrevligt, med en handling och en dialog som hela tiden frammanar känslan av hårdkokthet men som egentligen är rätt oförargligt gullig.

Det kan låta tråkigt men det är det absolut inte för Lindengren vet sedan Kapten Stofil-åren hur man använder sig av nostalgi på bästa sätt, och här tycker jag det fungerar ännu bättre på grund av nyhetens behag, dvs nyheten i en serie om en inte tidigare skildrar figur, och mest av allt, i Lindengrens teckningar. För som alla som sett hans tidigare böcker har han förutom sin tidiga stil med en myckenhet tusch och svärta och den mer traditionella som oftast syntes till i Kapten Stofil, också en målad stil som hittills varit förbehållet omslag och bilderböcker. Men här använder han den stilen nästan genomgående i färgglada målade seriesidor, och det ser väldigt bra ut. Det finns drag av Jan Lööf, men mest av allt ser det ut som just Lindengren; det är ett tag sedan jag läste hans bilderböcker, men som jag kommer ihåg dem är illustrationerna här mer fyllda av färg i mer mättade toner.

Den som lusläser den här sidan blir kanske lite förvånad över att jag lagt Ugly i Serier för barn-kategorin eftersom nog ingenting jag skrivit tyder på att serien är avsedd för yngre läsare; de som inte läst/tittat på sin beskärda del av klassiska deckare à la Chandler lär inte uppskatta referenserna i den här pastischen. Men ju mer jag tänker på serien desto mer känns den som att den fungerar på två helt olika plan: Dels den för luttrade konsumenter av fiktion, dels för den som gillar illustrationer som man kan försjunka i och studera detaljerna, och som läser handlingen som en rättfram historia om vem som stulit kylskåpet. De första lär ha några år på nacken, de senare klarar sig utan dem 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Vei

Postat den

För de som följt serien Vei sedan den började publiceras i tidningen Utopi för sju år sedan är väntan på andra och avslutande delen av Karl Johnsson (teckningar) och Sara Bergmark Elfgrens (manus, tillsammans med Johnsson) äntligen över. Skönt för dem, men för mig som av någon anledning inte kom mig för att läsa serien förrän tidigare i våras när jag köpte den första samlingen på bokrean blev väntan betydligt kortare; en månad ungefär. Alldeles lagom långt tyckte jag 😉

Att det tagit sin tid är alls inte konstigt för det här är en ambitiös serie, både till omfång och innehåll. Historien om krigaren Vei, en människa med en gnutta jätteblod i ådrorna och uppväxt i Jotunheim, och hennes kamp företrädande jättarna mot asarnas förkämpar i meistarileikir där det avgörs vem som regera över Midgård har en hel del som måste förklaras: Hur de olika världarna hänger ihop, kriget mellan asarna och jättarna som ledde fram till de återkommande stridsspelen, och framförallt, vilka huvudpersonerna är. Lite hjälp är förstås att när det gäller asarna kan man räkna med att läsaren redan har koll på dem, så exempelvis Loke som har den största rollen bland dem vet vi redan mycket om, som hans listighet och hans oklara lojalitetsband.

Det skulle kunna blivit mastigt (det finns många exempel på serier som i sitt världsbygge kollapsar under tyngden av alla förklaringar som ska till) men inte här, där istället personer och koncept introduceras allt eftersom det behövs. Ta introduktionen som exempel, där vi snabbt lär känna Dal (en krigare från Midgård) och prins Eidyr (Dals herre) och vilka de är, medan Veis bakgrund är mer komplicerad. Det finns mycket att berätta om henne, som att hon uppfostrats just för att delta i meistarileikir, att jätten Veidar är hennes gud som hon just nu är mycket arg på, att hon har en droppe jätteblod i ådrorna. Men istället för en gigantisk infodump får vi som läsare lita på att saker förklaras när det behövs, och just det görs exemplariskt i serien; manuset är väldigt bra på att inte låta alltför många okända ord och personer förbli oförklarade, men också på att inte överväldiga läsaren med bakgrundsmaterial förrän det faktiskt behövs. Så kudos för rytmkänslan!

Sen är det också tillfredsställande att se hur mycket bättre version två av Vei är än den första, dvs den som gick (men aldrig avslutades) i Utopi. I den äldre version kändes det ofta alldeles för stressat, med abrupta klipp och scener som skulle mått bra av att få breda ut sig lite mer. Allt det har ordnat sig i den nya versionen som flyter oerhört mycket bättre; svagheterna i tempo har avhjälpts, och scener får ta den plats som krävs. Det är också gott om förbättringar i manuset i mindre detaljer, som hur meistarileikir presenteras, vad Vei visste om desamma redan innan spelen börjar, och annat. Det känns mest av allt som om de två serieskaparna satt sig ner och gått igenom allting som var lite diffust i berättelsen och rätat ut alla frågetecken. Så chansen att göra om har tillvaratagits alldeles förträffligt 🙂

Teckningarna har också gjorts om och jag tror inte en enda sida från Utopi finns kvar i samlingarna. Och om man som jag i samband med att man läser samlingarna också läser Utopi-versionen förstår man varför: De första kapitlen i Vei ser radikalt annorlunda ut än de sista, och i en samling hade det nog känts märkligt att knappt kunna känna igen karaktärer från ett kapitel till ett annat. Framförallt är det teckningsstilen som förändras, där de i början är tecknade med mycket grova, nästan expressionistiska, penseldrag à la Johnssons Mara från Ulthar, för att senare linjerna blir mycket tunnare och personteckningen mer klassiskt realistisk. Ett gigantiskt jobb var det förstås att teckna om allt gammalt inför samlingarna, men det var värt det eftersom det nu ser ut som en enhetlig serie från början till slut, och inte som en visserligen fascinerande bild av hur en serietecknare utvecklas hantverksmässigt men med ett alltför splittrat resultat.

Version 1, från Utopi
Version 2; inte exakt samma innehåll på grund av de stora omarbetningarna, såklart!

Sen kan jag iofs säga att jag är nog personligen lite svag för den där expressionistiska stilen, inklusive hur färgerna gör sig, än den mer välpolerade senare stilen med sitt något mer anonyma utseende. Missförstå mig inte, jag tycker att resultatet av version två är långt bättre, både rent teckningsmässigt och hur layouten av sidorna förbättrats (som jag redan nämnde när det gäller manuset med resultatet att läsningen blir mycket mer harmonisk), och en del av det expressionistiska draget finns fortfarande kvar; det är bara det att det grovhuggna utseendet i de först utgivna kapitlen hade sin egen charm, det med.

En massa ord om hur serien står sig i förhållande till sin egen äldre version, så nu är det nog dags för några om hur den står på egna ben 🙂

Det enklaste är väl att säga att Vei är en riktigt bra modern svensk fantasyserie, med ett stort pluspoäng för att den nordiska mytologin känns helt rätt behandlad här. Det finns mängder av tolkningar av den senare och jag är ärligt talat inte så förtjust i många av dem eftersom jag tycker att de missar en hel del av det som gör den fascinerande, som att asarna är i grunden människoliknande gamla nordbor men med större krafter. Alltför många förstår det där med människor med extra krafter, men missar att sätta in dem i sitt kulturella kontext, dvs människor med den moral/etik som gällde för dåtidens Norden. I Vei beskrivs inte asarna alltför ingående, förutom Loke och i viss mån Oden, men det som syns till av dem känns rätt, som Freja.

Och visst, en del av det som händer i boken och i meistarileikir känns inte så förvånande, men i det stora hela fungerar spänningsmomentet precis som det ska. Vad gäller karaktärerna så är det två av dem som är de klart mest lyckade: Vei och Loke. De andra känns mer skissartade och som att de mest finns med för att driva plotten framåt, som Dal vars romans med Vei aldrig bränner till, men både Vei och Loke ges mångfacetterade känslor och jag kan aldrig känna mig riktigt säker på att jag vet hur de kommer att agera. För mig (liksom misstänker jag för många andra) har Loke alltid varit en favorit just för att jag aldrig kan vara säker på varför han handlar som han gör, och då är det extra trevligt att han är så lyckat skildrad här.

Vei & Loke

Att sen insatserna hela tiden höjs och att slutet efter att handlingen tidigare varit helt nyskapad åter anknyter till de traditionella berättelserna från Eddan är elegant gjort, och gör att serien känns som en gedigen berättelse hela vägen från A till Ö. I genren äventyrsfantasy har jag svårt att komma på någon svensk serie som är ens i närheten av lika bra, och jag både hoppas och tror att den kommer uppskattas i sin engelska utgåva också. Lite synd att den även i översättning ges ut i två delar eftersom det innebär en risk att inte hela serien kommer ut, men begripligt med tanke på hur tjock och dyr den skulle blivit annars. Och eftersom serien nu är klar kommer de engelska läsarna iallafall inte behöva vänta riktigt så många år på del två, om nu inte Johnsson och Bergmark Elfgren bestämmer sig för att göra en version tre för att fixa till de småsaker som fortfarande kunde bli bättre… 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

SIS 2019: Fantastik-fanzin

Postat den

Efter de fyra jordnära fanzinen jag skrev om sist är det nu dags för några som drar åt det fantastiska hållet. Och inte helt överraskande var alla utom ett fanzin förra gången i svartvitt, medan alla dagens är i färg. Såklart delvis en kostnadsfråga vilket man trycker i, men det hänger säkert också ihop med idéer om autenticitet och utförandets betydelse; som en (mycket drastisk och absolut inte 100% korrekt) generalisering skulle jag också säga att dagens fanzin i högre grad prioriterat teckningsskicklighet jämfört med de tidigare.

Ja men ponnyhästar typ & Det har sprungit bort

Två fanzin skapade av Kristofer Ahlfeldt om ett antal terapisessioner hos en pingvin, med gästspel av en tvättbjörn, en åsna, och säkert någon jag glömt. Huvudsakligen består det av en- eller tvåsidiga skämtserier, men det finns också en handling i det stora: När serien är över har (kanske…) en av patienterna botats, eller hen har åtminstone friskrivit sig själv. För psykologen själv är väl läget sisådär:

Det är en lite knepig serie att bedöma. Teckningarna är enkla, ofta kopierade ruta från ruta med minimala ändringar, men de fungerar ungefär på samma sätt som serien Dilbert: De gör det de ska utan åthävor. Så inte fantastiska, men helt OK.

Manuset tyckte jag i början var väl enkelt, med skämt som inte precis fick mig att skratta högt. Men den blir bättre efterhand; jag kommer in i humorn som i mycket bygger på långa pauser i sin timing, och faktiskt lär jag känna psykologen lite bättre vilket också gör skämten starkare.

En riktig fullpoängare blir det aldrig men eftersom jag i det här fallet fått höra att de två fanzinen utgjorde en sammanhängande berättelse läste jag det första på en gång, och gillade det så pass mycket att jag också köpte tvåan. Och det säger såklart en del 🙂

Villa Giacomina

Fjärde SPX på raken för min del där jag köper ett fanzin av Nelly Karlsson 🙂 En spökhistoria närmare bestämt, om Villa Giacomina i Lidköping, som Karlsson själv fick berättad för sig när hon var tonåring av sin pappa.

Historien själv är en typisk spökhistoria, med en grevinna och hennes två hundar som uppträder mer och mer besynnerligt, inklusive ett slut som är som gjort för att vara läskigt om man befinner sig i närheten av det lusthus som spelar en huvudroll i grevinnans slutgiltiga öde. Vilket såklart ramberättelsens Juno och Kim gör, dvs Kim berättar rysaren för Juno varpå de tältar bredvid lusthuset…

Fanzinet är påkostat med färg och bra papper; nästan lite för slickt faktiskt eftersom pappret är så statiskt att jag helt ärligt var tvungen att noga kontrollera varje gång jag bläddrade att jag inte råkade hoppa över ett uppslag pga att sidorna så gärna höll ihop 😉 Att trycket är så bra utnyttjas också av Karlssons teckningar som är ambitiösa i sin användning av färger. Och Villa Giacomina är ett strålande exempel på hur proffsigt det går att göra fanzin, utan att det blir löjeväckande dyrt!

Men jag är ändå inte riktigt lika förtjust i det som i hennes tidigare fanzin. Jag får ett lite mer opersonligt intryck den här gången, vilket kanske beror på språket som den här gången är engelska. Inget fel på det egentligen, men jag brukar oftast undvika fanzin av svenska serieskapare som är på engelska. Jag förstår lockelsen i en potentiellt mycket bredare läsekrets, men det är riktigt svårt att skriva lika flytande och naturligt på ett främmande språk, och lite lider Villa Giacomina av det.

Djävulens gitarr

Det här är en trevlig liten bagatell av Cajsa Nordlund: Ett kontrakt med djävulen där vinsten består i en gitarr, och givetvis ett kontrakt där den ordagranna lydelsen är huvudsaken. Åtta sidor serier med en berättelse utan krusiduller där kontraktet sluts och kontraktet fullföljs. Till det kommer en ovanligt resonabel djävul med låt-gå-mentalitet, och en kvinnlig huvudperson som verkligen vill ha en gitarr utan att behöva slösa pengar på det.

Kort sagt, ett bra exempel på ett fanzin av det lite mer action-artade slaget. Om i förra inlägget Olivia Skoglunds Jag är faktiskt inget pervo! var det mest klockrena exemplet bland mer realistiska fanzin på hur ett fanzin kan vara lyckat utan att vara det mest polerade så är Djävulens gitarr lite av samma sak vad gäller fiktions-fanzin. Kanske inte riktigt lika bra som Skoglunds, därtill är Djävulens gitarr alltför enkelt berättad och tecknad i en genre där det har större betydelse, men den har samma känsla av att serieskaparen har satt sig ner och helt glatt börjat teckna sin serie, utan alltför mycket funderingar på form och innehåll.

Silverbarn

Dagens bästa fanzin är av Julia Magnusson, och består av två korta berättelser från en storstad där fem barn verkar vara de enda levande människorna. Snyggt och säkert tecknat, likaså med sobra och eleganta färger ser det här riktigt bra ut, och att fanzinets yttre med det halvt genomskinliga omslaget också lockar gör det bara ännu bättre.

Enligt förordet är det tänkt att komma många fler berättelser om barnen, och jag kan givetvis inte garantera att slutresultatet kommer bli bra, men starten är iallafall mycket lovande. Min egentligen enda invändning är att båda berättelserna huvudsakligen skildrar stämningen i gruppen och i staden, och att det nog kommer behövas åtminstone några berättelser som mer fokuserar på handlingen och på bakgrunden, så att det inte blir alltför menlöst.

Det finns mängder med fanzin (och andra typer av berättelser) där ansatsen är extremt ambitiös som sedan faller platt eftersom det är så mycket enklare att ha planer om si-och-så många böcker/sidor/tidningar än att faktiskt genomföra det, så jag kan bara hoppas att Silverbarn levererar 🙂

Legend

Och apropå inte fullföljda planer har vi fanzinet Legend av Jennie Sörensen (manus) och Sara Hernoldsson (bild) som tydligen fanns redan 2015 på SPX även om jag inte fick syn på den förrän i år. Enligt förordet var det tänkt att bli sex berättelser om världen Aeris, men en titt på serieskaparnas blogg ger vid handen att det tydligen inte blev så, med tanke på att sista inlägget är från 2015 :-/

Synd tycker jag, för den här historien om en värld utan mark där personerna lever i flygande zeppelinarstäder där gasen utgörs av hajgas (!) är knasig men kul: Flygande hajar som jagas för deras gasblåsors skull, människor som aldrig ens försökt att landa eller ens se marken (det är tabu att ens prata om någonting som heter ”mark”) trots att det borde vara trivialt att långsamt sänka sig ner mot vadhelst finns där nere, för att inte tala om fåren och fårhundarna:

Som synes tydliga mangainfluenser i framförallt hur människorna tecknas, men manuset är mer koncentrerat än hos de flesta manga (mangaserierna? mangas? andra förslag?). Faktum är att jag tycker Sörensens manus flyter på ovanligt bra med tanke på allt som måste inkluderas på blott 32 sidor, som hur världen fungerar, vilka personerna är och deras karaktärer, med mera. Hon utnyttjar att de flesta läsare nog redan har läst många andra berättelser om andra världar och att hon därför inte behöver förklara allt i detalj; den vana läsaren kan lätt fylla i detaljerna själv 🙂

Om jag skulle ha fel i att historien om världen Aeris aldrig avslutades vore det trevligt, så säg gärna till i så fall; annars är det ändå en underhållande läsning, även om historien skulle gjort sig mycket bättre som en del i en större helhet än en som det blev fristående berättelse.

SIS 2019: Vardagliga fanzin

Postat den

Jag tror nästan det knepigaste varje gång jag ska skriva om fanzin är om jag ska kalla ett exemplar för fanzin, fanzine, eller fansin. Just idag känner jag egentligen mest för fanzine, men eftersom jag tror jag helt konsekvent hållit mig till fanzin när det handlat om SIS (Stockholms internationella seriefestival) så får jag väl fortsätta med det. Grumble.

Hur som, festivalen gick av stapeln i helgen som gick, och den här gången var det Konstfacks lokaler i Telefonplan som användes, på grund av renoveringar av Kulturhuset. Jag var lite oroligt innan för att det skulle innebära betydligt färre besökare men trevligt nog hade jag helt fel; det var gott om folk där, åtminstone de timmar jag besökte festivalen lördag och söndag.

Och fanzin fanns det också gott om! Jag gjorde som jag brukar, dvs vandrade runt, tittade på fanzin (och som jag skrivit förut känns det alltid lite knepigt; jag får så dåligt samvete om jag tittar i ett och sedan inte köper det att jag måste samla mod innan jag börjar titta…), och köpte en del. Fast också som vanligt tycker jag nu, i efterhand, att jag borde köpt fler: Jag brukar gilla de flesta, och eftersom det inte är så ofta ett sånt här stort utbud visas upp borde jag ta chansen. Men-men, det blev ett tiotal iallafall, och i år tänkte jag ta upp alla i två separata inlägg. Så det är väl lika bra att börja med dagens serier dvs de som fokuserar på

Vardags- och privatlivet

Bara lite, bara ibland

Först ut får bli en gammal favorit, nämligen Jenny Berggrund som nu tänker fortsätta med serierna om Ink och hennes vänner och som därför släppt fanzinet Bara lite, bara ibland som ett smakprov på vad som komma skall. Jag tror att jag köpte de första fanzinen med Ink första gången jag var på SIS (eller SPX som det hette då, har jag för mig) för mer än 10 år sedan, så det är en långkörare. Och dessutom en serie som samlats ihop i albumet Med eller utan dig som kom ut för sex år sedan så det har varit en ganska lång paus, minst sagt 😉

Det betydde också att jag ärligt talat inte kom ihåg mycket av vem som var vem och vad som hänt, så jag fick läsa om Med eller utan dig igen. Trevligt att träffa gamla bekanta igen, och samma sak kan jag säga om fanzinet. Med sina blygsamma åtta sidor hinner inte mycket hända, och jag tycker att det syns lite grann på teckningarna att det är länge sen sist; personteckningarna är inte riktigt lika säkra och igenkännliga som de var i avslutningen av Med eller utan dig. Men det viktiga med fanzinet är det som utlovas på insidan av omslaget: Ett löfte om att det skall kommer mera. Så det är väl bara att vänta till nästa SIS antar jag!

Känn pressen

Ett till tunt fanzin, med åtta sidor teckningar, med Marre Huss bakom pennan. Om jag ska försöka beskriva det så kanske humoristisk vardagsångest i strippform passar bäst? Egentligen är det för få sidor för att jag på ett rättvist sätt ska kunna bedöma serierna, men jag hinner iallafall märka att teckningarna inte räds för att ge sig i kast med alla möjliga slags känslor (det kan vara lite si och så med sånt annars, där till och med så kompetenta tecknare som Adrian Tomine i stort sett helt undviker ansiktsuttryck som inte präglas av depression eller livsleda), och att jag gillar när den här typen av egentligen deppigt innehåll presenteras med galghumor.

Jag har läst alldeles för många deprimerande skildringar av vardagen som har varit alltför generiska, med alldeles för mycket inslag av sånt jag redan läst, presenterat på ett småtrist uppgivet sätt. Därför är det skönt att se liknande material presenterat med en annan infallsvinkel: Humor, ett överskott av energi, eller någonting annat som gör det lite mer personligt. Och tummen upp för ett utmärkt omslag 🙂

Samtidigt i Grodvik

Här är ett prima exempel på nackdelen med att rådda runt så planlöst som jag gör på SIS och att jag inte läser inköpta fanzin förrän senare: Jag köpte första delen i Elias Olssons Samtidigt i Grodvik som heter Sömnbrist och tristess, gillade den, men nu dröjer det väl ungefär ett år innan jag ser till del två & tre. Men jag kan ju iofs läsa hela serien på http://grodvik.tumblr.com tills dess.

Samtidigt i Grodvik är en mycket ambitiös serie som ger sig i kast med att via fiktion (hurra, säger jag som den fiktionsälskare jag är!) ge en bild av dagens Sverige via Hanna, en rätt uttråkad kvinna som totalt saknar mening i livet. Jobba-äta-Netflix-sova, repeat until death, ungefär. Och givetvis är jobbet inget som ger mening; hennes uppgifter är diffusa i en roll som blandar administration/vaktmästeri/IT-support/alltiallo på den lokala högskolan. Det mest spännande som händer i den här tidningen är ett besök på IKEA, och en övernattningskonferens med jobbet där Hanna konfronteras med organisations-klyschor som vore hon förflyttad till Dilbert.

Vad uppskattade jag i Grodvik? Ambitionen, både till omfång (48 sidor i den här tidningen, och tillsammans med de övriga delarna en riktigt lång historia) och utförande (riktigt bra tryck på bra papper), men framförallt ett inslag som det tar ett tag att märka: Humorn. Lågmäld och sällan explicit, som syns mest av allt på konferensen, i scener som den där Hanna blir den som slumpvist väljs ut att presentera gruppens resultat när de brainstormat om hur Grodvik ska bli världsledande till år 2025; givetvis ett absurt mål, och kanske ännu mer när det handlar om hur administrationen ska se till att så blir fallet:

Sen också en eloge för proffsiga teckningar. Jag kom lustigt nog att tänka på en gammal svensk favorit: Johan Höjers serie Snövita stålar. Tuschningen och människornas utseende är nog det som förorsakar associationen, eftersom andra saker skiljer sig som att Höjer premierar rörelse och fart i sin actionserie, medan Olsson snarast fokuserar på det statiska i sin mer vardagsgråa serie.

Jag är faktiskt inget pervo!

Det där med att jag ibland är dålig på att planera och därför ibland bara får ett fanzin med mig hem när jag borde köpt fler? Här är ett exempel till: Olivia Skoglunds Jag är faktiskt inget pervo!. Jag kommer ihåg från bordet att det fanns fler fanzin men det blev bara ett och det var synd för det här är ett sånt där rått, mycket personligt och energiskt fanzin som jag alltid gillar att hitta. Från tidigare SIS finns exempel som Okej tjej gör sin grej presenterar Gräslig brud äter sin hud, Det första ragget, med flera; alla serier där det rena hantverket kanske inte är det allra stadigaste men det känns inte så viktigt eftersom innehållet istället lever på drivet.

Jag visste det inte när jag köpte tidningen men jag har faktiskt skrivit om Skoglunds serier förut, närmare bestämt förra SIS jag var på. Då handlade det om två charmiga fanzin som spretade åt alla håll, med serier som glatt ignorerade logik och handling när de kände för det. Jag är faktiskt inget pervo! är mer fokuserad, med serier som handlar om Olivias (som jag brukar använder jag efternamn för serieskaparen, förnamn för personen i serien när de har samma namn) liv som trans.

Knöligt, svårt och en omgivning som inte precis alltid gör det lättare, men serierna är inte deppiga utan mestadels energiskt och aggressivt roliga. Som hur man kan resonera framför chipshyllan: Är det en begynnande ”kvinnlig” vikt-noja att fundera på om man ska köpa vanliga chips eller hälsosamma grönkålschips, och hur agera? Eller så tänker man lite mer kreativt:

Fanzinet är kort men väldigt kul, så jag får väl se till att jag blir bättre på att komma ihåg vilka serieskapare jag redan läst och uppskattat till nästa års SIS, och sen kanske köpa > 1 tidning skapade av de som är bra. Smart plan!

Katten Nils åker till månen

Postat den

Ibland får jag lite dåligt samvete när jag tänker på att jag inte skriver så mycket om svenska serier. Delvis beror det förstås på smak, dvs att jag inte alltid uppskattar samma serier som många förlag, men det är nog också så jag missat en hel del beroende på att de publiceras på ställen jag inte har koll på, som biserier i 91:an (jag hade ju helt missat Mats Källblads underbara Vimmelgrind i dess tidningsversion innan jag blev tipsad om albumen, och sedan tack vare dem läste hans övriga serier också). Så ett tack till förlaget Rabén & Sjögren som nyligen skickade mig Johanna Kristiansson och Joakim Gunnarssons nya bok Katten Nils åker till månen; Nils själv publiceras i Kamratposten sedan mer än 10 år, men den tidningen har jag inte läst på många år, trots att den ofta haft intressanta serier. Nu har jag dock läst den och känner mig omedelbart redo att förklara den för andra som liksom jag inte har stött på den förut; från trogna läsare ber jag om ursäkt i förväg om jag har missuppfattat någonting 😉

Katten Nils känns som en serie som gjord för en tidning som Kamratposten: Det är en serie avsedd för att unga läsare ska kunna läsa den och förstå den helt själv, utan hjälp från vuxna, precis som tidningen i övrigt. Så teckningarna är tydliga med vem som är vem, och karaktärernas utseende och namn återspeglar just deras karaktär. Som Morr, Nils nemesis, som inte bara heter Morr utan Elake Morr, klär sig i en ”tuff” läderjacka (ser det ut som) och har ett ansikte som klär en buse. Fast givetvis är inte Morr egentligen så elak; när det krisar som i den långa episoden om månfärden (boken består av den episoden, plus ett antal kortare rena skämtserier) så är han precis lika orolig som de andra hur det ska gå för Nils.

Manuset har samma raka stil, med en humor som gärna är handgriplig eller består av lek med ord. Med andra ord, den slags humor som jag tror går hem hos läsekretsen (som jag, när jag var i den åldern och själv läste KP):


För en van/vuxen läsare kan det ibland te sig övertydligt och väl enkelt, men det är en fullständigt irrelevant invändning; någon gång måste bli den första man stöter på typer av skämt och historier som berättats många gånger förut, och att göra det i en serie i Kamratposten är ett alldeles utmärkt ställe att göra det på 🙂

Som nog märks uppskattar jag verkligen Kamratposten (med, som sagt, en klart begränsad erfarenhet av tidningen från det sensate decenniet eller två…) och dess målsättning att vara till för de yngre, en tidning som balanserar på den där knivseggen med att vara skriven så att den fungerar för yngre utan att bli vare sig för svår eller för insmickrande barnslig (något som barn är extremt bra på att märka). Och Katten Nils är ett bra exempel på den filosofin. Helt utan anmärkning är den inte; till exempel tycker jag ibland att teckningarna är på gränsen till lite platta och en smula stela. Men på det stora hela är det en bra serie för de yngsta, och jag måste säga att Rabén & Sjögren förtjänar en eloge för sin barnserieutgivning. Jag har skrivit om några av dem här förut, och sedan finns serier som den urcharmiga Ariol som jag bara nämnt apropå den engelska utgåvan, men den finns alltså också på svenska. Så jag hoppas de fortsätter, även om vissa seriebloggare (host-host) kanske ibland är lite slarvig med att notera böckerna…

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)