Kort-kort: Åshöjdens BK – Edwards egen väg

Andra samlingen av Max Lundgren & Reijo Stävenborgs serieklassiker om det lilla fotbollslaget som kunde dök upp i veckan, och serien fortsätter att vara överraskande (för mig alltså) bra. Det kickas boll, det tränas hårt, och det händer en hel del i byn: Blåbärskungen säljer sågverket, en fackförening organiseras, och de gamla invånarna tittar förvånat och med viss skepsis på alla nyinflyttade människor. I min recension av den första boken skrev jag att det handlade om 50-tal (tror det nämndes i förordet), men här dyker verkliga personer upp från 70-talets historia så jag misstänker att man ska se det som en mer allmän allegori över Sverige, snarare än en som utspelas ett uttalat datum.

De två huvudpersonerna, fosterbröderna Jorma och Edward, börjar nu också bli vuxna på riktigt. För Edward innebär det dels att hans företagsambitioner växer, dels att hans talanger uppmärksammas av den svenska förbundskaptenen som ger Edward chansen i landslaget, och för Jorma att han funderar mer allvarligt över vad han ska göra med sitt liv eftersom han inser att även om fotbollen just nu är allt för honom har han inte den talangen att han kommer kunna leva på den. En sak som är intressant är att det i serien påpekas gång på gång av berättaren (dvs Jorma) hur jobbig och okänslig Edward kunde vara, men jag som läsare ser mest att han är en omtänksam arbetsgivare och en driven fotbollsspelare. Med andra ord, min erfarenhet av hur extremt egocentrerade hyllade fotbollsspelare m fl kan vara i vår nutida värld har gjort att Edward i backspegeln inte alls uppfattas av mig som en besvärlig diva utan istället som en reko person. O tempora, o mores!

Jag uppskattar alla taffliga rimmade hejaramsor i serien; jag kan tänka mig att Lundgren hade roligt att hitta på alla olika varianter 🙂

Så Max Lundgren fortsätter med sitt projekt att skildra ett Sverige i förändring med hjälp av fotbollsklubben och personerna i och omkring den. Det känns som ett lika lyckat grepp som i förra boken, och jag har inte på något sätt tröttnat; det är en fascinerande berättelse där jag än är nervös över hur en fotbollsmatch ska sluta, än orolig för hur det ska gå för den alkoholiserade gamla spelaren Storken.

Stävenborgs teckningar fungerar också de; han är verkligen inte någon hejare på anatomi och ansikten, men det är effektivt berättat i bild, med varierade vinklar osv, så det blir inte tråkigt att titta på. Ibland har det onekligen gått lite fort, som den besynnerligt och smått skräckinjagande utformade bebisen på sidan här nedan, men det är lite kul, det med 😉

Två volymer kvar, och jupp, jag kommer vara med och kickstarta dem med!

Kan köpas bl.a. här, för de som inte kickstarter: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: Lilla Fridolf – Samlade skratt 1960-1961

Vad är det med Lilla Fridolf egentligen, den gamla och med nutida ögon inte precis mest moderna serien vad gäller innehållet, som gör att samlingsutgåvor av den blir så eleganta? Visst, det finns bara två exempel, men ändå: Först fick vi samlingen av de första julalbumen i en kärleksfullt och mycket omsorgsfullt redigerad bok, och nu har vi en samling med de första Lilla Fridolf-serierna från serietidningen som bar seriens namn. Extramaterial är det sparsamt med den här gången, men bokdesignen är utmärkt och jag uppskattar att formatet är något större än en vanlig serietidning (fast jag hade inte haft några invändningar om sidorna projicerats lite större, det finns gott om vit yta runt dem). Dessutom gillar jag att man valt att enbart ta med alla Lilla Fridolf-serier istället för att som man gjort med återutgivningar av tidningar som Fantomen och 91:an trycka om hela tidningen; det gör att boken känns mer helgjuten och som någonting som kanske kan intressera även andra än de rena serietidningsnostalgikerna 😉

När det gäller serierna känner jag samma sak som när jag skrev om julalbumsboken, så läs den recensionen för detaljer; samma lingonsyltsfärgläggning, samma snitsiga teckningar av Bjarre (här ofta sekunderad av Lasse Molén som jag inte vet någonting om), samma typ av manus med (alltför mycket) äktenskapsbråk som oftast slutar med Fridolf-repliken ”Fruntimmer!”. Och samma känsla av att ibland får manusförfattaren Rune Moberg till det, och det är så gott som alltid när Selma & Fridolf är på samma våglängd, dvs de är snälla mot varandra, de inser båda hur löjeväckande en del av deras bekanta är i sin snobbighet, och så vidare. Det är skumt med en serie som är som allra bäst när den avviker som mest från sin vanliga form, men det här är definitivt en sån serie där Selma & Fridolf är ett förträffligt team, men tyvärr är det sällan det handlar om teamet istället för om tråkningar mellan de två. :-/

Ett lyckligt slut, när Fridolf överträffar Selmas förväntningar när han på en fest hos Selmas snobbiga väninna visar sig vara kompis med festens clou, den kända skådespelaren Knut Julle (en Jarl Kulle-referens skulle jag tro)

Precis som med julalbumen känner jag också att det här är en alldeles lagom dos av serien. När det gällde julalbumen blev det lite för mycket upprepning med Mobergs återanvändning av trötta plottinslag som kidnappare mm, och även här, efter bara något år eller två, börjar Moberg också återanvända idéer. Som den allra första serien från nummer 1/60 där missförstånd uppstår när Fridolf väntar på besök från en sjukgymnast, och Selma möter några kvinnliga representanter från kyrkan som hon skickar upp till lägenheten för att träffa Fridolf -> Fridolf som tror de är sjukgymnaster börjar klä av sig och göra diverse fysiska rörelser som de helt missförstår, varpå kaos uppstår. Varpå en av de senare serierna i boken, från numer 1/61, handlar om hur Fridolf väntar på en hemhjälp som ska stryka gardiner, men istället får han besök av en kvinna som misstagit sig på adressen och tror hon ska besöka en herre som hon fått svar på sin kontaktannons från -> Fridolf börjar omedelbart säga att det är väl lika bra att sätta igång, och försöker dra med henne in i sängkammaren, varpå kaos uppstår. Och baske mig om inte nummer 4/61 innehåller en serie med ombytta roller men i övrigt samma historia igen, den här gången med Selma som väntar besök från en elektriker men istället får besök av en man som fått kontakt med en kvinna via kontaktannons…

Sen är det förstås intressant att se hur vardagen i en medelklassfamilj på 50/60-talet med högre aspirationer (från Selmas sida alltså) skildras i serien, inklusive könsroller, kontorsarbete, med mera. Och en del jargong som jag inte kunde, som när Fridolf refererar till en viss samling europeiska länder som ”sexland”, en term jag inte hört förut och som givetvis är helt omöjlig att googla fram någonting om…

Så jo, jag gillar den här boken och det är kul att den kom ut, men jag tror definitivt att det här smakprovet av serien är exakt så mycket som jag vill läsa. Tillsammans med julalbumssamlingen förstås, för nu har jag läst både långa och korta serier av Moberg/Bjarre, och serierna är ungefär som jag kommer ihåg dem från barndomen (varför jag nu i hela friden läste den här serien som mest handlar om två gnälliga kverulanter i övre medelåldern när jag var liten): Kompetent hopsnickrade serier med en egentligen hopplöst sunkig grundläggande idé om den hunsade maken och ragatan till hemmafru, men där det ibland glimtar till någonting mycket bättre och mer intressant när hunsade-maken-och-ragatan-temat byts mot någonting annat 🙂

Ett mycket mer frekvent slut, dvs ett olyckligt, efter att Fridolf försökt demonstrera sin manlighet med hjälp av ett egenhändigt ihopsnickrad bord
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Seriemix 9-10

Jag brukar berömma uthållighet här; det är så vanligt att någon startar ett projekt med högtflygande planer och idéer som skulle räcka för decennier av serier, för att sen efter något/några enstaka tidningar/album tappa lusten. Det gäller inte bara serieskapare utan även förlag, och därför blir jag glad när jag ser mindre förlag drivna av eldsjälar som kämpar på år ut och år in, även när det gäller förlag som kanske inte riktigt har samma smak som jag själv.

Case in point: Serieantologin Seriemix. Den startade för drygt fyra år sedan, och kom nyligen ut med sitt tionde nummer som jag fick ett recensionsexemplar av häromveckan, tillsammans med nummer nio som också är relativt nytt. Ända sedan starten har det varit Ades förlag, känt för bland annat Dylan Dog, som gett ut den, med något varierande redaktörer men med ett likartat innehåll oavsett: Svartvita serier som drar åt äventyr/action snarare än vardagsdrama, dvs med manus som inte riktigt passar in i exempelvis en tidning som den mer välkända Galago, och en i princip helt manlig serieskaparskara.

När jag skrev om första numret tyckte jag att tidningen inte var helt lyckad på grund av att det som så ofta när det gäller antologier saknades en helhetskänsla, en anledning till att just de här serierna samsades i just den här antologin, men att Daniel Ahlgrens bidrag gjorde tidningen läsvärd. Nu, nästan fem år senare och med betydligt fler nummer utgivna skulle jag säga att Seriemix har blivit betydligt bättre som antologi betraktad. Variationen har ökat, men trots det tycker jag att den där helheten numera finns där. Kanske inte för att serierna i sig hör mer ihop än förut, men tack vare att jag nu läst så många fler nummer har Seriemix lyckats hamra ut sin alldeles egen nisch: Serierna känns inte längre obesläktade utan kort och gott som typiska Seriemix-serier, och det är ytterligare ett plus för det enträgna arbetet som lagts ner 🙂

Vad bjuds då på i de här två numren? Jag tänkte inte gå igenom de elva serier som samsas här utan istället nämna de som jag tycker är de mest intressanta. I slumpmässig ordning:

  • Robin Karlssons två serier, Brevbäraren & En julserie. Två vardagsserier med drastiskt olika bakgrund (den första en Efter katastrofen-serie, den andra en 100% alldaglig familjedag i nutida Sverige) men med samma trivsamma känsla som jag tyckte om. Jag skulle inte ha något emot att läsa mer om brevbärarens värld och vad som hände/kommer hända, och julserien var en trevlig omväxling med sitt manus som inte har någonting som helst att göra med spänning. Karlsson är inte den styvaste tecknare jag sett med illustrationer som definitivt behöver jobbas mer med, men jag gillar som sagt hans manus och hans omslag till nummer nio är finfint:
  • Lars Andersson däremot tecknar genuint charmigt, vilket illustreras bäst i den rimmade serien Artur. Det är inte bara teckningarna i sig som jag gillar utan också valet av miljö med en serie som utspelas i ett lantligt Sverige i en obestämd dåtid. Vilket också påminner mig om att jag borde försöka få tag på hans album Historien om Gustapärsa på Mjödtjärnberget!
  • Och sist men också bäst, Lars Kranz två korta självbiografiska serier i nummer tio. Suveränt säkert berättade och lika suveränt säkert tecknade historier som egentligen inte handlar om någonting särskilt som hänt, även om den första av dem initialt verkar bli dramatisk. Jag har inte sett Krantz teckna lika kontrollerat som här förut, med teckningar som ligger någonstans i gränslandet mellan Charles Burns/Brian Bolland/Stephen Bissette; jämfört med andra serier av honom som Den svarta jorden med deras mer groteska illustrationer verkar han här ha koncentrerat sig på att teckna en gnutta mer traditionellt elegant, och det gör han med den äran. Och just det ja, apropå det där med att Seriemix innehåll åtminstone från början kändes väsensskilt från Galagos så har en av de två Krantz-serierna faktiskt redan publicerats i just den tidningen. Kul att vyerna vidgats, både i Seriemix och i Galago 🙂

Det var det; några klart läsvärda serier alltså och sen några som inte passade mig riktigt lika bra, men som alltid med antologier är det garanterat inte precis de serier som jag gillar som alla andra läsare kommer tycka om, och vice versa!

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Jannah – Mellan två världar

En mycket oväntad men mycket välkommen start på serieåret 2021: Efter nästan fem år dyker en fortsättning upp på den svenska science fiction-serien Jannah (manus/teckningar av Frida Ulvegren/Johan Jergner-Ekervik) vars första del, Sista året på Jorden, var en skildring av den nära framtiden (eller kanske snarare en parallellvärld, med tanke på de angivna årtalen) där vår planet har utnyttjats till bristningsgränsen. Miljöförstöring är nästan total, multinationella techföretag kontroller i princip hela världen, och det enda hoppet är planeten Jannah, en jordliknande planet som upptäcks och börjat koloniseras. Men eftersom det är oerhört dyrt att färdas dit är det en i princip ouppnåelig dröm för de vanliga medborgarna…

Det första albumet följde en liten grupp människor, alla med anknytning till en helt vanlig svensk familj. Hopplösheten var nästan total, men tack vare en vän slutade albumet med att de fick chansen till en nystart: Vännen var mångmiljardär och betalade biljetter för dem alla till Jannah, och resan påbörjades.

Mellan två världar (som för övrigt också är titeln på den svenska översättningen av en klassisk Robert Heinlein YA-science fiction-roman) utspelas helt under denna resa, och består i mångt och mycket av tillbakablickar som låter oss få veta mer om varför den disparata gruppen resenärer hamnat på ett skepp med enkelbiljett bort från Jorden. Den längsta av dem, med sina 50+ sidor lång nog att vara ett album i sig, beskriver via berättelsen om Xie och hur hon blir en så kallad rymdpirat den politiska situationen på Jorden. I det förra albumet fick vi en närbild av hur det ser ut i ett relativt välmående Sverige, men nu blir det uppenbart hur illa det står till med världen i det stora hela. Andra pusselbitar får vi också, som både berättar mer om resenärerna och om vad de reser ifrån. Det vi knappt får veta någonting om är hur det ser ut på Jannah, färdens mål, och det får vänta till den sista delen kommer ut.

Från Xies tillbakablick, liksom de andra skildrade med en monokrom färgskala

Någonting som jag verkligen hoppas kommer hända, och med lite tur med ett kortare intervall än mellan bok ett och två 😉 Teckningarna är fortsatt bra men med en lite annan känsla än i den första boken. Där var människorna lite rundare, med dragning åt det gulliga hållet, medan de här ser lite mer vuxna ut; jag vet inte hur de två ansvariga för serien fördelar arbetet sinsemellan men kanske har fördelningen ändrat sig, eller så är det bara tiden som gått som gjort att stilen förändrats. Manuset är tajt och rytmen i växlingarna mellan nutid/ryndskepp och dåtid/Jorden är riktigt lyckat, och gör att serien känns professionell och väl genomtänkte. Den professionella känslan förstärks också av bokens utformning med bra tryck och rejält papper som gör sidorna rättvisa med sin färgläggning i vad jag skulle kalla modern europeisk seriestil.

Jag gillade den första boken men var skeptisk till att det skulle bli något fortsättning eftersom det är så mycket enklare att starta någonting än att slutföra det, och en ambitiöst upplagd svensk science fiction-serie är nog tyvärr inte det mest säljande koncept man kan tänka sig.

Förutom vad gäller läsare som mig då, som gillar serier, gillar science fiction, och älskar att få läsa någonting annorlunda som inte påminner om någonting annat. Och det är precis vad som bjuds här: En rejält ovanlig serie, och inte bara för att den kommer från Sverige för stämningen i Jannah hittar man inte på många andra ställen med sin blandning av tystlåten nordisk diskbänksrealism och faktiskt riktigt bra science fiction-känsla därtill, med rymdskepp som färdas mellan stjärnorna, egensinniga och bara halvfungerande AI:s, och med en alldeles utmärkt pacing i berättelsen som avslutas precis som den första gjorde: Med en rejäl cliffhanger som får mig att ivrigt se fram mot nästa bok.

Och förhoppningarna om att det blir en fortsättning och avslutning är större nu; om en fem år lång paus inte stoppade Ulvegren/Jergner-Ekervik så borde det finnas en god chans till en tredje bok också. Tummar hålls 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Stockholmspingvinernas avsked: Penguin Rumble 4

Det är dags att ta farväl av djurpensionatet Noaks Park och alla dess invånare: Pingviner, delfiner, åtminstone en sköldpadda (eller möjligen nyckelpiga), och förstås djurskötarna som tagit hand om & ibland blivit omhändertagna av dem i och med utgivningen av den fjärde och sista delen av Joakim Wallers serie Penguin Rumble. Och det är ett riktigt slut också: Trådar knyts ihop, mysterier får sin förklaring, och det väntade lyckliga slutet är precis lagom lyckligt 🙂

Men inte all tid i albumet spenderas på den större och mer allvarliga handlingen för det finns gott om tid för lekfulla kapitel om kapsylsamlande papegojor eller pingvinkidnappande influencers med förkärlek för gamla barnprogram. Mig veterligt publiceras Penguin Rumble bara i de här böckerna, så en eloge till Waller för att han ändå helt klart tänker i kapitel så att det blir omväxling i läsningen istället för en enda lång avslutning av hela serien. Jag gillar variation och därför gillar jag det här upplägget, och än mer eftersom den där mer allvarliga handlingen egentligen aldrig är särskilt spännande för en vuxen läsare som jag som därför nog föredrar de mer rent komiska kapitlen.

Jag har redan skrivit om manusets humor och teckningarna när jag recenserat serien tidigare, och det jag skrev då gäller här med: Det är kul läsning som blir bättre ju mer man läst av serien och lärt känna alla djur & människor. Teckningarna fungerar fint de med även om de inte är de tekniskt mest durkdrivna, men Waller vet sina begränsningar och anpassar sidorna efter det. Jag tycker nog också att den sista volymen ser bäst ut med säkrare linjer och en friare layout, och det är just vad man skulle kunna hoppas på när en serietecknare under några år jobbar på en och samma serie: Utveckling, helt enkelt!

Och det måste jag verkligen säga igen: Jag är imponerad av personer som jobbar på och som lyckas genomföra mångåriga projekt helt själva, och kanske ännu mer när det gäller någonting som görs i en så pass liten bransch som seriebranschen i Sverige där man knappast kan räkna med stora offentliga applåder. Penguin Rumble är ett praktexempel på ett sånt projekt med 800 sidor serier skapade under några år, och en prydligt berättad historia med början, mitt, och slut. Jag har inte lånat ut böckerna förut eftersom jag först ville vara säker på att serien verkligen skulle bli klar, men nu tänker jag se vad mina unga serieläsande släktingar (9-åringar) tycker. Jag känner mig rätt säker på att de kommer gilla den; det är definitivt en serie som kan läsas av barn, humorn tror jag träffar helt rätt, och jag anar dessutom att den övergripande handlingen kommer vara spännande för dem också!

Tokela är en smula förvirrad efter 10 år i en magisk stasis, men lyckligtvis finns Flintmulle tillhands för att hjälpa henne…
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Karl Kämpe, nu i samlingsalbum

Jag har redan skrivit om vartenda nummer av Karl Kämpe-tidningen (fem stycken hittills, ungefär en per år), så då kan det ju passa bra att jag skriver några ord om karolinens senaste äventyr i förlagsbranschen också: Karl Kämpe – På dödens väg, ett samlingsalbumen som innehåller alla serier med Karl Kämpe som hittills setts till, dvs serier från de fem tidningarna plus en serie som gick i tidningen Seriemix och dessutom två korta och för samlingen nya serier, lite skisser, och kommentarer från seriens författare och utgivare Jörgen Karlsson. Med andra ord, precis det som man kan hoppas få i ett samlingsalbumen av den här typen 🙂

Det innebär att för mig som redan har de fem tidningarna är albumet mestadels en chans att få läsa serierna igen, plus lite extra bonusläsning. Och det är ett trevligt återseende i en lika trevlig förpackning som inleds med en ny serie, Karl Kämpes värld, som är en utmärkt introduktion som sätter bakgrundshistorien på plats, inklusive den teologiska delen (en viktig del eftersom många av historierna handlar om det övernaturliga). Därpå följer de vanliga serierna, ordnade i kronologisk ordning utifrån när de utspelar sig, vilket betyder att inledningsvis blir det soldat-action, sedan övernaturlig dito, och att manusens kvalité varierar en smula när det gäller saker som dialogen; i de tidigaste serierna är den lite stel, men den blir efter hand mer naturlig.

Från den nya introduktionsserien, tecknad av Turid Aurora Walderhaug

Teckningarna varierar, både i kvalité och stil (läs de länkade tidigare recensionerna ovan för mer detaljerade kommentarer), men eftersom det är samma manusförfattare boken igenom känns det ändå som att huvudpersonen är densamma, utseende till trots 🙂 Att läsa alla serierna i ett svep fick mig också att dels återigen bli imponerad över att en så pass smal serie som den här har lyckats ges ut i kontinuerlig takt (om än på grund av Kickstarter-finansieringen en relativt långsam sådan) i flera år, dels att jag helt klart gillar vissa av serierna mer än andra. Mina favoriter är kanske lite på tvärs med seriens utgångspunkt, dvs att vara en äventyrshjälte av klassiskt snitt, men de episoder jag tycker är allra bäst är de som mer bygger på stämning än action, och som också skildrar mer av den specifika tid och miljö serien utspelar sig i. Bäst av dem tycker jag fortfarande att Den kosmiska balansen är, där vi får lära känna Kämpe mer som en vän och kamrat än som en handlingskraftig hjälte, och som dessutom skildrar mer av vardagslivet för en vagabond som Kämpe.

Överlag skulle jag gärna se mer av 1700-talet i serien, dvs att lite mer tid spenderades på att skildra vardagslivet och människorna; det är en intressant period i svensk historia, och en som inte synts till i serievärlden förut. Fast det är klart, när tanken med serien är att berätta om en stridbar karolin och hans kamp mot övernaturliga krafter är kanske inte ”vardagsliv” det ord som först faller en in 😉

Hur som helst, för den som inte läst någonting om Karl Kämpe förut är det här ett utmärkt sätt att rätta till det: Alla serier som gjorts med honom i en bok till ett pris som är klart lägre än om man skulle köpa tidningarna separat, kryddat med extramaterial. Och för den som redan har (några av) tidningarna kanske extramaterialet och lätt uppiffade versioner av de äldre serierna (som att svartvita serier nu är i färg, och en bättre tryckkvalité) kan locka till ett köp?

Från den nya färglagda (och lätt redigerade) versionen av Djävulens kusk från den första Karl Kämpe-tidningen; jämför med den svartvita version här
Kan köpas bl.a. här:

Svenska dubbeldeckare: Ugly – Pungdjävlar & Klas Katt får ett uppdrag

En dubbeldos serier blir det idag, och det eftersom jag nyss fick recensionsexemplar av två nya svenska serier, båda med en deckare i huvudrollen. Och sen gillar jag variation, och det är svårt att tänka sig två serier som är mer olika än dessa två: Att de är skapade av två svenska serieveteraner med vardera cirka 40 år i branschen och har privatdetektiver i huvudrollen i en värld som befolkas av djur har de gemensamt, men sen skiljer de sig åt, och det rejält 🙂

Jag börjar med Joakim Lindengrens bok, närmare bestämt Ugly – Pungdjävlar, en fortsättning på förra årets album med samma huvudperson. Ugly angriper fallet (förra gången ett försvunnet kylskåp, här ett försvunnet kvarter) precis lika strikt logiskt den här gången, dvs hon driver runt på gatorna i jakt på olika mer eller mindre skumma bekanta, och följer ledtrådar som är lika diffusa som James Bonds. Gamla bekanta från förra albumet syns till, som medhjälparen (?) Bat-Bat och småkriminella Bill Sill, medan dagsljuset å sin sida så gott som aldrig syns till; Uglys liv utspelas i princip helt på natten, en natt upplyst av neonljus och ibland på avstånd från staden en fullmåne.

Att läsa bok två om Ugly är som att träffa en gammal bekant som berättar om vad som hänt sen sist på en ort man själv sedan länge flyttat ifrån. Det är mysigt och igenkännligt, och det är roligt att höra det senaste skvallret även om man själv inte längre är involverad. Den som sett eller läst någonting i noir-genren känner omedelbart igen sig och Lindengrens stillsamma drift med konventionerna är charmig, och för den som gillar Lindengrens egna humor finns det gott om riktigt usla ordvitsar i namn som Stören Kierkegaard eller en Hamlet-föreställning med en ödla i en huvudroll (”Varan eller inte varan, det är frågan”), och en hel del mumma för nostalgiker om man läser neonskyltarna i bakgrunden.

Allt är också föredömligt illustrerat i samma stil som det första albumet, det vill säga målningar med starka färger som ibland inbjuder till detaljstudier, ibland enbart är till för att förhöja stämningen:

Och liksom efter att ha läst förra vidhåller jag att det här är en allåldersserie. Driften med noir-genren och de nostalgiska referenserna är definitivt roligast för äldre läsare, men teckningarna vet jag iallafall att jag skulle älskat som liten för deras suggestiva stämning och för alla saker som man kan upptäcka i bakgrunderna. Att många sidor enbart består av en enda helsidesillustration gör också att det finns likheter med många barnböcker, och sådana har ju Lindengren redan tidigare visat att han kan skriva & illustrera.

Ta nu i princip allt jag skrivit om Ugly – Pungdjävlar och vänd till motsatsen, och någonting mycket likt Klas Katt får ett uppdrag uppenbarar sig. Gunnar Lundkvists serie om den deprimera(n)de Klas Katt har publicerats lite överallt ändå sedan han först sågs till 1979, och vad den senare försörjer sig på har varierat. Men i dagens bok försörjer han sig alltså som privatdeckare (kombinerat med skadedjursbekämpning) och får i uppdrag av Olle Ångest att leta upp Olles försvunna mamma.

Uppdraget går faktiskt förvånansvärt bra, tack vare en bekant till Klas Katt som verkar vara den som gör allt jobb, men givetvis är deckaraspekten irrelevant för bokens innehåll. Det är inget mysterium som ska lösas, det är trasiga liv och samhällelig misär som ska skildras. Klas Katt själv mår helt OK här och ler till och med ibland, även om det är jobbigt när han måste bestämma sig för om han ska berätta för Olle om vad som framkommit om mamman eller hålla tyst om det.

Olle Ångest lever däremot upp till sitt namn: Han muckar gräl på krogen, han tvångsintas på mentalsjukhus, han slåss. Därtill har han trassliga relationer till sin son, sitt ex (sonens mamma), sina föräldrar, som att eventuellt Olles pappa är den egentliga fadern till Olles son (adoptioner involverade så inte riktigt så urkigt som det låter), med mera. Det är med andra ord ångest hela dagen (och natten med för den delen, liksom i Ugly är strålande solsken något som lyser med sin frånvaro) för Olle Ångest, den egentliga huvudpersonen i serien:

Det är långt från Lindengrens stämningsmättade teckningar, minst sagt. Lundkvist tecknar som han alltid gjort extremt enkelt med minimal variation i vinklar och miljöer. Det är lite som serien Dilbert: Det är inte bra tecknat i normal mening, men utseendet är på sitt sätt kongenialt med sin exakta matchning av manuset. I Klas Katt är det ångest och mörker som skildras via serierutor med oftast kolsvart bakgrund och torftiga miljöer, i Dilbert tristessen och meningslösheten på ett kontor via en gnetig stil med personer 100% utan charm.

Så hur vill jag sammanfatta dagens två serier? Tja, personligen är jag mer förtjust i Ugly med de tjusiga teckningarna och den typiskt Lindengrenska humorn, och det är kul att se hur Lindengren testar nya former för sina serier. Klas Katt gillar jag att återse någon gång ibland men inte för ofta eftersom jag tycker att den i längden är alltför enkel i sitt berättande och att serien under 40+ år inte förändrats nämnvärt, med löst sammanhängande scener och en handling som slutar när sidorna är slut snarare än när berättelsen så kräver. Att skildra ett bottenlöst mörker är också någonting som jag ofta tycker är alltför okomplicerat för att räcka till en hel bok, men den här gången är det inte riktigt lika illa som vanligt för Klas Katt (och mot slutet inte heller för Olle Ångest) och det tycker jag är ett plus med Klas Katt får ett uppdrag; ett litet tecken på utveckling i Klas Katts kolsvarta värld.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Mitt liv i Japan

Inte mitt alltså, utan Åsa Ekströms, som för snart tio år sedan flyttade till Japan för att försöka sig på en karriär som mangatecknare i mangans hemland. Modigt gjort, men efter några år med framgång: Hennes webbserie om hur det är att som svensk serietecknare bo i Japan blev populär, och senare gavs serien också ut i bokform. Jag visste att serien fanns men eftersom den bara publicerades på japanska och min japanska är minst sagt bristfällig så var det tji att läsa den för min del. Men nu har till slut Kartago översatt serien till svenska med ett urval strippar samlade under namnet Mitt liv i Japan, och därav denna lilla recension 🙂

Serien är gjord i yonkoma-format, den traditionella japanska stilen för korta och oftast humoristiska små betraktelser som man kan träffa på överallt i japansk media men serier som man inte så ofta ser översatta. Rytmen i yonkoma är väldigt speciell där det inte handlar om en oväntad poäng i sista rutan utan istället snarare om en lakonisk/ironisk sista ruta där den komiska knorren knyts ihop med hjälp av strippens titel. Ekström följer mallen men adderar också både en extra teckning och en kommentar till varje stripp vilket ger serien en ännu tydligare personlig karaktär: Först berättar hon på ett komiskt sätt om någonting hon varit med om, och sen kommenterar hon det som hände eller recenserar sig själv. Det personliga tilltalet gör att man hela tiden är fullständigt medveten om att hon berättar om någonting som faktiskt hänt, och det känns mer som en kompis som berättar någonting än en författare.

Att läsa om hur andra upplever ens eget land tycker åtminstone jag alltid är fascinerande, och när man här dessutom har en person som gör det via ett medium som är extremt förknippat med landet i fråga så förstår jag verkligen att serien blivit populär i Japan. Sen måste ju serien vara bra också och det är den; Ekström tecknar här i en mycket kawaii och tydlig stil (jag använder det japanska ordet eftersom hon själv tar upp det ordet flera gånger eftersom det genomsyrar stora delar av den japanska vardagen) väl anpassad efter det mindre formatet med fyra vertikala rutor på en relativt liten boksida, och iakttagelserna av hennes vardag är underfundiga och ofta på pricken.

Tillsammans med beskrivningen av allmänna upplevelser finns också en del som är ännu intressantare för min del, närmare bestämt de som handlar om hur det är att jobba som just mangaskapare. Precis som väntat är en av de största skillnaderna hur involverade redaktörerna är:

Själv måste jag nog säga efter att ha läst alldeles för många svenska seriealbum där serieskaparen själv textat serien uppenbarligen helt utan hjälp av en korrläsare att lite mer av den japanska stilen vore bra här med… 😉

Och det är också i några av stripparna om manga och i synnerhet om en del konventioner i dem som innehållet blir lite allvarligare, även om tonen är skämtsam när Ekström tar upp saker som samtycke i shōjo-serier. Jag tänkte ta och återkomma till det i nästa manga-recension jag planerar skriva för den här bloggen, närmare bestämt apropå serien My Boy in Blue.

Mitt liv i Japan erbjuder exakt det titeln utlovar: En inblick i hur det kan vara att som utlänning flytta till Japan. Om man är intresserad av det är boken en charmig och sympatisk introduktion till ämnet där man båda kan lära sig en del och ha roligt under tiden. Om man sen dessutom 1. är svensk, och 2. är intresserad av serier, så finns det ännu fler orsaker till att läsa boken med kulturkrockar mellan typiskt svenskt/japanskt, och vad det egentligen innebär att göra en professionell serie i Japan när man har en helt annan bakgrund vad gäller erfarenheter i hur man gör serier. Själv matchar jag ju alla punkter för läsare som boken passar bra för, så det är inte underligt att jag gärna skulle se att resten av serien också översätts, inklusive de strippar som mer uttryckligen riktade sig till japaner och som därför inte är med i det här urvalet 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

ZombieLars

Två volymer med ungdomsserier blir det när svenske Kim W. Andersson tar sig an serieversionen av den norska TV-serien ZombieLars (verkar som om det råder oenighet om det ska vara Zombie-Lars, men jag kör på den tecknade seriens variant utan bindestreck), en TV-serie som jag får erkänna att jag själv inte sett men som i skrivande stund visas på SVT. Det bjuds på en ganska typisk ungdomsberättelse, om än med övernaturliga inslag: Lars, en levande olevande som det av icke-rasistisk skäl kallas i serien istället för zombie, flyttar till en ny stad där han omedelbart blir utfrusen såsom varande den enda zombien i skolan. De andra barnen tycker det är kul att han inte kan dö så redan den första dagen knuffar de honom framför en lastbil för att se hur det går. Och rektorn som visar sig vara den största rasisten av alla vad gäller övernaturliga barn gör ingenting för att stoppa det utan skäller istället ut honom för att han leker med bilar. Deppigt värre alltså, men det blir lite bättre när det visar sig att det visst finns några andra elever som inte ogillar zombies, och som också de inte är helt vanliga barn…

Mobbning modell värre

Mobbning, grupptryck, Varför är jag inte normal-ångest, och till och med lite kärlekstrubbel bjuds det på, allt tecknat i Anderssons lätt igenkännliga stil med sin blandning av lätt kantighet och mjuka former, och utmejslade ansikten. Färgläggningen står den här gången Michelle Madsen för, med något mer nertonat resultat än de vildare färgerna i serier som Anderssons Astrid, och personligen saknar jag de senare. Men hey, det är en zombie-serie, och det ingår liksom i konceptet att det ska vara lite deprimerande stämning i sådana 😉

Så berättelsen i sig är kanske inte så speciell. Den tecknade serien följer TV-serien mycket noggrant med ett kapitel / avsnitt (jag jämförde kapitel med avsnitt på Svtplay), och för den som läst ungdomsböcker / sett ungdoms-TV finns det inte så många överraskningar: Vi har pojkar som huvudsakligen mobbar fysiskt, flickor som mobbar psykiskt (jag är i ärlighetens namn lite trött på skildringar vad gäller den här gruppen, med inne-tjejerna som domineras/styrs av en extra elak snobbig tjej som är extremt medveten om allt som har med utseende att göra), spirande kärlek som gör alla inblandade hypernervösa, välmenande och inte så välmenande vuxna, och så vidare. TV-seriens författare tar inga risker här, utan man nöjer sig med att låta allt avvikande basera sig på en enda sak: Zombies/häxor/troll/tomtar i barnversioner som försöker leva bland de ”vanliga” människorna (även om det som det utvecklar sig verkar finnas väldigt många icke-vanliga…).

Men det är iofs inte så pjåkigt, för det leder onekligen till roande och ibland oväntade scener, som hur Lars föredrar att lämna lägenheten (varför ta trapporna när man är odödlig?), eller ninjan Annas osynlighet som bara fungerar när hon är rädd. Så en i grunden traditionell historia, men kryddad med zombies och annat oknytt, prydligt presenterat på ett sätt som gör att de som gillat ZombieLars på TV säkert kommer gilla honom i serieversionen också 🙂

Som om det inte vore nog komplicerat med att bli kär i vanliga fall…

Och sist, konsumentinfo: De två nu utgivna på svenska böckerna täcker den första säsongen av TV-serien. Bok 3+4 (som jag antar täcker den andra säsongen som SVT börjar visa 16 september) finns redan på norska, så med lite tur översätts de nog också vad det lider. Annars blir det till att träna upp norskan!

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Åshöjdens BK – Kalabalik i lingonserien

Läste jag serietidningen Buster som liten? Nix. Men några nummer ramlade jag över, så jag vet iallafall att den innehöll serier som Benny Guldfot, Johnny Puma, Super-Mac, med flera, även om jag knappt kommer ihåg någonting alls av serierna. Och samma sak är det med Åshöjdens BK: Jag läste nog någon episod eftersom jag känner igen namnen på en del personer, som Bagarn och Blåbärskungen, men jag vet att jag inte läste böckerna som serien bygger på och att jag heller aldrig såg TV-serien. Men när jag såg Kickstarter-projektet för att ge ut serien i en komplett utgåva tvekade jag inte ett ögonblick. Orsak: Författaren, Max Lundgren.

Inte för att jag läst många (om någon?) bok av honom, men han har skrivit många TV-manus som jag är väldigt svag för, som Pojken med guldbyxorna och Skånska mord, så en riktigt lång serie av honom var svår att motstå 🙂 Och nu har första boken, med undertitel Kalabalik i lingonserien, anlänt, och det är dags att skriva några ord om vad jag tyckte.

För den som inte vet någonting om Åshöjdens BK utspelas den på 50-talet och handlar om ett fotbollslag från den lilla orten Åshöjden som när serien börjar harvar i femte divisionen utan högre ambitioner. Man sparkar på bollen (eller motståndarna, beroende på humör), och efter matcherna går man till det lokala fiket och dricker, gärna någonting spetsat. Men när den före detta allsvenska fotbollsspelaren Bagarn slår sig ner har han högre ambitioner: Han räknar med att Åshöjden kommer växa när den nya motorvägen anländer och bygger därför ett motell, och när han dras in i fotbollsklubben har han högtflygande planer också för den.

Serien är berättad från Jormas perspektiv, en ung kille i laget som får följa med på resan. Han har en inblick i allt som pågår eftersom hans halvbror Edward är den stora talangen, den som kan gå riktigt långt, och hans far, Blåbärskungen, är ortens starke man som i början undrar vad Bagarn egentligen är för en figur, men som senare både samarbetar och konkurrerar med denne när orten växer och hans söners liv mer och mer upptas av fotboll.

Och redan här har kan man se några av seriens egenheter och det som gör den bra. Historien om hur ett halvdant lag långsamt blir bättre och klättrar i divisionerna finns det många paralleller till, men däremot inte så många som spenderar minst lika mycket tid på det som händer runtomkring. Vi får läsa episoder om hur svårt det är att både jobba på sågverket och ha tid över till träning, hur fokuseringen på fotboll kan leda till ansträngda familjeförhållanden och skilsmässor, och hur jobbigt det är för alla inblandade när ett lag som tidigare bara spelat för att det är kul nu börjar träna seriöst, någonting som inte alla spelare och åskådare blir glada över.

Förutom de ovanstående situationerna som oftast behandlas i något enstaka avsnitt finns det också några återkommande, och jag tänkte nämna två exempel som jag tycker hanteras utmärkt i serien. Det första är Hitte-Joel, jämngammal med Jorma och lagets målvakt, och en tattare. I ett av förorden i boken diskuteras användningen av just det ordet i serien och varför man låtit det vara kvar, och eftersom det används flera gånger i serien gör jag samma här. I början är han tillbakadragen och stammar en hel del, men Bagarn tar sig an honom och utnämner honom snart till lagkapten, och utan att det görs till en särskilt stor sak i serien växer Joels självkänsla hela tiden, och av enstaka repliker framgår det också att han gör stora framsteg i skolan och antagligen är den akademiskt bästa av ungdomarna. Hans bakgrund påpekas ibland av någon utomstående, men ingen i laget eller runt honom låter det spela någon roll och hans uppdrag som lagkapten framstår efter ett ag som självklart både för läsaren och lagkamraterna eftersom han helt enkelt är den bästa för uppdraget.

Vackert så, men Lundgren låter det inte bara vara en bakgrundsdetalj utan tar sig an fördomarna mot tattare rakt på sak:

Det andra exemplet är Jormas fosterbror Edward, den stora talangen. Medan Jorma är mer tillbakadragen och anhängare av att lagkänslan är viktigare än allt annat, oavsett hur duktig man är på att spela, ser Edward det hela mer som att det endast är de riktigt duktiga som spelar roll. Gång på gång leder Edwards egocentrerade världsbild till bråk, både med Jorma men också med andra i laget, inklusive Bagarn, där det hela oftast slutar med att det går bäst för laget när Edward inte bara tänker på sig själv. Med andra ord, någonting som känns rätt typiskt för vad man skulle kunna vänta sig av en svensk fotbollsserie skriven på 70-talet av en mycket socialt medveten författare.

Men Lundgren är smartare än så, och det visar sig i hur Bagarn resonerar om det hela. Inför öppen ridå tar han alltid ställning för laget framför den enstaka spelaren (dvs Edward), men han vet också att Edwards inställning är en viktig del i att han är en så bra spelare som han är eftersom den driver Edward till att alltid pressa sig mer än andra på träningarna, och till att aldrig sluta kämpa för att bli bättre:

Det finns mycket annat bra i serien också, som skildringen av ett numera försvunnet Sverige där prästen i sin söndagspredikan tar upp frågan om fotboll är en synd, och en ort där i princip alla är beroende av en enda man, Blåbärskungen, som äger den enda större arbetsplatsen och som kan få alla att göra som han vill (inklusive att få prästen att ändra åsikt eftersom Blåbärskungens söner spelar fotboll). Och jo då, fotbollsmatcherna kan vara spännande de med, inklusive sista-minuten-vändningar, både bra och dåliga. För överallt ligger en känsla av realism, där även fotbollslagets framgångssaga inte beror på någonting magiskt eller osannolikt utan är resultatet av planering, hårt arbete, och en liten gnutta tur.

Teckningarna? Reijo Stävenborg står för dem, och jag skulle säga att de är godkända. Fotbollsscenerna fungerar, och vardagsscenerna likaså. Han är ingen hejare på att rita ansikten så att personer alltid går att känna igen och anatomier ser ibland lite besynnerliga ut, men han varierar layouter och undviker vanliga fällor som att sekvenser med dialoger bara består av en uppsättning huvuden sedda ur samma vinkel. Kort sagt, det flyter på, och i en serietidning som Buster där mycket av serierna kom från engelska förlaget Fleetway står den sig väl i jämförelse med hur deras serier oftast såg ut 😉

Allt som allt tycker jag, som en icke-nostalgisk och i praktiken ny läsare av Åshöjdens BK, att det var en lite oväntat bra serie: En bra balanserad blandning av sport, socialrealism, och såpa som hållit väl. Det som kanske åldrats mest är nog den i princip totala frånvaron av kvinnor i serien, med undantag för enstaka små biroller; i en serie som har ambitionen att skildra hela samhället och inte bara ett herrlag i fotboll är det lite synd att halva befolkningen inte syns till 😉

Från ett av mina favoritkapitel i boken där vi får följa uppladdningen och sedan matchen mot ett lag som Åshöjden borde slå; framförallt sidorna med Jorma och Edward timmarna inför matchen är riktigt bra
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)