Kategoriarkiv: Svenska serier

Lilla Fridolf: En slags äktenskaplig lycka

Postat den

Dags att skriva om en tjock lunta rykande färsk gammal svensk seriekultur i formen av Lilla Fridolf – Alla årsalbum 1958-1970, en bok som föga förvånande med tanke på titeln men mycket förvånande med tanke på hur udda idén är samlar ihop alla julalbum med Lilla Fridolf från starten till dess att albumen övergick till att publiceras i färg. Här är det alltså färgläggning à la lingonsylt som gäller, och som alla som läste serier innan 80-talet känner igen:

(Boken är så tjock att när jag lägger den i min scanner kommer inte mitten ner helt och hållet -> det blir lite suddigt mot mitten till; sorry!)

Men färgläggningen är självklart inte det väsentliga utan innehållet, ett innehåll där alla serier är skrivna av Rune Moberg och tecknade av Torsten Bjarre (med någon hjälp av assistenter på enstaka sidor ser det ut som) där vi får följa familjen Olsson, dvs:

  • Fridolf själv, en man i övre medelåldern som jobbar på kontor och vars största nöje är att gå ut på krogen Södra Brunn tillsammans med sina vänner. Sinnebilden av en toffelhjälte och symptomatiskt nog mycket mindre än sin hustru, och hans giftermål med och relation till Selma är det centrala nav som allting i serien cirklar runt. Men deras relation är inte riktigt lika enkel att beskriva som man först skulle kunna tro.
  • Selma, hemmafru men säkerligen mycket dugligare än Fridolf om hon skulle getts chansen till jobb+karriär. Hennes personlighet är svårare att fånga eftersom hon huvudsakligen är reaktiv: Handlingen igångsätts nästan alltid av någonting som Fridolf gör eller råkar ut för, och sen agerar Selma på det.
  • Lillen, deras dotterson, en liten kille som i början huvudsakligen är en busunge som bara är med för att kunna skämta om hur småbarn är, men som allteftersom växer upp till den som är förnuftets röst när Fridolf och Selma spårar ut alltför mycket i sina ofta förekommande gräl. Också mycket intresserad av poliser och deckare, någonting som Moberg i senare serier än de här använder lite väl ofta för att dra igång enklaste sortens intriger med tjuvar, kidnappningar osv. Verkar hänga mer hemma hos morföräldrarna än hos sig själv, så jag undrar hur hans hemliv är…
  • Lillens familj bestående av föräldrarna Maggan och Valdemar, men de är mestadels bara utfyllnad de gånger det krävs att hans föräldrar ska synas till. I ett av julalbumen dyker också en lillasyster till Lillen upp, men jag undrar jag om det bara var ett tillfälligt påfund av Moberg för att handlingen krävde en sådan lillasyster (Lillen känner sig bortglömd och rymmer hemifrån) för jag kan inte minnas att jag någonsin sett till henne senare, även om det förvisso är rätt många år sedan jag läste Lilla Fridolf som liten 🙂

Så en tämligen standardiserad uppsättningen karaktärer för en familjekomedi, inklusive de med tanke på att Lilla Fridolf skapades på 50-talet givna rollerna med arbetande makar och hemmavarande makor, där makarna endast önskar att umgås med sina kompisar och när de kommer hem servas av de makorna, men istället tvingas använda det mesta av hushållets pengar på shopping utförd av de senare som dessutom ständigt hunsar dem.

Inte originellt och inte precis fräscht, men om man kan överse med de ytterst traditionella könsrollerna så är det här faktiskt betydligt bättre serier än man skulle kunna tro. Mycket beror det på Bjarre som tecknar ack så prydligt, med rakbladsskarpa linjer men också med mycket fart och rörelse; det påpekas i efterordet att han var en av de första svenska serietecknarna som anammade fartstreck, ljudeffekter som en del av bilden, stänkande svettsdroppar, och alla andra påfund från amerikanska serier som gör sidorna så mycket skojigare att titta på.

Jag tror mest det är Selmas sylvassa näsa som får mig att tänka så, men jag tycker nog det finns en del gemensamma drag med Irving Tripps teckningar i Lilla Lotta/Little Lulu: Samma säkra linje, samma tydlighet, samma action när det krävs, även om Bjarres teckningar inte är fullt lika renskalade som Tripps. Och ibland, och det misstänker jag är mer Bjarre än Moberg, lite av samma absurditeter 🙂

Men också Mobergs manus förtjänar beröm. Jag är kanske partisk på grund av mitt Lilla Fridolf-läsande som liten knodd, men som en som också läste svenska serier som Kronblom och Agust & Lotta som liten så skulle jag säga att det finns en stor skillnad med Lilla Fridolf jämfört med de två andra: Visst bråkas det hos Olssons, inklusive handgemäng (där Fridolf oftast drar det kortaste strået) och visst tar båda två alltid chansen att säga något retsamt om den andra när tillfällen dyker upp, men samtidigt finns det ganska gott om scener som visar att de både tycker om varandra och att de utgör ett team; när de samarbetar lyckas de nästan alltid riktigt bra, och så finns ju Lillen som gjuter olja på vågorna när de svallar för höga. Och både Fridolf och Selma är väl medvetna om hur nyttigt det är för dem när Lillen finns med:

Personligen gillar jag just de scener när Fridolf och Selma tar sig i kragen och jobbar tillsammans alternativt är snälla mot varandra. Delvis säkerligen för att det är en trevlig omväxling till det eviga gnabbandet som det kan bli lite väl mycket av om man sträckläser de här 300+ sidorna serier, men också för att serien i de ögonblicken känns mer tidlös och originell, när två tämligen gamla personer bryter mot klichéerna. Plus också för att det i julalbumen handlar om långa sammanhängande historier; mitt (diffusa men dock) minne från barndomen är att de korta serierna i tidningen inte hann med några subtiliteter utan mycket oftare bara bestod av de enklaste sortens skämt om en toffelhjälte och hans dominerande maka, medan de längre berättelserna kräver mer variation av manuset.

Och sen finns det förstås humor att utvinna även i gräl; ibland (men tyvärr inte så ofta som jag skulle kunna hoppats) lyfter grälen och blir mer sublima i en helvetesversion av hur ett äktenskap kan vara där båda parterna sedan länge nötts ner av de ständiga bråken och där båda två vet precis var den andras svaga punkter finns, men ingen av dem förmår att bryta mönstret. Lite av moderna komedier där man ska skratta åt hur fruktansvärd situation är alltså!

Men till syvende og sidst är det som gör boken läsvärd för mig helt enkelt att det är en trevlig bok med trevliga serier. Den fysiska utgåvan i sig är inbjudande, med en härlig tjocklek och lockande design, och den känns generös med både ett inledande förord som förklarar dels vad serien är för någonting (vilket kan behövas eftersom det som sagt finns en del tidstypiska inslag som man ska vara beredd på, och alla läste knappast Lilla Fridolf som barn) och dels varför boken getts ut, 50 sidor avslutande artiklar om allt från Bjarres målningar på ett utedass i skärgården till olika (påhittade) bilmodeller i serien, och så själva cloun: Drygt 300 sidor serier som trots vissa gupp på vägen ändå hela tiden är en behaglig och underhållande resa, skapad och genomförd av två fullblodsproffs.

Selma må vara ett huskors ibland, men hon har iallafall både självinsikt och humor, något som Fridolf saknar

Historiska äventyr med 91:an

Postat den

När jag var (ganska) liten läste jag alla nummer av 91:an jag kunde komma över. Den var redan då fylld av urgamla svenska serier som 91:an, Kronblom, Åsa-Nisse med flera; serier som hade sitt upphov långt innan jag föddes och som egentligen inte förändrats sedan starten. Men jag gillade dem ändå och framförallt huvudserien. Det var mysigt att läsa en serie som egentligen aldrig var rolig ha-ha, utan mer vann på sin allmänna trevlighet.

Och det var också den första serie som jag noterade vem som gjort den. Varje episod namngav prominent och tydligt vem som skrivit och vem som tecknat, information som visserligen fanns i en del andra serietidningar jag läste men aldrig lika framträdande, och framförallt aldrig med lika (för mig) vardagliga namn på upphovsmännen (är rätt säker på att det var 100% manliga serieskapare…). Min stora favorit var såklart Nils Egerbrandt som var oöverträffad i genren godmodig humor och avslappnade teckningar. Andras versioner kunde visserligen vara bra men det var sällan som humorn riktigt fungerade. Framförallt blev det ofta en alltför hård ton med överdrivet elaka teckningar av 87:an, Revär, med flera; eftersom det var just den gemytliga tonen jag fastnade för i Egerbrandts serier var jag inte förtjust när 87:an framställdes som alltför genuint otrevlig.

Det har gått många år sedan dess och jag kan verkligen inte påstå att jag följt med i hur 91:an utvecklats sedan dess. Något enstaka nummer har jag ramlat över då och då och jag har varit måttligt imponerad; visserligen har framförallt teckningarna generellt sett blivit proffsigare (en del av de som tecknade samtidigt med Egerbrandt var verkligen inte bra), men manusen har känts alldeles för slentrianmässiga. Men min smak har självklart ändrats jämfört med när jag var liten, och som sagt har jag inte läst mycket av serien de senaste åren så…

Fast två stycken specialalbum med 91:an har jag ändå köpt. För en handfull år sedan utkom 30-åriga kriget och i år Skånska kriget, där läsningen av den senare är orsaken till att jag idag skriver om albumen. Två album som båda är skrivna av Claes Reimerthi, tecknade av Gert Lozell, och som titlarna säger utspelar de sig i historisk tid men med karaktärer från 91:an i huvudrollerna.

30-åriga kriget

Precis som brukar vara fallet med sådana här skapelser där man tar välkända fiktiva personer och stoppar in dem i ett verkligt sammanhang är mycket av poängen att se samma gamla välkända karaktärer i nya miljöer och med aningen (men inte alltför mycket) annorlunda roller. Så här bjuds vi på 91:an & 87:an både som tvångsutskrivna soldater (Skånska kriget) och som desertörer (30-åriga kriget), i det senare fallet givetvis jagade av Revär. Och här märker jag att jag inte har någon vidare koll på den nutida versionen av 91:an: Toftabusarna, ett småkriminellt gäng dyker upp i båda albumen är uppenbart några man som läsare ska veta vilka de är men för mig som aldrig sett dem förr känns det lite avigt när de introduceras i 30-åriga kriget eftersom det märks att jag borde veta vem de är och de därför inte behöver presenteras närmare. Men det är (faktiskt!) inte menat som kritik eftersom poängen just är att ta redan kända personer och stoppa in dem i okända sammanhang så det är mest mitt fel att de är obekanta för mig. Och när de dyker upp i Skånska kriget känner jag igen dem så då är allt som det ska igen 🙂

Lika givetvis poppar autentiska personer upp i handlingen, som de svenska kungarna under krigen, och en häxprocess blir det också med 87:ans mamma i huvudrollen.

Så serierna följer mallen för sådana här saker, men hur fungerar de som underhållning för en avfallen 91:an-läsare som jag?

Jag skulle säga att de får godkänt, med 30-åriga kriget som den starkare av de två. Den har en rappare ton och en bättre grundhistoria med en ramberättelse gällande patron Gyllenskalps heder och äktenskap, medan den senare bygger på en klart tröttare ”Vem har stulit krigskassan?”-historia. Plus att den förstnämnda också vågar vara lite mer lekfull med de historiska karaktärerna, som den svenska kungen; ingenting subtilt eller utmanande, men det känns iallafall som att Gustav II Adolf har någon slags personlighet, medan Karl XIs är lövtunn.

Lozells teckningar är definitivt godkända de med. De har kanske inte charmen och personligheten hos mästaren Egerbrandt, men de är kompetenta och passande (om än en smula stela) för en komisk äventyrsserie som den här, och jag tycker framförallt att hans miljöteckningar är bra.

Skånska kriget

Sen har vi det där med min egen förkärlek för den vänliga och smått ömsinta tonen som var det som en gång lockade mig till serien. Här har vi två stycken serier som båda i mitt tycke har alltför hård ton, och där flera av huvudpersonerna är 100% osympatiska (som 87:an, hans mamma, Toftabusarna, Revär, …).

Men samtidigt är det få serier som jag i grunden är lika förtjust i som 91:an, tack vare det flitiga läsandet som liten, så även om de här två böckerna nog vare sig är riktade till mig eller serier som jag i ärlighetens namn tycker är vidare bra gillade jag att läsa dem. Det finns med andra ord minst två grupper av läsare som skulle kunna uppskatta dem: De som följer dagens 91:an och tycker om den versionen får här chansen att se karaktärerna i annorlunda miljöer (och det är ofta roligt), och de som som jag ser den annorlunda vinklingen som en anledning till att återse en barndomskamrat 🙂

Nosebleed Studio reser i den svenska historien

Postat den

Lång titel på inlägget men jag kom inte på någon som bättre sammanfattande vad serien handlar om -> det fick helt enkelt bli att använda bokens (långa) titel 🙂

Eftersom det här är en recension av serier i mangastil gjorde av svenska serieskapare är det lika bra att nämna först som sist att jag brukar ha svårt för västerländska serier av den typen. Bara det att jag skriver ”…serier i mangastil…” istället för ”manga-serier” kan vara problematiskt; det finns olika inställning till om manga är beteckningen på seriers ursprung (Japan) eller en teckningsstil, och själv vacklar jag mellan de två: När jag skriver om japanska serier här taggar jag inläggen med Manga men det känns alltid lite fel när jag gör det eftersom serier från Japan givetvis inte liknar varandra mer än serier från vilket annat land som helst, men jag har ändå kvar taggen istället för att använda någonting som Japanska serier eftersom jag gissar att det gör det lättare för läsare att hitta rätt.

Så terminologin är lite knepig, och som sagt är min känslor också en smula kluvna till upplägget. Men skam den som ger sig; dags att läsa!

Tre kortare serier erbjuds, alla med tema från den svenska historien, och först ut är Joakim Wallers Häxan, en tidsresehistoria där tuffa Sofia från nutiden åker tillbaka i tiden och där träffar en annan ung flicka som just ska avrättas för häxeri. Det är inte oävet tecknat, även om det kanske gått lite snabbt här och där med resultat att det kan vara svårt att följa med i actionscenerna.

Men det fungerar inte riktigt som en fristående kort historia; det är samtidigt alltför kompakt när huvudpersonerna ska introduceras, konflikter sättas upp både i nutid och ationer upprättas, med mera. Så som första kapitel i en längre berättelse är det alltför stressat, och som en kortare berättelse skulle innehållet behövt kapats. Vad det mest av allt känns som är ett smakprov man visar upp för en redaktör för att förklara vad för slags (längre) serie man egentligen vill göra. Och för allt jag vet är det precis vad Waller tänkt sig, men som läsare lite rumphugget 😉

Nästa serie är Natalia Batistas Adjö Sverige, tveklöst bokens huvudnummer båda i längd och kvalité. Vilket inte är så förvånande, proffs som hon är! Här heter huvudpersonen Selma, en av de miljoner som lämnade svältens och klassförtryckets Sverige för USA. Teckningarna är lugna och harmoniska, dvs precis som väntat, proffsiga. Och historien har en bra rytm som trots begränsningen i sidantal tillåter sig att då och då spendera hela sidor bara för stämningens skull, utan att handlingen förs framåt.

Just det senaste är någonting som jag personligen verkligen gillar hos de bästa japanska serierna: Att även den mest frenetiska handling när som helst kan avbrytas med kontemplativa scener där sida efter sida kan spenderas enbart till att få läsaren i rätt stämning. Och det är en sak som tyvärr många som gör serier i manga-stil (eller manga-serier för den som föredrar det) helt missar. Den ultrasnabba actionen, de hysteriskt överdrivna reaktionerna finns nästan alltid med, men förändringarna i rytm saknas. Men inte här hos Bastisa, hon vet att använda formen bästa sätt 🙂

Och hur är det med att serien ska fungera som en avslutad historia?

Jodå, inga invändningar från mig där heller. Visst skulle det kunna bli fler serier om Selma och visst skulle också det här kunna vara en teaser för att visa upp för en redaktör, men det är samtidigt en bra liten novell som inte på något sätt kräver en fortsättning.

Sist ut är Magnolia Winroths Lailas resa och nu närmar vi hos nutiden än mer, med en historia om några krigsbarn väg från Finland till Sverige. Här har vi igen en berättelse som är anpassad för formatet: Istället för att försöka få med all tänkbar bakgrundshistoria och information är et en mycket fokuserad berättelse om en enda händelse, på tågstationen på väg till Sverige. Den skulle visserligen mått bra av några fler sidor känns det som; jag är engagerad i läsningen men mer för den abstrakta potentiella tragedin än för att jag bryr mig specifikt om Laila och Eikkie.

Men det är nästan oundvikligt när det rör sig om så få sidor som här. Som en kort berättelse som dessutom introducerar ett stort och viktigt ämne som de finska krigsbarnen är det klart godkänt, om än kanske lite tillrättalagt och gulligt.

Betraktad som en helhet tycker jag om boken, och om sanningen ska fram mer än jag trodde innan jag läste den, med tanke på mina förutfattade meningar. Och om Häxan kändes relativt lättviktig där häxprocessen mer var ett spänningsdrivande inslag än någonting som känns historiskt meningsfullt så lyckas de andra två förankra sina berättelser tydligt i svensk historia, utan känsla av torr historiekunskap. Låt mig säga så här: Om jag skulle vara historielärare i grundskolan skulle jag gärna låta klassen läsa dem, både för att de är underhållande och för att de tar upp intressanta händelser 🙂

Stor-Jobal från Krokjala – Det surnar i säven

Postat den

Dags för att recensera ett antal del två-album, alla från Cobolt, och jag börjar med serien som min vän Sandra så träffande kallade ”The Dark Dunderklump Returns”: Stor-Jobal från Krokjala:

Den vidunderliga skräcksäcken fortsätter att ställa till problem för Inälvsdalens invånare, men nu får också Stor-Jobal själv problem: Säckens ursprungliga ägare, häxan Lapp-Tomsa, är honom på spåren, han har nu bedragit i princip alla bönder i dalen så det saknas nya offer, och dessutom börjar storstaden Smoggholm intressera sig för vad som försiggår. Stor-Jobal är ingen tankens man så när han bara fortsätter att följa sina infall går det illa; det är tur för honom att den lilla pojken Olle han plockade upp som medhjälpare i förra boken besynnerligt nog visar sig vara en riktig vän. Och konsternerade för Stor-Jobal är det också som vant sig vid att vara helt ensam och aldrig bekymra sig om andra…

Jag fortsätter att gilla Emil Maxéns synnerligen udda skapelse. När det gäller manuset är det framförallt språket som lyser, med sina egendomliga namn som låter som komna ur en dröm; det känns som om jag borde känna igen dem men de slinker alltid ur fingrarna/tankarna. Skräcksäckens monsterblandningar är lika roliga som förra gången, även om de inte längre är en överraskning, och vad gäller personteckningen fördjupas bilden av Stor-Jobal något när hans relation med Olle utvecklas, men mest av allt tack vare enstaka bilder ur hans barndom, framkallade på grund av att hans plågoande från den tiden, Prost Kulle (”Klämmar’n”), tar upp jakten på honom.

Den sistnämnde är nog den mest skrämmande figuren i serien. Lapp-Tomsa har större krafter och är långt farligare, men henne bekymrar sig Stor-Jobal föga om eftersom hon närmast är en naturkraft: Visst kan hon döda honom, men det är bara illa för hans kropp. Prost Kulle däremot är förödande för honom psykologiskt, och tanken på honom är det enda som genuint gör Stor-Jobal rädd. Hans annars ogenomträngliga pansar av oberördhet inför världen eftersom han är sig själv nog har här en lucka. Och i slutet anar man också en annan lucka, förorsakad av Olles vänlighet.

Teckningarna är här ännu mer slicka än häromsistens, och det syns tydligt hur Maxéns stil förändrats över tiden. I första boken fanns det gott om tuschstreck och skuggningar, men här är det en tydligt renare linje och större tomma ytor som gäller. Och apropå teckningar så vill jag också ge en eloge för omslaget till albumet; jag vet inte vad tekniken heter där en del av teckningen är tryckt på blankt underlag medan resten av omslaget är matt, men resultatet med en accentuerad Stor-Jobal som blickfångare fungerar utmärkt 🙂

Första skrönan om Stor-Jobal är i och med Det surnar i säven (bra titel, btw) avslutad, och om det kommer flera ska det bli intressant att se om Maxén fortsätter med den en smula allvarligare tonen som syns här. Jag tror det vore nyttigt om så skedde; skrönor är kul att läsa men i längden behövs det också tillräckligt med kött på benet om det för att inte mitt intresse ska falna. Här hinner det inte göra det, och personligen uppskattar jag det egensinniga i serien och att den faktiskt avslutats; det är alldeles för vanligt med bra idéer som sedan rinner ut i sanden.

Athena – Pappas flicka

Postat den

Det här blir mer en anmälan än en regelrätt recension eftersom jag skrivit om serien ifråga så många gånger redan: Athena – Pappas flicka av Li Österberg, om Pallas Athena och hennes första komplicerade levnadsår. Komplicerade, eftersom hon föds fullt vuxen från Zeus huvud med ett vuxet intellekt (och ett bättre intellekt än alla andra) men med en nyfödds livserfarenhet. Att hon bara har en pappa och ingen mamma, och en pappa som såsom huvudgud inte precis är den mest resonliga föräldern, gör det inte lätttare. Lägg sedan också till det faktum att hon som en stark och utomordentligt intelligent kvinna uppfattas som både provocerande och smått löjlig av många män och det är inte så konstigt att hon ibland har ett lättantändligt humör (liksom sin pappa, förstås!).

Men jag har som sagt redan skrivit om hur mycket jag tycker om den här serien medan den serialiserades i Agnosis. De svartvita teckningarna har en tyngd som passar speciellt bra till Pallas Athenas karaktär, och hur hela den grekiska gudavärlden i Li Österbergs tolkning känns så rätt, med dess blandning av familjesåpa, vardagsrealism, och gudakrafter (som inte används särskilt ofta men som alltid finns i bakgrunden.

Nekyia, Ljusförgörerskan och nu Pappas flicka (som titeln löd i Agnosis) är alla utmärkta album men jag tycker nog att det här är det vassaste hittills i sviten. Så med den uppåtgående trenden ska det bli verkligt spännande att läsa nästa, när det nu kommer 🙂

United States of Banana

Postat den

Ön Puerto Rico befinner sig i ett egendomligt läge vad gäller den politiska statusen: Det tillhör USA men det är inte en fullvärdig delstat, vilket gör att befolkningen har full frihet att bosätta sig i USA men man saknar egen beslutsrätt i alla frågor, och istället har USAs kongress fullmakt att besluta om mycket av öns lagar. FN har av och till ansett att Puerto Rico är en koloni som måste ges självständighet och har uppmuntrat USA att hjälpa till med detta. Samtidigt har flera folkomröstningar hållits där resultaten oftast pekat på att en majoritet av befolkningen föredrar att bli en delstat som alla andra i USA.

Och under tiden har befolkningen minskat pga att de unga flyttar till USA, och ekonomin är i ruiner; så sent som i maj i år begärde Puerto Rico sig själv i konkurs, men typiskt nog för den politiska röran kunde man inte göra det enligt samma lagar som exempelvis staden Detroit gjort det eftersom Puerto Rico inte har självbestämmanderätt utan man var tvungen att invänta en speciell lag från den amerikanske kongressen som tillät detta… Kort sagt är det en röra utan dess like, och en röra där Puerto Rico själv inte har så mycket att säga till om.

Enter: United States of Banana, en surrealistisk serie där alla möjliga och omöjliga personer dyker upp, frammanade av Braschi, den Puerto Rica-födda författaren, och Joakim Lindengren, tecknaren, i tandem; jag har inte läst romanen själv men det är uppenbart att det är en tolkning snarare än en simpel adaption av romanen, med tanke på gästspel av karaktärer som James Fjong och Thor Modéen, typiskt Lindengrenska inslag 🙂

Huvudpersoner är Hamlet, Zarathustra (Nietsches version), Giannina Braschi själv, frihetsgudinnan, och Segismundo (på svenska vanligen Sigismund, från Calderóns klassiska pjäs Livet en dröm/La vida es sueño). Den förstnämnda trion är ute efter att befria Segismundo som fängslats av sin onde far (som i pjäsen alltså), men i serien representerar Segismundo Puerto Rico själv: Fängslad och omyndigförklarad, och som aldrig fått chansen/möjligheten att fatta egna beslut om framtiden.

Men så enkel är inte United States of Banana att jag glatt kan förklara handlingen med att Segismundo = Puerto Rico, frihetsgudinnan = USA (tillsammans med Segismundos pappa och Hamlets mamma), Hamlet & Zarathustra = historien & filosofins röst, Braschi = förnuftets röst. Visst skulle man kunna göra en sådan förenklad tolkning men det här är mycket mer kaotiskt och känslomässigt än så: United States of Banana är i grunden en 100 sidor lång anklagelseakt mot USA, inkluderade historiska övergrepp som Vietnamkriget och skenheligheten i USAs uppfattning av sig själv som ofelbart, gynnat av Gud.

Logiskt kyligt är det inte utan det är närmast en stream of consciousness-serie, där associationerna flödar över alla bräddar, men där USA & Puerto Rico är magnetpolerna som handlingen (eller vad man ska kalla de 100 sidorna av bilder och dialog/monolog) förr eller senare dras till igen. Braschi står för textassociationerna, Lindengren för de illustrerade:

Så jag sympatiserar med innehållet, och jag tycker att Lindengrens bidrag är utmärkta; jag föredrar personligen hans mer rent svartvita teckningar än gråskaleditona här, men jag uppskattar skickligheten och fräschheten i idéerna som gör att det hela tiden är kul att titta på sidorna.

Men tyvärr fastnar jag ändå inte för serien. Den surrealistiska handlingen och de fria associationerna blir för mycket för mig. Att läsa serien känns som att tumla runt i en orkan där jag aldrig får ett riktigt fotfäste, och även om sånt kan vara roligt en kortare stund, som en berg-och-dalbana på ett tivoli, känns det för mig i längden alltför ansträngt och paradoxalt nog alltför innehållslöst, där inslagen som skulle kunna gett mer tyngd åt innehållet drunknar i allt brus. Alltför mycket känns som om det saknar mening och bara finns med för att öka förvirringen och osäkerhetskänslan.

Det kan förstås vara så att jag missar alltför mycket eftersom jag inte kan den politiska bakgrunden tillräckligt väl, men oavsett orsaken så hade jag ärligt talat svårt att ta mig igenom serien innan jag ändrade inställning och istället för att läsa den på mitt vanliga sätt, dvs relativt långsamt och eftertänksamt, lät den skölja över mig utan att jag reflekterade under läsningen. Då kunde jag uppskatta framförallt teckningarna för det de gav, och även de små gnistorna av texten som jag tyckte fungerade.

Jag skulle klassificera United States of Banana som ett ståtligt misslyckande: En förnämlig ansats till innehåll med ett anslag modell större, oklanderligt illustrerat, men som läsning alltför artificiell för att få mig att känna för Puerto Ricos sak som den här framförs av Braschi. Men jag är övertygad om att andra läsare kan tycka att jag har uppåt väggarna fel för det här är definitivt en serie där den personliga smaken kommer spela en enormt stor roll i hur man bedömer slutresultatet 🙂

Den pratsugna trion träffas

PS. Apropå Puerto Ricos stympade självbestämmanderätt kan jag rekommendera ett avsnitt av en podcast jag följer, Planet Money, som tog upp Puerto Ricos situation för ungefär ett år sedan och som jag då lyssnade på: http://www.npr.org/sections/money/2016/04/01/472733338/episode-693-unpayable DS.

SIS 2017: Fanzinen, del 4

Postat den

Sista lasset fanzin, och också några av de jag personligen gillade mest: De kanske inte är de mest proffsigt utformade eller de med subtilaste manus, men roligast var de! Med andra ord,

Burleskerier

Förlåt av Axel Pettersson: 40 sidor med ett innehåll utan hämningar, åtminstone inga som jag kan komma på. Rättframt tecknat, inga krusiduller, och oftast skämtteckningar (dvs en ruta), men ibland också ”rena” serier:

Jag gillar Petterssons timing så jag föredrar serierna framför skämtteckningarna; de sistnämnda är roliga de med men jag har alltid tyckt att skämtteckningar är ett svårt format, framförallt om man läser flera på raken, där t o m mästare som Gary Larson tenderar att kännas lite tradig efter ett tag.

Men som sagt, roligt hade jag när jag läste Förlåt, trots att det är knepigt att hålla humorn igång när man som här inte har några återkommande karaktärer och alla strippar/rutor är fristående. Bra jobbat!

Okej tjej gör sin grej presenterar Gräslig brud äter sin hud av Cecilia Vårhed: Jag kunde inte låta bli att ta med hela titeln på fanzinet framsida eftersom det var det som gjorde att jag stannade till och tittade i det; en underbar rytm i titeln tycker jag 🙂 Och en passande smått surrealistisk och burlesk titel till ett likaså smått surrealistisk och burleskt innehåll:

Det är svårt att göra innehållet rättvisa eftersom det är så spretigt, nog det mest spretiga fanzinet jag köpte i år och det med god marginal. Och eftersom jag uppskattar spretighet när det som här finns energi i överflöd och talang likaså så var det här, tillsammans med nästkommande fanzin, min absoluta favorit i år. Fria associationer till ordet Frälsningsarmen (alltså inte Frälsningsarmén), tack-knackningstaktiken för att ta reda på om Gud finns, den alltid lika opålitliga Utekvällsgudinna; allt finns med i det här fanzinet som är ett alldeles underbart exempel på hur skaparglädje och fantasi gör att även ännu inte helt stadiga teckningar ändå kan resultera i fantastiskt bra serier 🙂

Tardaasa av Nea/Tardee/(kanske någonting annat på riktigt): Slutligen, det helt enkelt roligaste fanzinet i år, nämligen Tardaasa, ursprungligen en webbserie som jag inte läst förut men som nu alltså går att köpa i ett fysiskt format. Klassisk humor, huvudsakligen om sex och relationer, och med en återkommande huvudperson, Panny, som kanske inte är helt välanpassad:

Och det tackar jag för eftersom Panny är en typ av vildsint känsloutlevande karaktär som jag tycker är hur rolig som helst att läsa om, och teckningarna passar perfekt de med, med sina gulliga karaktärer som står i bjärt kontrast till deras mindre gulliga beteenden.

Den serie jag främst kommer att tänka på när jag läser Tardaasa är Kenneth Larsens Bästis, en annan riktigt kul serie jag fick upp ögonen för via SIS. Bästis är snäppet snitsigare tecknad, men Tardaasa träffar oftare rätt med manuset. Men båda är roliga, och nu när Bästis publiceras i Pondus-tidningen kanske den skulle kunna få sällskap av Tardaasa med (tillsammans med Ett steg i taget kanske) ? 🙂

Och därmed är det slut med fanzin-skriverierna från SIS i år för min del. Good shit, helt klart, och när nästa SIS rullar in om ett knappt år (hoppas jag!) hoppas jag att det finns lika bra nya fanzin som årets Tardaasa och Gräslig brud äter sin hud. Och vem vet, kanske kan jag också hoppas på ett nytt nummer av Li Österbergs Agnosis efter att ett nytt nummer funnits på alla SIS sedan åtminstone 2009, men i år blev det tyvärr ingenting (fast hennes nya album Pappas flicka fanns, och den lär jag skriva om snart!) 😉