Kategori: Svenska serier

Granköping

Ulf Jansson & Magnus Knutsson är ett klassiskt radarpar i serie-Sverige som gjort mängder av serier tillsammans: Ratte, Sveryda, Martin Udd, med flera. Serierna påminner också mycket om varandra, med samma typ av humor där dagspolitiken ofta är ett bärande inslag. Det brukar vara trivsamt att läsa dem; de överraskar inte och humorn känns ärligt talat rätt mossig idag (och det beror inte på att de politiker m fl kändisar som dyker upp idag är omoderna), men Knutsson kan skriva den här typen av manus i sömnen, och Ulf Jansson är en mycket skicklig tecknare med en tuschlinje som är en fröjd att se.

Men med det sagt är dagens album, Granköping, en av de svagare jag läst av paret. Det handlar om en serie gjord för Skogsindustriarbetarnas facktidning Sia där serien publicerades 1998-2008, med andra ord en av de där serierna gjord för en mycket specifik målgrupp. Granköping är en liten bruksort där träindustrin står för jobben, och vi får följa den i typisk Knutsson-anda halvskumma ägaren till fabriken – halvskum betyder här att han tänker mer på profiten än samhället, även om han inte är helt samvetslös – men också kommunpampen, några av arbetarna på fabriken med flera. Och, givetvis eftersom det handlar om en Knutsson-serie, alla möjliga dåtida politiker som kommer på besök, som Mona Sahlin (en Knutsson-favorit), och andra relevanta kändisar som Ingvar Kamprad:

Ett problem med serien är att eftersom den bara publicerades med en sida / månad så handlar det uteslutande om fristående ensidingar där alla karaktärer måste presenteras mer eller mindre från scratch varje gång → de måste alla vara omedelbart igenkännliga som arketyper, à la just kapitalisten som äger fabriken, lokalpolitikern som kanske är lite väl involverad i det lokala affärslivet, de dumma medhjälparna som garanterat kommer ställa till det så fort de får chansen, och så vidare. Det saknas med andra ord personer som har någonting mer vad gäller personlighet än ett enda personlighetsdrag, så det blir 100% enkel slapstick eller lika enkla skämt om kändisar typ den om Kamprads snålhet i strippen och svårigheterna att sätta ihop IKEA-möbler som i strippen ovan.

Nu är visserligen Jansson riktigt bra på att teckna både fysisk humor och karikatyrer av kändisar, men det räcker inte till för att jag ska känna mig helt belåten med den här boken. Knutsson har skrivit bra mycket bättre serier förut där det känts som om han brytt sig mer om karaktärerna, men här går han på autopilot utan den där extra touchen. Så, snygga teckningar, men trist manus, får bli mitt slutomdöme vad gäller Granköping.

PS. Jag måste erkänna att jag är lite nyfiken på vad som hände i den 80:e – jag tror det var nr 80, men har inte boken här så jag kan kontrollera – strippen av serien: Alla strippar är numrerade, men nummer 80 lyser med sin frånvaro. En repris kanske? Eller en sida som inte längre går att publicera? Ett miniatyrmysterium 😉 

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Här ska plaskas

Även om det ibland kan verka som om Horst Schröders förlag Epix lagts ner så får de faktiskt ut en hel del böcker fortfarande, men tyvärr är det både svårt att hålla koll på deras böcker pga vad som ibland verkar vara ett medvetet försvårande att få reda på vad som ges ut, och det mesta av utgivningen är ingenting som intresserar mig så värst mycket. Men ibland får jag syn på någonting som verkar vara läsvärt, och idag handlar det om Bert Gradins Här ska plaskas som släpptes häromveckan (mycket passande var releasepartyt på restaurang Carmen på Södermalm, ett klassiskt ställe som är så nära personifieringen av trivsamt sunkhak man kan komma).

Gradin har ett minst sagt spretigt liv bakom sig, som serietecknare, gycklare, skådespelare, mänsklig kanonkula, med mera. Serietecknandet låg nere under många år, men när han för några år sedan fick svårt att fortsätta med de mer aktiva sysselsättningarna – vilket inte är så förvånande med tanke på hur mycket stryk kroppen verkar ha fått när man läser serien – bestämde han sig för att återuppta tecknandet och att inrikta sig på att berätta om sitt liv:

Den som föredrar memoarer som prydligt berättar historien om huvudpersonen som barn → ungdom → vuxen kommer nog inte uppskatta Här ska plaskas, för precis som Gradins liv som det verkar bestått av en okuvlig nyfikenhet att prova på nya saker utan att göra upp långvariga planer så är den här boken också synnerligen sporadiskt berättad. Det finns en linje, Gradin blir äldre allteftersom man läser, men det är fullt av utvikningar och hopp framåt och bakåt i tiden, allteftersom associationerna flödar.

Det handlar kort sagt om en samling skrönor från ett liv, mer eller mindre kronologiskt presenterade, men tillsammans ger skrönorna en bra bild av Gradins liv men kanske ännu mer av tidsandan med fokus på kulturlivet i Stockholm på 80- och 90-talet. Det är fria teatergrupper, uppträdanden på gatan (både i Sverige och utomlands), turnéer, med mera; ibland går det fantastiskt bra, ibland fungerar det inte alls. Gradin är noga med att poängtera att vissa av hans idéer misslyckades och att han nog inte alltid varit så lätt att leva med för hans fru som var den som fick ta hand om barn och familj när han gav sig ut på nya äventyr, och det gör serien bättre, men de allra flesta sidorna fokuserar på det som var roligt/udda/fascinerande istället för att grotta ner sig i huvudpersonens psykologi. Typiskt är omnämnandet av en resa till Indien: ”Indien blev ett av mina stora reseäventyr, men om dessa får jag berätta någon annan gång.”. För honom var kanske resan omvälvande, men det är viktigare att berätta historier som är roliga för oss läsare att höra om 🙂

För mig som känner igen mycket av det som refereras till är det kul att se hur tiden uppfattades från en som var mitt i den kulturella delen; huvudsakligen på den sida som ofta uppfattats som mindre fin än en del annan kultur, men eftersom jag alltid dragits till detsamma passar det mig. Inte bara seriereferenserna (Gradin jobbade ett tag i Horst Schröders seriebutik Metropolis som därför skymtar förbi i boken, och han gjorde också en del serier i sin ungdom) utan också olika uppträdanden och uppsättningar känner jag igen, och detsamma lär nog gälla för många av de som kommer läsa serien för det är verkligen en serie som gör sig bäst för den som också genomlevt – eller är intresserad av – decennierna då Gradin var som mest aktiv. Han tecknar glatt och livligt, och i mitt tycke passar de fria linjerna fint till innehållet: Det är lösa boliner som gäller, och det menar jag inte som kritik utan som en eloge, för styrkan i boken ligger i hur känslan av att allt är möjligt förmedlas.

Mot slutet saktar handlingen av, och det är inte så konstigt med tanke på att Gradin blivit äldre och att familjen pockar på uppmärksamhet. Och här ska jag ge honom en eloge till: Det hade varit utomordentligt enkelt att skildra detta med en känsla av melankoli, att nu när han är äldre och kroppen inte lika ung och stark längre så är äventyren över och de bästa åren förbi. Men det undviker han för att istället anamma mer av känslan att allt har sin tid: De vilda åren var underbara för vad de var, och nu är det dags för någonting annat. Detsamma gäller när han skriver om hur kulturlivet förändrats över åren: Han älskade hur det var när han var en del av det, men utan att döma nutiden för att den är annorlunda.

Här ska plaskas är en förträfflig skildring av ett samtidigt perifert och centralt liv i kultur-Sverige under några decennier och i en för mig som serieläsare trevlig förpackning, med ett ständigt gott humör i berättandet. Inte så illa som återkomst till seriemediet efter sisådär 30 år 🙂

Kan köpas bl.a. här:
  • Här ska plaskas (stilenligt för Epix så syns boken ännu inte till hos de stora bokhandlarna på nätet, men man kan köpa den direkt från Epix 😉 )
(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Lyckobäraren – Det magiska paketet

Idag blir det en ny svensk serie, Sissel Gustafssons Lyckobäraren, som kom på andra plats i Egmonts serietävling 2022. Boken är i det något mindre formatet men med desto fler sidor; det är tydligt att när det gäller nya äventyrsserier inriktade på yngre läsare så håller sig franska serieskapare till det klassiska albumformatet (Disa / Ellana / Sorceline / Den magiska tidsskogen) i större format men med relativt få sidor, medan de nordiska istället har fler sidor men mindre format (Drakens öga / Snökattprinsen / Arkin). Det är nog en smaksak vad man föredrar, men för min del är det en liten övervikt för det nordiska: De franska är ofta mer elegant tecknade, men eftersom det vanligtvis handlar om fortsättningsserier så föredrar jag att få läsa större bitar åt gången av den kompletta historien.

Och det är precis vad som gäller för Lyckobäraren där vi får se vad som händer när huvudpersonen Mia, som är djupt olycklig eftersom hennes pappa nyss dött, en dag för ett överraskande besök:

Lyckobäraren må vara liten, fluffig och söt, men hen är också disträ, vilket visar sig när paketet är tomt eftersom hen glömt lägga i vad det nu kunde vara som skulle göra Mia lycklig igen. Problemet måste lösas så hen tar raskt Mia med sig till sin värld, men väl där inser hen att fler paket måste delas ut så Mia bli lämnad kvar utan att veta hur hon ska ta sig hem igen.

Unga läsare kan ibland behöva hjälp på traven för att hänga med i handlingen när de börjar läsa böcker på egen hand, och det här är en föredömligt tydligt berättad saga: Mias uppgift är att hitta hem igen, och efter att ha träffat på en vänligt sinnad spindelkvinna har hon också fått reda på vilken väg hon ska ta så allt som återstår är att följa kartan hem.

Det blir förstås mycket knepigare än vad som var tänkt eftersom Mia trots allt är ett människobarn, något som de underliga men ofta vänliga varelser hon träffar på vägen har mycket liten vana av → till exempel planer som förutsätter att hon kan flyga fungerar inte så värst bra. Eller så sätter kulturkrockar käppar i hjulet:

Jag tycker att Gustafsson lyckats riktigt bra med den här serien. Den är rolig med en hel del absurda inslag, och den allvarligare undertonen med Mias avlidna pappa och hur hon känslomässigt påverkats hanteras också bra. Teckningarna är inte riktigt hundraprocentiga ännu, de kan se lite väl platta ut ibland, men de fungerar ändå fint och kommer säkert poleras en smula i de följande böckerna. Med tanke på kartan Mia följer så lär det handla om en, kanske två, böcker till innan hon äntligen lyckats komma hem igen 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Polly – Grus i maskineriet

Innan jag skriver om fler serier som ligger i utkanten av vad jag är intresserad av (häromsistens skrev jag om en japansk sådan, nästa inlägg tror jag kommer handla om en amerikansk dito) tänkte jag sticka emellan med en som istället passar mig alldeles perfekt, och en serie som jag borde skrivit om redan när den kom ut i slutet av förra året: Mats Källblads andra bok om Polly, med titeln Grus i maskineriet.

När den första Polly-boken kom ut för några år sedan var det det årets bästa svenska seriebok, utan konkurrens. Ingen kan som Källblad skildra människor som annars sällan får chansen att vara huvudpersoner, och med Polly hade han hittat en närmast perfekt karaktär: En människa med en extremt stark karaktär, med hennes (ibland alltför) kompromisslösa känsla för rättvisa som går sin egen väg, helt medveten om hur samhället fungerar för såna som henne men som inte på något sätt låter det inkräkta på hur hon agerar. Första gången vi träffade Polly var i den betydligt mjukare och enklare serien Lukas där hon i mitt tycke var klart intressantare än Lukas själv, och när vi fick läsa om hennes barndom/ungdom i Polly tar ingen skit fick vi också mycket av förklaringen till att hon blev den hon blev som vuxen, med taggarna ständigt utåtriktade men med ett samvete modell större.

Grus i maskineriet fortsätter åtminstone inledningsvis på samma spår när vi får följa Polly som ung, med eviga problem med auktoriteter, ibland närmast besinningslöst våldsamma reaktioner, med mera. Men det smyger snart in sig en om möjligt ännu tyngre känsla än tidigare när vi får se mer av Pollys mamma och hur hon reagerade när Pollys älskade storebror omkom i en bilolycka, för att inte tala om den vänskapskorruption som råder i det lilla samhället mellan deras ledande företrädare. Polischefen tycker personligen inte om Polly och drar sig inte för att fabricera bevis för att arrestera henne, den pedofila prästen hatar henne också, och så vidare. Till skillnad från det tidigare albumet som bestod av ett antal ögonblicksskildringar av Pollys liv som ung där hon själv var med på i princip varje sida, så finns det en mer av en röd tråd här där vi ibland får följa andra karaktärer för att se vad de planerar, och när albumet slutar är det med en tvättäkta cliffhanger.

Grus i maskineriet erbjuder mer av det vi såg i Polly tar ingen skit, det vill säga en mästerlig serie både vad gäller innehåll och teckningar (jag tänkte låta mitt beröm av de senare få vara den här gången eftersom jag skrivit om det så mycket tidigare, men var försäkrade om att Källblad fortfarande tecknar med en naturlighet och ett schvung som få andra kommer i närheten av). Men om den förra boken hade sina mörka inslag är de betydligt fler här; den känsla av att det nog ändå kommer bli bra som fanns förut syns inte till här. Faktum är att för min del är det skönt att ha läst Lukas eftersom jag vet att den vuxna Polly trots allt har ett bra liv, för om jag bara skulle ha läst Polly-böckerna skulle jag nog vara genuint orolig för hur det skulle gå för henne, framförallt för att Källblad är så realistisk här att ett ödesmättat slut inte alls skulle kännas malplacerat.

Så, sammanfattningsvis är det enkelt: Polly är den bästa svenska serien som kommit ut de senaste åren så läs den för allt i världen, och lyckligtvis vet jag tack vare cliffhangern att det kommer mera. Läs! 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Jag, Kronblom

Efter (kontrollerar…) 1716 inlägg på den här bloggen så finns det ändå en del åtminstone för Sverige klassiska serier som jag aldrig nämnt. En av dem handlar dagens inlägg om, nämligen serietecknarfamiljen Perssons Kronblom. Boken ifråga har titeln Jag, Kronblom men är trots titeln inte tänkt som en överblick över hela seriens snart 100-åriga historia, utan istället innehåller den ett urval serier som ursprungligen publicerades i tidningen 91:an. Eftersom 91:an startade först 1956 så får den som vill läsa samlingar av äldre Kronblom-serier antingen leta upp gamla julalbum (vilket kan bli rätt dyrt för de första åren) eller den gamla samlingen Kronblom 1927-1977 som innehåller en serie / år och som brukar vara billig när man hittar den på antikvariat.

Men här handlar det alltså om serier från 91:an, och det innebär att de överväldigande antalet serier i boken är gjorda av Gunnar Persson, son till Elov som startade serien och far till Jonas som tillsammans med Gunnar gjort serien de senaste åren, och den som står för majoriteten av Kronbloms originalserier i 91:an.

Kronblom à la Elov Persson i det traditionella formatet, dvs historier på en sida enbart

För den som första gången läser en Kronblom-serie idag anar jag att det kommer kännas mycket underligt. Det finns ett gäng svenska serier som är lite av serierna som Gud glömde; de har förändrat sig förvånansvärt lite sen de skapades på 20/30-talet. Kronblom, Agust och Lotta, 91:an är alla barn av sin tid, och även om de mycket försiktigt moderniserats en smula över åren är det verkligen endast en smula. Ta Kronblom som exempel: Han och hans fru Malin var från början en relativt realistisk skildring av ett ganska fattigt torparpar, med allt det innebar för den tiden. I dagens serier lever de i nutiden med modern teknologi med mera, men likafullt är de kvar i sin lilla röda stuga, det är fortfarande mycket oklart hur de egentligen försörjer sig, och runt omkring dem finns rika grosshandlare, storbönder, med mera. Ett litet utsnitt av Sverige anno 1927, förflyttat till idag med andra ord.

Men det är förstås inte bara de här svenska serierna som inte förändrats, precis samma sak kan man se i de flesta långkörarna oavsett land som Blondie (USA), Asterix (Frankrike), med flera. Det som gör det så mycket mer märkbart för mig är dels att det handlar om Sverige och alltså utspelas där jag själv bor, dels att seriens utseende är så med dagens ögon egenartat. Ingenstans kan man se teckningar av det här slaget i mediet, med linjer som inte påminner om någonting annat, vare sig det handlar om realistiska serier, konstserier, eller snitsigt tecknade komiska diton. Det ser närmast lite småslarivgt ut, med kläder som hänger som säckar på personerna, mycket egenartade fysionomier som man skulle kunna kalla karikatyrer men det är inte så jag uppfattar dem, och vad som för mig känns en obekymrad inställning till mycket av det seriespråk som utvecklats det senaste århundradet.

Humorn är också den ofta mycket gammeldags i de här serierna: Ordvitsar (som onekligen alltid funnits och alltid kommer finnas), små vardagsabsurditeter som uppstår när Kronblom är ibland medvetet, ibland omedvetet, motvalls vad gäller sunt förnuft, och tyvärr ibland skämt baserade på urgamla klichéer om hur män respektive kvinnor uppför sig. Kronblom i Gunnar Perssons tappning håller sig oftast till de två första kategorierna så den är i mitt tycke överlägsen serier som Agust och Lotta där den bittra stämningen mellan makarna och de sunkiga klichéerna är själva poängen med serien, men nog kryper det in lite av det där äktenskapliga gnället även här, framförallt när Kronbloms svärmor är med. Precis som en annan svensk långkörare (men inte riktigt lika gammal) Lilla Fridolf uppskattar jag Kronblom mest när det äkta paret är ett team som jobbar tillsammans 🙂

Kronblom à la Gunnar Persson; här en sida från en drygt 30 sidor lång serie om Kronblom och Malins Londonresa

Men att kritisera Kronblom för att den är gammelmodig vore ett misstag. En helt moderniserad Kronblom skulle vara en helt annan serie; efter dryga 90 år i samma stil är allt det jag nämnt en fundamental del av serien. Jag misstänker att man måste utsättas för en serie som Kronblom som ung för att den inte ska te sig alltför konstig; åtminstone för min del läste jag allt jag kommer över som barn, så Kronblom och andra serier i 91:an var en helt naturlig del av min läskost. Min favorit i genren är definitivt Nils Egerbrandts 91:an som jag tycker håller en hög nivå vad gäller mysighet, men Gunnar Perssons Kronblom är också den en av de bättre man kan läsa. Hans karaktärer har personlighet, inklusive hur de talar, och undviker oftast fällan att bli alltför elaka som annars är ett vanligt problem bland de här serierna (Agust och Lotta, en hel del bifigurer i 91:an i många versioner av serien, sorgligt många episoder av Lilla Fridolf, …), och eftersom den där mysigheten är det jag uppskattar mest i de här serierna är det bra.

Jag, Kronblom är absolut en bok för nostalgiker för de som gillar Kronblom som han är i 91:an. Det betyder en lite mer mångfacetterad person (i veckotidningsversionen där det bara handlar om historier på en sida ges sällan tid att utveckla personligheterna) när Gunnar Persson får chansen att breda ut sig mera; Elov höll sig till ensidingarna, och jag har läst för lite av Jonas för att ha någon direkt åsikt. Allra mest gäller det då det någon enstaka gång introduceras nya element i serien, som styvsonen Boris, som gör det möjligt med nya varianter på gamla välkända scenarios. Men man kan också lita på att såna nya element inte kommer bli långvariga för snart är serien tillbaka till det den var innan: En mycket svensk klassisk svensk serie, utan pretentioner på att vara någonting annat än det den en gång var.

Kronblom à la Jonas Persson
Kan köpas bl.a. här:
  • Jag, Kronblom (Adlibris)
    • (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Seriealbumet Svenska MAD

Rykande aktuell läsning handlar det om idag, närmare bestämt om det 40 år gamla seriealbumet med namnet Seriealbumet Svenska MAD (eller för att använda dess alternative titel, Stora Julpajaren 1983). Skälet är att jag för ett tag sen var på en loppmarknad och fick ögonen på det här albumet och blev nyfiken på det. Skälet att jag blev nyfiken var att hela albumet, 80 sidor närmare bestämt, handlar om andra serier som föräras den klassiska MAD-behandlingen. Ergo, MAD-serier om serier, och det lät lite för intressant för att inte ta chansen 😉

Jag har ingen aning om jag läst det här specifika albumet förut, men trots min sporadiska läsning av MAD genom åren känner jag ändå igen nästan allting i det. Inte nödvändigtvis de specifika serierna, men om man läst åtminstone några MAD-tidningar känns det där speciella MAD-anslaget omedelbart igen, både infallsvinklar och humor. Drift med hur gamla diverse seriekaraktärer borde vara med tanke på seriernas ålder? Självklart finns det gott om sådana. Metainslag som att olika serier blandas med varandra? Jajamensan:

Det är ärligt talat ingenting som förvånar i det här albumet. Skrattar jag? Nej, nästan aldrig, och de roligaste serierna är de minst komplicerade och de som skulle platsat i vilket MAD-nummer som helst, dvs Sergio Aragonés små finurliga strippar med diverse superhjältar:

Men det är ändå mysigt att läsa albumet. MAD var som tidning en otroligt väloljad maskin där vilken samtida företeelse som helst kunde stoppas in, och ut ramlade en småskojig serie. Här där ämnet är ett som är mig kärt blir det roliga inte serierna i sig utan hur proffsigt MAD applicerar sin formel på den, och att se vilka serier som MAD refererar är fascinerande i sig. Det här albumet kom alltså ut 1983, men de serier som refereras är så gott som alla serier som redan då hade decennier på nacken. Diverse superhjältar (så gott som bara DC, dvs Stålmannen, Läderlappen med flera; Marvels var kanske lite för nya för att ses som lika. självklara att referera till), gamla dagstidningsserier som Knallhatten, Snobben, Blondie, och sen för att få lite lokal känsla för det också en del svenska serier (också de redan vid den här tiden gamla), som Kronblom/Kornyblom:

En alldeles utmärkt stilistisk imitation av Elov Perssons serie, och frågan är om handlingen inte också den skulle fungera för originalserien…

Första gången man läser MAD kan det vara hur kul som helst, men för min del tröttnade jag snabbt på den som jag tyckte repetitiva humorn. Men även den kan ibland ha sina fördelar:

Jag kan inte låta bli att undra hur det var att som eventuellt ung MAD-läsare 1983 försöka förstå en del av de här serierna. Det finns serier som refereras till flera gånger som aldrig varit kända i Sverige, som Mary Worth som syns till i Knallhatten-serien ovan, och en hel del referenser till 60-talspolitik som Lyndon B Johnson och Charles de Gaulle. Antagligen ganska svårförstådda för många, men tack vare den där speciella och lätt igenkända MAD-humorn som gör att även om man inte har en susning om vad som åsyftas i en serie så går det ändå att förstå vad verklighetsbakgrunden till parodin är eftersom parodierna så precist följer en känd formel så kan serierna nog ha fungerat ändå. Jag menar, det finns filmer som jag inte har sett men jag har läst MADs version av dem → jag känner mig mycket säker på att jag vet vad som egentligen händer i filmerna eftersom jag läst så pass många av parodierna 😉

Sen måste jag nog igen nämna hur skickligt tecknade och genomförda många av serierna är där de verkligen lyckas fånga de parodierade seriernas stil. Titta exempelvis på nedanstående Blondie/Blundie-sida; tecknaren lyckas på pricken efterlikna Chic Youngs klassiska stil, och till och med Youngs typiska signatur har fått sig en liten MAD-släng:

Säkerligen har det använts en hel del rent kopierande från originalserien, men det är inte så lätt att ens då få till en sida som den här som ser så bra ut.

Den här Julpajaren fungerar för min del inte som ett humoralbum, men som sagt hade jag trevligt att läsa det ändå. Det komiska blir mer ett minne av något som en gång var roligt även om det inte längre är det, en nostalgisk känsla som inte är helt fel ibland. Och som en som läst/läser mycket serier uppskattar jag albumet som en väl genomförd övning, och om man vill kan man också göra läsningen till en frågesport: Hur många av serierna och personerna som refereras till i desamma känner du igen?

Hårda sanningar

Det är minst sagt ett tag sedan jag skrev någonting om Malin Svedjeholms serier (närmare bestämt drygt sju år sedan), men nu finns en ny seriebok av henne ute: Hårda sanningar, utgiven av Kartago. Vid en första anblick så verkar det precis som i hennes Plåstra-serier handla om seriestrippar och humor, i svartvitt format. Men när man börjar läsa visar det sig inte alls stämma:

  • Det handlar om en lång sammanhängande berättelse; även om en sida ser ut att vara i strippformat kan den helt hänga ihop med en föregående/efterföljande sida som består av en en teckning. Svedjeholm växlar format för att understryka handlingar/känslor, där de senare sidorna får läsaren att stanna upp, att tänka efter vad som händer och vad som tänks.
  • Huvudsakligen är det en allvarlig historia som erbjuds, men för mig signalerar Svedjeholms stil humor. Det blir en intressant blandning, och att det finns små inslag av den av mig mycket uppskattade crazyhumorn som Svedjeholm är så bra på blir överraskande inslag som sätter färg p det hela.
  • Färgen ja… Visst är det nästan helt i svartvitt, med undantag för de enstaka sidor med en enda teckning som är i färg, men ett bärande inslag är de ofta ytterst små klickarna av röd färg som dyker upp på huvudpersonen Mirjas person i vissa rutor. Första gången tänkte jag att det var ett misstag av tryckeriet, men sen blev det uppenbart att de signalerar det som serien fokuserar på: Mirjas oförmåga att behärska sina raserianfall, och den röda ilskeormen som symboliserar vreden.

När Mirja blir arg dyker den röda fläcken upp, ett tecken på att nu kan det gå riktigt illa för hennes sambo Nihad och/eller deras lilla dotter Hanni. Efter hand känns det för mig som läsare på samma sätt som för hennes familjemedlemmar: Nu gäller det att ta det lugnt så att inte Mirja exploderar. Det är en lyckad symbol, subtil i sin litenhet men ett tecken på att det snart kan gå riktigt illa , och den lyckas frammana det där obehaget över att inte veta om det kommer gå hela vägen till ett utbrott; Mirja har ingen kontroll över vad hon gör och säger när det går för långt.

Ormen visar sig…

De första gångerna Mirja blir arg på Hanni handlar det om utskällningar, men skrämmande nog går det sedan åt det mer fysiska hållet. Som läsare dröjer det alltså innan jag förstår hur illa ställt det är, och samma reflektion kan man se hos Nihad: I början framstår han som snäll och medgörlig, men med små medel visar sen Svedjeholm hur han istället liksom många i samma situation ständigt går på äggskal, att hans passivitet beror på att han är rädd för hur Mirja ska reagera om han inte till hundra procent undviker allt som skulle kunna provocera honom.

Till slut har det gått för långt, och det oundvikliga sker: (spoiler) Nihad separerar och tar Hanni med sig, efter att det gått så långt som till blodvite när Mirja blivit arg på Hanni. Som serien utvecklat sig känns det oundvikligt och nödvändigt, med tanke på hur svår Mirja varit att leva med; att hon försöker ändra på sig via samtal med psykolog med mera är inte alltid tillräckligt.

Därför känns det också lite påklistrat när serien slutar med att de återigen flyttar ihop. Det går alltför fort, och medan det självklart är sant att det inte är bra att stänga inne ilskan, precis som Mirja får sig påpekat hos psykologen, har jag som läsare med tanke på hur snabbat allt sker svårt att tro på att Mirja kommer kunna hålla tillbaka den oresonliga ilskan när det gäller Hanni & Nihad. Men, det är skönlitteratur, så jag kan köpa ett lyckligt slut 🙂

Hårda sanningar skiljer sig mycket från Svedjeholms tidigare serier som Plåstra; i huvudsak humor men där allvarliga ämnen kunde tangeras och hanteras, då oftast med en humoristisk knorr, medan här det tvärtom är ett allvarligt ämne som avhandlas med ibland komiska inslag. Och resultatet är i huvudsak lyckat, även om det finns små brister, som den bihandling som där Mirjas bästa vän Ellen har sina egna problem med relationer men där detta känns som en helt separat serie som råkat hamna innanför samma pärmar. Serier av Svedjeholm är alltid välkomna, och jag hoppas att den här allvarligare historien inte innebär att det är slut på den uppsluppna och knasiga humorn från Plåstra för jag ser gärna mer av den också 🙂

Efter att ha städat upp efter ett av Mirjas utbrott avreagerar sig Nihad på det enda sätt han vågar: En ensam löptur
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Farväl till ”Det grymma svärdet”

Precis som utlovats i nummer 42 så är nummer 43 det sista numret av förlagets Lystrings antologi Det grymma svärdet. Och som man skulle kunnat ana är det ett nummer som är lika bångstyrigt som vanligt: Trots att det innebär att en mer än 15 år gammal tidskrift (om man nu kan använda ordet ”tidskrift” när det som oftast de senaste åren handlat om inbjudna böcker 😉 ) går i graven finns det ingenting av nostalgi i numret. Det är serier och texter av nykomlingar och gamla favoriter, och för att få den där rätta fanzin-andan bjuds vi bland annat på en reprint av en serie från förra numret där två sidor då saknades (Louka Butzbach bidrag, vilket förklarar att jag då tyckte serien var lite svår att följa även om jag uppskattade teckningarna), och en ny serie som där jag misstänker att några sidor kommit i fel ordning (Sara Kuparis serie, men eftersom den handlar om en tripp på svampar kan det iofs vara meningen att saker utspelas i en udda ordning).

Lite småkaos alltså, och det känns på något sätt rätt. De flesta av Lystrings böcker har en stark känsla av punk, parat med en omsorg om den fysiska presentationen som ger utgivningen dess särart, och den här boken är inget undantag 🙂

Bland de återkommande artisterna hittar vi Simon Hanselmann vars serier här liksom de i förra numret fokuserar på Varulv Jones familj (som i mitt tycke är de sorgligaste personerna i hans serier eftersom Jones två pojkar har det så fruktansvärt på alla vis) och Anna Haifisch som bidrar med en självbiografisk (tror jag) serie om ett besök på djurparken, med hennes mycket typiska färgläggning:

Av de nya serierna var det tyvärr ingen jag riktigt fastnade för den här gången; de mer abstrakta var lite för abstrakta för min smak, som Jérôme Dubois ordlösa serie som avslutar boken, så för min del var det inslag som intresserade mig mest en av artiklarna, närmare bestämt den om Annika Elmqvist och Pål Rydbergs Historieboken från 1970. Det är en bok som ur ett historiematerialistiskt perspektiv skildrar kolonialismen och kapitalismens frammarsch, utförd med hjälp av texter, illustrationer, serier, kollage med mera, och en bok som jag hade glömt bort att jag läst som liten men som jag tack vare artikeln nu kommer ihåg. En storsäljare var det så det är inte konstigt att jag liksom många andra som var barn under tidigt 70-tal läste den, och intressant kommer jag också ihåg att den var:

En illustration från ”Historieboken”, tagen från artikeln

Subtil? Inte precis, men det var å andra siden inte heller meningen, och om någon nu skulle propsa på att den var propaganda skulle jag nog inte säga emot, men informativ var den ändå 🙂

Så alldeles som vanligt tycker jag om en del, känner mig mer kallsinnig inför en del annat, som det brukar var med antologier. Och en sak jag sagt om Det grymma svärdet förut tänker jag säga igen: Cred till redaktören Fredrik Jonsson vars urval av serier och texter att kännas som en enhet, hur spretigt innehållet än var.

Och som avslutning den sistan sidan Marko Turunens sida som jag tycker passar bra; den blandar det abstrakta och konstnärligt ambitiösa med det betydligt mer jordnära:

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Revolver-Harry

En seriebiografi över Harry Söderman, som jag bara diffust känner igen namnet på, skapad av Jakob Nilsson som tidigare bland annat gjort serier av Stieg Trenters böcker? Visst, varför inte; jag har inte läst någon av Trenter-serierna men har tyckt om både omslagen och det lilla jag sett av innanmätet, så jag var optimistisk när jag började läsa.

Och början är riktigt bra, där vi i rask följd får möta Harry år 1956 när han i Tanger börjar skriva på sina memoarer och återberättar en historia om hur han begick ett inbrott som yngling, följd av en scen när han rymmer hemifrån som liten, och sen en episod från en tågresa under andra världskriget där Gestapo kontrollerar resenärerna, inklusive Söderman. Rytmen i scenbytena är utmärkt, variationen i hur de olika scenerna skildras är stor (den första via text, den andra i stora luftiga bilder, den tredje i den instängda miljön som ett tåg erbjuder), och framförallt teckningarna av den unge Söderman är livliga och charmiga:

Men tyvärr är de här dryga 30 sidorna i mitt tycke de bästa i boken. Vi får se miljöer från alla de ställen Söderman besöker under sitt kringresande liv, som Lyon och New York där han på 20- och 30-talet arbetar som kriminaltekniker, Stockholm där han 1939 blir den första att leda SKL, och diverse länder i Europa och Mellanöstern när han på 20-talet beger sig på en årslång resa, huvudsakligen på cykel (sponsrad av bland annat Crescent och PUB mot att han i sina artiklar från resan lovade att berömma cykeln och utrustningen). När jag läser boken och senare googlar honom finns det hur många intressanta saker som helst han sägs ha varit med om, som att han var involverad i utredningen om Lindbergh-babyn / skotten i Ådalen / riksdagsbranden i Berlin, att han utvecklade en skottsäker väst som Folke Bernadotte tackade nej till innan dennes död, att han utbildade stora skaror av norska motståndsmän, med mera, med mera; med tanke på att en del av de här sakerna bara står på en plats utan att nämnas på andra är det nog skäl att misstänka att hur mycket han än var med om finns det nog en hel del skrönor, precis som man kan vänta sig av en larger-than-life-person som Söderman.

Av detta får vi se mycket lite i boken. Hans bidrag till utbildningen av norska motståndsstyrkor är med, men av hans liv i New York får vi bara se hur han tittar på när den amerikanska polisen odramatiskt fångar en inbrottstjuv och höra hur en annan polis berättar om en annan brottsling; vad han själv gör där får vi inte se någonting av, även om en bild eller två antyder att det finns mycket att berätta.

Den känsla som för min del bäst beskriver hur jag upplevde boken är att den är avslagen. Den vill visa upp ett dramatiskt liv, men boken igenom visar Söderman upp samma småleende; han verkar nöjd med sitt liv, men inte vidare energisk, och det senare verkar osannolikt med tanke på hur mycket han var med om. Det finns inte mycket som engagerar mig som läsare här, vare sig dramatiska händelser eller karaktärsskildringar. Jag vet onekligen mer om vad Söderman gjorde under sitt liv än jag gjorde innan jag läste boken (och googlingen), men vem han egentligen var har jag fortfarande inte en susning om.

Och apropå det där småleendet finns det en sak till som gör att läsningen känns tunn: Hur sympatiska jag än tycker teckningarna känns, och det är mycket för generellt sett tecknar Nilsson i en stil jag gillar, så tar han för många genvägar. Att återanvända teckningar behöver inte vara ett problem; det kan användas som ett stildrag genom att man till exempel bara varierar minimala detaljer för att understryka dessa förändringar, det kan användas för att få en konsekvent skildring av en miljö, med mera. Här känns det som om det är för att slippa teckna så mycket, och igen, det behöver inte vara fel, men jag retade mig på det. Låt mig ta två exempel:

Här fungerar återanvändningen av teckningen okej för några av personerna på bilden, som Söderman (t.v.) och mannen t.h., men att mannen näst längst t.h. har samma halvöppna mun i alla rutorna är lite konstigt, och att mannen näst längst t.v. drabbats av total förlamning (förutom i högra handen) är inte bra.

Exempel nummer två:

Här har samma pelare återanvänts men spegelvänd, med resultat att skuggorna ligger på ett omöjligt sätt; tyvärr, för det finns en fin Tardi-känsla i teckningen annars, men när jag ser den här bilden blir resultatet att min läsning hickar till och att teckningen känns platt. Det blir inte heller bättre av att vi några sidor senare får se följande bild:

En helt annan dörr i samma stad, men samma inkopierade pelare; i en serie som den här där miljöerna nog är tänkta att vara en stor del av innehållet känns det väldigt fel när det inte lagts ner den tid som krävs på att faktiskt skildra miljöerna på ett rättvisande sätt :-/

Måhända är jag för kritisk mot boken. Det finns saker jag instinktivt tycker om med den, som hur sidorna ser ut när jag bläddrar igenom den; de är som sagt gjorda i en stil som passar mig. Men när jag läser den irriterar jag mig på bristerna som avslöjas när jag inte bara snabbt ögnar igenom sidorna. Det är synd, för det finns helt klart en riktigt intressant historia att berätta här.

Kan köpas bl.a. här:

Det grymma svärdet 42

42 nummer av förlaget Lystrings antologi Det grymma svärdet har det blivit hittills, och 43 nummer kommer det bli totalt; i förordet meddelar nämligen redaktören Fredrik Jonsson att det här är det näst sista numret av antologin. Skäl: Att sätta ihop ett nummer av Det grymma svärdet tar enormt mycket kraft, och med tanke på hur många andra böcker Lystring ger ut hinner han helt enkelt inte med. Ett mycket rimligt resonemang tycker jag, med tanke på hur ambitiösa numren brukar vara, och nummer 42 är inget undantag.

Vi bjuds på 192 sidor blandad kompott; som vanligt blandas serier, poesi, reportage, experimentella texter och annat smått och gott på sidorna. Jag hoppar även den här gången över att recensera texterna; jag har läst allihopa men tror inte att jag är så lämpad att recensera dem. Lite färre serier än vanligt känns det som, och för mig var det tre av dem som stack ut lite extra:

  • Louka Butzbach bidrar med en serie där handlingen är svår att redogöra för, men där teckningarna är desto lättare att uppskatta. Actionsekvenserna har en alldeles förträfflig rytm, och elegant designade är de också 🙂
  • Simon Hanselmann bidrar med ett flertal korta serier där Varulv Jones två söner har huvudrollen. Ni vet de där som vanligtvis oftast syns till i periferin där deras blotta närvaro gör allting så mycket värre med tanke på att de är två barn. Spoiler: Att spela huvudrollerna gör inte att deras liv framstår som bättre…
  • Pontus Lundkvist och Tom Karlsson bidrar med en serie där de två huvudpersonernas repliker mer eller mindre slumpats fram (med viss styrning & med ett visst urval av repliker) → de 36 sidorna känns som att läsa en dialog mellan två instanser av Eliza, om än med något mer avancerade repliker. Teckningarna är givetvis lika icke-varierade de med, med ett minimalt urval olika rutor. En bra serie? Absolut inte, men jag förstår att det kan vara roligt att jobba med den. Att några av sidorna är helt identiska kan jag inte avgöra om det beror på en miss i redigeringen eller att det bara råkade bli så, vilket väl säger en del om serien som berättelse 😉
Den här sidan har man chans att avnjuta två gånger

I övrigt syns en del Lystring-favoriter till, som Tara Booth, David Liljemark, med flera. Precis som vanligt lyckas Det grymma svärdet att på samma gång kännas mycket professionellt, med tryck, kända konstnärer som bidrar, med mera, och som ett genuint fanzine med en obekymrad inställning till sånt som innehållsförteckning och en glad brist på anspråk på att allt material ska vara intressant för alla läsare; här finns saker som absolut är till för en mycket liten skara läsare, och det är också avsikten: Det grymma svärdet är en samling bidrag som redaktören haft lust att ha med, vare sig mer eller mindre, och det är exakt vad ett fanzine ska vara 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)