Författararkiv: Simon

Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander

Postat den

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - cover

Bara en blänkare idag om en ny serie av Frank Miller, och huvudsakligen prat om åsikter/politik snarare än om serien för det får vänta tills serien är avslutad. Serien är en uppföljare till hans tjugo år gamla serie 300, kallad Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander, och precis som den äldre serien är det tänkt att bli en fem nummer lång miniserie (varav de två första har kommit ut) och den utspelar sig också i antikens Grekland. Men till skillnad från 300 är det inte fråga om en enstaka strid den här gången utan om en period om 170 år så det är en hel del som ska täckas in i de fem numren.

Med tanke på det tar Miller det rätt lugnt hittills. De två numren som kommit utspelar sig båda före 300 och avhandlar den första persiska invasionen av Grekland, den som stoppades huvudsakligen av Atens soldater i strid mot Darius armé (Xerxes far). Så den här gången får vi istället för Spartas hyper-macho-armé följa en inte riktigt lika vältränad dito, och vi får samtidigt en annan vinkling på slitningarna Sparta/Aten. Här framstår Aten som den civiliserade och progressiva nationen, medan Sparta ses som gammalmodiga och föråldrade; utmärkta soldater, förvisso, men som samhälle korrupt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Athens

Så den som gillar att spekulera i Millers egna åsikter får en hel del att bita i. Själv tror jag att man gör ett misstag om man läser in för mycket av Miller själv i huvudpersonerna i hans serier. 300 var en serie där han var ute efter att skildra en liten hårt sammansvetsad grupp soldater ljuta hjältedöden i strid mot en övermäktig fiende, och allt i serien var inriktat på att vissa hur tuffa de var. Den här gången vill han istället skildra hur den europeiska civilisationen började, med Atens demokrati och filosofi, och då framstår givetvis exempelvis Sparta som en primitiv kultur vars tids är förbi.

Med andra ord, Miller är en författare som i första hand tänker på vilken slags historia han är ute efter att berätta, och sedan låter han det bestämma hur hans personer agerar och skildras. Det leder också till att hans karaktärer kan framstå som genuint obehagliga, men det betyder inte nödvändigtvis att Miller håller med dem.

Men med det sagt har han också skrivit uttalat politiska serier som varit IMHO katastrofala vad gäller idéinnehållet, som Holy Terror, eller hans uttalanden om Occupy Wall Street-rörelsen. Han har haft en hel del problem med alkohol-missbruk, problem som han nu verkar mestadels ha kommit över, och det är därför som han blivit mer produktiv igen. Och han har också sagt ”I wasn’t thinking clearly” apropå de nämnda politiska ställningstagande han gjorde, vilket jag hoppas betyder att han återgår till att hans serier blir mindre didaktiska och mer tvetydiga, någonting som jag tycker både Xerxes verkar bli och som Millers (små) bidrag i DK III var.

Så lovande, men kanske mest för framtiden för det finns ett stort problem med Xerxes: Alex Sinclairs färgläggning är hur trist som helst. Millers teckningar är i hans nerviga/darriga stil som vi sett de senaste åren där Miller överlåter en mycket stor del av ansvaret för att det ska se bra ut på färgerna, och tyvärr klarar inte Sinclair av det alls. Resultatet är sidor som ser smått amatörmässiga ut och med tråkiga färger. Jag var inte precis förtjust i färgerna som Miller/Jansons serier fick i DK III men de var betydligt bättre än här, och till Lynn Varleys färger från 300 är det långt. Mycket långt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Playwright action

Men jag gillar att Miller verkar ha föresatt sig att göra det mesta i serien själv. Som textningen; knaggligt textat är det, precis som teckningarna, och det ser inte precis polerat ut, men jag uppskattar att han verkar vilja göra serier igen och att han gör dem som han vill. Så om han nu bara kunde få ordning på färgerna också!

Getting Married and Other Mistakes

Postat den

Getting Married and Other Mistakes - cover

Jag är väldigt svag för Barbara Slate trots att jag läst så lite av henne. Angel Love, hennes romantik/slice of life/såpa-miniserie om nio delar som publicerades på DC var den första av hennes serier jag köpte, och jag kommer fortfarande ihåg hur glad jag blev när jag äntligen fick tag på den sista och avslutande delen. Några år senare dök den ännu roligare och smartare (men inte riktigt lika charmiga) Yuppies from Hell upp som kärleksfullt men skarpsynt dissekerar diverse olika yuppies i det sena 80-talets New York, utgiven av Marvel, följt av miniserien Sweet XVI som närmast kan karakteriseras som en Acke-serie som utspelar sig i antikens Rom.

Men efter det, dvs efter 1991, har jag egentligen inte läst någonting av henne. Hon skrev en hel del Acke-serier och likaså för Disney (som Pocahontas och Beauty and the Beast), men det jag såg av dem var visserligen småkul men saknade det där extra som hennes helt egna serier hade haft. Så hon försvann från min radar, tills jag för att tag sedan av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg fick för mig att se vad hon gjort sedan dess -> jag hittade hennes bok Getting Married and Other Mistakes, utkommen 2012, på Ebay -> jag köpte den. Och det trots Postnords #%/&€/%€ nya höga avgifter, inklusive momsavgift på 25% trots att böcker bara ska ha 6%; bläh!

Och jag upptäckte att jag fortfarande gillar Slates stil. Här tecknar hon om möjligt i en ännu enklare, mer popkonst-liknande stil, och humorn finns där fortfarande. Historien är å andra sidan lite mer allvarlig och lite mer personlig: Protagonisten, Jo, har precis skilt sig från sin make efter ett flera år långt misslyckat äktenskap, och har nu ingen aning om hur hon ska hantera situationen. I hela sitt liv har hon blivit itutad att äktenskap är det högsta och enda målet man ska ha som kvinna; först från sin mamma, och sen indirekt via samhället och direkt via sina vänner som med sina välmenande och omtänksamma frågor inte kan låta bli att samtidigt göra det tydligt att hon nu måste komma över misslyckandet för att sen kunna hitta en ny make.

Getting Married and Other Mistakes - Barbie bride

Slate själv gjorde serien efter att ha råkat ut för precis samma sak som Jo och är tydlig med att Jo är en lätt förklädd version av henne själv, och att serien beskriver hennes egen resa till att kunna lyssna på sin egen röst och känna efter vad hon vill, oavsett andras åsikter. För den som läst tidigare Slate-serier är det inget konstigt i att tunga ämnen presenteras på ett ofta humoristiskt sätt; Angel Love var trots allt en av de allra första newsprint-serietidningarna som publicerades av DC utan att ha godkänts av Comics Code-censuren 🙂

Med sitt kvadratiska format där Slate ofta låter en ruta fylla hela sidan går de 160 sidorna snabbt att läsa, men det är en historia som sätter sig och som jag tänkt på flera gånger efter läsningen. Det som gör serien så effektiv är hur slagkraftiga de enkla sidorna är med de starka platta färgerna och det direkta tilltalet.

Getting Married and Other Mistakes - follower

Men det går inte att komma ifrån att boken är ett utmärkt exempel på ett problem vad gäller serier: Det kan bli ruggigt dyrt i kostnad / tidsenhet. Getting Married and Other Mistakes tar max en halvtimme att läsa, och det till en kostnad av $15, dvs cirka 130 SEK. Jag ångrar på intet vis att jag köpte boken, men det är lite synd att serier både kostar mer per sida än vanliga böcker och att en sida också går klart snabbare att läsa; det är en kostsam sak att gilla att läsa serier om man som jag också gärna köper dem. Men, c’est la vie 🙂

Getting Married and Other Mistakes - friends

Farväl Monsieur Jean: It Don’t Come Easy

Postat den

It Don't Come Easy - cover

Först det positiva: Till slut var det alltså förlaget Drawn & Quarterly som lyckades översätta de två sista delarna av Dupuy/Berberians serie om Monsieur Jean, den mycket franska författaren/småbarnsföräldern/hyresgästen som jag berömt flera gånger tidigare. Det finns få franska nyare serier som haft en lika knepig utgivning på engelska och själv var jag tvungen att kolla upp med Bart Beaty, en kanadensisk bekant och serieexpert som skrivit förordet, vad den nya boken It Don’t Come Easy egentligen innehöll för serier så att jag inte bara fick en ompaketering av redan tidigare utgivet material.

Så idag blir det mest konsumentinformation! Som hjälp för den som vill läsa seriens sju album finns de här engelska utgåvorna, inklusive min åsikt om kvalitén på dem:

  • Get a Life (album 1-3): D&Q, inbunden, litet format (något mindre än en serietidning). Trevligt matt papper och bra färger. En utmärkt utgåva bortsett från det lilla formatet som inte är det bästa för de eleganta teckningarna, plus att texten av naturliga skäl blir lite liten.
  • From Bachelor to Father (album 1-5): Humanoids, inbunden, något större format (som en inbunden serietidningssamling). Blankt papper och godkända men inte lika bra återgivna färger som i Get a Life. En helt godkänd utgåva där det något större formatet är ett plus, men där pappret drar ned betyget en smula utan att på något sätt vara dåligt.
  • Album 4-5: Hela albumen är inkluderade i nummer 3 respektive 5 av antologin Drawn & Quarterly i stort format (något större än klassiska europeiska seriealbum). Utmärkt papper och utmärkta färger. Den tveklöst bästa presentationen av Monsieur Jean.
  • It Don’t Come Easy (album 4-7): D&Q, häftad, litet format (samma som Get a Life). Bra och matt papper, men färgerna är inte optimala, plus att de framförallt i album 4-5 ibland är något missplacerade, dvs färgplåtarna verkar ha legat en gnutta fel. Inte mycket men märkbart när man jämför med de andra utgåvorna av de albumen. Inte dåligt på det stora hela, men tillsammans med en alldeles för liten och gnetig textning den som jag tycker tråkigaste utgåvan av alla.

Dessutom bör jag nämna tre andra böcker som anknyter till Monsieur Jean:

  • Maybe Later: D&Q, inbunden, litet format. Innehåller Dupuy/Berberians dagboksserie om arbetet bakom album 3, och dagboken är mer än dubbelt så lång som albumet det handlar om och kanske till och med ännu intressantare; Dupuy/Berberians samarbete är av de ovanligare slaget för seriemediet i och med att båda skriver manus och båda tecknar, utan att teckningarna delats upp mellan dem à la skiss/tuschning. Men här ritar de helt själva sina sidor och tar upp personliga problem, samarbetsproblem, ekonomiska problem, och de gör det alldeles förträffligt.
  • The Singles Theory: Humanoids, inbunden, samma storlek som From Bachelor to Father. Innehåller korta serier om Monsieur Jean och människorna runt honom, och utspelar sig mellan album 3 och 4. En riktigt trevlig bok som jag starkt rekommenderar för de som gillar Monsieur Jean.
  • Haunted: D&Q, inbunden, samma storlek som From Bachelor to Father. Har egentligen ingenting att göra med Monsieur Jean men som den första serien efter sina sidor i Maybe Later som Philippe Dupuy gjort helt själv och det faktum att det återigen handlar om en dagbok bör den nämnas. Tecknad och berättad i en mycket lösare stil än Monsieur Jean.

Så om man nu vill läsa de bästa tillgängliga versionerna av de sju huvudalbumen ligger man tyvärr risigt till. Bästa kombinationen är de tre D&Q-utgåvorna, dvs Get a Life + Drawn & Quarterly 3/5 + It Don’t Come Easy, men antologi-numren är knöliga att få tag på. Den enda kombination som inte innebär att man köper samma album flera gånger, Get a Life + It Don’t Come Easy, innebär tyvärr att man får dras med den klart sämsta av de tre versionerna av album 4-5. Så om man vill spendera en del pengar i och med att man köper samma album flera gånger så är nog kombination From Bachelor to Father (för 1-5) + It Don’t Come Easy (för 6-7) bäst. Färgerna för album 1-3 är förvisso bättre i Get a Life, men å andra sidan är det större formatet en fördel i From Bachelor to Father. Svåra val, om man inte är lika idiotisk som jag och har köpt varenda utgåva allteftersom de kommit ut 🙂

600+ ord om ren konsumentinformation, men det tycker jag serien är värd eftersom de bra albumen är en ren njutning att läsa, både för det lekfulla men ibland allvarligare manuset där vi får följa Jeans utveckling från en ung man till en familjefader och för teckningarnas skull.

Men som inledningen av dagens inlägg antyder finns det negativa sidor med den här senaste/sista utgåvan där album 6-7 äntligen översatts, och då menar jag inte bara den något trista utgåvan. Det sjätte albumet är bra med en längre historia om hur Jean och hans familj flyttar in i en egen lägenhet, och Jeans känslomässiga band gör att han har svårt att skiljas från möbler och andra saker han nu måste göra sig av med. Lika bra som de i mitt tycke bästa albumen, album 4-5, är det inte men det är gott nog.

Monsieur Jean - Book 6

Från album 6

Det avslutande sjunde däremot känns betydligt tröttare, med en återgång till de tidiga albumens kortare historier istället för en lång sammanhängande sådan per album. Inget fel i det, men progressionen från den unga Jean med hans mer kaotiska tillvaro där de korta historierna matchade hans livsstil till de längre mer reflekterande när han skaffat familj kommer av sig. Det känns alltför lättviktigt, och en del sidokaraktärer som Felix, den ofta extremt frustrerande vännen till Jean, förlorar den mer mångsidiga personlighet som byggts upp och är återigen bara den där enerverande personen som det är ytterst svårt att förstå att Jean vill umgås med (även om han i sanningens namn förlorar den redan i det sjätte albumet, en av orsakerna till att det inte är lika bra som album 4-5).

Det känns också som om teckningarna förlorat en del av sin spänst, men ärligt talat skulle det kunna vara en bieffekt av att manuset tappat en del av sitt fokus och att utgåvan inte ser så lockande ut. Varde nog sagt att album 1-5 för mig ser mer aptitliga ut.

Monsieur Jean - Book 7

Från album 7

Med det sagt är inte de sista albumen dåliga, men de lever inte upp till den suveräna sviten som album 1-5 utgör. Jag är väldigt glad att jag till slut fått chansen att läsa hela sviten, och med de brister som finns är det ändå en av de allra bästa franska serierna från de senaste decennierna. Om det nu bara funnits en enda riktigt lyckad utgåva av den istället!

Kan köpas hos bl.a.:

PS. Översättningarnas kvalité? Well, de är alla bra och de är alla, oavsett utgåva, gjorda av samma person, Helge Dachser, där bara något enstaka ord ändrats här och där mellan utgåvorna. Men trots det har varje utgåva sin egenhändigt gjorda textning, så album 4-5 som finns i tre versioner har alltså alla samma översättning men olika textning, och det mest förbryllande är att D&Q gjort om sin egen textning från antologiversionerna till en klart sämre i It Don’t Come Easy… DS.

Affären Francis Blake

Postat den

Så har (äntligen tycker nog en del) förlaget Cobolt till slut gett sig i kast med en av de tyngsta europeiska serieklassikerna, Blake och Mortimer. Tyngsta åtminstone om man mäter textmängd för få serier, varje sig förr eller senare, har haft lika hög kvot i text / serieteckningar som Edgar P Jacobs serie om de två vännerna Francis Blake, högt uppsatt i den brittiska underrättelsetjänsten, och Philip Mortimer, vetenskapsman par excellence.

Och tyngsta i bemärkelsen rejäla historier där varje detalj i handlingen ges samma tyngd, ungefär på samma sätt som teckningsstilen Klara linjen/Ligne claire ger varje linje samma tyngd. Om det är en ”tradition” i många fransk-belgiska äventyrsserier att slarva med intrigen (som Blårockarna vars historier är praktexemplar på undermåliga manus vad gäller intrig och konsekvens) så står Blake och Mortimer för motsatsen, med historier som passar ihop likt ett pussel: Bit för bit läggs till, och även alla #&/€%/ bitar med blå himmel måste passas ihop.

Det är med andra ord en inte helt lättläst serie; en ny läsare kan nog avskräckas av anblicken av sidor fullproppade med text, och med prydliga teckningar där det viktigaste är läsbarheten snarare än livfullheten vilket gör att det kan se ack så livlöst ut. Att serien sedan utspelar sig (huvudsakligen) i England på 50-talet med herrklubbar, betjänter, hushållerskor och har två något äldre ungkarlar som huvudpersoner gör inte att det känns mindre mossigt.

Men trots det är serien väldigt populär hos en del läsare, och själv kom jag till serien för bara några år sedan och jag gillar den. Visst är den gammeldags på alla sätt och ibland mycket frustrerande så, men en serie som är så noggrant sammanfogad som den här är ändå underhållande att läsa och det är det som är seriens starka sida: Den visserligen gamla men ypperliga hantverksmässiga skickligheten. Men som sagt, det finns gott om brasklappar och man ska nog inte ge sig på serien om man inte är förberedd på vad som komma skall 🙂

Olrik

En lång introduktion/bakgrund, så låt mig prata lite om dagens album, Affären Francis Blake. Som den uppmärksamma läsaren redan sett av omslaget här ovan (ett trevligt omslag skulle jag säga; jag gillar att man valt en lugn och stämningsfull scen snarare än någonting mer åt actionhållet) är det skapat efter Jacobs död och är skrivet av Jean van Hamme, mannen bakom bland annat Thorgal, och Ted Benoit, vars serie Ray Banana skymtat till på svenska tidigare. De två engagerades på 90-talet för att fortsätta serien och det här albumet är deras första.

Som en fortsättningen på serien ger jag Affären Francis Blake klart godkänt. van Hamme & Benoit har inte satsat på en modernisering utan istället valt att göra serien mer som en pastisch, som vore boken gjord av Jacobs under 50-talet. Teckningarna efterliknar Jacobs som de ser ut i album som Det gula tecknet snarare än de tidigare eller senare albumen, och det är huvudsakligen lyckat. Benoit vacklar ibland mellan en mer platt och en mer tredimensionell teckningsstil, precis som Jacobs gör, men för Jacobs var det att hans stil utvecklades över åren, medan Benoit här gör det i samma album så kanske skulle Benoit behövt några fler år att putsa på sidorna, precis som Jacobs gjorde 😉 I övrigt ser jag att färgläggningen är mer av Tintin med rosor på kinderna, medan Jacobs höll sig till helt platta; en detalj som jag tycker vare sig är bättre eller sämre än originalet, bara annorlunda.

Manusmässigt håller sig van Hamme också strikt till den gamla stilen, med en historia som utspelar sig strikt kronologiskt och mycket metodiskt, där till och med de oklarheter som finns i ögonblicket nogsamt pekas ut så att läsaren ska uppmärksamma dem. På ett sätt är det enformigt med en handling som utspelas i ett så jämnt tempo, men på ett annat charmigt att även de viktigaste avslöjandena, som varför Blake handlar som han gör, bara ges en ruta eller två eftersom van Hamme litar på att läsaren hänger med. Slöläsa Blake och Mortimer kunde man inte förut och det kan man inte nu heller.

Jag har några små invändningar vad gäller manus, som att Mortimer här enbart spelar rollen av följeslagare som aldrig får chansen att visa sina egna speciella kunskaper utan istället reduceras till en actionhjälte (en något klumpig och piprökande sådan, förvisso), men det är som titeln antyder Blake som har den oemotsagda huvudrollen den här gången. Det är dock randanmärkningar för i det stora hela tycker jag att van Hamme träffar helt rätt i tonen.

Om man önskar sig en uppdaterad Blake och Mortimer à la de som skett under senare år med serier som Spirou lär man bli besviken på Affären Francis Blake, men för de som önskar sig fler album i samma stil som de gamla är det här given läsning. Den enda anpassningen till en mer modern anda är nog att van Hamme gör sitt bästa för att trots miljön introducera kvinnliga bifigurer med viktigare roller än vad som brukligt är i Jacobs serier; en liten sak men jag uppskattar den. Och att en serie som redan i original hade en stämning av gårdagen och av gamla tider inte moderniseras utan istället bara fortsätter som om ingenting hänt känns mycket passande. Friskt och fräscht, kanske inte, men underhållande på sitt alldeles egna sätt.

5C473F52-5AC3-40BC-A953-A71EB7DF0CBE

Kan köpas hos bl.a.:

Närmare kommer vi inte

Postat den

Närmare kommer vi inte - omslag.jpg

Jag har hittills på den här bloggen bara recenserat (mycket kortfattat dessutom) en bok av Anneli Furmark, Fiskarna i havet, och jag var inte helt nöjd. Teckningarna uppskattade jag men manuset tyckte jag var alltför torrt. Den som läst min blogg har kanske märkt att jag skriver om det mesta men proportionellt så skriver jag ganska lite om nyare svenska serier av vad jag skulle kalla Galago-skolan, dvs de där teckningarna är strikt underordnade manus, och där manusen är i mitt tycke alltför enkelspårigt politiska/självbiografiska. De är helt enkelt vanligtvis inte min kopp te så det är mer i undantagsfall jag tar mig an dem, till exempel om jag läst någon sådan som jag tycker sticker av på ett för mig bra sätt, som exempelvis Stina Hjelms Mitt dåliga samvete.

Anneli Furmark hör inte riktigt till dem med tanke på hennes finfina teckningar, men jag har aldrig riktigt fastnat för hennes manus som jag tyckt varit kompetenta men utan liv. Så jag blev riktigt glad över dagens bok, Närmare kommer vi inte, där Furmark tecknar kanske bättre än någonsin, och där manuset av norska författaren Monika Steinholm är lika bra det. Visserligen handlar serien om någonting jag vanligtvis inte är speciellt intresserad av, nämligen tonåringars problem med att hitta sin plats i livet och att reda ut sina känslor, men som alltid när det handlar om en riktigt bra serie spelar det ingen roll vad den handlar om, bara att den är bra 🙂

För att beskriva lite närmare vad boken handlar om så är det om Jens, en ung norsk kille som har trasslat in sig i sina känslor för sin bästa vän Niklas och därför flyr till sin morbror Torstein och hans sambo Phil, om Edor, en ännu mer känslomässigt tilltrasslad kille som inte över huvud taget vet vad han vill göra förutom att han nästan bubblar över av aggressiv energi, och om en ovanligt varm sommar i samhället Finnsnes nästan längst norrut i Norge där de två möts.

Närmare kommer vi inte - kyss

Jens och Edor har radikalt olika personligheter men i sin jakt på något eller någon som kan vara ett ankare i tillvaron dras de till varandra. Serien igenom växlar perspektivet och vi får än följa Jens upplevelser och tankar, än Edors, och det är omöjligt att inte känna för dem, med Jens som huvudsakligen vänder sina känslor inåt så att bara de som känner honom väl förstår hur starka hans känslor är, och Edor som när känslorna blir för starka istället blir nästan suicidal i sin jakt på ett utlopp för dem.

Det skulle kunna ha blivit överspänt men Steinholms manus blir aldrig orealistiskt eller melodramatiskt. Personer blir arga eller irriterade på varandra, glider isär och glider samman, men boken igenom finns en stark känsla av kärlek, både Eros och Agape. Både Jens men framförallt Edor tänker ibland onda tankar om andra, men det är övergående och det finns en tro på att de allra flesta vill andra väl. Ibland kan det gnissla när gamla instinkter tar vid, men kärleken/empatin/omsorgen vinner i längden.

Och allt är alltså presenterat via Furmarks strålande teckningar. Det nordiska ljuset på en plats där solen bokstavligen aldrig går ner fångas i de svagt rosa tonerna som också syns på omslaget och som den som varit i området omedelbart känner igen, alltmedan Jens eldröda hår glöder ikapp med solen. Jag vet inte om det är spritpennor som Furmark använder sig av (det ser ofta ut som det, dvs för mina amatör-ögon), men hennes färgläggning är hur som helst närmast unik i Sverige, och jag gillar den skarpt. Det känns som att läsa en serie gjord i en stil som vore den tecknad under en teckningslektion i skolan, men när jag tittar efter närmare inser jag att den är så mycket bättre än så.

Som nog märks tycker jag att Närmare kommer vi inte är en fullträff. Om jag ska ha någon invändning blir det helt på det subjektiva planet i och med att innehållet inte riktigt är någonting som jag är svag för i sig, så för min egen del ser jag det här som en riktigt bra serie som jag är glad för att ha läst och som det inte är omöjligt att jag kommer att läsa igen, men att den inte kommer hamna överst på min personliga favoriter-lista. Men objektivt sett har jag inga invändningar alls för den här boken lyckas med precis allt den föresatt sig att göra 🙂

Närmare kommer vi inte - mc.jpg

Kan köpas hos bl.a.:

Siri och Mimers brunn & Sjöjungfrun Minna

Postat den

Siri+Minna.jpg

Två bokrecensioner för priset av en blir det idag när jag tar upp de senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens fortsatta satsning på serier för barn. Jag har skrivit om några av dem förut, som Roller Girl och Superdövis, men det finns flera som till exempel John Holmvalls trevliga John Bauer-inspirerade små böcker som jag inte nämnt här förut.

Och nu är det snart dags för årets seriemässa i Stockholm, SIS 18, vilket jag märker i och med att lite fler recensionsexemplar än vanligt dykt upp hemma hos mig. Det märks tydligt att förlagen är medvetna om mässan och tajmar vårens upplagor till densamma, vilket alltid gör att jag får lite svårt att hinna med att skriva om allt. Men i år kommer det nog gå lättare eftersom jag (Snyft! Depp!) kommer vara bortrest och missar mässan -> det blir inga roliga / underliga / obegripliga fanzin inköpta och därefter recenserade, och inte heller alla de förlagsutgivna serier som jag brukar hitta på mässan som jag annars inte ser till. Alla förlag är inte så bra på att göra sig hörda så mässor är ibland nästan enda chansen att få reda på vad som finns utgivet…

Men tillbaka till dagens serier, och jag börjar med

Siri och Mimers brunn av Patric Nysträm (manus) och Per Demervall (teckningar)

Det här är det andra albumet om vikingaflickan Siri och till skillnad från det förra, Siri och vikingarna, som utspelades i Miklagård befinner sig Siri den här gången på hemmaplan, i Sverige. Men när Zack, vännen hon träffade i Miklagård, kommer på besök och de tillsammans reser till Birka är det dags för nya äventyr när de söker efter en försvunnen skatt.

Serierna om Siri lanseras som en klassisk äventyrsserie och det stämmer bra; det finns till och med en introduktion av huvudpersonerna à la den från Asterix, med en bild på var och en tillsammans med en presenterande text. Det finns också en återkommande (korkad) skurk, en medhjälpare till densamma, så vi befinner oss på välkänd mark för den vana serieläsaren.

Och kanske är det lite för välkänt. Historien rullar på utan mankemang, gåtor ställs och löses, men jag saknar lite tuggmotstånd och lite personlighet. Hittills är Siri bara en äventyrlig flicka och Zack en något försiktigare pojke, men mer än det vet jag inte om dem.

Siri och Mimers brunn - gåta.jpg

Men det handlar fortfarande bara om två böcker så med lite tur är det enbart en fråga om tid innan personerna sätter sig bättre, och jag tycker det finns en potential här. Nyströms manus är kanske fortfarande lite blekt i det stora hela, men historien håller ihop bra med tydlig början och slut, nya karaktärer presenteras prydligt, och så vidare. För en ung läsare som inte läst så mycket annat innan tror jag det fungerar klart bättre än för en mer erfaren som jag. Och jag gillar Demervalls teckningar här; om jag jämför med album som hans gamla Röda rummet tycker jag de här har en mycket friare och mer energisk linje.

I det stora hela skulle jag säga att Siri skulle behöva ta lite mer risker med handlingen och personerna i den. För rätt ålder och rätt läsare kommer den säkert uppskattas, men för att bli en bok läsaren kommer tillbaka till gång på gång behövs någonting som inte följer minsta motståndets lag lika mycket.

Sjöjungfrun Minna och den hemliga vännen av Natalia Batista

Om Siri och Mimers brunn var modellerad efter klassiska äventyrsserier är det här en serie i en helt annan genre. Åldersmässigt är det nog ungefär samma läsare som siktet är inställt på, men Batistas serie är helt inriktad på det personliga tilltalet och inte på äventyret som sådant när sjöjungfrun Minna drabbas av en närmast existentiell kris: Vad betyder det egentligen att vara en sjöjungfru, och måste man göra som alla andra även om man inte tycker om det?

Minnas dilemma är inte diffust utan mycket konkret: Alla andra sjöjungfrur lever på att äta människokött, men när Minna en dag i hemlighet blir vän med Mika, en människoflicka, tycker hon att det känns fel att äta kött som skulle kunna vara Mikas. Så hon vill inte längre följa med på sina systrars jakt, något de inte tycker om eftersom att döda och äta människor enligt dem är en del av vad att vara en sjöjungfru är.

Jag ska villigt erkänna att jag blev förvånad och t o m småskrattade åt det förvånande i att en så sött tecknad serie som den här, avsedd för barn, faktiskt har som tema att äta människokött. Själv kan jag inte låta bli att fantisera om de scener vi inte får se, när Minnas systrar jagar, dödar och styckar människor, och jag misstänker att en eller annan mardröm nog kan bli följden för de minsta. Och det är bara bra tycker jag eftersom litteratur ska kännas, och det inbegriper även skrämmande känslor. Det gäller för barnlitteratur, det gäller för vuxenlitteratur.

Sjöjungfrun Minna - kött.jpg

Sen lindras det hela av att köttet tecknas som det minst köttliknande kött jag sett och det är nog ett bra val för ett mer realistiskt kött hade nog varit i mesta laget, och Batistas mangainspirerade teckningar med sina runda linjer och gulliga personer gör också sitt till för att det inte ska kännas alltför realistiskt. Plus också för att historien inte utmynnar i att alla systrar nu kommer sluta äta människokött utan i en mer leva och låta leva-filosofi* där de alla accepterar varandras åsikter.

Det som skulle kunna bli bättre med Sjöjungfrun Minna är faktiskt en sak som den delar med Siri: Det behövs mer tid och fler böcker för att jag ska få en mer personlig relation till karaktärerna. Serier går fort att läsa och det kan vara en nackdel just när det gäller personteckningen, för jag vet att för min del handlar det delvis om tid för att jag ska engagera mig: Ju mer tid jag spenderat tillsammans med fiktiva karaktärer, desto mer bryr jag mig om dem**. Så jag hoppas dagens serier fortsätter med fler volymer framöver 🙂

Och apropå framöver har Rabén & Sjögren sagt att det kommer tre serieböcker i den här vändan men en av dem dröjer till juni: Enhörningen Aurora av Hedvig Häggman Sund. Med tanke på att jag inte läst några serier av henne på evigheter men verkligen gillade hennes bidrag i bland annat Emma och Sara ser jag fram mot dem med!

Kan köpas hos bl.a.:

 
*: Förutom de som blir uppätna förstås!
**: Vilket tyvärr också innebär att om jag råkar se flera avsnitt av någon usel TV-serie så börjar jag bry mig om karaktärerna, trots uselheten -> jag har till exempel sett alla avsnitt av The Big Bang Theory trots att det är en av de värsta TV-serier jag sett, med sunkig moral, o-rolig komedi, mm. Suck.

Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra

Postat den

Ser man på, det blev en till samlingsvolym med Kapten Stofil, Joakim Lindengrens förkämpe för alla de som anser att allt nytt som tillkommit efter sisådär 1960 är fjanterier och nymodigheter som passar bäst på soptippen. Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra samlar ihop de sista Stofil-serierna från kaptenens egen tidning som lades ner för snart ett decennium sedan, tillsammans med diverse kortare serier som huvudsakligen hämtats från tidningen Riksettan, en numera även den nedlagd tidskrift som handlade om ”Bilismens guldålder”, dvs en mycket passande hemvist för kaptenen 🙂

Så här några år sedan jag senast läste serierna är det trevligt att se dem igen, men jag styrks i min gamla åsikt att Kapten Stofil är en fantastisk idé till en serie, men en idé som ganska snabbt blir uttjatad. Det är kul att se en kverulerande man som hela tiden klagar på hur allt var bättre förr och som utan att bekymra sig om konsekvenserna fortsätter att uppföra sig som om ingenting förändrats på 50 år, men i en tjock samling som den här blir det lite enformigt efter ett tag, så jag rekommenderar att man läser den här boken i omgångar.

Från Riksettan

Och sen har vi det där som jag skrev i samband med att sista numret av Kapten Stofil-tidningen kom ut: Jag tycker att Lindengrens teckningsstil när han tecknar i sin vad jag skulle kalla ”gamla” stil, med mycket tusch, stora svarta partier, och en vad skulle säga slafsig känsla är underbart rolig att se på och att läsa, medan den sobra gråtonade stilen som är den dominerande i Kapten Stofil-serierna (den andra använder han bara när kaptenens alter ego är i bild) är snitsigt gjord och mycket passande för den gamla reaktionären, men den är inte alls lika kul att se.

Men jag ska också erkänna att det finns bra saker här. De korta ensideshistorierna från Riksettan hinner aldrig bli tjatiga, de parodierande inslagen som kan komma från de mest oväntade håll och kanter är uppfriskande, omslagsmålningarna till tidningarna som finns med här är både roliga och snyggt gjorda, och framförallt serien Kapten Stofil säljer ut…, en serie som först publicerades i Kapten Stofil 38 (kalenderbitare, errata-rapport: flera av serierna publicerades i helt andra nummer av tidningen än vad som står i samlingen) och som jag skrev uppskattande om då, men som jag när jag läste om den nu gillade ännu bättre. Ett sant mästerverk, men så handlar den också om serien Kapten Stofil istället för att var en serie med Kapten Stofil 😉

Ok, jag är lite för hård mot Kapten Stofil. Han är underhållande och jag köpte själv alla nummer av hans tidning, och jag kan absolut rekommendera den här samlingen för den är småcharmig och Kapten Stofil är ändå en unik seriefigur väl värd sina egna böcker. Men, för att uttrycka min kritik på ett sätt som kanske kaptenen själv skulle uppskatta: Jag tycker Lindengren var bättre när han skrev om bastuspecialiser, krystmarodörer och Esso-mackar, innan han började med sådana här nymodigheter som gammalmodiga gubbar.

Från avskedsserien, om Kapten Stofil-tidningens historia

Kan köpas hos bl.a.: