The Best We Could Do

Som nog de flesta serieläsare vet har de senaste åren inneburit en enormt stor boom för seriemediet i USA. Framförallt säljer serier för yngre läsare bra; serieskapare som Raina Telgemeier och Dav Pilkey toppar i princip alltid bästsäljarlistorna. Men det finns också en annan typ av serier som blivit populära som kanske inte säljer riktigt lika mycket men som istället dominerar när det gäller vad många kritiker anser: Självbiografiska serier, och så gott som alltid böcker där någonting speciellt hänt i serieskaparens liv och där detta är tänkt att locka läsare.

Det går inte riktigt att säga exakt när den senare trenden började. Ända sedan Art Spiegelmans Maus har självbiografiska serieromaner varit ett relativt accepterat inslag inte bara i seriekretsar utan även bland de som inte läser så mycket serier: Serier om cancer (som nästan är en genre i sig, så många böcker finns det nu), om att förlora ett barn, om att vara gravid, om ätsvårigheter, med mera, med mera. Det är inte enbart en serietrend eftersom den självbiografiska genren också är så stor i den vanliga litteraturen, men jag tycker att den är tydligare vad gäller serier eftersom det fortfarande inte hör till vanligheterna att serier recenseras i vanliga litterära sammanhang, så det märks så mycket mer när nästan alla serier som inte är avsedda för yngre läsare som recenseras är just självbiografiska. Att skönlitteratur i allmänhet ses med viss skepsis av många kritiker gör att ett medium som seriemediet som onekligen fortfarande dras med ett rykte om att vara eskapism och primärt för barn blir så mycket lättare att acceptera av sådana kritiker om innehållet är avgjort seriöst/allvarligt.

Skälet till den här utläggningen om självbiografiska serier som säljer och recenseras är att jag nästan överdoserat på liknande böcker den sista tiden, och att det tyvärr blivit tydligt att det nu ges ut alltför många ”viktiga” självbiografiska serier där kvalitén saknas. Böcker som George Takeis They Called Us Enemy är kanske djupt känd, men det är likafullt en extremt trist serie. Och att jag inte ens nämner vem som tecknat (ok då, Harmony Becker…) eller någon av Takeis medförfattare beror på att boken så uppenbart är ett beställningsjobb av ett förlag som tänkt ungefär Känd personlighet + Mycket streetcred + Allvarligt ämne (hur USA behandlade personer med japanskt ursprung under andra världskriget) + Serieformat = bästsäljare. Att utnyttja mediet, dvs att göra en bra serie, känns inte som om det någonsin varit en del av ekvationen.

Och det finns många fler exempel, och även om det ibland fungerar bättre med serieformatet finns det ändå alldeles för många halvdana till usla böcker som Takeis. Jag tänker bespara er att skriva om fler av dem eftersom klagomålen skulle bli alltför likartade: Tråkiga böcker om viktiga ämnen som råkar vara gjorda som serier eftersom det är ett i genren ibland säljande format. Istället tänkte jag skriva några korta ord om den bok av de som jag läst som inte är dålig och som tvärtom förtjänar alla lovord som strötts över den sen den kom ut: The Best We Could Do av Thi Bui.

TBWCD handlar om Buis familj och deras hemland: om Vietnam, om hennes förfäder och deras liv i landet, men framförallt om hennes föräldrar och deras flykt undan den kommunistiska diktaturen efter Vietnamkrigets slut. Bui samlade in data för boken under många år men var osäker på hur hon bäst skulle använda det, men efter att hon själv blivit förälder började bitarna falla på plats. Från att ha varit arg/upprörd/kritisk till sina egna föräldrar blir hon mer förstående för hur deras historia och handlingar påverkats av det de varit med om, och hur hon själv på samma sätt i sin tur påverkats.

I generationen har framförallt pappans familj levt ett kringflackande liv; de slår sig ner någonstans, rotar sig, men så dyker något upp som gör att de måste börja om på nytt igen. Ibland är det den franska kolonialmakten som skoningslöst slår ner allt man anser vara tecken på missnöje, ibland den senare vietnamesiska diktaturen som agerar lika hänsynslöst de med, om än med andra förtecken. Mammans familj har det bättre, men även de är utlämnade åt godtycket från de som bestämmer så när det till slut känns som om det blir för eländigt, efter att Buis föräldrar gift sig och skaffat familj (där flera barn dör på grund av eländet), tar de chansen att fly landet.

Det som gör att TBWCD fungerar så bra, trots att den uppfyller alla kriterier jag nämnde tidigare för serier som jag är lite less på, är många, som att den uppenbarligen jobbats med länge med tanke på den genomtänkta strukturen (ramberättelsen när Bui föder sitt första barn), och hur handlingen skiftar från Vietnams historia till att zooma in på Buis anfäder och sedan på hennes föräldrar och slutligen henne självtillbakablickarna på historien. Men det viktigaste är formspråket: Det här är en serie och inte en illustrerad historielektion, och jag gillar verkligen hur teckningarna är en syntes av traditionella vietnamesiska målningar och moderna serier.

Och sen har vi det faktum att Bui så väl fångar det som jag redan nämnt, nämligen hur ens erfarenheter, och i förlängningen ens förfäders, kan forma en person:

När en eldsvåda drabbar Buis familj efter att de emigrerat till USA märker hon att hon lärt sig en sak: Att fly.

The Best We Could Do kom ut för något/några år sedan, men den är precis lika bra nu som då, så jag är glad att jag äntligen kom mig för med att läsa den efter att den legat i min Att läsa-hög åtminstone ett år 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Bilal sera toujours Bilal: Bug

Den gamle serieräven Enki Bilal närmar sig så sakteliga 70-årsåldern, men fortsätter teckna serier i samma stil som han gjort så länge: Det är science fiction, det utspelas i den (någorlunda) nära framtiden på Jorden, och det finns rikliga mängder mysticism, för att inte säga ren religion, uppblandat med det teknologiska. Det vill säga när han själv skriver manus; om det är till exempel Pierre ”Linda och Valentin” Christin som skriver brukar det istället handla om realpolitiska thrillers, en helt annan genre.

Men i hans senaste serie Bug är det han själv som står för hela konkarongen, och vi bjuds därför på en historia som utspelas när plötsligt en dag Jordens datanätverk klappar ihop. Vissa specifika delar fungerar fortfarande, men nästan allt som styrs med hjälp av datorer kraschar abrupt vilket leder till en mängd katastrofer i en redan splittrad värld. År 2041 har många av dagens politiska konstellationer nämligen försvunnit vilket gör att samarbete mellan nationerna försvåras, och när det verkar som att det hela på något sätt hänger samman med en nyss återkommen expedition till Mars där bara en av astronauterna överlevt börjar klappjakten på honom där alla hoppas att han ska kunna förklara vad som hänt.

Bug är verkligen en typisk Bilal-serie. I den här första delen (del två kommer senare i höst) förklaras aldrig riktigt vad det egentligen är som pågår (vi får reda på vilken/vilka som gjort det, men varför och hur vet vi inte), och jag skulle nog tro att det kommer finnas oklarheter kvar när serien avslutats också; Bilal har som sagt en förkärlek för det mystiska som syntes till i tidigare serier som Gudarnas marknad-böckerna eller trilogin Animal’z / Julia & Roem / The Color of Air som gått att läsa i Heavy Metal de senaste åren. Det blir aldrig lika mystiskt/religiöst som hos SF-författare som Arthur C Clarke där det ibland finns en närmast orgiastisk känsla inför det slutgiltiga mysteriet för Bilal föredrar att låta det mystiska blanda sig med det vardagliga, och i alla hans serier finns det ett stråk av en grå och trist vardag som håller serier närmare marken.

Den där gråa trista känslan är ovanligt tydlig i den ovan nämnda trilogin där i princip alla sidor går i en monoton gråblå färgskala innan det mer uppsluppna slutet då Bilal släpper fram andra färger igen. Här i Bug finns alla färger med, även om hela tiden det gråblå dominerar. Överlag har Bilals teckningar med tiden blivit lösare i konturen. Att han i grunden är en realistisk tecknare ändras inte, men i jämförelse med serier från 80- och 90-talet är hans linjer mer skissartade och inte lika skarpa nuförtiden; i Bug går det till och med så långt att vissa sidor är smått suddiga, dvs ur fokus, vilket verkar vara ett medvetet stildrag och inte ett fall av dåligt tryck eftersom den franska utgåvan ser likadan ut.

Men med det sagt kommer Bilal nog alltid förbli en tecknare som jag i grunden förknippar med cement och tung apparatur. Och det gäller även människorna där framförallt de äldre männen fortfarande efter alla dessa år har starka drag av de sovjetiska politruker Bilal tecknade i 80-talsserier som Jakten, med karga och väl utmejslade drag som vore de skulpterade i just cement. Jag har alltid tyckt att Bilals teckningsstil går lite på tvärs mot de historier han vill berätta; det är inte fel i sig med hans tunga teckningar tillsammans med de mer mystiska innehållet, men det gör att stämningen aldrig lättar oavsett vad som händer. Det närmaste han kommit är kanske just i de där slutsidorna i den tidigare trilogin, när färgerna som kommer åter gör att sidorna andas på ett helt annat sätt tack vare kontrasten mot de tidigare.

Enki Bilal hör definitivt till de klassiska serieskaparna när det gäller franskspråkig science fiction. Hans historier är ambitiösa, och hans teckningar har sin alldeles egna och omedelbart igenkännliga stil; har man läst någonting av Bilal kommer man garanterat känna igen honom nästa gång man stöter på någon av hans serier. I de sena Linda och Valentin-albumen syns det tydligt att Mézières kikat på Bilal, och även i mer moderna franska SF-serier som Orbital kan man se Bilals inflytande när det gäller färgsättningen. Bug är ett utmärkt på den sene Bilal: Lite friare teckningsstil, en mer dämpad färgskala, och noggrant berättad. Inklusive en smula styltig dialog och ett tillplattat tempo, något som förvisso också kännetecknat Bilals serier genom alla tider; han slarvar aldrig med historien, men det är nog för teckningarnas skull manuset finns och inte tvärtom 😉

Kan köpas bl.a. här:

Ennis-PS: Dastardly & Muttley & En historielektion

Glömde två små saker när jag skrev om det jag nyligen läst av Garth Ennis. Närmare bestämt en liten not om en av serierna jag nämnde, och en serie som jag glömde (vilket kanske säger en del om vad jag tyckte om den…). Närmare bestämt:

  • The Stringbags: En intressant sak jag inte påpekade är att boken ifråga ges ut av förlaget Dead Reckoning, ett förlag som ägs av Naval Institute, en fristående organisation fokuserad på militär- och säkerhetsfrågor. Dead Reckoning ger bara ut serier, och det är ett tecken så gott som något på att serieformatet för närvarande står mycket högt i kurs när det gäller populär läsning i USA att en organisation som denna inte bara ger ut serier utan dessutom så pass många att man startat ett separat förlag just för dessa. Det märks också att Ennis anpassat sitt manus för en publik som kanske är mer intresserad av krigets taktiska och strategiska finesser än vanligt; huvudpersonerna är typiska Ennis-karaktärer, men det finns betydligt fler sidor och mer text än det brukar göra som redogör för den faktiska historiska bakgrunden än vad han brukar ha med. Inte så att det blir otympligt, därtill är Ennis alldeles för bra på att berätta medryckande historier, men det gör att stämningen blir lite annorlunda än i hans andra krigsserier. Så den som gillar att läsa historieböcker med fokus på krigshistoria ska nog ge den här boken en extra chans!
  • Dastardly & Muttley: Förlaget DC har haft rättigheterna till Hanna-Barberas karaktärer ett tag nu, vilket bland annat resulterade i en Familjen Flinta-version jag tyvärr inte var så förtjust i. Garth Ennis skrev också en mini-serie med några H-B-karaktärer som kom ut redan 2018 men som jag inte läst förrän nyligen, närmare bestämt en bok med titeln Dastardly & Muttley. För den som kan sin H-B handlar det alltså om den TV-serie som på svenska hette Dickie Dumskalle & Rackarn flyger högt – och faller djupt där de huvudpersonerna, en människa (Dickie/Dastardly) och en hund (Rackarn/Muttley) i sitt flygplan försöker fånga en brevduva som bär med sig hemliga papper. I Ennis och tecknaren Mauricets händer blir det här en historia som börjar relativt normalt, men där en galen vetenskapsman visar sig ha uppfunnit ett ämne, Unstabilium, var kraft är gränslös (varpå militärer genast vill använda det i vapen) men kaotisk i sin verkan -> den ”vanliga” världen börjar långsamt förvandlas till den värld man kan se i TV-serien. Och det är ungefär allt, roligare än så blir det inte: Militärer stressar över politikers beslut att försöka klara upp situationen, men allt blir bara mer och mer absurt, med malplacerade inslag av tragik som när människan som blivit Muttley inte längre kan prata med sina barn eftersom han nu bara kan skälla. På sin höjd småkul, om ens det, men kanske är det roligare om man har bättre koll på den gamla TV-serien än vad jag har, som bara känner igen namnen och utseendet men inte mer än så. Ärligt talat, även om jag inte gillade DCs Familjen Flinta-version var det en mycket bättre serie än den här!

Och det var väl allt; PS klart, dvs DS.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

På Ennis-fronten intet nytt…

…och ärligt talat gör det inte så mycket. Garth Ennis har sen flera år tillbaka inmutat ett antal nischer när det gäller att skriva serier som han är väldigt bekväm med, och som han gör bra. Jag skulle visserligen gärna se att han satsade seriöst på något större projekt igen, hans senaste längre arbete The Boys avslutades för nästan 10 år sedan, men tills dess har jag inget emot att fortsätta läsa Ennis vad jag skulle kalla standard-serier. Och senaste veckan har jag läst tre stycken sådana som jag tänkte skriva några mycket korta rader om, nämligen en krigsserie, en Punisher-serie, och en The Boys-serie 🙂

The Stringbags är ytterligare en i Ennis strida ström av serier som handlar om andra världskriget. Han har gjort så många sådana nu att jag misstänker att det är det ämne som han skrivit flest sidor om, med möjligt undantag för dagens andra serie. Den här gången handlar det om en besättningen på en flygplanstyp som kallades just för Stringbag och som var gammelmodig redan innan världskriget bröt ut, men som brittiska flottans flygavdelning var tvungen att använda sig av. Den som läst andra av Ennis krigsserier vet vad man kan vänta sig: En hel del humor, en hel del blod, och en hel del allvar, med huvudpersoner som kanske inte är de mest kunniga men som när det verkligen gäller inte sviker.

Det är smått fascinerande hur nära Ennis serier ligger hans förebilder, dvs de där brittiska krigsserierna i småformat som också gavs ut Sverige; skillnaden ligger mest i att Ennis är mer medveten som författare och att han har en större frihet att berätta de historier han vill utan att behöva bekymra sig om att inte bryta mot en given mall. Och, förstås, att jag tycker han skriver bättre, men det kan förstås vara en följd av att han har lyxen att lägga ner mer av sin själ i arbetet. För teckningarna står den här gången PJ Holden som tidigare tecknat bland annat ett avsnitt av Battlefields: Happy Valley, och jag tycker väl nu som jag gjorde då, dvs att Holden är helt OK men utan egentligen personlig stil, precis som (tyvärr) de flesta andra av tecknarna av Ennis krigsserier.

Punisher: Soviet tar och utökar Ennis rika flora av serier om Punisher, och här handlar det om den gravallvarliga varianten där världen som skildras är grå, kall, och extremt våldsam. Ennis Punisher-serier finns ju i två varianter: De mer humoristiska (lika våldsamma, men med humoristisk avsikt) som huvudsakligen tecknades av Steve Dillon, och så de råare, som den här. Personligen föredrar jag de förstnämnda för när Ennis exkluderar humorn kan han bli alltför obehagligt våldsam och cynisk för min smak, som i hans usla Nick Fury-serierna eller nyare A Walk Through Hell.

Här håller han sig ändå på rätt sida (om än med stor möda), och det som räddar historien är den lilla gnutta känsla som Punisher uppvisar när han träffar en olycksbroder, Valery Stepanovich, en före detta soldat i sovjetiska armén vars jakt på hämnd på en före detta officer för honom till New York. Jacen Burrows tecknar och från att ha ogillat honom för hans stela och okänsliga teckningar i äldre Ennis-författade serier tycker jag faktiskt att han nuförtiden är helt dräglig och ibland till och med bra. Bravo Burrows, men Ennis kan bättre!

The Boys: Dear Becky tittar in i Wee Hughies liv tio år efter serien slut: Han är tillbaka i sin hemby i Skottland tillsammans med Annie där han klagar över världens tillstånd med Trump, corona-viruset, Brexit med mer tillsammans med de gamla vänner och den familj som överlevde mini-serien Highland Laddie och åren som gått sedan dess, men handlingen kickar inte egentligen igång förrän Hughie öppnar ett anonymt avsänt paket som visar sig innehålla Butchers fortsättning på sin fru Beckys dagbok.

Ja, ölburken kommer plockas upp

Återigen är det en Ennis-veteran som tecknar, nämligen Russ Braun, och han är smått träig som alltid. Jag var iofs inte över mig förtjust i Darrick Robertson som stod för merparten av teckningarna i The Boys heller så jag ska inte klaga för mycket, men av de som tecknat The Boys gillade jag mest gamla trotjänaren John McCrea så jag hade helst sett honom på det här projektet.

Första numret kom ut i veckan så vi får se hur serien artar sig, men personligen har jag ingenting alls emot att läsa mer om Butcher, Becky, och den ursprungliga The Boys-gruppen historia 🙂

Kan köpas bl.a. här:

  • The Stringbags (Adlibris)
  • Punisher: Soviet (Adlibris)
  • The Boys: Dear Becky finns inte samlad ännu, såklart, så titta in i närmaste seriebutik eller vänta på samlingen som garanterat kommer dyka upp!
(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Doktor Voronovs komplott

En liten kluven känsla är det alltid när en serie ursprungligen skriven på ett språk jag inte behärskar översätts till svenska när jag redan skaffat den på ett annat språk: Kul att den nu finns här också, men synd att jag inte väntade på den svenska utgåvan. Och när dessutom den senare är överlägsen på alla sätt (design, tryck, översättning, …) blir det ännu svårare att motstå att köpa serien igen! Men sen kan man ju ha tur också, som till exempel att det svenska förlaget skickar ett recensionsexemplar av boken 😉

Och därmed är jag framme vid dagens serie, närmare bestämt Blake och Mortimer-albumet Doktor Voronovs komplott. Jag har redan skrivit om den när jag köpte den där nämnda tidigare utgåvan, på engelska närmare bestämt, så ta och läs den först för att se vad jag tyckte om albumet då, för tio år sedan, så ska jag skriva några ord om vad jag tyckte den här gången. Och här kommer de!

Jag var rätt kritisk mot albumet förra gången, huvudsakligen för att jag tyckte att Sente/Juillard inte lyckades riktigt lika bra med att försöka efterlikna Jacobs originalserier i jämförelse med Van Hamme/Benoits version . Och det är väl iofs fortfarande sant, men eftersom det är rätt länge sen jag läste den senare så blev det en lite mer fristående läsning nu, och jag kände mig vänligare inställd till Sente/Juillard. Den har den för Blake och Mortimer typiskt grundligt berättade och välmatade historien (intrigen i albumet skulle för de flesta andra serier ha krävt betydligt fler sidor att berätta), och tempot är likaså det rätta med metodiskt återgivna skeenden som även när det gäller snabba actionscener inte drar sig för sakta ner det hela med hjälp av stora sjok berättartext:

Det är vanligt att anse att serier där texten enbart återger vad som redan skildras i bild är misslyckade som serier betraktat, och jag kan ofta hålla med om det. Men det finns (som alltid) undantag, och en serie som Blake och Mortimer där det är ett mycket medvetet stildrag har jag ingenting emot. Här gör det att jag tvingas läsa serien i ett mycket långsammare tempo än annars, och det bidrar till den speciella känslan: Att läsa ett Blake och Mortimer-album känns för mig som att se på när någon mycket metodiskt och mycket organiserat murar upp en vägg. Sten läggs på sten i jämn takt, och när det är klart står muren där, stabil och helt utan hål. Sen är det förstås en smaksak om man gillar att se på när någon murar 😉

I övrigt kan jag nämna att jag fortfarande tycker att det känns lite påklistrat med Beatles-medlemmarnas uppdykande (men det är bra att den svenska utgåvan mha fotnot nämner dem); jag kan inte riktigt svara på varför jag tycker att det känns krystat medan referensen till Sputnik däremot känns helt naturlig. Och Juillards teckningar skulle må bra av lite mer omsorg, för även om de vid ett första påseende ser bra ut och fångar Jacobs stil så förenklar han ibland teckningarna alltför mycket vilket leder till att ansikten mm kan sakna djup.

Helt perfekt är inte Sente/Juillards försök att efterlikna de äldre serierna, men det är ett bra försök och en trevlig läsning för de som gillar stilen. Som jag skrivit förut läste jag Blake och Mortimer för första gången som vuxen så jag har personliga inga nostalgiska känslor för den, men eftersom Sente/Juillard i så hög grad försökt att hålla sig till Jacobs version att de till och med låter serien utspelas i dåtid (närmare bestämt 1957) så blir känslan att läsa den här kontrafaktiska historien ändå nostalgisk men på ett mer abstrakt plan för min del. Gammeldags är den, oavsett när den faktiskt skrev, men det är också avsikten!

Kan köpas bl.a. här:

Serielekar: Oslagbar

Jag vet inte riktigt varför det dröjde till i år, tre år efter att originalet kom ut, men jag är glad över att Pascal Jousselins serie Oslagbar fick årets pris på bokmässan i Bologna för bästa serie för mellanstadieläsare eftersom det gjorde att jag letade upp den, något jag annars kanske inte skulle gjort. Och trevligt nog fanns den faktiskt på svenska, utgiven tidigare i år på Egmont förlag:

Oslagbar är det mycket rättvisande namnet på seriens huvudperson, superhjälten Oslagbar. Han är en lätt rundlagd herre i typisk superhjältedräkt som verkar vara de enda kläder han har (någon hemlig identitet syns inte till), han är alltid hjälpsam oavsett om det handlar om att stoppa den galna vetenskapsmannen eller att hjälpa en katt ner från ett träd, och han är därför mycket populär i staden han bor i. Till och med den lokala polisen uppskattar hans hjälp, även om de kan bli en smula upprörda/skrämda av hans assistans eftersom de inte riktigt förstår hur hans krafter, de som gör honom oslagbar, egentligen fungerar. Och det är inte så konstigt för det handlar verkligen inte om några vanliga superkrafter precis:

De första 2-3 sidorna tyckte jag var väldigt bra, men jag tänkte nog att idén med att Oslagbar fritt kan röra sig i seriemediet snabbt skulle kännas uttjatad, men hej vad jag bedrog mig. Jousselin lyckas gång på gång överraska mig med nya infallsvinklar som Oslagbars förmåga medför; han själv är väl medveten om vad han kan göra, men det innebär inte alltid att saker går som han tänkt sig. Som när handlingen går ovanligt långsamt och att därför hans hopp mellan rutor leder till oväntade scener.

Och sen introducerar Jousselin några fler personer med meta-superkrafter, jag tänker inte avslöja vilka eftersom det är så kul att förstå vad de är själv, varpå det blir ännu roligare för den som gillar serier där humorn går ut på att överraska läsaren med de logiska följderna av absurda premisser. Som jag till exempel, det var länge sedan* jag blev på lika gott humör av att läsa någonting som jag blev av den här, och till och med när jag nu skriver om serien märker jag att jag ler för mig själv bara vid tanken på den 🙂

Oslagbar är på en del sätt en väldigt enkel serie: Episoderna är korta, ofta bara en sida; karaktärerna är inte precis psykologiskt djupa; själva handlingen, som att fånga en tjuv, berättas spikrakt. Men det spelar ingen roll för hela poängen med serien är att svepas med i en orgie av lek med seriemediet själv, som hur rutor för fram handlingen, hur teckningar ritas, eller hur boksidor fungerar. Det är helt suveränt gjort, och att Jousselin gjort det på ett sånt sätt att även lite yngre läsare kan hänga med är bara grädde på moset. Att leka med mediet har ju många gjort förut, som den här sidan av Joe Matt:

En rätt typisk sida för det här slaget av lek skulle jag säga, och helt OK! Men det som gör att jag tycker att Oslagbar är så mycket bättre är att Jousselin dels så helhjärtat anammar meta-aspekten i och med att seriens poäng helt fokuserar på den, dels att han som sagt lyckas så bra med uppfinningsrikedomen att en luttrad läsare som jag, som bokstavligen läst flera miljoner sidor serier (jag gjorde en överslagsräkning nu, huga!), ändå blir så överraskad över vad han hittar på. Strålande! För att inte säga oslagbart!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

*: Bland andra någorlunda nyligen lästa böcker som också gjort mig lycklig kan jag speciellt rekommendera Martha Wells Murderbot-svit; inte egentligen humoristiska sf-böcker men likafullt ler jag bara vid tanken på dem 🙂

Fysiska fantasy-utgåvor: Yay & Nay

Två stycken serier jag redan recenserat tänkte jag ta upp igen idag, och det på grund av att jag fått tag på dem i fysiskt format istället för enbart digitalt. En hel del serier fungerar finfint att läsa digitalt såklart, framförallt de som ursprungligen gjorts för att publiceras på nätet, men jag är ändå förtjust i känslan att hålla en fysisk bok i handen, och eftersom det handlar om två serier jag verkligen gillade när jag först läste dem blev det alltså så att jag skaffade dem igen. Varpå det visade sig att den ena utgåvan är perfekt, medan den andra tyvärr är rätt usel…

Jag börjar med den sämre boken, och lustigt/sorgligt nog är det också den som är utgiven av ett professionellt förlag som vanligtvis har bra ordning på sina serier, nämligen förlaget First Second. De har bland annat gett ut serier som The Unsinkable Walker Bean, Zita the Spacegirl, med flera, och de fokuserar på serier för ännu inte riktigt vuxna läsare, både översättningar och originialutgåvor. Dagens bok är en liten fet inbunden sak som samlar de tre Kairos-albumen av Ulysse Malassagne, en serie som tidigare funnits tillgänglig på engelska som scanlation, en scanlation som Malassagne själv rekommenderat intresserade läsare att leta upp eftersom en officiell översättning inte fanns. Jag skrev om vartdera av de tre numren allteftersom de dök upp, och var väldigt positiv över de fantastiska teckningarna (och ja, de är tydligt inspirerade av Hayao Miyazakis filmer) och hur väl Malassagne skildrar fart och rörelse. Historien verkar inledningsvis som en typisk fantasy, men mot slutet visar det sig att liksom i andra serier av Malassagne är han egentligen intresserad av att skildra hur ett klassiskt äventyr (och i det här fallet, en mycket bra berättad sådan) uppfattas av de/den för vilken handlingen inte är ett äventyr utan istället verkligheten. Så en liten tvist som kanske skulle behövt lite mer tid på sig, men en tvist jag uppskattade. Så läs mina tidigare recensioner för mer om serien; idag handlar det mer om utgåvan.

En utgåva som alltså inte imponerar. Det lilla formatet kan jag leva med; det har blivit något av ett standardformat när europeiska serier ges ut i USA, och även om jag saknar originalformatet kan jag leva med det här. Det som är problemet är istället trycket. Många sidor ser helt OK ut, men alldeles för ofta har sidorna missanpassade färger vilket gör att sidorna ser suddiga ut. Det är ett litet udda fel så vitt jag kan se: Det är inte att typ en av färgerna tryckts snett jämfört med de andra, utan istället att de svarta linjerna ibland har en skugga/blir dubblerade. Se på bilderna här nedan; först har vi scanlationen, sedan First Second (scannad):

En allmän suddighet i den fysiska utgåvan syns tydligt; titta till exempel på högra kanten av Nills glasögon där rundningen har två streck, medan det bara finns ett i den övre bilden.

Dessutom känns färgerna ibland utsmetade i boken, som om ett tunt lager vaselin smetats över sidan vilket utplånat nyanser. Jag skulle väldigt gärna få tag på den digitala utgåvan av First Seconds bok (den finns att köpa men riktigt så nyfiken är jag inte) för att se om det är själva tryckningen som orsakat problemen eller om felen introducerats tidigare i processen. Slutresultatet är att en fantastiskt bra serie tyvärr presenteras på ett inte alls fantastiskt sätt. Men felen är inte så allvarliga att man inte ska läsa serien, det är den alldeles för bra för 🙂

Så till en mer reservationslös rekommendation: Snarlbear av Natalia Riess (här är min tidigare recension). Här handlar det om en webbserie som getts ut i bokformat, och en webbserie som hade ett väldigt speciellt utseende med extremt starka färger gjorda för att visas på en ljusstark skärm, och dessutom en handling där färgerna var en del av handlingen. Med andra ord som gjort för problem när det hela ska överflyttas till papper, men resultatet är i det närmaste perfekt. Storleken är ungefär samma som Kairos, men här känns det lagom stort eftersom Riess teckningar är snabbt gjorda och inte alltför detaljerade (hon har blivit klart skickligare som tecknare i hennes senare serie Space Battle Lunchtime), så ett större format skulle inte gynna dem. Men det är i pappersvalet man verkligen hittat rätt: Det är ett blankt och helt ogenomskinligt papper som återger färgerna så att de ser ut precis som på skärmen och utan att motstående sida lyser igenom. Normalt skulle jag vara tveksam till den här typen av papper för en serie men för Snarlbear har jag svårt att tänka mig något bättre!

Jag anar att det faktum att boken finansierades via en Kickstarter förklarar det lyckade resultatet; istället för ett mer opersonligt förlag som utformade boken blev det en utgåva där de inblandade hade ett eget intresse av att boken blev så bra som möjligt. Jag tänker inte ens försöka scanna en sida från den fysiska utgåvan eftersom 1. jag knappast kommer lyckas ställa in det så att färgerna återges rättvist, och 2. den ser ut precis som den digitala versionen, fast på papper, så jag kan lika gärna klistra in en sida från den senare. Här kommer en sån, bara för att det är trevligt med lite färglyster i inlägget:

Två fantasy-serier, båda mycket bra, och både med en hel del gemensamt i sina teman med huvudpersoner som riskerar att förändras till monster när de agerar våldsamt i en ny och magisk värld; helt olika slut men uppläggen är förvånansvärt lika. Så jag tycker verkligen att man ska läsa båda två, även om det är den enklare tecknade Snarlbear (som också är enklare i fråga om manus, det märks att Riess inte var alltför erfaren när serien gjordes, men bra är det likafullt) som förärats med den bästa utgåvan. Och, det måste erkännas, den klart dyraste 😉

Kan köpas bl.a. här:

  • Kairos (Adlibris)
  • Snarlbear (Hivemill; de två böckerna finns inte att köpa via vanliga bokhandlare)
(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Sword Princess Amaltea

Efter att ha läst Joakim Wallers senaste pingvinserier har jag nu också läst Natalia Batistas Sword Princess Amaltea. Samma förlag (Nosebleed Studio) och också den här gången, den engelska titeln till trots, en svensk manga. Och en till likhet: Också Batista ska ha beröm för att ha lyckats avsluta ett ambitiöst projekt. I ett långt efterord står det en hel del om allt slit det varit under många år med diskussioner med olika förlag, utlovade utgivningar som inte blir av, och givetvis det viktigaste av allt, nämligen själva serieskapandet. Den utgåva jag läst är en inbunden och mycket snygg samlingsvolym som Kickstartades förra året, men det finns en äldre i tre delar för den som föredrar förstaupplagor. Själv gillar jag den här: En rejäl och matig bok 🙂

SPA är en fantasyberättelse av klassiskt snitt, med drakar som bevakar kungligheter inlåsta i torn, andra kungligheter som befriar de senare, palatsintriger angående vem som ska ärva tronen, med mera. Det som har ändrats är könsrollerna, där genomgående allt som normalt förknippas med kvinnor utförs av män och vice verse. Så prinsar sitter inlåsta i torn, prinsessor med svärd befriar dem, drottningar styr länderna. Och det är inte bara könsrollerna som bytts ut utan även i språket har konsekvent ”man” bytts ut mot olika former med härledningen från ”kvinna”, kungadöme blir drottningdöme, och så vidare.

Med andra ord, en mangafantasy i Egalias döttrars fotspår. Åtminstone när det gäller språket och samhället, men när det gäller själva handlingen är det betydligt mindre politik i SPA: Amaltea är lillasyster och kan därför inte ärva tronen eftersom hennes storasyster är före i tronföljden, och det betyder att alla räknar med, för att inte säga kräver, att hon ska skaffa sig en prins som hon kan gifta sig med; om inte är det enda som återstår att för evigt vara en hjälpreda åt sin storasyster. Och hur hittar man (jag tänkte ett tag använda samma språk som i SPA när jag berättar om intrigen, dvs ”…hur hittar kvinnor…”, men jag kommer nog göra fel någonstans av misstag så det får vara, tyvärr) en prins på ett lämpligt sätt i en saga? Man får leta upp ett av de där tornen med en prins i och döda draken som bevakar det förstås!

Det fixar Amaltea snabbt, men när det är avklarat blir det ännu tydligare för henne själv att den enda anledningen till att hon genomförde uppdraget var för att visa sin mamma och storasyster att hon kunde klara det själv. Hela det där med att gifta sig för att sedan ta över prinsens drottningdöme lockar inte alls, och inte blir det bättre av att prinsen, Ossian, verkar måttligt förtjust i tanken han heller…

Amaltea är skeptisk till hela idén med att rädda prinsar som sen måste gifta sig med hjältinnan

Resten av boken handlar sen om hur Amaltea och Ossian färdas tillsammans till hans hem, vad de upplever på vägen (stråtrövare, onda häxor, mm), och vad som händer när de äntligen kommer fram. Det är småmysigt men för den som läst många sagor förut inte överraskande; att till exempel de två givetvis blir kära i varandra till slut är så att säga inbyggt i genren 😉

Och det sistnämnda är kanske det som jag tycker skaver en smula när jag läser. Teckningarna är inte dumma, detsamma gäller manus (men jag tycker att de av Batistas senare serier som jag läst är bättre på båda punkterna; de är mer självsäkra och följer inte lika slaviskt de japanska förebilderna), men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite tomt när serien visar sig så helt följa alla standardmallar för lite nyare sagor med prinsar och prinsessor, inklusive sensmoralen. Upplägget med de ombytta könsrollerna väntade jag mig skulle spela större roll, men det gör det inte; jag kan inte säga exakt vad jag skulle velat se, men att det inte på något sätt påverkar handlingen känns lite konstigt. Men det är kanske fel sätt att se på det. En så politisk berättelse som Egalias döttrar hade ju varit en helt annan serie, och om läsaren vill läsa en romantisk fantasyserie så kanske det räcker med de förändringar som finns i SPA för att visa på att det absolut inte behöver handla om prinsar som räddar prinsessor; små steg är också steg 🙂

Amaltea och Ossian senare i serien
Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Världens bäst säljande serie nu på svenska: Hundmannen

Det har dröjt några år men till slut dök Dav Pilkey storsäljare Hundmannen upp på svenska; hans tidigare barnboksserie Kapten Kalsong har funnits på svenska ett tag, men nu är det alltså dags för avknoppningen från den senare att försvenskas. Och för den som inte har följt Pilkey är det nog bäst med att förklara hur de två bokserierna hänger ihop: I Kapten Kalsong (som alltså är ”vanliga” böcker, även om de är rikligt illustrerade av Pilkey och seriesekvenser poppar upp titt som tätt) är huvudpersonerna, förutom titelgestalten, de två pojkarna George & Harold, och en av deras favoritsysselsättningar är att teckna serier. Kapten Kalsong är en av deras påhittade hjältar och en annan är Hundmannen, så idén bakom serieböckerna om Hundmannen är att de är George & Harolds verk. Därav utseendet på serierna:

Åtta serieböcker finns det på engelska hittills, två till ska det bli innan serien slutar är det sagt, så det finns en hel del kvar för svenska läsare. Och tur är det, för det här är verkligen böcker avsedda för slukaråldern. Det går hur snabbt som helst att läsa, som man nog kan ana när man ser sidan härovan där skurken glatt säger vad hon ska göra och Hundmannen lika glatt kastar sig efter henne; precis som det antagligen skulle vara om det verkligen vore två småkillar som gjort serien slösas ingen tid på scener som inte är fyllda av action. Ibland tjuv- och polis-action som härovan, ibland slapstick (ofta mellan Hundmannen och polischefen vars relation är en smula komplicerad), och ibland lek med formen som med de återkommande Pop-o-rama-sidorna, sidor som man ska snabbt bläddra fram och tillbaka för att det ska ut som om figurerna på sidan rör sig (typ att Hundmannen i sann hundanda glatt hoppar upp och ner på chefens mage).

Det är beundransvärt smart upplagt för unga läsare, och ibland kanske nästan lite för utstuderat; det finns så gott som inget tuggmotstånd alls här. Men det är fantasifullt, charmigt och roligt hela vägen, så jag förstår verkligen att det här är populär läsning för de som relativt nyligen börjat läsa själva. För att få omväxling i läsningen så innehåller Hundmannen också en del icke-seriesidor, som brev från skolan till George & Harolds föräldrar med klagomål om att pojkarna bara ritar serier istället för att göra sina läxor, sidor med hur man tecknar figurerna i boken, med mera, med mera. Som så många andra moderna barnboksförfattare bekymrar sig inte Pilkey så mycket om huruvida han gör serier, böcker, pyssel, collage eller någonting annat; så länge det är rolig läsning kan vad som helst ingå. Hundmannen-böckerna är huvudsakligen serier, Kapten Kalsong huvudsakligen skönlitteratur, men det finns gott om andra inslag också.

En typisk sida från Kapten Kalsong: Inte så mycket text, men en stor bild.

Som ett exempel på en annan extremt populär barnboksförfattare vars böcker också rör sig i gränslandet till serier finns Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans-svit som är så rikligt illustrerade att böckerna ibland listats på bestseller-listor för serier (även om jag definitivt inte tycker det är serier). Det finns fler exempel, och tillsammans med definitivt renodlade serie-storsäljare som Raina Telgemeiers böcker gör det dels att serieläsandet bland yngre i USA är populära än på många decennier, och dels att serieböcker för den målgruppen numera inte ses som någonting speciellt egentligen. Det är bara en variant på hur böcker kan se ut, bland andra, och det kanske kan kännas lite läskigt för mer utpräglade seriefans att serieformen tenderar att luckras upp för yngre läsare, men jag tror nog att det i längden bara är bra. Ta Hundmannen till exempel: Jag tror inte att det finns en enda läsare som har börjat läsa som kommer tycka att den är svårläst eller knepig att följa med i på grund av serieformatet. Det finns bilder, det finns text, det är uppenbart hur de hör ihop, så det är bara att läsa på.

Och efter Hundmannen kommer det inte vara svårt att läsa en Telgemeier-bok, och så vidare. Barnböcker för riktigt små har ju alltid varit rikligt illustrerade, men det som känns nytt är att det nuförtiden blivit vanligare att även böcker för något äldre barn som läser själva överlåter åt illustrationerna att ansvara för stora delar av handlingen. Teckningarna är inte bara spot-illustrationer utan en integrerad del av handlingen, sammanvävda med texten, och seriekonventioner används också ofta. Fler exempel är de svenska Pax-böckerna där rena seriesidor ingår, eller Cressida Cowells böcker där text och bild interagerar så gott som på varje uppslag. Kort sagt, böcker även för relativt stora barn där texten inte kan stå på egna ben eftersom bilderna är nödvändiga för att förstå vad som händer. Och låter inte det som någonting som är väldigt nära serier? Flytta texten in i bilderna och vips, serier! 🙂

Ok, det blev visst mer lite allmänna funderingar om förändringar i barnboksutbudet än tankar specifikt om Hundmannen; sorry Hundmannen, det var inte meningen! Som avslutning låt mig därför säga att det är en fantastiskt underhållande bok för de som den är avsedd för, och även för äldre läsare som jag är det trevlig läsning. Jag tog också och läste några Kapten Kalsong-böcker innan jag gav mig i kast med Hundmannen och de var inte dumma de heller så om ni har någon småtting runtomkring er som behöver mer att läsa och är sisådär 7-10 år gammal så kan jag absolut rekommendera dem. Om ni ger dem en Kapten Kalsong-bok eller en Hundmannen-bok spelar däremot inte så stor roll; att en klassas som litteratur och en annan som serie märks ärligt talat inte när man läser dem eftersom känslan i dem är precis densamma, oavsett formatet 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Man Without Talent

Det fortsätter att komma ut klassiska japanska serier på engelska och nu är turen kommen till en av de allra mest omtalade serieskaparna: Yoshiharu Tsuge. Han började sin karriär som serietecknare redan på 50-talet med att skapa serier för den då blomstrande hyrboksmarknaden, för att på 60-talet huvudsakligen publicera sig i avant garde-magasinet Garo. Men han tvivlade på sig själv och sin förmåga som serieskapare och slutade med serier, för att sen göra en kortvarig comeback på 80-talet, och det var under den senare tiden dagens bok först publicerades: The Man Without Talent, en huvudsakligen självbiografisk berättelse om hur Tsuge försöker försörja sin familj medelst riktigt usla affärsidéer.

Det är väl lika bra att klara av det där med i hur hög grad det är en självbiografi eller inte på en gång. Tsuge är själv öppen med att det i huvudsak handlar om honom själv och hans familj, men han har varit lika tydlig med att författande handlar om att berätta en historia på bästa möjliga sätt och att det därför inte är ett försök att ge en hundraprocentig återgivning av verkligheten. Så i boken heter huvudpersonen Sukezō Sukegawa och medan platsen där allt utspelar sig är en plats där Tsuge själv levde och några av affärsidéerna som syns till är exakt vad Tsuge själv jobbade med är andra till för fiktionens skull. Bara så ni vet om jag i fortsättningen ibland blandar ihop Tsuge och Sukegawas liv och åsikter 🙂

Jag läste boken utan att egentligen veta någonting om Tsuge eller hans serier; det enda jag läst av honom tidigare är några kortare serier som gick i tidningen RAW för mer än 30 år sedan, plus att jag relativt nyligen läste och uppskattade hans bror Tadao Tsuges serie Slum Wolf, en illusionslös socialrealistisk skildring av människor på samhällets botten. Och visst finns det likheter mellan de två brödernas serier, som samhällsskiktet där huvudpersonerna befinner sig, men också stora olikheter. The Man Without Talent är en tystlåten, filosofisk och bitvis nästan elegisk skildring av Sukegawa, en man som förlorat tron på sin förmåga att tjäna pengar på sina serier och som istället satsar på hopplösa företag som att samla stenar från den närliggande floden som han försöker sälja till stensamlare, dvs människor som letar efter stenar som är estetiskt tilltalande till exempel om man vill göra miniatyrstenträdgårdar till bonsai-träd. Det går förstås uselt; dels på grund av att det redan när Sukegawa ger sig in i det är det ett affärsområde som nästan försvunnit på grund av bristande intresse, men framförallt för att de potentiella kunderna (med rätta) ställer sig frågande till varför de skulle betala smärre förmögenheter för stenar som de bokstavligen kan plocka själva några meter från försäljningsstället.

Svårscannad bok idag så tyvärr blir marginalen avklippt på ena sidan

Stenförsäljning försöker han med länge, utan framgång, och symptomatiskt för hur han känner och resonerar är att när han ibland stöter på andra män med affärsidéer vars tid sedan länge försvunnit blir han mer intresserad av att överta dem desto hopplösare de är. Han vill inte vara med, han vill försvinna in i en tillvaro där ingen noterar att han ens existerar, och att vara en misslyckad affärsman är ett utmärkt sätt att uppnå målet: Det finns få saker som är mindre iögonfallande än en butik utan inköpskostnader och utan kunder.

Men han har en familj, och serien igenom är det den som får honom att oroa sig för pengar och ekonomi. En längre episod mot slutet av boken handlar om hans läsning av en poet, Seigetsu, som levde på 1800-talet och som till skillnad från Sukegawa inte hade en familj att tänka på och därför kunde leva ett vagabondliv utan förpliktelser, och det är uppenbart att Sukegawa avundas honom. För många (inklusive mig) en något konstig känsla eftersom Seigetsus liv är mycket dystert och han dör stelfruset på en leråker som en alkoholiserad utböling skydd av alla, men för Sukegawa är det ändå något av en idealisk tillvaro.

Serien balanserar på gränsen till att bli en alltför narcissistisk skildring av en man utan förståelse för omvärlden vilket gör att hans närmaste blir lidande, men det som gör att den håller sig på rätt sida är att som läsare är det omöjligt att missa hur naiv Sukegawa är och hur förståeligt det är att hans fru gång på gång skäller på honom för hans orealistiska infall och för att han inte ens försöker upprätthålla sin serieproduktion. För mig känns det som ett exempel på litteratur där författaren är mer insiktsfull i sin författarroll än i sin vardagliga person; frun är definitivt ofta skildrad på ett ofördelaktigt sätt, men Tsuge är en så skicklig författare att jag som läsare ändå sympatiserar med henne och blir smått upprörd över Sukegawas idiotier, även om jag på många sätt tycker synd om honom också. Jag är inte säker på om det var Tsuges avsikt när han skapade serien, men det är resultatet för min del 😉

Det finns ett riktigt bra efterord av Ryan Holmberg som berättar mer om Tsuges liv och hans serier, och jag blev förvånad när det stod att Tsuge av en del kritiker hyllats som ett ideal, och då alltså inte som ett författarideal utan som ett ideal när gäller hur man ska leva (och ”man” är verkligen ett rätt ord för det finns frun till trots inte mycket av kvinnoperspektiv med i bokens värld). För mig är det tydligt att Sukegawas tankar på hur livet ska vara visserligen framställs som förståeliga i boken, ett fritt liv utan andras blickar på det, men att det är en omöjlighet: Vi behöver alla varandra, och därför kan man inte leva helt utan förpliktelser eftersom det vore orätt mot de som hjälper en. Så övertydlig är förstås inte Tsuge, jag tror snarare att han skrev sina serier utan att ha som avsikt att framföra någon specifik etik eller filosofi, men för min del blir slutsaten att oavsett hur poetiskt ett liv som exemplevis poeten Seigetsus kan te sig på avstånd, och Tsuge är riktigt skicklig inte bara på de realistiska inslagen utan också de mer filosofiska och eftertänksamma, så är sådana liv omöjliga att leva utan förfärliga följder för både en själv och för människor i ens närhet.

En bra för att inte säga utmärkt bok är den, The Man Without Talent, och väl värd sitt goda rykte. Några korta ord om teckningarna och bokdesignen också innan jag slutar: Tsuges styrka vad gäller illustrationerna är i mitt tycke rytmen och känslan i dem; hans stämningsskapande sidor är genomgående charmanta. Figurteckningen är funktionell och lite typiskt många mer konstnärligt ambitiösa serier, dvs lätt naiva och ibland missformade, antagligen med avsikt för att inte se ut som mer slicka kommersiella serier. Jag har ingenting emot det, men för de som vill ha teknisk briljans vad gäller dem så får de tji. Utgåvan i sig har utmärkt tryck och papper och en översättning där språket flyter bra, och lustigt nog tycker jag den opersonliga skrivmaskinssatta textningen passar alldeles förträffligt till innehållet. Men det är kanske för att jag gillade boken så pass mycket som jag kan ha överseenden med den 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)