Författararkiv: Simon

Färdigtuggat: Chew

Postat den

Precis som planerat blev det 60 nummer av tidningen Chew, och nyligen kom också följdriktigt den sista samlingen ut med serien om detektiven med de skumma matkrafterna, Tony Chu, som jag givetvis har läst. ”Givetvis” eftersom jag tycker så mycket om den här serien och den bisarra världen som den utspelar sig i; när jag först skrev om den var det med viss oro för att den kanske var en entricksponny som inte skulle hålla i längden men det visade sig att så var det inte alls 🙂

Tvärtom vinner mycket av Laymans särdrag som manusförfattare på upprepningens behag: De återkommande bildlösningarna (där min favorit nog är fågelperspektivsbilderna på en säng med varierande människor i dem, alltsom oftast i liknande poser), introduktioner av nya mycket specialiserade men fantasieggande matkrafter, leken med förväntningar tack vare saker som de rutor från det sista numret som dyker upp i mycket tidigare nummer. Tillsammans med Guillorys närmast uppsluppet karikatyrliknande teckningar gör det att serien hela tiden känns rolig och överraskande, det egentligen gruvliga innehållet till trots.

Definitivt en av de mer normala fågelperspektiwbilderna på en säng från Chew, och en glad sådan också!

Men slutomdömet om serien som sådant blir ändå inte riktigt en fullpoängare. Det är frustrerande nära men det finns en sak som drar ner omdömet, nämligen slutet. Utan att avslöja för mycket har de avslutande numren av tidningen en helt annan ton än resten; blandningen av humor, crazy och genuint drama finns serien igenom och balansen är hela tiden utmärkt, men mot slutet kapsejsar det. Tony Chu är alltid en väldigt arg och oförlåtande person, men eftersom så många av hans nära och kära är (oftast) charmiga knasbollar tar hans humör och svartsyn inte överhanden; han kan inte ens upprätthålla sin avsky för sin oerhört frustrerande och nonchalanta polispartner John Colby eftersom även denne egentligen gillar Tony, deras olika personligheter till trots.

Och mot slutet bli det alltför mycket elände och Tony Chu-raseri utan förmildrande omständigheter när den charmiga humorn saknas nästan helt, och läsningen känns därför märkligt deprimerande. Personligen anar jag ett misstag från Laymans sida: Han har berättat att han ändå från seriens begynnelse vetat exakt hur serien skulle sluta, och även om det har funnits fördelar med det (som alla referenser framåt i tiden i serien) har det här lett till att han inte kunnat låta bli att skriva just det slutet som han redan bestämt sig för. Men under årens gång har serien nog blivit någonting delvis annorlunda än den kanske var tänkt från början: Mycket tidiga skisser på karaktärer gjorda innan serien ens startat på riktigt visar en mer realistisk och allvarligare stil, och en del intervjuer jag läst antyder detsamma. Det kan nog helt enkelt vara så att Guillory extremt underhållande teckningar drivit serien åt ett lättsinnigare håll, och tyvärr matchar inte det sedan länge planerade slutet den faktiskt existerande serien :-/

Men jag måste trots missräkningen med slutet ändå säga att Chew har varit en av de absolut mest underhållande och roliga serier jag läst de senaste åren. Varje gång en av de mer eller mindre årliga samlingarna dykt upp har jag kastat mig över dem för att återigen få läsa om Tony, Toni, John, Poyo och den märkvärdiga värld de lever i, och det tycker jag fler ska göra 🙂

En mycket liten detalj som jag ändå fastnade för i Chew: Typsnittet som används när någon person med matkrafter ska beskrivas är alltid detsamma, och bidrar IMHO faktiskt rätt mycket till den alldeles egna karaktär serien har 🙂

Tim och Tamtam & Sisters

Postat den

Varje år efter SIS brukar jag fundera på vad som jag personligen upplevde som festivalens utmärkande inslag. I år var det lätt: Serier för barn. Flera förlag som enbart inriktar sig på den gruppen av läsare, och både översatta och svenska serier finns det ganska gott om. Så idag blir det några korta ord om två album från ett av de förlagen, nämligen Gaspard Förlag 🙂

Tim och Tamtam 1 – Min nya vän (teckningar Bannister, manus Grimaldi)

Tim är en liten Cromagnon-pojke (tror jag) som en dag upptäcker någonting som inte borde existera: En levande dinosaurie. Lyckligtvis (med tanke på hur stor den är, framförallt munnen…) är den vänlig och de blir genast lekkamrater. Ett problem finns dock: Ingen tror på Tim när han berättar om Tamtam, och varje gång han ska visa upp sin nya vän gömmer den sig.

Lite av Kalle & Hobbe, Stanley and His Monster, med flera andra serier om små pojkar med imaginära/overkliga kompisar alltså. Ett problem med genren är att det lätt blir att alltför mycket av att serien fokuserar på huruvida kompisen faktiskt existerar eller inte, alternativt att osannolika sammanträffanden alltid gör att ingen annan får syn på den. K & H undviker problemet genom att Hobbes status mestadels ignoreras, medan däremot SaHM är riktigt trist serie eftersom så gott som alla serier handlar om just monstrets status (alla andra tror det är en hund).

Tim och Tamtam lider inledningsvis också av att det finns några sidor för många där skämtet bara är att Tim ska visa upp Tamtam men att Tamtam givetvis just försvunnit, varpå de andra skrattar åt Tim. Men det verkar som om Grimaldi/Bannister också inser problemet och i slutet av albumet upphör det att vara ett problem, och då blir serien också klart bättre: Det är roligare att läsa om hur Tim, hans vänner, och de vuxna reagerar på Tamtams uppenbarelse och hur man ska kunna leva tillsammans med en dinosaurie som i princip kan äta upp vem som helst när som helst än halvtrista skämt om att Tim har en alldeles för livlig fantasi (eller för den delen, om hur Tims vänner mobbar honom för att han ljuger så mycket).

På det hela taget är Tim och Tamtam en trevlig läsning, där det bästa nog är Bannisters livliga teckningar med dess charmiga kurvor. Som en skämtserie fungerar den okej, även om skämten inte är de allra fräschaste. Ju mer personlighetsfokuserade serierna är desto roligare blir de enligt mig, och de bästa sidorna är de där Kara är med, en ännu yngre flicka som är den enda som tror på att Tamtam finns men det innebär inte att hon litar på Tamtam:

Vi får se om det blir fler album med Tim och Tamtam; den här boken översattes förra året och hittills finns ingen nummer 2. Men Gaspard tar det generellt lugnt med utgivningen, antagligen för att inte överanstränga sig, så vi får se. Jag tycker att serien förtjänar en chans till, framförallt som jag tycker serien blir bättre allteftersom.

Sisters 3 – Det var hon som började (teckningar William, manus William & Cazenove)

Jag har nämnt serien Sisters förut, och nu har Gaspard alltså kommit fram till det tredje albumet (mer eller mindre; några sidor är tagna från album fyra). Jag tycker fortfarande om de två systrarna och deras relation, men jag skulle gärna se att manuset vågade gå utanför de nu etablerade ramarna lite oftare. Marine och Wendys relation när det enbart är de två som det handlar om kan jag rätt bra vid här laget och det finns inte så många överraskningar kvar, men så fort andra personer dyker upp med åtföljande komplikationer (Marine som så gärna vill hänga med de stora flickorna, Wendy som vill vara vuxen inför sina kompisar men som fortfarande gillar att leka med Marine, osv) blir det roligare.

Lite på rutin går serien allt, och jag är nyfiken på hur det hanteras i originalet; det finns en uppsjö med album om de två systrarna, inklusive avknoppade serier, och jag är nyfiken på om status quo förändras där. Hur som helst är jag glad att Gaspard knegar på för jag tror att det alltid behövs fler inbjudande serier för unga läsare; alla behöver inte vara mästerverk (det vore förstås roligt om alla var det, men det är orealistiskt) så serier som Sisters behövs de med: Underhållande men inte alltför djup 🙂

SIS 2017: Fanzinen, del 4

Postat den

Sista lasset fanzin, och också några av de jag personligen gillade mest: De kanske inte är de mest proffsigt utformade eller de med subtilaste manus, men roligast var de! Med andra ord,

Burleskerier

Förlåt av Axel Pettersson: 40 sidor med ett innehåll utan hämningar, åtminstone inga som jag kan komma på. Rättframt tecknat, inga krusiduller, och oftast skämtteckningar (dvs en ruta), men ibland också ”rena” serier:

Jag gillar Petterssons timing så jag föredrar serierna framför skämtteckningarna; de sistnämnda är roliga de med men jag har alltid tyckt att skämtteckningar är ett svårt format, framförallt om man läser flera på raken, där t o m mästare som Gary Larson tenderar att kännas lite tradig efter ett tag.

Men som sagt, roligt hade jag när jag läste Förlåt, trots att det är knepigt att hålla humorn igång när man som här inte har några återkommande karaktärer och alla strippar/rutor är fristående. Bra jobbat!

Okej tjej gör sin grej presenterar Gräslig brud äter sin hud av Cecilia Vårhed: Jag kunde inte låta bli att ta med hela titeln på fanzinet framsida eftersom det var det som gjorde att jag stannade till och tittade i det; en underbar rytm i titeln tycker jag 🙂 Och en passande smått surrealistisk och burlesk titel till ett likaså smått surrealistisk och burleskt innehåll:

Det är svårt att göra innehållet rättvisa eftersom det är så spretigt, nog det mest spretiga fanzinet jag köpte i år och det med god marginal. Och eftersom jag uppskattar spretighet när det som här finns energi i överflöd och talang likaså så var det här, tillsammans med nästkommande fanzin, min absoluta favorit i år. Fria associationer till ordet Frälsningsarmen (alltså inte Frälsningsarmén), tack-knackningstaktiken för att ta reda på om Gud finns, den alltid lika opålitliga Utekvällsgudinna; allt finns med i det här fanzinet som är ett alldeles underbart exempel på hur skaparglädje och fantasi gör att även ännu inte helt stadiga teckningar ändå kan resultera i fantastiskt bra serier 🙂

Tardaasa av Nea/Tardee/(kanske någonting annat på riktigt): Slutligen, det helt enkelt roligaste fanzinet i år, nämligen Tardaasa, ursprungligen en webbserie som jag inte läst förut men som nu alltså går att köpa i ett fysiskt format. Klassisk humor, huvudsakligen om sex och relationer, och med en återkommande huvudperson, Panny, som kanske inte är helt välanpassad:

Och det tackar jag för eftersom Panny är en typ av vildsint känsloutlevande karaktär som jag tycker är hur rolig som helst att läsa om, och teckningarna passar perfekt de med, med sina gulliga karaktärer som står i bjärt kontrast till deras mindre gulliga beteenden.

Den serie jag främst kommer att tänka på när jag läser Tardaasa är Kenneth Larsens Bästis, en annan riktigt kul serie jag fick upp ögonen för via SIS. Bästis är snäppet snitsigare tecknad, men Tardaasa träffar oftare rätt med manuset. Men båda är roliga, och nu när Bästis publiceras i Pondus-tidningen kanske den skulle kunna få sällskap av Tardaasa med (tillsammans med Ett steg i taget kanske) ? 🙂

Och därmed är det slut med fanzin-skriverierna från SIS i år för min del. Good shit, helt klart, och när nästa SIS rullar in om ett knappt år (hoppas jag!) hoppas jag att det finns lika bra nya fanzin som årets Tardaasa och Gräslig brud äter sin hud. Och vem vet, kanske kan jag också hoppas på ett nytt nummer av Li Österbergs Agnosis efter att ett nytt nummer funnits på alla SIS sedan åtminstone 2009, men i år blev det tyvärr ingenting (fast hennes nya album Pappas flicka fanns, och den lär jag skriva om snart!) 😉

SIS 2017: Fanzinen, del 3

Postat den

Näst sista bunten med uppackade fanzin tror jag att jag ska kalla

Relationsrelaterat

Och först ut är

Hjärterummet av Sofia E Karlsson: Vad göra om man blir osams med sin flickvän och man inte har någonstans att bo? Jo man frågar givetvis någon kompis om hjälp, och vips har Jenny och hennes sambo fått en ny inneboende/sambo som sover på soffan. Visst är det trevligt att känna sig behövd och att kunna ställa upp för en vän, men helt smärtfritt är det sällan:

Det är med lite kluvna känslor jag läser det här fanzinet. Det är ovanligt matigt för ett fanzine, med som det känns mycket innehåll tack vare den okomplicerade och raka handlingen, men jag saknar samtidigt lite känslomässigt engagemang; slitningar till trots känns det ändå ibland slätstruket.

Men det kan definitivt bero på det som står i början av fanzinet: Det här är tänkt som en längre berättelse, och fanzinet innehåller bara början och en del av slutet. Så när de ”saknade” sidorna dyker upp kan jag mycket väl tänka mig att jag blir mer involverad i personerna!

Something Special av Lisa Harald: En gammal bekant nu, men det var inte förrän jag nu skulle skriva om Something Special som jag uppmärksammade att jag läst hennes fanzin Snö redan år 2012. Och roligt att läsa min egen recension eftersom det jag tänkt skriva om årets fanzin i princip var samma sak jag redan skrivit för fem år sedan: Manga-inspirerade teckningar, men utan att det känns som en blek efterapning, och en kort känslosam berättelse som gjord för ett fanzin.

Den här gången handlar det om två barndomsvänner som står på gränsen till vuxenlivet, och om det nödvändigtvis måste innebära att känslan av att allt är möjligt nu är förbi. Det enda bleka i serien är teckningarna som (avsiktligt skulle jag tro) istället för en svarta färg använder en blekare grå (bilden här ovan ser på grund av inscanningen grådaskigare ut än den gör IRL). Så jupp, jag tyckte om serien, och jag antar att jag år 2022 kommer läsa nästa Harald-serie 😉

Roxy och en kopp svart som en natt utan måne av Stef Gaines: Längsta fanzin-titeln i år står veteranen Stef Gaines för, och också fanzinet är i lite större format än de andra Gaines-fanzin jag köpt genom åren på SIS. Men innehållet är typiskt Gaines: En förälskelse på distans med mycket fantiserande om vad som skulle kunna ske, som plötsligt riskerar kollidera med verkligheten:

Nog märks det att det är en erfaren serieskapare som gjort serien; det är nästan lite fånigt att kalla det här ett fanzin, och det är något av ett mysterium att det inte finns några professionellt publicerade album av Gaines (så vitt jag vet!). Inte för att det spelar någon roll för just mig som läsare för jag hittar serierna ändå, och album som Björnen & Prinsen ser väl så bra ut som många ”vanliga” böcker. Men det är lite synd att spridningen är så begränsad :-/

Så, snart klar nu med fanzinen, och sen är det nog dags för alla andra seriealbum som ligger väntande i recensionshögen!

SIS 2017: Fanzinen, del 2

Postat den

Om förra bunten fanzin fick samlingsnamnet Proffsigt paketerat får väl dagens istället kallas

Fanzin och ingenting annat, så det så!

Tre fanzin blir det igen, men den här gången är två av dem gjorda av samma person, nämligen

Grodor & Du skulle ändå inte fatta. av Olivia Skoglund: Det här är nog så nära själva urbilden av seriefanzin man kan komma, med två tunna häften serier, enkelt tryck (framförallt Grodor), och lika enkelt innehåll. Så formmässigt är det långt ifrån den första bunten fanzin, men likafullt försvarar de här sin plats som bra exempel på vad fanzin kan vara, nämligen en möjlighet till utlopp för vad helst serieskaparen önskar.

Ta Grodor, som innehåller skildringar av gånger som serieskaparen gjort bort sig. Och så börjar fanzinet också, men det blir snabbt betydligt mer spontana serier om allt möjligt, för att avslutas med en metasida:

Spretigt värre med andra ord, och det är A-OK för mig!

Eller Du skulle ändå inte fatta., med undertiteln Skräckberättelser från nördsverige. Här stöter vi på en samling sexistiska/rasistiska typer, framförallt från spelvärlden, som författaren uppenbarligen starkt ogillar och därför gjort serier om. Katharsis? För humorn (för det finns en slags besynnerlig humor i hur gräsliga människor uppträder ibland)? För berättarglädjen? Jag har ingen susning men jag misstänker att allt det kan ingå, plus såklart att det är roligt att ha gjort ett fanzin 🙂

Så jupp, de här två fanzinen är på många sätt amatörmässiga men jag gillar dem hur som helst just för att de är så bra exempel på fanzin i det lilla formatet där man kan göra i princip vad som helst.

Tinnitus! av Nelly Karlsson: Tredje fanzinet av Nelly Karlsson som jag köpt och skriver om; 2015 var det en stämningsfull liten historia om en pulkafärd en mörk natt, och 2016 en spökhistoria på en tågstation. Den här gången är det istället en dokuserie om tinnitus och hur den påverkar Nelly Karlsson själv:

Lustigt nog är innehållet i färg medan omslaget är i svartvitt så det går verkligen inte att beskylla fanzinet för fula försäljningsknep

När jag stod vid bordet för att kolla in serien dök det upp en annan intressent och efter ett litet tag stod vi alla tre (dvs inklusive serieskaparen) och pratade om vår respektive tinnitus, så uppenbarligen är det ett tema som förenar 🙂

Årets Nelly Karlsson-fanzin (för min del alltså) är onekligen mer av en bagatell än de två tidigare årens, men att hon behärskar seriemediet märks tydligt; det är förunderligt hur väl serier lämpar sig för fakta- och kunskapsförmedling när den som gör serien vet hur man gör serier. Här är det inte så mycket en fråga om att undervisa utan mer om att skildra hur det är att ha tinnitus, men för de som inte har koll på tinnitus tror jag det här är en bra introduktion.

Fast mest av allt är det förstås sju trevliga seriesidor att läsa, och det är det viktigaste 🙂

Och det var allt för idag: Tre till formen ganska/mycket enkla fanzin som än en gång bevisar att serier är ett medium som passar mig. Jag spenderar nog mer tid totalt med att läsa böcker än serier, men när det gäller serier är spännvidden i det jag läser betydligt större. Det finns serier med handling och teman som om de skulle varit böcker jag aldrig skulle kommit mig för att läsa, och än mindre tycka om.

SIS 2017: Fanzinen, del 1

Postat den

Årets seriefestival i Stockholm är slut och som vanligt blev det en hel del serieinköp för min del; mest fanzin såklart eftersom det alltid går att köpa de ”vanliga” serierna när som helst under året, men fanzinen är det knepigare med! Och likaså som vanligt var det rätt planlösa inköp för min del, dvs jag spankulerade omkring, tittade i de fanzin som jag tyckte såg intressanta ut på utsidan, och köpte sen de som fortfarande såg intressanta ut när jag tittat inne i dem.

Fördel med sånt planlöst shoppande: Jag har ingen aning om vilka fanzin jag kommer få med mig hem 🙂

Nackdel med sånt planlöst shoppande: Jag missar garanterat många bra fanzin som jag inte råkar få syn på, eller som jag missbedömer under min snabba koll. Så hemskt ledsen för det, alla fanzinskapare som jag borde läst i år men inte gjorde 😦

Men, dags att börja med första bunten av fyra. Som vanligt inga längre stycken (fanzinen är ofta korta de med, så det så!), och jag har som alltid delat in mina inköp på ett mycket subjektivt sätt, och den här bunten kallar jag

Proffsig paketerat

Ett steg i taget av Melanie Sassarini: Ett litet fanzin med tjockt och elegant papper, bra tryck, och snygg design om Charlie och hennes jakt på…ja, det är hon nog inte helt klar över själv. Men sex, kärlek och videospel ingår iallafall!

Skämten påminner en hel del om Lina Neidestams Zelda, men Charlie är yngre, inte lika självsäker, och definitivt inte lika cynisk (ännu?). Jag kan inte säga att jag hinner lära känna Charlie eller hennes vänner som personer eftersom 14 sidor serier är alltför kort för det när det handlar om något som närmast är en strippserie, men lovande känns det. Bra tecknat är det också, med säkra linjer och en trevlig stil; det här är förstås bara ett smakprov men jag tycker helt ärligt att den här serien väl skulle försvara sin plats bland andra professionella strippserier. Jag undrar jag vad redaktionen på Pondus eller Nemi skulle säga om de fick syn på serien…

The Narrows av Ellinor Richey: Nu blir det en kort självbiografisk serie om en övergångsrit där två unga systrar ger sig ut på en dygnslång marsch för att visa både för sig själva och för sin pappa att de kan klara av det utan hjälp. Och visst kan de det, men kanske inte helt utan problem:

Ingenting dramatiskt händer egentligen när vi följer systrarnas strapatser: De vandrar, de blir ständigt blöta (eftersom de går nere i en smal klyfta med ett vattendrag längst ner), de längtar hem, och när pappan hämtar upp dem sju sidor och ett dygn senare är det med lättnad de överlåter ansvaret åt honom igen; de kanske ännu inte är vuxna nog att helt ta hand om sig själva, men min känsla är att experimentet trots det var värt det.

Det är en liten finstämd serie det här, och en historia som passar alldeles utmärkt som ett fanzin; fler sidor hade knappast gjort berättelsen bättre utan hade bara riskerat att spä ut den, så kudos till Richey för ett manus som är så väl anpassat till formatet. Teckningarna är finfina de med, med en omväxlande layout och bra känsla för rytmen i en serie. Och för de som inte köpte fanzinet (fast det är mysigare med ett litet seriehäfte för en sån här berättelse än en datorskärm tycker jag) kan hela serien läsas på Tumblr: http://ellinorrichey.tumblr.com

Christmas in Friedrichshain av Tinet Elmgren: Om Sassarini och Richey var nya erfarenheter för mig så gäller det inte för dagens sista serieskapare, Tinet Elmgren, vars serier jag med glädje följt de senaste åren. Så jag kan ju inte precis påstå att jag är förvånad över att hennes fanzin var bra; jag tycker fortfarande att hennes The Slow and the Relentless var ett snudd på perfekt fanzin 🙂

Det som däremot var överraskande var att det var ett självbiografiskt fanzin eftersom alla tidigare serier jag läst av henne varit fiction. Visserligen skildras alla människor som grisar, precis som i hennes Sockerärter, men självbiografiskt är det likafullt: En deppig jul anno 2016 i Berlin, närmare bestämt i stadsdelen Friedrichshain. Dåliga drömmar, stängda caféer, och en gammal arbetarstadsdel där den ursprungliga befolkningen håller på att trängas ut av gentrifieringen.

Nog känner jag igen innehållet med de uppfriskande politiska vinklingarna där för en gångs skull inte västra Europa / USA står i centrum, men jag måste erkänna att det kändes ovant att läsa en serie som såg så mycket ut som en Tinet Elmgren-serie men med ett innehåll som på grund av den självbiografiska handlingen var så annorlunda.

Bra? Självklart, och ett fanzin som känns som en gedigen läsning, det ganska ringa omfånget (24 sidor) till trots, och att det är proffsigt tecknat behöver jag väl inte säga eftersom det är just ett proffs bakom pennan. Formatet är lite mindre serieaktigt än i hennes andra serier skulle jag säga, med mycket större sjok av text som närmast står att likna vid dagboksanteckningar, men läsningen flyter på lika bra för det.

Men jag känner mig också lite kluven eftersom jag är så svag för de ösiga serierna jag blivit van vid, och sådana serier finns det alldeles för få av på svenska medan det finns gott om självbiografiska. Så min enda invändning mot det här fanzinet, som alltså för tydlighets skull nog var det mest helgjutna av alla dem jag köpte på SIS, är att det betyder att det inte blev något action-fanzin à la Tinet Elmgren i år. Fruktansvärt egoistiskt tänkt av mig, med andra ord, och en synnerligen svag invändning!

Corto Maltese: Under midnattssolen

Postat den

Ok, nu blir det en sån där recension som skulle kunna bli rätt knepig igen, dvs en där jag inte riktigt vet hur jag ska angripa boken… Men jag kan ta och börja med lite bakgrundsfakta: Under midnattssolen är det första nya Corto Maltese-albumet sedan seriens upphovsman Hugo Pratt dog för ungefär 20 år sedan. För manuset står Juan Díaz Canales, mest känd för att ha skrivit Blacksad, och för teckningarna Rubén Pellejero som tidigare tecknat bland annat Dieter Lumpen, en serie som ofta jämförts med just Corto Maltese.

Och vad gäller själva serien så utspelar den sig i Nordamerika, huvudsakligen i de norra delarna där Corto lovat att hjälpa sin döende vän Jack London med att överlämna ett brev till en av Londons bekanta, Waka Yamada, en ex-prostituerad som numera kämpar för kvinnors rättigheter. Och givetvis kryddat med allehanda äventyr, exotiska människor, filosofiska resonemang, och en herrans massa fiskmåsar:

Med andra ord låter det som ett normalt Corto Maltese-album, som de brukade vara när Hugo Pratt gjorde dem.

Det knepiga består i hur jag ska bedöma resultatet. Alternativen är två: Antingen bedömer jag det jämfört med hur Pratts serie såg ut, dvs hur nära Canales/Pellejero lyckas efterlikna originalet, eller så bedömer jag det som en helt egen serie, frikopplad från Pratts förutom att de delar samma huvudperson och persongalleri.

Vanligtvis är det här ett problem, dvs vilket alternativ ska jag anamma? Oftast blir det någonting mittemellan, men jag vet att personligen föredrar jag de friare tolkningarna, med lyckade exempel som alternativ-tolkningarna av Lucky Luke och Spirou. Det är framförallt när serien ifråga är starkt förknippad med sina ursprungliga upphovsmakare som det kan vara svårt att lyckas med rena fortsättningar, som de nya Asterix-albumen som aldrig lyckats frigöra sig från originalet och därför tenderar att bli o-originella (även om Asterix hos pikterna inte var så dum).

Men här är det lättare eftersom Under midnattssolen misslyckas oavsett hur man ser på serien. Canales har definitivt försökt lägga sig så nära Pratt som möjligt, med ett snudd på parodiskt resultat där precis allting som brukar förknippas med Corto Maltese måste med; förutom de redan nämnda detaljerna (som måsarna…) finns också Rasputin med på några sidor, utan att det finns någon anledning därtill, Pandora Groovesnore nämns (och syns nästan) också, och det enda förvånande är att det inte poppar upp några mytologiska kreatur också. Fast de kanske sparades till nästa bok, om det blir någon 😉

Om det varit det enda problemet med manuset hade jag (kanske) kunnat förlåta det, men handlingen är också den helt utan poäng och löjligt komplicerad. Pratt hade förvisso vanan att inte alltid vara glasklar men då handlade det om ett inslag av mysticism, framförallt i de senare albumen. Här är det istället fråga om ett manus där nya personer dyker upp oupphörligen, och innan jag ens förstått vem de är har de oftast dött eller försvunnit igen. Slagsmål med Rasputin, en revolt mot kolonisatörer, tyska spioner, prostituerade som med gevär anfaller en bordell, en boxare med en olycklig kärlek, Jack London, mounties, giljotiner, en karta till en skatt som kan förstöra naturen; lägg därtill att ett Corto Maltese-album också ”måste” innehålla sidor där djupsinnigheter yttras, och ni förstår nog att den här boken är fullständigt proppfull och att läsningen blir otroligt ryckig och oharmonisk.

Det vill säga, Canales är så ivrig att få med allting som funnits i någon tidigare serie med Corto Maltese (well, bortsett från mytologiska inslag, som sagt) för att efterlikna originalet att resultatet blir någonting som är närmast antitesen till Pratts långsamma och stämningsfulla skapelse. Jag kommer inte ihåg i vilken av Epix alla tidningar/böcker det fanns en alldeles utmärkt parodi på Corto Maltese (jag har för mig att någon av Andreasson-bröderna var involverade men jag är inte säker) som jag tror att det skulle varit väldigt nyttigt för Canales om han läst den eftersom Canales bok innehåller precis samma saker som parodin, bortsett från att Canales är gravallvarlig och sprider ut sig över ett helt album istället för några korta sidor.

Pellejero? Jodå, han försöker också lägga sig så nära Pratt han bara kan, med resultatet att det ibland ser (nästan) lika bra ut men att det varje gång han inte träffar rätt omedelbart syns och sticker mig i ögonen. Pratt hade en förmåga att teckna på ett sätt som förenade spontanitet med precision, men Pellejero saknar detsamma med resultatet att det ibland bara ser konstigt ut.  Jag gillade ju Pellejeros teckningar i Dieter Lumpen som definitivt har stora likheter med Pratts stil men som ändå inte var  en ren kopia, och jag hade definitivt föredragit att Pellejero fortsätt på sitt eget spår; här är hans talang bortkastad i ett försök att helt utplåna sig själv för att likna Pratt så mycket som möjligt.

Nog ser Corto en smula underlig ut här t.v.?

Några ord om utgåvan också: Trycket är bra och pappret finfint; jag valde att köpa den något dyrare svartvita utgåvan som dessutom innehåller ett längre förord (som verkligen inte är omistligt) och är något större eftersom jag föredrar Corto Maltese utan färg. Så fysiskt en mycket elegant bok, men eftersom det är förlaget Faraos Cigarer som ligger bakom finns förstås några grova missar i den svenska redigeringen. Förutom dansk text på några ställen i förordet (men aldrig i själva serien, gudskelov!) och en endast halvt översatt engelsk mening har man som syns på första bilden här ovan också misslyckats med att översätta titeln till svenska och istället ”behållt” den danska titeln, Under midnatssolen

Underligt nog är jag ändå glad att den här serien översatts till svenska. Den må vara i grunden usel och med en pinsam redigering, men jag var väldigt nyfiken på att läsa serien och nu har jag alltså gjort det. Och dessutom i en mycket elegant utgåva i svartvitt! Så hatten av för ambitionsnivån att ge ut en så här smal serie i två olika utgåvor på svenska; det är bara synd att serien inte lever upp till det :-/