Författararkiv: Simon

Martilo (och lite Ratte)

Postat den

Det är nästan pinsamt så länge sedan jag skrev om några svenska serier men nu så blir det några ord om en webbserie nu kommit ut i tryckt form: Fabian Göransons medeltidsserie Martilo och helgonet.

Det är medeltiden i sagoformat det handlar om här, med drakar, häxor med mystiska krafter och helgon en masse. Plus, förstås, en ung man vid namn Martilo som försöker bryta en förbannelse som lagts över hans föredrar genom att bli en sann kristen riddare, och en ung kvinna vid namn Arilone som efter att ha läst om hur helgon skapas längtar efter att utsättas för någon horribel handling som hon genom att övervinna själv kommer bli ett helgon. Med andra ord två unga personer med, hur ska jag säga, inte det bästa omdömet; Arilone blir ursinnig när hon ska offras till djävulen men några nunnor avbryter ritualen, och Martilo som inte tänker så mycket innan han handlar:

Människorna i Martilo är ett stoiskt släkte. När någonting dramatiskt inträffar, inklusive halshuggningar som den ovan, är det ingen som reagerar med mycket mer än ett ”Hm, det där var kanske lite onödigt”. De verkar luttrade och enda gången starka känslor utbryter är det istället ofta överreaktioner över trivialiteter, eller absurda skäl som Arilones argsinthet över att hon inte kan få dö i fred. Och det är en typ av humor som jag gillar, som nog märks på vad jag skriver här på bloggen 🙂

Sen måste jag också säga att teckningarna är väldigt mycket i min smak de med.Det finns drag av klassiska franskbelgiska serier som Hergé eller Martin, nyare serier som Trondheim, och en gnutta av stora svart sjok ch färger à la Mignola. En mycket sympatisk mix som gör att jag helt enkelt tycker det är ett nöje att se på teckningarna, med ett utseende som inbjuder till läsning samt premierar tydlighet istället för någonting mer flashigt. Och jag tycker också att de jordnära färgtonerna och de ikoniserade teckningarna passar alldeles förträffligt till ett medeltida tema som det här.

Avslutningsvis några ord om boken i sig. Jämfört med publiceringen på webben har rutorna omordnats från liggande sidformat till stående (exempelsidorna här är som synes från webben), plus att färgerna här och där tweakats, allt för att passa bättre för tryck. Pappret känns förträffligt, trycket är bra, och känslan i omslaget med det vaxade pappret och flikarna gör att åtminstone jag blir sugen på att läsa en bok som känns så mysig att hålla i handen. Med andra ord är den fysiska produktionen top notch, som man kan vänta sig av Sanatorium förlag.

Och här kommer Ratte in, från inläggets titel. Samma dag som jag köpte Martilo och helgonen (på utgivningsfesten hamnade jag i ett sidorum där jag pratade serier med Per Demervall & Ola Hammarlund, mycket trevligt som bonus!) köpte jag nämligen också Stora boken om Ratte, Galago förlags samlingsutgåva av Magnus Knutsson (manus) och Ulf Janssons (teckningar) serie. Jag har visserligen redan de äldre albumen men det finns med några sidor här som aldrig tryckts om från Aftonbladet (där Ratte först publicerades), och 49:- på bokrean tänkte jag att jag nog hade råd med. Det är en charmig serie men givetvis mycket daterad i stora delar eftersom så mycket av serien ägnas åt dagsaktuella händelser med dåtida kändisar och de delarna håller inte så bra. Janssons utmärkta teckningar kan jag däremot inte klaga på alls.

En rätt typisk Ratte-sida med en gnutta kändisar, en gnutta politik, och en gnutta handling

Men det är inte Ratte som serie jag tänkte på när jag läste boken i samma veva som Martilo utan den fysiska utgåvan eftersom det är en sån himmelsvid skillnad mellan de två böckerna ur den aspekten: Å ena sidan Martilo, en samling av tidigare publicerade serier med en som redan nämnts prickfri och ytterst läsvänlig utformning, å andra sidan Ratte, också det en samling tidigare publicerade serier men där den fysiska utgåvan är lika aptitlig som gråsten. Intrycket jag får är att någon gjort följande:

  • Scannat in alla Ratte-sidorna
  • Samlat ihop minimalt med extramaterial som krävt minimalt med insats:
    • En intervju med skaparna från Bild & Bubbla från 1986
    • Några pressklipp från DN
    • En lista med kändisar som syns på seriesidorna men organiserat så att det är stört omöjligt att som läsare kolla vem kändisen som var med på en läst sida är; en del jobb nedlagt här förvisso, men som sagt mycket knöligt att faktiskt använda
    • Några få sidor med material som klippts bort från de tidigare albumutgåvorna
  • Tryckt alltsammans på ett sätt som känns som ett kompendium med ett blankt omslag

Det finns ingenting som tyder på kärlek till materialet eller på att man lagt ner mer jobb än det allra mest nödtorftiga. Vad säger t ex Knutsson/Jansson idag om sin serie? Vad säger andra serieskapare? Varför inte redigera in de bortklippta rutorna/sidorna där de ursprungligen publicerades istället för att trycka dem längst bak med instruktioner à la ”…ska läsas mellan sidorna 76 och 77 i denna bok.”? Och framförallt, varför inte titta på förlag som exempelvis Sanatorium får att få lite inspiration till att producera någonting som får mig som köpare att känna någonting när jag faktiskt håller i boken?

Ok, jag skulle nog inte varit lika kritisk till Stora boken om Ratte om jag inte råkat köpa den samma dag som Martilo och helgonen men det minskar inte slutsaten: Martilo är en bra ny serie i en förträfflig utgåva, Ratte är en (något bedagad) klassiker i en urtrist utgåva, så även om den senare är betydligt billigare att köpa, så länge bokrean pågår iallafall, så är det inte den jag skulle rekommendera för den som behöver hålla i plånboken 🙂

Jolly Jumper svarar inte

Postat den

Det känns verkligen inte som om ett helt år gått sedan Mannen som sköt Lucky Luke kom ut, det utmärkta albumet av Matthieu Bonhomme och det första Lucky Luke-albumet med samma idé som alla alternativ-Spirou vi kunnat läsa de senaste åren: Låt en modern serieskapare göra vad hen vill med en klassisk seriekaraktär. Bonhomme valde att göra en mestadels allvarlig tolkning av Lucky Luke, med stor ömsinthet om att vårda karaktären på ett kärleksfullt sätt.

Nu är det dags igen, den här gången med den för mig okände Guillaume Bouzard som upphovsman, och den här gången är det en mycket mer respektlös skildring, för att inte säga burlesk och smått absurd. Handlingen är okomplicerad, precis som den ofta är i Lucky Luke: Bröderna Daltons mor har kidnappats och tillsammans med bröderna ger sig vår hjälte ut för att rädda henne.

Fast det är förstås inte så viktigt jämfört med den livskris LL genomgår. Inte nog med att han får för sig att som lite omväxling byta kläder, vilket resulterar i en identitetskris (åtminstone för resten av världen som inte förstår vad det är för en människa som plötsligt hävdar att han är Lucky Luke?!?), dessutom och klart allvarligast är det faktum att Jolly Jumper, hans enda riktiga vän, är ovanligt tjurig och inte vill prata med honom. Dessutom förstår inte andra hur illa det är och envisas med att påstå att Jolly Jumper trots allt bara är en häst…

Bouzards humor är som sagt en blandning av det burleska och det absurda, med övervikt åt det senare. Det är också en komedi som verkligen utnyttjar det faktum att det handlar om en serie med mer än ett halvt sekel av traditioner bakom sig; många av skämten är finurliga små stickrepliker och kommentarer av karaktärer som indirekt påpekar hur absurd den ”vanliga” Lucky Luke-serien egentligen är, med en cowboy i huvudrollen som bokstavligen inte bytt kläder på decennier, som envisas med att behandla sin häst som en människa, och som lika envist fångar in samma skurkar gång på gång.

Så man skulle kunna säga att mycket av humorn kommer sig av att personerna i serien uppträder mer realistiskt medan Luke själv är som vanligt. På samma sätt är det med teckningarna som visserligen är precis lika karikerade som någonsin Morris var, men med en realistisk släng där exempelvis Averell inte längre bara är en längre version av Joe/William/Jack eftersom han på grund av sitt matintresse självklart är betydligt rundare än sina bröder. Och apropå bröderna Dalton så märks de absurt realistiska inslagen också i hur Joes eviga kommentarer om hur han ska göra slut på Lucky Luke bemöts av hans bröder: Med uppriktig resignation :

Om Mannen som sköt Lucky Luke säkerligen skulle fungera som serie även för den som aldrig läst ett Lucky Luke-album förut så kan man definitivt inte säga detsamma om Jolly Jumper svarar inte; för en sån läsare skulle nog albumet närmast verka som någonting obegripligt, närmast Beckettskt, där karaktärer fastnar i eviga loopar där de upprepar samma sak gång på gång utan förklaring och drivs av obegripliga känslor. Men som en flitig läsare av Lucky Luke tycker jag att det här är riktigt roligt; jag är svag för den här typen av underförstådd lakonisk humor, och som jag skrivit flera gånger förut är också Lucky Luke en äkta barndomsfavorit.

Så om nu Jolly Jumper svarar inte är ett mycket annorlunda album jämfört med Mannen som sköt Lucky Luke är det likafullt ett nöje att läsa den, även om som sagt det kanske är färre läsare som kommer uppskatta dem eftersom den kräver att man kan sin Lucky Luke!* En liten sak till som jag uppskattar i båda albumen: Att Bonhomme & Bouzard båda två gjort sina egna versioner av Lucky Lukes olika poser på omslagets insidor och att Bouzard också bidrar med en egen version av den klassiska baksidan. Små detaljer men uppskattade av en trogen läsare 🙂


*: Att Bouzard kan sina klassiker märks också på albumets titel; likheten med Hergés album ”S/S Manitoba” svarar inte är knappast en tillfällighet, och det är onekligen lite komiskt att tänka på Jolly Jumper, en levande häst, på samma sätt som en atlantångare. Men bortsett från det kan jag inte precis säga att liknar varandra. Alls.

Webbserietips: Snarlbear

Postat den

För några månader sen skrev jag om Natalie Riess charmanta miniserie Space Battle Lunchtime; en kanske en smula kaotisk men mycket underhållande och roligt tecknad serie om en galaktisk matlagningsshow. Jag nämnde då hennes tidigare serie Snarlbear, en webbserie som jag hade läst en del av tidigare. Nu är Snarlbear avslutad (den avslutades bara några veckor efter att jag skrev om SBL men jag upptäckte inte det förrän häromveckan) och jag tänkte bara säga att den också är mycket  läsvärd, en serie i min stil 🙂

Snarlbear är en fantasyserie där Daisy, en jordbo som råkar snubbla in i en annan värld där hon snabbt får rykte om sig (välförtjänt!) att vara en urstark krigare, en som man kan anlita om man behöver hjälp med att dräpa monster. Enhörningar, luriga alver, hovintriger och givetvis en stor Ondska poppar upp, och Daisy själv märker att det inte är utan ett pris som hon blivit så skicklig på att slåss…

Ok, ok, det här låter kanske fånigt och menlöst, men Snarlbear är långt ifrån menlös. Jämfört med SBL är det här en mer mångbottnad historia, med en hel del allvar, men samma glada skaparlust skiner igenom här med. Framförallt gäller det färgläggning: Om SBL hade starka och livfulla färger så är det ingenting mot Snarlbear där färgerna svämmar över och virvlar runt i ett ständigt kaos. Det skulle kunnat varit alltför mycket men jag tycker Riess lyckas alldeles förträffligt väl och att det istället känns som ett löfte om att allting kan hända och att jupp, den här världen är så mycket mer fantastisk än den vanliga. Och, icke att förglömma, de starka, nästan självlysande, färgerna gör sig väldigt bra på en datorskärm, kanske till och med bättre än på papper!

Jag skulle säga att Snarlbear är en närmast perfekt webbserie i genren längre äventyrsserie. Den tappar aldrig farten eller drabbas av den alltför vanliga åkomman att det på ytan händer mycket men egentligen står handlingen bara och stampar (Girl Genius, jag tittar på dig!); här finns både lyckade tempoväxlingar mellan (relativ) stiltje och fullt ös medvetslös, och när serien avlutas känns det likaså som om den gör det i exakt rätt ögonblick, med en avslutad huvudtråd men utan att överanstränga sig med att varenda liten detalj måste ha ett tydligt slut. Det öppna slutet, med ett löfte om att äventyren fortsätter, känns på pricken rätt.

Den är också föredömligt spontan. Den tidvis kaotiska färgläggningen åtföljs också av en tidvis förvirrande sidlayout och jag kan verkligen inte alltid säga exakt vad som händer, men eftersom en ny sida snart dyker upp (åtminstone för mig som föredrar att läsa webbserier i längre sjok) gör det ingenting. Enligt mig behärskar Riess det här med webbserier vs tryckta serier; om jag jämför Snarlbear med SBL så den senare mycket mer polerad och lättydd medan den tidigare har mer utrymme att andas eftersom begränsningar i sidantal saknas. Med andra ord, hos Riess känns de extra sidorna i Snarlbear som en ren tillgång och inte bara som en chans att fylla ut tiden mellan uppdateringar.

Det känns lite onödigt att orda mer om Snarlbear eftersom den givetvis finns tillgänglig i all sin färgprakt på hemsidan så ni kan bättre spendera tiden med att läsa serien istället för att läsa mig skriva om den. Så, off you go, towards adventure!

De svarta hostiornas herre

Postat den

Det är dags för vad som åtminstone för mig känns som avslutningen på Yann/Schwartzs version av Spirou i och med utgivningen av De svarta hostiornas herre, ett album som tar vid omedelbart där det föregående, Leopardkvinnan, avslutades (vilket i sin tur var en fortsättning på Operation Fladdermus): Spirou, Nicke och deras nyfunna bekantskap Aniota reser till Belgiska Kongo för att lämna tillbaka en statyett till dess rättmätiga ägare, leopardkvinnorna i Urugondolo-regionen. Men de möter motstånd; landet befinner sig i en komplicerad politisk situation med rebeller som slåss mot kolonialmakten Belgien, och landets invånare befinner sig på olika sidor i kampen (eller som leopardkvinnorna, inte på någondera sidan).

Så exotiska miljöer, magi, kristna missionärer, korrupta rebeller bidrar alla till att det här känns som ett klassiskt pojkboksäventyr. Och, tyvärr, med klassiskt menar jag här inte bara de bra delarna hos sådana böcker (fart, spänning, och i det här fallet snygga teckningar), utan också alltför många av de dåliga :-/ Yanns manus är säkerligen medveten om riskerna med att låta albumet utspela sig under den koloniala tiden i Kongo-Kinshasa (fortsättningsvis Kongo) och månar om att undvika fällorna, men jag tycker inte att han lyckas så bra.

Som exempel finns Aniota med och hon är en tveklöst modern kvinna och bra skildrad tycker jag; hennes splittrade känslor inför å ena sidan livet i Belgien där hon växt upp och å andra sidan det i Kongo där hennes äldre släkting lever fångar Yann upp fint. Men sen har vi förstås alla invånarna i Kongo där klichéerna kryper fram, med leopardkvinnor som visserligen skildras i huvudsak sympatiskt men som liksom titelns hostiornas herre styrs av tro på och utövandet av magi, och rebellerna som är enklaste sortens nidbilder över potentiella militärdiktatorer. Kontentan för min del är att den enda kongolesen som skildras som en helgjuten person är just Aniota och i viss mån den lilla gatupojken Youma, dvs den enda av dem som redan tidigare lämnat Kongo (Aniota) och den enda av dem som medvetet flyr därifrån (Youma). Visst, det kan förstås vara en slump, men det känns lite unket att om du är framåt, om du är modern, om du vill leva ett fullödigt liv, då lämnar du Kongo och flyttar till Belgien…

Rebeller

Och jo, det påverkar onekligen att just Belgiens kolonialvälde i Kongo var ett av de absolut förskräckligaste, framförallt under de år kung Leopold II personligen ”ägde” landet. Att kungen skymtar till som staty i Leopoldville är säkert realistiskt, men det gör också att åtminstone jag återigen påminns om den faktiska bakgrunden till Belgiens närvaro i landet när jag läser, och att den bakgrunden helt lämnas därhän i albumet. Ingenting negativt om kolonialiseringen syns till (förutom möjligen indirekt sådan, typ korrupta byråkrater, men rebellerna framstår ändå som ett ännu värre alternativ), och när även den kristne missionären får en slags hjälteroll känns det inte alls bra.

Trots dessa klagomål och trots att Yann fortfarande är rätt svag vad gäller att få sitt manus att hålla ihop (Audrey-skildringen i de tre albumen är ett utmärkt exempel på det; varje gång hon nämns eller är med i handlingen känns det krystat) gillar jag ändå både det här albumet och de två tidigare. Tillsammans, som tre album som ger en alternativ version av Spirou och Nicke, fungerar de bättre än som enstaka album. Och som jag sagt tidigare är Yann betydligt bättre på enstaka mindre scener än handlingen i stort, och de är lika bra här som någonsin tidigare; framförallt gillar jag hur relationen mellan Spirou och Nicke långsamt växer fram på ett naturligt sätt, men också scener som de med de golemliknande monstren är bra.

Schwartz teckningar är också ett stort plus, och de har bara blivit bättre med tiden. I Operation Fladdermus kändes han som en skicklig men något osjälvständig imitatör av tidigare tecknare, men nu känns han som om han litar mer på sig själv och sin version av Spirou. Visst finns det fortfarande stora likheter med andra men nu skulle jag säga att hans teckningarna snarare är ”inspirerade av” än ”imiterande”.

Slutomdöme: Politiskt ett misslyckande, kanske mest för att politiken  huvudsakligen saknas när Spirou hamnar i ett sammanhang där jag tycker politiken nog måste åtminstone nämnas, men att läsa serien enbart ur en politisk aspekt vore orättvist. Teckningsmässigt är det en framgång, och manuset är ojämnt men har definitivt poänger som gör det värt att läsas, framförallt av Spirou-fans.

Leopardkvinnor

Spider-Woman: Marvels feltänk

Postat den

Inte riktigt en recension idag utan snarare några korta reflektioner jag har efter att ha läst nummer 1-17 av Marvels Spider-Woman, skriven av Dennis Hopeless och tecknad av (bland annat) Javier Rodriguez & Veronica Fish, och några intervjuer med angående av årets Marvel Retailer Summit (se till exempel här, här och här). Låt mig börja med serien:

Det har funnits flera inkarnationer av Spider-Woman men i den här tidningen, utgiven 2016-7, är det ursprungsversion Jessica Drew som har huvudrollen. Jag har inte läst några serier med karaktären förut men såg en kort blänkare om den i samband med att sista numret kom ut här i veckan och tyckte den lät lite intressant, plus att teckningarna såg intressanta ut. Och nu, efter att ha läst alla numren, så skulle jag säga att visst, det här är en inte alls dum serie om hur Jessica Drew balanserar sina två roller: En som superhjälte, där hon tillsammans med reportern Ben Urich och en f.d. superskurk vid namn Roger/Porcupine utreder brott i det mindre formatet i New York, och en som nybliven mamma.

Det var förstås den sistnämnda rollen som var kroken tänkt att locka nya läsare, som synes på omslaget till nummer 1:

Inte en helt ny idé men genomförd på ett mycket sympatiskt och småhumoristiskt sätt, lite som andra titlar i Marvels nyare tidningar som Squirrel Girl och Ms. Marvel. Det bästa i serien är det som sker i det lilla, som hennes besvär med att få tiden att räcka till, och Roger/Porcupine som verkligen är en bra och ovanlig karaktär i en amerikansk superhjälteserie med sitt chosefria sätt att hjälpa till med vadhelst som behövs, från sidekick i superhjälterollen till blöjbyte i barnvaktsrollen.  Det som inte fungerar lika bra är historien i det stora hela; så fort serien rör sig utanför det familjenära saknar den riktning och handlingen bara sker, utan vare sig spänning eller reson. Ta Ben Urich, en klassisk reporter i Marvel-världen, som egentligen aldrig vare sig gör eller säger någonting som hjälper till att definiera vem han är och vad hans relation till sina arbetskamrater Jessica och Roger är. Och så irriterade jag mig på att det till slut blir en kärlekshistoria i serien också, någonting som definitivt inte behövdes.

Men det stora problemet med serien är inte det jag hittills nämnt, eller så är det det stora problemet som orsakar de mindre: Marvels idiotiska idéer om att det behövs event i tid och otid för att driva försäljningen, och att dessa events då måste pressas in i alla deras tidningar, oavsett om det passar eller inte. I det här fallet dyker problemet först upp efter bara fem nummer då det plötsligt ska bli en ”Spider-Women Crossover” med tidningarna Spider-Gwen & Silk (plus givetvis några special-tidningar som bara handlar om crossovern), och det just när Spider-Woman-tidningen själv hittat sitt groove efter att babyn fötts och alla förändringar det innebär för Jessica Drew.

När den crossovern är över efter två nummer får vi läsa ett ”vanligt” nummer för att det sedan är dags för crossovern Civil War II som pågår i tre nummer; på grund av den förstörs också en av de intressantare vänskapsrelationerna i serien, den mellan Jessica Drew och Carol Danvers/Captain Marvel, vilket känns helt onödig, någonting som jag också tror författaren Hopeless instämmer i eftersom relationen lappas ihop alldeles för snabbt och enkelt när Spider-Woman senare avslutas (för den här gången) i och med nummer 17.

Så ett år efter att tidningen startats har ungefär hälften av tiden spenderats på crossovers som har mycket litet att göra med tidningen själv, och som framförallt helt gjort att handlingen kommit  av sig. Och det är inte så att den som gillar superhjältestrider inte fått några sådana, som när förlossningen sker samtidigt som några skrullsoldater tar över rymdsjukhuset, vilket gör att Jessica Drew samtidigt som vattnet går och ett oplanerat kejsarsnitt måste genomföras också måste besegra dem. Ett normalt liv för den lilla babyn? Knappast:

För min del var det nära att jag slutade läsa under Civil War-crossovern; tidningen blev så mycket tråkigare när den inte längre handlade om det jag tyckt varit intressant, dvs Jessica/Roger/Carol/babyn. Och efter denhär crossovern återhämtar sig tidningen aldrig; de avslutande numren har en utdragen historia med Green Goblin som motståndare som känns trött raktigenom, som om geisten lämnat skaparteamet. Det allra sista numret, när trollet äntligen är ute ur bilden, är mycket bättre igen med sitt fokus på relationer snarare än slagsmål.

Givetvis är ett av misstagen i dagens rubrik det här med events/crossovers och hur trista de kan vara; det har jag skrivit om förut så inte mer om det just nu, förutom att ”event fatigue” också berörs i en av de länkade Marvel-artiklarna, där Marvels reaktion är att problemet mest är att tidningarna inte alltid kommer ut i tid när eventen blir för stora. Det andra misstaget är mer subtilt och det är det som den sist länkade Marvel-artikeln handlar om, nämligen att läsarna har tröttnat på de nya titlarna; från intervjun med Marvels vice säljchef David Gabriel:

Now the million-dollar question.  Why did those tastes change?
I don’t know if that’s a question for me.  I think that’s a better question for retailers who are seeing all publishers.  What we heard was that people didn’t want any more diversity.  They didn’t want female characters out there.  That’s what we heard, whether we believe that or not.  I don’t know that that’s really true, but that’s what we saw in sales.

We saw the sales of any character that was diverse, any character that was new, our female characters, anything that was not a core Marvel character, people were turning their nose up against.  That was difficult for us because we had a lot of fresh, new, exciting ideas that we were trying to get out and nothing new really worked.

Som det senare står i intervjun har Gabriel efteråt kommenterat det hela och mjukat upp uttalandet, bland annat refererande till bra försäljningssiffror för bland annat Squirrel Girl, Ms. Marvel och Spider-Gwen, men grundtesen står fortfarande kvar: Läsarna vill tillbaka till de gamla vanliga hjältarna, till den typ av serier de är vana vid. Och om försäljningssiffrorna visar det han säger har han väl rätt?

Men jag tror han gör ett enormt felslut här. Efter att ha läst de andra artiklarna om crossovers, om reboots, om att mini/maxi-serier (dvs i förväg uttalat avlutade serier) absolut inte går att sälja, om förvirringen hos läsare som exempelvis är intresserade av karaktären Deadpool efter filmens framgångar men som inte förstår vilken av alla olika Deadpool-titlar man ska läsa, framträder bilden mycket tydligt av ett förlag som enbart tänker kortsiktigt, som gör det klassiska misstaget att optimera lokalt istället för globalt (matematiskt/ekonomiskt alltså). Och tänker man kortsiktigt är det alltid lättare att sälja liiite mer till redan trogna läsare än att göra ett genuint försök att hitta nya.

Ta mig som läsare. Jag är verkligen inte representativ eftersom jag läser så mycket serier, men när det gäller superhjältar ska det till någonting mer udda och personligt för att locka mig. Men när jag ger en tidning som Spider-Woman chansen dränks jag i försäljningstrick som inte är avsedda för mig utan enbart för den gamla trogna Marvel-fannen. Det är givetvis inget fel på sådana fans, men sådana som jag borde också ges en chans om man vill utöka läsarskaran på sikt.

Samma sak är jag rädd håller på att hända med Ms. Marvel: En titel som började som någonting nytt och fräscht har blivit så populär att den ”givetvis” måste integreras mycket djupare med de klassiska Marvel-titlarna i förhoppningen att då kanske de nya läsarna också börjar läsa de gamla -> istället förlorar både nya och gamla läsare intresset när en lite ovanlig serie blir som alla andra.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: De klassiska serierna är fortfarande kassakorna (framförallt tack vare biofilmerna, förstås), så även om en ny serie blir relativt populär är lockelsen att använda den till att försöka boosta den gamla affärsidén litet till alltför stor för att Marvel ska kunna motstå.

Det finns förstås undantag och man kan bara hoppas på att Marvel (och nä, DC är inte bättre på något sätt) ska tänka mer långsiktigt och kanske fundera på varför det man tycker är helt hopplöst, som deras uttalanden om att det är helt omöjligt att sälja nya maxi/miniserier, faktiskt inte stämmer alls om man tittar på många andra serieförlag: Det kanske inte är koncepten och idéerna det är fel på utan Marvels sätt att använda dem.

enhistoria

Postat den

Idag blir det en alldeles för sen recension av en serie som kom ut på svenska 2016: Italienska Gipis enhistoria, utgiven på Nubeculis förlag. Sen, eftersom jag pinsamt nog ställde in den på sin rätta plats i bokhyllan under städning, temporärt var det tänkt för att få undan en del böcker, och sen glömde bort att ta fram den för att läsa den… Men nu har jag gjort det och precis som jag hoppades var det en serie av ett slag som vi inte ser mycket av på svenska: En modern europeisk serie med mycket höga litterära anspråk, en serie som inte räds vare sig poesi eller krasshet.

Att dela upp recensionen/serien i handling och teckningar är inte meningsfullt när det gäller enhistoria eftersom det är en så utpräglad serie där manus och teckningar flyter ihop. Teckningsstilen varierar vilt från sida till sida, ibland ruta till ruta, med svartvita pennteckningar, akvarellmålningar, ligne claire, allt suveränt skickligt genomfört av Gipi. Och när teckningarna byter stil gör också handlingen det, med hopp i tid och rum, för att inte tala om mellan verklighet och (kanske) hallucinationer.

Därmed inte sagt att det är en svår serie att följa, så länge man inte kräver en traditionell historia som berättas kronologiskt. enhistoria ska snarare läsas som poesi, som en samling känslor nedpräntade på papper, där scener och miljöer på ett drömlikt sätt repeteras, ibland skildrade ur andra vinklar, ibland skildrade med utförligare detaljer som gör att jag som läsare förstår lite mer av vad som pågår i huvudpersonernas tankar.

För det finns huvudpersoner, två stycken närmare bestämt: I nutid har författaren Silvano Landi kraschlandat mentalt. Varför klargörs egentligen aldrig men det känns inte heller relevant; det som är relevant är hans depression/psykos/förvirring inför sitt eget liv. Den andra huvudpersonen är Landis farfar Mauro, och honom får vi istället se i första världskrigets skyttegrav. Hans berättelse är mer sammanhållen; där Silvanos historia är kaotisk på grund av hans inre är det för Mauro istället det yttre som är vanvettigt och oförutsägbart.

Silvano

Vi får läsa Mauros brevutkast till sin fru, och vi får följa honom på ett meningslöst men dödligt uppdrag i ingenmansland mellan skyttegravarna, men någon äventyrsserie är det inte. Ta exkursionen som exempel: Vad målet med den är är oklart, och likaså resultatet, men Mauros ångest är desto tydligare. Om jag jämför med en annan serieskapare som också skildrat skyttegravskriget, Jacques Tardi , så är båda lika tydliga med att kriget var ett kollektivt vansinne, men Tardis skildring är mer politisk med ett tydligt budskap om att kriget är överklassens påfund som drabbar de svaga i samhället. Gipi är istället fokuserad på individen: Mauros upplevelser skulle kunna vara från vilket krig som helst och det är hans inre tumult som står i fokus.

Som synes skriver jag inte så mycket om den nutida delen av historien, den om Silvano, och det är för att jag ser det som den svagare delen av serien. Sett som en enskild historia är den riktigt bra, men jag tycker aldrig att de två historierna samspelar här som det nog är tänkta att göra. Det finns likheter mellan de två männen, såklart, och ett tag känns det som om Silvanos sjukdom ska visa sig ha sin grund i Mauros upplevelser och hans bevarade brev som Silvano läst, men jag tycker att den kopplingen tappas bort; det känns som om allteftersom Mauros historia berättas tycker både jag och Gipi att den är intressantare i sig än enbart som en del av Silvanos historia.

Mauro

Är enhistoria en bra serie? Absolut skulle jag säga. Den fungerar inte fullt ut i det den föresätter sig att göra, men så siktar den också mycket högt. Och den är mycket vacker och ett nöje att läsa; det är en serie som man ska ta tid på sig att läsa, på att dröja sig kvar på sidor där text och/eller bild förtjänar det, och att snabbt scanna av sida efter sida för att se hur det går är helt fel att närma sig enhistoria.

Sen är det förstås också roligt att den här typen av europeiska serier finns på svenska. Sista veckorna har jag läst flera serier av samma slag, dvs medvetet litterära serier, som Charyn/Boucqs verk eller Loustal/Paringauxs, och till en del var det nog enhistoria som fick mig att bli sugen på dem. Och precis i denna stund känner jag att jag nog måste läsa om de sistnämndas mästerverk Hjärtan av sand; det är alldeles för många år sedan jag gjorde det!

Kriss från Valnor: Valkyriornas dom

Postat den

Mer Thorgal, någon? Eller inte riktigt Thorgal själv men väl en bok där huvudpersonen är Kriss från Valnor, biperson från Thorgal-serien som blivit så populär att hon fått en egen albumserie. Och som ytterligare ett steg från originalserien är det inte de ursprungliga serieskaparna van Hamme och Rosinski som ligger bakom utan istället är det Yves Sente (manus) och Giulio De Vita (teckningar). Lyckat eller inte?

Det är väl lika bra att jag börjar med samma brasklapp som i de tidigare recensionerna av Thorgal-albumen: Jag har inte läst serierna tidigare så jag vet precis så mycket om vad som händer/kommer att hända i serien som man gör om man bara läst Cobolts utgivning av serien. Och i det här fallet blir det lite lustigt att läsa boken eftersom det här är relativt nya serier från 10-talet, med en del spoilers om vad som kommer att hända framförallt Kriss i de Thorgal-album som Cobolt ännu inte samlat ihop. Men ärligt talat gör det ingenting för min del eftersom jag läser de här serierna som ren underhållning och inte för att de har en djupare relevans, så att jag vet en del av vad som händer i album 28 av Thorgal gör inte att jag ser mindre fram mot läsningen av den när den om några år förhoppningsvis kommer på svenska i bokformat 😉

Alltnog, handlingen i de två album som samlats ihop här är okomplicerad. Kriss har efter att ha fallit i strid tagits med av valkyrior till deras ledare Freja som ska avkunna domen över Kriss: Ska hon få tillträde till Valhall såsom varande en tapper krigare eller ska hon istället få spendera evigheten i Nifelheims köld? Det avgörande är hur hon levt sitt liv och därför måste Kriss berätta, utan att ljuga, exakt vad hon varit med om.

Så med det ramverket presenterar Sente/De Vita historien om Kriss från det att hon var ett barn fram till att hon för första gången träffar Thorgal i albumet Bågskyttarna. Och det är inte precis en trevlig uppväxt hon har haft, med en frånvarande pappa och en mamma som sitter fast i ett klassiskt misshandelsförhållande som till slut också fysiskt går ut över Kriss själv. Lägg till en provinsiellt lagd by där Kriss och hennes mamma ses som utbölingar medan mammans ”pojkvän” (skulle vara praktiskt med ett ord som inte låter så snällt när det handlar om en misshandlande/våldtagande man) är en av de mest inflytelserika männen i trakten och katastrofen är ett faktum.

Efter att till slut ha undsluppit byn fortsätter eländet för Kriss. Visserligen stöter hon ihop med en vänlig man, Sigwald, men inte ens hans hjälp kan hejda henne från att utvecklas i negativ riktning. Små inslag av en vänligare själ skymtar till, men ju äldre hon blir desto mindre blir de, och när albumet slutar är hennes förvandling till den våldsamma, cyniska, icke-empatiska och alltigenom opålitliga människa som hon senare visar sig vara i huvudserien Thorgal fullständig.

Sente/De Vita lyckas bra med att fånga seriens karaktär men följer kanske väl slaviskt van Hamme/Rosinskis mallar. Vad gäller manuset så skulle jag knappast förstått att det inte var van Hamme som låg bakom det om det inte stått i boken (well, som det borde stått i boken; verkar som om man missat i redigeringen att skriva ut vem av Sente/De Vita som gjort vad 😉 ). Det som möjligen skulle kunnat ha avslöjat Sente är det som gör att jag håller resultatet för en smula svagare, nämligen att det saknas överraskningar eller oväntade inslag där även om van Hamme inte är en nyskapande författare kan han ändå överraska ibland. Allt som brukar ingå i en skildring som den här finns med, inklusive våldtäkt (givetvis eftersom det är en kvinna, suck), och det känns lite trist. Sen är Sente bra på att imitera andra, som man också kunde se i hans version av Blake och Mortimer, även om den också led en smula brist på originalitet. Vilket kanske inte är så underligt egentligen, det kan självklart vara svårt att komma in och ta över en klassisk serie, kanske speciellt om ursprungsskaparna fortfarande är vid liv!

Kriss stöter ihop med Argun; de kommer mötas igen i Thorgal-albumen

Däremot skulle jag definitivt sett att Rosinski inte tecknat serien för De Vita har här lagt sig till med en stil som visserligen påminner om Rosinskis men som har sina egenheter. Framförallt är den ibland överraskande skissartad; inte i bemärkelsen oavslutade teckningar utan mer att det ser ut som om teckningarna snabbt kastats ner på pappret och som sen inte filats på alltför mycket. Det gör att det ibland ser snudd på slarvigt ut men jag tycker om det eftersom det i det här fallet gör att teckningarna får mer liv.

Allt som allt skulle jag säga att Valkyriornas dom betyg är godkänt. Hur starkt godkänd beror på hur man läser den: Om man är ett Thorgal-fan som är sugen på en spinoff är det starkt godkänt, med en kompetent berättad historia som fyller i Kriss bakgrund. Om man inte läst Thorgal eller inte gillar spinoffs är det nog tyvärr knappt godkänt eftersom boken inte klarar att stå på egna ben, med en handling där de känslomässiga inslagen baserar sig på att man som läsare redan har ett förhållande till karaktärerna. Och om man läst Thorgal men inte gillat den vet jag inte riktigt varför man skulle läsa den här 😉

Själv är jag nog lite mittemellan: Jag tycker det har varit kul att läsa Thorgal, delvis för att det är en serie som är relativt känd som jag inte läst förut, men mestadels för att van Hamme/Rosinskis serie är bra underhållning. Fast jag skulle inte säga att jag är ett stort fan, varför betyget på den en gnutta svagare delen Valkyriornas dom blir just godkänt.