Författararkiv: Simon

Chester & Grace – The Adirondack Murder

Postat den

chester & grace - the adirondack murder - cover

Rick Geary fortsätter att göra kusliga serier i sin mycket säregna stil, men i det senaste albumet, Chester & Grace – The Adirondack Murder, tillkommer en ny detalj: Färg. Men det skulle inte vara likt Geary att bara göra en enkel ordinär färgläggning och mycket riktigt är färgerna urvattnade, urblekta, som om de härstammade från samma era som den serien utspelar sig i, dvs det tidiga 1900-talet.

Men bortsett från färgen känner jag omedelbart igen mig som läsare. Det som gör Gearys serier så lockande och samtidigt obehagliga är berättarstilen där alla människor och händelser betraktas som genom ett mikroskop. I detalj får vi se hur Grace Brown och Chester Gillette färdas genom Adirondack, vilka de möter, och vad som slutligen sker. Geary själv kommenterar aldrig så när som här Chester allteftersom ger olika förklaringar till vad som hänt med Grace skildras de alla lika precist, oavsett hur de olika versionerna motsäger varandra.

Men det handlar inte om något Rashomon-liknande där det inte går att säga vad sanningen är, utan här ligger osäkerheten i att även om det finns en enda sanning vet vi inte vad den är, och det kanske alltid kommer förbli så. Överlag är det ofta så i Gearys mördarberättelser att det aldrig utretts tillfredsställande vem som egentligen var mördaren eller vad motivet var, men jag blir aldrig frustrerad över det. Poängen med Geary är inte en spännande dokumentär som leder mot det stora avslöjandet utan istället är det vägen dit och de inblandade personerna som fascinerar honom: Hur hamnade Chester och Grace någonsin i den här situationen? Varför handlade de som de gjorde?

Geary ger aldrig ett uttalat svar på några frågor utan fokuserar istället på att tillhandahålla ett ödesdrama där det tragiska slutet känns oundvikligt. Han är noga med att alla detaljer ska stämma, men vilka detaljer han väljer att ta med görs på ett sätt som nästan känns slumpartat; ett av hans stildrag är hur han ibland i sina teckningar väljer att låta en ruta helt fyllas med vad som verkar vara en oviktig detalj. Allting bygger upp en stämning där vardagen ter sig hotfull och där tingens betydelse är okänd. Efter att ha läst en Geary-serie känns det som om någonting oroväckande kan hända när som helst, hur hemtrevligt det än må se ut där jag är.

Så jo, jag gillar verkligen Rick Geary, han är en serieskapare av helt eget snitt, och Charles & Grace – The Adirondack Murder är lika pålitligt bra som han brukar vara. En brasklapp: Boken går inte att köpa via de sedvanliga bokförsäljarna eftersom det är ett självtryck, finansierat via Kickstarter. Och trycket är inte heller något vidare, med dålig svärta, lätt pixelering, och en smula suddiga sidor. Men på något egendomligt sätt irriterar det mig inte alls utan bidrar närmast till känslan av att det inte är en modern bok utan ett gammalt skillingtryck som letat sig fram till mig, med en gruvlig berättelse om kärlek och ond bråd död.

chester & grace - suitcase

 

Don Rosa completed

Postat den

don rosa 10 - cover

Jag nämnde i min årskrönika att en av de serieutgivningar som slutfördes 2018 var Fantagraphics kompletta utgåva av Don Rosas Disney-serier, men jag tycker Rosa förtjänar några egna ord så här är de:

Jag är verkligen glad över den här bokserien eftersom jag gillat mycket av det jag läst av Rosa, men jag har aldrig riktigt fått en överblick över hela hans Disney-karriär. Och som jag skrivit förut föredrar jag av diverse skäl att läsa honom på engelska, så trots att Don Rosas samlade verk var lockande motstod jag den, i hopp om en engelsk utgåva. Och den kom, och snygg var den också; en eloge till Fantagraphics för ett väl genomfört verk med de tio böckerna!

Så nu när jag läst allting Rosa gjort, vad tänker jag då omhand serier?

Egentligen har inte mina känslor förändrats sedan jag skrev om den första boken i sviten för några år sedan: Jag tycker att han kan vara fruktansvärt rolig, jag är inte så förtjust i när han alltför mycket grottar ner sig i Barks-referenser, och jag uppskattar att han så tydligt utstrålar glädje över att vara ett fan som fått chansen att göra exakt det han vill, dvs fler serier som utspelar sig i samma värld och samma tid som hans älskade Barks-serier. Och eftersom han som sagt älskade sitt jobb har det också varit väldigt intressant att läsa hans långa kommentarer till alla serierna i slutet av respektive bok; hur de tillkom, var idéerna kom ifrån, och ibland extremt nördiga (uppskattat av mig) detaljer om dem.

Men i den sista volymen, The Old Castle’s Other Secrets, har serierna tappat lite av gnistan. Det märks framförallt i de längre serierna som ibland känns väl mycket som painting by numbers, oavsett om det handlar om att återvända till en av Barks serier som i titelserien eller om det istället är en av Rosas egna idéer som dyker upp igen (som när den svarte riddaren kommer tillbaka). Innan jag läste den här boken visste jag inte varför Rosa slutade rita serier för drygt 10 år sedan; jag hade en vag känsla av att det var någonting med hans hälsa, men det var allt.

don rosa 10 - old castle

I Rosas förord nämns inga orsaker utan det är mestadels ett avsked där han berättar om hur lycklig han en gång var över chansen att få teckna serier med ankorna, och om hur lycklig han är i sitt nuvarande liv. Men det finns en tydligt vemodig ton, så jag tog och läste hans egentliga avslutande ord som det bara finns en internet-länk till i förordet, och de orden kan man läsa här.

Texten skrevs ursprungligen för just Don Rosas samlade verk, men Disney stoppade i sista ögonblicket texten från att ingå i boken (en till eloge, den här gången till Egmont, som hade godkänt den för publicering). Skälet är att förutom diverse orsaker, bland annat just stora problem med ögonen som gjorde ritandet nästan omöjligt, så var det starkaste skälet till Rosas pensionering att han inte längre orkade med hur Disney-koncernen utnyttjar sina serieskapare. Det framgår hur tydligt som helst hur besviken Rosa var på Disney, och om något får jag en känsla av att han inte använder ännu starkare ord eftersom jag anar att han är en vänlig själ och helst inte vill säga någonting ont om någon. Att Rosa också enligt texten drabbades av depression är inte svårt att förstå, med tanke på hur uppenbart fantastiskt och fanatiskt glad han en gång var över att kunna försörja sig på att rita just sådana serier han själv ville göra, och hur stor besvikelsen måste ha varit när han till slut insåg att systemet var så riggat mot honom.

Så nog var det vemodigt att läsa den sista boken och den avslutande texten, både för att nu finns det inte längre några för mig nya Rosa-serier att läsa, men framförallt för att det är så sorgligt att Rosas serieskapande slutade som det gjorde. Men det vore dumt att gräva ner sig i det negativa, för trots allt gjorde Rosa en del riktigt bra serier, och han hade kul stora delar av tiden. Och det låter ändå på honom som att han nu, när det är över och när den initiala besvikelsen lagt sig, ändå är nöjd i sin nya tillvaro där han återigen återgått till att vara ett fan. Om han nu bara kunde inse att hans teckningar, oavsett hur mycket han hävdar motsatsen, faktiskt är bra de med; visst är det tydligt att det legat mycket slit bakom dem och att han inte har den mest självklara teckningstalangen, men all den omsorg han la ner på dem gav utdelning och de är i på sitt sätt perfekta. För som illustrationer till Rosas manus som han säkerligen slet lika mycket med och dessutom manus vars främsta styrka ligger i att författaren lagt ner sin själ i att försöka få allting preeecis rätt känns också de helt rätt 🙂

don rosa 10 - sista sidan

Don Rosas sista seriesida, och en mycket passande sådan

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

MAD: Don Martin 1965-1973

Postat den

don martin 1965-1973 - omslag

SKWOOF. GATHLORP Och framförallt THWOP, den ljudeffekt som jag själv mest av allt sammankopplar med Don Martin, MAD-tecknaren vars andra samlingsbok nu kommit och som (precis som titeln säger) innehåller de serier han gjorde för tidningen  under åren 1965-1973. De här är bara några av de hundratals ljudeffekter i boken, och precis som den första samlingen pryds omslaget av desamma.

Och det tycker jag är mycket rimligt, för det bästa med Don Martins serier är just att de är så extremt mycket just serier: Ljudeffekter är en integral del, Martins mycket speciella sätt att teckna människor som är absurt om man skulle försöka föreställa sig dem i verkligheten ser precis rätt ut på sidan, och humorn är så gott som alltid visuell snarare än textbaserad (förutom ljudeffektskomik, förstås!). Och just i Mad, en tidning där det mesta andra saknade den där seriekänslan, med tecknare som Dave Berg och Mort Drucker som på sitt sätt är skickliga men som mer känns som illustrerade berättelser, så tyckte åtminstone jag när jag var liten att det var skönt när Martins enklare och mer lättydda sidor dök upp.

I den här samlingen har Don Martin hittat sin slutgiltiga form: Mestadels enstaka mycket korta serier, men ofta med sviter av serier med gemensamt tema, med titlar som Don Martin fluktar in en gammal saga, Don Martin tar en ny flukt på samma gamla saga, och Don Martin tar en allra sista flukt på samma jämrans saga, alla serier som utgår från Rapunzel och lägger till en Don Martinsk knorr:

don martin 1965-1973 - saga

Vad mer finns att säga som jag inte sa redan om den förra boken?

  • Jag är lite fascinerad av att 192 sidor, inklusive några artiklar, räcker för att täcka 8 år av MAD. Men det beror nog på att MAD inte publicerades en gång / månad utan mer sällan; som alltid valde MAD sin egen väg istället för att göra som alla andra 😉
  • Jag är också fundersam över hur många sidor som är i färg. Jag är ganska säker på att innanmätet i tidningen i princip alltid var i svartvitt och att de enda färgsidorna alltså var de tre som omslagsarket utgjorde, minus omslaget förstås, så det skulle betyda att Martin i så fall oftast fick breda ut sig där. Men det är klart, vem skulle velat se Dave Berg i färg? Eller så har jag fel, dvs det fanns ibland färg på de inre sidorna, alternativt så har några av sidorna färglagts för senare utgåvor… Någon förklaring måste det ju finnas till de färglagda serierna här som sträcker sig över mer än en sida!
  • Ett plus för serierna här jämfört med de i den förra boken: Som jag skrev härovan har Martin hittat sin slutgiltiga form här, och det innebär också att de skämt som hade sin grund i gamla uttjatade ämnen som den sura frun är mer sällsynta. Här är det ett helt eget universum som serierna utspelar sig i, där crazy-humorn är den enda existerande naturlagen. Jag gillar det nästan abstrakta draget det tillför, där ingenting spelar någon roll förutom den sista knasiga rutan.
  • För den som vill pryda sin vägg med lite Don Martin medföljer också en affisch där två klassiska målningar har omtolkats av honom.

I övrigt ger jag samma rekommendation som förra gången: Läs boken långsamt, för åtminstone för min del blir det för mycket om jag sträckläser den. Jag är i och för sig inte ett jättestort fan av Martins typ av humor även om jag uppskattar att han finns och att hans serier fortlever, så kanske större fans tycker annorlunda. Men kom ihåg att det inte finns sådär jättestora mängder av hans MAD-serier; den amerikanska kompletta samlingen av desamma är på 1200 sidor så det torde betyda att det inte blir mer än sisådär fyra ytterligare volymer på svenska 😉

don martin 1965-1973 - hippie

Årskrönika 2018: Serierna

Postat den

Dags att gå igenom vad jag tyckt om av det jag läst 2018 i serieväg!

  • Årets trend: Lite svårt att säga vad som präglade serieåret 2018, åtminstone för min del. Mycket bra serier men inte riktigt någon trend som sticker ut där. Däremot har jag sett en tydlig trend vad gäller en viss serieutgivning i USA: Småhumoristisk manga med tema från fantasy/RPG där man driver så smått med klichéer. Delicious in Dungeon, That Time I Got Reincarnated as a Slime, I’m Standing on a Million Lives, Satan’s Secretary, How NOT to Summon a Demon Lord; det finns drösvis av dem, och jag har bara läst en bråkdel. Men jag undrar jag om inte marknaden snart är mättad, med tanke på hur många nya titlar jag ser i princip varje månad…
  • Årets återupptäckt:Nog är det lite pinsamt att det tog så lång tid för mig att prova att läsa Go Nagais klassiska serier. Fördomar från min sida, helt klart, men när jag väl gav mig på Devilman (tack vare Netflixs utmärkta nya anime Devilman Crybaby baserad på densamma) älskade jag den. Jag är väldigt förtjust i de där serierna som är lite halvdant hopsatta men där hjärtat är på det rätta stället och där energin och de lyckade passagerna bara blir så mycket bättre tack vare att det då och då haltar i övrigt, och Devilman är ett praktexempel på detta. Luckor i logiken, ibland svårförståeliga handlingar, men det spelar ingen roll för det är underbart kul att läsa! Av bara farten översattes också Nagais Cutie Honey ch den var lika bra den med 🙂
  • Årets kamp: Att plåga mig igenom Beto Hernandez serier när jag läste rubbet av Love and Rockets under hösten. Skulle förstås också kunna kallat det för årets besvikelse men jag hade ju redan läst en del av de här serierna så jag visste på ett ungefär vad som väntade. Jag måste hålla mig från att skriva några tusen ord till om vad jag tycker om dem, så nu bryter jag.
  • Årets största: I förrgår damp Sunday Press senaste bok ner, en samling med söndagssidor från Thimble Theatre innan Popeye/Karl-Alfred dök upp. Det ska bli väldigt kul att läsa, men eftersom i förrgår = 4 januari så får den inte vara med, och därmed blir det imponerande Fantagraphics Prince Valiant Studio Edition som blir valet. Och det hade den nog blivit oavsett datum; det är en gigantisk bok, det är en IMHO serie utan konkurrens, och jag ville nämna den i krönikan eftersom jag alltid tar chansen att göra reklam för Valiant när jag får chansen 😉
  • Årets mest irriterande: Jag nämnde den som en serie bland andra när jag hade läst den, men i efterhand inser jag att den borde fått en egen post för Benoît Feroumonts Giselle & Beatrice är en serie som pockat på min uppmärksamhet många gånger sedan dess. Dels är det förstås den mycket egendomliga handlingen som presenteras som en komedi men som nog egentligen är någonting annat, men dels är det att Feroumont är så bra som serieskapare. Hans Nicke gifter sig är en av de bästa bland de alternativa Spirou-albumen, och The Kingdom är en charmerande underfundig medeltidskomedi, så den svindlande svärtan i G&B som dessutom aldrig egentligen berörs i serien i sig är väldigt överraskande. Jag önskar att fler serier av Feroumont dyker upp på engelska (eller svenska, förstås!) i framtiden för jag tror jag behöver läsa mer av honom för att kunna första G&B bättre.
  • Årets mesta omläsningar: Mitsuru Adachi läser jag om, ofta, men det är ingenting jag brukar notera här på bloggen; jag menar, vad ska jag säga när jag för tredje gången läst om till exempel Touch? Att den här gången var det ovanligt spännande? Att den här gången överlever alla? Nä, det får vara, och jag nöjer mig med några timmars läsning av i det närmaste perfekt underhållning.
  • Årets farväl: Kanske skulle det här varit årets trend egentligen, för det är en hel hög med serier/serieutgivningar som avslutades under 2018 och som jag följt under många år. Till exempel:
    • Don Rosas Disneyserier i engelsk utgåva, start 2014: Jag undvek de olika svenska utgåvorna som finns eftersom jag av erfarenhet lärt mig att Rosa (och för den delen Barks) ofta är mycket svår att översätta. Fantagraphics förtjänar en eloge för att de för en engelsktalande läsarkrets äntligen sett till att Rosa går att läsa i sin helhet. Den ultimata fanserien, gjord av ett fan och för fans.
    • Floyd Gottfredsons Musse Pigg, start 2011: Fantagraphics igen, och en kanske ännu bättre serie som även den saknats i en bra engelsk utgåva. Visserligen inte komplett, men Fantagraphics gjorde definitivt rätt som inte fortsatte med utgivningen efter att Musse slutat äventyra.
    • Invincible, start 2003: Robert Kirkmans bästa serie tycker jag nu, efter att The Walking Dead gått på tomgång ett längre tag. Bäst i början, sen underhållande men med alltför mycket komplikationer, men ett bra slut.
    • Monsieur Jean i engelsk översättning, start 1995: Det tog ett tag, minst sagt, men fascinerande nog dök de sista albumen med Monsieur Jean faktiskt upp; själv hade jag helt gett upp hoppet. Och visst var de avslutande delarna inte lika bra som de andra, men iallafall, Yay!
    • My Love Story!! i engelsk översättning, start 2014: En av de bästa rom com-serierna någonsin, så jag kan bara rekommendera att man läser den!
    • Kotonoba Drive, start 2014: Inte Ashinanos bästa, långt därifrån, men å andra sidan är även en medelmåttig Ashinano bättre än nästan allt annat man kan läsa 🙂
    • Grandville, start 2009: OK, Talbots antropomorfiska grävlingsdetektiv avslutade faktiskt sina äventyr redan 2017, men själv läste jag inte Force Majeure förrän 2018 så den får komma med här. Inte så många album men en riktigt bra serie i det stora hela, och det är synd att inte Talbot kunde fortsätta med den på grund av den usla ekonomin i att göra en serie som tog så lång tid att göra som Grandville.
  • Årets bästa svenska: Och till slut, dags för några Årets bästa-serier, ordnade geografiskt, och jag börjar här hemma med Närmare kommer vi inte, Anneli Furmarks serie efter en roman av Monika Steinholm. Både vacker och gripande är berättelsen om Jens sommar i norra Norge när han, ursäkta klichén, upptäcker sig själv. De enda konkurrenter jag kan komma på är Berglins senaste samling eller Li Österbergs Fejd och fest, men den förra är ”bara” lika fascinerande rolig och träffsäker som den alltid är, och den senare har jag pinsamt nog ännu inte skaffat. Men jag utgår från att den är bra eftersom kombinationen  Österberg + antiken brukar vara en garant för det, och den får kanske bli bästa svenska serie just jag läst 2019 istället 🙂
  • Årets bästa franska: Lite längre bort rör vi oss för Émile Bravo och hans första del av hans nya serie om Spirou, Hoppets Tid, som visade sig vara till och bättre än vad jag hoppats. Om de följande delarna håller standarden kommer det här bli en sann klassiker, och vem hade kunnat tro det för några år sedan vad gäller en serie som Spirou? Tillsammans med Ljuset från Borneo, också ett mycket bra album, var det ett bra år för Spirou, så trots att serien fyllde 80 år känns den fräschare än kanske någonsin.
  • Årets amerikanska: I det stora grannlandet långt västerut måste nog mitt val falla på en serie som jag ännu inte skriva om (den noggranna läsaren märker m a o att jag inte är stringent i vad jag räknar höra till ett års utgivning, men min blogg, mina beslut 😉 ): Tom Kings miniserie Mister Miracle. Jag återkommer om den, men varde nog sagt att King fortsätter att vara en mycket intressant författare som gärna gör miniserier i 12 delar, ofta använder 3×3-rutnät för sidlayout, inte är den muntraste av författare, och som kanske inte är lika bra på att slut som på att börja en serie.
  • Årets japanska: Och sist, längst bort men lik bara för det, så får Japan i år i år stoltsera med två serier tillsammans, nämligen Tsunami Uminos The Full-Time Wife Escapist och Akiko Higashimuras Tokyo Tarareba Girls. Jag har svårt att välja en framför den andra, både för att jag gillar dem så mycket och för att de påminner om varandra, med sitt fokus på något äldre vuxna och deras liv. TF-TWE är mer udda, med två huvudpersoner som logiskt resonerar sig fram till en minst sagt unik lösning på hur man kan leva som ett par, medan TTG mer satsar på hur olika känslor kan vara från person till person, och hur många olika sätt att leva som kan fungera så länge alla inblandade är på samma våglängd.
  • Årets serie: Det är nog tji för mig att välja en enda serie i år, men de fem ovannämnda är förstås alla eminenta kandidater. För den som gillar klassiska europeiska serier som Tintin, Lucky Luke, osv, välj Bravo; för den som föredrar en rejält tjock romanliknande tät berättelse, välj King; för den som uppskattar unga svårutredda känslor, välj Furmark; för den som vill läsa någonting udda och intellektuellt stimulerande, välj Umino; för den som älskar mognare relationer och frustration över idiotiska vänner, välj Higashimura. Eller det allra bästa valet förstås, gör som jag och läs alla!

Gott Nytt 2019!

Årskrönika 2018: Blogg-statistik

Postat den

Same procedure as last year? Same procedure as every year!

  • Antal inlägg: 94. Ser man på, en liten ökning från förra året 🙂 Inte i närheten av 2009 då det blev 214 stycken, men ärligt talat var det ganska många rätt korta inlägg då, så om jag splittrat upp mina Gott och blandat-poster på ett inlägg / serie hade jag nog varit i närheten av det antalet. Och jag verkar ha stabiliserat mig på ungefär såhär många inlägg / år, om jag kollar de senaste årens statistik. Däremot har det blivit ovanligt mycket text i år:
  • Antal ord: 91552. 50% fler ord än 2017 lyckades jag sätta på pränt, faktiskt flest någonsin förutom just då 2009 (97893 stycken). Jag vet inte om kvalitén har hållit sig, men det är hursomhelst ord nog för en normal roman. Kanske skulle prova på det under 2019?
  • Antal kommentarer: 233. Bra jobbat, allihop! Trots att det fortsätter att vara Facebook som ibland har fler kommentarer finns det ändå en del här, och fler 2018 än  året innan. Och som jag sagt förut föredrar jag egentligen bloggen framför Facebook; allt på Facebook är efemärt och jag är intresserad (ok, fåfäng…) nog för att vilja kolla bland annat kommentarer även dagen efter de har gjorts. Och apropå Facebook…
  • Mesta refererare: Facebook, såklart, men i år med betydligt mindre dominans än förut över tvåan, dvs Serieforum. Säkert en slump eftersom just FB är väldigt beroende av huruvida jag recenserar någon serie på svenska där någon som är aktiv på FB är involverad, och 2017 hade till exempel Lilla Fridolf och Martilo väldigt många referenser från just Facebook. Men kanske är det någonting som också låg i luften 2018, ett år som verkligen inte var ett bra år för Facebook. Sen kommer diverse andra sociala medier som Twitter, Pinterest med flera. En sak som lyser med sin frånvaro är refereringar från Adlibris o Bokus, och där får jag skylla mig själv som inte längre aktivt ser till att mina recensioner hamnar på respektive boks sida. Jag ska nog göra det igen, har egentligen bara glömt bort det!
  • Mest lästa: Tja, inga överraskningar här med samma etta som 2017, nämligen Peter Pan från den mörka sidan. Den evigt unge pojken är evigt attraktiv, uppenbarligen, även om han i Loisels tolkning är en synnerligen stygg pojke. Vad som också känns igen är att tvåan är en svensk serie som varit bra på att bygga upp en närvaro på sociala medier; ifjol var det Martilo, i år är det första serien med Karl Kämpe. Efter det är det en blandning av oldies och album från 2018, närmare bestämt Don Martin 1956-1965 (oldie), Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra (2018), Hagbard Handfaste (oldie men jag har ingen aning varför den var populär att läsa om just 2018 eftersom den aldrig synts till tidigare i topp-listorna), för att avrundas med tre 2018-album och två oldies, Närmare kommer vi inte, Gaston – Den kompletta samlingenLjuset från Borneo, Lilla Fridolf och Asterix hos pikterna. En inte oäven samling serier med klar dominans för serier på svenska (8 av 10), någonting jag har tänkt på förut, nämligen att det är rätt tydligt att läsare av den här bloggen läser mer om serier utgivna här. Också noterbart att för första gången på fem år är inte något Linda och Valentin-album med men så avslutades också Cobolts samlade utgåva 2017. Men med 4 av 10 album på listan är det fortfarande tydligt att Cobolts utgivning är populär hos mina läsare.
  • Antal läsningar: 29046. Ha, en liten ökning av antal läsningar direkt på sajten! Men i princip lika många, och det är en siffra som hållit sig fascinerande stabil ett längre tag, oavsett hur många som läser på annat sätt, exempelvis via RSS (jag fortsätter med att publicera hela inläggen via RSS, så den som liksom jag gillar det formatet behöver inte klicka vidare till den här sajten om de inte vill). Så jag ser fram mot ett inlägg som det här om ett år ungefär med ungefär 29046 läsningar 🙂

10 år…

Postat den

…och några dagar därtill har det gått sedan jag startade den här bloggen 28:e december 2008. Jag borde såklart ha nämnt det exakt på 10-årsdagen men hade helt missat det och det var bara av en slump som jag precis nu kom på det. Vilket är rätt typiskt för hur jag jobbat med bloggen under ett decennium: Jag skriver när andan faller på, så ibland kan det ta någon vecka mellan inlägg, ibland bara någon dag. Långsiktig planering har det varit väldigt lite av, och det är nog bäst det för annars hade det varit stor risk för att jag skulle ha tröttnat.

Men det har jag inte gjort, inte ens efter (kollar admin-panelen…) 1262 inlägg och närmare en miljon nedplitade ord! Och jag har inga planer på att sluta, så de en drygt kvarts miljon läsningar som hittills varit ska bli fler, så det så 🙂

God fortsättning!

Blueberry: Toppar och dalar

Postat den

I och med att den sjunde volymen i Cobolts återutgivning av Blueberry dykt upp måste jag konstatera att jag misstog mig när jag förra gången sa att det här skulle bli det sista vi såg av Charliers manus; jag hade fått för mig att även Charliers sista album, Arizona Love, skulle vara en del av bok sju men så är det alltså inte. De tre albumen som ingår är följande:

Spökfolket

Här avslutas berättelsen om Blueberrys liv tillsammans med navajoerna i och med att deras flykt från det karga reservatet fullbordas. Det är snyggt tecknat med en Giraud i högform, och Charlier väver en intrikat historia, men jag tycker ändå att det är rätt skönt när historien tar slut. Varför det?

Trots det jag skrivit om de tidigare böckerna vad gäller Charliers skildring av indianerna och hur han hela tiden förbättrar denna (jämför navajoerna i Spökfolket med indianerna i det tidiga albumet Ensamma örnen och skillnaden är milsvid) så skaver det fortfarande lite, åtminstone för mig. Blueberry fortsätter att vara den enda som kan rädda indianerna; ibland är det självklart han som har bäst möjligheter när det gäller kunskap om hur armén arbetar, men det är lite skumt att han ska vara så mycket bättre än dem på gerillakrigföring med tanke på att det i princip är det indianerna utövat i åratal.

Dessutom känns aldrig Blueberrys kärleksrelation med Chini som mer än en påklistrad dramatisk detalj, för att problemen mellan Blueberry och Vittorio ska få en mer personlig prägel. Och jag tror Charlier tyckte ungefär detsamma, med tanke på hur Blueberry och Chini skiljs åt i slutet av Spökfolket:


Några års samvaro, inklusive att utföra livsfarliga uppdrag för att vinna Chinis kärlek (som han dessutom uppenbarligen har eftersom Chini alltid avfärdat Vittorio så fort hon fått chansen), och det hela slutar med att äh, Vittorio är värd din kärlek, jag drar vidare, tjaba! 😉

Sista kortet

När indankapitlet är avklarat drar handlingen vidare med att knyta ihop alla trådar som lagts ut under seriens (dittills) tjugo år. Härnäst handlar det för Blueberry om att bevisa sanning om sydstatsguldet, och därmed är det givet att han måste bege sig till Mexiko för att hitta Vigo, mannen vars lögner gjorde Blueberry till en rymling:

Charlier är i sitt esse här, med en handling där alla intrigerar mot varandra. Och eftersom Vigo och Blueberry träffats förut känner vet de vad den andre går för, medan de andra stackars parterna i den här historien som tror att de kan utmanövrera Blueberry och/eller Vigo är chanslösa.

Det är ett bra och passande slut på Blueberrys mexikanska äventyr, med en känsla av oundviklighet i dramat. Jag vet inte om Charlier visste att han närmade sig slutet på sin insats vad gäller Blueberry, men visst är det tydligt här att hans plan är att se till att inga bihandlingar lämnas åt sitt öde. Känslan av att en epok går mot sitt slut förstärks av Blueberrys agerande som är mer än vanligt dödsföraktande, där han vet att han nästan inte har någon chans att överleva som han agerar men han gör det ändå, trots att det inte är helt solklart varför han plötsligt så avskyr sitt liv på flykt.

Också Giraud bidrar till stämningen, både i den mer allmänna tonen där den skitiga realismen börjar dra mer åt det impressionistiska hållet (se exempelvis McClures ögon längst ner till vänster på sidan ovan) och i detaljer, som Blueberrys grånande tinningar.

Sedan gillar jag också de sidor som inte är lika fullpackade av text som ofta är fallet med Charlier; ibland trycker han in så mycket text att till och med Blake och Mortimer skulle kunna bli lite avundsjuka. De mer avskalade sidorna där teckningarna får stå för stämningen, utan text och med färgläggning som inte skulle skämmas för sig i Girauds science fiction-serie Inkalen, gör sitt till för att variera rytmen:

Allt som allt, ett av de bästa albumen i sviten.

Vid vägs ände

Ytterligare en titel som anspelar på att slutet är nära. Sydstatsguld-problemet är avklarat, men Blueberry sitter fortfarande i knipan eftersom alla tror att ha försökt mörda USAs president. Så, upp på hästen igen för att avslöja vem de riktiga intrigmakarna var, och dags att återse några andra gamla favoriter/fiender!

Ihopknytandet av trådar är inte riktigt lika framgångsrikt den här gången tycker jag. Vigo är en betydligt intressantare karaktär än de som dyker upp här, och hela den politiska intrigen känns också blek jämfört med det mycket mer personliga anslaget i Sista kortet. Dåligt är det inte, men kanske en smula pliktskyldigt. Och Charlier faller också tillbaka på en del inslag som han använt väl många gånger, som det myckna användandet av dynamit så fort någonting oväntat ska göras:

Men det gör i och för sig att Giraud får tillfälle att briljera; kombinationen av natt, snö och explosioner är svårslagen som stämningsförhöjare, och det jag gillar absolut mest i det här albumet. Färgläggningen är överlag mer dov och mättad än i de tidigare albumen och det ser riktigt bra ut; det framgår inte vem som ursprungligen gjort den (förutom att den är godkänd av och i vissa fall omgjord av Giraud) men en eloge till personen ifråga.

Nu är det iallafall bara ett album kvar av huvudserien där Charlier står för manus, och i det ska den allra sista lösa tråden klaras av: Chihuahua Pearl, den kvinna som Blueberry haft starkast känslor för (som sagt var Chini bara ett stickspår även om hon finns med i fler album än Pearl). Så den får vi se i samling åtta, tillsammans med de första albumen där Giraud även står för manus. Jag har bara läst de sistnämnda en gång förut, på danska, men då tyckte jag att Girauds egna album var starkare än något av Charliers. Vi får se om jag fortfarande håller med mig själv 🙂

Kan köpas bl.a. här:

 

PS. När jag läste den här boken noterade jag för första gången en sak jag inte sett förut. Under läsningen slötänkte jag lite att textningen varierade rätt mycket i boken; ibland vanliga prydliga versaler, ibland lite rundare och med en prick över ‘i’. Men när jag faktiskt tänkte till lite såg jag att det fanns ett system: McClures repliker är konsekvent textade på det senare sättet, medan all annan textning (repliker, textplattor) använder den förstnämnda varianten. Se till exempel sidan från Sista kortet här ovan, där McClure syns till. En snabb titt i Carlsens gamla svenska utgåva visade att ingenting liknande fanns där, men däremot började den här egenheten redan i albumet Chihuahua Pearl i Cobolts utgivning (innan dess ”pratar” McClure likadant som alla andra). Så jag antar att samma gäller de franska originalen men eftersom jag inte har tillgång till dem så är det bara en gissning. Och sen återstår frågan vad det symboliserar: En sprucken whiskyröst? En äldre mans röst? Någon dialekt? Mystiskt!