Författararkiv: Simon

Gasoline Alley 1933-34: 🙂

Postat den

En liten blänkare bara idag om Frank Kings serie Gasoline Alley där Drawn & Quarterlys återutgivning har kommit med sin sjunde volym och där jag glädjande nog kan meddela att kvalitén är tillbaka efter den föregående volymens longörer. Så förhoppningsvis var det bara en tillfällig blipp, och jag kan se fram mot de kommande volymerna igen. De lär anlända i snigelfart, men ändå 😉

Vad som gör den här volymen bra är att King helt byter fokus: Nu står Skeezix i centrum, och gudskelov inte på grund av de horribelt tråkiga samlingsmanierna vi såg i förra boken utan istället får vi följa honom och hans vänners äventyr. Tänk er Tom Sawyer men i serieformat och utan Saywers lite kletiga sentimentalitet och ni hamnar ungefär rätt. Pojkarna + Trixie, den enda flickan som syns till och hon är en klassisk pojkflicka här som helst hänger med pojkarna och vill göra samma sak som de även om de senare är misstänksamma, hittar ständigt på nya projekt: Renovera en gammal skrotbil, starta en leveransfirma på rullskridskor, ta hand om en uttjänt häst, med mera, med mera.

Serien ger med andra ord en underbar skildring av amerikanskt förortsliv under den stora depressionen (familjen Wallet drabbas inte hårt själva men andra bifigurer har det knepigare), sedd ur några barns synvinkel. Walt själv försöker några gånger vara en kompis som andra till Skeezix, men det blir mest pinsamt när han försöker engagera sin son i lekar han kommer ihåg, medan Skeezix vill göra helt andra saker, som att mecka med nymodigheter som kortvågsradio. Med andra ord, den unga generationen tycker den äldre är mossig medan de senare inte förstår sig på de tidigare 🙂

Och ett litet extra plus för hur King ritar springande tonåringar, med gängliga ben och armar som de inte riktigt vuxit in i ännu; framförallt Trixies löpstil är underbar:

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

”Jag flyr min far, denna fasans fallos, och min mor, denna ömhetens sarkofag.”

Postat den

Gissningar på vilken serie ovanstående citat kommer ifrån?

Ledtråd: Fransk serieskapare som fick ett antal album översatta på 70/80-talet men som sedan dess i princip inte synts till i Sverige.

Svaret är förstås Gérard Lauzier, satirikern som gav sig på allt och alla med samma skarpa tunga och penna. Fyra album med hans kortare serier under samlingsnamnet Sånt är livet och en handfull (fem om jag räknat rätt) ytterligare finns att läsa på svenska och jag rekommenderar framförallt Sånt är livet 1 & 2 å det hjärtligaste.

För var annars kan man hitta meningar som den i titeln, skriven av en tonåring som flyr hemifrån i Oss militärer emellan, eller sidor som denna inledning på en gemytlig middag:

lauzier-vinkc3a4nnaren

Scanner fortfarande MIA så mobilbilder får det bli idag också

Jag vet inte jag, men ”Du är galen.” är nog precis vad meningar som ”Din vagina är min erotiska katedrals helgedom!” förtjänar 😉

Även om Lauzier inte drar sig för att driva med vem som helst har han ändå en speciell förkärlek för de rikare familjerna. Många av episoderna är som tagna ur klassiska borgerliga teaterpjäser, men här vridna ytterligare ett varv. Dialoger som den på sidan ovan med överspända och extremt statusmedvetna människor kryllar det av hos Lauzier, och det är inte bara den äldre generationen som får sig en släng; i Oss Militärer emellan får vi först möta fadern, en officer av den äldre typen som (mycket motvilligt) söker hjälp hos sin unga adjutant med att förstå sig på sin dotter (brevskriverskan).

I början framstår han som smått löjlig och passé, men allteftersom är det snarare den yngre generationen som är pinsamt överdramatisk, och när han får reda på att den unge man som dottern tänkt sig fly med är just adjutanten brister han ut i ett lättat skratt: Det är ingen sliskig Don Juan utan bara en vanlig man, och i sann fransk anda anser han att ungdomen givetvis måste revoltera och avsky de äldre. Det kommer gå över konstaterar han och bjuder in honom på middag i hemmet, alltmedan adjutanten tuggar fradga över att inte tas på allvar i sin revolt mot samhället.

Och eftersom serierna gjordes på 70-talet dyker det givetvis upp några storfamiljer också, även de fyllda av lätt uppretade och mycket inskränkta personer. Generellt är Lauziers måltavlor de som tar sig själva och de egna trossatserna på alltför stort allvar; om de hör hemma till höger eller vänster politiskt eller är rika eller fattiga spelar ingen roll (även om Lauzier är väl medveten om att de som har det bra utan att ens förstå det förtjänar en extra spark i baken). Däremot ska man inte tro att drivas med = det går illa för dem, för precis som i verkligheten kan dryga, well, praktarslen klara sig alldeles utmärkt, personligheten till trots.

Just Lauziers språk är ofta fantastiskt roligt, med fraser som de nämnda. Men han kan också teckna bra; det är många talande huvuden, men kroppsspråket som syns till är lysande som när en och samma person från ruta till ruta växlar mellan patetisk älskare, arg dito, och snobbig vinkännare; att läsa texten behövs inte om man bara är ute efter att förstå känslorna. Fast om man inte läser dialogen missar man förstås en hel del 😉

Själv tog jag och läste om Lauzier efter att jag nyligen läste Memoirs of a Book Thief som påminde mig om honom. Därför detta tips om att läsa några absolut inte nya album men som inte brukar vara dyra om man får syn på dem i något antikvariat. En hel del år på nacken, men mycket känns fortfarande väldigt roligt och (obehagligt!) träffande!

The Unsinkable Walker Bean and the Knights of the Waxing Moon

Postat den
Fortfarande ingen scanner där jag befinner mig så dagens bilder är tagna med mobilen och därmed lite, tja, svajiga

Det verkar ha blivit ett tema i de senaste inläggen med att jag skriver om serier som hållit på ett längre tag och som nu antingen har avslutats, typ The Walking Dead och Mage, eller som visat livstecken efter längre pauser, som Beanworld och Powers. Dagens bok är av den senare typen: The Unsinkable Walker Bean and the Knights of the Waxing Moon av Aaron Renier, uppföljare till den första boken om Bean som kom ut 2010.

Det är alltid intressant att märka hur mycket eller lite jag kommer ihåg av serier jag läst för rätt länge sen och då bara en gång. När jag slumpläser om någon av de drygt tusen serierecensioner jag skrivit här så händer det då och då att jag inte för mitt liv ens kan känns igen serien, och lustigt nog har det inte alltid en koppling till vad jag tyckte om den då; serier jag kallat lysande har helt fallit ur minnet, medan sisådär-serier stannat kvar. Så nuförtiden ser jag det som ett tecken på åtminstone någon slags kvalité att lyckas vara minnesvärda 🙂

Ta The Unsinkable Walker Bean som exempel. När jag recenserade boken var jag positiv men det var ändå ingenting som jag då tyckte kändes som spektakulärt bra. Men serien stannade verkligen hos mig; inte alla detaljer och exakt hur det gick eller så, men stämningen och enstaka scener (som de två undervattensmonstren) fastnade rejält. Därför blev jag förväntansfull när det så plötsligt dök upp en uppföljare, och också en smula orolig om Renier skulle lyckas fortsätta lika bra, efter en så här lång paus.

Men ingen anledning att oroas; Walker Bean återvänder i bättre skick än någonsin. Många år må ha passerat IRL, men den nya boken tar vid precis där den gamla slutade, och historien fortsätter i samma rasande takt. Vi får veta mer om Atlantis, om Remora och Tartessa, och om Genoas bakgrund.

En lätt oroväckande Genoa återfinns av Walker & Shiv

Jag läste såklart om den första boken också, det var ändå nio år sedan jag sist, och det är förvånans- och beundransvärt hur Renier lyckas ta upp trådarna och spinna vidare. Och allt det som var bra förut är fortfarande bra: Reniers teckningar är enkla men ibland förbluffande suggestiva, framförallt i hur han använder ljus och mörker för effekter; den trolska stämningen som frammanas när sagor/myter/skrönor berättas; kärleken mellan Walker Bean och hans farfar. Och apropå det sista står känslor sällan i centrum här, det är trots allt huvudsakligen en äventyrsserie där handlingen är viktigast, men Renier är riktigt bra på att smyga in dem där det passar. Som Shivs frustration över att Walker ibland glömmer bort att han lovat hjälpa Shiv men istället försvinner in i sin egen värld.

Det finns brister som jag påpekade redan förra gången, som att det ibland blir väl subtila ledtrådar till vad som pågår som är lätta att missa och att handlingen kan bli onödigt komplicerad, och i en serie tänkt att kunna läsas av barn känns det kanske mer slarvigt än sofistikerat. Men helt ärligt spelar det nästan ingen roll eftersom stämningen är så lyckad: Den där känslan att det alltid finns mer att upptäcka runt hörnet, och att det som visar sig kan vara glädjefullt, skrämmande, eller fascinerande. Eller allting på en gång, som de skuggdjur som spelar en central roll i boken och som jag uppskattade var gång de dök upp:

En alldeles förträfflig allåldersserie, med andra ord, och jag hoppas verkligen det blir fler delar. Och vågar jag hoppas på lite kortare tid mellan böckerna? Jag förstår att det tar sin tid, den här boken är ändå nästan 300 sidor tjock, men med den här takten kommer de som var barn när de läste första boken ha sin egna barn innan Walker Bean, Shiv, Genoa, och Walker Bean farfar slutligen löst alla mysterier 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Farväl till The Walking Dead

Postat den

Utan förvarning kom sista numret, #193, av långköraren The Walking Dead ut i onsdags så jag tänkte skriva några ord om slutet och om mina känslor inför serien, nu när det inte blir mer. Och eftersom jag tänker skriva om just slutet så bör den som inte gillar spoilers sluta läsa nu, bara så ni vet 😉

Först och främst vill jag ge några små eloger till Robert Kirkman (seriens upphovsman och manusförfattare). Dels för att han gav serien ett ordentligt slut, även om det var svårt för honom (han har en lång text i sista tidningen om hur jobbigt det var att skiljas från en serie och karaktärer som han levt med så länge), men när han kände att förlänga den bara skulle innebära utfyllnad så var det dags. Dels för att det hölls hemligt att slutet var här; i förra månadens nummer dödades huvudpersonen Rick Grimes abrupt, men i brevspalten talades det ändå om hur handlingen i fortsättningen skulle tas över av andra, och för att också undanhålla serietidningsbutikerna vad som skulle ske hade man till och med gjort ett antal fejkade omslag för nummer 194, 195, … i beställningskatalogerna. Bra jobbat, även om jag tycker det var lite synd att PR-avdelningen skickade ut ett meddelande om att sista numret var på väg dagen innan det faktiskt kom ut 😉

Och slutet är absolut godkänt. Handlingen hoppar framåt rätt många år och vi får se vad som hänt med de viktigaste personerna som fanns kvar efter Ricks bortgång, men framförallt hur världen (dvs delar av USA; tyvärr fick vi aldrig ens se en glimt av vad som hände i resten av världen) påverkats av honom. Lite ostigt, men Kirkman visar här precis som i avslutningen av hans andra längre serie Invincible att han vet vad de flesta av fansen vill ha ut av ett slut: svaret på Hur gick det sen?

Vad kan jag då säga om serien som helhet, efter 16 år av raglande zombies?

Jag tycker nog allt att det har varit en underhållande resa. Den första halvan (ungefär) märks det att Kirkman skriver ett manus vars huvudpoäng är att allt är elände; så fort någonting tenderar att gå bra vet man att katastrofen nalkas. Fru hittas -> fru visar sig varit otrogen med bästa vännen och dödas senare; ett ”säkert” tillhåll hittas (ett fängelse) -> ett samhälle i närheten visar sig ledas av en blodtörstig galning. Osv, osv, och det blir lite tröttsamt och ärligt talat lite lättköpta poänger eftersom det alltid är relativt enkelt att hitta på än jävligare händelser, plus att jag stilla undrar över varför huvudpersonerna aldrig gör nya försök när slumpen stoppat dem, t ex leta upp ett fängelse utan galna grannar… Den gränslösa pessimismen tycker jag också blir ganska jobbig, och de oväntade dödsfallen, någonting serien blev känd för, känns till slut mer som en gimmick (”Vem ska vi ta livet av idag månntro?”) än som ett utslag av realism.

Men i andra halvan ändras stämningen. Det blir betydligt färre zombies, någonting som en del läsare var kritiska till eftersom de förväntade sig en zombiethriller, och mer av svårigheterna att bygga upp en civilisation på nytt. Visst finns skräckinslagen med, där framförallt The Whisperers är otäckare än någonting vi tidigare sett, men skräcken bygger nu på rädslan för att den fortfarande sköra civilisation som byggts upp ska förstöras. Symptomatisk är Negan, en mycket mer komplex skurk än The Governor från första halvan, där Negan trots våldet ändå är fokuserad på att leva i ett samhälle som fungerar. De oväntade dödsfallen, framförallt Andreas, tas också mer på allvar nu när människorna börjar känna sig aningens mer trygga och därför har tid med att sörja.

När därför mot slutet The Commonwealth gör entré, ett samhällsbygge med 50000 invånare, är det uppenbart att serien inte har långt kvar. När Rick och de andra besöker Samväldet är deras fokus enbart på hur man ska bygga upp ett bättre, mer rättvist och lyckligare samhälle än det man hade innan katastrofen. Med andra ord, från att oroas för hur man överlever zombieattacker kan man nu kämpa för hur ett civiliserat samhälle ska organiseras. Inte så mycket kvar av zombieaction med andra ord 🙂

Jag skulle säga att det lyckliga slut som vi får (ok, utan Rick, men ändå) återspeglar hur Kirkmans egna åsikter och känslor förändrats genom åren. I början var han väldigt mycket av en ung nihilist som tyckte det var kul att göra serier med chockerande inslag, och att vara cynisk var samma sak som att vara cool. I den där avslutande texten berättar han också om hur han ett tag funderade på att avsluta serien innan nummer 100, och det slut han då hade tänkt sig är just ett sådant där slut som man kan komma på om man tänker sig att det viktigaste av allt är att framstå som subversiv och inte mjäkig, och ett slut helt utan djup eller betydelse.

Precis samma skeende sågs också i Invincible, där de tidigare numren spenderade väl mycket tid på att visa på ytan präktiga superhjältar involverade i de mest utstuderade blodbad och våldsamheter, men där med tiden, precis som i TWD, en mer komplicerad världsbild börjar ta form. De på ytan ”onda”, som Invincibles pappa eller Negan, kan ha sina poänger, och när det gäller att visa att även ”goda” människor kan göra hemska saker är ju det ett uppenbart tema i TWD.

Jag tycker Kirkmans utveckling är positiv; det behöver inte alltid sluta lyckligt, men för min del var jag ett tag i mitten av Invincible och TWD beredd att avskriva honom som en entricksponny, ett stort seriefan som tyckte att det absolut coolaste man kunde göra var att låta karaktärerna i en serie slåss/våldta/våldtas/döda/dödas ”på riktigt”, dvs på ett blodigt sätt, inklusive noggranna detaljer. Förutom att det som sagt blir tröttsamt och efter ett tag förlorar sin chockverkan ledde det också till episoder som den där Michonne tillfångatas av The Governor, och där var jag nära att helt sluta läsa TWD eftersom jag tyckte Kirkman gick långt över gränsen för spekulativt våld för våldets egen skull. Men nu, när båda de serier som gjorde honom känd avslutats, har jag ett hopp om att han fortfarande kan skriva intressanta saker. Ta den avslutande episoden med Samväldet som om man bortser från zombierna runtomkring egentligen handlar helt om politisk revolution, om renodlad kapitalism är en bra idé (det tycker inte Rick och hans nära vänner), och hur privilegier kan bryta ner ett samhälle. Inte precis vardagsmat i amerikanska mainstreamserier, så kanske lite mer sånt? Inte för att zombieaction är fel det heller, en mix är trevlig, men om det varit 193 nummer där våra huvudpersoner bara föll längre och längre ner i dyn skulle åtminstone inte jag hållit ut 🙂

Man får inte heller glömma Charlie Adlards insatser; han skissade serien under nästan hela dess liv, och tuschade också en hel del nummer. Proffsigt, kanske inte så spännande, men lätt igenkännligt så att seriens look alltid var konsekvent med sina gråtoner. Här en relativt sen sida, också med en typisk Kirkman-dialog: Någon säger någonting som både kan uppfattas som och omedelbart också görs så okänsligt och hårt, varpå någon annan säger någonting hårt, varpå både fortsätter som vanligt. Visst är livet efter katastrofen hårt och de som överlevt har gjort det mycket för att de är så hårda (många användningar av det ordet här…) men förutom enstaka undantag som Eugene är det inte mycket skillnad på repliker, oavsett vem som yttrar dem, och självklarheter är det också gott om 😉

Cassandra Darke

Postat den

Det är långt mellan varven när det gäller Posy Simmonds serieböcker: Gemma Bovary 1999, Tamara Drewe 2007, och nu Cassandra Darke (dvs, 2018, men jag läste den i år). Mycket bra serier, och för den delen bra titlar med; vem får inte lust att läsa om någon som heter Cassandra Darke? 🙂

Som visar sig vara en surmulen gammal konsthandlare som när boken börjar nyss har släppts ur fängelset efter att ha avslöjats med att sälja kopior som original. Inte för att hon behövde pengarna, hon hade tvärtom gott om den varan, men för att hon helt krasst var sur, besviken, och ogillade de hon lurade. Så värst trevlig är hon inte, och på kant med sin familj (styvsyster som dessutom Cassandra Darkes make för många år sedan övergav Cassandra för) är hon också, och det är svårt att tro att det är omgivningens fel…

Bokens raison d’être är berättelsen om vad som hände för ett år sedan, då förfalskningarna avslöjades samtidigt som Nicki, styvsysterns dotter som tillfälligt bodde i Cassandras källare, på grund av sin pojkvän drogs in i en kriminell härva, och efterverkningarna i nutid. Simmonds serier brukar vara en livlig blandning av uttryckssätt: Rena serier, texter, tidningsurklipp, repliker nedskrivna som för en teaterpjäs. I Cassandra Darke gäller detsamma kronologin som hoppar fram och tillbaka, och även berättarperspektivet där första- och tredjeperson blandas, och där centralkaraktären växlar mellan Cassandra och Nicki.

Det är precis lika lyckat som det brukar vara som ren läsning; Simmonds collageteknik är lika spännande som någonsin, och vad gäller teckningarna tycker jag att hon är en fantastisk serietecknare, med en känslig linje som leder till mycket vackra rutor, inklusive färgläggningen. Med andra ord, som alltid full pott för det tekniska genomförandet.

Tji scanner idag så dagens bilder är tagna med mobilen -> de blir lite svajiga 🙂

Däremot tycker jag att handlingen är något mindre lyckad den här gången. I de tidigare böckerna har vi fått lära känna huvudpersonen i detalj, inklusive mindre smickrande detaljer, men likafullt så inkännande att det är omöjligt att inte bry sig om dem. Här har vi en betydligt otrevligare huvudperson, Cassandra, en riktig Scrooge, och med tanke på att både nutid och dåtid utspelar sig runt julen, och att den rika, snåla, och ogina personen i slutet bättrar sig (något…) är det omöjligt att inte tänka på Dickens A Christmas Carol. Lika tydligt refererande till den litterära inspirationskällan som i Simmonds tidigare böcker saknas, men likafullt finns den med i bakgrunden.

Men precis som hos Dickens gillar jag snåljåpen i centrum. Hon är avig, kantig, och definitivt inte social av sig, men det gör ingenting. Så problemet med handlingen och karaktärstecknandet ligger inte där. Det är istället Nicki som inte riktigt fungerar, som trots att hon är med nästan lika mycket som Cassandra förblir suddig, utan fokus. Mest av allt framstår hon som en rätt gnällig och omogen ungdom, men det blir aldrig mer än så, till skillnad från de tidigare böckernas också relativt unga huvudpersoner som har betydligt mer djup. Det blir också lite för komprimerat i slutet när alltför mycket händer på alltför få sidor; jag tycker nog att det avslutande avslöjandet känns onödigt.

Dock, det är mindre skavanker för mest av allt är jag glad över att äntligen kom en ny Simmonds-bok ut. Hon är enligt mig en av de allra yppersta nu levande serieskaparna, och att hon uppmärksammas relativt lite i seriekretsar är synd. Antagligen har det en hel del att göra med att hennes serier är så genuint engelska, och att hennes stil avviker så från det mesta annat man ser i serieväg. Den där terminologin grafisk roman / graphic novel? Jag tycker ofta den känns fel och lite smått löjlig, men till Simmonds passar den perfekt. Det är tveklöst fråga om serier, men sensibiliteten är lika mycket den klassiska engelska 1800-talsromanen som den moderna serien. Posy Simmonds liknar inget annat, och gör det med den äran!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Superman – Year One

Postat den

Som jag skrivit förut är jag fortfarande intresserad av vad den gamle räven Frank Miller gör i serieväg; till skillnad från exempelvis samtida och ofta jämförda med författaren Alan Moore är det spännande att se vad Miller hittar på och hur han utvecklas. För några år sedan såg det (väldigt) mörkt ut, när han befann sig djupast ner i sitt alkoholberoende och uttryckte sig fruktansvärt vad gällde politik, men sen dess har han tillfrisknat och ångrat vad han sa. Och på samma sätt har hans serier åkt berg och dalbana vad gäller kvalité, från bottennapp som Holy Terror till klart bättre saker som hans minitidningar i DKIII. Om man sen dessutom liksom jag tycker att hans Batman-serier mer och mer övergått till att fokusera på Superman (idag blir det Superman istället för Stålmannen tror jag) och att Superman är en mycket intressantare karaktär än Batman så är hans nyaste serie, Superman – Year One, ett självklart köp.

Men det finns risker med projektet. Förutom Millers ojämnhet är Superman en knepig huvudperson; att jag föredrar serier med honom snarare än med Batman betyder inte att de är bättre för oftast är det tvärtom, det är bara det att Superman är så mycket svårare att skriva för och därför mer givande att läsa om. IMHO, förstås! Och att som Miller här ge sig på att återberätta Supermans tidigaste historia som ju har gjorts ett otal gånger förut, så det är svårt att göra någonting nytt med det.

Så det var med en hel del tvivel jag läste den första delen av tre (de andra två kommer i augusti och oktober). Men hittills är allt bra: Inga tveksamma politiska inslag, några nya infallsvinklar, och en bra förståelse av Superman. I Millers tidigare skildringar av honom har Miller hållit hårt på skillnaderna mellan Superman och Batman: Stålis är humanisten, optimisten, den som tror på godheten, medan Batman är helt tvärtom. I Batman-serierna har det lett till att Superman framstått som naiv och godtrogen, och att han alltför lydigt följt lagen, oavsett om den är rätt eller fel, eftersom allt skildras ur cynikern och våldsverkaren Batmans perspektiv. Det är här som jag tycker många ”läst” Miller fel, när de antagit att Batmans åsikter = Miller åsikter. Men Miller är en bättre och mer sofistikerad författare än så: Bara för att Millers serier så ofta drivs fram av känslor innebär inte det att författaren Miller inte är medveten om skillnaden mellan sina karaktärer och sig själv.

Här, med Superman uttalat i huvudrollen, finns det ingenting av naivitet och godtrogenhet i skildringen, bara tvivel om hur man ska agera rätt när man vet att man genom rå styrka kan genomföra exakt vad man vill. Vi får se hur det fortsätter och kanske kommer jag serveras mina egna ord till middag, men jag ser verkligen fram mot att se vad som händer härnäst. I första delen får vi se Millers version av Clarks barndom och tonår där mycket känns igen men där de nya inslagen, som hur Clark umgås med andra nördar och försöker hantera hur de mobbas, passar fint in i historien. Och när han i slutet ger sig iväg för att upptäcka världen är det på ett sätt som jag anar kan bli hårt kritiserat, beroende på hur det utfaller…

Och, just det ja, en mycket viktig del i varför jag gillade tidningen: Grafiskt är den väldigt lyckad. Stort format (typ magasin), utmärkt tryck, och John Romita Jr som står för teckningarna är i högform. Som Romita redan visat i serier som Kick-Ass är hans förmåga att teckna barn minst sagt säregen (jag vet inte riktigt vad de ser ut som, men barn är det inte!), men på något sätt gillar jag det ändå eftersom det är en ovanlig mix av realism och karikatyr som känns uppfriskande. Lägg därtill att en av Millers styrkor som alltför ofta glöms bort är att hans serier, inklusive de som tecknas av andra, ofta är fantastiskt snygga. Ta serier som Elektra – Assassin, Elektra Lives Again, Daredevil, Sin City; alla serier som hör hemma i det absoluta toppskiktet vad gäller teckningarna i sina genrer, med olika tecknare (inklusive Miller själv), och med stor variation i utseendet sinsemellan, och det blir tydligt hur skicklig han är på området.

Inklusive designen av de fysiska utgåvorna; Elektra Lives Again är en av mina favoriter vad gäller känslan av den fysiska boken i handen, och detsamma gäller några av numren av Millers Ronin.Visst kan det vara så att han bara har tur med bra designers, men när trenden har hållit i sig så många år och över så många förlag och när även Superman- Year One känns som en av de elegantaste fysiska tidningarna jag sett på länge så tror jag nog att Miller inte bara haft slumpen på sin sida 🙂

Lästips: Blank Canvas – My So-Called Artist’s Journey

Postat den

Tokyo Tarareba Girls var en fascinerande balansakt där Akiko Higashimura växlade mellan att kärleksfullt beskriva sina huvudpersoners knöliga kärleksliv och att irriterat kritisera dem; en riktigt bra serie som man fick brottas med som läsare. Higashimura är kanske mer känd för serien Princess Jellyfish (som jag precis håller på att läsa, recension kommer antagligen om ett tag), också det en josei-serie, en typ av serier som jag vet med mig att jag gillar. Men dagens serie är av en annan typ, nämligen självbiografi, när Higashimura berättar historien om hur hon lärde sig att teckna bra tack vare en mycket säregen lärare: Blank Canvas – My So-Called Artist’s Journey.

När serien börjar är Higashimura fullkomligt övertygad om att hon redan är en fullfjädrad konstnär, och att så fort hon skickar in en serie till något förlag kommer de att kasta sig över den. Och det är inte så konstigt med tanke på att alla i det lilla samhället hon växer upp i är lika övertygade de med om hennes genialitet:

Så när en av hennes vänner drar med sig Higashimura till en ateljé där man kan lära sig teckna förväntar hon sig samma beröm…

Utan att riktigt förstå varför stannar Higashimura kvar i ateljén, och i princip all ledig tid de närmaste åren spenderar hon där med en lärare som ( som synes) inte drar sig för att fysiskt tillrättavisa sina elever och som kräver att de följer hans plan för hur man blir en bra konstnär.

Ok, det är en inte helt originell historia med en hård lärare som i längden visar sig ändå bry sig om sina elever, men det är riktigt roligt att läsa om. I Higashimuras andra böcker är hon ovanligt självutlämnande i de korta serierna med självbiografiskt innehåll som finns med som extramaterial i slutet av böckerna, och det fortsätter hon att var här med, så även hennes mindre smickrande sidor visas upp. Och hennes humor passar mig väldigt bra, och eftersom det här är en bildningsroman där komedin är det viktigaste inslaget så hade åtminstone jag kul när jag läste den här första delen. Fler böcker (fyra till, närmare bestämt) blir det, om den första delen säljer tillräckligt bra förstås, något jag redan bidragit till. Såklart! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)