Författararkiv: Simon

För de allra minsta: Anna och Frogga

Postat den

Dags för det senaste albumet i Cosmos Comics utgivning av serier riktade till unga läsare: Anna och Frogga – Vill du ha ett tuggummi?, skriven och tecknad av Anouk Ricard. De tidigare böckerna på förlaget har utgjorts dels av böckerna om Benny Björn med mycket lättlästa teckningar parade med klurig humor för de som just börjat läsa själv, och dels mer klassisk bilderboksliknande serier av Ricardo Liniers med stämningsfulla bilder.

Den här gången är det återigen en serie som får mig att tänka på bilderböcker, och bilderböcker med de allra yngsta barnen som målgrupp. Ta en sida som den här, från titelepisoden:

Teckningarna är gjorda i en stil som många moderna barnböcker anammar, de skulle nästan kunna vara ritade av ett barn själv, och också språket är enkelt och tydligt och lämpar sig utmärkt för högläsning. När jag läser bilderböcker/barnserier högt brukar jag ofta ändra ganska mycket i repliker och beskrivningar, men replikerna här läste jag (nästan) ordagrannt, så pluspoäng till översättaren för de verklighetstrogna replikerna.

Tydlighet är ordningen för dagen här, med extremt rakt berättade historier och illustrationer som är hur lätta som helst att hänga med i, oavsett ålder. Här och där bryts de rena seriesidorna av med hjälp av målade sidor, både rena illustrationer och i serieform, och de är nog de sidorna jag personligen tycker mest om. Inte för att det är någonting fel på de ”vanliga” sidorna, men jag kan inte låta bli att associera linjerna och färgerna till hemskheter som Totte-böckerna som jag utsattes för som liten. Orättvist, för Anouk är mycket mer personlig, men associationen dyker likafullt upp…

Av Cosmos Comics böcker är det här nog den som jag skulle säga mest tydligt riktar sig direkt till barnen. Med det menar jag att för mig som vuxen är den inte lika intressant som till exempel Benny Björn-böckerna; de senare är med sin absurda humor roliga att läsa för mig själv, medan Anna och Frogga är någonting som jag nog bara kommer läsa om det finns någon jag kan läsa den för. Men det är förstås viktigast att en 4-åring tycker om att få den läst, och min försökskanin (4,5 år) var helt klart nöjd 🙂

Linda och Valentin – Minnen från framtiden

Postat den

Översättningen och utgivningen av de reguljära Linda och Valentin-albumen är ju avslutat sen något halvår tillbaka, men det finns fortfarande en del sidomaterial som saknas på svenska. Förra året fick vi Himlavalvets inbyggare, ett fabulerande lexikon om rymdtidagenternas värld, och nu finns alltså Minnen från framtiden också på svenska, ett mer serieinriktat album än det förra. Och faktiskt ett album som jag redan skrivit om när det kom ut på danska, då under titeln Erindringer dra fremtiden 🙂

Det handlar alltså om tillbakablickar i form av korta (2-6 sidor) serier om vart och ett av de nio tidigaste Linda och Valentin-albumen, alla kompletterade med en Mézières-målning som också anspelar på serien ifråga. Ibland är det huvudpersonerna som återberättar någonting som hände som inte visades i albumet, ibland är det någon annans minnen vi får följa, ibland är det historier typ ”Vad hände sen med Härskaren från Härskarens fåglar?”. Gemytligt, charmigt, småskoj och definitivt med högt nostalgivärde.

Så precis som Himlavalvets inbyggare är det här en bok som man i princip måste ha läst de refererade albumen för att få ut något av, och jag misstänker att en läsare som jag, dvs en som först läste serien som liten, nog är den som får ut allra mest av den: Att flera decennier senare få läsa mer (om än ganska lite mer) om gamla barndomsfavoriter bland serieäventyren är inte det sämsta 🙂

Och som den serieläsare jag är föredrar jag den här boken framför Himlavalvets inbyggare (lite konstig svensk titel tycker jag allt, med ordet inbyggare) eftersom det här är ett seriealbum; visst tycker jag det kan vara roligt att nörda ut lite med saker som lexikonet, men jag föredrar alltid riktiga serier!

Sidan 52

Om man läst de tidiga Linda och Valentin-albumen känns Minnen från framtiden som ett rätt givet köp, åtminstone om man inte kräver spänning i sin läsning. Och för den som är intresserad av hur Jean-Claude Mézières & Pierre Christin utvecklats som serieskapare sedan begynnelsen för 50 år sedan är det här en guldgruva där man kan se hur Mézières idag skildrar miljöer och karaktärer från så länge sedan.

Och vill man verkligen gräva ner sig i det sistnämnda finns det också en fransk dokumentär som enbart handlar om hur sidan 52 härovan i boken blir till: L’Histoire de la Page 52. Trailer:

Vuxenpoäng är en myt

Postat den

Ha, det här var en trevlig överraskning! Jag läste Sarah Andersens Adulthood is a Myth för några månader sedan och tänkte skriva några rader om den men det blev inte av, men nu får jag chansen igen i och med att den kommer ut på svenska med den utmärkt översatta titeln Vuxenpoäng är en myt 🙂

Sarah’s Scribbles är originaltiteln på den här webserien där Andersen illustrerar sitt liv. Och precis som titeln säger, det där med att vara vuxen är ingenting som hon känner att hon är, åldern till trots:

Det här är en sån där närmast perfekt självbiografisk webserie: Snabbläst, en bra blandning av rent personliga reflektioner utan egentlig poäng, filosofiska funderingar, och komisk ångest:

Och, mycket viktigt, roligt tecknat och med bra tajming av poängerna som ofta är helt beroende av illustrationen, som den här där Sarahs min och stolta kroppshållning  i slutrutan är det som gör serien.

En väldig massa exempel sidor idag utan mycket text från min sida, men det är för att det här är en av de där serierna där man bara behöver läsa några sidor för att förstå om det är någonting som passar en. Jag skulle kunna skriva om hur hon i förbifarten tar upp saker som vad det innebär att behöva ta ansvar för sitt liv (vuxenpoängen), hur mensen påverkar livet, hur hennes introverta personlighet gör henne obekväm i sociala sammanhang, med mera, med mera. Men jag tror att jag i det här fallet låter hennes teckningar tala för sig själva, kul som de är 🙂

Nosebleed Studio reser i den svenska historien

Postat den

Lång titel på inlägget men jag kom inte på någon som bättre sammanfattande vad serien handlar om -> det fick helt enkelt bli att använda bokens (långa) titel 🙂

Eftersom det här är en recension av serier i mangastil gjorde av svenska serieskapare är det lika bra att nämna först som sist att jag brukar ha svårt för västerländska serier av den typen. Bara det att jag skriver ”…serier i mangastil…” istället för ”manga-serier” kan vara problematiskt; det finns olika inställning till om manga är beteckningen på seriers ursprung (Japan) eller en teckningsstil, och själv vacklar jag mellan de två: När jag skriver om japanska serier här taggar jag inläggen med Manga men det känns alltid lite fel när jag gör det eftersom serier från Japan givetvis inte liknar varandra mer än serier från vilket annat land som helst, men jag har ändå kvar taggen istället för att använda någonting som Japanska serier eftersom jag gissar att det gör det lättare för läsare att hitta rätt.

Så terminologin är lite knepig, och som sagt är min känslor också en smula kluvna till upplägget. Men skam den som ger sig; dags att läsa!

Tre kortare serier erbjuds, alla med tema från den svenska historien, och först ut är Joakim Wallers Häxan, en tidsresehistoria där tuffa Sofia från nutiden åker tillbaka i tiden och där träffar en annan ung flicka som just ska avrättas för häxeri. Det är inte oävet tecknat, även om det kanske gått lite snabbt här och där med resultat att det kan vara svårt att följa med i actionscenerna.

Men det fungerar inte riktigt som en fristående kort historia; det är samtidigt alltför kompakt när huvudpersonerna ska introduceras, konflikter sättas upp både i nutid och ationer upprättas, med mera. Så som första kapitel i en längre berättelse är det alltför stressat, och som en kortare berättelse skulle innehållet behövt kapats. Vad det mest av allt känns som är ett smakprov man visar upp för en redaktör för att förklara vad för slags (längre) serie man egentligen vill göra. Och för allt jag vet är det precis vad Waller tänkt sig, men som läsare lite rumphugget 😉

Nästa serie är Natalia Batistas Adjö Sverige, tveklöst bokens huvudnummer båda i längd och kvalité. Vilket inte är så förvånande, proffs som hon är! Här heter huvudpersonen Selma, en av de miljoner som lämnade svältens och klassförtryckets Sverige för USA. Teckningarna är lugna och harmoniska, dvs precis som väntat, proffsiga. Och historien har en bra rytm som trots begränsningen i sidantal tillåter sig att då och då spendera hela sidor bara för stämningens skull, utan att handlingen förs framåt.

Just det senaste är någonting som jag personligen verkligen gillar hos de bästa japanska serierna: Att även den mest frenetiska handling när som helst kan avbrytas med kontemplativa scener där sida efter sida kan spenderas enbart till att få läsaren i rätt stämning. Och det är en sak som tyvärr många som gör serier i manga-stil (eller manga-serier för den som föredrar det) helt missar. Den ultrasnabba actionen, de hysteriskt överdrivna reaktionerna finns nästan alltid med, men förändringarna i rytm saknas. Men inte här hos Bastisa, hon vet att använda formen bästa sätt 🙂

Och hur är det med att serien ska fungera som en avslutad historia?

Jodå, inga invändningar från mig där heller. Visst skulle det kunna bli fler serier om Selma och visst skulle också det här kunna vara en teaser för att visa upp för en redaktör, men det är samtidigt en bra liten novell som inte på något sätt kräver en fortsättning.

Sist ut är Magnolia Winroths Lailas resa och nu närmar vi hos nutiden än mer, med en historia om några krigsbarn väg från Finland till Sverige. Här har vi igen en berättelse som är anpassad för formatet: Istället för att försöka få med all tänkbar bakgrundshistoria och information är et en mycket fokuserad berättelse om en enda händelse, på tågstationen på väg till Sverige. Den skulle visserligen mått bra av några fler sidor känns det som; jag är engagerad i läsningen men mer för den abstrakta potentiella tragedin än för att jag bryr mig specifikt om Laila och Eikkie.

Men det är nästan oundvikligt när det rör sig om så få sidor som här. Som en kort berättelse som dessutom introducerar ett stort och viktigt ämne som de finska krigsbarnen är det klart godkänt, om än kanske lite tillrättalagt och gulligt.

Betraktad som en helhet tycker jag om boken, och om sanningen ska fram mer än jag trodde innan jag läste den, med tanke på mina förutfattade meningar. Och om Häxan kändes relativt lättviktig där häxprocessen mer var ett spänningsdrivande inslag än någonting som känns historiskt meningsfullt så lyckas de andra två förankra sina berättelser tydligt i svensk historia, utan känsla av torr historiekunskap. Låt mig säga så här: Om jag skulle vara historielärare i grundskolan skulle jag gärna låta klassen läsa dem, både för att de är underhållande och för att de tar upp intressanta händelser 🙂

Framtidens arab 3: Conan Barbaren

Postat den

I Framtidens arab 3 – En barndom i Mellanöstern (1985-1987) är Riad nu sju år gammal och han börjar finna sina egna intressen. Exempelvis de fåtaliga hyrfilmer på Betamax som finns tillgängliga i Homs dit Riads familj ibland beger sig på besök från sitt hem i den lilla byn Ter Maaleh. Favoritfilmen framför alla blir Conan Barbaren som Riad tillsammans med några vänner fascineras av, och som deras lekar sedan inspireras av.

I de tidigare böckerna har Riad mest drivit med i vad som händer: Familjen flyttar, han tas med till olika släktingar vars barn han ska leka med, börjar skolan. Det mesta är för honom ganska oförståeligt och han uppmärksammar vad som händer men agerar sällan själv. Men här i den tredje boken börjar han bli mer vuxen, en som själv kan styra över vad han ska göra och vem han ska träffa. Åtminstone ibland; som sjuåring är det förstås föräldrarna som bestämmer det allra mesta men lille Riad börjar nu framstå som en egen individ snarare än som ett tillbehör till föräldrarna.

Conan-episoden är ett tydligt exempel på det: Ingenting tyder på att föräldrarna har en aning om Riads fascination över filmen och den roll den spelar i hans lekar. Riad har ett eget liv, skilt från föräldrarna, någonting som startade redan när han började skolan och som nu accentueras än mer. Detsamma märks när Riad upptäcker att pappans fruktodlingar utsätts för sabotage av några andra barn i byn. Han berättar inte om det för pappan; han är orolig för hur denne ska reagera och vill skydda honom från oro och besvikelser. Med andra ord har han börjat inse att andra människor har sina egna liv och känslor som han måste tänka på. Riad har kort sagt blivit äldre och mognare 🙂

I övrigt är mycket sig likt. Mamman blir mer och mer frustrerad över det begränsade livet hon för i Ter Maaleh, där hon inte kan jobba eller över huvud taget göra någonting annat än vara fru och mor, både av kulturella skäl och för att hon inte kan språket. Och apropå språket och Riads mognad: Här finns ett flertal scener där det pratas arabiska när man (dvs Riads pappa och släktingar) diskuterar familjen Sattouf där både Riad och mamman är med, och det blir tydligt att Riad nu förstår vad det innebär för henne att hon inte kan förstå vad som sägs (och pappan är givetvis inte intresserad av att översätta för henne).

Fadern fortsätter att försöka knyta band till inflytelserika personer i omgivningen; det är någonting samtidigt sorgligt och patetiskt över hur desperat han kastar sig över varje tillstymmelse till chans att klättra uppåt på samhällsstegen. Han fortsätter också att slitas mellan sitt som han ser det moderna jag, det som inte är religiöst, och det jag som ändå tycker att gamla traditioner kan vara bra att bevara. De snabba kasten mellan de två har vi sett förut, men här bränner det till än mer när han en dag offentligt bryter ihop och Riad (och vi läsare) får se hur plågsamt det är för honom att han inte kan förena de två sidorna:

Överlag fortsätter Sattoufs tydliga linje att inte kommentera utan bara skildra sitt liv rätt upp och ner att triumfera; han lyckas förträffligt med att aldrig ens antyda att serien är någon slags universal beskrivning av vare sig Syrien eller Frankrike (där ett kapitel i slutet av boken utspelar sig, och precis som förut känns det lika absurt som någonsin Syrien gör för Riad). Det finns en del kritiker som anser att Framtidens arab bidrar till nidbilden av araben som ”den andra”, men jag skulle säga att det inte är en brist hos Sattouf utan snarare en brist hos kulturvärlden: Hur många andra skildringar från de här delarna av världen uppmärksammas här, och skulle en självbiografi från exempelvis Tyskland på samma sätt anses utgöra en fullödig presentation av allt som Tyskland och tyskar är?

Framtidens arab är en alldeles strålande barndomsskildring, helt oavsett att den råkar utspela sig till stora delar i länder som jag inte har så mycket kunskap om. Det senare gör onekligen att jag lär mig en del om livet i de länderna men jag är mycket medveten om att det jag ser är Riad Sattoufs erfarenheter och inga andras. Och fascinerande erfarenheter är det; de två scener som jag tycker är starkast i den här boken är dels omskärelsen i Syrien, dels kattungarna i Frankrike; jag är glad att det var någon annan än jag som var med om de båda och att det var någon som kunde berätta om dem för mig istället 😉

Mimi Pond: Over Easy & The Customer is Always Wrong

Postat den

Dags för övervintrade hippies, unga punkare, en himla massa droger, och ”Imperial Cafe”, ett lunchhak i Oakland där Madge, huvudpersonen i Mimi Ponds två böcker Over Easy (utkom för några år sedan) & The Customer is Always Wrong (från i år), jobbar i slutet av 70-talet. Egentligen vill hon jobba med konst, som serietecknare, men utan pengar att leva på måste hon ta ett jobb, vilket som helst, och hamnar därför på ”Imperial Cafe”; initialt som diskare, senare som servitris.

Allting i de här två tjocka böckerna kretsar kring restaurangen. Vi får lära känna de övriga anställda, chefen, ägaren, stamkunderna (både trevliga och inte så trevliga), och det är en brokig samling människor. Alla är på något sätt präglade av 70-talets Kalifornien: Drogerna flödar, spänningen mellan olika subkulturer som hippies och punkare är stark, och likaså den mellan olika folkgrupper. Alla anställdas liv utgår från restaurangen; det är där de arbetar och det är där de finner vänner och potentiella partners. En storfamilj, närmast, men inte en alltigenom harmonisk och lycklig sådan för därtill är de flesta alltför knepiga.

Det som slår mig när jag läser är den fascinerande acceptansen för andras beteende som restaurangpersonalen uppvisar. Ofta är det givetvis bra att man inte kräver att alla är som en själv, men jag är inte helt säker på om det är helt av godo här för ärligt talat uppför sig rätt många som svin, utan att de omkring reagerar. Blir du hotad till livet av langare som misstar dig för en av dina kollegor som inte betalat sina knarkskulder? Tja, det är jobbigt och traumatiskt, men inte ryter man ifrån till kollegan; det är ju bara någonting man måste räkna med händer. En axelryckning är en lagom reaktion på ungefär allt.

Här ett typiskt exempel där Madge tillsammans med chefen på restaurangen, Lazlo, en av de snällare personerna i serien, ska köra en anställd plus hennes pojkvän till drogkliniken för att påbörja en metadonbehandling (Madge och Lazlo är de som sitter ner):

Ta lite kokain tillsammans med missbrukarna innan man ska hjälpa dem att sluta är symptomatiskt för hur människorna i serien agerar: Vänligt kanske, men obetänksamt och fruktansvärt naivt.

Och det är kanske inte så konstigt eftersom de flesta är unga och utan mål i livet; att ha så kul som möjligt idag är det enda som spelar roll. Att Madge egentligen vill någonting annat, leva ett annat liv i New York som tecknare ses bara som någonting man kan reta henne för och möjligen tycka är smått irriterande, förutom Lazlo som uppmuntrar henne att försöka (liksom han uppmuntrar alla att tro på sig själva).

Det här är en typisk coming of age-historia, med en huvudrollsinnehaverska som börjar tröttna på dagdrivarlivet och vill göra sig fri. Allteftersom serien fortlöper blir hennes känslor starkare och starkare (ofta temporärt förstärkta av ett kokainrus), och ju mer tillvaron på restaurangen spinner ur kontroll med droger, sjukdomar, och kriminalitet, desto fastare övertygad blir hon att flytta.

OK, det här låter nog som om det skulle kunna vara en deppig historia och på ett plan är den det, med någonting som skulle kunna vara en socialrealistisk misär av värsta sorten. Men sen är det det där med acceptansen och låt gå-mentaliteten, som gör att det inte känns så farligt egentligen: En dag kommer man förhoppningsvis växa ifrån det här röriga livet och göra någonting annat. Tyvärr gäller det inte alla, exempelvis om man blir mördad under tiden… 😦

Uppenbarligen gillar jag Mimi Ponds serie eftersom jag köpte The Customer is Always Wrong efter att ha läst Over Easy. Och mycket är bra, som de lättsamma teckningarna, de underliga och intressanta karaktärerna, och skildringen av en tid som jag själv känner igen och gillar (dock som yngre och uppväxt i en rätt konservativ förort till Uppsala så, well, lite mindre hippies, punkare, droger & kriminalitet…). Autentiskt känns det också, jag tror jag sällan läst en serie som känns lika självbiografisk som den här utan att vara det.

Men jag kan inte låta bli att irritera mig på personerna för att de är så hopplöst ointresserade av att tänka på morgondagen, och på drogerna som så självklart konsumeras närhelst man känner för det. Lazlo, en storkonsument själv men en som har bruket under kontroll och som har det mest ”normala” livet av alla, några år äldre och med en familj, konstaterar sorgsen att droger ska man ta för att förgylla tillvaron och andra upplevelser, inte bara för drogernas egen skull. Varpå han sniffar en lina kokain tillsammans med de som inte kan kontrollera missbruket lika bra som han själv.

Så en utomordentligt väl skildrad miljö och tid med en apart samling personer som är lika väl skildrade de, men samtidigt frustrerande eftersom jag får en så stark lust att säga till dem att de måste skärpa sig. Allt i allo serier jag är glad i, men som jag också sneglar lite argt mot när jag ser dem i hyllan 🙂

Martha & Sammy som nygifta; de tyckte det kunde vara en kul grej att överraska alla med. Smart!

Battlefields omgång 3

Postat den

Har jag skrivit om omgång ett och omgång två är det nog lika bra att också skriva om omgång tre i Garth Ennis Battlefields-serie där han med hjälp av diverse tecknare presenterar framförallt andra världskriget från olika synvinklar i olika miniserier. Här i den tredje och som han själv lovar avslutande omgången serier handlar det om att knyta ihop säcken vad gäller berättelsen om stridsvagnsledaren Stiles respektive stridspiloten Anna Kharkova, i The Green Fields Beyond och The Fall and Rise of Anna Kharkova.

The Green Fields Beyond rör sig bortom andra världskriget och skildrar istället ett av de avgörande ögonblicken under Korekriget, dit Stiles lockats efter att ha insett att han inte längre passar i det civila livet. Tankies (samlingsnamnet för de tre miniserierna med Stiles) har varit ojämna serier, där den första (lyckad i sin lågmälda ton) var något av en vardagsskildring av ett soldatliv och den andra (mindre lyckad pga de klichéartade tyskarna) mer dramatisk, där tyngdpunkten flyttade från stridvagnsteamet till Stiles själv.

Här i den tredje är det svårt att säga vad poängen egentligen är. Stiles har utvecklats men är fortfarande inte vidare intressant vilket är en besvikelse eftersom personteckningen annars är något av Ennis starkare sidor, och inte heller i övrigt dyker det upp några minnesvärda personer. Carlos Ezquerras teckningar är helt dugliga och på gränsen till bra, den trista färgläggningen till trots, men i övrigt är nog det intressantaste just att serien utspelar sig under Koreakriget, ett krig som Ennis inte tidigare fokuserat på. Fast det räcker inte; de historiska detaljerna räcker inte att bygga en hel serie på, och Ennis humor som också varit en del av Tankies lyser mestadels med sin frånvaro, den med. Dessutom är skildringen av de kinesiska motståndare mer än lovligt slapp och nyanslös, tyvärr.

The Fall and Rise of Anna Kharkova är mycket mer lyckad. Kharkovas miniserie i den första omgången av Battlefield tyckte jag då var den klart svagaste, medan den andra däremot var bäst i den omgången. Och den uppåtgående trenden fortsätter här, där berättelsen om Anna Kharkova och hennes kamp för Sovjetunionen men mot konventionerna som gör livet för en kvinna i flygvapnet svårt når sitt spektakulära slut. Det är inte mycket luftstrider den här gången, även om det är en sådan som bokstavligen leder till titelns fall, men det symboliska fallet som orsakas av politiskt manövrerande och personligt agg gentemot Kharkova är så mycket djupare.

Så inte oväntat tycker jag bäst om Anna Kharkovas berättelse när den avlägsnar sig från stridsscenerna och närmar sig det mer personliga, dvs just det som jag tycker bäst om hos Ennis. Kharkova är en fascinerande person och hon utvecklas under seriens gång från ung och adrenalinstinn till mer eftertänksam och filosofiskt lagd, de ohyggliga personliga missöden till trots. Sekvensen flygkrasch -> tysk krigsfånge -> rysk Gulagfånge skulle kunna bryta ner vem som helst men Anna Kharkova är till slut i balans med sig själv, utan att förödas av omständigheterna, trygg i vetskapen om vem hon är.

Att sedan slutet är strålande är bara grädde på moset; när Ennis får till sina sentimentala/melodramatiska/besynnerligt hoppingivande slut är jag en lycklig läsare 🙂

Russ Brauns teckningar? Nja, de är väl OK, men det är inte precis de som gör att jag gillar Anna Kharkova-serierna så mycket!