Författararkiv: Simon

Legenden om Tex Willer – Hämnaren

Postat den

Tex Willer är ett namn jag känner igen lite svagt från när jag var liten; det var en serie som jag i bakhuvudet var medveten om existerade, men den befann sig definitivt i periferin av mitt läsande. Någon gång såg jag ett häfte och jag har ett diffust minne av att ha läst en episod där en utomjordisk invasion medelst växter (kaktusliknande har jag för mig?) hotade Jorden men där Tex Willer klarade kakan. Men det kan iofs varit någon annan serie; som sagt var det här en serie som jag med nöd o näppe minns att den funnits. Men nu har Ades Media gett ut ett album med serien så det är dags att se vad det egentligen är fråga om 🙂

Och svaret är åtminstone när det gäller det här albumet, Hämnaren, att det är en mycket typisk västernhistoria à la spagettivästern som erbjuds: Långa trenchcoats, blodiga revolverdueller, och en uppsjö karaktärer som varierar från genuint onda till mer moraliskt tveksamma. Renhjärtade och ädla hjältar göra sig icke besvär i den här där en ung Tex Willer som är ute för att hämnas på de som dödat hans far på sin höjd framställs som inte lika moraliskt korrupt som andra, men en våldsam typ som hellre tar till vapen än försöker hitta en fredlig utväg är han allt.

Trenchcoats: ✔︎
Regn: ✔︎
Widescreen: ✔︎

Serien är en del i en svit fristående böcker som gör nedslag i Tex Willers historia vilket gör att den borde vara en bra introduktion för Willer-nybörjare som jag (de där eventuella mördarkaktusarna räknar jag inte), men den lyckas lite sisådär med det vad gäller manuset. Jag klarar av att följa med i Mauro Bosellis historia men utan att ha läst serien förut ekar det känslomässigt tomt när personer med minimal presentation dyker upp som jag inte har någon relation till. Jag anar till exempel att Tex interaktion med sin mer fredliga bror som här klaras av på någon sida kan vara avsedd att ha stor tyngd, men för mig är den betydelselös eftersom jag aldrig sett brodern förut och innan han dök upp på sidan inte visste att han existerade. Samma sak med andra karaktärer här som sheriffen Callahan, desperadon Juan Cortina, med flera; det är för många personer som trängs på sidorna för att jag ska hinna lära känna någon av dem. Visserligen är det inte ovanligt i spagettivästern med komplicerade intriger med multipla parter, men här är det snarare en okomplicerad intrig med onödiga multipla parter som rusar förbi.

Det är givetvis knepigt med en serie som funnits i mer än 70 år när en ny läsare som jag ger sig på den, med tanke på all den bakgrundshistorik som finns. Men jag tycker ändå att det kan göras bättre om fokus ligger på att berätta en bra historia som står på egna ben, och att inte nödvändigtvis inkludera alltför många karaktärer utan nöja sig med någon enstak som då istället kan skildras djupare. Här känns det mer att det handlar om att pricka av att alla som borde nämnas också nämns.

Jag kan inte låta bli att tänka på en annan västernserietidning som hade ett liknande upplägg, dvs att låta olika serieskapare göra fristående historier om en karaktär som funnits i decennier och som hoppade vilt i karaktärens liv: DCs Jonah Hex-tidning från 2006-2011. Jag själv hade onekligen lite mer kunskap om Hex när jag började läsa tidningen än jag hade om Willer så det hjälpte förstås, men den serien lyckades medelst bra historier att få mig intresserad av vilka bipersonerna var och deras relation till Hex, något jag tycker Hämnaren tyvärr inte lyckas lika bra med.

Stefano Andreuccis teckningar tycker jag däremot är mer lyckade i sin slicka europeiska stil. De blir ibland snudd på klichéer av sig själva när spagettivästern-influenserna blir starka, men det ingår i konceptet så det är i praktiken inget problem. Plus för en utmärkt färgläggning (signerad Matteo Vattani), och för en likaså bra fysisk utgåva; det märks att det är fans som ligger bakom, precis som det brukar vara med Ades-utgåvor. Det enda som kändes lite off med illustrationerna är att Tex Willer själv är så snutfager och det känns lite udda i en spagettivästern där alla brukar vara lika fula och skitiga 😉

Jag anar att för den som redan gillar Tex Willer och har hunnit bygga upp en relation till serien är det här en mycket bättre bok än för mig; som en introduktion till Tex Willer fungerar Mauro Bosellis manus mest i att det syns till så många personer som jag antar är viktiga för Willer och som jag nu är medveten om att de existerar, men för den som redan vet vilka dessa är kan scenerna med dem fyllas på med mycket mer känslor. För min del vet jag efter läsningen att Tex Willer har en bror, att hans far mördades, och att han eventuellt är/kommer bli vän med Jim Callahan och Juan Cortina. Men vem han (eller de andra) är som person har jag fortfarande ingen aning om; förhoppningsvis blir det mer karaktärsuppbyggnad och mindre action i fortsättningsalbumet/n.

Kan köpas hos bl.a.:

Gaston – Den kompletta samlingen 1

Postat den

Gaston 1 - omslag

Tredje gången gillt för Gaston på svenska skulle jag vilja hävda, i den bemärkelsen att det här är den klart bästa utgåvan av André Franquins franska humorklassiker med kontorshjälpredan Gaston,Gaston - Nickes frustration den alltid opålitliga, alltid distrahera(n)de, men hela tiden suveränt fokuserad på vadhelst fångat hans intresse för stunden. Kort sagt, en person som det är kul att läsa om men som skulle få mig att skrika högt av frustration om jag behövt arbeta med honom.

Serien har redan getts ut både som vanliga album (18 stycken) och i en samlingsbox från 2007 (7 inbundna böcker i något mindre format än vanlig albumstorlek), och nu är det alltså dags för ytterligare en komplett utgåva. Så varför skulle den som gillar serien och kanske redan äger den sen tidigare införskaffa också den här?

Faktum är att det finns flera goda skäl, närmare bestämt:

  • Den fysiska utgåvan: Formatet är här större än någon av de tidigare två, och framförallt jämfört med den tidigare samlingsboxen där både teckningar och kanske ännu mer textningen är svårlästa är det ett stort plus. Pappret är också trevligt tjockt, och utan glans, precis som det ska vara för en serie av den här sorten.
  • Översättningen: Det är en nygjord översättning av Björn Wahlberg som erbjuds och när jag jämför med den gamla, signerad Stellan Nehlmark, är det bättre flyt och ett naturligare språk. Delvis beror det nog på att Nehlmarks översättning har flera decennier på nacken, men jag får också en känsla av att den slarvar lite, och att den är gjord i en tid när en serieöversättning inte var det allra viktigaste i världen. Det är ju iofs sant, men kanske inte den optimala inställningen för en översättare 😉
  • Redigeringen: Det här är enklast att visa med exempelsidor, den första från den gamla boxen och den andra från Cobolts nya utgåva. Notera dels det onödiga Gaston-huvudet som avgränsar episoderna i den äldre utgåvan, dels den mycket bättre anpassade textningen (och en enligt mig ett mer passande fett typsnitt) av Gastons skratt i den nyare; generellt sätt känns det som om den äldre tonar ner inslag i serien, både ljudeffekter, textning och översättning, medan den nya vågar vara mer lössläppt, som Gaston själv:

Gaston 116-117 - box

Gaston 1 - textning

  • Känslan av kontinuitet: I de gamla 18 albumen blandades det friskt med Gaston-sidor från olika tider, men både i den äldre boxen och i den här nya utgåvan handlar det om att kronologiskt presentera serien. Vackert så, men i den nya boken fick jag en mycket tydligare känsla av hur Gaston fungerade som serie i Spirou-tidningen, och det var något av en mini-uppenbarelse. Sidorna i sig är roliga, men jag tror att serien var ännu bättre i sitt sammanhang; det finns gott om exempel på hur serien användes som ett metaskämt, att Gaston verkligen arbetade på Spirou, som när Gastons möss rymmer vilka syns till i tidningen, när han byter ut tidningens logga, mm. Allt detta nämns också i den äldre boxen, men den här gången kände jag tydligare hur det kan ha upplevts av dåtidens läsare.

Men givetvis är det allra bästa skälet till läsning att det är en riktigt bra serie. Franquin ses som en av de allra största belgiska serieskaparna och Gaston är hans egen serie, den som åtminstone för min del präglat min bild av honom. Och den är fortfarande rolig, med en humor som inte åldrats nämnvärt (de traditionella könsrollerna finns givetvis här, men det är sällan de som driver skämten). Hopplösa medarbetare har och kommer alltid finnas, och slackern Gastons avslappnade stil och personlighet kommer nog alltid framstå som lika irriterande som komisk.

Och sen är det förstås teckningarna. Här, i början av serien, är de prydligare och lite mer upprätta; allteftersom blir allting mycket rundare och krummare, där personernas skelett kommer uppföra sig som vore de av gummi och där omgivningarna bågnar och vibrerar, en stil där allting ser ut att konstant röra på sig. Mitt i denna ständiga rörelse går så den krummaste och böjligaste av dem alla, Gaston, i sin dvalliknande tillvaro, alltid redo till en tupplur när tillfälle ges, och om det inte är möjligt så kan man ju alltid spendera tiden med någon ny briljant men samtidigt helt oanvändbar uppfinning. Allt medan Nicke och i senare serier Mossberg förtvivlar och svär över det oblida öde som bestämt att just de ska ha drabbats av Gaston.

Gaston 1 - ryggrad

Gaston är lite för böjlig tycker Nicke, som föga anar hur Gaston kommer se ut några år senare…

Kan köpas hos bl.a.:

 

Drömmen om Europa

Postat den

Drömmen om Europa - omslag

Fabian Göransons Drömmen om Europa har fått utmärkt kritik; det är inte precis vardagsmat att DN-krönikörer argumenterar för (länken är tyvärr bakom en betalvägg) att en serie ska nomineras till August-priset. Och den här pikareskserien där Fabian (som vanligt när det gäller självbiografiska serier så använder jag förnamn för serieversionen av serieskaparen, efternamnet för serieskaparen IRL) under en månad reser genom Europa och under resan diskuterar vad Europa egentligen är och vad det betyder för honom, reskamraten Daniel, och de han träffar förtjänar roset den fått för det är en riktigt bra bok, det här.

Först och främst har vi teckningarna, och precis som när jag läste Göransons Martilo märker jag hur mycket jag gillar hans avskalade stil. Här, där de enda färgerna är svart, vitt, och två nyanser av blått, ser det ännu enklare ut än i Martilo, men eftersom Göranson är så skicklig på att utnyttja sina fåtaliga streck innebär det inte att teckningarna har tömts på innehåll; tvärtom är människorna tydligt igenkännbara som individer, och på samma sätt är Bryssel, Paris med flera miljöer frammanade med känsla. En tecknare som jag den här gången kom att tänka på är franska David B. som även han har en enkel stil, om än något mer tvådimensionell och surrealistisk. Det är nog också så att det faktum att David B. så ofta tecknar fantasieggande drömmar och visioner spelar in eftersom även Drömmen till Europa framförallt mot slutet innehåller likande scener. Så toppbetyg för det grafiska, även om jag onekligen gillade Göransons färgkänsla som den framträdde i Martilo och kan sakna en färgklutt eller två 😉

Drömmen om Europa - framtiden

Manuset är egentligen lika renskrapat det med: Fabian reser, pratar med människor han möter på vägen, och det är det hela. Inga krusiduller eller omvägar, så det djupare innehållet är det upp till läsaren att pussla ihop, och det är ingen ljus framtid som målas upp. I det stora är Europa är på väg ned i avgrunden, och i det lilla är Fabians äktenskap på väg åt samma håll. Givetvis är det som pratas om och reflektionerna färgade av Göransons erfarenheter, så en del av pessimismen som syns till beror nog på att det personliga och det allmänna påverkar varandra, men allt är inte mörker. Bland de människor som Fabian möter finns de som kämpar emot, de som ser möjligheter trots allt.

Själv är jag nog mer optimistisk om Europa (och världen), men självklart beror det också på personligt tycke och smak. Som en småsak som jag la märke till i serien: På hemvägen när resan nalkas norra Europa säger Fabian att ”Allt är så blekt och tunt.”, och jag förstår verkligen vad han menar. Men själv tycker jag precis samma sak fast omvänt när jag reser till södra Europa, dvs att allt ser så solblekt, torrt och omysigt ut, jämfört med naturen här, och jag anar att om jag gjorde samma resa som Göranson kanske jag skulle dra helt andra slutsatser. Fast om jag anstränger mig att försöka vara objektiv misstänker jag att min bild nog är den mer orealistiska. Tyvärr.

Men hur som helst, även om jag kanske inte delar alla känslor som syns till i boken så är det en fascinerande resa som skildras, och jag blir nästan smått avundsjuk på hur hemtam Fabian är i länderna och städerna som besöks. Hans erfarenheter av att tidigare ha bott på flera av ställen tillsammans med kommentarerna från reskamraten Daniel som är historiker och de mycket olika människorna han möter ger en mångfacetterad bild av vår lilla del av världen som man sällan ser. Så ja, det måste bli ett mycket högt betyg för manuset också.

Så det enda som återstår är några små ord om den fysiska utgåvan också. Bra tryck, utmärkt papper, och en enligt mig mycket inbjudande design gör boken till ett rent nöje att hålla i och att läsa. Men det finns en detalj som irriterade mig: Redaktören har inte gjort sig jobb när det gäller korrekturläsningen. Det är typiska små fel som så gott som alla gör när man skriver texter och som kan vara knepiga att se själv som författare när man läser igenom det som skrivits, och som alltså borde fångas upp av redaktören, men så är inte fallet här. Det är ingen uppsjö av dem, men med tanke på att den totala ordmassan i det här fallet ändå inte är på långa vägar lika stor som för en genomsnittlig roman är det ändå för många. Jag är inte säker på om det beror på att det är svårare med korrläsningen eftersom det inte handlar om en vanlig text som kan köras genom en grammatik- och stavningskontroll, om det är för en uppfattning av att en seriesida är en helhet, text och bilder, och att textuella fel därför är känsliga att påpeka, eller om det är något annat, men det stör mig.

Det är kanske lite elakt av mig att klaga på det här ändå lilla problemet när Drömmen om Europa är så bra som den är, på alla sätt, men eftersom den är det kommer inte ett så litet problem spela någon större roll så jag kan passa på, istället för att klaga på samma sak när det gäller någon serie som jag redan klagat på av andra anledningar 🙂

Drömmen om Europa - bussresa

Fabian & Daniel har mina sympatier; det finns få saker jag avskyr mer än att försöka sova sittande i små säten

Kan köpas hos bl.a.:

 

Allittererande uppföljare: Karl Kämpe & Malcolm Max

Postat den

Idag tänkte jag titta in och se hur det går för två seriehjältar: En svensk karolin och en tysk-engelsk vampyrjägare. Först ut: Karl Kämpe!

Jörgen Karlssons karolin knegar på; en tidning / år har det blivit, tre år på raken, och det är den tredje som jag nyligen läst. Det är ett tag sedan den kom ut men den råkade bli felsorterad hos mig och det var först i o m en rejäl storstädning som den poppade upp. Hm.

Hur som helst, här erbjuds två historier, en längre och en kortare. Den kortare, Färjkarlen, illustrerad av Reine Rosenberg, är en bagatell. Snyggt tecknat och färglagt av Rosenberg, precis som hans Den enda kvinnan i tidning nummer två, som lyckas frammana tystnaden och ödsligheten en mycket dimmig dag, men historien med Karon är lättviktig och gåtan som ställs är lite väl välkänd tycker jag. Dock, som sagt, det eleganta utförandet gör att den fungerar som utfyllnad.

Den längre, Den kosmiska balansen, illustrerad av Fredrik Mattsson, har mer tyngd i sin version av hur en mara drabbar Kämpe och hans vän Martin råkar komma i vägen för en mara, eller som hon här kallas, en succuba. De fångar henne snabbt, men det är först då de riktiga problemen börjar.

Karl Kämpe 3v2

Jag måste säga att jag gillar Mattssons teckningar. Han är inte helt stabil vad gäller ansiktsuttryck och anatomi, och stelt är det ibland, men hans stil är långt ifrån den generiskt trista man ofta ser i äventyrsserier av modernt slag. Istället för slicka linjer där alla ser menlöst vackra ut är det här istället mer fråga om att anletsdrag karvats ut, med ett resultat som är en blandning mellan realism och karikatyr som jag gillar. Färgläggningen drar också den åt det tyngre hållet och sammantaget uppskattar jag resultatet som har personlighet. Mer övning behövs, förvisso, men jag gillar stilen.

Berättelsen i sig fortsätter att både fylla i bakgrundsdetaljer om Kämpe själv, och det här är nog den första av serierna där jag får mer hum om vem han är som person, som någon man umgås med dagligen, i hans diskussioner med Martin. Berättelsen är inte över sig dramatisk, trots maran och hot om våld, och det blir heller ingen våldsam upplösning eller sensmoral.

Som jag skrev förra gången tycker jag anslaget till Karl Kämpe är intressant. Karlsson skriver på hemsidan att han velat göra en svensk version av Robert E Howards hjältar, och de serier jag läst ger vid handen att han verkligen menar det. Det är längre dramatiska serier, korta bagateller, mer filosofiska historier, allt i en salig blandning. Det är ett sätt att berätta som jag tycker om, med serieexempel som den mycket lyckade tolkningen av Jonah Hex för några år sedan, men det har en tydlig nackdel: Jag måste läsa mycket material med karaktären för att berättargreppet ska bli effektivt.

Och det är lite av ett problem med Karl Kämpe, dvs att det inte finns så många serier med honom vilket gör att jag fortfarande inte vet riktigt vem han är . Ännu, vill säga, för all cred åt Jörgen Karlsson som envetet jobbar på, och  en Kickstarter för tidning nummer fyra pågår i detta nu.

Dagens andra serie är den tysk-engelska (tyska serieskapare, engelsk huvudperson) Malcolm Max, med albumet Återuppståndelsen som tar vid där förra albumet Gravskändarna slutade. Så först måste cliffhangern lösas, och här tycker jag allt Peter Mennigens manus fuskar en smula när Max flyr från Towern men what the hey, som en som gillar hur Buster Crabbes Flash Gordon fixade sina cliffhangers genom ren bluff/rena lögner kan jag egentligen inte klaga 😉

Sen är det dags för en del svar på vad som ligger bakom alla försvinnanden och mord, och de trådarna knyter Mennigen ihop bra. Jag är som alltid en sucker för intriger där det inte bara är en enkel gott-mot-ont-intrig utan där det finns fler parter inblandade, och här finns det gott om parter som alla har sina mål, med slutresultatet att albumet avslutas med ytterligare en cliffhanger. Om jag förstått rätt den sista eftersom det tredje albumet ska avsluta just den här berättelsen.

Jag tycker fortfarande om Malcolm Max med dess otrendiga ton och berättarstil. Berättande textplattor som strikt talat inte behövs är legio, personernas dialog är ibland pompös och alltid omständlig, och tillsammans ger det en gammeldags känsla som lyckligtvis har gott om charm. Alla är mycket noga med att artigt förklara vad de gör och varför, och till och med när Max och Charisma konfronterar professor Shacklock som är upphovet till allt elände så diskuteras mord mm utan större åthävor. Sen finns det också gruvliga inslag, alla förtjänstfullt illustrerade av Ingo Römling, men även dessa känns mer kittlande, som i en halvt allvarlig, halvt komisk, skräckfilm.

Malcolm Max - Uppståndelsen - civiliserat samtal

Allt som allt är det en serie som vad gäller balansen skräck/humor/drama är närmare saker som den moderna Doctor Who snarare än serier som Hellblazer. Presentationen är utmärkt, med bra tryck, stort format, och en hel del skisser, bakgrundstexter och annat smått och gott extramaterial. Jag ser fram mot avslutningen och vem vet, kanske några vampyrer också, något som trots att Malcolm Max sägs vara vampyrjägare det hitintills rått stor brist på 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Bamse à la John Ajvide Lindqvist

Postat den

Bamse - Nina i knipa - omslag

Jag kan inte påstå att jag är någon stor Bamse-läsare. Som liten läste jag den ibland och gillade den lite sådär lagom, men en stor favorit har den aldrig varit. Det jag tyckte, och tycker, bäst om var/är Rune Andréassons (jag råkade precis se på Wikipedia att det ska vara ett é; nytt för mig!) teckningar som är mysiga med sin väldigt speciella stil där allting ser ut att ha knölar och utbuktningar, inklusive t ex stenblock, men som ändå lyckas att se tunga, fysiska och kantiga ut samtidigt som de också verkar vara snällt mjuka. Typ.

Men jag kunde inte motstå att läsa skräckförfattaren John Ajvide Lindqvists nyutkomna novellversion av en Bamse-serie som i skrivande stund finns att köpa på Pressbyrån, i en volym som också innehåller den ursprungliga serien, tillika en serie av just Rune Andréasson. 20:-, och om man köper den den här veckan ingår den i en kampanj med halva priset på diverse serietidningar, och 10:- är inte precis dyrt 🙂 Plus att jag tycker om många av Lindqvists romaner (favoriter: Låt den rätte komma in & Lilla stjärna) så som sagt, givet köp!

Det är väl lika bra att säga det först som sist: Novellen är menad för yngre läsare så förvänta er inget blodbad eller namnlös skräck. Visst skulle det varit roligt att läsa en Bamse där Lindqvist släppte loss men det är inte vad som bjuds i Nina i knipa.

Däremot är det lätt att känna igen Lindqvists litterära stil, med en lakonisk och vardaglig ton oavsett vad som händer. Här finns som sagt inga direkt skrämmande inslag, förutom då att sorkarna faktiskt försöker mörda Nina Kanin (vilket de också gör i serien, vilket där mer än in novellen känns väldigt malplacerat i en i övrigt normal Bamse-serie), men om det här vore en vanlig Lindqvist-berättelse kan man bara ana vad för ruskigt som skulle hända efter enkla men olycksbådande meningar som

”Stackars fisken”, säger Mini-Hopp. ”Stackars döda fisken.”

Och det är väl det jag tyckte var rätt frustrerande med novellen. Som en novell-version av en helt vardaglig Bamse-serie är den definitivt OK, hästlängder bättre än de textberättelser som förut ibland dök upp i serietidningar för barn, men som Lindqvist-läsare känns det hela tiden som om antydningar görs om vad som komma skall, men det blir inget av med det för berättelsen viker aldrig av från sin raka och alltför enkla tråd. Precis som serien den bygger på, skriven av Susanne Adolfsson och tecknad av Adam Blomgren & Ann Härdfeldt, finns det inte mycket av subtilitet; det är en av alltför många Bamse-historier där det är tydligt att man börjat med idén att göra en serie som tar avstamp i att berätta Någonting Viktigt, i det här fallet om hur illa miljöförstöring är, och sedan gör en serie där den enda poängen är just moralkakan, istället för att börja med idén att göra en spännande/rolig/engagerande serie som kanske också kan innehålla en del insiktsfulla inslag. Och eftersom Lindqvist bara lägger till detaljer, inre tankar, och beskrivningar utan att på något sätt ändra i grundhistorien lider den av samma brist.

Bamse - Nina i knipa - serie

En intressant idé är tidningen men nog skulle det varit roligt med en lite friare tolkning av Lindqvist. Jag menar inte en bloddrypande novell där miljöförstöringen långsamt förändrar alla som kommer i kontakt med den och gör att de regredierar till djuren de en gång var eller något liknande, men med en originalhistoria utan större originalitet skulle det behövts någonting mer radikalt för att få mer liv i det hela. Igen, novellen är inte direkt dålig, men lite menlös känns den allt, och jag vet att Lindqvist kan (mycket) bättre 🙂

Och ett litet tillägg: Det finns som sagt en Rune Andréasson-serie med här också, Bamse och den stora höststormen från 1973, och det är klart bättre serie, enkel som den är. Den följs sedan med en del råd om hur man kan göra om man ska förvandla en serie till en novell, och sedan ett antal tomma linjerade sidor där man kan göra ett försök med en egen novellifiering. Och när man gjort det, alternativt skrivit på dator, så kan man skicka in den som sitt tävlingsbidrag med chansen att vinna serietidningar och godis (hm, godis i pris från Bamse?!?). Hur som, kul med tävlingar i serietidningar som har att göra med serieskapande. Eller, iallafall, med novellskapande utgående från serier 😉

Linda och Valentin-varianter: Jakolassens rustning & Shingouzlooz Inc.

Postat den

Dags att skriva några ord om två besläktade album. Ett kom ut sent i våras men av någon anledning var jag sen med att köpa det: Jakolassens rustning av Manu Larcenet, ett album som precis som de i serierna Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke & Ett extraordinärt äventyr med Lucky Luke är en Gör vad du vill-variant av en klassisk fransk serie, närmare bestämt Linda och Valentin. Och det andra fortsätter sviten men finns (ännu?) inte tillgängligt på svenska men väl på engelska: Shingouzlooz Inc. av Wilfrid Lupano (manus) och Mathieu Lauffray (teckningar).

Jag tar och börjar med Jakolassen 🙂

Manu Larcenet alltså, mannen bakom serier som Ordinary Victories med sin suveräna skildring av panikångest och depression, men som också gjort rena komediserier som självbiografiska Back to Basics. Kanske inte serier som verkar matcha en frisinnad Linda och Valentin-version, men han har ju också varit inblandad i saker som Dungeon och Astronauts of the Future, och eftersom jag gillar alla nämnda serierna väldigt mycket var det här en serie jag hade verkligt högt ställda förväntningar på.

Och jag har lustigt nog svårt att säga om förväntningarna infriades eller inte. Jakolassens rustning är riktigt rolig, Larcenets runda och vänliga teckningar är lika trevliga som alltid, men de är också förvånansvärt maffiga när han tillsammans med färgläggaren Jeff Pourquié ger sig på att skildra världsrymdens storhet, som här på den inledande sidan:

Jakolassens rustning - intro

Historien där Linda men framförallt Valentin inte syns till alltför ofta har en huvudperson från Jorden som till det yttre är så långt från en glamorös tidrymdagent man kan komma: En lite smått försupen medelålders fransman vid namn René. Han har  alltid drömt om rymden och nu befinner han sig plötsligt mitt i ett religiöst krig av galaktiska proportioner efter att Linda, Albert och några shingouzer plockat upp honom såsom varande Valentin, vars intellekt av en fiende flyttats till Renés kropp.

René kommer inte ihåg någonting av Valentins minnen men kastar sig helhjärtat in i äventyret, och jag gillar verkligen hur han albumet igenom blandar sin vardagliga personlighet (inklusive delirium tremens-problem eftersom han inte längre får sin dagliga dos franskt vin) med entusiasm över att befinna sig i rymden. Komisk, kosmisk och finurlig är den; en bagatell som underhåller.

Så på det sättet är den vad jag hoppats, med samma humor som jag sett till i Larcenets övriga serier, och jag är ju förtjust i just humorn som många i Dungeon-gänget delar.

Jakolassens rustning - René

Det jag saknar litegrann är däremot de inslag av allvar som finns i hans bästa serier (och för den delen i Dungeon med). Original-Linda och Valentin blandar högt med lågt, inklusive svindlande science fiction-inslag som i Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, och jag skulle gärna sett att Larcenet tagit chansen som genren ger där allting är möjligt, inte bara humor.

Och samma sak gäller också Shingouzlooz Inc. egentligen. Även den är en komedi där shingouzerna trasslar till det för Linda och Valentin när de för en gångs skull försöker sig på ett (någorlunda) hederligt jobb. Att reda ut röran är komplicerat, och att våra hjältar dessutom samtidigt också har ytterligare ett uppdrag som involverar skatteplanering av det mer udda slaget gör det inte lättare.

Återigen är det bra underhållning, med en mer slapstick-betonad humor än Jakolassens rustning, en humor som skulle passa bra i en folkparksrevy (om de nu brukade handla om tidsresor, kvantumfiskar, och AI-skatteplanering). Lauffrays teckningar drar åt det mer realistiska hållet, och han lyckas bra med exempelvis Valentins kroppsspråk när den senare blir mer och mer desperat när han försöker bolla alla olika saker som måste göras.

Shingouzlooz Inc. - Valentin

Men buskishumorn har också en baksida, och jag kan inte säga att jag är helt förtjust i alla sidor med pinupbilder på Linda, och just den subplotten känns lätt sunkig och egentligen helt onödig.

Att säga att båda serierna saknar allvar är inte helt korrekt eftersom det finns sådana inslag i båda serierna, där Jakolassens rustning innehåller en tydlig kritik av religiös fanatism medan Shingouzlooz Inc. istället tar upp miljöförstöringen som människorna ägnat sig åt. Men ingendera lyckas sammansmälta allvaret med humorn (Jakolassen… är närmast även om den också är mest övertydlig) och jag tror att det kanske varit bäst om man helt skippat allvaret istället.

Sammanfattningsvis är det ändå två serier som jag hade mysigt medan jag läste, med Larcenets bidrag som det charmigaste, så jag skulle inte ha någonting emot fler böcker i sviten. Och då förhoppningsvis av någon serieskapare som vågar satsa lite högre och som gör en lika suveränt skarp tolkning av sitt original som Émile Bravos Spirou eller Matthieu Bonhommes Lucky Luke 🙂

Shingouzlooz Inc. - miljö

Kan köpas hos bl.a.:

 

Love in Vain – Robert Johnson 1911-1938

Postat den

Love in Vain - omslag

Cobolt Förlag är nog mest känt för sina återutgivningar av klassiska serier som Blueberry och Linda och Valentin (eller för den delen nytolkningar av klassiker), men det hindrar dem inte från att också ge ut självständiga böcker utan historiska serieanknytningar. Som dagens ämne, Love in Vain – Robert Johnson 1911-1938 som visserligen också den har ett historiskt inslag men i formen av att vara en biografi över bluesmusiker Robert Johnson.

Själv kände jag bara vagt igen hans namn från några samling-CDs (ni vet, sådana där blanka runda saker från f.S., före Spotify) med gammal blues som jag har i hyllan så den här skildringen av hans korta liv var helt ny för mig. Men trots det känns den ack så välbekant för en tidig bluesmusiker: Född i Södern där rasismen frodades, en trasslig familjehistoria, en början som bomullsplockare, för att sedan lyckas slita sig från det tröstlösa livet med hjälp av musiken. Men med en sån bakgrund är det givetvis extremt svårt att bygga upp ett stabilt liv så att han enligt dem som kände honom trots sin tillbakadragenhet var svår på både sprit och kvinnor (vilket bidrog till hans tidiga död) är inte förvånande.

Love in Vain - Södern

Serien innehåller fler detaljer om precis vilka han träffade, gifte sig med, slogs med, osv, men egentligen är det aldrig väsentligt för läsningen. För författaren J M Dupont och tecknaren Mezzo syftar snarare till att skildra Johnson med hjälp av stämning och poesi i både text som bild, med andra ord mer som lyrik än som en regelrätt biografi där man prydligt går igenom exakt vad som hände i Johnsons liv. Delvis beror det kanske på att rena fakta om Johnson är svåra att få tag på, vilket till exempel hans Wikipedia-sida exemplariskt visar genom att ägna stora delar av texten till att utreda hur han egentligen dog (inget säkert svar finns), var hans eventuella grav är belägen (finns tre stycken att välja bland), och legenden som säger att han liksom många andra bluesmusiker lärde sig spela med hjälp av djävulen.

Men huvudsakligen är det nog ett konstnärligt val att skildra honom som man gör, inklusive berättarrösten (vars identitet inte avslöjas förrän i slutet), ett försök att få läsaren att känna honom som människa snarare än som en historisk karaktär. Och att undvika den regelrätta biografin till förmån för en känsla av en mörk saga gör också att Dupont slipper gå in närmare på det som jag bara anar här, närmare bestämt att Johnson knappast var en trevlig person utan snarare någon som själviskt utnyttjade framförallt kvinnorna i sitt liv.

Det är en mycket snygg bok, i ett liggande format och med Mezzos svartvita teckningar fyllda av tusch som lite påminner om tecknare som Charles Burns men med mycket lösare konturer. Den är också mycket fransk i sitt sätt att skildra en typisk amerikansk företeelse på ett närmast mytologiskt sätt; det finns många serier där till exempel New York på 70-talet skildras på ett liknande sätt, eller förbudstiden, eller jazzmusiker. Det kan ibland bli lite krystat och överdrivet, men Love in Vain svävar inte iväg för mycket, mestadels tack vare Mezzos teckningar som tack vare sin tyngd och fysiska närvaro håller berättelsen på marken.

Själv tycker jag Love in Vain är som bäst när den är så långt som möjligt från en biografi som plikttroget listar årtal och händelser, när berättaren (som skulle kunnat utnyttjats oftare) istället mer personligt kommenterar Johnsons liv. Då får den liv, och då får jag lust att lyssna på Johnsons musik, och det är nog precis vad Dupont & Mezzo önskar sig från läsaren 🙂

Love in Vain - intro

Kan köpas hos bl.a.: