Judge Dredd – Titan

För några veckor sedan ramlade jag över en artikel med titeln 15 recent sci-fi comics that are changing the genre. Jag gillar sf, jag gillar serier, och det fanns flera för mig okända serier i listan -> Dags att läsa!

Först ut, och dagens ämne, blev av ingen speciell anledning en relativt ny Judge Dredd-serie som ursprungligen publicerades för ungefär fem år sedan i tidningen 2000 AD; 23 kapitel och inte i sekvens, så det blev lite grävande innan jag hittat alla nummer; det finns en samling men det såg jag inte förrän jag redan letat upp de separata numren 😉

En del jobb att hitta tidningarna alltså och det var det kanske inte värt, för serien är ärligt talat inte speciellt bra. Jag gillar Dredd som karaktär, dvs att han är en karaktär som det går att göra lite vad man vill av. Hårdför omutlig judge (jag kommer inte ihåg vad den svenska översättningen av Dredds yrke brukar vara, men domare känns fel så det får bli den engelska termen i dagens recension) som används för humor? Visst. Samma person med ren action? Jupp. Använd som en symbol och varning för fascism? Går bra det med.

I Titan är det nummer två som gäller, dvs action utan antydan till politik, men kryddat med ett försök att fördjupa skildringen av Dredd som en riktig människa. Titan, Saturnus största måne, används som ett fängelseläger för före detta judges som dömts för brott de begått. Med andra ord, precis den sortens människor som Dredd avskyr mest: Korrupta judges. Någonting går fel i lägret och Dredd skickas dit för att ta reda på vad som försiggår, varpå han tvingas hantera en revolt mot de omänskliga förhållandena i lägret och en revolt som kan bli ett hot mot Jorden.

Manusförfattaren Rob Williams historia är hyfsat skriven vad gäller action à la standard-Dredd, men det är uppenbart att han vill någonting mer. Den centrala scenen är när Dredd, efter en utdragen tortyr med avsikt att bryta ner honom psykiskt, tvingas välja: Ska han spränga ett skepp där hans torterare befinner sig på flykt, eller ska han låta bli eftersom skeppet också innehåller andra och i sammanhanget relativt oskyldiga före detta judges? Dvs ett val mellan hans privata hat eller hans principer om att aldrig skada oskyldiga:

Det hade kanske kunnat bli någonting av det hela, men Williams är inte uppgiften vuxen. Manuset är alldeles för mycket av ett helt ordinärt Dredd-manus, och det filosofiska dilemmat känns aldrig på riktigt. Det påpekas i texten mycket noga både när det händer och när det senare refereras till hur svår situation är/var för Dredd, men tyvärr har det inte lagts ner någon tid på personen Dredd innan så det känns mest märkligt och malplacerat med att han plötsligt ska tvivla på sig själv. Ingen tid spenderas på människan Dredd vare sig före eller efter valet, utan istället handlar det snart om vanlig action med ismonster som attackerar Megacity osv; visserligen med en anknytning till Titan-händelserna, men det känns mest som en förevändning för att få skildra Megacity på gränsen till utplåning på grund av iskylan. Det finns också flera manustrådar som mer eller mindre lämnas därhän, och mitt intryck är att Williams kanske aldrig avsåg det hela som en enda lång sammanhållen historia utan istället skrev kapitlen allteftersom, med ett slutresultat som spretar och inte håller ihop som en samling.

Så jag håller inte alls med om att den här serien förtjänar att nämnas i den där listan. Den är vare sig speciellt bra eller speciellt inflytelserik, och det är i mitt tycke alldeles för lite science fiction och för mycket (dum) action. Det bästa med den är nog att tecknaren Henry Flint inte är så dum i sin stil som passar väl in bland andra tidigare 2000 AD-tecknare som Cam Kennedy med flera. Slutomdömet blir en inte direkt dålig serie, och om man är ett fan av Dredd så tycker jag den är värd en läsning, men mer än så är det inte.

Kan köpas bl.a. här:
  • Judge Dredd – Titan (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: Fysiskt vs digitalt

Ett mycket kort inlägg idag om nya (nåja) utgåvor av två serier där jag vill återkoppla till vad jag skrev om tidigare utgåvor. Så inte mycket om serierna i sig (båda två rekommenderande, framförallt Kairos), utan mestadels köpråd!

The Beautiful Death av Mathieu Bablet: När jag läste den fanöversatta digitala utgåvan av den här Efter katastrofen-serien skrev jag att ”Om Beautiful Death någonsin får en officiell översättning kommer jag stå först i kön för att köpa den.”. Först i kön blev jag inte, men köpte den gjorde jag, när förlaget Titan smått överraskande gav ut serien häromsistens. Så för den som till äventyrs läste vad jag skrev då och var intresserad men ville läsa serien i fysiskt format, gratulerar, utgåvan finns att köpa och den ser fin ut!

Kairos av Ulysse Malassagne: Här är det lite mer komplicerat. Liksom The Beautiful Death läste jag först Kairos i en utmärkt scanlation och skrev att jag gärna skulle se en fysisk utgåva. Men när en sån dök upp blev jag besviken eftersom boken inte såg så bra ut som jag hade hoppats, men att jag inte var säker på om det var trycket som var problemet eller någonting annat. Nu har jag fått tag på den officiella digitala utgåvan och kan konstatera att den ser så bra ut som man skulle kunna begära, och att det därmed är helt klart att trycket var problemet. Inte för att det gör mig gladare, jag hade redan en mycket godkänd digital version av serien (dvs den gamla scanlationen), men för den som vill läsa den här utmärkta serien i en officiell digital version kan jag alltså nu med gott samvete rekommendera den. FYI, typ 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Lite mer om Murphys Prins Valiant

Tänkte skriva lite mer om John Cullen Murphys version av Prins Valiant, så för de av er som kanske inte är riktigt lika förtjusta i Hal Fosters serie (jag anar att det gäller de allra flesta) är det nog bäst att ni hoppar över det här inlägget. Det handlar om en rätt usel serie, men eftersom det inte är en serie man kan råka köpa / läsa av misstag, därtill är den alltför smal och för den delen dyr, så behövs inga varningar som konsumentinformation utan det är bara de närmast sörjande ( = jag, och kanske någon till) som kanske är intresserade av lite repetition av min kritik från förra gången (plus lite nytt gnäll!) 🙂

Orsaken att jag skriver det här inlägget är att jag nyss läst den senaste samlingen av serien som täcker åren 1981-1982, vilket innebär att det för första gången handlar om serier där Foster inte var inblandad i vare sig skisser eller manus. Så här är det 100% Murphy (John Cullen teckningar, sonen Cullen manus, dottern Mairead färger), med ett sisådär resultat. Närmare bestämt, om jag bryter ner de olika familjemedlemmarnas bidrag:

John Cullen Murphys teckningar klagade jag ordentligt på förra gången, och min kritik från då gäller även de här åren. Det ser platt ut och lite slarvigt är det alltjämt, men nu när Foster inte längre står för skisserna ser det faktiskt en gnutta bättre ut. Kanske det är så enkelt som att scener och bildlösningar som inte passade Murphy nu kan undvikas, som exempelvis närbilder på ansikten.

Maireads färger är, tyvärr, hur trista som helst. Delvis beror det säkert på vilken teknik och ambitionsnivå som erbjöds jämfört med seriens tidigare år, men färgskalan här tilltalar mig inte det minsta. Det bästa jag kan säga är att färgerna är lika platta som teckningarna.

Cullens manus tänker jag skriva mer om, för det var det som jag funderade mest på efter att ha läst boken. Det finns extremt mycket som är dåligt med det och som irriterar, som exempelvis:

  • Episoderna är alldeles för korta. Nya personer introduceras, beskrivs, och efter en eller två sidor försvinner de utan att någonsin ses till igen. Det beror säkert på att man vid den här tiden ansåg att läsarna inte hade tålamod att vänta alltför länge på att få läsa upplösningen, men det gör att serien åtminstone när man som jag nu läser den i en samlingsbok har grava problem med pacingen som känns helt fel och stressad.
  • Samma slags problem gäller också för geografin i serien. När serien var som bäst hade den ett episkt anslag som få andra. De längre resor som Valiant gjorde kändes alltid som om det verkligen handlade om någonting extraordinärt, som när han gör sitt enda besök till de södra delarna av Afrika där resan och dess strapatser tar många månader, både internt i serien och externt för läsaren. Även relativt korta resor som från Camelot till Thule innebär umbäranden och är ibland snudd på omöjliga att genomföra på grund av årstid eller tidsbrist. Här däremot tar det kanske 2-3 rutor att åka från England till Konstantinopel, eller för Galan (en av Valiant & Aletas söner) att åka till Indien. Val och hans familj verkar kunna färdas var som helst i världen snabbare och enklare än jag kan göra idag, och det känns ärligt talat trist när världen i serien känns så liten.
  • Den där resan till Indien som Galan gör är också ett bra exempel på hur manuset helt glatt struntar i om saker är rimliga eller inte. Galan gör sällskap med Yuan Chen, en lärd kines, till Indien, och väl där (resan tar givetvis ingen tid alls verkar det som…) kan den unge Galan prata med alla utan problem, till och med så pass bra att han deltar i en teaterföreställning. Språk som pratas? Inte vet jag. Varför Yuan Chen befann sig på de dimmiga öarna i Medelhavet? Vem vet. Och så vidare. Eller ta den här sidan där Mordred hejdats i sina planer att invadera England och försöker fly:
Ska vi slå vad om att Mordred klarade sig och kommer dyka upp utan förklaring någon gång i framtiden?…

Arn har kommenderat en del av försvarsstyrkorna, och har som synes fått information om Mordreds planerade flykt. Och vad gör Arn då, dvs vad gör en man med stora styrkor under sitt befäl? Jo han beslutar sig för att ensam gömma sig på Mordreds flyktbåt, hoppas undgå upptäckt och vänta tills båten befinner sig mitt ute på Atlanten (nästa sida visar att inget land finns i närheten), för att sedan attackera. Idiotiskt! Och John Cullen Murphy, vad i hela friden är det där för en miniatyrkaskelot, och vad gör den med båten?!? Skärpning!

  • Arn ja. Jag nämnde det förra gången men måste göra det igen: Arn är så gudsigförbarme tråkig. Det är inte enbart Cullens fel eftersom Arn så fort han blev mer eller mindre vuxen även hos Foster saknade all charm, trots att han fungerade bra som barn, men det märks mer här eftersom Cullen verkar ha fått för sig att om det ska handla om äventyr med strider och större actionscener är det Arn som ska ha huvudrollen istället för Valiant.

En del andra saker är vare sig bättre eller sämre än Fosters version, som att Cullen gärna låter magi och övernaturliga inslag finnas med. Bortsett från enstaka sidor i början av serien var Foster noga med att undvika övernaturligheter och hade istället flera episoder där Valiant avslöjar lurendrejare som utnyttjar människor med hjälp av trolleritricks, men i Cullens version är siare, knytt, småfolk och annat en helt naturlig del av världen. Personligen föredrar jag Fosters version men det handlar om personlig smak mer än någonting annat.

Men, och nu är det dags för några positiva ord faktiskt, mot slutet av boken blir manuset mycket mer intressant. När det är dags för familjens sjätte barn att födas blir det början på en episod som utspelas under flera månader, sammanflätad med andra längre episoder som också får ta mer tid på sig, och när boken tar slut är det ännu inte klart vad som händer med den unga sonen. Jag är till och med lite nyfiken på vad som ska hända härnäst, och det var det länge sen när det gäller de här återtrycken. Allt är inte bra; exempelvis är en av de där längre sammanflätade episoderna den med Galan i Indien som jag redan nämnt har seriösa problem, men trots dessa är episoden ändå en av de bättre eftersom den får lite längre tid på sig. Stor litteratur är det inte, men när boken tar slut är det iallafall med en känsla av att författaren börjat förstå hur man kan skriva en ok familjesåpa 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Krisläge

2020 var ett udda år, men eftersom det är såpass aktuellt tänker jag inte beskriva det själv. Istället tänkte jag skriva några ord om en serie som utspelas från 13:e mars 2020 till och med 22:a december 2020, och en serie där huvudpersonerna hade det överjävligt illa precis hela tiden. Fast det är klart, det var inte någonting nytt för dem eftersom det handlar om personerna från Simon Hanselmanns serier om Mogg & Megg & Uggla och deras bekanta 😉

Serien publicerades ursprungligen på Instagram med tio paneler om dagen (i den här boken består varje sida av 12 paneler, så två nya paneler / sida för de som redan läst serien på nätet), och de nästan 300 sidorna utspelar sig alltså närmast i realtid . Lite av effekten går såklart förlorad när man läser serien såhär i efterhand, men nog går det att känna igen sig i toappappersbristen, BLM-kravaller, och hur Megg väljer att helt ignorera omvärlden för att istället spendera all tid med att spela Animal Crossing.

Det som (lyckligtvis) jag inte känner igen mig i är allt elände som drabbar den lilla gruppen vänner, men som mer eller mindre är det normala för dem. Mogg & Megg är inte med så mycket, utan istället är det varulv Jones & Uggla som totalt spårar ur. Uggla försöker styra upp allt med järnhand men det går förstås inte så bra när Jones kaosar loss. Det är livestreamad porr (mestadels med Jones som ensam artist), mordbränder, amputationer, med mera, och i sann Hanselmann-anda så extremt grafiskt / motbjudande / humoristiskt (för de som gillar svart humor) som tänkas kan. Och eftersom 2020 var som det var börjar Netflix streama en dokuserie om gänget med Jones i huvudrollen, med namn inspirerat av Tiger King, dokuserien som fångade så mångas intresse våren 2020:

Subtilt? Njae, men det är inte heller meningen 😉

Teckningarna ser ut som de brukar, dvs det handlar om en ruffig stil utan anspråk på teknisk skicklighet. Personligen har jag ingenting emot det; bara tanken på den här serien tecknad i någon slags realistisk stil är skräckinjagande (fast också lite fascinerande; undrar hur det skulle vara att läsa det här tecknat av någon extremt prydlig tecknare som Brian Bolland…). Däremot är det en annan färgläggning jämfört med de tidigare serier av Hanselmann jag läst, och jag föredrar nog den äldre mer starka och platta färgläggningen jämfört med den här något blekare och med fler nyanser. Vi får se i framtida serier om den här förändringen berodde på att Hanselmann använde ny teknik för den här serien som gjordes för digital publicering istället för hans vanliga fanzine. Och apropå teckningar osv så är design & papper & tryck givetvis utmärkt, som man kan förvänta sig när det är Lystring förlag som ligger bakom.

I Hanselmanns utförliga notapparat i slutet av boken nämner han att hans serier må ha samma huvudpersoner, men att de utspelar sig i olika universum, dvs att bara för att en person dör / försvinner i en serie innebär det inte att de inte kommer dyka upp i en annan serie längre fram. Och tur är det, för Krisläge lever upp till namnet, och det vore synd om de som går åt inte skulle dyka upp i fler serier. Hanselmann har mejslat fram ett bra gäng för den här typen av serier, där alla har sina roller att spela och skulle saknas om de inte längre var med. Jag gillade fokuset på framför allt Jones och hans barn här; han har varit mer perifer i de andra serierna jag läst, men hans extremt drama-drivna Jag skiter i allt-personlighet är nästan obehagligt passande för huvudrollen i en serie om år 2020.

För den som däremot vill läsa någonting analytiskt om covid-året skulle jag rekommendera någonting annat. Hanselmanns serier är kliniskt fria från saker som analys, sensmoral, eller pekpinnar. Man skulle möjligen kunna säga att det finns en implicit uppmaning till att acceptera alla andra och låta dem vara vad/vem de vill, som med den smågulliga (om nu något kan kallas gulligt i en serie som den här, där fekalier, gigantiska dildos, spyor, barnmisskötsel, icke omhändertagna variga sår, grafiskt våld är mycket viktiga inslag) skildringen av Mike/Jennifer, eller att misärskildringen av gänget är samhällskritik, men det är närmast att övertolka serien. Det här handlar om gonzo-serier där poängen är att vara så extrem och utflippad man kan i en underhållande serie, och därför passar det utmärkt att avsluta min recension med att citera den lilla varningstexten på omslagets baksida: ”TRIGGERVARNING: ALLT.”

Varulv Jones förbereder en begravningsceremoni för en mamma, en son, David Choe, och ett stort antal stringtrosor
Kan köpas bl.a. här:
  • Krisläge (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Framtidens arab 4: Nu också på svenska

Ett mycket trevligt besked var det när Cobolt förlag meddelade att den fjärde delen i Riad Sattoufs självbiografiska serie Framtidens arab trots allt skulle komma ut på svenska. Ett drygt år efter den engelska översättningen finns nu boken här, och det är en tjock rackare på knappt 300 sidor. Åren som täcks är 1987-1992, familjen Sattouf befinner sig bortsett från kortare besök i Syrein huvudsakligen i Frankrike, och Riad har mot slutet växt upp till en tonåring.

Riad har problem i Syrien

Jag skrev ett rätt långt inlägg efter att ha läst den engelska utgåvan, så ta och läs det för att se vad jag tyckte då. Resten av texten idag tänkte jag spendera på mina reflektioner efter att ha läst om boken, och också efter att ha läst vad jag skrev för ett år sedan. Så, till verket:

  • Det märks verkligen i den här boken att Riad har blivit större. Fortfarande är skildringen extremt fokuserad på då:et, dvs allt som skildras görs så med enbart den vetskap och den förståelse Riad hade när det utspelades, och i och med att han nu är entonåring börjar han reflektera mer om världen, om sig själv, och om sina föräldrar. Om jag jämför med den senaste boken jag skrev om här, Jacques Tardis delvis självbiografiska serie I, René, är det en himmelsvid skillnad eftersom Tardis serie kryllar av historiska detaljer, vetskap om vad som skulle hända senare, osv. Inget sätt är nödvändigtvis bättre än det andra, men det gör att Framtidens arab ger ett intryck av omedelbarhet, av att vara med Riad när det händer.
  • De där reflektionerna över föräldrarna är intressanta. Jag tycker vid omläsningen att jag nog var lite hård mot Riads pappa; han är rasist, självförhärligande, och på många sätt extremt otrevlig, men det är också så fruktansvärt uppenbart att han lider svårt av pressen från släkt och hemland att anpassa sig till dess kultur, och mest av allt hans mindervärdeskomplex (därav hävdelsebehovet) mot i princip alla. Hans nedvärderande ord om judar, svarta, kvinnor, fransmän/fransyskor, har alltid ett starkt inslag av att han också avundas dem, men att han aldrig skulle erkänna det av fruktan för att visa svaghet. Riad är nu tillräckligt stor för att märka detta, och när han till exempel låter pappan gå med honom hem från skolan är det inte längre för att han är tvungen eftersom han är ett barn, utan för att han tycker synd om pappan som så gärna vill försöka visa sig vara just en bra pappa.
  • Skildringen av modern är däremot fortsatt svag och konturlös. Från första början har det varit svårt att förstå varför hon fortsatt vara gift, men inte ens nu med en vuxnare Riad får jag någon förståelse för det. Hon avskyr makens hemland och makens försök att få dem att flytta dit, hon blir rejält irriterad när han återvänder hem efter utlandsarbete, och klagar i princip hela tiden på brist på pengar. Så när hon till slut bestämmer sig för att skilja sig är det smått på obegripligt varför hon inte gjort så innan. Det påminner faktiskt inte så lite om Tardis serie där fadern är så uppenbart den som framstår som den viktiga föräldern medan modern bara finns med i bakgrunden, trots att det är deras mödrar som både Jacques och Riad spenderar den mesta tiden med.
  • Även om Riad blivit äldre är han fortfarande nästan helt okunnig om hur andra i hans ålder tänker. När han går i skolan spelar det ingen roll om det är i Syrien eller Frankrike, utanför är han likafullt. Och jag uppskattar fortfarande hur Sattouf helt undviker att framställa endera landet som något annorlunda eller hotfullt: Riads problem är lika svårlösta var han än befinner sig, även om problemen är av helt olika karaktär.

Två volymer återstår; den femte finns redan på franska så den hoppas jag få se vad det lider, och när väl den sjätte kommer ut hoppas jag på samma sak vad gäller den. Det här är en suveränt skickligt berättad självbiografi som är intressant både för skildringen av familjen Sattouf och för den värld de lever i, och Sattouf som föresatt sig att berätta allting helt och hållet ur Riads synvinkel utan kommentarer om politik mm fortsätter på den inslagna vägen. Framtidens arab gör absolut inga anspråk på att innehålla några svar på politiska spörsmål eller några allmängiltiga sanningar; det är en skildring av Riad Sattoufs liv som ung och hur han upplevde det då, vare sig mer eller mindre.

Riad har problem i Frankrike (och en referens till ”Maison Ikkoku” kan jag inte låta bli att visa!)
Kan köpas bl.a. här:

I, René Tardi bok 3: Efter kriget

I den första volymen av Jacques Tardis berättelse om sin fars liv i samband med andra världskriget fick vi följa Renés liv från 1940-1945 i fånglägret Stalag IIB, medan den andra skildrade hur fånglägret stängde ner och hur René och de andra fångarna till fots transporterades runt i Tyskland under krigets sista månader, och boken avslutades med att René till sist kom hem till sin fru Henriette. Så den tredje och avslutande delen handlar följdriktigt om Renés liv efter kriget: Hur han anpassar sig till det civila livet, hur hans familj växer när Jacques föds, och sviterna efter åren i krigslägret.

Det är iallafall det som utlovas, men det är inte riktigt det som erbjuds. Efter kriget fortsätter René frivilligt att jobba inom franska armén, med resultat att familjen Tardi får följa med honom när han posteras på olika ställen i Tyskland som en del av ockupationsmakterna. Så efter två volymer där vi fått läsa Renés egna ord om hur han hatar och föraktar allt som har med Tyskland och tyskar att göra, och för den delen lika starka känslor riktade mot den enligt René fasansfullt inkompetenta och misslyckade franska armén, förnyar han alltså sin anställning och flyttar till Tyskland.

Varför han gör det skulle jag väldigt gärna vilja veta, helst via hans egna ord, men här erbjuds ingenting av detta. Det grundläggande problemet är egentligen enkelt: Jacques bad sin far att skriva ner allt om den senares upplevelser som krigsfånge, och de texterna är de som utgör grunden för de två första böckerna: Renés ord flödar i något som liknar en stream of consciousness, medan Jacques avatar inflikar kommentarer om kriget i allmänhet eller detaljer i faderns berättelser och obesvarade frågor när någonting i faderns ord är oklart eller svårförståeligt. Det blir nästan för mycket ord; som jag påpekade när jag skrev om den andra boken rekommenderar jag att man tar en paus mellan böckerna för att det inte ska bli alltför mastigt. Men det är Renés ofiltrerade ord som fascinerar, med de extremt personliga känslor som för en läsare inte alltid känns rättfärdigade eller speciellt logiska, men tveklöst är starkt kända, och allt illustrerat av en Jacques Tardi i högform.

Här däremot finns inte längre några anteckningar av René att följa, och berättelsen lider svårt av den bristen. Berättarstilen har hela tiden varit relativt ostrukturerad, med hipp fram och tillbaka i tiden allteftersom Renés anteckningar hoppat fram och tillbaka, men här när inte längre Renés ord förankrar berättelsen blir den hoppigheten i manuset frustrerande. Vi får läsa några sidor om en tysk ort, med historiska data både före, under, och efter andra världskriget, för att sen få veta att familjen Tardi flyttade dit i och med att René posterades där. Sen några sidor med lösryckta scener från orten, för att sen upprepa det hela när familje återigen flyttar. Inflikat i det hela erbjuds vi också några sidor om någon släkting (och det finns många av dem, och det är inte lätt att hålla ordning på dem) och någonting denne varit med om någon gång, eller någonting annat.

LIte info om Bad Ems. Notera också att textningen, liksom jag sett i en del andra översättningar av Tardis serier, tyvärr ignorerar Tardis textbubblors ovanliga former och därmed lämnar stora ytor som i bild två helt vita, istället för att som i det franska originalet texten fyller upp hela ytan 😦

Men ingenstans får vi vare sig se eller läsa om hur René upplever det hela. Det närmaste vi kommer är när serien istället mot slutet tippar över till att bli Jacques Tardis självbiografi och vi får se hur han som barn upplever sin far, men det är inte på många ställen. Jag hade inte haft något emot att läsa den självbiografin, men här är den så hoppig och ofokuserad att den mest av allt påminner om hur någon berättar diverse barndomsanekdoter utan inbördes sammanhang, och ärligt talat på ett rätt ointressant sätt som mest består av långa rader av till exempel böcker som lästs eller filmer som setts. Så René är på intet sätt huvudperson här, men tyvärr finns det inte heller någon som ersätter honom i den rollen, förutom några halvhjärtade försök med Jacques minnen.

Hårda ord, men välförtjänta i mitt tycke. De två första böckerna hade en del smärre problem på grund av som den kändes okonstlade framställningen där Renés ord presenterades utan någon egentlig redigering för att göra läsningen mer dramaturgiskt effektiv men var trots det lyckade med sin mycket personliga framställning av hans upplevelser. Den tredje däremot har inget sätt att parera de likartade problemen, och det trots att en hel del av det som skildras gör mig nyfiken på att lära mig mer om efterkrigsåren i Tyskland; krigsåren finns det hur mycket som helst att läsa om/titta på, men åren därefter, innan Västtyskland/Östtyskland blev stater, är det ont om. När fokuset lämnar René blir jag också mer nyfiken på en del andra personer som Henriette, Jacques mor, men inte heller den nyfikenheten stillas (mitt intryck är att Jacques Tardi är extremt präglad på sin far och farfar, med deras respektive krigsupplevelser som gör att han förstår/förlåter dem för allt möjligt, medan han har i princip noll förståelse för sin mor som i den mån hon skildras alls görs så på ett rätt elakt sätt).

Visst är det fortfarande en rasande snygg serie, men den är tveklöst det svagaste albumet i trilogin och inte alls nödvändig läsning. Det finns korn av intresse, men kornen blir aldrig mer än just korn, och när jag lagt ifrån mig den är det med känslan av att ha tittat i en för mig okänd familjs fotoalbum medan ägaren associerat fritt om innehållet, utan större talang för historieberättande.

Lite info om Jacques mediekonsumtion
Kan köpas bl.a. här:
  • I, René Tardi vol 3 (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: 1122 – For a Happy Marriage

Ichiko & Otoya är ett medelålders gift par som verkar ha det bra tillsammans: De gillar att umgås och de bryr sig verkligen om varandra. Men ett problem finns: Sedan några år tillbaka har de inte längre sex. Efter att Ichiko sagt att hon inte längre är attraherad av Otoya på det sättet har hennes lust helt förtvinat, medan Otoya istället skaffat en älskarinna, med Ichikos tillåtelse. Ichiko, huvudpersonen (några enstaka kapitel skildrar det hela ur Otoyas perspektiv, men annars är det Ichikos vi får följa), berättar om det för några väninnor, varpå det visar sig att de som är gifta också har samma erfarenhet: Lusten till respektive äkta make är efter några år som bortblåst.

På det muntra sättet inleds 1122 – For a Happy Marriage, en serie av Peko Watanabe som påminner mig om serier som Tokyo Tarareba Girls & The Full-Time Wife Escapist, dvs serier med huvudpersoner i medelåldern som först nu börjar att reda upp sina egna tankar om vad kärlek, äktenskap, och relationer egentligen betyder, och vad man själv är ute efter. 1122 är lite dystrare/melankolisk än de andra två, även om den inte saknar komiska inslag som mini-versionen av Ichiko som då och då dyker upp för att hjälpa Ichiko med sina funderingar. Eller för den delen, att skälla på henne när hon gjort någonting dumt:

Ichiko & Otoya brottas med koncept som otrohet, känslor inför att den andra haft sex med någon anan även om det var med tillåtelse, ärlighet (ska man verkligen berätta allting, även om den andra blir sårad?), erektionsproblem, med mera. Överlag väljer Watanabe att presentera situationer och att låta sina karaktärer reflektera över sina och andras handlingar utan att några självklara svar ges. Ichiko & Otoyas egna känslor varierar och svänger hela tiden; de har ofta svårt att inte bara vara ärliga med den andra utan också inför sig själva. Eller snarare, de vet egentligen inte vad de själva tycker.

Det nertonat skildrade vardagsdramat bryts också av med förvånansvärt drastiska melodramatiska inslag, som hur Mitsuki, Otoyas älskarinna, reagerar när Otoya gör slut med henne. Det gör att serien verkligen känns som en riktig såpa, med sin blandning av realistiska problem och mer dramatiska, och också sättet Watanabe allt eftersom drar in andra personer och deras problem (som också de handlar om rproblem och tankar angående relationer) förstärker den känslan. 1122 – For a Happy Marriage klickar inte riktigt till 100% för mig på samma sätt som de två andra serierna, därtill är den lite för stel i sin stil och lite för hoppig i humörsvängningarna, men den är ändå en intressant läsning med sin japanska såpa-version av Scener ur ett äktenskap, och jag kommer att fortsätta läsa den (sex digitala volymer hittills på engelska).

Mitsukis äktenskap är också det långt ifrån bra, och efter hand blir skildringen av detta nästan lika centralt som skildringen av Ichiko & Otoyas.
Kan köpas bl.a. här:

Äntligen: Trots and Bonnie

Jag är rätt säker på att det här är ett personligt rekord för mig: Det tog nästan 40 år (39 för att vara exakt, i Bild och Bubbla 1/82) från det att jag först läste om Shary Flennikens serie Trots and Bonnie innan det till slut dök upp en samlingen med serien ifråga. Allt tack vare New York Review of Books långsamt växande svit av högkvalitativa men smala serier, som Claveloux The Green Hand and Other Stories och bröderna Tsuges Slum Wolf & The Man Without Talent, plus en hel del andra intressanta saker som jag inte skrivit om. Ännu. 😉

Vad är då Trots and Bonnie för en serie, och varför har jag sett fram mot att läsa den så länge? Tja, först och främst bör man nog vara medveten om att det är en serie som verkligen är ett barn av sin tid. Den publicerades ursprungligen i National Lampoon Magazine, en amerikansk tidskrift som startade 1970 och som jag närmast skulle beskriva som en variant av MAD, men inriktad mot en något äldre läsekrets och betydligt mer vulgär där explicita referenser till sex och skämt om detsamma är det absolut roligaste som finns. Och, tveklöst, helt och hållet avsedd för manliga läsare. I Sverige dök tidningen Etikett upp på 80-talet som delvis byggde på den amerikanska tidningen, men mest känd är nog alla de filmer som gjorts i tidningens namn, som Ett päron till farsa-filmerna med flera.

Det låter kanske inte som en sannolik grogrund för en serie som hyllats som en feministisk klassiker, men likafullt är det precis en sån serie som Flenniken stod för. Bonnie är en 13-årig flicka, Trots hennes talande hund, Pepsi hennes bästa vän, serien är tecknad i en gammeldags klassisk stil med drag av Harold Gray & Winsor McCay, och de två mänskliga huvudpersonerna är båda tonårsmonster som fullkomligen bubblar av hormoner och inte helt genomtänkta idéer…:

Elrod har det inte lätt, serien igenom drabbas han av Pepsi & Bonnies idéer; ibland med dödlig utgång, men nästa gång är han med igen 🙂

Strippen ovan är mindre explicit än många andra; Flenniken drar sig inte för att skildra precis vad som helst i bild, och det är fascinerande att se vad tidningen lät henne göra. En del strippar är det nog bäst att jag inte reproducerar här eftersom de skulle behöva alltför många varningar innan; kombination av unga tonåringar, sex och 70-talets inställning till vad man kan visa och inte, och en serieskapare som själv sagt att hon såg det lite som sin uppgift att få unga män att förstå att sex var en precis lika viktig del för unga tjejer som för unga killar (och för Trots och Pepsi kanske ännu mer än för de flesta andra), gör att en del sidor verkar rätt konstiga nu.

Andra saker som poppar upp är porrproduktion, läskiga stalkers, våldtäkt (vuxna inblandade bara, gudskelov), och diverse andra mysiga ämnen, alla filtrerade genom Bonnies ögon. Och det är det filtret som gör att serien känns så fräsch och överraskande även idag; det är en serie som till 100% är på Bonnies sida, oavsett konsekvenserna, och det sätt hon upplever situationerna på, utan någon vuxens inblandning. Så en mycket stor eloge till Flenniken för att hon lyckats fånga sin huvudperson på ett så ärligt sätt, och ett mycket roligt sätt dessutom; det finns gott om rejält kul sidor här, ständigt berättade med samma goda humör oavsett vad som sker. Flenniken är också en utmärkt serietecknare, och valet att göra serien i en gammeldags stil visar sig också vara smart när utseende och innehåll kontrasterar så starkt som det gör här 🙂

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om serien för det finns gott om recensioner av den här boken redan som beskriver den på ett utmärkt sätt, och för den delen finns det en del texter i boken själv som gör samma sak. Men jag kan också säga att det inte är en helt komplett samling av serien eftersom Flenniken själv valt att utesluta en del sidor som hon inte tyckte kändes så lyckade, alternativt för daterade. Åtta av dessa sidor finns med i det precis utkomna nittonde numret av tidningen The American Bystander så den som är nyfiken på vad som var för explicit/daterat för 2020-talet kan införskaffa denna också (och jupp, det har jag gjort, och jag tycker egentligen att de alla hade passat bra i samlingen även om jag kan förstå varför några av dem utelämnades).

Som avslutning, början på en av färgserierna som sträcker sig över flera sidor; relativt explicit även här, så jag gömmer den bakom en spoiler-tag och en varning för känsliga, men det känns inte rättvisande att inte visa upp åtminstone en sån här sida när jag skriver om boken!

Trots and Bonnie: Softcore

Kan köpas bl.a. här:

The Cult Known as Jehovah’s Witnesses – The Day I Was Forced to Marry God / The Day I Divorced God

Långt namn, men en kort serie, åtminstone för att vara manga: Två volymer med den självbiografiska berättelsen där serieskaparen, Tamosan, berättar om hur hon redan i tidig ålder togs med av sin mamma till sammankomster med Jehovas vittnen, och hur hon efter vad hon betecknar som hjärntvätt först efter många år tog sig loss ur sektens grepp.

Den första volymen publicerades ursprungligen som en webbserie och är den intressantare av de två volymerna. Det är en rättfram berättelse om hur Tamosans mamma, som beskrivs i serien som en lättledd person som även innan hon gick med i Jehovas vittnen kunde fastna för allehanda bedragare, dras in i sekten och hur hon utser en av sina döttrar, den som hon tror sig ha störst möjlighet att påverka, till att göra henne sällskap. Lite i förbifarten får vi också se en glimt av den inte precis harmoniska familjen med en misshandlande make som åtminstone till en början inte bryr sig det minsta om vare sig fru eller dotter, och som för min del blir en viktig pusselbit när jag försöker förstå hur det kunde gå så fel.

Serien rör sig sedan snabbt i tiden; mer än tjugo år av Tamosans liv ska avklaras, så vi får nöja oss med stickprov av hennes uppväxt med församlingsbesök, ett absolut avstående från världsliga nöjen, och en extremt hård press från församlingen för att Tamosan och hennes mamma alltid ska böja sig för församlingens nycker och idéer, och aldrig lite på sitt eget omdöme.

Klassisk hjärntvätt à la sekter alltså. Av det religiösa syns inte mycket till; i början är Tamosan lite intresserad av himmel, helvete, med mera, men allt det försvinner snabbt när livet istället fokuserar kring ett evigt proselytiserande med dörrknackningar, och möten med församlingen. Det är också uppfriskande att se en kristen församling skildras av någon som inte är uppväxt i ett land med en kristen tradition, och hur de repressiva dragen i Jehovahs Vittnen därför framstår ännu tydligare när det inte finns en slags inbyggd förståelse för de kristna inslagen.

Vändningen i Tamosans liv kommer när hon gifter sig och får barn, och när barnet ifråga blir allvarligt sjukt och frågan om blodtransfusion kommer upp. Dessa ses som det ultimata onda av Jehovahs vittnen så Tamosan och hennes make, också han ett vittne men med ett lite mer avkopplat förhållningssätt, står inför valet mellan att begå en dödssynd eller att tillåta en transfusion som kan rädda sonens liv.

Det märks att det här ursprungligen varit en personlig serie gjord för nätet och utan egentlig tanke på senare publicering. Historien är tänkt som en tight berättelse om Tamosans upplevelser utan mer av en knippa lösryckta bilder ur hennes liv som sektmedlem. Så ett perfekt avrundat slut blir det inte, utan serien slutar mer eller mindre mitt i; Tamosan ser sig inte längre som en medlem, men för att inte bli exkommunicerad av församlingen och därigenom riskera att hennes mamma helt slutar prata med henne (vilket iofs nog vore bra för henne…) tar hon det mer gradvis och slutar bara besöka mötena, och hon avslöjar heller inte för församlingens äldre sitt beslut om transfusionen. Serien börjar in media res, och den första volymen slutar på samma sätt: Mitt i Tamosans liv, dock nu utanför Jehovas vittnen.

Den andra volymen tillkom efter att den första blivit en stor försäljningsframgång. Här här teckningarna mer traditionellt professionella (den första volymen är ovanligt krattigt tecknad för att vara en manga, men det beror såklart på att den gjordes av en enda person för nätet), och kapitlen är också mer normalt berättade med mindre text / sida och ett luftigare utseende. Vad vi får läsa om här är efterbörden av publiceringen: Hur Tamosans föräldrar reagerar när de läser (den före detta misshandlande pappan framstår egendomligt nog som den mest sansade och resonabla), hur Tamosan försöker anpassa sig till ett normalt liv, som hur man köper kläder, hur församlingen reagerar. Intressant, men mer lättviktigt än den första volymen, och det märks att den här inte skrivits av ett inre behov hos Tamosan att berätta sin historia utan för mer kommersiella orsaker.

Tamosans syster hjälper henne med klädråd efter avhoppet. En sak jag saknar i serien är fler skildringar av vad resten av familjen tycker; ingen av Tamosans syskon går med i sekten, och vad de tycker om sin mamma & systers idéer har jag ingen aning om. Men som sagt, familjen är inte precis bra på att kommunicera ärligt med varandra…

Visst finns det bättre berättelser om hur det är att vara med i en sekt, men den här serien har definitivt sina poänger. Som den redan nämnda att landet den utspelas i huvudsakligen saknar kristna traditioner, så saker som antagligen skulle tagit upp mycket plats om det handlat om exempelvis Sverige, som hur Jehovahs vittnens tro skiljer sig från andr†a kristna varianter, finns inte med, och det som berättas om det religiösa innehållet är helt osentimentalt skildrat och framstår som precis lika vardagligt/bisarrt som det egentligen är, med en Gud som väljer ut några få och belönar dem men låter alla andra pinas i evighet, en gudomlig man som magiskt tar på sig alla andras synder, osv. Det gör att det som definitivt gör Jehovas vittnen till en sekt, som hur sexuella övergrepp på barn göms undan från polisen, kroppsliga bestraffningar, barn som dör för att föräldrar vägrar ge dem vård som behövs, med mera, framstår mycket tydligare.

Och sen, som jag ideligen säger här på bloggen, är serier bra på den här typen av mycket personliga berättelser, där inte bara texten utan även det visuella kan återspegla serieskaparens egna upplevelser, och hur just hen upplevt det som hänt 🙂

Av någon anledning verkar svenska boklådor bara ha vol 2 inne, men 1:an finns digitalt:

Iznogoud post-Goscinny

Jean Tabarys sista album; som synes vill förlaget surfa vidare på Goscinnys namn, även om han inte har någonting med det här albumet att göra

För mer än sju år sedan skrev jag lite om Iznogoud, serien om den onda storvisiren som vill bli kalif istället för kalifen, skriven av René Goscinny och tecknad av Jean Tabary, och den av Goscinnys längre serier som varit den minst kända. Efter Goscinnys död 1977 fortsatte det att ges ut nya album av hans två stora klassiker, Lucky Luke och Asterix, med blandade resultat som jag skrivit om flera gånger här på bloggen. Men faktum är att det även gjordes nya album av Iznogoud, nu med Tabary som ensam serieskapare, men dessa album har aldrig översatts till svenska och inte heller till engelska, så för en som jag som på sin höjd kan nödtorftigt hänga med i en serie på franska har det varit omöjligt att ta reda på vilken kvalité Iznogoud hållit post-Goscinny.

Trodde jag iallafall, för det visar sig att Wikipedia har fel vad gäller engelska översättningar av Iznogoud (och för den delen saknas också en hel del album på den svenska sidan, så nog är Iznogoud en serie som är en smula bortglömd av allt och alla vad det verkar…). Alla album där Jean Tabary stod för manus (med ibland viss hjälp av andra), dvs nummer 16-27, finns nämligen översatta i Indien, och dessa utgåvor finns också tillgängliga digitalt. Ergo, jag kan nu uttala mig om den där kvalitén!

Tyvärr visar det sig att Tabary inte är någon mästerlig manusförfattare. En svårighet är att om man jämför med en serie som Asterix där det är relativt lätt att skriva en generisk handling typ ”Asterix åker till land X och träffar folkslaget Y”, vilket också använts många gånger i serien efter Goscinnys död, så har inte Iznogoud lika lätt identifierbara och efterapade handlingar. Visst är grunden alltid densamma, dvs Iznogoud har en ny plan att göra sig kvitt kalifen och det hela slutar med at Iznogoud blir offret istället, men vad den mallen fylls med varierar oerhört mycket. Dessutom har Iznogoud en väldigt avslappnad inställning till stringens i manuset; direkt tilltal till läsaren, metaskämt, ordvitsarna som alltid är viktigare än logik, och så vidare.

I Tabarys händer blir resultatet en förvirrad soppa där det helt saknas konsekvens och rim och reson. Tidigare har det ändå alltid funnits en slags underliggande logik i varje episod, där logiken kan variera från episod till episod, men här saknas det helt och saker bara händer. Att Tabarys album dessutom inte består av korta episoder utan är albumlånga hjälper inte eftersom det gör att min bestående intryck efter att ha läst ett album är att läsningen enbart bestått av en lång radda händelser utan inbördes samband.

Tabary har också problem med personligheten hos huvudpersonerna. Iznogoud är ungefär som vanligt, men både kalifen och Brah at Hamed uppvisar personlighetsdrag som känns fel, som kalifens plötsliga intresse för harem & sex, eller Hameds extrema girighet. Det här är inte personlighetsdrag som återkommer i Tabarys serier, de här exemplen är engångsföreteelser som finns där enbart för att handlingen kräver att till exempel kalifen ska bli missnöjd över att hans harem inte innehåller några unga vackra kvinnor när han vill ha sex, och det gör egentligen mest att serierna känns som hafsigt hopsatta där handlingen bestämmer vad personer ska tycka, istället för att personligheterna driver handlingen. Ett litet erkännande till Tabary som manusförfattare: Hans album blir långsamt lite bättre, även om de aldrig kommer i närheten av adjektivet bra.

Och de för serien fundamentala ordvitsarna är det alldeles för glest mellan, och de är heller inte lika bra. Det senare kan förstås vara ett problem med översättningen men jag undrar jag… Teckningarna är dock lika trevliga som förut, så på den fronten var det mysigt att återse Iznogoud med flera.

Om Iznogoud under Goscinnys era var den för min del minst intressanta av hans tre stora serier så måste jag säga att Iznogoud post-Goscinny klarade övergången ännu sämre än de andra två. Men vem vet, Jean Tabarys son Nicolas tog över serien efter Jeans död och kanske blev serien bättre då, och de albumen finns inte på engelska. Tror jag 🙂

Iznogoud deppar, men var lugn, det är bara temporärt 🙂