Författararkiv: Simon

Asterix – Vercingetorix dotter

Postat den

Så har Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrads (teckningar) fjärde Asterix-album kommit ut, Vercingetorix dotter. Och jag tror att det börjar bli dags för en liten analys av hur deras version av den franska nationalikonen utvecklats. Försäljningen går bra med en initial upplaga på 5 miljoner vilket gör att den kan ta upp kampen med Dav Pilkeys Dog Man och Eiichiro Odas One Piece om största första upplagan vad gäller serier för 2019 (och jag kan absolut ha missat någon annan bok som också konkurrerar), så ur den aspekten får Ferri & Conrad med beröm godkänt, men sen gäller det där med läsvärdet också 😉

Hur som, först några ord om just det här albumet där den lilla byn blir ansvarig för att ta hand om Vercingetorix dotter Adrenaline, dvs dottern till den galliske hövding som lyckades ena gallerna i striderna mot romarna innan han förlorade och senare avrättades. Hans underhövdingar hoppas att dottern ska bli den nya ledaren som ska fortsätta motståndet, men för att skydda henne från romarnas eftersökningar ber man alltså om hjälp med att gömma undan henne. Men hon är själv inte intresserad; hon har fått nog av att det alltid blir strider runtomkring henne (och om man läst Asterix förut vet man att en vistelse i byn alltid kommer innebära att man får bevittna en drös slagsmål mellan de lättstuckna invånarna) och vill bara vara ifred…

Det som fungerar bra den här gången är storyn som i all sin enkelhet är mycket mer minnesvärd (i bemärkelsen att jag kommer ihåg den) än i deras tidigare album. Adrenaline, en lite trumpen tonåring, är också en inte så dum karaktär. Vi har sett henne förut i andra serier/böcker/filmer, men att karaktärstypen är populär är ju också för att den är bra. Andra saker som piffar upp albumet är att vi för första gången på allvar får lära känna några av barnen i byn, och att översättningen lyckas hitta passande svenska referenser när karaktärer till exempel citerar sånger (vilket sker ovanligt ofta den här gången!). Det är knepigt med lokalisering för om det blir alltför hårt knutet till nutiden kan referensen åldras snabbt; jag kommer ihåg en svensk översättning av Floyd Gottfredson där Fermenta användes i ett skämt om aktier, och det fungerar rätt uselt idag :-/

Det som inte fungerar lika bra är däremot saker som det funnits problem med även i de andra albumen, så därför går jag nu över till en mer allmän diskussion om Ferri/Conrad.

När deras första album kom ut var jag positiv; det var inte nyskapande men det var knappast heller meningen, utan poängen var att visa att de kunde ta över serien. Albumet var också klart bättre än Uderzos sista egna album, även om det kanske inte säger så mycket 😉 Gnabbandet mellan gallerna var kul, och Conrads teckningar liknade mycket Uderzos men med några små egna särdrag. Så klart godkänt så långt, med förhoppningar om att det som inte var helt lyckat skulle bli bättre med tiden.

Men tyvärr blev det inte så, utan det har med tiden känts mer som ett av många fall där det första försöket är det mest lyckade, och det där man ansträngt sig mest för att få till det, som Janjetovs version av Inkalen. Vad som följde var en mestadels poänglös Asterix-version av Wikileaks där historien saknade stringens, och en ännu tröttare hästkapplöpning genom Italien, så på det sättet är Vercingetorix dotter en uppryckning; det är åtminstone klart bättre än de två föregående albumen.

Problemen är många, och bland dem finns:

  • Huvudhistorierna är extremt förglömliga. Av de tre tidigare albumen kommer jag knappt ihåg någonting av handlingen, förutom det absolut minimala (”Asterix träffar pister” / ”Caesar vill inte att någonting ska bli läst” / ”Hästvagnskapplöpning i Italien”). Om någon skulle till exempel fråga mig om vem som vann i kapplöpningen har jag ingen aning.
  • På samma sätt saknas intressanta nya karaktärer. Närmast kommer definitivt Adrenaline, men hon är alltför mycket av en kliché för att vara egentligt minnesvärd.
  • En grav flandersifiering av gamla karaktärer. Obelix har blivit alltför korkad, Julius Caesar för ensidigt ond, och trolldrycken för magisk.
  • Allt hopp om lite nya idéer om vad ett Asterix-album kan vara är ute. Asterix har alltid återanvänt idéer men de här fyra albumen är pinsamt formulaiska: Asterix åker till ett annat land (ett standardtrick i Asterix så det är OK), Asterix tävlar i ett lopp genom ett helt land (Gallien runt gjorde det tidigare och mycket bättre), byn blir ansvarig för ett barn som måste gömmas undan (tredje gången det temat används). Papyrusrullen är det enda som inte till punkt och pricka följer ett äldre album, men iofs blev det inte bättre av det…
  • Inga försök att göra sig av med företeelser som var gamla och unkna redan när Goscinny skrev serien, som den mörkhyade piraten; om bara Conrad hade uppdaterat hans utseende hade jag kunnat förlåta mycket.
  • Conrads teckningar var redan från början lite plattare än Uderzos när han var som bäst, men det skulle man kunna säga är olika estetik. Men det som däremot inte kan bortförklaras är att Conrad är slarvig. För min del var en del av charmen med Asterix att den var så hantverksmässigt lyckad; den har aldrig varit min största favorit (jag föredrar till exempel Lucky Luke bland Goscinnys serier) men jag har uppskattat precisionen den gjordes med, något som Conrad saknar. I tidigare recensioner har jag nämnt hur ansiktsuttryck inte matchar känslorna och hur tömmar försvinner i/dyker upp ur intet, och den här gången finns gott om nya exempel som hur ett skeppsroder förändras. Eller de följande rutorna där smeden på natten plötsligt ser ut som en karikatyr av sig själv vad gäller kroppen (tar med en dagbild också där han ser ut som han brukar), och där en romersk galär har en mycket Eschersk galjonsfigur:

Asterix är en stor klassiker och det är förstås en starkt bidragande orsak till att Ferri/Conrad inte kan förändra den nämnvärt. Men även med de begränsningarna borde det gå att åstadkomma bättre serier. Vercingetorix dotter är ungefär så bra som jag tror att Ferri/Conrad kan bli, vilket innebär ett album som roar en smula för stunden, men mest för att jag läst äldre album som varit så mycket roligare vilket jag blir påmind om under läsningen.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

O Josephine!

Postat den

Två år sedan sist så nu är det dags för en ny Jason-bok igen; han verkar ha kommit in i en stadig lunk med ett nytt album varannat år. Förra gången var det en längre historia, On the Camino, en självbiografisk skildring av hans vandring på den klassiska pilgrimssträckan, men den här gången handlar det som så ofta med Jason om en samling kortare serier. Fyra stycken närmare bestämt, och jag tänkte skriva några korta ord om var och en av dem. I ordning från boken:

The Wicklow Way: En sorts pendang till On the Camino erbjuds här, när Jason beger sig till Irland för att gå ytterligare en klassisk vandringsled. Samma slags berättelse, med en Jason som ensam vandrare, och som under tiden han går fantiserar om det han ser och dem han möter. Det är meditativt och inte alls dumt, men jag kan inte låta bli att tycka att den är en smula överflödig. On the Camino gjorde samma sak men hade fler sidor på sig, och det är en fördel när serien är som bäst när jag som läsare kommer in i samma zen-liknande tillstånd som Jason själv efter att ha läst om hans tidiga morgnar, sock-bekymmer, med mera. The Wicklow Way hinner knappt börja känns det som innan den är slut. Sen är jag faktiskt inte säker på vilken serie som gjordes först eftersom den här har en signatur från Jason daterad till 2017, samma år som OtC kom ut. Men oavsett kronologi är OtC mer lyckad, och det är en klar nackdel för The Wicklow Way.

I övrigt fick jag en stark association till en klassisk serietecknare som jag inte haft förut när det gäller Jason, men mer om det när jag skriver om den sista serien i boken 🙂

L. Cohen: A Life: En udda Jason-upplevelse är det att läsa den här biografin över Leonard Cohens liv. Påhittade inslag har jag sett förut när Jason skrivit om riktigt personer, men då har det handlat om uppenbar fiktion som i The Left Bank Gang. Men här handlar det om en kronologisk genomgång av Cohens liv, med några små inslag som jag måste ha missat när de hände:

Serien är förbryllande och roande, men jag tror att man får ut ännu mer av dem om man är mer av ett Cohen-fan än jag är; jag har till exempel ingen aning om de återkommande slagsmålen med diverse andra artister är någonting som Cohen är känd för, eller om det finns någon koppling mellan stickande och Cohen som jag inte vet. Mitt kunnande om Cohen sträcker sig ungefär till att jag förstår skämtet i bilden ovan med titeln på U2/Cohen-albumet och sångtiteln, men det är bara för att jag googlade U2 när jag skrev den här recensionen. Så för mig en kul bagatell men inte mycket mer än så!

The Diamonds: Här blir det mer matnyttig läsning för min del, med en komplicerad historia om tv-tittande, en juvelkupp, en orolig blivande svärfar, och två likaså blivande föräldrar. Det komplicerade uppstår på ett typiskt Jasonskt sätt, med en handling som utan förvarning rör sig mellan olika scener, och där det tar ett bra tag innan man som läsare har en chans att förstå hur allting hänger ihop.

Jag gillar Jasons serier av den här typen. Visst måste jag bläddra fram och tillbaka oupphörligen under läsningen för att kolla vem som är vem (eftersom det är Jason så innebär det att kolla färger mm på öron/ögon/nos hos Jasons typiska djurmänniskor), men jag ser det som ett intellektuell pussel där bitarna vanligtvis faller på plats mot slutet. Men ibland ,som i den tidigare boken Lost Cat kommer aldrig den där förståelse, och The Diamonds hör till den kategorin. När allt är över kan jag fortfarande inte redogöra för vad som egentligen hänt, och slutet är också ovanligt abrupt, mitt i handlingen. Jag kommer läsa om serien igen, och det gör jag gärna, för att se om jag får mer rätsida på den eller om den kanske är avsiktligt oklar, ett nedslag i några människors liv som vi lämnar lika snabbt som vi anlände.

O Josephine!: Titelberättelsen avslutar boken, och det med rätta; det är min favorit i samlingen där den enda egentliga kritiken jag har är att den är så klassisk Jason att den inte bryter någon ny mark. Huvudperson är Napoleon och hans stora kärlek Josephine, men i Jasons serie handlar det inte om hans första fru, kejsarinnan Joséphine, utan istället om Josephine Baker, den franska dansösen och människorättskämpen.

I verkligheten givetvis en omöjlig kärleksaffär med tanke på när de levde, men det bekymrar sig inte Jason om. Den Napoleon vi får se här är den franska kejsaren, men under årens gång får vi likafullt se honom också i vår moderna värld när han åldrats. Jason bekymrar sig inte ett dugg om historisk realism utan låter Napoleon och Joséphine både vara de klassiska ikoner vi känner och två människor med en komplicerad relation. Tragiskt är det, där till och med deras respektive barn fortsätter det gamla grälet, blandat med den lakoniska humor Jason är så suverän på.

En riktigt bra historia blir det, inklusive en del av det där pusselläggandet jag nämnde tidigare; Jason är inte precis generös med förklarande repliker/scener, så det att man själv aktivt fyller i alla detaljer och åratal av händelser som inte finns med i serien. Ibland kan det bli så spartanskt att det går ut över läsbarheten och möjligheten att känna med personerna, men inte i O Josephine! där det tvärtom är omöjligt att inte känna för de två huvudpersonerna.

Och till sist, vem är serieskaparen som jag kom att tänka på när jag läste The Wicklow Way och O Josephine!? Låt mig visa en sida från den sistnämnda serien, när Napoleon ger sig av för att bestiga ett berg:

Här är bergen så lika de hos Hergé att det säkert är medvetet men även i övrigt finns det mycket hos sättet Jason tecknar naturen i hans vandringsserier som påminner om Hergé, som hur han tecknar gräs. Jag vet faktiskt inte om det är någonting nytt eller om jag bara inte noterat det förut. Och för den delen vet jag faktiskt inte heller varför jag ville påpeka det, men nu är det iallafall gjort!

Sammanfattningsvis, ett som alltid bra Jason-album. Inte hans bästa men Jason är alltid läsvärd så min kritik ovan ska läsas i relation till hur bra han är när han är som bäst 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Blake och Mortimer – Den siste faraonen

Postat den

Så kom det då till slut, François Schuitens två år försenade Blake och Mortimer-album med titeln Den siste faraonen som knyter ihop några lösa trådar från Edgar P Jacobs Pyramidens hemlighet och jag måste säga att jag hade höga förväntningar. Jag läste aldrig Blake och Mortimer som liten och det är först de senaste åren som jag gett den en chans, och hittills har det varit en trevlig erfarenhet. Extremt gammeldags, förstås, med sitt utmärkande torra berättarsätt med rikligt med text och en ständigt närvarande berättare som hela tiden förklarar och beskriver det vi ser i de prydliga men inte precis livliga teckningarna. Det som gör den bra är hantverksskickligheten, med genomtänkta manus som berättar sin historia från A till Ö utan att någonsin slarva, och teckningarna som kombinerar minimalism med tydlighet.

Sen har vi förstås också Schuiten, tecknaren som huvudsakligen är känd för sin fascination av arkitektur som främst fått sitt utlopp i hans serie album om fantastiska städer. Så teckningsmässigt känns det som om han skulle passa bra för en personlig version av Blake och Mortimer, en serie som också den ofta haft inslag av fantastik vad gäller maskiner och miljöer. Vad gäller manus visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig eftersom allt jag förut sett av Schuiten hade skrivits av andra, men det visar sig att Schuiten haft manus-medarbetare även den här gången (Jaco van Dormael & Thomas Gunzig).

Med andra ord såg det bra ut när jag skulle börja läsa den svenska utgåvan 🙂

Och faktiskt är resultatet lika lyckat som jag hade hoppats. Schuiten är i storform även om han den här gången får hålla sig till verkliga byggnader (åtminstone till en början), men eftersom han kan leka både med pyramiderna, justitiepalatset i Bryssel, och efter den inledande katastrofen även ett Bryssel som övergivits av sin befolkning där naturen har sin gång så saknas inte imponerande miljöer, och Laurent Durieux färgläggning förstärker den mystiska stämningen. För handlingen drar definitivt åt mystiken snarare än vetenskapen när Mortimer av en gammal vän inbjuds att tillsammans med denne undersöka den underliga strålning som vännen upptäckt härstammar någonstans inifrån justitiepalatset, varpå strålningen plötsligt ökar i intensitet och slår ut all elektronik i det omläggande området. Med hjälp av en gigantisk Faradays bur runt palatset hejdas strålningen, men det visar sig vara temporärt, och efter några år hotas hela Jorden av ett scenario där alla apparater som använder sig av elektricitet riskerar att sluta fungera.

Det låter kanske som det skulle kunnat handla om ett ”vanligt” Blake och Mortimer-album, bortsett från Schuitens väsensskilda teckningar, även om de är minst lika prydliga och exakta som någonsin Jacobs, med en Mortimer som den som kickar igång handlingen för att sedan Blake blir inblandad. Men det är äldre versioner av de två männen vi ser, och de har heller inte samma inflytande och auktoritet som förut. Mortimer ses som något av en föredetting som inte går att lita på efter att i flera år haft mardrömmar och visioner om sina gamla äventyr i Egypten efter att strålningen startade, medan Blake helt enkelt blivit gammal (han ser klart äldre ut än Mortimer här) och de yngre militärerna ignorerar honom när han försöker övertyga dem om att de måste lyssna på Mortimer. Mortimers drömmar sätter sin stämpel på hela boken; till och med justitiepalatset framstår i Schuitens skildring som någonting drömskt och fantastiskt snarare än som den riktiga byggnad den är. Blake är närmast helt frånvarande den här gången och eftersom det alltid varit Blake som stått för det realistiska i serien, både när det gäller sitt yrke och hur han fungerar/resonerar är det inte så konstigt; här finns inga klassiska skurkar att besegra.

Den siste faraonen är inte som de andra varianter av Blake och Mortimer som vi sett sedan Jacobs dog, men lustigt nog tycker jag Schuitens version ändå passar väldigt bra för serien. Det är både ett mycket typiskt Schuiten-album och samtidigt en lyckad vision av ett alternativt sätt att se på Blake och Mortimer: Vad skulle hände med dem när de blev äldre, och om de drag av mystik som synts till tidigare skulle blomma ut för fullt?

Kan köpas bl.a. här:

50/60-talsnostalgi: Diabolical Summer & Atomic Empire

Postat den

Två böcker idag, båda med samma upphovsmän, manusförfattaren Thierry Smolderen och tecknaren Alexandre Clérisse, men likheterna slutar inte där. Diabolical Summer är på ytan en spionthriller med 60-talskänsla, medan Atomic Empire är en sf-thriller där 50-talet står i fokus (inklusive delarna som utspelar sig tusentals år in i framtiden). Och sen har vi det faktum att bägge Smolderens manuskript tar avstamp i vad som sågs som lägre klassens genrelitteratur (italienska tecknade serier och amerikansk sf, respektive) när händelserna utspelar sig, men att han därpå lagt ett lager av modern litteraturteori och psykologi. Allt färgstarkt illustrerat och mycket troget 50- respektive 60-talsdesignat av Clérisse.

Men låt mig gå in lite mer i detalj på vad de respektive böckerna handlar om, med början i Diabolical Summer. Sommaren 1967 är Antoine 15 år gammal, och efter att ha vunnit en lokal tennisturnering blir finalmotståndarens pappa besynnerligt upprörd och attackerar Antoines pappa. Det är inledning till ett mysterium med plötsliga dödsfall och försvinnanden, alltmedan omvärlden gör sig påmind med dess spirande ungdomsrevolt och kalla krig. Känslorna bubblar över, och det kommer ta Antoine ett kvarts sekel innan han slutligen förstår vad som egentligen hände under de där oförklarliga dagarna.

De febriga sommardagarna är utmärkt skildrade av Clérisse, med färger och utseende som frammanar 60-talet. De ljusa sommarnätternas medelhavsklimat och tonårshormoner leder till, givetvis känns det frestande att säga med tanke seriens påbrå, de första sexuella erfarenheterna när en amerikansk au pair får upp ögonen för Antoine.

Mycket är bra i serien, men det blir lite för mycket av allting när det förutom spionintriger, kärlek, sexuella trakasserier också tillkommer den italienska serieklassikerna Diabolik som är ständigt närvarande i Antoines sinne. Som kronan på verket Kennedy-mordets konspirationer visar sig vara en viktig pusselbit, och där någonstans tyckte jag att historien tippade över från en förträfflig 60-talspastisch till någonting där ansträngningarna att påvisa anknytningen till 60-talet i stort blev för krystade.

Avslutningen som alltså utspelar sig långt senare och som ger en förklaring till det som skedde känns också besynnerligt meningslös. Vad som egentligen var poängen med det hela är oklart, åtminstone för mig, och att det som är tänkt som överraskande vändningar varit uppenbara för läsaren långt tidigare gör det inte bättre; om det redovisas hur huvudpersonen av någon anledning läser en nyhetsnotis om någonting som i det läget ter sig irrelevant fungerar det inte att senare använda samma notis för en ”oväntad” twist.

Att jag efter att ha läst Diabolical Summer kände mig lite skeptisk mot Smolderens förmåga att knyta ihop en ambitiös berättelse gjorde att jag började läsa Atomic Empire med lägre förväntningar. Här är det som sagt en något tidigare era som gäller, och Clérisse visar sig lika bra på att efterapa den erans design som den ser ut i till exempel Disneys Our Friend the Atom.

Så grafiskt ser det minst lika bra ut, men manuset är mer svårbedömt. Återigen tycker jag Smolderen försöker få med allt för mycket där delarna inte riktigt håller ihop. Historien är på ett sätt mycket enkel: Det är en skönlitterär återberättelse av ett klassiskt psykologiskt case där patienten, kallad Kirk Allen, var övertygad om att vissa gamla science fiction-romaner egentligen var autentiska berättelser om honom själv, och han blev fixerad på att knyta samman berättelserna genom att själv fylla i detaljer som saknades, rita kartor över var händelserna utspelades, osv.

I Smolderens version anammar han teorin att Kirk Allen i verkligheten var Paul Lineberger, en klassisk science fiction-författare som huvudsakligen skrev under pseudonymen Cordwainer Smith, och hans manus tar aldrig ställning till om det vi läser är en science fiction-serie eller berättelsen om en psykologiskt skadad man. Den spänningen mellan vad som är på riktigt och vad som är fantasier är ibland effektivt som berättargrepp, men här känns det, återigen, krystat. Det borde vara intressant men historien lyfter aldrig, och jag misstänker att det skulle blivit bättre om Smolderen vågat gå all in på åtminstone en av de möjliga tolkningarna. Nu blir det istället tamt och alldeles för försiktigt, och behållningen av det hela blir istället Clérisses teckningar och den bra fångade stämningen av ett konservativt 50-tal och den vision av framtiden man då kunde ha.

Det var frustrerande att läsa båda böckerna för de är så snubblande nära att vara riktigt bra, till och med små mästerverk. Clérisse briljerar med sin pastischstil, och Smolderen kan skriva, inte tu tal om annat. Men manuset är för slickt, det finns ingenting för en läsare att brottas mot, och det är alldeles för förtjust i att vara coolt istället för engagerande. Små blinkningar åt de läsare som är in-the-know, som att byn Antoine bor i heter Clerville (samma stad/stat som Diabolik ofta utspelas i), eller att planeten Shayol är en viktig ingrediens i Cordwainer Smiths romaner men här, i Atomic Empire, är planetens omnämnande och dess stora symboliska tyngd obegriplig om man nu inte läst Smith förut. Och för den delen, hela grejen med att huvudpersonen Paul är författarpseudonymen Cordwainer Smith nämns inte med ett ord, och det är bara för att jag råkar gilla 50-talsscience fiction som jag omedelbart förstod att det var han så fort Shayol nämndes, även om jag aldrig hört talats om fallet Kirk Allen förut. Allt ger ett intryck av att vara en smula arrogant, och det utan att de arroganta delarna tillför så mycket; de är bara där som ett internskämt för de redan invigda.

Förra stycket låter hårt, så jag får nog avsluta inlägget med att påpeka att både Diabolic Summer och Atomic Empire är mycket läsvärda, och att om ni tycker exempelsidorna ovan ser bra ut så ska ni veta att det gör alla andra sidor också. Manusen har stora ambitioner och uppfyller en hel del av dem, men misslyckas ibland och det ganska rejält. Frustrerande, som sagt, men att de översatts till engelska är både förvånande och hoppingivande, eftersom de verkligen inte är mainstream-serier 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gott och blandat 12: Europeiskt digitalt

Postat den

Det är rätt länge sen jag gjorde en sånt där inlägg där jag kort går igenom serier jag läst den senaste tiden som inte riktigt är värda en egen post så varför inte köra en sån igen, den här gången med enbart europeiska serier som finns i (officiella) digitala utgåvor på engelska. Det kan bli lite långt så för att de som tröttnar inte ska missa någonting bra tänkte jag för säkerhets skull ta dem i (ungefärlig) kvalitetsordning, med de bästa först, även om ärligt talat ingen av dem är måste-läsning. Men å andra sidan är ingen av dem direkt usla heller 😉

The Daughters of Salem – How We Sent Our Children to Their Deaths

Thomas Gilbert presenterar sin obehagligt suggestiva personliga version av häxprocesserna i Salem. Personer som deltog i processerna är med, men Gilbert gör en helt egen tolkning av dem och av vad som hände när masshysteri och kvinnohat leder till tragedi. Det finns vänskap och kärlek här, framför mellan några av de unga kvinnorna, men trycket från den repressiva omgivningen gör att banden slits itu.

Det som gör serien bra är dels teckningarna som är enkla men effektiva, framförallt när de skildrar kyrkoherden Samuel Parris känslor, med dess blandning av auktoritärt misogyna tro och sadistiska personlighetsdrag, och dels hur Gilbert lyckas göra förloppet realistiskt och begripligt. Inte begripligt i bemärkelsen rimligt förstås, men begripligt på så sätt att man förstår hur det kan gå så fel med de förutsättningar som fanns.

Lucky Luke Saddles Up

Tyske Mawil har jag stött på och gillat tidigare men det var flera år sedan jag såg någonting nytt av honom på engelska, så därför blev jag glatt överraskad när jag såg att han fått chansen att göra sin egen tolkning av Lucky Luke. Hans charmiga slapstick-teckningar var det jag gillade bäst med honom förut, och de är precis lika roliga att se den här gången också när vi får följa Lucky Luke som för första gången överger sin älskade Jolly Jumper som transportmedel när han träffar på en uppfinnare som just designat den första modernt utformade cykeln.

Cue en konkurrerande cykeltillverkare av den gamla stilen, med enormt stort framhjul, som vill förhindra att den nya modellen ska kunna vara med i en cykeltävling, och vi får en Luke som blir tvingad att köra över USA efter att han olyckligtvis skiljts år från Jolly Jumper; inte för att han själv egentligen vill det, men för att han som alltid är en gnutta för snäll för sitt eget bästa. Så medan Luke får lära sig saker som att laga punkteringar försöker Jolly Jumper desperat återförenas med sin vän, med tragiska följder:

Roligt är det, och egentligen ser jag ingen anledning till att det här albumet inte skulle kunnat ingå i den vanliga Lucky Luke-serien. Visst är Jolly Jumper lite smartare än vanligt, men i övrigt är det traditionellt värre, inklusive en historisk bakgrund (cykelmodellerna, inklusive namnen, är autentiska och utseendet likaså) 🙂

The Music Box

Den här serien skriven av Carbone och tecknad av Gijé fick mig omedelbart att tänka på de två serierna Videvill och framförallt Sorceline som jag nyligen skrev om när de kom ut på svenska: Nya franska serier med samma målgrupp, samma slicka teckningar, samma sagokänsla. Här utspelar sig sagan i både vår egen värld och i den värld som visar sig finnas inuti en gammal speldosa som huvudpersonen Nola får på sin åttaårsdag av sin pappa. Väl inne i världen i speldosan, Pandorient, visar det sig att Nola avlidna mamma och speldosans tidigare ägare också varit där förut, och att hon hjälpt Pandorients invånare när det behövts. Så Nola bestämmer sig för att göra sammaledes, även om det måsta hållas hemligt att hon kommer från en annan värld.

Jag gillar Gijés teckningar och jag gillar Carbones okomplicerade manus där Nola hela tiden känns som en realistisk åttaåring som gör sitt allra bästa i en sagovärld. Invånarna i miniatyrvärlden är trevligt varierade, och den trygga känslan i att det garanterat kommer sluta väl med att Nola kommer hem till sin snälla pappa passar serien. Roligt, charmigt, och lagom spännande!

Jon Rohner

Alfonso Font har förärats en hel del översättningar till engelska på sista tiden, varav Jon Rohner är namnet på en. Liksom Lucky Luke-albumet ovan finns en historisk bakgrund, den här gången genom författaren Robert Louis Stevenson och hans sista tid på Samoa. Men Stevensons närvaro är bara ett sätt för den egentliga huvudpersonen, Jon Rohner, att berätta om sina äventyr i Polynesien.

De korta berättelserna är ibland rena actionhistorier om hur Rohner smugglar varor eller liknande, ibland skrönor som han själv hört berättas om Polynesien och människorna där. I början måste jag säga att jag tyckte serien var rätt usel, som en tredje klassens kopia på serier som Corto Maltese, men efterhand visar det sig att Font är rätt bra på att på ett gammeldags och traditionellt sätt frammana en bild av Rohners liv i Polynesien. En mycket exotiserande bild, förvisso, och en bild som helt utgår från Rohner synvinkel och inte från polynesiernas, men inte utan poänger, och de lika traditionellt europeiska teckningarna visar sig fungera överraskande bra efter hand.

Authorised Happiness

Gamle serieräven Jean van Hamme har skrivit mängder av serier, och här har vi alltså en till: Tre album, alla tecknade av Griffo (Werner Goelen), som utspelas i en värld lik vår egen men med en Storebrors-liknande stat som kontrollerar invånarna in i minsta detalj som diet, motion, semestrar, med förevändningen att det är för allas bästa. Den som vill kan hoppa av, men då får man ingen sjukvård (eftersom det vore orättvist mot andra om någon som inte tar hand om sin egen kropp på bästa vis skulle få vården betald) så friheten är teoretisk.

Två album med kortare episoder om hur invånare behandlas, följt av ett album som knyter ihop alla trådar och avslöjar sanningen bakom makten. Erfaren som van Hamme är är det flyhänt berättat men aldrig mer än så, därtill är berättelserna alltför opersonliga. Om ni själva tänker er vad historier som de jag extremt korta beskriver ovan skulle innehålla så vet ni precis vad som erbjuds. Det avslutande albumet känns väldigt onödigt, och jag är inte alltför förtjust i hur den styrande klicken skildras med de fördomar som glimtar till. Så kompetent, men på intet vis upphetsande. Och jupp, det gäller Griffos bidrag med, i en stil som ibland påminner en smula om tidiga Bilal-serier, med människor som ser ut som vore de byggda av betong.

Nanami

Avslutningsvis en femdelars serie av Nauriel Sarn i genren modern fantasy som jag inledningsvis tyckte var lovande, men som blev sämre ju mer jag läste. Huvudpersonen Nanami har problem med dåliga betyg i skolan, så när hon en dag efter att ha hittat en mystisk bok lämnar tillbaka den till teatern den tillhör och plötsligt erbjuds en roll i pjäsen som repeteras blir föräldrarna upprörda. De kräver att hon säger nej och istället fokuserar på skolan, men Nanami fortsätter ändå att gå till teatern. Och väl där visar det sig att pjäsen de repeterar på ett mystiskt sätt samtidigt också är helt på riktigt men i ett annat land, ett sagoland.

Här är det tonårsuppror blandat med romantik à la de allra mest utslitna klichéer man kan tänka sig, och av den spänning som jag hoppades på i början med kasten mellan de två världarna blir intet kvar. För när väl pusselbitarna är på plats finns det ingen som helst originalitet i den här serien; jag väntade hela tiden på att någonting som bröt mot mystisk ung dam vinner prinsens kärlek skulle hända men tji fick jag. Att teckningarna sen också utvecklades från en något mjukare och inbjudande stil till en betydligt stelare dito där det blev smått omöjligt att känna igen olika personer i sina två versioner (en från vardera världen) gjorde inte saken bättre; är det där killen hon är kär i eller hans elaka rival, typ.

Kan köpas bl.a. hos Comixology

Rusty Brown, Part 1

Postat den

Jag har inte skrivit så mycket om Chris Ware här, men det är inte för att jag inte tycker om hans serier utan för att de kommer så sällan. Senaste gången var för mer än sex år sedan då jag hade läst hans Building Stories, men nu är det alltså dags i och med att hans Rusty Brown, Part 1, kommit ut. 300+ sidor i ett liggande format à la Wares Jimmy Corrigan; något större, men rent fysiskt är det en bok som ser helt traditionell ut om man jämför med stilexperiment som redan nämnda Building Stories och en del andra av hans serier.

Fast det hindrar inte Ware från att fortsätta experimentera med serieformatet. Jag vet inte om det finns någon annan serieskapare som lika envetet och metodiskt konstruerar sina sidor som Ware gör. Och att jag använder verbet konstruerar snarare än något som mer refererar till tecknandet är helt medvetet eftersom att läsa en Ware-serie mest av allt känns som att läsa en ritning som på något besynnerligt sätt ändå utmynnar i en serie.

Varje gång jag läser någonting längre av Ware går jag genom samma faser:

  • Fascination över det prydliga utseendet med precisa linjer, sidor, layout, och lika precis färgläggning, med ett resultat som man omedelbart känner igen som Chris Ware.
  • En lätt känsla av depression på grund av att i Wares serier finns ingen lycka, allt är nattsvart och meningslöst, och alla karaktärer lever fruktansvärt torftiga liv.
  • Tanken att jag nog inte ska läsa klart boken eftersom den dystra stämningen kommer smitta av sig på mig.

Ack så skickligt, men ack så enahanda och deppigt sammanfattar mitt känsloläge här, efter typ 50 sidor. Men sen är det en annan känsla som också börjar dyka upp, av ett helt annat slag:

  • En smått svindlande känsla av att vad som helst är möjligt när det gäller just formalia för en serie. Ware skildrar parallella handlingar på samma sida, rutor som ska läsas i för sidan unik ordning, och andra tricks som gör mig på gott humör helt enkelt för att det är så kul när man kommer på sig själv lekande lätt följer med i komplexa upplägg.

Och när väl den känslan infunnit sig är det lätt att fortsätta, och det visar sig oftast att även om karaktärernas liv fortsätter vara torftiga (för de är det, varenda ett, oavsett om de i början verkar lyckliga eller inte) så bryr jag mig ändå om dem. Inte alltför mycket, därtill är Wares personer alltför nedslående lika varandra vad gäller deras humör, men de är åtminstone olika och individuella i sitt elände.

Som framgår av titeln är det här bara första delen i historien om Rusty Brown och de människor vars liv han tangerar. De olika människoöden som skildras vid olika tillfällen i deras liv har som vanligt när det gäller Ware inte mycket med varandra att göra, de är bara människor som i sin vardag råkar röra sig på samma ställen: Elever, förskollärare, rektor; rent fysiskt är de nära, och det räcker för att Ware ska samla ihop deras berättelser, precis som i Building Stories där det gemensamma för människorna är huset de bor i. Ware ska dock ha ett stort plus för boken-i-boken som heter The Seeing Eye Dogs of Mars, en science fiction-historia som mest av allt känns som en mashup av Ware & Ray Bradbury. Hemsk men mycket underhållande.

Det märks också att det är första delen för även för att vara Ware känns sambandet mellan personerna ovanligt minimalt, och jag hoppas att berättelserna kommer knytas ihop en smula mer åtminstone. Och Ware som gillar att lägga in detaljer med självbiografiskt ursprung har den här gången valt att låta en av personerna helt sonika heta Chris Ware, men serie-Ware är en betydligt mer sorglig person än vad IRL-Ware verkar vara, så vi får väl se vad som kommer hände med den förstnämnda när serien fortsätter.

Allt som allt en mycket typisk Ware-bok som jag som alltid hade svårt att börja läsa, men när jag väl kom igång var den lika lättläst som jag tycker han brukar vara. Och det är inget skämt, jag tycker verkligen att det är ett lättsamt nöje att plöja igenom hans böcker (när jag väl kommit i rätt fas, förstås) där det största nöjet är att följa med i hans lek med seriemediet. För de som läser Ware mer för hans historier så är det här en lite rumphuggen bok som bara slutar utan att knyta ihop några trådar, så för de läsarna är det nog bäst att vänta några år på del två (om den nu blir den sista…). Och en grupp läsare till bör nog avstå: De som har svårt att läsa liten text; texten är här ibland så liten att jag undrar om Ware gjort den sån för att försäkra sig om att tryckeriet kan hantera extremt fina linjer 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)


PS. En sak störde mig lite den här gången, en detalj men en irriterande sådan: Vissa sidor hade jag svårt att följa med i, rutornas ordning var inte uppenbar. Det handlar inte om sidorna med experimentell layout, utan om de med mer traditionella rutmönster och frågan om hur rutornas storlek och deras spatiala relation (vä -> hö, upp -> ner) påverkar ordningsföljden. Det är inte helt lätt alltid att veta hur man ska läsa, och till och med skickliga serietecknare som Giraud villade ibland bort sig (exempel här). Men jag är förvånad att Ware gör det svårt med tanke på vilken mästare han är på formalia; så förvånad att jag tror att det kanske handlar om att han tycker att ordningen i de här fallen är oviktig och man kan läsa hur man vill, något han använt sig av tidigare men där det då varit uppenbart att det var meningen. Jag kände ändå att jag saknade någonting à la modern mangas T-regel / block-regel; den är otroligt praktisk för läsvänligheten. Så praktisk faktiskt att jag märkt att jag lagt mig till med att följa den även när jag läser västerländska serier ibland, och att jag då blir förvirrad när den bryts mot 🙂

Mat- och kärlekskrig

Postat den

Två japanska serier blir det idag, båda läsvärda, och eftersom bägge titlarna inkluderar ordet War tänkte jag att jag helt osökt skulle recensera dem tillsammans 🙂 De engelska titlarna är Food Wars!: Shokugeki no Soma (manus Yūto Tsukuda, teckningar Shun Saeki) och Kaguya-Sama: Love Is War (Aka Akasaka), men för de här två serierna är de ursprungliga titlarna och deras betydelse ännu mer relevanta för innehållet: Shokugeki betyder i serien matlagningsduell, medan Akasakas originaltitel kan översättas ungefär med Kaguya vill bli uppvaktad: Geniernas strid mellan hjärta och hjärna. Låt oss börja med matlagningen!

Food Wars! är på många sätt en mycket typisk shōnen-serie: Ett tydligt tema (matlagning), en lika tydlig struktur på handlingen (en räcka matlagningsdueller med ständigt ökande insatser), en samling mer eller mindre (oftast mer) udda bipersoner som hjälper/motarbetar hjälten. Här heter hjälten Soma Yukihira och när serien börjar har han precis startat sin utbildning på den förnämsta av alla kockskolan, Totsuki. Hans bakgrund är enkel, med en familjrestaurang där hans pappa undervisat honom i en mycket okonventionell form av matlagning med vilda experiment och en serie dueller där kunderna får avgöra vem som lagat den bästa maten. Trots att Soma förlorat varende gång är han lika oförtrutet entusiastisk över nästa match, en inställning som kommer visa sig avgörande på Totsuki.

För väl där visar det sig att skolan är extremt auktoritär, och mycket av ordningen upprätthålls genom officiella shokugekis, dvs matlagningsdueller där utgången avgör rankingen i skolan, och ibland mycket mer av så. När sen rektorn avsätts genom en kupp och den nya rektorn visar sig vara rent diktatorisk i sina planer på att tvinga hela Japans kulinariska utbud att anpassa sig till hans idéer om matlagning (mycket strit, alltid enligt traditionella recept, inga fantasifulla nymodiga påfund) är alla pusselbitarna på plats för att skildra hur Soma och hans vänner tvingas kämpa för att få fortsätta på skolan och för att rädda Japans restauranger.

Den som varit i Japan har garanterat märkt hur viktig maten är. TV-program, veckotidningar, manga; i alla är maten och hur den tillagas & smakar ett stående inslag. Så en manga som består av dramatiska dueller mellan kockar, inklusive (givetvis!) receptsidor efter varje kapitel så att läsaren själv kan prova på att laga, är ett självklart recept på en shōnen-manga. Det som behövs för att den ska bli bra är däremot någonting annat, och det är där Food Wars! lyckas. Huvudpersonen är intressant (personlighet, bakgrund, familj), de personer som omger honom är charmiga och lagom quirky, och sen finns det detaljer som jag inte kan låta bli att gilla, som hur smakdomare när de provar på en extra lyckad rätt blir så lyckliga att deras kläder bokstavligen exploderar av känslotrycket:

Sen finns det andra små saker jag också uppskattar, som att hur skurkaktiga de onda i serien än är (som att de utan att tveka kan se till att motståndare får sämre råvaror i duellerna, utpressa personer att föra som de vill, med mera) så förfaller de aldrig till att inte respektera resultatet av en kocks ansträngningar. Så den onda rektorn gör allt han kan för att slänga ut elever som motarbetar honom, men att muta domarna i duellerna, så långt går inte ens han. Därtill är maten alltför viktig, alltför helig; om någon du hatar gjort en bättre maträtt än du själv kommer du självklart erkänna det!

Att läsa alltför mycket av Food Wars! i ett sträck ger en viss övermättnad, shōnen-serier av den här typen är lite för repetitiva för det. Men en handfull volymer då och då passar bättre, och då är det här en alldeles utmärkt underhållning. 36 volymer blev det i Japan (serien avslutades i somras) varav 32 hittills översatts till engelska, så den räcker rätt länge hur man än ger sig i kast med den 🙂

Nu blir kärleksintriger istället för matlagningsdueller i och med seinen-serien Kaguya-sama, en serie jag började läsa och som jag efter en volym tänkte att visst var den småkul, men att dess centrala gimmick knappast skulle hålla i längden: Huvudpersonerna är Kaguya Shinomiya, en flicka från en mycket förnäm och traditionell familj, och Miyuki Shirogane, en pojke vars familj är mycket enklare men som tack vare sin extrema intelligens ändå lyckats komma in på samma exklusiva högskola som Kaguya. Båda två väljs in i elevstyrelsen, och väl där börjar deras kamp.

För det visar sig att båda två snabbt blir kära i den andra, men att deras stolthet förbjuder dem att visa det. Därför anstränger de sig till det yttersta för att tvinga/lura den andra att bli den som först förklarar sin kärlek till den andra, och att under inga som helt omständigheter själv göra det. Vilket leder till återkommande scenarios som detta:

Bilden i mitten när Miyuki fantiserar om hur Kaguya kommer se på honom med en överlägsen min om han råkar visa sina känslor repeteras ofta, och tvärtom när det är Kaguya som fantiserar om vad som skulle hända om hon gjorde detsamma. De flesta kapitel avslutas också med samma gimmick, nämligen ett betyg av vem som gjort bäst ifrån sig:

Ibland vinner den ene, ibland den andra, och ibland kan resultatet vara någonting helt annat. Elevstyrelsen har andra medlemmar och allteftersom får man lära känna dem också. Och här någonstans, när de andra personerna blev intressantare, började jag märka att serien inte bara handlade om en enkel gimmick utan var någonting mycket bättre än så. Istället för att repetitionerna och kammarspelet med två deltagare skulle bli tröttsamt blir det mer en uppvisning i variationer på ett tema, där även andra personer när det behövs får större roller och intressantare karaktärer. De återkommande scenerna varieras och kan just för att de är så likartade också skruvas till när det behövs på oväntade sätt, som hur resultatet av kapitlet presenteras.

Och sen har vi huvudpersonerna Kaguya och Miyuki som visserligen är mycket intelligenta men också helt oförmögna att förstå vad den andra känner. De är båda rätt usla på att förstå sig på känslor i allmänhet så när andra elever frågar dem om relationsråd eftersom alla är övertygade att två sådana överlägset intelligenta och vackra personer givetvis har mycket erfarenheter går det inte så bra. När någon av de två i sin tur frågar någon nära vän om relationsråd för ”en väns räkning” är det uppenbart för vännerna att det egentligen handlar om de två; vännerna är nämligen helt normala människor och för sådana är det uppenbart att de är kära i varandra.

Så komiken bygger på repetitioner, nervositet inför att visa sig svag, känslor som inte uttalas fast de är hur tydliga som helst för alla åskådare, och inte minst, en berättarröst som konstant kommenterar handlingen i en ofta barsk och upptrissad ton, och som använder gott om liknelser. För den som läst någon av Nobuyuki Fujimotos serier (eller sett någon anime baserad på dem) påminner tekniken en hel del om den där, men här används den i komiskt syfte istället för dramatiskt:

Det är svårt att i text höra serien rättvisa eftersom så mycket av det roliga handlar om tajmingen i berättarens kommentarer, betygen när de dyker upp, och i hur man långsamt förstår sig bättre på personerna i serien; hur långsamt det går kan exemplifieras av att efter tio hittills utkomna volymer på engelska är det förutom Kaguya och Miyuki bara 3-4 ytterligare personer vi verkligen fått känna, som de andra medlemmarna i elevstyrelsen. Akasaka tar det lugnt och stressar inte, och med tanke på hur repetitioner är ett återkommande inslag behövs den makliga takten för att man ska hinna vänja sig vid dem och därför också uppskatta när de bryts. Om jag ska jämföra med någon annan serie är det närmaste jag kommer variationerna i Krazy Kat där alla har sina förutbestämda roller, och där huvudpersonerna är besynnerligt omedvetna om de andras känslor. Inga liknelser i övrigt med den klassiska serien, med de mycket olika sensibiliteterna som de två serierna har, men bara det faktum att jag kommer att tänka på Krazy Kat är ett högt betyg för Kaguya-sama, och det är den faktiskt värd; det var länge sedan jag läste en serie som blev så mycket bättre med tiden, och som jag skrattat högt åt så ofta 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)