Blueberry – Apacheupproret

Det finns hur många som helst Blueberry-serier som inte översatts till svenska, huvudsakligen serier där åtminstone någon av seriens skapare (dvs Jean-Michel Charlier (manus) & Jean Giraud (teckningar) ) inte varit inblandade, men bortsett från något enstaka album som den tyska Die Frau mit dem Silberstern¹ där rättighetsfrågan har varit problematisk handlar det om serier som gjorts med ursprungsskaparnas goda minne. Dagens serie däremot, gjord långt efter upphovsmännens död, är en annan sak, och vi får väl se om det kommer komma fler album i framtiden där Blueberry får slita på.

För slita får han göra i Apacheupproret, skriven av Joann Sfar och tecknad av Christophe Blain, och det är ju någonting som känns välbekant när det gäller honom. I Girauds original kan man nästan känna hur han stinker ibland när han haft det som värst, svettig, skitig, och utan att ha tvättat sig på veckor. Riktigt lika illa är det inte här; albumet utspelas den tid när han var soldat i kavalleriet, och under den tid när han visserligen är alldeles för egensinnig för sina överordnade officerare, men ändå uppträder någorlunda propert. Hans närmast övernaturliga talang för att bli inblandad i komplicerade skeenden är däremot lika stark som alltid, och här startar allt när han blir vittne till hur två apachekvinnor dödas av några vita ungdomar.

Ett klassiskt Blueberry-manus à la Charlier ser alltid till att det finns fler sidor än två som manövrerar gentemot varandra, och Sfar upprätthåller traditionen där kontrahenterna Blueberry, apacherna, en religiös kult, och kavalleriet alla drivs av sin egen agenda där stackars Blueberry är den enda som försöker lyssna på vad de andra säger. Han måste stoppa kavalleriets slentrianmässiga impulser att döda alla apacher, försöka arrestera mördarna utan att få hela kulten efter sig, förhindra att apacherna attackerar alla vita utan urskiljning, och så måste han hantera vad som verkar vara en komplicerad relation med Ruth, överstens hustru. Stressigt värre, och precis som det brukar vara 😉

Med tanke på andra serier jag läst skrivna av Sfar är det här en förvånansvärt traditionellt berättad historia², inklusive detaljer som rikliga inslag berättande textplattor i tredje person; det enda som antyder att det är en serie skriven ett halvt sekel senare än Charliers manus är att vissa typer av detaljer är mer rättframt beskrivna här, som sex/otrohet/övergrepp och samhällets behandling av apacherna. Det märks med andra ord att det här albumet inte är menat att vara ett i raden av omtolkningar av kända seriekaraktärer som vi sett de senaste åren; Sfar & Blain har anlitats för att göra ett helt vanligt Blueberry-album, och det är precis vad de har gjort också. Blain tecknar som alltid bra och gör lyckligtvis inga försök att teckna som Giraud, men nog känns det här som ett Blueberry-album alltid, ingen tvekan om det 🙂

Men det för också med sig en del problem. Att det är ett album som utspelas i en given tidpunkt i seriens kronologi och att det inte handlar om en omtolkning gör att vissa inslag i serien inte blir riktigt lika intressanta som de annars skulle kunnat vara. Jag vet ju till exempel att Blueberrys relation med Ruth aldrig kommer kunna bli någonting mer seriöst eftersom det skulle bryta mot vad som setts till i äldre serier, tyvärr. Så för min del hade jag nog hellre sett att det här var en omtolkning som kunde ta sin egen väg, med sin egen fortsatta historia för Blueberry efter vad som händer i albumet. Över lag tycker jag nog att de flesta av de här alternativversionerna av serier är alldeles för försiktiga i vad de gör; de kan ha mycket annorlunda versioner av karaktärerna i serien och avvika i vilken slags serie de är, som Bomhommes allvarliga Lucky Luke-serier, men de vågar inte ändra på de faktiska relationerna mellan huvudpersonerna (jag hoppades länge att Nicke gifter sig skulle uppfylla titeln, men tji fick jag).

Allt som allt är Apacheupproret en gedigen serie, framförallt för den som uppskattar en rejäl historia med en komplicerad intrig, och som gillar framförallt Charliers Blueberry-manus. Det finns dock en hake till som jag inte nämnt ännu: Det här är det första albumet av planerade två, vilket också det är typiskt för Blueberry där många episoder sträckte sig över flera album, och det är i sig inget problem. Haken är att det här albumet kom ut 2019 i Frankrike, dvs för fyra år sedan, och det avslutande albumet är inte ens utannonserat ännu. Det finns med andra ord en risk för att vi aldrig kommer att få veta hur det går för Blueberry et al. Fast, med tanke på att det som sagt handlar om ett album som utspelas mellan två album i den ecisterande sviten album vet vi åtminstone en sak: Hur tragiskt det än går, så kommer Blueberry överleva. Svettig, skitig, om möjligt än mer cynisk efter att saker gått åt h-e (det brukar de göra), men överleva lär han göra 😉

Kan köpas bl.a. här:

• Blueberry – Apacheupproret (Adlibris)
(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

1. Jag börjar bli rätt rejält nyfiken på alla tyska versioner av klassiska franks-belgiska serier jag läser om. Blueberry, Lucky Luke, Spirou; alla finns det tyska serier med som jag aldrig sett skymten av någon annanstans. Argh. ↩︎
2. Paret Sfar/Blain har bland annat gjort den fantastiska serien Socrates the Demidog som jag fortfarande önskar skulle få en komplett (och officiell) engelsk utgåva. Eller svensk kanske, hint-hint? ↩︎

Förströelseläsning

Istället för att bryta mot min princip att det här ska vara en blogg om serier och relaterade saker, hur lockande det än är en veckan som den här, så tänkte jag rekommendera lite lättsam läsning; jag vet inte hur det är med er, men jag har iallafall grottat ner mig med läsning av det slaget den senaste veckan. Så helt kort fyra serier, två långkörare och två nya, som hjälpt till att pigga upp mig; jag börjar med veteranerna:

Yowamushi Pedal: Sakamichi Onoda och hans lagkamrater trampar på lika oförtröttligt som någonsin, och serien är nu framme vid den andra Inter-High-tävlingen. Jag var orolig för att serien skulle tappa farten efter att den första tävlingen var över; upplösningen på det loppet var något av det svettigaste jag läst i serieväg. Men icke, serien fortsätter att vara den mest nagelbitande sportserien jag läst, och varje gång en ny volym kommer kastar jag mig över den. 7552 sidor har jag läst, och jag är enbart glad över vetskapen att det redan nu finns lika många oöversatta sidor och att fler är på väg 🙂

Dungeon – Zenith: Halleluja! Efter att det gått flera år sen Lewis Trondheim & Joann Sfar i och med en strålande final verkade ha avslutat sin ambitiösa komiska fantasyserie Dungeon har det nu börjat dyka upp fler album igen, och NBM fortsätter att översätta dem till engelska. Den fjärde Zenith-delen finns nu att införskaffa, och serien är lika mysigt avkopplande som alltid så den som gillat serien förut kommer säkert tycka om den här också. Boulet står för teckningarna när vi får följa Herbert, Marvin och de andra, och mitt absolut enda lilla klagomål är att NBM valt att i fortsättningen ge ut album i samma format som originalen, dvs till skillnad från det mindre formatet som de tidigare albumen förärats. Bra, egentligen, men nu har de också sagt att allteftersom de trycker om de äldre albumen kommer det också göras i det större formatet, så jag måste alltså motstå att köpa dem igen. Suck!

5 Seconds Before a Witch Falls in Love: Zeniko Sumiya bjuder på två korta romantiska komedisagor i den här lilla samlingen, och det är charmant berättat, framförallt titelhistorien där en häxa och en häxjägare har svårt för att erkänna för den andra vad de egentligen känner. Det är mycket enkelt berättat och teckningarna är likaså lite mindre proffsiga än vad man oftast ser i manga, men det bidrar bara till den personliga stämningen. Ett alldeles utmärkt exempel på hur en historia inte alltid behöver 7552 sidor att berättas (men inget fel på det när det görs bra!).

The 100 Girlfriends Who Really, Really, Really, Really, REALLY Love You: Det här är en löjlig, för att inte säga fånig, haremsmanga där oddsen för att serien ska klara att hålla någon slags kvalité eller för den delen ens lyckas fullfölja sin orimliga premiss är usla. Men likafullt hade jag väldigt roligt när jag läste den första volymen av Yukiko Nozawa (teckningar) & Rikito Nakamura (manus) berättelse om hur Aiji Rentaro efter att ständigt ha fått avslag på sina romantiska inviter börjar på highschool med förhoppningen att det där ska gå bättre. Och det gör det; en klantig kärleksgud har nämligen begåvat Aiji med 100 själsfränder i kärlek efter att ha råkat lägga till några nollor av misstag…

Med andra ord, vad det verkar som en någorlunda normal setup för en haremsmanga. Men icke, för när Aiji får veta av samma gud att den som medvetet undviker sin själsfrände kommer dö så bestämmer han sig för att göra det enda rätta för att rädda de 100 framtida flickvännerna: Hans gränslösa kärlek ska räcka till dem alla, och de kommer alla känna sig lika älskade. Och med den grundföresatsen får vi sen läsa en serie som är mycket oförarglig (hittills några blyga kyssar enbart, så den som vill läsa något hetare får leta efter något annat) om en mycket vänlig ung man som tack vare sin charm och ärlighet får de unga kvinnor han träffar som han inser är en själsfrände att gå med på att de alla blir hans flickvän. Tre stycken i första volymen, och det innebär väl 97 till… Som sagt, jag tror inte den här idén kommer hålla särskilt länge, men en volym fungerar väldigt bra; det är roligt med en serie som samtidigt så väl passar in i en genre samtidigt som den undergräver densamma 🙂

Det var allt för idag, vi får se vad jag mäktar med att läsa härnäst. Det dök upp några nya svenska volymer av The Walking Dead (Apart förlag har trevligt nog gett sig den på att få ut hela serien på svenska, och det verkar onekligen som de kommer klara av det, så 👍för det!), men jag tror jag måste vänta med att läsa dem med tanke på vad som pågår i världen

Kan köpas bl.a. här:

• Yowamushi Pedal 19 (Adlibris)
• Dungeon: Zenith 4 – Outside the Ramparts (Adlibris)
• 5 Seconds Before a Witch Falls in Love (Adlibris)
• The 100 Girlfriends Who Really, Really, Really, Really, REALLY Love You v01 (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

En liten eftersläntrare: My Son the Killer

Woohoo! Ett stort tack till NBM för dagens bok; jag trodde inte de skulle ge ut fler av sidoböckerna i Dungeon-sviten efter att de avslutat huvudsviten för några månader sedan. Men nu har Dungeon Monstres: My Son The Killer kommit ut, en bok som liksom alla NBM-utgåvor innehåller två av original-albumen.

Och ett bra album är det!

Men några små korta ord till ska jag väl mäkta med, trots att jag redan skrivit några tusen sådana om Dungeon 🙂

My Son the Killer: I det här albumet, som alltid skrivet av Sfar & Trondheim, den här gången tecknat av Blutch, får vi träffa en mycket ung Marvin och hans mamma när de första gången kommer till storstaden. Där stöter de på Hyacinthe som befinner sig på höjden av sin karriär: Som The Night Shirt kontrollerar han stora delar av den undre världen på nätterna medan han i sin vardagsroll har stort inflytande tack vare sin titel och sin förmögenhet. Givetvis betyder det att intriger vävs som kräver att han undanröjs, och när han får syn på Marvins minifamilj anlitar han dem som livvakter.

Liksom andra Dungeon-album som utspelar sig under den här perioden är det en blandning av humor (mörk sådan) och allvar, tillsammans med en gnutta melankoli, allt mycket suggestivt tecknat av Blutch:

Att se Marvin som så ung och skildringen av hans mamma lägger ytterligare några pusselbitar till hans karaktär. När vi först får se honom i huvudserien är han vuxen och jobbar för Hyacinthe i hans slott, och han är då en besynnerlig blandning av naivitet, okunnighet om andra människors sinnen, våldsamhet och fredsivrare; i den här boken får vi se hur han började, dvs inte så fridsamt precis 🙂

Soldiers of Honor: Den andra episoden i boken, tecknad av Bezian, utspelar sig mot slutet av hela Dungeon-historien. Den är i det närmaste helt fristående, med bara några korta skymtar av Marvin i sin roll som The Dust King som det enda bekanta ansiktet (plus ett kort besök i de extremt otrevliga kaninernas stad, Zedotamaxim), och vi får följa en legosoldat och hans bror i ett synnerligen mörkt moraliskt drama.

Huvudpersonen har en orubblig känsla för vad heder betyder, så när hans bror döms till döden har han inga kval över att själv åta sig rollen av den som leder brodern till hans död. Men slumpen gör att resan till öknen där brodern ska dö blir mer komplicerad än avsett.

Det här är tveklöst ett av de mörkare albumen i Dungeon, snudd på Heartbreaker-klass. Det finns inslag av komedi men de är så mörka att jag inte riktigt vet om ”komedi” är rätt ord för det. Världen är cynisk och rå (vilket är som väntat eftersom allt utspelas under The Grand Khans terrorvälde), och huvudpersonen  likaså; hans starka känsla för att följa hederns krav innebär bara att han kan utföra de gräsligaste mord utan minsta dåligt samvete så länge de inte bryter mot de kraven.

Så två inte alls uppsluppna album (även om det första ibland är roligt), både välskrivna och utsökt illustrerade (med Bezian som den en gnutta vassare, med närmast impressionistiska pennstreck), och ett nöje att läsa för mig som Dungeon-fan. Nu finns det bara fyra album kvar som inte översatts till engelska; med tanke på att det här kom ut har jag faktiskt en gnutta hopp om att kanske de också dyker upp. Tummar hålls, hårt!

PS. Har just skrivit klart det här inlägget och kollade in NBMs hemsida och sir man på; nästa år kommer en till bok ut, innehållandes två av de fyra saknade albumen. Yay! DS.

Dungeon: Slutsummering

Jahapp, till slut kom det alltså en avslutning på Lewis Trondheim & Joann Sfars Dungeon (Donjon på franska): I mars förra året (dvs 2014) kom det samtidigt ut två böcker som tillsammans utgör upplösningen på det hela, och som nu getts ut på engelska av NBM i en bok, Dungeon Twilight – The End of Dungeon. Det innebär att i princip alla albumen i huvudserien nu finns på engelska, och även de flesta sidoalbumen, och jag tog chansen att läsa igenom dem alla för att rättvist avnjuta slutet. För det här är en riktigt bra svit av böcker, någonting av det mest underhållande man kan läsa IMHO 🙂

Jag har ju skrivit om Dungeon flera gånger förut så jag tänker inte gå in på alltför mycket detaljer utan istället kasta ner några korta reflektioner över hur det känns att läsa de 30 översatta albumen i ett svep, och hur det hela fungerar som en sammanhängande historia. Kronologiskt, dvs ordnat utefter böckernas innehåll.

• The Early Years: Fem album* om Hyacinthe, senare ägaren av Dungeon, och hans tidiga liv. Humor finns självklart, men generellt sett är de här böckerna allvarliga på ett personligt plan. Vår huvudperson är i början en naiv person som tror att allt går att lösa på ett enkelt sätt så länge man är ärlig, men allteftersom blir han mer cynisk. I det avslutande albumet, när staden han levt i gått under och civilisationen verkar försvunnit, är det lätt att se honom som den okänsliga karaktär han dyker upp som i de senare böckerna. Även grafiskt är de här böckerna mörka och fyllda av känslor, med först Christophe Blain och sedan den väl så expressionistiska Christophe Gaultier som ansvarig. Kanske den mest genomgående högkvalitativa delen av Dungeon, utan svaga punkter. Även de sidoalbum som berör den här tiden är mörka i tonen, med Heartbreaker som det mest extrema exemplet på det.
• Zenith: De första albumen som gavs ut, men mitt i sviten kronologiskt. Klart mer humorfokuserade även om det finns både sorg och vemod här med. Hyacinthe är med en hel del, men huvudpersoner är ankan Herbert (en i början oduglig medhjälpare, anställd i fängelsehålan) och draken Marvin (med en aldrig riktigt utredd obrottslig lojalitet mot The Keeper). Slapstick, ordekvilibristik, och bisarra bifigurer gör det här till de böcker som det nog är enklast att börja med. Men de två sista böckerna i den här sviten är svagare; de kom ut efter flera års paus och det känns som om Trondheim/Sfars manus lite tappat stunsen, som om de inte klarar av att vara lika lättsinniga längre. Det kanske beror på att de under tiden gjort flera album i The Early Years och Twilight-sviterna och att deras allvarligare ton smittat av sig. Plus att besynnerligt nog Boulets teckningar i de två albumen inte alls passar så bra, och det säger jag som en stor stor beundrare av Boulet i vanliga fall. Också i sidoalbumen är det humor för nästan hela slanten, även om allvarligare inslag finns med här och där.
• Twilight: Apokalyptisk fantasy med en del humor bjuds i den avslutande serien. Herbert har blivit The Grand Khan och kontrollerar hela planeten Terra Amata med järnhand, alltmedan Marvin, The Dust King, blind väntar på att äntligen få dö. En genomgående känsla av död och nostalgi finns, men också hopp om återfödelse och förnyelse. Så allvarligt, javisst, men känslorna här hoppar vilt mellan förtvivlan, hopp, och ren humor. Den utan tvekan mest oförutsägbara sviten där det är så gott som omöjligt att gissa vad för slags album det nästa kommer att vara. Och slutet, dvs de två nya albumen? Jo, det är väldigt lyckat, trots att det var många år sedan det senaste albumet dessförinnan. Closure för alla inblandade, och några små nostalgiska tårar från mig när Herbert och Marvins vänskap (jag håller hela tiden av misstag på att skriva Albert & Herbert istället…) får ett värdigt och passande slut. Kaotiskt värre, både berättat och tecknat, men med tanke på hur stor del kaoset alltid varit av Dungeon är det precis vad jag ville ha. Och här finns några sidoalbum som känns som om de egentligen borde varit en del av huvudsviten, som de två albumen som ingår i Dungeon Monstres: The Dark Lord; utan dem är det definitivt knepigare att hänga med i Twilight.

Varför gillar jag då Dungeon så mycket?

Mestadels beror det på hur underbart befriande Trondheim/Sfar berättar sin historia: Finns det en intressant utvikning att göra, gör den, och om det behövs varför inte spendera ett helt album på den! Jag älskar historier som vinglar åt alla möjliga håll på en gång när författaren ändå hela tiden vet i det stora hela vart allt är på väg. Här, i Dungeon, känns det hela tiden uppenbart att det visst finns en stor och tydlig historia i bakgrunden, men att jag som läsare kanske inte alltid får veta exakt allt som hände och hur. Som exempelvis hur Herbert egentligen blev The Grand Khan och hur/varför han ingick pakten med The Dark Entity och vad som då hände mellan honom och Marvin. Stickrepliker och antydningar finns det gott om, men detaljerna kommer jag aldrig få reda på.

Sen är det humorn; det var det första som lockade mig till serien (det tar ett tag att märka hur väl Trondheim/Sfar behandlar sin stora berättelse). Munhuggandet mellan Herbert och Marvin, de små detaljerna som den fascinerande staden Zedotamaxim, befolkad av arroganta och otrevliga kaniner (Marvin avskyr den när han besöker den i Zenith, och i Twilight nämns det i förbifarten att den temporärt blev helt förstörd av honom senare), teckningarnas finurlighet.

Och sen någonting som märks mer och mer när man läser: Personskildringarna. Hyacinthe är det tydligaste exemplet, med hans förvandling i The Early Years, men även när det gäller Herbert och Marvin är det faktiskt begripligt hur de kan utvecklas till den blodtörstige The Grand Khan och den filosofiske The Dust King. Finkänsligt är det, vilket kanske är oväntat mitt i det kaos och anything goes-mentalitet som annars präglar Dungeon, men egentligen inte med tanke på att både Trondheim och Sfar visat upp samma sak i sina andra serier.

Ganska många ord, men så är det också en ovanligt omfångsrik avslutad serie med europeiska mått mätt. Och en fantastiskt bra sådan, och dessutom en svit böcker som för mig personligen känns som om de verkligen hör samman med den här bloggen: Första året jag bloggade om serier var Dungeon den stora höjdpunkten för min del, en serie som gjorde att jag upptäckte hela l’Association-gänget. Så därför känns det både roligt och lite vemodigt att konstatera att nu är den över, det blir inget mer (förutom eventuella översättningar av de sidoalbum som inte översatts ännu).

Jag kommer att komma ihåg Marvin, framförallt som The Dust King, och hans Tong Deum. Hyacinthe och hans förtvivlade kärlekshistoria med Alexandra. Herberts lättnad i The New Centurions när han bestämt sig för att äntligen frånsäga sig ansvaret för Terra Amata. Nekromantikern Horus och hans besynnerligt komplicerade planer för att lösa alla problem. Och Alexandra, igen, den kanske mest komplexa av alla. Good times, good times!

 

* Det femte och sista albumet i den här sviten, Sans un bruit, är det enda albumet i huvudserien som inte översatts till engelska och eftersom jag inte tror det kommer hända tragglade jag mig igenom det på franska, så bra tycker jag om serien :-). Som med alla Dungeon-album behöver man inte läsa det här för att hänga med (en poäng med böckerna är att det är stora gap i handlingen mellan böckerna som aldrig redovisas i detalj) men jag rekommenderar ändå att man ska läsa det, om man kan.

Filosofi och hundar: Socrates the Demidog

Så det kan gå. För ganska länge sedan utannonserade NBM att de skulle ge ut Joann Sfar & Christophe Blains serie Socrates the Demidog, där Sfar står för manuset och Blaine för teckningarna (det är lite hugget som stucket med vem som gör vad i det här franska gänget där alla skriver och tecknar alldeles utmärkt). Jag visste visserligen ingenting om serien men hur skulle den kunna bli dålig med två så suveräna serieskapare i samarbete? Sfar med serier som Rabbinens katt och Klezmer, och Blain med Isaac the Pirate och Gus and His Gang.

Och sen gick tiden. Och gick. Och inget album kom ut. Fortfarande står det listat på en del internetbokhandlar men jag har nog gett upp hoppet.

Och sen så råkar jag ramla över de två första delarna av serien i en scanlation-utgåva. Mycket överraskande för det är inte precis den sorts serie som brukar föräras med sånt, men hey, inte mig emot!

Och sen visar det sig vara en serie som nästan överträffar mina förväntningar. Det beror nog lite på att jag automatiskt får lägre förväntningar när det är en scanlation, men det är en fruktansvärt bra serier, det här. Huvudpersonen är hunden Sokrates; en hund som kan tala, filosofera, men som är en smula misslyckad som hund tycker han själv eftersom han är så mesig. Han är alltid en åskådare, utan att själv ge sig in i handlingen. Utom vid ett enstaka tillfälle, men då straffar hans husse Herakles honom grymt.

För lika viktig som Sokrates är Herakles, den grekiske hjälten som här framställs som en machoman med svårtyglade drifter. Framförallt i den första boken kretsar mycket av handlingen kring Herakles känslor, eller kanske snarare icke-känslor, och människans sökande efter kärlek. Sokrates pratar med de kvinnor som Herakles har, och försöker också få Herakles själv att förstå vad kärlek är.

 

Men när paret i den andra boken ger sig ut för att besöka Odysseus, som ett exempel på den allt övervinnande kärleken med hans tjugoåriga resa för att komma hem till Penelope, så går det illa. Där den första boken är lugn och meditativ är den här våldsam och grym. Förutom Odysseus och hans familj dyker Homeros, Poseidon, och en del andra klassiska figurer upp, och det mesta är eländigt. Sfar följer inte några vanliga historier här utan väljer istället att koncentrera sig på personerna i dramat, och framförallt Odysseus har en viktig roll. Men det är ändå Sokrates och Herakles relation som känns som den viktigaste, med tanke på hur den utvecklas.

Sfars manus påminner i början rätt mycket om Rabbinens katt, med ett talande djur återigen i huvudrollen, men i den andra delen går mina tankar snarare åt de mer mörka delarna av Dungeon-serien. Blain, som också har tecknat några av Dungeon-böckerna, är precis lika bra både när han tecknar de mer glättiga och klara scenerna, och när det blir mer emotionellt. Frågan är om han kanske är den bästa tecknaren av alla dem som rört sig i Dungeon-kretsarna, åtminstone när det gäller sidor med svärta.

Som många scanlations slarvas det ganska grovt här och där i översättningen, men den lyckas fånga Sfars speciella språkkänsla riktigt bra, så det är ändå med beröm godkänt. Det här är den klart intressantaste scanlationen av en europeisk serie jag läst, och jag kan bara hoppas att den tredje boken också en dag översätts; jag vill så gärna läsa Sfar & Blains skildring av Oedipus också!

PS. Det här var en svår serie att välja bilder till. Inte för att det inte fanns några bra utan för att jag egentligen skulle vilja ha med allihopa, för att visa på variationen i serien. Men jag nöjde mig med lite mer bilder än vanligt istället 🙂 DS.

Smått och (inte alltid så) gott

Jag brukar ju skriva här när jag läst någon serie som jag av en eller anledning tycker är värd att ta upp. Ofta för att de är bra, men ibland för att de är dåliga (eller uppmärksammade av någon anledning), och ibland bara för att jag har lust att skriva om dem. Men sen läser jag givetvis en hel del serier som jag inte kan uppbåda intresset för att skriva om så idag tänkte jag som en liten omväxling skriva några korta ord om en del av vad jag läst senaste veckorna, utan att skriva om här. Framåt!

The Programme: Peter Milligan står för manuset och CP Smith för teckningarna i den här 12-delars miniserien om hur USAs och Sovjetunionens hemliga program för att skapa superhjältar visar sig få förödande följder när experimenten plötsligt tas fram ur sin malpåse. Har jag läst det förut? Ja jag har läst det förut. The One, Supreme Power, Miracleman, oräkneliga usla Millar-serier har alla gjort samma sak förut: Galna människor med superkrafter sliter sönder allt och alla. Milligans version är varken bu eller bä utan bara fruktansvärt förutsägbar. Det enda som sticker av en smula från normen är den extrema färgläggningen som jag gillade; tillsammans med Smiths nästan fotorealistiska stil blev det det som är det jag mest kommer ihåg. Slutsats: Jag läste den för ungefär en vecka sen men det enda jag kommer ihåg är färgerna…

Desolation Jones: En riktigt lovande liten serie av Warren Ellis med teckningar av bl a JH Williams III. Jones, fd MI6, bor i Los Angeles tillsammans med andra utrensade agenter från diverse sökerhetstjänster; LA tjänstgör här som en öppen anstalt för dylika personer. Efter att ha blivit utsatt för experiment känner han ingen smärta, inga känslor, så han är perfekt som agent om någon behöver göra ett smutsigt jobb. Förutom att han är helt opålitlig, förstås. Som sagt, lovande, men serien las ner mitt i en episod efter bara nio nummer. Slutsats: Kunde kanske blivit något, men nu får man nöja sig med den första sexdelars episoden.

Aspis – Detectives of the Unusual: Fransk övernaturlig detektivserie (det börjar finnas gott om dem nu) som handlar om Poe-detektiven Auguste Dupins medhjälpare Flora Vernet och hennes första steg på den professionella banan. Ganska elegant tecknat av Jacques Lamontagne, men med ett manus av Thierry Gloris som enbart förtjänar omdömet OK. Ett medium dör, och när fallet ska utredas lyckas Vernet lura till sig uppdraget. Men jag måste erkänna att jag inte förstår vad poängen med albumet The Dwarf with the Ectoplasma är. Problemet med en kvinnlig detektiv i franskt 1800-tal nämns, men det blir ingenting av med det. Och fallet själv känns sällsynt ointressant. Kanske det klarnar i framtida album, men jag har redan lämnat tåget. Slutsats: För dåligt manus för Epix, för snyggt tecknad för Casablanca.

Punisher post-Ennis: Jag tog mig för att läsa igenom vad som hänt med Punisher MAX-titeln efter att Ennis lämnade den. Inte för att det var min favorit-Ennis, men jag blev lite nyfiken efter att ha hört en del positiva saker om den nuvarande reinkarnation, med Steve Dillon bakom ritstiftet och Jason Aaron bakom tangentbordet. Först slet jag mig igenom Punisher MAX v1 61-75 som var rätt usla. Tror jag. Jag kommer inte ihåg någonting. Dessutom gavs det ut en trave med oneshots under samma period och de var precis lika bra. Jag minns, svagt, att Milligan skrev en av dem som var lite bättre, men det är allt. När jag sen kom in på v2 (Aaron/Dillon) så var jag uttröttad på sadistiskt våld från skurkarna och känsloläst dito från Punisher. Den nya titeln är en gnutta bättre, om inte annat så för att den har en genomgåenda handling (eftersom det är en MAX-tidning så är det ett annat universum, och här dyker Kingpin och Bullseye upp i nya och inte helt oävna tappningar) och för att det är samma par som står bakom alla numren. Men efter min överdosering blev jag inte så mycket gladare för det. Slutsats: Punisher MAX v2 ska tydligen läggas ned om några enstaka nummer, och det passar mig alldeles utmärkt; när jag läst klart den avslutande arken dröjer det innan jag vill läsa Punisher igen.

I Am Not Batman: Den här serien läste jag precis efter alla Punisher-nummer, och den var precis det jag behövde. Småfånig, alldeles underbart enkelt skriven och tecknad av Moebius (de flesta Punisher-tecknarna försöker överträffa varandra i skitig superhjälterealism). Slutsats: 8 sidor avkoppling efter Punisher-läsningen.

The Authority: Efter Ellis utmärkta start och Millars lika usla fortsättning tog jag mig för att läsa resten av The Authority. Diverse personer skriver och tecknar, men det spelar ingen roll för allt var dåligt. Riktigt enormt dåligt faktiskt, så att t o m Millars insats framstår som en höjdpunkt i jämförelse. Slutsats: Undvik.

Drowned Fish: På samma sätt som efter Punisher-läsandet behövde jag någonting helt annat som avkoppling, och Joann Sfars räddade mig med Drowned Fish, en liten 24-siding om en deprimerad guldfisk som vill ta livet av sig. Men det är inte lätt när man bor i en glasskål, så uppfinningsrikedom krävs. Slutsats: Svalkande!

The Territory: Det här nog den skummaste av serierna. En man, utan bakgrundhistoria, förföljs av monster och kastar sig i havet, blir upplockad av pirater, säljs som slav i en högteknologisk stad, tvingas slåss mot ett monster på en gigantisk cirkusarena, attraherar arenaägarens vackra dotter. 10 sidor har gått, och det är 90 kvar, och så fortsätter det. Jamie Delano är inte den enklaste manusförfattaren att följa ens en bra dag, ochdet här är inte en av dem. David Lloyd sliter på med teckningarna i sin vanliga stil men det ser rätt trist ut i den här historien som mest av allt är en Delano+Lloyd-version av Raymonds Blixt Gordon. Förutom då (nu kommer en spoiler, men strunt i det för du borde verkligen inte läsa den här boken) den Matrix-liknande tvisten på slutet som varken är bra eller oväntad. Slutsats: Suck!

Desert Peach: Avslutningsvis en serie som egentligen skulle förtjäna ett eget inlägg för Donna Barrs serie om Rommels ”okända bror” Pfirsich (”Persika” på tyska) och hans äventyr, eller vad man nu ska kalla det, under andra världskriget är en egensinnig och mycket charmerande serie. Men i och med att den nu går att läsa i sin helhet på nätet så har flera andra redan skrivit om den alldeles nyligen, t ex Shazam-gänget, så jag nöjer mig med att länka dit 🙂 Slutsats: Charmerande.

Så, två-tre veckors strö-serieläsande. Var glada att jag inte skriver om böcker också för då hade det här blivit ännu längre!

Dungeon tillbaka till det normala: Night of the Ladykiller

Den senaste Dungeon-boken på engelska, Heartbreaker, var en nästan chockartat obehaglig historia. Bra, javisst, men långt från den mer lättsamma tonen som är den vanliga i serien. Nu är det dags för den fjärde volymen i Monstres-serien (läs på Wikipedia om hur alla olika Dungeon-serier hänger ihop, det skulle ta för lång tid att beskriva det här), Night of the Ladykiller, och det är en återgång till det lite mer normala, om nu Dungeon någonsin kan kallas normal.

Först ut är just Night of the Ladykiller, en episod som utspelas ungefär samtidigt som tidigare utgivna Innocence Lost och som har trollkarlen Horus i huvudrollen. Han blir anklagad för att ha gjort ett flertal kvinnor med barn, och när han försöker reda ut det hela blir det bara mer komplicerat.

Night of the Ladykiller

Det här är ett utmärkt exempel på hur bra Dungeon kan vara; utan att höra till de bästa albumen är det förbålt underhållande, med en upplösning som är typisk för Trondheim/Sfar i dess egentligen rätt hemska men ändå skrattretande slut. Teckningarna av Vermot-Desroches är också uppenbart hemmahörande i Dungeon-världen; en blandning av gullighet/grymhet/elegans som är svårslagen. Jag har sagt det många gånger redan, men det här gänget med franska serieskapare som leds av Dungeon-författarna Trondheim & Sfar är fantastiskt trevliga bekantskaper, hela bunten, och jag är så glad att åtminstone en del av deras serier blir översatta från franskan 🙂

Den andra episoden i boken, Ruckus at the Brewers, är också typisk för de Dungeon-serier som istället helt går in för humorn. Visst finns det en del blod & död här med (det är ju trots allt en fantasy-serie av D&D-typ!) men monstret Grogro är inte någon av de mer mångdimensionella karaktärerna: Grogro får ett (på pappret enkelt) uppdrag, men allt går givetvis åt pipan från första stund, när han får för sig att han ska ta och äta upp en bit av vingen på den fågel som bär honom på väg till staden för sitt uppdrag. Det här är alltså medan han flyger på den, för Grogro är inte det smartaste monstret, som sagt.

Ruckus at the Brewers (franska originalet): Kaninerna har zombie-problem

Skoj, såklart, speciellt som den bisarra kaninstaden Zedotamaxim också finns med på ett hörn, allt illustrerat av Yoann (nuförtiden mest känd i som Spirou-tecknare) i en stil som ser ut som en besynnerlig blandning av den vanliga Dungeon-stilen filtrerad genom Simon Bisleys färg- och formsinne. En mycket enkel historia med lika enkel humor, men fruktansvärt effektivt.

Den som redan läst Dungeon vet vad som vankas, och de som ännu inte provat kan jag bara rekommendera att de gör så. De som läst men inte tyckt om Dungeon kan jag å andra sidan bara beklaga, men ni kan trösta er med att nu börjar originalmaterialet ta slut; det som finns kvar räcker bara till 3-4 böcker till innan allt finns på engelska 😦

Lille prinsen

Antoine de Saint-Exupérys bok alltså, men i form av en serie tecknad av en av mina favoriter, Joann Sfar. Den engelska översättningen kom ut i höstas men jag höll mig från att köpa den eftersom den var tänkt att komma ut på svenska också, på Epix förlag, men nu verkar det som om det inte kommer hända (förhoppningsvis är den bara försenad, men jag har inte hört ett knyst om varför den inte kom ut förra året som avsett). Ergo, jag köpte The Little Prince på engelska istället.

Först ett mycket pinsamt erkännande: Jag älskar bra barnböcker (liksom bra böcker överhuvudtaget), har läst högvis och gör det fortfarande, men jag har ändå inte läst Lille prinsen… Eftersom den anspelas på så ofta i andra böcker/serier/filmer/osv så har jag rätt bra grepp om vad den handlar om, men, som sagt, den här korta serierecensionen är skriven av en som inte läst romanen. Bara så ni vet 😉

Så ok, serien:

Som alltid med Sfar är teckningarna förunderligt finurliga och ett nöje att titta på. Både prinsen själv med sina stora Sfar-ögon och piloten som ser ut som Saint-Exupéry själv är fyllda med personlighet, och detsamma gäller de andra figurerna som dyker. Sfars teckningsstil är, i brist på ett passande svenskt ord (förslag mottages med tacksamhet), quirky, och det passar bra till den här lätt udda och filosofiska sagan.

Men om teckningarna är A+ så är det inte en riktigt lika given fullträff med manuset. Sfars egna serier är ibland bitska men framförallt alltid fulla av liv och energi. Lille prinsen har en mer melankolisk och stillsamt fundersam ton, och här och där längtar jag efter att Sfars egna stil ska bryta igenom. Det är inte alls dåligt; tvärtom är det här en riktigt bra serie, men jag kan inte låta bli att märka den där typiska stelheten som lätt dyker upp när en bok ska göras om till serie (eller vice versa, eller bok till film, eller…). Om jag förstått det rätt är det här en bok som är utgiven med stöd från Saint-Exupérys ättlingar, och som alltid hade den nog mått bra av en lite friare tolkning istället för en en smula vördsam sådan.

Så förstå mig rätt: Sfar gör i princip aldrig dåliga serier och det gäller också för Lille prinsen, men att det inte är en originalserie känns rätt tydligt. Det faktumet, plus att Sfars sensibilitet trots yttre likheter inte riktigt är av samma typ som Saint-Exupérys, gör att jag kände mig en smula besviken på albumet. När Sfar gör sin tolkning av Saint-Exupérys suggestiva prosa (jag snabbläste lite i Lille prinsen inför den här recensionen, jag ska göra en riktig genomläsning senare) gör han det väl så bra i sin serie-tappning som den litterära förlaga; det är bara det att jag föredrar Sfar när han är Sfar istället för en tolkning av någon annan. Synd, för det ser som sagt fantastiskt aptitligt ut!

Gamla recensioner 5(6): The Rabbi’s Cat 2

Snart klar med den här blasten från pasten:

The Rabbi’s Cat 2

Av: Joann Sfar

Det är dags för bok två i den amerikanska utgåvan av Rabbinens katt, som samlar originalets bok 4 & 5. Och för mig är den synnerligen välkommen; det här är bland det absolut bästa som gjorts i serieväg det senaste decenniet, och att hela serien nu finns tillgänglig även för engelskspråkiga är en välgärning.

För den som inte läst den första boken, en liten rekapitulering: Rabbinens katt-böckerna utspelar sig i Algeriet på 30-talet, och följer en judisk familj bestående av en rabbin, hans dotter Zlabya, och deras (ibland talande, alltid observerande) katt. Det är en historia om judendom, Algeriet, och mänskligt beteende, allt filtrerat genom kattens ögon; en katt som visserligen är lika intelligent som en människa, men som ändå förblir en katt i moral och handling.

I den här boken flyttar handlingen tillbaka till Nordafrika, efter resan till Paris och mötet med Zlabyas makes familj som avslutade den förra volymen. Teckningarna är fortfarande lika suveränt känsliga, där Sfar visar upp en mästerlig stilistisk bredd. Det är få andra tecknare som har en lika levande penna som han, där samma karaktär kan se radikalt olika ut från bild till bild, men ändå är så självklart igenkännbar. Berättelsen däremot byter karaktär: Zlabyas historia lämnas närmast helt därhän, medan Sfar istället koncentrerar sig på två andra historier.

Den första, kortare historien handlar om Malka of the Lions, en släkting till rabbinen. Malka är en nomad med ett tamt lejon, och han försörjer sig med att berätta skrönor för och halvt-om-halvt lura invånarna i byarna han besöker. Men både han och lejonet börjar bli gamla, och hans charm fungerar inte lika bra som tidigare. Det är en melankolisk berättelse, skildrad med varm hand, men det är den svagare historien av de två. Det som saknas är någonting nytt; det hela är inte så spännande för det är en historia som har berättats förut, många gånger, och även om Sfar gör det bra ser jag inte mycket av det som gör honom unik.

Men den andra historien visar däremot Sfar i sitt esse; här visar han upp sina starkaste sidor även ifråga om manus. Det handlar om Jerusalem i Afrika, en legend om en stad med en judisk befolkning från historisk tif som ligger oupptäckt i en otillgänglig del av norra Afrika. Rabbinen ger sig av tillsammans med tre bekanta (en rysk jude, en åtminstone halvgalen avfällig ortodox rysk officer, och en algerisk muslim) för att söka efter staden. Det som gör den här delen så mycket bättre är den blandningen av allvar och lekfullhet Sfar behärskar så bra; de oväntade karaktärerna som dyker upp och plötsligt tar över rollen som huvudpersoner (som exempelvis kvinnan som senare ansluter till expeditionen); den även i övrigt helt oförutsägbara handlingen som när som helst kan byta riktning; och det som jag nog tycker allra bäst om hos Sfar: Hans förmåga att skildra genuint vänliga människor utan att de blir platta eller ointressanta, något som är ytterst få författare förunnat.

Om vi har tur kommer även den här boken att översättas till svenska, men om det inte inträffar (eller om man liksom jag inte kan vänta på en sådan), så kan jag bara helhjärtat rekommendera att ni köper eller lånar den här boken omedelbart.

En Dungeon-chock: Heartbreaker

Titeln är ingen överdrift: Det var en chock att läsa den senaste boken i NBMs utgåva av Trondheim/Sfars Dungeon-serie, Dungeon Monstres: Heartbreaker. Den som följt den här bloggen ett tag vet hur mycket jag tycker om Trondheim och Sfar, skaparna bakom hela den spretiga Dungeon; framförallt gillar jag deras på ytan lekfulla sätt att skriva en historia på, där det verkar som om de hittar på manuset allteftersom, även om i verkligheten de större dragen är noga planerade. Från de allvarligare böckerna i The Early Years över de mer rent humoristiska i Zenith och fram till de återigen en smula allvarligare i Twilight har grundtonen alltid varit den från sagornas värld, där allt är möjligt och äventyret oändligt, även om det ibland blir sorgligt.

Så när jag slog mig ner med den tredje boken i Monstres-serien, där albumen fokuserar på olika bifigurer från den större sagan, räknade jag med någonting liknande. Men icke sa Nicke!

Det första albumet i boken, Heartbreaker (som vanligt samlar NBM-böckerna två franska album i en bok), tecknad av Carlos Nine, visade sig handla om assassinatorn Alexandra som vi tidigare sett i The Early Years. Vi får följa henne under några veckor när allting runt henne kollapsar, och för ovanlighetens skull är albumet skrivet i jag-form och i presens. Berättarstilen gör att handlingen blir extremt påträngande och omöjlig att slå bort, och Nines fantastiska teckningar med dess böljande linjer gör att allting känns overkligt, som en dröm du inte riktigt vill eller kan förstå. I början klarar sig Alexandra undan de värsta följderna när snarorna dras åt, men sen går går det riktigt riktigt illa för henne, och jag som läsare kan inte värja mig mot eländet; sättet Trondheim, Sfar och Nine gjort serien på gör att det blir omöjligt att läsa serien som en betraktare utifrån.

För den som liksom jag läst alla tidigare Dungeon-böcker från NBM avslöjas en del viktiga bakgrundsdetaljer om ägaren till Dungeon (här i sin identitet från sina unga dagar som Night Shirt), men det är en bisak: Att läsa det här albumet efter att ha invaggats i en visserligen fantasifull men ändå trygg känsla från de tidigare böckerna är som ett slag i magen. Det enda som påminner om det är de senare böckerna i The Early Years där just Alexandra är med, men här har skruven dragits åt flera varv till.

Att sen läsa det andra albumet i boken, The Depths, tecknat av Killoffer, blir något av ett anti-klimax. Det är egentligen ett riktigt bra album det med, och bortsett från Heartbreaker är det utan tvekan det mörkaste albumet hittills från Dungeon, men det når inte upp till Heartbreakers höjder: Killoffers illustrationer är slicka och passar bra in bland de andra böckerna, men Nines expressiva stil är svår att glömma bort, och historien om hur undervattenprinsessan Drownys familj mördas och hon själv tvingas bli en förrädare av sitt eget folk känns inte lika angeläget som Alexandras öde. Jag förstår att NBM samlade ihop de här albumen i en bok eftersom de avviker så drastiskt från de andra, men albumen borde presenterats i omvänd ordning för maximalt intryck (fast jag förstår att NBM var lockad av den här ordningen, med The Early Years-albumet före Twilight-ditot).

Så en stor brasklapp för dagens serie: Jag tycker den är fantastiskt bra och att den återigen visar hur suveränt Trondheim och Sfar behärskar seriekonsten, men eftersom den samtidigt är djupt obehaglig är den definitivt inte någonting som alla kommer att uppskatta.