Korta digitala lästips

Om man sitter hemma och inte kan gå ut och handla nya serier kan man iallafall köpa dem digitalt, och just nu är det en inte så dum idé: Omedelbar leverans och garanterat virusfri. Nuförtiden så kommer ju i princip alla serier ut också digitalt, åtminstone i de engelsktalande länderna, men jag tänkte att det kunde vara på sin plats med att nämna några heldigitala serier som det alltså inte ens går att köpa på papper, någonting jag annars så gott som alltid föredrar. Så om ni är utleda på soffliggande kommer här några inte helt usla läsalternativ 🙂

Biotope av Appollo (text) & Brüno (teckningar): En science fiction / polis-thriller i två delar där poliskapten Toussaint skickas till planeten Biotope för att utreda ett dödsfall. Planeten är orörd av människan och den enda bebyggelsen är ett forskningscenter där de anställda är mycket misstänksamma mot vad de långsiktiga planerna för planeten egentligen är och oroade över tanken på att kommersiella krafter kommer ta över. Så ett klassiskt scenario där en utböling anländer till ett litet samhälle långt från ära och redlighet där befolkningen håller tätt samman i olika grupperingar men där omvärlden är den gemensamma fienden.

Det jag gillar mest med Biotope är Brünos teckningar: Grovhuggna men samtidigt mjukt karikerade, och med en matt färgläggning signerad Laurence Croix där varje enskild sida använder en mycket begränsad pallet, ofta bara nyanser av max två färger. Det gör hela skildringen till en smådyster historia med en mycket egen stämning, och därtill bidrar såklart Appollos manus där Toussaint är urtypen av luttrad, småcynisk polis, och där resten av människorna är ständigt opålitliga.

Biotope är inte omistlig men jag tycker att den här relativt korta sf-historien håller på precis lagom länge. Berättelsen saknar ett omskakande klimax, men det är iofs rätt väntat med tanke på den allmänna känslan av grå och med tiden nednötta människor som skaver mot varandra; miljön omkring dem är grönskande och betyder mycket för dem, men själva är de färglösa. Och PS, apropå Brünos teckningar: Hans suveräna Atar Gull som jag skrev om för några år sedan finns också att köpa digitalt, och den rekommenderar jag helhjärtat; hans teckningar där är ännu bättre än här.

FRNK av Olivier Bocquet (text) & Brice Cossu (teckningar): Betydligt lättsammare underhållning bjuds här där vi istället för en framtidsskildring får en urtidsskildring. Eller åtminstone en skildring av hur Frank, en ung föräldralös pojke på flykt från ytterligare en fosterfamilj, sugs ner under vattnet i en grotta för att sen poppa upp i en dal proppfull med sabeltandade tigrar och Cromagnonmänniskor:

Jag gillar Cossus teckningar som ofta är livliga, men tycker färgerna är en gnutta tråkiga

Frank vägrar länge tro på att det han ser är på riktigt, men allteftersom tiden går inser han att jo, det är nog bara att acceptera faktum. Men det gör honom inte gladare; han saknar nutiden och dess bekvämligheter och vill mest av allt bara tillbaka, så att knyta an till de han träffar går dåligt.

Trots det är det här mest av allt en komedi med inriktning på ganska unga barn. Det blir allvarligare efter ett tag, och efter fyra delar när allt knutits ihop blir det till och med lite hjärtskärande. Men bara lite, humorn kommer först! Efter de fyra delarna har en till utkommit som jag inte läst; jag kände mig rätt nöjd med att ha fått svar på det mesta jag ville, och FRNK är mest av allt ett helt OK tidsfördriv, vare sig mer eller mindre.

Alas av Hervé Bourhis (text) & Rudy Spiessert (teckningar): Alas är en egendomlig serie som ser ut att utspela sig någonting som motsvarar 1800-talet, men i en värld där djurarter som grisar, apor, hundar med flera är intelligenta och civilisationens fackelbärare, och där människan är närmast utdöd. Tjuvjägare är ute efter de sista människorna, och akademiker argumenterar för respektive emot huruvida människor har någon som helt intelligens. Världen är så komplicerad att seriens 72 sidor egentligen borde vara alldeles för få men förvånande nog fungerar det; Bourhis lyckas förmedla mycket med få ord, och Spiesserts atmosfäriska teckningar fyller i de detaljer som behövs.

Det finns stora likheter med hur världen ser ut i Bryan Talbots Grandville-serier, men känslan är annorlunda; den är råare, och de olika djurarternas särarter sätter sin prägel betydligt mer än i Grandville där de mestadels ges uttryck i exempelvis olika fysisk styrka. I Alas ligger det djuriska mycket närmare ytan, med grisar som vill ha dy i badkaret snarare än vatten, och bytesdjur gör bäst i att passa sig för rovdjur om de senare skulle återfalla i tidigare vanor. Det gör att även människorna, i det här fallet en ung flicka och hennes bror som några människovärnare försöker skydda från de som människorna illa, känns mer som ett djur bland alla andra snarare än som någonting speciellt, någonting fundamentalt annorlunda.

Även om de som behövs hinns med på de fåtaliga sidorna skulle jag inte haft någonting emot att läsa mer från den här världen; det finns många outforskade vrår jag skulle vilja se. Men det är å andra sidan vackert så här, med en avslutad historia som man själv kan spinna vidare på i fantasin 🙂

Aion av Ludovic Rio: Åter till framtiden, och återigen en handling som utspelas på en i princip öde planet, Aion. Men den här gången är det ett kammarspel där endast två människor och en AI deltar, och ett spel där tidsresor/tidsloopar har en viktig roll när rymdtransporteraren Lexi Neel svarar på ett nödanrop från Elliot Lorentz, men när hon väl landar på planeten visar det sig att Lorentz dog för flera månader sedan och att bara en AI finns kvar som mottagningskommitté:

Om FRNK hade lite tråkiga färger så har Aion det i än högre grad, tyvärr

Jag uppskattar ansatserna i Aion, med ett tydligt sf-tema i grunden och en villighet att ge sig i kast med tidsreseparadoxer; jag är svag för den typen av historier så det är en bra grund för min del. Men Rio lyckas inte riktigt få ordning på sina kort för detaljerna i Lorentz plan håller inte, och det är en dödssynd för en tidsresehistoria där logiken för effekterna av att resa i tiden står i centrum. Rio kryddar det också med en del filosofi om huruvida ändamål helgar medlen, och om forskning till varje pris ska få utföras. Svåra problem, men i mitt tycke har Rio vare sig intressanta resonemang eller svar på frågorna så när serien är klar tycker jag att det ”skurken” gjorde inte var alltför farligt och att det ”hjälten” gjorde känns sådär. Och inte för att Rio lyckas skildra människor som har en rikare personlighet än bara ond eller god, utan för att han misslyckas med att skildra någon som är ond eller god.

Men ett inte helt ointressant försök, så jag låter Aion vara med bland serierna idag. Med tvekan 😉

Venezia av Lewis Trondheim (text) & Fabrice Parme (teckningar): Och till sist hoppar vi bakåt i tiden igen, till Venedig under dess glansperiod, när två utsända spioner från olika riken drabbar samman i den här förväxlingsdigra komedin. De två träffar omedelbart på varandra iförda sina personligheter som är tänkta att undgå misstänksamhet och lika omedelbart avskyr de varandra vilket de ger uttryck för i långa kaskader av förolämpningar. Senare möts de igen, då iförda kläder och personlighet som agenter när de avlyssnar samma möten och försöker stoppa samma politiska avtal mellan Venedis doge och en tredje stat, men den här gången slår det gnistor av annat slag när de från första ögonblicket attraheras av varandra. Lita på varandra gör de däremot aldrig, oavsett identitet, och det gör de alldeles rätt i:

Och så fortsätter det boken igenom (som samlar ihop de två franska album som finns i ett): De råkas i sina vardagsidentiteter och tycker illa om varandra, varpå de råkas som spioner och älskar varandra. Som läsare är det bara att acceptera att de två som i övrigt verkar smarta är helt inkapabla att känna igen någon när den satt på sig en lösmustasch eller en ansiktsmask av enklaste slag; för den delen verkar den dysfunktionella ansiktsigenkänningen också drabba alla i deras närhet. Att irritera sig på det är meningslöst, det är bara så det är 🙂

Trondheim är bra på den här sortens komiska käbbel och slapstick-action, och Parmes karikatyrer med vassa kanter passar bra till historien. Men precis som de tvås andra serier som jag läst, Tiny Tyrant, blir det aldrig mer än småkul. I Trondheims bästa serier finns samma känsla för dialog, som i hans Lapinot/McConey/Kanino, men dessutom personer man kan engagera sig i och tätare intriger. Tillsammans med Parme blir det aldrig mer intressant än en helt okej buskis utan djup, så kul att läsa, kul att titta på, men snabbt glömt.

Fem stycken heldigitalt utgivna serier, alla från förlaget Europe Comics, och alla på sitt sätt värda att läsa om man känner för det, men där Alas och i viss mån Biotope är de som höjer sig över underhållning för stunden. Själv har jag läst många fler men tänkte att ni skulle slippa få höra om serier som Otaku Blue (två album med den allra tröttaste exotifieringen av Japan och otaku-kulturen mixat med seriemördare av unga japanskor); sågningar får jag ta en annan gång när omvärlden mår lite bättre 🙂

Att köpa serier från Europe Comics brukar vara med marginal billigast att göra från Google Play, men IMHO så är det en rätt rörig affär både att hitta vad man ska ha (se upp så ni inte köper dagens serier på franska!) och att efter köpet förstå hur man ska läsa serierna. Men när man är van går det bra, och ett plus är att den DRM som används är relativt lätt att bli av med -> det går enkelt att läsa serierna på vilken manick man önskar. Comixology är enklare och mer anpassat för just serieläsare, men klart dyrare. Och sen finns serierna förstås också att köpa hos Amazon, Apple, med flera, men tyvärr inte hos de svenska internetbokhandlarna.

3 x Trondheim: Mamma mia!, Infinity 8 – Apocalypse Day, Stay

Tre stycken serier av Lewis Trondheim, och alla tre ärligt talat sådär. Men eftersom jag brukar skriva om hur mycket jag gillar honom tänkte jag att ett inlägg där jag tar upp några mindre lyckade verk kunde vara på sin plats 😉 Uselt är det inte, men i närheten av hans bästa saker är det verkligen inte. Alla tre med olika tecknare, så det är Trondheims manus det handlar om.

Mamma mia! 1 – Just the Girls, tecknare Obion: Ett digitalt album från Europe Comics som samlar ihop en ensides komediserie från tidningen Spirou. Gammel-mormor, mormor, mor och dotter tvingas av tillfälliga omständigheter dela bostad. Det blir rätt slitigt eftersom de är väldigt olika men också påverkats av sina respektive mödrar under uppväxten, och de flesta skämten handlar just om hur deras olika personligheter sammandrabbar:

Oftast är det som på sidan ovan Sophie, mormodern, som går på de andras nerver; hon har varit en globetrotter som mestadels lämnat sin dotter i sin egen mammas vård, och det har hennes dotter aldrig förlåtit henne för.

Så skoj hela dagen? Nja, även om jag gillar idén med de fyra generationerna under samma tak som ett upplägg för en komediserie är den förvånansvärt uddlös. Skämtet ovan är ett typiskt exempel, ett enkelt och ganska tråkigt gag serverat på ett enkelt sätt. Om serien hade satsat mer på att bygga upp trivsamma karaktärer skulle jag kunna nöjt mig med en mysfaktor, men det blir aldrig någonting av det heller. Obions teckningar är effektiva för en humorserie, men Trondheims manus är ack så ointressant i längden. Jag kan tänka mig att serien fungerade bättre i Spirou; en sida åt gången någon gång då och då skulle nog kunna vara småroligt, men ett helt album åt gång, inte värst.

Infinity 8 – Apocalypse Day, tecknad av Lorenze de Felici: Femte albumet av åtta i Trondheims serie om rymdskeppet Infinity 8 och dess undersökningar av den gigantiska rymdkyrkogården de stöter på. Den här, där Davy Mourier varit inblandad i manuset (Trondheim är egentligen mest idéman och organisatör av serien som helhet snarare än hands-on författare för de enskilda albumen), känns central eftersom vi till slut får ett hum om varför kyrkogården existerar, men boken är ändå en av de tristare i sviten. Och det trots en del roliga inslag, som hur huvudpersonen Ann Ninurta serien igenom långsamt håller på att bli en zombie till hennes medarbetares förfäran:

Ninurta och hennes professionalism och relation till dottern Syb är faktiskt en av de bättre huvudpersonerna hittills, men resten av serien känns oengagerad. Zombieapokalypsen är trist, och även om de Felicis illustrationer är klart godkända är ändå känslan efter att ha läst boken att den är alldeles för normal. De andra delarna är så mycket mer fantasifulla, och charmen med Infinity 8 har för mig varit lika delar setupen, den mycket charmiga fysiska utformningen av albumen, och den vildsinta handlingen, och Apocalypse Day fallerar tyvärr på den sista punkten.

Stay, tecknad av Hubert Chevillard: Det här är den klart mest ambitiösa av dagens böcker, en skildring av hur en semesterresa tar en tragisk vändning när Roland, Fabiennes make, plötsligt omkommer just när de kommit fram till semesterorten. Men istället för att sörja och ta hand om begravning mm bestämmer sig Fabienne för att fortsätta semestern. I Rolands anteckningsbok hittar hon hans planer för vad de skulle göra tillsammans, och med ett vad det verkar som initialt nollställt humör följer hon dem.

Problemet med boken är att jag aldrig riktigt kommer tillräckligt nära Fabienne. Det är intressant att se hur hon fortsätter att agera utan att som det verkar någonsin fundera mer på Roland, men inte ens när det framstår som att hon äntligen på riktigt tar in det hela känns det förlösande. Skildringen av henne som ett enigma är så framgångsrik att hon blir lite ointressant, och när hon till slut glimtar på dörren till sitt inre är det för min del försent. Men det finns kvalitéer i boken, som Chevillards teckningar, och i manuset också; om någon annan skulle hylla berättelsen skulle jag ha förståelse för det. Det är bara det att för mig är känslan när jag läst klart är en av tomhet, att ha läst en bok där författaren siktade högt i sitt försök att skildra en känslomässigt komplicerad situation men inte nådde målet.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Les Herbes Folles

Eller, för den som inte kan franska, ungefär Den galna grönskan. Och med den franskalektionen vet ni allt som krävs för att kunna läsa den senaste boken i Lewis Trondheims svit om Lapinot/McConey/Kanino (franska/engelska/svenska) eftersom det den här gången handlar om en serie helt utan text: 365 små helsidesillustrationer som ursprungligen publicerades på Instagram från 1 januari 2018 till 31 december samma år. Och som alltså nu samlats ihop i en mycket fet och aptitlig liten bok som del två i Les nouvelles aventures de Lapinot (den första är ett vanligt album med text så den har jag tyvärr inte läst 😦 ).

Handlingen är för att vara en ordlös serie ändå tämligen komplicerad: En helt vanlig dag när Lapinot spatserar i Paris märker han hur staden gradvis tas över av vildvuxen flora, och att han är helt ensam i den förfallna staden. Varför? Inte vet han och inte vet läsaren, även om det senare kommer avslöjas. Så till att börja med är det bara en fråga om att överleva tills han får syn på den nutida, levande och befolkade staden igen. Men när han lyckligt springer dit märker han att det inte kommer bli så enkelt att komma undan djungeln:

Därmed har handlingen kickat igång på allvar, och resten av boken är i princip en lång jakt där Lapinot och efter ett tag hans irriterande men lojala vän Richard försöker förstå varför Lapinot hela tiden måste röra sig för att inte uppslukas av grönskan, och varför det bara är han som ser den alternativa världen. Med andra ord är det här ett album som liknar tidigare böcker som The Hoodoodad med sin otursamulett och allehanda fantastiska förvecklingar snarare än Slalom med sin mer jordnära humor.

Gillar jag det? Oh ja, och det säger jag som en som normalt inte är så värst förtjust i just ordlösa serier; när jag läser sådana märker jag att det ofta känns som om jag läser alldeles för snabbt, som om handlingen inte hinner sjunka in som den ska. Men här, med bara en bild/sida, fungerar det ändå. Jag tror att det mestadels beror på att jag känner mig på samma våglängd som Trondheim, där även de mest minimala detaljer och små enkla skämt sitter klockrent. Samma sak med teckningarna, här renskalade på layout och i sin allra mest basala form, som jag tycker är i princip perfekta i sitt val av vinkel, vad som ska ingå, hur poängen ska framgå, med mera.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Jag är oerhört partisk vad gäller Trondheim, och det står jag för 🙂

Sammantaget är det ett formellt experiment som lyckats över förväntan IMHO; en ordlös teckning/dag i ett år i ett äventyr som är nog så komplicerat handlingsmässigt som många andra serier med betydligt fler förklarande ord hade kunnat gå åt pipan, men här, i samlad form, är det ett rent nöje att läsa (titta på? uppleva?) den. Flera gånger var jag tvungen att bläddra bakåt i boken för att se om någon ny hypotes från min sida om vad som pågår stämde, men det gjorde jag så gärna, någonting jag är mer skeptisk till att jag skulle uppskattat om jag istället läst den i originalform på nätet där bakåtbläddring är mycket mer krångligt. Men så är jag i grunden en läsare som blir lycklig när jag ser en bok vars fysiska format är så inbjudande som det här 🙂

*:De gamla äventyren tog slut 2004 då huvudpersonen dog i det sista albumet, men 2017 bestämde sig Trondheim för att ge ut nya album som, eventuellt, utspelar sig i ett parallellt universum. Men det spelar såklart ingen roll, det är ändå samma gamla gäng som dyker upp igen, och förklaringen är nog mest till för de som gillar att ha en sådan 🙂
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Edit 2019-09-05: Fick en kommentar på Facebook om att den tyska utgåvan faktiskt finns att beställa via svenska nätbokhandlar så jag har lagt till en länk till den i shoppinglänkarna ovan; eftersom serien som sagt är ordlös spelar det väldigt liten roll vilket ”språk” man läser på. Och nog är Das verrückte Unkraut en väl så bra titel? 🙂

Lästips: Maggy Garrisson, nu som bok

Idag tänkte jag tipsa om en bok jag skrev några korta rader om för mindre än ett år sedan: Historien om Maggy Garrisson, tre album samlade i en bok, skriven av Lewis Trondheim och tecknad av Stéphane Oiry. Och skälet till att jag tipsar om den igen är för att den nu kommit ut i fysiskt format på förlaget SelfMadeHero; den förra utgåvan var en rent digital sådan (givetvis utgiven av Europe Comics), och eftersom jag vet att det finns många som inte gillar att läsa serier digitalt tänkte jag pusha lite för den igen 🙂

För pushvärd är den, den här socialrealistiska deckaren som närmast är någon slags diskbänks-noir. Fala kvinnor, snärtig dialog, förräderier; allt som en klassisk noir bör innehålla finns här, men i miljöer som närmast känns som någonting hos Ken Loach. Alla människor i serien har en lätt (eller mycket) solkad moralisk kompass och det är självklart att man aldrig kan lita på någon annan, någonting som Maggy är mycket väl medveten om. Själv har hon väldigt få skrupler även om hon egentligen inte är våldsam eller kriminell, utan bara ser alla möjligheter att tjäna pengar som någonting som är värt att göra. Pengasummorna som står i centrum är också sorgligt små med tanke på vad som riskeras vilket bara understryker att det här handlar om småkriminella, för vilka £15000 är en enorm summa.

Och i sann noir-anda blir intrigen mer och mer komplicerad allt eftersom boken fortlöper. Det som skiljer Maggy från de andra huvudpersonerna är att hon tänker lite rakare och mer okomplicerat än dem, vilket både gör att hon är förvånansvärt framgångsrik som medhjälpare till den lokala (och lätt alkoholiserade) privatdetektiven och att hon i princip alltid svarar ärligt så fort någon kriminell pressar henne på information. Pengar behöver hon, men hon försöker så gått det går (vilket är sådär) undvika våld.

Jag gillade Maggy Garrisson när jag läste den digitalt, och baske mig om jag inte gillar den ännu lite mer nu efter att ha läst bokutgåvan. Den är mycket annorlunda jämfört med det mesta andra från Trondheim, men hans skicklighet med dialoger och att lita på att läsaren snappar upp alla detaljer som skymtar förbi för att kunna hänga med i handlingen finns där.

Och precis nu, när jag egentligen skrivit klart, kom jag att tänka på en annan filmskapare som boken påminner mig om, också han en fransman: Jean-Pierre Melville, med filmer som Le samourai. Förvisso utan Melvilles coolhet (kom ihåg, diskbänks-noir), men med samma känsla av tysthet/tomhet där saker bara händer, och där huvudpersonerna är på samma gång mycket smarta och mycket korkade. Så Ken Loach + Jean-Pierre Melville = Maggy Garrisson. Kanske 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Infinity 8 – The Gospel According to Emma

Well, jag har egentligen inte så mycket mer att säga om det tredje albumet i Lewis Trondheim science fiction-projekt Infinity 8 där vi får/kommer få följa åtta olika varianter på hur passagerarskeppet Infinity 8 undersöker den gigantiska rymdkyrkogården det får syn på under en resa än det jag redan sagt vad gäller det första och det andra albumet: Det är mycket underhållande Trondheim light (och Trondheim är ett pålitligt plus för min del) byggt på en inte alls oäven sf-idé (ytterligare ett plus), så jag är mycket glad över att serien av någon anledning förärats en engelsk utgåva som dessutom ges ut i rask takt.

Och det är därför jag fortsätter pusha för serien här på bloggen: Fler köpare önskas så att utgivningen fortsätter! Och det är dessutom alldeles förträffligt snygga engelska albumutgåvor; något större än vanligt serietidningsformat, hårda pärmar med charmigt rundade hörn, utmärkt tryck, och en design som åtminstone jag tycker fångar på pricken känslan i serien, med dess blandning av retro-sf, humor, en gnutta allvar, och moderna serietecknare. Den sista delen har precis kommit ut på franska så nu gäller det för den engelskspråkiga att hålla ut i fem ytterligare album 🙂

Några få ord om trean ändå: Den här gången är det inte en aktiv agent som får i uppgift att hjälpa skeppet utan en som färdas som passagerare, och som har en mycket personlig anledning att ha följt med. Cue dolda planer när den religiösa sekten agent Emma tillhör tror sig veta att någonstans på kyrkogården finns liket av religionens grundare, och att detta kan hjälpa kyrkan att avsluta en uråldrig träta om vad grundaren egentligen menade med sina skrifter. Allt tecknat i en rund och färgglad retrostil av Olivier Balez och där Trondheim den här gången fått hjälp med manuset av Fabien Vehlmann som visserligen inte är någon favorit hos mig men som ändå visat sig kunna skriva riktigt bra när det gäller science fiction.

Sen, som förut, måste jag självklart slänga in en brasklapp om att det är så många saker med Infinity 8 som råkar tilltala just mig att jag vet med mig att jag är mer positiv till serien än den kanske förtjänar. Bra popcornunderhållning är det men kanske inte mer än så, och som en vis skribent en gång skrev så behåller Trondheim sina allra bästa manus till de serier han också tecknar själv.

Härnäst i sviten väntar Infinity 8 – Symbolic Guerilla, ett namn som låter lovande. IMHO. Och ja, det är mycket möjligt att jag gör en push för den också när den kommit ut, bara så ni vet 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Infinity 8 – Back to the Führer

infinity 8 - back to the führer - cover

Jag är som den som läst bloggen ett tag kanske märkt löjligt svag för franske serieskaparen Lewis Trondheim. Och det gör att även när han inte riktigt lyckas med sina serier läser jag dem ändå, och tycker till och med om dem. Som dagens album, det andra i ordningen av de planerade åtta i serien Infinity 8, där rymdskeppet Infinity 8 av komplicerade science fiction-skäl tillfälligt stannat på sin färd mellan Vintergatan och Andromedagalaxen (läs förklaringen, eller vad man ska kalla det, i min första text om serien).

Titeln Back to the Führer kommer sig av att agenten som har huvudrollen den här gången, Stella Moonkicker, misstänker att den nazistiska gruppen som befinner sig ombord på skeppet kan ligga bakom stoppet och därför bestämmer sig för att infiltrera dem. Eller, det är åtminstone så hon själv beskriver det hela för kaptenen; när hon rättfärdigar sin historia inför sin övervakningsrobot (hon är inte den mest regelföljande agenten) är det med orden ”I’m not lying, I’m just rearranging facts”…

Och om det är nazister i farten i en science fiction-historia finns det givetvis också med kloner, en nazi-kvinna klädd i läder, och naturligtvis, som ärkeskurk, Adolf Hitlers huvud kontrollerande en robot.

Men ändå är det här en allvarligare historia än den förra, och det är väl här som serien inte riktigt fungerar som den borde. Det börjar helt humoristiskt, med ett extremt oförargligt möte med titeln Nazism: The Art of Life där några mycket rara nazister pratar om hur bra de är på heminredning, recept, och vilka gulliga tekoppar de har. Men så fort Hitler dyker upp blir det lite för allvarligt för att humorn ska fungera, överdrifterna till trots.

infinity 8 - back to the führer - meeting

Ansvaret faller dels på manuset av Trondheim och Oliver Vatine, men också på Vatines teckningar som skulle behövt fånga upp det överdrivna och det knasiga bättre. Han är ingen dålig tecknare, men jag måste säga att Dominique Bertails teckningar i den första boken var mer anpassade till sin historia. Och Bertails illustrationer hade också rikligt med sense of wonder, med ett fantastisk ljus- och skuggspel, så det kändes lite tråkigt att läsa Vatine i jämförelse.

Så definitivt ett lästips mest avsett för de som verkligen gillar Trondheim; om man inte läst honom förut eller inte är lika förtjust i honom som jag finns det klart bättre serier av honom att ge sig på. Själv kommer jag absolut fortsätta läsa Infinity 8 för det finns inte en chans att jag skulle kunna motstå kombinationen Lewis Trondheim, science fiction, och de alldeles charmanta fysiska utgåvorna som förlaget The Lion Forge erbjuder, inklusive extramaterial. Jag ser redan fram mot The Gospel According to Emma och Symbolic Guerilla, de nästkommande delarna 🙂

infinity 8 - back to the führer - parade

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Två av Trondheim: Maggy Garrisson & Infinity 8

Lewis Trondheim är en mycket produktiv herre, och det mesta han är inblandad i brukar vara värt att läsa. Så ock dagens två serier där han står för manuset i den ena, Maggy Garrisson, och tillsammans med Zep har han också skrivit den andra, Infinity 8. En kort beskrivning av de båda:

Maggy Garrisson

Det här är en tre album lång berättelse tecknad av Stéphane Oiry om Maggy Garrisson, en kvinna som precis fått ett nytt jobb som sekreterare till en privatdetektiv. Han visar sig vara tämligen värdelös och Maggy, som gillar att snoka i saker och lägga sig i, börjar själv ta på sig uppdrag. Men det står snart klart att hon tagit sig vatten över huvudet när saker tar en våldsammare vändning.

Maggie Garrisson - undersökning

Maggy Garrisson är en ovanlig deckare, om man ens kan kalla den för det eftersom det mer känns som ett grått vardagsdrama i ett regnigt och kallt England. Jakten på pengar är inte för drömmen om ett bättre liv utan snarare ett sätt att fly den allestädes närvarande tristessen; jag får aldrig intrycket av att någon av personerna ens tillfälligt är glada när de tror sig rika utan bara något mindre missbelåtna (om ens det).

Så en inte helt vanlig serie för den vanligen mer komiskt inriktade Trondheim. Men han känns igen i de små detaljerna, som den följsamma dialogen och hur den stackars huvudpersonen aldrig har kontroll över skeendet och istället hela tiden måste anpassa sig (ett berättarknep som också kan ses i till exempel bröderna Coens filmer). Även Oirys teckningar är mer dystra än de man vanligtvis ser i Trondheims serier.

Infinity 8

Nämnde jag att Trondheim är produktiv? Här har vi en ny serie med ett av hans sedvanligt ambitiösa upplägg: 8 album (som i sin tur alla består av tre serietidningar med cirka 32 sidor), alla med olika tecknare och med olika manusförfattare som han samarbetar med, och såsom varande en sf-serie kan han också leka med tiden, så alla album utspelas samtidigt men inte i samma tid. Dvs, gimmicken är ett rymdskepp, Infinity 8, där kaptenen kan reboota verkligheten men ändå minnas vad som hänt och som därigenom kan välja den optimala versionen. Med vissa begränsningar, som att det bara fungerar 8 timmar åt gången, och att det bara fungerar med ett mindre antal (typ 8) reboots per tidsperiod (så att hen kan hålla alla möjligheter i minnet för att sedan välja en). Problem uppstår under resan, och kaptenens speciella förmåga aktiveras…

Det jag har läst är den första boken, Infinity 8 – Love and Mummies (de översätts först i tidningsformat och sedan i samlade album; bok tvås (Back to the Führer) tidningar har precis börjat komma ut) där Zep, mest känd för sin serie Titeuf, är samarbetspartnern och där Dominique Bertail står för teckningarna. Trondheims humor firar triumfer med alla underliga varelser ombord på skeppet och deras interaktioner, och Bertails eleganta, stilrena teckningar med ett mode som närmast påminner om någonting från Det femte elementet gjorde att jag hade löjligt trevligt med boken.

Infinity 8 - bar

Egentligen är det inget storverk utan mer underhållning för stunden, men som de som läser den här bloggen regelbundet vet så är jag mycket svag för Trondheims speciella humor och hans tajming. Det är också kul att se i båda dagens serier att han kan skriva manus där tecknarna är en smula mer realistiskt sinnade än han själv; framförallt Maggie Garrisson är betydligt mer allvarlig än allt annat jag läst av honom.

Trondheim brukar onekligen spara sina allra bästa manus till de serier han tecknar själv, men dagens två böcker visar att även när han inte är i absolut toppform är han en av de allra bästa manusförfattarna vi har idag i serievärlden, och det är inte så pjåkigt 😉

Infinity 8 - undersökning

Poppies of Iraq

Poppies of Iraq är en självbiografisk serie som handlar om Brigitte Findaklys familj,färglagd av henne själv och illustrerad av hennes make Lewis Trondheim. Till skillnad från de flesta självbiografier är det inte fråga om en kronologisk berättelse utan istället får vi följa henne i korta episoder à 1-4 sidor med nedslag som hoppar mellan barndomens Irak, studenttidens Frankrike dit hennes familj flydde, och nutiden när hon med mycket långa mellanrum återser medlemmar av sin släkt igen.

Ett ovanligt och intressant inslag är att Findaklys familj är ortodoxt kristna, och därför ser vi Irak skildrar både inifrån och utifrån samtidigt: Hon är irakiska och längtar hem när familjen flyttat till Frankrike, men samtidigt var hennes familj också hela tiden särbehandlade i hemlandet eftersom den överväldigande majoriteten var muslimer. Så när hon går i skolan får hon gå ut på skolgården och leka när de andra bedriver studier i Koranen:

Allteftersom framtonar en dyster bild av ett land förött av krig och diktatur. I Findaklys barndom fungerar landet, åtminstone någotsånär, och de mesta av hennes minnen är goda. Det finns saker som ter sig besynnerliga och kanske inte helt godartade, men det är först när hon blir äldre som saker verkligen försämras med nyckfulla dekret från regeringen och ökade spänningar inom landet mellan de olika grupperingarna beroende på vem som har makten för stunden.

Familjens flytt till Frankrike är inte heller en mirakelkur. Pappans utbildning till tandläkare godkänns inte i det nya landet och han lyckas aldrig anpassa sig till sin nya omgivning, och Findakly själv längtar som sagt tillbaka till Irak. Men när hon någon enstaka gång lyckas få tillstånd att besöka landet (något som pappan aldrig får och inte heller vågar han åka tillbaka av rädsla för repressalier för att han lämnat landet) märker hon att hon inte längre trivs där heller; tillvaron har blivit farligare med kidnappningar och slumpmässigt våld, och hon kan inte heller som kvinna uppträda på samma sätt som hon förut kunde.

Den sorgliga tonen förstärks också av hennes möten med släktingarna i nuet; ingen av hennes jämnåriga har i längden velat stanna kvar i Irak så de som kunnat har flytt till världens alla länder:

Poppies of Iraq är en i långa stycken intressant serie som skildrar Irak från minoritetens ögon; en minoritet som ofta hade det bra ekonomiskt men som likafullt tidvis haft svårt att passa in i landet. Det är en skildring med mycket hjärta för det är tydligt att Findakly tycker om landet och att hon är sorgsen över vad som skett med det.

Men helt lyckad som serie är boken inte. Jag älskar ju normalt Trondheim och allt han är inblandad i, men den här gången är jag inte säker på att hans teckningar riktigt passar in. Manuset och bilderna lyfter inte varandra; var för sig är de bra, men tillsammans blir det bara 1+1=2 istället för i mer lyckade serier där vi får en trevlig 3:a eller någonting ännu bättre.

Manuset är också lite för opersonligt, trots att varenda sida handlar om Findakly och hennes upplevelser och tankar om Irak. Jag får aldrig riktigt kläm på henne själv, och egentligen är den enda personen med personlighet hennes pappa. Om serien hade handlat om honom hade det räckt, men nu är det menat som en serie om Findakly och hennes familj och då känns det tomt. Bortsett från skildringen av pappan är det sidorna från hennes barndom som jag tycker är klart mest lyckade; där känns det genuint och personligt på riktigt.

Så sammanfattningen får jag nog använda det ord som jag redan använt två gånger om serien igen: Poppies of Iraq är en innehållsmässigt intressant bok med några brister som serie betraktat.

 

Mickey’s Craziest Adventures

501 MICKEY'S CRAZIEST ADVENTURES[DIS].indd

Har ni hört talas om Disney-tidningen Mickey’s Quest från 60-talet, och följetongen Mickey’s Craziest Adventures som publicerades i den, med en sida / nummer?

Inte det?

I så fall kan jag glädja er med att de franska serieskaparna Lewis Trondheim och Nicolas Keramidas precis publicerat ett album i Frankrike med just den serien efter att ha hittat ett antal nummer av den tidigare helt okända tidningen på en loppmarknad. Tyvärr saknas en del nummer så serien är inte helt komplett, men Trondheim & Keramidas tyckte att serien var så bra att att den förtjänade att ges ut ändå…

Med andra ord, en fejkad bakgrund till en fejkad serie, någonting som Trondheims äldre A.L.I.E.E.N. också var ett exempel på, i det fallet en bok som sades ha lämnats på Jorden av okända utomjordingar. Här är det mer begripligt innehåll (A.L.I.E.E.N. var givetvis inte skriven på ett läsbart språk); well, begripligt om man kan franska alltså, men det kan jag åtminstone stava mig igenom 🙂

Serien ifråga är av typen fullt ös medvetslös, en serieform som Trondheim behärskar alldeles utmärkt, och handlar om hur Musse Pigg tillsammans med Kalle Anka ger sig ut på jakt efter Svarte Petter och Björnligan som tillsammans stulit farbror Joakims pengar med hjälp av en förminskningsstråle som Oppfinnar-Jocke uppfunnit. Musse jagar Svarte Petter eftersom kommisarie Karlsson bett honom om det, medan stackars Kalle jagar Björnligan eftersom Joakim anser att det är Kalles fel att pengarna stulits och att Kalle därför är återbetalningsskyldiga för Joakims hela förmögenhet.

Tillsammans rusar de sta och under jakten stöter de på diverse övergivna ruinstäder, vilda djur, mytiska folkslag, andra Disney-karaktärer, och så vidare; allt som sagt i ett rasande tempo som blir ännu mer extremt eftersom det som sagt ”saknas” sidor vilket gör att en sida kan avslutas med att Kalle & Musse precis undflytt en Tyrannosaurus Rex med hjälp av pterodaktyl-lift, för att på sidan efter vara på vild flykt undan en rasande mammut. Vad som hände däremellan vet ingen eftersom den sidan aldrig lär hittas. Turligt nog är sidorna dock numrerade i ”original” vilket gör att man kan se själv hur många sidor som hoppats över, vilket gör det lättare att fantisera om vad som hände på dem 🙂

Mickey's Craziest Adventures - apor

Humorn är mycket Trondheimsk, med ren slapstick blandad med deadpan, och som jag sagt så många gånger älskar jag resultatet. På grund av att jag måste läsa långsamt och ha ett lexikon tillhands för de ord jag inte förstod blev förstås tempot lite ryckigt vilket är synd eftersom just tajmingen är så viktig när det gäller Trondheim, men det fungerade bra trots det. Och det hjälper att både situationerna och karaktärerna är så välbekanta för mig; det går lätt att gissa vem Kalle menar när han talar om ”Gontran” i samband med att Musse säger att nu måste de ha tur för att kunna undkomma.

Keramidas insats, dvs teckningarna, är också utmärkta, i en underhållande blandning av modern fransk seriestil och italienska Disney-serier (för det är definitivt de italienska serierna som den här boken ligger närmast i stil och humör). Hans linjer har schvung och karaktär, och den spontana stilen gör att variationerna i hur figurerna ser ut känns helt naturligt, också det något som kännetecknar många av de bästa italienska Disney-tecknarna som tar sig stora friheter med plastiken.

Jag hade väldigt trevligt när jag (långsamt!) läste Mickey’s Craziest Adventures, och det är kul att Disney tillåtit den här boken. Konceptet med den bortglömda tidningen och de förlorade sidorna kändes i början lite egendomligt men efter ett tag kändes det som en smått genial idé: Trondheim vet hur man ska mjölka konceptet på komiska effekter, och att den halsbrytande farten blir än mer halsbrytande är också en positiv följd av det. Sen är den fysiska utformningen av boken också extremt inbjudande till läsning, med sin gammeldags färgläggning och ”åldersgulnade” sidor.

Mickey's Craziest Adventures - meteor

Samtidigt som det här albumet gavs ut kom också en till bok i samma serie, dvs nya Disney-serier av uppburna franska serieskapare: Une Mystérieuse Mélodie av Cosey. Jag köpte inte det eftersom jag inte är så svag för Cosey, men igen, en eloge till Disney för det här projektet. Och ännu roligare vore det om serierna skulle komma ut på svenska (eller engelska); Egmont, please? 🙂

En liten eftersläntrare: My Son the Killer

Dungeon - My Son the Killer - cover

Woohoo! Ett stort tack till NBM för dagens bok; jag trodde inte de skulle ge ut fler av sidoböckerna i Dungeon-sviten efter att de avslutat huvudsviten för några månader sedan. Men nu har Dungeon Monstres: My Son The Killer kommit ut, en bok som liksom alla NBM-utgåvor innehåller två av original-albumen.

Och ett bra album är det!

Men några små korta ord till ska jag väl mäkta med, trots att jag redan skrivit några tusen sådana om Dungeon 🙂

My Son the Killer: I det här albumet, som alltid skrivet av Sfar & Trondheim, den här gången tecknat av Blutch, får vi träffa en mycket ung Marvin och hans mamma när de första gången kommer till storstaden. Där stöter de på Hyacinthe som befinner sig på höjden av sin karriär: Som The Night Shirt kontrollerar han stora delar av den undre världen på nätterna medan han i sin vardagsroll har stort inflytande tack vare sin titel och sin förmögenhet. Givetvis betyder det att intriger vävs som kräver att han undanröjs, och när han får syn på Marvins minifamilj anlitar han dem som livvakter.

Liksom andra Dungeon-album som utspelar sig under den här perioden är det en blandning av humor (mörk sådan) och allvar, tillsammans med en gnutta melankoli, allt mycket suggestivt tecknat av Blutch:

Dungeon - My Son the Killer - Meeting

Att se Marvin som så ung och skildringen av hans mamma lägger ytterligare några pusselbitar till hans karaktär. När vi först får se honom i huvudserien är han vuxen och jobbar för Hyacinthe i hans slott, och han är då en besynnerlig blandning av naivitet, okunnighet om andra människors sinnen, våldsamhet och fredsivrare; i den här boken får vi se hur han började, dvs inte så fridsamt precis 🙂

Soldiers of Honor: Den andra episoden i boken, tecknad av Bezian, utspelar sig mot slutet av hela Dungeon-historien. Den är i det närmaste helt fristående, med bara några korta skymtar av Marvin i sin roll som The Dust King som det enda bekanta ansiktet (plus ett kort besök i de extremt otrevliga kaninernas stad, Zedotamaxim), och vi får följa en legosoldat och hans bror i ett synnerligen mörkt moraliskt drama.

Huvudpersonen har en orubblig känsla för vad heder betyder, så när hans bror döms till döden har han inga kval över att själv åta sig rollen av den som leder brodern till hans död. Men slumpen gör att resan till öknen där brodern ska dö blir mer komplicerad än avsett.

Dungeon - Soldiers of Honor - Honor

Det här är tveklöst ett av de mörkare albumen i Dungeon, snudd på Heartbreaker-klass. Det finns inslag av komedi men de är så mörka att jag inte riktigt vet om ”komedi” är rätt ord för det. Världen är cynisk och rå (vilket är som väntat eftersom allt utspelas under The Grand Khans terrorvälde), och huvudpersonen  likaså; hans starka känsla för att följa hederns krav innebär bara att han kan utföra de gräsligaste mord utan minsta dåligt samvete så länge de inte bryter mot de kraven.

Så två inte alls uppsluppna album (även om det första ibland är roligt), både välskrivna och utsökt illustrerade (med Bezian som den en gnutta vassare, med närmast impressionistiska pennstreck), och ett nöje att läsa för mig som Dungeon-fan. Nu finns det bara fyra album kvar som inte översatts till engelska; med tanke på att det här kom ut har jag faktiskt en gnutta hopp om att kanske de också dyker upp. Tummar hålls, hårt!

PS. Har just skrivit klart det här inlägget och kollade in NBMs hemsida och sir man på; nästa år kommer en till bok ut, innehållandes två av de fyra saknade albumen. Yay! DS.