Etikett: Trondheim

Äntligen komplett på engelska: Ralph Azham

Om det tog 10 år efter att den engelska översättningen av den första delen av Lewis Trondheims fantasyepos Ralph Azham fick en fortsättning gick det desto snabbare sen; ungefär ett år tog det för förlaget Super Genius att få ut alla tolv albumen, samlade i totalt fyra volymer. Jag skrev om när deras första samling kom ut förra året, och nu när jag läst den sista är det dags för en liten sammanfattning 🙂

Jag nämnde i de tidigare recensionerna den allvarliga grundtonen i serien, humorn till trots, och den känslan är ännu starkare efter att jag läst klart hela historien. Det finns många likheter med Trondheims Dungeon, men den stora skillnaden är att medan Dungeon är en drift med fantasygenrens klichéer så är Ralph Azham i grunden en mycket klassisk fantasihistoria: Huvudpersonen är utvald av ödet, och från att ursprungligen ha varit e motvillig hjälte anammar Ralph till slut sin roll; han kanske inte vill ha ansvaret för att rädda världen, men inser att han egentligen inte har något val om han vill kunna fortsätta se sig själv som en person med moralisk fiber.

Men Trondheim är som så ofta ytterst subtil vad gäller känslor; actionen må vara spektakulär, men att prata om sina känslor är någonting som bara sker i undantagsfall. Det bästa exemplet på det är Ralph själv, och hur han framställs i serien. Ytligt sett verkar han vara en person som bara låter sig drivas fram av omständigheterna, och att hans handlingar inte har så mycket tanke bakom. Men det som ter sig som en nihilism avslöjar sig i sällsynta fall dölja någonting helt annat: Han avskyr att behöva förklara sig inför andra, och han är pressad av oron för att bli en lika maktfullkomlig och despotisk tyrann som de han bekämpar. Ordstävet om hur makt korrumperar är ständigt närvarande i serien, och Ralph är mycket medveten om hur enkelt livet vore om han bara tvingade på alla andra sin vilja utan att behöva ha några moraliska skrupler. Serien är runt 600 fullmatade sidor lång, men det finns inte mer än en handfull repliker från Ralph där han uttrycker sin oro för vem han håller på att bli.

Ralph ger för en gångs skull efter för sina känslor

Ralph Azham är en serie som jag tror är mycket lätt att missta för någonting annat än vad den egentligen är. Om man bläddrar i den och ströläser några sidor verkar det vara en typisk komisk äventyrsserie av klassiskt europeiskt snitt, men för den som läser den mer noggrant visar den sig vara någonting helt annat. Den är rolig, till och med mycket rolig (jag har sagt det förut, Trondheim är en av de roligaste serieskaparna jag vet), men den är betydligt mer seriös än vad man skulle kunna tro. Några exempel på vad den innehåller:

  • Den redan nämnda suveräna personskildringen. Ralphs relation till Zania är ett annat bra exempel: Vi får bara se glimtar av deras förhållande, men ändå framgår det tydligt hur viktiga de är för varandra, och varför slitningarna ändå uppstår. Om man klippte ihop alla rutor som handlar om just den relationen skulle det nog inte bli mer än en eller två seriesidor, men det är likafullt en fullödig skildringen av någonting mycket komplicerat.
  • Att vi får följa Ralph från hans blygsamma start via hans segrar över ständigt mäktigare motståndare och vad som händer efter att man som det verkar dödat The Big Bad och det visar sig att ett lyckligt slut är svårt att åstadkomma i en värld så våldsam som denna, och vad som sker även efter det, ger serien en alldeles äkta episk känsla. Det är helt enkelt Ralphs liv, med alla höjdpunkter och lågvattenmärken, och de är verkligen både höga och låga.
  • Magin i serien är av en mycket tydligt definierad typ. Varje magiskt föremål har en strikt kraft, och detsamma gäller den magi personer kan kontrollera. Det gör att serien excellerar i underbart nördiga frågeställningar, som hur man stoppar en pilbåge som alltid träffar sitt mål, hur man lurar en person som vet om man talar sanning, för att inte tala om Ralphs kraft: Om människor i hans närhet mördat någon så manifesteras deras offer runt mördaren. Han lär sig snabbt att utnyttja kraften, han inser snart att den ibland är till stort besvär, och likaså självklart i den här serien inser hans motståndare hur den kraften kan vändas mot honom. Dessutom dyker det allteftersom upp andra magiska föremål som påverkar honom, och Trondheim är mycket noggrann med att redogöra för vad det betyder. För magi, precis som med superhjältar, tycker jag mycket bättre om när det är väldefinierat vad en kraft innebär; det blir så mycket intressantare än när kraften är luddig och märkbart anpassad efter vad intrigen just då kräver.
  • Moraliska frågeställningar finns det gott om. Den redan nämnda om hur makt korrumperar är en, men här finns också religiösa spörsmål, huruvida ändamålet helgar medlen (och den näraliggande frågan om nöden har någon lag), med flera. Men om man läser slarvigt/snabbt är det lätt att missa dem; Trondheim är en serieskapare som belönar den som tar sig tid med hans serier, även om de också går alldeles utmärkt att läsa som lättsam underhållning.

Ok, det här var några av mina tankar om Ralph Azham; ganska ostrukturerade, till skillnad från serien som är desto mer precis. Dungeon har ändå sedan jag började läsa den för länge sedan varit en av mina favoritserier men jag tycker nog att Ralph Azham är väl så bra, och snäppet bättre framförallt om man vill läsa någonting med mer fokus, både vad gäller handling men också utförande eftersom Trondheim står för både manus och teckningar serien igenom (Bridgette Findakly är färgläggare). Jag hade gärna sett att formatet varit större, som de ursprungliga franska utgåvorna, men jag är hur glad som helst att det nu går att läsa hela berättelsen om Ralph Azham på engelska, och relativt billiga att skaffa är böckerna också. Så köp (eller låna, om ert bibliotek har böckerna eller någon kompis vill låna ut sina exemplar) & läs, för det här är en strålande fantasyberättelse 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Donald’s Happiest Adventures

En kort blänkare blir det idag om en pendang till en serie jag skrivit om förut, närmare bestämt Trondheim & Keramidas fejkade 60-talsserie Mickey’s Craziest Adventures som nu får sällskap av Donald’s Happiest Adventures. Återigen handlar det om en föregivet upphittad serie från 60-talet, men den här gången är det som synes Kalle som har huvudrollen. Inte för att det hindrar Musse från att dyka upp, precis som att Kalle var med i den äldre serien 🙂

Men det finns skillnader mellan dem. Den här gången saknas inga sidor, och det är inte så konstigt eftersom den här serien till skillnad från den förra som bestod av en enda lång jakt i maximalt tempo istället har en något mer seriös handling när Joakim ger Kalle ett nytt uppdrag:

Jakten på Lyckan leder Kalle över hela världen, och på vägen stöter han på många av de karaktärer vi såg till i den förra boken; förutom Musse och dennes ärkefiende Svarte-Petter träffar Kalle också på professor Einmug igen. Men viktigare för att få till en känsla av italienska Disney-serier från 60-talet är den stora rollen som Ludwig von Anka har; han är den som tillsammans med Kalle försöker ta reda på vad lycka egentligen är och hur man hittar den:

Jag har roligt precis som förra gången roligt med Kalle, Musse, och de andra, men den här boken är ändå svagare än den förra. Det vanvettiga tempot i Musses äventyr passar både Keramidas och Trondheim, och idén med de saknade sidorna gjorde den ännu roligare att läsa. Här går det lugnare till, och jag märker också att jag tycker att Keramidas schvungiga stil fungerar bättre med den plastiska Musse; Kalle är en karaktär där jag tror det behövs lite mer omsorg om linjerna när han tecknas. Jag tycker också att Ludwig inte är den roligaste av Disney-karaktärer, och sekvenserna från Brutopia (återigen en callback till Disney och 60-talet, den här gången till Barks serier) drar ner tempot och trots att de tidsmässigt passar bra kändes de rätt nattståndna att läsa.

Sammanfattningsvis:

  • Om du gillade Musse-boken kan den här vara värd en titt
  • Om du inte gillade Musse-boken kan du hoppa över den här
  • Om du inte läst Musse-boken, läs den före den här (och till skillnad från när jag läste den finns den nu på både engelska och svenska, förutom franska, även om den kan vara lite knepig att hitta), och kom sen tillbaka till den här checklistan
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Ralph Azham är tillbaka: Black Are the Stars

10 år har det gått sen jag läste den första boken (av tolv totalt) av den engelska översättningen av Lewis Trondheims Ralph Azham, Why Would You Lie to Someone You Love?, så man kan lugnt säga att jag väntat ett tag på fortsättningen. Förlaget som då gav ut serien, Fantagraphics, utlovade och utannonserade fler volymer (jag kollade igenom mina mail och såg att jag till och med beställt bok två från dem), men det blev inga fler efter att Fantagraphics redaktör och översättare, Kim Thompson, avlidit.

Nu har förlaget Papercutz, som förutom nya serier också översätter klassiska europeiska serier som Asterix/Smurfarna/Johan och Pellevin, tagit sig an serien och samlat ihop de första tre albumen till en tjock bok: Black Are the Stars. Det första albumet ingår såklart också här, i Kim Thompsons översättning, men det gör mig ingenting att jag nu har det i två exemplar om det är priset jag får betala för att få läsa album två & tre. Det här är nämligen en serie där Trondheim är i högform men där han också utmanar sig själv: Den är rolig, som så gott som alltid när det gäller hans serier, men trots att den grafiskt ser i princip likadan ut som hans andra och mer kända fantasy-serier, Dungeon, är det här en mycket allvarligare och mer emotionellt komplex berättelse. Redan när jag läste den första delen noterade jag att den var allvarligare i tonen, men nu efter att ha läst mer av serien är det ännu tydligare att när Dungeons karaktärer aldrig är hundra procent goda eller onda är de det i ett humoristiskt syfte, medan de här är det för att komplicera bilden av världen.

Ta huvudpersonen, Ralph Azham, som exempel. Han har en fruktansvärd uppväxt som utfrusen och mobbad av alla i byn, och har därför blivit något av en anarkist, både till utseende och personlighet. Han är cynisk på ytan, när det verkligen gäller har han empati, men de ibland fruktansvärda handlingar han utför (som att använda en baby som med största säkerhet kommer mördas som avledande manöver) sätter inte så djupa spår i honom , därtill är han alltför känslomässigt skadad.

Om man läser noggrant, och det måste man göra med Trondheims serier eftersom han sällan skriver ut förklaringar till vad som händer/sägs och han älskar att inkludera vad som först verkar vara oviktiga detaljer som sen visar sig vara absolut nödvändiga att komma ihåg för att hänga med i vad som händer, så är i princip alla karaktärer i den här serier gravt traumatiserade: Ralph själv, hans familj, de vänner/bekantskaper han finner längs vägen har alla råkat ut för saker som präglat dem för livet. Och det är inte så konstigt när man lever i en värld där magi existerar och monster finns överallt; magin är helt oförutsägbar och som försvarsmekanism mot en värld där du plötsligt kan slitas i stycken av andar / nudda någon som åldrar dig många år på någon sekund / förtäras av monster som dyker upp ur tomma intet är en snudd på psykopatisk känslokall personlighet helt rimlig 😉

Men som sagt, tro inte att det här är en serie som gör läsaren deprimerad och nedstämd. Humorn, om än ofta galghumor, finns det gott om, och Trondheim är i mitt tycke suverän på det här slags berättandet med en historia som bara flyter på. Den här gången har däremot det hela en tydligare riktning för där själva poängen med till exempel Dungeon-sviten är att det inte är en klassisk fantasyserie med en tydlig början → hjältedåd → slut så verkar Ralph Azham anamma den strukturen. Må vara med en hjälte som om än inte en antihjälte ändå inte precis är någon Conan 🙂

Till sist, lite fysisk-utgåva-kommentar: Fantagraphics första bok var av någon anledning i halvformat, dvs varje sida i det franska albumet hade delats mitt på varpå boken blev låg och bred; varför de gjorde så vet jag inte, med tanke på att de franska albumen såg helt normala ut. Den här gången har boken de vanliga proportionerna, men tyvärr är formatet samma lilla format som de ursprungliga amerikanska Dungeon-böckerna (de publiceras nu i större format). Det är ingen katastrof men jag skulle gärna sett ett större format, och för den delen också ett mindre blankt papper. Med andra ord är det ingen perfekt utgåva, men låt inte det stoppa er från att läsa en riktigt underhållande serie av en mästare.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Förströelseläsning

Istället för att bryta mot min princip att det här ska vara en blogg om serier och relaterade saker, hur lockande det än är en veckan som den här, så tänkte jag rekommendera lite lättsam läsning; jag vet inte hur det är med er, men jag har iallafall grottat ner mig med läsning av det slaget den senaste veckan. Så helt kort fyra serier, två långkörare och två nya, som hjälpt till att pigga upp mig; jag börjar med veteranerna:

Yowamushi Pedal: Sakamichi Onoda och hans lagkamrater trampar på lika oförtröttligt som någonsin, och serien är nu framme vid den andra Inter-High-tävlingen. Jag var orolig för att serien skulle tappa farten efter att den första tävlingen var över; upplösningen på det loppet var något av det svettigaste jag läst i serieväg. Men icke, serien fortsätter att vara den mest nagelbitande sportserien jag läst, och varje gång en ny volym kommer kastar jag mig över den. 7552 sidor har jag läst, och jag är enbart glad över vetskapen att det redan nu finns lika många oöversatta sidor och att fler är på väg 🙂

Dungeon – Zenith: Halleluja! Efter att det gått flera år sen Lewis Trondheim & Joann Sfar i och med en strålande final verkade ha avslutat sin ambitiösa komiska fantasyserie Dungeon har det nu börjat dyka upp fler album igen, och NBM fortsätter att översätta dem till engelska. Den fjärde Zenith-delen finns nu att införskaffa, och serien är lika mysigt avkopplande som alltid så den som gillat serien förut kommer säkert tycka om den här också. Boulet står för teckningarna när vi får följa Herbert, Marvin och de andra, och mitt absolut enda lilla klagomål är att NBM valt att i fortsättningen ge ut album i samma format som originalen, dvs till skillnad från det mindre formatet som de tidigare albumen förärats. Bra, egentligen, men nu har de också sagt att allteftersom de trycker om de äldre albumen kommer det också göras i det större formatet, så jag måste alltså motstå att köpa dem igen. Suck!

5 Seconds Before a Witch Falls in Love: Zeniko Sumiya bjuder på två korta romantiska komedisagor i den här lilla samlingen, och det är charmant berättat, framförallt titelhistorien där en häxa och en häxjägare har svårt för att erkänna för den andra vad de egentligen känner. Det är mycket enkelt berättat och teckningarna är likaså lite mindre proffsiga än vad man oftast ser i manga, men det bidrar bara till den personliga stämningen. Ett alldeles utmärkt exempel på hur en historia inte alltid behöver 7552 sidor att berättas (men inget fel på det när det görs bra!).

The 100 Girlfriends Who Really, Really, Really, Really, REALLY Love You: Det här är en löjlig, för att inte säga fånig, haremsmanga där oddsen för att serien ska klara att hålla någon slags kvalité eller för den delen ens lyckas fullfölja sin orimliga premiss är usla. Men likafullt hade jag väldigt roligt när jag läste den första volymen av Yukiko Nozawa (teckningar) & Rikito Nakamura (manus) berättelse om hur Aiji Rentaro efter att ständigt ha fått avslag på sina romantiska inviter börjar på highschool med förhoppningen att det där ska gå bättre. Och det gör det; en klantig kärleksgud har nämligen begåvat Aiji med 100 själsfränder i kärlek efter att ha råkat lägga till några nollor av misstag…

Med andra ord, vad det verkar som en någorlunda normal setup för en haremsmanga. Men icke, för när Aiji får veta av samma gud att den som medvetet undviker sin själsfrände kommer dö så bestämmer han sig för att göra det enda rätta för att rädda de 100 framtida flickvännerna: Hans gränslösa kärlek ska räcka till dem alla, och de kommer alla känna sig lika älskade. Och med den grundföresatsen får vi sen läsa en serie som är mycket oförarglig (hittills några blyga kyssar enbart, så den som vill läsa något hetare får leta efter något annat) om en mycket vänlig ung man som tack vare sin charm och ärlighet får de unga kvinnor han träffar som han inser är en själsfrände att gå med på att de alla blir hans flickvän. Tre stycken i första volymen, och det innebär väl 97 till… Som sagt, jag tror inte den här idén kommer hålla särskilt länge, men en volym fungerar väldigt bra; det är roligt med en serie som samtidigt så väl passar in i en genre samtidigt som den undergräver densamma 🙂

Det var allt för idag, vi får se vad jag mäktar med att läsa härnäst. Det dök upp några nya svenska volymer av The Walking Dead (Apart förlag har trevligt nog gett sig den på att få ut hela serien på svenska, och det verkar onekligen som de kommer klara av det, så 👍för det!), men jag tror jag måste vänta med att läsa dem med tanke på vad som pågår i världen :-/

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: Bourbon Island 1730

Lite ont om uppdateringar här senaste veckorna, men jag skyller på värmen som gjort mig så slö att jag knappt läst någonting alls. Och det jag hunnit läsa mellan badtillfällena har slöheten gjort att jag inte kommit mig för med att skriva. Men nu är det snudd på sub-20 grader, och därmed dags för några korta recensioner. Dagens album: Bourbon Island 1730, med teckningar av Lewis Trondheim och manus av Appollo (pseudonym för Olivier Appollodorus).

Att Trondheim tecknar efter någon annans manus är inte det vanligaste; oftast brukar rollerna vara de omvända när han samarbetar med andra. Men här är det alltså Appollo som berättar historien om ön Bourbon Island, det gamla namnet för dagens Réunion, belägen öster om Madagaskar, och några franska vetenskapare som 1730 beger sig dit för att leta efter dodon eftersom de hoppas att några exemplar kanske överlevt där.

Fast egentligen är det bara den äldre av de två som är intresserad av dodon. Den yngre, Raphael, är betydligt mer intresserad av de pirater som befinner sig på ön efter att man gått hårt åt piratverksamheten i Västindien och många pirater därför begett sig till Indiska oceanen istället. Men han har en naiv och idealiserad bild av dem, och albumets kärna är den svårgenomträngligaoch explosiva blandningen av människor på ön: Pirater, slavar, slavägare, där exempelvis tidigare idealistiska pirater (piraternas ideal var ett frihetsideal, och alla pirater var likställda, oavsett etnicitet) nu blivit väl så grymma och oempatiska plantageägare som de från Frankrike.

Jag är kluven inför det här albumet. Jag uppskattar Trondheims typiska teckningar, här i svartvitt, och en utgåva som jag antar med flit försöker ge ett gammaldags intryck med sidor som man själv måste sprätta och ett lätt gulnat papper. Enstaka scener känns också typiskt Trondheimska med sin deadpan-humor, men det här är i grunden ett dystert och allvarligt album, och mixen av Trondheims teckningar och Appollos manus fungerar inte riktigt. Jag kommer att tänka på ett annat album, Isle of 100,000 Graves, och inte för att också det är ett album om pirater, men för att det har samma problem som det här: En extremt personlig tecknare som man omedelbart känner igen, parat med ett manus som har en del likheter med de historier som tecknaren vanligtvis skapar, men som ändå är fel, alltför allvarligt och rått för att passa med teckningarna.

Allt som allt är Bourbon Island 1730 definitivt intressant, och att se Trondheims teckningar gör mig alltid glad, men manuset känns fel. Det finns definitivt en intressant historia här, med fascinerande människoöden, men så fort det känns som att det skulle kunna bränna till på riktigt slinker berättelsen iväg åt något annat håll, och jag får snopet nöja mig med det nöje som Trondheim erbjuder.

PS. Albumet kom ut 2009 på förlaget First Second som då huvudsakligen satsade på översatte europeiska serier och serier både riktade till vuxna och till barn. Nuförtiden är de mer renodlat intresserade av unga läsare, och de ger ut en hel del originalserier. Det mesta av det de ger ut håller en riktigt hög kvalité, men jag saknar ändå lite deras utgivning av serier som Bourbon Island 1730. Som tyvärr numera är utgången från förlaget, så det blir att leta på bibliotek/begagnatmarknaden för de som är nyfikna :-/

Infinity 8: Slutrapport

I ärlighetens namn måste jag säga att jag aldrig trodde att förlaget Lion Forge skulle lyckas ge ut alla åtta album i sviten om rymdskeppet Infinity 8. Fransk science fiction i serieformat i USA är inte exakt ett recept på framgång, och att en helt okänd och sprillans ny sådan serie skulle ges ut i inbundna utgåvor antog jag skulle innebära en oavslutad utgivning. Men jag bedrog mig för häromveckan dök den sista volymen upp, precis som utlovat, och den åttonde rebooten av tidslinjen var ett faktum 🙂

Jag har tidigare skrivit om, låt se, volym 1, 2, 3 och 5, men jag tänkte inte göra regelrätta recensioner av de saknade volymerna utan bara knyta ihop säcken med några allmänna ord om serien. Och de allmänna orden är att i allmänhet var Infinity 8 en mycket underhållande serie. Lewis Trondheim som är den huvudsakliga arkitekten bakom den har en sprudlande fantasi som här ges utlopp när han tillsammans med sina ritande kollegor (alla volymer har separata tecknare, medan manus skrivits av olika konstellationer där Trondheim, albumets respektive tecknare, och ibland andra manusförfattare jobbat tillsammans) i princip låter vad som helst kunna ske. Vill en tecknare göra en zombieserie i rymden? Varsågod! Vill en annan göra någonting som mest av allt liknar en pastisch på science fiction à la 50-talets pulpromaner? OK!

Stringent berättande som sträcker sig över flera volymer finns, men det är egentligen inte förrän i de två avslutande böckerna som den större historien får någon slags riktning. Och det innebär att de två volymerna får en helt annan ton, på gott och ont.

Boulet

Det som är bra är album sju, tecknat av Boulet som också står för det mesta av manuset som det känns. I efterordet skriver Boulet att han till skillnad från de tidigare albumens 50-talskänsla ville gå framåt i tiden, till 70-80-talets science fiction, och det stämmer, men framförallt märks Boulets egen speciella stil. Hans svala ironiska humor påminner en hel del om Trondheims, men när han blir allvarligare är känslorna långt hetare och mer utagerande än Trondheim någonsin är. Teckningsmässigt är det också en fullträff, med en stil som för mig frammanar tankar på någon slags ohelig mix av Star Wars & Conan the Barbarian. Som sagt, 70-80-tal 🙂

Det sämre är tyvärr det avslutande albumet, tecknat av Killoffer och helt skrivet av Trondheim. Killofers stil som passar i vissa serier är här malplacerad och alltför nedtonad för att illustrera Trondheims historia som är tänkt som en gigantisk Big Bang där alla tidigare albums huvudpersoner återkommer i en allomslutande strid. Manus och bilder fungerar inte ihop, och jag kan inte påstå att jag var så förtjust i manus-twisten heller. På många sätt känns Boulets bok som ett mycket bättre slut, så tja, lite tråkigt är det.

Killoffer. Ett till problem med manuset i sista albumet är att efter en svit böcker med intressanta kvinnliga huvudpersoner så avslutas hela serien med att löjtnant Reffo som dittills enbart varit en bikaraktär som endast utmärkts av hans envisa och patetiskt obehagliga försök att flörta med de nämna kvinnorna plötsligt står i centrum, och är den som leder alla i den avslutande kampen. Suck.

Men allt som allt är hela sviten om det besynnerliga rymdskeppet Infinity 8 kul att läsa, med en varierande kvalité men med ett (nästan) ständigt gott humör. Det är svårt att inte jämföra med Trondheims tidigare ambitiösa projekt Dungeon/Donjon, också det ett projekt där Trondheim tillsammans med Joann Sfar samarbetade med andra tecknare i ett löst sammanhängande epos men då i fantasy-miljö. Hur svag jag än är för science fiction kan jag inte säga annat än att Dungeon är överlägset bättre läsning; Infinity 8 tas med en alltför stor klackspark för att kunna konkurrera, och det svaga slutet är också ett minus. Fast när jag tittar på en lista över de åtta albumen märker jag att jag blir på gott humör av att tänka på sju av dem, med Boulets som favorit, och sju av åtta är inte så pjåkigt!

För att inte avsluta med en av de sämre sidorna får det bli en till av Boulet, från ett besök vid universums slut
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Korta digitala lästips

Om man sitter hemma och inte kan gå ut och handla nya serier kan man iallafall köpa dem digitalt, och just nu är det en inte så dum idé: Omedelbar leverans och garanterat virusfri. Nuförtiden så kommer ju i princip alla serier ut också digitalt, åtminstone i de engelsktalande länderna, men jag tänkte att det kunde vara på sin plats med att nämna några heldigitala serier som det alltså inte ens går att köpa på papper, någonting jag annars så gott som alltid föredrar. Så om ni är utleda på soffliggande kommer här några inte helt usla läsalternativ 🙂

Biotope av Appollo (text) & Brüno (teckningar): En science fiction / polis-thriller i två delar där poliskapten Toussaint skickas till planeten Biotope för att utreda ett dödsfall. Planeten är orörd av människan och den enda bebyggelsen är ett forskningscenter där de anställda är mycket misstänksamma mot vad de långsiktiga planerna för planeten egentligen är och oroade över tanken på att kommersiella krafter kommer ta över. Så ett klassiskt scenario där en utböling anländer till ett litet samhälle långt från ära och redlighet där befolkningen håller tätt samman i olika grupperingar men där omvärlden är den gemensamma fienden.

Det jag gillar mest med Biotope är Brünos teckningar: Grovhuggna men samtidigt mjukt karikerade, och med en matt färgläggning signerad Laurence Croix där varje enskild sida använder en mycket begränsad pallet, ofta bara nyanser av max två färger. Det gör hela skildringen till en smådyster historia med en mycket egen stämning, och därtill bidrar såklart Appollos manus där Toussaint är urtypen av luttrad, småcynisk polis, och där resten av människorna är ständigt opålitliga.

Biotope är inte omistlig men jag tycker att den här relativt korta sf-historien håller på precis lagom länge. Berättelsen saknar ett omskakande klimax, men det är iofs rätt väntat med tanke på den allmänna känslan av grå och med tiden nednötta människor som skaver mot varandra; miljön omkring dem är grönskande och betyder mycket för dem, men själva är de färglösa. Och PS, apropå Brünos teckningar: Hans suveräna Atar Gull som jag skrev om för några år sedan finns också att köpa digitalt, och den rekommenderar jag helhjärtat; hans teckningar där är ännu bättre än här.

FRNK av Olivier Bocquet (text) & Brice Cossu (teckningar): Betydligt lättsammare underhållning bjuds här där vi istället för en framtidsskildring får en urtidsskildring. Eller åtminstone en skildring av hur Frank, en ung föräldralös pojke på flykt från ytterligare en fosterfamilj, sugs ner under vattnet i en grotta för att sen poppa upp i en dal proppfull med sabeltandade tigrar och Cromagnonmänniskor:

Jag gillar Cossus teckningar som ofta är livliga, men tycker färgerna är en gnutta tråkiga

Frank vägrar länge tro på att det han ser är på riktigt, men allteftersom tiden går inser han att jo, det är nog bara att acceptera faktum. Men det gör honom inte gladare; han saknar nutiden och dess bekvämligheter och vill mest av allt bara tillbaka, så att knyta an till de han träffar går dåligt.

Trots det är det här mest av allt en komedi med inriktning på ganska unga barn. Det blir allvarligare efter ett tag, och efter fyra delar när allt knutits ihop blir det till och med lite hjärtskärande. Men bara lite, humorn kommer först! Efter de fyra delarna har en till utkommit som jag inte läst; jag kände mig rätt nöjd med att ha fått svar på det mesta jag ville, och FRNK är mest av allt ett helt OK tidsfördriv, vare sig mer eller mindre.

Alas av Hervé Bourhis (text) & Rudy Spiessert (teckningar): Alas är en egendomlig serie som ser ut att utspela sig någonting som motsvarar 1800-talet, men i en värld där djurarter som grisar, apor, hundar med flera är intelligenta och civilisationens fackelbärare, och där människan är närmast utdöd. Tjuvjägare är ute efter de sista människorna, och akademiker argumenterar för respektive emot huruvida människor har någon som helt intelligens. Världen är så komplicerad att seriens 72 sidor egentligen borde vara alldeles för få men förvånande nog fungerar det; Bourhis lyckas förmedla mycket med få ord, och Spiesserts atmosfäriska teckningar fyller i de detaljer som behövs.

Det finns stora likheter med hur världen ser ut i Bryan Talbots Grandville-serier, men känslan är annorlunda; den är råare, och de olika djurarternas särarter sätter sin prägel betydligt mer än i Grandville där de mestadels ges uttryck i exempelvis olika fysisk styrka. I Alas ligger det djuriska mycket närmare ytan, med grisar som vill ha dy i badkaret snarare än vatten, och bytesdjur gör bäst i att passa sig för rovdjur om de senare skulle återfalla i tidigare vanor. Det gör att även människorna, i det här fallet en ung flicka och hennes bror som några människovärnare försöker skydda från de som vill människorna illa, känns mer som ett djur bland alla andra snarare än som någonting speciellt, någonting fundamentalt annorlunda.

Även om det som behövs hinns med på de fåtaliga sidorna skulle jag inte haft någonting emot att läsa mer från den här världen; det finns många outforskade vrår jag skulle vilja se. Men det är å andra sidan vackert så här, med en avslutad historia som man själv kan spinna vidare på i fantasin 🙂

Aion av Ludovic Rio: Åter till framtiden, och återigen en handling som utspelas på en i princip öde planet, Aion. Men den här gången är det ett kammarspel där endast två människor och en AI deltar, och ett spel där tidsresor/tidsloopar har en viktig roll när rymdtransporteraren Lexi Neel svarar på ett nödanrop från Elliot Lorentz, men när hon väl landar på planeten visar det sig att Lorentz dog för flera månader sedan och att bara en AI finns kvar som mottagningskommitté:

Om FRNK hade lite tråkiga färger så har Aion det i än högre grad, tyvärr

Jag uppskattar ansatserna i Aion, med ett tydligt sf-tema i grunden och en villighet att ge sig i kast med tidsreseparadoxer; jag är svag för den typen av historier så det är en bra grund för min del. Men Rio lyckas inte riktigt få ordning på sina kort för detaljerna i Lorentz plan håller inte, och det är en dödssynd för en tidsresehistoria där logiken för effekterna av att resa i tiden står i centrum. Rio kryddar det också med en del filosofi om huruvida ändamål helgar medlen, och om forskning till varje pris ska få utföras. Svåra problem, men i mitt tycke har Rio vare sig intressanta resonemang eller svar på frågorna så när serien är klar tycker jag att det ”skurken” gjorde inte var alltför farligt och att det ”hjälten” gjorde känns sådär. Och inte för att Rio lyckas skildra människor som har en rikare personlighet än bara ond eller god, utan för att han misslyckas med att skildra någon som är ond eller god.

Men ett inte helt ointressant försök, så jag låter Aion vara med bland serierna idag. Med tvekan 😉

Venezia av Lewis Trondheim (text) & Fabrice Parme (teckningar): Och till sist hoppar vi bakåt i tiden igen, till Venedig under dess glansperiod, när två utsända spioner från olika riken drabbar samman i den här förväxlingsdigra komedin. De två träffar omedelbart på varandra iförda sina personligheter som är tänkta att undgå misstänksamhet och lika omedelbart avskyr de varandra vilket de ger uttryck för i långa kaskader av förolämpningar. Senare möts de igen, då iförda kläder och personlighet som agenter när de avlyssnar samma möten och försöker stoppa samma politiska avtal mellan Venedis doge och en tredje stat, men den här gången slår det gnistor av annat slag när de från första ögonblicket attraheras av varandra. Lita på varandra gör de däremot aldrig, oavsett identitet, och det gör de alldeles rätt i:

Och så fortsätter det boken igenom (som samlar ihop de två franska album som finns i ett): De råkas i sina vardagsidentiteter och tycker illa om varandra, varpå de råkas som spioner och älskar varandra. Som läsare är det bara att acceptera att de två som i övrigt verkar smarta är helt inkapabla att känna igen någon när den satt på sig en lösmustasch eller en ansiktsmask av enklaste slag; för den delen verkar den dysfunktionella ansiktsigenkänningen också drabba alla i deras närhet. Att irritera sig på det är meningslöst, det är bara så det är 🙂

Trondheim är bra på den här sortens komiska käbbel och slapstick-action, och Parmes karikatyrer med vassa kanter passar bra till historien. Men precis som de tvås andra serier som jag läst, Tiny Tyrant, blir det aldrig mer än småkul. I Trondheims bästa serier finns samma känsla för dialog, som i hans Lapinot/McConey/Kanino, men dessutom personer man kan engagera sig i och tätare intriger. Tillsammans med Parme blir det aldrig mer intressant än en helt okej buskis utan djup, så kul att läsa, kul att titta på, men snabbt glömt.

Fem stycken heldigitalt utgivna serier, alla från förlaget Europe Comics, och alla på sitt sätt värda att läsa om man känner för det, men där Alas och i viss mån Biotope är de som höjer sig över underhållning för stunden. Själv har jag läst många fler men tänkte att ni skulle slippa få höra om serier som Otaku Blue (två album med den allra tröttaste exotifieringen av Japan och otaku-kulturen mixat med seriemördare av unga japanskor); sågningar får jag ta en annan gång när omvärlden mår lite bättre 🙂

Att köpa serier från Europe Comics brukar vara med marginal billigast att göra från Google Play, men IMHO så är det en rätt rörig affär både att hitta vad man ska ha (se upp så ni inte köper dagens serier på franska!) och att efter köpet förstå hur man ska läsa serierna. Men när man är van går det bra, och ett plus är att den DRM som används är relativt lätt att bli av med -> det går enkelt att läsa serierna på vilken manick man önskar. Comixology är enklare och mer anpassat för just serieläsare, men klart dyrare. Och sen finns serierna förstås också att köpa hos Amazon, Apple, med flera, men tyvärr inte hos de svenska internetbokhandlarna.

3 x Trondheim: Mamma mia!, Infinity 8 – Apocalypse Day, Stay

Tre stycken serier av Lewis Trondheim, och alla tre ärligt talat sådär. Men eftersom jag brukar skriva om hur mycket jag gillar honom tänkte jag att ett inlägg där jag tar upp några mindre lyckade verk kunde vara på sin plats 😉 Uselt är det inte, men i närheten av hans bästa saker är det verkligen inte. Alla tre med olika tecknare, så det är Trondheims manus det handlar om.

Mamma mia! 1 – Just the Girls, tecknare Obion: Ett digitalt album från Europe Comics som samlar ihop en ensides komediserie från tidningen Spirou. Gammel-mormor, mormor, mor och dotter tvingas av tillfälliga omständigheter dela bostad. Det blir rätt slitigt eftersom de är väldigt olika men också påverkats av sina respektive mödrar under uppväxten, och de flesta skämten handlar just om hur deras olika personligheter sammandrabbar:

Oftast är det som på sidan ovan Sophie, mormodern, som går på de andras nerver; hon har varit en globetrotter som mestadels lämnat sin dotter i sin egen mammas vård, och det har hennes dotter aldrig förlåtit henne för.

Så skoj hela dagen? Nja, även om jag gillar idén med de fyra generationerna under samma tak som ett upplägg för en komediserie är den förvånansvärt uddlös. Skämtet ovan är ett typiskt exempel, ett enkelt och ganska tråkigt gag serverat på ett enkelt sätt. Om serien hade satsat mer på att bygga upp trivsamma karaktärer skulle jag kunna nöjt mig med en mysfaktor, men det blir aldrig någonting av det heller. Obions teckningar är effektiva för en humorserie, men Trondheims manus är ack så ointressant i längden. Jag kan tänka mig att serien fungerade bättre i Spirou; en sida åt gången någon gång då och då skulle nog kunna vara småroligt, men ett helt album åt gången, inte värst.

Infinity 8 – Apocalypse Day, tecknad av Lorenze de Felici: Femte albumet av åtta i Trondheims serie om rymdskeppet Infinity 8 och dess undersökningar av den gigantiska rymdkyrkogården de stöter på. Den här, där Davy Mourier varit inblandad i manuset (Trondheim är egentligen mest idéman och organisatör av serien som helhet snarare än hands-on författare för de enskilda albumen), känns central eftersom vi till slut får ett hum om varför kyrkogården existerar, men boken är ändå en av de tristare i sviten. Och det trots en del roliga inslag, som hur huvudpersonen Ann Ninurta serien igenom långsamt håller på att bli en zombie till hennes medarbetares förfäran:

Ninurta och hennes professionalism och relation till dottern Syb är faktiskt en av de bättre huvudpersonerna hittills, men resten av serien känns oengagerad. Zombieapokalypsen är trist, och även om de Felicis illustrationer är klart godkända är ändå känslan efter att ha läst boken att den är alldeles för normal. De andra delarna är så mycket mer fantasifulla, och charmen med Infinity 8 har för mig varit lika delar setupen, den mycket charmiga fysiska utformningen av albumen, och den vildsinta handlingen, och Apocalypse Day fallerar tyvärr på den sista punkten.

Stay, tecknad av Hubert Chevillard: Det här är den klart mest ambitiösa av dagens böcker, en skildring av hur en semesterresa tar en tragisk vändning när Roland, Fabiennes make, plötsligt omkommer just när de kommit fram till semesterorten. Men istället för att sörja och ta hand om begravning mm bestämmer sig Fabienne för att fortsätta semestern. I Rolands anteckningsbok hittar hon hans planer för vad de skulle göra tillsammans, och med ett vad det verkar som initialt nollställt humör följer hon dem.

Problemet med boken är att jag aldrig riktigt kommer tillräckligt nära Fabienne. Det är intressant att se hur hon fortsätter att agera utan att som det verkar någonsin fundera mer på Roland, men inte ens när det framstår som att hon äntligen på riktigt tar in det hela känns det förlösande. Skildringen av henne som ett enigma är så framgångsrik att hon blir lite ointressant, och när hon till slut glimtar på dörren till sitt inre är det för min del försent. Men det finns kvalitéer i boken, som Chevillards teckningar, och i manuset också; om någon annan skulle hylla berättelsen skulle jag ha förståelse för det. Det är bara det att för mig är känslan när jag läst klart är en av tomhet, att ha läst en bok där författaren siktade högt i sitt försök att skildra en känslomässigt komplicerad situation men inte nådde målet.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Les Herbes Folles

Eller, för den som inte kan franska, ungefär Den galna grönskan. Och med den franskalektionen vet ni allt som krävs för att kunna läsa den senaste boken i Lewis Trondheims svit om Lapinot/McConey/Kanino (franska/engelska/svenska) eftersom det den här gången handlar om en serie helt utan text: 365 små helsidesillustrationer som ursprungligen publicerades på Instagram från 1 januari 2018 till 31 december samma år. Och som alltså nu samlats ihop i en mycket fet och aptitlig liten bok som del två i Les nouvelles aventures de Lapinot (den första är ett vanligt album med text så den har jag tyvärr inte läst 😦 ).

Handlingen är för att vara en ordlös serie ändå tämligen komplicerad: En helt vanlig dag när Lapinot spatserar i Paris märker han hur staden gradvis tas över av vildvuxen flora, och att han är helt ensam i den förfallna staden. Varför? Inte vet han och inte vet läsaren, även om det senare kommer avslöjas. Så till att börja med är det bara en fråga om att överleva tills han får syn på den nutida, levande och befolkade staden igen. Men när han lyckligt springer dit märker han att det inte kommer bli så enkelt att komma undan djungeln:

Därmed har handlingen kickat igång på allvar, och resten av boken är i princip en lång jakt där Lapinot och efter ett tag hans irriterande men lojala vän Richard försöker förstå varför Lapinot hela tiden måste röra sig för att inte uppslukas av grönskan, och varför det bara är han som ser den alternativa världen. Med andra ord är det här ett album som liknar tidigare böcker som The Hoodoodad med sin otursamulett och allehanda fantastiska förvecklingar snarare än Slalom med sin mer jordnära humor.

Gillar jag det? Oh ja, och det säger jag som en som normalt inte är så värst förtjust i just ordlösa serier; när jag läser sådana märker jag att det ofta känns som om jag läser alldeles för snabbt, som om handlingen inte hinner sjunka in som den ska. Men här, med bara en bild/sida, fungerar det ändå. Jag tror att det mestadels beror på att jag känner mig på samma våglängd som Trondheim, där även de mest minimala detaljer och små enkla skämt sitter klockrent. Samma sak med teckningarna, här renskalade på layout och i sin allra mest basala form, som jag tycker är i princip perfekta i sitt val av vinkel, vad som ska ingå, hur poängen ska framgå, med mera.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Jag är oerhört partisk vad gäller Trondheim, och det står jag för 🙂

Sammantaget är det ett formellt experiment som lyckats över förväntan IMHO; en ordlös teckning/dag i ett år i ett äventyr som är nog så komplicerat handlingsmässigt som många andra serier med betydligt fler förklarande ord hade kunnat gå åt pipan, men här, i samlad form, är det ett rent nöje att läsa (titta på? uppleva?) den. Flera gånger var jag tvungen att bläddra bakåt i boken för att se om någon ny hypotes från min sida om vad som pågår stämde, men det gjorde jag så gärna, någonting jag är mer skeptisk till att jag skulle uppskattat om jag istället läst den i originalform på nätet där bakåtbläddring är mycket mer krångligt. Men så är jag i grunden en läsare som blir lycklig när jag ser en bok vars fysiska format är så inbjudande som det här 🙂

*:De gamla äventyren tog slut 2004 då huvudpersonen dog i det sista albumet, men 2017 bestämde sig Trondheim för att ge ut nya album som, eventuellt, utspelar sig i ett parallellt universum. Men det spelar såklart ingen roll, det är ändå samma gamla gäng som dyker upp igen, och förklaringen är nog mest till för de som gillar att ha en sådan 🙂
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Edit 2019-09-05: Fick en kommentar på Facebook om att den tyska utgåvan faktiskt finns att beställa via svenska nätbokhandlar så jag har lagt till en länk till den i shoppinglänkarna ovan; eftersom serien som sagt är ordlös spelar det väldigt liten roll vilket ”språk” man läser på. Och nog är Das verrückte Unkraut en väl så bra titel? 🙂

Lästips: Maggy Garrisson, nu som bok

Idag tänkte jag tipsa om en bok jag skrev några korta rader om för mindre än ett år sedan: Historien om Maggy Garrisson, tre album samlade i en bok, skriven av Lewis Trondheim och tecknad av Stéphane Oiry. Och skälet till att jag tipsar om den igen är för att den nu kommit ut i fysiskt format på förlaget SelfMadeHero; den förra utgåvan var en rent digital sådan (givetvis utgiven av Europe Comics), och eftersom jag vet att det finns många som inte gillar att läsa serier digitalt tänkte jag pusha lite för den igen 🙂

För pushvärd är den, den här socialrealistiska deckaren som närmast är någon slags diskbänks-noir. Fala kvinnor, snärtig dialog, förräderier; allt som en klassisk noir bör innehålla finns här, men i miljöer som närmast känns som någonting hos Ken Loach. Alla människor i serien har en lätt (eller mycket) solkad moralisk kompass och det är självklart att man aldrig kan lita på någon annan, någonting som Maggy är mycket väl medveten om. Själv har hon väldigt få skrupler även om hon egentligen inte är våldsam eller kriminell, utan bara ser alla möjligheter att tjäna pengar som någonting som är värt att göra. Pengasummorna som står i centrum är också sorgligt små med tanke på vad som riskeras vilket bara understryker att det här handlar om småkriminella, för vilka £15000 är en enorm summa.

Och i sann noir-anda blir intrigen mer och mer komplicerad allt eftersom boken fortlöper. Det som skiljer Maggy från de andra huvudpersonerna är att hon tänker lite rakare och mer okomplicerat än dem, vilket både gör att hon är förvånansvärt framgångsrik som medhjälpare till den lokala (och lätt alkoholiserade) privatdetektiven och att hon i princip alltid svarar ärligt så fort någon kriminell pressar henne på information. Pengar behöver hon, men hon försöker så gått det går (vilket är sådär) undvika våld.

Jag gillade Maggy Garrisson när jag läste den digitalt, och baske mig om jag inte gillar den ännu lite mer nu efter att ha läst bokutgåvan. Den är mycket annorlunda jämfört med det mesta andra från Trondheim, men hans skicklighet med dialoger och att lita på att läsaren snappar upp alla detaljer som skymtar förbi för att kunna hänga med i handlingen finns där.

Och precis nu, när jag egentligen skrivit klart, kom jag att tänka på en annan filmskapare som boken påminner mig om, också han en fransman: Jean-Pierre Melville, med filmer som Le samourai. Förvisso utan Melvilles coolhet (kom ihåg, diskbänks-noir), men med samma känsla av tysthet/tomhet där saker bara händer, och där huvudpersonerna är på samma gång mycket smarta och mycket korkade. Så Ken Loach + Jean-Pierre Melville = Maggy Garrisson. Kanske 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)