Etikettarkiv: Trondheim

En liten eftersläntrare: My Son the Killer

Postat den

Dungeon - My Son the Killer - cover

Woohoo! Ett stort tack till NBM för dagens bok; jag trodde inte de skulle ge ut fler av sidoböckerna i Dungeon-sviten efter att de avslutat huvudsviten för några månader sedan. Men nu har Dungeon Monstres: My Son The Killer kommit ut, en bok som liksom alla NBM-utgåvor innehåller två av original-albumen.

Och ett bra album är det!

Men några små korta ord till ska jag väl mäkta med, trots att jag redan skrivit några tusen sådana om Dungeon :-)

My Son the Killer: I det här albumet, som alltid skrivet av Sfar & Trondheim, den här gången tecknat av Blutch, får vi träffa en mycket ung Marvin och hans mamma när de första gången kommer till storstaden. Där stöter de på Hyacinthe som befinner sig på höjden av sin karriär: Som The Night Shirt kontrollerar han stora delar av den undre världen på nätterna medan han i sin vardagsroll har stort inflytande tack vare sin titel och sin förmögenhet. Givetvis betyder det att intriger vävs som kräver att han undanröjs, och när han får syn på Marvins minifamilj anlitar han dem som livvakter.

Liksom andra Dungeon-album som utspelar sig under den här perioden är det en blandning av humor (mörk sådan) och allvar, tillsammans med en gnutta melankoli, allt mycket suggestivt tecknat av Blutch:

Dungeon - My Son the Killer - Meeting

Att se Marvin som så ung och skildringen av hans mamma lägger ytterligare några pusselbitar till hans karaktär. När vi först får se honom i huvudserien är han vuxen och jobbar för Hyacinthe i hans slott, och han är då en besynnerlig blandning av naivitet, okunnighet om andra människors sinnen, våldsamhet och fredsivrare; i den här boken får vi se hur han började, dvs inte så fridsamt precis :-)

Soldiers of Honor: Den andra episoden i boken, tecknad av Bezian, utspelar sig mot slutet av hela Dungeon-historien. Den är i det närmaste helt fristående, med bara några korta skymtar av Marvin i sin roll som The Dust King som det enda bekanta ansiktet (plus ett kort besök i de extremt otrevliga kaninernas stad, Zedotamaxim), och vi får följa en legosoldat och hans bror i ett synnerligen mörkt moraliskt drama.

Huvudpersonen har en orubblig känsla för vad heder betyder, så när hans bror döms till döden har han inga kval över att själv åta sig rollen av den som leder brodern till hans död. Men slumpen gör att resan till öknen där brodern ska dö blir mer komplicerad än avsett.

Dungeon - Soldiers of Honor - Honor

Det här är tveklöst ett av de mörkare albumen i Dungeon, snudd på Heartbreaker-klass. Det finns inslag av komedi men de är så mörka att jag inte riktigt vet om ”komedi” är rätt ord för det. Världen är cynisk och rå (vilket är som väntat eftersom allt utspelas under The Grand Khans terrorvälde), och huvudpersonen  likaså; hans starka känsla för att följa hederns krav innebär bara att han kan utföra de gräsligaste mord utan minsta dåligt samvete så länge de inte bryter mot de kraven.

Så två inte alls uppsluppna album (även om det första ibland är roligt), både välskrivna och utsökt illustrerade (med Bezian som den en gnutta vassare, med närmast impressionistiska pennstreck), och ett nöje att läsa för mig som Dungeon-fan. Nu finns det bara fyra album kvar som inte översatts till engelska; med tanke på att det här kom ut har jag faktiskt en gnutta hopp om att kanske de också dyker upp. Tummar hålls, hårt!

PS. Har just skrivit klart det här inlägget och kollade in NBMs hemsida och sir man på; nästa år kommer en till bok ut, innehållandes två av de fyra saknade albumen. Yay! DS.

Dungeon: Slutsummering

Postat den

Dungeon - The End of Dungeon - cover

Jahapp, till slut kom det alltså en avslutning på Lewis Trondheim & Joann Sfars Dungeon (Donjon på franska): I mars förra året (dvs 2014) kom det samtidigt ut två böcker som tillsammans utgör upplösningen på det hela, och som nu getts ut på engelska av NBM i en bok, Dungeon Twilight – The End of Dungeon. Det innebär att i princip alla albumen i huvudserien nu finns på engelska, och även de flesta sidoalbumen, och jag tog chansen att läsa igenom dem alla för att rättvist avnjuta slutet. För det här är en riktigt bra svit av böcker, någonting av det mest underhållande man kan läsa IMHO :-)

Jag har ju skrivit om Dungeon flera gånger förut så jag tänker inte gå in på alltför mycket detaljer utan istället kasta ner några korta reflektioner över hur det känns att läsa de 30 översatta albumen i ett svep, och hur det hela fungerar som en sammanhängande historia. Kronologiskt, dvs ordnat utefter böckernas innehåll.

  • The Early Years: Fem album* om Hyacinthe, senare ägaren av Dungeon, och hans tidiga liv. Humor finns självklart, men generellt sett är de här böckerna allvarliga på ett personligt plan. Vår huvudperson är i början en naiv person som tror att allt går att lösa på ett enkelt sätt så länge man är ärlig, men allteftersom blir han mer cynisk. I det avslutande albumet, när staden han levt i gått under och civilisationen verkar försvunnit, är det lätt att se honom som den okänsliga karaktär han dyker upp som i de senare böckerna. Dungeon - Hyacinthe & AlexandraÄven grafiskt är de här böckerna mörka och fyllda av känslor, med först Christophe Blain och sedan den väl så expressionistiska Christophe Gaultier som ansvarig. Kanske den mest genomgående högkvalitativa delen av Dungeon, utan svaga punkter. Även de sidoalbum som berör den här tiden är mörka i tonen, med Heartbreaker som det mest extrema exemplet på det.
  • Zenith: De första albumen som gavs ut, men mitt i sviten kronologiskt. Klart mer humorfokuserade även om det finns både sorg och vemod här med. Hyacinthe är med en hel del, men huvudpersoner är ankan Herbert (en i början oduglig medhjälpare, anställd i fängelsehålan) och draken Marvin (med en aldrig riktigt utredd obrottslig lojalitet mot The Keeper). Slapstick, ordekvilibristik, och bisarra bifigurer gör det här till de böcker som det nog är enklast att börja med. Dungeon - HorusMen de två sista böckerna i den här sviten är svagare; de kom ut efter flera års paus och det känns som om Trondheim/Sfars manus lite tappat stunsen, som om de inte klarar av att vara lika lättsinniga längre. Det kanske beror på att de under tiden gjort flera album i The Early Years och Twilight-sviterna och att deras allvarligare ton smittat av sig. Plus att besynnerligt nog Boulets teckningar i de två albumen inte alls passar så bra, och det säger jag som en stor stor beundrare av Boulet i vanliga fall. Också i sidoalbumen är det humor för nästan hela slanten, även om allvarligare inslag finns med här och där.
  • Twilight: Apokalyptisk fantasy med en del humor bjuds i den avslutande serien. Herbert har blivit The Grand Khan och kontrollerar hela planeten Terra Amata med järnhand, alltmedan Marvin, The Dust King, blind väntar på att äntligen få dö. En genomgående känsla av död och nostalgi finns, men också hopp om återfödelse och förnyelse. Så allvarligt, javisst, men känslorna här hoppar vilt mellan förtvivlan, hopp, och ren humor.Dungeon - The Dust King Den utan tvekan mest oförutsägbara sviten där det är så gott som omöjligt att gissa vad för slags album det nästa kommer att vara. Och slutet, dvs de två nya albumen? Jo, det är väldigt lyckat, trots att det var många år sedan det senaste albumet dessförinnan. Closure för alla inblandade, och några små nostalgiska tårar från mig när Herbert och Marvins vänskap (jag håller hela tiden av misstag på att skriva Albert & Herbert istället…) får ett värdigt och passande slut. Kaotiskt värre, både berättat och tecknat, men med tanke på hur stor del kaoset alltid varit av Dungeon är det precis vad jag ville ha. Och här finns några sidoalbum som känns som om de egentligen borde varit en del av huvudsviten, som de två albumen som ingår i Dungeon Monstres: The Dark Lord; utan dem är det definitivt knepigare att hänga med i Twilight.

Varför gillar jag då Dungeon så mycket?

Mestadels beror det på hur underbart befriande Trondheim/Sfar berättar sin historia: Finns det en intressant utvikning att göra, gör den, och om det behövs varför inte spendera ett helt album på den! Jag älskar historier som vinglar åt alla möjliga håll på en gång när författaren ändå hela tiden vet i det stora hela vart allt är på väg. Här, i Dungeon, känns det hela tiden uppenbart att det visst finns en stor och tydlig historia i bakgrunden, men att jag som läsare kanske inte alltid får veta exakt allt som hände och hur. Som exempelvis hur Herbert egentligen blev The Grand Khan och hur/varför han ingick pakten med The Dark Entity och vad som då hände mellan honom och Marvin. Stickrepliker och antydningar finns det gott om, men detaljerna kommer jag aldrig få reda på.

Sen är det humorn; det var det första som lockade mig till serien (det tar ett tag att märka hur väl Trondheim/Sfar behandlar sin stora berättelse). Munhuggandet mellan Herbert och Marvin, de små detaljerna som den fascinerande staden Zedotamaxim, befolkad av arroganta och otrevliga kaniner (Marvin avskyr den när han besöker den i Zenith, och i Twilight nämns det i förbifarten att den temporärt blev helt förstörd av honom senare), teckningarnas finurlighet.

Och sen någonting som märks mer och mer när man läser: Personskildringarna. Hyacinthe är det tydligaste exemplet, med hans förvandling i The Early Years, men även när det gäller Herbert och Marvin är det faktiskt begripligt hur de kan utvecklas till den blodtörstige The Grand Khan och den filosofiske The Dust King. Finkänsligt är det, vilket kanske är oväntat mitt i det kaos och anything goes-mentalitet som annars präglar Dungeon, men egentligen inte med tanke på att både Trondheim och Sfar visat upp samma sak i sina andra serier.

Dungeon - Herbert free

Ganska många ord, men så är det också en ovanligt omfångsrik avslutad serie med europeiska mått mätt. Och en fantastiskt bra sådan, och dessutom en svit böcker som för mig personligen känns som om de verkligen hör samman med den här bloggen: Första året jag bloggade om serier var Dungeon den stora höjdpunkten för min del, en serie som gjorde att jag upptäckte hela l’Association-gänget. Så därför känns det både roligt och lite vemodigt att konstatera att nu är den över, det blir inget mer (förutom eventuella översättningar av de sidoalbum som inte översatts ännu).

Jag kommer att komma ihåg Marvin, framförallt som The Dust King, och hans Tong Deum. Hyacinthe och hans förtvivlade kärlekshistoria med Alexandra. Herberts lättnad i The New Centurions när han bestämt sig för att äntligen frånsäga sig ansvaret för Terra Amata. Nekromantikern Horus och hans besynnerligt komplicerade planer för att lösa alla problem. Och Alexandra, igen, den kanske mest komplexa av alla. Good times, good times!

Dungeon - Finale

 

* Det femte och sista albumet i den här sviten, Sans un bruit, är det enda albumet i huvudserien som inte översatts till engelska och eftersom jag inte tror det kommer hända tragglade jag mig igenom det på franska, så bra tycker jag om serien :-). Som med alla Dungeon-album behöver man inte läsa det här för att hänga med (en poäng med böckerna är att det är stora gap i handlingen mellan böckerna som aldrig redovisas i detalj) men jag rekommenderar ändå att man ska läsa det, om man kan.

Ralph Azham

Postat den

Halleluja!

Lewis Trondheims Dungeon är en av mina favoritserier det senaste decenniet (serien är lite äldre än så men började inte översättas till engelska omedelbart), så gissa om jag blev glad när Fantagraphics meddelade att de tänkte ge sig på hans sprillans nya serie Ralph Azham, som liksom Dungeon är en fantasyserie som blandar humor och allvar. Första boken, Why Would You Lie to Someone You Love?, kom ut häromveckan och jag läste den givetvis omedelbart :-)

Ralph Azham är den lilla byns paria. Allt han gör går fel, ibland av en slump och ibland på grund av att någon av invånarna som ogillar honom ser till det, och när så händer straffas han. En gång i tiden hoppades man att han skulle vara en Utvald, det vill säga en av de som har speciella magiska krafter och ska rädda landet från de omgivande hotande arméerna, men så blev det inte. Det är sedan dess alla ser honom som en förlorare, och själv låter han allt elände drabba honom utan att egentligen protestera. Situationen är låst, och det är inte förrän de nämnda arméerna anfaller som saker kan ändras.

Den som läst Dungeon vet att Trondheim kan blanda humor och allvar (om man tänker efter inser man att Dungeon faktiskt är extremt våldsam och blodig, men Trondheims på ytan så lättsamma stil och manus gör att det är lätt att glömma bort). En del av albumen är ren humor, en del rent allvar. I början kändes det som om Ralph Azham skulle vara en likadan serie, med dragning åt det lättsamma hållet, men allteftersom märks det att balansen är annorlunda den här gången. Den mycket typiska Trondheimska humorn finns det gott om, och den är lika rolig som alltid, men det som skiljer sig åt är att allvaret är mycket mer närvarande. Delar av Dungeon är allvarliga även de, som böckerna i sviten The Early Years eller den chockerande Heartbreaker, men i Ralph Azham är allvaret av den vardagligare typen istället för det mer storslaget dramatiska: Mobbningen Ralph utsätts för, hans pappas komplicerade förhållande till honom, med mera.

Ralph Azham är en mycket underhållande serie, precis som jag hoppades, och att de allvarligare delarna avviker från Dungeon är bara nyttigt; risken är att det annars kunde känts som onödigt med att starta en ny serie istället för att göra fler i Dungeon-sviten (det är en bit kvar till de utlovade 300 albumen). Den har dessutom ett mycket aptitligt utseende med det udda liggande formatet och sitt relativt generösa sidomfång på 96 sidor. Jag har ett enda litet klagomål: Trycket ser inte ut att vara optimalt och ser bitvis ut som från en (bra, men ändå) färgkopiator snarare än ett boktryckeri. Bortsett från det kan jag bara rekommendera Why Would You Lie to Someone You Love? som ytterligare en i raden av ypperliga Lewis Trondheim-serier, och kanske också för de som tycker att Dungeon är lite för lättviktig humor eftersom Ralph Azham är väl så rolig men med en mörkare klangbotten.

Papercutz: Dance Class & Monster

Postat den

Jag har skrivit en hel del om det engelska förlaget Cinebook förut och deras utgivning av fransk/belgiska serier av klassiskt snitt som Linda och Valentin, Blake och Mortimer, med flera. Men de har faktiskt konkurrens, trots seriekonstens låga status i England. Som till exempel av förlaget Papercutz som i sin barnboksutgivning då och då slänger in en serietitel. Den mest kända är Peyos Smurferna men jag tänkte skriva om två andra idag, en av vilka jag redan nämnt i en tidigare recension.

Dance Class: Hittills har det kommit ut två album av den här serien skriven av Béka och tecknad av Crip. Om ni föreställer er en typisk fransk humorserie av det oförargliga slaget om enstaka sidor där handlingen utspelas på en balett-akademi för unga tonåringar så har ni antagligen föreställt er något som är väldigt likt Dance Class. Allt som “borde” finnas med finns också här: Den snobbiga retstickan; den ensamma pojken i balett-klassen som av vissa ses som omanlig; den lite mer rundnätta flickan Lucie som inte kan låta bli godsaker, trots att det inte är bra med tanke på baletten. Originellt är det inte kan man lugnt säga.

Men därmed inte sagt att det är en dålig serie. Om jag jämför den med till exempel Cinebooks Bellybuttons som också följer en liten grupp flickor, tecknad i en lika “söt” stil, så undviker Dance Class alla de fel som Bellybuttons hade. Utan att göra retstickan till ett monster framgår det att hon har fel när hon har det, och balett-gossen framställs inte som det minsta löjlig även om en del i serien tycker (temporärt) att han är det.

Med andra ord, Dance Class har hjärtat på det rätta stället och det gör att jag kan förlåta överflödet av klichéer. Mitt missnöje med att serien ändå onekligen har extremt smala huvudpersoner förutom Lucie vars huvudsakliga personlighetsdrag är ätandet minskades också när redaktören rakryggat tog upp den problematiken i ett litet efterord i den andra boken. Det gör inte att problemet försvinner men det gör att den som läser serien åtminstone blir uppmärksammad på det.

Sammanfattningsvis är Dance Class en inte vare sig spännande eller egentlig särskilt rolig serie som lever högt på sin charm; en charm som gör att jag trots allt tycker att seriens översättning till engelska är ganska välförtjänt. OK barnserier behövs det alltid fler av!

Monster Dinosaur: Jag har tidigare skrivit om Lewis Trondheims Monster Christmas, och nu har Papercutz gett ut sin tredje bok i samma serie (Monster Mess kom ut i våras). För mig är det alltid en högtidsstund när jag får chansen att läsa ett för mig nytt Trondheim-album och Monster-serien är inget undantag trots att jag är ganska många år äldre än den avsedda målgruppen :-)

I Monster Dinosaur anordnas ett gladiatorspel där de tävlande ritar sitt monster på det magiska pappret som gör det man ritar verkligt, och det går givetvis åt pepparn när det vinnande monstret visar sig vara alltför kraftfullt och måste stoppas. Barnen ritar, pappan ritar, monstret ritar, alla med sin speciella stil på monstret. Monster-böckerna är udda med sina textplattor som har en ton som vore de muntligt berättade sagor, och handlingar som gör att Trondheim kan släppa loss sin visuella fantasi mer än kanske i någon annan serie (även Monster Mess hade bisarrare teckningar än de flesta serier). Mystiska monster blandas med teckningar som ser ut som om de var gjorda av småbarn på ett härligt sätt; Trondheim är alltid bra på att göra serier där det känns som om vad som helst kan hända, och här är den känslan starkare än någonsin.

Om Dance Class är en helt OK barnserie är Monster-böckerna däremot geniala, och något som alla borde läsa oavsett ålder. Jag rekommenderar dock att man ignorerar Papercutz numrering för precis som med Cinebooks utgivning verkar det som om man slumpat fram ordningen. Monster Mess är den egentliga starten av serien som till och med visar var barnets monster Kriss kommer ifrån, men Papercutz har alltså valt att låta den bli nummer två i England…

Ett monster i familjen: Monster Christmas

Postat den

Efter Frank Millers fasansfulla Holy Terror och Mats Jonssons icke-fasansfulla men inte precis uppsluppna Mats kamp kan det behövas någonting lättsamt, och vem är bättre skickad att erbjuda någonting sådant än min stora favorit Lewis Trondheim? Den här gången i form av en barnserie som heter Monster Christmas, utgiven på förlaget Papercutz som också ger ut till exempel Smurf-albumen på engelska.

Monster Christmas är en ovanligt tydligt barn-fokuserad Trondheim-serie. Många av hans andra serier, som några av Dungeon-sviterna, Li’l Santa-böckerna, eller Astronauts of the Future, kan definitivt läsas av barn också, men i Monster Christmas saknas helt alla vinkar till vuxna läsare; här är det barnen som är målgruppen, inga andra. Det märks tydligast i hur serien är berättad: Berättarrösten i serien består uteslutande av textplattor skrivna på ett sätt som ett ganska litet barn skulle återberätta en historia. Ett mycket enkelt språk, presens-tempus, och ett naivt personligt tilltal.

Berättelsen i sig handlar om hur den lilla familjen + deras husdjursmonster Kriss ska fira jul, men det trasslar till sig när de på väg till semestermålet råkar få syn på hur jultomten blir jagad av ett stort monster som ätit upp alla hans renar och nu tänkt sig en liten efterrätt också; sen raglar historien vidare på ett mycket typiskt Trondheim-sätt. För den som läst mycket Trondheim tidigare är det roligt att se hur mycket ett barns berättarstil ”Och sen hände det. Och sen hände det. Och sen hände det.” påminner om hur han själv brukar skriva sina serier; skillnaden här är att eftersom barnen i serien själva berättar vad som händer känns det om något ännu mer slumpmässigt var handlingen ska ta vägen.

Vad betyder det när mamma börjar packa ens kläder?

Det är en kort serie, bara 32 sidor, men den är också precis som jag väntade mig mycket charmig. Trondheims teckningar ser ut som de brukar, men med personer som är en smula gulligare än vanligt (dvs deras kroppar är mindre medan huvudena är lika stora som vanligt; i övrigt är pappan och mamman misstänkt likt hur han brukar rita sig själv + sin fru i sina självbiografiska serier), manuset känns som om han bett sina barn berätta en spännande historia om jultomten och monster som han sedan själv bearbetat, och inte är boken dyr heller. Det finns två till album på franska om den lilla familjen som jag hoppas Papercutz också ger ut; bra barnserier är alltid en bristvara.

Mer på-tuffning: Captain Easy, Little Nothings och Incognito

Postat den

Dags för lite fler serie-rekommendationer vad gäller pågående utgivningar som man inte bör missa!

Easy + vän behöver hjälp

Captain Easy av Roy Crane: Den andra volymen som samlar söndagssidorna av den här klassiska 30-talsserien kom ut för några månader sedan på Fantagraphics. Samma trevliga innehåll, samma trevliga stora format, samma gudsigförbarme fula omslag. Som jag skrev förra gången är det här inte en serie med moderna historier, men de gör det de ska helt OK: Easy hamnar i knipa, Easy krånglar sig ur knipan, Easy träffar åtminstone någon vacker dam. Det bästa med den är utan tvekan teckningarna; för en gångs skull vill jag rekommendera en serie även till de som kanske inte tycker manuset är sådär himskans intressant för det här är ett perfekt exempel på hur man tecknar en serie.

Little Nothings av Lewis Trondheim: Den fjärde boken av Trondheims serieblogg har precis kommit ut, och den är lika bra som de föregående. Trondheim har blivit några år äldre, han bekymrar sig lite mer för sjukdomar och annat åldersrelaterat, och han är ofta ute på resor i diverse serie-sammanhang. Precis som förut alltså, med en Trondheim som fortsätter att visa att han behärskar alla sorters serier. Och den som vill läsa serien på nätet kan också precis som förut följa den på det amerikanska förlagets hemsida här.

Incognito, skriven av Ed Brubaker och tecknad av Sean Phillips: När Incognito kom ut för två år sedan berömde jag serien för dess lyckade mix av superhjältar och crime. Nu har Brubaker & Phillips skrivit en uppföljare kallad Incognito: Bad Influences och det är fortsatt bra läsning. Brubakers manus är lika proffsigt som alltid (han är nu efter bland annat de här serierna och hans Captain America den stora stjärnan i den här genren) och Phillips teckningar är bra de med i sin relativt tydliga stil men med en passande nött känsla. Han börjar också mer och mer påminna om Dave Gibbons; i slutet av I: BI skulle vissa rutor nästan kunnat vara tagna ur Watchmen, om färgläggningen hade varit mer i Watchmen-stilen.

Det som är lite synd är just det faktum att det här är en fortsättning. Det är alldeles för sällsynt i superhjälte-världen med avslutade serier där man inte behöver ha läst serien i åratal för att förstå vad som händer, och därför gillade jag att Incognito var en ny serie och dessutom avslutad i och med första albumet. Nu är Zack tillbaka och visserligen är det fortfarande intressant att följa hans kamp för att kunna relatera till vanliga människor och ett vanligt liv, men tyvärr är de delarna mer eller mindre en repetition av samma saker från den första boken. Den här delen har dessutom betydligt mer av superhjältar och mindre av crime, och avslutningen är definitivt ett ”Fortsättning följer”-slut. Jag kommer absolut köpa nästa bok också, om det blir en, men jag saknar trots det den rena och fräscha känslan av ett avslutat helt som den förra boken gav.

Många läsvärda serier finns det, och fler kommer ut varje vecka. Tur det :-)

Flera smulor bättre självbiografiskt: Approximate Continuum Comics

Postat den

Bättre än Paying For It alltså, som jag skrev om häromsistens :-) Det är två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till hur man gör självbiografiska serier; Brown med sin extremt realistiska och närmast maniskt korrekta stil med vidhänga notapparat, kommentarer från andra om sanningshalten, exakta datum, jämfört med Trondheims snabba associationer, fantasifullhet, och mycket lätta handlag. Ingen av stilarna är i sig överlägsen den andra, men i just det här fallet är det en utklassningsseger för Frankrike över Kanada ;-)

Nåväl, Approximate Continuum Comics: Det är inte precis en överraskning att jag gillar ACC. Sen det första Lewis Trondheim-albumet jag läste (första Dungeon på NBM, tror jag) har jag läst allt jag kommit över av honom, och jag kan med gott samvete säga att han är en av de allra yppersta europeiska (för att inte säga världen) serieskaparna de senaste decennierna, och att han alltid är läsvärd. ACC publicerades ursprungligen i sex serietidningar i Frankrike 1993-4 och är Trondheims seriedagbok över det ett och ett halvt år boken täcker.

Eller seriedagbok: Liksom så många andra av Trondheims serier svajar ACC åt alla möjliga håll, oftast samtidigt, och det visar sig passa lika besynnerligt bra för en självbiografisk serie som för exempelvis hans sword and sorcery-serier. När han får ångest för att han inte ser till att bli en bättre människa kan det yttra sig som en livlig och ofta fysisk diskussion med en stor orm, som ett slagsmål med andra versioner av sig själv, eller för den delen bara med att han sitter och tänker.

Det är väldigt mycket strödda tankar som far runt, snarare än en allvarlig analys av sig själv, och humorn är alltid närvarande. Ibland är det ren slapstick (givetvis mästerligt gjort) som i skildringen av ett L’Association-möte eller en fest i studion som spårar ur.

ACC är inte det enda självbiografiska Trondheim har gjort. På senare år har han haft en serieblogg som översatts till engelska av NBM, som jag har recenserat här förut. Och ACC påminner väldigt mycket om Little Nothings; det är svart-vitt istället för färg, längre episoder (och därmed lite mer grubbel), och en yngre Trondheim mitt i Paris-livet, men känslan är densamma: Små obetydliga känslor och reflektioner, ibland blandade med lite mer allvar.

Sen finns det faktiskt en likhet, trots allt, mellan ACC och Paying For It: ACC har också en sektion där de som är med har fått chansen att kommentera hur de presenteras. Men ACCs kommentarer, huvudsakligen från andra kända tecknare, är inte precis seriösa utan mer typ klagomål över att de skildras som en grävling istället för ett noblare djur osv. Med andra ord, helt i bokens anda!

Som avslutning kan jag bara säga: Det var extremt skönt att läsa en ny Trondheim-bok efter Chester Browns; min hjärna behövde rensas ut, och det finns få som är lika bra som Trondheim på att åstadkomma just det :-)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 200 andra följare