Etikettarkiv: Trondheim

Lästips: Les Herbes Folles

Postat den

Eller, för den som inte kan franska, ungefär Den galna grönskan. Och med den franskalektionen vet ni allt som krävs för att kunna läsa den senaste boken i Lewis Trondheims svit om Lapinot/McConey/Kanino (franska/engelska/svenska) eftersom det den här gången handlar om en serie helt utan text: 365 små helsidesillustrationer som ursprungligen publicerades på Instagram från 1 januari 2018 till 31 december samma år. Och som alltså nu samlats ihop i en mycket fet och aptitlig liten bok som del två i Les nouvelles aventures de Lapinot (den första är ett vanligt album med text så den har jag tyvärr inte läst 😦 ).

Handlingen är för att vara en ordlös serie ändå tämligen komplicerad: En helt vanlig dag när Lapinot spatserar i Paris märker han hur staden gradvis tas över av vildvuxen flora, och att han är helt ensam i den förfallna staden. Varför? Inte vet han och inte vet läsaren, även om det senare kommer avslöjas. Så till att börja med är det bara en fråga om att överleva tills han får syn på den nutida, levande och befolkade staden igen. Men när han lyckligt springer dit märker han att det inte kommer bli så enkelt att komma undan djungeln:

Därmed har handlingen kickat igång på allvar, och resten av boken är i princip en lång jakt där Lapinot och efter ett tag hans irriterande men lojala vän Richard försöker förstå varför Lapinot hela tiden måste röra sig för att inte uppslukas av grönskan, och varför det bara är han som ser den alternativa världen. Med andra ord är det här ett album som liknar tidigare böcker som The Hoodoodad med sin otursamulett och allehanda fantastiska förvecklingar snarare än Slalom med sin mer jordnära humor.

Gillar jag det? Oh ja, och det säger jag som en som normalt inte är så värst förtjust i just ordlösa serier; när jag läser sådana märker jag att det ofta känns som om jag läser alldeles för snabbt, som om handlingen inte hinner sjunka in som den ska. Men här, med bara en bild/sida, fungerar det ändå. Jag tror att det mestadels beror på att jag känner mig på samma våglängd som Trondheim, där även de mest minimala detaljer och små enkla skämt sitter klockrent. Samma sak med teckningarna, här renskalade på layout och i sin allra mest basala form, som jag tycker är i princip perfekta i sitt val av vinkel, vad som ska ingå, hur poängen ska framgå, med mera.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Jag är oerhört partisk vad gäller Trondheim, och det står jag för 🙂

Sammantaget är det ett formellt experiment som lyckats över förväntan IMHO; en ordlös teckning/dag i ett år i ett äventyr som är nog så komplicerat handlingsmässigt som många andra serier med betydligt fler förklarande ord hade kunnat gå åt pipan, men här, i samlad form, är det ett rent nöje att läsa (titta på? uppleva?) den. Flera gånger var jag tvungen att bläddra bakåt i boken för att se om någon ny hypotes från min sida om vad som pågår stämde, men det gjorde jag så gärna, någonting jag är mer skeptisk till att jag skulle uppskattat om jag istället läst den i originalform på nätet där bakåtbläddring är mycket mer krångligt. Men så är jag i grunden en läsare som blir lycklig när jag ser en bok vars fysiska format är så inbjudande som det här 🙂

*:De gamla äventyren tog slut 2004 då huvudpersonen dog i det sista albumet, men 2017 bestämde sig Trondheim för att ge ut nya album som, eventuellt, utspelar sig i ett parallellt universum. Men det spelar såklart ingen roll, det är ändå samma gamla gäng som dyker upp igen, och förklaringen är nog mest till för de som gillar att ha en sådan 🙂
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Edit 2019-09-05: Fick en kommentar på Facebook om att den tyska utgåvan faktiskt finns att beställa via svenska nätbokhandlar så jag har lagt till en länk till den i shoppinglänkarna ovan; eftersom serien som sagt är ordlös spelar det väldigt liten roll vilket ”språk” man läser på. Och nog är Das verrückte Unkraut en väl så bra titel? 🙂

Lästips: Maggy Garrisson, nu som bok

Postat den

Idag tänkte jag tipsa om en bok jag skrev några korta rader om för mindre än ett år sedan: Historien om Maggy Garrisson, tre album samlade i en bok, skriven av Lewis Trondheim och tecknad av Stéphane Oiry. Och skälet till att jag tipsar om den igen är för att den nu kommit ut i fysiskt format på förlaget SelfMadeHero; den förra utgåvan var en rent digital sådan (givetvis utgiven av Europe Comics), och eftersom jag vet att det finns många som inte gillar att läsa serier digitalt tänkte jag pusha lite för den igen 🙂

För pushvärd är den, den här socialrealistiska deckaren som närmast är någon slags diskbänks-noir. Fala kvinnor, snärtig dialog, förräderier; allt som en klassisk noir bör innehålla finns här, men i miljöer som närmast känns som någonting hos Ken Loach. Alla människor i serien har en lätt (eller mycket) solkad moralisk kompass och det är självklart att man aldrig kan lita på någon annan, någonting som Maggy är mycket väl medveten om. Själv har hon väldigt få skrupler även om hon egentligen inte är våldsam eller kriminell, utan bara ser alla möjligheter att tjäna pengar som någonting som är värt att göra. Pengasummorna som står i centrum är också sorgligt små med tanke på vad som riskeras vilket bara understryker att det här handlar om småkriminella, för vilka £15000 är en enorm summa.

Och i sann noir-anda blir intrigen mer och mer komplicerad allt eftersom boken fortlöper. Det som skiljer Maggy från de andra huvudpersonerna är att hon tänker lite rakare och mer okomplicerat än dem, vilket både gör att hon är förvånansvärt framgångsrik som medhjälpare till den lokala (och lätt alkoholiserade) privatdetektiven och att hon i princip alltid svarar ärligt så fort någon kriminell pressar henne på information. Pengar behöver hon, men hon försöker så gått det går (vilket är sådär) undvika våld.

Jag gillade Maggy Garrisson när jag läste den digitalt, och baske mig om jag inte gillar den ännu lite mer nu efter att ha läst bokutgåvan. Den är mycket annorlunda jämfört med det mesta andra från Trondheim, men hans skicklighet med dialoger och att lita på att läsaren snappar upp alla detaljer som skymtar förbi för att kunna hänga med i handlingen finns där.

Och precis nu, när jag egentligen skrivit klart, kom jag att tänka på en annan filmskapare som boken påminner mig om, också han en fransman: Jean-Pierre Melville, med filmer som Le samourai. Förvisso utan Melvilles coolhet (kom ihåg, diskbänks-noir), men med samma känsla av tysthet/tomhet där saker bara händer, och där huvudpersonerna är på samma gång mycket smarta och mycket korkade. Så Ken Loach + Jean-Pierre Melville = Maggy Garrisson. Kanske 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Infinity 8 – The Gospel According to Emma

Postat den

Well, jag har egentligen inte så mycket mer att säga om det tredje albumet i Lewis Trondheim science fiction-projekt Infinity 8 där vi får/kommer få följa åtta olika varianter på hur passagerarskeppet Infinity 8 undersöker den gigantiska rymdkyrkogården det får syn på under en resa än det jag redan sagt vad gäller det första och det andra albumet: Det är mycket underhållande Trondheim light (och Trondheim är ett pålitligt plus för min del) byggt på en inte alls oäven sf-idé (ytterligare ett plus), så jag är mycket glad över att serien av någon anledning förärats en engelsk utgåva som dessutom ges ut i rask takt.

Och det är därför jag fortsätter pusha för serien här på bloggen: Fler köpare önskas så att utgivningen fortsätter! Och det är dessutom alldeles förträffligt snygga engelska albumutgåvor; något större än vanligt serietidningsformat, hårda pärmar med charmigt rundade hörn, utmärkt tryck, och en design som åtminstone jag tycker fångar på pricken känslan i serien, med dess blandning av retro-sf, humor, en gnutta allvar, och moderna serietecknare. Den sista delen har precis kommit ut på franska så nu gäller det för den engelskspråkiga att hålla ut i fem ytterligare album 🙂

Några få ord om trean ändå: Den här gången är det inte en aktiv agent som får i uppgift att hjälpa skeppet utan en som färdas som passagerare, och som har en mycket personlig anledning att ha följt med. Cue dolda planer när den religiösa sekten agent Emma tillhör tror sig veta att någonstans på kyrkogården finns liket av religionens grundare, och att detta kan hjälpa kyrkan att avsluta en uråldrig träta om vad grundaren egentligen menade med sina skrifter. Allt tecknat i en rund och färgglad retrostil av Olivier Balez och där Trondheim den här gången fått hjälp med manuset av Fabien Vehlmann som visserligen inte är någon favorit hos mig men som ändå visat sig kunna skriva riktigt bra när det gäller science fiction.

Sen, som förut, måste jag självklart slänga in en brasklapp om att det är så många saker med Infinity 8 som råkar tilltala just mig att jag vet med mig att jag är mer positiv till serien än den kanske förtjänar. Bra popcornunderhållning är det men kanske inte mer än så, och som en vis skribent en gång skrev så behåller Trondheim sina allra bästa manus till de serier han också tecknar själv.

Härnäst i sviten väntar Infinity 8 – Symbolic Guerilla, ett namn som låter lovande. IMHO. Och ja, det är mycket möjligt att jag gör en push för den också när den kommit ut, bara så ni vet 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Infinity 8 – Back to the Führer

Postat den

infinity 8 - back to the führer - cover

Jag är som den som läst bloggen ett tag kanske märkt löjligt svag för franske serieskaparen Lewis Trondheim. Och det gör att även när han inte riktigt lyckas med sina serier läser jag dem ändå, och tycker till och med om dem. Som dagens album, det andra i ordningen av de planerade åtta i serien Infinity 8, där rymdskeppet Infinity 8 av komplicerade science fiction-skäl tillfälligt stannat på sin färd mellan Vintergatan och Andromedagalaxen (läs förklaringen, eller vad man ska kalla det, i min första text om serien).

Titeln Back to the Führer kommer sig av att agenten som har huvudrollen den här gången, Stella Moonkicker, misstänker att den nazistiska gruppen som befinner sig ombord på skeppet kan ligga bakom stoppet och därför bestämmer sig för att infiltrera dem. Eller, det är åtminstone så hon själv beskriver det hela för kaptenen; när hon rättfärdigar sin historia inför sin övervakningsrobot (hon är inte den mest regelföljande agenten) är det med orden ”I’m not lying, I’m just rearranging facts”…

Och om det är nazister i farten i en science fiction-historia finns det givetvis också med kloner, en nazi-kvinna klädd i läder, och naturligtvis, som ärkeskurk, Adolf Hitlers huvud kontrollerande en robot.

Men ändå är det här en allvarligare historia än den förra, och det är väl här som serien inte riktigt fungerar som den borde. Det börjar helt humoristiskt, med ett extremt oförargligt möte med titeln Nazism: The Art of Life där några mycket rara nazister pratar om hur bra de är på heminredning, recept, och vilka gulliga tekoppar de har. Men så fort Hitler dyker upp blir det lite för allvarligt för att humorn ska fungera, överdrifterna till trots.

infinity 8 - back to the führer - meeting

Ansvaret faller dels på manuset av Trondheim och Oliver Vatine, men också på Vatines teckningar som skulle behövt fånga upp det överdrivna och det knasiga bättre. Han är ingen dålig tecknare, men jag måste säga att Dominique Bertails teckningar i den första boken var mer anpassade till sin historia. Och Bertails illustrationer hade också rikligt med sense of wonder, med ett fantastisk ljus- och skuggspel, så det kändes lite tråkigt att läsa Vatine i jämförelse.

Så definitivt ett lästips mest avsett för de som verkligen gillar Trondheim; om man inte läst honom förut eller inte är lika förtjust i honom som jag finns det klart bättre serier av honom att ge sig på. Själv kommer jag absolut fortsätta läsa Infinity 8 för det finns inte en chans att jag skulle kunna motstå kombinationen Lewis Trondheim, science fiction, och de alldeles charmanta fysiska utgåvorna som förlaget The Lion Forge erbjuder, inklusive extramaterial. Jag ser redan fram mot The Gospel According to Emma och Symbolic Guerilla, de nästkommande delarna 🙂

infinity 8 - back to the führer - parade

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Två av Trondheim: Maggy Garrisson & Infinity 8

Postat den

Lewis Trondheim är en mycket produktiv herre, och det mesta han är inblandad i brukar vara värt att läsa. Så ock dagens två serier där han står för manuset i den ena, Maggy Garrisson, och tillsammans med Zep har han också skrivit den andra, Infinity 8. En kort beskrivning av de båda:

Maggy Garrisson

Det här är en tre album lång berättelse tecknad av Stéphane Oiry om Maggy Garrisson, en kvinna som precis fått ett nytt jobb som sekreterare till en privatdetektiv. Han visar sig vara tämligen värdelös och Maggy, som gillar att snoka i saker och lägga sig i, börjar själv ta på sig uppdrag. Men det står snart klart att hon tagit sig vatten över huvudet när saker tar en våldsammare vändning.

Maggie Garrisson - undersökning

Maggy Garrisson är en ovanlig deckare, om man ens kan kalla den för det eftersom det mer känns som ett grått vardagsdrama i ett regnigt och kallt England. Jakten på pengar är inte för drömmen om ett bättre liv utan snarare ett sätt att fly den allestädes närvarande tristessen; jag får aldrig intrycket av att någon av personerna ens tillfälligt är glada när de tror sig rika utan bara något mindre missbelåtna (om ens det).

Så en inte helt vanlig serie för den vanligen mer komiskt inriktade Trondheim. Men han känns igen i de små detaljerna, som den följsamma dialogen och hur den stackars huvudpersonen aldrig har kontroll över skeendet och istället hela tiden måste anpassa sig (ett berättarknep som också kan ses i till exempel bröderna Coens filmer). Även Oirys teckningar är mer dystra än de man vanligtvis ser i Trondheims serier.

Infinity 8

Nämnde jag att Trondheim är produktiv? Här har vi en ny serie med ett av hans sedvanligt ambitiösa upplägg: 8 album (som i sin tur alla består av tre serietidningar med cirka 32 sidor), alla med olika tecknare och med olika manusförfattare som han samarbetar med, och såsom varande en sf-serie kan han också leka med tiden, så alla album utspelas samtidigt men inte i samma tid. Dvs, gimmicken är ett rymdskepp, Infinity 8, där kaptenen kan reboota verkligheten men ändå minnas vad som hänt och som därigenom kan välja den optimala versionen. Med vissa begränsningar, som att det bara fungerar 8 timmar åt gången, och att det bara fungerar med ett mindre antal (typ 8) reboots per tidsperiod (så att hen kan hålla alla möjligheter i minnet för att sedan välja en). Problem uppstår under resan, och kaptenens speciella förmåga aktiveras…

Det jag har läst är den första boken, Infinity 8 – Love and Mummies (de översätts först i tidningsformat och sedan i samlade album; bok tvås (Back to the Führer) tidningar har precis börjat komma ut) där Zep, mest känd för sin serie Titeuf, är samarbetspartnern och där Dominique Bertail står för teckningarna. Trondheims humor firar triumfer med alla underliga varelser ombord på skeppet och deras interaktioner, och Bertails eleganta, stilrena teckningar med ett mode som närmast påminner om någonting från Det femte elementet gjorde att jag hade löjligt trevligt med boken.

Infinity 8 - bar

Egentligen är det inget storverk utan mer underhållning för stunden, men som de som läser den här bloggen regelbundet vet så är jag mycket svag för Trondheims speciella humor och hans tajming. Det är också kul att se i båda dagens serier att han kan skriva manus där tecknarna är en smula mer realistiskt sinnade än han själv; framförallt Maggie Garrisson är betydligt mer allvarlig än allt annat jag läst av honom.

Trondheim brukar onekligen spara sina allra bästa manus till de serier han tecknar själv, men dagens två böcker visar att även när han inte är i absolut toppform är han en av de allra bästa manusförfattarna vi har idag i serievärlden, och det är inte så pjåkigt 😉

Infinity 8 - undersökning

Poppies of Iraq

Postat den

Poppies of Iraq är en självbiografisk serie som handlar om Brigitte Findaklys familj,färglagd av henne själv och illustrerad av hennes make Lewis Trondheim. Till skillnad från de flesta självbiografier är det inte fråga om en kronologisk berättelse utan istället får vi följa henne i korta episoder à 1-4 sidor med nedslag som hoppar mellan barndomens Irak, studenttidens Frankrike dit hennes familj flydde, och nutiden när hon med mycket långa mellanrum återser medlemmar av sin släkt igen.

Ett ovanligt och intressant inslag är att Findaklys familj är ortodoxt kristna, och därför ser vi Irak skildrar både inifrån och utifrån samtidigt: Hon är irakiska och längtar hem när familjen flyttat till Frankrike, men samtidigt var hennes familj också hela tiden särbehandlade i hemlandet eftersom den överväldigande majoriteten var muslimer. Så när hon går i skolan får hon gå ut på skolgården och leka när de andra bedriver studier i Koranen:

Allteftersom framtonar en dyster bild av ett land förött av krig och diktatur. I Findaklys barndom fungerar landet, åtminstone någotsånär, och de mesta av hennes minnen är goda. Det finns saker som ter sig besynnerliga och kanske inte helt godartade, men det är först när hon blir äldre som saker verkligen försämras med nyckfulla dekret från regeringen och ökade spänningar inom landet mellan de olika grupperingarna beroende på vem som har makten för stunden.

Familjens flytt till Frankrike är inte heller en mirakelkur. Pappans utbildning till tandläkare godkänns inte i det nya landet och han lyckas aldrig anpassa sig till sin nya omgivning, och Findakly själv längtar som sagt tillbaka till Irak. Men när hon någon enstaka gång lyckas få tillstånd att besöka landet (något som pappan aldrig får och inte heller vågar han åka tillbaka av rädsla för repressalier för att han lämnat landet) märker hon att hon inte längre trivs där heller; tillvaron har blivit farligare med kidnappningar och slumpmässigt våld, och hon kan inte heller som kvinna uppträda på samma sätt som hon förut kunde.

Den sorgliga tonen förstärks också av hennes möten med släktingarna i nuet; ingen av hennes jämnåriga har i längden velat stanna kvar i Irak så de som kunnat har flytt till världens alla länder:

Poppies of Iraq är en i långa stycken intressant serie som skildrar Irak från minoritetens ögon; en minoritet som ofta hade det bra ekonomiskt men som likafullt tidvis haft svårt att passa in i landet. Det är en skildring med mycket hjärta för det är tydligt att Findakly tycker om landet och att hon är sorgsen över vad som skett med det.

Men helt lyckad som serie är boken inte. Jag älskar ju normalt Trondheim och allt han är inblandad i, men den här gången är jag inte säker på att hans teckningar riktigt passar in. Manuset och bilderna lyfter inte varandra; var för sig är de bra, men tillsammans blir det bara 1+1=2 istället för i mer lyckade serier där vi får en trevlig 3:a eller någonting ännu bättre.

Manuset är också lite för opersonligt, trots att varenda sida handlar om Findakly och hennes upplevelser och tankar om Irak. Jag får aldrig riktigt kläm på henne själv, och egentligen är den enda personen med personlighet hennes pappa. Om serien hade handlat om honom hade det räckt, men nu är det menat som en serie om Findakly och hennes familj och då känns det tomt. Bortsett från skildringen av pappan är det sidorna från hennes barndom som jag tycker är klart mest lyckade; där känns det genuint och personligt på riktigt.

Så sammanfattningen får jag nog använda det ord som jag redan använt två gånger om serien igen: Poppies of Iraq är en innehållsmässigt intressant bok med några brister som serie betraktat.

 

Mickey’s Craziest Adventures

Postat den

501 MICKEY'S CRAZIEST ADVENTURES[DIS].indd

Har ni hört talas om Disney-tidningen Mickey’s Quest från 60-talet, och följetongen Mickey’s Craziest Adventures som publicerades i den, med en sida / nummer?

Inte det?

I så fall kan jag glädja er med att de franska serieskaparna Lewis Trondheim och Nicolas Keramidas precis publicerat ett album i Frankrike med just den serien efter att ha hittat ett antal nummer av den tidigare helt okända tidningen på en loppmarknad. Tyvärr saknas en del nummer så serien är inte helt komplett, men Trondheim & Keramidas tyckte att serien var så bra att att den förtjänade att ges ut ändå…

Med andra ord, en fejkad bakgrund till en fejkad serie, någonting som Trondheims äldre A.L.I.E.E.N. också var ett exempel på, i det fallet en bok som sades ha lämnats på Jorden av okända utomjordingar. Här är det mer begripligt innehåll (A.L.I.E.E.N. var givetvis inte skriven på ett läsbart språk); well, begripligt om man kan franska alltså, men det kan jag åtminstone stava mig igenom 🙂

Serien ifråga är av typen fullt ös medvetslös, en serieform som Trondheim behärskar alldeles utmärkt, och handlar om hur Musse Pigg tillsammans med Kalle Anka ger sig ut på jakt efter Svarte Petter och Björnligan som tillsammans stulit farbror Joakims pengar med hjälp av en förminskningsstråle som Oppfinnar-Jocke uppfunnit. Musse jagar Svarte Petter eftersom kommisarie Karlsson bett honom om det, medan stackars Kalle jagar Björnligan eftersom Joakim anser att det är Kalles fel att pengarna stulits och att Kalle därför är återbetalningsskyldiga för Joakims hela förmögenhet.

Tillsammans rusar de sta och under jakten stöter de på diverse övergivna ruinstäder, vilda djur, mytiska folkslag, andra Disney-karaktärer, och så vidare; allt som sagt i ett rasande tempo som blir ännu mer extremt eftersom det som sagt ”saknas” sidor vilket gör att en sida kan avslutas med att Kalle & Musse precis undflytt en Tyrannosaurus Rex med hjälp av pterodaktyl-lift, för att på sidan efter vara på vild flykt undan en rasande mammut. Vad som hände däremellan vet ingen eftersom den sidan aldrig lär hittas. Turligt nog är sidorna dock numrerade i ”original” vilket gör att man kan se själv hur många sidor som hoppats över, vilket gör det lättare att fantisera om vad som hände på dem 🙂

Mickey's Craziest Adventures - apor

Humorn är mycket Trondheimsk, med ren slapstick blandad med deadpan, och som jag sagt så många gånger älskar jag resultatet. På grund av att jag måste läsa långsamt och ha ett lexikon tillhands för de ord jag inte förstod blev förstås tempot lite ryckigt vilket är synd eftersom just tajmingen är så viktig när det gäller Trondheim, men det fungerade bra trots det. Och det hjälper att både situationerna och karaktärerna är så välbekanta för mig; det går lätt att gissa vem Kalle menar när han talar om ”Gontran” i samband med att Musse säger att nu måste de ha tur för att kunna undkomma.

Keramidas insats, dvs teckningarna, är också utmärkta, i en underhållande blandning av modern fransk seriestil och italienska Disney-serier (för det är definitivt de italienska serierna som den här boken ligger närmast i stil och humör). Hans linjer har schvung och karaktär, och den spontana stilen gör att variationerna i hur figurerna ser ut känns helt naturligt, också det något som kännetecknar många av de bästa italienska Disney-tecknarna som tar sig stora friheter med plastiken.

Jag hade väldigt trevligt när jag (långsamt!) läste Mickey’s Craziest Adventures, och det är kul att Disney tillåtit den här boken. Konceptet med den bortglömda tidningen och de förlorade sidorna kändes i början lite egendomligt men efter ett tag kändes det som en smått genial idé: Trondheim vet hur man ska mjölka konceptet på komiska effekter, och att den halsbrytande farten blir än mer halsbrytande är också en positiv följd av det. Sen är den fysiska utformningen av boken också extremt inbjudande till läsning, med sin gammeldags färgläggning och ”åldersgulnade” sidor.

Mickey's Craziest Adventures - meteor

Samtidigt som det här albumet gavs ut kom också en till bok i samma serie, dvs nya Disney-serier av uppburna franska serieskapare: Une Mystérieuse Mélodie av Cosey. Jag köpte inte det eftersom jag inte är så svag för Cosey, men igen, en eloge till Disney för det här projektet. Och ännu roligare vore det om serierna skulle komma ut på svenska (eller engelska); Egmont, please? 🙂