Marjorie Finnegan, Temporal Criminal

Efter besvikelsen med Harley Quinn-albumet jag läste häromsistens tänkte jag att det kunde passa med en serie som lyckas med precis det inte den förra serien gjorde: Marjorie Finnegan, Temporal Criminal, skriven av Garth Ennis och tecknad av Goran Sudžuka. Åtta delars uppsluppet kaos om den tidsresande tjuven Marjorie, hennes medbrottsling Tim (ett huvud i en glasburk), hennes syster Harri (en tidspolis vars främsta mål i livet är att fånga Marjorie), och Stan & Lord of Evil (en duo som planerar att med hjälp av tidsresor se till att mänskligheten blir ännu värre än den redan är).

Marjories plan på att i lugn och ro lägga beslag på faraos skatter går i stöpet när hon får höra att slavkvinnorna kommer dödas innan de stängs in i gravkammaren, så planen får bytas ut mot en mer aktiv dito 🙂

Det är en lättviktig historia men som alltid med Ennis när han är i form med en dos allvar i botten. Den här gången är det konservativa och förtryckande religioner som är måltavlan, som så ofta med Ennis, och alla religioner får sin beskärda del av kritiken (som är lika subtil som man kan gissa när Ennis är i farten).

Fast viktigast är förstås att med hjälp av tidsresor kunna skildra precis vad som helst, som vikingar skjutna i småbitar med hjälp av artillerikanoner, dinosauriestrider, ett kvinnofängelse för kriminella som Marjorie, och gliringar mot Trumps kuppförsök 6 januari:

Sen finns det också andra inslag som Ennis gör så bra, som skildringen av Marjorie och Harris relation (efter hand framstår Harri som den intressantaste karaktären av de två), eller hur elegant han skiftar från komedi till allvar utan att det känns klumpigt eller krystat. Ett utmärkt exempel på det senare är scenen när Tim berättar om sitt första möte med Harri som är ren komik, men när Marjorie förstår hur mansgrisigt han agerade blir det plötsligt 100% allvar när hon skäller ut honom för detta. Precis den förmågan att blanda allvar med humor som saknades i den där Harley Quinn-serien, tyvärr

Jag är svag, kanske väl svag, för Ennis när han är på lekhumör som här, och ännu mer när teckningarna passar så bra för storyn. Sudžukas rena och mjuka linjer med en mycket passande färgläggning av Miroslav Mrva (det är slående hur mycket tråkigare Sudžukas teckningar såg ut i A Walk Through Hell, en annan serie skriven av Ennis) är hur mysiga som helst att titta på; enkelt men bra är receptet här. Visst är serien en bagatell, och som vanligt när det gäller tidsresehistorier är logiken någonting man inte ska fundera alltför mycket på, men det är en närmast perfekt sommarläsning för de som liksom jag tycker om den här typen av Ennis-serier, inklusive de charmiga teckningarna.

PS. Jag har faktiskt också läst en annan komisk tidsreseserie nyligen, The Man Who f#e%ed Up Time, där John Layman, mest känd för den utmärkta serien Chew, står för manus och Karl Mostert för teckningarna. Fem delar där just tidsresandets paradoxer är det som driver på handlingen; tänk The Simpsons Halloween-special när Homer åker tillbaka i tiden, eller för den delen originalet, Ray Bradburys novell, kryddat med tidspoliser (jodå, här med) som försöker stoppa alla försök att förändra historien. Inte så pjåkigt, om än inte tillnärmelsevis lika bra som Chew, så om man är en fan av tidsresor och dess paradoxer kan man välja sämre saker att läsa. Fast man får leta upp tidningarna eftersom det (hittills) inte finns någon samling med serien ifråga 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Marjorie Finnegan, Temporal Criminal (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Code Pru

Efter en japansk och en europeisk lyckad underhållningsserie är det dags för en amerikansk dito: Code Pru, med manus av gamla trotjänaren Garth Ennis och tecknad av Raulo Cáceres. Jag brukar ofta gilla Ennis även om hans serier har sjunkit i kvalité de senaste åren, men jag var skeptisk till den här. Främsta orsaken är förlaget som gett ut serien: Avatar, ett förlag som jag gnällt på många gånger här för att de tenderar att ge ut serier av (manliga, alltid, vilket säger en hel del bara det…) serieskapare som kan vara intressanta men som brukar visa sina sämsta sidor just när de gör serier för Avatar. Alan Moore, Garth Ennis, Warren Ellis, David Lapham, mm, mm.

Cáceres har också han gjort en hel del serier för Avatar, och har en teckningsstil som är som gjord för Avatar: Stel, semirealistisk, med drag av bättre tecknare som John Totleben vilket bara gör att den känns irriterande eftersom den är så mycket sämre. Här ett exempel där vi får möta seriens huvudperson, Pru, som inte har mycket till övers för sina rumskamraters New Age-flörtande:

Om någon händelsevis tittar på mina inläggs taggar innan läsning och sett att det här taggats som Skräck så är det ingen överraskning att Pru kommer tvingas ändra inställning 😉

Det var en mängd skäl till varför serien inte skulle vara bra, och därför är det dags att berätta varför jag faktiskt tyckte om den: Istället för att vara en av Ennis serier när han bara är dyster och våldsam som Avatars utgivning brukar, och det är en typ av serier som inte passar Ennis så bra även om hans öra för dialog alltid är strålande, så är det istället en av Ennis komiska serier där han bara roar sig och läsaren med absurd humor.

Pru börjar nämligen jobba som ambulansförare i New York, varpå det visar sig att hon tilldelats en specialtjänst som är inriktad på den hemliga delen av New York, den som hon inte hade en aning om fanns, nämligen att ta hand om situationerna när vad som hon trott vara mytiska varelser som varulvar, vampyrer, zombies, utomjordingar, och allsköns andra, råkar ut för problem. Som en vampyr som envisas med att äta vitlök, eller vistas i solen:

Det visar sig att hon är ovanligt lämpad för rollen, även om hon själv ogillar den, så hon får fortsätta att rädda dessa i sanning samhällets olycksbarn.

Det är humor som gäller som sagt, men som så ofta med Ennis smyger det sig in allvar i utkanterna. Ta vampyren William härovan som ständigt råkar ut för olyckor. Pru inser att det är lite för ofta för att vara en slump och börjar prata allvar med honom eftersom hon misstänker att han är djupt deprimerad, och hennes analys är korrekt: Det är mer eller mindre medvetna självmordsförsök, och motvilligt går William med på att prata med någon om det (inte det lättaste när man är en vampyr, förstås). Eller den ständigt pågående brutaliteten från polisen där några av dem är invigda i hemligheten att varelser som William existerar, och där majoriteten av dessa poliser bara ser det som att det innebär att de kan behandla varelserna precis som de vill eftersom de knappast kan klaga officiellt.

Det är en trevlig lässtund i Prus sällskap, men förutom de redan nämnda trista teckningarna finns det också några andra problem med läsningen som också är typiska för Avatar. Ett exempel är den ofokuserade utgivningen, och med det menar jag att Avatar är mycket bättre på att starta nya serier än på att slutföra utgivningen. Det känns som om det helt saknas redaktörer som försöker se till att utgivna serier fortsätter och förhoppningsvis också avslutas, och istället blir det en mängd miniserier som i sällsynta fall kan locka till ytterligare läsning, men det kommer aldrig någonting mer av serien. Code Pru är definitivt en av dem, för serien som existerar idag är en samling med roande vinjetter där det finns en klar antydning till att en större story skulle kunna berättas men det lär aldrig hända.

Ett annat problem är svårigheten att få tag på många serier från Avatar. Den nämnda känslan av brist på redaktörer är ännu tydligare här; det utannonseras samlingar som aldrig kommer, tidningar som utlovats kommer inte heller de, och när det någon enstaka gång faktiskt ges ut någonting så är böckerna dyra och tidningarna har sisådär sjutton olika omslag för att locka seriesamlare. Code Pru har en typisk Avatar-utgivning: Först kom det två tidningar med serien, och sedan fortsatte den i antologin Cinema Purgatorio (det var där jag fick syn på den när jag läste en betydligt sämre serie i tidskriften). Med andra ord, så gott som hopplös att få tag på på ett vettigt sätt, om man nu inte vill försöka leta upp de där två tidningarna och sedan försöka få tag på 18 nummer av antologin i fråga. Det blir alltså ingen liten Köpruta här i slutet som jag brukar inkludera, och istället råder jag den som vill läsa att kanske googla Code Pru The Complete Collection för med lite tur kan det vara så att någon vänlig fan av serien sammanställt en digital piratugåva av den…

Istället för Köprutan får det bli en till sida för serien där Pru efter en ansträngande dag i ambulansen kopplar av på en bar och där råkar på en tidsresande robot som hamnat fel:

The Boys – Dear Becky

Nästan tio år efter att Garth Ennis serie The Boys avslutades är den hetare än någonsin. Anledningen är förstås den framgångsrika TV-serien som bygger på serien med hittills två säsonger och en tredje på gång, och en i mitt tycke rätt lyckad TV-serie som anpassat Ennis serie på ett vettigt sätt, för det finns verkligen saker som inte var helt lyckade i originalversionen. Och nu har Ennis själv också skrivit en ny mini-serie om The Boys: Åtta delar, tecknade av Russ Braun, med titeln Dear Becky.

Jag tycker att det finns två sätt att skriva om den här serien: Dels som en serie i sig, dels som en serie som jag läser i kontext av TV-serien och hur världen förändrat sig sedan serien ursprungligen avslutades. Och om jag börjar med hur Dear Becky står sig som en serie på egna ben så måste jag säga att stadigt står den inte. Brauns teckningar är som de brukar (han har samarbetat en hel del med Ennis genom åren), dvs rätt statiska och livlösa, men han har blivit bättre med tiden så jag skulle ge honom godkänt. Dessutom är Darick Robertson, som var den ursprungliga huvudtecknaren, inte någon större favorit för egen del, och jag skulle säga att i valet mellan dem så väljer jag nog Brauns något renare linjer än Robertson slarvigare (och fulare).

Om teckningarna är godkända så är det tveksamt om manuset är det. Då och då lyser sidorna upp när Ennis får till det, men det saknas energi och driv i berättelsen som hoppar mellan nutiden där Hughie förutom sitt eviga grubblande över sitt och Annies förhållande nu också måste hantera alla känslor som rörs upp när han av en okänd person blir påmind om tiden med Butcher, och dåtid där vi får följa Butcher i en tid innan Hughie anslöt till The Boys, och framförallt får se mer av Butchers livs stora kärlek, titelns Becky. Det bränner aldrig till eftersom Hughies ångest inför att han inte vet vad han ska göra med sitt liv har vi redan sett förut, och detsamma gäller Butchers råhet i jobbet och ömhet med Becky, och mysteriet med vem som gett Hughie Butchers gamla dagbok blir aldrig det minsta engagerande eftersom alla intressanta karaktärer i serien förutom Hughie & Annie dog i det ursprungliga slutet. Som en standalone-serie är det en mycket menlös historia, med enstaka ljusglimtar när någon av Ennis starka sidor som humorn och vänskap (Ennis är IMHO mycket bättre på att skildra vänskap än kärlek) står i fokus.

Men serien blir intressantare, om än inte bättre, när man läser den i dagens kontext. Jag tycker att ursprungsserien inte är någon av Ennis bättre. Den hittar aldrig formen, och tonen i den är också i mitt tycke alltför hård, ett problem som Ennis ibland har när han är på mer cyniskt humör. Men avslutningen fungerar, där hittar Ennis äntligen rätt i sin blandning av cynism/vänskap/optimism. Så varför göra en uppföljare nu, tio år senare? Mitt intryck blir att Ennis vill rätta till felen som serien hade, och som blivit mer uppenbara i efterhand när TV-seriens förändringar visat sig så pass lyckade. I Dear Becky försöker han hitta en bättre balans mellan basal humor och hur han exempelvis skildrade kvinnorna i serien, med en Becky som tar mer plats och hur Hughie när han pratar med barndomsvännen Bobbi faktiskt då och då blir tillrättavisad när han slentrianmässigt slänger sig med termer som kan uppfattas som störande.

Med andra ord verkar det som om Ennis vet med sig att serien ibland definitivt gick över gränsen och att han nu själv pekar ut vad som var fel. Och det är ju trevligt, för jag tycker nog själv att när Ennis blir alltför cynisk känns hans humor mycket mer tveksam; i en serie som Hitman, min favorit bland Ennis längre serier, är känslorna i serien så djupa och äkta att den ofta groteska humorn för min del känns helt rätt.

En annan förändring är porträttet av Butcher som har stora likheter med hur Ennis version av Frank ”The Punisher” Castle utvecklades över tid: Istället för att vara en person som i grunden förändrades av en traumatisk händelse (Beckys död / Maria Castles död) framstår det istället som att Butchers/Castles personlighet formats över en längre tid, och traumat är enbart det som till slut får dem att gå över gränsen. Den här förändringen är jag mer skeptisk till; jag tycker som sagt att Ennis är bäst när han inte försöker vara realistisk eftersom han då tenderar att bli alltför deprimerande och hård, och att hans historier är allra bäst när han tillåter sig vara hämningslöst nostalgisk och melodramatisk. Det må vara mer realistiskt att Butcher/Castle inte enbart förändrades av en enstaka händelse, men det blir sämre serier av det i Ennis händer.

Men om jag ska sammanfatta Dear Becky så blir det med en nervänd tumme. Slutet på The Boys var som sagt det klart mest lyckade med serien, så att långt senare få läsa mer om hur det gick sen behövdes inte. Om resultatet varit en strålande serie så visst, kör på, men det här känns mest som att dra samma vev ett varv runt till. Och Ennis senare serier har alla varit drabbade av samma problem: En alltför tydlig dragning till att vara mer realistisk, på bekostnad av de för vissa kanske löjeväckande stora känslorna som finns i hans bästa serier.

Kan köpas bl.a. här:

• The Boys – Dear Becky (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Out of the Blue

Jaha, joho, det fanns visst en till krigsserie skriven av Garth Ennis som jag missade när den först kom ut men som jag råkade få syn på när en samlingsvolym som innehöll både de två tidigare böckerna kom ut: Out of the Blue, tecknad av Keith Burns. Inte för att jag riktigt förstår varför serien delats upp på två album innan eftersom det bara handlar om sex nummer av en tidning totalt, så boken jag köpte var på ynka 152 sidor, inklusive några sidor extramaterial…

Och efter att ha läst serien som handlar om en brittisk stridspilot under andra världskriget som är mycket skicklig när han väl sitter i sitt plan men som på marken är betydligt mindre självsäker och ständigt klagar över sin otur och hur världen alltid är ute efter honom förstår jag ännu mindre varför just den här serien både kommit ut i två vanliga samlingar och nu en inbunden som skryter på omslaget om att den innehåller ”The Complete Series” (alltså alla sex nummer). Inte för att manuset är dåligt, Ennis vet hur han drar sin slipsten, med rappa dialoger och personer som man efter en ruta eller två kommer ihåg, men för att Burns bidrag är riktigt uselt.

Inte för att Ennis krigsserier någonsin utmärkt sig för sina teckningar, det har varit mer regel än undantag att teckningarna varit någorlunda kompetenta men också mycket opersonliga, och det i så hög grad att jag undrar om det kanske är meningen: För eleganta eller personliga teckningar skulle kunna få kriget att se lockande ut, och dessutom skulle det då inte längre påminna om de engelska krigsserier som Ennis växte upp med och som han ofta pratat sig varm för. Det ska vara lite stelt, lite ocharmigt, helt enkelt.

Men Burns tecknar alldeles för dåligt för det. Han har enorma problem med att teckna människor, både så att de går att känna igen ruta för ruta, men mest med att de så ofta ser besynnerliga ut, med amatörmässigt tecknade ansikten och kroppar. Om han skulle vara fantastisk på att illustrera luftstrider skulle jag kanske kunnat förlåta honom en del, men nu är han inte mycket bättre på det heller. Och som synes är det som vanligt i Ennis-serier även i de mest komplicerade/röriga stridsscener fortfarande gott om dialog, inklusive ansikten, så nä, ingen förlåtelse från mitt håll här inte!

Det är inte värt att skriva mycket mer om Out of the Blue än att Ennis skriver som vanligt, men att det vankas betydligt sämre teckningar. Och att om man ska köpa någon av Ennis senaste krigsserier är The Stringbags ett mycket bättre val: Teckningarna är inte så spännande där heller men ändå OK, och manuset var också snäppet bättre. IMNSHO!

Kan köpas bl.a. här:

• Out of the Blue (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

PS: För den som läst Ennis tidigare War Stories-serier så kan det vara intressant att veta att Out of the Blue är en fortsättning på berättelsen om James McKenzie som sågs till i episoden Archangels. Men ärligt talat gör det varken från eller till vad gäller Out of the Blue; serien är fortfarande dåligt tecknad (den tidigare episoden ser klart bättre ut, tecknad av Gary Erskine), och tack vare Ennis skicklighet i att introducera personer lär man snabbt känna McKenzie utan att behöva ha läst föregångaren.

Ennis-PS: Dastardly & Muttley & En historielektion

Glömde två små saker när jag skrev om det jag nyligen läst av Garth Ennis. Närmare bestämt en liten not om en av serierna jag nämnde, och en serie som jag glömde (vilket kanske säger en del om vad jag tyckte om den…). Närmare bestämt:

• The Stringbags: En intressant sak jag inte påpekade är att boken ifråga ges ut av förlaget Dead Reckoning, ett förlag som ägs av Naval Institute, en fristående organisation fokuserad på militär- och säkerhetsfrågor. Dead Reckoning ger bara ut serier, och det är ett tecken så gott som något på att serieformatet för närvarande står mycket högt i kurs när det gäller populär läsning i USA att en organisation som denna inte bara ger ut serier utan dessutom så pass många att man startat ett separat förlag just för dessa. Det märks också att Ennis anpassat sitt manus för en publik som kanske är mer intresserad av krigets taktiska och strategiska finesser än vanligt; huvudpersonerna är typiska Ennis-karaktärer, men det finns betydligt fler sidor och mer text än det brukar göra som redogör för den faktiska historiska bakgrunden än vad han brukar ha med. Inte så att det blir otympligt, därtill är Ennis alldeles för bra på att berätta medryckande historier, men det gör att stämningen blir lite annorlunda än i hans andra krigsserier. Så den som gillar att läsa historieböcker med fokus på krigshistoria ska nog ge den här boken en extra chans!
• Dastardly & Muttley: Förlaget DC har haft rättigheterna till Hanna-Barberas karaktärer ett tag nu, vilket bland annat resulterade i en Familjen Flinta-version jag tyvärr inte var så förtjust i. Garth Ennis skrev också en mini-serie med några H-B-karaktärer som kom ut redan 2018 men som jag inte läst förrän nyligen, närmare bestämt en bok med titeln Dastardly & Muttley. För den som kan sin H-B handlar det alltså om den TV-serie som på svenska hette Dickie Dumskalle & Rackarn flyger högt – och faller djupt där de huvudpersonerna, en människa (Dickie/Dastardly) och en hund (Rackarn/Muttley) i sitt flygplan försöker fånga en brevduva som bär med sig hemliga papper. I Ennis och tecknaren Mauricets händer blir det här en historia som börjar relativt normalt, men där en galen vetenskapsman visar sig ha uppfunnit ett ämne, Unstabilium, var kraft är gränslös (varpå militärer genast vill använda det i vapen) men kaotisk i sin verkan -> den ”vanliga” världen börjar långsamt förvandlas till den värld man kan se i TV-serien. Och det är ungefär allt, roligare än så blir det inte: Militärer stressar över politikers beslut att försöka klara upp situationen, men allt blir bara mer och mer absurt, med malplacerade inslag av tragik som när människan som blivit Muttley inte längre kan prata med sina barn eftersom han nu bara kan skälla. På sin höjd småkul, om ens det, men kanske är det roligare om man har bättre koll på den gamla TV-serien än vad jag har, som bara känner igen namnen och utseendet men inte mer än så. Ärligt talat, även om jag inte gillade DCs Familjen Flinta-version var det en mycket bättre serie än den här!

Och det var väl allt; PS klart, dvs DS.

Kan köpas bl.a. här:

• Dastardly & Muttley (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

På Ennis-fronten intet nytt…

…och ärligt talat gör det inte så mycket. Garth Ennis har sen flera år tillbaka inmutat ett antal nischer när det gäller att skriva serier som han är väldigt bekväm med, och som han gör bra. Jag skulle visserligen gärna se att han satsade seriöst på något större projekt igen, hans senaste längre arbete The Boys avslutades för nästan 10 år sedan, men tills dess har jag inget emot att fortsätta läsa Ennis vad jag skulle kalla standard-serier. Och senaste veckan har jag läst tre stycken sådana som jag tänkte skriva några mycket korta rader om, nämligen en krigsserie, en Punisher-serie, och en The Boys-serie 🙂

The Stringbags är ytterligare en i Ennis strida ström av serier som handlar om andra världskriget. Han har gjort så många sådana nu att jag misstänker att det är det ämne som han skrivit flest sidor om, med möjligt undantag för dagens andra serie. Den här gången handlar det om en besättningen på en flygplanstyp som kallades just för Stringbag och som var gammelmodig redan innan världskriget bröt ut, men som brittiska flottans flygavdelning var tvungen att använda sig av. Den som läst andra av Ennis krigsserier vet vad man kan vänta sig: En hel del humor, en hel del blod, och en hel del allvar, med huvudpersoner som kanske inte är de mest kunniga men som när det verkligen gäller inte sviker.

Det är smått fascinerande hur nära Ennis serier ligger hans förebilder, dvs de där brittiska krigsserierna i småformat som också gavs ut Sverige; skillnaden ligger mest i att Ennis är mer medveten som författare och att han har en större frihet att berätta de historier han vill utan att behöva bekymra sig om att inte bryta mot en given mall. Och, förstås, att jag tycker han skriver bättre, men det kan förstås vara en följd av att han har lyxen att lägga ner mer av sin själ i arbetet. För teckningarna står den här gången PJ Holden som tidigare tecknat bland annat ett avsnitt av Battlefields: Happy Valley, och jag tycker väl nu som jag gjorde då, dvs att Holden är helt OK men utan egentligen personlig stil, precis som (tyvärr) de flesta andra av tecknarna av Ennis krigsserier.

Punisher: Soviet tar och utökar Ennis rika flora av serier om Punisher, och här handlar det om den gravallvarliga varianten där världen som skildras är grå, kall, och extremt våldsam. Ennis Punisher-serier finns ju i två varianter: De mer humoristiska (lika våldsamma, men med humoristisk avsikt) som huvudsakligen tecknades av Steve Dillon, och så de råare, som den här. Personligen föredrar jag de förstnämnda för när Ennis exkluderar humorn kan han bli alltför obehagligt våldsam och cynisk för min smak, som i hans usla Nick Fury-serierna eller nyare A Walk Through Hell.

Här håller han sig ändå på rätt sida (om än med stor möda), och det som räddar historien är den lilla gnutta känsla som Punisher uppvisar när han träffar en olycksbroder, Valery Stepanovich, en före detta soldat i sovjetiska armén vars jakt på hämnd på en före detta officer för honom till New York. Jacen Burrows tecknar och från att ha ogillat honom för hans stela och okänsliga teckningar i äldre Ennis-författade serier tycker jag faktiskt att han nuförtiden är helt dräglig och ibland till och med bra. Bravo Burrows, men Ennis kan bättre!

The Boys: Dear Becky tittar in i Wee Hughies liv tio år efter serien slut: Han är tillbaka i sin hemby i Skottland tillsammans med Annie där han klagar över världens tillstånd med Trump, corona-viruset, Brexit med mer tillsammans med de gamla vänner och den familj som överlevde mini-serien Highland Laddie och åren som gått sedan dess, men handlingen kickar inte egentligen igång förrän Hughie öppnar ett anonymt avsänt paket som visar sig innehålla Butchers fortsättning på sin fru Beckys dagbok.

Ja, ölburken kommer plockas upp

Återigen är det en Ennis-veteran som tecknar, nämligen Russ Braun, och han är smått träig som alltid. Jag var iofs inte över mig förtjust i Darrick Robertson som stod för merparten av teckningarna i The Boys heller så jag ska inte klaga för mycket, men av de som tecknat The Boys gillade jag mest gamla trotjänaren John McCrea så jag hade helst sett honom på det här projektet.

Första numret kom ut i veckan så vi får se hur serien artar sig, men personligen har jag ingenting alls emot att läsa mer om Butcher, Becky, och den ursprungliga The Boys-gruppen historia 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• The Stringbags (Adlibris)
• Punisher: Soviet (Adlibris)
• The Boys: Dear Becky finns inte samlad ännu, såklart, så titta in i närmaste seriebutik eller vänta på samlingen som garanterat kommer dyka upp!

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

A Walk Through Hell

Allt jag läser är inte bra, men när jag läser någonting menlöst skriver jag oftast inte om det här på bloggen; att jag läst en serie som min enda åsikt om är Jaha gör det rätt svårt att skriva någonting intressant om den. Men det finns förstås undantag, som när serien ifråga är gjord av någon som kan bättre, för då kan det vara på sin plats med en liten varning. Jag tänkte klara av några stycken serier av det senare slaget i rask takt, och börja med en serie skriven av en författare jag tycker väldigt mycket om när han lyckas, nämligen Garth Ennis.

Serien ifråga heter A Walk Through Hell och den består av tolv delar, alla tecknade av Goran Sudžuka, och ges ut av AfterShock Comics, det (relativt) nya förlaget som är tänkt att vara reko mot serieskaparna som helt äger serierna, men att fokusera på ”breda” serier, dvs superhjältar, skräck och crime snarare än avantgarde garde eller socialrealism. Föga överraskande med tanke på namnet hör AWTH till skräck-genren, men en liten dos crime finns också med.

Seriens upplägg är extremt rakt på sak, utan krusiduller: Två FBI-agenter kallas av lokalpolisen till en lagerlokal där två andra FBI-agenter försvunnit. Dvs, de gick in för ett tag sedan och har helt enkelt inte kommit ut igen. Ett SWAT-team som skickats in efter dem kom omedelbart ut och vägrar nu att gå in igen till allmän förnöjelse, och de två agenterna går istället in i lokalen.

Resten av serien utspelas sedan där inne, förutom tillbakablickar som låter oss följa ett av agenternas gamla case som visar sig vara centralt för det som sker inne i lagerlokalen. Den visar sig vara (precis som titeln utlovar) någonting som kanske, kanske inte, är just helvetet. Och ett mycket personligt helvete, där det som utspelar sig är anpassat efter varje offers livshistoria. Så en del blod, en del monstrositeter, och en himla massa prat om förövaren i det gamla caset.

Men läskigt blir det aldrig, så på den punkten misslyckas serien. Delvis beror det på Sudžukas teckningar; han är en av alla de där serietecknare som det inte är något egentligt fel på rent tekniskt, men som är fruktansvärt opersonlig och ärligt talat tråkig att se på. Plus att han inte är något vidare på att teckna igenkännliga människor vilket ibland förvirrar, som när i tillbakablickar personer är mycket yngre / har andra frisyrer och det är ett härke att känna igen dem.

Men mest är felet Ennis. Lustigt nog är AWTH mer politisk än de flesta av hans serier, och han har ju visat att han kan göra politiska serier på ett bra sätt, som exempelvis alla de gånger som Nordirland varit med i dem. Men här blir det bara deprimerande och alltför mycket elände som staplas på elände: Korrupta poliser, dito politiker (ett plus dock för att han mot slutet faktiskt nämner Trump vid namn), pedofili, våld, och en genomgående känsla av att allt i samhället är ruttet och på väg att bli än värre. Ennis har alltid haft ett drag av cynism, men i hans bättre verk kompletteras det av en optimism, att även om det finns mycket som är hemskt finns det också sånt som är bra, som kärlek, vänner, med mera. Här saknas allt sånt, och det gör läsningen platt och utan nyanser. Andra serier av Ennis med liknande problem är hans senare Punisher-serier, men framförallt de med Nick Fury som också de är en enda kökkenmödding av elände, och att det hela blandas ut med våld och (glädjelöst i Nick Fury, pedofili här) sex gör det verkligen inte bättre.

Sorgligt nog får jag känslan av att Ennis, förut en Amerika-vän av stora mått som väl medveten om de stora bristerna med landet ändå älskade det för dess möjligheter, efter republikanernas moraliska haveri och Trumps farliga infantiliteter nu är pessimist. Och det är inte bra för hans serieskapande; han har alltid haft mycket våld och groteskerier i dem men det har ändå fungerat tack vare hans känsla för humor och inslagen av djup vänskap. Nu, utan det senare, blir det alltför svartsynt. Det enda positiva jag kan säga om AWTH är att han inte förlorat förmågan att skriva serier med flyt: Trots att jag som synes inte alls gillar den gick den ändå lätt och snabbt att läsa.

Kan köpas bl.a. här:

• A Walk Through Hell 1 (Adlibris)

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

James Bond à la Garth Ennis

Inte för att James Bonds namn någonsin nämns, men med en huvudperson som heter Jimmy Regent, en tidningstitel som Jimmy’s Bastards, och en introscen som avslutas med följande sida är det rätt uppenbart vem serien egentligen handlar om:

Han är inte subtil i sin humor, Ennis, men jag är svag för hans manus när han får till det och Jimmy’s Bastards är inte så dum. Definitivt inte något storverk men med tanke på hur stupida många av Bond-filmerna är (och det är filmernas Bond som syns till här, inte böckernas) finns det självklart hur mycket som helst att driva med.

Fast Ennis fokuserar på de allra mest klichéartade inslagen: Den lättsamma inställningen till att döda motståndare och den lika lättsinniga inställningen till sex, där varje kvinna i Bonds/Regents väg slutar i hans säng (eller soffa, eller helikopter, eller motorbåt, osv, osv). Och plotten i de här numren baserar sig på ett Tänk om-scenario, närmare bestämt vad som egentligen borde bli följden av att någon lever sitt liv som Bond/Regent…

Mer ska jag inte säga om handlingen; den är inte svår att förutse när man får några hintar om vad som komma skall, men det är ändå roligt att se hur Ennis sin vana trogen tar i från tårna för att vrida allt som går ur sin idé. Och att om man ignorerar gonzo-inslagen (vilket kan vara knepigt ibland) finns som i alla hans bättre serier också scener där dialogen mellan karaktärerna flyter på så lätt, så lätt, och där samtalen också på ett strålande sätt både bygger upp min empati för människorna och frammejslar deras relation.

Det finns få mainstream-seriemanusförfattare som är lika bra som Ennis på just detta, dvs att snabbt skissa fram intressanta människor. Han gör det genom att börja med att frammana en person som är oerhört lätt att klassificera tack vare att hen hör till en ”typ” som alla känner igen. I Jimmy’s Bastards har vi Jimmy Regent själv, som man bara behöver läsa första sidan av för att jag ska tro mig veta vem han är, och hans nya kollega, Nancy McEwan, som lika snabbt plockas in i facket modern tuff kvinna som inte kan fördra Regents gammalmodiga moral.

Sen tar han och visar upp var jag som läsare hade fel, dvs att det kanske inte handlar om lika platta karaktärer som jag först trodde. Det behövs väldigt lite, som i det här fallet när Regent säger någonting kort som visar att han kanske inte är den manschauvinist han i förstone verkar vara, och så är mina tankar igång: Om jag hade fel i den frågan, vem är han i så fall? Och sen fyller jag själv i alla detaljer och vips är Regent någon jag kan bry mig om och relatera till.

Det här gäller dock bara de personer i serien vars öden det är meningen att jag ska engagera mig i; de allra flesta är snarare props, tillbehör, som glatt kan behandlas hur som helst utan betänkligheter. Just det är väldigt typiskt för Ennis och någonting som fungerar för mig men som för andra läsare kan vara extremt jobbigt/irriterande: När de viktiga personerna, de som är centrala för serien och som har förärats en ”äkta” personlighet, råkar ut för våld/olyckor skildras det som en tragedi, medan när det handlar om tillbehören är det oftast komiskt. Så när skillnaden i hur Ennis skildrar personer inte fungerar för läsaren kraschar läsningen totalt i ett mischmasch av tragedi/komik utan rim och reson.

Ok, en lång utveckling där som kanske mest är relevant för Ennis-serier som Preacher och Hitman som blandar äkta tragedi med komedi. Här är det cirka 99% komedi men med ett litet minimalt inslag av allvar när Regent till slut tvingas konfronteras med följderna av sitt handlande, och hans reaktion känns lite väl abrupt för att det ska fungera helt.

Men i det stora hela är det en sympatisk och rolig serie, som trots rikliga inslag av våldsamheter som exploderande huvuden och massakrer och sex av mycket tvivelaktigt slag ändå i slutändan känns…ja, gullig är nog ordet. Gullig i Garth Ennis-mening, förvisso, men ändå 🙂

Jimmy är inte riktigt sig själv, men vissa saker glömmer man aldrig hur man gör

PS. Just det ja, teckningarna! Russ Braun har jobbat med Ennis förut i Battlefields och är inte någon av mina favoriter, men han är kompetent. Smått träig, men jag tycker han är snäppet bättre här när han får jobba med ett manus som inte är lika styrt av att vara historiskt korrekt och realistiskt.

Kan köpas hos bl.a.:

• • Jimmy’s Bastards (volym 1 av 2, fånigt nog, för det här är en serie som definitivt borde ges ut i ett enda album)

 

Catching Up: Empowered / Sixpack / Girl Genius / Yowamushi Pedal

Såhär precis innan jul tänkte jag bara slänga ur mig några korta ord om ett par serier jag skrivit uppskattande om förut, typ ”Var är dom nu?” 🙂

Empowered: Adam Warrens serie om Emp, superhjälten med den outsläckliga driftkraften att göra gott men med den bräckligaste superhjältedräkten (som också är den som ger henne superkrafterna) som skådats och ett självförtroende som är snudd på lika ömtåligt fortsätter rulla på. Jag gillar seriens stämning, jag gillar att Emp långsamt börjar få lite mer respekt av sina kollegor, och jag gillar att Emp själv också tar för sig mer efter att det där självförtroendet börjar återvända.

Sen har serien onekligen saktat in en smula vilket är frustrerande; jag vill veta mer om hur det ska gå för Emp, Ninjette med flera, så ett album om året känns lite tunt. Visserligen är det tjocka album, runt 200 sidor, men ändå! Jag ser också att jag tydligen tenderar att ta upp just Empowered när jag skriver sådana här uppsamlingsinlägg. Antagligen är det just för att den bara pockar på uppmärksamhet en gång per år och att det då alltid är lika trevligt att återse den 🙂

Rulla-på-betyg: Still fresh.

Sixpack: Det finns ingen serie som heter Sixpack men väl en karaktär med det namnet från Garth Ennis & John McCreas fantastiska serie Hitman som förärats några egna miniserier, långt efter att Hitman avslutades: All-Star Section Eight från 2015 och Sixpack and Dogwelder: Hard-Travelin’ Heroz från i år. Och trots att jag är en fan av stora mått av Hitman, en serie som jag placerar mycket högt på listan över bästa serier någonsin (och ja, jag tycker mer om den än om Preacher) så är de här miniserierna verkligen ingenting jag imponeras av.

Den äldre serien har ett enkelt upplägg: Sixpack försöker återuppliva sitt gamla superteam Section Eight men de behöver en till medlem, och varje nummer betar av hur det går när de försöker rekrytera någon av de riktigt stora DC-hjältarna från Justice League. Så om ni längtat efter att få se hur exempelvis Wonder Woman reagerar när några riktiga sluskar försöker få henne med i deras gäng är det här serien ni ska läsa. Tyvärr blir det aldrig så roligt som det kanske låter som att det skulle kunna vara, och det intressantaste är nog hur Ennis ytterligare en gång så tydligt visar att den enda superhjälten han har någon som helst respekt för är Superman.

Den nyare har istället John Constantine som huvudperson, förutom de två i titeln, och är kort sagt en variant på Alan Moores omvandling av Swamp Thing till en avatar för ”The Green”, men här är det hundsvetsaren som visar sig ha en ”ärorik” och lång historia. Roligt? Nä, egentligen inte alls

Båda serierna känns som trötta kopior på Ennis när han är som mest vulgär, och humorn fungerar inte alls i den senare serien och bara sporadiskt i den äldre. Och sen känns det så fruktansvärt onödigt eftersom Sixpack hade en så lyckad character arc i Hitman, med sin blandning av humor och tragedi. Tragedin skymtar faktiskt fram i ASSE här, som egentligen är mycket sorglig historia vilket också passar illa ihop med resten av serien.

Rulla-på-betyg: ****** stop already.

Girl Genius: Phil & Kaja Foglios steampunkkomedi rullar verkligen på, och ibland bokstavligen när några hundra av de sensate sidorna utspelas ombord på ett tåg som tuffar fram i ett snöigt Europa, fullproppat med galna genier, intelligenta björnar, Jägermonsters, och annat.

Jag har klagat förut (och precis som med Empowered på senare år oftast i uppsamlingsinlägg) på att jag tycker att Foglios låter handlingen stå och stampa utan att någonsin komma framåt, och det gäller fortfarande. Ett försök har gjorts att kickstarta handlingen igen i och med ett tidshopp på några år men mer eller mindre omedelbart efter detsamma stannade all handling upp igen. Det känns som om så fort en idé om någon rolig scen eller händelse poppar upp så kommer den att genomföras; en eller ett par sidor kan man ju alltid spendera på ett skämt för det finns ju så många fler sidor som kommer sen, eller hur?

Men här kommer man aldrig fram till de där andra sidorna, de som faktiskt driver handlingen framåt och är lite allvarligare. Jämför man med Phil Foglios allra bästa serier som The Gallimaufry är Girl Genius flera klasser sämre och huvudsakligen på grund av att den senare aldrig vågar vara allvarlig längre stunder. Och i längden gör det också att humorn blir tristare; efter några hundra sidor där allting bara handlar om kortsiktiga skämt av samma typ blir det jämngrått av allting.

Rulla-på-betyg: Focus, dammit!

Yowamushi Pedal: Den klart nyaste av dagens serier är den japanska cykelsportmangan Yowamushi Pedal av Wataru Watanabe. Egentligen borde jag inte ens ta med den; första gången jag skrev om den var bara drygt ett år sedan, så den har inte hunnit bli en sån där serie som funnits i bakgrunden en längre tid utan omnämningar.

Men jag tänkte att med julafton imorgon så ville jag avsluta med en serie som håller klassen. Precis som varenda sportmanga jag läst blir det onekligen lite mindre spännande när protagonisten inte längre är den nyupptäckta talangen, men det är fortfarande kul att läsa om hur Onoda långsamt blir mer och mer biten av cyklingen, och att se hur hans lagkamrater utvecklas som karaktärer: Precis enligt mallen låter Watanabe ibland någon dittills relativt diffus cyklist inta huvudrollen i några hundra sidor så att vi läsare ska bry oss mera om densamma, och Watanabe gör det precis så bra som jag hoppas 🙂

Rulla-på-betyg: Roll on, Onoda, roll on.

 

 

Gronsk Pyk på er alla!

 

Battlefields omgång 3

Har jag skrivit om omgång ett och omgång två är det nog lika bra att också skriva om omgång tre i Garth Ennis Battlefields-serie där han med hjälp av diverse tecknare presenterar framförallt andra världskriget från olika synvinklar i olika miniserier. Här i den tredje och som han själv lovar avslutande omgången serier handlar det om att knyta ihop säcken vad gäller berättelsen om stridsvagnsledaren Stiles respektive stridspiloten Anna Kharkova, i The Green Fields Beyond och The Fall and Rise of Anna Kharkova.

The Green Fields Beyond rör sig bortom andra världskriget och skildrar istället ett av de avgörande ögonblicken under Korekriget, dit Stiles lockats efter att ha insett att han inte längre passar i det civila livet. Tankies (samlingsnamnet för de tre miniserierna med Stiles) har varit ojämna serier, där den första (lyckad i sin lågmälda ton) var något av en vardagsskildring av ett soldatliv och den andra (mindre lyckad pga de klichéartade tyskarna) mer dramatisk, där tyngdpunkten flyttade från stridvagnsteamet till Stiles själv.

Här i den tredje är det svårt att säga vad poängen egentligen är. Stiles har utvecklats men är fortfarande inte vidare intressant vilket är en besvikelse eftersom personteckningen annars är något av Ennis starkare sidor, och inte heller i övrigt dyker det upp några minnesvärda personer. Carlos Ezquerras teckningar är helt dugliga och på gränsen till bra, den trista färgläggningen till trots, men i övrigt är nog det intressantaste just att serien utspelar sig under Koreakriget, ett krig som Ennis inte tidigare fokuserat på. Fast det räcker inte; de historiska detaljerna räcker inte att bygga en hel serie på, och Ennis humor som också varit en del av Tankies lyser mestadels med sin frånvaro, den med. Dessutom är skildringen av de kinesiska motståndare mer än lovligt slapp och nyanslös, tyvärr.

The Fall and Rise of Anna Kharkova är mycket mer lyckad. Kharkovas miniserie i den första omgången av Battlefield tyckte jag då var den klart svagaste, medan den andra däremot var bäst i den omgången. Och den uppåtgående trenden fortsätter här, där berättelsen om Anna Kharkova och hennes kamp för Sovjetunionen men mot konventionerna som gör livet för en kvinna i flygvapnet svårt når sitt spektakulära slut. Det är inte mycket luftstrider den här gången, även om det är en sådan som bokstavligen leder till titelns fall, men det symboliska fallet som orsakas av politiskt manövrerande och personligt agg gentemot Kharkova är så mycket djupare.

Så inte oväntat tycker jag bäst om Anna Kharkovas berättelse när den avlägsnar sig från stridsscenerna och närmar sig det mer personliga, dvs just det som jag tycker bäst om hos Ennis. Kharkova är en fascinerande person och hon utvecklas under seriens gång från ung och adrenalinstinn till mer eftertänksam och filosofiskt lagd, de ohyggliga personliga missöden till trots. Sekvensen flygkrasch -> tysk krigsfånge -> rysk Gulagfånge skulle kunna bryta ner vem som helst men Anna Kharkova är till slut i balans med sig själv, utan att förödas av omständigheterna, trygg i vetskapen om vem hon är.

Att sedan slutet är strålande är bara grädde på moset; när Ennis får till sina sentimentala/melodramatiska/besynnerligt hoppingivande slut är jag en lycklig läsare 🙂

Russ Brauns teckningar? Nja, de är väl OK, men det är inte precis de som gör att jag gillar Anna Kharkova-serierna så mycket!