Etikettarkiv: Garth Ennis

En liten hyllning till Preacher 53

Postat den

Preacher #53, Too Dumb for New York City, Too Ugly for L.A. (efter Waylon Jennings sång): En perfekt liten berättelse i Garth Ennis/Steve Dillons Preacher som jag fick lust att skriva några ord om efter att ha läst om hela serien :-) För den som inte läst serien, läs den istället för det här inlägget eftersom det dels kommer ha spoilers, dels förutsätter att man har koll på vem som är vem och vad som händer i Preacher.

Tidpunkt i serien: I faktiskt tid i den riktiga världen (dvs för alla serieläsare) har det gått mer än ett år sedan Jesses som det syntes oundvikliga död och Tulips därefter följande personliga kraschlandning och Cassidys senare svek. Men nu har hon lyckats slita sig ifrån Cassidy och har anlänt till sin vän Amy. Jesse å sin sida har spenderat några månader på flykt från sitt liv eftersom han trott sig se hur Tulip och Cassidy svikit honom, men har efter diverse äventyr nu bestämt sig för att ta tag i sitt liv och är också han på väg till Amy, i hopp om att via henne komma i kontakt med Tulip igen.

Så spänningen är på topp, den stora återföreningen är på gång (#52 slutade med att Jesse tidigt på morgonen ringer på hos Amy dit Tulip just anlänt), så vad händer följaktligen i #53?

Jo, handlingen droppar tillbaka ett halvt dygn och hela numret är bara en skildring av Jesses bilfärd genom natten, genom USA, och hans samtal med diverse personer han ger lift, hans nattradio-lyssning, och hans funderingar.

Ennis må vara bra på grotesk humor och på vansinnigt bisarr handling, men det är ändå det här han är allra bäst på: Människor som snackar med varandra, som filosoferar, i en passande miljö. Ofta är det i hans serier pubar som står för det sistnämnda men i Preacher, hans mest uppenbara hyllning till USA och amerikanska drömmar och mytologi, känns det sällsynt passande att som här låta samtalen pågå i en bil under en nattlig körning.

Det som händer är ingenting som är viktigt för serien i det stora hela, det är en stunds avkoppling efter den tidigare tragiken och inför det mer apokalyptiska slutet (som jag gärna skulle vilja skriva mer om någon gång), men ack vilken lyckad avkoppling. Dillons teckningar är utmärkta, tillsammans med en färgläggning som fångar den speciella stämningen i en bil om natten, men det är Ennis manus som står för det mästerliga. Det är typiskt Ennis, som den första liftaren han tar upp, en porrskådespelare som precis lämnat branschen:

Preacher53_011

Så humor, överdrifter, en som det verkar kanske inte så värst smart men ändå vänlig själ, tillsammans med som alltid när det gäller Ennis en glödande kärlek till USA, en kärlek som återkommer i så gott som alla hans mer seriösa serier. Eller den sista han plockar upp, en man vars ansikte vi aldrig får se men som har ett mycket bekant sätt att prata…:

Preacher53_033

Återigen diskuteras den amerikanska drömmen, ”inget nonsens”-filosofin från södern som återkommer gång på gång i Preacher, och vad det innebär för det som jag skulle säga är huvudtemat i serien: Den andra chansen.

Jag skulle gärna klistra in fler sidor, som den likaså mycket Ennis-typiska studio-debatten, men det får bli en annan gång. Hyllningen av det här på ytan obetydliga numret med sina växlingar mellan humor och allvar som tjänar som en brygga mellan betydligt viktigare passager i historien är nu till ända :-)

Brit & Dicks – End of Time

Postat den

Snabb-recension idag eftersom serierna ifråga i ena fallet inte är värd så många ord, medan den andra är klart bättre men det är svårt att säga speciellt mycket om den…

Brit: Ytterligare en superhjälte-serie i Robert Kirkmans Invincible-universum, ytterligare en flopp, IMHO. Visst, de tre första fristående numren av tidningen som skrevs av Kirkman själv är för all del småtrevliga, med en huvudrollsinnehavare som är en äldre man vars enda superkraft består av att han är osårbar/oförstörbar. Anställd som han är av USAs avdelning för att hantera saker som utomjordiska invasioner mm är han den sista utposten, den som besegrar skurken med superstyrka genom att helt enkelt låta denne slå på honom tills alla krafter är uttömda, varpå Brit kan fängsla honom.

Brit - Kirkman

Flickvän har han också, en (givetvis) mycket mycket yngre kvinna som jobbar på Brits strippklubb. Några hinkar blod och det givna inslaget med en alltför hänsynslös chef på hans jobb som leder till att Brit blir förrådd är de sista ingredienserna i den här soppan, som Kirkman själv säger att han ursprungligen skrev för att han ville prova på att skriva serier av samma typ som en del av de brittiska manusförfattarna skrev, exempelvis Mark Millar

Så nja, njä, nä, inga vidare inspirationskällor, men det som gör att Kirkmans tre nummer av tidningen ändå är OK läsning är hans humor. Jag har sagt det förut: Han skulle satsa betydligt mer på det när han skriver, det skulle de flesta av hans serier tjäna på!

Sen har vi (dvs jag, som läste dem, suck) tolv nummer till, skrivna av Bruce Brown. Här försvinner alla förmildrande omständigheter (ok, lite mindre blod blir det också), och dessutom är Browns manus extremt förvirrande och svåra att hänga med i. Jag tror att han försöker imitera Kirkmans manus från Invincible som kryllar av små detaljer som kan visa sig vara viktiga och mängder av såpa-trådar som kommer plockas upp senare, men problemet är att Brown helt saknar timing och förmågan att driva den aktuella handlingen framåt medan planterande av framtida intriger planteras. Här är det bara förvirring som gäller.

Brit - Brown

Några figurer och referenser som för den stackars läsare som inte läst Invincible är obegripliga, men situationen är inte mycket bättre för den som har gjort det eftersom de är från ett alternativt universum så…

Det roligaste med de här numren är nog brevspalten i ett av de sista numren, där för en gångs skull ett kritiskt brev publiceras. Läsaren har helt rätt i sin kritik av svagheterna i manus (inte för att teckningarna är någonting att skryta med heller) men får svaret att nej då, serierna är visst bra, det är bara det att läsaren ifråga inte har ansträngt sig och är en smula lat. Varpå serien två nummer senare lades ner pga dålig försäljning. Så kan det gå!

Dicks – End of Time (eller Dicks – To the End of Time, Like, som den kompletta undertiteln lyder på omslagen) är sex nummer av Garth Ennis och John McCreas gamla serie med Dougie & Ivor i huvudrollen, ett par som dök upp första gången i en av Ennis allra första serier, For a Few Troubles More. Redan från början var det slapstick av allra barnsligaste slag som gällde, men fascinerande nog har det bara blivit bättre/värre med det med åren.

Ergo, D-EoT, med följande intrig: Djävulen (röd i klassisk stil med vingar, horn, och alltid naken med ett gigantisk organ fullt med vårtor och taggar) & utomjordingen lord Bluevein (som namnet säger, en människostor blå penis med många ådror och hundratals ögon) planerar att utnyttja att påven ska besöka Nordirland för att elda på stridigheterna, varpå deras ”bigotry beam” kommer förstärka hatet och göra hela Jorden till en krigsplats. På-eldningen ska man fixa genom anlitandet av Tool Carson, en man vars organ är några meter långt, och som ska hoppa på påven under en parad, där man distraherat påven genom att skicka fram några mycket unga korgossar.

Dicks - Djävulen och Mr Bluevein

Subtilt är det inte, med en handling som tar Dougie & Ivor genom tiden när de försöker samla ihop de symboliska hat-föremålen som ger strålen dess kraft. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är kul och det blir ungefär som South Park-filmen; om man öser på med dåliga vulgära skämt tillräckligt länge så bryter min fasad till slut samman. Och jag bryr mig inte ens om att så många av skämten här går ut på blasfemi :-)

Sen finns det också några inslag av det som Ennis kan vara så bra på: Manlig vänskap. Dougie är en loser av gigantiska mått, och han är olyckligtvis tillräckligt smart för att inse hur mycket av hans elände som beror på Ivors idiotier. Men när det gäller spelar det ingen roll för Ivor är ändå en mate, och en sån överger man aldrig. Det finns kärlek här, även om det kan låta larvigt med tanke på innehållet.

Dock, det är ett väldigt minimalt inslag, för det här är primärt, sekundärt och tertiärt en uppvisning i barnslighet. En rätt kul sån!

Dicks - Dougie x 2

Nutida äldre Dougie möter unge Dougie från For a Few Troubles More. Mötet går inte bra.

Smått & Gott: Caliban och Über

Postat den

Två korta blurbs idag om två serier som har det gemensamt att det ges ut av Avatar, ett förlag som tyvärr mer och mer verkar specialisera sig på extremt blodiga serier som säljs med hjälp av omslag med en rejält osmaklig blandning av våld & sex. Skälet till att jag trots det ibland läser en del av deras serier är att det ibland är intressanta serieskapare som är inblandade, typ Garth Ennis, David Lapham, Alan Moore med flera. Men, till serierna!

image

Först Caliban, en sju delar lång miniserie skriven av Garth Ennis och tecknad av Facundo Percio som enklast kan beskrivas som en variant på filmen Alien. En rymdfarkost från Jorden råkar på en utomjordisk farkost med som det verkar en död besättning, men när man närmare undersöker saken visar det sig att det inte stämmer. Någon som tror att utomjordingen visar sig vara en gullig typ à la ET som vill hjälpa jordborna?

Det är en besynnerligt torftig serie för att vara Ennis. Kanske beror det på att vare sig allvarlig science fiction eller skräck är någonting som passar honom så bra, med tanke på att jag tycker han är som bäst när han får chansen att skildra jordnära vänskapsförhållanden i en semi-allvarlig miljö (med det menar jag serier som blandar humor och allvar), och det är Caliban långt från.

Det dröjer väldigt länge innan den mer lyckade Ennis tittar fram; närmare bestämt till de sista två numren där serien plötsligt tippar över till att skildra just relationen mellan två av personerna istället för att vara en ospännande skräckis. Men det är alldeles för sent, och det är alltför kort tid för att jag då ska hinna bygga upp en personlig relation till de två, så när serien tog slut var min första tanke ”Jaha, det var det…”. Och eftersom Facios insats inte heller är något uppseendeväckande finns det mycket liten anledning för någon artt läsa den här serien. Våldsam är den, men för att vara Avatar var det mindre guck än vanligt, och faktiskt så gott som helt fritt från sexuellt våld, så det är ju någonting. Fast kanske inte ändå…

Serie två är Über, en fortfarande pågående serie (18 nummer ute, planerat att bli ungefär 60) som är en alternativ historia där Tyskland de sista skälvande dagarna under andra världskriget plötsligt vänder på krigslyckan när ett hemligt projekt att skapa sanna övermänniskor (läs superhjältar) visar sig burit frukt.

image

Det låter förstås som en alldeles ovanligt icke-originell idé med tanke på alla serier med ett liknande tema som funnits, men faktum är att Kieron Gillen (manusförfattare och skapare av serien) lyckas överraska stort. Det som gör serien originell är att övermänniskorna här enbart betraktas som krigsmateriel. Trikåer och ostoppbara hjältar saknas helt; här handlar det om mycket väl definierade och avgränsade krafter som används av soldater i uniform, och militära befälhavare som på bästa sätt försöker anpassa sin strategi för de nya möjligheterna. Egentligen är det helt fel att kalla det här för en superhjälteserie för det är det inte alls; det är istället fråga om en krigsserie med tonvikten på militär strategi, taktik och logistik.

Men också med en hel del politik, där det märks att Gillen läst på noga för att exempelvis integrera atombomben och Manhattan-projektet i sin alternativa värld. Ju fler nummer jag läste av Über, desto intressantare blev den, och det är närmast precis tvärtom mot hur det brukar vara för mig med serier från Avatar (som den vedervärdiga Crossed som jag plågat mig igenom, men vägrar skriva om mer pga dess uselhet). Så hurra för Gillen, det här är ett riktigt bra manus!

Tyvärr är teckningarna oftast desto tråkigare. Huvudtecknare har hittills varit Caanan White, och teckningarna är stålgrått urtrista, med personer som är så gott som omöjliga att se skillnad. White har kanske tre människokroppar+ansikten att välja på för män och en för kvinnor och det är allt; ibland (men oftast inte) har de olika hårfärg och det kan hjälpa. De enda som ser lite annorlunda ut är de som är baserade på riktiga människor, men även de har White svårt med (Hitler ser mycket besynnerlig ut tycker jag). Några av gästtecknarna har varit åtminstone godtagbara så med lite tur får de mer att göra och White mindre i framtiden ;-)

image

Slutomdömet blir: En menlös serie, en på många sätt bra, trots att strategi-resonemangen faktiskt flera gånger fick mig att känna mig som om jag läste ett referat av en runda från GBA-spelet Advance Wars, när det handlade om pansarmännen vs blixtmännen vs de tunga pansarmännen och vem som är starkast/svagast när de möts. Fast Advance Wars var förstås ett väldigt bra spel så okej för det!

PS. Omslagen är dock unisont usla, och i sann Avatar-anda har varje tidning en uppsjö olika omslag, de ena värre än det andra. Lite synd för framförallt Über som på utsidan ser ut som en orgie i muskulösa arier som sliter människor i stycken medan innehållet är mycket bättre än så. DS.

Jennifer Blood: Urk

Postat den
Jennifer Blood 001 - cover

Ett omslag får räcka som illustration, jag besparar er gärna erfarenheten av hur en normal JB-sida ser ut

Från början hade jag tänkt skriva ett lite längre inlägg om dagens serie men när jag skulle börja tappade jag helt lusten. Skälet? Jag insåg att jag bara skulle skriva om hur fruktansvärd (i ordets alla bemärkelser) serien är och varför lägga ner en massa tid på det? Så istället får ni läsa detta:

Jag började läsa Jennifer Blood för att Garth Ennis skrev manus till den, men det var med tvekan eftersom förlaget var Dynamite och det är inte precis ett förlag som jag tycker om. Och överraskad blev jag inte efter att ha läst de första 6 numren med en obehagligt överdrivet våldsam serie, utan de balanserande inslagen som kännetecknar en bra Ennis-serie. Här var det nästan hundraprocentigt allvar så gott som hela tiden.

Så det fanns ingen anledning att läsa vidare när Ennis efter dessa nummer slutade skriva serien (vilket också utmärker många Dynamite-titlar: Ta in en känd serieskapare i början som sedan snart byts ut mot mer okända och, misstänker jag, lägre betalda ersättare). Men sen är det det där med att jag har så löjligt svårt att inte avsluta någonting jag börjat läsa, åtminstone när det som här är en redan avslutad serie det handlar om…

Låt mig säga så här: De ungefär 40 nummer som jag sedan läste var bland det sämsta och osmakligaste jag läst. Jag borde verkligen ha slutat läsa serien långt tidigare men som sagt, jag har verkligen svårt att göra det :-(

Jag skulle kunna skriva längre om hur Al Ewing är ansvarig för de värsta numren och om att Mike Carrolls manus är något mindre vedervärdiga men nix pix, det här är allt: Undvik Jennifer Blood, en serie som bara gör mig ledsen.

Härnäst (och snart): Jag gillar inte att totalsåga serier; jag föredrar egentligen att inte skriva om usla serier alls, och framförallt inte om det är recensioner som jag tror att den jag klagar på skulle kunna råka läsa (vilket det nog är  mycket liten risk för i det här fallet). Så räkna med en ny recension RSN så att den här försvinner som första post på bloggen :-)

 

Six years in the making: The Boys

Postat den

The Boys 72 cover

Har ni varit med om den där känslan man kan få om man läser en ny bok av en favoritförfattare och märker att den inte är så bra (host-*Snuff & Unseen Academicals*-host)? Eller en film av en regissör som plötsligt inte känns så himla suverän längre? Precis det är känslan jag får när jag läser Garth Ennis The Boys, hans tredje längre egna serie tillsammans med Preacher och Hitman, som avslutades i och med #72 som kom ut för några veckors sedan. De flesta detaljer som jag brukar tycka om hos hans serier finns där: Den ofta groteska humorn; kamratskapet som det känslomässiga kittet; äkta kärlek; de frekventa pub-besöken; (melo)dramat; det fyrverkeriartade och följdriktiga slutet; och igen (för det är det viktigaste i hans bättre serier) vänskapen mellan huvudpersonerna trots svek och opålitlighet. Men The Boys lyfter aldrig trots livligt flaxande; det känns hackigt och faktiskt en smula ansträngt trots att en av Ennis allra starkaste sidor är hur lätta hans serier brukar kännas att läsa.

Personligen tror jag att det beror på ämnet. The Boys handlar om superhjältar, dvs det är inte bara en serie med superhjältar utan hela handlingen går ut på att dissekera vad som får superhjältar att gå upp på morgonen, och vad de kan tänkas få för sig att göra under dagen. Och eftersom Ennis uppenbart ogillar superhjältar av det klassiska snittet (jag har skrivit om det förut eftersom det är så uppenbart när man läser hans serier där de förekommer) så innebär det att The Boys består av 90 tidningar skrivna av en författare som avskyr ämnet han skriver om. Ta som exempel kärlekshistorien mellan Hughie och Annie som aldrig når upp till den mellan Jesse och Tulip i Preacher, och jag tror det i mångt och mycket beror på att Ennis helt enkelt tycker att Annie är en så mycket ointressantare person än Tulip (en välmenande men naiv superhjälte kontra en person kan ta hand om sig själv efter ett hårt liv).

Visst gör det att Ennis förkärlek för grovkornig humor får mycket plats, men det finns gränser för hur länge man kan skämta om superhjältar som har mer bisarr sex än engelska konservativa politiker, eller hur mycket jag orkar läsa om vidriga övergrepp utförda av maktfullkomliga trikåbärare, oavsett presentationen. Det är en alldeles för tunn soppa som Ennis erbjuder, trots alla exotiska kryddor han slänger i. Om serien slutat efter sådär 20 nummer hade den varit mycket bättre, helt enkelt. Dessutom slår humorn alltför ofta över i någonting som ligger alldeles för nära sexism: De manliga superhjältar är alla galna och sextokiga och extremt sexistiska, och eftersom så mycket av den förmenta humorn ligger i att skildra superhjältarnas bisarra livsstil så blir det mycket av deras sexism, och Ennis lyckas inte alltid skilja på humor som beror på Ennis manus och humor som beror på de grabbiga superhjältarnas aktioner.

Herogasm 3

Mindre av det här, tack…

Sen finns det en del riktigt bra detaljer förstås, som karaktären Butcher. Om han hade fortsatt att vara den han verkade vara i större delen av serien hade jag istället tyckt att han var en riktigt tveksam karaktär, en väldigt obehaglig typ men ändå presenterad som en av ”de goda”, men mot slutet visade Ennis hur bra han kan vara som karaktärsskildrare när Butcher plötsligt blir en betydligt intressantare människa.

Fast Butcher-omvandlingen är egentligen också ett symptom på att The Boys egentligen aldrig fungerar som ett sammanhållet verk. Det känns som om serien aldrig kan bestämma sig för om den ska vara allvarlig eller inte; både Preacher och Hitman lyckas förena humor och allvar i och med att personerna ändå alltid är desamma, oavsett om episoden är slapstick eller tragedi, men i The Boys känns det istället som att karaktärerna själva ändrar sig fram och tillbaka i samma takt som Ennis ändrar sig. Om Butchers mer tredimensionella skildring hade spritts ut över serien istället för att släppas ner som en stor blobb på slutet hade jag kanske brytt mig mer om honom och de andra redan tidigare istället för att som nu först precis på sluttampen kunna uppbåda några känslor för The Boys.

Kan jag rekommendera The Boys för nya läsare? Jodå, om man känner för bitvis väldigt rolig drift med superhjältar framfört med Ennis sedvanliga rappa och utmärkta dialog så är The Boys helt OK underhållning. Men läs för allt i världen Hitman eller Preacher först för allt som är bra i The Boys finns i än högre grad i dem.

The Bouys 71 - Discussion

…och mer av det här istället

PS. Teckningarna? Darick Robertson är huvudansvarig för dem och de ser mestadels ganska småtråkiga ut faktiskt; Robertson var mycket bättre i exempelvis Transmetropolitan (färgläggningen spelar stor roll). I senare nummer syns en del andra tecknare men teckningarna blir inte roligare för det. DS.

En missräkning: Garth Ennis The Shadow

Postat den

Omslag av Alex Ross (eftersom det är Dynamite Entertainment är det här bara ett av flera omslag)

En kort-kort recension som inte har att göra med SIS 2012; jag ville klämma in den medan tidningen ifråga fortfarande är ny :-)

Jag gillar Garth Ennis. Jag tycker att Helfer & Bakers serieversion av The Shadow är en av de allra bästa serierna som gjorts. Så en ny version av den ultra-våldsamma karaktären skriven av Ennis borde ha goda chanser att tilltala mig. Men det är å andra sidan en tidning utgiven av Dynamite Entertainment som är ansvariga för mycket licenserat skräp, som den usla Fantomen-tidningen

Först och främst ska jag erkänna att det aldrig går att helt avfärda en serie efter att ha läst ett ynkans nummer (och i sann Dynamite Entertainment-anda ett tunt sådant, med bara 19 sidor serier). Men berättelsen glömde jag så fort jag lagt ifrån mig tidningen, någonting mycket ovanligt vad gäller Ennis som  även i sina sämre stunder brukar ha en förmåga att skriva karaktärer som fastnar, och det som riktigt sänker serien är Aaron Campbells undermåliga teckningar.

(Klicka för större bild)

Det kanske viktigaste med The Shadow som karaktär är hans personlighet: Who knows what evil lurks in the hearts of men? The Shadow knows! Med åtföljande maniskt skratt. Hans övriga personlighet har varierat vilt mellan inkarnationerna, men att han ska ha en skrämmande utstrålning är fundamentalt. Campbells teckningar saknar dock all antydan till sådant; om man kan säga det om en tecknad människa så saknar Campbells hjälte helt karisma, och det ser närmast ut som en halvdassig skådis har blivit anlitad att spela huvudrollen.

Jag utlovade en kort-kort recension så jag ska inte säga mer nu (bara ett nummer ute, som sagt, så serien kan bli bättre med tiden), men det här var ungefär så dåligt jag kunnat frukta, med en Ennis ur form tillsammans med en tecknare utan personlighet och förmåga. Blä. Ta istället och lyssna på The Coasters underbara gamla låt:

Ennis, Millar, Morrison: Jag läser ikapp

Postat den

Hängmattan, igen, plus min iPad, så nu blir det några (ganska dåliga) serier av ovannämnda herrar som jag inte hade läst förut :-)

Nu kanske det räcker?

Back to Brooklyn: Jag skulle verkligen inte vilja säga att den här serien var bra, men den var tusan så mycket bättre än dagens övriga serier. Ennis skriver tillsammans med Jimmy Palmiotti och Mihailo Vukelic tecknar den här 5-delars miniserien om en gangster från (såklart) Brooklyn. Den liknar på pricken alla andra hårdkokta gangsterserier som Ennis men framförallt Warren Ellis vräkt ur sig de senaste åren: Mycket våld, skildrad från gangsterns sida, helst väldigt obehagliga sexbrott (typ pedofili, ofta kryddat med incest), och gärna med ett olyckligt slut, dvs en huvudperson som dör. Det är visserligen skönt med avslutade serier som kan göra som de vill med karaktärerna, till skillnad från thrillers med mer långlivade hjältar, men nu börjar jag uppriktigt sagt tröttna lite grann på just den här genren. Jag fattar att det är roligt att få vara precis hur våldsam och nihilistisk som man vill, men det är inte lika roligt för mig som läsare i längden.

Det som ändå gör att serien är OK läsning är att Ennis som vanligt har ett bra flyt i dialogen och handlingen. Det märks att han inte stått för manuset helt själv; både hans humor och ultravålds-kärlek verkar hållas i schack av Palmiottis medverkan, men nog är det ändå en Ennis-serie. Vukelics teckningar är definitivt av den stela typen men jag tycker ändå rätt bra om dem, med den lite udda stilen med tydliga konturer tillsammans med ett 3.dimensionellt skulpterande med färgen. Om något påminner det en smula om Kyle Bakers i Justice, Inc., hans sorgligt bortglömda miniserie från 80-talet, även om Baker var mycket mer rörlig i sin serie.

Lex Luthor, mannen bakom männen bakom mannen

Aztek, the Ultimate Man: Skriven av Grant Morrison tillsammans med (brrr!) Mark Millar är den här kortlivade DC-serien från 90-talet ingen höjdare. Det är från perioden precis innan Morrisons gyllene superhjälteålder, som inleddes så smått med JLA precis efteråt (där också Aztek gör ett omotiverat inhopp) för att sedan fortsätta med X-Men, All-Star Superman, och en del annat. Antingen hade Morrison inte riktigt klurat ut det bästa sättet att skriva om superhjältar ännu, eller så är det Millars dåliga inflytande, för det här var en riktigt trist erfarenhet. Aztek är en hi-tech-utrustad hjälte med en komplicerad bakgrund (hemlig organisation, som i sin tur är hemligt grundad av Lex Luthor) och har som många andra serier i genren problem med att bli begriplig. Vad kan han egentligen göra? Varför gör han det han gör? Varför avslutas aldrig några plot-trådar?  Och varför i hela friden ska jag bry mig om det?

När Morrison senare hittade rätt så skalade han bort allt oväsentligt: Fokus på tydliga hjältar. En rak historia utan krångligheter. Och dessutom, klara teckningar utan onödiga detaljer. Här är det tyvärr en rätt typisk representant för 90-talssuperhjältarna som gäller, med en vilsen identitet. Vilket också gäller nästa titel:

Ett välkomponerat omslag som lever upp till innehållet

The Flash #130-138: Under samma period skrev samma team också The Flash i ungefär ett år. En gammal beprövad hjälte, förvisso, men serien blir inte bättre för det. Även den här serien lider svårt av att handlingen känns som ett förvirrat mishmash mellan en tråkig 70-talsserie med deras typiskt träiga handling (En skurk! Och kanske en till! Och sen ett slagsmål!) och en lika träig 90-talsserie som givetvis ska försöka vara realistisk, vad det nu innebär med en huvudperson som klär ut sig i knallröda trikåer och springer jättesnabbt. Ju mindre sagt om serien, desto bättre.

Doom konspirerar med en deprimerad Ben Grimm

Fantastic Four 1234: Och slutligen en Morrison där han själv står för manuset (äntligen!), medan Jae Lee ansvarar för illustrationerna. Det här är en lite senare Morrison när han i mitt tycke återigen var bra, men tyvärr är den här serien inte bland hans bättre från den senare perioden. Det finns drag av kompressionstekniken från en del av hans andra serier, och Jae Lee är en ibland riktigt bra tecknare så ingredienserna är på plats, men receptet är inte välbalanserat. Delvis beror det på mig: Jag kan inte F4s historia så bra, och den här historien är extremt fokuserad på deras och deras ärkefiende Dr Dooms själsliv så jag misstänker att en del av detaljerna går mig förbi.

Men å andra sidan har Morrison visat att han kan skriva så att även nybörjare blir intresserade, så jag tänker inte ge honom ett frikort här. Dessutom är Lees teckningar svårlästa. Som sagt tycker jag han ofta är skicklig, men här blir serien alldeles för svårläst när både manus och teckningar drar åt det obskyra hållet. Jag tror att det finns en bra serie här någonstans som försöker bryta sig ut, men det vill sig inte riktigt.

Summan av kardemumman är att det tydligen fanns goda skäl till att ingen av de här serierna är vidare känd, trots de namnkunniga kreatörerna, och att jag gjorde rätt som sparade dem till en snabbläsning i hängmattan istället för att hoppas på något mera ;-)

Nästa gång: Lite bättre serier, jag lovar, och nyare!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 201 andra följare