Etikettarkiv: Garth Ennis

James Bond à la Garth Ennis

Postat den

Inte för att James Bonds namn någonsin nämns, men med en huvudperson som heter Jimmy Regent, en tidningstitel som Jimmy’s Bastards, och en introscen som avslutas med följande sida är det rätt uppenbart vem serien egentligen handlar om:

Jimmy's Bastards - intro.jpg

Han är inte subtil i sin humor, Ennis, men jag är svag för hans manus när han får till det och Jimmy’s Bastards är inte så dum. Definitivt inte något storverk men med tanke på hur stupida många av Bond-filmerna är (och det är filmernas Bond som syns till här, inte böckernas) finns det självklart hur mycket som helst att driva med.

Fast Ennis fokuserar på de allra mest klichéartade inslagen: Den lättsamma inställningen till att döda motståndare och den lika lättsinniga inställningen till sex, där varje kvinna i Bonds/Regents väg slutar i hans säng (eller soffa, eller helikopter, eller motorbåt, osv, osv). Och plotten i de här numren baserar sig på ett Tänk om-scenario, närmare bestämt vad som egentligen borde bli följden av att någon lever sitt liv som Bond/Regent…

Mer ska jag inte säga om handlingen; den är inte svår att förutse när man får några hintar om vad som komma skall, men det är ändå roligt att se hur Ennis sin vana trogen tar i från tårna för att vrida allt som går ur sin idé. Och att om man ignorerar gonzo-inslagen (vilket kan vara knepigt ibland) finns som i alla hans bättre serier också scener där dialogen mellan karaktärerna flyter på så lätt, så lätt, och där samtalen också på ett strålande sätt både bygger upp min empati för människorna och frammejslar deras relation.

Det finns få mainstream-seriemanusförfattare som är lika bra som Ennis på just detta, dvs att snabbt skissa fram intressanta människor. Han gör det genom att börja med att frammana en person som är oerhört lätt att klassificera tack vare att hen hör till en ”typ” som alla känner igen. I Jimmy’s Bastards har vi Jimmy Regent själv, som man bara behöver läsa första sidan av för att jag ska tro mig veta vem han är, och hans nya kollega, Nancy McEwan, som lika snabbt plockas in i facket modern tuff kvinna som inte kan fördra Regents gammalmodiga moral.

Jimmy's Bastards - PC.jpg

Sen tar han och visar upp var jag som läsare hade fel, dvs att det kanske inte handlar om lika platta karaktärer som jag först trodde. Det behövs väldigt lite, som i det här fallet när Regent säger någonting kort som visar att han kanske inte är den manschauvinist han i förstone verkar vara, och så är mina tankar igång: Om jag hade fel i den frågan, vem är han i så fall? Och sen fyller jag själv i alla detaljer och vips är Regent någon jag kan bry mig om och relatera till.

Det här gäller dock bara de personer i serien vars öden det är meningen att jag ska engagera mig i; de allra flesta är snarare props, tillbehör, som glatt kan behandlas hur som helst utan betänkligheter. Just det är väldigt typiskt för Ennis och någonting som fungerar för mig men som för andra läsare kan vara extremt jobbigt/irriterande: När de viktiga personerna, de som är centrala för serien och som har förärats en ”äkta” personlighet, råkar ut för våld/olyckor skildras det som en tragedi, medan när det handlar om tillbehören är det oftast komiskt. Så när skillnaden i hur Ennis skildrar personer inte fungerar för läsaren kraschar läsningen totalt i ett mischmasch av tragedi/komik utan rim och reson.

Ok, en lång utveckling där som kanske mest är relevant för Ennis-serier som Preacher och Hitman som blandar äkta tragedi med komedi. Här är det cirka 99% komedi men med ett litet minimalt inslag av allvar när Regent till slut tvingas konfronteras med följderna av sitt handlande, och hans reaktion känns lite väl abrupt för att det ska fungera helt.

Men i det stora hela är det en sympatisk och rolig serie, som trots rikliga inslag av våldsamheter som exploderande huvuden och massakrer och sex av mycket tvivelaktigt slag ändå i slutändan känns…ja, gullig är nog ordet. Gullig i Garth Ennis-mening, förvisso, men ändå 🙂

Jimmy_s Bastards - Sorry

Jimmy är inte riktigt sig själv, men vissa saker glömmer man aldrig hur man gör

PS. Just det ja, teckningarna! Russ Braun har jobbat med Ennis förut i Battlefields och är inte någon av mina favoriter, men han är kompetent. Smått träig, men jag tycker han är snäppet bättre här när han får jobba med ett manus som inte är lika styrt av att vara historiskt korrekt och realistiskt.

Kan köpas hos bl.a.:

    • Jimmy’s Bastards (volym 1 av 2, fånigt nog, för det här är en serie som definitivt borde ges ut i ett enda album)

 

Catching Up: Empowered / Sixpack / Girl Genius / Yowamushi Pedal

Postat den

Såhär precis innan jul tänkte jag bara slänga ur mig några korta ord om ett par serier jag skrivit uppskattande om förut, typ ”Var är dom nu?” 🙂

Empowered: Adam Warrens serie om Emp, superhjälten med den outsläckliga driftkraften att göra gott men med den bräckligaste superhjältedräkten (som också är den som ger henne superkrafterna) som skådats och ett självförtroende som är snudd på lika ömtåligt fortsätter rulla på. Jag gillar seriens stämning, jag gillar att Emp långsamt börjar få lite mer respekt av sina kollegor, och jag gillar att Emp själv också tar för sig mer efter att det där självförtroendet börjar återvända.

Sen har serien onekligen saktat in en smula vilket är frustrerande; jag vill veta mer om hur det ska gå för Emp, Ninjette med flera, så ett album om året känns lite tunt. Visserligen är det tjocka album, runt 200 sidor, men ändå! Jag ser också att jag tydligen tenderar att ta upp just Empowered när jag skriver sådana här uppsamlingsinlägg. Antagligen är det just för att den bara pockar på uppmärksamhet en gång per år och att det då alltid är lika trevligt att återse den 🙂

Rulla-på-betyg: Still fresh.

Sixpack: Det finns ingen serie som heter Sixpack men väl en karaktär med det namnet från Garth Ennis & John McCreas fantastiska serie Hitman som förärats några egna miniserier, långt efter att Hitman avslutades: All-Star Section Eight från 2015 och Sixpack and Dogwelder: Hard-Travelin’ Heroz från i år. Och trots att jag är en fan av stora mått av Hitman, en serie som jag placerar mycket högt på listan över bästa serier någonsin (och ja, jag tycker mer om den än om Preacher) så är de här miniserierna verkligen ingenting jag imponeras av.

Den äldre serien har ett enkelt upplägg: Sixpack försöker återuppliva sitt gamla superteam Section Eight men de behöver en till medlem, och varje nummer betar av hur det går när de försöker rekrytera någon av de riktigt stora DC-hjältarna från Justice League. Så om ni längtat efter att få se hur exempelvis Wonder Woman reagerar när några riktiga sluskar försöker få henne med i deras gäng är det här serien ni ska läsa. Tyvärr blir det aldrig så roligt som det kanske låter som att det skulle kunna vara, och det intressantaste är nog hur Ennis ytterligare en gång så tydligt visar att den enda superhjälten han har någon som helst respekt för är Superman.

Den nyare har istället John Constantine som huvudperson, förutom de två i titeln, och är kort sagt en variant på Alan Moores omvandling av Swamp Thing till en avatar för ”The Green”, men här är det hundsvetsaren som visar sig ha en ”ärorik” och lång historia. Roligt? Nä, egentligen inte alls :-/

Båda serierna känns som trötta kopior på Ennis när han är som mest vulgär, och humorn fungerar inte alls i den senare serien och bara sporadiskt i den äldre. Och sen känns det så fruktansvärt onödigt eftersom Sixpack hade en så lyckad character arc i Hitman, med sin blandning av humor och tragedi. Tragedin skymtar faktiskt fram i ASSE här, som egentligen är mycket sorglig historia vilket också passar illa ihop med resten av serien.

Rulla-på-betyg: ****** stop already.

Girl Genius: Phil & Kaja Foglios steampunkkomedi rullar verkligen på, och ibland bokstavligen när några hundra av de sensate sidorna utspelas ombord på ett tåg som tuffar fram i ett snöigt Europa, fullproppat med galna genier, intelligenta björnar, Jägermonsters, och annat.

Jag har klagat förut (och precis som med Empowered på senare år oftast i uppsamlingsinlägg) på att jag tycker att Foglios låter handlingen stå och stampa utan att någonsin komma framåt, och det gäller fortfarande. Ett försök har gjorts att kickstarta handlingen igen i och med ett tidshopp på några år men mer eller mindre omedelbart efter detsamma stannade all handling upp igen. Det känns som om så fort en idé om någon rolig scen eller händelse poppar upp så kommer den att genomföras; en eller ett par sidor kan man ju alltid spendera på ett skämt för det finns ju så många fler sidor som kommer sen, eller hur?

Men här kommer man aldrig fram till de där andra sidorna, de som faktiskt driver handlingen framåt och är lite allvarligare. Jämför man med Phil Foglios allra bästa serier som The Gallimaufry är Girl Genius flera klasser sämre och huvudsakligen på grund av att den senare aldrig vågar vara allvarlig längre stunder. Och i längden gör det också att humorn blir tristare; efter några hundra sidor där allting bara handlar om kortsiktiga skämt av samma typ blir det jämngrått av allting.

Rulla-på-betyg: Focus, dammit!

Yowamushi Pedal: Den klart nyaste av dagens serier är den japanska cykelsportmangan Yowamushi Pedal av Wataru Watanabe. Egentligen borde jag inte ens ta med den; första gången jag skrev om den var bara drygt ett år sedan, så den har inte hunnit bli en sån där serie som funnits i bakgrunden en längre tid utan omnämningar.

Men jag tänkte att med julafton imorgon så ville jag avsluta med en serie som håller klassen. Precis som varenda sportmanga jag läst blir det onekligen lite mindre spännande när protagonisten inte längre är den nyupptäckta talangen, men det är fortfarande kul att läsa om hur Onoda långsamt blir mer och mer biten av cyklingen, och att se hur hans lagkamrater utvecklas som karaktärer: Precis enligt mallen låter Watanabe ibland någon dittills relativt diffus cyklist inta huvudrollen i några hundra sidor så att vi läsare ska bry oss mera om densamma, och Watanabe gör det precis så bra som jag hoppas 🙂

Rulla-på-betyg: Roll on, Onoda, roll on.

 

 

Gronsk Pyk på er alla!

 

Battlefields omgång 3

Postat den

Har jag skrivit om omgång ett och omgång två är det nog lika bra att också skriva om omgång tre i Garth Ennis Battlefields-serie där han med hjälp av diverse tecknare presenterar framförallt andra världskriget från olika synvinklar i olika miniserier. Här i den tredje och som han själv lovar avslutande omgången serier handlar det om att knyta ihop säcken vad gäller berättelsen om stridsvagnsledaren Stiles respektive stridspiloten Anna Kharkova, i The Green Fields Beyond och The Fall and Rise of Anna Kharkova.

The Green Fields Beyond rör sig bortom andra världskriget och skildrar istället ett av de avgörande ögonblicken under Korekriget, dit Stiles lockats efter att ha insett att han inte längre passar i det civila livet. Tankies (samlingsnamnet för de tre miniserierna med Stiles) har varit ojämna serier, där den första (lyckad i sin lågmälda ton) var något av en vardagsskildring av ett soldatliv och den andra (mindre lyckad pga de klichéartade tyskarna) mer dramatisk, där tyngdpunkten flyttade från stridvagnsteamet till Stiles själv.

Här i den tredje är det svårt att säga vad poängen egentligen är. Stiles har utvecklats men är fortfarande inte vidare intressant vilket är en besvikelse eftersom personteckningen annars är något av Ennis starkare sidor, och inte heller i övrigt dyker det upp några minnesvärda personer. Carlos Ezquerras teckningar är helt dugliga och på gränsen till bra, den trista färgläggningen till trots, men i övrigt är nog det intressantaste just att serien utspelar sig under Koreakriget, ett krig som Ennis inte tidigare fokuserat på. Fast det räcker inte; de historiska detaljerna räcker inte att bygga en hel serie på, och Ennis humor som också varit en del av Tankies lyser mestadels med sin frånvaro, den med. Dessutom är skildringen av de kinesiska motståndare mer än lovligt slapp och nyanslös, tyvärr.

The Fall and Rise of Anna Kharkova är mycket mer lyckad. Kharkovas miniserie i den första omgången av Battlefield tyckte jag då var den klart svagaste, medan den andra däremot var bäst i den omgången. Och den uppåtgående trenden fortsätter här, där berättelsen om Anna Kharkova och hennes kamp för Sovjetunionen men mot konventionerna som gör livet för en kvinna i flygvapnet svårt når sitt spektakulära slut. Det är inte mycket luftstrider den här gången, även om det är en sådan som bokstavligen leder till titelns fall, men det symboliska fallet som orsakas av politiskt manövrerande och personligt agg gentemot Kharkova är så mycket djupare.

Så inte oväntat tycker jag bäst om Anna Kharkovas berättelse när den avlägsnar sig från stridsscenerna och närmar sig det mer personliga, dvs just det som jag tycker bäst om hos Ennis. Kharkova är en fascinerande person och hon utvecklas under seriens gång från ung och adrenalinstinn till mer eftertänksam och filosofiskt lagd, de ohyggliga personliga missöden till trots. Sekvensen flygkrasch -> tysk krigsfånge -> rysk Gulagfånge skulle kunna bryta ner vem som helst men Anna Kharkova är till slut i balans med sig själv, utan att förödas av omständigheterna, trygg i vetskapen om vem hon är.

Att sedan slutet är strålande är bara grädde på moset; när Ennis får till sina sentimentala/melodramatiska/besynnerligt hoppingivande slut är jag en lycklig läsare 🙂

Russ Brauns teckningar? Nja, de är väl OK, men det är inte precis de som gör att jag gillar Anna Kharkova-serierna så mycket!

Dreaming Eagles

Postat den

Well, alla serier jag läser under sommaren kan inte vara intressanta; ibland visar det sig att det jag läst kanske inte varit dåligt men definitivt inte så intresseväckande att jag har så mycket att säga om den. Men hey, då kan jag istället spendera några meningar på varför jag inte har så mycket att säga om serien istället 🙂

Case in point (det verkar bli många engelska stickord idag tydligen): Dreaming Eagles, en andra världskriget-historia skriven av Garth Ennis och tecknad av Simon Coleby.

Serien handlar om den första afrikan-amerikanska flygenheten och hur piloterna i den bemöttes av resten av armén och av samhället. Ramhandlingen utspelas under 60-talet när Lee, son till piloten Reggie Atkinson och en anhängare av Martin Luther King Jr, i en klassisk tonårsrevolt anklagar fadern för att inte förstå hur det är att utsättas för rasism eftersom fadern åtminstone fick slåss mot nazisterna. Varpå Reggie berättar hur det egentligen var att som de första afrikan-amerikanska stridspiloterna utkämpa ett krig på två fronter: Mot Tysklands nazister och mot fördomar på hemmaplan.

Ennis har nu skrivit så många krigsserier att jag tror han skulle kunna skriva en serie som Dreaming Eagles i sömnen. Och han gör det bra; i genren klassiska krigsserier finns det nog ingen nutida serieförfattare som är bättre, även om han förvisso är ganska ensam i genren 😉

Problemet är mest att det känns förgrymmat bekant: Andra världskriget, den tyska överlägsenhet vad gäller stridsmaterielet i början, undvikandet av svart/vit moral, de kompetent realistiska teckningarna utan egen personlighet (även om Ennis har haft en del klart svagare illustratörer än Coleby, framförallt i de senare kapitlen av hans War Stories-serie). Och, tyvärr, lika bekant är avsaknaden av den Enniska humorn för när Ennis skriver seriösa serier om krig är det 100% gravallvar som gäller.

Att läsa Dreaming Eagles känns precis på samma sätt som att läsa vilken som helt av Ennis andra serier med samma tema: Skickligt skrivet på alla sätt (yttre handling, karaktärer, osv) men i längden alltför enahanda, och även om han är snitsig på att introducera karaktärer tenderar de att bli symboler snarare än individer eftersom seriernas korthet, tillsammans med att han också vill berätta någonting viktigt om Krig, gör att de inte hinner växa till sig. Det gör att åtminstone jag också känner att det blir för lättviktigt. Jag tycker att Ennis kommer mest till sin rätt när han verkligen tar sig tid med att följa sina karaktärer under lång tid, som i Preacher, Hitman, och i viss mån The Punisher och The Boys.

Faktum är att alla de sistnämnda serierna känns som tungviktare i jämförelse med Ennis krigsserier, trots att efter en beskrivning av dem nog de flesta skulle tro motsatsen (jag menar, hur kan man gissa att en serie som innehåller akvatiska zombie-djur slår hårdare än en som Dreaming Eagles?). Därför skulle jag gärna se att Ennis gav sig i kast med någonting mer substantiellt igen, det är ändå en del år sedan han sist skrev någonting som var längre än sisådär sex nummer. Om det blir en krigsserie så gärna för mig, så länge han ger karaktärerna tid att andas och utvecklas istället för att fastna i ytterligare en ”Krig är dåligt men de kan också ge människor möjlighet att visa upp sin medmänsklighet/omänsklighet”-berättelse à la Ennis.

Digital sommarläsning: En drös serier

Postat den

Tillbaka från ett svettigt Italien, dags för uppsamlingsheat!

Rocket Girl, manus Brandon Montclare, teckningar Amy Reeder: Ursprungligen en miniserie à fem nummer som kom ut förra året, men jag fick syn på den i år i och med att nummer 6, som fortsätter historien, kom ut för några månader sen. Omslaget såg inte oävet ut, en snabbtitt på teckningarna likaså -> varför inte läsa den?

Rocket Girl

Well, kanske för att den helt enkelt inte är så bra?

För tyvärr är den här superhjälteserien (nominellt är det sf eftersom det är en tidsresehistoria där huvudpersonen reser tillbaka från ”framtiden” (2013) till år 1986 för att förändra framtiden till det bättre, men i praktiken är det en superhjälteserie det handlar om, må vara en där superkrafterna fås genom avancerad teknisk utrustning istället för någonting inbyggt) inte alls bra.

Framförallt är det Montclares manus som är undermåligt: En uppsjö personer, alla utan egen personlighet, ett överflöd av plottrådar som vare sig förklaras eller utreds (en katastrof när det gäller tidsresor som kan bli nog så knöliga ändå att följa med i), en total avsaknad på spänning (eftersom det inte går att förstå vad de olika personerna egentligen vill åstadkomma). Det verkar som om Montclare tror att det räcker med att inkludera coola detaljer (en värld där poliskåren består av ungdomar, alla under 20 år; en ung tjej med ett jetpack; osv) och sen löser sig liksom allting annat av sig själv. Ett tips: Det gör det inte.

Men Reeders teckningar visar sig vid en närmare läsning inte heller vara så värst bra. De är överlastade med alltför mycket detaljer och för oorganiserade för att man enkelt ska kunna följa med i vad som sker, givetvis mest påtagligt i actionsekvenserna. Huvudpersonen har fräknar vilket kanske är lite ovanligt, men det är ungefär allt för resten ser väldigt generiskt ut allesammans; snyggt vid en snabbtitt, sterilt och trist vid en noggrannare läsning. Jag gick iallafall på det :-/

Slutomdöme: Tja, manus och teckningar matchar varandra bra eftersom de har ungefär samma brister båda två.

Abigail and the Snowman, manus & teckningar Roger Langridge: Det här var mycket roligare! Trenden med bra barnserier på engelska fortsätter, och att Roger Langridge skulle göra det bra är inte precis överraskande med tanke på vad han gjort förut. Här är det fråga om en fyra nummer lång miniserie om den lilla flickan Abigail som samma dag hon ska börja i en ny skola råkar på en yeti, på flykt från en organisation som vill använda hans krafter (han är osynlig för alla vuxna visar det sig) som ett vapen.

Abigail and the Snowman - Möte

Vibbar av gamla klassikern Stanley and His Monster (där det bara var Stanley som kunde se monstret) alltså, och det gamla konceptet fungerar fortfarande bra. De andra barnen blir först överrumplade men sen accepterar de yetin, och Abigail gillar honom förstås omedelbart. Blanda i konflikter med den onda organisationen, en snäll pappa som inte riktigt förstår vad som pågår, en myckenhet charm, lite sorg, några klumpiga agenter som visar sig ha ett hjärta när det behövs, och en enda riktigt elak agent som står för spänningen, och de fyra numren är slut alldeles för snabbt.

Slutomdöme: Mysigt!

Blue Note – Final Hours of the Prohibition, manus Mathieu Mariolle & Mickaël Bourgouin, teckningar Bourgouin: En europeisk scanlation bestående av två album som utspelar sig parallellt de sista skälvande dagarna innan förbudstidens slut. Platsen är en oidentifierad storstad (tänk New York), och det första albumet följer den irländska boxaren Jack Doyle som lockas tillbaka till staden som han avskyr för att återuppta sin boxningskarriär. Mot sin vilja dras han in i de intriger som vävs av olika gangstrar som positionerar sig för tiden som ska komma. Det andra albumet följer gitarristen Ray Jameson som däremot vill till storstaden för att kunna spela inför så många som möjligt, för att visa upp sin briljans på de hetaste klubbarna; samma klubbar där också Doyle vistas eftersom de drivs av gangsters som också styr boxningsvärlden.

Jag måste säga att när jag började läsa den här serien var det på näppen att jag slutade läsa efter de första sidorna: Jag tyckte teckningarna var lite väl tråkiga i sin murriga och lätt vaga stil, och att manuset verkade vara alltför likt alldeles för många franska serier/böcker/filmer som fascineras av USA, 30-talet, jazz och boxning (det finns gott om dem, tro mig!). Men jag fortsatte ett tag till och det blev faktiskt betydligt bättre efter hand. Doyle blir lite intressantare när man lär känna honom, och den labyrintiska handlingen klarnar också, framförallt när jag läste det andra albumet; jag visste inte att det handlade om två parallella album, där samma bipersoner finns med i båda, och att de saker jag inte riktigt förstod i första albumet blev betydligt klarare i det andra. Plus, Jameson är en intressantare person än Doyle, och teckningarna när Jameson svävar ut i sitt gitarrspelande är bland de bättre, så album två är helt klart de bättre av dem (men att bara läsa ett av dem är rätt meningslöst).

Blue note - Ray Jameson

Slutomdöme: Nä, inget mästerverk, men helt okej läsning om man inte har någonting bättre för sig. Det kanske låter som rätt svagt beröm, och det är precis vad det är menat som också 😉

The Demon, manus Garth Ennis, teckningar John McCrea: Jag tycker att Ennis Hitman är det bästa han gjort i det längre formatet (med Preacher som given tvåa, mycket lite bakom) så därför tog jag till slut och läste igenom hans och McCreas (som tecknade Hitman) nummer av The Demon som är bland det tidigaste han skrev för DC, och där Hitman dyker upp i gästspel innan han fick en egen tidning.

Varför har jag inte läst de här numren förut om jag nu tycker så mycket om Hitman? Jo, jag har faktiskt börjat men fastnat eftersom de var så förgjordat trista. Det som framförallt gör tidningen svårläst för mig är huvudpersonen, demonen Etrigans, eviga rimmande (han rimmar, alltid); jag tycker att det bara gör det jobbigt att läsa, utan vinst. Rim ibland, javisst; rim alltid, bleurk!

The Demon - Deklaration

En demon med rim galore
gör min läsning alltför svår

Men den här gången kom jag igenom de cirka 20 numren, och jodå, det fanns några nummer som gick att läsa. Hitmans gästspel fungerade, och det är ganska uppenbart att Ennis serien igenom är mycket mer intresserad av gangsters och krig än av övernaturliga shenanigans; varje gång han får chansen att slänga in referenser till exempelvis världskrigen blir det lite bättre, men sen blir det demoner, änglar med mera (plus rim, ständigt dessa rim!) och då går det trögt igen.

Slutomdöme: Håll er undan; inte ens om man är ett Ennis-fan som jag som vill se hur hans tidigaste serier var finns det någonting av intresse här egentligen…

En liten hyllning till Preacher 53

Postat den

Preacher #53, Too Dumb for New York City, Too Ugly for L.A. (efter Waylon Jennings sång): En perfekt liten berättelse i Garth Ennis/Steve Dillons Preacher som jag fick lust att skriva några ord om efter att ha läst om hela serien 🙂 För den som inte läst serien, läs den istället för det här inlägget eftersom det dels kommer ha spoilers, dels förutsätter att man har koll på vem som är vem och vad som händer i Preacher.

Tidpunkt i serien: I faktiskt tid i den riktiga världen (dvs för alla serieläsare) har det gått mer än ett år sedan Jesses som det syntes oundvikliga död och Tulips därefter följande personliga kraschlandning och Cassidys senare svek. Men nu har hon lyckats slita sig ifrån Cassidy och har anlänt till sin vän Amy. Jesse å sin sida har spenderat några månader på flykt från sitt liv eftersom han trott sig se hur Tulip och Cassidy svikit honom, men har efter diverse äventyr nu bestämt sig för att ta tag i sitt liv och är också han på väg till Amy, i hopp om att via henne komma i kontakt med Tulip igen.

Så spänningen är på topp, den stora återföreningen är på gång (#52 slutade med att Jesse tidigt på morgonen ringer på hos Amy dit Tulip just anlänt), så vad händer följaktligen i #53?

Jo, handlingen droppar tillbaka ett halvt dygn och hela numret är bara en skildring av Jesses bilfärd genom natten, genom USA, och hans samtal med diverse personer han ger lift, hans nattradio-lyssning, och hans funderingar.

Ennis må vara bra på grotesk humor och på vansinnigt bisarr handling, men det är ändå det här han är allra bäst på: Människor som snackar med varandra, som filosoferar, i en passande miljö. Ofta är det i hans serier pubar som står för det sistnämnda men i Preacher, hans mest uppenbara hyllning till USA och amerikanska drömmar och mytologi, känns det sällsynt passande att som här låta samtalen pågå i en bil under en nattlig körning.

Det som händer är ingenting som är viktigt för serien i det stora hela, det är en stunds avkoppling efter den tidigare tragiken och inför det mer apokalyptiska slutet (som jag gärna skulle vilja skriva mer om någon gång), men ack vilken lyckad avkoppling. Dillons teckningar är utmärkta, tillsammans med en färgläggning som fångar den speciella stämningen i en bil om natten, men det är Ennis manus som står för det mästerliga. Det är typiskt Ennis, som den första liftaren han tar upp, en porrskådespelare som precis lämnat branschen:

Preacher53_011

Så humor, överdrifter, en som det verkar kanske inte så värst smart men ändå vänlig själ, tillsammans med som alltid när det gäller Ennis en glödande kärlek till USA, en kärlek som återkommer i så gott som alla hans mer seriösa serier. Eller den sista han plockar upp, en man vars ansikte vi aldrig får se men som har ett mycket bekant sätt att prata…:

Preacher53_033

Återigen diskuteras den amerikanska drömmen, ”inget nonsens”-filosofin från södern som återkommer gång på gång i Preacher, och vad det innebär för det som jag skulle säga är huvudtemat i serien: Den andra chansen.

Jag skulle gärna klistra in fler sidor, som den likaså mycket Ennis-typiska studio-debatten, men det får bli en annan gång. Hyllningen av det här på ytan obetydliga numret med sina växlingar mellan humor och allvar som tjänar som en brygga mellan betydligt viktigare passager i historien är nu till ända 🙂

Brit & Dicks – End of Time

Postat den

Snabb-recension idag eftersom serierna ifråga i ena fallet inte är värd så många ord, medan den andra är klart bättre men det är svårt att säga speciellt mycket om den…

Brit: Ytterligare en superhjälte-serie i Robert Kirkmans Invincible-universum, ytterligare en flopp, IMHO. Visst, de tre första fristående numren av tidningen som skrevs av Kirkman själv är för all del småtrevliga, med en huvudrollsinnehavare som är en äldre man vars enda superkraft består av att han är osårbar/oförstörbar. Anställd som han är av USAs avdelning för att hantera saker som utomjordiska invasioner mm är han den sista utposten, den som besegrar skurken med superstyrka genom att helt enkelt låta denne slå på honom tills alla krafter är uttömda, varpå Brit kan fängsla honom.

Brit - Kirkman

Flickvän har han också, en (givetvis) mycket mycket yngre kvinna som jobbar på Brits strippklubb. Några hinkar blod och det givna inslaget med en alltför hänsynslös chef på hans jobb som leder till att Brit blir förrådd är de sista ingredienserna i den här soppan, som Kirkman själv säger att han ursprungligen skrev för att han ville prova på att skriva serier av samma typ som en del av de brittiska manusförfattarna skrev, exempelvis Mark Millar

Så nja, njä, nä, inga vidare inspirationskällor, men det som gör att Kirkmans tre nummer av tidningen ändå är OK läsning är hans humor. Jag har sagt det förut: Han skulle satsa betydligt mer på det när han skriver, det skulle de flesta av hans serier tjäna på!

Sen har vi (dvs jag, som läste dem, suck) tolv nummer till, skrivna av Bruce Brown. Här försvinner alla förmildrande omständigheter (ok, lite mindre blod blir det också), och dessutom är Browns manus extremt förvirrande och svåra att hänga med i. Jag tror att han försöker imitera Kirkmans manus från Invincible som kryllar av små detaljer som kan visa sig vara viktiga och mängder av såpa-trådar som kommer plockas upp senare, men problemet är att Brown helt saknar timing och förmågan att driva den aktuella handlingen framåt medan planterande av framtida intriger planteras. Här är det bara förvirring som gäller.

Brit - Brown

Några figurer och referenser som för den stackars läsare som inte läst Invincible är obegripliga, men situationen är inte mycket bättre för den som har gjort det eftersom de är från ett alternativt universum så…

Det roligaste med de här numren är nog brevspalten i ett av de sista numren, där för en gångs skull ett kritiskt brev publiceras. Läsaren har helt rätt i sin kritik av svagheterna i manus (inte för att teckningarna är någonting att skryta med heller) men får svaret att nej då, serierna är visst bra, det är bara det att läsaren ifråga inte har ansträngt sig och är en smula lat. Varpå serien två nummer senare lades ner pga dålig försäljning. Så kan det gå!

Dicks – End of Time (eller Dicks – To the End of Time, Like, som den kompletta undertiteln lyder på omslagen) är sex nummer av Garth Ennis och John McCreas gamla serie med Dougie & Ivor i huvudrollen, ett par som dök upp första gången i en av Ennis allra första serier, For a Few Troubles More. Redan från början var det slapstick av allra barnsligaste slag som gällde, men fascinerande nog har det bara blivit bättre/värre med det med åren.

Ergo, D-EoT, med följande intrig: Djävulen (röd i klassisk stil med vingar, horn, och alltid naken med ett gigantisk organ fullt med vårtor och taggar) & utomjordingen lord Bluevein (som namnet säger, en människostor blå penis med många ådror och hundratals ögon) planerar att utnyttja att påven ska besöka Nordirland för att elda på stridigheterna, varpå deras ”bigotry beam” kommer förstärka hatet och göra hela Jorden till en krigsplats. På-eldningen ska man fixa genom anlitandet av Tool Carson, en man vars organ är några meter långt, och som ska hoppa på påven under en parad, där man distraherat påven genom att skicka fram några mycket unga korgossar.

Dicks - Djävulen och Mr Bluevein

Subtilt är det inte, med en handling som tar Dougie & Ivor genom tiden när de försöker samla ihop de symboliska hat-föremålen som ger strålen dess kraft. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är kul och det blir ungefär som South Park-filmen; om man öser på med dåliga vulgära skämt tillräckligt länge så bryter min fasad till slut samman. Och jag bryr mig inte ens om att så många av skämten här går ut på blasfemi 🙂

Sen finns det också några inslag av det som Ennis kan vara så bra på: Manlig vänskap. Dougie är en loser av gigantiska mått, och han är olyckligtvis tillräckligt smart för att inse hur mycket av hans elände som beror på Ivors idiotier. Men när det gäller spelar det ingen roll för Ivor är ändå en mate, och en sån överger man aldrig. Det finns kärlek här, även om det kan låta larvigt med tanke på innehållet.

Dock, det är ett väldigt minimalt inslag, för det här är primärt, sekundärt och tertiärt en uppvisning i barnslighet. En rätt kul sån!

Dicks - Dougie x 2

Nutida äldre Dougie möter unge Dougie från For a Few Troubles More. Mötet går inte bra.