Etikettarkiv: Lucky Luke

Gott och blandat 12: Europeiskt digitalt

Postat den

Det är rätt länge sen jag gjorde en sånt där inlägg där jag kort går igenom serier jag läst den senaste tiden som inte riktigt är värda en egen post så varför inte köra en sån igen, den här gången med enbart europeiska serier som finns i (officiella) digitala utgåvor på engelska. Det kan bli lite långt så för att de som tröttnar inte ska missa någonting bra tänkte jag för säkerhets skull ta dem i (ungefärlig) kvalitetsordning, med de bästa först, även om ärligt talat ingen av dem är måste-läsning. Men å andra sidan är ingen av dem direkt usla heller 😉

The Daughters of Salem – How We Sent Our Children to Their Deaths

Thomas Gilbert presenterar sin obehagligt suggestiva personliga version av häxprocesserna i Salem. Personer som deltog i processerna är med, men Gilbert gör en helt egen tolkning av dem och av vad som hände när masshysteri och kvinnohat leder till tragedi. Det finns vänskap och kärlek här, framför mellan några av de unga kvinnorna, men trycket från den repressiva omgivningen gör att banden slits itu.

Det som gör serien bra är dels teckningarna som är enkla men effektiva, framförallt när de skildrar kyrkoherden Samuel Parris känslor, med dess blandning av auktoritärt misogyna tro och sadistiska personlighetsdrag, och dels hur Gilbert lyckas göra förloppet realistiskt och begripligt. Inte begripligt i bemärkelsen rimligt förstås, men begripligt på så sätt att man förstår hur det kan gå så fel med de förutsättningar som fanns.

Lucky Luke Saddles Up

Tyske Mawil har jag stött på och gillat tidigare men det var flera år sedan jag såg någonting nytt av honom på engelska, så därför blev jag glatt överraskad när jag såg att han fått chansen att göra sin egen tolkning av Lucky Luke. Hans charmiga slapstick-teckningar var det jag gillade bäst med honom förut, och de är precis lika roliga att se den här gången också när vi får följa Lucky Luke som för första gången överger sin älskade Jolly Jumper som transportmedel när han träffar på en uppfinnare som just designat den första modernt utformade cykeln.

Cue en konkurrerande cykeltillverkare av den gamla stilen, med enormt stort framhjul, som vill förhindra att den nya modellen ska kunna vara med i en cykeltävling, och vi får en Luke som blir tvingad att köra över USA efter att han olyckligtvis skiljts år från Jolly Jumper; inte för att han själv egentligen vill det, men för att han som alltid är en gnutta för snäll för sitt eget bästa. Så medan Luke får lära sig saker som att laga punkteringar försöker Jolly Jumper desperat återförenas med sin vän, med tragiska följder:

Roligt är det, och egentligen ser jag ingen anledning till att det här albumet inte skulle kunnat ingå i den vanliga Lucky Luke-serien. Visst är Jolly Jumper lite smartare än vanligt, men i övrigt är det traditionellt värre, inklusive en historisk bakgrund (cykelmodellerna, inklusive namnen, är autentiska och utseendet likaså) 🙂

The Music Box

Den här serien skriven av Carbone och tecknad av Gijé fick mig omedelbart att tänka på de två serierna Videvill och framförallt Sorceline som jag nyligen skrev om när de kom ut på svenska: Nya franska serier med samma målgrupp, samma slicka teckningar, samma sagokänsla. Här utspelar sig sagan i både vår egen värld och i den värld som visar sig finnas inuti en gammal speldosa som huvudpersonen Nola får på sin åttaårsdag av sin pappa. Väl inne i världen i speldosan, Pandorient, visar det sig att Nola avlidna mamma och speldosans tidigare ägare också varit där förut, och att hon hjälpt Pandorients invånare när det behövts. Så Nola bestämmer sig för att göra sammaledes, även om det måsta hållas hemligt att hon kommer från en annan värld.

Jag gillar Gijés teckningar och jag gillar Carbones okomplicerade manus där Nola hela tiden känns som en realistisk åttaåring som gör sitt allra bästa i en sagovärld. Invånarna i miniatyrvärlden är trevligt varierade, och den trygga känslan i att det garanterat kommer sluta väl med att Nola kommer hem till sin snälla pappa passar serien. Roligt, charmigt, och lagom spännande!

Jon Rohner

Alfonso Font har förärats en hel del översättningar till engelska på sista tiden, varav Jon Rohner är namnet på en. Liksom Lucky Luke-albumet ovan finns en historisk bakgrund, den här gången genom författaren Robert Louis Stevenson och hans sista tid på Samoa. Men Stevensons närvaro är bara ett sätt för den egentliga huvudpersonen, Jon Rohner, att berätta om sina äventyr i Polynesien.

De korta berättelserna är ibland rena actionhistorier om hur Rohner smugglar varor eller liknande, ibland skrönor som han själv hört berättas om Polynesien och människorna där. I början måste jag säga att jag tyckte serien var rätt usel, som en tredje klassens kopia på serier som Corto Maltese, men efterhand visar det sig att Font är rätt bra på att på ett gammeldags och traditionellt sätt frammana en bild av Rohners liv i Polynesien. En mycket exotiserande bild, förvisso, och en bild som helt utgår från Rohner synvinkel och inte från polynesiernas, men inte utan poänger, och de lika traditionellt europeiska teckningarna visar sig fungera överraskande bra efter hand.

Authorised Happiness

Gamle serieräven Jean van Hamme har skrivit mängder av serier, och här har vi alltså en till: Tre album, alla tecknade av Griffo (Werner Goelen), som utspelas i en värld lik vår egen men med en Storebrors-liknande stat som kontrollerar invånarna in i minsta detalj som diet, motion, semestrar, med förevändningen att det är för allas bästa. Den som vill kan hoppa av, men då får man ingen sjukvård (eftersom det vore orättvist mot andra om någon som inte tar hand om sin egen kropp på bästa vis skulle få vården betald) så friheten är teoretisk.

Två album med kortare episoder om hur invånare behandlas, följt av ett album som knyter ihop alla trådar och avslöjar sanningen bakom makten. Erfaren som van Hamme är är det flyhänt berättat men aldrig mer än så, därtill är berättelserna alltför opersonliga. Om ni själva tänker er vad historier som de jag extremt korta beskriver ovan skulle innehålla så vet ni precis vad som erbjuds. Det avslutande albumet känns väldigt onödigt, och jag är inte alltför förtjust i hur den styrande klicken skildras med de fördomar som glimtar till. Så kompetent, men på intet vis upphetsande. Och jupp, det gäller Griffos bidrag med, i en stil som ibland påminner en smula om tidiga Bilal-serier, med människor som ser ut som vore de byggda av betong.

Nanami

Avslutningsvis en femdelars serie av Nauriel Sarn i genren modern fantasy som jag inledningsvis tyckte var lovande, men som blev sämre ju mer jag läste. Huvudpersonen Nanami har problem med dåliga betyg i skolan, så när hon en dag efter att ha hittat en mystisk bok lämnar tillbaka den till teatern den tillhör och plötsligt erbjuds en roll i pjäsen som repeteras blir föräldrarna upprörda. De kräver att hon säger nej och istället fokuserar på skolan, men Nanami fortsätter ändå att gå till teatern. Och väl där visar det sig att pjäsen de repeterar på ett mystiskt sätt samtidigt också är helt på riktigt men i ett annat land, ett sagoland.

Här är det tonårsuppror blandat med romantik à la de allra mest utslitna klichéer man kan tänka sig, och av den spänning som jag hoppades på i början med kasten mellan de två världarna blir intet kvar. För när väl pusselbitarna är på plats finns det ingen som helst originalitet i den här serien; jag väntade hela tiden på att någonting som bröt mot mystisk ung dam vinner prinsens kärlek skulle hända men tji fick jag. Att teckningarna sen också utvecklades från en något mjukare och inbjudande stil till en betydligt stelare dito där det blev smått omöjligt att känna igen olika personer i sina två versioner (en från vardera världen) gjorde inte saken bättre; är det där killen hon är kär i eller hans elaka rival, typ.

Kan köpas bl.a. hos Comixology

Lucky Luke stretar på: Tant Marthas grabb & Det förlovade landet

Postat den

När jag var liten och läste seriealbum var det tre serier som stack ut och kändes som de ”största” för mig: Tintin, Asterix och Lucky Luke. Sen fanns det förstås en drös andra som var nästan lika bra, som Spirou, Smurferna, och så vidare. Fransk-belgiska serier, med andra ord, men det hade jag ingen aning om, liten och nyligen läskunnig som jag var 🙂
De tre stora har sen dess utvecklats mycket olika:

  • Tintin: Tji utveckling, de album som fanns när jag var liten är desamma som finns idag.
  • Asterix: En långsamt avtagande utgivning där Uderzo själv tog över manuset med allt sämre resultat efter Goscinnys död, med några riktiga bottennapp mot slutet. Numera återupplivad med OK resultat men fortfarande med en mycket blygsam takt i albumskapandet; ett nytt Asterix-album kommer så pass sällan att det alltid blir en stor affär.
  • Lucky Luke: Goscinnys död påverkade egentligen inte alls utgivningen av nya serier. Morris skrev några själv, och sen har andra tagit över både tecknandet och manusskrivandet, med oftast habila resultat. Inga toppar, inga djupa dalar (fast definitivt dalar), med resultatet att ett nytt Lucky Luke-album mest genererar någon axelryckning eller två.

Så när jag på SIS-festivalen i våras köpte två nya album i serien var det inte precis med några stora förväntningar; det som varit riktigt bra i LL-väg de senaste åren har varit specialalbumen (Mannen som sköt Lucky Luke & Jolly Jumper svarar inte). Men några ord förtjänar de allt, eftersom de två albumen ändå är så pass olika och ett av dem är klart bättre än det andra!

Först ut är Tant Marthas grabb, skriven och tecknad av Achdé. Här handlar det om Lucky Luke som liten grabb och hans upptåg tillsammans med sina vänner i ensides skämtserier (förutom en fyra sidor lång episod som avslutar albumet). Skämten är mestadels oförargliga och ärligt talat inte särskilt fyndiga, medan teckningarna är som alltid med Achdé passabla, och jag undrar vem som egentligen är målgruppen med tanke på att jag inte riktigt kan tro att unga läsare tycker att det här är speciellt upphetsande, gammaldags som det känns, och för äldre läsare är det alldeles för menlöst.

Men två saker vill jag speciellt nämna, en dålig och en bra. Den dåliga är en sak som tyvärr är alldeles för vanlig i just fransk-belgiska serier och det är användandet av riktigt usla schablonkarikatyrer av vissa karaktärer. Här är det främst Lukes vän Paquito som jag tänker på, med de sorgligt stora läpparna och så vidare. Sunkigt värre. Hans tjejkompisar och indiankompis är också väldigt stereotypiskt framställda men det är inte alls lika illa som med Paquito.

Den bättre saken handlar intressant nog om samma sak, nämligen rasism. För det finns flera sidor som uttalat behandlar rasism mot indianer, som denna:

De rasistiska personerna i serien framställs genomgående som en smula korkade och definitivt otrevliga. Också ett plus för att det inte bara handlar om en enstaka person utan också om att samhället i stort har fördomar, förutom förstås de oskyldiga barnen. Och det är ju sympatiskt förstås, men det är synd att det ”bara” är rasism riktat mot indianer som hanteras bra. Jag misstänker att det beror på att serien mycket tidigt fick kritik för hur indianerna skildrades och att Achdé därför är extra noggrann när det gäller den frågan, så det är väl bara att hoppas att även de andra tveksamma inslagen förbättras i framtiden.

Och så det bättre av dagens album, Det förlovade landet som också det tecknats av Achdé men där Jul står för manuset. Här är det ett klassiskt tema för Lucky Luke-serien som avhandlas, närmare bestämt det där Luke åtar sig att vägleda en samling nyanlända människor genom vilda västern. Det speciella den här gången är att det handlar om judar som emigrerat från Europa.

Så jupp, ett potentiellt känsligt ämne, speciellt för mig när jag läste eftersom jag precis läst Tant Marthas grabb med sina uppenbara svagheter vad gäller känsliga ämnen…

Men halleluja! Juls manus undviker elegant problemen; visst finns det även här inslag av schabloner men de är av de godartade slagen, i samma anda som hur LL även tidigare med ett ibland lyckat resultat skämtat med diverse kulturer och folkslag. Det är en hårfin skillnad mellan det jag upplever som avgjort unkna inslag, som nämnda skildring av Paquito, och mer lyckad komedi som hur den judiska familjen skildras här, och jag är säker på att andra läsare kan tycka att gränsen ska dras annorlunda. Men jag tycker att Det förlovade landet är en trevlig läsning och bland de bättre av albumen i post-Goscinny-eran. Jag skulle förstås gärna sett att familjemedlemmarna fått några fler personliga egenskaper eftersom de nu i mångt och mycket enbart framstår som positiva representanter för judar, men jag anar att det finns ett drag av försiktighet här från Jul, och det kan jag förstå.

Sammanfattningsvis så lever den vanliga Lucky Luke-serien vidare, och som det varit det senaste decennierna med blandat resultat, så för den som inte är lika urskiljningslös läsare av serien som jag (som jag nämnt flera gånger på den här bloggen är det Lucky Luke som jag själv alltid varit svagast för av de tre nämnda) bör man nog välja vilka album man läser efter viss research 😉

Jolly Jumper svarar inte

Postat den

Det känns verkligen inte som om ett helt år gått sedan Mannen som sköt Lucky Luke kom ut, det utmärkta albumet av Matthieu Bonhomme och det första Lucky Luke-albumet med samma idé som alla alternativ-Spirou vi kunnat läsa de senaste åren: Låt en modern serieskapare göra vad hen vill med en klassisk seriekaraktär. Bonhomme valde att göra en mestadels allvarlig tolkning av Lucky Luke, med stor ömsinthet om att vårda karaktären på ett kärleksfullt sätt.

Nu är det dags igen, den här gången med den för mig okände Guillaume Bouzard som upphovsman, och den här gången är det en mycket mer respektlös skildring, för att inte säga burlesk och smått absurd. Handlingen är okomplicerad, precis som den ofta är i Lucky Luke: Bröderna Daltons mor har kidnappats och tillsammans med bröderna ger sig vår hjälte ut för att rädda henne.

Fast det är förstås inte så viktigt jämfört med den livskris LL genomgår. Inte nog med att han får för sig att som lite omväxling byta kläder, vilket resulterar i en identitetskris (åtminstone för resten av världen som inte förstår vad det är för en människa som plötsligt hävdar att han är Lucky Luke?!?), dessutom och klart allvarligast är det faktum att Jolly Jumper, hans enda riktiga vän, är ovanligt tjurig och inte vill prata med honom. Dessutom förstår inte andra hur illa det är och envisas med att påstå att Jolly Jumper trots allt bara är en häst…

Bouzards humor är som sagt en blandning av det burleska och det absurda, med övervikt åt det senare. Det är också en komedi som verkligen utnyttjar det faktum att det handlar om en serie med mer än ett halvt sekel av traditioner bakom sig; många av skämten är finurliga små stickrepliker och kommentarer av karaktärer som indirekt påpekar hur absurd den ”vanliga” Lucky Luke-serien egentligen är, med en cowboy i huvudrollen som bokstavligen inte bytt kläder på decennier, som envisas med att behandla sin häst som en människa, och som lika envist fångar in samma skurkar gång på gång.

Så man skulle kunna säga att mycket av humorn kommer sig av att personerna i serien uppträder mer realistiskt medan Luke själv är som vanligt. På samma sätt är det med teckningarna som visserligen är precis lika karikerade som någonsin Morris var, men med en realistisk släng där exempelvis Averell inte längre bara är en längre version av Joe/William/Jack eftersom han på grund av sitt matintresse självklart är betydligt rundare än sina bröder. Och apropå bröderna Dalton så märks de absurt realistiska inslagen också i hur Joes eviga kommentarer om hur han ska göra slut på Lucky Luke bemöts av hans bröder: Med uppriktig resignation :

Om Mannen som sköt Lucky Luke säkerligen skulle fungera som serie även för den som aldrig läst ett Lucky Luke-album förut så kan man definitivt inte säga detsamma om Jolly Jumper svarar inte; för en sån läsare skulle nog albumet närmast verka som någonting obegripligt, närmast Beckettskt, där karaktärer fastnar i eviga loopar där de upprepar samma sak gång på gång utan förklaring och drivs av obegripliga känslor. Men som en flitig läsare av Lucky Luke tycker jag att det här är riktigt roligt; jag är svag för den här typen av underförstådd lakonisk humor, och som jag skrivit flera gånger förut är också Lucky Luke en äkta barndomsfavorit.

Så om nu Jolly Jumper svarar inte är ett mycket annorlunda album jämfört med Mannen som sköt Lucky Luke är det likafullt ett nöje att läsa den, även om som sagt det kanske är färre läsare som kommer uppskatta dem eftersom den kräver att man kan sin Lucky Luke!* En liten sak till som jag uppskattar i båda albumen: Att Bonhomme & Bouzard båda två gjort sina egna versioner av Lucky Lukes olika poser på omslagets insidor och att Bouzard också bidrar med en egen version av den klassiska baksidan. Små detaljer men uppskattade av en trogen läsare 🙂

*: Att Bouzard kan sina klassiker märks också på albumets titel; likheten med Hergés album ”S/S Manitoba” svarar inte är knappast en tillfällighet, och det är onekligen lite komiskt att tänka på Jolly Jumper, en levande häst, på samma sätt som en atlantångare. Men bortsett från det kan jag inte precis säga att de liknar varandra. Alls.

Mannen som sköt Lucky Luke

Postat den

Mannen som sköt Lucky Luke -omslag

Lucky Luke har så länge jag kunnat läsa varit en av mina absoluta favoritserier; när jag var liten och stavade mig igenom alla klassiska europeiska serier som Asterix, Tintin, Spirou med flera var det ändå mannen som drar snabbare än sin egen skugga som jag tyckte bäst om. Morris teckningar med de egentligen bisarrt benrangliga personerna och Goscinnys manus fängslade mig båda lika mycket, och album som Skumt spel i Texas, Ömfotingen och Calamity Jane anser jag fortfarande vara bland de allra bästa jag läst.

Sen, sedan först Goscinnys dött och därefter Morris har serien fortsatt att ges ut, och kvalitén har varierat från ärligt talat helt undermåligt till inte alls så dumt. Blandad kompott, med andra ord, men utan att någonsin få till någonting riktigt bra, någonting som jag utan om och men kan rekommendera.

Tills nu alltså, för Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke är högklassig läsning, på alla plan 🙂

Först har vi teckningarna där redan omslaget lovar gott med stämningsfulla färger och en Lucky Luke som ser både allvarligare och mer sårbar ut än vi är vana vid. Och innanför pärmarna ser det också smakligt ut; Bonhomme vet hur man ska få det att se spännande ut, som den här sidan där Lucky Luke introduceras:Mannen som sköt Lucky Luke - Lucky Luke

Vackert så, och om det vore allt så skulle jag ändå tyckt det var trevligt att titta på en version av LL som inte alls går i samma stil som Morris men som ändå känns rätt och framförallt spännande att följa. Jag har skrivit om Bonhomme förut och uppskattat hans teckningar, men i det här albumet är han ännu bättre än i de tidigare.

Men jag skulle nästan säga att manuset är ännu vassare. Historien om ett diligensrån som LL blir tillfrågad om han kan reda ut är en rättfram vilda västern-historia med klassiska inslag som den lilla staden med invånare som oupphörligt ändrar sig vad gäller vem de litar på, den hårda familjen med en fader och några söner som håller staden i ett järngrepp och som anser att de är lagen, och så vidare.

Jag skulle säga att det framförallt är två saker som gör att manuset fungerar så bra:

  • Bonhomme lyckas hålla pli på historien som aldrig tappar fokus eller blir oklar, och det är inte alltid det lättaste. Den som liksom jag läst travar av europeiska serier i genren komiska äventyrsserier (eller vad man nu ska kalla serier à la Lucky Luke/Asterix/Spirou/Tintin/… för) vet att de alldeles för ofta fallerar på den här punkten.
  • Den typiska västern-berättelsen blandas med Lucky Lukes värld, och det utan att handlingen parodieras. Goscinnys manus tog ofta sin utgångspunkt i typiska historier av det här slaget men alltid med en parodisk vinkling, medan handlingen här är på fullaste allvar. Humor finns, ofta subtilt så att man kan missa den, men det handlar inte om att underminera det dramatiska. Det gör att serien känns väldigt fräsch i sin mix, vilket är precis vad jag vill ha i ett sådant här specialalbum: Det välkända blandat med det oväntade, utan att det känns krystat.

Sen kryllar det av små detaljer som jag också gillar, som Bonhommes vinkning till läsare som vet att Lucky Luke i begynnelsen var kedjerökare men att han sedan slutat med det, och respekten för seriens historia som exempelvis visas genom att Laura Legs här dyker upp för tredje gången i seriens historia, och det är inte bara en slumpmässig karaktär som letats upp utan hennes tidigare inhopp i serien spelar roll (tyvärr dock utan att hon oupphörligen avbryter Luke i badet, något hon gjort båda de tidigare gångerna). Andra saker som att det lite melankoliska draget som då och då synts till i serien också tas tillvara, och att vi får lära känna en Lucky Luke som inte är riktigt lika hundraprocentigt i kontroll som han vanligtvis är visar att Bonhomme förstår sig på karaktären Lucy Luke och att överflyttningen till ett allvarligare sammanhang därför känns helt naturlig och självklar.

Mannen som sköt Lucky Luke - Laura Legs

Ett exempel på den mer känslomässiga inriktningen i det här albumet: Rutor utan text, till för att förmedla en stämning. Plus också för en elegant och graciös Jolly Jumper 🙂

Jag hoppas det framgår hur mycket jag tycker om det här albumet. Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de fristående Spirou-albumen som jag skrivit om förut, med samma idé med en nytolkning av en klassisk serie; de har varit underhållande och bitvis mer än så, men personligen smäller den här ändå högre. Objektivt sett skulle jag säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ungefär lika bra som de bästa i Spirou-serien, men sen är det som sagt så att jag personligen bryr mig så mycket mer om Lucky Luke än Spirou som karaktärer; Spirou är väl så underhållande men Lucky Luke har mer av ett hjärta.

Klassiska hjältar i miniformat

Postat den

Två-för-en idag,  dvs två serier som påminner väldigt mycket om varandra i utformning och innehåll: Lucky Luke-album 87 med titeln En cowboy blir till och Den unge Spirou nr 16 med titeln Är du lite uppblåst?. Båda böckerna inleds med en kort episod på några sidor som sedan följs av ensides-skämt, båda har i huvudrollen en av de stora klassiska europeiska seriehjältarna men här som liten pojke, båda utgivna på mindre förlag (mer om det senare), och båda rätt halvdana om jag ska vara ärlig. Lite mer detaljerat om respektive album:

Lucky Luke - En cowboy blir till - cover

En cowboy blir till är så vitt jag vet det första albumet med en ung LL så den inledande historien beskriver hans bakgrund; hur han hittas föräldralös efter att hans vagntåg blivit överfallet, och hur han senare adopteras av den tuffa men kärleksfulla Martha. Så Achdé som står för både manus och teckningar har här chansen att utbrodera sig om vem LL verkligen är, hur hans familjesituation ser ut, med mera, med mera, dvs allt som tidigare varit okänt (LL är i tidigare serier en person som aldrig någonsin avslöjar någonting om sitt privatliv).

Tyvärr gör han ingenting med den idén för så fort som han klarat av den minimala bakgrundshistorien är resten av serien de allra enklaste skämtsidor man kan tänka sig: Lucky Luke är en hejare på att skjuta med slangbella; han och hans vänner Dopey (som har som enda egenskap att han är korkad) och Orkan-Lisa (en klon på Calamity Jane men utan dennes egensinniga karaktär, och som här förvandlats till någon man ska roas av för att hon trots att hon är en flicka så gör hon pojkaktiga saker) går på äventyr hos indianerna; det skämtas om nedgrävda krigsyxor; det skämtas om skunkar. Kort sagt, det saknas så gott som helt överraskande skämt, men det finns däremot en hel del som känns smått unkna i sin gammalmodighet.

Lucky Luke - En cowboy blir till - Rök

Så jag tror att Achdé ska hålla sig till teckningarna och lämna manusskrivandet till andra. Jämfört med albumet innan, Bröderna Dalton slår vad, där Pennac & Benacquista stod för manus, är det här mycket sämre. Tyvärr.

Spirou - Är du lite uppblåst - cover

Är du lite uppblåst? är bättre, tveklöst, men jag är inte säker på om jag skulle kalla det för ett bra album. Det är ungefär som alla andra album i sviten om den unge Spirou ett habilt hantverk gjort av två serieskapare (Tome & Janry, manus & teckningar) som jag helt klart inte är på samma våglängd som.

Janrys teckningar är helt OK men jag kan inte låta bli att tycka att de är lite röriga och oharmoniska i sin sena Franquin-stil. Jag har svårt att peka på exakt vad det är som stör mig, men jag ska ärligt erkänna att ibland får han ändå till det här och där.

Tomes manus största brist är det som jag nämnt tidigare, nämligen den jobbiga sexfixeringen. Men den här gången är det bättre på den punkten så jag ska inte klaga på det alltför mycket (även om givetvis en strandepisod självklart måste innehålla en sexig mkt lättklädd Spirou-mamma i poser som tagna ur Playboy på 60-talet, och omslaget är i gammal ”god” stil). Är serierna roliga? Nja, de är ok; det finns en del genuint roliga sidor men de allra flesta är relativt menlösa. Bättre än Achdé är det dock i princip hela tiden, men så har också Tome & Janry haft många album på sig för att trimma in stilen 😉

En av de bättre sidorna

En av de mer lyckade sidorna

Och slutligen, förlagen, som kanske är det intressantaste med de här två albumen. Lucky Luke är precis som förra albumet utgivet på Albumförlaget som verkligen har en hög utgivningstakt på serier. Jag vet inte hur det hela går ihop ekonomiskt, och som jag skrivit tidigare har jag helt klart inte samma smak, men jag är imponerad över ambitionsnivån. Plus att det är roligt att någon fortsätter att satsa på den här typen av serier i Sverige!

Spirou-albumet är däremot utgivet av ett nytt förlag, åtminstone för Sveriges del. Mooz Förlag AB heter det, och finns sedan tidigare i Danmark, och det här är som sagt det första försöket med utgivning på svenska. En titt på vad de redan gett ut på danska avslöjar att deras utgivning kanske inte är den mest spännande och moderna, med Spirou, Blårockarna, Gaston, Knasen, Zits, med mera, men det är precis som med Albumförlaget väldigt trevligt att någon iallafall försöker bredda den svenska serieutgivningen.

Och precis som Albumförlaget har de också satt prisnivån högre än vad den här typen av album traditionellt kostat i Sverige, någonting som jag tror är nödvändigt för att utgivningen ska kunna löna sig. Sen är det lite komiskt tycker jag att med den i det stora rätt skrala svenska översättningen av europeiska serier har vi nu tre olika förlag som alla ger ut Spirou i olika tappningar…

Summa summarum, två knackiga album (ett mer så än det andra), där jag mer uppskattar deras blotta existens än deras innehåll. Alltid något!

Lucky Luke 86: Bröderna Dalton slår vad

Postat den

Bröderna Dalton slår vad - Omslag

86 album är en imponerande mängd serier. Kvalitén har varierat över tiden, med en självklar topp när Goscinny skrev sina bästa historier, men om man jämför med till exempel Asterix har Lucky Luke aldrig varit i närheten av lika usla album som de senaste Asterix-böckerna. Så en hyfsad lägsta-nivå har den alltid haft, den klassiska serien om cowboyen som skjuter snabbare än sin egen skugga (OT: Jag saknar den gamla bilden på baksidorna av albumen där han hade den där soggiga lilla cigarettstumpen hängande i munnen; den nutida med ett halmstrå saknar lite av charmen).

I album 86 är det än en gång dags för Daltons att spela huvudrollen: De blir oense och bestämmer sig för att den som först kan samla ihop till en miljon på egen hand ska bli ledare för gänget. Så för en gångs skull får vi följa dem en och en när de individuellt medelst mer eller mindre olagliga handlingar strävar efter rikedom. Uppslaget är faktiskt inte alls så dumt eller uttjatat, även om det ganska snabbt blir väldigt uppenbart hur miljonjakten ska arta sig. Intressantast är  att se Jack och William eftersom de mycket sällan tillåtits ha en egen personlighet; det enda undantaget jag kommer på är Williams kärlekshistoria med Lulu Carbin i Dalton City. Vi vet att Joe är minst, elakast och slugast och att Averell är störst, snällast, dummast och hungrigast, men Jack och William får här äntligen en liten chans att visa upp sig. Inte så värst mycket, men iallafall!

Sen är det också lite kul att se hur Lucky Luke klarar att samla ihop Daltons när de är utspridda (ledtråd: ganska dåligt,faktiskt).

Men i det stora hela är det ett habilt album som inte är vare sig mycket bra eller mycket dåligt utan mer som de flesta albumen efter Goscinnys död med en dragning åt de bättre av dessa: Hyfsad underhållning, helt enkelt.

Bröderna Dalton slår vad - Splittring

Varför har jag då recenserat albumet (för jag brukar vilja ha åtminstone någon anledning för att skriva om serierna jag skriver om; jag läser fler än vad som syns på bloggen)? Jo, för att jag var nyfiken på att se hur Albumförlagets utgåva såg ut, helt enkelt. För efter 85 album på Bonniers följt av Egmont har rättigheterna att ge ut serien tagits över av ett litet entusiastiskt förlag som drivs av en seriefan. Intressant som utveckling med tanke på vilken konstant Lucky Luke-serierna ändå varit på storförlagen genom åren.

Och Albumförlaget klarar av uppgiften med den äran. Utgåvan ser ut ungefär som Lucky Luke-albumen alltid har gjort, möjligen med lite tjockare papper och översättning/textning ansluter också till hur det brukar vara, dvs definitivt godkänt. Den största skillnaden är priset som är ungefär det dubbla mot det sista albumet Egmont gav ut för två år sedan. Jag ser det som helt rimligt eftersom jag misstänker att Bröderna Dalton slår vad inte kommer få en lika bred distribution i kiosker som Egmont hade och säkert trycks i mindre upplaga. Det roliga är att boken överhuvudtaget kommer ut till ett rimligt pris; att vi då får betala lite mer som läsare känns helt okej. Så ett grattis till Albumförlaget och tumhållning för att deras första satsning på en riktigt bred serie ska löna sig, och att vi får se mer liknande serier därifrån i framtiden 🙂

Lucky Luke 84: Inte heller så bra

Postat den

Det finns ju heller ingen egentlig anledning till att den skulle vara bättre än de andra som utkommit efter att Goscinny dog, men jag läste någonstans att Mannen från Washington skulle vara markant bättre än tidigare försök, så jag tog chansen.

Vilket jag förstås inte skulle ha gjort.

Inte för att det var en katastrof för det var det absolut inte, en hel del andra senare Lucky Luke-album har varit mycket sämre, så på så sätt fanns det kanske en gnutta sanning i ryktet. Men det är så långt ifrån kvalitén på Goscinnys manus att det mest är sorgligt att läsa albumet, och ”Jaså” blir det bestående intrycket.

Grundintrigen är ytterst oinspirerad: Det är ytterligare en gång dags för LL att lotsa någon runt i vilda västern, den här gången president-kandidaten Rutherford Hayes. Så det blir lite banditer, lite indianer, lite salooner, och givetvis en förrädare bland medhjälparna i sällskapet. Det är åt helskotta för snuttifierat, där ingen delepisod får hålla på mer än några få sidor; manuset tar sig aldrig tid att andas utan istället är det NY PLATS, NY PLATS, NY PLATS utan minsta känsla för hur man använder tempo för att få upp spänning eller humor, och när boken är slut känns det som om man läst igenom någon sorts sammandrag av alla LL-album som finns, när Billy the Kid (inklusive flera karamellreferenser), Elliott Belt, Scat Thumbs, och säkert flera jag missat, har paraderat förbi, oftast i bara en enstaka ruta.

Manuset har några enstaka lyckade skämt, men bara i det lilla formatet; att få till någonting mer avancerat i den vägen som baseras på personkännedom eller en rolig handling klarar man icke. Som ett exempel på lustigheterna kan vi till exempel se en slem republikansk presidentkandidat från Texas som ser ut precis som en viss Dubya. Subtilt!