Judge Dredd – Titan

För några veckor sedan ramlade jag över en artikel med titeln 15 recent sci-fi comics that are changing the genre. Jag gillar sf, jag gillar serier, och det fanns flera för mig okända serier i listan -> Dags att läsa!

Först ut, och dagens ämne, blev av ingen speciell anledning en relativt ny Judge Dredd-serie som ursprungligen publicerades för ungefär fem år sedan i tidningen 2000 AD; 23 kapitel och inte i sekvens, så det blev lite grävande innan jag hittat alla nummer; det finns en samling men det såg jag inte förrän jag redan letat upp de separata numren 😉

En del jobb att hitta tidningarna alltså och det var det kanske inte värt, för serien är ärligt talat inte speciellt bra. Jag gillar Dredd som karaktär, dvs att han är en karaktär som det går att göra lite vad man vill av. Hårdför omutlig judge (jag kommer inte ihåg vad den svenska översättningen av Dredds yrke brukar vara, men domare känns fel så det får bli den engelska termen i dagens recension) som används för humor? Visst. Samma person med ren action? Jupp. Använd som en symbol och varning för fascism? Går bra det med.

I Titan är det nummer två som gäller, dvs action utan antydan till politik, men kryddat med ett försök att fördjupa skildringen av Dredd som en riktig människa. Titan, Saturnus största måne, används som ett fängelseläger för före detta judges som dömts för brott de begått. Med andra ord, precis den sortens människor som Dredd avskyr mest: Korrupta judges. Någonting går fel i lägret och Dredd skickas dit för att ta reda på vad som försiggår, varpå han tvingas hantera en revolt mot de omänskliga förhållandena i lägret och en revolt som kan bli ett hot mot Jorden.

Manusförfattaren Rob Williams historia är hyfsat skriven vad gäller action à la standard-Dredd, men det är uppenbart att han vill någonting mer. Den centrala scenen är när Dredd, efter en utdragen tortyr med avsikt att bryta ner honom psykiskt, tvingas välja: Ska han spränga ett skepp där hans torterare befinner sig på flykt, eller ska han låta bli eftersom skeppet också innehåller andra och i sammanhanget relativt oskyldiga före detta judges? Dvs ett val mellan hans privata hat eller hans principer om att aldrig skada oskyldiga:

Det hade kanske kunnat bli någonting av det hela, men Williams är inte uppgiften vuxen. Manuset är alldeles för mycket av ett helt ordinärt Dredd-manus, och det filosofiska dilemmat känns aldrig på riktigt. Det påpekas i texten mycket noga både när det händer och när det senare refereras till hur svår situation är/var för Dredd, men tyvärr har det inte lagts ner någon tid på personen Dredd innan så det känns mest märkligt och malplacerat med att han plötsligt ska tvivla på sig själv. Ingen tid spenderas på människan Dredd vare sig före eller efter valet, utan istället handlar det snart om vanlig action med ismonster som attackerar Megacity osv; visserligen med en anknytning till Titan-händelserna, men det känns mest som en förevändning för att få skildra Megacity på gränsen till utplåning på grund av iskylan. Det finns också flera manustrådar som mer eller mindre lämnas därhän, och mitt intryck är att Williams kanske aldrig avsåg det hela som en enda lång sammanhållen historia utan istället skrev kapitlen allteftersom, med ett slutresultat som spretar och inte håller ihop som en samling.

Så jag håller inte alls med om att den här serien förtjänar att nämnas i den där listan. Den är vare sig speciellt bra eller speciellt inflytelserik, och det är i mitt tycke alldeles för lite science fiction och för mycket (dum) action. Det bästa med den är nog att tecknaren Henry Flint inte är så dum i sin stil som passar väl in bland andra tidigare 2000 AD-tecknare som Cam Kennedy med flera. Slutomdömet blir en inte direkt dålig serie, och om man är ett fan av Dredd så tycker jag den är värd en läsning, men mer än så är det inte.

Kan köpas bl.a. här:
  • Judge Dredd – Titan (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: Fysiskt vs digitalt

Ett mycket kort inlägg idag om nya (nåja) utgåvor av två serier där jag vill återkoppla till vad jag skrev om tidigare utgåvor. Så inte mycket om serierna i sig (båda två rekommenderande, framförallt Kairos), utan mestadels köpråd!

The Beautiful Death av Mathieu Bablet: När jag läste den fanöversatta digitala utgåvan av den här Efter katastrofen-serien skrev jag att ”Om Beautiful Death någonsin får en officiell översättning kommer jag stå först i kön för att köpa den.”. Först i kön blev jag inte, men köpte den gjorde jag, när förlaget Titan smått överraskande gav ut serien häromsistens. Så för den som till äventyrs läste vad jag skrev då och var intresserad men ville läsa serien i fysiskt format, gratulerar, utgåvan finns att köpa och den ser fin ut!

Kairos av Ulysse Malassagne: Här är det lite mer komplicerat. Liksom The Beautiful Death läste jag först Kairos i en utmärkt scanlation och skrev att jag gärna skulle se en fysisk utgåva. Men när en sån dök upp blev jag besviken eftersom boken inte såg så bra ut som jag hade hoppats, men att jag inte var säker på om det var trycket som var problemet eller någonting annat. Nu har jag fått tag på den officiella digitala utgåvan och kan konstatera att den ser så bra ut som man skulle kunna begära, och att det därmed är helt klart att trycket var problemet. Inte för att det gör mig gladare, jag hade redan en mycket godkänd digital version av serien (dvs den gamla scanlationen), men för den som vill läsa den här utmärkta serien i en officiell digital version kan jag alltså nu med gott samvete rekommendera den. FYI, typ 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Kort-kort: Girl Genius stretar på

Det är mer än tre år sedan jag senast nämnde Phil & Kaja Foglios serie Girl Genius, om genialiska/galna uppfinnare och deras äventyr i ett steampunk-Europa, och där huvudpersonen Agatha Heterodyne tillbringat mer än ett decennium nu med att … ja, det vete tusan faktiskt! Det finns en handling och serien utspelar sig i en rasande takt; de flesta sidor ser ut som nedan ungefär, med personer som pratar om vad som händer samtidigt som de springer (eller ofta, slåss mot monster/varandra/sig själva), allt på samma gång och med några komiska knorrar här och där:

Jag måste säga precis samma sak som jag gjort varenda gång jag läst lite mer av serien att jo, jag tycker om Foglios sinne för humor, och tyvärr, seriens manus har sedan mer än ett decennium tappat bort sig själv i en ständigt mer invecklad härva av intriger, komplotter, och ett exploderande persongalleri (ibland bokstavligt). Varje gång en större tråd ser ut att klaras av, som de 2-3 år serien spenderade i Paris kloaker, så visar det sig att det Agatha et al var ute efter där inte löste hennes tidigare problem, och istället bär det iväg till London där hon nu befinner sig i det senaste utgivna albumet, Girl Genius: The Second Journey of Agatha Heterodyne: Sparks and Monsters. Handlingens mönster av att ett problem behöver lösas med hjälp av tingest/person/maskin A, som i sin tur behöver tingest B, som i sin tur behöver tingest C, och så vidare i vad det verkar som en oändlig rekursion, har som synes också sedan ett tag börjat reflekteras i albumens titlar: <Huvudtitel> : <Undertitel> : <Boktitel>.

Tjugo år efter att serien först syntes till har jag såklart inte längre några förhoppningar om att den någonsin kommer bli någonting annat än en serie som på ytan verkar vara ha en intrig som rusar framåt i expressfart, men där det under ytan händer absolut ingenting. Behållningen med att läsa är humorn och den bisarra miljön, och det är allt. För min del, och det säger jag som ett mycket stort fan av Phil Foglios tidigare serier, dvs de han gjorde för ett kvarts sekel sedan, betyder det att istället för att gå och vänta på nya volymer av Girl Genius så är det istället så att när jag av någon slump kommer på att serien finns kollar jag upp om något nytt kommit ut, och sedan beställer jag boken/böckerna. Men med en växande tvekan om varför jag inte istället nöjer mig med publiceringen på nätet :-/

Kan köpas bl.a. här:

Kort-kort: Paper Girls

Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiangs (teckningar) serie Paper Girls avslutades redan 2019, men om man som jag dels köpt de inbundna samlingarna där den sista kom ut först sent i höstas, och dels haft en rejäl hög med serier att läsa, så kan det ta ett tag innan det blir en recension av hela serien. Men nu är det gjort, så här kommer några slutord förutom de jag redan skrivit om serien förut 🙂

Serien har en utmärkt setup och likaså en utmärkt samling huvudpersoner, dvs de tidningsutbärande Erin, Mac, KJ och Tiffany som blir indragna i ett krig där tidsresor är centrala. Chiang är en skicklig tecknare både när det gäller personer och de mycket omväxlande miljöerna; riktigt lika vildsint som i Vaughans science fiction-serie Saga blir det aldrig, men väl futuristiska städer, dinosaurier, och allt däremellan. Och Vaughan vet hur slipstenen ska dras, med en genomtänkt och prydligt berättad historia som aldrig tappar bort sig trots alla tidsreseförvecklingar.

Men som jag sagt förut om Vaughan är det någonting som aldrig riktigt klaffar för min del. Jag gillar hans serier, både den här, Saga, och andra som Y – The Last Man, men trots innehåll som kan vara nog så spektakulärt griper aldrig hans serier tag i mig. Som Macs vad det verkar som dödsdom i Paper Girls: Det borde skaka om mig, men istället blir min reaktion mest ”Oj, undrar vad de andra i serien kommer tycka om det här?”. Jag kan inte peka på exakt varför jag reagerar som jag gör, men när jag läser Vaughans serier gör jag det alltid utifrån, med ett distanserat förhållande till det som sker. Ett annat problem för min del är att jag inte tycker att han är särskilt bra på avslutningar, och även slutet på Paper Girl känns förutsägbart och inte särskilt spännande.

Missförstå mig inte, jag tycker om Paper Girls (jag skulle inte köpt de tre inbundna samlingarna annars), men jag har sedan länge insett att Vaughans serier aldrig kommer få högsta betyg från mig eftersom jag aldrig engagerar mig känslomässigt i hans karaktärer. Jag är intresserad av att se vad som händer med dem, men inte mer än så. Däremot kan säkert den planerade TV-serien bli bra; jag brukar inte vara så intresserad av adaptioner mellan olika media, men eftersom jag uppskattar men saknar någonting i Vaughans manus kan det bli intressant att se vad resultatet blir när TV-versionen dyker upp så småningom. Fast det är klart, eftersom Vaughan verkar vara rejält involverad i den (vilket inte är så konstigt med tanke på att han tidigare skrivit/producerat säsong 3-5 av Lost) kanske jag inte ska hoppas på för mycket 😉

En typisk dag för Mac
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Bug 2: Bilal jagar vidare

Det är lustigt hur det slumpar sig ibland. Som med en serieskapare jag egentligen inte funderat närmare över på många år, och som det sen blir tre recensioner om här på bloggen på mindre än ett år: Enki Bilal, den numera franska serietecknaren som jag första gången läste serier av på 70-talet, dvs nästan ett halvt sekel sedan, som fortsatt göra serier ända sedan dess. För en knapp månad sedan hade jag läst hans Monster, en tjock avslutad bok på engelska, och idag är det dags för del två av hans nyaste serie som är planerad att bli fem volymer lång, Bug.

En kort rekapitulering av vad som hände i volym ett: Hela världen kastas in i kaos när alla datorer och allt som har med dem att göra (förutom vissa kommunikationsmedel) en dag plötsligt upphör att fungera. Förutom all infrastruktur som inte längre kan användas har också all lagrad digital media förstörts, vilket gör att livsnödvändig kunskap inte längre kan hittas. Vad som förorsakat katastrofen är okänt, men allt tyder på att ett nyss upptäckt blått moln som insveper månen har med det att göra. Även ett återvändande rymdskepp från Mars där alla astronauter utom en, Kameron Obb, oförklarligt dör, är inblandad, vilket blir uppenbart när Obb vad det verkar har hela världens digitala kunskap tillgänglig i sin hjärna, tillsammans med en mystisk och växande blå fläck i ansiktet…

Den som läst Bilal-serier från de senaste decennierna lär inte blivit förvånad över hur serien sen utvecklar sig. Den första volymen slutade med en Kameron Obb som eftersöktes av i princip hela världen men själv var han mest fokuserad på att finna sin dotter Gemma som kidnappats av en radikal grupp som vill få kontroll över Obbs kunskaper. Här, i volym två, fortsätter Obbs resor genom en balkaniserad värld där alla befinner sig i ett evigt ställningskrig mot alla, och där nationsgränser i princip upphört att finnas till efter att varenda gruppering man kan tänka sig brutit sig loss och behärskar egna territorier: Demokratiska Republiken Nordöstkorea, Gibraltarkalifatet, neomarxistiska trotskijster, Yakuza Concept for Tokyo är bara några av dem.

Formellt sett är det olika serier, men egentligen känns det som om Monster, Bug och Coup de sang (den albumtrilogi Bilal skrev mellan Monster och Bug som finns att läsa på engelska i Heavy Metal) alla utspelar sig i samma värld. Vår värld, några år i framtiden, då alla våra synder som miljöförstörelse och politiska spänningar kommit ifatt oss, och en värld som jag inte kan låta bli att tro har inspirerats av Bilals eget liv, där Jugoslaviens sammanbrott i ett antal små nationalstater och efterföljande krig spelat stor roll. Det är en dystopisk värld där den enda framkomliga utvägen som inte innebär undergången verkar vara ett minskat fokus på det materiella och ett ökat på det andliga; ren religion verkar Bilal inte ha mycket till övers för, men mysticism är något betydligt intressantare.

Också grafiskt hör serierna ihop, med liknande färgskalor, arkitektur, teknologi och mode, och med en design med få rutor som ofta tar upp hela bredden av sidan. Andra detaljer, som de svarta textplattorna som indikerar plats & tid gör även de att serierna känns som en enhet snarare än två separata serier. Att sedan huvudrollsinnehavaren i både Monster & Bug är en man i medelåldern som har någonting som gör honom annorlunda än alla andra, och att hans personlighet också är i stort sett densamma i båda serierna (en smula distanserad från världen, och trots att världen håller på att gå under besynnerligt handlingsförlamad vad gäller att reagera på det men samtidigt mycket handlingskraftig vad gäller sina personliga förhållanden, dvs att leta rätt på barndomskamrater respektive leta rätt på dotter) gör att de båda i mitt minne flyter ihop en smula 🙂

Varför skriver jag så mycket om att Bilals senare serier liknar varandra så mycket? Skälet är att det nog är den tydligaste konsumentupplysningen jag kan ge: Om man läst någon av serierna jag nämnt och tyckt om den, så kommer man tycka om den här också. Bilals serier från 2000-talet är extremt idiosynkratiska, tecknade i en stil och skrivna på ett sätt som man kunde se tydliga spår av i även tidigare serier som 80-talets Gudarnas marknad & Lockfågeln, men som fulländats först det här seklet. Själv är jag inte helt säker vad jag egentligen tycker om serierna. Bilal har en del fascinerande idéer, som katastrof-scenariot i Bug, och den politiskt sönderfallande världen är intressant den med. Men som jag skrivit förut tycker jag inte Bilal får ut så mycket av manuset som han skulle kunna; saker som de politiska grupperingarna riskerar i Bilals händer att bara bli exotiska detaljer som i längden inte egentligen spelar någon roll. Så det får bli samma omdöme som Monster (såklart, eftersom serierna påminner så mycket om varandra): Jag uppskattar idéer, miljöer och stämning, men manuset saknar den där extra gnistan för min del.

Kan köpas bl.a. här:

PS: En liten konsumentinformationsanmärkning: En sida har råkat lite illa ut pga samtryck mellan Sverige och Danmark verkar det som; på sida 71 syns både dansk och svensk text samtidigt i de blå textplattorna. Det går att läsa svenskan så man missar inget, men en miss är det allt. DS.

Orbital 3 – Motstånd

Efter en lite längre paus fortsätter nu den svenska utgivningen av Orbital, science fiction-serien av Sylvain Runberg (manus) och Serge Pellé (teckningar), och vi är framme vid bok tre (som samlar album fem och sex från den franska utgivningen) som har namnet Motstånd. Seriens värld är nu etablerad, och här får vi till slut se utfallet av de första volymernas skildring av hur Jorden och jordbornas anslutning till den galaktiska Konfederationen ställer till problem, både för Konfederationen och Jorden. Alla måste nu bekänna färg, när konspirationen inom Konfederationen och motståndskampen på Jorden träder fram i det öppna, med ibland katastrofala resultat för våra huvudpersoner, Mezoka Izzua och Caleb Swany.

Det blir en kompott av politiska intriger, personliga tvivel, och framförallt en rejäl dos action. Resultatet är underhållande och fartigt; det här albumet sätter på många sätt punkt för vad jag skulle säga är första cykeln i serien, den som handlar om Jordens plats i Konfederationen, och punkten sätts verkligen via handling snarare än ord (med extra plus för att finalen utspelas i och runt Stockholms stadshus; Runbergs svenska anknytning FTW!). Manegen är nu krattad för andra historier, och albumet avslutas också med en liten cliffhanger som ger en antydan av vad nästa kris kommer bli.

Jag tycker fortfarande att det här är en trevlig läsning, även om den inte är den mest djuplodande; den som föredrar sin science fiction mer åt det filosofiska hållet har inte så mycket att hämta här. Runberg vet hur man skriver en effektiv thriller, Pellé hur man illustrerar densamma, och den här gången är det mer Pellé som får visa vad han kan än Runberg i sekvenser som den när Izzua flyr från en förestående arrestering:

En sak jag så smått saknar i serien är att lite mer tid borde spenderas på relationen mellan Izzua och Swany. Det är uppenbart att den relationen är avsedd att stå i centrum för serien, men med allt som hänt i de här tre volymerna har det inte hunnits med; vi har fått nöja oss med enstaka repliker dem emellan, framförallt när de först träffas och diskuterar den infekterade historien mellan människor och sandjarrer, men sen dess har Runberg överlåtit lite väl mycket på läsaren att själv bilda sig en uppfattning om hur deras känslor har utvecklats. Framförallt har det drabbat Swany, som dessutom har befunnit sig i koma alternativt varit ”besatt” under stora delar av serien, medan vi fått något mer förståelse för vem Izzua är.

Och det jag tycker mest om i serien är fortfarande när den lämnar politiken och ren action, och istället drar åt ett mer svindlande renodlat science fiction-perspektiv. I den förra volymen var det varosashen som stod för detta, och här är det istället nevronomen Angus och dennes komplicerade samverkan med Swany som snuddar vid den känslan. Mycket talar för att just nevronomerna kommer spela en större roll i framtida album, och det är jag glad för!

Jag måste erkänna att jag var lite orolig för att den svenska utgivningen av Orbital hade avsomnat, med tanke på glappet mellan volym två eller tre. Jag hann köpa volym 1-6 på engelska (den engelska utgåvan är samma som den franska, så 1-6 motsvarar de tre svenska albumen) innan den första svenska boken gavs ut, men eftersom den svenska utgåvan är så mycket bättre än den engelska (storlek, tryck, papper) och det i båda fallen handlar om översättningar från franska (där det engelska förlaget, Cinebook, ibland inte är det allra bästa vad gäller översättningens kvalité, till skillnad från det svenska förlaget, Cobolt) har jag hittills avstått från att köpa 7-8 på engelska. Men lockelsen fanns där, och misstanken om att det var slut med svenska utgåvor likaså, men jag är glad att jag väntade för nu lever hoppet om en svensk volym fyra igen! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Enki Bilal: Monster

Enki Bilal har hängt med länge. Sedan 70-talet har han gjort sina mycket lätt igenkännliga serier, ofta med science fiction-inslag, och de senaste decennierna har han mestadels skrivit sina egna manus också. Eftersom hans serier inte egentligen liknar någon annan var han en av de första serietecknarna som jag identifierade som just tecknare; har man en gång sett en serie av Bilal kommer man alltid känna igen andra, och han tecknar dessutom i en stil som drar ögonen till sig. Så för mig är han i huvudsak en tecknare, trots sitt numera flitiga manusskrivande, och jag misstänker att jag alltid kommer se honom så.

Ta dagens bok, Monster. 264 sidor science fiction som utspelas i en nära framtid i en värld som splittrats i en mängd fraktioner, alla med sina egna mål. Huvudpersonen Nike är en man som kommer ihåg i varje detalj allt som hänt honom, i princip från dagen han föddes, och det han känner starkast för är de två andra nyfödda och föräldralösa bebisar, Leyla och Amir, som han delade sjukhussäng med under de jugoslaviska krigen i början av 90-talet. Som den äldsta, om än blott några dagar äldre, känner han sig ansvarig för dem, och serien följer honom i hans sökande efter dem som vuxen. Interfolierat med detta får vi som läsare se vad de två håller på med, och av en slump visar det sig att deras öden är sammanlänkade med varandra, och med den kaotiskt ohyggliga Warhole, initialt en doktor, senare konstnär, som på egen hand vad det verkar med konsten som ursäkt terroriserar världen.

Nike & Warhole, den senare här under namnet Holeraw (ett anagram på Warhole och ja, likheten både i namn och utseende med Andy Warhol är förstås avsiktlig 🙂

Är det snyggt? Jodå, det här är en Bilal i bra form. Den som läst hans serie Bug, vars första del kom på svenska häromåret, lär känna igen sig för det här ser likadant ut. Och det är kanske ett litet problem; så gott som allt Bilal gjort de senaste decennierna utspelas i synnerligen likartade miljöer, och hans huvudpersoner tenderar att likna varandra på ett sätt som nästan påminner om Tezukas sätt att återanvända karaktärer, även om det inte är riktigt lika tydligt (men för de kvinnliga karaktärerna är det nog ändå det…). Jag är inte heller säker på att jag tycker om att han på senare år mer gått över till att dela upp sina sidor i några få rutor, där rutorna ibland mer har karaktären av splashsidor än av regelrätt seriesidor, något som gör hans rätt stela stil än mer stillastående. Men gillar man Bilals teckningar så kommer man bli mycket nöjd med det som bjuds här ändå.

Manuset däremot är som det nog framgår någonting som jag inte är lika förtjust i. Precis som med hans andra nyare serier finns det drag som jag gillar: Han har en del fascinerande och fantasieggande idéer, som i det här albumet mest märks i Warholes uppfinningar och påhitt. I det här albumet finns det också antydningar om hur krigen påverkat de tre människorna, med uppväxten i ett land splittrat i småstater, som skulle kunna leda till någonting intressant. Problemet är med andra ord inte att det saknas intressanta uppslag, men istället att Bilal har svårt att få ut det som går ur dem.

Ta Warhole som efterhand får en allt centralare roll, och en roll som förtjänar ett ordentligt avslut. Visst blir det en twist på slutet om vem Warhole är, men det blir liksom ingenting av twisten, förutom lite halvdan och oengagerad mysticism. Samma sak med bandet mellan de tre huvudpersonerna: Nike kämpar hårt för att träffa dem, men när detta till slut händer så resulterar det egentligen inte i någonting. Inte heller andra teman genomförs konsekvent, som att Nike när han tillfrågas av en f.d. flickvän om han skulle vilja ligga med Leyla reagerar mycket negativt eftersom han ser Leyla som sin lillasyster. Varpå han när de till slut träffas givetvis ligger med varandra, men utan någon som helt reflektion över varför/när han ändrat uppfattning. Det skulle kunna vara meningen att jag som läsare själv ska fundera över varför, men ärligt talat känns det som om Bilal inte orkat med att genomföra historien på ett konsekvent sätt.

Så det är väl ungefär så jag ser på den här Bilal-serien: Jag uppskattar teckningarna, även om jag sett dem förut, men tycker att Bilals manus saknar stringens och uthållighet. Med andra ord, det är som det var med rätt många serier och serieskapare som liksom Bilal kom fram i tidningen Métal Hurlant: Snygga teckningar, halvdana manus som är bättre på att framkalla stämningar än på att framgångsrikt berätta en historia.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Jannah – Mellan två världar

En mycket oväntad men mycket välkommen start på serieåret 2021: Efter nästan fem år dyker en fortsättning upp på den svenska science fiction-serien Jannah (manus/teckningar av Frida Ulvegren/Johan Jergner-Ekervik) vars första del, Sista året på Jorden, var en skildring av den nära framtiden (eller kanske snarare en parallellvärld, med tanke på de angivna årtalen) där vår planet har utnyttjats till bristningsgränsen. Miljöförstöring är nästan total, multinationella techföretag kontroller i princip hela världen, och det enda hoppet är planeten Jannah, en jordliknande planet som upptäcks och börjat koloniseras. Men eftersom det är oerhört dyrt att färdas dit är det en i princip ouppnåelig dröm för de vanliga medborgarna…

Det första albumet följde en liten grupp människor, alla med anknytning till en helt vanlig svensk familj. Hopplösheten var nästan total, men tack vare en vän slutade albumet med att de fick chansen till en nystart: Vännen var mångmiljardär och betalade biljetter för dem alla till Jannah, och resan påbörjades.

Mellan två världar (som för övrigt också är titeln på den svenska översättningen av en klassisk Robert Heinlein YA-science fiction-roman) utspelas helt under denna resa, och består i mångt och mycket av tillbakablickar som låter oss få veta mer om varför den disparata gruppen resenärer hamnat på ett skepp med enkelbiljett bort från Jorden. Den längsta av dem, med sina 50+ sidor lång nog att vara ett album i sig, beskriver via berättelsen om Xie och hur hon blir en så kallad rymdpirat den politiska situationen på Jorden. I det förra albumet fick vi en närbild av hur det ser ut i ett relativt välmående Sverige, men nu blir det uppenbart hur illa det står till med världen i det stora hela. Andra pusselbitar får vi också, som både berättar mer om resenärerna och om vad de reser ifrån. Det vi knappt får veta någonting om är hur det ser ut på Jannah, färdens mål, och det får vänta till den sista delen kommer ut.

Från Xies tillbakablick, liksom de andra skildrade med en monokrom färgskala

Någonting som jag verkligen hoppas kommer hända, och med lite tur med ett kortare intervall än mellan bok ett och två 😉 Teckningarna är fortsatt bra men med en lite annan känsla än i den första boken. Där var människorna lite rundare, med dragning åt det gulliga hållet, medan de här ser lite mer vuxna ut; jag vet inte hur de två ansvariga för serien fördelar arbetet sinsemellan men kanske har fördelningen ändrat sig, eller så är det bara tiden som gått som gjort att stilen förändrats. Manuset är tajt och rytmen i växlingarna mellan nutid/ryndskepp och dåtid/Jorden är riktigt lyckat, och gör att serien känns professionell och väl genomtänkte. Den professionella känslan förstärks också av bokens utformning med bra tryck och rejält papper som gör sidorna rättvisa med sin färgläggning i vad jag skulle kalla modern europeisk seriestil.

Jag gillade den första boken men var skeptisk till att det skulle bli något fortsättning eftersom det är så mycket enklare att starta någonting än att slutföra det, och en ambitiöst upplagd svensk science fiction-serie är nog tyvärr inte det mest säljande koncept man kan tänka sig.

Förutom vad gäller läsare som mig då, som gillar serier, gillar science fiction, och älskar att få läsa någonting annorlunda som inte påminner om någonting annat. Och det är precis vad som bjuds här: En rejält ovanlig serie, och inte bara för att den kommer från Sverige för stämningen i Jannah hittar man inte på många andra ställen med sin blandning av tystlåten nordisk diskbänksrealism och faktiskt riktigt bra science fiction-känsla därtill, med rymdskepp som färdas mellan stjärnorna, egensinniga och bara halvfungerande AI:s, och med en alldeles utmärkt pacing i berättelsen som avslutas precis som den första gjorde: Med en rejäl cliffhanger som får mig att ivrigt se fram mot nästa bok.

Och förhoppningarna om att det blir en fortsättning och avslutning är större nu; om en fem år lång paus inte stoppade Ulvegren/Jergner-Ekervik så borde det finnas en god chans till en tredje bok också. Tummar hålls 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

The Eternaut 1969

Ha, tajming! När jag skrev om den engelska utgåvan av originalversionen av klassikern Eternauta/The Eternaut var det i mellandagarna julen 2015 och snön hade just kommit vilket jag tyckte passade förträffligt med tanke på den dödliga snön som i serien faller över Buenos Aires. Nu när jag ska skriva om den engelska utgåvan av den senare versionen av samma serie från 1969 är det återigen mellandagar och återigen (fantastiskt nog!) med snö utanför. Så vad tycker jag om serien när Alberto Breccia står för teckningarna istället för Francisco Solano López (Héctor German Oesterheld skrev manus båda gångerna)?

Tja, jag får nog säga att jag förstår varför det är originalversionen som har blivit den stora klassikern. I den nyare versionen går allting alldeles för snabbt; den långsamt malande känslan av hur obevekligt den utomjordiska invasionen slår ner allt motstånd blir inte alls lika stark när man som här klarar av allting på 50 sidor i stort format. Visserligen ofta med rikliga mängder text / sida, men ändå:

När personer dör känns det som om jag knappt ens fått veta deras namn innan de försvinner ur handlingen, och det gör det svårt att bry sig om dem. Framförallt slutet är stressat och smått obegripligt, vilket enligt det redaktionella materialet (som nog tog ungefär lika lång tid att läsa som själva serien) beror på att läsarna av tidskriften serien publicerades i inte gillade serien. Och det är en begriplig förklaring, men att det finns ett skäl till att slutet är misslyckat gör det förstås inte mindre misslyckat för mig som läsare :-/

Vad övrigt kan sägas om manuset är att det följer originalet troget, förutom den mer kompakta formen. Som det också sägs i de medföljande texterna hade Oesterheld vid den här tiden blivit mer uttalat politiskt intresserad och det märks. Jag skulle inte säga att parallellerna mellan utomjordingarna och framförallt USA är övertydliga, men visst framgår det tydligt den här gången, till skillnad från originalet som kan tolkas friare.

Bokens design är också den mycket tristare, och det framgår än tydligare om man jämför med två andra relaterade böcker också utgivna av Fantagraphics. Den ena boken är förstås originalversion som hade en suggestiv och mycket ovanlig design som framhävde klaustrofobin och ensamheten som drabbar de utsatta människorna. Den andra är Mort Cinder, också den ett samarbete mellan Breccia & Oesterheld, som hade en fantastisk taktil känsla i omslagets säreget mjuka inbundna omslag, och ett lika fantastiskt tryck som återgav Breccias illustrationer perfekt. Den här boken har ett mycket tråkigare kartongomslag som också är av den typ som omedelbart när den packats upp på grund av luftfuktighet (oavsett hur liten) omedelbart tappar formen.

Men med allt det sagt finns det en sak som är riktigt bra den här gången: Breccias teckningar. Där López teckningar var realistiska är Breccias istället närmaste abstrakta, suggestiva istället för beskrivande. Det är en njutning att se sidorna, och saker som de utomjordiska varelserna som i López version ibland kändes lite pinsamt Blixt Gordon-liknande blir i Breccias händer någonting helt annat och betydligt mer skräckinjagande.

Gurbos à la Breccia
Gurbos à la López

Så det finns egentligen bara två skäl till att köpa den här boken: Att man är nyfiken på den alternativa versionen av The Eternaut, och/eller att man vill se Breccias teckningar. Och ärligt talat är det endast det senare skälet som jag skulle rekommendera att man funderar över, för manuset är inte annorlunda på något intressant sätt, medan Breccias teckningar är väl värda en titt.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Chu: Chew redux

Det är några år sedan John Layman & Rob Guillorys serie Chew avslutades; en riktigt bra serie trots ett slut som inte riktigt nådde upp till mina förväntningar. Sedan dess har de två gjort lite serier på varsitt håll men ingenting som jag läst har direkt fastnat; på sin höjd har det varit småkul, om ens det. Men nu är det dags för mer serier från det abnormalt matfixerade universum där detektiv Tony Chu huserar, och den här gången är det ingen ordvits i titeln som kort och gott heter Chu. Layman står fortfarande för manus men Guillory nöjer sig med ett och annat gästomslag, och istället är det Dan Boultwood som tecknar.

Serien utspelar sig innan Chew, närmare bestämt precis när den globala kycklingpest vars konsekvenser fortfarande dominerade världen i Chew bryter ut. Och visst är Tony Chu återigen med, men huvudrollen innehas den här gången av hans yngre syster Saffron Chu som mig veterligen aldrig vare sig nämndes eller syntes till i den förra serien.

Vad det betyder för hennes överlevnadschanser vet jag inte, men med tanke på vad hon pysslar med i de första fem numren av serien, en avslutad miniserie som utlovas följas av fler med Saffron, så ser det nog rätt mörkt ut. Hon har nämligen slagit sig in på den kriminella banan, och dessutom fått den lokala kriminella bossen till sin fiende. Lägg därtill att hennes äldre pojkvän ger ifrån sig seriöst skumma och obehagliga vibbar, och hon har ett trassligt liv att se fram mot…

Bisarra matbaserade superkrafter? Jodå, Saffron är en cibopars; exakt vad det innebär förklaras inte i serien, men för den som läst Chew och den här miniserien framgår det rätt tydligt vad det handlar om 🙂

Hur står sig då Chu jämfört med Chew? För min del kan jag inte svara ännu. Chew var en serie som blev bättre ju mer jag läste av den, där många av seriens styrkor kom från hur handlingen hoppade framåt, bakåt och sidledes i tiden, och hur scener repeterades med små men signifikanta skillnader, ofta med utsökt komisk effekt. Fem nummer av Chu är alldeles för lite för att se om den nya serien kommer växa på samma sätt så jag kan inte ge några säkra besked. Men om jag ska gissa tror jag att den här serien kommer få svårt att nå upp till den förra. Fyra skäl som talar för den teorin är:

  • Teckningarna. Boultwood tecknar bra och Layman skriver i en text i tidningen att han letat efter en tecknare som påminde om Guillory men som ändå hade en egen stil. Och delvis stämmer det, men ibland blir det lite för likt Guillory och då känns det bara fel eftersom det inte ser riktigt likadant ut.
  • Hoppandet i tiden. Eftersom den här serien som det verkar kommer utspela sig över en mycket kortare tidsrymd finns det inte plats för samma vildsinta berättarstil, tyvärr.
  • Vi vet hur det går. Inte med Saffron, men i det stora hela. Det är alltid ett problem när man gör en föreföljare och det är möjligt att göra någonting bra ändå. Men svårt är det.
  • Jag blir lite misstänksam av själva det faktum att Layman skrev en serie som blev en stor succé, sen när den var klar provade nya projekt som aldrig riktigt lyfte, varpå han gick tillbaka till succén för att skriva mer om den. M a o, det känns lite som om han söker det trygga snarare än det äventyrliga, och igen, Chew var bra just för att den tog så stora risker.

Men all skälen handlar ju huvudsakligen om att jag inte är säker på att serien kommer bli bra i framtiden och säger egentligen ingenting om hur den här första miniserien var. Och sanningen är att jag hade kul när jag läste den, men att jag inte är säker på om det var för att den var bra i sig eller för att det var kul och trevligt att återse en gammal bekant serie som jag är svag för. Efter en miniserie till eller två ska jag nog kunna uttala mig mer säkert, så återkommer då 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)