On a Sunbeam

Digger är inte den enda serie som jag verkligen borde ha läst och skrivit om förut, för om Digger är en serie som passade mig bra är Tillie Waldens On a Sunbeam ännu tydligare som gjord för mig med sitt science fiction-tema och sina underbara teckningar. Jag samlade ihop serien när den publicerades på webben 2016-17 (en fysisk utgåva kom ut 2018), men har alltså inte kommit mig för att läsa den förrän nu 😕

För den som liksom jag är sen på bollen så får vi i On a Sunbeam följa berättelsen om Mia, en ung kvinna med ett trassligt förflutet vars första jobb blir att ansluta till rymdskeppet Aktis vars uppdrag är att restaurera/återvinna gamla byggnader runt om i galaxen. Förutom Mia finns det bara fyra till personer på Aktis, och det visar sig snart att de fyra snarare utgör en familj än en besättning; en familj bestående av personer som i varandra funnit en trygghet som de tidigare saknat. Att Mia i början är besvärlig förhindrar inte att hon snabbt upptas som en dem, så när de förstår att Mia har en ouppklarad kärleksaffär som påverkar henne starkt är det självklart att de hjälper henne, oavsett risker och kostnader.

Det finns en drömsk och skör stämning över serien, där det hela tiden känns som om risken är överhängande att allting snart kommer falla ihop; om någon gör det minsta fel kommer världen att krossas. Men inte på ett skräckinjagande sätt, utan mer som att världen och det som händer är så fantastisk och obegriplig att det kanske är en dröm som man när som helst kan vakna ifrån. Det finns andra science fiction-berättelser där jag haft samma känsla, som i Keith Laumers Galactic Odyssey som precis som On a Sunbeam är något av en pikaresk med en mycket enkel handling – och som också den handlar om att återfinna en försvunnen käresta – där den ena fascinerande och underliga miljön avlöser den andra.

Men On a Sunbeam är mer än en fantasieggande science fiction-resa. Förutom nutid får vi också rikliga blickar bakåt i tiden, från Mias tillvaro på den skola där hon träffade och blev kär i Grace. Det ger en djupare förståelse för Mia och varför slutet på relationen med Grace är det öppna sår det är. Skolepisoderna är en liten mästerklass i hur man skildrar unga personer och hur de kan vara både obetänksamt grymma och oändligt kärleksfulla; en av mina favoritdetaljer i serien är när Mia berättar om hur hennes skolliv var efter att Grace försvann, och hur hon blev vän med Cristine som var den som (mer eller mindre avsiktligt) gjorde Mia och Graces uppbrott så tragiskt. En perfekt bild av hur känslor förändras, helt enkelt.

Samma fingertoppskänsla för personskildring visar Walden när vi får veta mer om resten av besättningen, från Elliot som också kommer från The Staircase och har en ännu sårigare bakgrund än Mia, till Alma och Chars kärleksfulla relation. Den enda i besättningen som vi aldrig riktigt lär känna är Almas niece Julia, men det är kanske så enkelt att hon är precis den hon först verkar vara: En relativt okomplicerad person i samma ålder som Mia, och som därför också är den som snabbast knyter an till Mia och som gärna beskriver för Mia (och läsaren, förstås) vilka alla är och vad som pågår; hon är vår ciceron. Alla personer behöver inte vara komplexa och svårförståeliga, det finns (lyckligtvis frestas jag säga) också de som aldrig krånglar till det och som är lika lyckliga ändå.

Och vad gäller det där med science fiction-inslaget får jag inte glömma att ge Walden en eloge för hennes rymdskepp som passar perfekt i den närmast sagolika känslan. Skeppen som närmast liknar gigantiska något knubbiga flygfiskar har mjuka former och en rörlighet som serieformen kan göra rättvisa mer än en ren textberättelse skulle kunna, och som känns helt unika och Waldens egna.

Överlag är teckningarna om något ännu bättre än manuset. Förutom designen av rymdskeppen har vi saker som de byggnader som restaureras, skolan som både är ödslig och imponerande samtidigt som den har gott om skrymslen och vrår för de som föredrar sånt, de fascinerande varelser som bebor The Staircase (den svårtillgängliga och farliga del av galaxen som Gloria kommer från, och ett utsökt namn för den delen), med mera.

Den begränsade färgskalan som används gör det hela än mer suggestivt, och nu kommer ett omdöme om hur man kan läsa serien och vad jag rekommenderar: Jag föredrar själv att läsa On a Sunbeam i dess ursprungliga digitala format. Färgläggningen passar perfekt för en bra skärm, med stora sjok av absolut svärta blandat med färger som gör sig allra bäst när de är självlysande. Inte för att den fysiska boken är dålig, den är bra tryckt, men för de som kan läsa den här på en tillräckligt stor läsplatta med en bra skärm, dvs på ett mysigt sätt, så tycker jag att det är så man ska göra det.

Serien finns fortfarande på nätet i sin helhet, https://www.onasunbeam.com, där man kan läsa den i scrollande format, men jag tycker det blir allra bäst om man laddar ner sidorna och gör sin egen cbz-fil av det och sen läser i en app: Inga distraktioner, och med serien återgiven på det sätt som den är tänkt.

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Taking Care of God

Idag måste jag börja med ett erkännande: Jag tyckte inte alls om Cixin Lius roman The Three-Body Problem/Trekropparsproblemet. Tyvärr frestas jag säga, för det är inte alltför ofta som kinesisk science fiction översätts till engelska – för att inte tala om till svenska – och att boken dessutom rosas av de flesta läsarna. Men jag tyckte de vetenskapliga inslagen var på si höjd sisådär, utan vare sig särskild stringens eller originalitet, och framförallt att personskildringen var rejält usel. Det kan givetvis handla om kulturella skillnader, men jag har läst en del annan kinesisk science fiction jag tyckt mycket bättre om. Men det hindrade mig såklart inte från att läsa Taking Care of God, dvs mangaversionen av hans novell Taking Care of Gods (och nej, jag har ingen aning om varför serien använder singularis och novellen pluralis) som består av en volym och är tecknad av Jun Yokoyama.

Handlingen är enkel: En dag får Jorden besök av två miljarder utomjordingar, alla i form av gamla män och kvinnor, och de säger sig vara de som en gång såg till att liv uppstod på Jorden och att människosläktet uppstod. Nu vill de på sina äldre dagar vila sig och har därför kommit till Jorden för att bosätta sig och tas omhand av människorna.

En inte alls så dum idé som skulle kunna leda någonstans, men tyvärr tar inte Liu hand om den. Det finns stycken som är lovande, som hur befolkningen reagerar när en äldre person plötsligt flyttar in i deras hem (de som tar hand om någon får bra betalt av regeringarna som hoppas på att de ska få någon lönsam teknologi från utomjordingarna) och hur världen i stort reagerar, och de komiska inslagen som utomjordingarnas intresse för Jordens kultur är inte så dumma, men allting rinner ut i sanden eftersom ingenting följs upp. Precis som i Trekropparsproblemet tycker jag Liu slarvar med alldeles för många detaljer, och att han är onödigt vag om vad han egentligen vill med sin berättelse. Jag tror säkert att han själv vet vad tanken är, men för mig som läsare blir det oförståeligt och irriterande. Det finns författare som vet hur man skriver berättelser som går omvägar för att undvika tydlighet utan att det blir frustrerande och istället suggestivt och tankeväckande, men för mig misslyckas Liu med det.

Det som är bra med den här boken är däremot Yokoyamas teckningar. Han arbetar i en stil som jag skulle kalla Miyazaki-light, med mer bakgrundsdetaljer som inte har fotoförlagor än vad som är vanligt i manga, och jag gillar hans design både av utomjordingarna och jordborna. Så slutsummeringen blir alltså en halvdan science fiction-berättelse i en ofta smakfull förpackning.

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Rocopon

Jag fortsätter ihärdigt att skriva åtminstone någonting om alla serier jag läser som är avslutade – om det är oavslutade serier så lovar jag att bara skriva om det handlar om någonting intressant – och tyvärr innebär det att jag ibland måste avhandla serier som Chicchi Yukinaga (manus) & Nadainishis (teckningar) tre volymer långa Rocopon. Inte för att den är spektakulärt usel, utan för att den är så komplett ointressant.

Huvudpersonen Rocopon är en alien som en dag kraschlandar i Tokyo. Han har minnesförlust så han har ingen aning om varför han kommit hit, men lovar på TV-intervjuer att hjälpa Jordens befolkning på alla sätt han kan. Det blir det som det verkar ingenting av, för han vill mest av allt bara spela TV-spel, turista, och lata sig, allt på regeringens bekostnad.

Här ungefär tänkte jag att det kanske skulle kunna bli en ok komedi, även om jag var tveksam eftersom serien såg så trist ut, men det visar sig att Rocopon i hemlighet anlitas av Department of Murder, en hemlig organisation som jobbar för Japans försvarsdepartement. Hans uppgift är att döda de som befinns vara farliga för allmänheten men som man inte vill bemöda sig om att dra inför rätta, med det löjeväckande argumentet att eftersom han är en alien omfattas han inte av lagar som förbjuder exempelvis mord.

Resten av serien är en o-originell soppa av våld med en touch av sadism, där Rocopon först enkelt mördar sina utvalda offer för att sen givetvis träffa på svårare motståndare där striderna ständigt trappas upp à la enklaste sortens shōnen; serien är en seinen-manga, dvs avsedd för lite äldre och mognare läsare, men innehållet är ungefär så osofistikerat man kan tänka sig. De minimala försöken till komedi fungerar inte heller; det är svårt att tycka någonting är roligt när den övergripande känslan är en av bottenlös cynism. Det syns spår från serier som Assassination Classroom där likaså en alien med klotrunt huvud huserar och där det går våldsamt till, eller Parasyte där utomjordingar dödar människor på liknande sätt, men det gör bara serien tråkigare eftersom jag påminns om dessa överlägset bättre serier 😕

Lägg därtill att serien som sagt också ser rejält trist ut, där det bästa/sämsta exemplet på det är designen av huvudpersonen som fått ett så minimalt ansikte att det ibland är stört omöjligt att avläsa ansiktsuttrycket, och Rocopon är fulländad i sin menlöshet. Det är inte världens sämsta serie, men det är definitivt en serie som jag inte kan säga en enda positiv sak om; en prestation, på sitt sätt!

Rocopon träffar mannen bakom de ”förbättrade” människor han slagits mot
Kan köpas bl.a. här (men gör det inte):

BLAME!

Ibland behöver man gå utanför sin komfortzon för att prova på nya saker, och den här gången handlar det om att jag läst Tsutomu Niheis cyberpunkserie BLAME!: Sex volymer (eller tio, beroende på utgåva) science fiction som utspelas i en diffus framtid i en lika diffus värld där människor, maskiner, AIs, cyborger och allsköns andra varelser som hör hemma i serier av det här slaget slåss med varandra. I och för sig förekommer det enstaka sidor här och där där de inte slåss, men det är ont om dem.

Skälet till att jag inte är så förtjust i den här sortens serier och därför inte läser dem så ofta är för att jag när jag läser huvudsakligen önskar mig en bra historia, och det är sällan det primära här. Precis som i andra serier som exempelvis Ghost in the Shell så är det en helt annan sak som är det viktigaste: Känslan av att visa upp någonting coolt.

I ärlighetens namn finns det i GitS ett manus som vill tas på allvar även om det mestadels innebär långa infodumpar följda av actionspäckade sidor, men i BLAME! finns inte ens det. Huvudpersonen Killy färdas genom den konstgjorda miljön, en gigantisk stad i rymden, och det nämns att han gör det för att leta efter människor som har en specifik genuppsättning. Varför han gör det kan man lättast förstå genom att kolla Wikipediaartikeln om serien som också ger en del mer bakgrund till vad som pågår, men medan man läser behövs inte det. Det räcker gott med att man (förhoppningsvis) förstår vem som jagar vem i varje kapitel; motiveringen till varför behövs inte, speciellt som det i nästa kapitel inte kommer spela någon egentlig roll eftersom det då är andra kontrahenter som kommer mötas.

Jag är kanske lite orättvis mot Nihei för som man kan läsa i Wikipedia finns det en bakgrundshistoria och en uttänkt värld. Men om man enbart läser serien utan att se vad som skrivits om den är det i princip omöjligt att pussla ihop världen, och det är åtminstone för mig svårt att ta det hela på allvar när huvudpersonen och så gott som alla andra han träffar är så gott som odödliga: Närhelst någon blir skjuten i stycken eller dylikt finns det alltid en god chans att någon cyberpunkentitet ex machina räddar dem, som medvetanden som överförs till cyborger, kloner som snabbt initieras, och så vidare. Det saknas med andra ord spänning för hur det kommer gå eftersom Nihei alltid kan dra fram något nytt påhitt ur rockärmen som fixar kakan, hur hopplös en situation än ter sig.

Det betyder att vi är tillbaka till en serie där det visuella är det absolut viktigaste, och där tycker jag Nihei inte är så dum. Jag är inte överdrivet förtjust när han blir alltför rörig; det är snudd på omöjligt ibland att ens se vad bilderna föreställer. Däremot lyckas han bättre när det gäller teckningar med Wow-känsla, som när Killy använder sitt mycket speciella skjutvapen som inte kan stoppas av någonting:

För att sammanfatta så är BLAME! är inte en serie för mig eftersom Niheis teckningar inte är tillräckligt bra i längden för att uppväga avsaknaden av ett starkt manus som inte enbart lever på enskilda detaljer. Men det ska också sägas att den här typen av serier nog fungerar mycket bättre att läsa kapitel för kapitel som när den ursprungligen publicerades; att då och då (kanske) imponeras av Niheis omsorgsfullt tecknade miljöer lär inte kännas lika långtråkigt som när man som jag läser några tusen sidor på en gång 😉

En typisk sida av det mer röriga slaget
Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

The Isolator

Att det här är den näst sista mangan att skriva om som jag har på min backlogg är nog ungefär det bästa med serien, för The Isolator gör åtminstone inte mig glad. Men jag får egentligen skylla mig själv, för jag missade att det är en adaption av en roman med samma namn, och jag och adaptioner brukar inte fungera så värst bra.

Men ärligt talat tror jag inte det handlar så mycket om min personliga smak, för den här berättelsen om tonåringen Utsugi Minoru som bara vill försvinna från världen och helst aldrig mer behöva bry sig om någon eller något i den men som får mystiska krafter saknar båda nerv och egentligt slut. Det läggs grund för en större historia av typiskt shōnen-snitt: Kraften kommer av ett utomjordisk objekt som slagit sig ner i Utsugis kropp, och som när den gjorde det frågade honom om vad han mest av allt önskade sig. Hans svar, att isolera sig från omvärlden på grund av en tidigare familjetragedi som han känner sig skyldig för, får till följd att han närhelst han koncentrerar sig omges av en ogenomtränglig genomskinlig sköld. Gissa om det sedan visar sig att även andra ungdomar fått krafter av dessa utomjordiska föremål, och att några av dem använder dem till att begå ohyggliga brott medan andra bekämpar de förstnämnda, och om Utsugi trots att han inte vill delta mer eller mindre tvingas in i striderna?

Utsugi upptäcker sin sköld efter att ha blivit trakasserad av några elever från skolan

Så, som sagt, en mycket normal shōnen-historia, men en som det aldrig blir något egentligen med, för när den fjärde och sista volymen är slut är det utan att berättelsen på något sätt knutits ihop. Jag vet inte om det är för att den sålde för dåligt eller om det är för att det helt enkelt inte finns mer material att adaptera, men det är ett snopet slut utan att någonting klarats ut. Och serien lyckas heller aldrig engagera mig, vare sig karaktärerna eller handlingen har någonting som helst unikt. Om Naoki Koshimizu (tecknare) & Reki Kawahara (originalets författare) fått mer tid på sig hade det kanske kunnat bli bättre – jag har läst en hel del andra serier där jag till slut åtminstone lite engagerar mig i dem eftersom jag följt dem så länge – men här blir det ingenting med det. Slutresultat: 👎

Kan köpas bl.a. här:
  • The Isolator v01 (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Dune à la Bill Sienkiewicz

Frank Herberts roman Dune har filmatiserats två gånger: David Lynch gjorde en mycket risad version 1984, medan Denis Villeneuves version från 2021 (första delen av två, den andra kommer senare i år) däremot huvudsakligen rosades. Själv håller jag med om att Lynchs film är mestadels usel men att den har inslag av genialitet, medan Villeneuves som helhet är mycket bättre men samtidigt lite tråkig. Sen är det ju det där med att jag så gott som alltid har svårt för filmatiseringar av romaner jag tycker om, och Dune är i mitt tycke en fantastisk roman, så min inte alltför höga tanke om filmerna ska nog ses i det ljuset.

Men när jag av en slump såg att Bill Sienkiewicz hade tecknat en serieversion av en filmversion av romanen blev jag intresserad. Serien är från 1985, så den är från tiden när Sienkiewicz tecknade New Mutants och bara något år innan hans fantastiska Elektra: Assassin. Alltså borde det grafiska kunna vara värt att se, även om jag inte hade några förhoppningar om manuset (skrivet av Ralph Macchio) med tanke på att förlagans manus, Lynchs film, var så hopplöst.

Och faktiskt infriades mina förväntningar, både vad gäller manusets kvalité (ingen skugga ska falla på Macchio, hans uppdrag var dömt att misslyckas) och teckningarna. Det är inte så att Sienkiewicz åstadkommit ett grafiskt mästerverk, men det finns sidor som är riktigt lyckade här. Så precis som Lynchs film här och där glimtar till tack vare Lynchs känsla för mediet så får Sienkiewicz till det här och där. Som när han skildrar ökenplanetens tomma vidder på ett närmast abstrakt sätt:

Eller hur han använder ljudeffekter för att visa hur Pauls kontroll av Rösten gör att han kan få andra att instinktivt lyda honom:

Här kan man se Sienkiewiczs version av Sting & Kyle MacLachlan; om man läser resten av serien kan man också se hur han tecknar andra kända skådespelare som Max von Sydow och Patrick Stewart

På det hela taget föredrar jag serieversionen över filmversionen när det gäller 1984 års film. Båda versionerna har sina ljuspunkter, men att läsa serien går mycket fortare än att se filmen, och när man läser kan man också spendera precis så lång tid som man vill på de bra sidorna, medan de sidor där en lång rad huvuden beskriver vad som hänt/händer/ska hända snabbt kan ögnas igenom.

Ett antal huvuden, men bra!

Som avslutning tänkte jag ta fyra konsekutiva sidor från serietidningen, närmare bestämt från det andra numret av tre (det finns också en senare utgåva i ett enda nummer, men bilderna i inlägget är alltså från serietidningsutgåvan). Skälet till det är dels för att visa hur serien ser ut på de mindre spektakulära sidorna (i mitt tycke en smula plottrigt men bra), dels för att visa hur udda det kunde vara att läsa serier från de stora förlagen på 80-talet. Här har vi en serie där människor dör/mördas en masse, på ett mycket realistiskt sätt, medan reklamen fortfarande är extremt tydligt fokuserad på betydligt yngre läsare. Den kontextuella switchen som man måste göra när en Sienkiewicz-sida följs av en sida reklam för Fragglarna är inte så liten 😉 (för att inte tala om några sidor senare där Spindelmannen & Power Pack upplyser läsaren om hur man ska hantera sexuella övergrepp).

Bambi and Her Pink Gun

Idag blir det punk, närmare bestämt japansk sådan i form av Atsushi Kanekos Bambi and Her Pink Gun. Sex volymer av kaos, där det någonstans inne i kaoset finns en slags berättelse, närmare bestämt historien om Bambi, en ung kvinna som inte bryr sig det minsta om andras uppfattningar. Och, för den delen, som inte har en aning om vad andra antagligen tycker eftersom hon är i princip renons på common sense och helt saknar förståelse för hur andra fungerar.

Tiden är någon slags nära framtid där samhället verkar ha kollapsat, åtminstone samhället som vi känner det. Bambi har kidnappat en liten pojke från Gabba King, en bisarr Elvis-liknande uppsvullen person som vad det verkar söker evigt liv genom att suga ut sina fans, och som behöver pojken Pampi (som Bambi kallar honom eftersom det är lätt att komma ihåg på grund av likheten med Bambi).

Varför har Bambi kidnappat Pampi? Varför vill Gabba komma åt honom? Vilka är de tre gamla gubbarna som dyker upp? Det finns en mängd frågor i serien, och faktiskt får de flesta sina svar så småningom, men egentligen är allt som har med manusets handling att göra ointressant. Bambi and Her Pink Gun är en serie vars enda skäl att finnas till är sidor som den här:

Eller för att ta en lite mer actionfylld sida:

Det finns kapitel som är parodier på spaghettiwestern, det finns kapitel som påminner om kända science fiction-filmer, det finns kapitel som inte liknar någonting annat, men alla har det gemensamt att det är fullt ös från första till sista sidan. Med andra ord, det här är ingen serie för de som är ute efter någonting intellektuellt, men inte heller för de som vill läsa någonting spännande. Det här är en serie för de som vill ha mer av allt i sina serier och att det presenteras med ett osvikligt gott humör, oavsett om det handlar om ultravåld, sex, bilar, vapen eller någonting annat.

Är det en bra serie? Nja, ärligt talat tycker jag inte det. Framförallt när man som jag läser hela serien i ett svep blir det för mycket, och chockverkan försvinner snart när man läser sida upp och sida ner med samma sak. Jag är heller ingen fan av Kanekos teckningar när han blir som mest rörig, som i den blåtonade sidan härovan; jag kommer att tänka på tecknare som Geof Darrow som också älskar att proppa sina sidor fulla med omsorgsfullt tecknade saker som flyger och far, och jag har aldrig gillat hans serier. Men när Kaneko är lite mer återhållsam gillar jag däremot hans figurteckning och hans runda linjer, så ibland ser det riktigt bra ut.

Bara de två första volymerna av Bambi and Her Pink Gun finns officiellt översatta till engelska, man får leta upp scanlations för att hitta de avslutande fyra. Men eftersom det här är en serie som passar bäst om man läser ett kapitel eller två när man behöver en energiinjektion snarare än en serie där man behöver veta hur det går kan man med gott samvete leta upp någon av de två volymerna, läsa lite, och sen ställa undan boken tills man plockar fram den igen vid behov. Och om det går tillräckligt långt mellan gångerna kanske man glömt bort vad man läst, och så kan man börja om från början igen; strunta i målet, njut av resan 🙂

Takopi’s Original Sin

Takopi är en utomjordisk varelse som ser ut som en knubbig liten bläckfisk, och hen har kommit till Jorden för att sprida glädje med hjälp av diverse gadgets:

Men det finns ett problem, och ett gigantiskt sådant: Takopi förstår sig inte på människorna och deras känslor. När han blir vän med Shizuka, en ung flicka, så fortsätter Takopi glatt att visa saker som kan göra henne glad: Ett par miniatyrvingar som gör att man kan flyga, ett band med vilket man kan för evigt knyta sig samman med en vän, en kamera som tar lyckliga bilder och har en inbyggd specialkraft. Men Shizuka är inte intresserad eftersom det inte finns någonting hon vill göra, helt utan vänner som hon är och med en knepig familjesituation.

Här skulle serien kunnat ta vägen till att bli en okomplicerad feelgood där Takopi och Shizuka tillsammans gör saker bättre, men det är inte alls vad som händer. Istället får vi se mer av Shizukas förtvivlade liv där hon utsätts för en skoningslös mobbning och oförstående/ointresserade vuxna, alltmedan Takopi bekymmerslöst försöker tolka vad som pågår utifrån sina egna naiva erfarenheter. Det blir rejält obehagligt och mycket mörkt, och de andra barnen vi får lära känna visar sig också de ha det svårt, så det är inte att undra på att det så småningom visar sig att de alla, inklusive Shizuka, helt tappat sin förmåga till empati och därför visar sig kapabla till fruktansvärda handlingar.

Det här är en besynnerlig serie i sin blandning av en gullig alien och mycket unga barn som lever i förskräckliga omständigheter, men tyvärr inte på ett helt lyckat sätt. Takopis gadgets är essentiella för handlingen, men samtidigt känns de onödiga och som om seriens skapare Taizan5 fuskar när de gör att händelser ibland kan tas om. För mig känns det som om seriens poäng är snubblande när att gotta sig i huvudpersonernas elände, för att sedan använda Takopi som en deus ex machina för att kunna ordna upp saker. Det är lite orättvist av mig att se den så, för ibland lyckas serien bli gripande på riktigt och jag bryr mig faktiskt om Shizuka, men det blir för mycket och till slut känns det alltför lättköpt med Tapoki och dennes manicker. Takopi’s Original Sin har frön av en riktigt bra serie, men i Taizan5s händer bilder pusselbitarna aldrig en helhet utan förblir fristående.

Shizuka har ingen användning för Takopis band, åtminstone inte så som det är meningen att användas
Kan köpas bl.a. här:

Arca

Effie är en helt vanlig ung kvinna: Varje dag går hon upp samtidigt som sina jämnåriga, får sig tilldelad en uppgift för dagen, utför den, och sedan går hon och lägger sig. Hon fyller snart 18 år och ser fram mot det eftersom hon då äntligen ska få sin belöning för sitt slit: Att bli en settler, en nybyggare, en av de som ska bosätta sig på den planet som är resans mål. Men hon har en gnagande känsla av att någonting är fel, att det är någonting hon inte vet. I hemlighet har hon lärt sig att läsa, något ingen annan av ungdomarna kan, hon undrar över var egentligen alla de som fyllt 18 år innan henne tagit vägen, och hon har hittat några oroväckande saker i jorden där samhällets grödor odlas…

En van science fiction-läsare anar snart vart det hela barkar när vi får läsa om Effies försök att förstå hur allting hänger samman på Arca, det generationsrymdskepp hon lever i. Alla unga får lära sig hur människan var tvungen att överge Jorden efter att den blivit obeboelig å grund av uppvärmningen och andra miljökatastrofer, och att de har de äldre medborgarna att tacka för sina liv eftersom det var de äldre som påbörjade flyktplanerna i tid. Att de därför som tack spenderar sina liv innan de fyller 18 med att hjälpa medborgarna är därför inte mer än rätt, och som sagt kommer de i sin tur vara de som först får flytta till planeten när skeppet kommit fram till den.

Effie gräver vidare, trots att hennes vänner tycker att hon oroar sig över ingenting, och ju djupare hon kommer, desto mer misstänksamma blir medborgarna över vad hon håller på med, och till slut kommer (givetvis) alla frågor få sina svar. Det här är inte precis den mest originella historien jag läst, men jag måste säga att författaren Van Jensen och tecknaren Jesse Lonergan har åstadkommit en underhållande bok med en handling som aldrig tappar fokus, och teckningar i en stil som påminner om Jeff Lemire/tidiga Tim Sale vilket jag gillar. Plus, inte att förglömma, teckningar som görs bättre av Patricio Delpeches utmärkta färgläggning.

Jag vet inte om Arca marknadsförs som en YA-bok, men den passar absolut bra för den gruppen av läsare, och jag är fortfarande lika glad varje gång jag märker att det fortsätter komma ut serier som Arca; när jag var i slukaråldern skulle jag velat att skolbiblioteket hade varit fullt av spännande science fiction-berättelser som den här, med lite lagom mystik och lagom överraskande. Det fanns en hel del sånt när jag var i den åldern, men inte i serieformat, så jag fick nöja mig med alldeles vanliga böcker med alldeles vanlig text 😉

Kan köpas bl.a. här:
  • Arca (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Leos utomjordiska äventyr puttrar på

Det är mer än 5 år sedan jag sist skrev om den brasilianska serieskaparen Leo och hans serier om hur människosläktet expanderar i vår galax, och de varelser vi då möter. Skälet till det är enkelt: Det är mer än 5 år sedan jag läste några av hans serier, och skälet till det i sin tur är att jag då var ganska utbränd på seriesviten som går under namnet The Worlds of Aldebaran. Leos mycket begränsade förmåga att teckna människor vilket resulterar i att deras ansiktsuttryck är lika subtila som första generationens ”realistiska” 3D-spel tillsammans med det faktum att serierna mer och mer började handla om politik istället för om de utomjordiska ekologier som påträffas (som i mitt tycke är det som är bra med serien) gjorde att jag inte längre hade någon större lust att läsa vidare. Men så för några veckor sedan tänkte jag att jag ändå skulle ta en titt på om det fanns några nya album i sviten, och det gjorde det; fem stycken närmare bestämt som är två separate sviter med namnen Return to Aldebaran & Neptune. Så vad tusan, jag tog och läste dem trots att jag var mycket säker på att jag nog inte skulle ändra uppfattning 😀

Och det gjorde jag inte inte heller för det här är precis samma slags serier som de tidigare volymerna. I Return to Aldebaran (tre volymer) får vi återse några av huvudpersonerna från tidigare volymer, och Leo fortsätter sin vana trogen att se till att de kvinnliga huvudpersonerna är kompetenta och handlingskraftiga i nödsituationer, medan männen huvudsakligen är antingen överanalyserande till den grad att de aldrig vet vad de vill, eller fördomsfulla manschauvinister.

Leon färglägger inte längre själv; från och med de här albumen är det Florence Spitéri som står för färgerna

Det är lite sympatiskt ändå, men det räcker inte för att göra serien bra. Det finns fantasifulla inslag som jag fortfarande gillar, det var det som attraherade mig till serien i början, men det spenderas (som vanligt när det gäller Leo nuförtiden, tyvärr) alldeles för mycket tid på politiska intriger mellan olika grupperingar. Det blir aldrig speciellt spännande, och vi har dessutom fått läsa om nästan identiska konflikter i tidigare album. Att Leo därutöver börjat återanvända en del av sin utomjordiska fauna istället för att hitta på nytt gör det verkligen inte bättre.

I Neptune (två volymer) blir det faktiskt lite omväxling till slut. Huvudpersonerna är desamma, men när ett generationsskepp (tänk Möte med Rama) dyker upp i solsystemet får de istället för att resa till anda solsystem undersöka det gigantiska skeppet som befinner sig i närheten av Neptunus. Och det är tji djur som finns därinne, istället är det robotar som står för miljön som måste förstås. Allting annat är sig likt, så jag kan inte säga att det här är någon egentlig uppryckning av innehållet, men det är som sagt något som är en gnutta nytt 😀

Det var senaste nytt från Aldebarans världar, där så gott som allt är sig likt, inklusive den alldeles övervägande mängden maniskt leende skyltdockormänniskor som befolkar Leos serier. Det kommer nog ta några år till innan jag läser mer av serien, eller så kanske någon annan kan läsa dem och hålla mig uppdaterad så jag inte behöver bekymra mig 😉

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)