Kategoriarkiv: Science fiction

Gott och blandat 8: Catching up…

Postat den

…med en del serier jag redan skrivit om förut. Så inga avslutade serier idag utan bara sådana som fortfarande kommer ut, och som förtjänar en lägesrapport 🙂

Saga av Brian K. Vaughan (manus) och Fiona Staples (teckningar)

En stor nackdel med att köpa en serie som den här i de lite lyxigare inbundna utgåvorna är att det blir så långt mellan volymerna. Tre år var det mellan de första två, så den tredje kommer nog vilket år som helst nu. Men det är klart, om man är så långsam som jag med att läsa dem (jag har haft tvåan liggande i mer än ett år innan jag nu läst den) så gör det inte så mycket. Kanske.

Hur som helst, den här underhållande pikaresken fortsätter att vara full av underliga varelser, alla förnämligt illustrerade av Staples som nog är det stora dragplåstret här. Jag menar, när man till och med klarar av att ge personlighet hos personer vars huvuden består av tv-apparater kan man känna sig stolt! Vaughans manus är bra, inte tu tal om annat, men han har alltid haft ett lite torrt/kontrollerat drag i sina serier, oavsett hur fantasifull handlingen är, och jag kan inte låta bli att fantisera om en serie där Staples själv stod för manus 🙂

Saga - King Robot

Historien i sig fortsätter att följa Alana och Markos dotter Hazels uppväxt, och alla de som dras in i hennes historia. I början var jag orolig för att serien aldrig skulle komma framåt, med tanke på hur många sidor som spenderades på en ganska kort tid i Hazels unga liv, men i senare nummer drar sig inte Vaughan & Staples för att hoppa framåt några år när inte mycket spektakulärt händer. Så det finns nog goda chanser att serien avslutas någon gång.

Sex Criminals av Matt Fraction (manus) och Chip Zdarsky (teckningar)

Suzie & Jon fortsätter att älska sig fram genom en värld där det visar sig att de inte är ensamma om att få udda superkrafter när de får orgasm. I den senaste samlingen (och ja, jag håller mig till de inbjudna utgåvorna här med så jag har först nu läst nummer 11-20 i och med att den andra sådana kommit ut) träffar de bland annat på Mr Douglas, vars utlösning manifesterar sig som hentai-klichéer, och en del annat smått och gott (?).

Sex Criminals - hentai3

Ju mer jag läser av Sex Criminals, desto tydligare blir det att serien så gott som helt är ett tillfälle för Fraction & Zdarsky att släppa lös de allra uslaste/roligaste skämt de kan som har med sex att göra, och att handlingen i övrigt mest finns till för att ha någonstans att placera skämten. De allvarligare delarna, som Jons psykiska problem, han och Suzies relationsproblem, och Kegelfaces ”sexpolis”, är om jag ska vara ärlig de svagaste inslagen i serien. Fraction & Zdarsky är för skickliga för att jag ska tycka att det är tråkigt att läsa de seriösare sidorna, men det är när det är skämtdags som de verkligen briljerar, som med de underbara omslagen till de två inbundna volymerna. Helt seriöst, om man skaffar den första inbundna omslagen och inte tar sig en titt på vad som finns under omslaget så har man missat något av det bästa med boken 🙂

Snotgirl av Bryan Lee O’Malley (manus) och Leslie Hung (teckningar)

Hm, alltid lika trist att avsluta med det svagaste kortet men så blir det idag. För när jag först skrev om serien sa jag att den var försiktigt lovande, med tanke på att O’Malleys andra serier varit så bra, även om de första fem numren av Snotgirl inte var helt klockrena.

Nu har antalet nummer dubblerats, och tyvärr kvarstår svagheterna. Efter två år är det fortfarande nästan helt omöjligt att förstå vad serien handlar om eller vart den är på väg. Lottie Person (Snotgirl) är ofta konfys över vad som pågår och vad som är verkligt, och jag som läsare känner likadant; att läsa Snotgirl känns som att befinna sig i en feberdröm där logiken är oklar och tankarna inbäddade som i bomull. På läsarsidorna skämtar O’Malley och Hung om hur obegriplig serien är och de sidorna är de bästa med serien, men inte blir någonting begripligare av det.

Att vara mystisk och bara antyda hemligheter är en ofta använd och effektiv aptitretare, men efter så här lång tid har min aptit nästan helt försvunnit. Och jag börjar dessutom irritera mig rätt rejält på skildringen av modebloggerskorna i serien. Om jag hade större tilltro än jag har nu om att det kommer finnas en poäng i deras ytlighet och ärligt talat obegripliga förkärlek för att umgås med personer som är egocentrerade, elaka och dryga vore det en annan sak, men nu känns det mer som en nidbild av de här människorna. Och jag tror inte det är meningen att jag ska tycka illa om huvudpersonen men det är svårt att låta bli.

Snotgirl - hotell

Jag kanske ger serien en chans till när det kommit fler nummer, men bara om jag råkar ramla över dem någonstans för mer är den inte värd.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 7: Ännu mer manga

Postat den

Pendeltågsresandet till jobbet fortsätter att främja mitt manga-läsande; en vanlig resa utan förseningar ger mig tid att läsa drygt en volym / dag, men med tanke på hur sällan tågen fungerar tror jag att jag snittar över två 🙂 Med den takten kan inte alla serier vara mästerverk för så många sådana finns det inte, men det är iofs roligt att plöja serier som jag annars knappast skulle läst. Och med den brasklappen i högsta hugg, dags att starta!

Deathtopia av Yoshinobu Yamada

Hemskheter i vardagen bjuds i den här åtta volymer långa serien som utspelas i dagens Tokyo, men ett Tokyo där det utan att allmänheten vet om det pågår ett krig mellan vanliga människor och människor där någonting hänt som gör dem primitivare, starkare och våldsamma utan gränser. Unga Koh Fujimura dras in i polisens specialstyrka för att spåra upp dessa människor när han efter en olyckshändelse får förmågan att särskilja dem från vanliga människor, och tillsammans med tre lika unga och mycket kurviga kvinnor spårar han upp seriemördarna, en efter en.

Deathtopia

Det där med att kvinnorna han samarbetar med är kurviga nämnde jag inte av en slump för Yamada är precis lika intresserad av att skildra morden och avslöja vem som ligger bakom dem som att skildra kvinnorna när de just kommer ut ur duschen, byter kläder, osv. Deathtopia fullkomligt kryllar av nakna kvinnor, så om man ska läsa serien måste man ha överseende med att serien är extremt tydligt gjord för de som vill ha äventyr, spänning och naket i en inte helt originell mix.

Det var på gränsen att jag slutade läsa serien efter några volymer, men jag behöver som sagt mycket läsning och plotten med de förändrade människorna var inte helt ointressant så jag fortsatte. Plus att det bara var åtta volymer så det blev inte alltför mycket repetition. Vad gäller mina tankar om de nakna inslagen, se Cage of Eden längre ner.

My Brother the Shut-in av Kinoko Higurashi

Det här är en ännu inte avslutad serie och hittills har jag bara läst två volymer men Higurashi har helt klart en intressant serie på gång. Huvudperson är Shino Tadokoro som har ett bra liv; hon är populär i skolan och livet leker. Men familjen har en mörk hemlighet: Shinos bror Tamotsu är en shut-in som inte lämnat hemmet (och knappt sitt rum) på flera år. Men när serien börjar gör han ett försök att bli en del av samhället. Det går knaggligt eftersom han har extremt svårt att prata med andra och att ens våga gå utanför dörren, och blotta påminnelsen om hans existens gör Shino rasande. Hon har aldrig berättat om honom för sina vänner, och att han nu vågar visa sig komplicerar hennes liv.

My Brother the Shut-In v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Jag har läst flera andra serier om shut-ins men hittills hör den här till de bättre. Att Shino har huvudrollen är en bra vinkel; hon är inte elak och tycker i grunden om sin bror, men serien väjer inte för hur jobbigt det kan vara att ha ett syskon som Tamotsu. Sen är serien inte helt fokuserad på Shino heller; i en del kapitel får vi istället följa Tamotsu när han försöker gå och handla eller skaffa ett jobb, och växelspelet mellan Tamotsus trevande försök att våga mer (med många återfall) och Shinos långsamma acceptans av sin bror ger serien dynamik. Jag hoppas den inte kommer dra ut på sin historia alltför långt, men so far so good!

Girl Friends av Milk Morinaga

Precis som serierna i Kisses, Sighs and Cherry Blossoms är den här Milk Morinaga-serien en gullig kärlekshistoria men inte alltför originell. Men i och med att handlingen får bre ut sig över fem volymer istället för att tränga ihop sig på en bråkdel av utrymmet får huvudpersonerna Mari och Akko tid på sig att utvecklas och det gynnas serien av, när framförallt Mari utvecklas från att vara blyg och tillbakadragen till att bli mer framåt och senare också upptäcka att hon är lesbisk.

Girl Friends v05 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Och ett extra plus för att det är den tillbakadragna personen som får axla den knepiga rollen att försöka pejla om hennes förälskelse är besvarad; det känns som om det lätt blir så att den mer framfusiga (Akko i det här fallet) är den som får hantera känsliga uppgifter som den här.

Mycket mer har jag inte att säga om serien tror jag 🙂

Cage of Eden av Yoshinobu Yamada

Jag måste erkänna att jag helt missade att det var samma person som skapat den här serien som ovannämnda Deathtopia, och om jag vetat om det är jag inte säker på att jag skulle gett mig på en serie om 21 volymer av honom; som sagt var det på näppen att jag läste klart Deathtopia.

Men när jag märkte det hade jag redan läst några volymer (och ja, jag borde ha känt igen teckningar osv, men det var en del andra serier som jag läste mellan de två så jag missade först likheterna) och kommit in i handlingen, och jag tycker nog att den här berättelsen om ett plan som kraschar under mystiska omständigheter på en öde ö är klart bättre än Deathtopia. De överlevande upptäcker snart att någonting är väldigt fel: Ön kryllar av vad som borde vara utdöda djur från alla möjliga tidsåldrar, och av någon anledning verkar eventuella räddningsförsök av överlevande helt saknas…

Vibbar av tv-serien Lost är det gott om, och mystiken tätnar allteftersom mer och mer av ön undersöks av huvudpersonerna (huvudsakligen bestående av elever från en skola som varit på resa). Men till skillnad från Lost levererar Yamada också svar, och takten i historien hålls också upp tack vare att precis när ett hot på ön börjar kännas repetitivt byter berättelsen fokus till någonting annat. Så en uppsjö av idéer som alla setts till förut, men som Yamada mixar på ett kompetent och underhållande sätt som gjorde att de drygt 4000 sidorna gick fort att läsa. Och flera saker som jag under läsningen tänkte att ”Nja, det där var väl lite väl osannolikt men OK då.” visade det sig senare att Yamada hade en bra förklaring till.

Men sen var det det där med inslagen av naket. Precis som i Deathtopia är det gott om nakna/halvnakna kvinnor; de badar oupphörligen (männen verkar aldrig göra det så de lär stinka en hel del), deras kläder strimlas av diverse djur, när de ramlar visas de alltid upp i besynnerliga men avslöjande vinklar. Det är en konstig läsupplevelse när det mitt i en dramatisk scen där dödlig fara hotar och allt är kaos det plötsligt slängs in en ruta eller två som enbart är där för att visa up ett bröst (dvs kvinnligt sådant) eller två.

Cage of Eden - sengångare

En jättesengångare attackerar flygplansvraket

På ett sätt är det otroligt enerverande, men på att annat nästan komiskt; serien blir i det här avseendet snudd på en parodi på sig själv. Om någon skulle såga Yamadas serier vid fotknölarna med hänvisning till hur sexualiserade kvinnorna är så går det inte att invända mot det för det är 100% sant. En annan gång skulle jag själv kunna instämma men den här gången fortsatte jag att läsa; tiden på pendeltåget gör att mina krav på kvalité sänks en hel del så länge serien fungerar väl i mindre bitar, och det gör Cage of Eden.

Drifting Dragons av Taku Kuwabara

Och avslutningsvis en serie som jag plockade upp för teckningarnas skull, för teckningarna i Drifting Dragons påminner om de i Nausicaä, Hayao Miyazakis fantasiska serie, och tillsammans med luftskepp och drakar var det svårt att motstå.

Drifting Dragons v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Men tyvärr var likheterna slut i och med det. Drifting Dragons har inte mycket till handling: Vi får följa besättningen och deras vardagsliv på ett av luftskeppen som jagar drakar, och mer än så är det inte. Åtminstone i de tre volymer som hittills kommit ut, men det kanske kommer ändras för det finns antydningar till att Kuwabara kanske trots allt har en historia att berätta.

Jag har läst (och läst klart) många serier som varit sämre än Drifting Dragons men det finns ett inslag i Drifting Dragons som irriterar mig oerhört, och det är de enormt stora likheterna mellan drakjakten som den skildras i serien och valjakt som den utförs i verkligheten. Det är kanske fånigt av mig att irritera mig över ren fiktion, men jag kan inte låta bli att tänka på den valjakt som Japan idag fortfarande bedriver trots utrotningshotet mot de flesta valarterna och trots allt som tyder på valarnas intellektuella kapacitet. Så när jag läser en serie om hur skepp slaktar stora djur som visar tydliga tecken på intelligens, och där i stort sett varje detalj som skildrar hur man tar hand om drakköttet, hur späcket smälts för att användas till lampolja, hur vissa delar används för parfymtillverkning, är en exakt kopia på vad som historiskt gjorts med valar blir jag smått upprörd.

Konstigt nog vet jag att jag skulle bli mindre upprörd om det här varit en historisk serie som skildrade valjakt på 1800-talet. Det är kanske orättvist men det är så jag känner det, och när besättningsmän yttrar filosofiska floskler om hur mycket man respekterar drakarna som man dödar så tja, gillar jag det inte. Alls.

Att varje kapitel sen avslutas med noggranna recept på hur man tillagar diverse rätter med drakingredienser ser jag däremot mest som ett tecken på den fascination av mat som är så vanlig i Japan. I serier, på tv, i veckotidningar så är mat så centralt att det känns helt självklart att en fantasyserie om drakjakt självklart ska ha med recept på hur man tillagar dem 🙂

Drifting Dragons v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Konsumentinformation om målgrupp:

  • Deathtopia / Cage of Eden: Shōnen
  • My Brother the Shut-in / Girl Friends / Drifting Dragons: Seinen

Konsumentinformation om köp:

Red Rising – Sons of Ares

Postat den

Red Rising - Sons of Ares - cover

Idag blir det några ord om en serie (fast lika många om en bok) jag knappast skulle läst om det inte vore för…

Plats: Ritorno (ett café i Stockholm)
Tid: 16 januari 18:30
Anledning: Bokcirkelmöte om Red Rising, första delen i Pierce Browns trilogi med samma namn

Som alltid var det ett trevligt möte, och boken var inte så dum den heller: Solsystemet är kolonialiserat och kontrolleras genom en strikt genomförd hierarki där alla föds in i sin roll, en roll som betecknas med en färg. De som är längst ner i hierarkin är de röda, och högst upp tronar de gyllene som med en järnhand styr. Det är en grym kultur där ingen slipper undan, inklusive de gyllene som gallrar sina egna led för att försöka säkerställa att bara de allra mest lämpade tar sig fram. Men systemet har börjat ruttna inifrån, och gnistan till en revolution föds när Darrow, en av de röda, genom genetisk manipulation (man har länge använt genetiken för att renodla ”raserna”) och hänsynslös kirurgi omvandlar sig till att se ut som en av de gyllene, och som tack vare framgångarna i de strider som utgör gallringsprocessen får chansen till en framskjuten plats i samhället.

Generellt gillade vi boken i cirkeln, även om det ibland var ganska tydligt att Brown läst andra YA-romaner (som jag skulle säga att Red Rising är, även om jag inte tror den marknadsförs som en sådan) som Hungerspelen: En ung person i huvudrollen, institutionaliserat våld där man tvingas att slåss med och ibland även döda vänner om man själv ska överleva, och en rigid samhällsstruktur där vissa lever som gudar, andra som slavar. Brown lyckas bra med den dystopiska delen där Darrow i en nyckelscen i slutet av boken ställs inför valet att ansluta sig till en av två familjer. Den ena styrs av en (för att vara gyllene) hedervärd man som har mycket makt och som skulle bli någon han kan lära sig mycket av, medan den andra istället styrs av en genomkorrupt och ond man som har ännu större makt. Darrow väljer det senare alternativet trots att han vet att det kommer att medföra att han kommer nödgas göra fruktansvärda saker eftersom hans enda mål är revolutionen, kosta vad det kosta vill.

Allt som allt en intressant och medryckande bok, men kanske inte alltför djup, och en som det fanns mycket att diskutera om så den var lyckad som föremål för en bokcirkel 🙂

Serieanknytningen är att jag för några dagar sedan råkade få syn på en prequel till trilogin, en miniserie à sex delar som just samlats ihop i ett album: Red Rising – Son of Ares. Text av Brown i samarbete med Rik Hoskin (m a o, Brown är ansvarig för handlingen medan Hoskin gjort en serie av berättelsen) och teckningar av Eli Powell. Så jag blev lite smått nyfiken på att återknyta bekantskapen med Browns värld och, tja, det gjorde jag 🙂

I Red Rising – Son of Ares befinner vi oss några år före romanen, så persongalleriet är ett annat. Istället för att någon från de underordnade färgerna har huvudrollen är det istället en av de gyllene som står i centrum, Fitchner au Barca. Men på grund av att han inte ser lika bra och imponerade ut som sina fränder tvingas han kämpa extra hårt för att få deras repsekt och för att över huvud taget överleva. Och någonstans på vägen tar han till sig ett karaktärsdrag som de andra saknar: Empati med de förtryckta.

Red Rising - Sons of Ares - gallring

Gallring pågår

I både den här historien om hur den revolutionära rörelsen grundas och i den senare romanen där revolutionen startar märks det att Brown har studerat både politik och ekonomi. Det är en genomtänkt samhällsskildring, både i hur samhället uppstått och i hur det nu börjar vittra sönder. Så de bitarna håller, men när det kommer till de mer skönlitterära delarna blir det mer si och så med kvalitén. Inte för att det är dåligt, berättelserna är som sagt spännande, men det är inte precis några överraskande saker som händer.

Här, i serien, är den händelse som triggar Fitchner att inte bara vara annorlunda än sina gelikar utan att också organisera en revolutionär rörelse det faktum att han blir kär i en av de röda, med tragiskt slut. I romanen Red Rising är det på liknande sätt Darrows unga frus liknande tragiska öde som får Darrow att bli en revolutionär. Så även om världen Brown skildrar har en hel del fantasifulla inslag är personerna inte riktigt lika intressanta; det här handlar om böcker/serier där handlingen och världsbyggandet är det centrala. Och som sagt, jag tror att man ska närma sig böckerna/serien som om de är YA-litteratur för att man inte ska bli missnöjd med karaktärsskildringen. Personerna fungerar för det de är ämnade till, dvs att man ska tycka om/hata dem, men mycket rill djup har de inte.

Red Rising - Sons of Ares - rött

Och inget fel i det, jag har läst mycket science fiction med liknande starka och svaga sidor som jag tyckt om: Inte fulländad litteratur, men läsvärd när jag känner för ett äventyr 🙂

Sen vet jag inte riktigt vad jag ska säga om Powells teckningar. De har en rå energi som passar väl till det lika råa samhället som skildras och vissa sidor tycker jag är lyckade, men sammantaget är de lite för primitiva för att de ska få helt godkänt. Det är snudd på omöjligt att se skillnad på personer av samma färg, och där romanen frammanar en bild av att de gyllene är vackra som grekiska statyer ser de här mer ut som flåbusar vars enda utmärkande egenskap är att de är fysiskt större än andra. När en stor del av poängen är hur genetiskt urval och manipulerande gjort att de olika färgerna också fysiskt ser och agerar mycket olika är det skumt att läsa en serie där det bara är storleken och en tonad hudfärg som skiljer dem åt.

Konsumentinformationen blir: Romanen Red Rising är ett bra äventyr för den som gillar uppror i Dystopia, och jag kommer nog att läsa resten av trilogin någon dag. Men serien Red Rising – Sons of Ares är mer överflödig, förutom för den som vill läsa en sanktionerad berättelse om vad som hände innan romantrilogins början.

Ignition City

Postat den

Ignition City 1 - cover

Jag velade fram och tillbaka om jag skulle göra ett sånt där Gott och blandat-inlägg igen, dvs med en drös av serier jag läst sen jag sist skrev, men det blir bara en nyligen läst serie idag: Ignition City, en serie i fem delar från 2009 skriven av Warren Ellis och illustrerad Gianluca Pagliarani. Det är inte för att den är fantastiskt bra eller skrämmande usel som jag skriver om den utan för att den är ett så utmärkt exempel på Ellis bra och dåliga sidor, och för den delen också på förlaget Avatars avigsidor (som det finns alltför gott om…).

Först, handlingen: Ignition City utspelar sig på 50-talet men det är ett annat 50-tal än vårt. Rymdåldern kom igång några decennier tidigare men tyvärr med fasansfulla följder då den drog till sig uppmärksamhet från diverse utomjordingar och därefter följande krig. Exakt vad som hände nämns aldrig explicit men det gick dåligt för Jorden, och nu håller sig därför de flesta länder borta från rymden. Kvar finns egentligen bara Ignition City, en konstgjord ö som är den enda plats från vilken rymdfärder tillåts ske. Men det är ingen imponerande modern rymdstad som presenteras utan ett sjaskigt bakvatten där nerdekade rymdfarare och tidigare hjältar nu bor i ren misär, tillsammans med enstaka utomjordingar.

Men saker ändras när Mary Raven, dotter till Rock Raven, dyker upp för att ta reda på sin fars efterlämnade pinaler efter att han avlidit. När hon inser att han mördats bestämmer hon sig för att ta reda på av vem och varför, och hennes uppnystande av mysteriet leder henne till att uppsöka alla de gamla rymdhjältarna som fortfarande befinner sig i Ignition City, och framförallt de tre första: Lightning Bowman, Gayle Ransom, och Doc Vukovic.

Så en relativt standardmässig historia med det numera i serievärlden ack så vanliga inslaget att huvudpersoner är lätt igenkännliga versioner av fiktiva kändisar; här handlar det om sf-hjältar där trion ovan förstås egentligen är Blixt Gordon, Dale Arden, och Hans Zarkov, och där även andra personer som skymtar till i serien anspelar på andra som Buck rogers med flera.

Ignition City - Lighning

Blixt Lightning har en dålig dag (som alltid)

Vad är bra i serien? Well, Ellis är skicklig på att berätta även en klichéfylld historia som den här på ett flyhänt sätt, och trots det korta omfånget  på ett drygt hundratal sidor känns det inte som om berättelsen stressas igenom. Han har också ett gott öra för dialog, och att han gillar science fiction är uppenbart sedan länge för den som läst hans serier och det märks i att det trots den eländiga tillvaron som skildras ändå finns en kärlek till de klassiska karaktärerna. Och sen är ju också jag ett fan av science fiction-serier så jag uppskattar att Ellis gör sitt till för att fler sådana ska finnas. Han kan också i sina bästa serier sprudla av uppfinningsrikedom och fantasifulla inslag, men tyvärr syns inte det till i Ignition City so är en ganska ordinär berättelse som är lätt att beskriva.

Men sen har Ellis också en hel del ovanor, varav somliga definitivt syns till i Ignition City. Den allvarligaste i det här fallet är att han så sällan visar uthållighet när det kommer till hans serier; jag vet inte hur många kortare serier av Ellis som jag läst och som jag tyckt varit lovande och sen syns de aldrig till igen. Ignition City är ett praktexempel på detta, med en bakgrundshistoria i serien som är värd att fylla ut, och ett samhälle som likaså skulle förtjäna mer uppmärksamhet. Men nix pix, när serien är slut är den slut för gott, trots att också upplösningen fullkomligt skriker av ett behov av fortsättningen. De här fem numren känns mest av allt som introduktionen till en längre serie, men så blev det alltså inte.

Visst kan det varit så att serien helt enkelt sålde för dåligt för att fler nummer skulle komma, men med tanke på att första numret är numrerat ”1 of 5” så var det på sin höjd tänkt att det kanske skulle bli fler miniserier. Och som sagt, Ellis har en dålig vana att påbörja serier som sen aldrig får något riktigt slut vilket är synd med tanke på att de få serier där han verkligen uthärdat varit så bra, som Planetary och Transmetropolitan.

Vad gäller andra svagare sidor hos Ellis så har vi hans förkärlek (som han delar med en del andra brittiska serieförfattare som Ennis, Millar, Morrison, Moore) för att verka chockerande, i det här fallet medelst ett ohyggligt svärande och att han närmast gottar sig i sin beskrivning av hur usel tillvaron är i Ignition City. Det kan ibland piffa upp läsningen men här känns det mestadels mekaniskt, även om glimten i ögat ibland skymtar till.

Och en del i att jag inte gillar de sidorna i serien har också att göra med förlaget Avatar, ett förlag som har som sitt signum serier där våld, naket och maximalt vulgära inslag dominerar som i den fruktansvärt usla Crossed där vanligtvis kompetenta författare som Garth Ennis, David Lapham och Alan Moore totalhavererar. Så när jag läser Ignition City finns den kunskapen hela tiden i mitt bakhuvud och den gör mig skeptisk till alla sådana inslag, även om Ignition City åtminstone undviker de exploaterande nakna inslagen.

Saken blir förstås inte bättre av att Pagliaranis teckningar också de känns typiska för Avatar: Stelt och okänsligt, och med en färgläggning som är lika stentrist och död den med.

Ingition City - Mary & Gayle

Mary & Dale Gayle pratar om svunna tider

Det blev en hel del gnäll idag från mig men det beror mest på att jag vet att Ellis kan bättre, och att just det ibland skymtar till i Ignition City -> jag blir frustrerad över bortslösad potential och bortslösad tid. Suck.

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat

Postat den

Well, jag tror jag behöver göra ett sånt där inlägg igen där jag snabbt går igenom några serier jag läst de senaste veckorna som jag inte riktigt känner för att göra separata inlägg om. Ingen skugga ska falla över deras kvalitet, det är bara jag som känner för lite kortare texter 🙂

Nedzus lyktor av Rui Tenreiro

Först ut, ett album som jag köpte i våras, dvs våren 2017, men som råkat bli liggande sedan dess. Föga överraskande eftersom det är utgivet av Sanatorium är det en udda och visuellt anslående historia om de två byarna Nedzu och Adaeze och deras årliga tävling där två krabbor slåss mot varandra. Istället för bitter rivalitet som invånarna i byarna önskar sig faller de två krabbtränarna för varandra, och situationen kompliceras ytterligare av den inte helt sunda relationen som Okoye, en av tränarna, har med sin mästarkrabba Asagwara…

Snyggt tecknat med nerviga linjer och med en färgskala som ovanligt nog dras åt mörkt och rosa, om än en smula stelt ibland i människoskildringen, och med en suggestiv historia; att den inte kommer sluta lyckligt är uppenbart från första sidan. Hela serien känns drömsk med övernaturliga inslag, men som också upplägget med en berättare som inleder och avslutar serien förstärker. Lustigt nog är min starkaste invändning, Sanatorium till trots, att den fysiska boken inte känns helt ideal. Trycket är bra, pappret utmärkt, och designen är elegant, men jag tror att jag skulle tyckt bättre om serien i ett mindre format. Berättelsen är en liten intim saga man berättar en kulen höstkväll, och det större formatet (dvs klassiskt seriealbumformat) känns för stort och öppet. Kanske inte en alldeles rimlig invändning men det är så jag känner det!

Paper Girls av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar)

Jag har nu läst den första inbundna boken innehållande nummer 1-10 av serien som inleds på 80-talet med en grupp tidningsutbärande flickor, men som sen visar sig innehålla tidsresor, parallella världar, kloner, dinosaurier, och allt möjligt annat. Det är roligt och jag gillar verkligen huvudpersonerna och det märks det att Vaughan och Chiang också gör; trots alla fantastiska inslag är serien hela tiden som bäst när det är personerna och deras känslor/relationer som står i fokus.

Matt Wilsons enkla färger gör sitt till för att ge Paper Girls en egen stil

Perfekt är ändå serien inte. Precis som det mesta andra jag läst av Vaughan tycker jag att det aldrig blir så där extremt spännande eller gripande som i de allra bästa serierna. Vaughan har alltid en viss distans till sina huvudpersoner som gör att det känns som om någon talar om dem snarare än att jag upplever händelserna tillsammans med dem och det gäller även Paper Girls, trots att jag som sagt tycker att karaktärerna är det allra bästa med serien. Det är kanske orättvist, men jag tycker att han är en skicklig hantverkare snarare än en skicklig konstnär.

Så vänta er ingenting världsomvälvande, men en kul, fullproppad med händelser och underhållande läsning är det, precis som jag hoppades efter att ha läst de inledande numren. Faktum är att om jag skulle kritisera något i handlingen är det nog att efter tio nummer har jag fortfarande inte riktigt fått grepp om historien: Mycket har hänt men det hänger ännu inte ihop helt och hållet. Men där litar jag på Vaughan, han har redan förut visat att han kan sy ihop handlingen i sina längre serier när han får tillräckligt med tid på sig 🙂

Zelda 6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

Woohoo, mer Zelda! Det tar ett tag mellan gångerna men jag blir alltid glad när jag får läsa nya Zelda-strippar eftersom Zelda sorgligt nog inte går i någon tidning jag läser. Så för mig blir det en stor dos Zelda när en ny bok dyker upp, följt av långa perioder så gott som helt utan Zelda, förutom någon enstaka strip i Pondus-tidningen :-/

I Allt är normalt är allt normalt: Zelda stretar på utan att ha en susning om vad hon egentligen ska göra med sitt liv när hon blir vuxen och hennes impulskontroll har inte blivit bättre den heller:

Hennes vänner (åtminstone några av dem) verkar ha bättre koll på världen och skaffar till och med barn. Vilket leder till bokens höjdpunkt när några av dem hamnar i en bil på väg till en förlossning och tvingas lyssna på Lars Noréns dagböcker i audioformat: Eftersom ingen av dem har bil och körkort så är en av deras mammor chaufför och får därför bestämma över vad man ska lyssna på. Juxtapositionen av den ofta misogyna men alltid narcissistiska ultimata Kulturmannen Norén och Zeldas feministiska vänner är sublim 🙂

Ok, en bild till från Zelda; gillar man Neidestams teckningar så gör man!

Dorm Girls av Marta/Pons (manus) & Galiano (teckningar)

Jag flyttade runt i bokhyllorna häromdagen varpå den här amerikanska utgåvan från 80-talet av en spansk serie dök upp, utgiven på förlaget Catalan som var en av de allra tidigaste seriösa översättarna av europeiska serier i USA och därför ett förlag jag är svag för. Jag kom inte alls ihåg serien så det var lika bra att läsa den och nja, allt Catalan gav ut var inte bra.

Serien handlar om en flickskola och en mycket hårt styrd sådan där lärarna är mycket noga med att framhävda i att fina flickor ska hålla på sig och aldrig umgås med det manliga könet. Vilket givetvis resulterar i elever som gör sitt allra bästa för att bryta mot reglerna så mycket de bara kan.

En av de tamare sidorna

Visst skulle någon kunna säga att Dorm Girls är en kritik mot den rigida inställningen till sexualitet när det gäller flickor och tvånget att de ska uppföra sig perfekt, men ärligt talat är det här bara en serie som finns till av en enda anledning: Att skildra vildsinta tonårsflickor med allt det innebär. Så, well, inte en av Catalans bästa serier, och lite symptomatisk för ett av skälen till att Catalan inte överlevde: Kvalitén på det de gav ut varierade extremt mycket, från bottennapp som det här halv/helpornografiska albumet till toppar som Hearts of Sand.

Distant Worlds av Leo (manus) & Icar (teckningar)

Brasilianaren Leos olika science fiction-serier fortsätter att vara populära på engelska. I Distant Worlds står han för en gångs skull bara för manus vilket är ungefär lika smart som när Mignola skriver manus till Hellboy: Två serieskapare vars styrka ligger i teckningarna överlåter dem åt andra medan de istället står för texten.

Nu är iofs Leo inte alls lika bra på att teckna serier som Mignola, men det som gjort att jag läst Leos serier i sviten om Aldebaran/Betelgeuse/Antares var ändå den förunderliga faunan; själva handlingen såg jag bara som en ursäkt för att titta på fantastiska djur. Här finns det en del sådana, förvisso, men det känns ändå mer som en handlingsdriven serie och det gör iallafall inte mig ett dugg glad. Icar är inte en dålig tecknare och jag skulle nog säga att när det kommer till människor är han bättre än Leo där människorna alltid sett ut som nära släktingar till skyltdockor, men hans djur saknar det där lilla extra.

Men visst kan man läsa de här fem albumen som utspelar sig på en främmande planet dit människan just kommit. Jag rekommenderar dock att man ignorerar handlingen för det gör egentligen Leo också; när de sista sidorna i det avslutande albumet nalkas tar han helt sonika och skriver i princip ”Och sen trodde alla på berättelsen om aliens och alla blev snälla och allting slutade lyckligt” 😉

The Survivors av Leo

Jag tog också och passade på att läsa de fem albumen i sidoserien om Aldebaran som följer en grupp ungdomar som på resan till Aldebaran av en olyckshändelse hamnar på en helt annan planet. Väl där tar Leos standard-serie vid: En smula oförargligt naket (omsorgsfullt censurerat av engelska förlaget Cinebooks), en smula drama, och en &/#%€#% massa utomjordiska varelser.

Tyvärr är de flesta av varelserna den här gången mycket människoliknande eftersom planeten de landat på visar sig vara ett ställe där många andra stjärnfarare också kraschlandat, och det verkar som om teknologin att framföra rymdskepp är intimt förknippat med ett huvud, två armar och två ben. Så alldeles för gott om humanoider vilket innebär att Leo spenderar den mesta tiden på att teckna humanoider (brrr!) och relationer (dubbel-brrr!) istället för att skildra planetens nativa djur.

Nåja, några finns det iallafall:

Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont

Och så det sista och det med marginal knöligaste albumet att skriva om som kanske skulle fått ett eget inlägg just därför: Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont, mannen bakom det charmerande Spirou-albumet Nicke gifter sig. Faktum är att jag missat den kopplingen innan jag precis nu la till taggen ”Benoît Feroumont” på det här inlägget och märkte att jag redan skrivit om honom, och när jag kollade vad han hade gjort som jag läst förut och såg Spirou-albumet blev jag egentligen inte förvånad.

För även i Giselle & Beatrice är det en mycket rolig historia som presenteras med en snärtig dialog och med väldigt schvungiga teckningar som är charmiga utan att vara alltför inställsamma. Relationerna mellan huvudpersonerna är också här höjdpunkten i serien, med utsökt fångade karaktärer.

Så var finns knöligheten?

I handlingen såklart, som är mycket märklig och som jag har mycket svårt att säga vad jag tycker om. I början är det enkelt: Beatrice jobbar på ett kontor med en fullständigt vedervärdig chef som istället för att befordra Beatrice som förtjänar det befordrar en manlig kollega till henne. Men givetvis kan han ändra sig om hon är villig att gå på middag med honom med efterföljande aktiviteter. Beatrice blir förstås rosenrasande och eftersom alla på kontoret sett hur han trakasserat henne känner hon sig säker på att få rätt. Men hon har glömt att alla andra på hennes avdelning också är män:

Så långt inga konstigheter, och när hon senare tackar ja till middagen är det uppenbart att hon har någon slags plan för att hämnas på chefen…

Det är det som kommer sedan som är det märkliga. Planen visar sig bestå i att ge honom knockout-droppar hemma i hennes lägenhet och att sedan ge honom ett elixir som både förvandlar honom till kvinna och ger Beatrice makten att tvinga honom, numera Giselle, att göra som hon säger.

Det är inte en dålig översättning; Beatrices makt över Giselle har också gjort så att Giselle inte längre har sitt vanliga modersmål och därför bryter hon

Resten av albumet, dvs merparten, spenderas sedan med att (det är ingen mening att lindra orden här) Giselle är Beatrices sexslav, och visar också hur båda två långsamt börjar bli fixerade vid den andra, med klara tecken på Stockholmssyndromet hos Giselle och med en Beatrice som uppenbarligen både hoppas och kräver att Giselle ska älska henne på riktigt precis som förövare av samma slag alltid gjort.

Med andra ord är det en riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar med gulliga personer. Att mixa två så olika saker kan vara ett effektivt sätt att driva hem en poäng ännu tydligare, men min tveksamhet här beror på att jag ärligt talat inte förstår vad Feroumont är ute efter. Läsningen flyter på lika lätt som med Nicke Gifter sig och om jag läser varje ruta för sig, utan att tänka på det större sammanhanget, verkar den här serien vara lika trivsam som den.

Men som sagt, det är den inte, och inte heller slutet ger någon fingervisning om vad avsikten med serien egentligen var. Med resultatet att jag känner mig vilse som läsare, och tyvärr inte på ett bra sätt. Giselle & Beatrice är ett mycket underligt album som ibland verkar vara ute efter att kritisera hur kvinnor behandlas, för att i nästa ögonblick presentera en kvinna som begår de gruvligaste övergrepp som i verkligheten så gott som alltid begås av män. Det skulle kunna vara svart humor men jag vet inte jag, något SCUM-manifest känns det verkligen inte som.

Linda och Valentin – Ett hyllningsalbum

Postat den

Linda och Valentin hyllningsalbum - omslag

Det blir inget längre inlägg idag eftersom albumet ifråga, Linda och Valentin – Ett hyllningsalbum, inte är ett ”vanligt” seriealbum utan istället just vad titeln utlovar, dvs en hyllning från diverse serieskapare till Jean-Claude Mézière och Pierre Christins science fiction-serie. Och nog kan det vara trevligt att krypa ihop i en soffa och läsa kärleksfulla pastischer/parodier/varianter av en serie som är en gammal barndomsfavorit, men ärligt talat handlar sådana här böcker sällan om att publicera fantastiska serier utan mer om den där nostalgikänslan, den där känslan av att andra på olika sätt berättar om hur de också gillar samma sak som en själv, så det är svårt att göra någon längre recension som inte bara blir en lång lista à la ”…och sen gör F’Murr sin version av LoV, och sen gör Johan Wanloo sin, och sen…”. Därav det kortfattade inlägget, som jag börjar med en lista av några serier som ingår 😉

Vi får i albumet alltså läsa och se allsköns varianter av Linda och Valentin, till exempel vardagligt humoristiska serier som Guillaume ”Jolly Jumper svarar inte” Bouzards där de två försöker fixa ett motorstopp, kaotiskt-bisarra bidrag som Manu Larcenets (vilket gör mig verkligt nyfiken på hans albumlånga Linda och Valentin-album Jakolassens rustning som är tänkt att dyka upp på svenska endera dagen), bidrag som fokuserar på det grafiska à la gamle Spirou-teckanren José Luis Munuera, och ensidiga teckningar som det fantasieggande omslaget av min stora favorit F’Murr (jag blir alltid på gott humör när jag ser någonting av honom, hur enkelt det än är):

Linda och Valentin hyllningsalbum - F'Murr

Det som gör det här albumet intressantare än vanligtvis för liknande publiceringar är att förutom alla stora namn från den franska seriesfären har man inför utgivningen i Norden också frågat diverse serieskapare härifrån att bidra. Vilket gör att man får chansen att läsa Johan Wanloos Linda och Valentin (i typisk Wanloo-stil), eller för den delen hur det ser ut när de två sekulära rymdtidsagenterna stöter på asaguden Tor i Henning Kure & Peter Madsens tappning. De nordiska inslagen försvarar sina platser väl, och behövs också som kontrast mot en del av originalutgåvans serier som är lite väl pretentiösa (något som också går igen i de alldeles för uppblåsta korta presentationerna av serieskaparna, där de nordiska introduktionerna istället är föredömligt koncisa och upplysande).

Föga förvånande är det alltså ömsom vin, ömsom vatten, och för min del föredrar jag helt klart de serier som försöker berätta sin egen historia, oavsett om det handlar om serien i sig eller om det är ett mini-äventyr med Linda och Valentin; de som bara känns som förtäckt reklam för de egna serierna är de klart tråkigaste (och då menar jag inte som när Jonas Darnell mixar in Herman Hedning på ett kul sätt, utan serier som André Juillards). Men turligt nog finns det betydligt fler av den förstnämnda sorten så jag ger allt en tummen upp åt det här albumet av (oftast) underhållande bagateller avsedda för Linda och Valentin-fansen 🙂

Linda och Valentin hyllningsalbum - Madsen

Billy Bat

Postat den

Billy Bat inleds i USA under tiden efter andra världskriget med att Kevin Yamagata, en japan-amerikansk serietecknare, står på randen till det stora genombrottet med sin seriekaraktär Billy Bat, en hårdkokt fladdermus-detektiv med stora likheter med Musse Pigg, likheter som kommer växa allteftersom Billy Bat fortsätter. Men en dag frågar någon Yamagata om varför han kopierat en figur som redan finns i Japan, och Yamagata som visserligen vistats i landet som tolk åt amerikanska armén under efterkrigstiden men inte har något inget minne av att ha sett någon fladdermusliknande karaktär förstår ingenting. Men han kan inte låta bli att fundera på det, och bestämmer sig därför för att resa dit och överlämna sin serie åt sin assistent Chuck Culkin. Väl i Japan börjar han nysta i historien och förstår snart att det inte bara handlar om en eventuella kopia av en serie utan någonting mycket viktigare, någonting världsomvälvande…

Jag har taggat det här inlägget med science fiction och det kan nog stämma, men jag kunde nästan lika gärna ha valt taggen fantasy eller skräck för precis som när det gällde Naoki Urasawas 20th Century Boys finns det mesta i Billy Bat. Vad sägs om parallella världar, mystiska krafter som styrt världens utveckling sen begynnelsen, grov rasdiskriminering i USAs sydstater, en konspiration som involverar bland annat Judas Iskariot/Hattori Hanzo/Frans Xavier/Einstein/Hitler/Kennedy-mordet/månlandningen/9/11, profetior, och annat smått och gott? Och då har jag ändå inte ens nämnt Billy Bat själv, seriefiguren som om och om igen uppfinns av olika serietecknare runtom i världen, ofta med olyckliga följder både för tecknaren och omgivningen.

Lee Harvey Oswald

Quiz: Vem är denna historiska karaktär som pratar med Billy? En ledtråd för den som inte känner igen honom är att mannens efternamn och namnet på en av Walt Disneys allra tidigaste figurer är detsamma.

Faktum är att det är lite för mycket av allt i serien. När Urasawa är som bäst får jag gåshud, och den reaktionen kan orsakas både av krypande skräckinslag och för att dittills disparata element plötsligt passar ihop på ett nytt, smart och (antagligen) olycksbådande sätt. I serier som psykothrillern Monster (ursäkta den krattiga recensionen men det var en av mina allra första här på bloggen) och 20th Century Boys förekommer båda delarna, men i Billy Bat är det mer ont om dem. Historien, skriven av Urasawa tillsammans med Takashi Nagasaki, är rejäl och med tuggmotstånd, och människorna vi lär känna är alla intressanta och personliga, även de med historisk bakgrund som här ofta får oväntade roller.

Men det bränner sällan till. Det finns gott om scener och idéer som känns som om de är på väg mot de där allra högsta topparna som finns i de nämnda tidigare Urasawa-serierna när spänningen är vid bristningsgränsen och sen exploderar, men när stämningen här borde vridas åt ett varv till avtar den istället och desarmeras. Det finns riktigt lyckade scener som en våldsamt spännande och obehaglig resa genom USAs sydstater, och en nattlig biltur på väg mot en ödsligt belägen japansk by där någonting otäckt pågår, men det är långt mellan dem. Så vad jag får nöja mig med är istället en skickligt berättad thriller med mycket stämning men där de riktiga höjdpunkterna saknas.

Sydstaterna

Och att serien saknar de där gåshudsframkallande scenerna gör också att jag den här gången störs lite mer av att det finns lite för många lösa trådar här. Jag kan verkligen inte säga att hans andra serier de heller omsorgsfullt knyter ihop handlingen för Urasawas styrka vad gäller intrigen är mer att skriva scener som framkallar starka känslor och att slänga fram fascinerande idéer och tankar snarare än att fullfölja dem, men här där det är längre mellan de där känsloutbrotten syns också bristerna i handlingen desto mer. Plus att jag saknar en förlösande avslutningen för här verkar det som om Urasawa när det är dags för serien att ta slut har ändrat sig om vad serien egentligen handlat om och det skaver en del. Slutet i sig är bra, men jag är tycker inte det passar som slut för just den här serien, typ.

Det som definitivt fungerar här är däremot persongalleriet. Jag tror inte att det finns en enda person i serien här som jag inte är emotionellt involverad i: Jag vill veta hur det går för dem, och blir smått irriterad när jag inser att jag inte kommer få läsa mer om deras historia. Framförallt är det några av de som börjar som bad guys som visar sig vara betydligt mer komplexa än de från början verkade vara som jag är svag för.

En annan sak som jag också gillar är hur Urusawa tecknar västerländska historiska personer här. Som med många Urasawa-serier utspelas stora delar av handlingen utanför Japan men den här gången dyker det också upp kända historiska personer som Einstein, Hitler och Chuck Culkin (en Walt Disney-kopia som har en stor roll i serien). De går alla lätt att känna igen men de ser samtidigt mycket annorlunda ut mot hur jag är van att se dem skildras; som uppvuxen i Sverige har jag sett dem karikeras och avbildas otaliga gånger och alltid av illustratörer med samma kulturella bakgrund, och därför är det fascinerande att se dessa ikoniska personer skildras av någon med en annan bakgrund som har andra idéer om vad som är utmärkande för deras utseende. Och sen gillar jag också Urasawas robusta sätt att rita människor där man verkligen kan känna hur fysiska de är, med tyngd och volym 🙂

Billy Bat är helt klart en bra serie, men som det nog framgått var jag också lite besviken på den. Jag väntar mig helt enkelt mer av Urasawa av en serie som den här som känns som om den borde passa honom, med den totala friheten att blanda in vadsomhelst både från fantasin och från verkligheten. Jag skulle säga att grundproblemet för min del är att karaktären Billy Bat själv aldrig klickar, vare sig som seriefigur i serien där det hela tiden sägs att serierna är så fantastiska men sidorna som finns insprängda är rätt så menlösa, eller som symbol för de okända krafter som påverkat mänsklighetens historia. Billy Bat borde vara karismatisk / sardonisk / olycksbådande / ironisk, men han är ingetdera, tyvärr.

Och som slutlig konsumentinformation kan jag nämna att jag läst serien som scanlation eftersom en officiell översättning till engelska saknas. Det kanske dyker upp en inom sinom tid men jag är inte så säker: Dels är serien inte lika vass som Monster/Pluto/20th Century Boys, dels kan det säkert vara lite knepigt med en serie där stora delar handlar om vad som uppenbart är Walt Disney och en seriefigur vars symbol i princip är identisk med Batmans -> två stora internationella bolag (Disney och Warner Brothers) kan ha copyright-invändningar mot serien och i ett land som USA där stämningar står som spön i backen kanske det inte är värt risken att ge ut en serie som knappast skulle bli en storsäljare hur som helt.