Jannah – Mellan två världar

En mycket oväntad men mycket välkommen start på serieåret 2021: Efter nästan fem år dyker en fortsättning upp på den svenska science fiction-serien Jannah (manus/teckningar av Frida Ulvegren/Johan Jergner-Ekervik) vars första del, Sista året på Jorden, var en skildring av den nära framtiden (eller kanske snarare en parallellvärld, med tanke på de angivna årtalen) där vår planet har utnyttjats till bristningsgränsen. Miljöförstöring är nästan total, multinationella techföretag kontroller i princip hela världen, och det enda hoppet är planeten Jannah, en jordliknande planet som upptäcks och börjat koloniseras. Men eftersom det är oerhört dyrt att färdas dit är det en i princip ouppnåelig dröm för de vanliga medborgarna…

Det första albumet följde en liten grupp människor, alla med anknytning till en helt vanlig svensk familj. Hopplösheten var nästan total, men tack vare en vän slutade albumet med att de fick chansen till en nystart: Vännen var mångmiljardär och betalade biljetter för dem alla till Jannah, och resan påbörjades.

Mellan två världar (som för övrigt också är titeln på den svenska översättningen av en klassisk Robert Heinlein YA-science fiction-roman) utspelas helt under denna resa, och består i mångt och mycket av tillbakablickar som låter oss få veta mer om varför den disparata gruppen resenärer hamnat på ett skepp med enkelbiljett bort från Jorden. Den längsta av dem, med sina 50+ sidor lång nog att vara ett album i sig, beskriver via berättelsen om Xie och hur hon blir en så kallad rymdpirat den politiska situationen på Jorden. I det förra albumet fick vi en närbild av hur det ser ut i ett relativt välmående Sverige, men nu blir det uppenbart hur illa det står till med världen i det stora hela. Andra pusselbitar får vi också, som både berättar mer om resenärerna och om vad de reser ifrån. Det vi knappt får veta någonting om är hur det ser ut på Jannah, färdens mål, och det får vänta till den sista delen kommer ut.

Från Xies tillbakablick, liksom de andra skildrade med en monokrom färgskala

Någonting som jag verkligen hoppas kommer hända, och med lite tur med ett kortare intervall än mellan bok ett och två 😉 Teckningarna är fortsatt bra men med en lite annan känsla än i den första boken. Där var människorna lite rundare, med dragning åt det gulliga hållet, medan de här ser lite mer vuxna ut; jag vet inte hur de två ansvariga för serien fördelar arbetet sinsemellan men kanske har fördelningen ändrat sig, eller så är det bara tiden som gått som gjort att stilen förändrats. Manuset är tajt och rytmen i växlingarna mellan nutid/ryndskepp och dåtid/Jorden är riktigt lyckat, och gör att serien känns professionell och väl genomtänkte. Den professionella känslan förstärks också av bokens utformning med bra tryck och rejält papper som gör sidorna rättvisa med sin färgläggning i vad jag skulle kalla modern europeisk seriestil.

Jag gillade den första boken men var skeptisk till att det skulle bli något fortsättning eftersom det är så mycket enklare att starta någonting än att slutföra det, och en ambitiöst upplagd svensk science fiction-serie är nog tyvärr inte det mest säljande koncept man kan tänka sig.

Förutom vad gäller läsare som mig då, som gillar serier, gillar science fiction, och älskar att få läsa någonting annorlunda som inte påminner om någonting annat. Och det är precis vad som bjuds här: En rejält ovanlig serie, och inte bara för att den kommer från Sverige för stämningen i Jannah hittar man inte på många andra ställen med sin blandning av tystlåten nordisk diskbänksrealism och faktiskt riktigt bra science fiction-känsla därtill, med rymdskepp som färdas mellan stjärnorna, egensinniga och bara halvfungerande AI:s, och med en alldeles utmärkt pacing i berättelsen som avslutas precis som den första gjorde: Med en rejäl cliffhanger som får mig att ivrigt se fram mot nästa bok.

Och förhoppningarna om att det blir en fortsättning och avslutning är större nu; om en fem år lång paus inte stoppade Ulvegren/Jergner-Ekervik så borde det finnas en god chans till en tredje bok också. Tummar hålls 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

The Eternaut 1969

Ha, tajming! När jag skrev om den engelska utgåvan av originalversionen av klassikern Eternauta/The Eternaut var det i mellandagarna julen 2015 och snön hade just kommit vilket jag tyckte passade förträffligt med tanke på den dödliga snön som i serien faller över Buenos Aires. Nu när jag ska skriva om den engelska utgåvan av den senare versionen av samma serie från 1969 är det återigen mellandagar och återigen (fantastiskt nog!) med snö utanför. Så vad tycker jag om serien när Alberto Breccia står för teckningarna istället för Francisco Solano López (Héctor German Oesterheld skrev manus båda gångerna)?

Tja, jag får nog säga att jag förstår varför det är originalversionen som har blivit den stora klassikern. I den nyare versionen går allting alldeles för snabbt; den långsamt malande känslan av hur obevekligt den utomjordiska invasionen slår ner allt motstånd blir inte alls lika stark när man som här klarar av allting på 50 sidor i stort format. Visserligen ofta med rikliga mängder text / sida, men ändå:

När personer dör känns det som om jag knappt ens fått veta deras namn innan de försvinner ur handlingen, och det gör det svårt att bry sig om dem. Framförallt slutet är stressat och smått obegripligt, vilket enligt det redaktionella materialet (som nog tog ungefär lika lång tid att läsa som själva serien) beror på att läsarna av tidskriften serien publicerades i inte gillade serien. Och det är en begriplig förklaring, men att det finns ett skäl till att slutet är misslyckat gör det förstås inte mindre misslyckat för mig som läsare :-/

Vad övrigt kan sägas om manuset är att det följer originalet troget, förutom den mer kompakta formen. Som det också sägs i de medföljande texterna hade Oesterheld vid den här tiden blivit mer uttalat politiskt intresserad och det märks. Jag skulle inte säga att parallellerna mellan utomjordingarna och framförallt USA är övertydliga, men visst framgår det tydligt den här gången, till skillnad från originalet som kan tolkas friare.

Bokens design är också den mycket tristare, och det framgår än tydligare om man jämför med två andra relaterade böcker också utgivna av Fantagraphics. Den ena boken är förstås originalversion som hade en suggestiv och mycket ovanlig design som framhävde klaustrofobin och ensamheten som drabbar de utsatta människorna. Den andra är Mort Cinder, också den ett samarbete mellan Breccia & Oesterheld, som hade en fantastisk taktil känsla i omslagets säreget mjuka inbundna omslag, och ett lika fantastiskt tryck som återgav Breccias illustrationer perfekt. Den här boken har ett mycket tråkigare kartongomslag som också är av den typ som omedelbart när den packats upp på grund av luftfuktighet (oavsett hur liten) omedelbart tappar formen.

Men med allt det sagt finns det en sak som är riktigt bra den här gången: Breccias teckningar. Där López teckningar var realistiska är Breccias istället närmaste abstrakta, suggestiva istället för beskrivande. Det är en njutning att se sidorna, och saker som de utomjordiska varelserna som i López version ibland kändes lite pinsamt Blixt Gordon-liknande blir i Breccias händer någonting helt annat och betydligt mer skräckinjagande.

Gurbos à la Breccia
Gurbos à la López

Så det finns egentligen bara två skäl till att köpa den här boken: Att man är nyfiken på den alternativa versionen av The Eternaut, och/eller att man vill se Breccias teckningar. Och ärligt talat är det endast det senare skälet som jag skulle rekommendera att man funderar över, för manuset är inte annorlunda på något intressant sätt, medan Breccias teckningar är väl värda en titt.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Chu: Chew redux

Det är några år sedan John Layman & Rob Guillorys serie Chew avslutades; en riktigt bra serie trots ett slut som inte riktigt nådde upp till mina förväntningar. Sedan dess har de två gjort lite serier på varsitt håll men ingenting som jag läst har direkt fastnat; på sin höjd har det varit småkul, om ens det. Men nu är det dags för mer serier från det abnormalt matfixerade universum där detektiv Tony Chu huserar, och den här gången är det ingen ordvits i titeln som kort och gott heter Chu. Layman står fortfarande för manus men Guillory nöjer sig med ett och annat gästomslag, och istället är det Dan Boultwood som tecknar.

Serien utspelar sig innan Chew, närmare bestämt precis när den globala kycklingpest vars konsekvenser fortfarande dominerade världen i Chew bryter ut. Och visst är Tony Chu återigen med, men huvudrollen innehas den här gången av hans yngre syster Saffron Chu som mig veterligen aldrig vare sig nämndes eller syntes till i den förra serien.

Vad det betyder för hennes överlevnadschanser vet jag inte, men med tanke på vad hon pysslar med i de första fem numren av serien, en avslutad miniserie som utlovas följas av fler med Saffron, så ser det nog rätt mörkt ut. Hon har nämligen slagit sig in på den kriminella banan, och dessutom fått den lokala kriminella bossen till sin fiende. Lägg därtill att hennes äldre pojkvän ger ifrån sig seriöst skumma och obehagliga vibbar, och hon har ett trassligt liv att se fram mot…

Bisarra matbaserade superkrafter? Jodå, Saffron är en cibopars; exakt vad det innebär förklaras inte i serien, men för den som läst Chew och den här miniserien framgår det rätt tydligt vad det handlar om 🙂

Hur står sig då Chu jämfört med Chew? För min del kan jag inte svara ännu. Chew var en serie som blev bättre ju mer jag läste av den, där många av seriens styrkor kom från hur handlingen hoppade framåt, bakåt och sidledes i tiden, och hur scener repeterades med små men signifikanta skillnader, ofta med utsökt komisk effekt. Fem nummer av Chu är alldeles för lite för att se om den nya serien kommer växa på samma sätt så jag kan inte ge några säkra besked. Men om jag ska gissa tror jag att den här serien kommer få svårt att nå upp till den förra. Fyra skäl som talar för den teorin är:

  • Teckningarna. Boultwood tecknar bra och Layman skriver i en text i tidningen att han letat efter en tecknare som påminde om Guillory men som ändå hade en egen stil. Och delvis stämmer det, men ibland blir det lite för likt Guillory och då känns det bara fel eftersom det inte ser riktigt likadant ut.
  • Hoppandet i tiden. Eftersom den här serien som det verkar kommer utspela sig över en mycket kortare tidsrymd finns det inte plats för samma vildsinta berättarstil, tyvärr.
  • Vi vet hur det går. Inte med Saffron, men i det stora hela. Det är alltid ett problem när man gör en föreföljare och det är möjligt att göra någonting bra ändå. Men svårt är det.
  • Jag blir lite misstänksam av själva det faktum att Layman skrev en serie som blev en stor succé, sen när den var klar provade nya projekt som aldrig riktigt lyfte, varpå han gick tillbaka till succén för att skriva mer om den. M a o, det känns lite som om han söker det trygga snarare än det äventyrliga, och igen, Chew var bra just för att den tog så stora risker.

Men all skälen handlar ju huvudsakligen om att jag inte är säker på att serien kommer bli bra i framtiden och säger egentligen ingenting om hur den här första miniserien var. Och sanningen är att jag hade kul när jag läste den, men att jag inte är säker på om det var för att den var bra i sig eller för att det var kul och trevligt att återse en gammal bekant serie som jag är svag för. Efter en miniserie till eller två ska jag nog kunna uttala mig mer säkert, så återkommer då 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Infinity 8: Slutrapport

I ärlighetens namn måste jag säga att jag aldrig trodde att förlaget Lion Forge skulle lyckas ge ut alla åtta album i sviten om rymdskeppet Infinity 8. Fransk science fiction i serieformat i USA är inte exakt ett recept på framgång, och att en helt okänd och sprillans ny sådan serie skulle ges ut i inbundna utgåvor antog jag skulle innebära en oavslutad utgivning. Men jag bedrog mig för häromveckan dök den sista volymen upp, precis som utlovat, och den åttonde rebooten av tidslinjen var ett faktum 🙂

Jag har tidigare skrivit om, låt se, volym 1, 2, 3 och 5, men jag tänkte inte göra regelrätta recensioner av de saknade volymerna utan bara knyta ihop säcken med några allmänna ord om serien. Och de allmänna orden är att i allmänhet var Infinity 8 en mycket underhållande serie. Lewis Trondheim som är den huvudsakliga arkitekten bakom den har en sprudlande fantasi som här ges utlopp när han tillsammans med sina ritande kollegor (alla volymer har separata tecknare, medan manus skrivits av olika konstellationer där Trondheim, albumets respektive tecknare, och ibland andra manusförfattare jobbat tillsammans) i princip låter vad som helst kunna ske. Vill en tecknare göra en zombieserie i rymden? Varsågod! Vill en annan göra någonting som mest av allt liknar en pastisch på science fiction à la 50-talets pulpromaner? OK!

Stringent berättande som sträcker sig över flera volymer finns, men det är egentligen inte förrän i de två avslutande böckerna som den större historien får någon slags riktning. Och det innebär att de två volymerna får en helt annan ton, på gott och ont.

Boulet

Det som är bra är album sju, tecknat av Boulet som också står för det mesta man manuset som det känns. I efterordet skriver Boulet att han till skillnad från de tidigare albums 50-talskänsla ville gå framåt i tiden, till 70-80-talets science fiction, och det stämmer, men framförallt märks Boulets egen speciella stil. Hans svala ironiska humor påminner en hel del om Trondheims, men när han blir allvarligare är känslorna långt hetare och mer utagerande än Trondheim någonsin blir. Teckningsmässigt är det också en fullträff, med en stil som för mig frammanar tankar på någon slags ohelig mix av Star Wars & Conan the Barbarian. Som sagt, 70-80-tal 🙂

Det sämre är tyvärr det avslutande albumet, tecknat av Killoffer och helt skrivet av Trondheim. Killofers stil som passar i vissa serier är här malplacerad och alltför nedtonad för att illustrera Trondheims historia som är tänkt som en gigantisk Big Bang där alla tidigare albums huvudpersoner återkommer i en allomslutande strid. Manus och bilder fungerar inte ihop, och jag kan inte påstå att jag var så förtjust i manus-twisten heller. På många sätt känns Boulets bok som ett mycket bättre slut, så tja, lite tråkigt är det.

Killoffer. Ett till problem med manuset i sista albumet är att efter en svit böcker med intressanta kvinnliga huvudpersoner så avslutas hela serien med att löjtnant Reffo som dittills enbart varit en bikaraktär som endast utmärkts av hans envisa och patetiskt obehagliga försök att flörta med de nämna kvinnorna plötsligt står i centrum, och är den som leder alla i den avslutande kampen. Suck.

Men allt som allt är hela sviten om det besynnerliga rymdskeppet Infinity 8 kul att läsa, med en varierande kvalité men med ett (nästan) ständigt gott humör. Det är svårt att inte jämföra med Trondheims tidigare ambitiösa projekt Dungeon/Donjon, också det ett projekt där Trondheim tillsammans med Joann Sfar samarbetade med andra tecknare i ett löst sammanhängande epos men då i fantasy-miljö. Hur svag jag än är för science fiction kan jag inte säga annat än att Dungeon är överlägset bättre läsning; Infinity 8 tas med en alltför stor klackspark för att kunna konkurrera, och det svaga slutet är också ett minus. Fast när jag tittar på en lista över de åtta albumen märker jag att jag blir på gott humör av att tänka på sju av dem, med Boulets som favorit, och sju av åtta är inte så pjåkigt!

För att inte avsluta med en av de sämre sidorna får det bli en till av Boulet, från ett besök vid universums slut
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Shingouzlooz Inc.

Linda och Valentin-dags igen! Inte av originalkreatörerna utan det är återigen fråga om ett specialalbum där några andra får göra sin tolkning av serien. Det här är det andra albumet av det slaget när det gäller LoV efter Manu Larcenets buskis-komedi Jakolassens rustning, ett album som jag gillade som ett fan av Larcenets andra serier med dess typiska utseende och stämning. Men den var onekligen rätt långt från känslan av ett ”vanligt” LoV-album, så för de som hellre läser någonting åt det hållet är dagens album Shingouzlooz Inc. (manus av Wilfrid Lupano, teckningar av Mathieu Lauffray) ett mycket bättre val 🙂

Om ni klickade på länken till Jakolassens rustning här ovan såg ni kanske att jag redan skrivit om det här albumet redan, men då angående den engelska utgåvan, så det blir lite repris här vad jag tyckte om den. Men som alltid blir känslan lite annorlunda vid en omläsning: Jag vet ungefär vad som väntar, istället för att hoppas/frukta någonting annat. Och det var helt klart en fördel när det gällde det här albumet där shingouzerna som vanligt ställer till det; jag visste att det handlade om ett lättsamt äventyr i klassisk LoV-stil snarare än en egensinnigare tolkning, och det gjorde att jag hade roligare när jag läste.

Trots de i teorin stora insatserna i serien, som Jordens undergång och en eventuell galaktisk finanskrasch, känns albumet mest av allt som någonting mycket enklare: En vanlig dag för Linda och Valentin, med de bekymmer som den för med sig. Var i kronologin albumet utspelas är inte klart, men de två är hur som helst här helt vanliga rymdtidsagenter som fått ett som det i början verkar enkelt uppdrag. Såklart visar det sig vara mer komplicerat, och det hela resulterar i en beprövad uppdelning av arbetsuppgifter, vilket betyder att medan Linda får ta hand om de kosmiska delarna får stackars Valentin hantera de mycket mer prosaiska:

Kosmiskt storslagna vyer för Linda, …
…smutsiga maskinrum för Valentin

Det är som sagt beprövade ingredienser som bjuds, med fanfavoriter som Albert och de redan nämnda shingouzerna, och utomjordingar som är begeistrade och fixerade över Lindas skönhet (och just den delen kändes inte roligare att läsa den här gången heller). Så särskilt originellt är det inte, men det är trevligt att spendera en solig eftermiddag med Valentin kämpandes mot Murphys lag när det kommer till kvantumfiskar, ett uselt underhållet rymdskepp (inköpt mycket billigt av shingouzerna), en skrupelfri finansrobot, och allt som tänkas kan, medan Linda tillsammans med Albert tar sig an världsslukare i rymden. De andra serier jag läst av Lupano har liknande egenskaper: Kompetent hopsnickrade och en garanterat underhållande stund utan oväntade överraskningar.

Det finns några serier som för mig personligen känns som om de blivit utmärkande för den här bloggen, och LoV är en medan Spirou är en annan. Det är inte nödvändigtvis för att det är de serier som jag skriver mest om eller läser mest av (hello manga!), men det är klassiska serier som fortfarande har en ganska livlig utgivning på svenska både av de gamla serierna och av nyare versioner, och eftersom varje nytt album är en avslutad berättelse blir det rätt många recensioner av dem. Återigen jämfört med exempelvis manga där jag oftast recenserar hela avslutade serier på några tusen sidor, istället för en recension för varje ny del. Men vad gäller LoV vet jag inte hur det blir fortsättningsvis; mig veterligen finns nu alla serier med anknytning till LoV på svenska, i någorlunda färska utgåvor dessutom. Synd!

Kan köpas bl.a. här:

Bilal sera toujours Bilal: Bug

Den gamle serieräven Enki Bilal närmar sig så sakteliga 70-årsåldern, men fortsätter teckna serier i samma stil som han gjort så länge: Det är science fiction, det utspelas i den (någorlunda) nära framtiden på Jorden, och det finns rikliga mängder mysticism, för att inte säga ren religion, uppblandat med det teknologiska. Det vill säga när han själv skriver manus; om det är till exempel Pierre ”Linda och Valentin” Christin som skriver brukar det istället handla om realpolitiska thrillers, en helt annan genre.

Men i hans senaste serie Bug är det han själv som står för hela konkarongen, och vi bjuds därför på en historia som utspelas när plötsligt en dag Jordens datanätverk klappar ihop. Vissa specifika delar fungerar fortfarande, men nästan allt som styrs med hjälp av datorer kraschar abrupt vilket leder till en mängd katastrofer i en redan splittrad värld. År 2041 har många av dagens politiska konstellationer nämligen försvunnit vilket gör att samarbete mellan nationerna försvåras, och när det verkar som att det hela på något sätt hänger samman med en nyss återkommen expedition till Mars där bara en av astronauterna överlevt börjar klappjakten på honom där alla hoppas att han ska kunna förklara vad som hänt.

Bug är verkligen en typisk Bilal-serie. I den här första delen (del två kommer senare i höst) förklaras aldrig riktigt vad det egentligen är som pågår (vi får reda på vilken/vilka som gjort det, men varför och hur vet vi inte), och jag skulle nog tro att det kommer finnas oklarheter kvar när serien avslutats också; Bilal har som sagt en förkärlek för det mystiska som syntes till i tidigare serier som Gudarnas marknad-böckerna eller trilogin Animal’z / Julia & Roem / The Color of Air som gått att läsa i Heavy Metal de senaste åren. Det blir aldrig lika mystiskt/religiöst som hos SF-författare som Arthur C Clarke där det ibland finns en närmast orgiastisk känsla inför det slutgiltiga mysteriet för Bilal föredrar att låta det mystiska blanda sig med det vardagliga, och i alla hans serier finns det ett stråk av en grå och trist vardag som håller serier närmare marken.

Den där gråa trista känslan är ovanligt tydlig i den ovan nämnda trilogin där i princip alla sidor går i en monoton gråblå färgskala innan det mer uppsluppna slutet då Bilal släpper fram andra färger igen. Här i Bug finns alla färger med, även om hela tiden det gråblå dominerar. Överlag har Bilals teckningar med tiden blivit lösare i konturen. Att han i grunden är en realistisk tecknare ändras inte, men i jämförelse med serier från 80- och 90-talet är hans linjer mer skissartade och inte lika skarpa nuförtiden; i Bug går det till och med så långt att vissa sidor är smått suddiga, dvs ur fokus, vilket verkar vara ett medvetet stildrag och inte ett fall av dåligt tryck eftersom den franska utgåvan ser likadan ut.

Men med det sagt kommer Bilal nog alltid förbli en tecknare som jag i grunden förknippar med cement och tung apparatur. Och det gäller även människorna där framförallt de äldre männen fortfarande efter alla dessa år har starka drag av de sovjetiska politruker Bilal tecknade i 80-talsserier som Jakten, med karga och väl utmejslade drag som vore de skulpterade i just cement. Jag har alltid tyckt att Bilals teckningsstil går lite på tvärs mot de historier han vill berätta; det är inte fel i sig med hans tunga teckningar tillsammans med de mer mystiska innehållet, men det gör att stämningen aldrig lättar oavsett vad som händer. Det närmaste han kommit är kanske just i de där slutsidorna i den tidigare trilogin, när färgerna som kommer åter gör att sidorna andas på ett helt annat sätt tack vare kontrasten mot de tidigare.

Enki Bilal hör definitivt till de klassiska serieskaparna när det gäller franskspråkig science fiction. Hans historier är ambitiösa, och hans teckningar har sin alldeles egna och omedelbart igenkännliga stil; har man läst någonting av Bilal kommer man garanterat känna igen honom nästa gång man stöter på någon av hans serier. I de sena Linda och Valentin-albumen syns det tydligt att Mézières kikat på Bilal, och även i mer moderna franska SF-serier som Orbital kan man se Bilals inflytande när det gäller färgsättningen. Bug är ett utmärkt på den sene Bilal: Lite friare teckningsstil, en mer dämpad färgskala, och noggrant berättad. Inklusive en smula styltig dialog och ett tillplattat tempo, något som förvisso också kännetecknat Bilals serier genom alla tider; han slarvar aldrig med historien, men det är nog för teckningarnas skull manuset finns och inte tvärtom 😉

Kan köpas bl.a. här:

Doktor Voronovs komplott

En liten kluven känsla är det alltid när en serie ursprungligen skriven på ett språk jag inte behärskar översätts till svenska när jag redan skaffat den på ett annat språk: Kul att den nu finns här också, men synd att jag inte väntade på den svenska utgåvan. Och när dessutom den senare är överlägsen på alla sätt (design, tryck, översättning, …) blir det ännu svårare att motstå att köpa serien igen! Men sen kan man ju ha tur också, som till exempel att det svenska förlaget skickar ett recensionsexemplar av boken 😉

Och därmed är jag framme vid dagens serie, närmare bestämt Blake och Mortimer-albumet Doktor Voronovs komplott. Jag har redan skrivit om den när jag köpte den där nämnda tidigare utgåvan, på engelska närmare bestämt, så ta och läs den först för att se vad jag tyckte om albumet då, för tio år sedan, så ska jag skriva några ord om vad jag tyckte den här gången. Och här kommer de!

Jag var rätt kritisk mot albumet förra gången, huvudsakligen för att jag tyckte att Sente/Juillard inte lyckades riktigt lika bra med att försöka efterlikna Jacobs originalserier i jämförelse med Van Hamme/Benoits version . Och det är väl iofs fortfarande sant, men eftersom det är rätt länge sen jag läste den senare så blev det en lite mer fristående läsning nu, och jag kände mig vänligare inställd till Sente/Juillard. Den har den för Blake och Mortimer typiskt grundligt berättade och välmatade historien (intrigen i albumet skulle för de flesta andra serier ha krävt betydligt fler sidor att berätta), och tempot är likaså det rätta med metodiskt återgivna skeenden som även när det gäller snabba actionscener inte drar sig för sakta ner det hela med hjälp av stora sjok berättartext:

Det är vanligt att anse att serier där texten enbart återger vad som redan skildras i bild är misslyckade som serier betraktat, och jag kan ofta hålla med om det. Men det finns (som alltid) undantag, och en serie som Blake och Mortimer där det är ett mycket medvetet stildrag har jag ingenting emot. Här gör det att jag tvingas läsa serien i ett mycket långsammare tempo än annars, och det bidrar till den speciella känslan: Att läsa ett Blake och Mortimer-album känns för mig som att se på när någon mycket metodiskt och mycket organiserat murar upp en vägg. Sten läggs på sten i jämn takt, och när det är klart står muren där, stabil och helt utan hål. Sen är det förstås en smaksak om man gillar att se på när någon murar 😉

I övrigt kan jag nämna att jag fortfarande tycker att det känns lite påklistrat med Beatles-medlemmarnas uppdykande (men det är bra att den svenska utgåvan mha fotnot nämner dem); jag kan inte riktigt svara på varför jag tycker att det känns krystat medan referensen till Sputnik däremot känns helt naturlig. Och Juillards teckningar skulle må bra av lite mer omsorg, för även om de vid ett första påseende ser bra ut och fångar Jacobs stil så förenklar han ibland teckningarna alltför mycket vilket leder till att ansikten mm kan sakna djup.

Helt perfekt är inte Sente/Juillards försök att efterlikna de äldre serierna, men det är ett bra försök och en trevlig läsning för de som gillar stilen. Som jag skrivit förut läste jag Blake och Mortimer för första gången som vuxen så jag har personliga inga nostalgiska känslor för den, men eftersom Sente/Juillard i så hög grad försökt att hålla sig till Jacobs version att de till och med låter serien utspelas i dåtid (närmare bestämt 1957) så blir känslan att läsa den här kontrafaktiska historien ändå nostalgisk men på ett mer abstrakt plan för min del. Gammeldags är den, oavsett när den faktiskt skrev, men det är också avsikten!

Kan köpas bl.a. här:

Mardrömmarnas stad

Något beskuret omslag pga att albumet är lite större än min scanner

Djupgrävning i bokhyllorna, varpå jag ramlade över Mardrömmarnas stad, ett album av Caza (pseudonym för Philippe Cazaumayou), och ett album som jag gillar att läsa om när andan faller på. Som nu alltså; lite trygg och avkopplande läsning känns precis rätt. För den som läst Caza är det kanske lite underligt att höra hans serier beskrivas på det sättet, men just det här albumet som kom ut i Sverige 1980 är ett mysalbum för min del. Det var ett av de första seriealbumen som lanserades med sloganen ”Serier för vuxna”, och att läsa det när det kom ut, helt utan kontext (man skulle kunnat tänka sig att en satsning på någonting nytt som det här skulle fått förlaget Carlsen If att på något sätt förbereda läsarna, men nix pix, läsaren fick klara sig själv 🙂 ), var väldigt roligt.

Visst fann det tidigare serier som definitivt också inriktade sig på lite äldre läsare än de vanliga serietidningarna, men Mardrömmarnas stad, en samling serier som mixar hippiekultur/gröna vågen med Métal Hurlant-estetik (serien publicerades ursprungligen i Pilote, men senare flyttade Caza till Métal Hurlant och det är definitivt där han alltid hört hemma), var ändå en främmande fågel i Sverige. Och, misstänker jag, kanske i Frankrike också, för senare serier av Caza blir mer och mer ”traditionella” med ett mer renodlat sf/fantasy-innehåll, och där hippiefilosofin bytts ut mot ett mer tamt ”teknologi dåligt, natur bra”-tema (om serierna inte helt skippar sånt). Det finns bra senare serier av Caza också, och jag älskade en del av hans kortare serier à la mörk fantasy med tydliga drag av Lovecraft-liknande mytologier som publicerats bland annat i Tung Metall och Heavy Metal, men ju mer tiden går, desto mer inser jag att det är de enklare tidiga serierna från Mardrömmarnas stad som är de jag tycker visar Caza från hans allra bästa sida, när humor fortfarande var en del av hans serier.

Mardrömmarnas stad (det franska originalet varifrån ett urval serier plockats heter ungefär ”Scener från förortslivet”) innehåller korta historier som alla utspelas i och omkring några höghus i förorten. Återkommande karaktärer finns, som en ung man som känns som en representant för Caza själv, men framförallt är det herr och fru Medelsvensson, här kallade Miquelon, som råkar ut för underligheter. Det är moraliskt en enkel värld Caza tecknar: Den unge mannen är hippie, vill leva fritt, och för honom är det vanliga borgarlivet det värsta som finns, medan paret Miquelon vill att allt ska vara som det alltid varit, och att allt som är nytt är obehagligt.

Med andra ord en tämligen fördomsfull och simpel skildring, så det är inte tack vare den som albumet blir så pass bra som det är. Istället är det teckningarna och fantasin i berättelserna som lyfter det hela. Teckningarna och färgerna har stora likheter med den samtida Nicole Claveloux där färgvalen hela tiden återspeglar stämningarna på ett suveränt sett, och Cazas linjer är också lite livligare och rundare här än i senare serier där han visserligen fortsätter att vara mästerlig på färgläggning i sina dystrare serier, men där det blir någonting kyligt i de mer perfekta linjerna. Kort sagt älskar jag hans teckningar här i all sin underbara 70-talsestetik.

Tyvärr kan jag inte scanna några sidor från den svenska utgåvan; limningen av ryggen är sådan att om jag försökte öppna albumet helt kommer alla sidor lossna. Omslaget fixade jag som synes ovan, men exemplen från insidorna får bli på franska 🙂

Och berättelserna är någonting jag skulle vilja likna vid en mix av skräckserier à la Chock (dvs Warren), de ofta högtravande försöken till djupt allvar som Métal Hurlant-liknande tidningar ofta försökt sig på (med mestadels som mest halvdan framgång), filosofi åt gröna vågen-hållet, och det viktigaste av allt eftersom utan det skulle det här blivit en alltför pretentiös läsning, ren humor. Det finns mycket man kan kritisera i det här albumet, allt från hur hippies framställs som mer äkta och så oändligt mycket intressantare människor än de småborgerliga till några etniska skildringar som sitter fast i gamla franska serietraditioner, men om jag skulle nämna de två saker som gör att jag trots det tycker så mycket om albumet som jag gör så är det teckningarna och just humorn. Och, förstås, den mycket lyckade blandningen av historier:

Små återkommande inslag som hur Miquelons störs av ljud från grannar och vad det leder till om man exempelvis bankar i taket för att få grannarna att upphöra med ljudet eller om man går på jakt tillsammans med alla andra Miquelons för att förstå vad det är som åstadkommer det där irriterande klopp-klopp-ljudet blandas med 100% seriösa skildringar av depression och ångest över att leva ett grådaskigt liv i en lägenhet av sten. Var och en är historierna oftast OK men sällan mer än så, men tillsammans blir det någonting mycket bättre. Jag har flera gånger här på bloggen kritiserat samlingar av kortare serier för att det saknats en röd tråd, och att de disparata historierna blir svagare av att presenteras utan samband med de omgivande. Mardrömmarnas stad är istället ett praktexempel på när en samling historier fungerar: Jag skulle nog kunna kritisera varenda en av serierna in albumet av olika anledningar, som att de humoristiska på sin höjd är putslustiga och att de allvarligare osar gravallvarligt tonårsfilosoferande, men tillsammans blir de så mycket bättre. Så om ni får tag på boken så ska den definitivt läsas som en helhet där humorn blir roligare tack vare det omgivande allvaret, och allvaret finjusteras av komiken.

Korta digitala lästips

Om man sitter hemma och inte kan gå ut och handla nya serier kan man iallafall köpa dem digitalt, och just nu är det en inte så dum idé: Omedelbar leverans och garanterat virusfri. Nuförtiden så kommer ju i princip alla serier ut också digitalt, åtminstone i de engelsktalande länderna, men jag tänkte att det kunde vara på sin plats med att nämna några heldigitala serier som det alltså inte ens går att köpa på papper, någonting jag annars så gott som alltid föredrar. Så om ni är utleda på soffliggande kommer här några inte helt usla läsalternativ 🙂

Biotope av Appollo (text) & Brüno (teckningar): En science fiction / polis-thriller i två delar där poliskapten Toussaint skickas till planeten Biotope för att utreda ett dödsfall. Planeten är orörd av människan och den enda bebyggelsen är ett forskningscenter där de anställda är mycket misstänksamma mot vad de långsiktiga planerna för planeten egentligen är och oroade över tanken på att kommersiella krafter kommer ta över. Så ett klassiskt scenario där en utböling anländer till ett litet samhälle långt från ära och redlighet där befolkningen håller tätt samman i olika grupperingar men där omvärlden är den gemensamma fienden.

Det jag gillar mest med Biotope är Brünos teckningar: Grovhuggna men samtidigt mjukt karikerade, och med en matt färgläggning signerad Laurence Croix där varje enskild sida använder en mycket begränsad pallet, ofta bara nyanser av max två färger. Det gör hela skildringen till en smådyster historia med en mycket egen stämning, och därtill bidrar såklart Appollos manus där Toussaint är urtypen av luttrad, småcynisk polis, och där resten av människorna är ständigt opålitliga.

Biotope är inte omistlig men jag tycker att den här relativt korta sf-historien håller på precis lagom länge. Berättelsen saknar ett omskakande klimax, men det är iofs rätt väntat med tanke på den allmänna känslan av grå och med tiden nednötta människor som skaver mot varandra; miljön omkring dem är grönskande och betyder mycket för dem, men själva är de färglösa. Och PS, apropå Brünos teckningar: Hans suveräna Atar Gull som jag skrev om för några år sedan finns också att köpa digitalt, och den rekommenderar jag helhjärtat; hans teckningar där är ännu bättre än här.

FRNK av Olivier Bocquet (text) & Brice Cossu (teckningar): Betydligt lättsammare underhållning bjuds här där vi istället för en framtidsskildring får en urtidsskildring. Eller åtminstone en skildring av hur Frank, en ung föräldralös pojke på flykt från ytterligare en fosterfamilj, sugs ner under vattnet i en grotta för att sen poppa upp i en dal proppfull med sabeltandade tigrar och Cromagnonmänniskor:

Jag gillar Cossus teckningar som ofta är livliga, men tycker färgerna är en gnutta tråkiga

Frank vägrar länge tro på att det han ser är på riktigt, men allteftersom tiden går inser han att jo, det är nog bara att acceptera faktum. Men det gör honom inte gladare; han saknar nutiden och dess bekvämligheter och vill mest av allt bara tillbaka, så att knyta an till de han träffar går dåligt.

Trots det är det här mest av allt en komedi med inriktning på ganska unga barn. Det blir allvarligare efter ett tag, och efter fyra delar när allt knutits ihop blir det till och med lite hjärtskärande. Men bara lite, humorn kommer först! Efter de fyra delarna har en till utkommit som jag inte läst; jag kände mig rätt nöjd med att ha fått svar på det mesta jag ville, och FRNK är mest av allt ett helt OK tidsfördriv, vare sig mer eller mindre.

Alas av Hervé Bourhis (text) & Rudy Spiessert (teckningar): Alas är en egendomlig serie som ser ut att utspela sig någonting som motsvarar 1800-talet, men i en värld där djurarter som grisar, apor, hundar med flera är intelligenta och civilisationens fackelbärare, och där människan är närmast utdöd. Tjuvjägare är ute efter de sista människorna, och akademiker argumenterar för respektive emot huruvida människor har någon som helt intelligens. Världen är så komplicerad att seriens 72 sidor egentligen borde vara alldeles för få men förvånande nog fungerar det; Bourhis lyckas förmedla mycket med få ord, och Spiesserts atmosfäriska teckningar fyller i de detaljer som behövs.

Det finns stora likheter med hur världen ser ut i Bryan Talbots Grandville-serier, men känslan är annorlunda; den är råare, och de olika djurarternas särarter sätter sin prägel betydligt mer än i Grandville där de mestadels ges uttryck i exempelvis olika fysisk styrka. I Alas ligger det djuriska mycket närmare ytan, med grisar som vill ha dy i badkaret snarare än vatten, och bytesdjur gör bäst i att passa sig för rovdjur om de senare skulle återfalla i tidigare vanor. Det gör att även människorna, i det här fallet en ung flicka och hennes bror som några människovärnare försöker skydda från de som vill människorna illa, känns mer som ett djur bland alla andra snarare än som någonting speciellt, någonting fundamentalt annorlunda.

Även om det som behövs hinns med på de fåtaliga sidorna skulle jag inte haft någonting emot att läsa mer från den här världen; det finns många outforskade vrår jag skulle vilja se. Men det är å andra sidan vackert så här, med en avslutad historia som man själv kan spinna vidare på i fantasin 🙂

Aion av Ludovic Rio: Åter till framtiden, och återigen en handling som utspelas på en i princip öde planet, Aion. Men den här gången är det ett kammarspel där endast två människor och en AI deltar, och ett spel där tidsresor/tidsloopar har en viktig roll när rymdtransporteraren Lexi Neel svarar på ett nödanrop från Elliot Lorentz, men när hon väl landar på planeten visar det sig att Lorentz dog för flera månader sedan och att bara en AI finns kvar som mottagningskommitté:

Om FRNK hade lite tråkiga färger så har Aion det i än högre grad, tyvärr

Jag uppskattar ansatserna i Aion, med ett tydligt sf-tema i grunden och en villighet att ge sig i kast med tidsreseparadoxer; jag är svag för den typen av historier så det är en bra grund för min del. Men Rio lyckas inte riktigt få ordning på sina kort för detaljerna i Lorentz plan håller inte, och det är en dödssynd för en tidsresehistoria där logiken för effekterna av att resa i tiden står i centrum. Rio kryddar det också med en del filosofi om huruvida ändamål helgar medlen, och om forskning till varje pris ska få utföras. Svåra problem, men i mitt tycke har Rio vare sig intressanta resonemang eller svar på frågorna så när serien är klar tycker jag att det ”skurken” gjorde inte var alltför farligt och att det ”hjälten” gjorde känns sådär. Och inte för att Rio lyckas skildra människor som har en rikare personlighet än bara ond eller god, utan för att han misslyckas med att skildra någon som är ond eller god.

Men ett inte helt ointressant försök, så jag låter Aion vara med bland serierna idag. Med tvekan 😉

Venezia av Lewis Trondheim (text) & Fabrice Parme (teckningar): Och till sist hoppar vi bakåt i tiden igen, till Venedig under dess glansperiod, när två utsända spioner från olika riken drabbar samman i den här förväxlingsdigra komedin. De två träffar omedelbart på varandra iförda sina personligheter som är tänkta att undgå misstänksamhet och lika omedelbart avskyr de varandra vilket de ger uttryck för i långa kaskader av förolämpningar. Senare möts de igen, då iförda kläder och personlighet som agenter när de avlyssnar samma möten och försöker stoppa samma politiska avtal mellan Venedis doge och en tredje stat, men den här gången slår det gnistor av annat slag när de från första ögonblicket attraheras av varandra. Lita på varandra gör de däremot aldrig, oavsett identitet, och det gör de alldeles rätt i:

Och så fortsätter det boken igenom (som samlar ihop de två franska album som finns i ett): De råkas i sina vardagsidentiteter och tycker illa om varandra, varpå de råkas som spioner och älskar varandra. Som läsare är det bara att acceptera att de två som i övrigt verkar smarta är helt inkapabla att känna igen någon när den satt på sig en lösmustasch eller en ansiktsmask av enklaste slag; för den delen verkar den dysfunktionella ansiktsigenkänningen också drabba alla i deras närhet. Att irritera sig på det är meningslöst, det är bara så det är 🙂

Trondheim är bra på den här sortens komiska käbbel och slapstick-action, och Parmes karikatyrer med vassa kanter passar bra till historien. Men precis som de tvås andra serier som jag läst, Tiny Tyrant, blir det aldrig mer än småkul. I Trondheims bästa serier finns samma känsla för dialog, som i hans Lapinot/McConey/Kanino, men dessutom personer man kan engagera sig i och tätare intriger. Tillsammans med Parme blir det aldrig mer intressant än en helt okej buskis utan djup, så kul att läsa, kul att titta på, men snabbt glömt.

Fem stycken heldigitalt utgivna serier, alla från förlaget Europe Comics, och alla på sitt sätt värda att läsa om man känner för det, men där Alas och i viss mån Biotope är de som höjer sig över underhållning för stunden. Själv har jag läst många fler men tänkte att ni skulle slippa få höra om serier som Otaku Blue (två album med den allra tröttaste exotifieringen av Japan och otaku-kulturen mixat med seriemördare av unga japanskor); sågningar får jag ta en annan gång när omvärlden mår lite bättre 🙂

Att köpa serier från Europe Comics brukar vara med marginal billigast att göra från Google Play, men IMHO så är det en rätt rörig affär både att hitta vad man ska ha (se upp så ni inte köper dagens serier på franska!) och att efter köpet förstå hur man ska läsa serierna. Men när man är van går det bra, och ett plus är att den DRM som används är relativt lätt att bli av med -> det går enkelt att läsa serierna på vilken manick man önskar. Comixology är enklare och mer anpassat för just serieläsare, men klart dyrare. Och sen finns serierna förstås också att köpa hos Amazon, Apple, med flera, men tyvärr inte hos de svenska internetbokhandlarna.

Ett onödigt men efterlängtat inköp: The Odd Comic World of Richard Corben

Varför onödigt? Jag har i princip allting i den här boken redan, på ett eller annat sätt som andra samlingar, enstaka tidningar, svenska översättningar. Och eftersom jag egentligen bara skaffar böcker för deras läsvärde för mig och inte bekymrar mig om att vara komplettist eller samlare så är det här någonting jag inte borde köpt.

Varför efterlängtat? Jag är oerhört förtjust i Richard Corbens 70-talsserier, som hans tidiga underground-serier och de något senare längre fantasy-serierna. Jag gillar hans egna manus som har mycket av både styrkorna och svagheterna hos amerikansk underground, med en särpräglad egen touch eftersom Corben är mer intresserad av science fiction/fantasy än de flesta andra serieskaparna som arbetade med undergroundserier. Men det är förstås teckningarna som är det viktigaste, och där kommer det där med efterlängtat in. För det saknas en riktigt bra samlad utgåva av Corbens serier från den här tiden. Vad som finns är enstaka böcker som den här från 1977 och andra liknande saker, och de senare utgåvor som setts till har tveksam kvalité på reproduktionerna. Den bästa utgåvan är nog förlaget Catalans tre böcker som samlar mycket av just undergroundserierna, men där finns istället några censurerade rutor med manliga könsorgan, och som de som läst Corben nog vet är det en ibland väldigt, hm, central del av serierna 😉

Så därför får jag göra som jag hittills gjort, dvs försöka skaffa in de böcker och tidningar som ändå finns, i en långsam uppgradering till de bästa återgivningarna jag kan hoppas på. Just den här boken har ett ganska grovt papper men bra återgivning generellt sett, även om färgserierna skulle kunnat tjäna på ett lite blankare papper. Höjdpunkten i boken för min del är den avslutande Going Home, en utmärkt melankolisk sf-serie om åtta sidor som jag inte hade på engelska förut, men däremot i en finfin svensk version i 6/85 (Epix tryck- och papperskvalité varierade våldsamt, men lyckligtvis var det här numret ett av de få med exemplariskt utförande):

För de som liksom jag gillar Corben och har läst en del av honom redan kan jag nämna att bland övriga serier i boken finns bland annat Mangle, Robot Mangler (där uppgraderingen för min del består av ett tidigare censurerat organ som jag nu kan beskåda i all dess prakt) och den utmärkta Cidopey (som också finns i fin svensk utgåva i Epix 7/84). För de som inte läst Corben tidigare men som är intresserade av att se hans undergroundserier är det här en förträfflig samling, men sorgligt nog både dyr och knepig att få tag på, vilket gäller i allmänhet för hans tidigaste serier. Hans nyare serier, på förlag som DC/Marvel/Dark Horse, kan vara småtrevliga men når inte alls upp till samma höga standard, tyvärr. Så den bästa rekommendationen är nog att göra som jag: Börja med det som går lätt att få tag på (de tidigare nämnda Epix-numren + 1/85, 4/85), och sen blir det till att gneta på!