Kort-kort: The Postman from Space

Eftersom det förra inlägget handlade om en misslyckad serie tänkte jag skriva ett litet inlägg om en betydligt mer lyckad, nämligen The Postman from Space av Guillaume Perreault. Det är en liten bagatell, mycket enkelt berättad, och avsedd för riktigt unga läsare, men det är en charmig och gemytlig bagatell som berättar om en dag i brevbäraren Bobs liv. Det är inte en vanlig dag, för istället för sin vanliga postrutt som han kan utan och innan måste han den här dagen leverera paket till helt nya ställen. Så Bob tar sitt lilla rymdskepp och ger sig iväg, föga anandes hur komplicerat uppdraget kommer bli…

The Postman from Space är upplagd som en klassisk berättelse för små barn: Varje leverans ser i grunden ut på samma sätt, med ett paket som Bob inte vet vad som är i det, och en mottagare som han inte vet hur han ska hitta. Det är hur lätt som helst att föreställa sig att någon högläser boken som en godnattsaga, med de tydliga upprepningarna och de återkommande små mysterierna (Vad är i paketet? Vem ska få det? Hur ser planeten ut? Vad kommer gå fel den här gången?). Dramatiken är småskalig, som att glada hundar äter upp Bobs lunch, eller att han ramlar i en lerpöl, så det är ingen risk att någon blir rädd även om det kan vara spännande att se hur det går.

Det är helt medvetet som jag beskriver TPfS som vore den en bilderbok för de minsta, för det är verkligen så det känns när jag läser den. Rytmen, de lättlästa teckningarna, den lika lättlästa historien; allt påminner om den klassiska bilderbokens form. Perreault gör det bra, det här är en bok jag skulle gillat som riktigt liten, och som vuxen är den faktiskt också riktigt mysig att läsa. För den vuxne finns det också en liten extra komisk poäng i leverans #4, när det för en gångs skull är lätt för Bob att hitta adressaten, men där adressaten väger skriva på att han tagit emot leveransen innan Bob gjort honom en tjänst…:

Kan köpas bl.a. här:
  • The Postman from Space (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Hipster-kritik av hipsters: Bubble

Som jag skrivit om flera gånger förut säljs det mängder av serieböcker i USA för närvarande, framför allt originalserier inriktade på lite yngre läsare, och ofta utgivna på förlag som inte enbart ger ut serier. Ett förlag som tidigt gav sig in i den marknaden är First Second som redan 2006 gav ut sina första serier, däribland några av en mina favoriter, fransmannen Lewis Trondheim. I början var det många översatta serier men allt eftersom har de satsat på fler originalserier, och generellt sett har de hållit en mycket hög kvalitè; jag har skrivit om serier de gett ut många gånger här på bloggen, och jag har köpt böcker utgivna av dem flera gånger när jag känt för något nytt att läsa, ofta utan att veta ett enda dugg om serien ifråga.

Och ibland går sådana chansningar fel, som med dagens bok: Bubble. Såhär i efterhand finns det gott om varningsklockor, som den rätt långa och krångliga listan på upphovsmakare som möter läsaren på första sidan: Skapad av Jordan Morris, skriven av Jordan Morris & Sarah Morgan, adapterad av Jordan Morris & Sarah Morgan & Tony Cliff (som också tecknat). Skälet till den otympliga listan är att serien är baserad på en podcast, så det handlar inte om en serie ursprungligen gjord för seriemediet, så tillblivelsen är komplicerad.

Varningsklocka två är att det handlar om en adaptering, för jag brukar sällan gilla sådana. Det blir ofta en konstig rytm när en berättelse gjord för ett medium rätt upp och ner flyttas till ett annat, om man inte gör en rejäl omarbetning, och det verkar det inte som om man gjort här. De olika podcast-episoderna går att urskilja i olika ”kapitel” (även om boken inte har någon kapitelindelning), och det saknas flyt mellan dem. Det märks också att det handlar om en berättelse gjord för ett ljudmedium, med gott om replikväxlingar som jag kan tänka mig fungerar att lyssna på men som känns väl tunna när man läser dem.

En del av dialogen är onekligen rolig, så det stora problemet med serien är för min del ett mer grundläggande problem med berättelsen. På ytan handlar Bubble om en science fiction-värld som är uppdelad i två delar, en med en mer klassisk civilisation (städer, modern teknologi) och en primitiv (monster, magi, djungler), och där huvudpersonerna kommer från det senare men nu bor i en av städerna där de slåss mot monster som då och då dyker upp även där. Addera en mystisk magisk sten som eventuellt kan göra varsomhelst, en skrupelfri företagsledare som vill ha tag på stenen, och en kamp mellan huvudpersonerna och denna företagsledare, och ni har grundintrigen.

Men egentligen är hela intrigen en förevändning för att driva med hipsters och andra personer skaparna av Bubble tycker bör drivas med. Städerna är precis som dagens USA, med gig-ekonomi och en uppsjö just hipsters (kaffedrickande, alltid tillhands med en åsikt, curlingföräldrar, besatta av social media, osv) som är väldigt lätt att ironisera över. Och det kan man ju göra, men om man ska driva med människor som hela tiden gör sitt yttersta för att verka coola och hippa är det ytterst lätt att ramla i fällan att själv framstå som någon som vill verka cool och hipp, och den fällan ramlar Bubble pladask i. Känslan är av någon som står och pekar på andra och retar dem för att de vill vara trendiga, och att denna någon själv tycker att hen själv är den enda som vet vad som faktiskt är trendigt, så det så.

Så nej, det här är inte en bra serie. Karaktärerna tillåts aldrig bli intressanta i sig för det är ju höjden av ocoolt att på riktigt helhjärtat engagera sig i någonting, istället för att lite svalt sådär skämta om andra och annat, och Cliffs teckningar är inte tillräckligt roliga för att rädda serien. Och apropå dem så är det en annan person involverad i serien, och det var faktiskt på grund av henne jag köpte just den här boken: Natalie Riess står för färgerna, och eftersom jag älskat hur hennes egna serier som Snarlbear & Space Battle Lunchtime sett ut tänkte jag att jag skulle testa den här. Tyvärr visar det sig att hennes färger inte passar till Cliffs teckningar, och det ser ärligt talat grällt och okänsligt ut. Suck.

Kan köpas bl.a. här:
  • Bubble (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-Kort: Sweet Tooth – The Return

Efter två inte helt nya serier tänkte jag skriva några ord om en som är helt ny, och dessutom aktuell på grund av en ny TV-serie: Sweet Tooth av Jeff Lemire. Jag skrev om den ursprungliga serien när den avslutades för sisådär 7-8 år sedan, och tyckte den var läsvärd då. Men ärligt talat kommer jag inte ihåg mycket av den, så nu när Lemire passat på att ge ut en coda till den i form av en sex delar lång mini-serie lagom till TV-seriens premiär blev det till att läsa på om vad som egentligen hände innan jag började med de nya tidningarna 🙂

Först som sist: Om man inte läst den gamla serien är det meningslöst att läsa den nya. Den tar vid några hundra år efter den förras slut, och poängen med den är nog mest att trogna läsare ska få återse världen och karaktärerna igen. Hur karaktärer som dog för länge sedan kan återses fixas till med lite genteknik + mystik; ärligt talat håller inte förklaringarna om minsta gnutta kritiskt tänkande appliceras på dem, men som sagt, poängen är inte att göra en ny fristående serie utan att man ska känna igen sig från den förra.

Och Lemire ger läsaren det som är tänkt på ett helt okej sätt. Plötsligt brutalt våld, vuxna som behandlar framförallt barn som objekt man kan göra vad man vill med, rasism; allt går att känna igen från den äldre och i mitt tycke klart bättre serien. Men den känslan beror förstås allra mest på att den här mini-serien bara existerar som ett tillbehör till den andra, så, tja, det är som det är.

Teckningarna ser ungefär ut som förut de med, men jag tycker nog att Lemire ser leta tråkigare ut här. Och någonting med färgläggningen känns lite fel; jag minns (men kan komma ihåg fel) den äldre serien som att den hade färger som var lite mer fylliga, med lite mer stämning. Iofs kan det också bero på att jag läste den här serien digitalt, för tyvärr ser ofta digitala utgåvor lite hårdare och urblekta ut, en följd av vad jag antar är att det oftast blir de digitala filerna avsedda för tryck som också ges ut digitalt -> resultatet blir att de digitala sidorna ser annorlunda ut jämfört med de tryckta. Det är kanske en sak jag borde skriva något om också, någon gång, men det får i så fall vänta tills jag är hemma där jag har mina fysiska böcker 🙂

Så mycket mer kan jag egentligen inte säga om Sweet Tooth : The Return. Det är förvisso en återkomst där jag känner igen det allra mesta, men det är inte riktigt en återkomst till gammal god form för Lemire. Men resultatet är iallafall hyfsat.

Kan köpas bl.a. här:

Judge Dredd – Titan

För några veckor sedan ramlade jag över en artikel med titeln 15 recent sci-fi comics that are changing the genre. Jag gillar sf, jag gillar serier, och det fanns flera för mig okända serier i listan -> Dags att läsa!

Först ut, och dagens ämne, blev av ingen speciell anledning en relativt ny Judge Dredd-serie som ursprungligen publicerades för ungefär fem år sedan i tidningen 2000 AD. 23 kapitel och inte i sekvens, så det blev lite grävande innan jag hittat alla nummer; det finns en samling men det såg jag inte förrän jag redan letat upp de separata numren 😉

En del jobb att hitta tidningarna alltså och det var det kanske inte värt, för serien är ärligt talat inte speciellt bra. Jag gillar Dredd som karaktär, dvs att han är en karaktär som det går att göra lite vad man vill av. Hårdför omutlig judge (jag kommer inte ihåg vad den svenska översättningen av Dredds yrke brukar vara, men domare känns fel så det får bli den engelska termen i dagens recension) som används för humor? Visst. Samma person med ren action? Jupp. Använd som en symbol och varning för fascism? Går bra det med.

I Titan är det nummer två som gäller, dvs action utan antydan till politik, men kryddat med ett försök att fördjupa skildringen av Dredd som en riktig människa. Titan, Saturnus största måne, används som ett fängelseläger för före detta judges som dömts för brott de begått. Med andra ord, precis den sortens människor som Dredd avskyr mest: Korrupta judges. Någonting går fel i lägret och Dredd skickas dit för att ta reda på vad som försiggår, varpå han tvingas hantera en revolt mot de omänskliga förhållandena i lägret och en revolt som kan bli ett hot mot Jorden.

Manusförfattaren Rob Williams historia är hyfsat skriven vad gäller action à la standard-Dredd, men det är uppenbart att han vill någonting mer. Den centrala scenen är när Dredd, efter en utdragen tortyr med avsikt att bryta ner honom psykiskt, tvingas välja: Ska han spränga ett skepp där hans torterare befinner sig på flykt, eller ska han låta bli eftersom skeppet också innehåller andra och i sammanhanget relativt oskyldiga före detta judges? Dvs ett val mellan hans privata hat eller hans principer om att aldrig skada oskyldiga:

Det hade kanske kunnat bli någonting av det hela, men Williams är inte uppgiften vuxen. Manuset är alldeles för mycket av ett helt ordinärt Dredd-manus, och det filosofiska dilemmat känns aldrig på riktigt. Det påpekas i texten mycket noga både när det händer och när det senare refereras till hur svår situation är/var för Dredd, men tyvärr har det inte lagts ner någon tid på personen Dredd innan så det känns mest märkligt och malplacerat med att han plötsligt ska tvivla på sig själv. Ingen tid spenderas på människan Dredd vare sig före eller efter valet, utan istället handlar det snart om vanlig action med ismonster som attackerar Megacity osv; visserligen med en anknytning till Titan-händelserna, men det känns mest som en förevändning för att få skildra Megacity på gränsen till utplåning på grund av iskylan. Det finns också flera manustrådar som mer eller mindre lämnas därhän, och mitt intryck är att Williams kanske aldrig avsåg det hela som en enda lång sammanhållen historia utan istället skrev kapitlen allteftersom, med ett slutresultat som spretar och inte håller ihop som en samling.

Så jag håller inte alls med om att den här serien förtjänar att nämnas i den där listan. Den är vare sig speciellt bra eller speciellt inflytelserik, och det är i mitt tycke alldeles för lite science fiction och för mycket (dum) action. Det bästa med den är nog att tecknaren Henry Flint inte är så dum i sin stil som passar väl in bland andra tidigare 2000 AD-tecknare som Cam Kennedy med flera. Slutomdömet blir en inte direkt dålig serie, och om man är ett fan av Dredd så tycker jag den är värd en läsning, men mer än så är det inte.

Kan köpas bl.a. här:
  • Judge Dredd – Titan (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: Fysiskt vs digitalt

Ett mycket kort inlägg idag om nya (nåja) utgåvor av två serier där jag vill återkoppla till vad jag skrev om tidigare utgåvor. Så inte mycket om serierna i sig (båda två rekommenderande, framförallt Kairos), utan mestadels köpråd!

The Beautiful Death av Mathieu Bablet: När jag läste den fanöversatta digitala utgåvan av den här Efter katastrofen-serien skrev jag att ”Om Beautiful Death någonsin får en officiell översättning kommer jag stå först i kön för att köpa den.”. Först i kön blev jag inte, men köpte den gjorde jag, när förlaget Titan smått överraskande gav ut serien häromsistens. Så för den som till äventyrs läste vad jag skrev då och var intresserad men ville läsa serien i fysiskt format, gratulerar, utgåvan finns att köpa och den ser fin ut!

Kairos av Ulysse Malassagne: Här är det lite mer komplicerat. Liksom The Beautiful Death läste jag först Kairos i en utmärkt scanlation och skrev att jag gärna skulle se en fysisk utgåva. Men när en sån dök upp blev jag besviken eftersom boken inte såg så bra ut som jag hade hoppats, men att jag inte var säker på om det var trycket som var problemet eller någonting annat. Nu har jag fått tag på den officiella digitala utgåvan och kan konstatera att den ser så bra ut som man skulle kunna begära, och att det därmed är helt klart att trycket var problemet. Inte för att det gör mig gladare, jag hade redan en mycket godkänd digital version av serien (dvs den gamla scanlationen), men för den som vill läsa den här utmärkta serien i en officiell digital version kan jag alltså nu med gott samvete rekommendera den. FYI, typ 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Kort-kort: Girl Genius stretar på

Det är mer än tre år sedan jag senast nämnde Phil & Kaja Foglios serie Girl Genius, om genialiska/galna uppfinnare och deras äventyr i ett steampunk-Europa, och där huvudpersonen Agatha Heterodyne tillbringat mer än ett decennium nu med att … ja, det vete tusan faktiskt! Det finns en handling och serien utspelar sig i en rasande takt; de flesta sidor ser ut som nedan ungefär, med personer som pratar om vad som händer samtidigt som de springer (eller ofta, slåss mot monster/varandra/sig själva), allt på samma gång och med några komiska knorrar här och där:

Jag måste säga precis samma sak som jag gjort varenda gång jag läst lite mer av serien att jo, jag tycker om Foglios sinne för humor, och tyvärr, seriens manus har sedan mer än ett decennium tappat bort sig själv i en ständigt mer invecklad härva av intriger, komplotter, och ett exploderande persongalleri (ibland bokstavligt). Varje gång en större tråd ser ut att klaras av, som de 2-3 år serien spenderade i Paris kloaker, så visar det sig att det Agatha et al var ute efter där inte löste hennes tidigare problem, och istället bär det iväg till London där hon nu befinner sig i det senaste utgivna albumet, Girl Genius: The Second Journey of Agatha Heterodyne: Sparks and Monsters. Handlingens mönster av att ett problem behöver lösas med hjälp av tingest/person/maskin A, som i sin tur behöver tingest B, som i sin tur behöver tingest C, och så vidare i vad det verkar som en oändlig rekursion, har som synes också sedan ett tag börjat reflekteras i albumens titlar: <Huvudtitel> : <Undertitel> : <Boktitel>.

Tjugo år efter att serien först syntes till har jag såklart inte längre några förhoppningar om att den någonsin kommer bli någonting annat än en serie som på ytan verkar vara ha en intrig som rusar framåt i expressfart, men där det under ytan händer absolut ingenting. Behållningen med att läsa är humorn och den bisarra miljön, och det är allt. För min del, och det säger jag som ett mycket stort fan av Phil Foglios tidigare serier, dvs de han gjorde för ett kvarts sekel sedan, betyder det att istället för att gå och vänta på nya volymer av Girl Genius så är det istället så att när jag av någon slump kommer på att serien finns kollar jag upp om något nytt kommit ut, och sedan beställer jag boken/böckerna. Men med en växande tvekan om varför jag inte istället nöjer mig med publiceringen på nätet :-/

Kan köpas bl.a. här:

Kort-kort: Paper Girls

Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiangs (teckningar) serie Paper Girls avslutades redan 2019, men om man som jag dels köpt de inbundna samlingarna där den sista kom ut först sent i höstas, och dels haft en rejäl hög med serier att läsa, så kan det ta ett tag innan det blir en recension av hela serien. Men nu är det gjort, så här kommer några slutord förutom de jag redan skrivit om serien förut 🙂

Serien har en utmärkt setup och likaså en utmärkt samling huvudpersoner, dvs de tidningsutbärande Erin, Mac, KJ och Tiffany som blir indragna i ett krig där tidsresor är centrala. Chiang är en skicklig tecknare både när det gäller personer och de mycket omväxlande miljöerna; riktigt lika vildsint som i Vaughans science fiction-serie Saga blir det aldrig, men väl futuristiska städer, dinosaurier, och allt däremellan. Och Vaughan vet hur slipstenen ska dras, med en genomtänkt och prydligt berättad historia som aldrig tappar bort sig trots alla tidsreseförvecklingar.

Men som jag sagt förut om Vaughan är det någonting som aldrig riktigt klaffar för min del. Jag gillar hans serier, både den här, Saga, och andra som Y – The Last Man, men trots innehåll som kan vara nog så spektakulärt griper aldrig hans serier tag i mig. Som Macs vad det verkar som dödsdom i Paper Girls: Det borde skaka om mig, men istället blir min reaktion mest ”Oj, undrar vad de andra i serien kommer tycka om det här?”. Jag kan inte peka på exakt varför jag reagerar som jag gör, men när jag läser Vaughans serier gör jag det alltid utifrån, med ett distanserat förhållande till det som sker. Ett annat problem för min del är att jag inte tycker att han är särskilt bra på avslutningar, och även slutet på Paper Girl känns förutsägbart och inte särskilt spännande.

Missförstå mig inte, jag tycker om Paper Girls (jag skulle inte köpt de tre inbundna samlingarna annars), men jag har sedan länge insett att Vaughans serier aldrig kommer få högsta betyg från mig eftersom jag aldrig engagerar mig känslomässigt i hans karaktärer. Jag är intresserad av att se vad som händer med dem, men inte mer än så. Däremot kan säkert den planerade TV-serien bli bra; jag brukar inte vara så intresserad av adaptioner mellan olika media, men eftersom jag uppskattar men saknar någonting i Vaughans manus kan det bli intressant att se vad resultatet blir när TV-versionen dyker upp så småningom. Fast det är klart, eftersom Vaughan verkar vara rejält involverad i den (vilket inte är så konstigt med tanke på att han tidigare skrivit/producerat säsong 3-5 av Lost) kanske jag inte ska hoppas på för mycket 😉

En typisk dag för Mac
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Bug 2: Bilal jagar vidare

Det är lustigt hur det slumpar sig ibland. Som med en serieskapare jag egentligen inte funderat närmare över på många år, och som det sen blir tre recensioner om här på bloggen på mindre än ett år: Enki Bilal, den numera franska serietecknaren som jag första gången läste serier av på 70-talet, dvs nästan ett halvt sekel sedan, som fortsatt göra serier ända sedan dess. För en knapp månad sedan hade jag läst hans Monster, en tjock avslutad bok på engelska, och idag är det dags för del två av hans nyaste serie som är planerad att bli fem volymer lång, Bug.

En kort rekapitulering av vad som hände i volym ett: Hela världen kastas in i kaos när alla datorer och allt som har med dem att göra (förutom vissa kommunikationsmedel) en dag plötsligt upphör att fungera. Förutom all infrastruktur som inte längre kan användas har också all lagrad digital media förstörts, vilket gör att livsnödvändig kunskap inte längre kan hittas. Vad som förorsakat katastrofen är okänt, men allt tyder på att ett nyss upptäckt blått moln som insveper månen har med det att göra. Även ett återvändande rymdskepp från Mars där alla astronauter utom en, Kameron Obb, oförklarligt dör, är inblandad, vilket blir uppenbart när Obb vad det verkar har hela världens digitala kunskap tillgänglig i sin hjärna, tillsammans med en mystisk och växande blå fläck i ansiktet…

Den som läst Bilal-serier från de senaste decennierna lär inte blivit förvånad över hur serien sen utvecklar sig. Den första volymen slutade med en Kameron Obb som eftersöktes av i princip hela världen men själv var han mest fokuserad på att finna sin dotter Gemma som kidnappats av en radikal grupp som vill få kontroll över Obbs kunskaper. Här, i volym två, fortsätter Obbs resor genom en balkaniserad värld där alla befinner sig i ett evigt ställningskrig mot alla, och där nationsgränser i princip upphört att finnas till efter att varenda gruppering man kan tänka sig brutit sig loss och behärskar egna territorier: Demokratiska Republiken Nordöstkorea, Gibraltarkalifatet, neomarxistiska trotskijster, Yakuza Concept for Tokyo är bara några av dem.

Formellt sett är det olika serier, men egentligen känns det som om Monster, Bug och Coup de sang (den albumtrilogi Bilal skrev mellan Monster och Bug som finns att läsa på engelska i Heavy Metal) alla utspelar sig i samma värld. Vår värld, några år i framtiden, då alla våra synder som miljöförstörelse och politiska spänningar kommit ifatt oss, och en värld som jag inte kan låta bli att tro har inspirerats av Bilals eget liv, där Jugoslaviens sammanbrott i ett antal små nationalstater och efterföljande krig spelat stor roll. Det är en dystopisk värld där den enda framkomliga utvägen som inte innebär undergången verkar vara ett minskat fokus på det materiella och ett ökat på det andliga; ren religion verkar Bilal inte ha mycket till övers för, men mysticism är något betydligt intressantare.

Också grafiskt hör serierna ihop, med liknande färgskalor, arkitektur, teknologi och mode, och med en design med få rutor som ofta tar upp hela bredden av sidan. Andra detaljer, som de svarta textplattorna som indikerar plats & tid gör även de att serierna känns som en enhet snarare än två separata serier. Att sedan huvudrollsinnehavaren i både Monster & Bug är en man i medelåldern som har någonting som gör honom annorlunda än alla andra, och att hans personlighet också är i stort sett densamma i båda serierna (en smula distanserad från världen, och trots att världen håller på att gå under besynnerligt handlingsförlamad vad gäller att reagera på det men samtidigt mycket handlingskraftig vad gäller sina personliga förhållanden, dvs att leta rätt på barndomskamrater respektive leta rätt på dotter) gör att de båda i mitt minne flyter ihop en smula 🙂

Varför skriver jag så mycket om att Bilals senare serier liknar varandra så mycket? Skälet är att det nog är den tydligaste konsumentupplysningen jag kan ge: Om man läst någon av serierna jag nämnt och tyckt om den, så kommer man tycka om den här också. Bilals serier från 2000-talet är extremt idiosynkratiska, tecknade i en stil och skrivna på ett sätt som man kunde se tydliga spår av i även tidigare serier som 80-talets Gudarnas marknad & Lockfågeln, men som fulländats först det här seklet. Själv är jag inte helt säker vad jag egentligen tycker om serierna. Bilal har en del fascinerande idéer, som katastrof-scenariot i Bug, och den politiskt sönderfallande världen är intressant den med. Men som jag skrivit förut tycker jag inte Bilal får ut så mycket av manuset som han skulle kunna; saker som de politiska grupperingarna riskerar i Bilals händer att bara bli exotiska detaljer som i längden inte egentligen spelar någon roll. Så det får bli samma omdöme som Monster (såklart, eftersom serierna påminner så mycket om varandra): Jag uppskattar idéer, miljöer och stämning, men manuset saknar den där extra gnistan för min del.

Kan köpas bl.a. här:

PS: En liten konsumentinformationsanmärkning: En sida har råkat lite illa ut pga samtryck mellan Sverige och Danmark verkar det som; på sida 71 syns både dansk och svensk text samtidigt i de blå textplattorna. Det går att läsa svenskan så man missar inget, men en miss är det allt. DS.

Orbital 3 – Motstånd

Efter en lite längre paus fortsätter nu den svenska utgivningen av Orbital, science fiction-serien av Sylvain Runberg (manus) och Serge Pellé (teckningar), och vi är framme vid bok tre (som samlar album fem och sex från den franska utgivningen) som har namnet Motstånd. Seriens värld är nu etablerad, och här får vi till slut se utfallet av de första volymernas skildring av hur Jorden och jordbornas anslutning till den galaktiska Konfederationen ställer till problem, både för Konfederationen och Jorden. Alla måste nu bekänna färg, när konspirationen inom Konfederationen och motståndskampen på Jorden träder fram i det öppna, med ibland katastrofala resultat för våra huvudpersoner, Mezoka Izzua och Caleb Swany.

Det blir en kompott av politiska intriger, personliga tvivel, och framförallt en rejäl dos action. Resultatet är underhållande och fartigt; det här albumet sätter på många sätt punkt för vad jag skulle säga är första cykeln i serien, den som handlar om Jordens plats i Konfederationen, och punkten sätts verkligen via handling snarare än ord (med extra plus för att finalen utspelas i och runt Stockholms stadshus; Runbergs svenska anknytning FTW!). Manegen är nu krattad för andra historier, och albumet avslutas också med en liten cliffhanger som ger en antydan av vad nästa kris kommer bli.

Jag tycker fortfarande att det här är en trevlig läsning, även om den inte är den mest djuplodande; den som föredrar sin science fiction mer åt det filosofiska hållet har inte så mycket att hämta här. Runberg vet hur man skriver en effektiv thriller, Pellé hur man illustrerar densamma, och den här gången är det mer Pellé som får visa vad han kan än Runberg i sekvenser som den när Izzua flyr från en förestående arrestering:

En sak jag så smått saknar i serien är att lite mer tid borde spenderas på relationen mellan Izzua och Swany. Det är uppenbart att den relationen är avsedd att stå i centrum för serien, men med allt som hänt i de här tre volymerna har det inte hunnits med; vi har fått nöja oss med enstaka repliker dem emellan, framförallt när de först träffas och diskuterar den infekterade historien mellan människor och sandjarrer, men sen dess har Runberg överlåtit lite väl mycket på läsaren att själv bilda sig en uppfattning om hur deras känslor har utvecklats. Framförallt har det drabbat Swany, som dessutom har befunnit sig i koma alternativt varit ”besatt” under stora delar av serien, medan vi fått något mer förståelse för vem Izzua är.

Och det jag tycker mest om i serien är fortfarande när den lämnar politiken och ren action, och istället drar åt ett mer svindlande renodlat science fiction-perspektiv. I den förra volymen var det varosashen som stod för detta, och här är det istället nevronomen Angus och dennes komplicerade samverkan med Swany som snuddar vid den känslan. Mycket talar för att just nevronomerna kommer spela en större roll i framtida album, och det är jag glad för!

Jag måste erkänna att jag var lite orolig för att den svenska utgivningen av Orbital hade avsomnat, med tanke på glappet mellan volym två eller tre. Jag hann köpa volym 1-6 på engelska (den engelska utgåvan är samma som den franska, så 1-6 motsvarar de tre svenska albumen) innan den första svenska boken gavs ut, men eftersom den svenska utgåvan är så mycket bättre än den engelska (storlek, tryck, papper) och det i båda fallen handlar om översättningar från franska (där det engelska förlaget, Cinebook, ibland inte är det allra bästa vad gäller översättningens kvalité, till skillnad från det svenska förlaget, Cobolt) har jag hittills avstått från att köpa 7-8 på engelska. Men lockelsen fanns där, och misstanken om att det var slut med svenska utgåvor likaså, men jag är glad att jag väntade för nu lever hoppet om en svensk volym fyra igen! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Enki Bilal: Monster

Enki Bilal har hängt med länge. Sedan 70-talet har han gjort sina mycket lätt igenkännliga serier, ofta med science fiction-inslag, och de senaste decennierna har han mestadels skrivit sina egna manus också. Eftersom hans serier inte egentligen liknar någon annan var han en av de första serietecknarna som jag identifierade som just tecknare; har man en gång sett en serie av Bilal kommer man alltid känna igen andra, och han tecknar dessutom i en stil som drar ögonen till sig. Så för mig är han i huvudsak en tecknare, trots sitt numera flitiga manusskrivande, och jag misstänker att jag alltid kommer se honom så.

Ta dagens bok, Monster. 264 sidor science fiction som utspelas i en nära framtid i en värld som splittrats i en mängd fraktioner, alla med sina egna mål. Huvudpersonen Nike är en man som kommer ihåg i varje detalj allt som hänt honom, i princip från dagen han föddes, och det han känner starkast för är de två andra nyfödda och föräldralösa bebisar, Leyla och Amir, som han delade sjukhussäng med under de jugoslaviska krigen i början av 90-talet. Som den äldsta, om än blott några dagar äldre, känner han sig ansvarig för dem, och serien följer honom i hans sökande efter dem som vuxen. Interfolierat med detta får vi som läsare se vad de två håller på med, och av en slump visar det sig att deras öden är sammanlänkade med varandra, och med den kaotiskt ohyggliga Warhole, initialt en doktor, senare konstnär, som på egen hand vad det verkar med konsten som ursäkt terroriserar världen.

Nike & Warhole, den senare här under namnet Holeraw (ett anagram på Warhole och ja, likheten både i namn och utseende med Andy Warhol är förstås avsiktlig 🙂

Är det snyggt? Jodå, det här är en Bilal i bra form. Den som läst hans serie Bug, vars första del kom på svenska häromåret, lär känna igen sig för det här ser likadant ut. Och det är kanske ett litet problem; så gott som allt Bilal gjort de senaste decennierna utspelas i synnerligen likartade miljöer, och hans huvudpersoner tenderar att likna varandra på ett sätt som nästan påminner om Tezukas sätt att återanvända karaktärer, även om det inte är riktigt lika tydligt (men för de kvinnliga karaktärerna är det nog ändå det…). Jag är inte heller säker på att jag tycker om att han på senare år mer gått över till att dela upp sina sidor i några få rutor, där rutorna ibland mer har karaktären av splashsidor än av regelrätt seriesidor, något som gör hans rätt stela stil än mer stillastående. Men gillar man Bilals teckningar så kommer man bli mycket nöjd med det som bjuds här ändå.

Manuset däremot är som det nog framgår någonting som jag inte är lika förtjust i. Precis som med hans andra nyare serier finns det drag som jag gillar: Han har en del fascinerande och fantasieggande idéer, som i det här albumet mest märks i Warholes uppfinningar och påhitt. I det här albumet finns det också antydningar om hur krigen påverkat de tre människorna, med uppväxten i ett land splittrat i småstater, som skulle kunna leda till någonting intressant. Problemet är med andra ord inte att det saknas intressanta uppslag, men istället att Bilal har svårt att få ut det som går ur dem.

Ta Warhole som efterhand får en allt centralare roll, och en roll som förtjänar ett ordentligt avslut. Visst blir det en twist på slutet om vem Warhole är, men det blir liksom ingenting av twisten, förutom lite halvdan och oengagerad mysticism. Samma sak med bandet mellan de tre huvudpersonerna: Nike kämpar hårt för att träffa dem, men när detta till slut händer så resulterar det egentligen inte i någonting. Inte heller andra teman genomförs konsekvent, som att Nike när han tillfrågas av en f.d. flickvän om han skulle vilja ligga med Leyla reagerar mycket negativt eftersom han ser Leyla som sin lillasyster. Varpå han när de till slut träffas givetvis ligger med varandra, men utan någon som helt reflektion över varför/när han ändrat uppfattning. Det skulle kunna vara meningen att jag som läsare själv ska fundera över varför, men ärligt talat känns det som om Bilal inte orkat med att genomföra historien på ett konsekvent sätt.

Så det är väl ungefär så jag ser på den här Bilal-serien: Jag uppskattar teckningarna, även om jag sett dem förut, men tycker att Bilals manus saknar stringens och uthållighet. Med andra ord, det är som det var med rätt många serier och serieskapare som liksom Bilal kom fram i tidningen Métal Hurlant: Snygga teckningar, halvdana manus som är bättre på att framkalla stämningar än på att framgångsrikt berätta en historia.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)