Kategoriarkiv: Science fiction

Färdigtuggat: Chew

Postat den

Precis som planerat blev det 60 nummer av tidningen Chew, och nyligen kom också följdriktigt den sista samlingen ut med serien om detektiven med de skumma matkrafterna, Tony Chu, som jag givetvis har läst. ”Givetvis” eftersom jag tycker så mycket om den här serien och den bisarra världen som den utspelar sig i; när jag först skrev om den var det med viss oro för att den kanske var en entricksponny som inte skulle hålla i längden men det visade sig att så var det inte alls 🙂

Tvärtom vinner mycket av Laymans särdrag som manusförfattare på upprepningens behag: De återkommande bildlösningarna (där min favorit nog är fågelperspektivsbilderna på en säng med varierande människor i dem, alltsom oftast i liknande poser), introduktioner av nya mycket specialiserade men fantasieggande matkrafter, leken med förväntningar tack vare saker som de rutor från det sista numret som dyker upp i mycket tidigare nummer. Tillsammans med Guillorys närmast uppsluppet karikatyrliknande teckningar gör det att serien hela tiden känns rolig och överraskande, det egentligen gruvliga innehållet till trots.

Definitivt en av de mer normala fågelperspektiwbilderna på en säng från Chew, och en glad sådan också!

Men slutomdömet om serien som sådant blir ändå inte riktigt en fullpoängare. Det är frustrerande nära men det finns en sak som drar ner omdömet, nämligen slutet. Utan att avslöja för mycket har de avslutande numren av tidningen en helt annan ton än resten; blandningen av humor, crazy och genuint drama finns serien igenom och balansen är hela tiden utmärkt, men mot slutet kapsejsar det. Tony Chu är alltid en väldigt arg och oförlåtande person, men eftersom så många av hans nära och kära är (oftast) charmiga knasbollar tar hans humör och svartsyn inte överhanden; han kan inte ens upprätthålla sin avsky för sin oerhört frustrerande och nonchalanta polispartner John Colby eftersom även denne egentligen gillar Tony, deras olika personligheter till trots.

Och mot slutet bli det alltför mycket elände och Tony Chu-raseri utan förmildrande omständigheter när den charmiga humorn saknas nästan helt, och läsningen känns därför märkligt deprimerande. Personligen anar jag ett misstag från Laymans sida: Han har berättat att han ändå från seriens begynnelse vetat exakt hur serien skulle sluta, och även om det har funnits fördelar med det (som alla referenser framåt i tiden i serien) har det här lett till att han inte kunnat låta bli att skriva just det slutet som han redan bestämt sig för. Men under årens gång har serien nog blivit någonting delvis annorlunda än den kanske var tänkt från början: Mycket tidiga skisser på karaktärer gjorda innan serien ens startat på riktigt visar en mer realistisk och allvarligare stil, och en del intervjuer jag läst antyder detsamma. Det kan nog helt enkelt vara så att Guillory extremt underhållande teckningar drivit serien åt ett lättsinnigare håll, och tyvärr matchar inte det sedan länge planerade slutet den faktiskt existerande serien :-/

Men jag måste trots missräkningen med slutet ändå säga att Chew har varit en av de absolut mest underhållande och roliga serier jag läst de senaste åren. Varje gång en av de mer eller mindre årliga samlingarna dykt upp har jag kastat mig över dem för att återigen få läsa om Tony, Toni, John, Poyo och den märkvärdiga värld de lever i, och det tycker jag fler ska göra 🙂

En mycket liten detalj som jag ändå fastnade för i Chew: Typsnittet som används när någon person med matkrafter ska beskrivas är alltid detsamma, och bidrar IMHO faktiskt rätt mycket till den alldeles egna karaktär serien har 🙂

Linda och Valentin: Samlade äventyr 7

Postat den

Så är den då här, den avslutande samlingen med Pierre Christin & Jean-Claude Mézières science fiction-epos Linda och Valentin. Knappt tre år har gått sedan förlaget Cobolt överraskande började ge ut serier på svenska (på danska har de hållit på längre) med den första boken om Linda och Valentin som en av de första utgåvorna så det får jag nog säga är raskt marscherat!

Vad erbjuds då här i den första av samlingarna där alla album som ingår för första gången presenteras på svenska?

Vid randen av Det stora intet, Stenarnas orden, och Tidsöppnaren bildar tillsammans en enda lång historia om huvudpersonernas jakt på att återfinna Jorden; på grund av diverse förvecklingar i tiden och gudomliga ingripanden är vår planet försvunnen, kanske för evigt, och framförallt Valentin är beredd att göra allt för att återfinna den. Formellt sett är det tre skilda album men i praktiken går de in i varandra som få album tidigare (med undantag av de två tidigare tågtitelalbumen) och därför tänkte jag för en gångs inte skriva om dem en och en eftersom det inte är så mycket mening med det.

Linda och Valentin-albumen har alltid varierat mellan mycket tydliga och raka historier och de mer diffusa, närmast mystiska, och den här gången är det tveklöst det senare som gäller. Hur/Varför Jorden försvunnit förklarades aldrig riktigt tydligt och här, i jakten på densamma, är det också ont om egentliga förklaringar. Ju längre boken pågår desto tydligare blir det att det inte handlar om action, om att slåss mot några onda figurer varpå allt ska lösa sig. Istället är det, för att citera Valentin själv i sitt stora brandtal i serien:

Det här är ingen konflikt mellan ont och gott <…> Det här är en kamp mellan anden och materien, en strid mellan någonting och ingenting, det levande mot det dödsbringande… Det här är en kamp mellan kött och sten och vi är inte rädda för någonting.

Allvarligt värre med andra ord, vilket förstås inte hindrar Linda från att fnissa över de stora orden 🙂

För istället för att bara handla om Jordens framtid visar det sig att hela vårt universum är hotat, och för att stoppa undergången måste våra hjältar, well, det är här det blir rätt otydligt/mystiskt men Jordens existens är en förutsättning för att allt ska kunna gå bra.

Till sin hjälp har de också bokstavligen alla de varelser som de träffat på i de tidigare albumen. När jag skrev om samlingen innan denna var jag kritisk mot att alltför många tidigare karaktärer återanvändes istället för att nya utomjordingar presenterades, och samma kritik gäller tyvärr här och i än högre grad. På ett sätt känns det såklart rimligt att alla gamla favoriter får vara med i den stora finalen, men här finns både de som jag inte alls förstår varför de är här (som lemmfolket från Stjärnlös värld som knappast har något att tillföra i en strid av kosmiska dimensioner) och de som definitivt hör hemma här (som alflololerna från Välkommen till Teknorog) men som på grund av utrymmesbrist när så många karaktärer ska trängas ihop på sidorna bara får någon enstaka ruta eller två.

Jag måste nog säga i ärlighetens namn att manuset är rätt skakigt. Det händer både för mycket och för lite och det saknas styrsel i handlingen som är alltför vag i konturerna för min smak. Som alltid finns det bra scener och miljöer, som den inledande där Linda och Valentin befinner sig, som titeln säger, vid randen av Det stora intet, dvs vid randen av det ordnade universum där det längre ut bara finns kaos. Här, i en sjaskig omgivning där allt det oönskade från universums alla civilisationer dumpats, fungerar serien bra, och det introduceras till och med nya karaktärer som inte alls är dumma. Men sen blir läsningen mindre fantasifull (lustig nog samtidigt som perspektivet, med universum själv under hot, öppnar sig) och den nämnda återanvändningen av persongalleriet tar vid.

Teckningarna är mer svårbedömda. Precis som i samlingen innan märks det att Mézières inte har riktigt lika bra kontroll längre, med ibland förvånansvärt oigenkännliga personer (förvisso aldrig hans starkaste sida vilket han också själv nämner i den långa intervjun som inleder den här samlingen) men som kompensation experimenterar han här och där desto mera som här där tekniken istället för hans vanliga stil påminner om hans omslagsillustrationer:

Ömsom vin, ömsom vatten (men man får anstränga sig för att bli full på den här procentsatsen…), men trots det tycker jag att både Christin & Mézières förtjänar beröm för att de faktiskt avslutar sin serie med ett äkta slut, må vara en smula flummigt men flummighet i sann science fiction-anda. Efter det sista albumet här, Tidsöppnaren, har de visserligen gett ut nya böcker som har med Linda och Valentin att göra men huvudhistorien har de inte rört!

Så här avslutningsvis, några ord om vad jag känt själv under läsningen, utspridd över 3 år som den varit: Några år innan Cobolt påbörjade sin återutgivning läste jag alla serierna i ett svep i samband med att den avslutande Tidsöppnaren kom ut på ett för mig förståeligt språk (danska) och då skrev jag också ett inlägg om vad jag tyckte om serien i stort. Generellt sett var jag mer kritisk än vad jag varit i min senare omläsning, och mestadels tror jag det berodde på att läsa alla albumen i ett svep helt enkelt blev lite för mycket Linda och Valentin på en gång. Dessutom gjorde det att de svagare albumen, som de i de två sista samlingalbumen, kändes extra svaga just för att jag precis innan läst de allra bästa. Den här gången, med ett halvår mellan volymerna, har jag lättare att se de kvalitéer som ändå finns även när serien inte är så bra som den kan vara. Tydligast för min del var det nog med albumet Bortom okända gränser som jag förut tyckt varit ett rätt svagt album jämfört med (återigen) tågtitelalbumen som kom precis innan, men den här gången gillade jag verkligen albumet. Fast om ni vill veta mer exakt vad jag tyckte så kan ni ju läsa allt det jag skrivit om samlingsalbumen; sisådär 8000 ord har jag plitat ihop om dem till er förnöjelse 🙂

Enda nackdelen med de här samlingsutgåvorna är att vi troligen aldrig kommer att få se individuella albumutgåvor av de senare albumen och därför får vi nöja oss med eleganta omslag som detta som en sida i samlingen istället för som ett eget omslag. Curses!

Flash Gordon – The Lost Continent

Postat den

flash-gordon-the-lost-continent-cover

Jag undrar hur många versioner av Blixt Gordon (jag föredrar det svenska namnet så så får det bli) jag har läst under åren: Alex Raymonds original (finfina teckningar, uselt manus); Austin Briggs menlösa(re) version efter att Raymond lämnat serien; diverse äldre serietidningsversioner av mycket varierande kvalité (med Al Williamsons som höjdpunkt); diverse nyare serietidningsversioner, likaså med varierande resultat (från bottenlöst uselt till inte alls dum komedi). Men för min egen del är det en annan version som känns som den ”riktiga” Blixt Gordon: Dan Barrys dagstidningsversion.

Det beror såklart på att jag läste serien som liten, i Fantomen, och sen också i några enstaka nummer av Blixt Gordons egen tidning, och där var det Barry för hela slanten. Men det är inte bara nostalgiska orsaker: Jag läste en del av Raymond som liten också (bland annat i Comics, den fantastiska antologi-serien som verkligen fick upp mina ögon för serier av alla de slag), men hans version var inte alls lika lockande som Barrys. Jag skulle säga att huvudorsaken är manuset: Jag har alltid gillat science fiction, och förutom Barrys serier har den aspekten på Blixt Gordon aldrig varit speciellt viktig i de andra versionerna som snarare varit förklädd fantasy / space opera av det mest ålderdomliga slaget. Så jag är verkligen glad att bland alla andra samlingar av dagstidningsserier har också Dan Barrys serie plockats upp av ett förlag, närmare bestämt Titan Books, där den andra samlingen med namnet The Lost Continent just givits ut.

Här finns många serier jag känner igen från när jag var liten, inklusive en del som jag inte tänkt på sedan jag läste dem, och det är trevligt att återse dem. Men jag kan också säga att det som bjuds i den här boken objektivt sett inte är av högsta kvalité: Barrys teckningar är ofta fina, ett bra exempel på teckningar i samma realistiska stil som exempelvis brodern Sy Barry.

Oh, vargar i rymden; coolt!

Oh, vargar i rymden; coolt!

Men återigen är Akilleshälen för Blixt Gordon manusen. Här är de skrivna av temporära författare och ibland i dag okända personer, och det märks att det inte är samma hand bakom dem; alltför ofta kan en episod helt motsäga det som hände i en tidigare, utan förklaring, och tonfallet i episoderna varierar kraftigt. I den förra samlingen med de första åren av serien var det bättre, när Harvey Kurtzman skrev serien; hans mycket typiska manus filtrerade genom Barrys helt annorlunda sätt att göra och se på serier och science fiction gjorde att serien då var en väldigt lyckad blandning av science fiction, humor och fantasy.

Här är det betydligt mer av rent slarvig science fiction där det oftast verkar som om författaren inte brytt sig så värst mycket om någonting, egentligen. Det påpekas också i förordet att det är si och så med fysikkunskaperna hos författarna och jag kan bara instämma: Jag kan överse med en hel del men här blir det löjeväckande fel alldeles för ofta :-/

Undantag finns dock, även här, och personligen tycker jag att den mest lyckade episoden är den hundra procent allvarliga Swamp Girl där huvudpersonen för en gångs skull är Zarkov och hans liv innan han träffade Blixt Gordon. Plötsligt blir personerna riktiga istället för klichéer, även om Zara (Zarkovs dotter) liksom de flesta andra kvinnor i boken är väl endimensionell och givetvis omedelbart blir förälskad i Blixt. Men ett plus för upplösningen av den delen av handlingen som behandlas på ett kortfattat men oväntat moget sätt 🙂

Andra episoder som är kul att läsa är det mer för detaljernas skull, som Circea med en beboppande Blixt där framförallt posen i mittrutan uppskattas:

flash-gordon-bebop

Eller, som sagt, när bifigurerna tillfälligt tar över serien; här en sammanbiten Dale Arden som i och med att Blixt är på en annan planet själv blir inblandad i en kurvstrid (tydligen det svenska ordet för engelska dogfight; ett nytt ord för mig men jag litar på Wikipedia!) över Mars:

flash-gordon-dale-in-action

Notera dock att självklart är det även här indirekt Blixt Gordon som löser situationen eftersom Dale i nästa stripp ”bara” imiterar någonting som han tidigare gjort; kvinnoskildringarna är som sagt inte någonting att hurra över, och det är bara Zarkov som ibland får iträda sig hjälterollen helt på egna bedrifter.

Det här är en mycket ojämn samling, precis som Blixt Gordon-serien i allmänhet. Jag är själv väldigt glad över den, både för att det är en serie som förtjänar att ges ut igen, skavankerna under de här åren till trots, men också för att jag varit svag för den ända sedan jag var liten. Mycket läsning för pengarna är det också med hela tre års serier så det kan jag inte klaga på. Däremot bör jag nämna att trycket inte alltid är det bästa: Ofta ser det bra ut men ibland märks det att det saknats bra förlagor och då flyter linjerna ihop alternativt försvinner helt. Så räkna inte med en invändningsfri läsning, vare sig vad gäller teckningar, manus eller presentation, men rätt kul är det allt!

Linda och Valentin: Samlade äventyr 6

Postat den

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-omslag

Nu är slutet på Linda och Valentin nära; en samlingsvolym återstår, och redan här i den sjätte och näst sista drar den långa avslutningen igång när jakten på Galaxity, den utopiska värld i framtiden som Valentin kommer ifrån, inleds. Men innan dess är det två andra äventyr som gäller, så låt oss ta de tre albumen i samlingen i turordning 🙂

Hotet mot ultralum: Det här var det sista albumet som publicerades på svenska förra gången det begav sig, och det var inte en avslutning på toppen. Liksom i de närmast föregående albumen, framförallt De levande vapnen, finns det ett inslag av politik när en ultrarik kalif livnär sig på förtryckta arbetare som bokstavligen sliter ihjäl sig under utvinningen av ultralum, det ämne som driver stjärnskeppen. Men tyvärr är också bristen på verkligt engagemang i frågan lika tydlig här som tidigare; det känns som om Christin i sitt manus har med de politiska inslagen mest i brist på bättre material. Jag klagade en del på den enkla och osofistikerade politiken i många av de allra tidigaste LoV-albumen, men där kändes det åtminstone genuint.

Det inslag som jag tycker fungerar bäst här är några av scenerna på Point Central, där delar av handlingen utspelar sig. Det är en fascinerande miljö och ett ställe som jag gärna läser mer om. Detsamma gäller karaktärerna Tal och Kistna som också de dyker upp, men deras insatser här är inte långvariga. Synd eftersom deras relation med tanke på händelserna i Bortom okända gränser lär vara mycket komplicerad…

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-hotet-mot-ultralum

Men även Point Central-scenerna irriterar mig en smula. Varför tar jag senare, i sammanfattningen av boken, eftersom irritationsmomentet i fråga också förekommer i de två andra.

Hittebarnet från stjärnorna: Det här albumet är en direkt fortsättning på det föregående, och innebär en uppryckning tycker jag. Dels saknas (den menlösa) politiken, dels verkar det som om Christin & Mézières den här gången enbart inriktar sig på att ha roligt. Resultatet är 50 sidor jakt, med en handling som utspelas under några hektiska timmar utan paus, och med en uppsjö nya besynnerliga utomjordingar, alla nya för läsaren med undantag för de som sågs till i albumet innan.

Det är ingen djup och storslagen handling; om jag jämför med det andra LoV-albumet som också huvudsakligen består av en lång jakt, Ambassadören som försvann, så är det här en mycket enklare historia utan pretentioner förutom att underhålla för stunden. Men farten uppväger en hel del, för här är det fullt ös från första sidan; för en gångs skull saknas en lugnare introduktion innan handlingen kickar igång i och med att albumet börjar in media res, med våra kära huvudpersoner jagade av en mördarkvartett från första sidan:

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-hittebarnet-fran-stjarnorna

Och ett litet extra plus för scenen från filminspelningen (förlåt, cyberkinomax-inspelningen ska det förstås vara!); de känns uppfriskande udda! Jag vet inte om scenen är bra egentligen, men Lindas utstyrsel tillsammans med den synnerligen soppiga handlingen är roligt att läsa om 🙂

Genom osäkra tider: Jag skrev att det gemensamma temat i den femte samlingsvolymen var en känsla av osäkerhet efter att Galaxity upphört att existera (tidsreseeffekter…), och här upprepas temat. Redan i Hotet mot ultralum såg vi en Valentin som tröttnat på ett kringflackande liv utan mening, och när chansen att göra någonting åt det dyker upp tvekar han inte: Tillsammans med Linda (som givetvis inte är lika fixerad vid att återfinna/återskapa Galaxity eftersom hon dels inte kommer från den tidseran, dels är en person som inte är lika beroende av fasta former och regler som Valentin) färdas de åter till Jorden i nutid, där den heliga treenigheten som senast sågs till i Hypsis blixtar gör ett nytt försök att återfå kontrollen över Jorden av sina egna egoistiska skäl.

Rent formellt sett är det här nog ett fristående album, men i praktiken är det en prolog till de sista tre albumen som utgör en längre svit om jakten efter Galaxity. Det känns också som ett mellanalbum, utan mycket till egen identitet och med en handling som mest känns som en förevändning för att Valentin ska få ett tips om hur han ska fortsätta sitt sökande. Dessutom är plotten med ett skrupelfritt storföretag som inte skyr några medel för framgång alltför likt det suveräna dubbelalbumet Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos.

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-genom-osakra-tider

Treenigheten tycker jag inte heller är någon av Christins intressantare skapelser; jag misstänker att i ett katolskt land som Frankrike har Christins version av kristendom en starkare laddning, någonting som man kan se också i hur andra franska serier tar upp ämnet religion. För mig, som icke-troende, känns treenigheten, satan och de andra karaktärerna med kristen bakgrund som syns till här som en smått barnslig drift med katolicismen.

Och så några sammanfattande ord, med början i det som irriterade mig i Hotet mot ultralum: Handlingen rör sig som sagt delvis på Point Central, en plats som vi tidigare såg i Ambassadören som försvann. Den framställdes där som en förunderlig plats, med tusentals olika släkten som försökte sig på att leva tillsammans, och vi fick fantasieggande glimtar av några av dessa, som grouboerna och marmakerna. Här är vi nu tillbaka och man skulle kunna hoppas på någonting liknande, men vad vi istället får är några glimtar av grouboer och marmaker…

Detsamma gäller albumet Genom osäkra tider, som också är proppfullt med karaktärer vi redan sett. Förutom de nämnda, dvs treenigheten, får vi också se i princip alla nutida jordlingar som haft en roll att spela förut, oavsett album de först sågs till i (Albert, Sun Rae, Schroeder), och också utomjordingarna är välbekanta, som shingouzerna och Valentins tre medtävlare från Vårdagjämningens hjältar.

Kort sagt, när en serie som Linda och Valentin som gjort sig känd för sitt fantasifulla galleri av konstiga varelser börjar med återvinning av desamma i stor skala är det skäl att bli lite irriterad, IMHO. Ibland kan det vara roligt att återse gamla bekanta, men här blir det alldeles för mycket av den varan.

I övrigt kan jag också säga att Mézières teckningar varierar ovanligt mycket här. Han har aldrig varit den stabilaste tecknaren när det gäller människor, och den trenden fortsätter och till och med förstärks här, där Linda (framförallt) och Valentin ser rätt olika ut från sida till sida. Jag tycker också att trenden med något mindre suggestiva teckningar och färger som synts sedan de nämnda tåg-albumen fortsätter här. På uppsidan finns dock att Mézières också börjar experimentera mera, med betydligt fler sidor där teckningar flyter ut över papprets sidor och inslag av helt andra tekniker för att teckna; om manusen lider brist på nya idéer kan man inte säga detsamma om teckningarna 🙂

Samlingsboken som sådan är definitivt en av de svagare, kanske den svagaste, med Hittebarnet från stjärnorna som det starkaste inslaget. Men även om jag bara har läst de nästkommande tre albumen en gång och inte kommer ihåg alltför mycket av dem har jag klart för mig att de innebär ett steg uppåt i kvalitén igen, och det är såklart någonting att se fram emot. Mer Linda och Valentin någon gång i vår, när Cobolts förtjänstfulla utgivning av serien går i hamn!

Himlavalvets inbyggare

Postat den

himlavalvets-inbyggare-omslag

Dags för ett sidoalbum i Cobolts utgivning av Linda och Valentin! De är snart klara med de vanliga albumen (den sista samlingen kommer i vår) men det finns en hel del andra böcker om rymdtidagenterna att översätta; förra året kom Rymdstigar, en samling med korta historier, och nu är det dags för Himlavalvets inbyggare, eller som bokens undertitel lyder, Linda och Valentins galaktiska lexikon. Recensionen blir inte så lång eftersom ett lexikon inte har någon handling så på den fronten finns det inte mycket att skriva om 😉

Med andra ord är det inget seriealbum den här gången utan istället ett album med kapitel som Universums myllrande livsformer, med fakta om olika livsformer som synts till i albumen, och Rymdtidens mysterier, om en del av de mer kuriösa fenomenen som setts till. Presentationerna är en mix av fakta som redan nämnts i serierna och nyheter, illustrerat med hjälp av (mestadels) nya teckningar av Mézières, som den här sidan, en av flera om shingouzerna:

himlavalvets-inbyggare-shingouzer

Och apropå fakta som redan synts i serien så kan en liten brasklapp vara på sin plats: För de som ännu inte läst de sista albumen av Linda och Valentin (dvs den nämnda avslutande samlingen som kommer ut i vår) och som inte vill veta hur serien slutar så finns det några små spoilers här, om man lusläser texten och börjar fundera på vad som egentligen avses. You have been warned!

Det är en gemytlig läsning med putslustiga små skämt av Christin insprängda i texten, men huvudsakligen är det Mézières illustrationer som jag tycker bäst om; eftersom handling i vanlig mening saknas är det en bok som lämpar sig för att bläddra i när man känner för det, snarare än att läsa från sida 1 till sida 96 i en sittning. Vilken inte är så konstigt egentligen: Ett lexikon är sällan passande streckläsning 🙂

Sen finns det också rena seriesidor, skapade speciellt för den här boken, med små utvikningar om något speciellt ämne eller mer lättsamma som de fyra sidorna där Linda och shingouzerna slår vad om huruvida de senare kan ta reda på vad som verkligen pågår i Rubanis inre cirklar, eller berättelsen om när glapum’tianen Ralph blir utmanad på en matematikduell. Roande små bagateller, alltså, och för min del läser jag gärna fler sådana; det är svårt att få för mycket av shingouzerna!

himlavalvets-inbyggare-intro

Himlavalvets inbyggare är inte på något sätt en essentiell bok, och de som inte redan är förtjusta i Linda och Valentin gör sig icke besvär. Men för oss andra är den mer givande, framförallt (som sagt) för en del av Mézières insatser, och påminner mest av allt om Erindringar fra framtiden (som kanske också kommer på svenska så småningom…). Det finns ett antal excellenta sidor här som skulle göra sig utmärkt som affisch/plansch, som ett heluppslag med de redan nämnda glapum’tianerna. Och det är väl ungefär så jag själv läser den här boken: Som en konstbok med en del bitvis intressanta texter här och där 🙂

PS. En sak som jag inte visste men som jag snubblade över medan jag kollade upp när den här boken kom ut (första upplaga 1991 men här handlar det om en senare utökad dito) var att seriens franska namn nu påminner mer om den svenska: Ursprungligen fanns bara Valentins namn med (”Valérian”), men sedan 2007 får Linda vara med även på franska (”Valérian et Laureline”). Det förtjänar hon! DS.

Moebius i högform: Det hermetiska garaget

Postat den

Det hermetiska garaget - omslag

Precis som dagens titel utlovar är det alltså dags för klassisk (men inte helt allvarlig) science fiction från 70-talet à la Moebius: Det hermetiska garaget.

Moebius gjorde en hel del serier som inte precis utmärker sig för ett stringent manus, som Inkalen (framförallt de senare albumen) och Mad Woman of the Sacred Heart (båda med manus av Jodorowsky och recenserade här), Arzach, och egentligen de allra flesta av serierna som publicerades under Moebius-pseudonymen. Men Det hermetiska garaget står i särklass bland hans längre serier med sin helt bekymmerslösa handling och sin respektlösa behandling av läsaren. Som resuméerna; ursprungligen publicerades serien som fortsättningsserie med korta avsnitt så det finns gott om resuméer i albumen, men de tar inte precis sin uppgift att faktiskt informera läsaren på allvar (som ni kan se på exemplen här nedanför). Om Moebius har något budskap alls med serien är det Timothy Learys ”Turn on, tune in, drop out” som gäller.

Det hermetiska garaget - realistisk Grubert

Major Grubert, realistisk look

Jag har läst serien förut men då var det just som fortsättningsserie och då kändes avsnitten som helt frikopplade från varandra, men att nu läsa serien i ett streck gör att det går att följa med i den handling som trots allt finns: Major Grubert (ursprungligen från 1900-talet men numera odödlig) undersöker vad som pågår på den värld som han själv skapat, alltmedan hans nemesis Jerry Cornelius (också från 1900-talet) intrigerar. Det låter kanske som en handling som skulle kunna vara allvarlig men icke; varför JC intrigerar, vad Grubert egentligen pysslar med, osv, är bara någonting som refereras till för att Mebius ska kunna spåna som han vill och teckna det han tycker är roligt 🙂

Och inte mig emot! Om jag jämför med exempelvis Inkalen så har den också gott om trevliga fånigheter, udda humor och utmärkta teckningar, plus en åtminstone i början ”riktig” intrig, men när Jodorowsky drar igång sin helt seriösa New Age-dyrkan av kristaller, Animus/Anima och annat blir det segt. Här däremot är det onekligen lite flummigt men av en väldigt lättsam typ, och mycket lite av rättrogen New Age-filosofi.

Det hermetiska garaget - cartoony Grubert

Major Grubert igen, inte lika realistisk look

Det hermetiska garaget är ett utmärkt exempel på Moebius i högform, i sin 70-talsinkarnation, innan han blir lite mer polerad och mindre vildvuxen vad gäller manus; det här är en serie som mest av allt känns som stream of consciousness både vad gäller manus och teckningar, där avsnitten varierar vilt i stil med allt från en enkel och mycket ren, nästan karikerad stil, till betydligt mer realistiska sidor. Allt förstås oklanderligt tecknat av Moebius, oavsett teknik.

Visst finns det också, för den som verkligen letar, lite mer kött på benen här, som en anti-auktoritetstro som närmar sig anarkismen (vilket också seriens lösa sammansättning på sitt sätt uppmuntrar till), men mest av allt är det ändå en serie som ska läsas för sin humor och för sina teckningar.

Till sist också beröm till förlaget Cobolt som verkligen ansträngt sig med textning och anpassning av seriesidorna där ibland text integreras i teckningarna ungefär som Will Eisner brukade göra i The Spirit, och istället för att lämna dem som de är och inkludera en översättning i marginalen har man kostat på sig att teckna om dem på svenska. En purist skulle förstås kunna klaga, men jag tycker om att man gör en vad jag skulle kalla fullständig översättning här, med hög ambitionsnivå 🙂

Det hermetiska garaget - redigering

Sockerärter

Postat den

Sockerärter - omslag

Håhåjaja, det är tydligen dags att berömma Tinet Elmgren igen eftersom en till
serie av henne kom ut lagom till SiS för någon månad sedan; ingen rast, ingen ro, och börjar det inte bli dags för en rejäl sågning av någonting snart? 😉

Men idag är inte den dagen för det här är som sagt en riktigt bra serie. De tidigare böckerna av henne jag läst har alla varit i svartvitt och ofta berättade i ett hejdlöst tempo, men i Sockerärter (Ordbilder förlag) är det färger och en kontemplativa handling som gäller. Det börjar visserligen med våldsamma scener från ett krig, men det visar sig vara huvudpersonens Andreys (mar)drömmar om kriget han var med i, det atombombs-krig som ödelagt stora delar av världen (eller möjligen bara Ryssland/Ryska Federationen) och där det nu bara återstår små enskilda samhällen som drar sig fram bäst de kan.

Handling i bemärkelsen ”Hur kommer det att gå?” saknas. Sockerärter består helt enkelt av att vi får följa Andrey på hans tur genom byn, där han pratar med barn, med ledare för samhället, med alla han möter. Hur världen ser ut, hur samhället styrs, vad Andrey gjorde i motståndsrörelsen, relationer; allt vävs samman på ett suveränt sätt utan krystade repliker som enbart finns till för att jag som läsare ska få en historielektion, något som lätt skulle kunnat hända i en mindre skickligt skriven serie.

Allt synnerligen snyggt tecknat och färglagt med akvarellfärg (ser det ut som); jag skulle säga att rent teckningsmässigt är det här Elmgrens bästa serie, hittills. En personlig stil har hon alltid haft, och bra på att teckna action dessutom, men nu finns också en sista professionell touch med en säkerhet i teckningarna som inte funnits förut.

Av Elmgrens tidigare serier påminner den här mig mest om Drivved, med de mer filosofiska inslagen, men det uppenbara intresset för olika politiska samhällssystem är gemensamt för dem alla. Det är ett ovanligt och uppfriskande inslag, en slags experimentverkstad för Elmgren att beskriva hur man skulle kunna tänka sig att styra ett samhälle om man inte bara rätt av kopierar de som länder styrs av idag. Den typen av intellektuell lek är alldeles för ovanlig; när man någon gång ser till den är det så gott som alltid för att någon har kommit på Lösningen, och nu vill övertyga alla andra om hur förträfflig den är. Här, liksom i de tidigare serierna, saknas propaganda-tonen helt, trots att politiken är en så stor del av innehållet.

Sockerärter - promenad

Men politiken och samhällssystemen är inte det centrala i Sockerärter. Det jag fastnar för är istället miljön i allmänhet, och stämningen med dess blandning av melankoli, sorg, ilsk och envishet. Melankolin över att världen kanske kommer att gå under av de sår den tillfogats under krigen, sorgen och ilskan över hur det drabbat Andrey, Tjulpán (Andreys fru enligt baksidan men jag tror inte det framgår någonstans i serien) och andra, och envisheten med människorna (ok då, grisarna) som mot alla odds fortsätter att varje dag streta. Inte för att de är hjältar atypiskt snitt, inte för att de alla arbetar för en vision om en bättre värld, någon gång i framtiden, utan helt enkelt för att det inte finns någonting annat man kan göra.

Och det stråk av hopp som ändå finns. Andrey och de andra som personligen varit inblandade i kriget är de som just stretar på eftersom det är det enda de kan göra, även om de inte har något personlig förhoppning om förbättringar, möjligen en förlikning med att världen nu ser ut som den gör, men barnen som inte själva varit med om kriget är av ett helt annat kynne: De är barn, de leker, de har inga ärr.

Sockerärter är en udda serie, helt klart, och den är dessutom bra. Läs!

PS. Smakprov på serien finns här. DS.