Mardrömmarnas stad

Något beskuret omslag pga att albumet är lite större än min scanner

Djupgrävning i bokhyllorna, varpå jag ramlade över Mardrömmarnas stad, ett album av Caza (pseudonym för Philippe Cazaumayou), och ett album som jag gillar att läsa om när andan faller på. Som nu alltså; lite trygg och avkopplande läsning känns precis rätt. För den som läst Caza är det kanske lite underligt att höra hans serier beskrivas på det sättet, men just det här albumet som kom ut i Sverige 1980 är ett mysalbum för min del. Det var ett av de första seriealbumen som lanserades med sloganen ”Serier för vuxna”, och att läsa det när det kom ut, helt utan kontext (man skulle kunnat tänka sig att en satsning på någonting nytt som det här skulle fått förlaget Carlsen If att på något sätt förbereda läsarna, men nix pix, läsaren fick klara sig själv 🙂 ), var väldigt roligt.

Visst fann det tidigare serier som definitivt också inriktade sig på lite äldre läsare än de vanliga serietidningarna, men Mardrömmarnas stad, en samling serier som mixar hippiekultur/gröna vågen med Métal Hurlant-estetik (serien publicerades ursprungligen i Pilote, men senare flyttade Caza till Métal Hurlant och det är definitivt där han alltid hört hemma), var ändå en främmande fågel i Sverige. Och, misstänker jag, kanske i Frankrike också, för senare serier av Caza blir mer och mer ”traditionella” med ett mer renodlat sf/fantasy-innehåll, och där hippiefilosofin bytts ut mot er mer tamt ”teknologi dåligt, natur bra”-tema (om serierna inte helt skippar sånt). Det finns bra senare serier av Caza också, och jag älskade en del av hans kortare serier à la mörk fantasy med tydliga drag av Lovecraft-liknande mytologier som publicerats bland annat i Tung Metall och Heavy Metal, men ju mer tiden går, desto mer inser jag att det är de enklare tidiga serierna från Mardrömmarnas stad som är de jag tycker visar Caza från sin allra bästa sida, när humor fortfarande var en del av hans serier.

Mardrömmarnas stad (det franska originalet varifrån ett urval serier plockats heter ungefär ”Scener från förortslivet”) innehåller korta historier som alla utspelas i och omkring några höghus i förorten. Återkommande karaktärer finns, som en ung man som känns som en representant för Caza själv, men framförallt är det herr och fru Medelsvensson, här kallade Miquelon, som råkar ut för underligheter. Det är moraliskt en enkel värld Caza tecknar: Den unge mannen är hippie, vill leva fritt, och för honom är det vanliga borgarlivet det värsta som finns, medan paret Miquelon vill att allt ska vara som det alltid varit, och att allt som är nytt är obehagligt.

Med andra ord en tämligen fördomsfull och simpel skildring, så det är inte tack vare den som albumet blir så pass bra som det är. Istället är det teckningarna och fantasin i berättelserna som lyfter det hela. Teckningarna och färgerna har stora likheter med den samtida Nicole Claveloux där färgvalen hela tiden återspeglar stämningarna på ett suveränt sett, och Cazas linjer är också lite livligare och rundare här än i senare serier där han visserligen fortsätter att vara mästerlig på färgläggning i sina dystrare serier, men där det blir någonting kyligt i de mer perfekta linjerna. Kort sagt älskar jag hans teckningar här i all sin underbara 70-talsestetik.

Tyvärr kan jag inte scanna några sidor från den svenska utgåvan; limningen av ryggen är sådan att om jag försökte öppna albumet helt kommer alla sidor lossna. Omslaget fixade jag som synes ovan, men exemplen från insidorna får bli på franska 🙂

Och berättelserna är någonting jag skulle vilja likna vid en mix av skräckserier à la Chock (dvs Warren), de ofta högtravande försöken till djupt allvar som Métal Hurlant-liknande tidningar ofta försökt sig på (med mestadels som mest halvdan framgång), filosofi åt gröna vågen-hållet, och det viktigaste av allt eftersom utan det skulle det här blivit en alltför pretentiös läsning, ren humor. Det finns mycket man kan kritisera i det här albumet, allt från hur hippies framställs som mer äkta och så oändligt mycket intressantare människor än de småborgerliga till några etniska skildringar som sitter fast i gamla franska serietraditioner, men om jag skulle nämna de två saker som gör att jag trots det tycker så mycket om albumet som jag gör så är det teckningarna och just humorn. Och, förstås, den mycket lyckade blandningen av historier:

Små återkommande inslag som hur Miquelons störs av ljud från grannar och vad det leder till om man exempelvis bankar i taket för att få grannarna att upphöra med ljudet eller om man går på jakt tillsammans med alla andra Miquelons för att förstå vad det är som åstadkommer det där irriterande klopp-klopp-ljudet blandas med 100% seriösa skildringar av depression och ångest över att leva ett grådaskigt liv i en lägenhet av sten. Var och en är historierna oftast OK men sällan mer än så, men tillsammans blir det någonting mycket bättre. Jag har flera gånger här på bloggen kritiserat samlingar av kortare serier för att det saknats en röd tråd, och att de disparata historierna blir svagare av att presenteras utan samband med de omgivande. Mardrömmarnas stad är istället ett praktexempel på när en samling historier fungerar: Jag skulle nog kunna kritisera varenda en av serierna in albumet av olika anledningar, som att de humoristiska på sin höjd är putslustiga och att de allvarligare osar gravallvarligt tonårsfilosoferande, men tillsammans blir de så mycket bättre. Så om ni får tag på boken så ska den definitivt läsas som en helhet där humorn blir roligare tack vare det omgivande allvaret, och allvaret finjusteras av komiken.

Korta digitala lästips

Om man sitter hemma och inte kan gå ut och handla nya serier kan man iallafall köpa dem digitalt, och just nu är det en inte så dum idé: Omedelbar leverans och garanterat virusfri. Nuförtiden så kommer ju i princip alla serier ut också digitalt, åtminstone i de engelsktalande länderna, men jag tänkte att det kunde vara på sin plats med att nämna några heldigitala serier som det alltså inte ens går att köpa på papper, någonting jag annars så gott som alltid föredrar. Så om ni är utleda på soffliggande kommer här några inte helt usla läsalternativ 🙂

Biotope av Appollo (text) & Brüno (teckningar): En science fiction / polis-thriller i två delar där poliskapten Toussaint skickas till planeten Biotope för att utreda ett dödsfall. Planeten är orörd av människan och den enda bebyggelsen är ett forskningscenter där de anställda är mycket misstänksamma mot vad de långsiktiga planerna för planeten egentligen är och oroade över tanken på att kommersiella krafter kommer ta över. Så ett klassiskt scenario där en utböling anländer till ett litet samhälle långt från ära och redlighet där befolkningen håller tätt samman i olika grupperingar men där omvärlden är den gemensamma fienden.

Det jag gillar mest med Biotope är Brünos teckningar: Grovhuggna men samtidigt mjukt karikerade, och med en matt färgläggning signerad Laurence Croix där varje enskild sida använder en mycket begränsad pallet, ofta bara nyanser av max två färger. Det gör hela skildringen till en smådyster historia med en mycket egen stämning, och därtill bidrar såklart Appollos manus där Toussaint är urtypen av luttrad, småcynisk polis, och där resten av människorna är ständigt opålitliga.

Biotope är inte omistlig men jag tycker att den här relativt korta sf-historien håller på precis lagom länge. Berättelsen saknar ett omskakande klimax, men det är iofs rätt väntat med tanke på den allmänna känslan av grå och med tiden nednötta människor som skaver mot varandra; miljön omkring dem är grönskande och betyder mycket för dem, men själva är de färglösa. Och PS, apropå Brünos teckningar: Hans suveräna Atar Gull som jag skrev om för några år sedan finns också att köpa digitalt, och den rekommenderar jag helhjärtat; hans teckningar där är ännu bättre än här.

FRNK av Olivier Bocquet (text) & Brice Cossu (teckningar): Betydligt lättsammare underhållning bjuds här där vi istället för en framtidsskildring får en urtidsskildring. Eller åtminstone en skildring av hur Frank, en ung föräldralös pojke på flykt från ytterligare en fosterfamilj, sugs ner under vattnet i en grotta för att sen poppa upp i en dal proppfull med sabeltandade tigrar och Cromagnonmänniskor:

Jag gillar Cossus teckningar som ofta är livliga, men tycker färgerna är en gnutta tråkiga

Frank vägrar länge tro på att det han ser är på riktigt, men allteftersom tiden går inser han att jo, det är nog bara att acceptera faktum. Men det gör honom inte gladare; han saknar nutiden och dess bekvämligheter och vill mest av allt bara tillbaka, så att knyta an till de han träffar går dåligt.

Trots det är det här mest av allt en komedi med inriktning på ganska unga barn. Det blir allvarligare efter ett tag, och efter fyra delar när allt knutits ihop blir det till och med lite hjärtskärande. Men bara lite, humorn kommer först! Efter de fyra delarna har en till utkommit som jag inte läst; jag kände mig rätt nöjd med att ha fått svar på det mesta jag ville, och FRNK är mest av allt ett helt OK tidsfördriv, vare sig mer eller mindre.

Alas av Hervé Bourhis (text) & Rudy Spiessert (teckningar): Alas är en egendomlig serie som ser ut att utspela sig någonting som motsvarar 1800-talet, men i en värld där djurarter som grisar, apor, hundar med flera är intelligenta och civilisationens fackelbärare, och där människan är närmast utdöd. Tjuvjägare är ute efter de sista människorna, och akademiker argumenterar för respektive emot huruvida människor har någon som helt intelligens. Världen är så komplicerad att seriens 72 sidor egentligen borde vara alldeles för få men förvånande nog fungerar det; Bourhis lyckas förmedla mycket med få ord, och Spiesserts atmosfäriska teckningar fyller i de detaljer som behövs.

Det finns stora likheter med hur världen ser ut i Bryan Talbots Grandville-serier, men känslan är annorlunda; den är råare, och de olika djurarternas särarter sätter sin prägel betydligt mer än i Grandville där de mestadels ges uttryck i exempelvis olika fysisk styrka. I Alas ligger det djuriska mycket närmare ytan, med grisar som vill ha dy i badkaret snarare än vatten, och bytesdjur gör bäst i att passa sig för rovdjur om de senare skulle återfalla i tidigare vanor. Det gör att även människorna, i det här fallet en ung flicka och hennes bror som några människovärnare försöker skydda från de som människorna illa, känns mer som ett djur bland alla andra snarare än som någonting speciellt, någonting fundamentalt annorlunda.

Även om de som behövs hinns med på de fåtaliga sidorna skulle jag inte haft någonting emot att läsa mer från den här världen; det finns många outforskade vrår jag skulle vilja se. Men det är å andra sidan vackert så här, med en avslutad historia som man själv kan spinna vidare på i fantasin 🙂

Aion av Ludovic Rio: Åter till framtiden, och återigen en handling som utspelas på en i princip öde planet, Aion. Men den här gången är det ett kammarspel där endast två människor och en AI deltar, och ett spel där tidsresor/tidsloopar har en viktig roll när rymdtransporteraren Lexi Neel svarar på ett nödanrop från Elliot Lorentz, men när hon väl landar på planeten visar det sig att Lorentz dog för flera månader sedan och att bara en AI finns kvar som mottagningskommitté:

Om FRNK hade lite tråkiga färger så har Aion det i än högre grad, tyvärr

Jag uppskattar ansatserna i Aion, med ett tydligt sf-tema i grunden och en villighet att ge sig i kast med tidsreseparadoxer; jag är svag för den typen av historier så det är en bra grund för min del. Men Rio lyckas inte riktigt få ordning på sina kort för detaljerna i Lorentz plan håller inte, och det är en dödssynd för en tidsresehistoria där logiken för effekterna av att resa i tiden står i centrum. Rio kryddar det också med en del filosofi om huruvida ändamål helgar medlen, och om forskning till varje pris ska få utföras. Svåra problem, men i mitt tycke har Rio vare sig intressanta resonemang eller svar på frågorna så när serien är klar tycker jag att det ”skurken” gjorde inte var alltför farligt och att det ”hjälten” gjorde känns sådär. Och inte för att Rio lyckas skildra människor som har en rikare personlighet än bara ond eller god, utan för att han misslyckas med att skildra någon som är ond eller god.

Men ett inte helt ointressant försök, så jag låter Aion vara med bland serierna idag. Med tvekan 😉

Venezia av Lewis Trondheim (text) & Fabrice Parme (teckningar): Och till sist hoppar vi bakåt i tiden igen, till Venedig under dess glansperiod, när två utsända spioner från olika riken drabbar samman i den här förväxlingsdigra komedin. De två träffar omedelbart på varandra iförda sina personligheter som är tänkta att undgå misstänksamhet och lika omedelbart avskyr de varandra vilket de ger uttryck för i långa kaskader av förolämpningar. Senare möts de igen, då iförda kläder och personlighet som agenter när de avlyssnar samma möten och försöker stoppa samma politiska avtal mellan Venedis doge och en tredje stat, men den här gången slår det gnistor av annat slag när de från första ögonblicket attraheras av varandra. Lita på varandra gör de däremot aldrig, oavsett identitet, och det gör de alldeles rätt i:

Och så fortsätter det boken igenom (som samlar ihop de två franska album som finns i ett): De råkas i sina vardagsidentiteter och tycker illa om varandra, varpå de råkas som spioner och älskar varandra. Som läsare är det bara att acceptera att de två som i övrigt verkar smarta är helt inkapabla att känna igen någon när den satt på sig en lösmustasch eller en ansiktsmask av enklaste slag; för den delen verkar den dysfunktionella ansiktsigenkänningen också drabba alla i deras närhet. Att irritera sig på det är meningslöst, det är bara så det är 🙂

Trondheim är bra på den här sortens komiska käbbel och slapstick-action, och Parmes karikatyrer med vassa kanter passar bra till historien. Men precis som de tvås andra serier som jag läst, Tiny Tyrant, blir det aldrig mer än småkul. I Trondheims bästa serier finns samma känsla för dialog, som i hans Lapinot/McConey/Kanino, men dessutom personer man kan engagera sig i och tätare intriger. Tillsammans med Parme blir det aldrig mer intressant än en helt okej buskis utan djup, så kul att läsa, kul att titta på, men snabbt glömt.

Fem stycken heldigitalt utgivna serier, alla från förlaget Europe Comics, och alla på sitt sätt värda att läsa om man känner för det, men där Alas och i viss mån Biotope är de som höjer sig över underhållning för stunden. Själv har jag läst många fler men tänkte att ni skulle slippa få höra om serier som Otaku Blue (två album med den allra tröttaste exotifieringen av Japan och otaku-kulturen mixat med seriemördare av unga japanskor); sågningar får jag ta en annan gång när omvärlden mår lite bättre 🙂

Att köpa serier från Europe Comics brukar vara med marginal billigast att göra från Google Play, men IMHO så är det en rätt rörig affär både att hitta vad man ska ha (se upp så ni inte köper dagens serier på franska!) och att efter köpet förstå hur man ska läsa serierna. Men när man är van går det bra, och ett plus är att den DRM som används är relativt lätt att bli av med -> det går enkelt att läsa serierna på vilken manick man önskar. Comixology är enklare och mer anpassat för just serieläsare, men klart dyrare. Och sen finns serierna förstås också att köpa hos Amazon, Apple, med flera, men tyvärr inte hos de svenska internetbokhandlarna.

Ett onödigt men efterlängtat inköp: The Odd Comic World of Richard Corben

Varför onödigt? Jag har i princip allting i den här boken redan, på ett eller annat sätt som andra samlingar, enstaka tidningar, svenska översättningar. Och eftersom jag egentligen bara skaffar böcker för deras läsvärde för mig och inte bekymrar mig om att vara komplettist eller samlare så är det här någonting jag inte borde köpt.

Varför efterlängtat? Jag är oerhört förtjust i Richard Corbens 70-talsserier, som hans tidiga underground-serier och de något senare längre fantasy-serierna. Jag gillar hans egna manus som har mycket av både styrkorna och svagheterna hos amerikansk underground, med en särpräglad egen touch eftersom Corben är mer intresserad av science fiction/fantasy än de flesta andra serieskaparna som arbetade med undergroundserier. Men det är förstås teckningarna som är det viktigaste, och där kommer det där med efterlängtat in. För det saknas en riktigt bra samlad utgåva av Corbens serier från den här tiden. Vad som finns är enstaka böcker som den här från 1977 och andra liknande saker, och de senare utgåvor som setts till har tveksam kvalité på reproduktionerna. Den bästa utgåvan är nog förlaget Catalans tre böcker som samlar mycket av just undergroundserierna, men där finns istället några censurerade rutor med manliga könsorgan, och som de som läst Corben nog vet är det en ibland väldigt, hm, central del av serierna 😉

Så därför får jag göra som jag hittills gjort, dvs försöka skaffa in de böcker och tidningar som ändå finns, i en långsam uppgradering till de bästa återgivningarna jag kan hoppas på. Just den här boken har ett ganska grovt papper men bra återgivning generellt sett, även om färgserierna skulle kunnat tjäna på ett lite blankare papper. Höjdpunkten i boken för min del är den avslutande Going Home, en utmärkt melankolisk sf-serie om åtta sidor som jag inte hade på engelska förut, men däremot i en finfin svensk version i 6/85 (Epix tryck- och papperskvalité varierade våldsamt, men lyckligtvis var det här numret ett av de få med exemplariskt utförande):

För de som liksom jag gillar Corben och har läst en del av honom redan kan jag nämna att bland övriga serier i boken finns bland annat Mangle, Robot Mangler (där uppgraderingen för min del består av ett tidigare censurerat organ som jag nu kan beskåda i all dess prakt) och den utmärkta Cidopey (som också finns i fin svensk utgåva i Epix 7/84). För de som inte läst Corben tidigare men som är intresserade av att se hans undergroundserier är det här en förträfflig samling, men sorgligt nog både dyr och knepig att få tag på, vilket gäller i allmänhet för hans tidigaste serier. Hans nyare serier, på förlag som DC/Marvel/Dark Horse, kan vara småtrevliga men når inte alls upp till samma höga standard, tyvärr. Så den bästa rekommendationen är nog att göra som jag: Börja med det som går lätt att få tag på (de tidigare nämnda Epix-numren + 1/85, 4/85), och sen blir det till att gneta på!

Lyckade och mindre lyckade manga: Kokkoku / Paradise Residence

Idag tänkte jag skriva lite om två stycken japanska serier; båda avslutade (Kokkoku – Moment by Moment åtta volymer, Paradise Residence tre), båda två generiska på det sättet att jag läst många andra serier med likartad setup, men med mycket olika utfall. Kokkoku utnyttjar sina begränsningar på ett riktigt bra sätt medan Paradise Residence faller platt, och eftersom jag råkade läsa dem tätt på varandra började jag fundera så smått på vad som egentligen gjorde att jag tyckte så olika om dem. Och nu tänkte jag alltså dela med mig av några av de tankarna 🙂

Teckningar

Låt mig först och främst säga att det inte är teckningarna som är avgörande. Faktum är att PR är den med marginal skickligast tecknade av dem, med veteranen Kōsuke ”Oh My Goddess!” Fujishima som den ansvarige. Fujishima har en stil som är mer klassiskt elegant än det mesta andra man ser i seinen-serier, med tunna linjer och ibland oväntade och komplicerade bildvinklar som gör att enstaka rutor kan se snudd på shōjo-liknande ut (shojo har IMHO en tradition av mycket friare layouter och sidlösningar). Visst används skickligheten ibland för ren fanservice ifråga om vinklar, men snyggt är det.

Kokkoku som görs av Seita Horio ser mer traditionell ut, i en hårdare och stelare stil som är effektiv men sällan personlig; det bästa (eller mest effektiva) i teckningsväg är några creepy varelser som dyker upp i serien.

Med andra ord är det på manusfronten som PR fallerar men Kokkoku lyckas. Närmare bestämt i fråga om

Fokus

Kokkoku utspelas i princip helt och hållet i vår värld, men i ett fruset ögonblick där en samling människor intrigerar och planerar för vad de ska göra med kraften att stoppa världen, att när allt är fruset kunna göra vad de vill innan de åter startar tiden. Det börjar kusligt, och blir än mer kusligt när vi får se hur den frusna världen fungerar, med gåtfulla krafter som bestämmer vad som kan/inte kan göras. Inte för ett ögonblick tappar berättelsen bort sig i vad som ska hända; även de interpersonella relationerna handlar i grunden alltid om hur man ska hantera den stoppade världen.

I PR däremot känns det som om Fujishima inte har mycket idé om vad det ska bli för en serie ens in första kapitlet, utan att han mer börjat skriva en serie om kvinnliga studenter på ett studenthem och sen hoppas att det ska ge sig med tiden om det ska bli en kärlekskomedi, knashumor med udda personer, eller någonting annat. Tre volymer senare vet jag fortfarande inte vad det egentligen var för poäng med serien, förutom då en del snitsiga seriesidor.

Karaktärer

För framförallt PR, med sin mer eller mindre icke-existerande handling, skulle intressanta karaktärer kunnat rädda serien; jag har läst en hel del fruktansvärt klichéfyllda serier som jag ändå tyckt om på grund av personkemi mellan karaktärer (som exempelvis Takane & Hana, en annan manga jag nyligen läst vars kärlekshistoria är så uttjatad att jag inte kommer skriva mer om serien här, men där jag gillar huvudpersonerna vilket gör att jag kommer fortsätta läsa den). Men i PR saknas både personkemi och intressanta fristående karaktärer. Huvudpersonerna har på sin höjd fått ett utmärkande personlighetsdrag för att man ska veta vem som är vem, som en mani för puddingar, en utländsk student som inte förstår att man ska ha kläder på sig i gemensamma utrymmen, osv. I mer lyckade serier, som Komi Can’t Communicate, kan personer introduceras med hjälp av sådana särdrag, men efterhand utvecklas de till mer komplexa människor, men i PR förblir alla lika endimensionella serien igenom.

Kokkoku, en serie som står och faller på hur väl den utnyttjar sin dramatiska miljö och handling, är likafullt överlägsen i sin karaktärsskildring. I början är det en familj, Yukawa, som står i centrum när det visar sig att familjen i hundratals år ägt en sten som gjort det möjligt att stoppa tiden, och den obehagliga organisation som försöker stjäla stenen från dem. Så vi får lära känna familjemedlemmarna, en bra blandning av gammalt och ungt och av mod och rädsla.

Senare börjar vi också lära känna motståndarna, och även de som inledningsvis framstår som onda kommer visa sig vara mer intressanta än så. Berättelsen är också precis lagom lång, utan att det blir för mycket av kaka på kaka när det gäller de bitvis monstruösa händelserna.

Diverse

Det finns såklart mer saker, som hur PRs skämt inte fungerar alls, eller hur serien när den avslutas efter bara tre volymer försöker få till lite spänning på slutet om huruvida det som Fujishima hoppas charmiga studenthemmet ska rivas eller inte men helt misslyckas med spänningen eftersom jag inte bryr mig det allra minsta om hemmet. Kontrasten är stor mot Kokkokus välplanerade och känslomässigt starka slut (med ett stort extra plus för hur ljudet används), minst sagt.

Framgångsreceptet är inte precis överraskande: Vet vad du vill med din serie (och som sagt, det kan ibland visa sig efter ett litet tag när serieskaparen/na fått bättre grepp om sina karaktärer), och se till att dina huvudpersoner har mer djup än en ankdamm. Paradise Residence misslyckas med båda sakerna, medan Kokkoku – Moment By Moment har bättre koll på vad den håller på med; den följer till punkt och pricka vad som behövs för att göra en i grunden mycket traditionell skräck/thriller/dramaserie läsvärd. Olika är serierna, där en nog är tänkt att vara en lättsam och småsexig komedi medan den andra är ett tungt actionäventyr, men jämföra dem gör jag så gärna ändå 🙂

Alternativläsningstips: Eftersom jag skrev om den så sent som i förrgår kan jag återigen livligt rekommendera Giant Days, en serie som verkligen vet hur en berättelse om ett studenthem ska göras, och för den som istället vill läsa fler serier om hur det kan gå när man stoppar tiden finns Don Rosas korta men utmärkta När tiden står stilla vars grundidé är identisk med Kokkokus. Mindre blodigt, dock!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips för sf-läsare: Far Sector

Eftersom det kan vara nog så knepigt att följa med i vad som händer i serievärlden för trogna serieläsare så är det ännu svårare om man inte läser serier så ofta men kan vara intresserad om rätt person är involverad. Därför tänkte jag tipsa om en helt vanlig superhjälteserie på det helt vanliga superhjälteförlaget DC. Orsaken till tipset: Serien ifråga är den första serien som är skriven av N K Jemisin, en av de mest hyllade sf-författarna de senaste åren med bland annat en unik trippel i Hugo-priser för respektive del i trilogin Den söndrade Jorden.

Far Sector som serien heter utspelar sig i det vanliga DC-universumet, men i en avlägsen del av den som är ny för serien, och om man läst många DC-serier kan man nog ana att Gröna lyktorna är inblandade eftersom denna interstellära polisstyrka alltid kallat de olika delarna av rymden för just sektorer. Av en ännu inte helt förklarad anledning behöver mega-staden i sektorn en polis utifrån, och därmed får Sojourner Mullein, en ny lykta, ansvaret för att hjälpa dem.

Eftersom bara det första numret är ute av blivande tolv kan jag inte säga så mycket mer om handlingen än att det verkar bli en blandning av kriminalhistoria och high concept science fiction; jag både anar och hoppas att superhjältedelarna kommer hålla sig just till sf snarare än flashiga strider med kraftringar. Och med tanke på att Mulleins ring inte verkar vara av den vanliga sorten, och att Gröna lyktorna alltid legat väl så nära science fiction-genren som superhjälte-genren så finns goda grunder till den förhoppningen. Att jag hoppas att det blir så är för att det Jemisin gör så bra i sina romaner är världsbygget, att frammana och skildra en annan värld, snarare än mer traditionell actionbaserad spänning. Böckerna är förvisso spännande, men inte riktigt på samma sätt som superhjälteserier brukar vara det.

Kommer det bli bra? Tja, omöjligt att säga ännu. Men det jag kan säga är att ett intressant världsbygge redan är i gång (det är snudd på för mycket av infodump i numret, men jag tycker det håller sig på rätt sida ändå) med tre olika intelligenta släkten som lever tillsammans i vad som verkar vara en ömtålig balans, och att Jamal Campbell som står för teckningarna har en bra känsla för futuristiska miljöer (även om teckningarna kan dra åt det sterilt snitsiga hållet). Jag ser fram mot att få reda på mer om staden, Mulleins mystiska uppdragsgivare (någonting skumt är det, som så ofta när det gäller lyktorna), och vad som ligger bakom morden. Sen har vi också det faktum att det jag läst av Jemisin förut lovar gott 😀

Eftersom Far Sector inte finns samlad ännu rekommenderar jag istället den mest kända av Jemisin romaner som kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Blake och Mortimer – Den siste faraonen

Så kom det då till slut, François Schuitens två år försenade Blake och Mortimer-album med titeln Den siste faraonen som knyter ihop några lösa trådar från Edgar P Jacobs Pyramidens hemlighet och jag måste säga att jag hade höga förväntningar. Jag läste aldrig Blake och Mortimer som liten och det är först de senaste åren som jag gett den en chans, och hittills har det varit en trevlig erfarenhet. Extremt gammeldags, förstås, med sitt utmärkande torra berättarsätt med rikligt med text och en ständigt närvarande berättare som hela tiden förklarar och beskriver det vi ser i de prydliga men inte precis livliga teckningarna. Det som gör den bra är hantverksskickligheten, med genomtänkta manus som berättar sin historia från A till Ö utan att någonsin slarva, och teckningarna som kombinerar minimalism med tydlighet.

Sen har vi förstås också Schuiten, tecknaren som huvudsakligen är känd för sin fascination av arkitektur som främst fått sitt utlopp i hans serie album om fantastiska städer. Så teckningsmässigt känns det som om han skulle passa bra för en personlig version av Blake och Mortimer, en serie som också den ofta haft inslag av fantastik vad gäller maskiner och miljöer. Vad gäller manus visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig eftersom allt jag förut sett av Schuiten hade skrivits av andra, men det visar sig att Schuiten haft manus-medarbetare även den här gången (Jaco van Dormael & Thomas Gunzig).

Med andra ord såg det bra ut när jag skulle börja läsa den svenska utgåvan 🙂

Och faktiskt är resultatet lika lyckat som jag hade hoppats. Schuiten är i storform även om han den här gången får hålla sig till verkliga byggnader (åtminstone till en början), men eftersom han kan leka både med pyramiderna, justitiepalatset i Bryssel, och efter den inledande katastrofen även ett Bryssel som övergivits av sin befolkning där naturen har sin gång så saknas inte imponerande miljöer, och Laurent Durieux färgläggning förstärker den mystiska stämningen. För handlingen drar definitivt åt mystiken snarare än vetenskapen när Mortimer av en gammal vän inbjuds att tillsammans med denne undersöka den underliga strålning som vännen upptäckt härstammar någonstans inifrån justitiepalatset, varpå strålningen plötsligt ökar i intensitet och slår ut all elektronik i det omläggande området. Med hjälp av en gigantisk Faradays bur runt palatset hejdas strålningen, men det visar sig vara temporärt, och efter några år hotas hela Jorden av ett scenario där alla apparater som använder sig av elektricitet riskerar att sluta fungera.

Det låter kanske som det skulle kunnat handla om ett ”vanligt” Blake och Mortimer-album, bortsett från Schuitens väsensskilda teckningar, även om de är minst lika prydliga och exakta som någonsin Jacobs, med en Mortimer som den som kickar igång handlingen för att sedan Blake blir inblandad. Men det är äldre versioner av de två männen vi ser, och de har heller inte samma inflytande och auktoritet som förut. Mortimer ses som något av en föredetting som inte går att lita på efter att i flera år haft mardrömmar och visioner om sina gamla äventyr i Egypten efter att strålningen startade, medan Blake helt enkelt blivit gammal (han ser klart äldre ut än Mortimer här) och de yngre militärerna ignorerar honom när han försöker övertyga dem om att de måste lyssna på Mortimer. Mortimers drömmar sätter sin stämpel på hela boken; till och med justitiepalatset framstår i Schuitens skildring som någonting drömskt och fantastiskt snarare än som den riktiga byggnad den är. Blake är närmast helt frånvarande den här gången och eftersom det alltid varit Blake som stått för det realistiska i serien, både när det gäller sitt yrke och hur han fungerar/resonerar är det inte så konstigt; här finns inga klassiska skurkar att besegra.

Den siste faraonen är inte som de andra varianter av Blake och Mortimer som vi sett sedan Jacobs dog, men lustigt nog tycker jag Schuitens version ändå passar väldigt bra för serien. Det är både ett mycket typiskt Schuiten-album och samtidigt en lyckad vision av ett alternativt sätt att se på Blake och Mortimer: Vad skulle hände med dem när de blev äldre, och om de drag av mystik som synts till tidigare skulle blomma ut för fullt?

Kan köpas bl.a. här:

50/60-talsnostalgi: Diabolical Summer & Atomic Empire

Två böcker idag, båda med samma upphovsmän, manusförfattaren Thierry Smolderen och tecknaren Alexandre Clérisse, men likheterna slutar inte där. Diabolical Summer är på ytan en spionthriller med 60-talskänsla, medan Atomic Empire är en sf-thriller där 50-talet står i fokus (inklusive delarna som utspelar sig tusentals år in i framtiden). Och sen har vi det faktum att bägge Smolderens manuskript tar avstamp i vad som sågs som lägre klassens genrelitteratur (italienska tecknade serier och amerikansk sf, respektive) när händelserna utspelar sig, men att han därpå lagt ett lager av modern litteraturteori och psykologi. Allt färgstarkt illustrerat och mycket troget 50- respektive 60-talsdesignat av Clérisse.

Men låt mig gå in lite mer i detalj på vad de respektive böckerna handlar om, med början i Diabolical Summer. Sommaren 1967 är Antoine 15 år gammal, och efter att ha vunnit en lokal tennisturnering blir finalmotståndarens pappa besynnerligt upprörd och attackerar Antoines pappa. Det är inledning till ett mysterium med plötsliga dödsfall och försvinnanden, alltmedan omvärlden gör sig påmind med dess spirande ungdomsrevolt och kalla krig. Känslorna bubblar över, och det kommer ta Antoine ett kvarts sekel innan han slutligen förstår vad som egentligen hände under de där oförklarliga dagarna.

De febriga sommardagarna är utmärkt skildrade av Clérisse, med färger och utseende som frammanar 60-talet. De ljusa sommarnätternas medelhavsklimat och tonårshormoner leder till, givetvis känns det frestande att säga med tanke seriens påbrå, de första sexuella erfarenheterna när en amerikansk au pair får upp ögonen för Antoine.

Mycket är bra i serien, men det blir lite för mycket av allting när det förutom spionintriger, kärlek, sexuella trakasserier också tillkommer den italienska serieklassikerna Diabolik som är ständigt närvarande i Antoines sinne. Som kronan på verket Kennedy-mordets konspirationer visar sig vara en viktig pusselbit, och där någonstans tyckte jag att historien tippade över från en förträfflig 60-talspastisch till någonting där ansträngningarna att påvisa anknytningen till 60-talet i stort blev för krystade.

Avslutningen som alltså utspelar sig långt senare och som ger en förklaring till det som skedde känns också besynnerligt meningslös. Vad som egentligen var poängen med det hela är oklart, åtminstone för mig, och att det som är tänkt som överraskande vändningar varit uppenbara för läsaren långt tidigare gör det inte bättre; om det redovisas hur huvudpersonen av någon anledning läser en nyhetsnotis om någonting som i det läget ter sig irrelevant fungerar det inte att senare använda samma notis för en ”oväntad” twist.

Att jag efter att ha läst Diabolical Summer kände mig lite skeptisk mot Smolderens förmåga att knyta ihop en ambitiös berättelse gjorde att jag började läsa Atomic Empire med lägre förväntningar. Här är det som sagt en något tidigare era som gäller, och Clérisse visar sig lika bra på att efterapa den erans design som den ser ut i till exempel Disneys Our Friend the Atom.

Så grafiskt ser det minst lika bra ut, men manuset är mer svårbedömt. Återigen tycker jag Smolderen försöker få med allt för mycket där delarna inte riktigt håller ihop. Historien är på ett sätt mycket enkel: Det är en skönlitterär återberättelse av ett klassiskt psykologiskt case där patienten, kallad Kirk Allen, var övertygad om att vissa gamla science fiction-romaner egentligen var autentiska berättelser om honom själv, och han blev fixerad på att knyta samman berättelserna genom att själv fylla i detaljer som saknades, rita kartor över var händelserna utspelades, osv.

I Smolderens version anammar han teorin att Kirk Allen i verkligheten var Paul Lineberger, en klassisk science fiction-författare som huvudsakligen skrev under pseudonymen Cordwainer Smith, och hans manus tar aldrig ställning till om det vi läser är en science fiction-serie eller berättelsen om en psykologiskt skadad man. Den spänningen mellan vad som är på riktigt och vad som är fantasier är ibland effektivt som berättargrepp, men här känns det, återigen, krystat. Det borde vara intressant men historien lyfter aldrig, och jag misstänker att det skulle blivit bättre om Smolderen vågat gå all in på åtminstone en av de möjliga tolkningarna. Nu blir det istället tamt och alldeles för försiktigt, och behållningen av det hela blir istället Clérisses teckningar och den bra fångade stämningen av ett konservativt 50-tal och den vision av framtiden man då kunde ha.

Det var frustrerande att läsa båda böckerna för de är så snubblande nära att vara riktigt bra, till och med små mästerverk. Clérisse briljerar med sin pastischstil, och Smolderen kan skriva, inte tu tal om annat. Men manuset är för slickt, det finns ingenting för en läsare att brottas mot, och det är alldeles för förtjust i att vara coolt istället för engagerande. Små blinkningar åt de läsare som är in-the-know, som att byn Antoine bor i heter Clerville (samma stad/stat som Diabolik ofta utspelas i), eller att planeten Shayol är en viktig ingrediens i Cordwainer Smiths romaner men här, i Atomic Empire, är planetens omnämnande och dess stora symboliska tyngd obegriplig om man nu inte läst Smith förut. Och för den delen, hela grejen med att huvudpersonen Paul är författarpseudonymen Cordwainer Smith nämns inte med ett ord, och det är bara för att jag råkar gilla 50-talsscience fiction som jag omedelbart förstod att det var han så fort Shayol nämndes, även om jag aldrig hört talats om fallet Kirk Allen förut. Allt ger ett intryck av att vara en smula arrogant, och det utan att de arroganta delarna tillför så mycket; de är bara där som ett internskämt för de redan invigda.

Förra stycket låter hårt, så jag får nog avsluta inlägget med att påpeka att både Diabolic Summer och Atomic Empire är mycket läsvärda, och att om ni tycker exempelsidorna ovan ser bra ut så ska ni veta att det gör alla andra sidor också. Manusen har stora ambitioner och uppfyller en hel del av dem, men misslyckas ibland och det ganska rejält. Frustrerande, som sagt, men att de översatts till engelska är både förvånande och hoppingivande, eftersom de verkligen inte är mainstream-serier 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)