Kategoriarkiv: Science fiction

The Amazing Adventures of Jules

Postat den

Ett mycket kort inlägg idag om en serie jag vill tipsa om eftersom det är så osannolikt att man ska snubbla över den av en slump: Émile Bravos allåldersserie The Amazing Adventures of Jules. Utgivningen kommer från Europe Comics vilket innebär att det är en helt digital utgåva; tyvärr eftersom jag gärna skulle ha den här på papper, men jag är tacksam för att serien alls översätts.

Tacksam, för det här var en förunderligt trevlig bekantskap för mig. Det enda jag läst av Bravo innan de här två albumen (det finns sex på franska så jag hoppas Europe Comics översätter dem med) var hans utmärkta Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, Spirou-serien med en ung och naiv Spirou i huvudrollen. Nu, efter Jules, så är jag helt säker på att Bravo är en serieskapare som jag kommer läsa allt jag kommer över av (ursäkta meningsbyggnaden!). Jules är en enklare serie, mest för att huvudpersonen Jules är några år yngre än Bravos Spirou, men serien har samma styrkor: En genuint inkännande blick för hur unga människor fungerar, en känsla för dynamiken människor emellan, och subtilt skickliga teckningar av framförallt kroppsspråk.

Jules-fallet kan jag också lägga till att det handlar om science fiction (hurra!) och att fantasin sprudlar. Så läs och roas, det gjorde jag 🙂

Jules har blivit utvald för att följa med på en resa till Alfa Centauri och säger farväl till sin familj

Linda och Valentin – Minnen från framtiden

Postat den

Översättningen och utgivningen av de reguljära Linda och Valentin-albumen är ju avslutat sen något halvår tillbaka, men det finns fortfarande en del sidomaterial som saknas på svenska. Förra året fick vi Himlavalvets inbyggare, ett fabulerande lexikon om rymdtidagenternas värld, och nu finns alltså Minnen från framtiden också på svenska, ett mer serieinriktat album än det förra. Och faktiskt ett album som jag redan skrivit om när det kom ut på danska, då under titeln Erindringer dra fremtiden 🙂

Det handlar alltså om tillbakablickar i form av korta (2-6 sidor) serier om vart och ett av de nio tidigaste Linda och Valentin-albumen, alla kompletterade med en Mézières-målning som också anspelar på serien ifråga. Ibland är det huvudpersonerna som återberättar någonting som hände som inte visades i albumet, ibland är det någon annans minnen vi får följa, ibland är det historier typ ”Vad hände sen med Härskaren från Härskarens fåglar?”. Gemytligt, charmigt, småskoj och definitivt med högt nostalgivärde.

Så precis som Himlavalvets inbyggare är det här en bok som man i princip måste ha läst de refererade albumen för att få ut något av, och jag misstänker att en läsare som jag, dvs en som först läste serien som liten, nog är den som får ut allra mest av den: Att flera decennier senare få läsa mer (om än ganska lite mer) om gamla barndomsfavoriter bland serieäventyren är inte det sämsta 🙂

Och som den serieläsare jag är föredrar jag den här boken framför Himlavalvets inbyggare (lite konstig svensk titel tycker jag allt, med ordet inbyggare) eftersom det här är ett seriealbum; visst tycker jag det kan vara roligt att nörda ut lite med saker som lexikonet, men jag föredrar alltid riktiga serier!

Sidan 52

Om man läst de tidiga Linda och Valentin-albumen känns Minnen från framtiden som ett rätt givet köp, åtminstone om man inte kräver spänning i sin läsning. Och för den som är intresserad av hur Jean-Claude Mézières & Pierre Christin utvecklats som serieskapare sedan begynnelsen för 50 år sedan är det här en guldgruva där man kan se hur Mézières idag skildrar miljöer och karaktärer från så länge sedan.

Och vill man verkligen gräva ner sig i det sistnämnda finns det också en fransk dokumentär som enbart handlar om hur sidan 52 härovan i boken blir till: L’Histoire de la Page 52. Trailer:

The Theory of the Grain of Sand

Postat den

Visst är det trevligt med fans som envist stretar på för att andra också ska få del av det som fansen älskar? Som Animeigo, en av de första amerikanska filmdistributörerna av japanska tecknad film som vars grundare en gång sa att den enda anledningen till att företaget fanns var för att animen Urusei Yatsura skulle kunna ges ut; den sålde aldrig vidare bra men tack vare inkomsterna från andra mer ekonomiskt framgångsrika filmer/tv-serier lyckades man ändå ge ut alla de 195 episoderna på i tur och ordning VHS, laserdisc, och DVD (jag har själv kvar de 62 skivorna), givetvis med absurt noggranna översättningar och liner notes som förklarade alla skämt som bara fungerade på japanska.

Eller förlaget Alaxis vars enda uppgift är att se till att Benoît Peeters (manus) och François Schuitens (tekningar) serier om fantastiska/obskyra städer finns tillgängliga för en engelskspråkig publik. De har använt Kickstarter, de har gett ut böcker själv, och den senaste boken har de gett ut i samarbete med förlaget IDW (som nuförtiden också satsar på att ge ut europeiska serier i översättning, som Corto Maltese, Dieter Lumpen med flera): The Theory of the Grain of Sand.

Serierna ifråga är egentligen både väldigt enkla men samtidigt nästan omöjliga att beskriva.

Den enkla beskrivningen är följande: Manuset är bara till för att låta Schuiten briljera med sina magnifikt storslagna teckningar av städer och miljöer, där de skickligt men relativt stelt tecknade människorna och den faktiska handlingen är lätt förglömliga. Det som stannar i minnet är bilderna, som den evigt lutande flickan som om hon ständigt kämpar mot en storm i The Leaning Girl, eller det obegripliga och ogripbara tornet i The Tower.

Den nästan omöjliga är följande: Peeters manuskript antyder ständigt att det finns en underliggande förklaring till de obegripliga händelserna i serien. Men förklaringen undandrar sig ständigt att fångas in, och båda läsare och personer i serierna kan som bäst ana att det finns ett mönster, att om man bara kunde se händelserna ur rätt perspektiv skulle de vara förståeliga. Som i The theory of the Grain of Sand där det en dag börjar dyka upp stenar av olika form men alla med samma vikt (6793 gram) i Constant Abeels lägenhet, medan det ur en annan börjar rinna en outsinlig ström av sand. Dessutom finns en man som ständigt tappar vikt utan att hans kropp förändras, till slut ledandes till att han börjar falla uppåt mot himlen.

Små problem i början…

Betyder de 6793 grammen någonting? Sandströmmen? Viktminskningen? Som alltid i de här serierna är det oklart. Det finns en antydan till förklaring, men det är ingen egentlig förklaring utan bara ett sätt att flytta gåtan någon annanstans, till det imaginära landet Boulachistan och en länk till det autentiska art noveau-huset Maison Autrique i Bryssel, ritat av arkitekten Victor Horta; ett hus som Schuiten och Peeters själva varit drivande i dess renovering.

Så visst finns det en slags röd tråd i alla serierna, med en fantastisk värld inspirerad av vår egen, framförallt som den såg ut i framtidsvisioner från sekelskiftet 1900, med dunkla samband mellan de olika böckerna och personerna i dem. Men till syvende og sist kommer nog de här serierna inte till för att det finns historier i fantasivärlden som pockar på att berättas utan av en helt annan anledning: Schuiten och Peeters ser någonting som triggar deras fantasi, ofta någonting från arkitekturens värld, och så snickrar de ihop en bok som ger dem möjligheten att fabulera vidare därifrån.

Och inte mig emot. Jag skulle tycka att de här serierna vore extremt frustrerande om jag var ute efter en historia att ryckas med i; mysticism i all ära men för egen del tycker jag det kan bli tröttsamt när det bara adderas mystiska och oförklarliga händelser utan ände. Men som en visuell upplevelse är de mycket intressantare och liknar inte mycket annat; serier där arkitekturen spelar huvudrollen i bok efter bok är inte det vanligaste 🙂

The Theory of the Grain of Sand är inte en av de bästa böckerna i serien, med alldeles för många människor jämfört med mer spektakulära illustrationer och det saknas dessutom en lika slående symbol som den lutande flickan, men jag är glad att Alaxis kämpar på med sitt projekt och glad över att ha läst den. Projektet verkar gå lite sisådär eftersom boken The Shadow of a Man skulle kommit ut i våras men den lyser fortfarande med sin frånvaro, men eftersom istället Samaris utannonserats för oktober i år verkar det som om utgivningen ändå fortsätter. Kämpa på!

..blir snabbt större

Katie Skelly: Spretigt men ack så elegant

Postat den

Ok, två böcker idag, båda av Katie Skelly: Nurse Nurse och My Pretty Vampire. Jag har inte läst någonting av Skelly förut men såg en sida från My Pretty Vampire i samband med att den gavs ut för några veckor sedan och gillade utseendet så mycket att jag chansade och beställde både den och Nurse Nurse (den enda andra boken av henne som finns i tryck). Och jag blev inte missbelåten 🙂

Nurse Nurse är en samling av ett gammal fanzine Skelly gjorde som (enligt Wikipedia) var inspirerad av Barbarella, och det kan nog stämma. Året är 3030 och Gemma, som mycket riktigt är en sjuksköterska, ska börja sitt nya jobb vilket innebär en raketfärd till Venus. Sen bär det av till Mars, anfallande rymdpirater, en obehaglig doktor med det klassiska science fiction-namnet Zardoz, fjärilar utsöndrades skumma feromoner, och diverse annat smått och gott innan boken efter 160s mer eller mindre bara slutar; den ursprungliga miniserien gavs ut i sju nummer men inför samlingen ritade Skelly ett åttonde avsnitt som avslutning, fast jag måste nog säga att det mer är ett teoretiskt slut än ett riktigt 🙂

Den lite hackiga handlingen spelar egentligen ingen roll eftersom det här är en pikaresk där Gemmas resor bara är till för att kunna byta miljö för nya exotiska miljöer. Glatt humör, lekfullhet, och en lagom dos sensualism gör att åtminstone jag känner mig helt nöjd; min enda invändning är väl egentligen att det här är alldeles utmärkta serier just för ett fanzine, och att bokformatet tar bort lite av den avspända stämningen.

Och teckningarna som alltså var det jag fastnade för när det gällde Skelly är också de toppen för ett fanzine i det mindre formatet, med spontana teckningar och tydliga linjer som skulle se bra ut med nästan vilket uselt tryck som helst. Definitivt gjorda av en vid tillfället amatör, men en med stor potential.

Sen har vi alltså den splitter nya boken My Pretty Vampire som ges ut av Fantagraphics. Här är det skräck istället för science fiction, men med teckningar och manus som för mig leder tankarna till europeiskt 60-tal. Kanske inte så mycket Barbarella utan mer de starka färgerna från Jodelle och tidens luftiga franska filmer, men med en karaktärsdesign som drar åt moderna franska serieskapare som Kerascoët.

Med andra ord, någonting som passar mig alldeles perfekt 😀

Handlingen är lite mer fokuserad i den här boken, med en vampyr i huvudrollen som tröttnat på oxblod och på att vara inlåst i sitt hem av sin överbeskyddande bror (men det är lite oklart om han verkligen är hennes bror) och som därför flyr. Mer händer egentligen inte, och teckningarna må vara charmfulla på ytan men blodigt blir det och lättklätt med, vilket inte precis gör att mina associationer till fransk 60-tal avtar…

Det här är en bok som jag aldrig i livet skulle rekommendera till en slumpmässig läsare; den är alldeles för idiosynkratisk för det. Men för den rätta läsaren, som jag, är en serie som den här med sin starka design och självsäkra färger som dessutom passar perfekt till den fjäderlätt blodiga handlingen, ett fynd. Är Skelly ibland slarvig med anatomi, geometri, läsbarhet? Jupp, absolut. Bryr jag mig det minsta om det när jag läser My Pretty Vampire? Ha!

Sol och vampyrer är en eldfängd mix

Orbital: Nu på svenska

Postat den

Ah, très nice; serien Orbital som jag hittills läst i engelsk översättning från franskan finns nu också utgiven på svenska i och med Orbital 1 – Närkontakt, en bok som innehåller de första två originalalbumen i en trevlig samling. Och det är mycket rimligt att samla ihop de två för tillsammans bildar de två en längre historia där det skulle känts rumphugget att bara läsa den första halvan.

Så varför är jag glad över den svenska utgåvan? Först och främst såklart för att Orbital är en bra serie, men ännu mer för att den är en science fiction-serie av ett slag jag gillar: Ingen nära framtid utan istället en space opera-setting med en galaktisk konfederation där Jorden nyligen blivit en både delvis motvillig och delvis ovälkommen medlem. Jag föredrar helt enkelt science fiction som inte är alltför Jordnära 😉

I Orbital bjuds vi på två huvudpersoner som är agenter i IDB, en diplomatisk organisation vars uppgift är att främja freden i konfederationen. Här i deras första äventyr kommer Jordens historia att spela en stor roll: De måste hantera en samling ex-soldater från Jorden som efter att Jordens arméer av konfederationen stoppats från att genomföra ett folkmord (därav det ovälkomna mottagandet av Jorden i konfederationen) illegalt slagit sig ner på en gruvmåne. Nu vill släktet som egentligen äger månen själv ta över gruvdriften, men soldaterna vägrar lämna det som de ser som sitt hem. Med det dåliga ryktet som jordborna har finns det också gott om varelser som inte har någonting emot att de förs bort med våld, och ex-soldaterna tycker ungefär samma sak fastän för dem är våldets syfte att de ska kunna stanna…

Orbital – Närkontakt är en flyhänt berättad actionhistoria med en smart intrig som både ger en bra introduktion av det galaktiska samhället och Jordens ställning däri, och som dessutom med de multipla parterna i konflikten (IDB, ex-soldaterna, de ”rättmätiga” ägarna av månen, de som avskyr jordbor) ser till att det inte blir en enkel gott mot ont-berättelse av det hela. Däremot saknar jag lite grann fantastiska inslag; med tanke på att vi har en hel galax som bakgrund och de oändliga möjligheter som det erbjuder är intrigen ändå i grunden någonting som nästan lika gärna kunnat utspelas på Jorden i nutid.

Politik

Men jag kan förstå att Runberg och tecknaren Serge Pellé kanske ville ta det lite lugnt med mer udda inslag så här i början, för faktum är att i de följande albumen (som jag såklart hoppas också kommer på svenska) tar sådana saker betydligt mer plats. Här, i början, får jag nöja mig med att det åtminstone finns en del utomjordiska varelser som Pellé skildrar fantasieggande, även om de flesta ser mycket humanoida ut, men hans teckningar får mycket roligare saker att illustrera framöver.

Orbital – Närkontakt är en bra men inte omistlig serie och definitivt läsvärd för de som uppskattar action i en science fiction-miljö, och framtida album är ännu bättre. Och för den som vill läsa mer om dem redan nu så har jag alltså redan skrivit om dem (och om de första) här på bloggen, närmare bestämt om album 1&2, 3&4, och 5&6.

Action; stilvullerna är mina favoritvarelser i den här boken

PS. Kan inte låta bli att lägga till några ord om en annan serie som är svår att inte nämna i samma andetag som Orbital: Den tack vare filmatiseringen lika aktuella men betydligt äldre franska serien Linda och Valentin. Det finns många likheter, med två agenter som verkar i ett svindlande stort universum på uppdrag av en större organisation, och åtminstone som det ser ut en man och en kvinna som delar huvudrollen (huruvida Orbitals ”kvinnliga” huvudperson är en kvinna är medvetet oklart).

Men skenet bedrar en smula för stämningen i serierna är väldigt olika: Linda och Valentin är en serie som ibland är ren science fiction (som i albumet Den falska världen), ibland rent politisk (Härskarens fåglar), och ibland bara en uppslupen komisk underhållning (Vårdagjämningens hjältar) men Orbital är till 100% inriktad på action i rymden. Visst finns det små inslag av politik men det är mer av politik som ett spänningshöjande inslag snarare än Linda och Valentins mer propaganda-artande politiska album.

Kort sagt är Orbital en mycket mer fokuserad serie och en som nog är mycket lättare och på många sätt enklare att förstå sig på än den spretiga och ibland rejält utflippade äldre kollegan, och författaren Sylvain Runberg slarvar inte alls på samma sätt som Pierre Christin gör lite väl ofta 🙂 Men med det sagt är jag själv ändå mer svag för Linda och Valentin som känns mer personlig, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är den serie som båda serieskaparna intimt förknippas med, medan Runberg skriver mängder av serier varav Orbital bara är en.

Nog om Linda och Valentin; jag ville bara nämna den eftersom jag misstänker att nog alla som läst den nog kommer att tänka på den när de läser Orbital, trots att likheterna egentligen är väldigt ytliga.

PPS. För de som läste de engelska böckerna och undrar vad utomjordingarna som där kallades ”Jävlods” heter på svenska så blev det ”xavloder”. Jag är nyfiken på vad det franska originalet hade men med tanke på Runbergs svenska anknytning så var det nog ”Jävlod” där med, och på svenska hade säkert ”jävloder” låtit lite väl negativt 🙂

Svartsynt i rymden: The Omega Men – The End is Here

Postat den

Efter de senaste böckernas mysighet blir det idag någonting helt annat. Och det är inte så förvånande eftersom manusförfattaren är Tom King, mannen bakom den kolsvarta men mästerliga The Vision. Då handlade det om en av Marvels trotjänare i ny tappning, och i The Omega Men – The End is Here handlar det om några DC-figurer: The Omega Men, en grupp utomjordiska hjältar som aldrig gjort mycket väsen av sig försäljningsmässigt, och en av alla Gröna Lyktan-varianter, Kyle Rayner.

Själv har jag bara läst några sidor här och där med The Omega Men (hädanefter TOM) förut och då lämnade de inga minnen efter sig. Men det behövs ingen tidigare kunskap om dem när man läser boken för precis som i The Vision är det här en bok som står helt på egna ben (mestadels iallafall; se sista stycket): TOM är en grupp frihetskämpar/terrorister som för att få uppmärksamhet från galaxen kidnappar Kyle Rayner, en självutnämnd mäklare i kriget mellan TOM och Citadellet (organisationen som har makten på de planeter som TOM kommer ifrån), och avrättar honom i direktsändning för att visa hur allvarliga de är.

Så är TOM terrorister som de verkar vara efter inledningen, eller är de frihetskämpar som fortsättningen snarare antyder? Svaret är komplicerat, och egentligen finns inget svar. Citadellet upprätthåller tveklöst en diktatur, men samtidigt tillhandahåller de en råvara som resten av galaxen anser vara livsnödvändig, medan TOMs mål är försvarligt men medlen att nå dit är betydligt mer diskutabla, och medlemmarnas moral likaså.

Och fångad i det moraliskt grumliga kriget är Kyle Rayner. TOM vill att han ska hjälpa dem att för alla avslöja hur ont Citadellet är, men han kan inte förlika sig med deras likgiltighet över att offra människoliv. Boken igenom kämpas det med vad som är en rimlig kostnad när det enda sättet att stoppa lidande och död är att använda samma mynt, och Kings manus är beundransvärt fritt från pekpinnar när det visar på hur svårt det kan vara att avgöra vad som är rätt och fel, och att bara för att en part har fel behöver inte motståndaren ha rätt.

Manuset innehåller en hel del starka scener och känslor, men den kyliga analysen dominerar. Till skillnad från i The Vision så finns ingen analyserande och kommenterande berättare, men här finns istället analyserande karaktärer som spelar samma roll, som försöker förklara och försvara inför sig själva varför de handlar som de gör:

Båda serierna utmärks av en nästan märkligt distanserande känsla och jag är faktiskt lite förvånad att jag tycker så bra om dem trots det; när jag tänker på det tänker jag att det borde göra mig mindre känslomässigt involverad men så är det inte. Framförallt i The Vision bryr jag mig om karaktärerna som fastnat i en ödesbestämd tragedi, och det blir rejält sorgligt. The Omega Men – The End is Here är inte riktigt lika vass på den fronten eftersom ingen av huvudpersonerna riktigt engagerar mig; det blir mer av en opersonlig sorg över hur tilltrasslad och hemsk situationen är.

Grafiskt är TOM – TEiH mer lössläppt än den klaustrofobiska The Vision, men science fiction-genren och rymdmiljöer till trots finns hålls även här samma strama tyglar i seriesidorna, där 3×3-layouten som den här ovan dominerar (men friare layouter förekommer också när handlingen blir mer action-inriktad):

Huvudsakliga tecknaren Barnaby Bagenda har en stil som tillsammans med Romulo Fajardo Jrs färger passar utmärkt till en science fiction-serie som den här, med en tydlig känsla av utomjordiskt när så behövs, parat med en jordnära inställning till figurteckning, utan de alltför vanliga superhjälteöverdrifterna.

The Omega Men – The End is Here är ytterligare ett bevis på att Tom King är någon man bör hålla ögonen på, även om boken inte är riktigt lika top notch som The Vision. Förutom redan nämnda skillnad vad gäller karaktärernas styrka känns det också som om Kyle Rayners historik som en grön lykta trots allt spelar lite större roll här än vad The Visions som en Avengers-medlem gjorde, och det gör att boken inte har samma helgjutna karaktär. Men bra är den och läsvärd likaså, och jag vill också ge den ett personligt plus för att den känns betydligt mer som en science fiction-serie än som en superhjälte-dito, och jag är ju nu en gång för alla ett mycket större fan av det förstnämnda 🙂

Valerian, eller ska det vara Linda och Valentin…?

Postat den

Som nog de flesta vet har Linda och Valentin-filmen premiär här i Sverige på onsdag. Jag gillar Luc Besson, åtminstone ibland (Léon / Det femte elementet / Det stora blå är fantastiska, men de där minimoj-filmerna not so much…), men jag måste erkänna att jag är skeptisk inför den här. Besson är ojämn och jag tycker inte att de trailers jag sett varit så lovande (framförallt Valentin framstår som extremt trist i dem), men framförallt beror skepticismen på att jag så sällan gillar överflyttningar från ett medium till ett annat. Det i kombination med att Bessons Adèle-film, också det en tecknad serie från början, inte var bland Bessons bästa gör att jag inte förväntar mig så mycket.

Men det är inte för att komma med vilda gissningar om en film jag inte ens sett ännu som jag skriver idag utan för att nämna att för de som inte läst Linda och Valentin förut finns nu en chans att prova på serien utan att behöva ge sig i kast med ett av samlingsalbumen. Två album, De tusen planeternas rike & Ambassadören som försvann, finns nämligen nu i butik i fristående album.

Som synes ges filmens Valerian-titel stor plats, medan den svenska översättningen av huvudpersonernas namn, Linda och Valentin, får en mer blygsam placering. Vettigt för att locka nya läsare via filmen utan att samtidigt behöva överge de numera klassiska svenska namnen 🙂

Och serierna i sig kan man läsa mer om i mina inlägg om samlingsalbumen, närmare bestämt här för planeterna och här för ambassadören. Varde nog sagt om dem att framförallt Ambassadören som försvann är ett utmärkt album att läsa om man inte förut stött på serien; att filmen dessutom till största delen (som jag förstått det) bygger på albumet är ju tur det med. Jag vet heller inte om det var en slump men på mina exemplar var klistermärket med filmreklam på omslagen så att planerna fick det med Valentin medan ambassadören fick det med Linda; också det passande eftersom det första albumet mestadels är Valentins äventyr, medan det senare tveklöst är Lindas 🙂

Men förutom serierna innehåller båda albumen också extramaterial med anknytning till filmen. Intervjuer med de som är inblandade, hur filmen gjorts, och så vidare. Olika innehåll i de två albumen så den som vill läsa allt får ta och köpa båda två. Det är inte det allra mest djuplodande innehållet man kan tänka sig men som extraläsning för den som vill veta lite mer om hur filmen och serien skiljer sig åt / liknar varandra fungerar det helt OK.

Som den pessimist jag är vad gäller filmtolkningen så hoppas jag ändå såklart att serien får fler läsare tack vare filmen för det är den värd. Som ny läsare är det nog lite överväldigande att börja läsa sju tjocka böcker om man skulle ge sig i kast med den kompletta utgåvan av serien så därför är det bra att man nu återigen kan köpa enstaka album. Vem vet, om de här två säljer bra kanske fler av albumen dyker upp som fristående utgivningar och det skulle jag gilla: Samlarutgåvor har sin alldeles egna charm, men enstaka album har också det -> jag skulle verkligen inte ha någonting emot att de album som aldrig publicerats fristående på svenska skulle dyka upp, de med 😉