Kategoriarkiv: Science fiction

Linda och Valentin-varianter: Jakolassens rustning & Shingouzlooz Inc.

Postat den

Dags att skriva några ord om två besläktade album. Ett kom ut sent i våras men av någon anledning var jag sen med att köpa det: Jakolassens rustning av Manu Larcenet, ett album som precis som de i serierna Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke & Ett extraordinärt äventyr med Lucky Luke är en Gör vad du vill-variant av en klassisk fransk serie, närmare bestämt Linda och Valentin. Och det andra fortsätter sviten men finns (ännu?) inte tillgängligt på svenska men väl på engelska: Shingouzlooz Inc. av Wilfrid Lupano (manus) och Mathieu Lauffray (teckningar).

Jag tar och börjar med Jakolassen 🙂

Manu Larcenet alltså, mannen bakom serier som Ordinary Victories med sin suveräna skildring av panikångest och depression, men som också gjort rena komediserier som självbiografiska Back to Basics. Kanske inte serier som verkar matcha en frisinnad Linda och Valentin-version, men han har ju också varit inblandad i saker som Dungeon och Astronauts of the Future, och eftersom jag gillar alla nämnda serierna väldigt mycket var det här en serie jag hade verkligt högt ställda förväntningar på.

Och jag har lustigt nog svårt att säga om förväntningarna infriades eller inte. Jakolassens rustning är riktigt rolig, Larcenets runda och vänliga teckningar är lika trevliga som alltid, men de är också förvånansvärt maffiga när han tillsammans med färgläggaren Jeff Pourquié ger sig på att skildra världsrymdens storhet, som här på den inledande sidan:

Jakolassens rustning - intro

Historien där Linda men framförallt Valentin inte syns till alltför ofta har en huvudperson från Jorden som till det yttre är så långt från en glamorös tidrymdagent man kan komma: En lite smått försupen medelålders fransman vid namn René. Han har  alltid drömt om rymden och nu befinner han sig plötsligt mitt i ett religiöst krig av galaktiska proportioner efter att Linda, Albert och några shingouzer plockat upp honom såsom varande Valentin, vars intellekt av en fiende flyttats till Renés kropp.

René kommer inte ihåg någonting av Valentins minnen men kastar sig helhjärtat in i äventyret, och jag gillar verkligen hur han albumet igenom blandar sin vardagliga personlighet (inklusive delirium tremens-problem eftersom han inte längre får sin dagliga dos franskt vin) med entusiasm över att befinna sig i rymden. Komisk, kosmisk och finurlig är den; en bagatell som underhåller.

Så på det sättet är den vad jag hoppats, med samma humor som jag sett till i Larcenets övriga serier, och jag är ju förtjust i just humorn som många i Dungeon-gänget delar.

Jakolassens rustning - René

Det jag saknar litegrann är däremot de inslag av allvar som finns i hans bästa serier (och för den delen i Dungeon med). Original-Linda och Valentin blandar högt med lågt, inklusive svindlande science fiction-inslag som i Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, och jag skulle gärna sett att Larcenet tagit chansen som genren ger där allting är möjligt, inte bara humor.

Och samma sak gäller också Shingouzlooz Inc. egentligen. Även den är en komedi där shingouzerna trasslar till det för Linda och Valentin när de för en gångs skull försöker sig på ett (någorlunda) hederligt jobb. Att reda ut röran är komplicerat, och att våra hjältar dessutom samtidigt också har ytterligare ett uppdrag som involverar skatteplanering av det mer udda slaget gör det inte lättare.

Återigen är det bra underhållning, med en mer slapstick-betonad humor än Jakolassens rustning, en humor som skulle passa bra i en folkparksrevy (om de nu brukade handla om tidsresor, kvantumfiskar, och AI-skatteplanering). Lauffrays teckningar drar åt det mer realistiska hållet, och han lyckas bra med exempelvis Valentins kroppsspråk när den senare blir mer och mer desperat när han försöker bolla alla olika saker som måste göras.

Shingouzlooz Inc. - Valentin

Men buskishumorn har också en baksida, och jag kan inte säga att jag är helt förtjust i alla sidor med pinupbilder på Linda, och just den subplotten känns lätt sunkig och egentligen helt onödig.

Att säga att båda serierna saknar allvar är inte helt korrekt eftersom det finns sådana inslag i båda serierna, där Jakolassens rustning innehåller en tydlig kritik av religiös fanatism medan Shingouzlooz Inc. istället tar upp miljöförstöringen som människorna ägnat sig åt. Men ingendera lyckas sammansmälta allvaret med humorn (Jakolassen… är närmast även om den också är mest övertydlig) och jag tror att det kanske varit bäst om man helt skippat allvaret istället.

Sammanfattningsvis är det ändå två serier som jag hade mysigt medan jag läste, med Larcenets bidrag som det charmigaste, så jag skulle inte ha någonting emot fler böcker i sviten. Och då förhoppningsvis av någon serieskapare som vågar satsa lite högre och som gör en lika suveränt skarp tolkning av sitt original som Émile Bravos Spirou eller Matthieu Bonhommes Lucky Luke 🙂

Shingouzlooz Inc. - miljö

Kan köpas hos bl.a.:

 

Cutie Honey

Postat den

I det förra inlägget risade jag Alejandro Jodorowsky för att hans manus i så hög grad bara går ut på att försöka chockera läsaren och att historierna känns som om de bara rullar på utan större eftertanke. I det här inlägget tänker jag rosa Go Nagai för ungefär samma saker 🙂 Konsekvent? Tja, min högst personliga åsikt är att Nagai är både rolig och att hans underligheter gör mig på gott humör, medan Jodorowsky känns tråkig, sunkig och rejält seg att läsa. Så det så 🙂

Anyhoo, Cutie Honey. Liksom Devilman är det här en tidig serie av Nagai, från början av 70-talet, och nog syns det att den inte är purfärsk med teckningar och layout som liknar andra serier från samma tid, som mycket av Tezukas production och Ashita no Joe. Men manuset är någonting helt annat! Visst finns det klumpigheter men jag är inte säker på om det beror på åldern eller på Nagai…

För Nagai är en väldigt slarvig serieskapare, både i teckningar och i manus. Anatomin ser ut lite hur som helst, logiken i manuset saknas nog helt (det är bäst att inte tänka alltför mycket på hur skurkarna resonerar för de skulle kunna gå en match mot Bonds mest stupida motståndare), och handlingen hoppar mellan sex, slapstick och action utan paus. På många sätt känns det mer som en polerad amatörserie än en gjord av ett proffs.

Så det här skulle kunna vara hur dåligt som helst, men på något sätt fungerar det. Nagai har ett gott humör och har så uppenbart roligt när han gör serien att det smittar av sig på mig med. Ta en sån sak som designen av den kriminella organisation som Cutie Honey kämpar mot, Panther Claw. Alla ledare är kvinnor (eller kvinnliga androider, kanske; Nagai verkar inte alltid komma ihåg vad han tidigare sagt i den, liksom många andra, saken), och alla har någonting animaliskt tillagt i namnet. Jag kan se framför mig hur Nagai hittade på alla namnen, utan att tänka på hur han skulle designa karaktärerna, och sen blev det bara som det blev:

Cutey Honey - Black Claw

Cutey Honey - Tarantula Panther

(Bilderna idag är inte från Seven Seas nyutkomna bok utan från en tidigare scanlation eftersom det är svårt att scanna den feta inbundna boken med ett bra resultat)

Överst ses Black Claw där Nagai helt sonika satt en björnram ovanpå hennes huvud, och nederst Tarantula Panther som kan framställa spindelnät på ett smula mer grafiskt sätt än andra mer kända spindelsuperhjältar 😉

Energiskt så det förslår är det, serien igenom, och späckat med naket är det också. För att återigen jämföra med Jodorowsky är det både energin och det goda humöret som gör att jag inte har någonting emot Nagais nakenhet, vare sig det gäller den oskyldiga sorten som när Cutie Honey, huvudperson och en tidig version av en magical girl via sitt utrop ”Honey Flash!” (ja, jo,…) förvandlar sig till en av sina olika alternativa identiteter, den mer fanservice-inriktade när Cutie Honeys rumskamrat och bästa vän Natsuko efter att ha blivit piskad av föreståndarinnan Histler (sammandragning av öknamnet ”Hysterical Hitler”) låter Cutie Honey smörja in hennes nakna bak med salva varpå Cutie passar på att retas lite, eller den mer absurda som när vi för första gången får se ledaren av de tuffa brudarna på skolan (Natsuko ses också till, bunden vid sängen; just Natsuko spenderar nog mer tid naken än påklädd i serien):

Cutey Honey - Boss

Smaklöst värre är det rakt igenom men jag kan inte bli det minsta uppretad över det, bara road, och eftersom Cutie Honey till skillnad från Devilman huvudsakligen är menad som en komedi tycker jag att Nagai lyckas alldeles förträffligt. Handlingen är förglömlig och avslutas abrupt, humorn är barnslig (överlag är det mycket camp över serien), det nakna är 100% inriktat på schablonartad manliga läsare, men jag hade väldigt roligt när jag läste den här boken. Devilman är en mycket starkare läsupplevelse men Cutie Honey förtjänar definitivt sin plats i bokhyllan, så jag kanske ska ge Nagais andra serier en chans också 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Borgia & Moon Face

Postat den

För en del år sedan skrev jag en kort recension av den första delen av Alejandro Jodorowsky (manus) och Milo Manaras (teckningar) serie om den ökända familjen Borgia. Rubriken var tydlig med vad jag tyckte: Manara & Jodorowskys version av Borgia: Urk. Och bland kommentarerna ställde Jonas Anderson den mycket rimliga frågan varför jag köpte och recenserade en serie av två herrar som jag inte är så förtjust i, och det svar jag gav var att jag skyllde på min Heavy Metal-prenumeration. Och det stämde nog, men nu måste jag nog komma med ett annat svar eftersom jag faktiskt köpt den svenska utgåvan Borgia som samlar ihop alla fyra delarna i en inbunden bok. Utgiven, precis som han nämnde kanske skulle hända i sin kommentar, av just Jonas Anderson på Albumförlaget 🙂

Så: Varför köpa en bok när jag vet att jag säkert kommer ogilla manuset, och med en tecknare som jag tycker är synnerligen irriterande alltsomoftast?

Svaret är ändå teckningarna. Hur jobbig Manara än kan vara med sina identiska kvinnokaraktärer (dvs de som ska vara sexiga (dvs i princip alla i den här serien)) är han ändå riktigt bra på miljöer. Och här med en serie som utspelar sig i ett dekadent Rom får han chansen att briljera med miljöer som Vatikanens imponerande byggnader, Borgias eleganta hem, nunne-kloster (givetvis med mängder av helnakna nunnor), pestläkare, med mera, med mera. Så elegant är det, och den sena Manaras färgteckningar är vådligt eleganta med sin målade stil som ändå inte blir alltför stel, en fälla som många faller i.

Borgia - pest

Så den delen av serien är bra, ibland till och med utmärkt, och det gjorde att jag ändå köpte boken. Plus att jag tycker det är kul att någon ger ut påkostade utgåvor (en liten miss finns i att det ingenstans står vem som översatt serien, konstigt nog) av översatta serier; även om jag helt klart inte har samma smak som Albumförlagets utgivning visat sig ha, men undantag finns förstås, som Viktor Kasparsson-albumen, är det imponerande och i längden nog bra med breddning av serieutbudet i Sverige.

Men jag ska erkänna att manuset gjorde serien bitvis svår för mig att komma igenom. Ju mer jag läser av Jodorowsky, desto mindre tycker jag om honom. Att han gillar att vara utflippad och att chockera behöver inte vara dåligt, säger jag som tycker så mycket om många av Garth Ennis serier. Men hans new age-flum som snabbt tar över även inledningsvis lovande serier som Inkalen och de relaterade Metabaron-serierna är för mig helt ointressant, och hans fixering vid att ”våga” häda mot kyrkan och visa hur jodå, även kyrkans män är perversa, känns för mig som svensk icke-troende smått barnsligt, som det lätt blir när någon vill tala om att han inte på något vis tror på någonting samtidigt som han så tydligt är fixerad vid detsamma.

Borgia - skepp

Det är så många nakna kvinnor i den här boken att jag tänkte ta en bild där det istället är nakna män som står i fokus, närmare bestämt en kardinal till sjöss.

Och nog är det en rejält sunkig inställning till kvinnor som visas upp. Visst kan man säga att historiskt har de utsatts för mycket elände, men med Manaras teckningar där alla kvinnor ser ut som fotomodeller nyss klivna ur duschen för att sedan drabbas av allsköns övergrepp ser det inte ut som ett försök till realism utan det ligger långt långt närmare ren exploatering.

Det bästa med manuset är att jag flera gånger småskrattade för mig själv när handlingen blir parodiskt usel i sin jakt på ”chockerande” inslag. Som den dödssjuka påven som tvingar sig på en nybliven mamma för att amma henne (samtidigt som han beordrar att hennes nyfödda ska kastas till djuren) och att döda barn genom att transferera deras blod till honom. Som den också dödssjuka (tror man) pestsmittade unga kvinnan som omedelbart kläs av och ingående studeras. Som de olydiga unga kvinnorna som sänds till kloster och där kläs av nakna, piskas, och sätts på bygelhäst. Som incest (far/dotter, bror/syster, och kanske något mer jag missade). Som sex framför Kristus och jungfru Maria-statyer i kyrkan.

Borgia - Leonardo

En till med män, närmare bestämt Cesare Borgia som gör en deal med Leonardo da Vinci för att få honom att utveckla nya krigsmaskiner.

Men för den som tycker mer om Jodorowskys intressen är det en typisk serie av honom, och teckningarna är som sagt bra, så för Jodorowsky- och/eller Manara-fansen är det en godbit, helt klart. Dick, inte min kopp te den här läsningen heller, tyvärr.

Sist några ord om en annan Jodorowsky-serie som också nyligen översatts från franskan, den här gången till engelska och med teckningar av François Boucq: Moon Face. Jag tror det blir enklast att jämföra den med Borgia för nog är det en Jodorowsky-serie alltid!

  • Utgåva: Också en samling av flera album utgiven i en snygg inbunden utgåva.
  • Teckningar: Boucq är inte lika hantverksmässigt skicklig som Manara, men jag har alltid varit svag för honom, framförallt i hans absurda kortare serier där han själv står för manus. Så trevliga teckningar även här, och likaså är det de som är (min) behållning vid läsningen.
  • Manus: Science fiction istället för historia, med en avlägset belägen ö som styrs av ett gift diktatorpar (men med präster som makten bakom tronen). En dag dyker en besynnerlig man upp som gör som han vill och folket följer honom i revolutionen. Historien gör inga försök att teckna intressanta personligheter (som vanligt hos Jodorowsky där människorna är ointressanta i jämförelse med spektaklet runtomkring dem), och är bara 250 sidor infall där konstiga grupperingar poppar upp varje gång handlingen riskerar att tappa farten, och där huvudpersonen Moon Face i princip är en gud eftersom han kan göra precis vad som helst. Kräver handlingen att han ska flyga? Ok, han kan det. Kräver den att någon ger bakgrundsdetaljer för att handlingen ska bli någorlunda begriplig? Ok, han kan bli ett medium. Inga finesser, inga tempobyten, bara en jämn och tröttsam samling lösa infall utan struktur.
  • Våld: Jodå, det finns en hel del här. Men Boucqs teckningar känns inte lika fysiska som Manaras så det blir mer komiskt än obehagligt.
  • Sex: Såklart. Men inte så mycket som hos Manara så nog tror jag att Jodorowsky anpassar manus till tecknare: Manara som gammal porrtecknare får det nakna, Boucq det mer komiska.
  • Bättre? Sämre?: Borgia har en snäppet intressantare historia, men det säger väldigt lite, och den har åtminstone några försök till tempobyten. Så för den som vill ha någonting allvarligare är Borgia det bästa valet. Moon Face är lite roligare, men det är mycket lite, och det räcker inte.

Moon Face - Messias

Med all kritik som jag har mot Jodorowsky ska han ändå ha en eloge för att han hittar bra tecknare att samarbeta med: Moebius, Manara, Boucq är inte precis några klåpare. Men nog skulle de förtjäna bättre manus; till och med Manara har ju gjort några serier med klart intressantare historier, även om det var mycket länge sedan…

 

 

The Woods

Postat den

Innan sommaren helt är över så tänkte jag skriva några ord om en serie som jag tycker är en perfekt sommarläsning: The Woods, en småkuslig science fiction-historia om 36 tidningar (eller 9 samlingar) där en hel skola oförklarligt förflyttas till en främmande planet där saker och ting omedelbart går fel:

The Woods - rivstart

Sedan följer en berättelse som har det mesta man kan räkna med i den här typen av historier: Flugornas herre-tendenser, gammalt groll mellan olika skolfraktioner (jocks vs nerds, typ) som får ödesdigra följder, ett större sinistert mysterium som långsamt nystas upp, kärlekstrubbel, och annat smått och gott.

Kort sagt känns det mesta igen, men James Tynion IV (manus) och Michael Dialynas (teckningar) nygamla blandning är rakt igenom underhållande. Tempot hålls uppe så att mysterieförklaringen aldrig står och stampar, och huvudpersonernas respektive arc (ni vet, den surmulna tonåringen som till slut tvingas inse att det finns fördelar med att samarbeta, klassens clown med en tragisk bakgrundshistoria som växer till en hjälte, den homosexuella killen som äntligen vågar komma ut, osv) är kanske inte originella men genomförs på ett bra hantverksmässigt sätt.

Och jag gillar illustrationerna där Dialynas lite småslarviga och expressionistiska stil lyckas frammana en annan värld, vilket också understryks av de starka färgerna där  blå/lila/purpur dominerar. Överlag är det nog här, i skildringen av en annan värld, som The Woods lyckas allra bäst; stämningen av någonting nytt och skrämmande är ständigt närvarande.

The Woods - The Horde

Och därför blir det förstås lite mindre suggestivt allteftersom mysteriet bakom planeten avslöjas. Precis som i mycket annan skräck är det det okända, det oförståeliga, som är det mest skrämmande, och så fort man börjar förstå mer av vad som händer är det inte längre lika läskigt. Ta exemplet med ”The horde” som nämns på sidan härovan: När termen först dyker upp vet jag som läsare inte vad det handlar om och det blir ytterligare ett av alla skrämmande fenomen på planeten. Men när det avslöjas vad som står bakom så nja, inte är det så skrämmande inte, iallafall inte jämfört med allting annat.

Så jag tycker bäst om första halvan av serien, när allting känns nytt. Jag är såklart glad över att Tynion/Dialynas avslutar serien på ett bra sätt (för det gör de), men läsupplevelsen är ändå som starkast i början. Det finns också en del andra saker jag retar mig på lite allteftersom historien utvecklas, som en del slentrianinslag (som japaner som fanatiskt följer en våldsinriktad ledare, eller asociala nördar med storhetsvansinne som saknar känslor); det förstör inte serien men jag skulle gärna sluppit dem.

Men med det sagt, The Woods är som sagt en alldeles förträfflig underhållningsserie som jag misstänker passar allra bäst för de som uppskattar YA-litteratur (dvs inte nödvändigtvis tonåringar), som jag 🙂 Det som skulle göra den snäppet bättre vore om det fanns en riktigt fet samling med hela serien (eller möjligen två fortfarande feta samlingar) för det här är en enda lång historia, och att bara läsa en eller två av de existerande samlingarna är meningslöst.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Två av Trondheim: Maggie Garrisson & Infinity 8

Postat den

Lewis Trondheim är en mycket produktiv herre, och det mesta han är inblandad i brukar vara värt att läsa. Så ock dagens två serier där han står för manuset i den ena, Maggie Garrisson, och tillsammans med Zep har han också skrivit den andra, Infinity 8. En kort beskrivning av de båda:

Maggie Garrisson

Det här är en tre album lång berättelse tecknad av Stéphane Oiry om Maggie, en kvinna som precis fått ett nytt jobb som sekreterare till en privatdetektiv. Han visar sig vara tämligen värdelös och Maggie, som gillar att snoka i saker och lägga sig i, börjar själv ta på sig uppdrag. Men det står snart klart att hon tagit sig vatten över huvudet när saker tar en våldsammare vändning.

Maggie Garrisson - undersökning

Maggie Garrisson är en ovanlig deckare, om man ens kan kalla den för det eftersom det mer känns som ett grått vardagsdrama i ett regnigt och kallt England. Jakten på pengar är inte för drömmen om ett bättre liv utan snarare ett sätt att fly den allestädes närvarande tristessen; jag får aldrig intrycket av att någon av personerna ens tillfälligt är glada när de tror sig rika utan bara något mindre missbelåtna (om ens det).

Så en inte helt vanlig serie för den vanligen mer komiskt inriktade Trondheim. Men han känns igen i de små detaljerna, som den följsamma dialogen och hur den stackars huvudpersonen aldrig har kontroll över skeendet och istället hela tiden måste anpassa sig (ett berättarknep som också kan ses i till exempel bröderna Coens filmer). Även Oirys teckningar är mer dystra än de man vanligtvis ser i Trondheims serier.

Infinity 8

Nämnde jag att Trondheim är produktiv? Här har vi en ny serie med ett av hans sedvanligt ambitiösa upplägg: 8 album (som i sin tur alla består av tre serietidningar med cirka 32 sidor), alla med olika tecknare och med olika manusförfattare som han samarbetar med, och såsom varande en sf-serie kan han också leka med tiden, så alla album utspelas samtidigt men inte i samma tid. Dvs, gimmicken är ett rymdskepp, Infinity 8, där kaptenen kan reboota verkligheten men ändå minnas vad som hänt och som därigenom kan välja den optimala versionen. Med vissa begränsningar, som att det bara fungerar 8 timmar åt gången, och att det bara fungerar med ett mindre antal (typ 8) reboots per tidsperiod (så att hen kan hålla alla möjligheter i minnet för att sedan välja en). Problem uppstår under resan, och kaptenens speciella förmåga aktiveras…

Det jag har läst är den första boken, Infinity 8 – Love and Mummies (de översätts först i tidningsformat och sedan i samlade album; bok tvås (Back to the Führer) tidningar har precis börjat komma ut) där Zep, mest känd för sin serie Titeuf, är samarbetspartnern och där Dominique Bertail står för teckningarna. Trondheims humor firar triumfer med alla underliga varelser ombord på skeppet och deras interaktioner, och Bertails eleganta, stilrena teckningar med ett mode som närmast påminner om någonting från Det femte elementet gjorde att jag hade löjligt trevligt med boken.

Infinity 8 - bar

Egentligen är det inget storverk utan mer underhållning för stunden, men som de som läser den här bloggen regelbundet vet så är jag mycket svag för Trondheims speciella humor och hans tajming. Det är också kul att se i båda dagens serier att han kan skriva manus där tecknarna är en smula mer realistiskt sinnade än han själv; framförallt Maggie Garrisson är betydligt mer allvarlig än allt annat jag läst av honom.

Trondheim brukar onekligen spara sina allra bästa manus till de serier han tecknar själv, men dagens två böcker visar att även när han inte är i absolut toppform är han en av de allra bästa manusförfattarna vi har idag i serievärlden, och det är inte så pjåkigt 😉

Infinity 8 - undersökning

 

Orbital 2 – Nomader

Postat den

Orbital 2 - omslag

Förra årets utgåva av de första albumen av sf-serien Orbital har nu följts upp med bok nummer 2, Nomader, som samlar ihop album 3 & 4 av det franska originalet. Introduktionen av det galaktiska samfundet och huvudpersonerna är nu avklarade, men handlingen fortsätter att fokusera på hur människornas historik av krig och våldsamheter påverkar förhållandet till övriga varelser. Det mesta av serien utspelas på Jorden där ett diplomatiskt möte planeras, men utomjordiska inslag finns det gott om.

Och dessa inslag är de som driver plotten framåt: Några nomader dyker upp i närheten av den planerade mötesplatsen, och i deras spår börjar underliga saker hända vilket gör att xenofobiska tankar slår rot hos lokalbefolkningen. Men så helt enkelt som människor = rasister, utomjordingar = antirasister är det inte; lokalbefolkningen består i sin tur både av människor och utomjordingar som bott på Jorden många år.

Orbital - immigranter

Så en historia med aktuellt politiskt innehåll, förklätt till science fiction, blandat med mer storslagen space opera allteftersom undersökningarna om vad som egentligen pågår  leder ut i universum.

På det stora hela tycker jag den här boken är snäppet bättre än den första. Tack vare att bakgrundshistorien är avklarad kan manuset fokuserat på att driva handlingen framåt, samtidigt som vår insikt i vad som egentligen hände under de mörka åren på Jorden innan böckerna tar sin början fördjupas. Båda böckerna använder sig av en tempostegring där spänningen kontinuerligt ökar inför finalen, men här fungerar det ännu bättre, där de sista sidorna har en nästan kaotisk frenesi utan att tappa tråden. Inklusive en cliffhanger av klassiskt snitt 🙂

Det märks att Runberg (manusförfattaren) lägger mesta krutet på action snarare än på personskildringen, men även den senare får sin slängar med mer information om varför de båda agenterna agerar som de gör. Med en tydlig släng av Linda och Valentin, där den manliga agenten är mer stel och realpolitisk medan den kvinnliga (om det nu är rätt epitet, det är fortfarande oklart, men hittills är det huvudsakligen så Mezoke skildrats) mer drivs av en känsla för att göra det rätta, oavsett följderna.

Vad gäller Pellés teckningar fortsätter jag att uppskatta hans inte helt realistiska stil, en trevlig omväxling mot alltför många andra franska nutida äventyrsserier med deras trista fotorealistiska teckningar.

Och återigen, även om man redan har den här serien i den engelska översättningen så är den svenska överlägsen, med större storlek, bättre papper, och djupare färger. Själv har jag de engelska albumen 1-6 så jag hoppas på att kunna uppdatera även 5 & 6 när nästa svenska bok kommer ut, och 7:an har jag inte ens köpt eftersom jag så mycket hellre läser Orbital på svenska 🙂

Orbital - nanodjur

Det blir stressigt mot slutet för Caleb, Mezoke och de andra

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 9: Mini-recensioner

Postat den

När det blir varmt samtidigt som jag hänger på sommarstället går mitt tempo ner sisådär 90%, och tröskeln för att börja skriva ett inlägg här känns meterhög. Bara om någon undrar över den lusiga frekvensen på recensioner alltså!

Men jag läser en del (även om det går långsammare med det också), så nu har jag en hel del som jag borde skriva om. Onekligen är rätt mycket av det inte så värst upphetsande, så för att rensa min lista på saker jag ska skriva om så blir det ett Gott och blandat-inlägg, med ovanligt korta omdömen och serier som inte förtjänar fler ord, antingen för att de inte är så värst bra (men kanske finns det någon som blir intresserad av någon av dem så därav orden) eller för att jag skrivit om dem förut. Jag har också läst några serier som förtjänar fler ord men de sparar jag till nästa inlägg (som blir av närhelst jag klättrat över den där meterhöga tröskeln nästa gång…). Så:

Love Vibes/Angel Nest/Body and Soul av Erica Sakurazawa: Diverse serier av den av många omtyckta josei-serieskaparen Sakurazawa. Hon gör serier som är smådeppiga, med smått självdestruktiva huvudrollsinnehavare som alla är kvinnor i 20–30-årsåldern med relationsproblem: Är det värt att stanna i ett destruktivt förhållande för att åtminstone ha någon? / Kan man lita på någon? / … Inte så dumt när jag känner för att läsa serier med en stor dos av ung livsleda, med karaktärer à la modeteckningar. Men själv är jag nog i längden mer för josei inriktade till lite äldre läsare, som Tokyo Tarareba Girls.

It’s Tokyo, Charlie Brown! av Vicki Scott (manus) & Paige Braddock (teckningar): Urk. Nyskapad licensierad Snobben-serie där alla åker till Tokyo för att vara med i en internationell baseball-turnering. Noll av Schulz humor/känslighet/värme, och smått pinsamt att de inte ens vågar visa de japanska motspelarna. Undvik!!!

Again!! av Mitsurou Kubo: Tidsresande vardagsberättelse där huvudpersonen samma dag som han tar examen av oförklarad anledning transporteras tre år tillbaka och börjar om skolan igen. Vid första försöket hamnade han snett från början och fick inga vänner alls, så nu tänker han försöka ändra det (när han väl inser vad som hänt). Småtrevlig men absolut inte omistlig komedi om hur en osocial person försöker bli social och hur han drar med andra i sitt förändringsförsök.

Top 10 Season 2 & Beyond the Farthest Precinct: Efter att Alan Moore skrivit Top 10 så tog bland annat tecknaren Zander Cannon över serien och två nya mini-serier producerades. Jag missade dem när de kom ut och ramlade nyligen över dem i digitalt format och tänkte att Jamen-varför-inte-prova? Fel av mig för det här är närmast oläsligt skräp. Inte för att Top 10 någonsin var mer än en (rejält) underhållande serie när Moore skrev den, men inte trodde jag att en så enkel och lättföljd formel, dvs superhjältar + polis-serie skulle gå att misslyckas med så till den milda grad.

Mermaid Project av Leo & Corine Jamar (manus) & Fred Simon (teckningar): Framtidsthriller där elakt multinationellt företag försöker framställa fungerande sjöjungfrur/män m h a genetisk manipulation. Som alltid med Leo ett tämligen torrt manus, men med lite mer liv än vanligt (som jag utgår Jamar stått för), och en okomplicerad handling fylld av klichéer. Men den är tydligt berättad och tecknad, och fungerar som bukfylla (eller vad jag nu ska kalla en så här enkel serie).

Cochlea & Eustachia av Hans Rickheit: Raka motsatsen mot Mermaid Project är det här en absurdistisk serie, nästan helt utan text, med hallucinatoriska teckningar som eventuellt berättar en historia, men som lika väl kan läsas som fria associationer, typ Jim Woodrings serie Frank. Jag gillar Rickheits teckningar och ibland även hur seriesidorna utvecklas med sin drömska logik, men personligen har jag ett begränsat intresse för den här sortens serier, oavsett hur skickligt gjorda de är. Men som omväxling till de flesta andra av dagens rätt fantasilösa serier, toppen!

One Week Friends av Matcha Hazuki: Mer serier från Japan med vardagsdrama/romantik/humor baserat på ett underligt inslag. Här är det flickan Kaori Fujimiya som varje vecka helt glömmer bort allt som har med vänner att göra medan saker hon lär sig i skolan osv stannar kvar i minnet. Så när klasskamraten Yūki Hase försöker bli hennes vän är det svårt: Varje måndag måste ha börja om igen och förlita sig på att Kaori har läst sin egen dagbok där hon skrivit om att han är hennes vän. Så Måndag hela veckan i något annan form och utspelande i Japan, alltså. Helt OK men när den ibland vågar utnyttja sitt tema lite mer än bara som humor märks det att serien skulle kunnat vara så mycket bättre om den bara vågat ta ut svängarna mer, istället för att använda minnesförlusten mer som en gimmick.

The Waters of Deadmoon av Adamov (manus) & Cothias (teckningar): En gammal fransk sf-serie från Heavy Metal som känns som urtypen av sådana, med dekadens i ett framtida Paris där världen drabbats av vattenbrist och numera styrs av den ene mer pervertade än den andra tyrannen. Det finns en slags trygghetskänsla i att läsa serier som så ihärdigt gör sitt bästa för att chockera på ett totalt förutsägbart sätt, men vidare bra är det egentligen inte. Å andra sidan är det inte heller uselt eftersom Adamov & Cothias iallafall har gjort så många liknande serier att hantverksskickligheten finns där, inklusive snitsiga teckningar. Men sammantaget bara en serie som de som läste Heavy Metal och liknande tidningar på 80- och 90-talet kan få ut lite stilla nostalgi ur.

The Kingdom 5 av Benoît Feroumont: Europe Comics fortsätter översätta Feroumonts charmerande medeltidsserie, och jag fortsätter lika troget att läsa dem. Fem volymer är nu översatta och jag antar/hoppas att den sjätte också dyker upp snart 🙂

The Bride Was a Boy av Chii: Välmenande och informativ serie om hur det är att som japan göra en könskorrigerande operation. Man får veta vilka lagar som gäller, vad som görs och hur, terminologi (och tummen upp för Chiis avslappnade attityd, som huvudsakligen går ut på att säga att ”Såhär föredrar jag att man uttrycker sig, men andra kan säkert tycka någonting annorlunda så ta det bara lugnt och gör ditt bästa”, istället för en mer oflexibel ton), med mera. Synd bara att serien är småtrist. Den jämförs på många ställen med serier som My Lesbian Experience with Loneliness och My Brother’s Husband, men förutom att de alla handlar om icke-heterosexualitet har de mycket få likheter, och de två sistnämnda är överlägsna som serier.

Dreamin’ Sun av Ichigo Takano (som också gjorde Orange, en klart bättre serie): När jag började läsa den här serien drabbades jag av déjà vu; hade jag inte läst den här för några månader sedan? Men nix, för den tidigare lästa serien hette House of the Sun. Fast med likheten i namn och i handling eftersom även den här handlar om hur en tonårsflicka med problematiskt hemliv flyttar från hemmet alltför tidigt och blir kär i en man in huset hon flyttar till förstår jag min förvirring. Det här är faktiskt den äldre serien så om någon har kopierat den andra är det här originalet, fast sämre är det likafullt för här bränner det aldrig till som det gjorde i House of the Sun. Så om ni ska läsa en japansk serie om flyende tonårsflickor som blir kära i något äldre män, ta den sistnämnda.

Ok, nog med mitt planlösa skrivande; nästa gång blir det liiite mer fokuserat och liiite högre kvalité, jag lovar 🙂

Kan köpas hos bl.a.: