Kategoriarkiv: Diverse

Harold Gray vs bokbål & äkta män

Postat den

Ärkekonservative Harold Gray var inte precis en vän av censur, inte ens av någonting så vulgärt som serier:

Och inte heller någon anhängare av bokbål sådär i största allmänhet:

”Hitler’s helpers!” får nog betraktas som en ganska grov förolämpning, bara 5 år efter andra världskriget…

Båda bilderna från den senaste Little Orphan Annie-samlingen som även om serien inte är riktigt lika bra som de bästa åren på 30-talet fortfarande fortsätter att suga in mig i de långa och noggrant berättade historierna. Och herre min je vad många irriterande äkta män det finns i Grays serier! Annie träffar på en hårresande mängd makar som antingen är alltför lata och självgoda för att bidra med en cent till sina fattiga familjer eller som är regelrätta hustrumisshandlare. Bara i den här samlingen finns tre praktexemplar:

  • Jeb Jitters, en latmask som inte jobbat på många år med diverse olika undanflykter som ett ont knä (som inte hindrar honom från att dansa) medan hans hustru Flossie sliter hårt för de båda på deras lilla bondgård.
  • Dan Drift som likaså undvikit att jobba eftersom han hela tiden väntar på det stora lyftet, det där triviala men välbetalda jobbet som han känner att han förtjänar. Vilket han absolut inte gör; det enda vi vet om hans tidigare arbetshistoria är att hans inkompetens förorsakade hans svågers företag att konkursa. Hans fru Daisy däremot jobbar heltid och tar dessutom hand om deras åtta barn; den äldsta är åtta år så Daisy är när Annie flyttar in hos dem mycket sliten.
  • Kapten Krok (!), förnamn Johnny, som lämnar sin hustru Lena att dö när hon är sjuk men som snabbt återvänder för att sno åt sig pengarna när Lena  (med Annies hjälp, såklart) överlever och öppnar en framgångsrik restaurang.

Annie genomskådar dem alla men vad gäller de två första männen utan några egentliga tecken på framsteg; de är fortfarande lika lata men som Annie (och läsaren) konstaterar är de åtminstone vänliga och till deras försvar tar de utan att tveka hand om föräldralösa Annie när hon flyttar in hos dem. Fast det är klart, det är fortfarande fruarna som får se till att det kommer mat på bordet…

Den hustrumisshandlande Kapten Krok däremot går det mindre bra för, och i sann Gray-anda dör han givetvis en gruvlig död då han faller på eget grepp. Jag skulle nog tro att det dör väl så många skurkar i Little Orphan Annie som någonsin i Dick Tracy, och helt klart anser Gray att dödsstraff är fullständigt nödvändigt. Eller lite vigilante-rättvisa, om polisen inte kan sätta dit dem.

Och sist en liten utvikning till 🙂 Gray är inte en naturligt skicklig tecknare men han utnyttjar verkligen sina resurser maximalt. I den här boken är min grafiska favorit familjen Drift med de åtta barnen: Alla döttrar och alla med exakt samma extremt lätt-tecknade och omisskännliga frisyr. Varje gång en hop av systrarna är med i serien kan jag inte låta bli att le åt dem och hur Gray tecknar taggbuskarna:

När vi lämnar familjen finns det 11 systrar och jag kan inte låta bli att tycka synd om Daisy Drift

Spider-Woman: Marvels feltänk

Postat den

Inte riktigt en recension idag utan snarare några korta reflektioner jag har efter att ha läst nummer 1-17 av Marvels Spider-Woman, skriven av Dennis Hopeless och tecknad av (bland annat) Javier Rodriguez & Veronica Fish, och några intervjuer med angående av årets Marvel Retailer Summit (se till exempel här, här och här). Låt mig börja med serien:

Det har funnits flera inkarnationer av Spider-Woman men i den här tidningen, utgiven 2016-7, är det ursprungsversion Jessica Drew som har huvudrollen. Jag har inte läst några serier med karaktären förut men såg en kort blänkare om den i samband med att sista numret kom ut här i veckan och tyckte den lät lite intressant, plus att teckningarna såg intressanta ut. Och nu, efter att ha läst alla numren, så skulle jag säga att visst, det här är en inte alls dum serie om hur Jessica Drew balanserar sina två roller: En som superhjälte, där hon tillsammans med reportern Ben Urich och en f.d. superskurk vid namn Roger/Porcupine utreder brott i det mindre formatet i New York, och en som nybliven mamma.

Det var förstås den sistnämnda rollen som var kroken tänkt att locka nya läsare, som synes på omslaget till nummer 1:

Inte en helt ny idé men genomförd på ett mycket sympatiskt och småhumoristiskt sätt, lite som andra titlar i Marvels nyare tidningar som Squirrel Girl och Ms. Marvel. Det bästa i serien är det som sker i det lilla, som hennes besvär med att få tiden att räcka till, och Roger/Porcupine som verkligen är en bra och ovanlig karaktär i en amerikansk superhjälteserie med sitt chosefria sätt att hjälpa till med vadhelst som behövs, från sidekick i superhjälterollen till blöjbyte i barnvaktsrollen.  Det som inte fungerar lika bra är historien i det stora hela; så fort serien rör sig utanför det familjenära saknar den riktning och handlingen bara sker, utan vare sig spänning eller reson. Ta Ben Urich, en klassisk reporter i Marvel-världen, som egentligen aldrig vare sig gör eller säger någonting som hjälper till att definiera vem han är och vad hans relation till sina arbetskamrater Jessica och Roger är. Och så irriterade jag mig på att det till slut blir en kärlekshistoria i serien också, någonting som definitivt inte behövdes.

Men det stora problemet med serien är inte det jag hittills nämnt, eller så är det det stora problemet som orsakar de mindre: Marvels idiotiska idéer om att det behövs event i tid och otid för att driva försäljningen, och att dessa events då måste pressas in i alla deras tidningar, oavsett om det passar eller inte. I det här fallet dyker problemet först upp efter bara fem nummer då det plötsligt ska bli en ”Spider-Women Crossover” med tidningarna Spider-Gwen & Silk (plus givetvis några special-tidningar som bara handlar om crossovern), och det just när Spider-Woman-tidningen själv hittat sitt groove efter att babyn fötts och alla förändringar det innebär för Jessica Drew.

När den crossovern är över efter två nummer får vi läsa ett ”vanligt” nummer för att det sedan är dags för crossovern Civil War II som pågår i tre nummer; på grund av den förstörs också en av de intressantare vänskapsrelationerna i serien, den mellan Jessica Drew och Carol Danvers/Captain Marvel, vilket känns helt onödig, någonting som jag också tror författaren Hopeless instämmer i eftersom relationen lappas ihop alldeles för snabbt och enkelt när Spider-Woman senare avslutas (för den här gången) i och med nummer 17.

Så ett år efter att tidningen startats har ungefär hälften av tiden spenderats på crossovers som har mycket litet att göra med tidningen själv, och som framförallt helt gjort att handlingen kommit  av sig. Och det är inte så att den som gillar superhjältestrider inte fått några sådana, som när förlossningen sker samtidigt som några skrullsoldater tar över rymdsjukhuset, vilket gör att Jessica Drew samtidigt som vattnet går och ett oplanerat kejsarsnitt måste genomföras också måste besegra dem. Ett normalt liv för den lilla babyn? Knappast:

För min del var det nära att jag slutade läsa under Civil War-crossovern; tidningen blev så mycket tråkigare när den inte längre handlade om det jag tyckt varit intressant, dvs Jessica/Roger/Carol/babyn. Och efter denhär crossovern återhämtar sig tidningen aldrig; de avslutande numren har en utdragen historia med Green Goblin som motståndare som känns trött raktigenom, som om geisten lämnat skaparteamet. Det allra sista numret, när trollet äntligen är ute ur bilden, är mycket bättre igen med sitt fokus på relationer snarare än slagsmål.

Givetvis är ett av misstagen i dagens rubrik det här med events/crossovers och hur trista de kan vara; det har jag skrivit om förut så inte mer om det just nu, förutom att ”event fatigue” också berörs i en av de länkade Marvel-artiklarna, där Marvels reaktion är att problemet mest är att tidningarna inte alltid kommer ut i tid när eventen blir för stora. Det andra misstaget är mer subtilt och det är det som den sist länkade Marvel-artikeln handlar om, nämligen att läsarna har tröttnat på de nya titlarna; från intervjun med Marvels vice säljchef David Gabriel:

Now the million-dollar question.  Why did those tastes change?
I don’t know if that’s a question for me.  I think that’s a better question for retailers who are seeing all publishers.  What we heard was that people didn’t want any more diversity.  They didn’t want female characters out there.  That’s what we heard, whether we believe that or not.  I don’t know that that’s really true, but that’s what we saw in sales.

We saw the sales of any character that was diverse, any character that was new, our female characters, anything that was not a core Marvel character, people were turning their nose up against.  That was difficult for us because we had a lot of fresh, new, exciting ideas that we were trying to get out and nothing new really worked.

Som det senare står i intervjun har Gabriel efteråt kommenterat det hela och mjukat upp uttalandet, bland annat refererande till bra försäljningssiffror för bland annat Squirrel Girl, Ms. Marvel och Spider-Gwen, men grundtesen står fortfarande kvar: Läsarna vill tillbaka till de gamla vanliga hjältarna, till den typ av serier de är vana vid. Och om försäljningssiffrorna visar det han säger har han väl rätt?

Men jag tror han gör ett enormt felslut här. Efter att ha läst de andra artiklarna om crossovers, om reboots, om att mini/maxi-serier (dvs i förväg uttalat avlutade serier) absolut inte går att sälja, om förvirringen hos läsare som exempelvis är intresserade av karaktären Deadpool efter filmens framgångar men som inte förstår vilken av alla olika Deadpool-titlar man ska läsa, framträder bilden mycket tydligt av ett förlag som enbart tänker kortsiktigt, som gör det klassiska misstaget att optimera lokalt istället för globalt (matematiskt/ekonomiskt alltså). Och tänker man kortsiktigt är det alltid lättare att sälja liiite mer till redan trogna läsare än att göra ett genuint försök att hitta nya.

Ta mig som läsare. Jag är verkligen inte representativ eftersom jag läser så mycket serier, men när det gäller superhjältar ska det till någonting mer udda och personligt för att locka mig. Men när jag ger en tidning som Spider-Woman chansen dränks jag i försäljningstrick som inte är avsedda för mig utan enbart för den gamla trogna Marvel-fannen. Det är givetvis inget fel på sådana fans, men sådana som jag borde också ges en chans om man vill utöka läsarskaran på sikt.

Samma sak är jag rädd håller på att hända med Ms. Marvel: En titel som började som någonting nytt och fräscht har blivit så populär att den ”givetvis” måste integreras mycket djupare med de klassiska Marvel-titlarna i förhoppningen att då kanske de nya läsarna också börjar läsa de gamla -> istället förlorar både nya och gamla läsare intresset när en lite ovanlig serie blir som alla andra.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: De klassiska serierna är fortfarande kassakorna (framförallt tack vare biofilmerna, förstås), så även om en ny serie blir relativt populär är lockelsen att använda den till att försöka boosta den gamla affärsidén litet till alltför stor för att Marvel ska kunna motstå.

Det finns förstås undantag och man kan bara hoppas på att Marvel (och nä, DC är inte bättre på något sätt) ska tänka mer långsiktigt och kanske fundera på varför det man tycker är helt hopplöst, som deras uttalanden om att det är helt omöjligt att sälja nya maxi/miniserier, faktiskt inte stämmer alls om man tittar på många andra serieförlag: Det kanske inte är koncepten och idéerna det är fel på utan Marvels sätt att använda dem.

Årskrönika 2016: Blogg-statistik

Postat den

Ytterligare ett år till ända, ytterligare ett inlägg med siffror om bloggen. En av dem är jag inte så nöjd med kan jag meddela, men tyvärr kan jag inte skylla den på slöa läsare!

Till verket:

  • Antal inlägg: 79. Lika bra att börja med siffran jag är missnöjd med, och 79 inlägg är definitivt för få. 159 stycken som det var det första året är lite för många (men å andra sidan var de klart kortare då, i genomsnitt, och inte heller lika bra IMHO 😉 ), men 100+ borde jag nog få till. Visst finns det en del skäl till det, som att jag misstänker att jag läst längre sviter (dvs fler sidor / titel) och att jag nu refererat så många serier att jag inte alltid känner för att skriva om en del titlar som inte gjort några större intryck på mig, men mest beror det nog på fritidsprogrammerande & flitigare bokläsande (inklusive en bokcirkel som gjort att jag ibland måst prioritera bok före serie…). Förhoppningsvis kommer jag nå 100+ 2017!
  • Antal kommentarer: 115. En liiiten ökning jämfört med 2015, som dock i sin tur innebar en stor dipp jämfört med 2014. Som jag sa redan då beror det nog mest på Facebook som ett alternativt kommentarsställe, så jag är nöjd med den lilla ökningen. Bra jobbat hörni!
  • Mesta refererare: Om jag bortser från sökmotorer (där Google dominerar med 95% av sökningarna) så har redan nämnda Facebook nu tagit en överlägsen ledning med mer än fyra gånger fler refereringar (hm, heter det verkligen så på svenska?) än tvåan, Bokus. Så för min del är FB tveklöst det ställe som är viktigast för direkta länkar. Sen kommer Serieforum, Serienytt, och sen Adlibris. Med andra ord, sociala länkar blandade med kommersiella, men med de förstnämnda i klar ledning. Trevligt 🙂
  • Mest lästa inlägg: Här har det hänt saker! Den här kategorin brukar domineras av gamla inlägg om klassiska serier (och Lina Neidestams Maran, förstås), men den här gången är det en stor dominans av serier som faktiskt kommit ut år 2016. Som klar etta, med det högsta antalet läsningar sedan just Marans första år, hittar vi Mannen som sköt Lucky Luke. En välförtjänt segrare som var en av årets trevligaste läsningar, och uppenbarligen någonting som intresserade andra än mig också; blandningen klassisk serie i strålande nytolkning var uppenbart lockande. Som tvåa något oväntat Stor-Jobal från Krokjala, det svenska debutalbumet av Emil Maxén; oväntat eftersom det inte var en klassisk serie. Här tror jag att FBs styrka spelade in eftersom jag vet att det var flera personer på FB som länkade till recensionen -> många klickade på delningen. Så ett tips till serieförläggare (som alla redan vet det förstås): Använd FB! Resten av topplistan ser ut som följer:
    • Peter Pan från den mörka sidan: Den här gamla recensionen från 2013 som av någon anledning blev populär förra året fortsätter att hitta läsare. Och eftersom det är en utmärkt serie av Loisel så tummen upp!
    • Linda och Valentin – Samlade äventyr 5: Årets första LoV-bok lockade som vanligt många läsare. Och jag inser just nu att jag inte skrivit om samling nr 6 ännu, har helt fallit ur minnet! Misstänker att det beror på att den för en gångs skull inte var ett recensionsexemplar; de senare har jag för stark pliktkänsla för att inte skriva om, även om det blivit lite si och så med skrivandet i år. Men jag lovar, jag ska skriva om den innan den avslutande sjunde samlingen kommer i vår 🙂
    • Tusan!!!: Ett deprimerande inlägg om usel tryckkvalité i de senaste engelska Corto Maltese-albumen; ett inlägg jag gärna sluppit skriva…
    • Sen följer fler Linda och Valentin, Moebius Det hermetiska garaget, svenska miljöserier, med mera. Två mycket tydliga trender: Den första är den redan nämnda med att det huvudsakligen är inlägg från i år, vilket jag väljer att se som ett gott betyg (och ett skäl till att jag borde skriva mer…), och det andra att förlaget Cobolts läsekrets verkar matcha den här bloggens i stor utsträckning, med tanke på att sex av de tio mest lästa inläggen är om deras serier.
  • Mesta söktermer: I år var det ännu jämnare än förra året, utan egentligen någonting som sticker ut. Överst kommer några egoboostande söktermer, nämligen ”smorkin” och ”simon säger”, och sedan, givetvis, ”mannen som sköt lucky luke”. Sen kommer i fallande skala ”framtidens arab” (en till Cobolt-titel), ”erotisk serie”, ”karl alfred”, ”erotisk”, ”erotiska serier”. Sex + internet är en ständigt lika stark kraft 😉 Men ärligt talat är det som sagt inga sökord som sticker ut i antal; även de högst upp på listan handlar inte om mycket mer än någon handfull. Dvs, förutom möjligen Mannen som sköt Lucky Luke är det ingen serie som stuckit ut i år, åtminstone inte av de jag skrivit om.
  • Oväntade/Udda söktermer: En nykomling i år som jag misstänker (och hoppas) beror på att en enstaka person försökt hitta någonting intressant om ett specialintresse är trion ”Bull balls”, ”men bull balls” och ”bull balls”; tyvärr förekommer inga sådana i den annars utomordentliga Ralf König-serien Bull’s Balls. Sen har vi söktermer som mer eller mindre slumpmässigt hamnat på mina sidor, som ”onda och goda bakterier” (gissningsvis ledande till det här inlägget), ”dungeons and dragons satan” (hit kanske?), ”rolig tecknad gris på kontoret” (jag gissar på Salvatore), ”dinosauriekött i butik” (?), och även sökningar på portugisiska kan tydligen hamna hos mig, som ”antiga crença cigana” (?, verkligen!). Och slutligen, ett hedersomnämnande till ytterligare en person med ett mycket konkret och mycket väl specificerat önskemål: ”images of ooola from alley oop in catfights”. Lycka till med nya fräscha sökningar 2017, kära internet!
  • Antal läsningar: 29053. Sist men inte minst, den kanske (för min del) intressantaste siffran. Något färre än förra året, men med tanke på läsningar via FB och färre inlägg så är jag nöjd med siffran. Och det är nog så att jag själv är den som kan påverka antalet mest av alla, så lycka till med nya fräscha inlägg 2017, Simon!
new-year-resolutions

Och i den nya fräscha andan får ni här några 7 år gamla nyårslöften; med facit i hand misstänker jag att bara ett av dem hölls…

Årskrönika 2015: Blogg-statistik

Postat den

Siffror? Här finns det siffror!

  • Antal inlägg: 107. Färst av de år jag haft bloggen, och jag är inte överraskad över resultatet eftersom jag vet med mig att jag i år (dvs, förra året…) ibland medvetet hoppat över att skriva om en del serier när det känts som om de inte var så värst intressanta. Men nog har några enstaka bra serier missats, typ när det känts som om det gått lite för lång tid sedan jag läste dem (jag vill helst skriva när minnet är färskt), som exempelvis Matt Fractions Hawkeye (kul läsning!). Nåja, ingen ågren över det inte!
  • Antal kommentarer: 105. En halvering jämfört med 2014. Visst har en del av kommenterandet flyttat över till Facebook, men skärpning hörni!
  • Mesta refererare: Facebook. Färre gången var det med nöd och näppe FB pressat sig förbi Serieforum.se men nu är det mer än dubbelt så många som hittar hit via FB. Sen följer Bokus och Adlibris. Det sociala nätet fortsätter att växa, och att skriva en blogg som den här blir mer och mer gammeldags jämfört med att helt simpelt skriva på FB direkt. Men jag gillar det så ingen ändring för min del. Och ok, ni är kanske ursäktade för att kommentarerna här minskar och istället flyttar till FB… 😉
  • Mest lästa inlägg: Peter Pan från den mörka sidan. En överraskning, helt klart; tidigare år har Lina Neidestams Mara och klassikern Linda och Valentin turats om att inta förstaplatsen, men 2015 blev det ändring. Jag vet inte riktigt varför; den recensionen har alltid varit populär men inte så här. Och det var inte något enstaka tillfälle heller, som när Aya-serien plötsligt fick mängder av läsningar en specifik dag pga DNs korsord, utan det var en stadig tillströmning av läsare. Sen, efter Peter Pan, är det däremot Linda och Valentin som gäller, med både andra- och tredjeplatsen, för recensionerna av volym 1 och volym 3 av deras samlade äventyr, respektive.  Inte säker på varför den andra volymen inte var lika attraktiv att läsa om, om nu inte alla liksom jag tycker att just den är den hittills svagaste av dem. Därefter Svarta idéer, Asterix hos pikterna, Thorgal-krönikan 1, min allmänna översikt över Linda och Valentin, Framtidens arab, Maran och Porträtt av hjälten som en ung man. Så, exakt en post från i år (Framtidens arab) vilket är som det brukar; årets poster har ju per definition färre dagar som de varit tillgängliga för läsare. Och notera hur Cobolts utgivning dominerar, den vill många av mina läsare läsa om; jag hoppas att de också köper böckerna!
  • Mesta söktermer: Liksom mest lästa inlägg en betydligt mer jämnt fördelad samling i år utan enstaka toppar. Etta den här gången är helt simpelt sökningen ”Simon säger”, och jag kan bara hoppas att det var just hit man ville komma och inte att man letade efter reglerna till leken med samma namn. Tvåa är lika simpla termen ”superhjältar”, men trean är både förunderligt specifik och oväntat nog på ett främmande språk: ”La femme leopard Spirou book”. Varför? Ingen susning, faktiskt, men lite nyfiken blir jag, med tanke på att jag inte vare sig läst eller recenserat just det Spirou-albumet. Sen följer ”fantomen”, ”erotiska serier”, ”utopi”, ”silk spectre sex”, innan de trogna ”maran” och ”linda och valentin” dyker upp. Som sagt, med undantag för leoparden som vanligt, med generiska termer, en del sex-relaterat, och alltid lika populära klassiska serier.
  • Oväntade söktermer: Bortsett från den där leopard-kvinnan syns också följande till i år:
    • ”Franken Fran”: Yay! Den här udda men roande japanska serien gillar jag att det finns personer som letar efter. Bra smak!
    • ”before watchmen silk spectre sexe”: Halvdant stavat men med uppenbart mål, och med tanke på att ”silk spectre sex” fanns med på topplistan verkar det som om DC åtminstone lyckats hitta en målgrupp för sin rätt mediokra Before Watchmen-satsning, även om just Silk Spectre var ganska OK tack vare Amanda Conner.
    • ”vad hände med red skull i captain america”: Marvel däremot verkar ha misslyckats åtminstone med att göra sin handling begriplig, med tanke på att mycket snarlika söktermer sågs till året innan också.
    • ”nakna superhjältar som jör sex.com”: Jo, ja, stavning är inte alltid det lättaste om man är fokuserad på annat…
    • ”tråkigt kontorsjobb”: Jag hoppas sökaren fick roligare när hen läste om Incognito.
    • ”vad säger jultomten när han kommer på julafton”: Jag är ledsen, jag vet faktiskt inte!
    • ”vädensbesta superjeltana marvel”: En av de gulligaste sökningarna (och tro mig, de flesta är långt från söta; jag tar inte upp uppsjön av sex-relaterade diton som är, tja, hmmm) och jag hoppas verkligen recensione(r)n(a) sökningen ledde till var bra!
    • Med tanke på blandningen av termer är det synd att 8966 av sökningarna innehöll ”okända termer”, dvs att det inte framgick exakt vad som sökts på innan man landade på mina sidor. Vem vet vilka guldkorn som döljs där?
  •  Antal läsningar: 30177. Ha, en ökning, FB till trots! Det trodde jag inte, och ännu mindre eftersom som sagt det var färre inlägg i år och det syns alltid en tydlig ökning de dagar jag postat någonting. Woohoo!

Jahpp, det var allt för den här gången. Mer siffror om ett år igen!

 

1000

Postat den

1000 inlägg och 7 år (sånär som på någon vecka) är det nu sen jag startade den här bloggen; woohoo! Ärligt talat hade jag nog aldrig trott att jag skulle fortsätta så länge, och att jag över huvud taget skulle kunna skriva om (cirka) 1000 serier; visst gillar jag att prata osv men ändå 😉

Och kul också att jag tack vare bloggen lärt känna en del verkligt trevliga personer, tack för det!

Det var faktiskt allt för idag, men jag ska försöka klämma ur mig inlägg 1001 någorlunda snart, om nu inte alla julförberedelser kommer hindra mig 🙂

Ny design

Postat den

Ok, jag gillade mitt gamla WordPress-tema men det hade en nackdel: Bredden var fixerad till 495 punkter och det har alltid känts som lite för smalt för en del seriesidor. Så nu provar jag ett annat, bredare, tema. Inte riktigt lika snyggt tycker jag men jag ska se om det går att anpassa lite mer (som kanske märks tycker jag om teman som inte har kritvit bakgrund till texten, men eftersom de flesta WordPress-temana har det så kanske jag kommer ta ett sånt ändå…).

Så det kanske blir fler ändringar av utseendet, vi får se!

Jo, ja…

Postat den

…jag vet, det har varit glesare än vanligt mellan uppdateringarna här senaste månaden. Orsak: Dels att det alltid är lite ont om nya böcker efter förlagens utgivningsrusch inför julen, men mest för att jag helt enkelt inte hunnit läsa så mycket nytt och spännande. Orsak till det: Ovanligt mycket att göra på jobbet efter att företaget jag jobbar på köpts upp (http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/orc-tar-over-tbricks_4225325.svd). En hel del att göra, med andra ord, inklusive en hastigt påkommen Chicago-resa, så jag när jag haft tid att läsa har det blivit några gamla favoriter som jag vet är bra och inte alltför tung läsning. Närmare bestämt Ennis/Dillon i form av Preacher; nu nästan klar med omläsningen. Den är alltid lika underhållande även om den blir smått deprimerande i mitten, med Cassidy i fokus . Hur som, en av Ennis allra bästa serier (även om den samtida Hitman IMHO är snäppet vassare, trots att den är mycket mer ojämn). Preacher - Until Och i samma genre, ungefär, har jag också läst om Fujisawas GTO, en precis lika flyhänt skriven och tecknad serie med en liknande blandning av humor, vulgär humor, och ett stort bultande hjärta. Jag tror inte jag läst GTO mer än en gång förut, men å andra sidan har jag läst Fujisawas andra serier med Onizuka i huvudrollen så jag har fått mitt lystmäte ändå. Plus, helt vanliga böcker (Wolf Hall och lite annat smått och gott), några filmer, och en hög med Star Trek: DS9-avsnitt (som jag till slut ser; inte så dum, nästan klar nu, men TNG är definitivt bättre enligt mig). Men, nu har det dykt upp lite nyare serier som ligger i läshögen och som jag lär skriva om, som till exempel Peter Bagges Sweatshop (gammal serie, ny samling) och Fantagraphics sensate översättning av Tardi. Yay!