Resande med vinden – Flickan från Kajmanträdet

Jag har råkat ut för den här situation förut: Svenska Cobolt ger ut ett album som danska Cobolt gav ut redan för några år sedan och som jag skrev om då. Det gör det lite knepigt med en ny recension: Ska jag helt ignorera den gamla? Ska jag utgå från att alla läser den gamla innan de läser min uppdatering som då bara behöver innehålla nya åsikter/insikter? Ska jag göra någon slags mix med lite repetition, lite nytt? Knepigt för en stackars bloggare, så jag gör nog som jag gjort förut: Skriver om mina tankar när jag läste albumet och så får det bli som det blir 😉

Precis som förra gången jag läste Flickan från Kajmanträdet började jag med att läsa de första fem albumen; de är några av mina ungdomsfavoriter och därför är det lika trevligt varje gång jag läser dem att se att de fortfarande är så lyckade. Jag läste originalutgåvorna men borde kanske skaffa den återutgivna versionen som också gavs ut av Cobolt förra året för textningen i 80-talsutgåvan är verkligen hemsk, med text som är uselt inpassad i bubblorna; faktum är att i första albumet är det så illa att det ideligen stör läsningen. Men, som sagt, en fascinerande läsning är det, där framförallt det sista albumet, Ebenholts i lasten, är suveränt. Här har Bourgeon fått ordning på både manus och teckningar och vågar låta berättelsen ta de vägar den behöver: Bort med Hoel, bort med Mary, två huvudpersoner som spelat ut sina roller, och kvar finns till slut bara Isa, den av de tre som är med marginal mest intressant, och som här äntligen känns helgjuten.

Isa fortsätter att vara den klart intressantaste personen i Bourgeons serie, vilket ställer till det en smula i Flickan från Kajmanträdet. Här hoppar vi 80 år framåt i tiden till 1863 och byter kontinent till Nordamerika, där den unga kvinnan Zabo flyr från det amerikanska inbördeskrigets följder. Hon visar sig vara Isas barnbarnsbarn, och när hon möter upp med den 98-åriga Isa kommer den senare berätta sin livshistoria, dvs vad som hände efter Ebenholts i lasten.

Zabo

Och här dyker det där problemet upp: Zabos del av serien är inte alls ointressant, och jag skulle gärna läst mer om henne och hennes upplevelser under kriget. Men Isas historia är för mig så mycket mer engagerande efter att ha läst hundratals sidor om henne redan, så efter att ha läst hela boken känner jag mig lätt missbelåten med att inte fått lära känna Zabo mer, samtidigt som sidorna med Zabo gjort att Isas historia inte kunnat bre ut sig lika mycket som jag skulle velat…

Det är kanske lite elakt att kritisera en bok för att jag skulle önskat mig mer sidor och mer tid att spendera på de olika huvudpersonerna; det betyder ju att Bourgeon lyckats bra med få mig som läsare att bry mig om dem. Men jag tycker ändå att det är ett problem, och tydligast är det i fallet med titelkaraktären, den där flickan från Kajmanträdet. När det mot slutet visar sig vad titeln anspelar på drunknar det som ska vara det känslomässiga crescendot bland allt annat som pågår med Zabo, inbördeskrig, med mera. Med andra ord, Isas historia hade förtjänat mer plats och en tydligare central placering; nu känns det som om de två berättelserna (Isas och Zabos) neutraliserar istället för att förstärka varandra.

Därmed inte sagt att det är ett dåligt album. Manuset är mognare och mer behärskat än det ärligt talat melodramatiska i den äldre serien (även om jag vet med mig att jag gillar melodramer när de görs bra, som där), och med mer realistiska personer som inte lika mycket känns som personer från dagens samhälle som råkat hamna i en historisk miljö. Och teckningsmässigt är det ett mycket snyggt album som Bourgeon fått till, med mättade stämningsfulla färger och linjer som är klart säkrare än förut (i den äldre serien kan människors anatomi sett rätt skum ut, tidvis). Att jag sen är mer svag för den äldre serien, med dess skavanker, har mycket att göra med personliga preferenser, som en förkärlek för det mer vildvuxna och omogna 😉

Isa + dotter

Så läs för allt i världen Flickan från Kajmanträdet om ni redan läst den första Resande med vinden-serien. Och har ni inte gjort det så tycker jag verkligen att man ska ge serien en chans, framförallt nu när den äntligen går att få tag på på svenska igen. Visst är det en serie där det märks att den har några år på nacken och visst är den väldigt fransk, med allt vad det innebär av kvinnliga huvudpersoners inställning till sex och tendens att vara nakna så fort tillfälle bjuds, men jag kan ha överseende med det när det finns andra saker som är så lyckade som här.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Dylan Dog 2019

Det är dags att skriva om Dylan Dog igen, den italienska serien som så förtjänstfullt och omsorgsfullt ges ut av Ades Media på svenska. Den här gången handlar det om alla sex utgåvorna som kom ut 2019; efter ett år med bara två stycken (där iofs Demonregissören var rejält tjock som kompensation) blev det högre takt igen -> paketet med recensionsexemplar som damp ner för några veckor sedan var löftesrikt tungt 😉

För jag gillar den här serien. Den är kanske inte den allra bästa rent objektivt där framför allt manusen kan vara lite svajiga i detaljerna, men den har charm, den är varierad, ofta snygg, och sen är jag ofta svag för italiensk kultur, det må vara serier, filmer, böcker eller någonting annat. Den har sin egen särart, som ett vanligtvis uppsluppet humör i berättandet, och Dylan Dogs lekfulla sätt att berätta ömsom helt allvarliga, ömsom rena komedier, är ett utmärkt exempel på det.

Så för de sex serierna det handlar om den här gången tänkte jag fokusera mest på vad för slags berättelse det är, dvs inte vad de handlar om utan tonen de har. På så sätt tänkte jag att de som kanske bara köper enstaka Dylan Dog-album ska få lättare att hitta de som de kan tänkas gilla. Alltså, i utgivningsordning:

Den fjättrade guden (manus Pasquale Ruju, teckningar Daniele Bigliardo)

I den första boken bjuds på action, med ett skrupelfritt storföretag som bokstavligen är berett att gå över lik för att tjäna pengar. Fala kvinnor och gamla bekanta till Dylan Dog dyker också upp i den här rakt berättade och traditionella äventyrsberättelsen som skulle kunnat haft nästan vilken actionhjälte som helst i huvudrollen, tecknat i en tuschtung stil som påminner en del om tecknare som vår egen svenska Lars Krantz. Så lite för lite av Dylan Dog-känslan för min del, där Groucho och en av varelserna på det underjordiska akvariet där mycket av handling äger rum är det enda som gör handlingen lite mer egen.

Duell i gryningen (manus Pasquale Ruju, teckningar Franco Saudelli)

Ett av de där korta extra-albumen som Ades ger ut som bonus till köpare, den här gången med en spökhistoria av det lättsammare slaget. Ingen ren komedi, men en typiskt trevlig opretentiös bagatell om 16 sidor, tecknat i en stil jag skulle kalla Starlet-lik men med fastare streck, och precis en sån historia som passar bra som bonus för trogna läsare. Jag tror jag gillar Rujus manus mer i de korta historierna; precis som förra gången jag skrev om Dylan Dog gillade jag Rujus korta bidrag mer än det längre.

Den stora sömnen (manus Tito Faraci, teckningar Angelo Stano)

En berättelse om avgudadyrkan där ovanligt mycket tid spenderas på att visa Dylan Dog i ett sammanhang, med gamla och nya vänner, och många Lodon-miljöer. Många dödsfall, men i grunden ändå mer roande än skrämmande, med flera bisarra bifigurer som ett par underhuggare vars huvudsakliga roll är den komiska. Det blir nästan lite väl absurt här och där, på ett lite krystat sätt, men plus för att Faraci, ny manusförfattare för min del, anstränger sig för att inte avsluta på det väntade sättet (vilket också Dylan Dog som berättare själv påpekar).

Skräckens svärta (manus Tiziano Sclavi, teckningar Giovanni Freghieri)

Här är det seriens skapare som står för manus, och det märks; utan att på något sätt vara en expert på serien känns den här serien helt rätt i hur huvudpersonen skildras, trots att det är en så pass tidig serie. Sclavi är bra på förtätad stämning och på relativt komplicerade manus som vävs samman mot slutet, och ingredienserna är typiska det med, med levande döda, nakna kvinnor, och en mörk stämning där till och med Groucho för en (mycket kort) tid slutar skämta på grund av allvaret. Också typiskt för de Sclavi-historier jag läst är att det finns en hel del oklara händelser, och hans förkärlek för att avbryta scener innan de är helt klara (vilket läsaren får pussla ihop själv senare) gör att jag blir smått konfys ibland i fråga om vad som hänt eller inte hänt. Men det gör inte så mycket för på något sätt är det delvis det som gör att jag gillar serien: Den är inte helt lätt att vare sig begripa eller begripa sig på, och att den ofta bryr sig mer om stämning och coola scener än en väl sammanhållen intrig hör också till dess särart. Sånt kan jag irritera mig mycket på, men när det görs med lätt hand som här så protesterar jag inte 🙂

Stjärnfall (manus Tiziano Sclavi, teckningar Giovanni Freghieri)

En direkt fortsättning på Skräckens svärta, en liten coda alltså, men eftersom det här är en kort bonus-historia är intrigen mycket enklare att följa. Helt klart en bok som enbart är till för de som redan läst den första boken dock, så till skillnad från en del av de andra bonushistorierna ger den här nog ingenting som en fristående läsning.

Ur djupaste mörker (manus Dario Argento/Stefano Piani, teckningar Corrado Roi)

Och så den sista boken som har det antagligen för en bredare läsekrets största intresset tack vare en av manusförfattarna, den ryktbare regissören Dario Argento. Sorgligt nog har jag inte sett någon film av honom men det kanske blir av nu, blev smått sugen på att äntligen få ändan ur när det gäller hans Suspiria även om jag är kluven till skräckfilmer (jag gillar ofta idéerna och delar av filmerna, men istället för katharsis-känslor när de är över tenderar jag att känna mig illa berörd). Hur som, serien är suggestiv, ibland med känslan av en feberillusion, och i ännu högre grad än Sclavis ovan beroende av stämningen, en stämning som Rois nervösa teckningar, ibland med helt textfria sidor där han får härja fritt, bidrar till i den här berättelsen om identitetslekar, dekadens och BDSM. Det här är den dystraste och mest klaustrofobiska av dagens serier, och vad man tycker om det är nog avgörande för vad man tycker om serien; jag tycker att den lyckas bra med det den vill göra.

Och det var alla serier för dagen, en blandad kompott precis som serien själv. Som alla andra Dylan Dog-böcker som Ades gett ut är det välmatade utgåvor med diverse extramaterial, som personliga reflektioner över serierna, bakgrundsinformation om dem, och nya illustrationer av svenska tecknare; det finns inte en enda helt tom sida någonstans 🙂 Mest information finns inte oväntat i Ur djupaste mörker med närmare 30 sidor information om Argento, synopsis, brevväxling mellan kreatörerna, med mera, så för Argento-fansen finns en hel del att hämta.

Det var allt för den här gången; många sidor Dylan Dog blev det för min del, och som jag redan sagt, jag gillar att serien översätts och att det görs på ett så uppenbart kärleksfullt sätt. En stor serie är det inte, men väl en oftast underhållande sådan, och dessutom med en känsla givet sitt italienska ursprung som inte många andra serier översatta till svenska har, så det är kul att den ges ut 🙂

Kan köpas bl.a. här, inklusive de andra längre serierna, men om ni vill ha bonusserierna också får ni ge er av till en seriebutik!:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Malcolm Max – Skymning

Albumen är fortfarande liiite större än min scanner -> omslaget blir något beskuret, och eftersom boken då inte ligger helt dikt an mot glaset i scannern så blir scanningsresultaten dessutom inte helt skarpa. Argh!

Tredje och sista delen i Peter Mennigen (manus) & Ingo Römlings (teckningar) om detektiven Malcolm Max, med specialitet fall som involverar det övernaturliga, och som verkar i det viktorianska London (vilket givetvis gör att en viss annan skönlitterär detektiv som också var verksam där och då omnämns, även om hans skarpa profil aldrig syns till i bild). Det är dags för Malcolm och hans följeslagerska Charisma att slutgiltigt lösa problemet med gravskändare, en återuppstånden seriemördare, och maskinmänniskor som skapats av en man som inte vill omvärlden väl…

Har jag trevligt den här gången med, liksom efter att ha läst de två första albumen? Jajamensan! Den här lite sävliga, tillbakalutade och småputtrigt gammeldags berättade serien har en charm just i att den inte bekymrar sig det minsta om att vara nagelbitande spännande eller modern. Istället tar den god tid på sig där personer gärna avbryter sig mitt i ett akut läge för att godmodigt gnabbas med någon närvarande vän, alltid med hjälp av ett tämligen omständligt språk, som om de har all tid i världen.

Mennigen använder också ofta plattor med berättartext som återger mer eller mindre exakt vad Römling visar i sina teckningar. Vanligtvis är det ett inslag i serier som indikerar att serieskaparen/na inte är 100% införstådda med hur serier gör, dvs att man faktiskt inte behöver skriva ut i text det som redan skildrats i bild. Men ibland, som omväxling, gillar jag faktiskt sådant eftersom det kan medföra en speciell känsla; jag vill inte att det ska finnas i alla serier, men någon gång kan det fungera, och kanske speciellt i en serie som den här som känns en smula omodern i sig, men kärleksfullt gjord.

Prydligt gjort av Mennigen & Römling, med andra ord, och prydlig är den inbundna utgåvan också med sitt relativt stora fysiska format, faktasidor om personer/företeelser som syns till i serien, skisser och illustrationer av gästtecknare. Så om Ades Media får för sig att översätta fler av serierna om Malcolm Max (det verkar finnas två senare album, om jag förstått det rätt), inte mig emot; jag läser gärna mer om Malcolm, Charisma och deras i de utgivna albumen nytillkomna vänner 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Karl Kämpe – Lång trappa, kort rep

Ha, det blev två stycken Karl Kämpe-tidningar 2019 precis som jag misstänkte när jag läste nummer 4; marginalen var liten men det gick. Och det betyder också att jag efter att ha läst två svenska serier i efterhand nu kan skriva om en alldeles färsk sådan. Äntligen! 😉

Vad råkar den svenska karolinen då ut för den här gången, efter att tidigare ha slagits mot maror, demoner, och annat smått och gott? Jo, en som det i början verkar alldeles vanlig massmördare, Odjuret från Morvan, som bor i en stuga utanför Dijon. Kämpe låter sig värvas av den lokala polisinspektören när den senare en gång för alla tänker lösa problemet, men efter hand visar det sig leda till än mer besvär för de inblandade…

Den här gången är det ett enda långt äventyr som erbjuds, tecknat av Rully Akbar och som alltid skrivet av Jörgen Karlsson. En del tidigare Kämpe-serier har handlat mer om att fördjupa skildringen av huvudpersonen, men här är det action för hela slanten som gäller. Akbars teckningar är som de brukar vara när det gäller den här serien, dvs kompetenta i en realistisk stil, med dragning åt det smått stela, och där det kan vara lite svårt att särskilja karaktärerna. Det sistnämnda anar jag har en del att göra med att tecknarna varierat så mycket att ingen av dem har kunnat hitta till en egen personlig tolkning av huvudpersonen, parat med att ett fotorealistiskt ideal som gör att mer unika och mer karikerade drag undviks.

Vad gäller manuset så är det ovanligt rakt på sak, helt utan krusiduller. Nästan för rakt på sak; upplösningen bara sker, utan egentliga förklaringar till hur Karl Kämpe klarar av det, och en liten vink om hur slutresultatet åstadkoms skulle jag nog ha uppskattat. Att tidningen kommer ut så pass sällan förstärker den här skavanken, för med en mer frekvent utgivning kan variationer i typen av episoder göra att det spelar mindre roll om ett enstaka nummer är mer okomplicerat.

Men det har jag nämnt förut, dvs att det är knepigt med att skapa en serie med en ny karaktär som behöver presenteras, fördjupas, och engagera läsaren när man inte har så många sidor / år på sig. Jag är imponerad av uthålligheten (fem nummer på tre år), men trots att det gått så lång tid sen första numret har jag fortfarande inte riktigt lärt känna huvudpersonen. Det är egentligen inte så konstigt för cirka 150 sidor serier är verkligen inte mycket för att hinna med allt detta, så det är nog bara att vänta på att sidantalet hunnit bli lite större 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Under tiden

I avdelningen Simon läser något äldre svenska serier som han tidigare missat kommer vi efter gårdagens Djupet idag till Pelle Forsheds Under tiden. Jag är inte riktigt lika sen eftersom Under tiden bara är ett år gammal men rykande aktuell är den inte! Däremot är den bra, den här stillsamma skildringen av ett drama i miniatyr som inträffar i ett sömnigt villaområde när det visar sig att pappan i en nyinflyttad familj spårlöst försvunnit.

Förutom familjen med den försvunna pappan får vi också följa den inte heller den helt harmoniska grannfamiljen, med en pappa som önskar att hans son skulle vara lite mer ”vanlig”, en mamma som är hemma sjukskriven och som vi mestadels ser invirad i en filt när hon följer med vad som händer i grannskapet, och en son med ett stort intresse för döda djur, ett intresse han ärvt från sin morfar som var en taxidermist och som han kanaliserar bland annat med en fjärilssamling, någonting som de andra i barnen upptäcker varpå de börjar kalla honom för en mördare.

Så livat hela dagen är det inte, men inte heller så nattsvart som det nog låter. Det finns en värme i serien i det lilla, som skildringen av hur den nämnda sonen lär känna grannflickan (hon med den försvunna pappan), eller hur den försvunna pappan hanterar sitt predikament. Och situationer som skulle kunnat skildras som katastrofala, som när mobbningen av sonen håller på att gå rejält överstyr, skildras istället genom ett filter av att det visst är jobbigt och besvärligt, men att det är bäst att inte hetsa upp sig alltför mycket eftersom det nog kommer ordna sig på något sätt ändå.

Medan jag läste boken tyckte jag om den men kände också att den kanske var snudd på alltför enkel, alltför okomplicerad, och att de likaså enkla teckningarna ibland var så snabbt tecknade att det slarvades. Men nu, några dagar senare, så kommer jag mest ihåg det som var bra, som den icke-försvunna pappans möten med psykolog när han försöker förklara varför han så gärna vill att sonen ska vara enklare att förstå sig på och vi som läsare förstår honom mycket bättre, eller den sjukskrivna mamman som faktiskt aldrig framställs som besvärlig eller maktlös, trots hennes situation.

Under tiden är ett kort nedslag i vardagen för två familjer, där det slumpat sig så att någonting som verkar dramatiskt (försvinnandet) sker. Men det väsentliga som händer har ingenting med den försvunne att göra, för det viktiga är att lära känna individerna ifråga. Och, för den delen, insikten i att inte oroa sig för mycket för saker som i förlängningen är oväsentliga 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Guldkompassen 2

Det tog inte lång tid innan den andra delen i Stéphane Melchior och Clément Oubreries serieversion av Philip Pullmans Guldkompassen kom, och jag uppskattar det eftersom fortsättningsserier för min del inte får ta för lång tid på sig mellan uppdateringarna. Om för mycket tid passerar brukar det medföra att mitt intresse också riskerar försvinna; ett typexempel från Sverige är nog Alverfolket-utgivningen där det tog hela fyra år mellan del 16 och 17, trots att alla delarna funnits tillgängliga på engelska sen lång tid tillbaka. Jag var nog inte ensam i mina känslor eftersom utgivningen sen helt upphörde… 😉

Hur som, i den här andra delen kickar det egentliga dramat igång efter att den första delen satt upp det nödvändiga bakgrundsmaterialet. Lyra anländer till Norden tillsammans med gyptierna för att leta efter de försvunna barnen, och hon träffar Iorek Byrnison, pansarbjörnen:

Det är här som boken (och serien) börjar öppna upp sig mot en större värld. Hittills har handlingen helt fokuserat på Lyra och det som händer sett ur hennes perspektiv, ett barn som ännu inte vet vad det innebär att vara vuxen. Men i och med det hon varit med om och alla nya erfarenheter börjar hon ta en mer vuxen aktivt roll; innan har hon mest agerat som om hon är med i en saga för barn där alla har sina enkla roller som skurk, hjälte, osv, men nu blir världen betydligt mer komplicerad.

För mig känns det som om serieversionen hittills inte riktigt hittar rätt i skildringen ur den här aspekten. Serien känns mer som en ren äventyrsserie där den yttre handlingen (Vem ska räddas? Hur ska det göras?) är det allra viktigaste, medan boken relativt tidigt börjar dra mot att den inre (Vad är egentligen rätt och fel? Är målet viktigare än vägen). Ett exempel i det här albumet är skildringen av pojken Tim. I boken är det här en skrämmande episod och en nästan outhärdligt sorglig sådan, men i serien känns samma episod inte alls lika gripande, utan mer som ett inslag som finns med för att få Lyra ännu mer arg på Slukarna. När den tredje och avslutande serieboken kommer (redan i mars som jag förstått det) så kommer det nog förändras eftersom Guldkompassens slut mer eller mindre tvingar läsaren att fundera på de svårare frågorna.

Överlag tycker jag serien är som bäst när den tar saktar ner, som samtalet under polarstjärnorna mellan Lyra och Iorek, eller när den låter en sida vara helt utan text och bara skildra Lyras färd över snövidderna. När det sen blir mer action på sidorna tenderar den inre handlingen att försvinna i de dramatiska bilderna, någonting som det alltid finns risk för när ett dramatiskt skeende ska skildras i bild istället för i text: Det yttre kan vara så spektakulärt i sig att det inte finns plats för annat.

Ett annat sätt att säga det är att serien känns som om den är gjord för något yngre läsare än vad böckerna som helhet är. När det gäller första boken i trilogin, Guldkompassen, skulle jag nog säga att överlappet mellan läsare som vill ha en spännande handling och de som vill ha en mer tankeväckande berättelse är stort, men med Den skarpa eggen och framförallt den avslutande Bärnstenskikaren finns det en större risk att de förstnämnda läsarna blir besvikna. Därför tycker jag det är intressant att se att de franska albumen har en annan tecknare för seriefieringen av Den skarpa eggen (ett album ute, ett till på väg i vår), och en tecknare, Thomas Gilbert, vars stil ser lite kantigare och avigare ut; en lovande förändring när det gäller en bok som också den är lite kantig och avig.

Egentligen är det nog det som är det viktigaste i mitt omdöme om serien så som den hittills utvecklat sig: Det både är och ser spännande ut, och historien är precis lika bra som den alltid varit. När det gäller vilka som serien lämpar sig allra bäst för är det nog de som älskade Guldkompassen för just handlingen, men som kanske tyckte att de två följande böckerna inte var riktigt lika bra 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Som ett brev på posten

Som recensent har det faktum att Cobolt förlag köpte upp Kartago för en tid sedan fått en tydlig konsekvens för mig: Det dyker numera ibland upp Kartago-album för recension, något som aldrig hände förut. Det hindrade såklart inte att jag ibland skrev om Kartago-böcker ändå när jag hade läst någon, men eftersom min smak i allmänhet inte riktigt matchade Kartagos blev det rätt sällan. Så det är roligt eftersom det gör att jag ibland läser serier som jag kanske annars inte skulle 🙂

Som dagens bok, en samling skämtsidor av Robert Nyberg med namnet Som ett brev på posten. Jag har givetvis sett Nybergs alster förut eftersom de poppar upp på alla möjliga ställen, inklusive på affischer på stan, så det är näst intill omöjligt att aldrig ha sett några av dem, och jag förstår varför: De är tecknade i en slagkraftig och enkel stil, och handlar ofta om dagsaktuella händelser -> de gör sig perfekt för att dela på sociala medier:

Jag gillar att Nyberg helt klart bryr sig om tecknandet; det finns rätt många tecknare som när det gäller just politiska skämtteckningar verkar tycka att det inte spelar någon roll så länge skämtet går fram, men jag är nog en alltför inbiten serieläsare för att hålla med om det 😉

Men det viktigaste är förstås att det är roligt, så vad tycker jag om det?

Well, jag tycker att Nyberg är sådär när det kommer till att få mig att skratta. För min del känns många av skämten alltför enkla, utan den där extra tankeställaren som jag kan få när politiska skämtteckningar är som bäst, som till exempel Tom Toles. Det handlar inte om den eventuella åsikten som framförs, mer på hur det görs, och när det gäller Nyberg blir det lätt att poängen helt enkelt är ”Riskkapitalister är onda”, utan någonting mer än det, och då spelar det ingen roll hur mycket eller lite jag håller med om det. Därför är nog mina favoriter bland bokens skämt de som överraskar mig lite mer, som en del ordskämt eller skämt som inte har med politik att göra över huvud taget.

Men, och det är ett stort men, just när det gäller skämtteckningar som det här är det oerhört personligt vad som fungerar/inte fungerar, och jag har goda vänner vars smak jag ofta delar som gillar Nyberg väldigt mycket. Det beror med andra ord på vad man tycker om humorn här, och det skulle jag tro att de flest redan vet, och då är det bara att köpa/avstå från att köpa den boken beroende på det.

För om man gillar Nyberg är det en mycket prydlig bok, med gott om skämt och presenterat på ett snyggt sätt. Att läsa en hel bok med ensides skämtteckningar kan bli lite övermäktigt, framförallt när så pass många av skämten handlar om liknande saker som vårdkrisen, utförsäljning av offentliga tillgångar/privatisering, riskkapitalism, så som jag ofta rekommenderar när det gäller samlingar som den här är det nog bäst att inte sträckläsa den. Sen finns det också en del annat förutom skämtteckningarna i typisk stil som seriestrippar, enkla svartvita teckningar, och en del rena målningar, ofta med hundar i huvudrollen. Framförallt de senare tycker jag verkligen om, Nybergs hundar ser säregna ut på ett mycket charmerande sätt!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)