The Walking Dead: Negans krig

Det amerikanska originalet må ha avslutats för ett drygt år sedan men den svenska översättningen är stretar på, så jag tänkte skriva några ord om var den befinner sig även om det var ett litet tag sedan det kom ut någonting nytt. Och som rubriken säger är det alltså hotet från Negan som behöver hanteras i de fyra volymerna 18-21 med de talande undertitlarna Negans hämnd, Tärningen är kastad, Krig, och slutligen Fred.

Jag skrev i det ovan länkade inlägget om seriens slut att jag tycker serien har två tydligt separerade delar. Den första där serien huvudsakligen handlar om överlevnad; ibland är det zombies som utgör faran, ibland människor, och känslan är hela tiden att de fåtal lugna pauser vi får bevittna bara är temporära innan färden fortsätter mot avgrunden. Kort sagt är det fallet som skildras. Den andra handlar däremot om uppgången, om hur människorna reser sig från katastrofen. Fortfarande finns hotet från zombierna där, och givetvis från andra människor, men det är tydligt att faran gått från att vara ett hot mot mänskligheten till att vara ett hot mot individerna; även om några dör kommer samhället att överleva.

Det är just övergången mellan de två faserna som hanteras i de här volymerna. Rick och hans närmaste har slagit sig ner i vad man hoppas är begynnelsen av ett nytt samhälle som ska byggas från grunden, men Negans närvaro hotar hela projektet. Jag skrev i mitt senaste inlägg om den svenska utgivningen om Negans roll i den volym som introducerar honom, och den rollen blir ännu tydligare här. Rick förstår att även om Negan säger sig också stå för en slags civilisation så är det en civilisation som inte kommer hålla, med en rutten grund som bygger på att en del av människorna terroriseras den andra. Och därför finns det bara en utväg kvar för Rick: Att ytterligare en gång, motvilligt men utan val, bli den hänsynslösa ledaren som gör vad som krävs för att besegra hotet.

Spoiler (för den som vare sig läst den engelska serien eller sett TV-serien): När Rick precis har som det verkar lyckats övertyga Negan om att dennes väg är fel, och Negan inser att Rick har rätt i att ett samhälle måste byggas på en tryggare grund och därför inte längre vill kriga, släpper Rick för sista gången loss sin ilska och sitt inre driv efter våld, och attackerar Negan med en kniv. När Negan så slutligen är besegrad både på det civiliserade sättet medelst övertalning och på det primitiva medelst naket våld, först då blir Rick till slut civiliserad igen och vägrar avrätta Negan. Både för att det inte går att bygga ett samhälle på våld, men också för att han är rädd att en dag kan Negans hänsynslöshet komma att behövas, och Rick är inte längre mannen som kan göra vad som helst.

Det finns material för cirka elva ytterligare volymer på engelska, och visst finns det där dödliga zombies och människor; ”The Whisperers” som dyker upp här är bland de obehagligare företeelserna i serien. Men som sagt, de utgör en fara för de individer som råkar ut för dem snarare än för det gryende samhället, så serien ändrar hädanefter karaktär och på sitt sätt sätts en slutpunkt efter de här första 21 volymerna. Katastrofskildringen är avklarad, men skidringen av återuppbyggnaden återstår.

Kalle och Hobbe: Söndagar 1985-1995

Som nog många serieläsare vet är en svensk utgåva med en komplett samling av alla Kalle och Hobbe-serier på gång senare i år, och 2020 började dessutom förlaget Cobolt för första gången ge ut en svensk version av de amerikanska kronologiska ”vanliga” samlingarna med serien som fortsätter i år. Så Kalle och Hobbe är i ropet, och nu har dessutom Apart, förlaget bakom den kommande kompletta samlingen, gett ut en specialbok som en liten aperitif:

Beskuret omslag där nederdelen saknas; lite för liten scanner…

Det är ursprungligen en utställningskatalog från 2001 som gavs ut när ett antal av Bill Wattersons originalsidor visades upp, så det är ingen komplett utgåva eller så. Istället innehåller den ett förord av Watterson där han skriver om sina tankar om serien, några år efter att den avslutades, och ett 40-tal söndagssidor som presenteras på ett uppslag vardera: Till vänster kan man se hur sidan ser ut i original, till höger hur den ser ut i dess tryckta version, och ofta innehåller sidorna också kommentarer av Watterson om dem. Så det är definitivt en bok för den som redan är ett inbitet fan av serien snarare än någonting för nya läsare, dvs den som vill se hur serien såg ut när den kom direkt från Wattersons penna.

Och det är riktigt kul att se! Jag tycker väldigt bra om Kalle och Hobbe, men jag måste erkänna att jag inte som många andra tycker att det är den bästa/roligaste dagstidningsserien någonsin. Högt upp kommer den, men för min del finns det en liten handfull andra i genren som kommer före, som Snobben, Krazy Kat, och Polly and Her Pals. Men som synes är de allra bra mycket äldre än KoH, så vad gäller någorlunda moderna serier (om nu KoH kan sägas vara modern, den är ändå ett kvarts sekel gammal nu, men det är åtminstone inte ett helt sekel som Krazy Kat…) så står den i särklass på många vis. Den är rolig, bitvis fantastiskt rolig, och den är i sina bästa stunder också strålande elegant, med ett schvung och ett liv i teckningarna som få andra. Att den bara fanns till under tio år gjorde också att den aldrig tröttande eller kändes uttjatad, en risk som annars finns med serier som är lyckade under några år men sen tappar drastiskt i kvalité (jag är sugen på att nämna några exempel här men tänkte undvika att vara elak idag så jag skippar det 🙂 ).

Det som gör att den inte riktigt platsar på förstaplatsen för min del är nog att persongalleriet är lite snålt tilltaget vilket gör att serien i längden blir en smula enformig. Inte enformig=tråkig, utan enformig=likartad. De som finns med mycket som Kalle, Hobbe, och Kalles föräldrar är utmärkta, och jag tycker om hur deras inbördes relationer skildras. Men sen finns det så många andra lite mer perifera karaktärer som jag så gärna skulle vilja läsa mer om men som bara glimtar förbi i alldeles för korta sekvenser. Som grannflickan Sussie, som i början av serien känns som om hon skulle kunna bli intressant, men som tyvärr aldrig blir någonting annat än en person som finns till enbart för att Kalle ska ha någon att reagera på/mot. När någon enstaka gång en stripp handlar mer om hur Kalle uppfattas av andra, dvs att någon annan har den faktiska huvudrollen istället för Kalle, tycker jag så gott som alltid att det blir ännu intressantare och därmed ännu roligare; det blir så mycket tydligare vilket skumt litet energiknippe Kalle är när vi får se honom genom andras ögon. Men i nästa stripp har vi Kalle i huvudrollen igen, och så är allt tillbaka till det vanliga.

Så tio år var nog helt tillräckligt; om serien skulle fortsatt länge tror jag att den hade behövt börja ta åtminstone några andra karaktärer på mer allvar än vad den dittills gjort för att det inte skulle bli alltför repetitivt. Alternativt kanske Watterson skulle kunnat satsa ännu mer på det visuella och eventuellt övergått till att bara göra söndagssidor; serier som nämnda Krazy Kat och Polly… lever ju extremt mycket på sina teckningar och det är deras söndagsversioner som gör att jag tycker så mycket om dem. Men det hade antagligen varit hopplöst, med tanke på hur litet utrymme Watterson hade att tillgå, så den vägen hade nog inte heller varit framkomlig. Med andra ord tror jag personligen att det nog var bra att serien avslutades när den gjorde, även om jag såklart gärna skulle sett fler serier av Watterson i någon annan form!

Men tillbaka till dagens bok! Som man nog kan gissa tycker jag att om det är några sidor av serien som förtjänar en specialutgåva är det söndagssidorna, och framförallt de senare när Watterson fick fria händer att designa dem som han ville (i bokens texter förklaras varför de tidigare inte kunde se ut hur som helst). Watterson gör semi-realistiska sidor, kubistiska sidor, perspektivlösa sidor, och det märks hur roligt Watterson själv tycker det är att göra vad han vill med sidorna för att överraska sig själv och läsarna. Och alltid medveten om att teckningarna, hur de än ser ut, ska ha en poäng:

Att jag väljer originalen för mina bildexempel idag är delvis för att det är de som nog är det nya i den här boken för trogna läsare av serien. Men det är också för att jag själv aldrig varit så förtjust i färgläggningen av Kalle och Hobbe. Någonting med de valda färgerna passar inte med min smak förutom i enstaka fall, och jag tycker att de svartvita originalen är mycket snyggare än de publicerade färglagda. Enligt Watterson själv i några texter i boken la han ner mycket möda på färgerna, så det skulle kunna vara så enkelt att jag inte är förtjust i hans färgkänsla, men det som talar emot det är de serier han gjorde enbart för samlingarna av Kalle och Hobbe där han tecknade och färglade allting själv, för de gillar jag skarpt. Mystiskt!

Men japp, det här är en strålande bok för de inbitna Kalle och Hobbe-läsarna som vill veta lite mer om serien från Wattersons eget perspektiv, och se hur originalen såg ut. Och för svenska läsare finns en extra poäng: Tack vare att original och publicerad version finns med av varje sida kan man läsa sidan både på engelska och på svenska. En eloge till Anne Thorsell och övriga inblandade i översättningen som flyter på utan att någonsin snubbla (ok, jag såg ett liiitet slarvfel i en Shakespeare-monolog) och som aldrig förenklar/fördummar det ibland komplicerade och fantasifulla språket men som heller aldrig låter styltig eller svengelsk. Jag brukar sällan kommentera översättningar här eftersom det bara är engelska som jag kan tillräckligt bra för att plocka upp finare nyanser i, och en översättning från till exempel franska har jag därför svårt att rättvist recensera. Men nu handlar det alltså om engelska, och den här översättningen är iallafall utmärkt! Två små exempel på knepigheter som klarats av mycket elegant syns här; det första när det gäller hur översättningen måste anpassas med en upprepning av ordet ”en” för att textningen ska se bra ut när den passas in i bubblan, det andra när en mycket amerikansk referens måste anpassas för svenska läsare (notera också den nästan omärkliga förflyttningen av några noter för att få plats med den svenska texten):

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Jannah – Mellan två världar

En mycket oväntad men mycket välkommen start på serieåret 2021: Efter nästan fem år dyker en fortsättning upp på den svenska science fiction-serien Jannah (manus/teckningar av Frida Ulvegren/Johan Jergner-Ekervik) vars första del, Sista året på Jorden, var en skildring av den nära framtiden (eller kanske snarare en parallellvärld, med tanke på de angivna årtalen) där vår planet har utnyttjats till bristningsgränsen. Miljöförstöring är nästan total, multinationella techföretag kontroller i princip hela världen, och det enda hoppet är planeten Jannah, en jordliknande planet som upptäcks och börjat koloniseras. Men eftersom det är oerhört dyrt att färdas dit är det en i princip ouppnåelig dröm för de vanliga medborgarna…

Det första albumet följde en liten grupp människor, alla med anknytning till en helt vanlig svensk familj. Hopplösheten var nästan total, men tack vare en vän slutade albumet med att de fick chansen till en nystart: Vännen var mångmiljardär och betalade biljetter för dem alla till Jannah, och resan påbörjades.

Mellan två världar (som för övrigt också är titeln på den svenska översättningen av en klassisk Robert Heinlein YA-science fiction-roman) utspelas helt under denna resa, och består i mångt och mycket av tillbakablickar som låter oss få veta mer om varför den disparata gruppen resenärer hamnat på ett skepp med enkelbiljett bort från Jorden. Den längsta av dem, med sina 50+ sidor lång nog att vara ett album i sig, beskriver via berättelsen om Xie och hur hon blir en så kallad rymdpirat den politiska situationen på Jorden. I det förra albumet fick vi en närbild av hur det ser ut i ett relativt välmående Sverige, men nu blir det uppenbart hur illa det står till med världen i det stora hela. Andra pusselbitar får vi också, som både berättar mer om resenärerna och om vad de reser ifrån. Det vi knappt får veta någonting om är hur det ser ut på Jannah, färdens mål, och det får vänta till den sista delen kommer ut.

Från Xies tillbakablick, liksom de andra skildrade med en monokrom färgskala

Någonting som jag verkligen hoppas kommer hända, och med lite tur med ett kortare intervall än mellan bok ett och två 😉 Teckningarna är fortsatt bra men med en lite annan känsla än i den första boken. Där var människorna lite rundare, med dragning åt det gulliga hållet, medan de här ser lite mer vuxna ut; jag vet inte hur de två ansvariga för serien fördelar arbetet sinsemellan men kanske har fördelningen ändrat sig, eller så är det bara tiden som gått som gjort att stilen förändrats. Manuset är tajt och rytmen i växlingarna mellan nutid/ryndskepp och dåtid/Jorden är riktigt lyckat, och gör att serien känns professionell och väl genomtänkte. Den professionella känslan förstärks också av bokens utformning med bra tryck och rejält papper som gör sidorna rättvisa med sin färgläggning i vad jag skulle kalla modern europeisk seriestil.

Jag gillade den första boken men var skeptisk till att det skulle bli något fortsättning eftersom det är så mycket enklare att starta någonting än att slutföra det, och en ambitiöst upplagd svensk science fiction-serie är nog tyvärr inte det mest säljande koncept man kan tänka sig.

Förutom vad gäller läsare som mig då, som gillar serier, gillar science fiction, och älskar att få läsa någonting annorlunda som inte påminner om någonting annat. Och det är precis vad som bjuds här: En rejält ovanlig serie, och inte bara för att den kommer från Sverige för stämningen i Jannah hittar man inte på många andra ställen med sin blandning av tystlåten nordisk diskbänksrealism och faktiskt riktigt bra science fiction-känsla därtill, med rymdskepp som färdas mellan stjärnorna, egensinniga och bara halvfungerande AI:s, och med en alldeles utmärkt pacing i berättelsen som avslutas precis som den första gjorde: Med en rejäl cliffhanger som får mig att ivrigt se fram mot nästa bok.

Och förhoppningarna om att det blir en fortsättning och avslutning är större nu; om en fem år lång paus inte stoppade Ulvegren/Jergner-Ekervik så borde det finnas en god chans till en tredje bok också. Tummar hålls 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Spirou i Sovjet

Jahapp. När Spirou i Berlin kom ut i våras skrev jag att det var kul att se en alternativ-Spirou där man valt en mer ovanlig tidsperiod och miljö som det kommunistiska DDR eftersom det kändes uppfriskande, varpå nästa volym som översätts till svenska alltså blir Spirou i Sovjet, dvs ytterligare en skildring av öst-Europa bakom järnridån… Så kan det gå!

Men jag ska inte dra för stora växlar på att de två albumen har likheter ifråga om var Spirou reser, för medan Berlin-trippen kändes rotad i en tydlig realism, om än presenterad i form av en klassisk komisk äventyrsserie, så utspelar sig den nya resan i ett Sovjet som snarast framställs som ett amalgam av alla möjliga klichéer/fantasier om hur väst trodde kommunismen var under den inte helt klara tidsperiod (jag skulle gissa på runt 1970) som det här albumet utspelar sig.

Grundintrigen är enkel: Lysenko, statsbiologen i Sovjet med de ovetenskapliga teorierna, har här tack vare en svamp uppfunnit ett ämne som aktiverar den kommunistiska genen i alla varelser som utsätts för den, men eftersom han behöver hjälp med att vidareutveckla den kidnappar han den största svampexperten som finns: Greve de Champignac. Varpå Spirou, Nicke, och Spip (som vanligt råkar han värst ut, helt utan egen förskyllan) ger sig av efter honom, först till Moskva men senare också mer avlägsna delar av landet.

Inte en oäven idé egentligen, men tyvärr är manuset av Fred Neidhardt riktigt dåligt. Det får aldrig någon styrsel utan känns mer som en samling korta kapitel där han riffar över olika saker som Sovjet, klassiska serier (Gaston med flera syns till i bakgrunden), kända byggnader som Atomium, ofta utan rim och reson som när en kopia på Atomium har byggts i Sibirien bara för att lägerchefen gillar Belgien. Absurditeter är det inget fel på i sig, men här känns de nästan undantagslöst meningslösa, så resultatet blir att jag känner det som om jag fått läsa ett antal introduktioner och idéutkast som aldrig leder någonstans istället för en sammanhängande historia.

Mot slutet blir det mer styrsel i berättandet, men det blir inte roligare för det. Jag har inte läst någonting av Neidhardt tidigare och en googling ger vid handen att han jobbat i seriebranschen rätt många år, och att han dessutom har skrivit serier som handlat om kommunismen i öst-Europa förut i allvarligare sammanhang, och med tanke på det är det konstigt hur opolerat det mer allvarliga innehållet är här:

Spoiler Lysenko lyckas sprida kommunistgenmedlet över hela världen, varpå vi får läsa några sidor om hur världen då blir, för att sedan följas av en skildring vad som händer när sen kommunistgenen bränns ut hos alla och världen då istället bebos av hundraprocentigt egoistiska människor. Den första kommunistiska versionen av världen är besynnerligt olik den vi sett i Lysenkos laboratorium tidigare, men som sagt är inte Neidhardt inte någon som är så bra på konsekvent berättande. Intrycket är att serien här helt byter karaktär till att istället bli en allegori om kommunism vs egoism vs medmänsklighet, och ärligt talat en rätt tafflig och endimensionell sådan. Att en av de karaktärer som vi får se hur han påverkas är en mörkhyad afrikan som tyvärr ser exakt likadan ut som människor som han brukar se ut i franskbelgiska humorserier och som dessutom jobbar som bärhjälp åt en vit man i safariklädsel gör inte att det känns fräschare :-/

Låt mig skriva om en sak som är mer lyckad, nämligen teckningarna av Fabrice Tarrin. Det handlar som sagt om en stil som är mycket klassisk, och Tarrin är skicklig på den här typen av serieteckningar. Jag har skrivit om honom förut och berömt teckningarna i hans serie om Violine och hans tidigare insats i alternativa Spirou-serie, Katakomberne under Champignac (som är planerad att komma på svenska nästa år) och det är lika trevligt att se hans teckningar den här gången också. Tyvärr dras det grafiska intrycket ner en del på grund av My Bergströms textning som inte är lyckad. Det stora problemet är att repliker på ryska skrivs med bokstäverna Я och И istället för R och N för att ge skriften en rysk känsla. Inget fel på idén, men framförallt utseendet av Я gör att min läsningen ideligen avbryts eftersom det är så svårt att se vad som faktiskt står där; mina ögon envisas med att läsa bokstaven som bokstavsparet SI skrivet tätt ihop.

Ord som ”POTATISRANSONEN” som i ruta åtta har åtminstone jag svårt att läsa; att ordet inte är alltför vanligt försvårar såklart också i just det fallet

Sammantaget är inte Spirou i Sovjet något av de bättre album i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, även om Tarrins teckningar är mysiga och omslaget är snyggt, därtill är manuset alltför svagt. Men så vitt jag förstår är nästa album på tur just det redan nämnda katakomb-albumet där Tarrins teckningar tillsammans med Yanns manus är en mer lyckad blandning 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Stockholmspingvinernas avsked: Penguin Rumble 4

Det är dags att ta farväl av djurpensionatet Noaks Park och alla dess invånare: Pingviner, delfiner, åtminstone en sköldpadda (eller möjligen nyckelpiga), och förstås djurskötarna som tagit hand om & ibland blivit omhändertagna av dem i och med utgivningen av den fjärde och sista delen av Joakim Wallers serie Penguin Rumble. Och det är ett riktigt slut också: Trådar knyts ihop, mysterier får sin förklaring, och det väntade lyckliga slutet är precis lagom lyckligt 🙂

Men inte all tid i albumet spenderas på den större och mer allvarliga handlingen för det finns gott om tid för lekfulla kapitel om kapsylsamlande papegojor eller pingvinkidnappande influencers med förkärlek för gamla barnprogram. Mig veterligt publiceras Penguin Rumble bara i de här böckerna, så en eloge till Waller för att han ändå helt klart tänker i kapitel så att det blir omväxling i läsningen istället för en enda lång avslutning av hela serien. Jag gillar variation och därför gillar jag det här upplägget, och än mer eftersom den där mer allvarliga handlingen egentligen aldrig är särskilt spännande för en vuxen läsare som jag som därför nog föredrar de mer rent komiska kapitlen.

Jag har redan skrivit om manusets humor och teckningarna när jag recenserat serien tidigare, och det jag skrev då gäller här med: Det är kul läsning som blir bättre ju mer man läst av serien och lärt känna alla djur & människor. Teckningarna fungerar fint de med även om de inte är de tekniskt mest durkdrivna, men Waller vet sina begränsningar och anpassar sidorna efter det. Jag tycker nog också att den sista volymen ser bäst ut med säkrare linjer och en friare layout, och det är just vad man skulle kunna hoppas på när en serietecknare under några år jobbar på en och samma serie: Utveckling, helt enkelt!

Och det måste jag verkligen säga igen: Jag är imponerad av personer som jobbar på och som lyckas genomföra mångåriga projekt helt själva, och kanske ännu mer när det gäller någonting som görs i en så pass liten bransch som seriebranschen i Sverige där man knappast kan räkna med stora offentliga applåder. Penguin Rumble är ett praktexempel på ett sånt projekt med 800 sidor serier skapade under några år, och en prydligt berättad historia med början, mitt, och slut. Jag har inte lånat ut böckerna förut eftersom jag först ville vara säker på att serien verkligen skulle bli klar, men nu tänker jag se vad mina unga serieläsande släktingar (9-åringar) tycker. Jag känner mig rätt säker på att de kommer gilla den; det är definitivt en serie som kan läsas av barn, humorn tror jag träffar helt rätt, och jag anar dessutom att den övergripande handlingen kommer vara spännande för dem också!

Tokela är en smula förvirrad efter 10 år i en magisk stasis, men lyckligtvis finns Flintmulle tillhands för att hjälpa henne…
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Karl Kämpe, nu i samlingsalbum

Jag har redan skrivit om vartenda nummer av Karl Kämpe-tidningen (fem stycken hittills, ungefär en per år), så då kan det ju passa bra att jag skriver några ord om karolinens senaste äventyr i förlagsbranschen också: Karl Kämpe – På dödens väg, ett samlingsalbumen som innehåller alla serier med Karl Kämpe som hittills setts till, dvs serier från de fem tidningarna plus en serie som gick i tidningen Seriemix och dessutom två korta och för samlingen nya serier, lite skisser, och kommentarer från seriens författare och utgivare Jörgen Karlsson. Med andra ord, precis det som man kan hoppas få i ett samlingsalbumen av den här typen 🙂

Det innebär att för mig som redan har de fem tidningarna är albumet mestadels en chans att få läsa serierna igen, plus lite extra bonusläsning. Och det är ett trevligt återseende i en lika trevlig förpackning som inleds med en ny serie, Karl Kämpes värld, som är en utmärkt introduktion som sätter bakgrundshistorien på plats, inklusive den teologiska delen (en viktig del eftersom många av historierna handlar om det övernaturliga). Därpå följer de vanliga serierna, ordnade i kronologisk ordning utifrån när de utspelar sig, vilket betyder att inledningsvis blir det soldat-action, sedan övernaturlig dito, och att manusens kvalité varierar en smula när det gäller saker som dialogen; i de tidigaste serierna är den lite stel, men den blir efter hand mer naturlig.

Från den nya introduktionsserien, tecknad av Turid Aurora Walderhaug

Teckningarna varierar, både i kvalité och stil (läs de länkade tidigare recensionerna ovan för mer detaljerade kommentarer), men eftersom det är samma manusförfattare boken igenom känns det ändå som att huvudpersonen är densamma, utseende till trots 🙂 Att läsa alla serierna i ett svep fick mig också att dels återigen bli imponerad över att en så pass smal serie som den här har lyckats ges ut i kontinuerlig takt (om än på grund av Kickstarter-finansieringen en relativt långsam sådan) i flera år, dels att jag helt klart gillar vissa av serierna mer än andra. Mina favoriter är kanske lite på tvärs med seriens utgångspunkt, dvs att vara en äventyrshjälte av klassiskt snitt, men de episoder jag tycker är allra bäst är de som mer bygger på stämning än action, och som också skildrar mer av den specifika tid och miljö serien utspelar sig i. Bäst av dem tycker jag fortfarande att Den kosmiska balansen är, där vi får lära känna Kämpe mer som en vän och kamrat än som en handlingskraftig hjälte, och som dessutom skildrar mer av vardagslivet för en vagabond som Kämpe.

Överlag skulle jag gärna se mer av 1700-talet i serien, dvs att lite mer tid spenderades på att skildra vardagslivet och människorna; det är en intressant period i svensk historia, och en som inte synts till i serievärlden förut. Fast det är klart, när tanken med serien är att berätta om en stridbar karolin och hans kamp mot övernaturliga krafter är kanske inte ”vardagsliv” det ord som först faller en in 😉

Hur som helst, för den som inte läst någonting om Karl Kämpe förut är det här ett utmärkt sätt att rätta till det: Alla serier som gjorts med honom i en bok till ett pris som är klart lägre än om man skulle köpa tidningarna separat, kryddat med extramaterial. Och för den som redan har (några av) tidningarna kanske extramaterialet och lätt uppiffade versioner av de äldre serierna (som att svartvita serier nu är i färg, och en bättre tryckkvalité) kan locka till ett köp?

Från den nya färglagda (och lätt redigerade) versionen av Djävulens kusk från den första Karl Kämpe-tidningen; jämför med den svartvita version här
Kan köpas bl.a. här:

Svenska dubbeldeckare: Ugly – Pungdjävlar & Klas Katt får ett uppdrag

En dubbeldos serier blir det idag, och det eftersom jag nyss fick recensionsexemplar av två nya svenska serier, båda med en deckare i huvudrollen. Och sen gillar jag variation, och det är svårt att tänka sig två serier som är mer olika än dessa två: Att de är skapade av två svenska serieveteraner med vardera cirka 40 år i branschen och har privatdetektiver i huvudrollen i en värld som befolkas av djur har de gemensamt, men sen skiljer de sig åt, och det rejält 🙂

Jag börjar med Joakim Lindengrens bok, närmare bestämt Ugly – Pungdjävlar, en fortsättning på förra årets album med samma huvudperson. Ugly angriper fallet (förra gången ett försvunnet kylskåp, här ett försvunnet kvarter) precis lika strikt logiskt den här gången, dvs hon driver runt på gatorna i jakt på olika mer eller mindre skumma bekanta, och följer ledtrådar som är lika diffusa som James Bonds. Gamla bekanta från förra albumet syns till, som medhjälparen (?) Bat-Bat och småkriminella Bill Sill, medan dagsljuset å sin sida så gott som aldrig syns till; Uglys liv utspelas i princip helt på natten, en natt upplyst av neonljus och ibland på avstånd från staden en fullmåne.

Att läsa bok två om Ugly är som att träffa en gammal bekant som berättar om vad som hänt sen sist på en ort man själv sedan länge flyttat ifrån. Det är mysigt och igenkännligt, och det är roligt att höra det senaste skvallret även om man själv inte längre är involverad. Den som sett eller läst någonting i noir-genren känner omedelbart igen sig och Lindengrens stillsamma drift med konventionerna är charmig, och för den som gillar Lindengrens egna humor finns det gott om riktigt usla ordvitsar i namn som Stören Kierkegaard eller en Hamlet-föreställning med en ödla i en huvudroll (”Varan eller inte varan, det är frågan”), och en hel del mumma för nostalgiker om man läser neonskyltarna i bakgrunden.

Allt är också föredömligt illustrerat i samma stil som det första albumet, det vill säga målningar med starka färger som ibland inbjuder till detaljstudier, ibland enbart är till för att förhöja stämningen:

Och liksom efter att ha läst förra vidhåller jag att det här är en allåldersserie. Driften med noir-genren och de nostalgiska referenserna är definitivt roligast för äldre läsare, men teckningarna vet jag iallafall att jag skulle älskat som liten för deras suggestiva stämning och för alla saker som man kan upptäcka i bakgrunderna. Att många sidor enbart består av en enda helsidesillustration gör också att det finns likheter med många barnböcker, och sådana har ju Lindengren redan tidigare visat att han kan skriva & illustrera.

Ta nu i princip allt jag skrivit om Ugly – Pungdjävlar och vänd till motsatsen, och någonting mycket likt Klas Katt får ett uppdrag uppenbarar sig. Gunnar Lundkvists serie om den deprimera(n)de Klas Katt har publicerats lite överallt ändå sedan han först sågs till 1979, och vad den senare försörjer sig på har varierat. Men i dagens bok försörjer han sig alltså som privatdeckare (kombinerat med skadedjursbekämpning) och får i uppdrag av Olle Ångest att leta upp Olles försvunna mamma.

Uppdraget går faktiskt förvånansvärt bra, tack vare en bekant till Klas Katt som verkar vara den som gör allt jobb, men givetvis är deckaraspekten irrelevant för bokens innehåll. Det är inget mysterium som ska lösas, det är trasiga liv och samhällelig misär som ska skildras. Klas Katt själv mår helt OK här och ler till och med ibland, även om det är jobbigt när han måste bestämma sig för om han ska berätta för Olle om vad som framkommit om mamman eller hålla tyst om det.

Olle Ångest lever däremot upp till sitt namn: Han muckar gräl på krogen, han tvångsintas på mentalsjukhus, han slåss. Därtill har han trassliga relationer till sin son, sitt ex (sonens mamma), sina föräldrar, som att eventuellt Olles pappa är den egentliga fadern till Olles son (adoptioner involverade så inte riktigt så urkigt som det låter), med mera. Det är med andra ord ångest hela dagen (och natten med för den delen, liksom i Ugly är strålande solsken något som lyser med sin frånvaro) för Olle Ångest, den egentliga huvudpersonen i serien:

Det är långt från Lindengrens stämningsmättade teckningar, minst sagt. Lundkvist tecknar som han alltid gjort extremt enkelt med minimal variation i vinklar och miljöer. Det är lite som serien Dilbert: Det är inte bra tecknat i normal mening, men utseendet är på sitt sätt kongenialt med sin exakta matchning av manuset. I Klas Katt är det ångest och mörker som skildras via serierutor med oftast kolsvart bakgrund och torftiga miljöer, i Dilbert tristessen och meningslösheten på ett kontor via en gnetig stil med personer 100% utan charm.

Så hur vill jag sammanfatta dagens två serier? Tja, personligen är jag mer förtjust i Ugly med de tjusiga teckningarna och den typiskt Lindengrenska humorn, och det är kul att se hur Lindengren testar nya former för sina serier. Klas Katt gillar jag att återse någon gång ibland men inte för ofta eftersom jag tycker att den i längden är alltför enkel i sitt berättande och att serien under 40+ år inte förändrats nämnvärt, med löst sammanhängande scener och en handling som slutar när sidorna är slut snarare än när berättelsen så kräver. Att skildra ett bottenlöst mörker är också någonting som jag ofta tycker är alltför okomplicerat för att räcka till en hel bok, men den här gången är det inte riktigt lika illa som vanligt för Klas Katt (och mot slutet inte heller för Olle Ångest) och det tycker jag är ett plus med Klas Katt får ett uppdrag; ett litet tecken på utveckling i Klas Katts kolsvarta värld.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Mitt liv i Japan

Inte mitt alltså, utan Åsa Ekströms, som för snart tio år sedan flyttade till Japan för att försöka sig på en karriär som mangatecknare i mangans hemland. Modigt gjort, men efter några år med framgång: Hennes webbserie om hur det är att som svensk serietecknare bo i Japan blev populär, och senare gavs serien också ut i bokform. Jag visste att serien fanns men eftersom den bara publicerades på japanska och min japanska är minst sagt bristfällig så var det tji att läsa den för min del. Men nu har till slut Kartago översatt serien till svenska med ett urval strippar samlade under namnet Mitt liv i Japan, och därav denna lilla recension 🙂

Serien är gjord i yonkoma-format, den traditionella japanska stilen för korta och oftast humoristiska små betraktelser som man kan träffa på överallt i japansk media men serier som man inte så ofta ser översatta. Rytmen i yonkoma är väldigt speciell där det inte handlar om en oväntad poäng i sista rutan utan istället snarare om en lakonisk/ironisk sista ruta där den komiska knorren knyts ihop med hjälp av strippens titel. Ekström följer mallen men adderar också både en extra teckning och en kommentar till varje stripp vilket ger serien en ännu tydligare personlig karaktär: Först berättar hon på ett komiskt sätt om någonting hon varit med om, och sen kommenterar hon det som hände eller recenserar sig själv. Det personliga tilltalet gör att man hela tiden är fullständigt medveten om att hon berättar om någonting som faktiskt hänt, och det känns mer som en kompis som berättar någonting än en författare.

Att läsa om hur andra upplever ens eget land tycker åtminstone jag alltid är fascinerande, och när man här dessutom har en person som gör det via ett medium som är extremt förknippat med landet i fråga så förstår jag verkligen att serien blivit populär i Japan. Sen måste ju serien vara bra också och det är den; Ekström tecknar här i en mycket kawaii och tydlig stil (jag använder det japanska ordet eftersom hon själv tar upp det ordet flera gånger eftersom det genomsyrar stora delar av den japanska vardagen) väl anpassad efter det mindre formatet med fyra vertikala rutor på en relativt liten boksida, och iakttagelserna av hennes vardag är underfundiga och ofta på pricken.

Tillsammans med beskrivningen av allmänna upplevelser finns också en del som är ännu intressantare för min del, närmare bestämt de som handlar om hur det är att jobba som just mangaskapare. Precis som väntat är en av de största skillnaderna hur involverade redaktörerna är:

Själv måste jag nog säga efter att ha läst alldeles för många svenska seriealbum där serieskaparen själv textat serien uppenbarligen helt utan hjälp av en korrläsare att lite mer av den japanska stilen vore bra här med… 😉

Och det är också i några av stripparna om manga och i synnerhet om en del konventioner i dem som innehållet blir lite allvarligare, även om tonen är skämtsam när Ekström tar upp saker som samtycke i shōjo-serier. Jag tänkte ta och återkomma till det i nästa manga-recension jag planerar skriva för den här bloggen, närmare bestämt apropå serien My Boy in Blue.

Mitt liv i Japan erbjuder exakt det titeln utlovar: En inblick i hur det kan vara att som utlänning flytta till Japan. Om man är intresserad av det är boken en charmig och sympatisk introduktion till ämnet där man båda kan lära sig en del och ha roligt under tiden. Om man sen dessutom 1. är svensk, och 2. är intresserad av serier, så finns det ännu fler orsaker till att läsa boken med kulturkrockar mellan typiskt svenskt/japanskt, och vad det egentligen innebär att göra en professionell serie i Japan när man har en helt annan bakgrund vad gäller erfarenheter i hur man gör serier. Själv matchar jag ju alla punkter för läsare som boken passar bra för, så det är inte underligt att jag gärna skulle se att resten av serien också översätts, inklusive de strippar som mer uttryckligen riktade sig till japaner och som därför inte är med i det här urvalet 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lucky Luke sadlar om

Ett till alternativ-album med Lucky Luke har dykt upp på svenska, efter att vi tidigare fått se Matthieu Bonhommes stillsamt utmärkta Mannen som sköt Lucky Luke och Guillaume Bouzard mer burleska variant i Jolly Jumper svarar inte. Den här gången är det tyska Mawil (så den andra tyska varianten av en klassisk fransk serie på raken från Cobolt Förlag, efter Spirou i Berlin) som fått chansen och boken heter Lucky Luke sadlar om, en berättelse som liksom Bouzards sätter Lucky Lukes transportmedel i fokus. För här handlar det verkligen om ett transportmedel när till Jolly Jumpers fasa och svartsjuka Lucky Luke historien igenom använder sig av en själlös cykel för transport:

Jolly blir mer och mer förtvivlad och deprimerad, medan Luke i början är ytterst frustrerad över sitt nya fordon men som han allteftersom blir en äkta expert på att hantera. Inte för att han egentligen vill, men omständigheterna gör att han och Jolly hålls åtskilda och att cykeln är hans enda alternativ.

Det finns förstås en mer traditionell handling också, där uppfinnaren av en mer modern cykel (dvs den som Luke kör på) försöker stoppas av tillverkaren av en mer gammelmodig sådan mha några slemma skurkar, en reporter, indianer på krigsstigen, en cykeltävling, med mera. Och en bra sådan har Mawil knåpat ihop, en i bästa mening klassisk Lucky Luke-berättelse, inklusive en faktaruta i slutet av boken om den historiska bakgrunden till albumet. Jag tänker upprepa vad jag skrev när jag i korthet nämnde albumet häromåret när det kom ut på engelska: Vad gäller handlingen skulle det här kunnat vara ett album i den vanliga sviten av Lucky Luke-serier, och om man tittar på de senaste decennierna, ett av de klart bästa.

Men sen är det alla små egensinnigheter som Mawil inkluderar som gör att det nog passar bäst som ett alternativalbum iallafall. Jolly Jumper är betydligt mer mänsklig här; i den vanliga serien får vi ibland läsa hans tankar men det är alltid i mycket begränsad omfattning, med enstaka repliker med andra djur/tankar, men här är han mycket mer av en egen karaktär. Överlag är också humorn mer drastisk och vild, med skurkar som är än mer av karikatyrer i sitt uppförande än vanligt. Tyvärr gäller samma sak skildringen av indianer som istället gör den redan tveksamma skildringen i äldre Lucky Luke-album till något än mer extremt, inklusive hur lättlurade de är när skurkarna besöker dem.

Det drastiska syns också i teckningarna; Mawil har alltid haft en livlig teckningsstil och här är den så mer än vanligt. Det kränger och slänger när cykeln får uppfarten, Jolly Jumpers hals kan enkelt vridas hur långt runt som helst när han försöker få syn på sin älskade Lucky Luke, och så vidare. Det är långt ifrån den egentligen mycket kontrollerade stil som Morris först använda sig av i serien; Morris människor må vara besynnerligt spinkiga med enorma huvuden, men trots den extremt orealistiska teckningsstilen tecknade han dem konsekvent likadant, oavsett vad som hände med dem. Mawils människor och djur däremot, och för den delen även tingestar, har en mer plastisk form som gärna ändras allteftersom känslor och handling så kräver.

Så ta en klassisk setup av ett Lucky Luke-album, dvs en faktisk händelse ur USAs historia, och en lika klassisk berättelse, blanda med mer vildsint, orealistisk och fysisk humor, både i manus och teckningar, och krydda sen med ett mer känsloladdat (men huvudsakligen humoristiskt hanterat) centrum än vanligt när förhållandet mellan Lucky Luke och Jolly Jumper sätts på prov, och man har Lucky Luke sadlar om. Det är med andra ord betydligt mer likt originalet än de två tidigare alternativ-albumen, och även om jag skulle säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ett vassare album så är det här på sitt sätt en enklare rekommendation eftersom det på så många sätt helt enkelt är en rolig och underhållande serie med Lucky Luke, må vara sedd ur en lite annan synvinkel än vanligt 🙂

s 41

Kan köpas bl.a. här:

Djurslottet – Fröken Bengalore

Låt mig börja med hisspitchen för Dorison Xavier (manus) och Félix Deleps (teckningar) serie Djurslottet: En serieversion i fyra delar av George Orwells Djurfarmen, uppdaterad för nutiden. Och den som följt den här bloggen ett tag vet kanske att jag är skeptisk mot det mesta som tar sig formen av ”serieversionen av X”. Det finns såklart undantag, men jag vet att jag personligen sällan gillar serier av det slaget, oavsett om jag läst boken/sett filmen/… innan jag läser serien. Så ur den synvinkeln har Djurslottet en uppförsbacke att kämpa för, åtminstone för min del.

Men lyckligtvis visar det sig att det inte är något problem med relationen till Djurfarmen. Det finns visserligen gott om referenser och scener i serien som ligger mycket nära eller är direkt tagna från romanen, som hönorna vars ägg beslagtas, men stämningen och agendan skiljer dem åt. Den grundläggande skillnaden är enkel: Medan Orwell ville skriva en allegori, och en (över)tydlig sådan, om Sovjetunionen som han uppfattade det när romanen skrevs, vill Dorison istället berätta om hur en diktatur kan störtas.

Så när Djurslottet börjar är vi i princip där Djurfarmen slutar, med en fullt ut utbyggd diktatur, inklusive korrupta ledare som intrigerar för att få makten. Vi får följa titelns fröken Bengalore, en katta med två barn, som tvingats in i en för en katt mycket onaturlig inrutad tillvaro som enbart består av att slita med bygget av ett nytt torn till president Silvios (en tjur, till skillnad från romanens gris-diktator Napoleon) konkubins ära för att sen gå hem till de hungriga barnen för att sova. Hon är inte en revolutionär till att börja med utan vill inte dra uppmärksamheten till sig och de sina, men till och med för en tillbakadragen karaktär som hon blir förtrycket till slut för starkt. Vad hon ska göra vet hon inte förrän den gamla råttan Azelar en dag kommer vandrande till slottet…

Fröken Bengalore är inte förtjust i sin granne Cesar, en kanin som vad det lider blir en av de intressantaste karaktärerna i serien

Redan i förordet berättar Dorison vad hans tankar är om Djurfarmen och vad den har att berätta för oss om diktaturer, men framförallt om hur han resonerar vad gäller hur man blir av med sådana. Orwells bok visar hur makt korrumperar, och hur revolutionärerna till slut blir precis likadana som de gamla förtryckarna. Dorisons svar på hur en revolution ska undvika det ödet är att studera närhistorien och speciellt de revolutioner som lyckats i längden, och det som de har gemensamt: Bristen på våld. Det vill säga, om en revolution sker med hjälp av våld kommer man få ledare som vet att våld fungerar, att de som inte håller med dem kan man avlägsna precis som man vill. Men om revolutionen sker på andra sätt kan det gå bättre.

Som i Indien där Gandhis icke-våldsprincip till slut fick England att lämna landet. I Djurslottet introducerar Azelar också sig själv med hjälp av en teaterföreställning för alla djuren där han berättar en dramatiserad version av just detta. Så vad gäller tydlighet om vilka verkliga personer som influerat Dorisons karaktärer tar han efter Orwell; att Azelar är seriens version av Gandhi är inte precis någonting som sticks under stol med 😉

Det finns en hel del gruvligt våldsamma bilder i Djurslottet, men hittills är det enbart förtryckarna som står för våldet medan den lilla revolutionära gruppen kämpar med andra medel. Vi får väl se hur det blir med det i de resterande tre delarna (Fröken Bengalore är det första albumet av fyra, där del två kommer ut i Frankrike om en månad), men att våld inte kommer vara det som avgör hur det går kan vi nog lita på.

Och apropå ”se”, till skillnad från Djurfarmen har vi ju teckningar här också, och riktigt fina sådana dessutom. Delep hör till samma skola som tecknare som Loisel, med relativt lösa linjer ovanpå en i grunden realistisk stil. Hans djur ser ut som djur och det är helt rätt i det här fallet, med en serie där den fysiska skillnaden i storlek och styrka mellan djur som vakthundar och hönor, och vetskapen att till exempel riktiga katter faktiskt dödar och äter råttor gör det implicita hotet om våld så mycket tydligare. Det är antagligen också därför presidenten i Djurslottet är en tjur istället för en gris: Serien igenom används det faktum att vissa djur i naturen är mycket farligare än andra för att understryka förtrycket och hopplösheten i en höna som gör uppror mot en stor hund, och visuellt sett är en tjur mycket mer hotfull än en gris. För den historia som Orwell hade att berätta i ren text var det nog viktigare med grisarnas dåliga rykte för att gilla smuts och avfall än att ha en fysiskt ledare.

FYI: Albumet är fysiskt relativt stort -> som synes här och på bilden ovan får sidorna inte riktigt plats i min scanner

Utvikning: En annan tecknare som jag tänkte på när jag läste Djurslottet var faktiskt Jill Thompson, närmare bestämt hennes teckningar i den övernaturliga thrillerserien Beasts of Burden. Det är inte samma teknik hon använder, men känslan när man läser serien påminner mig mycket om dem jag får när jag läser den här: Samma semi-realistiska grundstil, liknande färgskalor (Thompsons något klarare), samma approach till hur djur tecknas, dvs som riktiga djur men intelligenta, där de fysiska skillnaderna spelar en stor roll i handlingen.

Det är någonting charmerande och tilldragande i den här på många sätt enkla serien. Trots att jag bara läst den första delen av fyra känns det inte som om någonting alltför oväntat kommer hända i de följande delarna (även om jag inte har en aning om vilka som kommer överleva eller hur Silvio kommer störtas), och både berättandet i sig och teckningarna känns robust traditionella; om det här hade varit en serie från 90-talet hade jag inte blivit det minsta överraskad. Men det är nog det som gör den så sympatisk: Den krånglar inte till saker i onödan, den vet vad den vill berätta om (vilket alltså gudskelov inte på något sätt är en rak återgivning av Djurfarmen som istället huvudsakligen används för att på så sätt kunna kicka igång historien in media res, eftersom de allra flesta läsarna nog har koll på vad som i stora drag händer i romanen), och den är säker på sig själv. Plus att den ser bra ut också, och när det gäller serier är det inte precis oviktigt 😀

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)