Etikettarkiv: Recensionsexemplar

Röde baronen – Stridsflygaren

Postat den

Manfred von Richthofen fortsätter att fascineras av våld och av sin märkliga förmåga att uppfatta sina fienders tankar i stridens hetta i Pierre Veys & Carlos Puertas (manus/bild) Röde baronen – Stridsflygaren, det andra albumet i serien. I den första fick vi följa honom när han upptäcker sin säregna förmåga och hur det lockar in honom i gatustrider för nöjets skull, och här får vi följa honom när han använder sig av den i kriget.

Först är han i den vanliga armén och naturligtvis är det nyttigt att kunna avläsa fiendernas planer när han blir invecklad i gatustrider, men när han hamnar i ett flygplan märker han snart att det är hans rätta element, åtminstone när han avancerat till stridspilot och inte längre behöver lita på andra färdigheter, bristfälliga som de är i jämförelse med det övertag han själv har med sin tankeläsningsförmåga. Han ser omedelbart till att utrusta sitt plan så att ingen skytt behövs, så att han har sitt öde i sina egna övermänskliga händer.

Såhär två tredjedelar in i serien (nästa del avslutar sviten) känns Röde baronen som en smått förbryllande serie. På många sätt är den synnerligen konventionell i genren europeiska första världskriget-flygplansserier (jodå, jag skulle definitivt säga att det är en egen genre!), med Puertas snygga flygbilder som största pluset och ett manus som mestadels följer de vanliga mallarna, förutom då att von Richthofen framställs om mer blodtörstig än vad som är vanligt. Kompetent, förvisso, men för egen del inte så upphetsande.

Fast sen är det det där med tankeläsningen. Det är ett mycket udda inslag som onekligen förklarar varför han så onaturligt skickligt överlever striderna, men som åtminstone så här långt egentligen inte har känts nödvändigt för handlingen. Om den framställts som någonting som kanske endast fanns i hans egen hjärna, som rättfärdigande av hans extremt höga tankar om sig själv, skulle det känts som om det passade bättre in i handlingen, men det finns ingen tvekan här om att han faktiskt läser tankar. Åtminstone är det så jag läser serien, men det kan såklart vara en feluppfattning av mig.

Jag undrar (och hoppas) att avslutningen på något sätt kommer att vara avhängigt det övernaturliga inslaget så att det inte kommer kännas lika besynnerligt påklistrat. Men jag ska inte vara för kritisk för dels gillar jag övernaturliga inslag, rent generellt, och dels gör det att jag kommer ihåg den här serien bättre än vad jag annars skulle ha gjort, med tanke på genren. Så det magiska tricket fungerar! 🙂

Stor-Jobal från Krokjala – Det surnar i säven

Postat den

Dags för att recensera ett antal del två-album, alla från Cobolt, och jag börjar med serien som min vän Sandra så träffande kallade ”The Dark Dunderklump Returns”: Stor-Jobal från Krokjala:

Den vidunderliga skräcksäcken fortsätter att ställa till problem för Inälvsdalens invånare, men nu får också Stor-Jobal själv problem: Säckens ursprungliga ägare, häxan Lapp-Tomsa, är honom på spåren, han har nu bedragit i princip alla bönder i dalen så det saknas nya offer, och dessutom börjar storstaden Smoggholm intressera sig för vad som försiggår. Stor-Jobal är ingen tankens man så när han bara fortsätter att följa sina infall går det illa; det är tur för honom att den lilla pojken Olle han plockade upp som medhjälpare i förra boken besynnerligt nog visar sig vara en riktig vän. Och konsternerade för Stor-Jobal är det också som vant sig vid att vara helt ensam och aldrig bekymra sig om andra…

Jag fortsätter att gilla Emil Maxéns synnerligen udda skapelse. När det gäller manuset är det framförallt språket som lyser, med sina egendomliga namn som låter som komna ur en dröm; det känns som om jag borde känna igen dem men de slinker alltid ur fingrarna/tankarna. Skräcksäckens monsterblandningar är lika roliga som förra gången, även om de inte längre är en överraskning, och vad gäller personteckningen fördjupas bilden av Stor-Jobal något när hans relation med Olle utvecklas, men mest av allt tack vare enstaka bilder ur hans barndom, framkallade på grund av att hans plågoande från den tiden, Prost Kulle (”Klämmar’n”), tar upp jakten på honom.

Den sistnämnde är nog den mest skrämmande figuren i serien. Lapp-Tomsa har större krafter och är långt farligare, men henne bekymrar sig Stor-Jobal föga om eftersom hon närmast är en naturkraft: Visst kan hon döda honom, men det är bara illa för hans kropp. Prost Kulle däremot är förödande för honom psykologiskt, och tanken på honom är det enda som genuint gör Stor-Jobal rädd. Hans annars ogenomträngliga pansar av oberördhet inför världen eftersom han är sig själv nog har här en lucka. Och i slutet anar man också en annan lucka, förorsakad av Olles vänlighet.

Teckningarna är här ännu mer slicka än häromsistens, och det syns tydligt hur Maxéns stil förändrats över tiden. I första boken fanns det gott om tuschstreck och skuggningar, men här är det en tydligt renare linje och större tomma ytor som gäller. Och apropå teckningar så vill jag också ge en eloge för omslaget till albumet; jag vet inte vad tekniken heter där en del av teckningen är tryckt på blankt underlag medan resten av omslaget är matt, men resultatet med en accentuerad Stor-Jobal som blickfångare fungerar utmärkt 🙂

Första skrönan om Stor-Jobal är i och med Det surnar i säven (bra titel, btw) avslutad, och om det kommer flera ska det bli intressant att se om Maxén fortsätter med den en smula allvarligare tonen som syns här. Jag tror det vore nyttigt om så skedde; skrönor är kul att läsa men i längden behövs det också tillräckligt med kött på benet om det för att inte mitt intresse ska falna. Här hinner det inte göra det, och personligen uppskattar jag det egensinniga i serien och att den faktiskt avslutats; det är alldeles för vanligt med bra idéer som sedan rinner ut i sanden.

Valerian, eller ska det vara Linda och Valentin…?

Postat den

Som nog de flesta vet har Linda och Valentin-filmen premiär här i Sverige på onsdag. Jag gillar Luc Besson, åtminstone ibland (Léon / Det femte elementet / Det stora blå är fantastiska, men de där minimoj-filmerna not so much…), men jag måste erkänna att jag är skeptisk inför den här. Besson är ojämn och jag tycker inte att de trailers jag sett varit så lovande (framförallt Valentin framstår som extremt trist i dem), men framförallt beror skepticismen på att jag så sällan gillar överflyttningar från ett medium till ett annat. Det i kombination med att Bessons Adèle-film, också det en tecknad serie från början, inte var bland Bessons bästa gör att jag inte förväntar mig så mycket.

Men det är inte för att komma med vilda gissningar om en film jag inte ens sett ännu som jag skriver idag utan för att nämna att för de som inte läst Linda och Valentin förut finns nu en chans att prova på serien utan att behöva ge sig i kast med ett av samlingsalbumen. Två album, De tusen planeternas rike & Ambassadören som försvann, finns nämligen nu i butik i fristående album.

Som synes ges filmens Valerian-titel stor plats, medan den svenska översättningen av huvudpersonernas namn, Linda och Valentin, får en mer blygsam placering. Vettigt för att locka nya läsare via filmen utan att samtidigt behöva överge de numera klassiska svenska namnen 🙂

Och serierna i sig kan man läsa mer om i mina inlägg om samlingsalbumen, närmare bestämt här för planeterna och här för ambassadören. Varde nog sagt om dem att framförallt Ambassadören som försvann är ett utmärkt album att läsa om man inte förut stött på serien; att filmen dessutom till största delen (som jag förstått det) bygger på albumet är ju tur det med. Jag vet heller inte om det var en slump men på mina exemplar var klistermärket med filmreklam på omslagen så att planerna fick det med Valentin medan ambassadören fick det med Linda; också det passande eftersom det första albumet mestadels är Valentins äventyr, medan det senare tveklöst är Lindas 🙂

Men förutom serierna innehåller båda albumen också extramaterial med anknytning till filmen. Intervjuer med de som är inblandade, hur filmen gjorts, och så vidare. Olika innehåll i de två albumen så den som vill läsa allt får ta och köpa båda två. Det är inte det allra mest djuplodande innehållet man kan tänka sig men som extraläsning för den som vill veta lite mer om hur filmen och serien skiljer sig åt / liknar varandra fungerar det helt OK.

Som den pessimist jag är vad gäller filmtolkningen så hoppas jag ändå såklart att serien får fler läsare tack vare filmen för det är den värd. Som ny läsare är det nog lite överväldigande att börja läsa sju tjocka böcker om man skulle ge sig i kast med den kompletta utgåvan av serien så därför är det bra att man nu återigen kan köpa enstaka album. Vem vet, om de här två säljer bra kanske fler av albumen dyker upp som fristående utgivningar och det skulle jag gilla: Samlarutgåvor har sin alldeles egna charm, men enstaka album har också det -> jag skulle verkligen inte ha någonting emot att de album som aldrig publicerats fristående på svenska skulle dyka upp, de med 😉

Blueberry: Indiankrig och guldgruvor

Postat den

Aaaah, Blueberry, och från perioden när både Charliers manus och Girauds teckningar hittat formen; en alldeles förträfflig sommarläsning, framförallt den andra historien i dagens bok, den fjärde samlingen av serien från Cobolt. Där erbjuds:

General Gula Håret: Först i boken kommer den avslutande delen i sviten om indiankrigen, där den store skurken är titelperosnen, dvs Charlier & Girauds version av general Custer. Det är en spännande och tät intrig, skickligt illustrerad av Giraud, och jag gillar framförallt hans vinterlandskap:

Men precis som i den föregående boken har jag lite svårt för hur indianerna beskrivs. Som jag sagt förut är Charliers intentioner goda men han kan ändå inte helt bryta sig loss från klichéerna; oavsett hur mycket det påpekas att det är kavalleriet under ledning av Gula Håret som är den som bryter mot alla regler och helt ignorerar ingångna avtal framstår ändå generalen som en enstaka galning och att utan honom skulle kanske krigen kunnat undvikas, och det är en lindrigt talat extremt förenklad bild. Att indianerna också skildras som en anonym massa till skillnad från kavalleristerna är kan jag förlika mig med eftersom kriget skildras ur Blueberrys synvinkel.

Så ett bra album som en avslutning på en bra svit är det, men med några tydliga svagheter. Detsamma kan jag inte säga om nästa svit om två album, de två som avslutar den här boken:

Den försvunna gruvan / Spöket med guldkulorna: Här är det en historia av klassisk västern-kaliber, med en försvunnen guldgruva och en lurendrejare av det storslagna slaget: ”Prosit” Luckner, en föregivet tysk adelsman som bedrar alla han möter med samma hänsynslöshet. Det initiala mötet med Blueberry & McClure sker i en miljö och under omständigheter som påminner en hel del om det tidigare albumet Mannen med silverstjärnan:

Men som det mycket riktigt påpekas i förordet handlar det inte som i det äldre albumet om västern à la John Ford utan nu är det modernare förebilder som gäller, som Sam Peckinpah, och det passar mycket bättre i en serie som Blueberry. Både skurkar och ”hjältar” har tveksam moral, som McClure som väl egentligen bara är bättre än Luckner i det att han trots allt inte är beredd att göra vad som helst för guld. Miljön är skitig och Blueberry mer orakad än någonsin när han ger sig på jakt efter Luckner genom öknen.

Förra gången Den försvunna gruvan gavs ut på svenska hette albumet Jakten genom öknen, en titel som inte överensstämmer med originalets och som känns rätt menlös som titel, men som beskrivning på handlingen passar det utmärkt. Den kanske starkaste intrycket jag får när jag läser de här två albumen är känslan av torrhet, av en obönhörligt gassande sol. Dammet ryker konstant, och att överleva öknen är väl så svårt som att undvika Luckners dödliga lister:

Det här är tveklöst den starkaste berättelsen hittills i Blueberry-serien, och det är förståeligt att den fick utgöra grundstommen i filmen som kom för några år sedan. Som jag iofs inte sett eftersom jag hört att den ska vara rejält usel, men om jag skulle få välja någon Blueberry-episod att göra en film av är det här en mycket stark kandidat 🙂

Den egentligen enda bristen är att slutet är väldigt abrupt och nog hade behövt klart fler sidor på sig, kanske ett helt album (något som historien delar med General Gula Håret som också bara plötsligt slutar, utan ett ordentligt avslut).

Så jupp, bästa Blueberry-samlingen är det här helt klart. Förutom serierna får man såklart ett förord med en del intressanta illustrationer från Pilote, tidningen där Blueberry ursprungligen publicerades, inklusive en två sidor lång MAD-liknande version av Sergio Leones Once Upon a Time in the West / Harmonica – En hämnare gjord av Giraud, och dessutom en något längre version av inledningen till General Gula Håret, jämfört med den förra svenska albumutgåvan. Trevligt! 🙂

MAD: Don Martin 1956-1965

Postat den

Don Martin alltså, den tecknare som tillsammans med Dave Berg för mig symboliserar tidningen MAD efter att Al Feldstein tog över som redaktör efter Harvey Kurtzman år 1956. Och en tecknare som jag alltid varit ambivalent inför: Som liten knodd läste jag MAD sporadiskt, men Don Martins figurer var så personligt tecknade att jag omedelbart kände igen dem och kom att associera dem med tidningen. På sitt sätt uppskattade jag hans bidrag eftersom de kändes som ”vanliga” serier vilket lättade upp läsningen (det fanns en hel del mer text-tunga inslag som jag tyckte kunde vara jobbiga att läsa som liten), men hans typ av crazy-humor lämnar mig oftast likgiltig.

Med vissa undantag:

Jag kan inte analysera varför jag tycker en del sidor är roliga när de allra flesta resulterar i absolut ingenting när jag läser dem men så var det när jag var liten och så är det fortfarande 🙂

Vad jag däremot kan uttala mig säkrare om är att Don Martins inflytande var stort och att jag ser hans inflytande hos många andra senare serietecknare. Och dessutom hur mycket roligare hans serier var än det mesta andra i serietidningsväg, framförallt när det gäller ensidesserier. Av en slump har jag de senaste veckorna plöjt igenom Superman-tidningen från sent 50-tal till sent 60-tal (kanske skriver några ord om dem senare) och i dem finns som utfyllnad en mängd så kallade humorserier, som denna:

Jag lovar, oavsett hur kallsinnig jag ofta känner mig inför Don Martins serier så tycker jag ändå att det är helt överlägsna serier som den ovan… 😉

Men nog om Don Martin i allmänhet, nu några ord om dagens bokutgåva istället!

Boken samlar ihop hans MAD-serier från hans start 1956 och fram till 1965. Nyöversatta, så vitt jag förstår, men det märks inte eftersom översättningen känns tidstypisk så det förslår (på ett positivt sätt) och också med den rätta MAD-andan. Hans utveckling från en typisk för tiden MAD-humor till sin egen mer speciella (som med tiden i sin tur sågs som typisk för MAD) går snabbt, både vad gäller manus (som han med tiden oftare stod för själv) och teckningar.

Två saker sticker ut för mig när jag läste boken, bortsett från vad jag redan skrivit om mina personliga känslor för hans serier:

  1. Hur det trots det absurda innehållet serierna ofta ändå bottnar i urtypiska situationer för enklare humor : Den gnatiga frun, tandläkarbesöket, eller den lätt ekivoka handlingen:
  2. Att namnet Don Martin redan från början sammankopplas med hans serier. Om jag återigen jämför med andra serier från samma tid var det vanligt att serieskaparna inte över huvud taget nämndes med namn, och i de fall de gjorde det var det åtminstone inte som här med hjälp av stora rubriker / ingresser där det uttryckligen trycks på att nu vankas det en serie av just Don Martin och ingen annan. Uppfriskande, och en stor eloge till MAD för att de inte drog sig för att göra sina serieskapare till stjärnor i sin egen rätt!

I övrigt är det som vanligt när det gäller förlaget Cobolt en gedigen bok, med bra papper och trevlig design, och också en del extramaterial där den mest säregna men tyvärr inte med så lyckat resultat är Bud ”Ernie” Graces text som huvudsakligen handlar om hur gräslig Don Martins fru var…

Jag läste boken i stötar med ungefär ett års MAD-serier åt gången, för att inte bränna ut mig och för att kunna uppskatta de serier som fungerade för mig; för större Don Martin-fans blir det kanske sträckläsning som gäller. För min del finns det risk för det senare när det gäller nästa volym med MAD-serieskapare för då utlovas Sergio Aragonés och det ser jag fram emot. Jag kan visserligen inte påstå att hans serier i marginalen på MAD är det bästa han gjort, men jag tycker så innerligt mycket om hans teckningar som är så genuint charmiga 🙂

Robny – Vagabonden

Postat den

Det här var ett väldigt oväntat och trevligt litet album: En spansk serie från 70-talet av Joan Boix om vagabonden Robny som rör sig i samhällets nedre skikt av egen fri vilja efter att ha blivit besviken på samhällets korruption och allmänna elände. Det kanske inte låter så muntert och det är det inte heller, men det är just det som gör albumet till en så angenäma överraskning: Inte ens idag, 40 år senare, är det speciellt vanligt med en huvudperson i en serie som det inte är någonting speciellt med, utan bara en helt vanlig äldre man som gör sitt bästa för att överleva trots svåra omständigheter, och framförallt inte tecknat i den stil som syns här, dvs i en vacker, mycket elegant och mycket professionell dito.

Jag känner inte till Boix sedan tidigare men stilen känns igen från andra spanska tecknare från eran, som exempelvis den fantastiska Esteban Maroto, med en blandning av mycket realistiska teckningar och drömsk layout som jag tycker väldigt mycket om. Tyvärr finns det inte mycket översatt till svenska eller ens engelska av de här spanska serierna, så ett stort tack till Ades förlag som gett ut den här!

Historierna är också till sin uppbyggnad mycket 70-talsaktiga, närmare bestämt känns de som om de skulle kunnat vara tagna ur någon av Warren-förlagets tidningar Eerie, eller Creepy (där också några av de spanska tecknarna från eran publicerades): Anslående teckningar, korta historier med en fokuserad handling à la kortnovell. Här dock handlar det självklart inte om skräckisar utan istället om ett ålderdomshem där de äldre misshandlas, en gammal småbrottslig kamrat till Robny som försöker bli hederlig, en hämndlysten älskarinna; Robny själv är med i periferin, ofta på grund av något tillfälligt jobb som exemplevis nattvakt eller paketutbärare.

Robny, paketbudet

Onekligen har de flesta historierna något mer eller mindre spektakulärt inslag, men stämningen är ändå mycket jordnära och med ett starkt patos för samhällets utstötta. Och som sagt med de här teckningarna blir kontrasten till handlingen stor men lyckad: Personerna må vara slitna men de är inte värdelösa människor, som samhället tycker.

Vi får också veta mer om Robnys bakgrund i några av historierna och det är kanske den svagaste delen av serien; hans upplevelser är onekligen sorgliga men knappast bevis på samhällets uselhet, och jag tycker de inte tillför någonting. Albumet igenom märks spänningen mellan Boix vilja att försöka sig på en ny typ av serie och de existerande traditionerna som kräver en ”spännande” handling och en huvudperson som man ska heja på, så det är inte så konstigt att inte allt i serien känns klockrent nyskapande 😉

Robnys bakgrund

Sammanfattningsvis är Robny – Vagabonden ett utmärkt exempel på ett tidigt spanskt försök att överge de traditionella serieäventyren, och det är väldigt kul att se den på svenska. Albumet är relativt kort och de senare episoderna går helt klart mot mer traditionell handling (jag undrar jag om läsarna inte var redo för alltför mycket socialrealism…), så allt är kanske inte perfekt men jag tycker som sagt mycket om den här teckningsstilen och kombinationen med den ovanliga huvudpersonen känns än i dag fräsch och spännande. Rekommenderas!

Mildh & Fromm

Postat den

Dags att få upp farten på bloggen här igen (det är fortfarande Zelda som ”stör” recensionsskrivandet..) så jag tänkta lägga upp några korta blänkare i veckan, 1/dag. Med början med actionserien Mildh & Fromm, skriven av Göran Semb och tecknad av Carlos Pedrazzini, en för mig ny serie som jag endast visste om att den fanns på grund av Serieforum där den har en egen tråd 🙂

Enklaste sättet att beskriva serien är som en i genren omaka par som blir buddies: Monica Mildh är en relativt ung kvinna som arbetar som privat säkerhetskonsult i en egen firma, men när ett uppdrag kräver en mer fysisk/våldsam insats anställer hon Erik Fromm, en relativt gammal man (framförallt med tanke på hans arbete) som har stor erfarenhet av säkerhetsarbete av det mer ljusskygga slaget. Och om man känner till genren vet man att det innebär en rapp dialog, bitska kommentarer, och en motvillig respekt som växer fram hos de båda. Eller åtminstone hos Erik; Monica är betydligt mer skeptisk till som kompanjon eftersom denne har så lätt att ta till vapen…

Mildh & Fromm – Uppgång… och fall innehåller alla historier (tre) som hittills gjorts med paret och som tidigare publicerats i Fantomen-tidningen; i teorin fristående episoder men i praktiken mycket nära knutna till varandra. Action-genren till trots är det centrala i serien relationen Monica / Erik, och bara för att klargöra det så handlar det alltså definitivt inte om en romantisk sådan (gudskelov, det finns alldeles för många fall av ung kvinna / gammal man faller för varandra redan…) utan mer om en kulturkrock: Erik är luttrad av många år i branschen och är övertygad om att man ibland måste slå till hårt och skoningslöst för att förhindra framtida problem, medan Monica är mer inne på att försöka undvika våld om det går (men om det inte går så är hon beredd på det med). Och eftersom Erik är en smula gammeldags tenderar han också att överreagera när Monica är i fara eftersom han ser det som sin uppgift att skydda henne, även om hon klarar sig fint själv.

Pedrazzinis teckningar fungerar men jag måste säga att det är med nöd och näppe de får godkänt. Han svajar en smula i anatomin men framförallt misslyckas han ofta med att göra läsordningen i pratbubblorna tydlig, som på den här sidan:

Det här exemplet visar tydligt ett av hans stildrag som bidrar till problemet: Pratbubblorna ligger ofta så att de inkräktar på närliggande rutor vilket gör att jag ibland måste kolla efter var pilen pekar för att förstå om jag ska läsa bubblan nu eller senare. Det är lite underligt eftersom han är en så erfaren serietecknare men likafullt finns problemet där; om jag hade tillgängligt det enda andra album av honom som jag har (Par i lusta) skulle jag kolla om samma sak förekommer där, men det albumet har sedan länge förpassats till källarförrådets mörka valv 🙂

Manuset är bättre, med en visserligen generisk actionhandling men med en ofta underhållande dialog mellan Monica och Erik. Jag noterar också flera ställen med tysta passager som finns med som stämningsförhöjare men tyvärr faller de på Pedrazzinis teckningar som inte förmår utnyttja dem, och istället blir det bara en smula malplacerade rutor som känns som om de saknar text. Med andra ord, manuset har en del ambitioner som teckningarna inte riktigt matchar.

Det är en ganska kort bok (128s) och den känns i mångt och mycket som första kapitlet i en längre berättelse; utan en framtida fortsättning är slutet rumphugget. Jag ser gärna en fortsättning även om det egentligen inte är en serie av ett slag som jag vanligtvis läser, eftersom det ändå är roligt med en (halv)svensk serie som försöker vara en klassisk actionserie och som lyckas så pass bra som den här.