Som utlovas i titeln bjuder Anna Härmälä på en berättelse om en singelmamma, Mia; ingen tid slösas på att presentera fadern som försvinner redan på de första två sidorna:
Som ensamstående förälder blir Mia tvungen att alltid vara den som tar hand om barnet; sjukdom, arbete, och allting annat som pockar på uppmärksamhet måste komma i andra hand. På ytan finns det mycket som påminner om andra serier där relationer och familj står i centrum, som Lilla Berlin, men även om Singelmamman är rolig (ibland väldigt mycket) så finns det en lite allvarligare grundton i serien. Alla krav och förväntningar som omgivningen har, vänner som är både förstående i hur jobbigt det är för Mia och frustrerande när de framställer hennes liv som en tragedi modell större, hur knepigt det är att försöka hitta rätt i dejtingen som nybliven småbarnsförälder. Mycket av serien spenderas tillsammans med Mia och hennes inre monolog där hon ömsom är sig själv, utan att behöva bekymra sig om hur hon uppfattas av andra och därför kan tänka precis vad hon vill om andra, ömsom oroar sig just över hur andra (be)dömer henne.
Det är en bok som jag frestas att ge alldeles för många exempel från eftersom Härmälä är bra på att fånga upp alla olika aspekter på Mias liv, och hon gör det på omväxlande sätt. Än är det enkla ”vanliga” seriesekvenser, än är det trästick à la gamla bibelteckningar, än är det någonting helt annat, så boken igenom varieras formen så att innehållet känns fräscht. Det är kanske inga nya observationer som Härmälä ger oss i sin berättelse om Mias väg från nyligen separerad till att ha skapat sig ett nytt helgjutet liv tillsammans med sitt älskade barn, men hon ger oss dem med humor, allvar, och berättat på ett ovanligt uppfriskande sätt. De flesta andra serier som behandlar liknande ämnen som jag läst/läser brukar inte lägga ner så där värst mycket möda på själva teckningarna som mest finns där för att mediet såklart kräver dem, så därför är det trevligt att se en vardagsrealistisk serie som bemödar sig om det grafiska.
För tredje gången kommer nu serien som René Goscinny & Albert Uderzo gjorde innan starten av deras stora klassiker Asterix: Oumpah-Pah. Första gången på 70-talet handlade det om fem separata album, andra gången vid sekelskiftet hade serien tryckts ihop till tre, och den här gången är vi framme vid den logiska slutpunkten, dvs ett tjockt album som innehåller allting, inklusive en del extramaterial om serien och serieskaparnas bakgrund:
Konsumentinformation: 192 sidor lång är boken, varav extramaterialet upptar sisådär 30. Materialet består av ungefär det man kan vänta sig, dvs omslag och andra ströillustrationer som gjordes under seriens levnad, några texter om hur det gick till när Goscinny & Uderzo började arbeta på serien, och en del om seriens publicering i Sverige. Jag skulle säga att det här materialet är helt ok, även om jag gärna skulle sett att författarna till artiklarna angetts (de som inte handlar om Sverige anar jag är skrivna för någon fransk utgåva eftersom de har den där olyckliga tendensen hos franska skribenter till alldeles för pompös prosa när en serie ska hyllas).
Det intressantaste för den som vill gräva ner sig i seriehistoria är att vi också får läsa proto-Oumpah-Pah, dvs den korta och aldrig avslutade första versionen som var avsedd för publicering i USA, gjord några år innan den ”riktiga” serien påbörjades. Den utspelas i nutid och är ärligt talat usel, så jag förstår att det inte blev någonting av den. Kuriosa: Enligt texten så översattes serien till engelska av Harvey Kurtzman och textades av Milton Caniff, och det är nog orsaken till att serien presenteras på engelska här, med svensk översättning under rutorna :
I övrigt kan också nämnas att översättningen är ny och gjord av Carin Bartosch Edström som förtjänar en eloge för hennes svengelska och svensktyska (eller vad det nu borde heta) som används när personer vars modersmål är engelska respektive tyska pratar, och att färgläggning är ny jämfört med originalutgåvorna. Vad gäller det sistnämnda är jag kluven till resultatet på samma sätt som jag känner inför den nya färgläggningen av Asterix. Den gamla kan vara väldigt gräll ibland och är definitivt inte realistisk, men den känns mer personlig och – tycker jag – spännande än den nya som blir enformig i längden och som har alldeles för många toningar.
Och slutligen, vad gäller textningen ser den nya mycket trevligare ut än den gräsligt typsatta gamla, men linjerna är på sina ställen så tunna i den nya att det känns som om de helt försvinner. Det är en synvilla, trycket är så bra att inga linjer saknas, men bokstäverna skulle i mitt tycke behövt en gnutta mer tyngd i linjerna. Men som sagt, en förbättring, definitivt.
Klicka för att se detaljer som textning, översättning, mm
Därmed är jag klar med den rena konsumentinformationen och kan övergå till att skriva om serien istället.
Jag läste Oumpah-Pah (då kallad Oumpa-Pa, men här har huvudpersonen för första gången fått behålla den franska stavningen av namnet) som liten och gillade den då; jag har fortfarande kvar de fem albumen från den tiden och de är rejält slitna efter alla omläsningar. Men jag kan inte säga att det var någon favorit ändå, om jag jämför med alla andra serier jag läste vid den tiden, och det tydligaste tecknet på det är nog att när jag nu läste om den så kom jag mycket väl ihåg handlingen i de två första albumen, inklusive detaljer om teckningarna, men när det gäller album 3-5 så kändes nästan nya för mig, så lite kom jag ihåg. Andra serier som jag läste om många gånger som barn kom er jag ihåg mycket mer om, som de stora klassikerna Tintin/Asterix/Lucky Luke, men även mindre titlar som Fenomenala 4:an och andra
Och det är egentligen inte så konstigt, för när jag läser serien nu som vuxen så blir det tydligt att Goscinny & Uderzo mycket snart efter starten hade uttömt de flesta av sina idéer för Oumpah-Pah och hans broder Dubbla Skalpen/Hubert de la Pimpinette. Vi får först en fisken ur vattnet-historia när den franska stroppen – han är en vänlig själ, men också en stropp – de la Pimpinette hamnar hos Oumpah-Pah och hans familj som hör till den amerikanska ursprungsbefolkningen, sedan en omvänd där Oumpa-Pah träffar fransmännen, och sen är det slut på idéer vad gäller handlingen. Det blir mer fisken-historier när de två besöker Frankrike inkluderat en trött spionhistoria, två strider mellan Oumpah-Pahs folk och andra i området, en strid mellan fransmän och tyskar, och ingenting känns originellt eller inspirerat. Det som är bra är små detaljer här och där, som hur striden mellan fransmän och tyskar skildras med deras mycket artiga krigförande.
Handlingen i det stora hela däremot är mycket oinspirerad, och det är egentligen förståeligt. Goscinny är en författare som gillar att ha gott om bakgrundsmaterial att jobba med och mot; i Asterix har han tillgång till hela den antika världen och alla europeiska länder med all deras för läsarna välkända historia, och i Lucky Luke finns det också oändligt med referensmaterial med tanke på all mytologisering av Vilda Västern. Här har han ett franskt fort i 1700-talets Amerika så det enda han har att tillgå är några allmänt generiska klichéer om hur fransmän respektive ursprungsbefolkningen är, och när väl dessa är avklarade så finns det inte mycket mer att säga. En ren äventyrsförfattare skulle förstås kunna skriva bra historier om tiden och platsen ifråga, typ Derib som i Buddy Longway gör en strålande serie utan att tillgripa de vanliga Vilda Västern-klichéerna, men Goscinny är en helt annan slags berättare som vill skämta med/ironisera över/satirisera, och här finns det mycket lite för honom att jobba med. Han gör så gott han kan, som när han skickar Hubert och Oumpah-Pah över Atlanten till Frankrike där han kan skämta med saker som den franska kungen, eller när han låter tyska soldater dyka upp i Amerika för att kunna driva med dem, men det märks att de situationerna är krystade och inte hållbara i längden för att basera en serie på.
Det finns som sagt en del roliga detaljer i serien, men det roligaste är nog att se hur Goscinny provar sig fram med skämt och situationer som går att känna igen från hans senare serier, som den odugliga musikern som alla avskyr, diverse komiska gester, och en hel del annat:
Obelix & Oumpah-Pah har en gemensam stridsteknik
Sammanfattningsvis är Oumpah-Pah inte i närheten av Goscinny & Uderzos bästa serier (jag har knappt nämnt Uderzos insats här, men helt kort så ser det ut som de tidigaste Asterix-albumen, dvs lovande och med en hel del schvung, men också en stil som ännu inte helt hittat balansen mellan karikatyr och realism), därtill är handlingen alltför menlös, men den har roliga inslag och är seriehistoriskt intressant med tanke på hur mycket som senare kommer komma igen i framförallt Asterix men också Lucky Luke. Två gånger har serien getts ut förut men de albumen är sedan länge slutsålda, så med tanke på paret Goscinny/Uderzos status är det inte konstigt att Oumpah-Pah får en tredje chans.
(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)
PS. Det skulle gå att skriva en hel del om skildringen av Oumpah-Pah och hans folk, men jag nöjer mig med en liten eftertext. Är skildringen fördomsfull? Oh ja, extremt, med precis varenda kliché man kan tänka sig som stridsyxor, hur de talar (men Edströms version är klart bättre än den gamla vad gäller språket), sedvanor, med mera. Men precis som med Goscinnys andra serier blir det bättre efterhand, dvs när han väl fått ur sig alla skämt som bygger på gammalt sunkigt bråte så blir det istället fler skämt om enstaka personer och deras personligheter, udda händelser, med mera. Personligen har jag alltid föredragit Goscinny när hans skämt inte bygger på just klichéer om olika folk, och det är nog en bidragande orsak till att jag tycker mer om Lucky Luke än Asterix; jag tycker det finns för många lättköpta skämt i den senare serien. Skildringen av fransmän och tyskar i den här serien bygger förstås lika mycket på klichéer den med, men jag tycker personligen inte det riktigt räcker som ursäkt med tanke på hur de fördomsfulla uppfattningarna använts genom historien. Så för den som irriterar sig på liknande saker i andra klassiska fransk-belgiska serier, räkna med mer av samma här är jag rädd.
Idag blir det en ny svensk serie, Sissel Gustafssons Lyckobäraren, som kom på andra plats i Egmonts serietävling 2022. Boken är i det något mindre formatet men med desto fler sidor; det är tydligt att när det gäller nya äventyrsserier inriktade på yngre läsare så håller sig franska serieskapare till det klassiska albumformatet (Disa / Ellana / Sorceline / Den magiska tidsskogen) i större format men med relativt få sidor, medan de nordiska istället har fler sidor men mindre format (Drakens öga / Snökattprinsen / Arkin). Det är nog en smaksak vad man föredrar, men för min del är det en liten övervikt för det nordiska: De franska är ofta mer elegant tecknade, men eftersom det vanligtvis handlar om fortsättningsserier så föredrar jag att få läsa större bitar åt gången av den kompletta historien.
Och det är precis vad som gäller för Lyckobäraren där vi får se vad som händer när huvudpersonen Mia, som är djupt olycklig eftersom hennes pappa nyss dött, en dag för ett överraskande besök:
Lyckobäraren må vara liten, fluffig och söt, men hen är också disträ, vilket visar sig när paketet är tomt eftersom hen glömt lägga i vad det nu kunde vara som skulle göra Mia lycklig igen. Problemet måste lösas så hen tar raskt Mia med sig till sin värld, men väl där inser hen att fler paket måste delas ut så Mia bli lämnad kvar utan att veta hur hon ska ta sig hem igen.
Unga läsare kan ibland behöva hjälp på traven för att hänga med i handlingen när de börjar läsa böcker på egen hand, och det här är en föredömligt tydligt berättad saga: Mias uppgift är att hitta hem igen, och efter att ha träffat på en vänligt sinnad spindelkvinna har hon också fått reda på vilken väg hon ska ta så allt som återstår är att följa kartan hem.
Det blir förstås mycket knepigare än vad som var tänkt eftersom Mia trots allt är ett människobarn, något som de underliga men ofta vänliga varelser hon träffar på vägen har mycket liten vana av → till exempel planer som förutsätter att hon kan flyga fungerar inte så värst bra. Eller så sätter kulturkrockar käppar i hjulet:
Jag tycker att Gustafsson lyckats riktigt bra med den här serien. Den är rolig med en hel del absurda inslag, och den allvarligare undertonen med Mias avlidna pappa och hur hon känslomässigt påverkats hanteras också bra. Teckningarna är inte riktigt hundraprocentiga ännu, de kan se lite väl platta ut ibland, men de fungerar ändå fint och kommer säkert poleras en smula i de följande böckerna. Med tanke på kartan Mia följer så lär det handla om en, kanske två, böcker till innan hon äntligen lyckats komma hem igen 🙂
Som alltid är det omöjligt att scanna så att guldtryck syns; titelns ”Disa” och drakens fjäll är egentligen guldfärgade men ser här mest svarta ut…
Egmont fortsätter att spotta ur sig nya franska serier för de yngre läsarna, och det börjar bli knepigt att hänga med i dem alla. En bidragande orsak till den känslan är att de så gott som alla har ett starkt drag av fortsättningsserier: Visst innehåller varje album ett mer eller mindre avslutat äventyr, men det är ändå tydligt att det bara är ett kapitel i en större berättelse. Med andra ord, precis som vad gäller serietidningar à la USA (åtminstone de mer kommersiella förlagen) så kan det vara svårt att ge ett rättvist omdöme om en specifik serie innan man läst den avslutade historien, och det kräver en del hjärngympa att hålla alla olika pågående serier i minnet samtidigt (även om det är något av ett lyxproblem 🙂 ).
Det gäller också dagens serie, Disa: Draken vaknar, skriven av Jérôme Pélissier och tecknad av Carine Hinder. Vi får följa den mycket unga Disa vars absolut starkaste önskan är att bli en häxa för att kunna hjälpa alla i den lilla byn hon bor i efter att byns tidigare häxa Naia försvunnit några år tidigare. Ingen tror att hon kommer kunna klara av det, och det är inte så konstigt eftersom hon egentligen inte vet något om vad en häxa gör det hon gör, och inte finns det någon som kan undervisa henne heller. Åtminstone inte innan hennes pappa ger henne en mycket speciell bok…:
Beväpnad med boken och en alldeles för hög tro om sina egna förmågor ger sig Disa tillsammans med en vän och en gris ut ur byn för att försöka stoppa den drake som hindrat alla i byn från att våga lämna byn sedan Naia försvunnit, och därmed har historien kickat igång.
Mest av allt skulle jag säga att det här är en mysig serie. Hinders teckningar med sin blandning av klassisk bilderbok och moderna barnserier lyckas både när det gäller gulligheten hos huvudpersonerna och mer dramatiska när det gäller draken, och Disa är en trevlig bekantskap med sin envishet och omogenhet (som jag misstänker kommer minska i kommande böcker) även om de andra karaktärerna i serien hittills känns mer anonyma. Det behövs med andra ord som väntat fler böcker för att jag ska kunna säga mer om serien, och med tanke på hur det sett ut med de andra serierna av det här slaget som Egmont ger ut borde det inte dröja länge innan nästa del dyker upp. Tills dess får Disa nöja sig med betyget Lovande 🙂
Att scanna ett helt uppslag är inte alltid så lätt!
Daan Jippes står för det snitsiga omslaget, färglagt av Andrea Cagol
Jag har varit däckad av influensan (misstänker jag) i en dryg vecka så det har blivit ett uppehåll med recensioner här under tiden, men nu känner jag mig iallafall tillräckligt kry (ned ett nödrop) för att skriva en, nämligen boken som firar 75 år av serietidningen Kalle Anka & C:o i Sverige.
Det är en tjock rackare det här, inbunden i relativt stort format och 328 sidor lång. Boken inleds med en kort historik över tidningen skriven av ärke-ankisten Stefan Diös, som också jobbat som redaktör & översättare för tidningen under många år. Men sen är det dags för huvudnumret: Ett urval serier från tidningen, uppdelat på respektive decennium.
Serierna är avsedda att i första hand vara representativa för sin tid, och det måste jag säga att man lyckats väldigt bra med. För egen del läste jag tidningen under 70- och början av 80-talet, och en hel del 60-talstidningar läste jag också som jag hittade hos vänner eller köpte billigt på serieantikvariat. Tidigare årgångar har jag läst det mesta av som vuxen i återutgivningar, och senare årgångar något nummer då och då som jag ramlat över, och jag känner verkligen igen seriernas typ, om än inte varje enstaka serie förstås 😉 Den i mitt tycke enda avvikelsen från att välja de mest representativa serierna är att ingen av Carl Barks och Don Rosas längre äventyr är med, trots att de verkligen satte sin prägel på respektive era, men det tycker jag är ett bra val: Om man läser den här boken har man garanterat bra koll på Barks & Rosa, så att låta så många sidor ägnas åt serier som läsaren säkert redan läst är helt onödigt. Det är bättre att som här ha med en kortare serie av dem båda, som en påminnelse om att de publicerades, istället för att ägna hälften av sidorna åt dem.
Så det här är en alldeles utmärkt bok för den som vill se hur tidningen utvecklats över tiden, och serierna som publicerats i den. Den kan passa nostalgikern som vill återse ”sin” tid, eller för en nyare läsare som är nyfiken på vad som fanns tidigare; som ett utsnitt ur historien gör den precis det den ska.
Sen har vi serierna och deras kvalitet, och här misstänker jag att det kan finnas väldigt många olika känslor vad gäller vilken period som är bäst.; ett starkt skäl till att jag gillar den här boken är för att den tydligt visar hur varierande kvalitén har varit under åren. Jag kan nog inte heller låta bli att skriva en rad eller två om vad jag själv tycker, apropå de olika decennierna:
40/50-tal (jag slår ihop dem eftersom så få nummer kom ut på 40-talet): Barks är suverän, men i övrigt är det extremt varierande kvalité. Enstaka bra serier som när Gottfredson får några sidor blandas med ärligt talat riktigt usla serier där Kalle, Joakim, Musse och de andra får vara med om saker som är lika trista och långrandiga oavsett om de är avsedda som humor eller äventyr. Utan Barks, en riktigt dålig tidning.
1958, tecknare Dick Moores
60-tal: Det här är inte heller bra. Manusen blir en smula bättre generellt sett, men de är ingenting att hurra för; längre serier som Paul Murrys Musse & Långben-serier har förvisso manus som inte är lika menlösa som de sämsta från 50-talet, men tråkiga är det, och Musse & Långben som duo är helt misslyckad (den ena är en torrboll till besserwisser, den andra urbota korkad, och det är obegripligt varför de umgås med varandra). Ljuspunkter är saker som kusin Knase, men de räcker inte så långt.
1962, Paul Murry; ett bra exempel på den, hm, kreativa färgläggningen under några decennier
70-talet: Nu börjar det röra på sig lite när det inte längre bara är amerikanska Disney-serier som erbjuds. Tecknare som Vicar poppar upp, och även om Murry och en del andra mindre lyckade serieskapare från 60-talet fortsätter breda ut sig i tidningen med sina serier finns det en hel del saker som inte känns så dumma här.
1975, Vicar; med Vicar fick Kalle-serierna för första gången sitt vad jag skulle kalla moderna utseende
80-talet: Trenden med mer icke-amerikanskt fortsätter, och det är bara bra. Det finns få serier som sticker ut, men så länge det gäller de klassiska karaktärerna så har serierna en hög lägstanivå. Under alla decennier har tidningen innehållit serier med karaktärer från vad som just då var aktuella Disney-filmer, och i den här boken representeras den typen av serier med en från 80-talet om Basil Mus. Det är en av de svagare serien i boken, precis som så många andra av dessa serier jag läst.
1986, Millet; det största problemet med tie-in-serierna är att karaktärerna är med så sällan att de aldrig får någon egen personlighet tyvärr
90-tal: Don Rosa, såklart, men även bortsett från honom är det helt okej serier som syns till. Grunden som lagts sen 70-talet med ett stort stall av serieskapare som man kan välja bland har betalat sig, med serier som aldrig är sämre än att de går att läsa (det finns en hel del serier från de första decennierna som är i princip oläsbara enligt mig).
1990, Daniel Branca (edit: skrev i en tidigare version fel tecknare här, pinsamt nog!)
00/10/20-tal: Jag har läst lite för lite för att kunna uttala mig, men av det jag ser här och det fåtal tidningar jag läst på annat håll så bekräftas i mitt tycke att serierna fortsätter hålla klassen. De Disney-serier vi ser idag i Sverige är proffsigt gjorda, och ibland till och med personliga.
2019, Tony Cronstam; det ser ut som Magica, men hennes ansiktsuttryck har charmigt nog tydliga drag som känns igen från Cronenstams äldre serie Elvis
Om man bortser från Barks/Rosas bidrag så skulle jag säga att Kalle Anka & C:o haft en uppåtgående, eller iallafall inte tydligt nedåtgående, trend vad gäller kvalitén från starten. Det är iofs att bortse från oerhört mycket av det som gjorde tidningen så populär; utan Barks kan jag inte tänka mig att tidningen ens skulle funnits kvar idag, och utan Barks ingen Rosa förstås, och Rosa är ju den anktecknare som fångade upp en generation läsare på 90-talet. Jag är säker på att det finns många som tycker jag har helt fel om de övriga seriernas kvalité, och då kan det ju vara bra att det finns en bok som den här som man kan peka ut exempel på som (kanske) styrker ens tes 🙂
Den tredje och sista serien från Egmonts höstutgivning för unga läsare som jag tänkt skriva om är den norska Drakens öga – Under attack, och liksom för de andra två handlar det om andra delen i en längre svit. Av de tre serierna är det här nog den som både är enklast och svårast att skriva om. Enklast för att de två albumen i så hög grad känns som att de hör ihop och att beskriva det här albumet blir samma som att beskriva det första, svårast för att albumen i så hög grad känns som att de hör ihop och att beskriva det här på ett intressant sätt blir knepigt 😉
Men jag gör ett försök! I Under attack får vi se hur den flyende Kha (det slog mig precis nu när jag skrev namnet hur mycket det påminner om Cha Sandmæl som gör serien) och hens relation till Ranja, drakdräparen som av en förbannelse nu tillbringar varje natt i en drakes hamn, fördjupas. De vågar lita mer på varandra, något som framförallt Ranja har svårt för efter att ha blivit sviken av sin bror Bjarki, medan den mycket mer naiva Kha är snabbare på den fronten trots att även hen blivit sviken av sin familj. Det är symptomatiskt hur relationen mellan de två som jagar efter Kha & Ranja, Khas kusin Lyra & Bjarki, bygger på gemensamt egenintresse istället för någonting mer känslosamt, och hur de två teamen skiljer sig åt i hur de agerar inbördes.
Förutom relationer får man sig också till livs ännu fler drakar, både stora och små, och en tydligare bild av vad de resterande fyra böckerna (enligt det norska förlaget kommer det bli sex böcker allt som allt) kommer att handla om, dvs vad Khas quest (finns det. något bra svenska ord för quest?) går ut på. Eftersom Sandmæl har skrivit att hen avser att serien ska vara en klassisk episk fantasyserie vågar jag gissa att det kommer se mörkt ut för Kha & Ranja i femte boken, men det kommer nog lösa sig åtminstone någorlunda till slut 😉
Allting smått är gulligt, inklusive drakar
Därmed var genomgången av de här tre serierna från Egmont klar. Personligen tycker jag bäst om Ellana, men även Den magiska tidsskogen & Drakens öga är underhållande. Det finns fler serier från Egmont som jag inte skrivit om på senaste tiden, som Sorceline & Glaskulans värld i samma stil och som håller samma standard, så för de som gillar den här moderna typen av serier för de yngre finns det en hel att läsa, trevligt nog!
Bok nummer två i Egmonts höstutgivning är större till omfånget (fysiskt & vad gäller antal sidor) än Den magiska tidsskogen som jag skrev om igår, och större bör nog läsarna vara också för i Ellana – Skuggvandrarna är händelserna betydligt allvarligare och läskigare. Det känns iallafall som det, för om persongalleriet i Den magiska tidsskogen är anonymt är det helt annorlunda i Ellana: Både huvudpersonen själv och de hon lär känna framstår som riktiga personer, så när handlingen rör sig åt det mörkare hållet känns det så mycket mer.
Sidorna är stora, min scanner liten → det blir lite suddigt i kanterna, tyvärr
Efter att hon i den första boken lyckats klargöra sin egen bakgrund efter att hennes föräldrar dödats när hon var mycket ung gäller det nu för Ellana att fundera över sitt liv: Vad ska hon göra när hon inte längre har något uppenbart mål? Hon har lärt känna personer som är viktiga för henne, men efter att hon återvänt till staden Al-Far och där upptäckt att hennes tidigare insats för de föräldralösa barnen långsiktigt inte löst någonting ger hon nästan upp hoppet om att finna en mening med livet. Inte förrän hon återser en av de hon lärde känna på resan med karavanen och av honom får höra om det mystiska sällskapet Skuggvandrarna, en organisation för de som vill gå sin egen väg för att finna sin frihet får hon tillbaka sin glöd: Hon tänker bli en av dem.
Om det första albumet handlade om var Ellana kom ifrån handlar det andra om vem hon eventuellt ska bli. Hon tränar med sin lärare från Skuggvandrarna och lär sig deras filosofi, men hon är samtidigt mycket envis i att alltid vara sann mot sig själv, vilket leder till konflikter:
Jag tyckte lika bra om Skuggvandrarna som om Begynnelsen, inklusive den berättarröst som fortsätter att ge serien mycket av dess karaktär. Handlingen i Ellana är inte den mest originella, men eftersom kvalitén på en klassisk Coming of age-historia så mycket handlar om huruvida huvudpersonen är intressant som människa och Ellana är lyckad på det sättet är det helt enkelt bra underhållning. Det är också ett album som känns matigt precis som det första: Det är märkbart att tiden går och att Ellana växer upp och förändras som människa, och den som vill ha mycket action i sin läsning får också som den önskar. Och lyckligtvis är precis som för Den magiska tidsskogen den tredje delen redan utannonserad för början av nästa år 🙂
Det är dags för uppföljning till tre recensioner jag skrev i våras om Egmonts utgivning av serier för yngre läsare; då hade jag läst första volymen av respektive serie ifråga, nu har jag läst den andra. Och precis som i våras blir det en kort & (förhoppningsvis) koncis recension för varje serie. Först ut: Den magiska tidsskogen 2 – Uppdrag utan återvändo.
Skogen som omger byn som våra huvudpersoner kommer ifrån har stannat i tiden; allting i den står stilla som om tiden själv stannat.
Den magiska kristallen i byn skyddar barnen från den frysta tiden, men även om tiden går framåt så åldras man aldrig så länge man stannar i byn.
Skärvor från kristallen kan om de tas med skydda bäraren och den närmaste omgivningen från den frysta tiden.
Här i bok två blir det mer komplicerat. Tidsresor och alternativa universum tas upp, eller åtminstone antyds, och handlingen utnyttjar också det faktum att tiden går olika fort beroende på var i världen man befinner sig till att förklara en del av händelserna och de mystiska personer som setts till i serien. Som en som visserligen vet att en handling där tidsresor förekommer så gott som alltid blir ologisk vad gäller den inre logiken men som ändå gillar sånt så är jag helt för det; från att ha varit en enkelt berättad spännande handling så får man nu använda hjärnan också 🙂
Jakten på tjuven är lite i senaste laget
Men inte för mycket, det här är ändå en serie avsedd för de yngre läsarna, så de flesta personer är enkla att stoppa in i facken för goda/onda, och om några som det ser ut som ”vanliga” människor blir attackerade av stenåldersmänniskor så leder det inte till diskussioner om vem man ska hjälpa utan det är självklart vems sida man ska hoppa in på, även om man aldrig träffat några av dem förut. Det är med andra ord en mycket typisk saga, med de förenklingar som sådana brukar ha.
Jag är inte säker på om det här andra albumet egentligen är bättre än det första, men jag hade iallafall roligare när jag läste det. Jag kan inte säga att persongalleriet är seriens styrka; det är svårt att säga att någon karaktär är intressantare än någon annan. Men handlingen är i mitt tycke mer intressant nu när världsbygget är klart och tidsmysterierna själva får ta mer plats. En sak som också skiljer en serie som den här från många äldre äventyrsserier i den klassiska europeiska stilen är att det så tydligt handlar om en enda handling som sträcker sig över flera album. Det gör att för en läsare är det lite mindre intressant att läsa en enstaka bok, och att det därför gäller att utgivningstakten är någorlunda hög för att man inte ska glömma bort vad som hänt. Hittills ser det bra ut för Den magiska tidsskogen, med två album utkomna i år och del tre utannonserad för början av nästa år; efter det blir det till att lita på att Roulot & Guerrero lyckas hålla takten med originalen för fyran är inte utannonserad i Frankrike ännu 😉
Efter (kontrollerar…) 1716 inlägg på den här bloggen så finns det ändå en del åtminstone för Sverige klassiska serier som jag aldrig nämnt. En av dem handlar dagens inlägg om, nämligen serietecknarfamiljen Perssons Kronblom. Boken ifråga har titeln Jag, Kronblom men är trots titeln inte tänkt som en överblick över hela seriens snart 100-åriga historia, utan istället innehåller den ett urval serier som ursprungligen publicerades i tidningen 91:an. Eftersom 91:an startade först 1956 så får den som vill läsa samlingar av äldre Kronblom-serier antingen leta upp gamla julalbum (vilket kan bli rätt dyrt för de första åren) eller den gamla samlingen Kronblom 1927-1977 som innehåller en serie / år och som brukar vara billig när man hittar den på antikvariat.
Men här handlar det alltså om serier från 91:an, och det innebär att de överväldigande antalet serier i boken är gjorda av Gunnar Persson, son till Elov som startade serien och far till Jonas som tillsammans med Gunnar gjort serien de senaste åren, och den som står för majoriteten av Kronbloms originalserier i 91:an.
Kronblom à la Elov Persson i det traditionella formatet, dvs historier på en sida enbart
För den som första gången läser en Kronblom-serie idag anar jag att det kommer kännas mycket underligt. Det finns ett gäng svenska serier som är lite av serierna som Gud glömde; de har förändrat sig förvånansvärt lite sen de skapades på 20/30-talet. Kronblom, Agust och Lotta, 91:an är alla barn av sin tid, och även om de mycket försiktigt moderniserats en smula över åren är det verkligen endast en smula. Ta Kronblom som exempel: Han och hans fru Malin var från början en relativt realistisk skildring av ett ganska fattigt torparpar, med allt det innebar för den tiden. I dagens serier lever de i nutiden med modern teknologi med mera, men likafullt är de kvar i sin lilla röda stuga, det är fortfarande mycket oklart hur de egentligen försörjer sig, och runt omkring dem finns rika grosshandlare, storbönder, med mera. Ett litet utsnitt av Sverige anno 1927, förflyttat till idag med andra ord.
Men det är förstås inte bara de här svenska serierna som inte förändrats, precis samma sak kan man se i de flesta långkörarna oavsett land som Blondie (USA), Asterix (Frankrike), med flera. Det som gör det så mycket mer märkbart för mig är dels att det handlar om Sverige och alltså utspelas där jag själv bor, dels att seriens utseende är så med dagens ögon egenartat. Ingenstans kan man se teckningar av det här slaget i mediet, med linjer som inte påminner om någonting annat, vare sig det handlar om realistiska serier, konstserier, eller snitsigt tecknade komiska diton. Det ser närmast lite småslarivgt ut, med kläder som hänger som säckar på personerna, mycket egenartade fysionomier som man skulle kunna kalla karikatyrer men det är inte så jag uppfattar dem, och vad som för mig känns en obekymrad inställning till mycket av det seriespråk som utvecklats det senaste århundradet.
Humorn är också den ofta mycket gammeldags i de här serierna: Ordvitsar (som onekligen alltid funnits och alltid kommer finnas), små vardagsabsurditeter som uppstår när Kronblom är ibland medvetet, ibland omedvetet, motvalls vad gäller sunt förnuft, och tyvärr ibland skämt baserade på urgamla klichéer om hur män respektive kvinnor uppför sig. Kronblom i Gunnar Perssons tappning håller sig oftast till de två första kategorierna så den är i mitt tycke överlägsen serier som Agust och Lotta där den bittra stämningen mellan makarna och de sunkiga klichéerna är själva poängen med serien, men nog kryper det in lite av det där äktenskapliga gnället även här, framförallt när Kronbloms svärmor är med. Precis som en annan svensk långkörare (men inte riktigt lika gammal) Lilla Fridolf uppskattar jag Kronblom mest när det äkta paret är ett team som jobbar tillsammans 🙂
Kronblom à la Gunnar Persson; här en sida från en drygt 30 sidor lång serie om Kronblom och Malins Londonresa
Men att kritisera Kronblom för att den är gammelmodig vore ett misstag. En helt moderniserad Kronblom skulle vara en helt annan serie; efter dryga 90 år i samma stil är allt det jag nämnt en fundamental del av serien. Jag misstänker att man måste utsättas för en serie som Kronblom som ung för att den inte ska te sig alltför konstig; åtminstone för min del läste jag allt jag kommer över som barn, så Kronblom och andra serier i 91:an var en helt naturlig del av min läskost. Min favorit i genren är definitivt Nils Egerbrandts 91:an som jag tycker håller en hög nivå vad gäller mysighet, men Gunnar Perssons Kronblom är också den en av de bättre man kan läsa. Hans karaktärer har personlighet, inklusive hur de talar, och undviker oftast fällan att bli alltför elaka som annars är ett vanligt problem bland de här serierna (Agust och Lotta, en hel del bifigurer i 91:an i många versioner av serien, sorgligt många episoder av Lilla Fridolf, …), och eftersom den där mysigheten är det jag uppskattar mest i de här serierna är det bra.
Jag, Kronblom är absolut en bok för nostalgiker för de som gillar Kronblom som han är i 91:an. Det betyder en lite mer mångfacetterad person (i veckotidningsversionen där det bara handlar om historier på en sida ges sällan tid att utveckla personligheterna) när Gunnar Persson får chansen att breda ut sig mera; Elov höll sig till ensidingarna, och jag har läst för lite av Jonas för att ha någon direkt åsikt. Allra mest gäller det då det någon enstaka gång introduceras nya element i serien, som styvsonen Boris, som gör det möjligt med nya varianter på gamla välkända scenarios. Men man kan också lita på att såna nya element inte kommer bli långvariga för snart är serien tillbaka till det den var innan: En mycket svensk klassisk svensk serie, utan pretentioner på att vara någonting annat än det den en gång var.
Det blev bara fem album för manusförfattaren Jean-Yves Ferri, och det var nog lika bra; jag tyckte att hans första försök var lovande, men sen blev kvalitén sämre (eller kanske snarare stagnerade den). Nu är det dags för det första albumet med hans efterföljare som manusansvarig, Fabcaro (pseudonym för Fabrice Caro), med titeln Den vita irisen, så jag tänkte skriva lite om det 🙂
Ferri vågade sig aldrig på att röra sig utanför de ramar som Goscinny & Uderzo satt för serien, så alla Ferris album följde tydligt mallar från de gamla albumen. Inte heller Fabcaro ger sig på någonting nytt, utan ger oss istället ytterligare en version av hur en romare har fått en ny idé för hur man ska besegra den lilla byn, och vad som därpå följer. Här heter romaren Sanctimonious (bra namn!), och hans idé handlar om att sprida positivismen till byns invånare men också till romarna som belägrar den. Tanken är lite oklar hur det egentligen ska hjälpa romarna att slutgiltigt besegra gallerna, men den går ungefär ut på att gallerna ska oskadliggöras genom att de inte längre kommer lägga någon energi på att slåss och vara uppstudsiga utan istället gladeligen inte göra någonting alls, medan de romerska soldaterna inte längre ska fokusera på de oundvikliga nederlagen när gallerna använder sin trolldryck utan istället glatt ge sig in i nästa strid när det behövs.
Med andra ord, inte alltför långt ifrån intrigen i album som Obelix & C:o där tanken är att gallerna ska försvagas av girighet, eller Gudarnas hemvist där de istället ska neutraliseras genom att bli en minimal del av en romersk stad. Men om Den vita irisen inte är så originell lyckas den däremot med det som är viktigare: Den är faktiskt rolig. De romerska soldaternas lågaffektiva protester mot att lyda order, Obelix fasa när han inser att vare sig vildsvinen eller romarna längre är rädda för honom och att nöjet i att jaga dem därmed är borta, förändringarna i byn när Crabbofix börjar sälja nyfångad fisk istället för den han vanligtvis importerar från Lutetia; alla är de underhållande att se, så Fabcaro har bra tumme med humorn.
Den karaktär som framför allt är lyckad i albumet är i mitt tycke Obelix. Delvis beror nog min känsla på att Ferri var katastrofal i hanterandet av Obelix som i hans tappning var extremt korkad, parat med en Asterix som var genuint elak i sina repliker till Obelix. Här är Obelix istället mer av en naiv person som har ett eget sätt att se på världen vilket gör hans repliker roligare och mer intressanta, och det är mycket mer förståeligt varför Asterix gillar att umgås med honom. Här ett exempel där Obelix leverera tre utmärkta och för honom trovärdiga repliker efter att ha beställt in maträtten Den ljuva melodin av vildsvin som virvlar fröjdefullt i en solig skogsglänta på en av Lutetias innerestauranger:
Det är inte bara Obelix och Asterix som Fabcaro lyckas bättre med än Ferri. Julius Caesar uppträder i det här albumet mer som den intressanta och mångfacetterade personlighet han hade i Goscinnys tappning, snarare än den tvådimensionellt onda diktatorn som Ferri visade upp. Eftersom jag är svag för (dvs intresserad av, inte beundrande av) den historiska Caesar så tycker jag det är en klar förbättring 🙂
Jag tycker också manuset förtjänar en eloge för hur det rör sig över olika miljöer. Välbekanta, förvisso, men här får vi på ett naturligt sätt återse inte bara Caesar, en glimt av Rom, och den galliska byn, utan också Lutetia med Majestix svåger Homeopatix (som till och med visar lite medlidande med Majestix i dennes sökande efter Bonemine). Och en del arbetssegrar inhöstar Fabcaro också, som referenserna till de i Frankrike av många avskydda elskotrarna som först kändes sådär när de dök upp, men efter Obelix försök att använda dem gav jag med mig, de var ett roligt inslag.
Så manuset får alltså klart godkänt, även om genomförandet av satiren över positivismen känns lite tveksam. Med teckningarna är det mer sisådär, för precis som jag skrivit förut om Didier Conrad är hans teckningar relativt lika Uderzos, men mer slarviga och mer platta. De är inte alltid ett problem, en del scener fungerar precis som de ska, inklusive mer fysisk humor, men ofta ser det ganska trist ut och ibland märkligt, som i bilden till vänster där Caesar av någon anledning förärats med ett oproportionerligt stort huvud och lika oproportionerligt stora händer; han ser ut som en figur från en serie med mer karikerade människor än vad som är brukligt i Asterix.
En mindre lyckad sak till vad gäller utseendet, men en som inte är Conrads fel: Dartortextningen är verkligen inte snygg, och ibland rent jobbig att läsa. Att det är så är inte den svenska upplagans fel för textningen är gjord av Hachette Livre, dvs det franska förlaget som ger ut serien, så jag anar att det är de som kräver att alla utgåvor ska ha samma typsnitt. Tyvärr är det i mitt tycke inte ett lyckat sådant 😕
Men allt som allt är Den vita irisen det roligaste Asterix-albumet på länge, och om någon förut gillade serien men tröttnade på Ferris version så kan man med gott samvete ge det här en chans. Nu håller jag tummarna för att ett lovande första försök (och det här försöket är mer lovande än Ferris första, definitivt) den här gången inte rinner ut i intet 😉
Kan köpas bl.a. här (observera att albumet finns både inbundet och häftat):
Simon säger 