Krisläge

2020 var ett udda år, men eftersom det är såpass aktuellt tänker jag inte beskriva det själv. Istället tänkte jag skriva några ord om en serie som utspelas från 13:e mars 2020 till och med 22:a december 2020, och en serie där huvudpersonerna hade det överjävligt illa precis hela tiden. Fast det är klart, det var inte någonting nytt för dem eftersom det handlar om personerna från Simon Hanselmanns serier om Mogg & Megg & Uggla och deras bekanta 😉

Serien publicerades ursprungligen på Instagram med tio paneler om dagen (i den här boken består varje sida av 12 paneler, så två nya paneler / sida för de som redan läst serien på nätet), och de nästan 300 sidorna utspelar sig alltså närmast i realtid . Lite av effekten går såklart förlorad när man läser serien såhär i efterhand, men nog går det att känna igen sig i toappappersbristen, BLM-kravaller, och hur Megg väljer att helt ignorera omvärlden för att istället spendera all tid med att spela Animal Crossing.

Det som (lyckligtvis) jag inte känner igen mig i är allt elände som drabbar den lilla gruppen vänner, men som mer eller mindre är det normala för dem. Mogg & Megg är inte med så mycket, utan istället är det varulv Jones & Uggla som totalt spårar ur. Uggla försöker styra upp allt med järnhand men det går förstås inte så bra när Jones kaosar loss. Det är livestreamad porr (mestadels med Jones som ensam artist), mordbränder, amputationer, med mera, och i sann Hanselmann-anda så extremt grafiskt / motbjudande / humoristiskt (för de som gillar svart humor) som tänkas kan. Och eftersom 2020 var som det var börjar Netflix streama en dokuserie om gänget med Jones i huvudrollen, med namn inspirerat av Tiger King, dokuserien som fångade så mångas intresse våren 2020:

Subtilt? Njae, men det är inte heller meningen 😉

Teckningarna ser ut som de brukar, dvs det handlar om en ruffig stil utan anspråk på teknisk skicklighet. Personligen har jag ingenting emot det; bara tanken på den här serien tecknad i någon slags realistisk stil är skräckinjagande (fast också lite fascinerande; undrar hur det skulle vara att läsa det här tecknat av någon extremt prydlig tecknare som Brian Bolland…). Däremot är det en annan färgläggning jämfört med de tidigare serier av Hanselmann jag läst, och jag föredrar nog den äldre mer starka och platta färgläggningen jämfört med den här något blekare och med fler nyanser. Vi får se i framtida serier om den här förändringen berodde på att Hanselmann använde ny teknik för den här serien som gjordes för digital publicering istället för hans vanliga fanzine. Och apropå teckningar osv så är design & papper & tryck givetvis utmärkt, som man kan förvänta sig när det är Lystring förlag som ligger bakom.

I Hanselmanns utförliga notapparat i slutet av boken nämner han att hans serier må ha samma huvudpersoner, men att de utspelar sig i olika universum, dvs att bara för att en person dör / försvinner i en serie innebär det inte att de inte kommer dyka upp i en annan serie längre fram. Och tur är det, för Krisläge lever upp till namnet, och det vore synd om de som går åt inte skulle dyka upp i fler serier. Hanselmann har mejslat fram ett bra gäng för den här typen av serier, där alla har sina roller att spela och skulle saknas om de inte längre var med. Jag gillade fokuset på framför allt Jones och hans barn här; han har varit mer perifer i de andra serierna jag läst, men hans extremt drama-drivna Jag skiter i allt-personlighet är nästan obehagligt passande för huvudrollen i en serie om år 2020.

För den som däremot vill läsa någonting analytiskt om covid-året skulle jag rekommendera någonting annat. Hanselmanns serier är kliniskt fria från saker som analys, sensmoral, eller pekpinnar. Man skulle möjligen kunna säga att det finns en implicit uppmaning till att acceptera alla andra och låta dem vara vad/vem de vill, som med den smågulliga (om nu något kan kallas gulligt i en serie som den här, där fekalier, gigantiska dildos, spyor, barnmisskötsel, icke omhändertagna variga sår, grafiskt våld är mycket viktiga inslag) skildringen av Mike/Jennifer, eller att misärskildringen av gänget är samhällskritik, men det är närmast att övertolka serien. Det här handlar om gonzo-serier där poängen är att vara så extrem och utflippad man kan i en underhållande serie, och därför passar det utmärkt att avsluta min recension med att citera den lilla varningstexten på omslagets baksida: ”TRIGGERVARNING: ALLT.”

Varulv Jones förbereder en begravningsceremoni för en mamma, en son, David Choe, och ett stort antal stringtrosor
Kan köpas bl.a. här:
  • Krisläge (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Framtidens arab 4: Nu också på svenska

Ett mycket trevligt besked var det när Cobolt förlag meddelade att den fjärde delen i Riad Sattoufs självbiografiska serie Framtidens arab trots allt skulle komma ut på svenska. Ett drygt år efter den engelska översättningen finns nu boken här, och det är en tjock rackare på knappt 300 sidor. Åren som täcks är 1987-1992, familjen Sattouf befinner sig bortsett från kortare besök i Syrein huvudsakligen i Frankrike, och Riad har mot slutet växt upp till en tonåring.

Riad har problem i Syrien

Jag skrev ett rätt långt inlägg efter att ha läst den engelska utgåvan, så ta och läs det för att se vad jag tyckte då. Resten av texten idag tänkte jag spendera på mina reflektioner efter att ha läst om boken, och också efter att ha läst vad jag skrev för ett år sedan. Så, till verket:

  • Det märks verkligen i den här boken att Riad har blivit större. Fortfarande är skildringen extremt fokuserad på då:et, dvs allt som skildras görs så med enbart den vetskap och den förståelse Riad hade när det utspelades, och i och med att han nu är entonåring börjar han reflektera mer om världen, om sig själv, och om sina föräldrar. Om jag jämför med den senaste boken jag skrev om här, Jacques Tardis delvis självbiografiska serie I, René, är det en himmelsvid skillnad eftersom Tardis serie kryllar av historiska detaljer, vetskap om vad som skulle hända senare, osv. Inget sätt är nödvändigtvis bättre än det andra, men det gör att Framtidens arab ger ett intryck av omedelbarhet, av att vara med Riad när det händer.
  • De där reflektionerna över föräldrarna är intressanta. Jag tycker vid omläsningen att jag nog var lite hård mot Riads pappa; han är rasist, självförhärligande, och på många sätt extremt otrevlig, men det är också så fruktansvärt uppenbart att han lider svårt av pressen från släkt och hemland att anpassa sig till dess kultur, och mest av allt hans mindervärdeskomplex (därav hävdelsebehovet) mot i princip alla. Hans nedvärderande ord om judar, svarta, kvinnor, fransmän/fransyskor, har alltid ett starkt inslag av att han också avundas dem, men att han aldrig skulle erkänna det av fruktan för att visa svaghet. Riad är nu tillräckligt stor för att märka detta, och när han till exempel låter pappan gå med honom hem från skolan är det inte längre för att han är tvungen eftersom han är ett barn, utan för att han tycker synd om pappan som så gärna vill försöka visa sig vara just en bra pappa.
  • Skildringen av modern är däremot fortsatt svag och konturlös. Från första början har det varit svårt att förstå varför hon fortsatt vara gift, men inte ens nu med en vuxnare Riad får jag någon förståelse för det. Hon avskyr makens hemland och makens försök att få dem att flytta dit, hon blir rejält irriterad när han återvänder hem efter utlandsarbete, och klagar i princip hela tiden på brist på pengar. Så när hon till slut bestämmer sig för att skilja sig är det smått på obegripligt varför hon inte gjort så innan. Det påminner faktiskt inte så lite om Tardis serie där fadern är så uppenbart den som framstår som den viktiga föräldern medan modern bara finns med i bakgrunden, trots att det är deras mödrar som både Jacques och Riad spenderar den mesta tiden med.
  • Även om Riad blivit äldre är han fortfarande nästan helt okunnig om hur andra i hans ålder tänker. När han går i skolan spelar det ingen roll om det är i Syrien eller Frankrike, utanför är han likafullt. Och jag uppskattar fortfarande hur Sattouf helt undviker att framställa endera landet som något annorlunda eller hotfullt: Riads problem är lika svårlösta var han än befinner sig, även om problemen är av helt olika karaktär.

Två volymer återstår; den femte finns redan på franska så den hoppas jag få se vad det lider, och när väl den sjätte kommer ut hoppas jag på samma sak vad gäller den. Det här är en suveränt skickligt berättad självbiografi som är intressant både för skildringen av familjen Sattouf och för den värld de lever i, och Sattouf som föresatt sig att berätta allting helt och hållet ur Riads synvinkel utan kommentarer om politik mm fortsätter på den inslagna vägen. Framtidens arab gör absolut inga anspråk på att innehålla några svar på politiska spörsmål eller några allmängiltiga sanningar; det är en skildring av Riad Sattoufs liv som ung och hur han upplevde det då, vare sig mer eller mindre.

Riad har problem i Frankrike (och en referens till ”Maison Ikkoku” kan jag inte låta bli att visa!)
Kan köpas bl.a. här:

Wanted Lucky Luke

Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke var ett charmerande album med utsökta teckningar, en intressant huvudperson uppenbarligen skildrad av någon som förstod sig på karaktären Lucky Luke in i minsta detalj, och ett starkt manus med både spänning och djup. Det var helt enkelt en riktigt bra serie och att den var en nytolkning, eller vad man nu ska kalla det, av en klassisk serie var en trevlig krydda, men jag är säker på att även om man aldrig hört talas om Lucky Luke innan man läste boken skulle man ändå kunna uppskatta den.

Därför är det lite lustigt att Bonhommes andra album i betydligt högra grad bygger på förkunskaper om LL. Här bjuds vi på en buffet av karaktärer från seriens persongalleri och referenser till jag vet inte hur många tidigare album, som Phil Defer, Doc Doxey, Dalton-släktingar, Apacheklyftan, och mer därtill. De presenteras och därefter är det tänkt att den som redan läst de äldre serierna med dessa karaktärer ska veta vad det är för filurer, men för den som inte känner till dem blir det rumphugget; utan förkunskaper är det betydligt mindre spännande att se LL kämpa mot en samling för den nya läsaren anonyma skurkar som man ingenting vet om.

De som förutom Luke själv har huvudrollen, syster-trion Angie, Bonnie och Cherry, är nya bekantskaper, men i jämförelse med brödratrion från MssLL är systrarna inte lika intressanta; förutom att de förvånar Luke med att vara skickliga i att hantera skjutvapen och driva boskap kan jag inte säga någonting om dem som personer, och kärlekshistorien (dvs det som finns av den) mellan Cherry och Luke känns inte precis brännhet. Och till och med Luke själv känns lite besynnerlig här, med ett uppförande och reaktioner som är långt ifrån den mer helgjutna människan från MssLL.

Så den stora skillnaden mellan det här albumet och MssLL är att min känsla är att i det förra albumet fick vi se en historia som Bonhomme verkligen ville berätta, en chans för någon som uppenbart är förtjust i serien att få berätta en helt egen historia i sin helt egna stil, och där referenserna till de äldre serierna i princip enbart fanns med för att den som läst serien förut skulle kunna känna ett visst mått av kontinuitet, men samtidigt förtjusas av det som var annorlunda. Här, i WLL, känns det istället som att jag läser ett album av en mycket skicklig serieskapare som blivit anlitad att göra ett album för att det tidigare albumet sålde bra. Jag saknar den personliga känslan från det förra albumet, den mer intima känslan av att tillsammans med Bonhomme få uppleva en klassisk karaktär på ett nytt sätt. Dessutom tycker jag att bristen på inlevelse gör att en scen där systertrion tillfångatagits av några banditer som mer eller mindre rent ut säger att de kommer våldta dem efter att först ha tvingat dem att dansa för min del kändes helt malplacerad och tondöv.

Delvis hårda ord, men med det sagt vill jag ändå rekommendera Wanted Lucky Luke, åtminstone för en del läsare. Bonhommes teckningar är lika snygga den här gången, och det är inte på något sätt ett uselt manus utan ett hyfsat hantverk, och allt presenterat i ett elegant designat album. Men sänk förväntningarna för här handlar det inte om en riktig nytolkning som står på egna ben utan snarare om ett album avsett helt och hållet för den som dels kan sin Lucky Luke, dels tycker det är kul i sig att en identifiera och känna igen personer som dyker upp som gubben i lådan.

En sida full av spänning, när Cherry väntar på att hennes systrar och Lucky Luke ska komma tillbaka
Kan köpas bl.a. här:

Kort-kort: Superfeministerna

Jag har sagt det förut och nu säger jag det (ok, skriver det…) igen: Serieformatet är fantastiskt bra för dokumentärt innehåll. Det finns så många serier jag läst och uppskattat som om de gjorts i något annat format som ren text eller video jag har svårt att tro att jag skulle tyckt det fungerat lika bra. Det gäller allt från klassiker som Maus till mer småskaliga böcker som Rick Gearys minidokumentärer. Detsamma gäller också för en näraliggande genre som faktaböcker, och det är en sån jag läst idag: Superfeministerna, av Mirion Malle.

Namnet till trots finns det inga superhjältar innanför omslaget, utan istället handlar det om en presentation av feministisk terminologi avsedd för 10-15-åringar (men som förlaget påpekar finns det säkert en hel del äldre som också skulle behöva en snabbkurs i detta) som representation, samtycke, intersektionalitet, med mera. Termer förklaras och diskuteras med hjälp av en berättare i boken som ibland talar direkt till läsaren, men oftast till andra personer/barn i serien. Och just diskussionen om termerna är någonting som fungerar bra här; tack vare att det inte handlar om rena definitioner utan minst lika mycket om varför termer behövs och varför man valt just de man valt gör att innehållet blir levande istället för en torr uppslagsbok. Det personliga tilltalet gör att det känns som att man är med i en diskussionsgrupp snarare än att man lyssnar på ett allvetande orakel, så även om det inte finns någon handling av ett dramatiskt slag händer det ändå saker i serien.

En annan liten detalj som jag var glad för var följande sida där det tas upp specifikt hur svenska fungerar. En svårighet med översatta böcker är alltid att hur någonting är i ursprungslandet kanske inte alltid gäller i översättningslandet, och det finns några sådana sekvenser i den här boken med där jag inte kan låta bli att fundera på var de refererade undersökningarna gjorts och vad resultatet skulle bli i Sverige (även om trender brukar vara sig lika i liknande länder som Sverige och Frankrike kan detaljer skilja sig åt), och därför är det extra viktigt att när en så specifikt fransk sak som genus i språket tas upp finns det också med en beskrivning av hur svenskan är. Jag vet inte om det är översättaren/redaktören själv som ordnat till det eller om redan originalet har med passusen om språk som inte fungerar som franskan, men det visar hur som helst en omsorg om detaljerna.

I övrigt kan jag också säga att Malles teckningar är småtrevliga och definitivt lättlästa; hon får inte chansen att variera sig så mycket eftersom det här i grunden är en samling sidor med människor som talar till och med andra människor och där det primära är att vad de säger går fram, så till exempel bakgrunder saknas helt. Men det fungerar och det flyter på så bra det kan i berättandet, och det är vackert så.

Jag kan väl inte säga att Superfeminister är en stor läsupplevelse. Men det är inte heller tanken med serien, och som upplysning och tankeställare tycker jag den är lyckad. Det är ett ämne som för en del kan vara känsligt, men min åsikt är att Malle lyckas presentera i princip alla ämnen hon tar upp på ett bra och balanserat sätt; det handlar mer om att ge en förståelse för problemen och ord för att kunna lösa dem, snarare än att presentera tvärsäkra åsikter om vad lösningarna skulle kunna bestå av, och jag tycker att man kan sätta den i händerna på vem som helst. Oavsett ålder 😉

Kan köpas bl.a. här:
  • Superfeministerna (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Bug 2: Bilal jagar vidare

Det är lustigt hur det slumpar sig ibland. Som med en serieskapare jag egentligen inte funderat närmare över på många år, och som det sen blir tre recensioner om här på bloggen på mindre än ett år: Enki Bilal, den numera franska serietecknaren som jag första gången läste serier av på 70-talet, dvs nästan ett halvt sekel sedan, som fortsatt göra serier ända sedan dess. För en knapp månad sedan hade jag läst hans Monster, en tjock avslutad bok på engelska, och idag är det dags för del två av hans nyaste serie som är planerad att bli fem volymer lång, Bug.

En kort rekapitulering av vad som hände i volym ett: Hela världen kastas in i kaos när alla datorer och allt som har med dem att göra (förutom vissa kommunikationsmedel) en dag plötsligt upphör att fungera. Förutom all infrastruktur som inte längre kan användas har också all lagrad digital media förstörts, vilket gör att livsnödvändig kunskap inte längre kan hittas. Vad som förorsakat katastrofen är okänt, men allt tyder på att ett nyss upptäckt blått moln som insveper månen har med det att göra. Även ett återvändande rymdskepp från Mars där alla astronauter utom en, Kameron Obb, oförklarligt dör, är inblandad, vilket blir uppenbart när Obb vad det verkar har hela världens digitala kunskap tillgänglig i sin hjärna, tillsammans med en mystisk och växande blå fläck i ansiktet…

Den som läst Bilal-serier från de senaste decennierna lär inte blivit förvånad över hur serien sen utvecklar sig. Den första volymen slutade med en Kameron Obb som eftersöktes av i princip hela världen men själv var han mest fokuserad på att finna sin dotter Gemma som kidnappats av en radikal grupp som vill få kontroll över Obbs kunskaper. Här, i volym två, fortsätter Obbs resor genom en balkaniserad värld där alla befinner sig i ett evigt ställningskrig mot alla, och där nationsgränser i princip upphört att finnas till efter att varenda gruppering man kan tänka sig brutit sig loss och behärskar egna territorier: Demokratiska Republiken Nordöstkorea, Gibraltarkalifatet, neomarxistiska trotskijster, Yakuza Concept for Tokyo är bara några av dem.

Formellt sett är det olika serier, men egentligen känns det som om Monster, Bug och Coup de sang (den albumtrilogi Bilal skrev mellan Monster och Bug som finns att läsa på engelska i Heavy Metal) alla utspelar sig i samma värld. Vår värld, några år i framtiden, då alla våra synder som miljöförstörelse och politiska spänningar kommit ifatt oss, och en värld som jag inte kan låta bli att tro har inspirerats av Bilals eget liv, där Jugoslaviens sammanbrott i ett antal små nationalstater och efterföljande krig spelat stor roll. Det är en dystopisk värld där den enda framkomliga utvägen som inte innebär undergången verkar vara ett minskat fokus på det materiella och ett ökat på det andliga; ren religion verkar Bilal inte ha mycket till övers för, men mysticism är något betydligt intressantare.

Också grafiskt hör serierna ihop, med liknande färgskalor, arkitektur, teknologi och mode, och med en design med få rutor som ofta tar upp hela bredden av sidan. Andra detaljer, som de svarta textplattorna som indikerar plats & tid gör även de att serierna känns som en enhet snarare än två separata serier. Att sedan huvudrollsinnehavaren i både Monster & Bug är en man i medelåldern som har någonting som gör honom annorlunda än alla andra, och att hans personlighet också är i stort sett densamma i båda serierna (en smula distanserad från världen, och trots att världen håller på att gå under besynnerligt handlingsförlamad vad gäller att reagera på det men samtidigt mycket handlingskraftig vad gäller sina personliga förhållanden, dvs att leta rätt på barndomskamrater respektive leta rätt på dotter) gör att de båda i mitt minne flyter ihop en smula 🙂

Varför skriver jag så mycket om att Bilals senare serier liknar varandra så mycket? Skälet är att det nog är den tydligaste konsumentupplysningen jag kan ge: Om man läst någon av serierna jag nämnt och tyckt om den, så kommer man tycka om den här också. Bilals serier från 2000-talet är extremt idiosynkratiska, tecknade i en stil och skrivna på ett sätt som man kunde se tydliga spår av i även tidigare serier som 80-talets Gudarnas marknad & Lockfågeln, men som fulländats först det här seklet. Själv är jag inte helt säker vad jag egentligen tycker om serierna. Bilal har en del fascinerande idéer, som katastrof-scenariot i Bug, och den politiskt sönderfallande världen är intressant den med. Men som jag skrivit förut tycker jag inte Bilal får ut så mycket av manuset som han skulle kunna; saker som de politiska grupperingarna riskerar i Bilals händer att bara bli exotiska detaljer som i längden inte egentligen spelar någon roll. Så det får bli samma omdöme som Monster (såklart, eftersom serierna påminner så mycket om varandra): Jag uppskattar idéer, miljöer och stämning, men manuset saknar den där extra gnistan för min del.

Kan köpas bl.a. här:

PS: En liten konsumentinformationsanmärkning: En sida har råkat lite illa ut pga samtryck mellan Sverige och Danmark verkar det som; på sida 71 syns både dansk och svensk text samtidigt i de blå textplattorna. Det går att läsa svenskan så man missar inget, men en miss är det allt. DS.

Orbital 3 – Motstånd

Efter en lite längre paus fortsätter nu den svenska utgivningen av Orbital, science fiction-serien av Sylvain Runberg (manus) och Serge Pellé (teckningar), och vi är framme vid bok tre (som samlar album fem och sex från den franska utgivningen) som har namnet Motstånd. Seriens värld är nu etablerad, och här får vi till slut se utfallet av de första volymernas skildring av hur Jorden och jordbornas anslutning till den galaktiska Konfederationen ställer till problem, både för Konfederationen och Jorden. Alla måste nu bekänna färg, när konspirationen inom Konfederationen och motståndskampen på Jorden träder fram i det öppna, med ibland katastrofala resultat för våra huvudpersoner, Mezoka Izzua och Caleb Swany.

Det blir en kompott av politiska intriger, personliga tvivel, och framförallt en rejäl dos action. Resultatet är underhållande och fartigt; det här albumet sätter på många sätt punkt för vad jag skulle säga är första cykeln i serien, den som handlar om Jordens plats i Konfederationen, och punkten sätts verkligen via handling snarare än ord (med extra plus för att finalen utspelas i och runt Stockholms stadshus; Runbergs svenska anknytning FTW!). Manegen är nu krattad för andra historier, och albumet avslutas också med en liten cliffhanger som ger en antydan av vad nästa kris kommer bli.

Jag tycker fortfarande att det här är en trevlig läsning, även om den inte är den mest djuplodande; den som föredrar sin science fiction mer åt det filosofiska hållet har inte så mycket att hämta här. Runberg vet hur man skriver en effektiv thriller, Pellé hur man illustrerar densamma, och den här gången är det mer Pellé som får visa vad han kan än Runberg i sekvenser som den när Izzua flyr från en förestående arrestering:

En sak jag så smått saknar i serien är att lite mer tid borde spenderas på relationen mellan Izzua och Swany. Det är uppenbart att den relationen är avsedd att stå i centrum för serien, men med allt som hänt i de här tre volymerna har det inte hunnits med; vi har fått nöja oss med enstaka repliker dem emellan, framförallt när de först träffas och diskuterar den infekterade historien mellan människor och sandjarrer, men sen dess har Runberg överlåtit lite väl mycket på läsaren att själv bilda sig en uppfattning om hur deras känslor har utvecklats. Framförallt har det drabbat Swany, som dessutom har befunnit sig i koma alternativt varit ”besatt” under stora delar av serien, medan vi fått något mer förståelse för vem Izzua är.

Och det jag tycker mest om i serien är fortfarande när den lämnar politiken och ren action, och istället drar åt ett mer svindlande renodlat science fiction-perspektiv. I den förra volymen var det varosashen som stod för detta, och här är det istället nevronomen Angus och dennes komplicerade samverkan med Swany som snuddar vid den känslan. Mycket talar för att just nevronomerna kommer spela en större roll i framtida album, och det är jag glad för!

Jag måste erkänna att jag var lite orolig för att den svenska utgivningen av Orbital hade avsomnat, med tanke på glappet mellan volym två eller tre. Jag hann köpa volym 1-6 på engelska (den engelska utgåvan är samma som den franska, så 1-6 motsvarar de tre svenska albumen) innan den första svenska boken gavs ut, men eftersom den svenska utgåvan är så mycket bättre än den engelska (storlek, tryck, papper) och det i båda fallen handlar om översättningar från franska (där det engelska förlaget, Cinebook, ibland inte är det allra bästa vad gäller översättningens kvalité, till skillnad från det svenska förlaget, Cobolt) har jag hittills avstått från att köpa 7-8 på engelska. Men lockelsen fanns där, och misstanken om att det var slut med svenska utgåvor likaså, men jag är glad att jag väntade för nu lever hoppet om en svensk volym fyra igen! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

I huvudet på Sherlock Holmes

Jag är extremt förtjust i Sherlock Holmes som karaktär, ända sedan jag först läste originalnovellerna som liten. När jag som vuxen läst om dem har jag forfarande varit väldigt förtjust, men också märkt den markant avtagande kvalitén efter att Doyle tog livet av sin mest kända skapelse men såg sig tvingad på grund av läsarnas krav att återuppliva denne. Klurigheterna i berättelserna blir mindre fantasieggande och Doyle återanvänder intriger, och från att ha varit en mer udda person som inte brydde sig det minsta om människors position i samhället (och till och med då och då tillrättavisade Watson när den senare uttryckt något smått nedsättande om någon från samhällets bottenskick) så länge deras problem innebar ett intressant fall, förvandlades Holmes långsamt till en regelrätt försvarare av den brittiska monarkin som när drottningen ber om hans hjälp omedelbart står till tjänst, så som alla äkta britter tydligen ska :-/

Men den senare Holmes är inte så intressant, så glöm honom; den Holmes som fascinerat läsarna är den knivskarpa logikern som omedelbart ser vad som är viktigt och vad som inte är det, och den personen har en mytologisk karisma som ibland kan vara ett problem när han dyker upp i senare litterära skapelser. Ta en serie som Moore & O’Neills League of Extraordinary Gentlemen, en serie där Holmes borde passat som handen i handsken: En samling litterära viktorianska karaktärer bildar en grupp vars uppgift är att lösa de svåraste av alla problem. Men är Holmes med? Icke, och det är nog rätt tänkt av Moore, för risken finns att Holmes skulle tagit över och att alla andra bara skulle uppfattats som bifigurer. Holmes syns faktiskt till, på en handfull sidor, när hans ”död” i kampen mot Moriarty skildras, och det är i min mening kanske de allra bästa sidorna i hela serien, enbart på grund av Holmes lyskraft, så med honom i gruppen hade det blivit en kanske bra men ändå helt annan serie. Ett liknande sätt att hantera Holmes kan man se i Theodora Goss böcker om Athena-klubben, som också de handlar om viktorianska litterära karaktärer, den här gången huvudsakligen döttrar till mer kända manliga karaktärer. Holmes skymtar till som rådgivare och support, men i en begränsad utsträckning; återigen ett bra val för att han inte ska ta över showen.

Eller så väljer man alternativet att låta honom vara huvudperson, som i dagens serie: I huvudet på Sherlock Holmes – Den skandalösa biljetten, den första volymen av två skriven av Cyril Liéron och tecknad av Benoît Dahan. Här är det ingen nytolkning à la TV-serier som Sherlock eller Elementary utan vi får se Holmes & Watson i ett viktorianskt London, involverade i ett mysterium som mycket väl skulle kunnat varit skrivet av Doyle. Så ur den respekten handlar det inte om något nytt, utan bara om ett nytt äventyr skrivet som en pastisch på Doyles noveller. Och det behöver inte vara något fel, jag har läst en del sånt förut som jag gillat, som Ellery Queen-romanen En studie i skräck där Holmes tar sig an Jack Uppskäraren.

Men här handlar det om en serie, och det är tack vare seriemediet som boken känns fräsch. Redan innan man börjar läsa får man en föraning om att det grafiska står i förgrunden tack vare omslaget där en profil på Holmes skurits ut och vi får se en miniatyr-Holmes som rumsterar om i sitt eget minnes bibliotek. Den symboliken återkommer flera gånger inne i boken, tillsammans med andra som den röda tråd som slingrar sig fram på varje uppslag när den än följer Holmes tankar och funderingar, än följer Holmes & Watsons färder genom London.

Handlingen i sig är (åtminstone hittills i denna första volym) ganska förglömlig: En före detta kollega till Watson upptäcks en morgon vandra omkring på Londons gator, förvirrad och i det närmaste naken, men han lyckas övertyga polisen att ta med sig honom till Baker Street 221B . Mysteriet leder senare till en magiföreställning där den kinesiske magikern verkar ha valt ut personer ur publiken till att hjälpa honom med trolleriet på scenen enligt någon än så länge okänd algoritm… En hygglig setup, ett antal olika ledtrådar att dra i för Holmes (Watson är lite för anonym tycker jag, jag föredrar mina Sherlock Holmes-berättelser med en lite mer närvarande och intelligent Watson än vad som oftast erbjuds), och ett mysterium som väntar på sin lösning till den kommande volymen.

För mig är I huvudet på Sherlock Holmes en underhållande serie som har två stora plus enligt mig: Sherlock Holmes (som jag alltid gärna läser någonting nytt om så länge berättelsen är OK, och det är den här), och den grafiska uppfinningsrikedomen. Det är stimulerande att se hur Liéron/Dahan hittar på nya sätt att följa med i Holmes resonemang och hur han sorterar bland alla potentiella ledtrådar, och Dahans lite kantiga teckningsstil som får mig att associera till tecknare som Rick Geary och redan nämnda Kevin O’Neill men som ändå har en omisskännlig fransk ton är inte dumma i sig, de heller. Precis som också redan nämnda BBC-serien Sherlock handlar det här om en version av Sherlock Holmes där stil och bravur riskerar att ta över och att allting annat hamnar i skymundan, men det kan jag leva med för att se ytterligare en tolkning framförd på ett nytt sätt av detektiven framför alla andra, Sherlock Holmes 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Talli – Månens dotter

Som en ivrig mangaläsare är det lite sorgligt att det är så ont om manga på svenska. Den mangaboom som nådde oss i början av seklet dog snabbt ut, och även om utgivningen sen i många andra länder, som exempelvis USA, nu har återhämtat sig och är mer omfattande än någonsin så har detsamma inte hänt är. Det verkar som om de svenska förlagen brände sig på grund av överutgivning och nu är ytterst försiktiga, och bara enstaka böcker har synts till, som de från Ordbilder.

Däremot har det synts till en del egenproducerade svenska serier i mangastil, de flesta av dem utgivna av Nosebleed Studio. Och därför är det inte förvånande att just det förlaget ger sig på att översätta en manga, närmare bestämt första volymen av Talli – Månens dotter. Men precis som med Nosebleeds tidigare utgivning är inte heller det här en serie från Japan, för Talli är en fransk serie, skriven och tecknad av Sourya (artistnamn för Sourya Sihachakr) och med hittills tre volymer tillgängliga på franska, så Nosebleed fortsätter att fokusera på euro-manga med den här manfra-boken 🙂

Talli har en mycket klassisk setup: Talli, huvudpersonen, är en föräldralös flicka som under mystiska omständigheter växt upp i en skyddad miljö hos lord Borin som dennes adoptivdotter. Men när serien kickar igång är hennes lugna liv under belägring, och en bokstavlig sådan, för de rykten som spridits runt Talli har gjort att andra adelsmän bestämt sig för att inta Borins rike. Exakt varför dröjer det innan man som läsare får veta men det är uppenbart att Talli inte är som alla andra, och att Borin är beredd på att offra allt för att hon ska undkomma fångenskap.

På flykt undan sina fiender får Talli sällskap med både gamla bekanta och nya, där de nya har sina egna agendor och för den delen sina egna mer eller mindre mystiska bakgrundshistorier. Den här första boken är alltså en typisk introduktion av de framtida huvudpersonerna och konflikterna, allt paketerat som en road trip där Talli flyr från sitt gamla hem för att försöka nå ett nytt, och där hon på vägen tillsammans med läsaren får se mer av världen och de olika politiska grupperingar i densamma.

En pratglad försäljare som senare kommer träffa Talli och göra henne sällskap (den blåa arean uppe t.h. är något som min scanner fick för sig att lägga till; den finns givetvis inte i boken!)

Det är ett praktiskt och enkelt sätt att starta en berättelse, och den här gången också ett lyckat sådant. Att Sourya läst en hel del manga är tydligt för här finns typiska inslag som ett fokus på karaktärer, en blandning av allvar och humor (där humorn gärna är lite fånig, och det är inte avsett som kritik att kalla den så), och en förkärlek för intriger som är en smula komplicerade, gärna med fler än den mer simpla varianten med gott mot ont. Ibland fungerar inte riktigt den där blandning av humor/allvar för mig, som när extremt moderna ordvändningar mixas med mer medeltida (som när det pratas om Tallis fan club); det är lite av en humörsak för mig när jag uppskattar medvetna anakronismer i humoristisk syfte, och just den här gången var det tji. Men i det stora hela är det här ett gott hantverk, precis som så mycket annan manga, och en läsning jag gillar 🙂

Men mest av allt är det en specifik serie som det är omöjligt att inte tänka på, och det är Hayao Miyazakis manga-version av Nausicaä. Den unga kvinnan med okända krafter är verkligen inte unikt för de här två serierna även om det finns gott om andra detaljer som förenar dem, men det är främst teckningarna som gör liknelsen oundviklig. Den medeltida miljön, kläder/rustningar, och linjer/skrafferingar är mycket lika varandra, och sen har vi också det faktum att Miyazakis serie redan den är en smula udda bland japanska serier med sin myckna text och sitt större fokus på handlingen vilket gör att den i sig har mer gemensamt med BD än de flesta andra japanska serier jag läst. Så jo, nog har Sourya läst Nausicaä alltid, men det finns sämre serier att inspireras av!

Jag tycker att Talli är en trevlig bekantskap, och ser fram mot att följa alla karaktärer i de följande volymerna. Lika handlingsspäckad som Nausicaä är serien inte, men det händer ändå en hel del i den här boken så jag tror knappast det kommer bli en evighetshistoria, ett problem med en del annan manga som vid popularitet kan hålla på lite väl länge 😉

(Suddigheten t.v. är, återigen, min scanners verk…)
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

The Walking Dead: Negans krig

Det amerikanska originalet må ha avslutats för ett drygt år sedan men den svenska översättningen är stretar på, så jag tänkte skriva några ord om var den befinner sig även om det var ett litet tag sedan det kom ut någonting nytt. Och som rubriken säger är det alltså hotet från Negan som behöver hanteras i de fyra volymerna 18-21 med de talande undertitlarna Negans hämnd, Tärningen är kastad, Krig, och slutligen Fred.

Jag skrev i det ovan länkade inlägget om seriens slut att jag tycker serien har två tydligt separerade delar. Den första där serien huvudsakligen handlar om överlevnad; ibland är det zombies som utgör faran, ibland människor, och känslan är hela tiden att de fåtal lugna pauser vi får bevittna bara är temporära innan färden fortsätter mot avgrunden. Kort sagt är det fallet som skildras. Den andra handlar däremot om uppgången, om hur människorna reser sig från katastrofen. Fortfarande finns hotet från zombierna där, och givetvis från andra människor, men det är tydligt att faran gått från att vara ett hot mot mänskligheten till att vara ett hot mot individerna; även om några dör kommer samhället att överleva.

Det är just övergången mellan de två faserna som hanteras i de här volymerna. Rick och hans närmaste har slagit sig ner i vad man hoppas är begynnelsen av ett nytt samhälle som ska byggas från grunden, men Negans närvaro hotar hela projektet. Jag skrev i mitt senaste inlägg om den svenska utgivningen om Negans roll i den volym som introducerar honom, och den rollen blir ännu tydligare här. Rick förstår att även om Negan säger sig också stå för en slags civilisation så är det en civilisation som inte kommer hålla, med en rutten grund som bygger på att en del av människorna terroriseras den andra. Och därför finns det bara en utväg kvar för Rick: Att ytterligare en gång, motvilligt men utan val, bli den hänsynslösa ledaren som gör vad som krävs för att besegra hotet.

Spoiler (för den som vare sig läst den engelska serien eller sett TV-serien): När Rick precis har som det verkar lyckats övertyga Negan om att dennes väg är fel, och Negan inser att Rick har rätt i att ett samhälle måste byggas på en tryggare grund och därför inte längre vill kriga, släpper Rick för sista gången loss sin ilska och sitt inre driv efter våld, och attackerar Negan med en kniv. När Negan så slutligen är besegrad både på det civiliserade sättet medelst övertalning och på det primitiva medelst naket våld, först då blir Rick till slut civiliserad igen och vägrar avrätta Negan. Både för att det inte går att bygga ett samhälle på våld, men också för att han är rädd att en dag kan Negans hänsynslöshet komma att behövas, och Rick är inte längre mannen som kan göra vad som helst.

Det finns material för cirka elva ytterligare volymer på engelska, och visst finns det där dödliga zombies och människor; ”The Whisperers” som dyker upp här är bland de obehagligare företeelserna i serien. Men som sagt, de utgör en fara för de individer som råkar ut för dem snarare än för det gryende samhället, så serien ändrar hädanefter karaktär och på sitt sätt sätts en slutpunkt efter de här första 21 volymerna. Katastrofskildringen är avklarad, men skidringen av återuppbyggnaden återstår.

Kalle och Hobbe: Söndagar 1985-1995

Som nog många serieläsare vet är en svensk utgåva med en komplett samling av alla Kalle och Hobbe-serier på gång senare i år, och 2020 började dessutom förlaget Cobolt för första gången ge ut en svensk version av de amerikanska kronologiska ”vanliga” samlingarna med serien som fortsätter i år. Så Kalle och Hobbe är i ropet, och nu har dessutom Apart, förlaget bakom den kommande kompletta samlingen, gett ut en specialbok som en liten aperitif:

Beskuret omslag där nederdelen saknas; lite för liten scanner…

Det är ursprungligen en utställningskatalog från 2001 som gavs ut när ett antal av Bill Wattersons originalsidor visades upp, så det är ingen komplett utgåva eller så. Istället innehåller den ett förord av Watterson där han skriver om sina tankar om serien, några år efter att den avslutades, och ett 40-tal söndagssidor som presenteras på ett uppslag vardera: Till vänster kan man se hur sidan ser ut i original, till höger hur den ser ut i dess tryckta version, och ofta innehåller sidorna också kommentarer av Watterson om dem. Så det är definitivt en bok för den som redan är ett inbitet fan av serien snarare än någonting för nya läsare, dvs den som vill se hur serien såg ut när den kom direkt från Wattersons penna.

Och det är riktigt kul att se! Jag tycker väldigt bra om Kalle och Hobbe, men jag måste erkänna att jag inte som många andra tycker att det är den bästa/roligaste dagstidningsserien någonsin. Högt upp kommer den, men för min del finns det en liten handfull andra i genren som kommer före, som Snobben, Krazy Kat, och Polly and Her Pals. Men som synes är de allra bra mycket äldre än KoH, så vad gäller någorlunda moderna serier (om nu KoH kan sägas vara modern, den är ändå ett kvarts sekel gammal nu, men det är åtminstone inte ett helt sekel som Krazy Kat…) så står den i särklass på många vis. Den är rolig, bitvis fantastiskt rolig, och den är i sina bästa stunder också strålande elegant, med ett schvung och ett liv i teckningarna som få andra. Att den bara fanns till under tio år gjorde också att den aldrig tröttande eller kändes uttjatad, en risk som annars finns med serier som är lyckade under några år men sen tappar drastiskt i kvalité (jag är sugen på att nämna några exempel här men tänkte undvika att vara elak idag så jag skippar det 🙂 ).

Det som gör att den inte riktigt platsar på förstaplatsen för min del är nog att persongalleriet är lite snålt tilltaget vilket gör att serien i längden blir en smula enformig. Inte enformig=tråkig, utan enformig=likartad. De som finns med mycket som Kalle, Hobbe, och Kalles föräldrar är utmärkta, och jag tycker om hur deras inbördes relationer skildras. Men sen finns det så många andra lite mer perifera karaktärer som jag så gärna skulle vilja läsa mer om men som bara glimtar förbi i alldeles för korta sekvenser. Som grannflickan Sussie, som i början av serien känns som om hon skulle kunna bli intressant, men som tyvärr aldrig blir någonting annat än en person som finns till enbart för att Kalle ska ha någon att reagera på/mot. När någon enstaka gång en stripp handlar mer om hur Kalle uppfattas av andra, dvs att någon annan har den faktiska huvudrollen istället för Kalle, tycker jag så gott som alltid att det blir ännu intressantare och därmed ännu roligare; det blir så mycket tydligare vilket skumt litet energiknippe Kalle är när vi får se honom genom andras ögon. Men i nästa stripp har vi Kalle i huvudrollen igen, och så är allt tillbaka till det vanliga.

Så tio år var nog helt tillräckligt; om serien skulle fortsatt länge tror jag att den hade behövt börja ta åtminstone några andra karaktärer på mer allvar än vad den dittills gjort för att det inte skulle bli alltför repetitivt. Alternativt kanske Watterson skulle kunnat satsa ännu mer på det visuella och eventuellt övergått till att bara göra söndagssidor; serier som nämnda Krazy Kat och Polly… lever ju extremt mycket på sina teckningar och det är deras söndagsversioner som gör att jag tycker så mycket om dem. Men det hade antagligen varit hopplöst, med tanke på hur litet utrymme Watterson hade att tillgå, så den vägen hade nog inte heller varit framkomlig. Med andra ord tror jag personligen att det nog var bra att serien avslutades när den gjorde, även om jag såklart gärna skulle sett fler serier av Watterson i någon annan form!

Men tillbaka till dagens bok! Som man nog kan gissa tycker jag att om det är några sidor av serien som förtjänar en specialutgåva är det söndagssidorna, och framförallt de senare när Watterson fick fria händer att designa dem som han ville (i bokens texter förklaras varför de tidigare inte kunde se ut hur som helst). Watterson gör semi-realistiska sidor, kubistiska sidor, perspektivlösa sidor, och det märks hur roligt Watterson själv tycker det är att göra vad han vill med sidorna för att överraska sig själv och läsarna. Och alltid medveten om att teckningarna, hur de än ser ut, ska ha en poäng:

Att jag väljer originalen för mina bildexempel idag är delvis för att det är de som nog är det nya i den här boken för trogna läsare av serien. Men det är också för att jag själv aldrig varit så förtjust i färgläggningen av Kalle och Hobbe. Någonting med de valda färgerna passar inte med min smak förutom i enstaka fall, och jag tycker att de svartvita originalen är mycket snyggare än de publicerade färglagda. Enligt Watterson själv i några texter i boken la han ner mycket möda på färgerna, så det skulle kunna vara så enkelt att jag inte är förtjust i hans färgkänsla, men det som talar emot det är de serier han gjorde enbart för samlingarna av Kalle och Hobbe där han tecknade och färglade allting själv, för de gillar jag skarpt. Mystiskt!

Men japp, det här är en strålande bok för de inbitna Kalle och Hobbe-läsarna som vill veta lite mer om serien från Wattersons eget perspektiv, och se hur originalen såg ut. Och för svenska läsare finns en extra poäng: Tack vare att original och publicerad version finns med av varje sida kan man läsa sidan både på engelska och på svenska. En eloge till Anne Thorsell och övriga inblandade i översättningen som flyter på utan att någonsin snubbla (ok, jag såg ett liiitet slarvfel i en Shakespeare-monolog) och som aldrig förenklar/fördummar det ibland komplicerade och fantasifulla språket men som heller aldrig låter styltig eller svengelsk. Jag brukar sällan kommentera översättningar här eftersom det bara är engelska som jag kan tillräckligt bra för att plocka upp finare nyanser i, och en översättning från till exempel franska har jag därför svårt att rättvist recensera. Men nu handlar det alltså om engelska, och den här översättningen är iallafall utmärkt! Två små exempel på knepigheter som klarats av mycket elegant syns här; det första när det gäller hur översättningen måste anpassas med en upprepning av ordet ”en” för att textningen ska se bra ut när den passas in i bubblan, det andra när en mycket amerikansk referens måste anpassas för svenska läsare (notera också den nästan omärkliga förflyttningen av några noter för att få plats med den svenska texten):

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)