Bilal sera toujours Bilal: Bug

Den gamle serieräven Enki Bilal närmar sig så sakteliga 70-årsåldern, men fortsätter teckna serier i samma stil som han gjort så länge: Det är science fiction, det utspelas i den (någorlunda) nära framtiden på Jorden, och det finns rikliga mängder mysticism, för att inte säga ren religion, uppblandat med det teknologiska. Det vill säga när han själv skriver manus; om det är till exempel Pierre ”Linda och Valentin” Christin som skriver brukar det istället handla om realpolitiska thrillers, en helt annan genre.

Men i hans senaste serie Bug är det han själv som står för hela konkarongen, och vi bjuds därför på en historia som utspelas när plötsligt en dag Jordens datanätverk klappar ihop. Vissa specifika delar fungerar fortfarande, men nästan allt som styrs med hjälp av datorer kraschar abrupt vilket leder till en mängd katastrofer i en redan splittrad värld. År 2041 har många av dagens politiska konstellationer nämligen försvunnit vilket gör att samarbete mellan nationerna försvåras, och när det verkar som att det hela på något sätt hänger samman med en nyss återkommen expedition till Mars där bara en av astronauterna överlevt börjar klappjakten på honom där alla hoppas att han ska kunna förklara vad som hänt.

Bug är verkligen en typisk Bilal-serie. I den här första delen (del två kommer senare i höst) förklaras aldrig riktigt vad det egentligen är som pågår (vi får reda på vilken/vilka som gjort det, men varför och hur vet vi inte), och jag skulle nog tro att det kommer finnas oklarheter kvar när serien avslutats också; Bilal har som sagt en förkärlek för det mystiska som syntes till i tidigare serier som Gudarnas marknad-böckerna eller trilogin Animal’z / Julia & Roem / The Color of Air som gått att läsa i Heavy Metal de senaste åren. Det blir aldrig lika mystiskt/religiöst som hos SF-författare som Arthur C Clarke där det ibland finns en närmast orgiastisk känsla inför det slutgiltiga mysteriet för Bilal föredrar att låta det mystiska blanda sig med det vardagliga, och i alla hans serier finns det ett stråk av en grå och trist vardag som håller serier närmare marken.

Den där gråa trista känslan är ovanligt tydlig i den ovan nämnda trilogin där i princip alla sidor går i en monoton gråblå färgskala innan det mer uppsluppna slutet då Bilal släpper fram andra färger igen. Här i Bug finns alla färger med, även om hela tiden det gråblå dominerar. Överlag har Bilals teckningar med tiden blivit lösare i konturen. Att han i grunden är en realistisk tecknare ändras inte, men i jämförelse med serier från 80- och 90-talet är hans linjer mer skissartade och inte lika skarpa nuförtiden; i Bug går det till och med så långt att vissa sidor är smått suddiga, dvs ur fokus, vilket verkar vara ett medvetet stildrag och inte ett fall av dåligt tryck eftersom den franska utgåvan ser likadan ut.

Men med det sagt kommer Bilal nog alltid förbli en tecknare som jag i grunden förknippar med cement och tung apparatur. Och det gäller även människorna där framförallt de äldre männen fortfarande efter alla dessa år har starka drag av de sovjetiska politruker Bilal tecknade i 80-talsserier som Jakten, med karga och väl utmejslade drag som vore de skulpterade i just cement. Jag har alltid tyckt att Bilals teckningsstil går lite på tvärs mot de historier han vill berätta; det är inte fel i sig med hans tunga teckningar tillsammans med de mer mystiska innehållet, men det gör att stämningen aldrig lättar oavsett vad som händer. Det närmaste han kommit är kanske just i de där slutsidorna i den tidigare trilogin, när färgerna som kommer åter gör att sidorna andas på ett helt annat sätt tack vare kontrasten mot de tidigare.

Enki Bilal hör definitivt till de klassiska serieskaparna när det gäller franskspråkig science fiction. Hans historier är ambitiösa, och hans teckningar har sin alldeles egna och omedelbart igenkännliga stil; har man läst någonting av Bilal kommer man garanterat känna igen honom nästa gång man stöter på någon av hans serier. I de sena Linda och Valentin-albumen syns det tydligt att Mézières kikat på Bilal, och även i mer moderna franska SF-serier som Orbital kan man se Bilals inflytande när det gäller färgsättningen. Bug är ett utmärkt på den sene Bilal: Lite friare teckningsstil, en mer dämpad färgskala, och noggrant berättad. Inklusive en smula styltig dialog och ett tillplattat tempo, något som förvisso också kännetecknat Bilals serier genom alla tider; han slarvar aldrig med historien, men det är nog för teckningarnas skull manuset finns och inte tvärtom 😉

Kan köpas bl.a. här:

Doktor Voronovs komplott

En liten kluven känsla är det alltid när en serie ursprungligen skriven på ett språk jag inte behärskar översätts till svenska när jag redan skaffat den på ett annat språk: Kul att den nu finns här också, men synd att jag inte väntade på den svenska utgåvan. Och när dessutom den senare är överlägsen på alla sätt (design, tryck, översättning, …) blir det ännu svårare att motstå att köpa serien igen! Men sen kan man ju ha tur också, som till exempel att det svenska förlaget skickar ett recensionsexemplar av boken 😉

Och därmed är jag framme vid dagens serie, närmare bestämt Blake och Mortimer-albumet Doktor Voronovs komplott. Jag har redan skrivit om den när jag köpte den där nämnda tidigare utgåvan, på engelska närmare bestämt, så ta och läs den först för att se vad jag tyckte om albumet då, för tio år sedan, så ska jag skriva några ord om vad jag tyckte den här gången. Och här kommer de!

Jag var rätt kritisk mot albumet förra gången, huvudsakligen för att jag tyckte att Sente/Juillard inte lyckades riktigt lika bra med att försöka efterlikna Jacobs originalserier i jämförelse med Van Hamme/Benoits version . Och det är väl iofs fortfarande sant, men eftersom det är rätt länge sen jag läste den senare så blev det en lite mer fristående läsning nu, och jag kände mig vänligare inställd till Sente/Juillard. Den har den för Blake och Mortimer typiskt grundligt berättade och välmatade historien (intrigen i albumet skulle för de flesta andra serier ha krävt betydligt fler sidor att berätta), och tempot är likaså det rätta med metodiskt återgivna skeenden som även när det gäller snabba actionscener inte drar sig för sakta ner det hela med hjälp av stora sjok berättartext:

Det är vanligt att anse att serier där texten enbart återger vad som redan skildras i bild är misslyckade som serier betraktat, och jag kan ofta hålla med om det. Men det finns (som alltid) undantag, och en serie som Blake och Mortimer där det är ett mycket medvetet stildrag har jag ingenting emot. Här gör det att jag tvingas läsa serien i ett mycket långsammare tempo än annars, och det bidrar till den speciella känslan: Att läsa ett Blake och Mortimer-album känns för mig som att se på när någon mycket metodiskt och mycket organiserat murar upp en vägg. Sten läggs på sten i jämn takt, och när det är klart står muren där, stabil och helt utan hål. Sen är det förstås en smaksak om man gillar att se på när någon murar 😉

I övrigt kan jag nämna att jag fortfarande tycker att det känns lite påklistrat med Beatles-medlemmarnas uppdykande (men det är bra att den svenska utgåvan mha fotnot nämner dem); jag kan inte riktigt svara på varför jag tycker att det känns krystat medan referensen till Sputnik däremot känns helt naturlig. Och Juillards teckningar skulle må bra av lite mer omsorg, för även om de vid ett första påseende ser bra ut och fångar Jacobs stil så förenklar han ibland teckningarna alltför mycket vilket leder till att ansikten mm kan sakna djup.

Helt perfekt är inte Sente/Juillards försök att efterlikna de äldre serierna, men det är ett bra försök och en trevlig läsning för de som gillar stilen. Som jag skrivit förut läste jag Blake och Mortimer för första gången som vuxen så jag har personliga inga nostalgiska känslor för den, men eftersom Sente/Juillard i så hög grad försökt att hålla sig till Jacobs version att de till och med låter serien utspelas i dåtid (närmare bestämt 1957) så blir känslan att läsa den här kontrafaktiska historien ändå nostalgisk men på ett mer abstrakt plan för min del. Gammeldags är den, oavsett när den faktiskt skrev, men det är också avsikten!

Kan köpas bl.a. här:

Sword Princess Amaltea

Efter att ha läst Joakim Wallers senaste pingvinserier har jag nu också läst Natalia Batistas Sword Princess Amaltea. Samma förlag (Nosebleed Studio) och också den här gången, den engelska titeln till trots, en svensk manga. Och en till likhet: Också Batista ska ha beröm för att ha lyckats avsluta ett ambitiöst projekt. I ett långt efterord står det en hel del om allt slit det varit under många år med diskussioner med olika förlag, utlovade utgivningar som inte blir av, och givetvis det viktigaste av allt, nämligen själva serieskapandet. Den utgåva jag läst är en inbunden och mycket snygg samlingsvolym som Kickstartades förra året, men det finns en äldre i tre delar för den som föredrar förstaupplagor. Själv gillar jag den här: En rejäl och matig bok 🙂

SPA är en fantasyberättelse av klassiskt snitt, med drakar som bevakar kungligheter inlåsta i torn, andra kungligheter som befriar de senare, palatsintriger angående vem som ska ärva tronen, med mera. Det som har ändrats är könsrollerna, där genomgående allt som normalt förknippas med kvinnor utförs av män och vice verse. Så prinsar sitter inlåsta i torn, prinsessor med svärd befriar dem, drottningar styr länderna. Och det är inte bara könsrollerna som bytts ut utan även i språket har konsekvent ”man” bytts ut mot olika former med härledningen från ”kvinna”, kungadöme blir drottningdöme, och så vidare.

Med andra ord, en mangafantasy i Egalias döttrars fotspår. Åtminstone när det gäller språket och samhället, men när det gäller själva handlingen är det betydligt mindre politik i SPA: Amaltea är lillasyster och kan därför inte ärva tronen eftersom hennes storasyster är före i tronföljden, och det betyder att alla räknar med, för att inte säga kräver, att hon ska skaffa sig en prins som hon kan gifta sig med; om inte är det enda som återstår att för evigt vara en hjälpreda åt sin storasyster. Och hur hittar man (jag tänkte ett tag använda samma språk som i SPA när jag berättar om intrigen, dvs ”…hur hittar kvinnor…”, men jag kommer nog göra fel någonstans av misstag så det får vara, tyvärr) en prins på ett lämpligt sätt i en saga? Man får leta upp ett av de där tornen med en prins i och döda draken som bevakar det förstås!

Det fixar Amaltea snabbt, men när det är avklarat blir det ännu tydligare för henne själv att den enda anledningen till att hon genomförde uppdraget var för att visa sin mamma och storasyster att hon kunde klara det själv. Hela det där med att gifta sig för att sedan ta över prinsens drottningdöme lockar inte alls, och inte blir det bättre av att prinsen, Ossian, verkar måttligt förtjust i tanken han heller…

Amaltea är skeptisk till hela idén med att rädda prinsar som sen måste gifta sig med hjältinnan

Resten av boken handlar sen om hur Amaltea och Ossian färdas tillsammans till hans hem, vad de upplever på vägen (stråtrövare, onda häxor, mm), och vad som händer när de äntligen kommer fram. Det är småmysigt men för den som läst många sagor förut inte överraskande; att till exempel de två givetvis blir kära i varandra till slut är så att säga inbyggt i genren 😉

Och det sistnämnda är kanske det som jag tycker skaver en smula när jag läser. Teckningarna är inte dumma, detsamma gäller manus (men jag tycker att de av Batistas senare serier som jag läst är bättre på båda punkterna; de är mer självsäkra och följer inte lika slaviskt de japanska förebilderna), men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite tomt när serien visar sig så helt följa alla standardmallar för lite nyare sagor med prinsar och prinsessor, inklusive sensmoralen. Upplägget med de ombytta könsrollerna väntade jag mig skulle spela större roll, men det gör det inte; jag kan inte säga exakt vad jag skulle velat se, men att det inte på något sätt påverkar handlingen känns lite konstigt. Men det är kanske fel sätt att se på det. En så politisk berättelse som Egalias döttrar hade ju varit en helt annan serie, och om läsaren vill läsa en romantisk fantasyserie så kanske det räcker med de förändringar som finns i SPA för att visa på att det absolut inte behöver handla om prinsar som räddar prinsessor; små steg är också steg 🙂

Amaltea och Ossian senare i serien
Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Penguin Rumble 2&3

Whoops! Jag hade visst helt fel när jag skrev om att den svenska mangan Penguin Rumble skulle bli två delar; fyra var det, och jag har precis läst del två och tre innan fyran kommer senare i år. Joakim Wallers pingvinserie med Stockholm som utgångspunkt fortsätter i samma glada anda, men nu förstår jag också varför det inte är en serie som kommer fortsätta så länge den säljer, typ de flesta manga som oftast bara avslutas när antingen läsarna eller artisterna tröttnat. För efter att ha varit en ren komedi där den utveckling som sker enbart består i fördjupad kunskap om karaktärerna dyker det nu upp en tydligare röd tråd: Det finns en hemlighet bakom djurparken och det faktum att vissa människor kan tala med djuren där.

Visst är det fortfarande huvudsakligen en komedi där de flesta kapitlen kan stå på egna ben, som när pingvinen Hermann kommit på en ny uppfinning som leder till trubbel eller när huvudpersonen Erika lär känna någon av medarbetarna bättre, men allteftersom avslöjas mer av bakgrunden till Noaks Park, och volym tre avslutas också med en cliffhanger inför den avslutande fjärde delen.

Jag uppskattade den lätta förändringen i tonläge eftersom den första volymen kunde vara rolig men också saknade lite styrsel. Det är inte ovanligt när det gäller manga där den snabba publiceringstakten gör att kurskorrigeringar kan göras så snart det märks att någonting inte riktigt fungerar eller att någonting nödvändigt saknas, men det är svårare när det gäller en serie som Penguin Rumble som publiceras en bok i taget snarare än kapitelvis eftersom feedbacken inte blir lika ögonblicklig. Jag vet med mig att när jag läser manga behöver jag ofta läsa mer än bara en volym för att kunna ge en rättvis bild av den (om den inte är en total katastrof förstås!), och Penguin Rumble tycker jag definitivt hör till de serier som blir bättre efterhand 🙂

Faktiskt är den så pass bra att jag nu tänker vara lite hård mot den; den är så pass proffsig att jag tänkte skriva några meningar om hur den står sig jämfört med de bättre varianterna av den japanska manga som översätts. Med andra ord, vad gör den väl så bra som de, och var skulle den behöva förbättras, enligt en amatörredaktör som jag själv 😉 :

  • Språk: Text och dialoger flyter på alldeles förträffligt, inga invändningar här, och jämfört med en del manga som översatts till svenska är det klart bättre eftersom en hel del översättare har svårt att få till en naturlig känsla, ett inte ovanligt problem när det gäller att tolka japanska på ett västerländskt språk.
  • Manus: Klart godkänt det med. Balansen mellan fristående kapitel och kapitel som driver den större handlingen framåt känns bra, där den tidigare delen av serien fokuserar på att låta oss lära känna huvudpersonerna, för att senare när jag som läsare börjar relatera till dem den en gnutta allvarligare handlingen ska få mer tyngd. Och hela tiden interfolierat med rent komiska scener, som variation.
  • Personteckning: Teckningsmässigt är det bästa med Penguin Rumble människorna. Överlag ser det bra ut, och det relativt begränsad persongalleriet gör att jag som ibland kan ha svårt att särskilja personer när teckningarna är så pass stiliserade som här liksom i mycket annan manga aldrig har några problem med att se vem som är vem. Däremot får jag en känsla av att det kanske är lite väl många bilder med hel- och/eller halvprofiler, något som jag tror är lite lättare att teckna än mer ovanliga vinklar. Men jag är inte säker på det, och eventuellt tänkte jag på det på grund av den nästkommande och sista punkten.
  • Övriga teckningar: Många av djuren är i mitt tycke alltför enkelt tecknade och saknar tredimensionellt djup. Det tydligaste fallet är pingvingänget som är tecknade i en så avskalad version att det bara är texten som gör att jag ser dem som just pingviner, men även andra djur som delfiner och fiskar är så simplifierade att de inte riktigt passar med de mer realistiska (jämförelsevis alltså) människorna. De mest lyckade djurteckningarna är nog de av några gorillor, dvs de mest människoliknande av djuren. Sen kan det också se lite tunt ut på sidorna ibland, med ödsligare/tommare bakgrunder än jag skulle önska. Men det sistnämnda är nog en typisk sak som skulle ordna sig med ett antal heltidsanställda assistenter 😉
Gorilla + människa + delfin

Sammantaget är det en riktigt lyckad och kul serie, och jag tror att sisådär fyra volymer blir precis lagom för att avsluta berättelsen utan att det känns vare sig utdraget eller snöpligt kort. En liten önskning från mig hade kanske varit att Stockholms-miljön utnyttjats mer så att serien stuckit av mer från andra japanska serier; jag kommer ihåg hur roligt det var som liten när jag läste någonting som hade svensk anknytning när jag var van vid att det helt saknades i den typen av serier. Men det är ju ingen kritik av serien som sådan! Och som jag så ofta skrivit här på bloggen så ska Waller ha stort beröm för ytterligare en sak: Uthålligheten. Det finns så många exempel på serier med storslagna idéer som överges när den första energin överger serieskaparna, men här har planen hållits (jag litar på att den fjärde boken kommer den med!) med fyra böcker på sammanlagt runt 800 sidor på mindre än tre år. Bravo!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Socialrealism med en häxa, en katt, en uggla och en varulv: Megg & Mogg

Jag har varit nyfiken på Simon Hanselmanns serier ett tag och varit på vippen att köpa dem på engelska, så jag blev glatt överraskad när två tjocka böcker av honom dök upp i brevlådan häromdagen: Livet är en jävla fest & Inkörsporten heter de två volymerna, och det är förlaget Lystring som vågat sig på att översätta dem (några av serierna i Livet är en jävla fest har också publicerats i samma förlags antologitridskrift Det grymma svärdet).

”Vågat sig på” skriver jag för kommersiell är knappast någonting man kan anklaga Hanselmann för att vara, med ett innehåll som nog kan skrämma bort de flesta: Huvudperson är häxan Megg och hennes bekanta Mogg (katt/älskare), Uggla (uggla/torrboll), och Varulv Jones (varulv/helgalning), en samling individer som lever ett liv som formligen drunknar i droger (alla slags), sprit (mängder), och sex (alla slags, inklusive kem-dito och extremt explicit). Roligt för dem är det mycket sällan; den korta lycka som drogrus eller fylla ger ersätts snart av depression, för att inte tala om en ohygglig mängd av tid framför teven i ett zombieliknande tillstånd som ångar av tristess.

Däremot är det roligare för oss som läsare för Hanselmann vet att när det blir tillräckligt eländigt så kan det till slut bli svårt att låta bli att skratta åt eländet. Men så dyker det upp sekvenser där det är så överjordiskt jävligt att skrattet fastnar, och jag blir deprimerad och sorgsen å de fiktiva personernas vägnar. Så fortsätter det sen med en läsning där ångesten, den då och då kortvariga glädjen, och den allestädes närvarande tristessen som huvudpersonerna genomlider smittar av sig på mig som läsare; inte alltid i synk för det jag tycker är roligt kan vara hemskt för dem, och när de ibland tycker sig ha vunnit en strid ser jag bara det fruktansvärt tragiska i deras tillvaro.

Med andra ord, en lugn läsning är det inte! Hanselmann är väldigt skicklig i att skildra tillvaron på samhällets botten, och hur medvetenheten om att man befinner sig där påverkar en. De där plötsliga växlingarna mellan oändlig tillgivenhet och omsorg om sina vänner visavi en iskall egoism när man skiter i alla andra eftersom man själv och ens problem/drifter/missbruk är så mycket viktigare än dem är sorgligt lätt igenkännbara om man umgåtts med missbrukare/utslagna; sårbarheten som ibland ligger i öppen dager, följd av totalt empatilösa handlingar. Varulv Jones är en mästare på detta när han ibland verkligen vill skärpa sig för sina barns skull, varpå han oupphörligen sviker dem och istället blir ungefär den sämsta pappa man kan vara.

Tycka synd om dem gör jag, men irriterad på dem blir jag också. Varje chans, hur liten den än är, till ett litet bättre liv förstörs alltid grundligt, och om någon som exempelvis Uggla mycket försiktigt försöker hjälpa till är reaktionen alltid att håna hjälparen. De som lider mest av deras uppförande är dem själva, och att prata om problemen är omöjligt eftersom murarna de byggt upp runt omkring sig är alltför höga. Drick lite till, injicera en drog, ligg med någon; det är svaret på alla problem.

Men likafullt är läsningen som sagt inte bara mörker; då och då trodde jag nästan att jag inte skulle kunna fortsätta läsa eftersom det var så deprimerande, men den svarta humorn finns hela tiden där. Och att Hanselmann känner djupt för sina figurer märks också; han har sagt i intervjuer att Megg är hans eget alter ego, och att serierna gör han för att bearbeta sina egna upplevelser av ett liv som liknade det som skildras. Den personliga inlevelsen behövs för annars hade det här nog blivit alltför svart och kallt; när humorn består i att skratta åt hur eländigt någon har är det lätt hänt att det blir lyteskomik och von oben-skratt, men den fällan faller Hanselmann aldrig i eftersom han så uppenbart älskar sina karaktärer, deras brister till trots.

Och hur är teckningarna? Enkla är de och påfallande platta i sitt utseende; till exempel Varulv Jones ansikte visas i princip alltid i helprofil, även om hans kropp har en annan ställning. Alla detaljer i rutorna ser ut som om de ligger i samma plan, och fysionomier kan variera rejält mycket från ruta till ruta. Men jag tycker om dem, inklusive den okomplicerade färgläggningen och de ofta monotona sekvenserna av rutor (som givetvis understryker den där tristessen), och jag skulle säga att Hanselmann utnyttjar sin illustrationsförmåga på bästa sätt, även om den i grunden är relativt begränsad.

En sak jag inte är riktigt nöjd med i den svenska utgåvan är däremot textningen som känns alltför ren och prydlig, medan däremot originalets har ett utseende som i sin oregelbundenhet närmast ser ut som om den vore tecknad med samma teknik som teckningarna själva istället för att som här kännas som om den är skild från dem. Normalt sett är det inget problem för min del, men när serien som här ser ut som om den är tecknad i all hast i en enkel stil på ett ritblock passar originalteckningens krafsighet bättre tycker jag. Men en petitess, egentligen, och skälet att jag ens tänkte på det är nog att i pratbubblor där det t ex bara förekommer ett namn och som därför inte behövde textas på svenska har originalets textning behållits, och skillnaden i stil är rätt påfallande.

Hanselmann är en produktiv herre och det finns material till flera böcker på svenska, och efter att ha läst de här två håller jag tummarna för att Lystring fortsätter med sin utgivning. Om man vill prova på Hanselmanns alster kan man såklart hitta något nummer av Det grymma svärdet där han finns med, men jag tycker nog att man kan starta med Livet är en jävla fest på en gång. Inkörsporten är kanske snäppet bättre men utspelar sig efter Läejf, och jag tror nog att om man läser Läejf så kommer veta med sig om man uppskattar Hanselmanns säregna serier eller inte för så stor skillnad är det inte på böckerna 🙂

Förberedelser inför intervju hos socialtjänsten
Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via dem får jag en liten ersättning)

Spirou i Berlin

Nu blir det en av de där recensionerna igen av en serie jag redan läst och skrivit om men då på ett annat språk, närmare bestämt albumet Spirou i Berlin av Flix som jag plitade ner några rader om när det kom ut på engelska häromåret under titeln Spirou in Berlin. Så det första ni ska göra innan ni fortsätter att läsa texten här är att läsa den tidigare recensionen; den är kort så det borde gå snabbt. Marsch iväg nu!

Ibland är det knepigt att skriva om samma serie igen, men det är en knepighet jag uppskattar: Den gör att jag måste fundera ett varv till över serien, och förhoppningsvis hitta någonting nytt i den för egen del också. Den här gången ledde omläsningen till att mina ursprungligen positiva intryck förstärktes; inga omvälvande nya insikter, men väl att jag än mer uppskattade Flix kompetens:

  • Han har bra koll på seriens historia och referenser läggs in på ett snyggt sätt, som hommagerna till Spirous piccolo-uniform och Marsupilami. Inte för ofta och, framförallt, inte klumpigt.
  • Det är bara så skönt med en What If- historia som vågar ta avstamp i någorlunda modern historia och dessutom någonting som inte alla är överens hur man ska se på. Östtyska Stasi i slutet av 80-talet är inte precis lika vanligt som exempelvis nazister och Andra världskriget i den här typen av berättelser.
  • Och apropå föregående punkt är det också skönt att Flix inte skräder orden om den extremt obehagliga diktaturen, och hur den allestädes närvarande paranoian grundad i att bokstavligen vem som helst kan förråda dig gör att hyggliga människor inte vågar hjälpa andra. Med andra ord, Flix vågar ta ställning och inbjuder därmed till kritik vilket inte alla gör.
  • Jag gillar hur resolut greven behandlar inbjudan till kongressen i DDR:
  • För att det inte ska låta som en grådaskig pamflett mot DDR måste jag nog påpeka att Spirou i Berlin hör till genren komiska äventyrsserier och att Flix inte glömmer bort det där med humor; han balanserar alldeles utmärkt mellan allvar och humor, trots att allvaret är djupare än det brukar vara i genren.
  • Jag ska väl inte jämföra den alltför mycket med Émile Bravos mästerliga Spirou-böcker, riktigt så bra är den inte, men den har en del av samma lyckade inslag av moraliskt drama som dessa, även om det mesta i Flix serie löser sig rätt lätt när det väl drar ihop sig.
  • Den svenska versionen tvekar inte: Här är albumet ett i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, trots att den franska utgåvan (som alltså nu finns; när jag skrev om den engelska fanns inte serien på franska över huvud taget) är lite mer försiktig med att ta med den där. Men jag kan nog inte skylla på att dess tyska ursprung är skälet till det, det beror nog mer på att det nu finns så många olika Spirou-serier att det är meningsläst att tala om svit X eller svit Y: De är kort och gott album där karaktärer från den klassiska ”vanliga” Spirou-serien är med, basta!

Så om ni gillar alternativa versioner av Spirou (och jag misstänker att det snart finns fler alternativa versioner än album i original-serien) så är Spirou i Berlin ett riktigt bra album som definitivt hör hemma i övre halvan av den här alltmer ymniga floran av serier 🙂

Papers, Please
Kan köpas bl.a. här:

Kul för små & stora: Fjodor

För några veckor sedan dök ett litet paket med recensionsexemplar upp från Rabén & Sjögren, närmare bestämt ytterligare två böcker i deras serieutgivning fokuserad på yngre läsare. Det börjar bli en försvarlig mängd böcker nu, de allra flesta originaltitlar, så kudos till förlaget för satsningen och för uthålligheten! Och sen är ju dessutom det mesta riktigt bra, som förra årets mysrysare Flocken och dagens serier, närmare bestämt Hux Flux (en något utökad version av en äldre bok som bara hette Fjodor) & Fjodor tar sig vatten över huvudet. Båda skrivna och tecknade av Pelle Forshed, och båda med pojken Fjodor i huvudrollen.

Och Fjodor som är en lite blyg och i grunden försiktig pojke råkar trots detta oupphörligen ut för de mest underliga saker; ibland för att han kanske glömmer att tänka igenom det han gör innan han gör det, ibland utan egen förskyllan. Ta den inledande och väldigt underhållande episoden Högläsning där vi får följa Fjodor på en svenskalektion där han vet att han kommer behöva läsa högt inför hela klassen, någonting han är väldigt nervös inför eftersom han vet med sig att när han blir stressad blir det vårt för honom att få någon ordning på bokstäverna. Och den nervositeten drar sedan igång handling som avslutas med en Fjodor som visserligen lyckas alldeles förträffligt med att läsa högt, men tyvärr är det tack vare att han sitter bakom ett ventilationsgaller uppe i taket så ingen kan se honom vilket går honom lugn; att taket går sönder varpå han ramlar ner på golvet stör honom inte det heller:

De två sista sidorna ur Högläsning där Fjodors lärarinna har koll på vad som faktiskt är viktigt

Det är en mycket fin humor av det lätt absurda slaget som genomsyrar Fjodors äventyr, och det finns också en godmodig och vänlig ton serien igenom som jag tycker om. Det är så lätt att humoristiska berättelser för mindre barn blir överdrivet gapiga eller övertydliga i största allmänhet, men Forshed lyckas i det närmaste perfekt med att balansera förtroende för att läsaren ska förstå vad som händer med klara och lättfattliga berättelser som alla ska kunna följa med i, oavsett ålder. Du måste som läsare ta det lugnt och inte stressa, och du behöver ibland var noggrann med att faktiskt läsa av varje ruta för att se vad som händer i den, inte bara läsa texten, men om du gör det så kommer du garanterat hänga med. Serien har också sympatiskt nog ganska gott om textplattor som för den mer ovana läsaren förklarar vad som händer eller saker som Fjodors tankar, men som aldrig känns överflödiga och irriterande för den som är van; för den senare typen av läsare känns de mer som en stämningsframkallande berättarteknik.

Det finns många serier för de mindre jag skrivit om här som jag rekommenderat och berömt för att jag tyckt att det varit bra anpassade för sina tänkta läsare. Vad gäller Fjodor-böckerna måste jag lägga till att de inte bara är bra för just de läsarna utan för andra också; jag är helt ärlig när jag säger att jag tyckte det här var några av de roligare serierna jag läst på länge, och då menar jag inte ”roliga för barn” utan kort och gott roliga för vem som helst. Forshed träffar gång på gång helt rätt med sina poänger som mixar upptrappade galenskaper à la fysiska stumfilmskomedier med karaktärer som reagerar kolugnt på vansinnigheterna, och även när det är stillsammare episoder som när Fjodor följer med sin moster på en fest med mestadels vuxna är det hela tiden trevligt att få följa honom och det är omöjligt för mig att inte bli på gott humör.

Jag brukar ge bort de flesta seriealbumen för yngre som jag recenserat till de i rätt ålder så att de hamnar där de hör hemma, men jag misstänker att Fjodor får stanna hos mig och att närstående barn i rätt ålder får nöja sig med att låna dem. Så det så! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Jag minns varje slag

Hm, idag är det en sån där bok som jag tycker är lite knepig att recensera. Boken ifråga är skapad av Daniel Thollin som bland annat varit inblandad i serier som 1000 ögon och i några av de senare albumen om Theos ockulta kuriositeter förut, då tillsammans med andra medkreatörer, men den här gången är det ett enmansalbum. Och inte konstigt det eftersom det handlar om en självbiografisk serie den här gången, och om någonting synnerligen allvarligt: Mobbning.

Vi får följa Daniel (som alltid här på bloggen när det gäller ev. självbiografiskt, Daniel = seriekaraktär, Thollin = serieskapare) från ung ålder upp till vad som ser ut att vara högstadiet via enstaka nedslag i hans liv. Huvudsakligen mobbningssituationer, alltifrån utfrysning under lekarna på dagis till mer utstuderad elakhet och trakasserier när han blivit äldre , men också hur han och hans omgivning, t ex föräldrar, reagerar när de blir varse vad som pågår. Det genomgående för alla scener är utsattheten och ensamheten; även om någon enstaka vuxen kan vilja hjälpa är hjälpen tafatt eller helt fel, som när hans pappa vill att han ska börja träna boxning för att slå tillbaka, någonting som helt går emot Daniels personlighet. Och när någon vän skymtar till så är det typiskt nog en villkorad vänskap: Så fort någon mobbare dyker upp droppas Daniel omedelbart, av fruktan för att vännen också ska utsättas för mobbningen.

Den där förfärliga känslan av att vara övergiven och helt utan hjälp är bra fångad i Jag minns varje slag både i text och bild; Thollins teckningsstil här är mer opolerad och råare, med öppnare och tyngre tuschlinjer som påminner mer om tecknare som Paul Pope och David Lapham jämfört med andra serier jag läst av honom. Och med en historia där nerverna ligger utanpå och helt bygger på omedelbara känslor hos barn är en stil som känns mer snabbt nerkastad och där inte varje streck noggrant planerats helt rätt.

Med andra ord, en hel del bra saker! Men likafullt en lite knepig bok att recensera för mig, som sagt, och det beror på att en bok som den här som är så uppenbart djupt känd och utlämnande berättad när jag är kritisk riskerar att för min del kännas som en recension av en person snarare än en persons serier. Och det finns saker här som inte fungerar för mig, tyvärr. Teckningarna är proffsigt gjorda och som sagt passande, men för min egen del är det inte en stil jag är så förtjust i. Det gäller Thollin, det gäller Pope & Lapham, men för min del blir jag helt enkelt inte så sugen på att läsa serier med det här utseendet. Och ja, det kan låta ologiskt att jag säger att jag tycker att Thollins lyckats utmärkt med att anpassa sina teckningar till historien som ska berättas samtidigt som jag säger att jag inte är så förtjust i dem, men ta det första som ett försök att vara objektiv och det andra som någonting 100% subjektivt.

Sen tyckte jag också när jag läste boken att det saknades någonting som höll samman de olika scenerna; varje enstaka scen fungerade men jag fick inte ihop dem till en enhet, och vissa saker som antyds (som att föräldrarna har alkoholproblem) i en scen kändes ofullständigt hanterade. Men med det sagt ska jag också säga att nu, några dagar efter att jag läst boken, så gör det faktum att vissa scener fungerar så bra också att jag minns dem så mycket bättre och att de små svagheterna därför inte känns lika relevanta i efterhand.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att Jag minns varje slag är en stark och ovanlig självbiografisk svensk serie, tecknad i en likaså ovanligt skicklig stil för genren, och mina brasklappar är mestadels personliga så de behöver ni inte bekymra er så mycket om 😉

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Resande med vinden – Flickan från Kajmanträdet

Jag har råkat ut för den här situation förut: Svenska Cobolt ger ut ett album som danska Cobolt gav ut redan för några år sedan och som jag skrev om då. Det gör det lite knepigt med en ny recension: Ska jag helt ignorera den gamla? Ska jag utgå från att alla läser den gamla innan de läser min uppdatering som då bara behöver innehålla nya åsikter/insikter? Ska jag göra någon slags mix med lite repetition, lite nytt? Knepigt för en stackars bloggare, så jag gör nog som jag gjort förut: Skriver om mina tankar när jag läste albumet och så får det bli som det blir 😉

Precis som förra gången jag läste Flickan från Kajmanträdet började jag med att läsa de första fem albumen; de är några av mina ungdomsfavoriter och därför är det lika trevligt varje gång jag läser dem att se att de fortfarande är så lyckade. Jag läste originalutgåvorna men borde kanske skaffa den återutgivna versionen som också gavs ut av Cobolt förra året för textningen i 80-talsutgåvan är verkligen hemsk, med text som är uselt inpassad i bubblorna; faktum är att i första albumet är det så illa att det ideligen stör läsningen. Men, som sagt, en fascinerande läsning är det, där framförallt det sista albumet, Ebenholts i lasten, är suveränt. Här har Bourgeon fått ordning på både manus och teckningar och vågar låta berättelsen ta de vägar den behöver: Bort med Hoel, bort med Mary, två huvudpersoner som spelat ut sina roller, och kvar finns till slut bara Isa, den av de tre som är med marginal mest intressant, och som här äntligen känns helgjuten.

Isa fortsätter att vara den klart intressantaste personen i Bourgeons serie, vilket ställer till det en smula i Flickan från Kajmanträdet. Här hoppar vi 80 år framåt i tiden till 1863 och byter kontinent till Nordamerika, där den unga kvinnan Zabo flyr från det amerikanska inbördeskrigets följder. Hon visar sig vara Isas barnbarnsbarn, och när hon möter upp med den 98-åriga Isa kommer den senare berätta sin livshistoria, dvs vad som hände efter Ebenholts i lasten.

Zabo

Och här dyker det där problemet upp: Zabos del av serien är inte alls ointressant, och jag skulle gärna läst mer om henne och hennes upplevelser under kriget. Men Isas historia är för mig så mycket mer engagerande efter att ha läst hundratals sidor om henne redan, så efter att ha läst hela boken känner jag mig lätt missbelåten med att inte fått lära känna Zabo mer, samtidigt som sidorna med Zabo gjort att Isas historia inte kunnat bre ut sig lika mycket som jag skulle velat…

Det är kanske lite elakt att kritisera en bok för att jag skulle önskat mig mer sidor och mer tid att spendera på de olika huvudpersonerna; det betyder ju att Bourgeon lyckats bra med få mig som läsare att bry mig om dem. Men jag tycker ändå att det är ett problem, och tydligast är det i fallet med titelkaraktären, den där flickan från Kajmanträdet. När det mot slutet visar sig vad titeln anspelar på drunknar det som ska vara det känslomässiga crescendot bland allt annat som pågår med Zabo, inbördeskrig, med mera. Med andra ord, Isas historia hade förtjänat mer plats och en tydligare central placering; nu känns det som om de två berättelserna (Isas och Zabos) neutraliserar istället för att förstärka varandra.

Därmed inte sagt att det är ett dåligt album. Manuset är mognare och mer behärskat än det ärligt talat melodramatiska i den äldre serien (även om jag vet med mig att jag gillar melodramer när de görs bra, som där), och med mer realistiska personer som inte lika mycket känns som personer från dagens samhälle som råkat hamna i en historisk miljö. Och teckningsmässigt är det ett mycket snyggt album som Bourgeon fått till, med mättade stämningsfulla färger och linjer som är klart säkrare än förut (i den äldre serien kan människors anatomi sett rätt skum ut, tidvis). Att jag sen är mer svag för den äldre serien, med dess skavanker, har mycket att göra med personliga preferenser, som en förkärlek för det mer vildvuxna och omogna 😉

Isa + dotter

Så läs för allt i världen Flickan från Kajmanträdet om ni redan läst den första Resande med vinden-serien. Och har ni inte gjort det så tycker jag verkligen att man ska ge serien en chans, framförallt nu när den äntligen går att få tag på på svenska igen. Visst är det en serie där det märks att den har några år på nacken och visst är den väldigt fransk, med allt vad det innebär av kvinnliga huvudpersoners inställning till sex och tendens att vara nakna så fort tillfälle bjuds, men jag kan ha överseende med det när det finns andra saker som är så lyckade som här.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Dylan Dog 2019

Det är dags att skriva om Dylan Dog igen, den italienska serien som så förtjänstfullt och omsorgsfullt ges ut av Ades Media på svenska. Den här gången handlar det om alla sex utgåvorna som kom ut 2019; efter ett år med bara två stycken (där iofs Demonregissören var rejält tjock som kompensation) blev det högre takt igen -> paketet med recensionsexemplar som damp ner för några veckor sedan var löftesrikt tungt 😉

För jag gillar den här serien. Den är kanske inte den allra bästa rent objektivt där framför allt manusen kan vara lite svajiga i detaljerna, men den har charm, den är varierad, ofta snygg, och sen är jag ofta svag för italiensk kultur, det må vara serier, filmer, böcker eller någonting annat. Den har sin egen särart, som ett vanligtvis uppsluppet humör i berättandet, och Dylan Dogs lekfulla sätt att berätta ömsom helt allvarliga, ömsom rena komedier, är ett utmärkt exempel på det.

Så för de sex serierna det handlar om den här gången tänkte jag fokusera mest på vad för slags berättelse det är, dvs inte vad de handlar om utan tonen de har. På så sätt tänkte jag att de som kanske bara köper enstaka Dylan Dog-album ska få lättare att hitta de som de kan tänkas gilla. Alltså, i utgivningsordning:

Den fjättrade guden (manus Pasquale Ruju, teckningar Daniele Bigliardo)

I den första boken bjuds på action, med ett skrupelfritt storföretag som bokstavligen är berett att gå över lik för att tjäna pengar. Fala kvinnor och gamla bekanta till Dylan Dog dyker också upp i den här rakt berättade och traditionella äventyrsberättelsen som skulle kunnat haft nästan vilken actionhjälte som helst i huvudrollen, tecknat i en tuschtung stil som påminner en del om tecknare som vår egen svenska Lars Krantz. Så lite för lite av Dylan Dog-känslan för min del, där Groucho och en av varelserna på det underjordiska akvariet där mycket av handling äger rum är det enda som gör handlingen lite mer egen.

Duell i gryningen (manus Pasquale Ruju, teckningar Franco Saudelli)

Ett av de där korta extra-albumen som Ades ger ut som bonus till köpare, den här gången med en spökhistoria av det lättsammare slaget. Ingen ren komedi, men en typiskt trevlig opretentiös bagatell om 16 sidor, tecknat i en stil jag skulle kalla Starlet-lik men med fastare streck, och precis en sån historia som passar bra som bonus för trogna läsare. Jag tror jag gillar Rujus manus mer i de korta historierna; precis som förra gången jag skrev om Dylan Dog gillade jag Rujus korta bidrag mer än det längre.

Den stora sömnen (manus Tito Faraci, teckningar Angelo Stano)

En berättelse om avgudadyrkan där ovanligt mycket tid spenderas på att visa Dylan Dog i ett sammanhang, med gamla och nya vänner, och många Lodon-miljöer. Många dödsfall, men i grunden ändå mer roande än skrämmande, med flera bisarra bifigurer som ett par underhuggare vars huvudsakliga roll är den komiska. Det blir nästan lite väl absurt här och där, på ett lite krystat sätt, men plus för att Faraci, ny manusförfattare för min del, anstränger sig för att inte avsluta på det väntade sättet (vilket också Dylan Dog som berättare själv påpekar).

Skräckens svärta (manus Tiziano Sclavi, teckningar Giovanni Freghieri)

Här är det seriens skapare som står för manus, och det märks; utan att på något sätt vara en expert på serien känns den här serien helt rätt i hur huvudpersonen skildras, trots att det är en så pass tidig serie. Sclavi är bra på förtätad stämning och på relativt komplicerade manus som vävs samman mot slutet, och ingredienserna är typiska det med, med levande döda, nakna kvinnor, och en mörk stämning där till och med Groucho för en (mycket kort) tid slutar skämta på grund av allvaret. Också typiskt för de Sclavi-historier jag läst är att det finns en hel del oklara händelser, och hans förkärlek för att avbryta scener innan de är helt klara (vilket läsaren får pussla ihop själv senare) gör att jag blir smått konfys ibland i fråga om vad som hänt eller inte hänt. Men det gör inte så mycket för på något sätt är det delvis det som gör att jag gillar serien: Den är inte helt lätt att vare sig begripa eller begripa sig på, och att den ofta bryr sig mer om stämning och coola scener än en väl sammanhållen intrig hör också till dess särart. Sånt kan jag irritera mig mycket på, men när det görs med lätt hand som här så protesterar jag inte 🙂

Stjärnfall (manus Tiziano Sclavi, teckningar Giovanni Freghieri)

En direkt fortsättning på Skräckens svärta, en liten coda alltså, men eftersom det här är en kort bonus-historia är intrigen mycket enklare att följa. Helt klart en bok som enbart är till för de som redan läst den första boken dock, så till skillnad från en del av de andra bonushistorierna ger den här nog ingenting som en fristående läsning.

Ur djupaste mörker (manus Dario Argento/Stefano Piani, teckningar Corrado Roi)

Och så den sista boken som har det antagligen för en bredare läsekrets största intresset tack vare en av manusförfattarna, den ryktbare regissören Dario Argento. Sorgligt nog har jag inte sett någon film av honom men det kanske blir av nu, blev smått sugen på att äntligen få ändan ur när det gäller hans Suspiria även om jag är kluven till skräckfilmer (jag gillar ofta idéerna och delar av filmerna, men istället för katharsis-känslor när de är över tenderar jag att känna mig illa berörd). Hur som, serien är suggestiv, ibland med känslan av en feberillusion, och i ännu högre grad än Sclavis ovan beroende av stämningen, en stämning som Rois nervösa teckningar, ibland med helt textfria sidor där han får härja fritt, bidrar till i den här berättelsen om identitetslekar, dekadens och BDSM. Det här är den dystraste och mest klaustrofobiska av dagens serier, och vad man tycker om det är nog avgörande för vad man tycker om serien; jag tycker att den lyckas bra med det den vill göra.

Och det var alla serier för dagen, en blandad kompott precis som serien själv. Som alla andra Dylan Dog-böcker som Ades gett ut är det välmatade utgåvor med diverse extramaterial, som personliga reflektioner över serierna, bakgrundsinformation om dem, och nya illustrationer av svenska tecknare; det finns inte en enda helt tom sida någonstans 🙂 Mest information finns inte oväntat i Ur djupaste mörker med närmare 30 sidor information om Argento, synopsis, brevväxling mellan kreatörerna, med mera, så för Argento-fansen finns en hel del att hämta.

Det var allt för den här gången; många sidor Dylan Dog blev det för min del, och som jag redan sagt, jag gillar att serien översätts och att det görs på ett så uppenbart kärleksfullt sätt. En stor serie är det inte, men väl en oftast underhållande sådan, och dessutom med en känsla givet sitt italienska ursprung som inte många andra serier översatta till svenska har, så det är kul att den ges ut 🙂

Kan köpas bl.a. här, inklusive de andra längre serierna, men om ni vill ha bonusserierna också får ni ge er av till en seriebutik!:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)