Etikettarkiv: Recensionsexemplar

Buddy Longway – Samlade äventyr 1

Postat den

Med tanke på hur ivrigt jag läste serier som liten, i princip allt jag kom över på svenska, är det en smärre bedrift att jag så vitt jag kommer ihåg aldrig läst ett enda album av Deribs serie Buddy Longway. Jag minns att jag läste något enstaka album av hans Yakari (där Job stod för manus), utan att imponeras, och kanske är det därför det aldrig blev någonting med BL, tillsammans med att jag tyckte att omslagen såg småtrista ut. Men det är ändå ett mysterium!

I och med att förlaget Cobolt nu börjat med en tänkt fem volymer lång återutgivning av den kompletta serien (tjugo album med fyra album / samling) så är det dags att ändra på det, och nu har jag alltså läst den första samlingen. Innan jag skriver om respektive album, låt mig bara säga att jag kanske hade rätt som liten att jag inte skulle gillat albumen då, men idag är läget ett helt annat 🙂

Chinook

För den som liksom jag är en nykomling till Buddy Longway behövs kanske en mycket kort bakgrundsbeskrivning om vad det är för en serier: Det handlar om västern, men inte om cowboys utan huvudpersonen är istället en pälsjägare (Buddy), hans fru Chinook), och deras familj. Och det första albumet handlar alltså om hur de två möts för första gången, när Buddy vid ett besök på ett närliggande fort får se hur några andra pälsjägare misshandlar en kvinna och han beslutar sig för att ingripa.

Redan här visar sig seriens särart, när Buddy i efterhand upptäcker att det är en indianska han räddat och han reagerar instinktivt med förvåning parat med en känsla att det var en besvikelse att så var fallet:

Men snart tar hans humanism överhanden och han lovar henne att ta henne tillbaka till ”sitt folk”. Så en snäll kille, men som det visar sig också naiv och okunnig om indianer när det visar sig att han aldrig ens funderat över att det finns många olika indianstammar som kanske inte alla är lika välvilligt inställda till att ta hand om en vilsen sioux…

Serien igenom fortsätter Derib med att lita på att läsaren själv kan fylla i det som behövs vad gäller filosofi och moral. Det finns gott om lärdomar här, men de pekas aldrig ut och serien är överraskande subtil, till exempel i skildringen av Buddys initiala naivitet som senare följs av en djupare förståelse för indianernas olika kulturer. Och det är nog det jag uppskattade mest i det här inledande albumet: Hur fräsch den känns i hur den presenterar karaktärerna, inklusive (och speciellt i jämförelse med hur problematiskt samma sak är i annars utmärkta serier som Blueberry) indianerna som helt självklart har lika mycket olika personligheter som de vita, om inte mer.

Fienden

I det andra albumet fokuseras på att vi får lära känna Buddy och Chinook bättre i deras vardagsliv när de bygger sin timmerstuga ute i vildmarken. Den dramatiska titeln till trots, med en mystisk och fientlig närvaro i den kringliggande skogen som de anar sig till, så känns det här albumet ändå mest av allt som en mer tillbakalutad tillställning:

Och jag gillar det för det som jag tycker är bäst i serien är skildringen av Buddy och Chinooks dagliga liv. Mysteriet bakom fienden, åtminstone den mänskliga delen av det, skulle för min del inte behövas alls, men någon eftergift till tidningen Tintins läsare som säkert önskade sig någonting klassiskt äventyrsartat är helt ok.

I övrigt känns albumet som att det fyller på detaljer för att göra världen som skildras rikare, som slitet med huset, med rovdjuren, och vänner till familjen (jag återkommer till Enögde Slim senare).

Tre män red förbi

Det tredje albumet är det mest traditionella i boken när familjen, nu utökad med sonen Jeremias, får nya grannar i bygden när några guldgrävare har fått upp ögonen för området:

Här rör det sig alltså om ett närmast renodlat äventyr där hela familjen hotas. Men även här avviker Derib från hur andra samtida och närliggande serieskapare skildrade liknande handling. Det är inte typiskt spännande när skurkarna hotar familjen eller när de förråder och mördar varandra, därtill är skildringen alltför nedtonad. Istället känns det mest skrämmande med familjens utsatta situation, och deprimerande/sorgligt realistiskt när de onda förråder/mördar varandra för guldets skull. Och Derib lyckas till och med med mycket små medel visa att en av de tre titelmännen inte är lika hemsk som de andra, väl medveten om att det finns nyanser även hos de huvudsakligen onda. Intrycket blir att det finns en historia bakom mannens uppträdande och hans små försök att lugna ner situationen och inte göra saker värre i onödan, något som gör skildringen mycket mer intressant. Men som så mycket annat antyder Derib bara, och som vanligt litar han helt på att läsarna kan läsa mellan raderna.

Men likafullt är den episod jag minns mest det lyckliga mellanspelet när familjen besöker Chinooks släkt och lever vardagsliv med siouxerna. Utsökt skildrat!

Ensam i ödemarken

Ett till klassiskt tema av Derib blir det, när Buddy ensam i ödemarken (Truth in advertising!) råkar ut för ett stenskred och sedan med brutet ben måste försöka släpa sig själv till ett relativt näraliggande fort för att få hjälp. Människan mot naturen alltså, där Buddys förtvivlade kamp för att återförenas med sin familj inte bara handlar om ett brutet ben och en obarmhärtig omgivning:

Buddy, Chinook och deras familj må vara vänliga själar, men utanför civilisationen vet Buddy mycket väl att om man är i en utsatt situation utan möjlighet att försvara sig själv är det bäst att undvika okända människor.

Även här finns en liten eftergift till läsare som önskar sig ett mer klassiskt äventyr när problem utbryter mellan några kråkindianer och fortet Buddy försöker ta sig till. Inget fel på det inslaget, men det intressantaste med det är återigen inte spänningen i hur miniatyrkriget ska avlöpa utan i den relation som utvecklas mellan Buddy och Nancy, en kvinna på fortet som hjälper Buddy under konvalescensen. Till den finkänsliga skildringen av hur Buddy och Chinooks förhållande växer fram och hur Buddy mognar kan vi också nu lägga till ett av mina favoritinslag när det hanteras rätt: Hur knepiga relationer behandlas av vuxna (i ordets alla bemärkelser) människor. Att Nancy blir kär i Buddy gör givetvis att hon blir besviken och upprörd när hon får reda på att Buddy är lyckligt gift, men Buddy vet att det kommer att lösa sig. Och mycket riktigt konstaterar han snart att ”Nancy förstod, och vi blev vänner.”.

I en mindre skicklig författares hand hade det nog känns snopet med ett så abrupt slut på komplikationen men här känns det bara helt rätt att det inte behöver spenderas mer tid på att skildra hur Nancy accepterar situationen; hon är vuxen, Buddy är vuxen, så de kan givetvis hantera sina känslor när det behövs.

Avslutningsvis några ord om boken i sin helhet, och låt mig börja med teckningarna. Det är inte Deribs första serie men det känns som om det skulle kunnat varit det, med tanke på hur snabbt han utvecklas. Ta bara en sån sak som hur ögonen ritas i det första albumet, som helt svarta streck, för att över tid bli mer realistiskt skildrade. Jag gillar hur det ser ut i början, med en lite mindre realistisk stil som inte ligger så nära andra västern-tecknare från den tiden som Giraud eller Hermann, men när Deribs stil bit för bit närmar sig de senares passar den allt lite bättre till det alltmer realistiska tonfallet i serien. Jag bör nog också nämna hur experimentell sidlayouterna ofta är, något som kan vara lätt att missa med tanke på att serien i övrigt ser så traditionell ut. Ibland går Derib lite vilse och det kan bli svårt att förstå rutornas ordningsföljd, men det är trots allt bara en småsak som jag glatt accepterar eftersom variationen gör läsningen roligare 🙂

Sen har vi två saker kvar, en mycket bra och en mer problematisk, och jag börjar med den senare eftersom jag tyckte så bra om serien så jag vill avsluta med någonting positivt 🙂

Problemet är introduktionen av den redan nämnda vännen till Buddy och Chinook, Enögde Slim. Han är en i den långa raden av burdusa, rundlagda, och en smula komiska äldre män i den fransk-belgiska serietraditionen där vi har andra exempel som Jimmy McClure i Blueberry, Barney i Bernard Prince, Argun i Thorgal, med flera; det är nästan som ett internt skämt i franska äventyrsserier från den här tiden där kanske kapten Haddock är originalet. Problemet är inte att karaktärstypen synts till i andra serier utan hur han presenteras här, närmare bestämt i Chinook när han tar hand om Buddy och Chinook på deras väg tillbaka till Chinooks siouxfamilj. En god samarit, förutom då att när Buddy ligger medvetslös pga skador han ådragit sig försöker Slim våldta Chinook.

Det enda som stoppar våldtäkten är att Buddy vaknar upp av Chinook desperata skrik på hjälp och att han trots feberyrsel tar sig ur sängen och hotar att skjuta Slim. Men han svimmar igen, varpå Slim av det han sett inser att Chinook och Buddy älskar varandra och att han missuppfattat situationen, och därefter lämnar Chinook ifred. En smått chockerande händelse där det enda problemet med våldtäkten från Slims sida alltså är att offret råkar vara kär i en annan (vit) man, varpå Slim sedan dyker upp i senare album som en välkommen vän till paret, lika vänligt bemött av Buddy som Chinook. Med tanke på hur bra Derib visar sig vara på att skildra människor och deras relationer skulle jag säga att det här är ett sällsynt misstag från hans sida, och det är också mycket tidigt i det första albumet när han ännu inte blivit riktigt varm i författarkläderna. Så försök ha överseende med det för resten av serien är så bra!

Och allra sist, någonting jag redan nämnt men måste trycka på lite till: En enorm eloge till Derib för hur han skildrar indianerna. Och inte bara för att han är bättre på det än sina samtida serieskapare, utan för att hans skildring är bra även i jämförelse med det mesta man ser i nutid. De är en fullständigt naturlig del i världen som skildras och att de är lika varierade som människor som någonsin de vita. Min favorit i de här albumen är en person som bara syns till två gånger, och båda gångerna i situationer där han hotar Buddys liv: Vilda vargen. Han och Buddy kommer från väldigt olika bakgrunder men det finns en förståelse mellan dem som överbryggar det faktum att de saknar ett gemensamt tal. Och, igen, alltid skildrat med ytterst små medel.

Nu har jag bara att se fram mot fyra böcker till och jag hoppas verkligen de kommer vara lika bra som den här. Och jag är nog glad att jag inte läste serien som liten eftersom det gör att jag inte har en aning om vad som komma skall 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Mer Spirou-förgreningar: Champignac

Postat den

Sugen på fler serier med anknytning till Spirou som inte ingår i huvudserien? På svenska har vi hittills fått se officiella alternativ-tolkningar, något mindre officiella, och korta specialepisoder skrivna för magasinet Spirou. Men det finns mer på franska, som album med Zafirs dotter Zandra, och även album där greven de Champignac spelar huvudrollen. Det senare finns nu också på svenska med titeln (andas djupt): Paulus Hegesippus Adelard Ladislas, greve de Champignac: Enigma.

Den som kan sin kryptologi-historia anar nog vad som erbjuds, nämligen hur greven under andra världskriget dras in i uppgiften att knäcka den tyska kodmaskinen Enigma. Så greven far till Bletchley Park där han träffar Alan Turing och de övriga kryptologerna, inklusive en ung dam och ömsesidigt tycke uppstår. Lite gammeldags språk där från mig, men så känns också serien en smula gammeldags i sin mycket enkla uppbyggnad utan moderna finesser i berättartekniken och i sin allmänna oförargligt 😉

Det behöver inte vara dåligt, men jag tycker nog att det här är en av de svagare av de avknoppade Spirou-serier jag läst. Manuset blandar historiskt korrekta detaljer med påhittade, där grevens roll är den mest uppenbart fiktiva. Men hans närvaro motiveras aldrig; han hjälper egentligen inte till med kryptoknäckandet förutom moralisk support. Det gör att de två olika delarna av serien, den om hur Enigma knäcks steg för steg, och den om greve de Champignacs erfarenheter, en karaktär som läsaren förutsätts redan ha en relation till, aldrig sammansmälter.

Så om man vill läsa om Enigma och kryptologi är grevens närvaro onödig. Kvinnan han blir kär i (har tyvärr inte albumet bredvid mig så kan inte kolla hennes namn, men hennes bakgrundshistoria har likheter med Joan Clarkes) fungerar redan som en stand-in för läsaren som behöver sättas in i det utförda arbetet och hur krypto-attackerna fungerar, och när Turing och andra beskriver det senare har vi nu två personer som båda är nybörjare och behöver undervisas. Om man istället är nyfiken på grevens liv i hans ungdom blir det lite tid över för det eftersom kryptologin kräver så många sidor. Jag vet inte om en fortsättning är planerad, men det känns som om en sådan behövs; boken känns lite rumphuggen som den är, och en uppföljare skulle kunna jämka samman de olika delarna bättre och runda av historien som nu slutar lite mitt i.

Albumet har alltså svårt att bestämt sig för vad det vill vara: En historisk redogörelse för arbetet i Bletchley Park, eller en utvidgning av Spirous universum via greven. Och, som sagt, tyvärr fungerar inte blandning riktigt för min del. Det gäller också Etikens teckningar: När han har fria händer att teckna som han vill, till exempel greven, så ser det bra ut, men när han ska teckna någon med historisk förlaga, som Turing, ser det genast lite (IMHO) konstigt och konstlat ut. Inte så dumt, allt som allt, men delarna passar inte riktigt ihop.

En sak lyckas dock serien riktigt bra med, nämligen att förklara både hur Enigma-maskinen fungerar och hur den knäcks, steg för steg. Inte riktigt alla detaljer är med, men i det stora hela pedagogiskt och intressant att följa. Det ska erkännas att eftersom jag själv jobbat professionellt med att knäcka krypton vet jag redan vad de pratar om och hur klassiska attacker av det slag som görs här fungerar, men jag tror allt att även en som inte kan något om krypton men är intresserad har en chans att förstå. Så stort plus för det, och om man är intresserad av att lära sig en del om krypto är boken inte alls dum!

Som avslutning, ytterligare en sida med just den lyckade delen, det vill säga den som fokuserar på tekniken bakom Enigma, här presenterat av Alan Turing:

Kan köpas bl.a. här:

Hjärtestorm/Stormhjärta

Postat den

Viola från Pssst! har växt upp; vuxen är hon inte, men 14 år gammal börjar det där med kärlek att bli intressant, så när hon efter en friidrottsdag sätter sig ner och pratar med Storm från samma skola är det dags för känslostormar modell större. Är hon kär i Storm? Är Storm kär i henne? Hur ska man veta vad man själv egentligen känner? Och ännu svårare, hur ska man veta vad någon annan känner utan att försätta sig i en pinsam och/eller utelämnande position? Den där första dagen gick ju allt så lätt och det var bara underbart att sitta där och prata, men hur gör man sen?

Precis som i Pssst! får vi följa Viola via en mix av vanliga seriesidor, utdrag ur hennes dagbok, inre tankar. Tillsammans blir det något av en stream-of-consciousness-skildring av Violas inre när text, bilder och färg flyter samman. Det fungerar väldigt bra just när det gäller att skildra känslor som är så starka att det nästan kokar över; på samma sätt som Viola inte vet vad hon ska göra med alla känslor så är boken lika splittrad den i sin framställning där det plötsligt dyker upp saker som Stora drömkillespelet, eller diverse minisammanfattningar av klassiska kärleksskildringar genom historien. Det vore roligt att se hur Annette Herzogs manus ser ut, och hur specifika instruktioner hon gett till illustratörerna hur saker ska skildras 🙂

Illustratörerna ja… Den här gången är det inte bara Katrine Clante som står för teckningarna som det var i Pssst!, för boken består av två separata delar, Hjärtestorm och Stormhjärta, där den första tecknats av Clante och följer Viola, medan den andra (som man läser genom att vända boken uppochner och läsa från andra hållet) är tecknad av Rasmus Bregnhøi och följer Storm. De två har klara likheter i sina stilar så det känns inte konstigt att läsa dem efter varandra; faktum är att de påminner så mycket om varandra i sin känsla att jag precis lika gärna sett att Clante tecknat båda två (eftersom jag tycker en gnutta bättre om hennes sidor) eftersom tecknarbytet inte i sig tillför någonting 😉

Berättargreppet med de två parallella skildringarna är däremot lyckat. Om man som jag först läser om Viola (och jag tror det är den bästa ordningen) får vi enbart vetskap om det som Viola vet; varför Storm agerar som han gör vet inte Viola (eller läsaren, för den delen), så osäkerheten är svår att hantera. Sen när vi får följa Storm får vi förklaringen till varför han gjorde som han gjorde, och följa hans tankar under skeendena.

Violas version
Storms version

Helt symmetriskt är det inte, Viola och Storm är olika personer och de reagerar olika när kärleken slår till. Viola oroar sig över vad hon och Storm egentligen känner, medan Storm är mer säker på sin sak och istället är orolig för om han är bra nog och hur han ska göra för att visa hur kär han är. Och även om båda två skildras med känslig och ömsint hand så kunde jag inte låta bli att notera att när det kommer till tankar om sex i mer konkret form är det bara Storms berättelse som inkluderar det.

Man behöver absolut inte läsa Pssst! för att läsa Hjärtestorm/Stormhjärta, men tillsammans blir de ändå starkare. Den äldre Viola vi möter här känns igen från sin yngre version, och sättet hon skildras på är konsekvent. Det här handlar om två alldeles förträffliga böcker som kanske inte ger svaret på de stora frågorna om vem man är, varför man är här, och vad kärlek egentligen är, men för den undrande i Violas ålder får man iallafall bekräftelse på att man inte är ensam i grubblandet över tillvaron 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Farväl Charlier, välkommen Mister Blueberry

Postat den

Ett till farväl idag i och med att Cobolts utgivning av Blueberry äntligen nått fram till de för Sverige hittills opublicerade albumen, de fem sista som både skrevs och tecknades av Jean Giraud. I samlingsvolym åtta ingår förutom de tre första av dessa nämligen även det sista albumet som Charlier skrev manus till, Arizona Love, men egentligen är Giraud ansvarig för stora delar av det manuset också eftersom Charlier dog innan manuset var färdigt. Så låt oss börja med några ord om detta album, det som i praktiken avslutar historien som påbörjades i Fort Navajo, mer än ett kvarts sekel innan Arizona Love publicerades.

Charlier hade redan påbörjat ihopknytningen av de intrigtrådar han skapat i de föregående albumen, men en fanns kvar: Chihuahua Pearl, kvinnan som Blueberry tydligen var seriöst intresserad av (romansen med indianskan Chini kändes aldrig riktigt på allvar). Det är för mig lite oklart varför hon är så viktig för Blueberry eftersom mitt intryck var gång hon dyker upp mer är att hon visserligen flörtar med honom, men att det gör hon nog med alla personer hon träffar som kan hjälpa henne bli rik; Charliers manus utmålar henne som den klassiska klichén av en lycksökerska. Men eftersom den klichén också innehåller idén att träffar en lycksökerska väl en ”riktig” man kan hon nog bli intresserad på allvar, så okej då, kanske är Blueberry mer speciell för henne än de andra män hon träffar…

Nog sagt om det, Charlier är ju definitivt mer intresserad av intriger än av relationer, så självklart finns det även här en (komplicerad) plot där Chihuahua Pearl ska gifta sig men Blueberry försöker hejda det, hjälpt av den förmögenhet han fick i albumen innan. Sin vana trogen ser Charlier till att det finns flera parter som är inblandade i utgången, men den här gången fick alltså Giraud reda ut det hela. Och det gör han bra; det här är verkligen en lyckad avslutning på berättelsen om Blueberry, inklusive ett kanske mer lyckligt (eller åtminstone inte olyckligt) slut än Charlier tänkt sig. Blueberry är fri, han är rik, och han kan för första gången göra precis vad han vill med sitt liv, utan krav från andra.

Vilket gör att när Giraud sedan tog upp serien igen, några år senare, hoppade han framåt i tiden åtta år. Den Blueberry vi nu får se är inte längre lika impulsiv utan försörjer sig som professionell spelare, och när albumet Mister Blueberry börjar befinner han sig i Tombstone, den klassiska västern-staden, inklusive bröderna Earp och Doc Holliday, där han deltar i ett pokerspel med höga insatser. Till det kommer indianledaren Geronimo som synts till utanför staden, med oklara intentioner, och ett gäng brutala cowboys från en närliggande ranch. Allt är med andra ord upplagt för trubbel, och trubbel blir det.

När jag för några år sedan för första gången läste Girauds solo-album (på danska) sa jag att det var en uppenbarelse jämfört med Charliers version, men eftersom jag inte läst om albumen sedan dess var jag väldigt nyfiken på om jag skulle tycka lika bra om dem den här gången, när jag inte läste dem efter att precis ha läst alla Charliers album i ett sträck. Och faktiskt, det var samma känsla den här gången: De här albumen är, tycker jag, klart bättre än Charliers.

Teckningsmässigt är det här långt mer åt Girauds stil i några av hans sf-serier; miljöerna kunde vara tagna rakt ur serier som Arzach. Det är mer öppen rymd, även om stadsmiljöerna kan vara nog så detaljrika, och färgerna är än mer där för stämningens skull snarare än för att vara realistiska. Men om man föredrar Girauds tidigare lite råare stil är nog mer en fråga om personlig smak, så att jag föredrar illustrationerna här är en rent subjektiv åsikt.

När det gäller manuset däremot tycker jag att skillnaden är betydligt större. Giraud fortsätter med att låta intrigen vara komplicerad och välkonstruerad, men han låter den ta tid på sig och andas. Det är inte samma höga tempo där det händer saker i ett, och det är inte heller samma intensiva action; här byggs spänningen långsamt upp mot vad man anar är ett kommande crescendo, revolverstriden vid O.K. Corral, men vägen dit kantas mer av smärre utbrott av våld än Charliers mer handlingsspäckade dynamitkrevader.

Fem album (inklusive de två som kommer i nästa samlingsvolym) som bara skildrar några få dagar kanske låter väl långsamt, men det är aldrig tråkigt eller alltför dekomprimerat utan bara mer och mer spännande. Och samtidigt som Earp/Holliday-intrigen utvecklas får vi också följa hur en sårad Blueberry från sjuksängen för en Boston-reporter berättar om sin första kontakt med Geronimo många år tidigare, i början av Blueberrys armé-karriär. Det är i mitt tycke en Charlier överlägsen skildring av indianer som Giraud ger; Charlier kunde aldrig riktigt slita sig från de typiska vilda västern-indianerna, men Giraud har en helt annan infallsvinkel. Han är också mycket mer framgångsrik i att skildra grymheterna som indianerna utsattes för, som i scenen där reporterns assistent för första gången träffar på en indianjägares offer. Ingenstans i Charliers album känns det lika obehagligt och träffande som här, och mer kommer i de följande albumen där revolvermannen Johnny Ringo visar sig vara betydligt mer genuint skräckinjagande än någon tidigare galning i serien.

Även personer som Doree Malone, sångerskan som tar hand om den sårade Blueberry och som skulle kunnat varit en karbonkopia av Chihuahua Pearl, är mer mångfacetterade än de vi sett förut. Det är talande att Blueberrys gamla vänner Jimmy McClure och Red Neck lyser med sin frånvaro; de tillhör den gamla versionen av serien och skulle nog känts malplacerade här. Inte för att humor och karikatyrer saknas, men för att de förbehålls irrelevanta bifigurer 🙂

Om man älskar Charliers serie kommer man kanske inte riktigt uppskatta Girauds version som är mycket annorlunda i sin ton, och där dessutom huvudpersonen Blueberry inte längre är den som agerar utan bara observerar. Det finns inte längre någon hjälte som kämpar mot svårigheterna, utan bara olika karaktärer som har egna planer men som mestadels bara drivs mot ett slut som känns ödesbestämt. Själv tycker jag att Charliers Blueberry är en oftast underhållande, traditionellt berättad actionhistoria som är ett bra hantverk, men att Girauds fem album är en mycket intressantare och mer personlig serie, med sin mix av autentisk historia (Earp/Holliday, Johnny Ringo, Geronimo) och fabulering (som att Geronimo och Ringo skulle varit nära revolverstriden vid O.K. Corral, eller för den delen Blueberrys roll). En del av min förtjusning i albumen beror förstås på att jag redan läst så mycket serier med Blueberry och att jag därför är känslomässigt investerad i honom, så när serien plötsligt blommar ut som här känns det så mycket mera. Men jag tycker också att den är genuint bra, och att den behållit Charliers styrkor (som den komplexa intrigen och spänningen), och därtill adderar en överlägsen personskildring, modernare etik, och en mer äkta realism. Så grattis till er som inte tidigare läst de här albumen, och se fram mot nästa samling; det gör iallafall jag!

Kan köpas bl.a. här:

Katten Nils åker till månen

Postat den

Ibland får jag lite dåligt samvete när jag tänker på att jag inte skriver så mycket om svenska serier. Delvis beror det förstås på smak, dvs att jag inte alltid uppskattar samma serier som många förlag, men det är nog också så jag missat en hel del beroende på att de publiceras på ställen jag inte har koll på, som biserier i 91:an (jag hade ju helt missat Mats Källblads underbara Vimmelgrind i dess tidningsversion innan jag blev tipsad om albumen, och sedan tack vare dem läste hans övriga serier också). Så ett tack till förlaget Rabén & Sjögren som nyligen skickade mig Johanna Kristiansson och Joakim Gunnarssons nya bok Katten Nils åker till månen; Nils själv publiceras i Kamratposten sedan mer än 10 år, men den tidningen har jag inte läst på många år, trots att den ofta haft intressanta serier. Nu har jag dock läst den och känner mig omedelbart redo att förklara den för andra som liksom jag inte har stött på den förut; från trogna läsare ber jag om ursäkt i förväg om jag har missuppfattat någonting 😉

Katten Nils känns som en serie som gjord för en tidning som Kamratposten: Det är en serie avsedd för att unga läsare ska kunna läsa den och förstå den helt själv, utan hjälp från vuxna, precis som tidningen i övrigt. Så teckningarna är tydliga med vem som är vem, och karaktärernas utseende och namn återspeglar just deras karaktär. Som Morr, Nils nemesis, som inte bara heter Morr utan Elake Morr, klär sig i en ”tuff” läderjacka (ser det ut som) och har ett ansikte som klär en buse. Fast givetvis är inte Morr egentligen så elak; när det krisar som i den långa episoden om månfärden (boken består av den episoden, plus ett antal kortare rena skämtserier) så är han precis lika orolig som de andra hur det ska gå för Nils.

Manuset har samma raka stil, med en humor som gärna är handgriplig eller består av lek med ord. Med andra ord, den slags humor som jag tror går hem hos läsekretsen (som jag, när jag var i den åldern och själv läste KP):


För en van/vuxen läsare kan det ibland te sig övertydligt och väl enkelt, men det är en fullständigt irrelevant invändning; någon gång måste bli den första man stöter på typer av skämt och historier som berättats många gånger förut, och att göra det i en serie i Kamratposten är ett alldeles utmärkt ställe att göra det på 🙂

Som nog märks uppskattar jag verkligen Kamratposten (med, som sagt, en klart begränsad erfarenhet av tidningen från det sensate decenniet eller två…) och dess målsättning att vara till för de yngre, en tidning som balanserar på den där knivseggen med att vara skriven så att den fungerar för yngre utan att bli vare sig för svår eller för insmickrande barnslig (något som barn är extremt bra på att märka). Och Katten Nils är ett bra exempel på den filosofin. Helt utan anmärkning är den inte; till exempel tycker jag ibland att teckningarna är på gränsen till lite platta och en smula stela. Men på det stora hela är det en bra serie för de yngsta, och jag måste säga att Rabén & Sjögren förtjänar en eloge för sin barnserieutgivning. Jag har skrivit om några av dem här förut, och sedan finns serier som den urcharmiga Ariol som jag bara nämnt apropå den engelska utgåvan, men den finns alltså också på svenska. Så jag hoppas de fortsätter, även om vissa seriebloggare (host-host) kanske ibland är lite slarvig med att notera böckerna…

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Åter till framtiden

Postat den

Dags för en pendang till albumet Minnen från framtiden (hädanefter Mff), samlingen med korta återblickar från några Linda och Valentin-album. Den gången var det de första nio albumen som vi fick läsa mer om, så i den nya boken Åter till framtiden* är det istället diverse karaktärer och miljöer från de senare albumen vi får återse.

Det betyder att den heliga (eller kanske oheliga) treenigheten på Hypsis fortsätter att gräla om hur Jorden ska hanteras, Rubanis ultrakapitalister försöker tjäna än mer pengar, schniarfen schniarfar vidare, med mera. Och precis som i förra boken är det korta berättelser som nog vore tämligen obegripliga för den som inte läst de Linda och Valentin-serier som refereras till, för till skillnad från exempelvis de lika korta berättelserna i Rymdstigar är poängen här inte att konstruera nya avslutade historier utan att påminna om allt som huvudpersonerna varit med om. Så nostalgifaktorn är extremt hög, och det är kanske inte det jag uppskattar mest när jag läser, även om det kan vara rätt mysigt.

Schniarfen är en av de intressantare nya bekantskaperna från de senare LoV-albumen

Men det är också en rörigare bok än Mff, och det är bitvis rätt knepigt att hänga med i berättelserna om man inte kommer ihåg varenda liten detalj från originalalbumen. Det kan vara att jag själv tack vare att jag läste dem som liten kommer ihåg de tidiga albumen så mycket bättre än de senare -> jag har lättare att placera personer och miljöer som refererar till dem. Den tydliga strukturen i Mff där varje episod så tydligt handlade om exakt ett gammalt album gjorde den också lättare att läsa än den här där den strukturen saknas.

Vad som är intressantare är dock att det den här gången faktiskt finns, trots det jag sagt, en större plan med boken: Alla episoderna här utspelas mot den bakgrund som utgörs av det sista avslutande albumet, Tidsöppnaren, med sitt öppna slut för Linda och Valentin. Här försöker Christin & Mézières utvidga det slutet och förklara vad det egentligen innebär, vilket gör att albumet känns som en viktigare del av berättelsen om Linda och Valentin eftersom vi får läsa mer om deras liv efter Tidsöppnaren. Så om någon av de två albumen Mff och Åter till framtiden skulle ingått i den vanliga numreringen av albumen är det nog den senare, men som noterats (se *, igen) är namn- och utgivningen av de två inte helt logisk… 😉

Sen kanske jag personligen inte tycker att fler förklaringar nödvändigtvis är bättre. Christin har alltid haft en dragning åt det en smula flummiga, så när han vill förklara mer blir det ibland ganska ansträngt. Och om Tidsöppnarens slut var ett science fiction-slut av den typiska ”Slut, men tack vare tidsresor/liknande sf-orsaker har status quo ändå återupprättats”-typen så förstärks den känslan här. Jag tror att Christin & Mézières ville ha ett riktigt slut, men att Linda och Valentin samtidigt skulle kunna fortsätta sina äventyr som rymdtidsagenter, och den äta-kakan-och-ha-den-kvar-mentaliteten är jag kluven inför. På ett sätt gillar jag att de fortfarande finns där ute, precis som alltid, men än mer gillade jag att det när serien tog slut var öppet för att vad som helst skulle kunna hända.

Lite darrigt när det gäller manuset alltså, och detsamma gäller Mézières teckningar. Det är inte så konstigt med tanke på att han är 79 år (precis som Christin), men trots att det här albumet är gjort för ett normalt format ser teckningarna mer ut som i redan nämnda Rymdstigar, dvs som om de avsetts för ett mindre format men sedan förstorats. Mézières har alltid varit bättre vad gäller känsla och miljöer än detaljprecision och anatomier, men den här gången ser människorna ibland ännu besynnerligare ut än vad de brukar. En fördel med science fiction: Utomjordingarna ser mycket bättre ut eftersom jag inte kan säga hur de faktiskt borde se ut 😉 Och en liten detalj som jag nämnt flera gånger förut vad gäller andra tecknare, även sådana som tekniskt sett är betydligt vassare än Mézières (som Jim Holdaway), och som jag alltid tyckt är smått fascinerande: Att teckna barn kan vara riktigt, riktigt svårt, jämfört med att teckna vuxna.

Jag har svårt att tro att det blir några fler Linda och Valentin-album skapade av Christin & Mézières med tanke på hur pass till åren komna de är, och även om Åter till framtiden är lite skraltigt sammansatt är det ändå imponerande att de tillsammans med Mézières syster Evelyn Tran-Lé som stått för färgerna har gjort serien i mer än 50 år. Att den satt sina spår även i Sverige är tydligt för det är helt klart en av de europeisk serier där flest udda och aparta album översatts som inte hör till den egentliga serien, och jag har märkt på besökssiffrorna här på bloggen att det är en serie som det googlas efter ovanligt mycket 🙂

Kan köpas bl.a. här:

*: För den som försöker förstå sig på hur den svenska och den franska utgivningen hänger samman har förvirrande nog det första albumet, på franska Souvenirs de futurs och utgivet som nummer 23 av de ”vanliga” Linda och Valentin-albumen, samtidigt som det nya kom ut återgivits under namnet L’avenir est avancé T1, och det nya heter alltså följdriktigt L’avenir est avancé T2. Man har alltså retroaktivt ändrat så att det gamla albumet nu utnämnts till första albumet i en ny svit Linda och Valentin-album istället för att tillhöra den ursprungliga sviten…

Ännu mera Karl Kämpe

Postat den

Jahapp, ett nytt år så det är också dags för ett nytt nummer av Karl Kämpe-tidningen, närmare bestämt det fjärde i ordningen. Nu var jag lite sen med att läsa nummer tre, men jag tror ändå att utgivningstakten är liiite högre än i början, så kanske nummer fem dyker upp innan året är slut?

Och om så vore så inte mig emot. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen, nämligen att en stor poäng med en karaktär som Karl Kämpe som vi får följa via slumpartade nedslag från hela hans levnad är just hur personen byggs upp. Hittills har vi fått se honom möta sin stora kärlek, munhuggas om filosofi med en nära vän, med mera, och den här gången får vi för första gången se honom när han som karolin faktiskt deltar i Karl XIIs krig mot Ryssland, någonting som jag är säker på är en viktig del av hans identitet.

Episoden från kriget, Dödlig kommendering, tar upp det mesta av tidningen, men vi får också en kortare serie med namnet Gravens hemlighet. Och trots att den första onekligen är viktigare som en pusselbit när det gäller att mejsla fram Karl Kämpe är den andra en gnutta bättre tycker jag. Det beror inte på manuset (som alltid är alla serier skrivna av Jörgen Karlsson) utan på tecknarna, där Dödlig kommenderings Sika Murti är alltför opersonlig och bitvis slarvig, medan Gravens hemlighets Hakan Aydin är betydligt skickligare och mer stämningsfull. Men på det stora hela tycker jag att teckningarna den här gången är klart svagare än häromsistens, med två tecknare som båda har problem att göra Karl Kämpe igenkännlig. Visst är det svårt när alla män har samma uniform, inklusive hattar, men framförallt när det gäller Murti hade jag väldigt svårt att särskilja personerna över huvud taget.

Dödlig kommendering. Och ett för mig nytt svärord!

Så teckningarna får den här gången ett Nja i betyg, medan manusen fortsätter att vara handfasta i sin mycket typiska äventyrsstil. Redan från episodnamnen framgår det vad det är för slags serie, och jag tycker nog att de allra mest lyckade episoderna nu börjar hålla en kvalité som gör att de skulle kunna ingå i exempelvis tidningen Fantomen, en tidning som har liknande serier. Kanske inte riktigt i min smak, men hey, olika smaker är uppfriskande!

Det som däremot får en tydlig 👍 i betyg är utformingen av tidningen själv som känns mer och mer professionell. Den här gången bjuds vi på, förutom huvudserierna, reklam på båda innersidorna från förlag som Ades media (mycket passande tycker jag) och Home Made Comics, en ledare, och till och med två skämtsamma strippar med Karl XI i huvudrollen (givetvis skrivna av Jörgen Karlsson, och tecknade i en trevlig stil av Anders Skoglind). Hela paketet känns mycket mer levande som tidning med en tydlig personlig avsändare i och med ledaren och det mer varierade innehållet, och sammantaget är det en väldigt bra hopsatt tidning. Nu saknar jag bara insändarsidor och en ”Nästa nummer”-blaffa, men det senare kan bli lite svårt när tidningen finansieras nummer för nummer via Kickstarter vilket gör det lite osäkert om nästa nummer kommer och vad det i så fall kommer innehålla. Som det här numret, där Gravens hemlighet var ett stretchgoal som uppnåddes -> tidning blev 8 sidor längre än nummer tre. Jag gillar verkligen att det går att finansiera projekt som det här via Kickstarter eller Patreon; internet när det är som bäst!

Gravens hemlighet
Kan köpas bl.a. här: