Etikettarkiv: Recensionsexemplar

Affären Francis Blake

Postat den

Så har (äntligen tycker nog en del) förlaget Cobolt till slut gett sig i kast med en av de tyngsta europeiska serieklassikerna, Blake och Mortimer. Tyngsta åtminstone om man mäter textmängd för få serier, varje sig förr eller senare, har haft lika hög kvot i text / serieteckningar som Edgar P Jacobs serie om de två vännerna Francis Blake, högt uppsatt i den brittiska underrättelsetjänsten, och Philip Mortimer, vetenskapsman par excellence.

Och tyngsta i bemärkelsen rejäla historier där varje detalj i handlingen ges samma tyngd, ungefär på samma sätt som teckningsstilen Klara linjen/Ligne claire ger varje linje samma tyngd. Om det är en ”tradition” i många fransk-belgiska äventyrsserier att slarva med intrigen (som Blårockarna vars historier är praktexemplar på undermåliga manus vad gäller intrig och konsekvens) så står Blake och Mortimer för motsatsen, med historier som passar ihop likt ett pussel: Bit för bit läggs till, och även alla #&/€%/ bitar med blå himmel måste passas ihop.

Det är med andra ord en inte helt lättläst serie; en ny läsare kan nog avskräckas av anblicken av sidor fullproppade med text, och med prydliga teckningar där det viktigaste är läsbarheten snarare än livfullheten vilket gör att det kan se ack så livlöst ut. Att serien sedan utspelar sig (huvudsakligen) i England på 50-talet med herrklubbar, betjänter, hushållerskor och har två något äldre ungkarlar som huvudpersoner gör inte att det känns mindre mossigt.

Men trots det är serien väldigt populär hos en del läsare, och själv kom jag till serien för bara några år sedan och jag gillar den. Visst är den gammeldags på alla sätt och ibland mycket frustrerande så, men en serie som är så noggrant sammanfogad som den här är ändå underhållande att läsa och det är det som är seriens starka sida: Den visserligen gamla men ypperliga hantverksmässiga skickligheten. Men som sagt, det finns gott om brasklappar och man ska nog inte ge sig på serien om man inte är förberedd på vad som komma skall 🙂

Olrik

En lång introduktion/bakgrund, så låt mig prata lite om dagens album, Affären Francis Blake. Som den uppmärksamma läsaren redan sett av omslaget här ovan (ett trevligt omslag skulle jag säga; jag gillar att man valt en lugn och stämningsfull scen snarare än någonting mer åt actionhållet) är det skapat efter Jacobs död och är skrivet av Jean van Hamme, mannen bakom bland annat Thorgal, och Ted Benoit, vars serie Ray Banana skymtat till på svenska tidigare. De två engagerades på 90-talet för att fortsätta serien och det här albumet är deras första.

Som en fortsättningen på serien ger jag Affären Francis Blake klart godkänt. van Hamme & Benoit har inte satsat på en modernisering utan istället valt att göra serien mer som en pastisch, som vore boken gjord av Jacobs under 50-talet. Teckningarna efterliknar Jacobs som de ser ut i album som Det gula tecknet snarare än de tidigare eller senare albumen, och det är huvudsakligen lyckat. Benoit vacklar ibland mellan en mer platt och en mer tredimensionell teckningsstil, precis som Jacobs gör, men för Jacobs var det att hans stil utvecklades över åren, medan Benoit här gör det i samma album så kanske skulle Benoit behövt några fler år att putsa på sidorna, precis som Jacobs gjorde 😉 I övrigt ser jag att färgläggningen är mer av Tintin med rosor på kinderna, medan Jacobs höll sig till helt platta; en detalj som jag tycker vare sig är bättre eller sämre än originalet, bara annorlunda.

Manusmässigt håller sig van Hamme också strikt till den gamla stilen, med en historia som utspelar sig strikt kronologiskt och mycket metodiskt, där till och med de oklarheter som finns i ögonblicket nogsamt pekas ut så att läsaren ska uppmärksamma dem. På ett sätt är det enformigt med en handling som utspelas i ett så jämnt tempo, men på ett annat charmigt att även de viktigaste avslöjandena, som varför Blake handlar som han gör, bara ges en ruta eller två eftersom van Hamme litar på att läsaren hänger med. Slöläsa Blake och Mortimer kunde man inte förut och det kan man inte nu heller.

Jag har några små invändningar vad gäller manus, som att Mortimer här enbart spelar rollen av följeslagare som aldrig får chansen att visa sina egna speciella kunskaper utan istället reduceras till en actionhjälte (en något klumpig och piprökande sådan, förvisso), men det är som titeln antyder Blake som har den oemotsagda huvudrollen den här gången. Det är dock randanmärkningar för i det stora hela tycker jag att van Hamme träffar helt rätt i tonen.

Om man önskar sig en uppdaterad Blake och Mortimer à la de som skett under senare år med serier som Spirou lär man bli besviken på Affären Francis Blake, men för de som önskar sig fler album i samma stil som de gamla är det här given läsning. Den enda anpassningen till en mer modern anda är nog att van Hamme gör sitt bästa för att trots miljön introducera kvinnliga bifigurer med viktigare roller än vad som brukligt är i Jacobs serier; en liten sak men jag uppskattar den. Och att en serie som redan i original hade en stämning av gårdagen och av gamla tider inte moderniseras utan istället bara fortsätter som om ingenting hänt känns mycket passande. Friskt och fräscht, kanske inte, men underhållande på sitt alldeles egna sätt.

5C473F52-5AC3-40BC-A953-A71EB7DF0CBE

Kan köpas hos bl.a.:

Närmare kommer vi inte

Postat den

Närmare kommer vi inte - omslag.jpg

Jag har hittills på den här bloggen bara recenserat (mycket kortfattat dessutom) en bok av Anneli Furmark, Fiskarna i havet, och jag var inte helt nöjd. Teckningarna uppskattade jag men manuset tyckte jag var alltför torrt. Den som läst min blogg har kanske märkt att jag skriver om det mesta men proportionellt så skriver jag ganska lite om nyare svenska serier av vad jag skulle kalla Galago-skolan, dvs de där teckningarna är strikt underordnade manus, och där manusen är i mitt tycke alltför enkelspårigt politiska/självbiografiska. De är helt enkelt vanligtvis inte min kopp te så det är mer i undantagsfall jag tar mig an dem, till exempel om jag läst någon sådan som jag tycker sticker av på ett för mig bra sätt, som exempelvis Stina Hjelms Mitt dåliga samvete.

Anneli Furmark hör inte riktigt till dem med tanke på hennes finfina teckningar, men jag har aldrig riktigt fastnat för hennes manus som jag tyckt varit kompetenta men utan liv. Så jag blev riktigt glad över dagens bok, Närmare kommer vi inte, där Furmark tecknar kanske bättre än någonsin, och där manuset av norska författaren Monika Steinholm är lika bra det. Visserligen handlar serien om någonting jag vanligtvis inte är speciellt intresserad av, nämligen tonåringars problem med att hitta sin plats i livet och att reda ut sina känslor, men som alltid när det handlar om en riktigt bra serie spelar det ingen roll vad den handlar om, bara att den är bra 🙂

För att beskriva lite närmare vad boken handlar om så är det om Jens, en ung norsk kille som har trasslat in sig i sina känslor för sin bästa vän Niklas och därför flyr till sin morbror Torstein och hans sambo Phil, om Edor, en ännu mer känslomässigt tilltrasslad kille som inte över huvud taget vet vad han vill göra förutom att han nästan bubblar över av aggressiv energi, och om en ovanligt varm sommar i samhället Finnsnes nästan längst norrut i Norge där de två möts.

Närmare kommer vi inte - kyss

Jens och Edor har radikalt olika personligheter men i sin jakt på något eller någon som kan vara ett ankare i tillvaron dras de till varandra. Serien igenom växlar perspektivet och vi får än följa Jens upplevelser och tankar, än Edors, och det är omöjligt att inte känna för dem, med Jens som huvudsakligen vänder sina känslor inåt så att bara de som känner honom väl förstår hur starka hans känslor är, och Edor som när känslorna blir för starka istället blir nästan suicidal i sin jakt på ett utlopp för dem.

Det skulle kunna ha blivit överspänt men Steinholms manus blir aldrig orealistiskt eller melodramatiskt. Personer blir arga eller irriterade på varandra, glider isär och glider samman, men boken igenom finns en stark känsla av kärlek, både Eros och Agape. Både Jens men framförallt Edor tänker ibland onda tankar om andra, men det är övergående och det finns en tro på att de allra flesta vill andra väl. Ibland kan det gnissla när gamla instinkter tar vid, men kärleken/empatin/omsorgen vinner i längden.

Och allt är alltså presenterat via Furmarks strålande teckningar. Det nordiska ljuset på en plats där solen bokstavligen aldrig går ner fångas i de svagt rosa tonerna som också syns på omslaget och som den som varit i området omedelbart känner igen, alltmedan Jens eldröda hår glöder ikapp med solen. Jag vet inte om det är spritpennor som Furmark använder sig av (det ser ofta ut som det, dvs för mina amatör-ögon), men hennes färgläggning är hur som helst närmast unik i Sverige, och jag gillar den skarpt. Det känns som att läsa en serie gjord i en stil som vore den tecknad under en teckningslektion i skolan, men när jag tittar efter närmare inser jag att den är så mycket bättre än så.

Som nog märks tycker jag att Närmare kommer vi inte är en fullträff. Om jag ska ha någon invändning blir det helt på det subjektiva planet i och med att innehållet inte riktigt är någonting som jag är svag för i sig, så för min egen del ser jag det här som en riktigt bra serie som jag är glad för att ha läst och som det inte är omöjligt att jag kommer att läsa igen, men att den inte kommer hamna överst på min personliga favoriter-lista. Men objektivt sett har jag inga invändningar alls för den här boken lyckas med precis allt den föresatt sig att göra 🙂

Närmare kommer vi inte - mc.jpg

Kan köpas hos bl.a.:

Siri och Mimers brunn & Sjöjungfrun Minna

Postat den

Siri+Minna.jpg

Två bokrecensioner för priset av en blir det idag när jag tar upp de senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens fortsatta satsning på serier för barn. Jag har skrivit om några av dem förut, som Roller Girl och Superdövis, men det finns flera som till exempel John Holmvalls trevliga John Bauer-inspirerade små böcker som jag inte nämnt här förut.

Och nu är det snart dags för årets seriemässa i Stockholm, SIS 18, vilket jag märker i och med att lite fler recensionsexemplar än vanligt dykt upp hemma hos mig. Det märks tydligt att förlagen är medvetna om mässan och tajmar vårens upplagor till densamma, vilket alltid gör att jag får lite svårt att hinna med att skriva om allt. Men i år kommer det nog gå lättare eftersom jag (Snyft! Depp!) kommer vara bortrest och missar mässan -> det blir inga roliga / underliga / obegripliga fanzin inköpta och därefter recenserade, och inte heller alla de förlagsutgivna serier som jag brukar hitta på mässan som jag annars inte ser till. Alla förlag är inte så bra på att göra sig hörda så mässor är ibland nästan enda chansen att få reda på vad som finns utgivet…

Men tillbaka till dagens serier, och jag börjar med

Siri och Mimers brunn av Patric Nysträm (manus) och Per Demervall (teckningar)

Det här är det andra albumet om vikingaflickan Siri och till skillnad från det förra, Siri och vikingarna, som utspelades i Miklagård befinner sig Siri den här gången på hemmaplan, i Sverige. Men när Zack, vännen hon träffade i Miklagård, kommer på besök och de tillsammans reser till Birka är det dags för nya äventyr när de söker efter en försvunnen skatt.

Serierna om Siri lanseras som en klassisk äventyrsserie och det stämmer bra; det finns till och med en introduktion av huvudpersonerna à la den från Asterix, med en bild på var och en tillsammans med en presenterande text. Det finns också en återkommande (korkad) skurk, en medhjälpare till densamma, så vi befinner oss på välkänd mark för den vana serieläsaren.

Och kanske är det lite för välkänt. Historien rullar på utan mankemang, gåtor ställs och löses, men jag saknar lite tuggmotstånd och lite personlighet. Hittills är Siri bara en äventyrlig flicka och Zack en något försiktigare pojke, men mer än det vet jag inte om dem.

Siri och Mimers brunn - gåta.jpg

Men det handlar fortfarande bara om två böcker så med lite tur är det enbart en fråga om tid innan personerna sätter sig bättre, och jag tycker det finns en potential här. Nyströms manus är kanske fortfarande lite blekt i det stora hela, men historien håller ihop bra med tydlig början och slut, nya karaktärer presenteras prydligt, och så vidare. För en ung läsare som inte läst så mycket annat innan tror jag det fungerar klart bättre än för en mer erfaren som jag. Och jag gillar Demervalls teckningar här; om jag jämför med album som hans gamla Röda rummet tycker jag de här har en mycket friare och mer energisk linje.

I det stora hela skulle jag säga att Siri skulle behöva ta lite mer risker med handlingen och personerna i den. För rätt ålder och rätt läsare kommer den säkert uppskattas, men för att bli en bok läsaren kommer tillbaka till gång på gång behövs någonting som inte följer minsta motståndets lag lika mycket.

Sjöjungfrun Minna och den hemliga vännen av Natalia Batista

Om Siri och Mimers brunn var modellerad efter klassiska äventyrsserier är det här en serie i en helt annan genre. Åldersmässigt är det nog ungefär samma läsare som siktet är inställt på, men Batistas serie är helt inriktad på det personliga tilltalet och inte på äventyret som sådant när sjöjungfrun Minna drabbas av en närmast existentiell kris: Vad betyder det egentligen att vara en sjöjungfru, och måste man göra som alla andra även om man inte tycker om det?

Minnas dilemma är inte diffust utan mycket konkret: Alla andra sjöjungfrur lever på att äta människokött, men när Minna en dag i hemlighet blir vän med Mika, en människoflicka, tycker hon att det känns fel att äta kött som skulle kunna vara Mikas. Så hon vill inte längre följa med på sina systrars jakt, något de inte tycker om eftersom att döda och äta människor enligt dem är en del av vad att vara en sjöjungfru är.

Jag ska villigt erkänna att jag blev förvånad och t o m småskrattade åt det förvånande i att en så sött tecknad serie som den här, avsedd för barn, faktiskt har som tema att äta människokött. Själv kan jag inte låta bli att fantisera om de scener vi inte får se, när Minnas systrar jagar, dödar och styckar människor, och jag misstänker att en eller annan mardröm nog kan bli följden för de minsta. Och det är bara bra tycker jag eftersom litteratur ska kännas, och det inbegriper även skrämmande känslor. Det gäller för barnlitteratur, det gäller för vuxenlitteratur.

Sjöjungfrun Minna - kött.jpg

Sen lindras det hela av att köttet tecknas som det minst köttliknande kött jag sett och det är nog ett bra val för ett mer realistiskt kött hade nog varit i mesta laget, och Batistas mangainspirerade teckningar med sina runda linjer och gulliga personer gör också sitt till för att det inte ska kännas alltför realistiskt. Plus också för att historien inte utmynnar i att alla systrar nu kommer sluta äta människokött utan i en mer leva och låta leva-filosofi* där de alla accepterar varandras åsikter.

Det som skulle kunna bli bättre med Sjöjungfrun Minna är faktiskt en sak som den delar med Siri: Det behövs mer tid och fler böcker för att jag ska få en mer personlig relation till karaktärerna. Serier går fort att läsa och det kan vara en nackdel just när det gäller personteckningen, för jag vet att för min del handlar det delvis om tid för att jag ska engagera mig: Ju mer tid jag spenderat tillsammans med fiktiva karaktärer, desto mer bryr jag mig om dem**. Så jag hoppas dagens serier fortsätter med fler volymer framöver 🙂

Och apropå framöver har Rabén & Sjögren sagt att det kommer tre serieböcker i den här vändan men en av dem dröjer till juni: Enhörningen Aurora av Hedvig Häggman Sund. Med tanke på att jag inte läst några serier av henne på evigheter men verkligen gillade hennes bidrag i bland annat Emma och Sara ser jag fram mot dem med!

Kan köpas hos bl.a.:

 
*: Förutom de som blir uppätna förstås!
**: Vilket tyvärr också innebär att om jag råkar se flera avsnitt av någon usel TV-serie så börjar jag bry mig om karaktärerna, trots uselheten -> jag har till exempel sett alla avsnitt av The Big Bang Theory trots att det är en av de värsta TV-serier jag sett, med sunkig moral, o-rolig komedi, mm. Suck.

Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra

Postat den

Ser man på, det blev en till samlingsvolym med Kapten Stofil, Joakim Lindengrens förkämpe för alla de som anser att allt nytt som tillkommit efter sisådär 1960 är fjanterier och nymodigheter som passar bäst på soptippen. Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra samlar ihop de sista Stofil-serierna från kaptenens egen tidning som lades ner för snart ett decennium sedan, tillsammans med diverse kortare serier som huvudsakligen hämtats från tidningen Riksettan, en numera även den nedlagd tidskrift som handlade om ”Bilismens guldålder”, dvs en mycket passande hemvist för kaptenen 🙂

Så här några år sedan jag senast läste serierna är det trevligt att se dem igen, men jag styrks i min gamla åsikt att Kapten Stofil är en fantastisk idé till en serie, men en idé som ganska snabbt blir uttjatad. Det är kul att se en kverulerande man som hela tiden klagar på hur allt var bättre förr och som utan att bekymra sig om konsekvenserna fortsätter att uppföra sig som om ingenting förändrats på 50 år, men i en tjock samling som den här blir det lite enformigt efter ett tag, så jag rekommenderar att man läser den här boken i omgångar.

Från Riksettan

Och sen har vi det där som jag skrev i samband med att sista numret av Kapten Stofil-tidningen kom ut: Jag tycker att Lindengrens teckningsstil när han tecknar i sin vad jag skulle kalla ”gamla” stil, med mycket tusch, stora svarta partier, och en vad skulle säga slafsig känsla är underbart rolig att se på och att läsa, medan den sobra gråtonade stilen som är den dominerande i Kapten Stofil-serierna (den andra använder han bara när kaptenens alter ego är i bild) är snitsigt gjord och mycket passande för den gamla reaktionären, men den är inte alls lika kul att se.

Men jag ska också erkänna att det finns bra saker här. De korta ensideshistorierna från Riksettan hinner aldrig bli tjatiga, de parodierande inslagen som kan komma från de mest oväntade håll och kanter är uppfriskande, omslagsmålningarna till tidningarna som finns med här är både roliga och snyggt gjorda, och framförallt serien Kapten Stofil säljer ut…, en serie som först publicerades i Kapten Stofil 38 (kalenderbitare, errata-rapport: flera av serierna publicerades i helt andra nummer av tidningen än vad som står i samlingen) och som jag skrev uppskattande om då, men som jag när jag läste om den nu gillade ännu bättre. Ett sant mästerverk, men så handlar den också om serien Kapten Stofil istället för att var en serie med Kapten Stofil 😉

Ok, jag är lite för hård mot Kapten Stofil. Han är underhållande och jag köpte själv alla nummer av hans tidning, och jag kan absolut rekommendera den här samlingen för den är småcharmig och Kapten Stofil är ändå en unik seriefigur väl värd sina egna böcker. Men, för att uttrycka min kritik på ett sätt som kanske kaptenen själv skulle uppskatta: Jag tycker Lindengren var bättre när han skrev om bastuspecialiser, krystmarodörer och Esso-mackar, innan han började med sådana här nymodigheter som gammalmodiga gubbar.

Från avskedsserien, om Kapten Stofil-tidningens historia

Kan köpas hos bl.a.:

 

Lukas – 25 år mellan stad och land

Postat den

Det är alldeles för länge sedan jag läste några nya serier av Mats Källblad, mannen bakom fantastiska serier som Vimmelgrind, men nu har hans serie Lukas som tidigare publicerats i diverse tidningar under åren samlats ihop och getts ut av förlaget Cobolt. Så hurra för det, framförallt för en som mig som gillar Källblad men inte läst en enda sida av serien förut 🙂

För de som liksom jag inte stött på Lukas tidigare är huvudpersonen (med namnet Lukas, föga förvånande 😉 ) en glad typ som älskar rock’n’roll, sin katt Fritiof, livet på landet och livet i stan. Vad han försörjer sig på har jag inte en aning om, om inte gatumusicerandet ger mer intäkter än vad det verkar som i albumet…

Att oroa sig för morgondagen är ingenting som Lukas bekymrar sig om; ur hand i mun fungerar fint för honom. I grunden är han en leva och låt leva-bohem men när det blir alltför upprörande kryper rebellen i honom fram. Som när han blir upprörd över att en gammal urskog huggits ner och han tillsammans med vännen Polly försöker få tidningen att skriva om det, eller när han och Polly hjälper Lukas kusinbarn Mary med hennes sexistiska sommarjobbskollegor.

Det som jag gillar så mycket hos Källblad är stämningen och karaktärerna. Få om någon annan svensk serieskapare skildrar de människor som dyker upp i Källblads serier, och ingen gör serier där klassamhället hela tiden är så närvarande men utan att det blir tungrott politiskt. Han är en extremt skicklig skildrare av människor och samhälle, men utan behov av att pracka på andra några politiska åsikter; slutsatser får man dra själv som läsare.

Det senare går också igen när det gäller människorna i serien som även om de har starka åsikter om någonting inte bekymrar sig nämnvärt över att övertala andra att tycka likadant. Så länge man uppträder sjysst mot andra så ska man lämnas ifred, typ. Med en viss brasklapp vad gäller redan nämnda Polly som onekligen har en tendens till att ta till nävarna när det går för långt:

De tidigaste sidorna av serien (dvs de som är med i boken; enligt Källblads förord var de allra första sidorna så dåliga att de utelämnats här) är enklare, både vad gäller teckningar och manus. Roliga, javisst, men de saknar den där underliggande känslan av realism, av att det här verkligen utspelas där det finns ett helt samhälle runt handlingen, som hans bästa serier har. Så för min del blir boken bättre och bättre, och att personer som Polly dyker upp gör också sitt till; de bästa serierna är de där Polly och Lukas pratar och gör saker tillsammans. Hon får rollen av att vara den lite kantigare och knepigare karaktären jämfört med Lukas enklare roll, och det är henne jag allra helst vill läsa mer om på det där typiska sättet när en ursprungligen bifigur visar sig vara intressantare än huvudpersonen, där Tintin/Haddock nog är det mest kända exemplet i serievärlden.

Och det finns andra bifigurer som jag också vill läsa mer om, som kusinbarnet Mary som bara är med i en enda kort episod à två sidor. Vad hände med henne sen? Vart tog hon vägen? Hon är en klockren Källblad-karaktär, och jag vill läsa mer om henne!

Att boken blir bättre allteftersom gäller också teckningarna, där stilen drar mer och mer mot en lite ruffigare stil som den härovan. Symptomatiskt nog är den i mitt tycke allra bästa illustrationen den som pryder albumets insidor, med Lukas, Polly och Ruts rockband. En suverän teckning i all sin enkelhet:

Lukas – 25 år mellan stad och land är en bok jag tycker väldigt bra om, men så är jag också ett stort fan av Källblad. Lika bra som Vimmelgrind eller Lång väg tillbaka är den inte; eftersom Lukas primärt är en skämtserie bestående av kortare episoder saknas den sävliga stämningen från den förra och det större allvaret i den senare. Som bäst är Lukas i de senare historierna, och framförallt när Källblad får några fler sidor på sig så att hans underfundiga ton hinner etablera sig. Men även en inte perfekt Källblad är ändå en Källblad! Om nu bara den där sedan länge utlovade Vimmelgrind 4 kunde dyka upp… 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Malcolm Max – Gravskändarna

Postat den
Malcolm Max 1 - omslag

Omslaget är något beskuret eftersom albumet är snäppet för stort för min scanner. Curses!

Till avdelningen oväntade seriealbum får jag nog säga att Malcolm Max – Gravskändarna hör. Både författaren Peter Mennigen och tecknaren Ingo Römling kommer nämligen från Tyskland och jag kan inte säga att jag ens kan namnet på så många tyska serieskapare: Den fantastiska Ralf König givetvis, men sen kommer jag bara på Walter Moers innan det blir stopp. En googling skulle säkert resultera i ett till namn eller två men nog är min kunskap om tyska serier sorgligt nära noll. Och därför tycker jag det är glädjande att kunna säga att det här albumet är en klart trevlig läsning!

Historien om den brittiska vampyrjägaren Malcolm Max och hans medhjälpare Charisma (halvvampyr) som utspelar sig i London under den viktorianska tiden är inte i sig så speciell: Människolik försvinner i större utsträckning än vanligt (dvs fler än de som stjäls för att försörja läkarstudenterna med undervisningsmaterial), och samtidigt verkar det som om en avrättad seriemördare återuppstått från de döda. Krydda med lite ångpunk och en minimal cameo av Sherlock Holmes* och sen rullar historien på.

Det som däremot är mer speciellt är hur serien är berättad. Det märks att Mennigen redan kan sina karaktärer; innan det här första seriealbumet har han skrivit manus till flera radioteatrar om paret, så han vet redan hur de fungerar tillsammans. En perfekt illustration till det är hur de två introduceras i serien:

Malcolm Max 1 - intro

Jag måste säga att jag tycker de inledande sidorna är strålande, med klippen mellan några gravskändare som gräver upp ett lik, en seriemördaren som slår till, och Max & Charismas lekfulla offscreen-dialog medan de studerar gravskändarna. Kurragömmaleken är säkert ett sätt att skoja med redan existerande fans som efter alla radioteatrar nu äntligen ska få se huvudpersonerna, varpå Mennigen döljer dem bakom en gravsten istället. Det är nästan så att jag blev besviken när de efter några sidor visar sig i helfigur; det hade varit en intressant koncept-serie om vi aldrig fått se dem 😉

Till det som också ger serien dess särprägel är den nuförtiden ovanliga allvetande berättarrösten som serien igenom ger sig tillkänna medelst textplattor som både ger historisk bakgrundsfakta och kommenterar det som händer i serien. Omodernt, definitivt, men å andra sidan passande med tanke på att det var ett vanligt grepp med just en sådan berättarröst i engelska 1800-talsromaner, och eftersom jag nu råkar vara förtjust i sådana tycker jag om effekten här med; det blir en speciell stämning när jag samtidigt ser hur handlingen utvecklas framför mina ögon och densamma kommenteras inne i serien. Definitivt någonting som jag förstår kan vara avskräckande för en del, men för min del tycker jag alltså att det fungerar finfint här.

Och Römlings teckningar? Jodå, de får också klart godkänt med sina tunna linjer och murriga färger som från åldrade fotografier, dvs färger som associeras med ”förr i tiden” hur orättvist det än är; jag tror nog att gräset var lika grönt på 1800-talet som nu. Fast, med all den koleldning som försiggick i London kan jag förstås ha fel…

Så Malcolm Max var en oväntat trevlig läsning tycker jag, paketerat i ett snyggt album med bra bakgrundsmaterial om serien och dess skapare, inklusive lite skisser. Det är bara att hoppas att det säljer tillräckligt bra för att fler delar ska översättas för det här avslutas mitt i en cliffhanger, precis som 1800-talets penny dreadfuls 😀

Malcolm Max 1 - opera
*: Jag är smått fascinerad av hur dominant Sherlock Holmes är när det gäller fiktion som utspelas i England under 1800-talets slut. Han kommer omnämnas oavsett om det är i en aldrig så liten roll som i den här serien, eller en större biroll som i Theodora Goss roman The Strange Case of the Alchemist’s Daughter. Och jag förstår lockelsen för han har få om några konkurrenter vad gäller att vara en ikon inom fiktionen; han påverkar allt som kommer i närheten av honom som ett slags litterärt svart hål, och om man inte passar sig riskerar han att ta över. Ta en serie som Moores The League of Extraordinary Gentlemen där han bara gör ett gästspel på några sidor men trots det är de sidorna mitt starkaste minne av hela serien 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Och nu, några bilderböcker: Mallan

Postat den

Som omväxling till alla serier tänkte jag idag skriva några ord om två bilderböcker som jag fått som recensionexempler: Mallan är med & Mallan kommer bort, båda skrivna och illustrerade av Nicolas Križan. Varför tar jag upp bilderböcker? Well, det är inte alltid så lätt att skilja på serier och bilderböcker. Jag har tidigare skrivit om serier som saluförts som serier men som i mångt och mycket känts som bilderböcker, som Ricardo Liniers serier, och böcker som kallats bilderböcker men legat serien nära, som Legenden om Sally Jones. Att sen Mallan-böckerna ges ut av serieförlaget (mestadels serier iallafall) Epix och att Križan i många år jobbat med serier gör också sitt till 🙂

Mallan är med, den första boken och Križans debut som bilderboksförfattare, är en mörk liten bok. Upplägget är något vi sett i många bilderböcker, kanske framförallt i nyare sådana: Mallan vill bli kompis med de andra barnen, men det är inte så lätt som hon hoppats.

Men om intrigen startar traditionellt avlöper den inte på det vanliga sättet. Det blir närmast en mini-skräckis när de andra barnen gräver ner Mallan till halsen i en grop, och sen lämnar henne i skogen med förmaningen att aldrig skvallra om vad som hänt. Och att vara ensam i skogen i natten utan att kunna komma hem är läskigt, och ännu mer så med alla djur och konstiga läten.

Allt avlöper visserligen väl när Mallans pappa hittar henne och tar med sig henne hem igen, men någon katarsis blir det aldrig: Pappan ler lyckligt ovetande om leken som pågått, och Mallan är fortfarande uppskrämd men har lärt sig läxan att aldrig skvallra. Så när boken är slut har problemen inte löst sig för Mallan och de andra barnen har inte ändrat sig, så nästa dag lär någonting liknande hända igen…

Mallan kommer bort börjar också den med en klassisk bilderbokssituation när Mallan bråkat med mamma och rymmer ut i skogen eftersom hon är så arg att hon nästan exploderar. Men när ilskan går över vet hon inte längre var hon är, och dessutom dyker en konstig krumelur upp som hon inte ens kan prata med men som också är en smula vilse:

Mallan kommer bort har en lugnare och snällare ton. Vi får inte ens veta vad bråket med mamman handlade om, och Mallans ilska går snabbt över. Och den här gången slutar det lyckligt när mamman hittar Mallan och både ser lika glada ut, och Mallans nya (och för mamman okända) vän har också hittat hem igen. Jag måste nog säga att jag saknade de lite mer jobbiga inslagen eftersom den här boken känns aningen tam efter att ha läst den första med dess stora dramatik.

Mallan-böckerna har en genomgående design, där exempelvis färgerna förtjänar några ord: Den mer känslomässigt upprörda Mallan är med har en genomgående relativt oharmonisk lila/skär färgskala medan den mer vilsamma och lyckligt avslutade Mallan kommer bort istället har den nerlugnande gröna färgen som sin huvudfärg.

Och att Križan jobbat med just design och serier förut märks också på saker som textningen, där texten är en integrerad del av sidorna snarare än att vara en avskild del; bokstäverna är en del av teckningarna.

Men lite känns det som om designen ibland går ut över läsbarheten, åtminstone om tanken är att de små ska kunna läsa själv. Bokstäverna är knepiga att förstå för en som just börjat läsa själv (åtminstone för de två 6-åringar som jag läste böckerna för), och de matta färgerna gör också att objekten på sidorna tenderar att flyta ihop när det inte är helt tydligt vad som är viktigt och inte när förgrund, bakgrund och textning har lika stor vikt.

Tillsammans med den första bokens svårare slut gör det att jag tycker Mallan passar bättre som högläsning där man som uppläsare kan förtydliga och reflektera över vad som händer än böcker som ska läsas själv; för de mindre misstänker jag att böckerna blir svåra att komma igenom.