Etikettarkiv: Recensionsexemplar

Hjärtestorm/Stormhjärta

Postat den

Viola från Pssst! har växt upp; vuxen är hon inte, men 14 år gammal börjar det där med kärlek att bli intressant, så när hon efter en friidrottsdag sätter sig ner och pratar med Storm från samma skola är det dags för känslostormar modell större. Är hon kär i Storm? Är Storm kär i henne? Hur ska man veta vad man själv egentligen känner? Och ännu svårare, hur ska man veta vad någon annan känner utan att försätta sig i en pinsam och/eller utelämnande position? Den där första dagen gick ju allt så lätt och det var bara underbart att sitta där och prata, men hur gör man sen?

Precis som i Pssst! får vi följa Viola via en mix av vanliga seriesidor, utdrag ur hennes dagbok, inre tankar. Tillsammans blir det något av en stream-of-consciousness-skildring av Violas inre när text, bilder och färg flyter samman. Det fungerar väldigt bra just när det gäller att skildra känslor som är så starka att det nästan kokar över; på samma sätt som Viola inte vet vad hon ska göra med alla känslor så är boken lika splittrad den i sin framställning där det plötsligt dyker upp saker som Stora drömkillespelet, eller diverse minisammanfattningar av klassiska kärleksskildringar genom historien. Det vore roligt att se hur Annette Herzogs manus ser ut, och hur specifika instruktioner hon gett till illustratörerna hur saker ska skildras 🙂

Illustratörerna ja… Den här gången är det inte bara Katrine Clante som står för teckningarna som det var i Pssst!, för boken består av två separata delar, Hjärtestorm och Stormhjärta, där den första tecknats av Clante och följer Viola, medan den andra (som man läser genom att vända boken uppochner och läsa från andra hållet) är tecknad av Rasmus Bregnhøi och följer Storm. De två har klara likheter i sina stilar så det känns inte konstigt att läsa dem efter varandra; faktum är att de påminner så mycket om varandra i sin känsla att jag precis lika gärna sett att Clante tecknat båda två (eftersom jag tycker en gnutta bättre om hennes sidor) eftersom tecknarbytet inte i sig tillför någonting 😉

Berättargreppet med de två parallella skildringarna är däremot lyckat. Om man som jag först läser om Viola (och jag tror det är den bästa ordningen) får vi enbart vetskap om det som Viola vet; varför Storm agerar som han gör vet inte Viola (eller läsaren, för den delen), så osäkerheten är svår att hantera. Sen när vi får följa Storm får vi förklaringen till varför han gjorde som han gjorde, och följa hans tankar under skeendena.

Violas version
Storms version

Helt symmetriskt är det inte, Viola och Storm är olika personer och de reagerar olika när kärleken slår till. Viola oroar sig över vad hon och Storm egentligen känner, medan Storm är mer säker på sin sak och istället är orolig för om han är bra nog och hur han ska göra för att visa hur kär han är. Och även om båda två skildras med känslig och ömsint hand så kunde jag inte låta bli att notera att när det kommer till tankar om sex i mer konkret form är det bara Storms berättelse som inkluderar det.

Man behöver absolut inte läsa Pssst! för att läsa Hjärtestorm/Stormhjärta, men tillsammans blir de ändå starkare. Den äldre Viola vi möter här känns igen från sin yngre version, och sättet hon skildras på är konsekvent. Det här handlar om två alldeles förträffliga böcker som kanske inte ger svaret på de stora frågorna om vem man är, varför man är här, och vad kärlek egentligen är, men för den undrande i Violas ålder får man iallafall bekräftelse på att man inte är ensam i grubblandet över tillvaron 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Farväl Charlier, välkommen Mister Blueberry

Postat den

Ett till farväl idag i och med att Cobolts utgivning av Blueberry äntligen nått fram till de för Sverige hittills opublicerade albumen, de fem sista som både skrevs och tecknades av Jean Giraud. I samlingsvolym åtta ingår förutom de tre första av dessa nämligen även det sista albumet som Charlier skrev manus till, Arizona Love, men egentligen är Giraud ansvarig för stora delar av det manuset också eftersom Charlier dog innan manuset var färdigt. Så låt oss börja med några ord om detta album, det som i praktiken avslutar historien som påbörjades i Fort Navajo, mer än ett kvarts sekel innan Arizona Love publicerades.

Charlier hade redan påbörjat ihopknytningen av de intrigtrådar han skapat i de föregående albumen, men en fanns kvar: Chihuahua Pearl, kvinnan som Blueberry tydligen var seriöst intresserad av (romansen med indianskan Chini kändes aldrig riktigt på allvar). Det är för mig lite oklart varför hon är så viktig för Blueberry eftersom mitt intryck var gång hon dyker upp mer är att hon visserligen flörtar med honom, men att det gör hon nog med alla personer hon träffar som kan hjälpa henne bli rik; Charliers manus utmålar henne som den klassiska klichén av en lycksökerska. Men eftersom den klichén också innehåller idén att träffar en lycksökerska väl en ”riktig” man kan hon nog bli intresserad på allvar, så okej då, kanske är Blueberry mer speciell för henne än de andra män hon träffar…

Nog sagt om det, Charlier är ju definitivt mer intresserad av intriger än av relationer, så självklart finns det även här en (komplicerad) plot där Chihuahua Pearl ska gifta sig men Blueberry försöker hejda det, hjälpt av den förmögenhet han fick i albumen innan. Sin vana trogen ser Charlier till att det finns flera parter som är inblandade i utgången, men den här gången fick alltså Giraud reda ut det hela. Och det gör han bra; det här är verkligen en lyckad avslutning på berättelsen om om Blueberry, inklusive ett kanske mer lyckligt (eller åtminstone inte olyckligt) slut än Charlier tänkt sig. Blueberry är fri, han är rik, och han kan för första gången göra precis vad han vill med sitt liv, utan krav från andra.

Vilket gör att när Giraud sedan tog upp serien igen, några år senare, hoppade han framåt i tiden åtta år. Den Blueberry vi nu får se är inte längre lika impulsiv utan försörjer sig som professionell spelare, och när albumet Mister Blueberry börjar befinner han sig i Tombstone, den klassiska västern-staden, inklusive bröderna Earp och Doc Holliday, där han deltar i ett pokerspel med höga insatser. Till det kommer att indianledaren Geronimo synts till utanför staden, med oklara intentioner, och ett gäng brutala cowboys från en närliggande ranch. Allt är med andra ord upplagt för trubbel, och trubbel blir det.

När jag för några år sedan för första gången läste Girauds solo-album (på danska) sa jag att det var en uppenbarelse jämfört med Charliers version, men eftersom jag inte läst om albumen sedan dess var jag väldigt nyfiken på om jag skulle tycka lika bra om dem den här gången, när jag inte läste dem efter att precis ha läst alla Charliers album i ett sträck. Och faktiskt, det var samma känsla den här gången: De här albumen är, tycker jag, klart bättre än Charliers.

Teckningsmässigt är det här långt mer åt Girauds stil i några av hans sf-serier; miljöerna kunde vara tagna rakt ur serier som Arzach. Det är mer öppen rymd, även om stadsmiljöerna kan vara nog så detaljrika, och färgerna är än mer där för stämningens skull snarare än för att vara realistiska. Men om man föredrar Girauds tidigare lite råare stil är nog mer en fråga om personlig smak, så att jag föredrar illustrationerna här är en rent subjektiv åsikt.

När det gäller manuset däremot tycker jag att skillnaden är betydligt större. Giraud fortsätter med att låta intrigen vara komplicerad och välkonstruerad, men han låter den ta tid på sig och andas. Det är inte samma höga tempo där det händer saker i ett, och det är inte heller samma intensiva action; här byggs spänningen långsamt upp mot vad man anar är ett kommande crescendo, revolverstriden vid O.K. Corral, men vägen dit kantas mer av smärre utbrott av våld än Charliers mer handlingsspäckade dynamitkrevader.

Fem album (inklusive de två som kommer i nästa samlingsvolym) som bara skildrar några få dagar kanske låter väl långsamt, men det är aldrig tråkigt eller alltför dekomprimerat utan bara mer och mer spännande. Och samtidigt som Earp/Holliday-intrigen utvecklas får vi också följa hur en sårad Blueberry från sjuksängen för en Boston-reporter berättar om sin första kontakt med Geronimo många år tidigare, i början av Blueberrys armé-karriär. Det är i mitt tycke en Charlier överlägsen skildring av indianer som Giraud ger; Charlier kunde aldrig riktigt slita sig från de typiska vilda västern-indianerna, men Giraud har en helt annan infallsvinkel. Han är också mycket mer framgångsrik i att skildra grymheterna som indianerna utsattes för, som i scenen där reporterns assistent för första gången träffar på en indianjägares offer. Ingenstans i Charliers album känns det lika obehagligt och träffande som här, och mer kommer i de följande albumen där revolvermannen Johnny Ringo visar sig vara betydligt mer genuint skräckinjagande än någon tidigare galning i serien.

Även personer som Doree Malone, sångerskan som tar hand om den sårade Blueberry och som skulle kunnat varit en karbonkopia av Chihuahua Pearl, är mer mångfacetterade än de vi sett förut. Det är talande att Blueberrys gamla vänner Jimmy McClure och Red Neck lyser med sin frånvaro; de tillhör den gamla versionen av serien och skulle nog känts malplacerade här. Inte för att humor och karikatyrer saknas, men för att de förbehålls irrelevanta bifigurer 🙂

Om man älskar Charliers serie kommer man kanske inte riktigt uppskatta Girauds version som är mycket annorlunda i sin ton, och där dessutom huvudpersonen Blueberry inte längre är den som agerar utan bara observerar. Det finns inte längre någon hjälte som kämpar mot svårigheterna, utan bara olika karaktärer som har egna planer men som mestadels bara drivs mot ett slut som känns ödesbestämt. Själv tycker jag att Charliers Blueberry är en oftast underhållande, traditionellt berättad actionhistoria som är ett bra hantverk, men att Girauds fem album är en mycket intressantare och mer personlig serie, med sin mix av autentisk historia (Earp/Holliday, Johnny Ringo, Geronimo) och fabulering (som att Geronimo och Ringo skulle varit nära revolverstriden vid O.K. Corral, eller för den delen Blueberrys roll). En del av min förtjusning i albumen beror förstås på att jag redan läst så mycket serier med Blueberry och att jag därför är känslomässigt investerad i honom, så när serien plötsligt blommar ut som här känns det så mycket mera. Men jag tycker också att den är genuint bra, och att den behållit Charliers styrkor (som den komplexa intrigen och spänningen), och därtill adderar en överlägsen personskildring, modernare etik, och en mer äkta realism. Så grattis till er som inte tidigare läst de här albumen, och se fram mot nästa samling; det gör iallafall jag!

Kan köpas bl.a. här:

Katten Nils åker till månen

Postat den

Ibland får jag lite dåligt samvete när jag tänker på att jag inte skriver så mycket om svenska serier. Delvis beror det förstås på smak, dvs att jag inte alltid uppskattar samma serier som många förlag, men det är nog också så jag missat en hel del beroende på att de publiceras på ställen jag inte har koll på, som biserier i 91:an (jag hade ju helt missat Mats Källblads underbara Vimmelgrind i dess tidningsversion innan jag blev tipsad om albumen, och sedan tack vare dem läste hans övriga serier också). Så ett tack till förlaget Rabén & Sjögren som nyligen skickade mig Johanna Kristiansson och Joakim Gunnarssons nya bok Katten Nils åker till månen; Nils själv publiceras i Kamratposten sedan mer än 10 år, men den tidningen har jag inte läst på många år, trots att den ofta haft intressanta serier. Nu har jag dock läst den och känner mig omedelbart redo att förklara den för andra som liksom jag inte har stött på den förut; från trogna läsare ber jag om ursäkt i förväg om jag har missuppfattat någonting 😉

Katten Nils känns som en serie som gjord för en tidning som Kamratposten: Det är en serie avsedd för att unga läsare ska kunna läsa den och förstå den helt själv, utan hjälp från vuxna, precis som tidningen i övrigt. Så teckningarna är tydliga med vem som är vem, och karaktärernas utseende och namn återspeglar just deras karaktär. Som Morr, Nils nemesis, som inte bara heter Morr utan Elake Morr, klär sig i en ”tuff” läderjacka (ser det ut som) och har ett ansikte som klär en buse. Fast givetvis är inte Morr egentligen så elak; när det krisar som i den långa episoden om månfärden (boken består av den episoden, plus ett antal kortare rena skämtserier) så är han precis lika orolig som de andra hur det ska gå för Nils.

Manuset har samma raka stil, med en humor som gärna är handgriplig eller består av lek med ord. Med andra ord, den slags humor som jag tror går hem hos läsekretsen (som jag, när jag var i den åldern och själv läste KP):


För en van/vuxen läsare kan det ibland te sig övertydligt och väl enkelt, men det är en fullständigt irrelevant invändning; någon gång måste bli den första man stöter på typer av skämt och historier som berättats många gånger förut, och att göra det i en serie i Kamratposten är ett alldeles utmärkt ställe att göra det på 🙂

Som nog märks uppskattar jag verkligen Kamratposten (med, som sagt, en klart begränsad erfarenhet av tidningen från det sensate decenniet eller två…) och dess målsättning att vara till för de yngre, en tidning som balanserar på den där knivseggen med att vara skriven så att den fungerar för yngre utan att bli vare sig för svår eller för insmickrande barnslig (något som barn är extremt bra på att märka). Och Katten Nils är ett bra exempel på den filosofin. Helt utan anmärkning är den inte; till exempel tycker jag ibland att teckningarna är på gränsen till lite platta och en smula stela. Men på det stora hela är det en bra serie för de yngsta, och jag måste säga att Rabén & Sjögren förtjänar en eloge för sin barnserieutgivning. Jag har skrivit om några av dem här förut, och sedan finns serier som den urcharmiga Ariol som jag bara nämnt apropå den engelska utgåvan, men den finns alltså också på svenska. Så jag hoppas de fortsätter, även om vissa seriebloggare (host-host) kanske ibland är lite slarvig med att notera böckerna…

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Åter till framtiden

Postat den

Dags för en pendang till albumet Minnen från framtiden (hädanefter Mff), samlingen med korta återblickar från några Linda och Valentin-album. Den gången var det de första nio albumen som vi fick läsa mer om, så i den nya boken Åter till framtiden* är det istället diverse karaktärer och miljöer från de senare albumen vi får återse.

Det betyder att den heliga (eller kanske oheliga) treenigheten på Hypsis fortsätter att gräla om hur Jorden ska hanteras, Rubanis ultrakapitalister försöker tjäna än mer pengar, schniarfen schniarfar vidare, med mera. Och precis som i förra boken är det korta berättelser som nog vore tämligen obegripliga för den som inte läst de Linda och Valentin-serier som refereras till, för till skillnad från exempelvis de lika korta berättelserna i Rymdstigar är poängen här inte att konstruera nya avslutade historier utan att påminna om allt som huvudpersonerna varit med om. Så nostalgifaktorn är extremt hög, och det är kanske inte det jag uppskattar mest när jag läser, även om det kan vara rätt mysigt.

Schniarfen är en av de intressantare nya bekantskaperna från de senare LoV-albumen

Men det är också en rörigare bok än Mff, och det är bitvis rätt knepigt att hänga med i berättelserna om man inte kommer ihåg varenda liten detalj från originalalbumen. Det kan vara att jag själv tack vare att jag läste dem som liten kommer ihåg de tidiga albumen så mycket bättre än de senare -> jag har lättare att placera personer och miljöer som refererar till dem. Den tydliga strukturen i Mff där varje episod så tydligt handlade om exakt ett gammalt album gjorde den också lättare att läsa än den här där den strukturen saknas.

Vad som är intressantare är dock att det den här gången faktiskt finns, trots det jag sagt, en större plan med boken: Alla episoderna här utspelas mot den bakgrund som utgörs av det sista avslutande albumet, Tidsöppnaren, med sitt öppna slut för Linda och Valentin. Här försöker Christin & Mézières utvidga det slutet och förklara vad det egentligen innebär, vilket gör att albumet känns som en viktigare del av berättelsen om Linda och Valentin eftersom vi får läsa mer om deras liv efter Tidsöppnaren. Så om någon av de två albumen Mff och Åter till framtiden skulle ingått i den vanliga numreringen av albumen är det nog den senare, men som noterats (se *, igen) är namn- och utgivningen av de två inte helt logisk… 😉

Sen kanske jag personligen inte tycker att fler förklaringar nödvändigtvis är bättre. Christin har alltid haft en dragning åt det en smula flummiga, så när han vill förklara mer blir det ibland ganska ansträngt. Och om Tidsöppnarens slut var ett science fiction-slut av den typiska ”Slut, men tack vare tidsresor/liknande sf-orsaker har status quo ändå återupprättats”-typen så förstärks den känslan här. Jag tror att Christin & Mézières ville ha ett riktigt slut, men att Linda och Valentin samtidigt skulle kunna fortsätta sina äventyr som rymdtidsagenter, och den äta-kakan-och-ha-den-kvar-mentaliteten är jag kluven inför. På ett sätt gillar jag att de fortfarande finns där ute, precis som alltid, men än mer gillade jag att det när serien tog slut var öppet för att vad som helst skulle kunna hända.

Lite darrigt när det gäller manuset alltså, och detsamma gäller Mézières teckningar. Det är inte så konstigt med tanke på att han är 79 år (precis som Christin), men trots att det här albumet är gjort för ett normalt format ser teckningarna mer ut som i redan nämnda Rymdstigar, dvs som om de avsetts för ett mindre format men sedan förstorats. Mézières har alltid varit bättre vad gäller känsla och miljöer än detaljprecision och anatomier, men den här gången ser människorna ibland ännu besynnerligare ut än vad de brukar. En fördel med science fiction: Utomjordingarna ser mycket bättre ut eftersom jag inte kan säga hur de faktiskt borde se ut 😉 Och en liten detalj som jag nämnt flera gånger förut vad gäller andra tecknare, även sådana som tekniskt sett är betydligt vassare än Mézières (som Jim Holdaway), och som jag alltid tyckt är smått fascinerande: Att teckna barn kan riktigt, riktigt svårt, jämfört med att teckna vuxna.

Jag har svårt att tro att det blir några fler Linda och Valentin-album skapade av Christin & Mézières med tanke på hur pass till åren komna de är, och även om Åter till framtiden är lite skraltigt sammansatt är det ändå imponerande att de tillsammans med Mézières syster Evelyn Tran-Lé som stått för färgerna har gjort serien i mer än 50 år. Att den satt sina spår även i Sverige är tydligt för det är helt klart en av de europeisk serier där flest udda och aparta album översatts som inte hör till den egentliga serien, och jag har märkt på besökssiffrorna här på bloggen att det är en serie som det googlas efter ovanligt mycket 🙂

Kan köpas bl.a. här:

*: För den som försöker förstå sig på hur den svenska och den franska utgivningen hänger samman har förvirrande nog det första albumet, på franska Souvenirs de futurs och utgivet som nummer 23 av de ”vanliga” Linda och Valentin-albumen, samtidigt som det nya kom ut återgivits under namnet L’avenir est avancé T1, och det nya heter alltså följdriktigt L’avenir est avancé T2. Man har alltså retroaktivt ändrat så att det gamla albumet nu utnämnts till första albumet i en ny svit Linda och Valentin-album istället för att tillhöra den ursprungliga sviten…

Ännu mera Karl Kämpe

Postat den

Jahapp, ett nytt år så det är också dags för ett nytt nummer av Karl Kämpe-tidningen, närmare bestämt det fjärde i ordningen. Nu var jag lite sen med att läsa nummer tre, men jag tror ändå att utgivningstakten är liiite högre än i början, så kanske nummer fem dyker upp innan året är slut?

Och om så vore så inte mig emot. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen, nämligen att en stor poäng med en karaktär som Karl Kämpe som vi får följa via slumpartade nedslag från hela hans levnad är just hur personen byggs upp. Hittills har vi fått se honom möta sin stora kärlek, munhuggas om filosofi med en nära vän, med mera, och den här gången får vi för första gången se honom när han som karolin faktiskt deltar i Karl XIIs krig mot Ryssland, någonting som jag är säker på är en viktig del av hans identitet.

Episoden från kriget, Dödlig kommendering, tar upp det mesta av tidningen, men vi får också en kortare serie med namnet Gravens hemlighet. Och trots att den första onekligen är viktigare som en pusselbit när det gäller att mejsla fram Karl Kämpe är den andra en gnutta bättre tycker jag. Det beror inte på manuset (som alltid är alla serier skrivna av Jörgen Karlsson) utan på tecknarna, där Dödlig kommenderings Sika Murti är alltför opersonlig och bitvis slarvig, medan Gravens hemlighets Hakan Aydin är betydligt skickligare och mer stämningsfull. Men på det stora hela tycker jag att teckningarna den här gången är klart svagare än häromsistens, med två tecknare som båda har problem att göra Karl Kämpe igenkännlig. Visst är det svårt när alla män har samma uniform, inklusive hattar, men framförallt när det gäller Murti hade jag väldigt svårt att särskilja personerna över huvud taget.

Dödlig kommendering. Och ett för mig nytt svärord!

Så teckningarna får den här gången ett Nja i betyg, medan manusen fortsätter att vara handfasta i sin mycket typiska äventyrsstil. Redan från episodnamnen framgår det vad det är för slags serie, och jag tycker nog att de allra mest lyckade episoderna nu börjar hålla en kvalité som gör att de skulle kunna ingå i exempelvis tidningen Fantomen, en tidning som har liknande serier. Kanske inte riktigt i min smak, men hey, olika smaker är uppfriskande!

Det som däremot får en tydlig 👍 i betyg är utformingen av tidningen själv som känns mer och mer professionell. Den här gången bjuds vi på, förutom huvudserierna, reklam på båda innersidorna från förlag som Ades media (mycket passande tycker jag) och Home Made Comics, en ledare, och till och med två skämtsamma strippar med Karl XI i huvudrollen (givetvis skrivna av Jörgen Karlsson, och tecknade i en trevlig stil av Anders Skoglind). Hela paketet känns mycket mer levande som tidning med en tydlig personlig avsändare i och med ledaren och det mer varierade innehållet, och sammantaget är det en väldigt bra hopsatt tidning. Nu saknar jag bara insändarsidor och en ”Nästa nummer”-blaffa, men det senare kan bli lite svårt när tidningen finansieras nummer för nummer via Kickstarter vilket gör det lite osäkert om nästa nummer kommer och vad det i så fall kommer innehålla. Som det här numret, där Gravens hemlighet var ett stretchgoal som uppnåddes -> tidning blev 8 sidor längre än nummer tre. Jag gillar verkligen att det går att finansiera projekt som det här via Kickstarter eller Patreon; internet när det är som bäst!

Gravens hemlighet
Kan köpas bl.a. här:

MAD: Don Martin 1965-1973

Postat den

don martin 1965-1973 - omslag

SKWOOF. GATHLORP Och framförallt THWOP, den ljudeffekt som jag själv mest av allt sammankopplar med Don Martin, MAD-tecknaren vars andra samlingsbok nu kommit och som (precis som titeln säger) innehåller de serier han gjorde för tidningen  under åren 1965-1973. De här är bara några av de hundratals ljudeffekter i boken, och precis som den första samlingen pryds omslaget av desamma.

Och det tycker jag är mycket rimligt, för det bästa med Don Martins serier är just att de är så extremt mycket just serier: Ljudeffekter är en integral del, Martins mycket speciella sätt att teckna människor som är absurt om man skulle försöka föreställa sig dem i verkligheten ser precis rätt ut på sidan, och humorn är så gott som alltid visuell snarare än textbaserad (förutom ljudeffektskomik, förstås!). Och just i Mad, en tidning där det mesta andra saknade den där seriekänslan, med tecknare som Dave Berg och Mort Drucker som på sitt sätt är skickliga men som mer känns som illustrerade berättelser, så tyckte åtminstone jag när jag var liten att det var skönt när Martins enklare och mer lättydda sidor dök upp.

I den här samlingen har Don Martin hittat sin slutgiltiga form: Mestadels enstaka mycket korta serier, men ofta med sviter av serier med gemensamt tema, med titlar som Don Martin fluktar in en gammal saga, Don Martin tar en ny flukt på samma gamla saga, och Don Martin tar en allra sista flukt på samma jämrans saga, alla serier som utgår från Rapunzel och lägger till en Don Martinsk knorr:

don martin 1965-1973 - saga

Vad mer finns att säga som jag inte sa redan om den förra boken?

  • Jag är lite fascinerad av att 192 sidor, inklusive några artiklar, räcker för att täcka 8 år av MAD. Men det beror nog på att MAD inte publicerades en gång / månad utan mer sällan; som alltid valde MAD sin egen väg istället för att göra som alla andra 😉
  • Jag är också fundersam över hur många sidor som är i färg. Jag är ganska säker på att innanmätet i tidningen i princip alltid var i svartvitt och att de enda färgsidorna alltså var de tre som omslagsarket utgjorde, minus omslaget förstås, så det skulle betyda att Martin i så fall oftast fick breda ut sig där. Men det är klart, vem skulle velat se Dave Berg i färg? Eller så har jag fel, dvs det fanns ibland färg på de inre sidorna, alternativt så har några av sidorna färglagts för senare utgåvor… Någon förklaring måste det ju finnas till de färglagda serierna här som sträcker sig över mer än en sida!
  • Ett plus för serierna här jämfört med de i den förra boken: Som jag skrev härovan har Martin hittat sin slutgiltiga form här, och det innebär också att de skämt som hade sin grund i gamla uttjatade ämnen som den sura frun är mer sällsynta. Här är det ett helt eget universum som serierna utspelar sig i, där crazy-humorn är den enda existerande naturlagen. Jag gillar det nästan abstrakta draget det tillför, där ingenting spelar någon roll förutom den sista knasiga rutan.
  • För den som vill pryda sin vägg med lite Don Martin medföljer också en affisch där två klassiska målningar har omtolkats av honom.

I övrigt ger jag samma rekommendation som förra gången: Läs boken långsamt, för åtminstone för min del blir det för mycket om jag sträckläser den. Jag är i och för sig inte ett jättestort fan av Martins typ av humor även om jag uppskattar att han finns och att hans serier fortlever, så kanske större fans tycker annorlunda. Men kom ihåg att det inte finns sådär jättestora mängder av hans MAD-serier; den amerikanska kompletta samlingen av desamma är på 1200 sidor så det torde betyda att det inte blir mer än sisådär fyra ytterligare volymer på svenska 😉

don martin 1965-1973 - hippie

Blueberry: Toppar och dalar

Postat den

I och med att den sjunde volymen i Cobolts återutgivning av Blueberry dykt upp måste jag konstatera att jag misstog mig när jag förra gången sa att det här skulle bli det sista vi såg av Charliers manus; jag hade fått för mig att även Charliers sista album, Arizona Love, skulle vara en del av bok sju men så är det alltså inte. De tre albumen som ingår är följande:

Spökfolket

Här avslutas berättelsen om Blueberrys liv tillsammans med navajoerna i och med att deras flykt från det karga reservatet fullbordas. Det är snyggt tecknat med en Giraud i högform, och Charlier väver en intrikat historia, men jag tycker ändå att det är rätt skönt när historien tar slut. Varför det?

Trots det jag skrivit om de tidigare böckerna vad gäller Charliers skildring av indianerna och hur han hela tiden förbättrar denna (jämför navajoerna i Spökfolket med indianerna i det tidiga albumet Ensamma örnen och skillnaden är milsvid) så skaver det fortfarande lite, åtminstone för mig. Blueberry fortsätter att vara den enda som kan rädda indianerna; ibland är det självklart han som har bäst möjligheter när det gäller kunskap om hur armén arbetar, men det är lite skumt att han ska vara så mycket bättre än dem på gerillakrigföring med tanke på att det i princip är det indianerna utövat i åratal.

Dessutom känns aldrig Blueberrys kärleksrelation med Chini som mer än en påklistrad dramatisk detalj, för att problemen mellan Blueberry och Vittorio ska få en mer personlig prägel. Och jag tror Charlier tyckte ungefär detsamma, med tanke på hur Blueberry och Chini skiljs åt i slutet av Spökfolket:


Några års samvaro, inklusive att utföra livsfarliga uppdrag för att vinna Chinis kärlek (som han dessutom uppenbarligen har eftersom Chini alltid avfärdat Vittorio så fort hon fått chansen), och det hela slutar med att äh, Vittorio är värd din kärlek, jag drar vidare, tjaba! 😉

Sista kortet

När indankapitlet är avklarat drar handlingen vidare med att knyta ihop alla trådar som lagts ut under seriens (dittills) tjugo år. Härnäst handlar det för Blueberry om att bevisa sanning om sydstatsguldet, och därmed är det givet att han måste bege sig till Mexiko för att hitta Vigo, mannen vars lögner gjorde Blueberry till en rymling:

Charlier är i sitt esse här, med en handling där alla intrigerar mot varandra. Och eftersom Vigo och Blueberry träffats förut känner vet de vad den andre går för, medan de andra stackars parterna i den här historien som tror att de kan utmanövrera Blueberry och/eller Vigo är chanslösa.

Det är ett bra och passande slut på Blueberrys mexikanska äventyr, med en känsla av oundviklighet i dramat. Jag vet inte om Charlier visste att han närmade sig slutet på sin insats vad gäller Blueberry, men visst är det tydligt här att hans plan är att se till att inga bihandlingar lämnas åt sitt öde. Känslan av att en epok går mot sitt slut förstärks av Blueberrys agerande som är mer än vanligt dödsföraktande, där han vet att han nästan inte har någon chans att överleva som han agerar men han gör det ändå, trots att det inte är helt solklart varför han plötsligt så avskyr sitt liv på flykt.

Också Giraud bidrar till stämningen, både i den mer allmänna tonen där den skitiga realismen börjar dra mer åt det impressionistiska hållet (se exempelvis McClures ögon längst ner till vänster på sidan ovan) och i detaljer, som Blueberrys grånande tinningar.

Sedan gillar jag också de sidor som inte är lika fullpackade av text som ofta är fallet med Charlier; ibland trycker han in så mycket text att till och med Blake och Mortimer skulle kunna bli lite avundsjuka. De mer avskalade sidorna där teckningarna får stå för stämningen, utan text och med färgläggning som inte skulle skämmas för sig i Girauds science fiction-serie Inkalen, gör sitt till för att variera rytmen:

Allt som allt, ett av de bästa albumen i sviten.

Vid vägs ände

Ytterligare en titel som anspelar på att slutet är nära. Sydstatsguld-problemet är avklarat, men Blueberry sitter fortfarande i knipan eftersom alla tror att ha försökt mörda USAs president. Så, upp på hästen igen för att avslöja vem de riktiga intrigmakarna var, och dags att återse några andra gamla favoriter/fiender!

Ihopknytandet av trådar är inte riktigt lika framgångsrikt den här gången tycker jag. Vigo är en betydligt intressantare karaktär än de som dyker upp här, och hela den politiska intrigen känns också blek jämfört med det mycket mer personliga anslaget i Sista kortet. Dåligt är det inte, men kanske en smula pliktskyldigt. Och Charlier faller också tillbaka på en del inslag som han använt väl många gånger, som det myckna användandet av dynamit så fort någonting oväntat ska göras:

Men det gör i och för sig att Giraud får tillfälle att briljera; kombinationen av natt, snö och explosioner är svårslagen som stämningsförhöjare, och det jag gillar absolut mest i det här albumet. Färgläggningen är överlag mer dov och mättad än i de tidigare albumen och det ser riktigt bra ut; det framgår inte vem som ursprungligen gjort den (förutom att den är godkänd av och i vissa fall omgjord av Giraud) men en eloge till personen ifråga.

Nu är det iallafall bara ett album kvar av huvudserien där Charlier står för manus, och i det ska den allra sista lösa tråden klaras av: Chihuahua Pearl, den kvinna som Blueberry haft starkast känslor för (som sagt var Chini bara ett stickspår även om hon finns med i fler album än Pearl). Så den får vi se i samling åtta, tillsammans med de första albumen där Giraud även står för manus. Jag har bara läst de sistnämnda en gång förut, på danska, men då tyckte jag att Girauds egna album var starkare än något av Charliers. Vi får se om jag fortfarande håller med mig själv 🙂

Kan köpas bl.a. här:

 

PS. När jag läste den här boken noterade jag för första gången en sak jag inte sett förut. Under läsningen slötänkte jag lite att textningen varierade rätt mycket i boken; ibland vanliga prydliga versaler, ibland lite rundare och med en prick över ‘i’. Men när jag faktiskt tänkte till lite såg jag att det fanns ett system: McClures repliker är konsekvent textade på det senare sättet, medan all annan textning (repliker, textplattor) använder den förstnämnda varianten. Se till exempel sidan från Sista kortet här ovan, där McClure syns till. En snabb titt i Carlsens gamla svenska utgåva visade att ingenting liknande fanns där, men däremot började den här egenheten redan i albumet Chihuahua Pearl i Cobolts utgivning (innan dess ”pratar” McClure likadant som alla andra). Så jag antar att samma gäller de franska originalen men eftersom jag inte har tillgång till dem så är det bara en gissning. Och sen återstår frågan vad det symboliserar: En sprucken whiskyröst? En äldre mans röst? Någon dialekt? Mystiskt!