Etikettarkiv: Recensionsexemplar

MAD: Don Martin 1965-1973

Postat den

don martin 1965-1973 - omslag

SKWOOF. GATHLORP Och framförallt THWOP, den ljudeffekt som jag själv mest av allt sammankopplar med Don Martin, MAD-tecknaren vars andra samlingsbok nu kommit och som (precis som titeln säger) innehåller de serier han gjorde för tidningen  under åren 1965-1973. De här är bara några av de hundratals ljudeffekter i boken, och precis som den första samlingen pryds omslaget av desamma.

Och det tycker jag är mycket rimligt, för det bästa med Don Martins serier är just att de är så extremt mycket just serier: Ljudeffekter är en integral del, Martins mycket speciella sätt att teckna människor som är absurt om man skulle försöka föreställa sig dem i verkligheten ser precis rätt ut på sidan, och humorn är så gott som alltid visuell snarare än textbaserad (förutom ljudeffektskomik, förstås!). Och just i Mad, en tidning där det mesta andra saknade den där seriekänslan, med tecknare som Dave Berg och Mort Drucker som på sitt sätt är skickliga men som mer känns som illustrerade berättelser, så tyckte åtminstone jag när jag var liten att det var skönt när Martins enklare och mer lättydda sidor dök upp.

I den här samlingen har Don Martin hittat sin slutgiltiga form: Mestadels enstaka mycket korta serier, men ofta med sviter av serier med gemensamt tema, med titlar som Don Martin fluktar in en gammal saga, Don Martin tar en ny flukt på samma gamla saga, och Don Martin tar en allra sista flukt på samma jämrans saga, alla serier som utgår från Rapunzel och lägger till en Don Martinsk knorr:

don martin 1965-1973 - saga

Vad mer finns att säga som jag inte sa redan om den förra boken?

  • Jag är lite fascinerad av att 192 sidor, inklusive några artiklar, räcker för att täcka 8 år av MAD. Men det beror nog på att MAD inte publicerades en gång / månad utan mer sällan; som alltid valde MAD sin egen väg istället för att göra som alla andra 😉
  • Jag är också fundersam över hur många sidor som är i färg. Jag är ganska säker på att innanmätet i tidningen i princip alltid var i svartvitt och att de enda färgsidorna alltså var de tre som omslagsarket utgjorde, minus omslaget förstås, så det skulle betyda att Martin i så fall oftast fick breda ut sig där. Men det är klart, vem skulle velat se Dave Berg i färg? Eller så har jag fel, dvs det fanns ibland färg på de inre sidorna, alternativt så har några av sidorna färglagts för senare utgåvor… Någon förklaring måste det ju finnas till de färglagda serierna här som sträcker sig över mer än en sida!
  • Ett plus för serierna här jämfört med de i den förra boken: Som jag skrev härovan har Martin hittat sin slutgiltiga form här, och det innebär också att de skämt som hade sin grund i gamla uttjatade ämnen som den sura frun är mer sällsynta. Här är det ett helt eget universum som serierna utspelar sig i, där crazy-humorn är den enda existerande naturlagen. Jag gillar det nästan abstrakta draget det tillför, där ingenting spelar någon roll förutom den sista knasiga rutan.
  • För den som vill pryda sin vägg med lite Don Martin medföljer också en affisch där två klassiska målningar har omtolkats av honom.

I övrigt ger jag samma rekommendation som förra gången: Läs boken långsamt, för åtminstone för min del blir det för mycket om jag sträckläser den. Jag är i och för sig inte ett jättestort fan av Martins typ av humor även om jag uppskattar att han finns och att hans serier fortlever, så kanske större fans tycker annorlunda. Men kom ihåg att det inte finns sådär jättestora mängder av hans MAD-serier; den amerikanska kompletta samlingen av desamma är på 1200 sidor så det torde betyda att det inte blir mer än sisådär fyra ytterligare volymer på svenska 😉

don martin 1965-1973 - hippie

Blueberry: Toppar och dalar

Postat den

I och med att den sjunde volymen i Cobolts återutgivning av Blueberry dykt upp måste jag konstatera att jag misstog mig när jag förra gången sa att det här skulle bli det sista vi såg av Charliers manus; jag hade fått för mig att även Charliers sista album, Arizona Love, skulle vara en del av bok sju men så är det alltså inte. De tre albumen som ingår är följande:

Spökfolket

Här avslutas berättelsen om Blueberrys liv tillsammans med navajoerna i och med att deras flykt från det karga reservatet fullbordas. Det är snyggt tecknat med en Giraud i högform, och Charlier väver en intrikat historia, men jag tycker ändå att det är rätt skönt när historien tar slut. Varför det?

Trots det jag skrivit om de tidigare böckerna vad gäller Charliers skildring av indianerna och hur han hela tiden förbättrar denna (jämför navajoerna i Spökfolket med indianerna i det tidiga albumet Ensamma örnen och skillnaden är milsvid) så skaver det fortfarande lite, åtminstone för mig. Blueberry fortsätter att vara den enda som kan rädda indianerna; ibland är det självklart han som har bäst möjligheter när det gäller kunskap om hur armén arbetar, men det är lite skumt att han ska vara så mycket bättre än dem på gerillakrigföring med tanke på att det i princip är det indianerna utövat i åratal.

Dessutom känns aldrig Blueberrys kärleksrelation med Chini som mer än en påklistrad dramatisk detalj, för att problemen mellan Blueberry och Vittorio ska få en mer personlig prägel. Och jag tror Charlier tyckte ungefär detsamma, med tanke på hur Blueberry och Chini skiljs åt i slutet av Spökfolket:


Några års samvaro, inklusive att utföra livsfarliga uppdrag för att vinna Chinis kärlek (som han dessutom uppenbarligen har eftersom Chini alltid avfärdat Vittorio så fort hon fått chansen), och det hela slutar med att äh, Vittorio är värd din kärlek, jag drar vidare, tjaba! 😉

Sista kortet

När indankapitlet är avklarat drar handlingen vidare med att knyta ihop alla trådar som lagts ut under seriens (dittills) tjugo år. Härnäst handlar det för Blueberry om att bevisa sanning om sydstatsguldet, och därmed är det givet att han måste bege sig till Mexiko för att hitta Vigo, mannen vars lögner gjorde Blueberry till en rymling:

Charlier är i sitt esse här, med en handling där alla intrigerar mot varandra. Och eftersom Vigo och Blueberry träffats förut känner vet de vad den andre går för, medan de andra stackars parterna i den här historien som tror att de kan utmanövrera Blueberry och/eller Vigo är chanslösa.

Det är ett bra och passande slut på Blueberrys mexikanska äventyr, med en känsla av oundviklighet i dramat. Jag vet inte om Charlier visste att han närmade sig slutet på sin insats vad gäller Blueberry, men visst är det tydligt här att hans plan är att se till att inga bihandlingar lämnas åt sitt öde. Känslan av att en epok går mot sitt slut förstärks av Blueberrys agerande som är mer än vanligt dödsföraktande, där han vet att han nästan inte har någon chans att överleva som han agerar men han gör det ändå, trots att det inte är helt solklart varför han plötsligt så avskyr sitt liv på flykt.

Också Giraud bidrar till stämningen, både i den mer allmänna tonen där den skitiga realismen börjar dra mer åt det impressionistiska hållet (se exempelvis McClures ögon längst ner till vänster på sidan ovan) och i detaljer, som Blueberrys grånande tinningar.

Sedan gillar jag också de sidor som inte är lika fullpackade av text som ofta är fallet med Charlier; ibland trycker han in så mycket text att till och med Blake och Mortimer skulle kunna bli lite avundsjuka. De mer avskalade sidorna där teckningarna får stå för stämningen, utan text och med färgläggning som inte skulle skämmas för sig i Girauds science fiction-serie Inkalen, gör sitt till för att variera rytmen:

Allt som allt, ett av de bästa albumen i sviten.

Vid vägs ände

Ytterligare en titel som anspelar på att slutet är nära. Sydstatsguld-problemet är avklarat, men Blueberry sitter fortfarande i knipan eftersom alla tror att ha försökt mörda USAs president. Så, upp på hästen igen för att avslöja vem de riktiga intrigmakarna var, och dags att återse några andra gamla favoriter/fiender!

Ihopknytandet av trådar är inte riktigt lika framgångsrikt den här gången tycker jag. Vigo är en betydligt intressantare karaktär än de som dyker upp här, och hela den politiska intrigen känns också blek jämfört med det mycket mer personliga anslaget i Sista kortet. Dåligt är det inte, men kanske en smula pliktskyldigt. Och Charlier faller också tillbaka på en del inslag som han använt väl många gånger, som det myckna användandet av dynamit så fort någonting oväntat ska göras:

Men det gör i och för sig att Giraud får tillfälle att briljera; kombinationen av natt, snö och explosioner är svårslagen som stämningsförhöjare, och det jag gillar absolut mest i det här albumet. Färgläggningen är överlag mer dov och mättad än i de tidigare albumen och det ser riktigt bra ut; det framgår inte vem som ursprungligen gjort den (förutom att den är godkänd av och i vissa fall omgjord av Giraud) men en eloge till personen ifråga.

Nu är det iallafall bara ett album kvar av huvudserien där Charlier står för manus, och i det ska den allra sista lösa tråden klaras av: Chihuahua Pearl, den kvinna som Blueberry haft starkast känslor för (som sagt var Chini bara ett stickspår även om hon finns med i fler album än Pearl). Så den får vi se i samling åtta, tillsammans med de första albumen där Giraud även står för manus. Jag har bara läst de sistnämnda en gång förut, på danska, men då tyckte jag att Girauds egna album var starkare än något av Charliers. Vi får se om jag fortfarande håller med mig själv 🙂

Kan köpas bl.a. här:

 

PS. När jag läste den här boken noterade jag för första gången en sak jag inte sett förut. Under läsningen slötänkte jag lite att textningen varierade rätt mycket i boken; ibland vanliga prydliga versaler, ibland lite rundare och med en prick över ‘i’. Men när jag faktiskt tänkte till lite såg jag att det fanns ett system: McClures repliker är konsekvent textade på det senare sättet, medan all annan textning (repliker, textplattor) använder den förstnämnda varianten. Se till exempel sidan från Sista kortet här ovan, där McClure syns till. En snabb titt i Carlsens gamla svenska utgåva visade att ingenting liknande fanns där, men däremot började den här egenheten redan i albumet Chihuahua Pearl i Cobolts utgivning (innan dess ”pratar” McClure likadant som alla andra). Så jag antar att samma gäller de franska originalen men eftersom jag inte har tillgång till dem så är det bara en gissning. Och sen återstår frågan vad det symboliserar: En sprucken whiskyröst? En äldre mans röst? Någon dialekt? Mystiskt!

Slovakiska vampyrer: Anima

Postat den

Jag missade tyvärr seriefestivalen i Stockholm i år, och det innebär att jag inte fick min vanliga dos med seriefanzin i år (har inte kunnat åka på någon annan festival heller, suck). Och det innebar också att det inte blev något nytt fanzin av Stef Gaines efter att ha köpt sådana 2015, 2016, och 2017. Men istället så har jag nu precis läst sju stycken av henne: Sex digitala där hon både tecknat och skrivit, och ett sjunde nyutkommet i fysiskt format där Jesper Nordqvist står för teckningarna. Alla ingående i samma ännu inte avslutade serie vid namn Anima som handlar om svenska Mikaela som på besök hos sin moster i Slovakien träffar Nemesis, en 400 år gammal vampyr.

Vampyrerna (det finns flera) till trots är det inte en skräckserie, även om det syns till en del gruvliga scener; Nemesis själv är en reko vampyr som jobbar på sjukhus för att kunna ”låna” blod därifrån, och Mikaela blir en smula motvilligt intresserad av honom. Lägg till en ondsint ännu äldre vampyr, agenter från Paranormala Ministeriet som slåss mot (bland annat?) vampyrer, och en tragisk kärlekshistoria mellan Nemesis och hans första fru där den ökända Elisabet Báthory spelade en avgörande roll, och krydda sen med situations- och karaktärshumor à la manga och voilà: Anima!

Som jag skrivit förut gillar jag Gaines serier, framförallt för att de är så otvetydigt just serier och ingenting annat. Ta en serie som hennes Prinsen & Björnen; i ett annat medium betvivlar jag att jag skulle gillat den lika mycket. Anima tror jag är den första av hennes serier som jag läst med så tydligt skönlitterär känsla, och en väldigt rakt berättad historia med stora, nästan övertydliga, känslor och gester. Här svimmas det, här älskas det över århundraden, här känns det fullständigt självklart att i princip alla människor som man träffar på i Slovakien av olika anledningar kan prata svenska:

Anima - Nemesis1.jpg

Anima - Nemesis2

Gaines

En djup historia är det inte, men underhållande är den, hela tiden 🙂

När Nordqvist tar över pennan i den sjunde delen måste jag erkänna att det kändes lite konstigt med stilbytet. Gaines version har mycket av känslan från manga i sig, med den nämnda humorn men också i vilka karaktärer som finns med, typ Katt/Katarina här ovan, men vad gäller teckningarna är det en mer personlig stil som gäller, även om ansikten och en del annat helt klart inspirerats av manga. Nordqvists version är mer av manga full on, inklusive anatomi med mera, och på en del sätt är han en i traditionell mening säkrare tecknare än Gaines, men jag föredrar ändå hennes mer särpräglade teckningar. Nordqvist är inte alls dålig, men åtminstone i den här serien känns den lite väl mycket som en generisk stil utan egna drag.

Anima - Nordqvist

Nordqvist. Och nej, jag gillar fortfarande skämtet 🙂

Som sagt är det en kul och charmig serie, och även om jag saknar Gaines teckningar en smula var det precis som Gaines berättar i sin efterordsserie (som sagt, många drag av manga finns det!) en bra idé att anlita någon annan eftersom hon inte hade tid att teckna själv; utan Nordqvist skulle det aldrig blivit någon del sju, och nu blir det förhoppningsvis fler delar och kanske till och med en avslutning, något som längre berättelser i fanzinform ofta har svårt att ordna. Så heja, Gaines/Nordqvist 🙂

 

För läsning:

 

Legenden om Tex Willer – Hämnaren

Postat den

Tex Willer är ett namn jag känner igen lite svagt från när jag var liten; det var en serie som jag i bakhuvudet var medveten om existerade, men den befann sig definitivt i periferin av mitt läsande. Någon gång såg jag ett häfte och jag har ett diffust minne av att ha läst en episod där en utomjordisk invasion medelst växter (kaktusliknande har jag för mig?) hotade Jorden men där Tex Willer klarade kakan. Men det kan iofs varit någon annan serie; som sagt var det här en serie som jag med nöd o näppe minns att den funnits. Men nu har Ades Media gett ut ett album med serien så det är dags att se vad det egentligen är fråga om 🙂

Och svaret är åtminstone när det gäller det här albumet, Hämnaren, att det är en mycket typisk västernhistoria à la spagettivästern som erbjuds: Långa trenchcoats, blodiga revolverdueller, och en uppsjö karaktärer som varierar från genuint onda till mer moraliskt tveksamma. Renhjärtade och ädla hjältar göra sig icke besvär i den här där en ung Tex Willer som är ute för att hämnas på de som dödat hans far på sin höjd framställs som inte lika moraliskt korrupt som andra, men en våldsam typ som hellre tar till vapen än försöker hitta en fredlig utväg är han allt.

Trenchcoats: ✔︎
Regn: ✔︎
Widescreen: ✔︎

Serien är en del i en svit fristående böcker som gör nedslag i Tex Willers historia vilket gör att den borde vara en bra introduktion för Willer-nybörjare som jag (de där eventuella mördarkaktusarna räknar jag inte), men den lyckas lite sisådär med det vad gäller manuset. Jag klarar av att följa med i Mauro Bosellis historia men utan att ha läst serien förut ekar det känslomässigt tomt när personer med minimal presentation dyker upp som jag inte har någon relation till. Jag anar till exempel att Tex interaktion med sin mer fredliga bror som här klaras av på någon sida kan vara avsedd att ha stor tyngd, men för mig är den betydelselös eftersom jag aldrig sett brodern förut och innan han dök upp på sidan inte visste att han existerade. Samma sak med andra karaktärer här som sheriffen Callahan, desperadon Juan Cortina, med flera; det är för många personer som trängs på sidorna för att jag ska hinna lära känna någon av dem. Visserligen är det inte ovanligt i spagettivästern med komplicerade intriger med multipla parter, men här är det snarare en okomplicerad intrig med onödiga multipla parter som rusar förbi.

Det är givetvis knepigt med en serie som funnits i mer än 70 år när en ny läsare som jag ger sig på den, med tanke på all den bakgrundshistorik som finns. Men jag tycker ändå att det kan göras bättre om fokus ligger på att berätta en bra historia som står på egna ben, och att inte nödvändigtvis inkludera alltför många karaktärer utan nöja sig med någon enstak som då istället kan skildras djupare. Här känns det mer att det handlar om att pricka av att alla som borde nämnas också nämns.

Jag kan inte låta bli att tänka på en annan västernserietidning som hade ett liknande upplägg, dvs att låta olika serieskapare göra fristående historier om en karaktär som funnits i decennier och som hoppade vilt i karaktärens liv: DCs Jonah Hex-tidning från 2006-2011. Jag själv hade onekligen lite mer kunskap om Hex när jag började läsa tidningen än jag hade om Willer så det hjälpte förstås, men den serien lyckades medelst bra historier att få mig intresserad av vilka bipersonerna var och deras relation till Hex, något jag tycker Hämnaren tyvärr inte lyckas lika bra med.

Stefano Andreuccis teckningar tycker jag däremot är mer lyckade i sin slicka europeiska stil. De blir ibland snudd på klichéer av sig själva när spagettivästern-influenserna blir starka, men det ingår i konceptet så det är i praktiken inget problem. Plus för en utmärkt färgläggning (signerad Matteo Vattani), och för en likaså bra fysisk utgåva; det märks att det är fans som ligger bakom, precis som det brukar vara med Ades-utgåvor. Det enda som kändes lite off med illustrationerna är att Tex Willer själv är så snutfager och det känns lite udda i en spagettivästern där alla brukar vara lika fula och skitiga 😉

Jag anar att för den som redan gillar Tex Willer och har hunnit bygga upp en relation till serien är det här en mycket bättre bok än för mig; som en introduktion till Tex Willer fungerar Mauro Bosellis manus mest i att det syns till så många personer som jag antar är viktiga för Willer och som jag nu är medveten om att de existerar, men för den som redan vet vilka dessa är kan scenerna med dem fyllas på med mycket mer känslor. För min del vet jag efter läsningen att Tex Willer har en bror, att hans far mördades, och att han eventuellt är/kommer bli vän med Jim Callahan och Juan Cortina. Men vem han (eller de andra) är som person har jag fortfarande ingen aning om; förhoppningsvis blir det mer karaktärsuppbyggnad och mindre action i fortsättningsalbumet/n.

Kan köpas hos bl.a.:

Gaston – Den kompletta samlingen 1

Postat den

Gaston 1 - omslag

Tredje gången gillt för Gaston på svenska skulle jag vilja hävda, i den bemärkelsen att det här är den klart bästa utgåvan av André Franquins franska humorklassiker med kontorshjälpredan Gaston,Gaston - Nickes frustration den alltid opålitliga, alltid distrahera(n)de, men hela tiden suveränt fokuserad på vadhelst fångat hans intresse för stunden. Kort sagt, en person som det är kul att läsa om men som skulle få mig att skrika högt av frustration om jag behövt arbeta med honom.

Serien har redan getts ut både som vanliga album (18 stycken) och i en samlingsbox från 2007 (7 inbundna böcker i något mindre format än vanlig albumstorlek), och nu är det alltså dags för ytterligare en komplett utgåva. Så varför skulle den som gillar serien och kanske redan äger den sen tidigare införskaffa också den här?

Faktum är att det finns flera goda skäl, närmare bestämt:

  • Den fysiska utgåvan: Formatet är här större än någon av de tidigare två, och framförallt jämfört med den tidigare samlingsboxen där både teckningar och kanske ännu mer textningen är svårlästa är det ett stort plus. Pappret är också trevligt tjockt, och utan glans, precis som det ska vara för en serie av den här sorten.
  • Översättningen: Det är en nygjord översättning av Björn Wahlberg som erbjuds och när jag jämför med den gamla, signerad Stellan Nehlmark, är det bättre flyt och ett naturligare språk. Delvis beror det nog på att Nehlmarks översättning har flera decennier på nacken, men jag får också en känsla av att den slarvar lite, och att den är gjord i en tid när en serieöversättning inte var det allra viktigaste i världen. Det är ju iofs sant, men kanske inte den optimala inställningen för en översättare 😉
  • Redigeringen: Det här är enklast att visa med exempelsidor, den första från den gamla boxen och den andra från Cobolts nya utgåva. Notera dels det onödiga Gaston-huvudet som avgränsar episoderna i den äldre utgåvan, dels den mycket bättre anpassade textningen (och en enligt mig ett mer passande fett typsnitt) av Gastons skratt i den nyare; generellt sätt känns det som om den äldre tonar ner inslag i serien, både ljudeffekter, textning och översättning, medan den nya vågar vara mer lössläppt, som Gaston själv:

Gaston 116-117 - box

Gaston 1 - textning

  • Känslan av kontinuitet: I de gamla 18 albumen blandades det friskt med Gaston-sidor från olika tider, men både i den äldre boxen och i den här nya utgåvan handlar det om att kronologiskt presentera serien. Vackert så, men i den nya boken fick jag en mycket tydligare känsla av hur Gaston fungerade som serie i Spirou-tidningen, och det var något av en mini-uppenbarelse. Sidorna i sig är roliga, men jag tror att serien var ännu bättre i sitt sammanhang; det finns gott om exempel på hur serien användes som ett metaskämt, att Gaston verkligen arbetade på Spirou, som när Gastons möss rymmer vilka syns till i tidningen, när han byter ut tidningens logga, mm. Allt detta nämns också i den äldre boxen, men den här gången kände jag tydligare hur det kan ha upplevts av dåtidens läsare.

Men givetvis är det allra bästa skälet till läsning att det är en riktigt bra serie. Franquin ses som en av de allra största belgiska serieskaparna och Gaston är hans egen serie, den som åtminstone för min del präglat min bild av honom. Och den är fortfarande rolig, med en humor som inte åldrats nämnvärt (de traditionella könsrollerna finns givetvis här, men det är sällan de som driver skämten). Hopplösa medarbetare har och kommer alltid finnas, och slackern Gastons avslappnade stil och personlighet kommer nog alltid framstå som lika irriterande som komisk.

Och sen är det förstås teckningarna. Här, i början av serien, är de prydligare och lite mer upprätta; allteftersom blir allting mycket rundare och krummare, där personernas skelett kommer uppföra sig som vore de av gummi och där omgivningarna bågnar och vibrerar, en stil där allting ser ut att konstant röra på sig. Mitt i denna ständiga rörelse går så den krummaste och böjligaste av dem alla, Gaston, i sin dvalliknande tillvaro, alltid redo till en tupplur när tillfälle ges, och om det inte är möjligt så kan man ju alltid spendera tiden med någon ny briljant men samtidigt helt oanvändbar uppfinning. Allt medan Nicke och i senare serier Mossberg förtvivlar och svär över det oblida öde som bestämt att just de ska ha drabbats av Gaston.

Gaston 1 - ryggrad

Gaston är lite för böjlig tycker Nicke, som föga anar hur Gaston kommer se ut några år senare…

Kan köpas hos bl.a.:

 

Allittererande uppföljare: Karl Kämpe & Malcolm Max

Postat den

Idag tänkte jag titta in och se hur det går för två seriehjältar: En svensk karolin och en tysk-engelsk vampyrjägare. Först ut: Karl Kämpe!

Jörgen Karlssons karolin knegar på; en tidning / år har det blivit, tre år på raken, och det är den tredje som jag nyligen läst. Det är ett tag sedan den kom ut men den råkade bli felsorterad hos mig och det var först i o m en rejäl storstädning som den poppade upp. Hm.

Hur som helst, här erbjuds två historier, en längre och en kortare. Den kortare, Färjkarlen, illustrerad av Reine Rosenberg, är en bagatell. Snyggt tecknat och färglagt av Rosenberg, precis som hans Den enda kvinnan i tidning nummer två, som lyckas frammana tystnaden och ödsligheten en mycket dimmig dag, men historien med Karon är lättviktig och gåtan som ställs är lite väl välkänd tycker jag. Dock, som sagt, det eleganta utförandet gör att den fungerar som utfyllnad.

Den längre, Den kosmiska balansen, illustrerad av Fredrik Mattsson, har mer tyngd i sin version av hur en mara drabbar Kämpe och hans vän Martin råkar komma i vägen för en mara, eller som hon här kallas, en succuba. De fångar henne snabbt, men det är först då de riktiga problemen börjar.

Karl Kämpe 3v2

Jag måste säga att jag gillar Mattssons teckningar. Han är inte helt stabil vad gäller ansiktsuttryck och anatomi, och stelt är det ibland, men hans stil är långt ifrån den generiskt trista man ofta ser i äventyrsserier av modernt slag. Istället för slicka linjer där alla ser menlöst vackra ut är det här istället mer fråga om att anletsdrag karvats ut, med ett resultat som är en blandning mellan realism och karikatyr som jag gillar. Färgläggningen drar också den åt det tyngre hållet och sammantaget uppskattar jag resultatet som har personlighet. Mer övning behövs, förvisso, men jag gillar stilen.

Berättelsen i sig fortsätter att både fylla i bakgrundsdetaljer om Kämpe själv, och det här är nog den första av serierna där jag får mer hum om vem han är som person, som någon man umgås med dagligen, i hans diskussioner med Martin. Berättelsen är inte över sig dramatisk, trots maran och hot om våld, och det blir heller ingen våldsam upplösning eller sensmoral.

Som jag skrev förra gången tycker jag anslaget till Karl Kämpe är intressant. Karlsson skriver på hemsidan att han velat göra en svensk version av Robert E Howards hjältar, och de serier jag läst ger vid handen att han verkligen menar det. Det är längre dramatiska serier, korta bagateller, mer filosofiska historier, allt i en salig blandning. Det är ett sätt att berätta som jag tycker om, med serieexempel som den mycket lyckade tolkningen av Jonah Hex för några år sedan, men det har en tydlig nackdel: Jag måste läsa mycket material med karaktären för att berättargreppet ska bli effektivt.

Och det är lite av ett problem med Karl Kämpe, dvs att det inte finns så många serier med honom vilket gör att jag fortfarande inte vet riktigt vem han är . Ännu, vill säga, för all cred åt Jörgen Karlsson som envetet jobbar på, och  en Kickstarter för tidning nummer fyra pågår i detta nu.

Dagens andra serie är den tysk-engelska (tyska serieskapare, engelsk huvudperson) Malcolm Max, med albumet Återuppståndelsen som tar vid där förra albumet Gravskändarna slutade. Så först måste cliffhangern lösas, och här tycker jag allt Peter Mennigens manus fuskar en smula när Max flyr från Towern men what the hey, som en som gillar hur Buster Crabbes Flash Gordon fixade sina cliffhangers genom ren bluff/rena lögner kan jag egentligen inte klaga 😉

Sen är det dags för en del svar på vad som ligger bakom alla försvinnanden och mord, och de trådarna knyter Mennigen ihop bra. Jag är som alltid en sucker för intriger där det inte bara är en enkel gott-mot-ont-intrig utan där det finns fler parter inblandade, och här finns det gott om parter som alla har sina mål, med slutresultatet att albumet avslutas med ytterligare en cliffhanger. Om jag förstått rätt den sista eftersom det tredje albumet ska avsluta just den här berättelsen.

Jag tycker fortfarande om Malcolm Max med dess otrendiga ton och berättarstil. Berättande textplattor som strikt talat inte behövs är legio, personernas dialog är ibland pompös och alltid omständlig, och tillsammans ger det en gammeldags känsla som lyckligtvis har gott om charm. Alla är mycket noga med att artigt förklara vad de gör och varför, och till och med när Max och Charisma konfronterar professor Shacklock som är upphovet till allt elände så diskuteras mord mm utan större åthävor. Sen finns det också gruvliga inslag, alla förtjänstfullt illustrerade av Ingo Römling, men även dessa känns mer kittlande, som i en halvt allvarlig, halvt komisk, skräckfilm.

Malcolm Max - Uppståndelsen - civiliserat samtal

Allt som allt är det en serie som vad gäller balansen skräck/humor/drama är närmare saker som den moderna Doctor Who snarare än serier som Hellblazer. Presentationen är utmärkt, med bra tryck, stort format, och en hel del skisser, bakgrundstexter och annat smått och gott extramaterial. Jag ser fram mot avslutningen och vem vet, kanske några vampyrer också, något som trots att Malcolm Max sägs vara vampyrjägare det hitintills rått stor brist på 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Love in Vain – Robert Johnson 1911-1938

Postat den

Love in Vain - omslag

Cobolt Förlag är nog mest känt för sina återutgivningar av klassiska serier som Blueberry och Linda och Valentin (eller för den delen nytolkningar av klassiker), men det hindrar dem inte från att också ge ut självständiga böcker utan historiska serieanknytningar. Som dagens ämne, Love in Vain – Robert Johnson 1911-1938 som visserligen också den har ett historiskt inslag men i formen av att vara en biografi över bluesmusiker Robert Johnson.

Själv kände jag bara vagt igen hans namn från några samling-CDs (ni vet, sådana där blanka runda saker från f.S., före Spotify) med gammal blues som jag har i hyllan så den här skildringen av hans korta liv var helt ny för mig. Men trots det känns den ack så välbekant för en tidig bluesmusiker: Född i Södern där rasismen frodades, en trasslig familjehistoria, en början som bomullsplockare, för att sedan lyckas slita sig från det tröstlösa livet med hjälp av musiken. Men med en sån bakgrund är det givetvis extremt svårt att bygga upp ett stabilt liv så att han enligt dem som kände honom trots sin tillbakadragenhet var svår på både sprit och kvinnor (vilket bidrog till hans tidiga död) är inte förvånande.

Love in Vain - Södern

Serien innehåller fler detaljer om precis vilka han träffade, gifte sig med, slogs med, osv, men egentligen är det aldrig väsentligt för läsningen. För författaren J M Dupont och tecknaren Mezzo syftar snarare till att skildra Johnson med hjälp av stämning och poesi i både text som bild, med andra ord mer som lyrik än som en regelrätt biografi där man prydligt går igenom exakt vad som hände i Johnsons liv. Delvis beror det kanske på att rena fakta om Johnson är svåra att få tag på, vilket till exempel hans Wikipedia-sida exemplariskt visar genom att ägna stora delar av texten till att utreda hur han egentligen dog (inget säkert svar finns), var hans eventuella grav är belägen (finns tre stycken att välja bland), och legenden som säger att han liksom många andra bluesmusiker lärde sig spela med hjälp av djävulen.

Men huvudsakligen är det nog ett konstnärligt val att skildra honom som man gör, inklusive berättarrösten (vars identitet inte avslöjas förrän i slutet), ett försök att få läsaren att känna honom som människa snarare än som en historisk karaktär. Och att undvika den regelrätta biografin till förmån för en känsla av en mörk saga gör också att Dupont slipper gå in närmare på det som jag bara anar här, närmare bestämt att Johnson knappast var en trevlig person utan snarare någon som själviskt utnyttjade framförallt kvinnorna i sitt liv.

Det är en mycket snygg bok, i ett liggande format och med Mezzos svartvita teckningar fyllda av tusch som lite påminner om tecknare som Charles Burns men med mycket lösare konturer. Den är också mycket fransk i sitt sätt att skildra en typisk amerikansk företeelse på ett närmast mytologiskt sätt; det finns många serier där till exempel New York på 70-talet skildras på ett liknande sätt, eller förbudstiden, eller jazzmusiker. Det kan ibland bli lite krystat och överdrivet, men Love in Vain svävar inte iväg för mycket, mestadels tack vare Mezzos teckningar som tack vare sin tyngd och fysiska närvaro håller berättelsen på marken.

Själv tycker jag Love in Vain är som bäst när den är så långt som möjligt från en biografi som plikttroget listar årtal och händelser, när berättaren (som skulle kunnat utnyttjats oftare) istället mer personligt kommenterar Johnsons liv. Då får den liv, och då får jag lust att lyssna på Johnsons musik, och det är nog precis vad Dupont & Mezzo önskar sig från läsaren 🙂

Love in Vain - intro

Kan köpas hos bl.a.: