Etikettarkiv: scanlation

Vampironica, The Vampire of Benares, och en eftersläntrande varulv

Postat den

När jag nyligen skrev om några nylästa serie-varulvar glömde jag en, nämligen Jughead: The Hunger, så jag tänkte ta några ord om den innan jag övergår till de betydligt mer belevade vampyrerna 🙂

Som titeln säger handlar det här om en av alla alternativa Acke/Archie-serier; det amerikanska förlaget har de senaste åren gett sig den på att ta ut svängarna och låter sina helylle-hjältar genomgå alla möjliga prövningar. Här är det Sopprot/Jughead som visar sig drabbad av en gammal familjeförbannelse som gör honom till en jagad seriemördare, med Betty i en Buffy-roll när det framkommer att enda skälet till att hon blivit vän med hela gänget är för att hålla koll på Sopprot och omedelbart döda honom om han visar sig vara en varulv.

Det är fortfarande lite roligt att se just Acke och hans vänner i sådana här situationer eftersom de vanliga serierna är så extremt oförargliga, men trots min förtjusning i varulvar är det här ändå inte en serie jag fastnar för. Den första, fristående, tidningen som bara heter The Hunger, utan nummer, är helt OK: Deppig till max, där Sopprot plågas av vad han gjort och där hela Riverdale skräckslaget håller sig inne på kvällarna efter att bland annat fröken Grundlig/Ms Grundy och Ethel dödats. Frank Tieris manus är både suggestivt och skrämmande, och Michael Walshs teckningar och en färgläggning som påminner mycket om den i Afterlife with Archie (zombie-serie med Acke) likaså.

Jughead - The Hunger - Dilton

Från det fristående numret

Men sen, när det blir en ongoing med hittills åtta nummer, tappas nästan allt bort. Serien byter fokus från Sopprots ångest till någonting annat som är lättare att göra fler tidningsnummer av, nämligen en kamp i större format mellan varulvar, varulvsjägare, och alla möjliga andra intressenter. Från att ha varit en psykologisk skräckserie blir det ett trist actiondrama, och de tecknare som efterträder Walsh är betydligt plattare.

Manuset, fortfarande skrivet av Tieri, börjar också blanda in lättsamma toner som är helt malplacerade: Från att i det fristående numret scener synts till där Acke, Betty och Sopprot inte vet hur de ska hantera det faktum att Sopprot dödat flera av deras vänner å det gruvligaste kan man nu läsa gemytliga diner-scener där samma personer glatt äter och pratar med en känsla av att ”det är ju synd att du gjorde det där, men det gjorde ju inte så mycket”. Tondövt, helt enkelt.

Jughead - The Hunger - Ragge

Från ett av de senare numren där det hela degenererat till action med lurviga figurer (här Sopprot vs Ragge/Reggie), inklusive hårdkokta repliker

Att det sen också dyker upp gigantiska luckor i manuset som att varulvar plötsligt kan resonera och prata som människor och att det därför är minst sagt skumt att Sopprot tidigare skildrats som helt omedveten om vad han gör medan han är förvandlad gör mindre; stämningen är redan förstörd. Så nä, inte heller The Hunger är serien som äntligen ger varulvarna deras rätta plats 😉

Men nu är det dags för vampyrer istället!

Fast ärligt talat, åtminstone den här gången handlar det om serier som inte är några odödliga mästerverk, de heller. Först ut en till titel med Acke och hans vänner: Vampironica, där gissa vem förvandlas till vampyr.

Precis som The Hunger är en rak varulvshistoria är det här en med vampyrer. Men manuset av Greg & Meg Smallwood är smartare: Det tar det lite lugnare, dvs de gör inte slut på hela Riverdales befolkning på en gång, och det känns som om det finns en genomtänkt längre berättelse här, när en gammal kraftfull vampyr slår sig ner i Riverdale och attackerar Veronicas familj med följden att Veronica själv blir en vampyr, men inte en ond sådan utan en som vill stoppa farsoten. Men helt oförändrad är hon inte…:

Vampironica - pool

Utmärkta teckningar av Greg Smallwood och som sagt en stabilt berättad historia gör det här till dagens bästa serie, tveklöst. Originell är den inte (hittills iallafall), men underhållande. Och som sagt, riktigt snygg är den också. Vi får se om den håller kvalitén när fler än de nuvarande tre numren kommer ut; jag hoppas den fortsätter lagom länge, säg i typ åtta nummer och att den sedan är avslutad för det är ungefär så länge som det känns att historien kommer hålla.

Sista vampyren ut är tecknad och skriven av Georges Bessis, i Sverige nog mest känd som Fantomen-tecknare. Tre album (i scanlation) handlar det om, där en engelsman vid namn Mircea möter någonting oförståeligt i Indien, närmare bestämt i Varanasi, här benämnd med sitt alternativa namn Benares: The Vampire of Benares. Han har rest dit för att hjälpa sin flickvän Anjis pappa Deepak med ett reportage, men väl där går allting snett för dem alla, och Mircea dras in i en hallucinatorisk drömvärld.

The Vampire of Benares - coolt

Tidig scen

Efter första albumet tyckte jag att serien var lite väl flummig. Det är oklart om det verkligen finns några monster i Benares eller om Mircea hallucinerar, påverkad av droger eller någonting annat. Men det fanns en del bra teckningar och jag har läst många, väldigt många, serier där manuset har svårt att hålla tråden, och eftersom det bara handlade om två till album så var det bara att läsa på.

I det andra albumet blir saker tydligare: Vampyrerna är riktiga, och deras värld beskrivs med mer detaljer och skärpa. Lite bättre tyckte jag för den där europén som flummar fram i Indien och upplever mystiska saker som kanske finns, kanske inte, är en standardhistoria som jag klarar mig bra utan.

Men hej vad fel jag hade! För i den tredje fortsätter trenden och allting faller ihop som ett korthus. Faktum är att den drabbas av precis samma problem som The Hunger: När mystiken faller visar sig vampyrerna vara småtråkiga politiker som slåss inbördes. Bessis fortsätter att teckna väl, men varje gång en suggestiv scen målas upp förstörs den av det jordnära innehållet.

The Vampire of Benares - ocoolt

Jag kan inte säga synd på så rara ärtor för serien var som bäst sisådär innan, men inte hade jag trott att den skulle bli så usel mot slutet. Jag undrar jag om den sålde sämre än man hoppats och att Bessis snabbt snickrade ihop ett slut…

Slutsummering: En lovande men egentligen bara påbörjad serie, två som faller hårt. Och inte var det varulvsserien som var den lovande heller. Snyft.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Billy Bat

Postat den

Billy Bat inleds i USA under tiden efter andra världskriget med att Kevin Yamagata, en japan-amerikansk serietecknare, står på randen till det stora genombrottet med sin seriekaraktär Billy Bat, en hårdkokt fladdermus-detektiv med stora likheter med Musse Pigg, likheter som kommer växa allteftersom Billy Bat fortsätter. Men en dag frågar någon Yamagata om varför han kopierat en figur som redan finns i Japan, och Yamagata som visserligen vistats i landet som tolk åt amerikanska armén under efterkrigstiden men inte har något inget minne av att ha sett någon fladdermusliknande karaktär förstår ingenting. Men han kan inte låta bli att fundera på det, och bestämmer sig därför för att resa dit och överlämna sin serie åt sin assistent Chuck Culkin. Väl i Japan börjar han nysta i historien och förstår snart att det inte bara handlar om en eventuella kopia av en serie utan någonting mycket viktigare, någonting världsomvälvande…

Jag har taggat det här inlägget med science fiction och det kan nog stämma, men jag kunde nästan lika gärna ha valt taggen fantasy eller skräck för precis som när det gällde Naoki Urasawas 20th Century Boys finns det mesta i Billy Bat. Vad sägs om parallella världar, mystiska krafter som styrt världens utveckling sen begynnelsen, grov rasdiskriminering i USAs sydstater, en konspiration som involverar bland annat Judas Iskariot/Hattori Hanzo/Frans Xavier/Einstein/Hitler/Kennedy-mordet/månlandningen/9/11, profetior, och annat smått och gott? Och då har jag ändå inte ens nämnt Billy Bat själv, seriefiguren som om och om igen uppfinns av olika serietecknare runtom i världen, ofta med olyckliga följder både för tecknaren och omgivningen.

Lee Harvey Oswald

Quiz: Vem är denna historiska karaktär som pratar med Billy? En ledtråd för den som inte känner igen honom är att mannens efternamn och namnet på en av Walt Disneys allra tidigaste figurer är detsamma.

Faktum är att det är lite för mycket av allt i serien. När Urasawa är som bäst får jag gåshud, och den reaktionen kan orsakas både av krypande skräckinslag och för att dittills disparata element plötsligt passar ihop på ett nytt, smart och (antagligen) olycksbådande sätt. I serier som psykothrillern Monster (ursäkta den krattiga recensionen men det var en av mina allra första här på bloggen) och 20th Century Boys förekommer båda delarna, men i Billy Bat är det mer ont om dem. Historien, skriven av Urasawa tillsammans med Takashi Nagasaki, är rejäl och med tuggmotstånd, och människorna vi lär känna är alla intressanta och personliga, även de med historisk bakgrund som här ofta får oväntade roller.

Men det bränner sällan till. Det finns gott om scener och idéer som känns som om de är på väg mot de där allra högsta topparna som finns i de nämnda tidigare Urasawa-serierna när spänningen är vid bristningsgränsen och sen exploderar, men när stämningen här borde vridas åt ett varv till avtar den istället och desarmeras. Det finns riktigt lyckade scener som en våldsamt spännande och obehaglig resa genom USAs sydstater, och en nattlig biltur på väg mot en ödsligt belägen japansk by där någonting otäckt pågår, men det är långt mellan dem. Så vad jag får nöja mig med är istället en skickligt berättad thriller med mycket stämning men där de riktiga höjdpunkterna saknas.

Sydstaterna

Och att serien saknar de där gåshudsframkallande scenerna gör också att jag den här gången störs lite mer av att det finns lite för många lösa trådar här. Jag kan verkligen inte säga att hans andra serier de heller omsorgsfullt knyter ihop handlingen för Urasawas styrka vad gäller intrigen är mer att skriva scener som framkallar starka känslor och att slänga fram fascinerande idéer och tankar snarare än att fullfölja dem, men här där det är längre mellan de där känsloutbrotten syns också bristerna i handlingen desto mer. Plus att jag saknar en förlösande avslutningen för här verkar det som om Urasawa när det är dags för serien att ta slut har ändrat sig om vad serien egentligen handlat om och det skaver en del. Slutet i sig är bra, men jag är tycker inte det passar som slut för just den här serien, typ.

Det som definitivt fungerar här är däremot persongalleriet. Jag tror inte att det finns en enda person i serien här som jag inte är emotionellt involverad i: Jag vill veta hur det går för dem, och blir smått irriterad när jag inser att jag inte kommer få läsa mer om deras historia. Framförallt är det några av de som börjar som bad guys som visar sig vara betydligt mer komplexa än de från början verkade vara som jag är svag för.

En annan sak som jag också gillar är hur Urusawa tecknar västerländska historiska personer här. Som med många Urasawa-serier utspelas stora delar av handlingen utanför Japan men den här gången dyker det också upp kända historiska personer som Einstein, Hitler och Chuck Culkin (en Walt Disney-kopia som har en stor roll i serien). De går alla lätt att känna igen men de ser samtidigt mycket annorlunda ut mot hur jag är van att se dem skildras; som uppvuxen i Sverige har jag sett dem karikeras och avbildas otaliga gånger och alltid av illustratörer med samma kulturella bakgrund, och därför är det fascinerande att se dessa ikoniska personer skildras av någon med en annan bakgrund som har andra idéer om vad som är utmärkande för deras utseende. Och sen gillar jag också Urasawas robusta sätt att rita människor där man verkligen kan känna hur fysiska de är, med tyngd och volym 🙂

Billy Bat är helt klart en bra serie, men som det nog framgått var jag också lite besviken på den. Jag väntar mig helt enkelt mer av Urasawa av en serie som den här som känns som om den borde passa honom, med den totala friheten att blanda in vadsomhelst både från fantasin och från verkligheten. Jag skulle säga att grundproblemet för min del är att karaktären Billy Bat själv aldrig klickar, vare sig som seriefigur i serien där det hela tiden sägs att serierna är så fantastiska men sidorna som finns insprängda är rätt så menlösa, eller som symbol för de okända krafter som påverkat mänsklighetens historia. Billy Bat borde vara karismatisk / sardonisk / olycksbådande / ironisk, men han är ingetdera, tyvärr.

Och som slutlig konsumentinformation kan jag nämna att jag läst serien som scanlation eftersom en officiell översättning till engelska saknas. Det kanske dyker upp en inom sinom tid men jag är inte så säker: Dels är serien inte lika vass som Monster/Pluto/20th Century Boys, dels kan det säkert vara lite knepigt med en serie där stora delar handlar om vad som uppenbart är Walt Disney och en seriefigur vars symbol i princip är identisk med Batmans -> två stora internationella bolag (Disney och Warner Brothers) kan ha copyright-invändningar mot serien och i ett land som USA där stämningar står som spön i backen kanske det inte är värt risken att ge ut en serie som knappast skulle bli en storsäljare hur som helt.

Datorer & romantik: 87 Clockers

Postat den

87-clocker-1-cover

Nodame Cantabile var en japansk serie om klassisk musik som jag var förtjust i när den översattes till engelska för några år sedan; huvudpersonen, Nodame, var en udda fågel i den högstämda världen som de andra klassiska musikerna vistades i, med sin jordnära personlighet och burleska humor. Tyvärr avslutades aldrig den engelska översättningen eftersom förlaget, Del Rey Manga, lades ner för att sedan återuppstå som Kodansha Comics, men Nodame Cantabile-utgivningen tog man inte upp igen. Så för den som vill läsa klart serien får man nöja sig med scanlations där fans har översatt de sista nio albumen.

Och det gjorde jag, varpå jag upptäckte att Tomoko Ninomiyas nya serie, 87 Clockers, också fanns tillgänglig som scanlation. 9 volymer blev det allt som allt innan den avslutades i somras.

87 Clockers är lika delar romantik och extremt datornörderi: Alla huvudpersoner är (eller blir) besatta av extreme computing i form av överklockning. Dvs deras hobby/livsintresse/yrke består i att tävla i vem som kan överklocka en dator bäst så att den får så höga poäng som möjligt i tester av en dators hastighet. Så räkna med sidor fyllda av datortermer, diskussioner om luft- vs vatten- vs flytande kväve-kylning av datorer, och nagelbitande spänning när sida efter sida av datorskärmsteckningar till slut visar en där slutsiffran är högre än någonsin tidigare!

Jo, det känns ofta lite fånigt att läsa den här serien. Överklockningstävlingarna påminner mycket om typiska shōnen-sportserier, med presentationerna av motståndarna och de överdramatiska tävlingarna. Men Ninomiya gör inte shōnen-serier och det är kanske därför som de här delarna av serien inte fungerar så bra; det är inte i närheten av lika rafflande som det är i exempelvis Yowamushi Pedal. Den där extra glöden saknas så tävlingarna i sig blir ganska intetsägande.

Det som är bra är istället shōjo-delarna , dvs relationerna mellan huvudrollsinnehavarna. Mike, geniet på överklockning som är så fokuserad på sig själv att han inte klarar av att ha normala relationer med någon (och inte heller saknar det); Hana, kanske den som kan mest om det hela och som slits mellan Mike och Kanade, violinisten som dras in i överklockningsvärlden eftersom han är kär i henne; Kanade, som känner sig misslyckad som violinist och som människa eftersom han saknar drivkraften att åstadkomma någonting och är rädd för att misslyckas. Bipersonerna är enklare men underhållande de med; Ninomiya är väldigt bra på att med några snabba skisser och repliker fånga karaktärer.

87-clockers-novice

Hana undervisar Kanade i överklockning. Och om ni tycker det är lätt creepy med att Kanade bara intresserar sig för överklockning för att komma närmare Hana så var inte oroliga; Ninomiya är mycket väl medveten om det problemet, och det sopas inte under mattan.

Men serien blir aldrig riktigt helgjuten; relationsdramatiken och överklockningsdramatiken lever skilda liv istället för att förstärka och fördjupa varandra, som motsvarande delar gör i serier som Mitsuri Adachis mästerliga sportserier. Slutet känns också det lätt avslaget; allting rinner ut i sanden för alla inblandade, och den katarsis som det är meningen att Kanade och Hana ska uppnå fungerar inte alls for min del.

Så nio volymer med OK underhållning men alls inte nödvändig läsning, där den största behållning kanske är den att det faktiskt går att göra serier om precis vad som helst i vilken genre som helst, bara man anstränger sig. Och, förstås, gulliga sidor som denna där Finn i det danska laget Andersen & Grieg (oklart vem av dem han är) har ett känsloladdat ögonblick när han inser att hans kollega och kärlek Alan kanske kommer få ett proffsjobb som överklockare i ett annat land:

87-clockers-danmark

Unforgivable / Old Pa Anderson / Buffalo Runner

Postat den

Dags för några europeiska scanlation-titlar igen, med ett gemensamt tema: Två stycken av den gamle räven Hermann, en av den för mig okända Tiburce Oger, alla tre vad jag skulle kalla västern-serier, för även om Old Pa Anderson inte utspelar sig under den epok som man vanligen tänker på är den uppbyggd som en klassisk västern. Först ut: Hermann.

Och att jag börjar med honom är för att jag flera gånger funderat på att skriva några ord om just de här två serierna men att det aldrig blivit av, huvudsakligen av skälet att jag inte riktigt vetat vad jag skulle skriva om dem. Jag kan nämligen inte säga mycket mer än att

  1. Hermanns sena teckningsstil, med ett akvarellutseende, är väldigt trevligt att titta på när det som här kombineras med robusta manus skrivna av en veteran (tillsammans med sin son Yves H, förvisso, men det känns väldigt mycket som den traditionella Hermann). Jag gillar framförallt att man så tydligt ser spåren av hans äldre stil, i serier som Bernard Prince & Comanche, men att den stilen blivit så mycket mer avslappnad och personlig här.
  2. Manusen är som sagt rakt på sak och med tydliga historier, inklusive rikliga mått av blod & våld. Om Hermann utvecklat sina teckningar och brutit sig fri från den stil han liksom många andra använde sig av på 70-talet kan jag egentligen inte säga samma sak om manusen: Den stora skillnaden mot serier som Comanche (där Greg stod för manus) är just att våldet inte längre behöver döljas utan kan visas, i närbild om så önskas. Plus, givetvis, att lite naket också är OK att visa. Det är rätt typiskt att när serieskapare (eller filmskapare, eller TV-serieskapare, osv) som tidigare varit tvungna att hålla sig till relativt strikta regler för vad som får och inte får visas får lösare tyglar så resulterar det i mer närgånget skildrat våld & sex, men  det är allt; det är få som istället försöker skildra nya historier och sätt att berätta dem.

Med andra ord, Hermanns serier är tveklöst mycket skickligt gjorda och jag uppskattar dem, men Hermann är fortfarande alltför fast i den typ av serier han gjort i hela sitt liv för att det ska bli toppbetyg. Några kommentarer om serierna:

.pdf

Old Pa Anderson utspelar sig i amerikanska södern och följer huvudpersonen i slutet av hans liv, ett liv som på grund av fattigdom och den grasserande rasismen inte varit det lyckligaste. När han får reda på vad som egentligen hände med hans dotterdotter som försvann för flera år sedan har han inte längre någonting att förlora och ger sig ut för att hämnas, och vad som följer är en klassisk hämndhistoria. Något mörkare än vanligt, förvisso, men den följer ändå i det stora hela mönstret för den här slags berättelser.

Lustigt nog är det Unforgivable, serien som på ytan ser minst nyskapande ut, som jag tycker är den intressantare av de två. Här är det återigen hämnd som är temat: Brottslingen Buck Carter jagas av sheriff Masterson och båda två är fullkomligt hänsynslösa män som inte tvekar inför att dra in oskyldiga i sin personliga kamp. Det som gör den här serien intressant är skildringen av Carters son Jeb och relationen far-son; moraliska pekpinnar saknas och det är svårt att säga vad, om någon, sensmoralen är i serien. Detsamma gäller vad som egentligen försiggår i Buck och Jebs sinnen; sonen är så skadad av uppväxten att det är tveksamt om han har några rationella tankar, medan fadern uppenbarligen är ångerfull men över vad är inte självklart. Jag tycker också att Hermanns teckningar gör sig bättre i den här serien med naturens mäktiga ödslighet; personteckningen är han lite svagare på.

unforgivable-hast

Unforgivable snuddar vid toppbetyg (jag märker att jag gillar den mer nu när jag skriver om den än när jag läste den) medan Old Pa Anderson får nöja sig med klart godkänt.

Nu till Buffalo Runner som är skälet till att det över huvud taget blev ett inlägg; jag läste den får någon dag sedan och blev positivt överraskad vilket gjorde att jag funderade på att skriva om den, och sen tänkte att jag kunde passa på att ta upp Hermanns serier i samma veva 🙂

En vagn med en familj på väg mot Kalifornien blir överfallen av indianer, men innan den vuxna dottern hinner dödas ingriper Edmund Fisher, titelns Buffalo Runner (ett namn på de som jagade bufflar) och räddar henne. Under natten när de tillsammans väntar i ett litet skjul på morgonen, då fler indianer antas komma, berättar Fisher om sitt liv för den av chock tystlåtna kvinnan, ett liv som utspelats under vilda västerns ”storhetstid”.

Det är en melankolisk och lugn berättelse, dödandet till trots, om en man som upplevt det mesta, adopterad av indianer som liten, misshandlad av vita senare adoptivföräldrar, deltagande i inbördeskriget, ett kort tag lyckligt gift, men huvudsakligen en rotlös man i en ociviliserad tid. Det är lite av känslan i filmen Little Big Man (minus filmens humor) i serien, en film jag älskar, vilket nog gör sitt till för att jag skulle tycka om serien.

Oger väver också samman sin berättelse på ett lyckat sätt, med omväxlande scener från dåtid berättade av Fisher med scener från nutid, där han stöper ny ammunition för att hoppas överleva morgonens attack och utnyttjar hantverket till att knyta samman historien för att lugna kvinnan. Den lugna rytmen i de återkommande scenbytena ger en stark närvarokänsla, med Fishers röst som sammanhållande faktor.

buffalo-runner

Teckningarna påminner en smula om William Messner-Loebs i serien Journey, en serie som liksom denna utspelar sig i det historiska Amerika, med en huvudperson som inte är vare sig cool eller hjältelik utan bara tålmodigt kompetent. Också det ett plus enligt mig eftersom Journey var en säregen men mycket bra serie, med livliga teckningar men kanske inte de mest hantverksmässigt skickliga.

Summa summarum, tre serier som faktiskt alla är bra, med Buffalo Runner som min personliga favorit (men det beror nog en del på att jag associerar till saker jag också tycker om, så för många är nog Unforgivable ett säkrare kort). Och trevligt nog ska Old Pa Anderson tydligen dyka upp på svenska när som helst i en officiell utgåva så att scanlationen inte längre behövs. Fast det är klart, jag hade hellre sett Unforgivable i bokform om jag fått välja bland Hermanns serier själv… 😉

Bear King

Postat den

Bear King - cover

Ibland blir det inte riktigt som jag tänkt mig med recensionerna här; det kan vara någon serie jag köpt och som jag räknat med att skriva om, men sen visar det sig att jag efter läsningen inser att jag inte har någonting egentligen att säga. Det behöver inte betyda att serien var dålig (även om det oftast är så).

Och sen har vi den omvända situationen med en serie som jag råkar ramla över, läsa, och som jag sen inte kan låta bli att skriva om. Dagens serie, Bear King av Mobidic (en scanlation av det franska originalet), är av det senare slaget: Jag såg den för några månader sedan på nätet, tyckte omslaget såg lite intressant ut, och läste den. Men just då tyckte jag inte den var värd ett inlägg: Visst var den snygg och visst var det en inte oäven saga, men jag tyckte inte det var nödvändigt att skriva om den eftersom det var en del andra serier som pockade mer på min tid.

Fast sen dess har jag gång på gång kommit att tänka på den, och på att jag kanske skulle skriva om den ändå. Någonting med den gör att jag inte tror jag kan få den ur tankarna om jag inte först skriver om den, så det är väl lika bra att göra det!

Huvudpersonen Xipil är utvald för att offras till kajmanguden för att blidka denne, men när istället björnkungen dyker upp vid offerplatsen släpper han lös henne och beordrar henne att istället för att offra sitt liv ge sig hem till de sina igen. Hon tvekar, orolig för vad som ska hända, och med all rätta: Istället för att bli glada över att se henne blir hon istället attackerad eftersom hon enligt dem fegt vägrat att offra sig för allas goda. Men björnguden räddar henne och erbjuder henne att bli upptagen som en bland björnarna, och att prata med kajmanguden för att se om hon kan lugnas.

Bear King - forest

Och nu är dramat igång, med komplicerade känslor (sorg, skuldkänslor och tacksamhet hos Xipil) och gudar med en moral som inte är människornas. Djurgudarna som finns här är klassiska sådana: Inte allsmäktiga, inte odödliga, men kraftfulla, intriganta och mycket måna om sitt rykte. Med andra ord, en miljö som den vanliga och dödliga Xipil har mycket svårt att navigera oskadd igenom.

Handlingsmässigt är det inte så mycket som händer i Bear King, men känslomässigt är den desto mer komplex. Förklaringar är det också ont om; tonen är sagan och mytens där tolkningen av vad som händer och varför överlåts åt läsaren, allt illustrerat med utmärkta och vad jag skulle kalla ostressade teckningar, där det finns gott om stämningsfulla sidor helt utan text, och som är lika bra på att skildra skogens lugn som det ibland plötsliga våldsamma skeendet.

Bear King har som sagt satt sig på hjärnan hos mig, precis som bra sagor brukar göra, och en bra saga är det Mobidic har skapat. Jag har inte sagt det ofta men nu säger jag det igen: Jag skulle bli mycket glad om det kom ut en fysisk utgåva av den här boken för det är den verkligen värd 🙂

Bear King - spirit

Piano-genier & Odöda

Postat den

Lägesstatus

Senaste veckan har så gott som all ledig tid gått åt till programmering; en app jag använder mer än alla andra verkade krångla, och lite googlande visade att support för appen upphört den 31 december 2015. Kris och panik! Så det var inte mycket annat att göra än att skriva en egen ersättning för den, och det är vad jag pysslat med i en vecka, drygt.

Följdverkan

Jag har visserligen hunnit läsa lite mellan datorsittningarna, men jag har inte hunnit skriva någonting här (som synes).

Åtgärdspaket

  1. Avsluta app-programmeringen
  2. Slappa
  3. Läsa någonting bra
  4. Skriva om detta någonting bra

Just nu är punkt 1 nästan klar (återstår hjälpsidor & en smula polish, sen åker appen upp på AppStore), och 2-4 borde följa snart efter.

Men tills dess tänkte jag klämma in några mycket korta meningar om två serier jag ändå hunnit med 🙂

Piano-genier

Dvs, Makoto Isshikis serie Piano no mori (”Pianoskogen”, om min blygsamma japanska fungerar), en 26 volymer lång serie om två pianospelande ynglingar: Kai, en naturbegåvning från samhällets understa skikt, och Shuhei, som kommer från de översta skiktet med en far som är världsberömd pianist.

Serien börjar med att de två som små (gissningsvis runt 7 år) av en slump lär känna varandra. De blir bästisar, och Shuhei upptäcker genast Kais inneboende talang, en talang som (antagligen) är så mycket större än Shuheis, och Kai älskar dessutom pianot medan Shuhei mer ser det som en plikt att spela. Men Kais kärlek till pianot gör att även Shuhei börjar känna att han vill kunna spela som Kai, att kunna väcka samma känslor hos åhörarna som Kai gör.

Men medan Kais vänskap med Shuhei är villkors- och gränslös är Shuehi mer kluven: Han gillar Kai men är samtidigt frustrerad över hur mycket bättre han anser Kais musicerande är. Att tävlingsvärlden (för båda är med i tävlingar för pianister) inte uppskattar Kai lika mycket eftersom han spelar alltför mycket efter sitt eget hjärta istället för strikt enligt noterna hjälper inte; Shuhei ser Kai som ett (kanske) ouppnåeligt mål.

Piano no mori - Kai & Shuhei

När serien senare hoppar flera år framåt i tiden, till Kai och Shuheis ynglingaår, har ingen av huvudpersonernas känslor ändrats: Kai har inte synts till på länge och Shuhei vet inte vad Kai hållit på med, men när den stora internationella Chopin-tävlingen går av stapeln i Polen möts de två igen…

Det som gör Piano no mori bra är Shuhei. Kais karaktär är visserligen rolig att läsa om, men den känns definitivt klichéartad: Underbarnet som trots de sociala hindren och mot alla odds visar sig vara ett geni, och att hans pianospel just är så bra på att väcka känslor hos lyssnare är liksom självklart. Men Shuhei är mer komplicerad, mer intressant att följa. Hans mindervärdeskomplex visavi Kai är stort, men kanske inte ens rättfärdigat; att Kais musik är glimrande och medryckande motsvaras av att Shuheis är meditativt och lugnande. Och skildringen av hur splittrad Shuhei är när det gäller Kai är välgjord, och samma gäller den komplicerade relationen som Shuhei har till sin far, en snäll och välmenande man som förstår exakt hur Shuhei tänker när det gäller Kai och som också vet att det är någonting som Shuhei måste lösa på egen hand.

Så välgjord underhållning, plus den sedvanliga skickligheten när det gäller sådana här serier vad gäller att skildra spänningen i tävlingen; jag vet inte hur det kommer att sluta men är mycket nyfiken eftersom den engelska scanlationen bara har kommit till volym 20, hittills 🙂

Odöda

35 nummer (hittills) av något som närmast kan beskrivas som en amerikansk version av John Ajvide Lindqvists Hanteringen av de odöda, någon? I så fall kanske Tim Seeley (manus) och Mike Nortons (teckningar) Revival är någonting för er. Här skildras vad som händer efter att de som dött en specifik dag i den lilla staden Wausau i Wisconsin visar sig vara levande igen. Och inte bara det, de kan dessutom inte längre dö om de inte mer eller mindre helt förstörs, kroppsligen.

Men zombies är det inte frågan om för de här människorna är på ytan exakt som de var innan så de flesta anhöriga ser det som ett mirakel, ett ingripande från Gud, som gjort att deras nära och kära kommit åter. Det finns dock andra som inte bryr sig om det eventuella miraklet utan istället ser det som en chans till odödlighet: Om de här människorna kom tillbaka efter döden borde det finnas något sätt för andra att göra samma sak. Och när det gäller odödlighet skyr man inga medel. Samtidigt börjar det i skogen runt staden samlas underliga gula monsterliknande varelser som verkar dras till de återuppståndna…

Revival - flykt

Det finns en hel del bra saker med Revival, där framförallt själva grundidén känns lovande. Och en del suggestiva scener finns också, när det oförklarliga som hänt skymtar förbi. Men tyvärr drunknar de goda delarna oftast under det som inte är bra. Seeley försöker trycka in alldeles för mycket handling: Libertarianska terrorister, en drös mordplaner, indiansk mystik, CIA-konspirationer, kristna fanatiker, en alldeles förskräckligt generisk polisthriller, osv. Det känns närmast som om han inte litar på grundidén och sen slänger in allt man kan tänka sig i hopp om att någonting visar sig fungera. Plus att han har förtvivlat svårt att avsluta bihandlingar så efter ett tag håller alla dessa olika handlingar på parallellt, utan något slut i sikte.

Och Nortons teckningar är inte heller de mest spännande utan ser rätt tråkiga ut, som alltför många moderna amerikanska spänningsserier (typ Morning Glories): En glättig realism, utan personlighet.

Så om jag nu tycker det är så mycket som är dåligt och alltför genetiskt i Revival, varför skriva om den överhuvudtaget?

För de där suggestiva scenernas skull, förstås, de som med långa mellanrum dyker upp. Om någon hade strykt allt ovidkommande jox och behållit grunden i serien så hade det här kunnat blivit riktigt intressant. Plus, såklart, att man hittat en intressantare tecknare 😉

Kairos 3

Postat den

Kairos 3 - cover

Äntligen så dök den up, den tredje delen av Ulysse Malassagnes Kairos; jag hade börjat bli en smula orolig eftersom den engelska fanöversättningen av del 1 och 2 kom ut så snabbt efter den franska utgåvan medan det är ett år sedan den här delen kom ut, och det är inte så ovanligt att scanlationer överges innan alla originalalbum översatts.

När den andra delen slutade hade Nills precis flytt ur sin fångenskap och var på väg mot slottet där Anaëlle finns, i spetsen på en revolution. Mer än så behövs egentligen inte sägas för den extremt höga farten från de tidigare böckerna fortsätter här. Kairos 1-3 består av tjugo sidor introduktion, varpå action av högsta klass tar vid (med enstaka lugnare sidor); handlingen är mycket enkel och mycket rakt på sak, och Malassagnes animationskunskaper fortsätter att glänsa med sida upp och sida ner med rörelse, framförallt Nills som i princip böckerna igenom rör sig framåt, ständigt rusande mot sitt mål med en dåres envishet.

Kairos 3 - Nills vs mother

Och om det varit allt, dvs om Malassagnes teckningar hade varit behållningen av serien, hade den fått med beröm godkänt för så underhållande är det att se dem. Men precis som med hans bok Jade finns det mer att hämta, för liksom den senare kändes som en lektion i hur man ger tyngd till en typisk fransk äventyrsserie är det här en lektion i hur man kan använda fantasygenren för någonting mer än ”bara” ren underhållning.

Egentligen påminner den en del om Trondheim/Sfars Dungeon. Dungeon är på ytan komisk fantasy men med rikliga mängder stort allvar, rentav tragedi, medan Kairos på ytan är allvarlig fantasy men med ett skulle jag närmast säga relationspolitiskt innehåll. Och det som gör att båda serierna fungerar så bra är att de båda uppenbart respekterar genren; här är det inte fråga om någon som klistrar på lite genreattiraljer för att sedan använda genren för att framföra sitt Mycket Viktiga Budskap, för alla de inblandade serieskaparna är uppenbarligen själva fans av genren och vet vad som fungerar i den.

Men egentligen känns det onödigt att spilla mer tid på att beskriva serien: jag har redan tidigare rosat den och det gör jag nu också, med tillägget att avslutningen inte riktigt var vad jag trott efter att ha läst den första delen, men däremot matchar mina förändrade förväntningar efter att ha läst Jade (som visade att Malassagne har full koll på manusskrivandet också). Läs den själv istället, och sen önskar jag att Malassagne börjar ges ut officiellt på engelska snart för jag vill väldigt gärna ha den här serien i pappersformat!