Migi to Dari

Eller Migi to Dali; transkribering av japanska är inte alltid så lätt, och eftersom den här serien inte har någon officiell engelsk översättning kan man hitta den under båda namnen på nätet. På sitt sätt är det passande att namnet är oklart, för det är en mycket udda serie som Nami Sano har åstadkommit: De två tvillingbröderna Migi och Dari (efter de japanska orden för vänster/höger, dvs migi/hidari) adopteras av ett äldre par efter att ha bott på ett barnhem sedan deras mor dött under mystiska omständigheter. Det äkta paret bor i samma samhälle som bröderna gjorde som små, och därför vill de ytterst gärna adopteras av just dem; med lite tur hoppas de att de ska kunna få upp spåren efter den/de som dödade mamman. Enda problemet är att paret bara har råd att ta hand om ett barn, men Migi & Dari finner på råd…:

Under namnet Hitori (som betyder just ”en person”) lever de två i hemlighet hos familjen, och samma maskerad upprätthåller de i skolan. Upplägget skulle kunna resultera i en traditionell komedi, men serien är mycket märkligare än så. Jag har ingen aning om hur det där barnhemmet de växte upp i fungerade, men bröderna har ingen aning om hur världen och andra människor fungerar; deras världsbild är som om de vuxit upp helt utan kontakt med andra, och istället har de utvecklat något som närmast är en folie à deux, inklusive en oförståelse för vad moral är.

Spökerier à la Migi & Dari

Kommen så långt i läsningen trodde jag att serien kanske skulle utveckla sig till någonting mycket blodigt, men även om det faktiskt blir en hel del sådant längre fram i handlingen är det inte en sån typ av serie. Istället är den en underlig mix av bisarr humor, hur två mycket säregna människor långsamt växer upp, och ett mysterium om vad som egentligen hände den där dagen när mamman dog. Och, faktiskt, en hel del mänsklig värme, även om åtminstone till en början Migi & Dari gör saker för andra mest för att det verkar vara praktiskt att inte verka otacksamma. Som när deras adoptivpappa nämner att han alltid önskat ha ett barn som kunde rida på hans axlar, och när det första försöket med Hitori resulterar i akut ryggskott pga pappans och Hitoris ålder (pappan är gammal, Hitori 13 år och därmed ganska tung) så finner bröderna en lösning, även om pappan måste hålla för ögonen medan axelritten pågår:

Serien har ofta en morbid ton, som här där motviktsbrodern ser närmast död ut

Jag vet inte om jag egentligen tycker att serien var bra, men den är absolut fascinerande och den liknar inte mycket annat jag läst. Jag tvivlar på att Nami Sano hade en uttänkt plan för vad som skulle hända från början med tanke på hur abrupt serien ibland ändrar ton, men det gjorde också att jag aldrig blev uttråkad medan jag läste de totalt sju volymerna. Dessutom finns det en hel del fina bilder, ofta helsidor som den ovan, men även sidor som denna med ett minst sagt oroväckande porträtt:

Jag är säker på att jag kommer komma ihåg Migi to Dari längre än många andra på grund av hur egendomlig den är, i både handling och ton. Samtidigt förstår jag att den inte finns officiellt översatt utan bara som scanlation; jag är tveksam till hur kommersiellt framgångsrik den skulle bli. Med andra ord, ett bra exempel på varför jag fortfarande försöker hålla koll på vad som scanlateras, trots att så många serier från Japan nuförtiden översätts till engelska 🙂

Kan hittas bl.a. här:

• Migi to Dari

Sasori

Idag blir det en rejält gammal japansk serie; drygt 50 år på nacken har Tōru Shinoharas serie om Nami Matsushimas öden och äventyr på diverse fängelser, och hur hennes öknamn Sasori, Skorpionen, blir till. Någon officiell översättning finns inte av serien, men de tre första volymerna (av sex) finns tillgängliga som scanlation, och det är de volymerna jag läst.

Först som sist är det lika bra att berätta vad för slags serie det handlar om (om ni inte redan gissat det tack vare omslaget här ovan): Sasori är vad jag skulle kalla för en japansk exploateringsserie, i analogi med exploateringsfilm. Den utspelas som nämnt huvudsakligen på diverse fängelser med kvinnliga fångar, och som man skulle kunna vänta sig av genren innebär det ett överflöd av våld och naket. Ta bara Matshushimas bakgrundshistoria, varför hon sitter i fängelse:

Efter att ha blivit tillsammans med sin pojkvän visar det sig att han är polis som en längre tid försökt sätta fast ett kriminellt gäng. För att slutligen få något att åtala dem för, hans karriärplaner kräver det, lurar han Matsushima att träffa några av dem, och allt går efter hans planer när de attackerar henne varpå han kan ertappa dem mitt i en våldtäkt och arrestera dem. Som hämnd attackerar Matsushima honom senare med kniv men misslyckas att döda honom, varefter hon arresteras och döms till fängelse. Väl där är hon fokuserad på en enda sak: Att fly och att slutföra uppgiften att döda honom. Men när serien börjar vet jag som läsare ingenting om detta, det är inte förrän senare som Shinohara medelst återblickar visar oss vad som hänt.

Matsushimas attack; jag gillar hur den blodiga kniven droppar utanför bildramen

Det är som genren kräver en fruktansvärd värld vi befinner oss i, med ett korrupt rättsväsende, inklusive korrupta och sadistiskt lagda fångvakter, för att inte tala om de andra inspärrade; det är inte precis en serie där fångarna visar solidaritet med varandra utan istället är de ständigt misstänksamma och beredda att agera precis lika illa som vakterna gör. Matsushima själv är annorlunda, med en bakgrund som skiljer sig från de andras, vilket de ser som provocerande, och de planer hon tvingas smida för att skydda sig själv och de enstaka fångar hon får sympati för är lika ofta riktade mot andra fångar som mot vakter. Men moraliskt är hon minst sagt tvetydig; hämndplaner mot den före detta pojkvännen är förståeliga, likaså att hon inte har råd med några moraliska skrupler i sin utsatta position när hon försvarar sig mot fångar/vakter, men efter ett tag märker man att hon reagerar på samma obönhörliga sätt för allt som hon inte tycker om, oavsett hur allvarligt eller oviktigt det är.

Så varför skriva om en serie av det här slaget? Själv har jag ett antal skäl, som till exempel…:

• Jag är nyfiken på hur japanska serier såg ut, historiskt, och det finns inte mycket översatt från den här tiden, och framförallt inte när det gäller serier som var avsedda som populärlitteratur. Sasori har verkligen inga tecken på att vara litterär utan enbart underhållning för stunden, men likafullt är det uppenbart hur stora likheter den har med en del av sina samtida, mer konstnärligt inriktade serier. Det finns gott om sidor här som skulle kunna varit tagna från någon Tatsumi-serie från 60-talet; miljöerna den utspelas i liknar Tatsumis med människorna från samhällets undersida, och även teckningarna kan när de är som mest renskalade påminna om honom. När det begav sig framstod skillnaderna säkert som enorma mellan serier som Shinoharas och Tsatsumis, men nu, 50 år senare, ser jag istället de stora likheterna.
• Spekulativt våld & naket finns det som sagt gott om, men också en hel del starka historier. Jag har alltid varit svag för massmarknadskultur från andra kulturer, och det här är så mycket massmarknad det bara går.
• Shinohara är en inte så dum tecknare; effektiv är han hela tiden, och han vet hur man bygger upp spänningen grafiskt, som den här sidan där Matsushima och några fångar i en annan cell just ska sätta igång sina planer mot varandra:

Att jag ramlade över Sasori var en ren slump; jag fick ögonen på den på en scanlationsajt och blev sugen på att läsa den efter att ha kollat upp vad det var, men eftersom serien saknar sida på Wikipedia visste jag mycket lite om den innan jag började läsa. Jag läste den, uppskattade erfarenheten att läsa den (och serien också, med diverse brasklappar), och när jag närmade mig slutet av den tredje volymen tänkte jag att det var det. Men då visade det sig att boken avslutas med en artikel om filmversionerna av serien, och eftersom de också lät intressanta jagade jag upp dem.

Och för en gångs skull tycker jag att filmversionen av någonting jag läst faktiskt är snäppet bättre än den skönlitterära förlagan 🙂 Female Prisoner 701 – Scorpion visade sig innehålla minst lika mycket av gonzo-inslagen som serien, men två saker gör att den i mitt tycke överglänser serien: Dels att den tillåter sig frångå det realistiska när det behövs med ljus och färger som är extremt stiliserade, dels att den ännu tydligare identifierar det grundläggande problemet som hur männen bestämmer allt och behandlar kvinnorna som mindre värde (eller snarare helt utan värde). Med andra ord är filmen ett ännu bättre exempel på hur man på ett lyckosamt sätt kan kombinera hämningslös schlock och spekulativa inslag med samhällskritik och konstnärligt ambitiösa inslag. En riktigt bra film, faktiskt (om man kan acceptera det grova och explicita våldet, förstås), och jag ser fram mot att se uppföljarna också.

Avslutningsvis får det bli två inslag med liknande känsla: En seriesida med Sasori, Skorpionen, och Meiko Kajis (hon spelar också huvudrollen) berömda sång från filmen (spoilervarning eftersom scenerna som utspelas medan hon sjunger är från filmens avslutning):

Eftersom det saknas en officiell översättning får man ge sig ut till sajter där man kan läsa manga som scanlations, som exempelvis https://bato.to. Vad gäller filmen finns den på både DVD och Bluray för den som är intresserad 🙂

Det andra puniska kriget: Ad Astra – Scipio to Hannibal

En mycket nischad serie tänkte jag skriva om idag, nämligen Mihachi Kaganos tretton volymer långa serie Ad Astra – Scipio to Hannibal som i detalj går igenom det nästan tjugo år långa andra puniska kriget. Huvudpersoner är Hannibal, den karthagiska fältherren som kriget igenom stred mot romarna, och Scipio (dvs Scipio Africanus), den romerska general som ledde den romerska armén när Hannibal slutligen besegrades.

Låt mig börja med att säga att det här inte är en serie tänkt att läsas som en vanlig spännande actionserie. När Hannibal introduceras i serien som ung pojke känns han förvisso som en rätt ordinär shōnen-hjälte, men det är en övergående känsla för ju längre serien fortskrider, desto mer realistisk bli den. För min del känns det som om Kagano startar serien på ett sätt som förhoppningsvis ska locka läsarna, men efter någon volym eller två blir det sen en serie som inte bryr sig det minsta om att flörta med läsaren med hjälp av lättläst action. Istället blir det sida upp och sida ner om exakt på vilket sätt Hannibals taktik i olika strider var så revolutionerande och genial, hur den yngre Scipio långsamt lär sig hur man leder en armé och hur man kan anamma Hannibals taktik själv, logistiska diskussioner, och gedigna uppslag med diagram över hur de olika arméerna positionerar sina styrkor inför och under de olika slagen.

Eftersom kriget var dramatiskt med tvära kast och mycket färgstarka personligheter passar det utmärkt för en seinen-serie; när en av huvudpersonerna, Marcellus, är en romersk fältherre som kallades ”The Sword of Rome” som hade tilldelats en särskild utmärkelse för att han dödat ledaren för en fientlig armé i strid man mot man så gäller det bara att utnyttja tillfället. Och det gör Kagano på ett bra sätt: Hans teckningar är kompetenta även om de inte är de mest personliga eller unika, men de är tydliga och lätta att följa med, men framför allt är det manuset som jag tycker är välkomponerat. Människorna och händelserna är så extrema och spännande i sig att de inte behöver spetsas till, så Kagano nöjer sig istället med att som sagt utan krusiduller berätta vad som händer och redogöra för vad som utspelades.

Den historiska bakgrunden gör också att personer dör när de faktiskt gjorde det, vilket ger en lätt Game of Thrones-känsla över det hela; bara för att någon är viktig och dramaturgiskt viktig för handlingen ska man inte tro att hen överlever, eller för den delen att de som dör gör det på ett heroiskt sätt (undantaget Marcellus förstås, han är som sagt en löjligt perfekt actionhjälte).

För att uppskatta Ad Astra krävs det nog att man både är intresserad av tiden ifråga och av att följa med i de taktiska detaljerna. Skildringen av huvudpersonerna ifråga är intressant den med, framförallt Scipios utveckling från yngling till rutinerad general, liksom de politiska intrigerna och den för en modern människa ibland egenartade inställningen till moral och etik, men så mycket av serien utspelas på slagfälten att jag tvivlar på att man orkar läsa igenom hela serien om man inte tycker att den delen också är fascinerande.

Sammantaget är Ad Astra en ibland knölig och väl utförlig historielektion som huvudsakligen håller sig till historiskt belagda händelser, men givetvis kryddad med Kaganos skönlitterära ideér om vad de inblandade personerna egentligen tänkte och gjorde. Men jag erkänner gladeligen att jag blev lurad själv ibland över vad som var påhitt och vad som var fakta: Scipios barndomsvän Gaius var jag rätt övertygad om att han var skapad för att Scipio skulle ha någon att prata med och diskutera sina val och tankar, men där hade jag fel för han fanns visst på riktigt. Han är också ett utmärkt exempel på hur Kagano tar fakta och sen extrapolerar för att det ska bli en njutbar läsning. Gaius var antagligen en plebej, precis som i serien, och Kagano väljer att utgå från detta tillsammans med hans och Scipios vänskap för att skildra Gaius som en i början tanklös och burdus vanlig soldat, en Titus Pullo-variant, som Scipio skämtar och driver med, för att mot seriens slut ha utvecklats till ett rejält stöd för Scipio.

Jag tyckte serien var en smula trög i inledningen, men ju mer jag läste desto mer fastnade jag. Hannibals taktiska genialitet, hans uppgivenhet efter att i nästan tjugo år ha besegrat romersk armé efter romersk armé men aldrig nå ändå fram på grund av politiska intriger i Kartago; Hannibals bröder och deras idoldyrkan av brodern; Scipios intelligens som ung men utan förståelse för att det inte räcker för att framgångsrikt leda en armé; bipersoner som den framtida numidiska kungen Masinissa som tvingas välja sida i kriget och de personliga kostnader det medför; det är så många fascinerande personer inblandade att det var svårt att sluta läsa. Och en serie som var så gott som passade mig så gott som perfekt: Jag är intresserad av romarriket, jag kan en del om puniska krigen men inte i närheten av allt som skildras i här, och den minutiösa noggrannheten i skildringen av de taktiska besluten tilltalar min matematiska sida. För andra kan den nog vara mer svårsmält 🙂

Diktarens frihet: Att Scipio (här maskerad och under namnet Damippos) träffade Arkimedes under belägringen av Syrakusa är Kaganos påhitt, men det ger Kagano ett tillfälle att bli mer filosofisk om krig och dess rättfärdigande

Serien är smal, och jag kan inte tänka mig att den någonsin kommer översättas officiellt till engelska. Därför är den scanlation av serien som finns att läsa på nätet det som gäller, så ut och leta! 🙂

Liar Game

Efter att liksom hela världen vad det verkar ha sett Squid Game (mini-rec: Underhållande, men gott om meningslösa inslag som för min del gärna kunde strukits, som polisinfiltratören/organtjuvarna/sluttwisten, så inte högre betyg än så) kunde jag förstås inte låta bli att tänka på Kaiji, Nobuyuki Fukimotos suveräna drama om spelande som har nämnts som en av inspirationskällorna till Squid Game. Jag har redan förut märkt att jag verkar vara mer på samma våglängd som japansk fiktion än koreansk och så även denna gång; jag tycker Kaiji med sin extrema fokusering på själva spelandet men även som ett psykologiskt drama både som läsning och som (tecknad) TV-serie utklassar Squid Game. Men jag ska inte skriva om vare sig Kaiji eller Squid Game, utan istället om en helt annan manga som också nämnts i diskussionen om den koreanska TV-serien: Liar Game (som det finns både en japansk och koreansk TV-serieversion av, plus några filmer).

19 volymer lång är serien, och den finns inte officiellt översatt till engelska så man får leta upp den på andra sätt, och sugen som jag var på att läsa fler manga om extremt spelande så grävde jag fram den. Snabbt att läsa gick det, för Shinobu Kaitani, serieskaparen, förspiller inte mycket tid på distraktioner utan berättar utan några som helst krusiduller om hur den unga Nao Kanzaki dras in i ett spel där man kan tjäna eller förlora extrema summor pengar. Lika livsfarligt som Squid Game är det alltså inte, även om det antyds att de som ligger bakom spelet nog kan göra precis vad som helst för att få tillbaka pengarna från förlorarna…

Spelen i Liar Game är alla av samma typ: De har extremt enkla regler, men de enkla reglerna är där för att det psykologiska spelet ska bli det viktiga. Ta ett av de tidigaste spelen, Minority Rule: En enkel Ja/Nej-fråga ställs, och alla deltagare väljer sitt svar. De som hör till minoriteten vinner medan de i majoriteten slås ut, och så fortsätter det tills en enda person står kvar, och tvisten här är att när frågan ställts har deltagarna sex timmar på sig att sinsemellan diskutera hur de ska rösta. Så det psykologiska spelet består av att försöka komma överens med andra om hur man ska rösta, och framförallt hur man ska kunna lita på att ens förtrogna faktiskt kommer rösta som de säger att de ska göra.

Och hur man ska kunna lita på andra är själva kärnan för i princip alla spelen i Liar Game, och serien tar emellanåt upp och förklarar spelteoretiska termer som Fångarnas dilemma (väldigt många spel i serien är lätt maskerade varianter av dilemmat). Kul tycker jag som matematiker, även om det ibland finns uppenbara luckor i en del spel som jag ser redan när spelets regler förklaras, och där dessa luckor ibland visar sig vara avgörande för hur spelet slutar men ibland aldrig nämns. Så från ett matematiskt håll får spelen i Liar Game godkänt, trots en del slarv 😉

Vad som verkligen fungerar är spänningen; även om jag vet att den godhjärtade och ofta mycket naiva Kanzaki på något sätt kommer klara sig (beroende på de specifika förutsättningarna är det inte alltid bäst att vinna ett spel i Liar Game eftersom det hela tiden handlar om askar i askar vad gäller intrigen) är frågan hur det kommer ske en nagelbitare. Hon får mycket tidigt en vän/medhjälpare, Shinichi Akiyama, som är en expert på psykologi och därför extremt duktig på den här typen av spel, och dessa två är de som bär upp den känslomässiga delen av serien: Akiyama vill krossa organisationen som ligger bakom Liar Game, Kanzaki vill rädda de som dras in i det. I samband med det vill jag säga att Kaitanis manus förtjänar beröm när det omsider visar sig att även om det är Akiyama som är geniet så är det precis lika mycket och kanske mer Kanzakis moral och hederlighet som gör att de tillsammans; att den manliga huvudpersonen är den smarta och den kvinnliga den känsliga är väl inte precis någonting att berömma, men Kaitani lyckas faktiskt visa med att skildra Kanzaki som både oumbärlig och dessutom den av de två som mest utvecklas under seriens gång när hon mot seriens slut är väl så duktig som Akiyama på att förutse hur människor kommer reagera.

Kaitanis teckningar är däremot inte mycket att skryta med. De fungerar hjälpligt, men han tecknar stelt, han kan bara teckna ansikten ur vissa vinklar, och anatomiskt kan det se mycket märkligt ut. Det är med andra ord långt ifrån den hantverksmässiga skickligheten som utmärker de flesta manga. En sak jag roades av, men det är en personlig sak och egentligen vare sig beröm eller kritik: Ungefär halvvägs in i serien börjar plötsligt personer som springer alla tillämpa samma skumma löpstil som Tina i Bob’s Burgers, dvs med armarna hållna rakt efter kroppen, och jag kan inte låta bli att tycka att det ser roligt ut när precis alla plötsligt anammar löpstilen:

Deltagarna spelar ”Hela havet stormar”

Liar Game har verkligen en hel del skavanker, som halvdana teckningar, små konstigheter i en del spel (inklusive inkonsekvens i hur reglerna tillämpas), och ett oerhört platt och abrupt slut, men å andra sidan är det oavbrutet spännande och serien håller mestadels vad den lovar: En tajt historia om extremt och psykologiskt intressanta spel där människors karaktär spelar huvudrollen.

Kort-kort: Sex Ed 120% & Kiss My Ass

Två serier idag igen, med ett gemensamt mål: Utbildning. Vad de vill utbilda läsaren i skiljer sig åt, men sättet de gör det på är liknande, dvs via en lättsamt komisk serie.

Först ut, utbildning om sex och allting relaterat, i Kikiki Tataki (manus) & Hotomuras (teckningar) Sex Ed 120%. Gymnastikläraren Tsuji är ny på skolan och hon ger sig omedelbart i kast med det hon tycker helt saknas: Sexualundervisning som faktiskt tar upp sex, och inte bara de mest triviala sakerna om kroppen. Eleverna blir först smått chockade men sedan mycket engagerade, medan Tsujis lärarkollegor är betydligt mer skeptiska.

Mycket av det som diskuteras gäller alla, men eftersom alla elever som är med är kvinnliga ligger fokus på dem och det som de behöver veta. För att det ska bli underhållande läsning och inte bara en massa fakta introduceras olika karaktärer som den lesbiska eleven, eleven som bara är intresserad av djur och hur de fungerar, och förstås den spattiga och inte så eftertänksamma huvudpersonen Tsuji. Tillsammans fungerar det alldeles utmärkt som kombinerad komedi & sexualundervisning (givetvis med en del unikt japanska inslag) för läsare i ungefär högstadiet, med svenska mått. Enkelt och okomplicerat!

Lite mer komplicerat blir det i nästa serie; inte i utförande, men i och med att ämnet är om något ännu mer tabubelagt än sex: Hemorrojder. Takeshi Ohmi berättar i två volymer med namnet Kiss My Ass om studenten Yakushiji som plågas svårt av hemorrojder, men eftersom han ser det som skamligt har han inte uppsökt läkare för vård. Men Miura, en annan student, känner igen symptomen som hur han sitter, vad som verkar göra ont osv, och konfronterar honom. Det visar sig att hon själv haft hemorrojder och att hon därför bestämt sig för att hennes mål i livet är att bli proktolog, och hon bestämmer sig för att Yakushiji, trots dennes protester, ska bli hennes första patient/försöksperson.

Förutom alla scener där Miura obekymrat utsätter Yakushiji för sina omsorger, som att varje dag fotografera hans hemorrojder för att se hur de utvecklas, något som han tycker är oerhört genant, finns också ett komiskt triangeldrama där Miura blir kär i Yakushiji som i sin tur är kär i Komatsu, en annan student, som visserligen är intresserad av honom men som tror att han redan har en relation med Miura eftersom de ständigt umgås och Miura till och med lagar lunch åt honom (diet är viktigt för att motverka hemorrojder).

Med andra ord, återigen en serie som blandar information och komik. Det mesta av det senare går i princip alltid ut på att Yakushiji råkar ut för någonting pinsamt, så lite konstigt är det egentligen att en serie som så uppenbart vill avdramatisera hemorrojder samtidigt skämtar om hur det är att ha dem. Men i det stora hela fungerar Kiss My Ass, och om inte annat är den ytterligare ett utmärkt exempel på att serier kan handla om precis vad som helst 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Kiss My Ass: Finns bara som scanlation
• Sex Ed 120% vol 01 (Adlibris)
(affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: March Comes in Like a Lion

Senaste månaderna har jag läst mängder med manga. Så många faktiskt att jag inte tror att jag kan skriva längre texter om dem allihopa, och därför kommer det bli en drös korta recensioner den närmaste veckan. Interfolierat med någon längre text, för de serier som kräver det. Med andra ord, för er som inte är intresserade av manga så kommer det bli en hel del inlägg som ni får ta och hoppa över. Men var inte oroliga, har läst annat också!

March Comes in Like a Lion, eller 3-Gatsu no Lion som är den japanska originaltiteln på Chica Uminos serie, startade för 14 år sedan och publiceras fortfarande. Men för att vara en japansk serie går det långsamt framåt, med ungefär en volym / år, och även i serien går det lugnt till. Huvudpersonen, Rei Kiriyama, är professionell shogi-spelare, men om man tror att det kommer innebära action à la serier som Hikaru no Go kommer man bli besviken. Rei är en i seriens början dyster ung man: Alla i hans familj är döda, och även om en god vän till hans pappa lät honom bo i dennes familj flyttar han tidigt hemifrån eftersom han inte vill vara till besvär.

Och ärligt talat är det förståeligt att han flyttat. Hans pappa spelade också shogi professionellt och pappan i familjen han växer upp i likaså; de två spelarna var goda vänner samtidigt som de var konkurrenter. När det visade sig att Rei också hade talang för spelet flyttade adoptivpappan över all sin uppmärksamhet till Rei och försummade sina egna barn -> Reis adoptivsyskon tyckte att Rei bar skulden till att deras egen pappa ignorerade dem. Så Reis liv är deprimerande, och han har svårt att tro att det kommer bli bättre. Som 17-åring hoppade han av skolan för att spela shogi, och därmed som han tror alla chanser att skaffa nya vänner eftersom de flesta andra spelarna är betydligt äldre, och mycket strikta.

Serien startar ungefär där, och serien handlar inte så mycket om shogi och dramatiska matcher (även om man självklart får lära sig en del om shogi) utan om hur Rei bryter sig ut ur sin isolering. Han börjar i skolan igen, och framförallt träffar han den lilla familjen Kawamoto (tre systrar, där den äldsta tar hand om de andra två) som han mer eller mindre flyttar in hos.

Efter 14 år och 15 volymer mår nu Rei lite bättre, även om han själv inte riktigt tror på att han fått vänner och socialt umgänge på riktigt. Det finns absolut spår av feelgood i serien, och jag tror nog det kommer lösa sig till slut (om nu serien någonsin kommer avslutas, misstänker den kanske bara fortsätter), men grundtonen är melankolis; även om livet i framtiden blir bättre finns sorgen kvar från barndomen.

March Comes in Like a Lion är en snudd på riktigt bra serie och en inte oäven läsning, men jag saknar ändå lite energi, och jag kunde definitivt sluppit det ”romantiska” inslaget (urk för alltför stor åldersskillnad, nästan nog för mig att slopa serien helt). När det kommer nya volymer kommer jag nog ta mig en titt på dem också, men den nedtonade stämningen gör att det är en serie som jag anar passar bättre att inte läsa i alltför stora sjok, som jag gjorde när jag plöjde alla hittills utkomna volymer i ett sträck. Fast med den nuvarande utgivningstakten behöver jag nog inte bekymra mig om att det kommer komma alltför många nya volymer på en gång 🙂

Nobelprislitteratur i serieformat: Svetlana Aleksijevitj

Efter två raka inlägg med serier av tvivelaktig kvalité är det dags för några bättre 🙂 Idag blir det två serievolymer där förlagans författare är Nobelprisbelönad, närmare bestämt Svetlana Aleksijevitj, och en serieversion i två volymer av hennes dokumentärbok Kriget har inget kvinnligt ansikte. Serien är gjord av Keito Koume, och den engelska översättningen är en scanlation; jag läser inte många sådana nuförtiden eftersom det numera översätts så mycket ändå, men när jag fick syn på den här udda serien kunde jag inte låta bli.

Vad som erbjuds är en fruktansvärd, naken och omedelbar skildring av andra världskriget, sett ur de sovjetiska kvinnor som deltog i krigets perspektiv. Den första volymen består helt av olika kvinnors berättelse i första person; Aleksijevitj syns inte till, vare sig som person eller via frågor. Kvinnorna berättar om varför och hur de blev soldater/sjukvårdare, om hur de bemöttes, om de speciella problem de hade som kvinnor som misstron från de manliga soldaterna och en armé helt oförberedd på kvinnor:

Det är berättelser om slumpmässig död, om ofattbart mod och enorma ansträngningar, om krigets vardag, men allt presenterat på ett så personligt sätt och så nära respektive berättare att det aldrig känns uppblåst. För att jämföra med andra serier är kanske Harvey Kurtzmans krigsserier från 50-talet det närmaste man kommer, men ärligt talat är de här berättelserna överlägset bättre berättade, helt utan Kurtzmans melodramatiska och ofta övertydliga historier (som är bra, absolut, men ändå). Det är kriget skildrat från marken, och vinklingen med enbart kvinnliga berättare gör också att det är enklare att se på kriget på ett nytt sätt, med nya perspektiv.

Så efter första volymen var jag helt såld på serien, och sen visade sig den andra göra läsningen än bättre med sin fördjupning i ämnet. För här träder Aleksijevitj själv in i handlingen. Vi får följa henne i hennes efterforskningar om krigsskildringar och hur de vanligtvis gjorts, kontrasterat mot hennes mer personligt inriktade berättelser. Man ska komma ihåg att boken skrevs under Sovjet-eran, när det stora fosterländska kriget var en berättelse att enas om, berättelsen om hur Sovjet hjältemodigt krossade Tyskland efter enorma umbäranden, och i en sådan mytologi passar inte alltid Aleksijevitjs berättelser in. Hon prisades i Sovjet, men har senare fått alltmer kritik för att hon inte var/är tillräckligt nationalistisk, och det är inte bara hon som utsätts för den typen av påtryckningar. I den andra volymen interfolieras Aleksijevitjs arbete med fler intervjuer med kvinnliga soldater, oftast och helst på tu man hand, med reaktioner på hennes arbete, som när den intervjuade, eller oftare någon (man) ur den intervjuades familj, blir irriterad på resultatet:

Vad mer kan jag säga om den här serien utan att låta alltför överdrivet positiv? Det enda någorlunda negativa är kanske att Koumes teckningar ibland inte lyckas fånga hur eländigt allting var; det berättas om hur nerblodade, otvättade och slitna alla blev, men Koumes unga kvinnor ser ändå lite för söta ut med tanke på det som berättas. Men i övrigt är det här strålande läsning, där som sagt den första volymen berättar hur det var, medan den andra innehåller reflektioner över berättelserna, som när Aleksijevitj under en tågfärd pratar med de manliga passagerarna varav några också deltog i kriget, och dessa uttrycker sin beundran över de kvinnliga soldaternas mod men också hur svårt livet blev efter kriget för de sistnämnda. De betraktades som okvinnliga, som syskon snarare än kvinnor, så att gifta sig med någon av dem har de manliga ex-soldaterna svårt att tänka sig, även när de inser att kvinnorna säkert skulle blivit bra fruar. Liknande resonemang märks också i kvinnornas berättelser; det finns en spänning serien igenom mellan det som anses rätt för kvinnor respektive män att göra, och det som faktiskt hände under kriget.

Så en stark rekommendation att läsa War’s Unwomanly Face, som den här engelska översättningen kallas, en så stark rekommendation att jag länkar till var den går att hitta här nedan, även om i allmänhet jag är tveksam till att länka till scanlations. Den ansvariga, pseudonymen maru-chan, har inte översatt någonting annat så jag anar att det här är ett mycket personligt projekt, och ett jag uppskattar. Översättningen är ibland lite styltig och extremt kortfattad, men den här gången tycker jag personligen att det närmast förhöjer läsvärdet; jag har jobbat med många ryssar där engelska varit det gemensamma språket, och den engelska de använt i chatter påminner förvånande mycket om den som man kan läsa här, även om det inte är ett medvetet val 🙂

Kan hittas bl.a. här:

• War’s Unwomanly Face
• Kriget har inget kvinnligt ansikte (Adlibris)

PS. Svetlana Aleksijevitjs bok finns översatt till svenska, så för den som föredrar en vanlig bok & på svenska länkar jag till den också.

Lästips: Dad, the Beard Gorilla and I

När Michirus mamma dör i en bilolycka försöker hennes pappa både ta hand om henne och sitt jobb men han kollapsar snart av utbrändhet -> Michiru får under ett kortare tag bo hos sina farföräldrar. Men det är ingen långtidslösning så istället flyttar Michirus farbror Kouji som jobbar hemifrån (webbdesigner) in för att hjälpa sin storebror att ta hand om Michiru och hushållet. Och därmed är scenen dukad för yonkoman Dad, the Beard Gorilla and I, ett drama i sju volymer.

Titeln har sin förklaring i Michirus åsikt om sin farbror: Han är storvuxen, betydligt mer än sin storebror, med ett grovhugget ansikte, han är allmänt hårig och har skägg. Ergo, en gorilla, och ungefär lika trevlig som såna tycker hon. Åtminstone i början, för det här är en mycket varmhjärtad liten serie om hur en ny familj uppstår; inte den klassiska kärnfamiljen, men idyllisk är/blir den likafullt. Michiru munhuggs med sin farbror som är långt ifrån den klassiska japanska arbetande mannen (och särskilt vuxet uppträder han inte), pappa Souichi är mestadels glad även om han ibland försjunker i tankar när han tänker på sin döda fru, och människorna runtom den lilla familjen är huvudsakligen vänliga de med.

Michiru är mycket skeptisk mot sin gorilla-farbror till att börja med…

Därmed inte sagt att allt är hundraprocentigt lyckligt hela tiden. Det är ett komiskt drama, men tidvis blir det allvarligare som när någon av kärlekshistorierna bränner till mer på allvar. Och det är då som jag verkligen uppskattar upphovsmannen Koike Sadajis handlag med sina karaktärer då det visar sig att de känns som riktiga människor; yonkoma med sina extremt korta episoder gör att det både behövs att serieskaparen vet vad hen gör för att kunna karva fram mer än bara komiska karaktärer, och att läsaren fyller i rätt mycket själv vad gäller det som händer mellan rutorna 🙂

Sen tycker jag också det är skönt att ibland läsa någonting som det här, där jag hela tiden känner mig trygg i vetskapen att det kommer gå bra, att de karaktärer som ibland skildras som påfrestande kommer visa sig ha sina bra sidor de med, och att även om någon kan ha otur i kärlekslivet så är det vara tillfälligt. Så spännande är Dad, the Bear Gorilla and I inte, åtminstone inte på så sätt att jag oroar mig för hur det kommer att gå. Istället är det en lisa för själen att läsa om hur sympatiska människor som alla har sina små egenheter och svagheter tillsammans kan bilda starka och kärleksfulla familjer. Det kan ta ett tag (serien höll på i sina modiga åtta år), men till slut kan det lösa sig även för en osäker och känslig pappa, en liten moderlös flicka, och en skäggig gorilla till farbror 🙂

En kollage till Michirus pappa har en liten crush på honom

Dad, Beard Gorilla and I finns bara som scanlation på engelska så man får ge sig ut på nätet och leta upp den är jag rädd!

70-talshuliganer: Sukeban Deka

Omslag till den första av fyra delar i en nyare reprint av den första versionen av Sukeban Deka

Det är nog bara att inse att jag är förtjust i många äldre japanska serier. Devilman visade sig vara en riktigt bra serie och någonting långt annorlunda än jag trott, Slum Wolf är en ambitiös och huvudsakligen mycket lyckad skildring av olyckliga existenser i dåtidens Japan, Ashita no Joe var precis så bra som dess klassikerstatus gjorde anspråk på, och serier som Keiko Takemiyas sf-serier och Yoshihiro Tatsumis vardagsrealism är alltid välkomna, oavsett deras ålder. Visst kan flera av dem kännas lite wonky i manus och logik med nutida ögon sett och att de saknar den slicka produktionen som nutida manga har, men energin och känslorna är det inga fel på 🙂

Sukeban Deka, en 70-talsserie gjord av Shinji Wada, är en serie i delvis samma anda som den något äldre Cutie Honey, Go Nagais eminenta serie. Men till skillnad från den senare shōnen-serien är shōjo-serien Sukeban Deka något mer jordnära, sin jojo-beväpnade huvudperson Saki Asamiya till trots, och relationer spelar en betydligt större roll: Asamiya är en ungdomsbrottsling som vi först möter när hon redan sitter i ett kvinnofängelse, och ett fängelse som har rykte om sig att det är omöjligt att rymma från. En mystisk man som visar sig vara en hög chef inom polisen anländer till fängelset för att försöka värva Asamiya till att bli en undercover-polis med uppgiften att infiltrera skolor där brott begåtts, och som belöning lovar mannen att hjälpa Asamiyas mor från ett utdömt dödsstraff.

Dramat/Melodramat har full fart från början, och relationen mellan Asamiya och hennes familj visar sig vara en hörnsten i serien. Sin motvilja mot polisen övervinner Asamiya för att försöka hjälpa mamman, och vi får sen följa henne i jakten på korrupta rektorer, motorcykelgäng, med mera, alltmedan mer av hennes komplicerade bakgrundshistoria fylls i. Det är tuffa tag, och serien väjer inte för att ta livet av vem det vara må; även om Asamiya löser sina fall kan det vara med tragiska resultat. Jag måste säga att känslan av att aldrig vara säker på hur det faktiskt skulle gå för personerna i serien gjorde att läsningen var konstant spännande, med sin lätt kaotiska blandning av klichéinslag som man förstod från första början och överraskningar när någonting inte avlöpte som väntat. Sen lyckas serien också blanda humor med allvar, som Sanpei Nowaki, en ung man som faller för Asamiya och som omväxlande skildras som en clown alternativt en seriös och kompetent medarbetare.

Mycket av min förtjusning bottnar just i att jag aldrig kunde känna mig riktigt säker på var jag hade serien och dess karaktärer. Ta Asamiya själv, som oftast är extremt cool, kompetent, och smart, och vars metall-jojo kan besegra de flesta (att en jojo var med var det enda jag visste om serien innan jag läste den, men den visade sig vara en mycket obetydlig detalj i det stora hela). Så urtypen av den tuffa unga kvinnan som är hårdare än alla andra. Men så har vi det där med mamman, en mamma som visar sig vara ohyggligt orättvis mot Asamiya, men som trots detta Asamiya gör vad som helst för att hjälpa. Hon vet att mamman är fruktansvärt orättvis och otacksam, men likafullt är det mammans kärlek hon önskar sig mer än allt annat i världen. En gigantisk lucka i Asamiyas pansar, och det finns fler.

Är Sukeban Deka överdramatisk / fylld av logiska luckor / inkonsekvent? Oh ja, definitivt, men precis som en del andra av de serier jag nämnde i början lyckas serien vrida dessa nackdelar till sin fördel tack vara frenesin i berättandet. Det tar ett tag för serien att visa att den faktiskt är bra; i början känns problemen med den som att de överväger, men någonstans efter 1-2 volymer hittar den rätt.

Och slutligen, lite konsument-info: Tyvärr finns ingen kommersiell översättning av serien så man får lita på scanlations. Och, ännu viktigare är det faktum att serien avslutades 1977 på ett spektakulärt sätt, men efter något år, efter att hans nya serier inte blivit populära, återupplivade Wada Sukeban Deka och den versionen har jag ännu inte läst klart (scanlationen pågår f.n.). Av det jag hittills läst håller den inte samma höga kvalité; det märks att Wada egentligen var klar med historien redan. Så håll er till den ursprungliga serien, den räcker fint 🙂

Från Shinji Wadas berättelse om känslan när han avslutat Sukeban Deka version 1, innan besvikelsen över att hans nya serie floppade…

Kotonoba Drive

Ja, vad ska jag säga som jag inte redan sagt när det gäller Hitoshi Ashinanos serier? Hans lugna Efter katastrofen-serie Yokohama Kaidashi Kikō är en av de allra bästa serier jag läst, Kabu no Isaki är en nästan lika bra serie om en värld där allting med geografi har blivit tio gånger större, och nu har jag precis läst den i våras avslutade serien Kotonoba Drive och jag är återigen golvad.

Till skillnad från de två tidigare serierna utspelar sig Kotonoba Drive i vår värld i vår tid, men den drömska och mycket lugna känslan är den samma. I YKK skildrades en värld nästan tom på människor där även de som överlevt (den aldrig förklarade) katastrofen har saktat ner och inte längre strävar efter att ständigt förändra världen de lever i. I KnI är det det enkla faktumet att Jorden blivit så stor och avstånden så gigantiska som gör att det är glest mellan människorna och att allting är lugnare.

I KD är det istället huvudpersonen, Suu, som låter livet skölja över henne, och som när det är som lugnast då och då ser saker som ingen annan kan se, som blommande träd där de sedan länge huggits ned eller havet där det i forntiden bredde ut sig. Fem minuter åt gången sker det, så det är inga långa äventyr hon har utan bara en chans att uppleva någonting annat. Och som man kan vänta sig om man läst andra Ashinano-serier så reagerar Suu med förtjusning och låter sig svepas med:

Andra detaljer som också känns igen från tidigare serier är Ashinanos förkärlek för kameror där Suu har ofta kameran som förevändning när hon ger sig ut på sina utflykter, och givetvis är fordonet hon använder sig av en skoter 😉

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om Kotonoba Drive eftersom Ashinanos serier är någonting man måste uppleva själv, men några saker till vill jag nämna:

• Serien har ännu mindre än de tidigare en sammanhållen handling. Här handlar det om Suu och hennes upplevelser; ofta av ett mystiskt slag, men också att njuta av det vardagliga livet med en god lunch, en vacker dag, och annat. 35 kapitel, 35 olika scenarios.
• Det har varit en trend på senaste tiden med manga (ofta med kvinnliga huvudpersoner) där ingenting egentligen händer, som camping-serien Laid-back Camp. Jag tycker en hel del av dem är småcharmiga och läser dem (eller tittar på animen), men de kan ibland bli lite väl menlöst vardagliga i långa loppet. Och om det låter som om Kotonoba Drive är av samma slag har jag misslyckats med den här texten för även om inte mycket händer så händer det inte mycket på ett helt annat sätt. Typ.
• Sist men inte minst utan störst: Ashinanos teckningar är förunderligt bra, och personligen skulle jag klassa honom som en av de allra bästa serietecknarna i världen i dag. Det finns sidor här som tillsammans med manuset är ren poesi, och jag kan stanna till vid dem och bara njuta. Enstaka sidor som exemplen här gör honom inte riktigt rättvisa eftersom handlingen (som faktiskt finns) också den bygger upp den mycket speciella stämningen, men det finns sekvenser här där kände mig tvungen att stanna upp i förväntan på vad jag skulle se på nästa sida.

Som kanske märks är jag löjligt förtjust i Ashinano, och det trots att Kotonoba Drive nog är den svagaste av de tre nämnda serierna. Han jobbar långsamt med en takt av ungefär en bok / år så det lär dröja innan det finns någon ny längre serie att läsa av honom igen. Men om kvalitén bibehålls väntar jag så gärna!

PS. Tyvärr finns det liksom för övriga Ashinano-serier ingen officiellt licensierad engelsk utgåva av Kotonoba Drive så för den som vill läsa serien blir det till att ge sig ut på nätet och leta 😦