Etikettarkiv: scanlation

Alim the Tanner

Postat den

Alim the Tanner 4 - cover

En kortis idag igen: Drygt tre år efter att jag läste första albumet har jag nu läst det fjärde och sista i sviten om Alim the Tanner, den kastlösa och olycksförföljda garvaren, och hans dotter Bul, skriven av Wilfried Lupiano och tecknad av Virginie Augustin. Långsam översättning, med andra ord, men så blir det ibland när det gäller scanlations, så jag är bara glad över att den som översatte serien avslutade jobbet (fast det är lite si och så med engelskan där här gången, onekligen, och de scannade sidorna ser inte heller helt bra ut är jag rädd) :-)

I den första boken tvingades Alim & Bul fly från sitt land efter att av en slump ha kommit över några reliker som bevisade att den lokala religionen byggde på en lögn. Men landets ledare nöjer sig inte med det eftersom det bland de kastlösa började ryktas om hur Alim fått en uppenbarelse och var välsignad av gudarna, så man sänder ut armén för att försöka få tag på dem igen, och därmed är grundhistorien för hela sviten på plats.

Så, en äventyrsserie med mannen från folket som blir hjälte och störtar den korrupta regimen? Inte alls, faktiskt, för det här är en mycket mer nedtonad och sorgligare berättelse än så. Alim är ingen räddare i nöden, det enda han vill är att få leva i lugn och ro med sin dotter, men så enkelt går det inte. Döden är ständigt nära för de båda och för de vänner de skaffar sig under sin flykt, och åren går snabbt…

Alim the Tanner är en på ytan traditionell serie, men gräver man litegrann märker man att det finns en hel del intressanta inslag. Ett är frånvaron av hjältar: Visst finns det goda och onda människor här, men den där personen som ställer allt till rätta (efter vissa bekymmer, givetvis) saknas. En annan är att de onda inte nödvändigtvis bestraffas, och det kan till och med vara så att deras insatser i längden visar sig vara lyckade, åtminstone i viss mån.

Så det må se ut som en typisk fransk serie med lite humor, lite naket, lite äventyr, och visst finns alla de inslagen också, men det finns mer att hämta här. Plus, såklart, det viktigaste av allt: Det finns ett hjärta i berättelsen, om kärleken mellan en förälder och ett barn. Utan det skulle de andra lite oväntade inslagen betytt väldigt lite!

En soldat minns sitt möte med Alim och Bul för flera år sedan

En soldat minns sitt möte med Alim och Bul för flera år sedan

Kraa

Postat den

Kraa 1 - cover

Det var ett tag sen jag sist skrev om någon europeisk scanlation men häromdagen läste jag en som jag skulle vilja tipsa om. Lustigt nog är det en serie av samma person som sist jag tog upp sådana här fanöversättningar: Benoît Sokal. Senast var det några rader om hans mest kända serie, Canardo, men den här gången handlar det om hans serie Kraa där den första delen av tre precis blivit tillgänglig under namnet Kraa – Lost Valley.

  • Plats: Malaskar, ett land någonstans mellan Alaska och Sibirien.
  • Tid: 1900-talet, med till exempel relativt moderna bilar, men med en tydlig känsla av guldruschens epok i miljön.
  • Huvudpersoner: Yuma, en indianpojke vars familj under många generationer levt i trakten, Klondike, en skrupelfri affärsman som planerar att exploatera dalen där Yuma bor, och Kraa, den sista individen bland de enorma örnar som närmast betraktats som gudomliga av indianerna.

Låt mig först och främst fastslå två saker om Kraa: Manuset är (åtminstone hittills, dvs i den första boken) inte speciellt originellt eller subtilt med de uppenbara skurkarna och den lika klichéartade pojken Yuma, medan teckningarna å andra sidan är förträffliga, både personliga och starka, och de senare gör att jag helhjärtat kan rekommendera serien.

När jag skrev om Canardo anmärkte jag på att Sokals teckningar blivit tråkigare och mer färglösa (bokstavligt och bildligt) ju nyare de var. I och med Kraa visar Sokal att det var ett medvetet stildrag, precis som jag misstänkte lite smått, för här är det betydligt starkare färger igen, helt utan den grådaskiga platthet som de senare Canardo-böckerna har. Ta till exempel den här sidan från början på historien, där den unga Kraa i sitt bo tänker på framtiden (på sidan innan den här har vi fått se hur Kraa störtat sin bror ur boet, ner på marken):

Kraa - Kraa

Rå energi, och teckningar som fångar densamma; när Sokal får till det är han riktigt riktigt bra på att teckna djur.

Sen, som alltid med Sokal, ser människorna en gnutta plattare och mer mekaniska ut. De är ovanligt bra skildrade här jämfört med en del andra serier av Sokal jag läst, men fortfarande tenderar de att ha stela ansiktsuttryck och kroppar; det som ändå gör att jag gillar hur Sokal skildrar dem i Kraa är att de har så mycket känsla i sig, och förstås också färgerna. Det får en lite lustig effekt på mig: Ju färre pennstreck Sokal använder för att rita människor, desto bättre tycker jag teckningarna är. Män med till exempel skägg/skäggstubb gör att deras ansikten har rikligt med streck, medan slät hud gör att det är färgläggningen som dominerar -> de senare blir både roligare att titta på och känns mindre stela pga att Sokal är bättre på att skildra just känslor med färg än med streck. Här, ett möte bland takåsarna mellan Kraa och Yuma:

Kraa - Yuma

Jag kan ju inte garantera att Kraa håller samma höga kvalité rakt igenom de tre albumen, det får (förhoppningsvis) framtiden utvisa när de andra också har översatts, men jag måste säga att det här var bland det allra bästa jag sett från Sokal. Och okej, han kommer aldrig räknas till de stora serieskaparna (och det är bara rättvist) men det är väldigt kul att se en habil hantverkare som lyckas få till det precis så bra som bara tänkas kan, med tanke på förutsättningarna. Bravo!

Smått & Gott: Mathematical Girls

Postat den

Mathematical Girls v1 - cover

En liten blurb om en något udda serie jag läste i nyårshelgen: Mathematical Girls, en serie gjord av Mika Hisaka baserad på några romaner av Hiroshi Yuki. Huvudpersoner:

  • Miruka, en knepig flicka som brinner för matematik och som inte är intresserad av någonting annat. Saknar vänner och socialt umgänge tills hon stöter ihop med sin klasskamrat i biblioteket när han studerar matematik, varpå hon närmast attackerar honom med matematiska frågeställningar.
  • Klasskamraten ifråga (om han har något namn nämns det inte särskilt ofta för jag kommer inte ihåg det), som också han brinner för matematiken men som nalkas ämnet mer metodiskt och traditionellt (dvs han läser om matematik i böcker och lär sig hur man ska jobba med ämnet). Miruka får honom att fundera på vad matematik egentligen är och gör honom mer öppen för de kreativa delarna, de där man får använda fantasin för att tränga djupare in i ämnet.
  • Tetora/Tetra (lite olika varianter syns till), något år yngre än de andra två, och med en hangup vad gäller matematik: Hon har fått för sig att hon inte kan förstå den. Plus att hon är lite småkär i ”Klasskamraten”, men inte så hon vågar säga någonting till honom om det.

Två volymer så en ganska kort serie som huvudsakligen består i diskussioner om matematik där Miruka är den briljanta, den som kan angripa och förstå matematiken från alla vinklar, Klasskamraten är den som är nästan lika begåvad som Miruka men behöver hennes vinkar när det blir riktigt svårt, och Tetra som den som läsaren nog är tänkt att identifiera sig med eftersom hon behöver de andra tvås hjälp för att förstå vad det hela handlar om.

Klasskamraten lär ut till Tetra

Klasskamraten lär ut till Tetra

Komplexa talplanet, vektoranalys, oändliga serier och genererande funktioner, unik primtalsfaktorisering, ekvationer vs formler, och andra matematiska godbitar gås igenom, i rätt hög fart; en del förklaringar är utmärkt pedagogiska (IMHO som matematikboksförfattare själv), en del är lite väl kortfattade för att man ska kunna hänga med om man inte redan kan en del av det som tas upp. Så en viss matematikkunskap behövs nog om man ska få ut något av serien.

Bortsett från matematiken finns det förstås lite mer i serien, med Tetras förälskelse, Klasskamratens antydda intresse av både de andra, och Miruka som mest svårtolkad, socialt; att hon i början blir sur på Tetra när hon dyker upp känns mest som irritation på att någonting stör den högre matematikdiskussionen.

Men det är egentligen inte intressant för matematiken är seriens enda egenvärde. Utan att ha läst Yukis romaner skulle jag säga att Hisakas serieversion ärligt talat är rätt torr. Med tanke på Yuki & Hisakas efterord i serierna är det inte så konstigt: Hisaka är inte ett matematikfan medan Yuki definitivt är det, så jag misstänker att romanerna kan vara mer engagerande läsning, med tanke på hur populära de varit, medan serien däremot som sagt bara blev två volymer lång.

Mathematical Girls: Tyvärr mer intressant än bra.

Miruka lär ut till Klasskamraten

Miruka lär ut till Klasskamraten

OK, en till Adachi: H2

Postat den

H2 - omslag

I recensionen av Kimagure Orange Road häromsistens nämnde jag att jag samtidigt läste om Mitsuru Adachis H2, och att jag kanske skulle skriva några rader om den senare också. Voilà:

Mitsuru Adachi, baseboll, scanlation, kärleksrivaler. Det skulle förstås kunna vara nästan vilken som helst av Adachis serier, men den här gången är det alltså H2 det gäller, där titeln anspelar på att båda huvudrollsinnehavarna har namn som börjar på H (Hiro & Hideo). Den första pitcher, den andra slagman, och sen barndom bästa vänner. Men barndoms-duon är egentligen en trio, där även Hikari ingår (givetvis börjar också hennes namn på H, Adachi är svag för att leka med namn). Kärlekstriangel på gång? Jajamensan!

När jag senast skrev om Adachi var det om hans serie Slow Step, en serie som jag skrev var närmast en kliché av en Adachi-serie. Har H2 några unika egenskaper, eller är det 7000 sidor trevlig underhållning utan någonting som sticker ut för den som läst Adachi förut?

Svaret är ett tydligt Ja, den har unika drag, för H2 är en av Adachis allra bästa serier, kanske den allra bästa ärligt talat. Varför den är det är lite klurigt att reda ut eftersom den på ytan är lik så många av hans andra verk, som Touch eller Crossgames: Samma underbart rytmiska känsla i berättelsen, personer som ser ut som de brukar (Adachis huvudpersoner ser ofta identiska ut, oavsett serie), bifigurer med intressant bakgrund och egna historier, samma egendomliga hund (det är ett genomgående skämt i H2 att personer kommenterar att de tycker de känner igen den), samma skickliga sätt att göra baseboll-matcher spännande, samma fixering vid Koshien (den stora turnering för skollag i baseboll i Japan).

H2 - baseboll

Baseboll…

Men den här gången är huvudpersonerna vuxnare, med ett mer moget sätt att möta svårigheterna. Istället för att vara tysta och tillbakadragna kan de tre H:na prata med varandra, de behöver inte smussla med sina känslor. Inte för att de står på taket och högljutt deklamerar sin kärlek precis (den typen av exhibitionism får man vända sig till Maison Ikkoku för att se), men det är ingen tvekan om att alla inblandade förstår vad som rör sig i de andras huvuden.

Inte för att det gör det lättare för dem eftersom det är en i grunden knepig historia, med Hikari i mitten som genuint älskar både Hiro och Hideo, och där de två senare på grund av sin vänskap inte vill göra någonting som kan såra den andra.

Med andra ord, jag drabbas inte alls av det som jag ibland gör när jag läser/ser serier/böcker/tv-serier/filmer där alltför mycket av plotten hänger på att huvudpersonerna av en eller annan anledning inte pratar med varandra och om de skulle göra det skulle allting lösa sig ögonaböj: En stark lust att skaka om dem och skrika att de #%&/€/&%#& borde prata med varandra, nu!

Och det är lite skönt att slippa den känslan ;-)

H2 - relationer

…och relationer

Tillsammans med den vuxnare tonen vad gäller relationerna har H2 också ett till stort plus: När det drar ihop sig mot slutet har jag faktiskt ingen aning om hur det kommer sluta. Den här gången hade jag läst serien förut, för några år sedan, men jag kom inte ihåg upplösningen. Så än en gång greps jag av historien där det enda jag kom ihåg var att allting skulle få sitt svar i den sista matchen i den sista inningen. Nog låter det som en kliché alltid, men Adachi har vävt sin historia så elegant att det fungerar till 100%; psykologiskt är det ett klockrent slut*

Jahapp, nu är det slut på Adachi-serier att skriva om tror jag och det är lite tråkigt; de är så genuint charmig läsning att de är roliga att skriva om också, även om det kan vara lite svårt att återigen plita ner några ord om en baseboll-serie som knappast någon läst här i Sverige, och som dessutom påminner mycket om andra serier som jag redan skrivit om. Men vad tusan, jag gillar verkligen Adachi så jag hoppas åtminstone någon ger honom en chans!

*: Nej, slutet handlar inte om någonting så trivialt som att den som vinner matchen vinner flickan. Så det så. DS.

688 sidor cynisk anka

Postat den

Canardo 4 - Blodsbröllop

Dagens serie är en serie jag är verkligt svagt för. Inte för att den är så bra utan för att den var en av de serier som gjorde mest intryck på mig när jag läste Epix i dess begynnelse. Varför? Ja, ärligt talat vet jag inte. Kanske för att den var så off, så annorlunda, med den lätt deprimerade och cyniska Canardo i huvudrollen, och samtidigt så typisk för genren franska deckare. Jag vet att Benoit Sokal, mannen bakom serien, är belgare men stämningen är mycket lik böcker som Maigret-böckerna i dess vardaglighet och lätt/mycket försupna titelkaraktär, och franska gangster-filmer som Le Samouraï vad gäller cynism. Kort sagt, den var ett utmärkt exempel på en genre (vanligtvis utan ankor) som jag inte sett i serier förut vilket var precis en av Epix styrkor i början.

Men, som sagt, serien var inte den bästa i tidningen. Faktum är att det egentligen bara är två av albumen, närmare bestämt nummer 2 & 3, som är verkligt lyckade: Rasputins märke med en psykotisk katt med anknytning till ryska tsarfamiljen som titelns Rasputin, och Den ljuva döden med en döende Marlene Dietrich-kopia i fokus. Båda två har en kanske lite hackigt presenterad berättelse men som kompensation har de stämning i överflöd. Plus en Sokal i högform vad gäller teckningarna, med dova suggestiva men ändå klara färger som gör serien så mycket bättre än vad enbart manuset utlovar.

Hursomhelst, dagens inlägg är föranlett (oooh, det lät byråkratiskt!) av att jag precis läst klart de album som för närvarande finns att hitta som scanlations: Det första svartvita albumet (på svenska som Canardo ger järnet) och nr 1-13 av huvudserien (på franska finns 6 till album). Jag har drygt hälften i fysisk form (svenska-danska-engelska) men är man på resande fot och liten sugen på ank-cynismer så…

Så, hur är det att läsa Canardo så här många år efter att jag första gången såg serien? Ganska trevligt tycker jag allt. Det är fortfarande de inledande fyra albumen som jag tycker är klart starkast, men nuförtiden har jag mer förståelse för de senare albumen än första gången jag läste dem. Styrkan i början beror som sagt mycket på teckningarna: Av någon anledning valde Sokal efter några album att rätt radikalt ändra färgläggning, och tyvärr på fel sätt tycker jag. Den dramatiska looken försvinner och ersätts av en platt och ganska menlös; en mer vardagligt grå så att säga. Det gör serien mycket tråkigare att titta på och det är såklart synd.

Canardo 2 - Rasputins märke

Från album 2, Rasputins märke

Men att läsa alla albumen på en gång som jag gjorde nu gör att jag har mer förståelse för förändringen. För samtidigt som teckningarna blir mer realistiska i sin karaktär (dvs färgläggningen, de antropomorfiska figurerna ser ut som de alltid gjort) så händer samma sak med handlingen. Ett album som Den vita Cadillacen (nr 6) där Canardo besöker en anonym krigszon är en mycket annorlunda berättelse än den (melo)dramatiska Rasputins märke, och faktum är att teckningarna i den senare inte skulle passa bra i den tidigare och vice versa.

Och så fortsätter det; de senare albumen blir mer och mer skitiga vardagsdramer där Canardo träffar på några bensinmacksägare som rånar sina kunder (The Girl who Dreamed of the Horizon), en aupair som blir åtalad för mord på sina arbetsgivare (Innocent), och en sjuksköterska som mördas på det sjukhus han är inlagd på för avgiftning (tobak+alkohol) (The Canal of Anguish). Gråa historier där gränsen mellan de onda och de goda ofta är utsuddad, och Canardo mest går runt som en Colombo i sin rock. Skitig är han och förolämpande mot så gott som alla, men löser fallen gör han, ofta tack vare att han är den enda som är så cynisk att han alltid misstror alla och inte litar på att bara för att du ser och uppträder oskyldigt så är du också det.

Canardo 9 - The Gutter with No Moon

Från album 9, The Gutter with No Moon

Med vissa undantag, som det riktigt roliga albumet A Filthy Little Pile of Secrets där plötsligt en tidsmaskin dyker upp vilket gör att Canardo får chansen att supa till i olika epoker under 1900-talet och träffa på några nazister dessutom :-)

Allt som allt är det som sagt en ganska trevlig serie, men alls inte oundgänglig. Att jag gillar den har sina personliga orsaker, men jag tror nog att man kan tycka om Canardo även som en ny läsare. Men överseende måste man ha med att Sokals manus kan vara både styltiga och fulla av klichéer, och att hans teckningar är rätt stela vad gäller personerna. Om jag vill vara snäll kan jag säga att hans djur ser såpass realistiska ut att de inte har så värst livlig mimik när jag jämför dem med riktiga människor, och att den här sortens historier ska vara klichéartade, det är lite av poängen. Om jag vill vara snäll alltså! ;-)

Ett mästerverk i det lilla: Rumic Theater

Postat den

Rumic Theater 4 - cover

Dags att strö ett stort fång rosor över Rumiko Takahashis serie Rumic Theater; RT är någonting jag läser om då och då, till exempel när jag behöver rensa ur frustrationen över någonting dåligt jag läst, eller då jag bara känner för att läsa en serie gjord av en mästare :-)

Rumic Theater är samlingsnamnet för de årliga serier som Takahashi gör för tidningen Big Comic Original. Varje serie är fristående, ungefär 30 sidor lång, och handlar så gott som alltid om ett familjedrama i miniatyr: Den nyinflyttade familjen där hustrun mobbas av den som styr i bostadsrättsföreningen. Hustrun som måste ta hand om sin makes gamla far. Maken som måste ta ett jobb i en annan stad än hans familj bor i. Problemen som uppstår när makens syster efter en olycka tillfälligt flyttar in hos sin bror och kritiserar hustruns matlagning/barnuppfostran.

Vissa situationer återkommer flera gånger i de 24 historierna (6 historier / bok, 4 böcker), och det är väldigt typiska japanska sådana, som slitningarna som uppstår när makens föräldrar bor tillsammans med familjen, eller den arbetande mannen som tappat kontakten med sin familj (ibland när han bor hemma, ibland när han jobbar på annan ort). Så om man vill kan man läsa de här böckerna som en alldeles lysande dramatisering av den klassiska japanska familjen med den ofta känslomässigt hämmade maken med ett jobb som kräver all tid, den likaså ofta något frustrerade hemmafrun, föräldrarna till maken som delar hemmet, osv.

(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungna att ta hand om en pingvin en tid)

(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungen att ta hand om en pingvin en tid när den mest fanatiska husdjursmotståndaren tittar in på ett besök…)

Den enda familjemedlemmen som lustigt nog inte är med så mycket här är barnet; de här serierna är fokuserade på de vuxna (makar + ev. föräldrageneration) vilket inte är så konstig eftersom Big Comic Originals läsekrets (enl. Wikipedia) till 83% består av läsare över 30 år. Äkta vuxenserier, med andra ord :-)

Handlingarna är variationer på teman, någonting som Takahashi alltid varit bra, även om det den här gången handlar om vardagsrealism istället för galna utomjordingar eller bisarra monster. Men genomgående i alla serierna är hur skickligt Takahashi presenterar sina huvudpersoner: På 30 sidor lyckas hon presentera oftast flera personer, ge dem en intressant och djup personlighet, introducera ett drama, och knyta ihop berättelsen på ett så gott som alltid väldigt tillfredställande sätt. Det är fascinerande framförallt hur snabbt hon får personligheterna på plats, och hur varierade de är även om familjerna som sådana påminner om varandra. Och jag uppskattar också hur de aldrig är perfekta; alla har sina fel och brister, även om de allra flesta vill väl.

Ta exempelvis historien Help. Huvudpersoner: Hidehiko (make), Yasuko (hustru), och Hidehikos far som är sängliggande. Yasuko är den som tar hand om sin svärfar på kvällar och nätter när inte hemtjänsten är där, så när hon råkar ut för en olycka och måste stanna på sjukhuset för en tid måste Hidehiko rycka in. Varpå han inser att han inte har en aning om vad som behöver göras, typ hur man byter faderns blöjor, ser till att han kan sova, osv. Fadern i sin tur ber inte om hjälp med någonting utan försöker istället varje natt själv kravla till toaletten men orkar inte, varpå Hidehiko knappt får någon sömn alls eftersom han måste hjälpa honom tillbaka till sängen.

Help

Help

Vad som också framgår när man läser serien är alla komplexa känslor som finns under ytan hos personerna:

  • Yasuko är visserligen inte med så mycket men det är ändå tydligt att hon tycker om sin svärfar och är orolig för honom även om hon också tycker att det är lite jobbigt att ta hand om honom på ett så närgående sätt eftersom de inte är släkt.
  • Hidehikos far är med desto mera men hans inre känslor säga aldrig rakt ut. Hans handlingar däremot visar att han tycker det är extremt jobbigt att hans son ska behöva hjälpa honom med blöjor mm, och att han är så hjälplös inför honom. Men också att han fortfarande ser sig som förälder och därför är ansvarig/orolig för sin son när denne nästan klappar ihop av överansträngning. Och att han verkligen uppskattar Yasukos hjälp.
  • Hidehiko, den meste huvudrollsinnehavaren här, märker att han inte ens uppfattat hur mycket hjälp Yasuko bistår hans far med, men också att han verkligen längtar efter att hon ska komma hem igen och överta ansvaret. Det jobbigaste för honom är dock att inse att han måste agera förälder åt sin egen far, samtidigt som han vill ha beröm av honom för att han hjälper honom (något som han aldrig fått). Så han är arg på fadern, men också arg på sig själv att han vill ha beröm för någonting som är självklart att han ska göra, och dessutom rörd över att fadern i all sin envishet ändå bryr sig så mycket om honom (utan att berömma honom, som sagt).

En rätt kompakt handling med tanke på det ynka sidantalet, men läsningen flyter på hur lätt som helst. Det låter förstås som en tung och tragisk handling, men det som gör de här serierna så geniala är att de samtidigt är så väldigt roliga. Få kan som Takahashi skildra familjeumgänge på ett så komiskt sätt; repliker, personer, teckningar, handlingen själv är alltid underbart underhållande att läsa, även om handlingen kan låta deprimerande när den beskrivs, som Help ovan eller serier som The Red Bouquet där en man efter sin död ser sin egen begravning och där inser att hans fru inte älskade honom längre och hans son inte heller är ledsen över hans bortgång eftersom han inte pratat med dem på flera år efter att hans jobb förhindrat honom att vara hos dem när det behövdes.

The Red Bouquet

The Red Bouquet

Låter skoj eller hur? Och japp, det är faktiskt väldigt roligt, tro’t eller ej, för Rumic Theater är primärt komedier med (ibland) tragisk handling. Med den lilla brasklappen att de senare historier snarare drar åt drama med komiska inslag; det verkar som om Takahashi har blivit allvarligare med åren när det gäller Rumic Theater-serierna.

RT är inte någon av Takahashis mer kända serier, och faktum är att den är den enda, tillsammans med ungefär hälften av Lum, som inte finns officiellt utgiven i komplett utgåva på engelska. Förlaget Viz gav ut två av böckerna för många år sedan men sedan dess har det kommit ut två till på japanska som båda lyser med sin frånvaro på engelska. Men fansen har förstås gjort som de ofta gör i såna här fall -> alla fyra finns som scanlation att ladda ner. Köp om ni hitter de två som finns översatta (de är slut på förlaget sedan länge), ladda ner de andra, för det här är ungefär så bra som korta fristående serier kan bli!

Slow Step

Postat den

image

Slow Step: Softball. Boxning. Försiktig romantik. Med andra ord, en serie av Mitsuri Adachi, som jag nu tror jag läst varenda liten serie av, åtminstone de som är avslutade :-)

Huvudpersonen den här gången är Minatsu Nakazato; många vill bli hennes pojkvän, men själv är hon inte så värst intresserad av någon. Framförallt är det tre som slåss om hennes gunst: två som liksom hon själv går på gymnasiet, båda boxare, och en äldre man som tränar både boxarna och softballslaget på Minatsus gymnasium.

Sju volymer missförstånd och osäkra känslor senare är berättelsen över. Man inte alltid lita på att slutet blir så värst tydligt i Adachis serier men det här är en där det inte är någon tvekan om hur det gick, så att säga. Tyvärr.

För precis som alltid var det trevligt att läsa serien, men Slow Step är ändå inte någon av Adachis bästa. Den lossnar aldrig, vare sig när det gäller sportdelen eller den romantiska delen. Humorn finns som alltid med men jag tycker den fungerar bättre när den kontrasterar mot någonting mer allvarligt, men här tycker jag inte ens det verkar som om Adachi själv bryr sig så mycket (han driver till och med själv med att det förment sportsliga inslaget aldrig blir på allvar).

Och persongalleriet är ovanligt slätstruket för att vara Adachi. De tre männen har egentligen inga personliga egenskaper alls förutom ytliga egenheter, och inte heller Minatsu har något spännande att komma med i den grenen. Att hon sen till slut (SPOILER!) väljer den äldre tränaren och att det känns lätt osmakligt med tanke på att allt av personlighet vi fått se är att han 1. tagit hand om sin döda systers barn (pluspoäng), och 2. envetet försöker spionera på de unga kvinnorna i softballslaget när de byter om (gigantiska minuspoäng) gör det inte bättre.

image

Låt mig sammanfatta Slow Step så här: Den dag någon lyckas skriva ett datorprogram som kan ta som input allt en författare/serieskapare gjort och som output ger ett nytt verk som är minsta gemensamma nämnaren för input så kommer resultatet för Mitsuri Adachi att bli Slow Step. Den är underhållande, jag är glad att den har översatts av fans, men det finns absolut ingenting unikt i den över huvud taget.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 193 andra följare