Etikettarkiv: scanlation

Digital sommarläsning: Jade

Postat den

Jade - cover

Idag blir det några korta ord om en riktig höjdare: Ulysss Malassagnes Jade  :-)

Det var nära att jag missade den här boken; det finns så många scanlations att ett album lätt drunknar i mängden när jag inte vet vad det är för någonting. Men lyckligtvis såg jag att personen bakom serien var Ulysse Malassagne, mannen bakom den suveräna Kairos, så givetvis måste jag läsa den här.

Och visst var det en bra serie! Liksom i Kairos märks det att Malassagne tycker om fart och rörelse i sina serier; här sparkar det igång redan på sida 1:

Jade - sida 1

Efterhand visar det sig att Harry är en engelsk ung man som gett sig av till Tibet för att där bevisa att hans far, försvunnen och antagen död sedan många år, hade haft rätt när han hävdade att magi existerar, och att det i Tibet finns levande magiker. Harry, en desillusionerad och deprimerad man, vill också tro detta för att livet ska ha någon mening. Pema, den unge tibetanen som också syns på sidan, mer eller mindre tvingas av Harry att hjälpa honom i sökandet.

Men det här är inte det typiska exotiserande Asien-äventyret man skulle kunna tro. Istället är det en mörk berättelse som utspelar sig mot en bakgrund av Kinas invasion av Tibet och hur Kina behandlar landets invånare, parallellt med att Harrys naiva tro på sagolandet Tibet får sig törn på törn, och hur han själv inte är den goda hjälten han ser sig som:

Jade - tibetanska

Malassagne gör dock att det hela inte blir alltför dystert och deprimerande; hans extremt fartfulla stil, teckningarna som blandar humor och allvar lekande lätt, och hans behärskning av mediet gör att läsningen flyter på alldeles underbart. Malassagne är ung och har därför inte gjort fler serier än just Kairos (jag hoppas en scanlation av den avslutande tredje delen dyker upp snart, eller ännu hellre en fysisk utgåva) och Jade. Jag hoppas han kommer fortsätta göra serier i många år, och om han fortsätter utvecklas kommer de riktiga stordåden RSN (om nu inte Kairos redan ska räknas dit!).

Det här är serien som så många andra, framförallt franska, halvkomiska äventyrsserier så gärna skulle velat vara, som exempelvis The Unspeakables/White Tigress, men som misslyckats av olika orsaker (i fallet TU/WT ett manus som fladdrar alltför mycket och som inte vågar löpa linan ut hela vägen, som inte klarar av att slänga av sig alla klichéer som genren samlat på sig under åren).

Slutomdöme: Om man har det minsta intresse för nya europeiska serier och/eller åtminstone en liten acceptans för att läsa serier i digitalt format, skaffa den här serien. Nu.

Digital sommarläsning: Tales of a Charcoal Burner

Postat den

Vad sägs om en extra-varm serie så här mitt i, tja, högsommaren?
Tales of a Charcoal Burner - cover

Shigeyasu Takenos Tales of a Charcoal Burner är ett alldeles utmärkt exempel på flera olika saker:

  • Scanlations gör det ibland möjligt för mig att läsa serier jag aldrig skulle fått en chans att se annars; det kommersiella intresset i den här mycket smala japanska serien är nog snudd på obefintligt.
  • Manga är ett alldeles för allmänt hållet ord för att betyda någonting annat än ”serie från Japan”, med tanke på spännvidden på serier som här i väst ofta bara klumpas ihop under manga-beteckningen (och jag gör ibland samma sak här när jag skriver ”typiskt för manga” istället för ”typiskt för många japanska serier”…).
  • Inget ämne är för träigt (hahaha!) för att behandlas i serier, och som vanligt märker jag att jag både läser och uppskattar serier som handlar om ämnen som jag nog aldrig skulle intresserat mig för om de avhandlats i regelrätta böcker.

Serien bygger på en bok av Toshikatsu Ue och består av ett knippe korta berättelser om en kolare i Japan strax efter andra världskriget. Men berättelser är egentligen fel ord, och betraktelser stämmer bättre in på innehållet som är skildrat i första person, där kolaren i ett kapitel beskriver hur han hugger träden som ska bli till kol, i ett annat om hur han konstruerar en kolmila, och i ett tredje om en kall natt med snöfall.

Så delvis är det en ren yrkesbeskrivning, men blandat med de mer praktiska sidorna finns mer lyriska sidor där kolaren filosoferar över naturen, eller berättar om de (fåtal) människor han stöter ihop med i sitt ensamma jobb. En bok för den som är sugen på mycket handling är det inte, men väl en för de som är intresserade av mer meditativa serier.

Tales of a Charcoal Burner - Nattarbete

Slutomdöme: Väl värd en nerladdning och en tacksam tanke till scanlatorn.

Digital sommarläsning: Fraternity

Postat den

En halvdan europeisk scanlation idag: Fraternity, två album som berättar om det fiktiva amerikanska samhället Fraternity, en utopisk skapelse som syftar till jämlikhet för alla, oberoende av kön, ras eller rikedom, under tiden för inbördeskriget. Men de utopiska idealen fungerar inte riktigt när dåliga tider drabbar byn, och flera av invånarna börjar ifrågasätta varför de ska jobba medan andra mindre värda människor (dvs de av fel kön/ras/klass) får dra nyttan av det. När så den unga Emiles mystiska bakgrund gör sig påmind (han hittades i skogen några år tidigare där han levat utan synligt stöd) och  några svarta desertörer från nordamerikanska armén ansluter så exploderar situationen.

Serien är halvdan eftersom manuset inte är speciellt intressant, trots allt som trycks in i det (filosofi, klasskamp, könskamp, rasism, krig, monster, sviken kärlek, förräderi); summa summarum blir resultatet mest ett Jaså. Faktum är att så mycket trycks in att ingenting känns speciellt viktigt, inte ens det monster som attackerar byn och massakrerar flera av invånarna. Det här är ett skolexempel på ett manus där en redaktör borde sagt stopp och belägg, och tvingat författaren att fundera på vad som egentligen är huvudhistorien och sedan fokusera på denna.

Varför plockade jag upp den här serien? Well, den såg inte helt oäven ut på omslaget, och sedan visade det sig att både författare och tecknare är några jag skrivit om förut: För manus står Juan Díaz Canales, ansvarig för manuset till Blacksad, och för teckningarna Jose Luis Munuera, som under några år var ansvarig för desamma i Spirou.

Men där Blacksad hade ett tätt manus som höll ihop kollapsar alltså det här helt under trycket av allt innehåll, och där Munueras moderna Spirou-stil var kul att titta på (enligt mig alltså, jag vet att många avskydde den) är han här lite väl dyster och högtidlig i sina illustrationer, även om en hel del av skulden är färgläggaren Sedyan som inte precis muntrar upp det hela.

Fraternity

Kul färger, som sagt: Alldeles för mycket toningar, allt i samma murriga bruna ton…

Slutomdöme: En scanlation som ungefär var värd det pris jag betalade för den.

Alim the Tanner

Postat den

Alim the Tanner 4 - cover

En kortis idag igen: Drygt tre år efter att jag läste första albumet har jag nu läst det fjärde och sista i sviten om Alim the Tanner, den kastlösa och olycksförföljda garvaren, och hans dotter Bul, skriven av Wilfried Lupiano och tecknad av Virginie Augustin. Långsam översättning, med andra ord, men så blir det ibland när det gäller scanlations, så jag är bara glad över att den som översatte serien avslutade jobbet (fast det är lite si och så med engelskan där här gången, onekligen, och de scannade sidorna ser inte heller helt bra ut är jag rädd) :-)

I den första boken tvingades Alim & Bul fly från sitt land efter att av en slump ha kommit över några reliker som bevisade att den lokala religionen byggde på en lögn. Men landets ledare nöjer sig inte med det eftersom det bland de kastlösa började ryktas om hur Alim fått en uppenbarelse och var välsignad av gudarna, så man sänder ut armén för att försöka få tag på dem igen, och därmed är grundhistorien för hela sviten på plats.

Så, en äventyrsserie med mannen från folket som blir hjälte och störtar den korrupta regimen? Inte alls, faktiskt, för det här är en mycket mer nedtonad och sorgligare berättelse än så. Alim är ingen räddare i nöden, det enda han vill är att få leva i lugn och ro med sin dotter, men så enkelt går det inte. Döden är ständigt nära för de båda och för de vänner de skaffar sig under sin flykt, och åren går snabbt…

Alim the Tanner är en på ytan traditionell serie, men gräver man litegrann märker man att det finns en hel del intressanta inslag. Ett är frånvaron av hjältar: Visst finns det goda och onda människor här, men den där personen som ställer allt till rätta (efter vissa bekymmer, givetvis) saknas. En annan är att de onda inte nödvändigtvis bestraffas, och det kan till och med vara så att deras insatser i längden visar sig vara lyckade, åtminstone i viss mån.

Så det må se ut som en typisk fransk serie med lite humor, lite naket, lite äventyr, och visst finns alla de inslagen också, men det finns mer att hämta här. Plus, såklart, det viktigaste av allt: Det finns ett hjärta i berättelsen, om kärleken mellan en förälder och ett barn. Utan det skulle de andra lite oväntade inslagen betytt väldigt lite!

En soldat minns sitt möte med Alim och Bul för flera år sedan

En soldat minns sitt möte med Alim och Bul för flera år sedan

Kraa

Postat den

Kraa 1 - cover

Det var ett tag sen jag sist skrev om någon europeisk scanlation men häromdagen läste jag en som jag skulle vilja tipsa om. Lustigt nog är det en serie av samma person som sist jag tog upp sådana här fanöversättningar: Benoît Sokal. Senast var det några rader om hans mest kända serie, Canardo, men den här gången handlar det om hans serie Kraa där den första delen av tre precis blivit tillgänglig under namnet Kraa – Lost Valley.

  • Plats: Malaskar, ett land någonstans mellan Alaska och Sibirien.
  • Tid: 1900-talet, med till exempel relativt moderna bilar, men med en tydlig känsla av guldruschens epok i miljön.
  • Huvudpersoner: Yuma, en indianpojke vars familj under många generationer levt i trakten, Klondike, en skrupelfri affärsman som planerar att exploatera dalen där Yuma bor, och Kraa, den sista individen bland de enorma örnar som närmast betraktats som gudomliga av indianerna.

Låt mig först och främst fastslå två saker om Kraa: Manuset är (åtminstone hittills, dvs i den första boken) inte speciellt originellt eller subtilt med de uppenbara skurkarna och den lika klichéartade pojken Yuma, medan teckningarna å andra sidan är förträffliga, både personliga och starka, och de senare gör att jag helhjärtat kan rekommendera serien.

När jag skrev om Canardo anmärkte jag på att Sokals teckningar blivit tråkigare och mer färglösa (bokstavligt och bildligt) ju nyare de var. I och med Kraa visar Sokal att det var ett medvetet stildrag, precis som jag misstänkte lite smått, för här är det betydligt starkare färger igen, helt utan den grådaskiga platthet som de senare Canardo-böckerna har. Ta till exempel den här sidan från början på historien, där den unga Kraa i sitt bo tänker på framtiden (på sidan innan den här har vi fått se hur Kraa störtat sin bror ur boet, ner på marken):

Kraa - Kraa

Rå energi, och teckningar som fångar densamma; när Sokal får till det är han riktigt riktigt bra på att teckna djur.

Sen, som alltid med Sokal, ser människorna en gnutta plattare och mer mekaniska ut. De är ovanligt bra skildrade här jämfört med en del andra serier av Sokal jag läst, men fortfarande tenderar de att ha stela ansiktsuttryck och kroppar; det som ändå gör att jag gillar hur Sokal skildrar dem i Kraa är att de har så mycket känsla i sig, och förstås också färgerna. Det får en lite lustig effekt på mig: Ju färre pennstreck Sokal använder för att rita människor, desto bättre tycker jag teckningarna är. Män med till exempel skägg/skäggstubb gör att deras ansikten har rikligt med streck, medan slät hud gör att det är färgläggningen som dominerar -> de senare blir både roligare att titta på och känns mindre stela pga att Sokal är bättre på att skildra just känslor med färg än med streck. Här, ett möte bland takåsarna mellan Kraa och Yuma:

Kraa - Yuma

Jag kan ju inte garantera att Kraa håller samma höga kvalité rakt igenom de tre albumen, det får (förhoppningsvis) framtiden utvisa när de andra också har översatts, men jag måste säga att det här var bland det allra bästa jag sett från Sokal. Och okej, han kommer aldrig räknas till de stora serieskaparna (och det är bara rättvist) men det är väldigt kul att se en habil hantverkare som lyckas få till det precis så bra som bara tänkas kan, med tanke på förutsättningarna. Bravo!

Smått & Gott: Mathematical Girls

Postat den

Mathematical Girls v1 - cover

En liten blurb om en något udda serie jag läste i nyårshelgen: Mathematical Girls, en serie gjord av Mika Hisaka baserad på några romaner av Hiroshi Yuki. Huvudpersoner:

  • Miruka, en knepig flicka som brinner för matematik och som inte är intresserad av någonting annat. Saknar vänner och socialt umgänge tills hon stöter ihop med sin klasskamrat i biblioteket när han studerar matematik, varpå hon närmast attackerar honom med matematiska frågeställningar.
  • Klasskamraten ifråga (om han har något namn nämns det inte särskilt ofta för jag kommer inte ihåg det), som också han brinner för matematiken men som nalkas ämnet mer metodiskt och traditionellt (dvs han läser om matematik i böcker och lär sig hur man ska jobba med ämnet). Miruka får honom att fundera på vad matematik egentligen är och gör honom mer öppen för de kreativa delarna, de där man får använda fantasin för att tränga djupare in i ämnet.
  • Tetora/Tetra (lite olika varianter syns till), något år yngre än de andra två, och med en hangup vad gäller matematik: Hon har fått för sig att hon inte kan förstå den. Plus att hon är lite småkär i ”Klasskamraten”, men inte så hon vågar säga någonting till honom om det.

Två volymer så en ganska kort serie som huvudsakligen består i diskussioner om matematik där Miruka är den briljanta, den som kan angripa och förstå matematiken från alla vinklar, Klasskamraten är den som är nästan lika begåvad som Miruka men behöver hennes vinkar när det blir riktigt svårt, och Tetra som den som läsaren nog är tänkt att identifiera sig med eftersom hon behöver de andra tvås hjälp för att förstå vad det hela handlar om.

Klasskamraten lär ut till Tetra

Klasskamraten lär ut till Tetra

Komplexa talplanet, vektoranalys, oändliga serier och genererande funktioner, unik primtalsfaktorisering, ekvationer vs formler, och andra matematiska godbitar gås igenom, i rätt hög fart; en del förklaringar är utmärkt pedagogiska (IMHO som matematikboksförfattare själv), en del är lite väl kortfattade för att man ska kunna hänga med om man inte redan kan en del av det som tas upp. Så en viss matematikkunskap behövs nog om man ska få ut något av serien.

Bortsett från matematiken finns det förstås lite mer i serien, med Tetras förälskelse, Klasskamratens antydda intresse av både de andra, och Miruka som mest svårtolkad, socialt; att hon i början blir sur på Tetra när hon dyker upp känns mest som irritation på att någonting stör den högre matematikdiskussionen.

Men det är egentligen inte intressant för matematiken är seriens enda egenvärde. Utan att ha läst Yukis romaner skulle jag säga att Hisakas serieversion ärligt talat är rätt torr. Med tanke på Yuki & Hisakas efterord i serierna är det inte så konstigt: Hisaka är inte ett matematikfan medan Yuki definitivt är det, så jag misstänker att romanerna kan vara mer engagerande läsning, med tanke på hur populära de varit, medan serien däremot som sagt bara blev två volymer lång.

Mathematical Girls: Tyvärr mer intressant än bra.

Miruka lär ut till Klasskamraten

Miruka lär ut till Klasskamraten

OK, en till Adachi: H2

Postat den

H2 - omslag

I recensionen av Kimagure Orange Road häromsistens nämnde jag att jag samtidigt läste om Mitsuru Adachis H2, och att jag kanske skulle skriva några rader om den senare också. Voilà:

Mitsuru Adachi, baseboll, scanlation, kärleksrivaler. Det skulle förstås kunna vara nästan vilken som helst av Adachis serier, men den här gången är det alltså H2 det gäller, där titeln anspelar på att båda huvudrollsinnehavarna har namn som börjar på H (Hiro & Hideo). Den första pitcher, den andra slagman, och sen barndom bästa vänner. Men barndoms-duon är egentligen en trio, där även Hikari ingår (givetvis börjar också hennes namn på H, Adachi är svag för att leka med namn). Kärlekstriangel på gång? Jajamensan!

När jag senast skrev om Adachi var det om hans serie Slow Step, en serie som jag skrev var närmast en kliché av en Adachi-serie. Har H2 några unika egenskaper, eller är det 7000 sidor trevlig underhållning utan någonting som sticker ut för den som läst Adachi förut?

Svaret är ett tydligt Ja, den har unika drag, för H2 är en av Adachis allra bästa serier, kanske den allra bästa ärligt talat. Varför den är det är lite klurigt att reda ut eftersom den på ytan är lik så många av hans andra verk, som Touch eller Crossgames: Samma underbart rytmiska känsla i berättelsen, personer som ser ut som de brukar (Adachis huvudpersoner ser ofta identiska ut, oavsett serie), bifigurer med intressant bakgrund och egna historier, samma egendomliga hund (det är ett genomgående skämt i H2 att personer kommenterar att de tycker de känner igen den), samma skickliga sätt att göra baseboll-matcher spännande, samma fixering vid Koshien (den stora turnering för skollag i baseboll i Japan).

H2 - baseboll

Baseboll…

Men den här gången är huvudpersonerna vuxnare, med ett mer moget sätt att möta svårigheterna. Istället för att vara tysta och tillbakadragna kan de tre H:na prata med varandra, de behöver inte smussla med sina känslor. Inte för att de står på taket och högljutt deklamerar sin kärlek precis (den typen av exhibitionism får man vända sig till Maison Ikkoku för att se), men det är ingen tvekan om att alla inblandade förstår vad som rör sig i de andras huvuden.

Inte för att det gör det lättare för dem eftersom det är en i grunden knepig historia, med Hikari i mitten som genuint älskar både Hiro och Hideo, och där de två senare på grund av sin vänskap inte vill göra någonting som kan såra den andra.

Med andra ord, jag drabbas inte alls av det som jag ibland gör när jag läser/ser serier/böcker/tv-serier/filmer där alltför mycket av plotten hänger på att huvudpersonerna av en eller annan anledning inte pratar med varandra och om de skulle göra det skulle allting lösa sig ögonaböj: En stark lust att skaka om dem och skrika att de #%&/€/&%#& borde prata med varandra, nu!

Och det är lite skönt att slippa den känslan ;-)

H2 - relationer

…och relationer

Tillsammans med den vuxnare tonen vad gäller relationerna har H2 också ett till stort plus: När det drar ihop sig mot slutet har jag faktiskt ingen aning om hur det kommer sluta. Den här gången hade jag läst serien förut, för några år sedan, men jag kom inte ihåg upplösningen. Så än en gång greps jag av historien där det enda jag kom ihåg var att allting skulle få sitt svar i den sista matchen i den sista inningen. Nog låter det som en kliché alltid, men Adachi har vävt sin historia så elegant att det fungerar till 100%; psykologiskt är det ett klockrent slut*

Jahapp, nu är det slut på Adachi-serier att skriva om tror jag och det är lite tråkigt; de är så genuint charmig läsning att de är roliga att skriva om också, även om det kan vara lite svårt att återigen plita ner några ord om en baseboll-serie som knappast någon läst här i Sverige, och som dessutom påminner mycket om andra serier som jag redan skrivit om. Men vad tusan, jag gillar verkligen Adachi så jag hoppas åtminstone någon ger honom en chans!

*: Nej, slutet handlar inte om någonting så trivialt som att den som vinner matchen vinner flickan. Så det så. DS.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 201 andra följare