Etikettarkiv: scanlation

Unforgivable / Old Pa Anderson / Buffalo Runner

Postat den

Dags för några europeiska scanlation-titlar igen, med ett gemensamt tema: Två stycken av den gamle räven Hermann, en av den för mig okända Tiburce Oger, alla tre vad jag skulle kalla västern-serier, för även om Old Pa Anderson inte utspelar sig under den epok som man vanligen tänker på är den uppbyggd som en klassisk västern. Först ut: Hermann.

Och att jag börjar med honom är för att jag flera gånger funderat på att skriva några ord om just de här två serierna men att det aldrig blivit av, huvudsakligen av skälet att jag inte riktigt vetat vad jag skulle skriva om dem. Jag kan nämligen inte säga mycket mer än att

  1. Hermanns sena teckningsstil, med ett akvarellutseende, är väldigt trevligt att titta på när det som här kombineras med robusta sitt skrivna av en veteran (tillsammans med sin son Yves H, förvisso, men det känns väldigt mycket som den traditionella Hermann). Jag gillar framförallt att man så tydligt ser spåren av hans äldre stil, i serier som Bernard Prince & Comanche, men att den stilen blivit så mycket mer avslappnad och personlig här.
  2. Manusen är som sagt rakt på sak och med tydliga historier, inklusive rikliga mått av blod & våld. Om Hermann utvecklat sina teckningar och brutit sig fri från den stil han liksom många andra använde sig av på 70-talet kan jag egentligen inte säga samma sak om manusen: Den stora skillnaden mot serier som Comanche (där Greg stod för manus) är just att våldet inte längre behöver döljas utan kan visas, i närbild om så önskas. Plus, givetvis, att lite naket också är OK att visa. Det är rätt typiskt att när serieskapare (eller filmskapare, eller TV-serieskapare, osv) som tidigare varit tvungna att hålla sig till relativt strikta regler för vad som får och inte får visas får lösare tyglar så resulterar det i mer närgånget skildrat våld & sex, men  det är allt; det är få som istället försöker skildra nya historier och sätt att berätta dem.

Med andra ord, Hermanns serier är tveklöst mycket skickligt gjorda och jag uppskattar dem, men Hermann är fortfarande alltför fast i den typ av serier han gjort i hela sitt liv för att det ska bli toppbetyg. Några kommentarer om serierna:

.pdf

Old Pa Anderson utspelar sig i amerikanska södern och följer huvudpersonen i slutet av hans liv, ett liv som på grund av fattigdom och den grasserande rasismen inte varit de lyckligaste. När han får reda på vad som egentligen hände med hans dotterdotter som försvann för flera år sedan har han inte längre någonting att förlora och ger sig ut för att hämnas, och vad som följer är en klassisk hämndhistoria. Något mörkare än vanligt, förvisso, men den följer ändå i det stora hela mönstret för den här slags berättelser.

Lustigt nog är det Unforgivable, serien som på ytan ser minst nyskapande ut, som jag tycker är den intressantaste av de två. Här är det återigen hämnd som är temat: Brottslingen Buck Carter jagas av sheriff Masterson och båda två är fullkomligt hänsynslösa män som inte tvekar inför att dra in oskyldiga i sin personliga kamp. Det som gör den här serien intressant är skildringen av Carters son Jeb och relations far-son; moraliska pekpinnar saknas och det är svårt att säga vad, om någon, sensmoralen är i serien. Detsamma gäller vad som egentligen försiggår i Buck och Jebs sinnen; sonen är så skadad av uppväxten att det är tveksamt om han har några rationella tankar, medan fadern uppenbarligen är ångerfull men över vad är inte självklart. Jag tycker också att Hermanns teckningar gör sig bättre i den här serien med naturens mäktiga ödslighet; personteckningen är han lite svagare på.

unforgivable-hast

Unforgivable snuddar vid toppbetyg (jag märker att jag gillar den mer nu när jag skriver om den än när jag läste den) medan Old Pa Anderson får nöja sig med klart godkänt.

Nu till Buffalo Runner som är skälet till att det över huvud taget blev ett inlägg; jag läste den får någon dag sedan och blev positivt överraskad vilket gjorde att jag funderade på att skriva om den, och sen tänkte att jag kunde passa på att ta upp Hermanns serier i samma veva🙂

En vagn med en familj på väg mot Kalifornien blir överfallen av indianer, men innan den vuxna dottern hinner dödas ingriper Edmund Fisher, titelns Buffalo Runner (ett namn på de som jagade bufflar) och räddar henne. Under natten när de tillsammans väntar i ett litet skjul på morgonen, då fler indianer antas komma, berättar Fisher om sitt liv för den av chock tystlåtna kvinnan, ett liv som utspelats under vilda västerns ”storhetstid”.

Det är en melankolisk och lugn berättelse, dödandet till trots, om en man som upplevt det mesta, adopterad av indianer som liten, misshandlad av vita senare adoptivföräldrar,deltagande i inbördeskriget, ett kort tag lyckligt gift, men huvudsakligen en rotlös man i en ociviliserad tid. Det är lite av känslan i filmen Little Big Man (minus filmens humor) i serien, en film jag älskar, vilket nog gör sitt till för att jag skulle tycka om serien.

Oger väver också samman sin berättelse på ett lyckat sätt, med omväxlande scener från dåtid berättade av Fisher med scener från nutid, där han stöper ny ammunition för att hoppas överleva morgonens attack och utnyttjar hantverket till att knyta samman historien för att lugna kvinnan. Den lugna rytmen i de återkommande scenbytena ger en stark närvarokänsla, med Fishers röst som sammanhållande faktor.

buffalo-runner

Teckningarna påminner en smula om William Messner-Loebs i serien Journey, en serie som liksom denna utspelar sig i det historiska Amerika, med en huvudperson som inte är vare sig cool eller hjältelik utan bara tålmodigt kompetent. Också det ett plus enligt mig eftersom Journey var en säregen men mycket bra serie, med livliga teckningar men kanske inte de mest hantverksmässigt skickliga.

Summa summarum, tre serier som faktiskt alla är bra, med Buffalo Runner som min personliga favorit (men det beror nog en del på att jag associerar till saker jag också tycker om, så för många är nog Unforgivable ett säkrare kort). Och trevligt nog ska Old Pa Anderson tydligen dyka upp på svenska när som helst i en officiell utgåva så att scanlationen inte längre behövs. Fast det är klart, jag hade hellre sett Unforgivable i bokform om jag fått välja bland Hermanns serier själv…😉

Bear King

Postat den

Bear King - cover

Ibland blir det inte riktigt som jag tänkt mig med recensionerna här; det kan vara någon serie jag köpt och som jag räknat med att skriva om, men sen visar det sig att jag efter läsningen inser att jag inte har någonting egentligen att säga. Det behöver inte betyda att serien var dålig (även om det oftast är så).

Och sen har vi den omvända situationen med en serie som jag råkar ramla över, läsa, och som jag sen inte kan låta bli att skriva om. Dagens serie, Bear King av Mobidic (en scanlation av det franska originalet), är av det senare slaget: Jag såg den för några månader sedan på nätet, tyckte omslaget såg lite intressant ut, och läste den. Men just då tyckte jag inte den var värd ett inlägg: Visst var den snygg och visst var det en inte oäven saga, men jag tyckte inte det var nödvändigt att skriva om den eftersom det var en del andra serier som pockade mer på min tid.

Fast sen dess har jag gång på gång kommit att tänka på den, och på att jag kanske skulle skriva om den ändå. Någonting med den gör att jag inte tror jag kan få den ur tankarna om jag inte först skriver om den, så det är väl lika bra att göra det!

Huvudpersonen Xipil är utvald för att offras till kajmanguden för att blidka denne, men när istället björnkungen dyker upp vid offerplatsen släpper han lös henne och beordrar henne att istället för att offra sitt liv ge sig hem till de sina igen. Hon tvekar, orolig för vad som ska hända, och med all rätta: Istället för att bli glada över att se henne blir hon istället attackerad eftersom hon enligt dem fegt vägrat att offra sig för allas goda. Men björnguden räddar henne och erbjuder henne att bli upptagen som en bland björnarna, och att prata med kajmanguden för att se om hon kan lugnas.

Bear King - forest

Och nu är dramat igång, med komplicerade känslor (sorg, skuldkänslor och tacksamhet hos Xipil) och gudar med en moral som inte är människornas. Djurgudarna som finns här är klassiska sådana: Inte allsmäktiga, inte odödliga, men kraftfulla, intriganta och mycket måna om sitt rykte. Med andra ord, en miljö där en dödlig som Xipil har mycket svårt att navigera oskadd igenom.

Handlingsmässigt är det inte så mycket som händer i Bear King, men känslomässigt är den desto mer komplex. Förklaringar är det också ont om; tonen är sagan och mytens där tolkningen av vad som händer och varför överlåts åt läsaren, allt illustrerat med utmärkta och vad jag skulle kalla ostressade teckningar, där det finns gott om stämningsfulla sidor helt utan text, och som är lika bra på att skildra skogens lugn som det ibland plötsliga våldsamma skeendet.

Bear King har som sagt satt sig på hjärnan hos mig, precis som bra sagor brukar göra, och en bra saga är det Mobidic har skapat. Jag har inte sagt det ofta men nu säger jag det igen: Jag skulle bli mycket glad om det kom ut en fysisk utgåva av den här boken för det är den verkligen värd🙂

Bear King - spirit

Piano-genier & Odöda

Postat den

Lägesstatus

Senaste veckan har så gott som all ledig tid gått åt till programmering; en app jag använder mer än alla andra verkade krångla, och lite googlande visade att support för appen upphört den 31 december 2015. Kris och panik! Så det var inte mycket annat att göra än att skriva en egen ersättning för den, och det är vad jag pysslat med i en vecka, drygt.

Följdverkan

Jag har visserligen hunnit läsa lite mellan datorsittningarna, men jag har inte hunnit skriva någonting här (som synes).

Åtgärdspaket

  1. Avsluta app-programmeringen
  2. Slappa
  3. Läsa någonting bra
  4. Skriva om detta någonting bra

Just nu är punkt 1 nästan klar (återstår hjälpsidor & en smula polish, sen åker appen upp på AppStore), och 2-4 borde följa snart efter.

Men tills dess tänkte jag klämma in några mycket korta meningar om två serier jag ändå hunnit med🙂

Piano-genier

Dvs, Makoto Isshikis serie Piano no mori (”Pianoskogen”, om min blygsamma japanska fungerar), en 26 volymer lång serie om två pianospelande ynglingar: Kai, en naturbegåvning från samhällets understa skikt, och Shuhei, som kommer från de översta skiktet med en far som är världsberömd pianist.

Serien börjar med att de två som små (gissningsvis runt 7 år) av en slump lär känna varandra. De blir bästisar, och Shuhei upptäcker genast Kais inneboende talang, en talang som (antagligen) är så mycket större än Shuheis, och Kai älskar dessutom pianot medan Shuhei mer ser det som en plikt att spela. Men Kais kärlek till pianot gör att även Shuhei börjar känna att han vill kunna spela som Kai, att kunna väcka samma känslor hos åhörarna som Kai gör.

Men medan Kais vänskap med Shuhei är villkors- och gränslös är Shuehi mer kluven: Han gillar Kai men är samtidigt frustrerad över hur mycket bättre han anser Kais musicerande är. Att tävlingsvärlden (för båda är med i tävlingar för pianister) inte uppskattar Kai lika mycket eftersom han spelar alltför mycket efter sitt eget hjärta istället för strikt enligt noterna hjälper inte; Shuhei ser Kai som ett (kanske) ouppnåeligt mål.

Piano no mori - Kai & Shuhei

När serien senare hoppar flera år framåt i tiden, till Kai och Shuheis ynglingaår, har ingen av huvudpersonernas känslor ändrats: Kai har inte synts till på länge och Shuhei vet inte vad Kai hållit på med, men när den stora internationella Chopin-tävlingen går av stapeln i Polen möts de två igen…

Det som gör Piano no mori bra är Shuhei. Kais karaktär är visserligen rolig att läsa om, men den känns definitivt klichéartad: Underbarnet som trots de sociala hindren och mot alla odds visar sig vara ett geni, och att hans pianospel just är så bra på att väcka känslor hos lyssnare är liksom självklart. Men Shuhei är mer komplicerad, mer intressant att följa. Hans mindervärdeskomplex visavi Kai är stort, men kanske inte ens rättfärdigat; att Kais musik är glimrande och medryckande motsvaras av att Shuheis är meditativt och lugnande. Och skildringen av hur splittrad Shuhei är när det gäller Kai är välgjord, och samma gäller den komplicerade relationen som Shuhei har till sin far, en snäll och välmenande man som förstår exakt hur Shuhei tänker när det gäller Kai och som också vet att det är någonting som Shuhei måste lösa på egen hand.

Så välgjord underhållning, plus den sedvanliga skickligheten när det gäller sådana här serier vad gäller att skildra spänningen i tävlingen; jag vet inte hur det kommer att sluta men är mycket nyfiken eftersom den engelska scanlationen bara har kommit till volym 20, hittills🙂

Odöda

35 nummer (hittills) av något som närmast kan beskrivas som en amerikansk version av John Ajvide Lindqvists Hanteringen av de odöda, någon? I så fall kanske Tim Seeley (manus) och Mike Nortons (teckningar) Revival är någonting för er. Här skildras vad som händer efter att de som dött en specifik dag i den lilla staden Wausau i Wisconsin visar sig vara levande igen. Och inte bara det, de kan dessutom inte längre dö om de inte mer eller mindre helt förstörs, kroppsligen.

Men zombies är det inte frågan om för de här människorna är på ytan exakt som de var innan så de flesta anhöriga ser det som ett mirakel, ett ingripande från Gud, som gjort att deras nära och kära kommit åter. Det finns dock andra som inte bryr sig om det eventuella miraklet utan istället ser det som en chans till odödlighet: Om de här människorna kom tillbaka efter döden borde det finnas något sätt för andra att göra samma sak. Och när det gäller odödlighet skyr man inga medel. Samtidigt börjar det i skogen runt staden samlas underliga gula monsterliknande varelser som verkar dras till de återuppståndna…

Revival - flykt

Det finns en hel del bra saker med Revival, där framförallt själva grundidén känns lovande. Och en del suggestiva scener finns också, när det oförklarliga som hänt skymtar förbi. Men tyvärr drunknar de goda delarna oftast under det som inte är bra. Seeley försöker trycka in alldeles för mycket handling: Libertarianska terrorister, en drös mordplaner, indiansk mystik, CIA-konspirationer, kristna fanatiker, en alldeles förskräckligt generisk polisthriller, osv. Det känns närmast som om han inte litar på grundidén och sen slänger in allt man kan tänka sig i hopp om att någonting visar sig fungera. Plus att han har förtvivlat svårt att avsluta bihandlingar så efter ett tag håller alla dessa olika handlingar på parallellt, utan något slut i sikte.

Och Nortons teckningar är inte heller de mest spännande utan ser rätt tråkiga ut, som alltför många moderna amerikanska spänningsserier (typ Morning Glories): En glättig realism, utan personlighet.

Så om jag nu tycker det är så mycket som är dåligt och alltför genetiskt i Revival, varför skriva om den överhuvudtaget?

För de där suggestiva scenernas skull, förstås, de som med långa mellanrum dyker upp. Om någon hade strykt allt ovidkommande jox och behållit grunden i serien så hade det här kunnat blivit riktigt intressant. Plus, såklart, att man hittat en intressantare tecknare😉

Kairos 3

Postat den

Kairos 3 - cover

Äntligen så dök den up, den tredje delen av Ulysse Malassagnes Kairos; jag hade börjat bli en smula orolig eftersom den engelska fanöversättningen av del 1 och 2 kom ut så snabbt efter den franska utgåvan medan det är ett år sedan den här delen kom ut, och det är inte så ovanligt att scanlationer överges innan alla originalalbum översatts.

När den andra delen slutade hade Nills precis flytt ur sin fångenskap och var på väg mot slottet där Anaëlle finns, i spetsen på en revolution. Mer än så behövs egentligen inte sägas för den extremt höga farten från de tidigare böckerna fortsätter här. Kairos 1-3 består av tjugo sidor introduktion, varpå action av högsta klass tar vid (med enstaka lugnare sidor); handlingen är mycket enkel och mycket rakt på sak, och Malassagnes animationskunskaper fortsätter att glänsa med sida upp och sida ner med rörelse, framförallt Nills som i princip böckerna igenom rör sig framåt, ständigt rusande mot sitt mål med en dåres envishet.

Kairos 3 - Nills vs mother

Och om det varit allt, dvs om Malassagnes teckningar hade varit behållningen av serien, hade den fått med beröm godkänt för så underhållande är det att se dem. Men precis som med hans bok Jade finns det mer att hämta, för liksom den senare kändes som en lektion i hur man ger tyngd till en typisk fransk äventyrsserie är det här en lektion i hur man kan använda fantasygenren för någonting mer än ”bara” ren underhållning.

Egentligen påminner den en del om Trondheim/Sfars Dungeon. Dungeon är på ytan komisk fantasy men med rikliga mängder stort allvar, rentav tragedi, medan Kairos på ytan är allvarlig fantasy men med ett skulle jag närmast säga relationspolitiskt innehåll. Och det som gör att båda serierna fungerar så bra är att de båda uppenbart respekterar genren; här är det inte fråga om någon som klistrar på lite genreattiraljer för att sedan använda genren för att framföra sitt Mycket Viktiga Budskap, för alla de inblandade serieskaparna är uppenbarligen själva fans av genren och vet vad som fungerar i den.

Men egentligen känns det onödigt att spilla mer tid på att beskriva serien: jag har redan tidigare rosat den och det gör jag nu också, med tillägget att avslutningen inte riktigt var vad jag trott efter att ha läst den första delen, men däremot matchar mina förändrade förväntningar efter att ha läst Jade (som visade att Malassagne har full koll på manusskrivandet också). Läs den själv istället, och sen önskar jag att Malassagne börjar ges ut officiellt på engelska snart för jag vill väldigt gärna ha den här serien i pappersformat!

Pizza Roadtrip/After the Night/Adam Clarks

Postat den

Idag, en trippel med scanlation; faktum är att med tanke på hur mycket som numera officiellt översätts till engelska finns det mindre och mindre anledning att leta upp scanlations, men det finns fortfarande en del godbitar som bara finns tillgängliga på det sättet (med mina språkkunskaper alltså). Så, några korta rekommendationer:

Pizza Roadtrip (manus El Diablo, teckningar Cha)

Först ut, en thrillerkomedi som startar med ett klassiskt dilemma: Vad gör man med kroppen om man vill undkomma polisens misstankar efter att ett mord begåtts? Den drabbade i det här fallet är Ronald som mitt i natten blir uppringd av sin gode vän (eller för att vara mer korrekt, sin gamla och mycket hopplösa vän) Rudy som ber honom komma över till sin flickvän Matildas lägenhet för att hjälpa honom med en grej…:

Sen är dramat/komedin igång: Var ska kroppen begravas? Hur ska den komma dit? Varför i #&/%€/%&# gjorde Rudy det? Och för den delen, varför ska Ronald behöva stå ut med Rudys inkompetens?

Det här är inte den mest sofistikerade serien jag läst, men den är rolig, har ett bra tempo, och El Diablo lyckas på ett smart sätt långsamt förklara vad som egentligen hände på kvällen, och skälen därtill, samtidigt som vår trio (Ronald, Rudy och Matilda) försöker genomföra sin plan trots att allt som kan gå fel givetvis gör det.

Pizza Roadtrip - Punktering

Slutbetyg: Utmärkt underhållning, och ett enkelt men bra manus av El Diablo tillsammans med lika lyckade teckningar av Cha (trots den besynnerliga frånvaron av näsor).

After the Night (manus Henri Meunier & Richard Guérineau, teckningar Richard Guérineau)

Det var mycket nära att jag inte läste den här serien. Teckningarna är i ärlighetens namn inte de mest upphetsande utan snarast rätt stela och opersonliga, och vid en först anblick verkade manuset också vara en typisk opersonlig standard-western som inleds med den mystiska främlingen som rider in i staden med två döda banditer på sin lasthäst. Men jag läste på några sidor och ser man på, det här är bättre än man (well, jag) skulle kunnat tro.

After the Night - Främlingen

Väl i staden möter vi snart sheriffen, som tack vare sitt rykte håller staden helt ren från kriminella och som lyckats genomdriva ett förbud mot vapen. Främlingen (som givetvis inte lämnat sina revolvrar ifrån sig) hyr ett rum på hotellet och drar sen vidare mot saloonen. Men namnet han lämnat har en kuslig historia i staden, och sheriffen går dit för att se vem han egentligen är.

På ytan innehåller serien alla ingredienser från en western, med utöver det redan beskrivna den prostituerade med en tragisk bakgrundshistoria, en duell i solen, med mera. Men under ytan pågår någonting helt annat, en mycket sorglig historia som jag inte vill berätta något mer om eftersom så mycket av seriens styrka finns i den ovanliga rollbesättningen som erbjuds här.

Slutbetyg: En bagatell, men värd att läsa för sin oortodoxa infallsvinkel.

Adam Clarks (manus Regis Hautière, teckningar Antoine Lapone)

Och slutligen, min favorit bland dagens serier, en spion/kriminalthriller av det elegantare slaget.

Adam Clarks är en man som rör sig i de yppersta kretsarna, dit han kommit genom ett tidigare äktenskap med en äldre societets-kvinna. Sedan dess försörjer han sig delvis på att skriva elaka krönikor om de människor han umgås med (under pseudonym), delvis på att stjäla från samma människor. Han är dessutom en kvinnokarl av stora mått, och de kvinnor som faller för honom bryr han sig föga om.

När historien börjar är han, som alltid, på ett party, där en mycket värdefull diamant förevisas. När han träffar en kvinna vid namn Irina följer han med henne till hennes hotellrum, och när hon senare somnat smyger han iväg för att stjäla diamanten. Den delen går bra, men nästa dag blir en dålig dag för Clarks…

Det här är en vådligt elegant tecknad historia i atomique-stilen (som exempelvis Yves Chaland var känd för), och den utspelar sig liksom många serier i samma stil i en oklar science fiction-miljö som mest liknar framtiden som den troddes bli på 50-talet. Parat med handlingen med en sofistikerad gentlemannatjuv och spionintriger à la kalla kriget riskerar serien att liksom många andra i atomique-stilen att bli mer yta än innehåll, att bli alltför kall i all sin kantiga elegans.

Och jag trodde nog att den skulle bli ungefär så, men precis som After the Night har manuset mer bett än man skulle kunna tro. Här är det Clarks själv som inte riktigt är den man kanske först tror, utan en långt mer cynisk och obehaglig person än så. Men som läsare är du varnad: En berättare som dyker upp då och då introducerar Clarks för oss i början av serien, och han säger mycket riktigt att Clarks inte är en person du ska lita på.

Adam Clarks - Berättaren

Slutbetyg: Chica teckningar av Lapone, och ett manus med lite mer tyngd än teckningsstilen brukar innebära. Lika oväntat som After the Night är det senare inte, men det gör att serien har substans och tyngd.

Blänkare: Happy!

Postat den
Happy! 23 - cover

23 volymer, inget med tennis på omslaget

Kunde inte låta bli att återanvända en rubrik eftersom det här är andra gången jag skriver om en serie som heter Happy!: Förra gången var det Grant Morrisons & Darick Robertson som låg bakom, medan det idag är Naoki Urasawa som är den skyldige. Olika är de, serierna, men det har de gemensamt att trots att skaparna bakom är bland de mest hyllade så är serierna egentligen inte så värst bra. Fast, nog med jämförelser med den helt orelaterade engelska serien!

Happy! är en Urasawa-serie som inte påminner så mycket om de andra av hans serier jag skrivit om, för istället för en thriller eller sf-historia är det här en komisk sportserie. Den föräldralösa huvudpersonen Miyuki Umino har ansvaret för att uppfostra sina tre småsyskon, för den likaså vuxna brodern Ieyasu har inte synts till på några månader. Men så dyker en indrivare från den lokala yakuzan upp med ett krav: Ieyasu är skyldig dem ¥250,000,000 men har smitit från dem, och om inte hon betalar summan så kommer de döda honom så fort de hittar honom. Utan egentliga inkomster ser hon ingen möjlighet att betala tillbaka summan, förrän hon får syn på ett sport-program på tv där det nämns att den kvinnliga världsettan i tennis dragit in just den summan i prispengar under året…

Och sen rullar det på: Yakuzan som försöker få henne att jobba på bordell istället för den chanslösa drömmen att bli bäst i världen på tennis; chefen för samma liga som vill tvinga henne till att ligga med honom; den skickliga men extremt sjaskiga och i tenniskretsar avskydda tränaren som tar sig an henne; den talangfulla spelaren som sen länge stöttat henne och som insett att hon är överlägsen honom på tennis; samma persons tennisfanatiska överklassmamma som inte vet om hon ska stötta Umino i hennes aspirationer (å ena sidan är Umino extremt duktig, å andra sidan är hon från en underklassbakgrund); Choko Ryugasaki, likaså mycket skicklig tennisspelare som gör allt hon kan för att stoppa Miyuki (medan hon mot Umino alltid visar upp en vänskaplig yta).

Happy! - Thunder

Tränare

Osv, osv, i 23 volymer, där samma historia återupprepas gång på gång: Miyuki spelar tennis, men på grund av antingen missförstånd, illasinnade konkurrenter, eller konstiga idéer från hennes tränare så blir hon bara mer och mer avskydd av publiken och efter hand hela Japan. Det är en fullkomlig orgie i elände som drabbar Miyuki och hur mycket hon än försöker går det alltid lika illa. Några få vänner har hon (inklusive tränaren, på sitt sätt), men de flesta är mot henne.

Och de inte bara ogillar henne, de är direkt illasinnade, någonting som i längden känns väldigt deprimerande för mig som läsare tycker jag. Det gör att de komiska inslagen, för det här är som sagt en komedi, för min del inte förslår, och jag blir mer deppad än glad av att läsa serien. Vilket förstås inte är så bra för en komedi där jag tror att lite mer av feelgood-känsla kunde behövts. Allt behöver inte var bara, såklart, men här är det alltför eländigt.

Om serien varit bättre på andra sätt hade den ändå fått godkänt, för en del saker är riktigt bra, som personernas mimik (framförallt Choko har en del underbart roliga ansiktsuttryck); Urasawa har alltid varit bra på att se till att alla personer har sin egen identitet vad gäller utseendet, inga identiska fotomodeller till kvinnor eller män här inte. Men det finns en till stor brist: Skildring av tennismatcherna är inte spännande för fem öre.

Jag är givetvis lite bortskämd vad gäller sportskildringar i serier efter att ha läst fantastiska serier som Mitsuru Adachis serier, Ashita no Joe, Hajime no IppoHarlem Beat, Eyeshield 21, med flera, men faktum är att även inte så lyckade diton, som Whistle!, är överlägsna Happy! vad gäller sportscenerna. Det är både det att Urasawa trots att han normalt är bra på action inte lyckas få till schvunget i tennisslagen, och att trots att jag läst mer än 4000 sidor om Umino fortfarande inte har en aning om på vilket sätt hon är bra på tennis. I alla de förut nämnda serierna däremot har jag bra koll på vad det är som gör huvudpersonerna speciella, plus att det finns gott om inslag som förklarar taktiken i sporten och hur man ska tänka. Här däremot är det bara ytterligare en fantastisk vändning efter extrema underlägen som gäller, genom att ”kämpa” mer.

Happy! - Choko

Konkurrent

Det finns fler problem med Happy!, som det mycket okarismatiska romantiska intresset (den redan nämnda talangfulla spelaren), och ett slut som känns hastigt och hafsigt påkommet där trådar knyts ihop alldeles för snabbt och tanklöst, men det är snarast detaljer i sammanhanget.

Så nä, Happy! gjorde inte mig vidare glad, trots de enstaka ljusglimtarna där Urasawas talang skymtar till. Inte för att det kommer hindra mig från att läsa Yawara!, hans första serie och även den en komisk sportserie (om judo, och med en ung kvinna i huvudrollen igen), därtill är jag alltför förtjust i Urasawa. Men mina förväntningar har dämpats rätt rejält, det får jag erkänna:-/

Smått & Gott: Vito/Josephine/Forever B%*#h

Postat den

Dags för ett samlingsinlägg igen, jag har läst en hel del medan jag varit ute på resor så det är digitalt som gäller idag.

Vito av Eric Salner: Först, en scanlation på tre delar där vi kan läsa om en resande i film (dvs han reser runt i små byar på Sicilien med medhavd projektor osv; serien utspelar sig år 1947), och en underlig filmsnutt som en dag dyker upp på sätet på hans bil. Snutten visar en förunderligt välgjord scen där diverse mytologiska varelser uppträder, och den blir en succé varhelst den visas.

Och givetvis visar det sig också att det finns goda anledningar till att scenen ser så realistisk ut.

Vito - hav

Egentligen är den här serien inte så bra: Handlingen är rätt ofokuserad (den vacklar mellan att handla om filmvisaren, om titelns Vito, om en uråldrig strid mellan två grupperingar), och tre album är definitivt fler än vad som egentligen skulle krävts.

Men vad den har är en riktigt bra stämning, när Stalner bekymrar sig mindre om handling och mer om miljö. Vackra teckningar och en (ibland) sparsam användning av ord gör att jag ger serien godkänt; annars hade jag nog inte skrivit om den heller (jag läser en hel del jag aldrig nämner om det är för ointressant, om jag inte känner för att skriva om serien av någon anledning ändå).

Josephine av Pénélope Bagieu: En till serie av Bagieu; den förra, Exquisite Corpse, tyckte jag var väldigt underhållande så den här serien, utgiven av Delcourt i deras helt digitala engelska satsning, var jag rejält nyfiken på.

Josephine - restaurang

Och tja, underhållande är den nog, den här komediserien om Josephine, en ung kvinna i vår moderna värld, men den saknade ärligt talat det bett som fanns i EQ. Här blir det lite väl mycket pojkvänsprat, utseende, osv, utan det subversiva inslaget som fanns i den tidigare serien. Så roande för stunden, snitsigt tecknat, men rätt mycket snabbmatskänsla.

Tre delar utgivna hittills, och jag kommer nog fortsätta följa serien trots allt, men så gillar jag också snabbmat då och då🙂

Forever B%*#h av Diglee: En till Delcourt-serie, och en serie som är väldigt lik Josephine. Här får vi följa Lousie, Audrey och Maud, tre kvinnor som (som sagt, stora likheter mellan serierna…) som träffas och skvallrar om pojkvänner, sex, utseende och relationer. Så jo, ja, de invändningar jag känner när jag läser Josephine poppar upp i huvudet här med, onekligen.

Forever B%-#h - milf

Men lite skillnader finns, som till exempel att FB är betydligt mer explicit; tänk er någonting ungefär som att om Josephine är New Girl så är FB Sex and the City. Och med det lite vassare innehållet har jag (oklart varför, men så är det!) mer överseende med det egentligen väldigt klichéartade innehållet. Lite uppstudsigare, lite mer Jag gör vad jag vill-känsla, helt enkelt.

Det var väl allt för idag. Tre serier, där jag personligen tycker att de två sista var roligare att läsa för mig, även om den första också hade en del kvalitéer. Men ingen måste-läsning, det här handlar om (rätt bra) förströelse, så hugg den serie som du tror passar dig. Eller ingen😉