Kategoriarkiv: Skräck

Vampironica, The Vampire of Benares, och en eftersläntrande varulv

Postat den

När jag nyligen skrev om några nylästa serie-varulvar glömde jag en, nämligen Jughead: The Hunger, så jag tänkte ta några ord om den innan jag övergår till de betydligt mer belevade vampyrerna 🙂

Som titeln säger handlar det här om en av alla alternativa Acke/Archie-serier; det amerikanska förlaget har de senaste åren gett sig den på att ta ut svängarna och låter sina helylle-hjältar genomgå alla möjliga prövningar. Här är det Sopprot/Jughead som visar sig drabbad av en gammal familjeförbannelse som gör honom till en jagad seriemördare, med Betty i en Buffy-roll när det framkommer att enda skälet till att hon blivit vän med hela gänget är för att hålla koll på Sopprot och omedelbart döda honom om han visar sig vara en varulv.

Det är fortfarande lite roligt att se just Acke och hans vänner i sådana här situationer eftersom de vanliga serierna är så extremt oförargliga, men trots min förtjusning i varulvar är det här ändå inte en serie jag fastnar för. Den första, fristående, tidningen som bara heter The Hunger, utan nummer, är helt OK: Deppig till max, där Sopprot plågas av vad han gjort och där hela Riverdale skräckslaget håller sig inne på kvällarna efter att bland annat fröken Grundlig/Ms Grundy och Ethel dödats. Frank Tieris manus är både suggestivt och skrämmande, och Michael Walshs teckningar och en färgläggning som påminner mycket om den i Afterlife with Archie (zombie-serie med Acke) likaså.

Jughead - The Hunger - Dilton

Från det fristående numret

Men sen, när det blir en ongoing med hittills åtta nummer, tappas nästan allt bort. Serien byter fokus från Sopprots ångest till någonting annat som är lättare att göra fler tidningsnummer av, nämligen en kamp i större format mellan varulvar, varulvsjägare, och alla möjliga andra intressenter. Från att ha varit en psykologisk skräckserie blir det ett trist actiondrama, och de tecknare som efterträder Walsh är betydligt plattare.

Manuset, fortfarande skrivet av Tieri, börjar också blanda in lättsamma toner som är helt malplacerade: Från att i det fristående numret scener synts till där Acke, Betty och Sopprot inte vet hur de ska hantera det faktum att Sopprot dödat flera av deras vänner å det gruvligaste kan man nu läsa gemytliga diner-scener där samma personer glatt äter och pratar med en känsla av att ”det är ju synd att du gjorde det där, men det gjorde ju inte så mycket”. Tondövt, helt enkelt.

Jughead - The Hunger - Ragge

Från ett av de senare numren där det hela degenererat till action med lurviga figurer (här Sopprot vs Ragge/Reggie), inklusive hårdkokta repliker

Att det sen också dyker upp gigantiska luckor i manuset som att varulvar plötsligt kan resonera och prata som människor och att det därför är minst sagt skumt att Sopprot tidigare skildrats som helt omedveten om vad han gör medan han är förvandlad gör mindre; stämningen är redan förstörd. Så nä, inte heller The Hunger är serien som äntligen ger varulvarna deras rätta plats 😉

Men nu är det dags för vampyrer istället!

Fast ärligt talat, åtminstone den här gången handlar det om serier som inte är några odödliga mästerverk, de heller. Först ut en till titel med Acke och hans vänner: Vampironica, där gissa vem förvandlas till vampyr.

Precis som The Hunger är en rak varulvshistoria är det här en med vampyrer. Men manuset av Greg & Meg Smallwood är smartare: Det tar det lite lugnare, dvs de gör inte slut på hela Riverdales befolkning på en gång, och det känns som om det finns en genomtänkt längre berättelse här, när en gammal kraftfull vampyr slår sig ner i Riverdale och attackerar Veronicas familj med följden att Veronica själv blir en vampyr, men inte en ond sådan utan en som vill stoppa farsoten. Men helt oförändrad är hon inte…:

Vampironica - pool

Utmärkta teckningar av Greg Smallwood och som sagt en stabilt berättad historia gör det här till dagens bästa serie, tveklöst. Originell är den inte (hittills iallafall), men underhållande. Och som sagt, riktigt snygg är den också. Vi får se om den håller kvalitén när fler än de nuvarande tre numren kommer ut; jag hoppas den fortsätter lagom länge, säg i typ åtta nummer och att den sedan är avslutad för det är ungefär så länge som det känns att historien kommer hålla.

Sista vampyren ut är tecknad och skriven av Georges Bessis, i Sverige nog mest känd som Fantomen-tecknare. Tre album (i scanlation) handlar det om, där en engelsman vid namn Mircea möter någonting oförståeligt i Indien, närmare bestämt i Varanasi, här benämnd med sitt alternativa namn Benares: The Vampire of Benares. Han har rest dit för att hjälpa sin flickvän Anjis pappa Deepak med ett reportage, men väl där går allting snett för dem alla, och Mircea dras in i en hallucinatorisk drömvärld.

The Vampire of Benares - coolt

Tidig scen

Efter första albumet tyckte jag att serien var lite väl flummig. Det är oklart om det verkligen finns några monster i Benares eller om Mircea hallucinerar, påverkad av droger eller någonting annat. Men det fanns en del bra teckningar och jag har läst många, väldigt många, serier där manuset har svårt att hålla tråden, och eftersom det bara handlade om två till album så var det bara att läsa på.

I det andra albumet blir saker tydligare: Vampyrerna är riktiga, och deras värld beskrivs med mer detaljer och skärpa. Lite bättre tyckte jag för den där europén som flummar fram i Indien och upplever mystiska saker som kanske finns, kanske inte, är en standardhistoria som jag klarar mig bra utan.

Men hej vad fel jag hade! För i den tredje fortsätter trenden och allting faller ihop som ett korthus. Faktum är att den drabbas av precis samma problem som The Hunger: När mystiken faller visar sig vampyrerna vara småtråkiga politiker som slåss inbördes. Bessis fortsätter att teckna väl, men varje gång en suggestiv scen målas upp förstörs den av det jordnära innehållet.

The Vampire of Benares - ocoolt

Jag kan inte säga synd på så rara ärtor för serien var som bäst sisådär innan, men inte hade jag trott att den skulle bli så usel mot slutet. Jag undrar jag om den sålde sämre än man hoppats och att Bessis snabbt snickrade ihop ett slut…

Slutsummering: En lovande men egentligen bara påbörjad serie, två som faller hårt. Och inte var det varulvsserien som var den lovande heller. Snyft.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Moonstruck & Moonshine

Postat den

Jag fortsätter att läsa på när det erbjuds varulvar, väl medveten om hur sällan det blir bra; why o why ska det vara så svårt att få till just varulvar i serier/litteratur/film? Jag menar, The Astounding Wolf-Man? Kiss Me, Satan!? Alla genomusla The Howling-filmer?* Men av dagens två serier är, halleluja, en klart läsvärd! Fast låt mig först klara av den andra.

Moonstruck är tänkt som en gullig komedi om en värld där allehanda övernaturliga djur lever mitt ibland oss. Den blyga huvudpersonen Julie, en varulv & barista, har precis fått en ny flickvän vid namn Selena (också varulv), men den senare tycker inte att det är lika pinsamt med att då och då förvandlas. Och varför i hela friden Julie tycker det är mycket oklart, med tanke på att det finns kentaurer, spöken, magiker och alla möjliga konstiga väsen, så en stor lurvig hund ser inte precis udda ut i miljön.

Moonstruck - varulv

En inte alltför skrämmande varulv

Författaren Grace Ellis och tecknaren Shae Beagle (!) menar väl med serien, men den är ett hopplöst hopkok på generisk urban fantasy, menlös kawaii, och hipstermiljöer (ultrachica kaféer, studios, coola semi-hemliga klubbar). Den progressiva inställningen till LGBTQ som jag tycker fungerade bra i de tidiga numren av Lumberjanes, en annan serie Ellis varit inblandad i, känns här som klumpig plakatpolitik nödtorftigt maskerad som fantasy; det får mig att undra på om det som var bra med Lumberjanes helt berodde på Noelle Stevenson.

Beagles teckningar är tyvärr inga höjdare de heller. Alla linjer känns som om de är runda och efter ett tag känns det klibbigt sött snarare än uppfriskande gulligt, och designen på många av varelserna känns väldigt konstig, där kentaurerna är det tydligaste exemplet när de istället för en naturlig organisk varelse ser ut som om någon huggit benen av en människa & huvudet av en häst och sen helt rått sytt ihop dem. Jag har faktiskt svårt att påminna mig att jag någonsin sett lika besynnerligt klumpiga kentaurer förut.

Moonstruck - Café

Men ok, varulvarna är iallafall bättre. Skrämmande? Inte alls, men det är inte heller meningen. Vilket tyvärr gör att jag inte blir förtjust i dem heller; poängen för min del är det djuriska i människan / det mänskliga i djuret, men här, där alla varelser är söta och alla är mytologiska, känns det inte som om det finns någon skillnad mellan människa och djur, så det enda varulven blir är ett alternativt utseende för samma person. Lite större, lite starkare, men inte mer än så.

Så  Moonstruck misslyckas inte på det vanliga sättet vad gäller varulvsserier, men misslyckas gör den likafullt 😦

Moonshine däremot, skriven och tecknad av gamla radarparet Brian Azzarello/Eduardo Risso, är mer lyckad. Miljön är den amerikanska södern, tiden Förbudstiden, och huvudperson Lou Pirlo, en gangster som är utsänd av sin boss för att spåra upp tillverkaren av en gudomligt god sprit. Hillbillies, gangstrar, voodoo och varulvar i en skön mix med den typiskt Azzarello-täta intrigen där det aldrig går att lita på någon annan; ensam är stark. Hittills två längre kapitel à sex tidningar var, och fler är utlovade.

Moonshine - intro

Första gången varulven skymtar till

Om hans karaktärer är opålitliga kan man ändå (nästan) alltid lita på att Azzarello själv levererar en väl sammansatt intrig. Knepigt att hänga med är det ibland, också det typiskt för Azzarello som gillar att låta läsaren jobba, men det hela hänger ihop även jag ibland först senare förstår vad det egentligen var för en scen jag läste tidigare. Totalt sett snitt-kvalité för Azzarello: Hårdkokt värre, väl paketerat, karaktärsskildring halvdan.

Däremot är Risso alldeles utmärkt, som han ofta är. Hans smått nervösa, kantiga linjer har jag alltid gillat, men med dåliga färger kan hans teckningar förlora i kraft. Här där han själv tillsammans med Jared H Fletcher står för dem ser det förträffligt ut: Huvudsakligen platta sjok av färger i icke-realistisk stil där stämningen är det viktigaste.

Och, framförallt, hans varulvar ser lika bra ut de med, både när bara enstaka detaljer skymtar till eller i helfigur; det gäller att inte visa upp varulven för ofta i alltför mycket detalj om den ska fortsätta vara skrämmande.

Moonshine - detaljer

Med tanke på mina erfarenheter av varulvsskildringar är en bra serie, en dålig, ett ovanligt lyckat utfall, och ännu mer så om man betänker att Moonshine redan är tolv nummer lång men att jag fortfarande ser fram mot nya episoder efter den lilla paus som nu råder. Skräck i allmänhet och varulvar i synnerhet brukar vara ack så känsliga för överexponering som resulterar i att det inte längre känns skrämmande, men hittills går det bra.

Och ja, det är ovanligt hög andel bilder idag och det är med flit: Jag älskar varulvskonceptet och det visuella är en mycket stor del i det, så när jag får chansen att skriva om varulvsserier tänker jag också visa upp dem. Både när de tittar på sin rosa iPhone, och när de tittar på någonting helt annat.

Moonshine - helfigur

*: Den svenska översättaren av den första filmen hade nog inte heller några höga tankar om det hela med tanke på all den möda som spenderades på den svenska titeln: Varulvar. Som därigenom också avslöjade hemligheten i filmen redan innan man sett den 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 11: Mer manga mania

Postat den

Mycket manga är gjord för att läsas snabbt och det har jag anammat; jag försöker läsa åtminstone första volymen av alla som vid en snabbtitt åtminstone inte ser alltför bedrövliga ut. Fördelen är att ibland stöter jag på någon oväntad pärla (som The Full-Time Wife Escapist), nackdelen att det oftast är förglömligt; i så hög grad gäller det senare att jag när jag samlar ihop en samling lästa serier som idag räcker det ibland inte med titeln som jag noterat att jag ska skriva om för att jag ens ska komma ihåg vad serien handlade om. Men som sagt, det går fort att läsa och det är alltid värt det att ge serierna en chans 🙂

La Magnifique Grande Scène av Cuvie (kategori: Shonen): Balett för hela slanten, där vi får följa hur lilla Kanade en dag får följa med för att se hur grannflickan Risa dansar balett, och hur hon sedan själv drabbas av en oemotståndlig lust att också ge sig på dansen. Det bästa i den första volymen är skildringen av hur Kanade blir förkrossad när hon efter första träningen tvingas inse att hon inte kommer kunna dansa som Risa på många år, men hur hon trots besvikelsen trumpet tränar på.

La Magnifique Grande Scène v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Kanade inser betydelsen av olika slags balettskor

Så lite besviken blir jag när handlingen sedan hoppar fram några år och därmed hoppar över de första årens slit utan större belöning. Men det är nog vettigt på sitt sätt för det gör att vi istället får följa en något mer intressant del i Kanades utveckling, när hon får börja med något knepigare roller och uppgifter. En småtrevlig serie som i uppbyggnad påminner en hel del om sportserier med pucklar i utvecklingskurvan som måste betvingas, konkurrenter/vänner att lära känna, osv. Så om man vill läsa en helt OK serie av det slaget som i det här fallet behandlar balett så kör på!

Monster Tamer Girls av Mujirushi Shimazaki (seinen): Lättsamt och menlöst är nog det som bäst beskriver den här serien om en skola som tränar upp unga flickor för att de ska kunna ta hand om de monster som sedan åratals tillbaka dykt upp i världen. Monstren är inte onda men de kan ställa till en hel del problem på grund av deras storlek och ibland mystiska krafter, och de enda som visat sig kunna kontrollera dem är just vissa flickor med speciella egenskaper.

Monster Tamer Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Godzilla-action är det inte fråga om för allting sker i en sävlig fart som fokuserar mycket mer på att titta på utsikten placerad på huvudet av ett gigantiskt monster, små relationsdramer mellan eleverna (vem kan sjunga bäst för att ett monster ska somna), med mera. Inget fel på en lugn takt, men ärligt talat är den här serien snarare sövande än rofylld. Jag tror att jag överdoserat lite på menlösa konfliktlösa serier där gulliga flickor sätts i oväntade situationer så det kan vara därför jag är hård mot just den här.

Eller så är den bara mer soppig än vanligt.

Napping Princess – The Story of the Unknown Me av Hana Ichika (teckningar) och Kenji Kamiyama (manus): Ren miss från min sida att jag gav mig på den här. Jag hade missat att det var en mangaversion av en film och min erfarenhet av adaptioner i den riktningen är att jag aldrig brukar gilla dem. Så ock här, med en historia om hur Kokone, en tonårig flicka i Tokyo, börjar inse att hennes drömmar om ett fjärran sagorike där hon är prinsessa kanske inte bara är drömmar…

Napping Princess - The Story of the Unknown Me - vakna

Filmen kanske är bra, men serien är usel med ett manus som mest känns som när ett ungt barn berättar om en bok/film/serie: ”Och sen gick hon dit. Och sen sa han X. Och sen flög de. Och sen, och sen, och sen…”. Ingen känsla för rytm och en handling som bara känns som om den måste klaras av, tillsammans med teckningar som alltför mycket ser ut som rutor tagna från filmen -> de är osedvanligt stela. Blargh.

Sacrificial Princess and the King of Beasts av Yu Tomofuji (shojo): Fler prinsessor, och lite bättre också i den här japanska varianten av Skönheten och odjuret. Ett långt krig mellan människor och bestar har avslutats i och med ett fredsfördrag där människorna lovar att regelbundet skicka en unga kvinnor som offer till bestarnas konung, men när Sariphi (vars namn inte av en slump låter som en portmanteau/sammandragning från Sacrificial Princess) blir det 99:e offret går det inte som vanligt:

Sacrificial Princess and the King of Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det som räddar den här serien från att bli lika menlös som en del av dagens andra är att den då och då, bland (melo)dramatiska inslag och romantisk kärlek av Romeo och Julia-styrka, slänger in scener som den här ovan; den bitvis påfrestande högtravande tonen mår bra av att tas ner på jorden ibland. Ingen större serie, men efter att i början varit nära att ge upp serien på grund av den tonen blev det efterhand en trevligare läsning så att jag till och med läste volym 2. Frustrerande mycket känns igen från Skönheten och odjuret (eller för den delen ramberättelsen i Tusen och en natt) men humorn gör serien läsbar.

Defying Kurosaki-kun av Makino (shojo): Jag tar romantikserierna efter varandra, och här är det typisk setup där Yu Akabane tvingas flytta till skolans studentrum eftersom hon inte vill följa med när föräldrarna plötsligt måste flytta. Så hastigt och lustigt delar hon bostad med både den Vite prinsen och den Svarte djävulen, som eleverna kallar skolans två snyggaste killar. Som namnen antyder är prinsen charmerande, alltid vänlig, och den som alla, inklusive Yu, vill bli ihop med, men det är djävulen, Kurosaki, som hon genast lär känna.

Defying Kurosaki-kun v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Bitvis småkul eftersom Makino uppenbarligen vet hur man skriver en sådan här typisk shojo-serie, med karaktärer enligt mallen men alla med sina egna mer udda egenskaper. Men serien skavde för min del. Det är uppenbart att Kurosaki är den som Yu kommer bli kär i på riktigt, och den processen börjar mycket riktigt snart efter att hon flyttat in, och den fortsätter i de två album jag läst. Så den mer säregna och svårmodiga killen alltså, men tyvärr ska han också ha en bad boys charm, vilket Makino skildrar genom att han ärligt talat beter sig fruktansvärt mot Yu. Han kysser henne fast hon inte vill, tvingar henne att göra saker hon inte vill (inte sex, men ändå), och till slut är Yu så fokuserad på hans känslor (ska han vara snäll? arg? ointresserad?) att det känns som ett praktexempel på en relation där ena parten blivit manipulerad av den andra. Så en serie som på ytan är roande men som när man tänker mer på det är riktigt läskig. Suck.

A Kiss, For Real av Fumie Akuta (shojo): Sådärja, mycket bättre! Igen romantik, igen något av en bad boy, men den här serien är betydligt roligare att läsa. Inte för att den är rolig, snarare är den ganska deppig (men med feelgood-potential), men för att karaktärerna ges så mycket mer djup och skildringen av den spirande kärleken mellan Chitose, som hela tiden sätter upp en mask för andra för att de inte ska kunna se igenom henne och hennes osäkerhet, och Itsuki, en konststuderande som tar med henne till sin skola där hon inser att just det är det hon vill göra, även om hennes föräldrar och andra kommer tycka hon är konstig.

A Kiss, For Real v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Knepig relation även här, men den är jämbördig, med två kontrahenter som båda två har en del baggage som gör att de är ovilliga att öppna upp sig för den andra. Den här serien ska jag fortsätta läsa för jag gillar tonen, teckningarna, och hur karaktärerna gör sitt bästa (även om de ibland går på grund) för att förbättra sina liv. Och också plus för att det är tydligt att kärleken inte är vägen till räddning; när t ex Itsuki drar sig undan och vägrar hjälpa Chitose med ett viktigt konstprojekt gör hon det tydligt att det inte är för hans skull hon håller på med konst utan för att hon själv vill det, och även om hon skulle vilja att han hjälpte till klarar hon sig ändå.

Perfect World av Rie Aruga (josei): Tja, vad ska jag säga? Helt OK romantik, med förvecklingar, konkurrerande kärleksintressen, och stora men komplicerade känslor. Men utan att någon av huvudpersonerna sticker ut har jag svårt för att engagera mig i läsning. Jag läste några volymer för bara två dagar sedan men av huvudpersonerna har vare sig Kawana eller Ayukawa satt några spår; namnen hade jag redan glömt och fick slå upp inför den här recensionen.

Perfect World v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Seriens ”gimmick” är att Ayukawa sitter i rullstol, och en av de (få) saker jag gillar i serien är att den inte är det minsta orolig för att ta upp vad det betyder. Men det räcker inte; josei-genren ska ju vara mer vuxen än shojo, men bortsett från just den här detaljen är det en helt vanlig shojo-historia som saknar det allra viktigaste: Intressanta människor. Ayukawa som person definieras helt av sitt handikapp, och Kawana av sina känslor inför detsamma. Så goda intentioner, men resultatet är sisådär :-/

Kase-san and… av Hiromi Takashima (yuri): Dagens sista rena romantikserie och den klart bästa där kärleken börjar gro, här mellan Yamada, en blyg flicka som huvudsakligen försöker undgå att uppmärksammas i klassen och som spenderar sin mesta tid med att ta hand om skolans blommor, och titelns Kase-san, en sportig och energisk tjej. Olika är de men det hindrar inte att en försiktig romans börjar spira.

Kase-san - tankar

Kase-san and… (volymerna är inte numrerade utan har istället titlar som Kase-san and Morning Glories, Kase-san and Bento, …) är en otroligt enkelt gjord serie, men den är lika otroligt charmerande och gör mig på mycket gott humör. Det är inte så att den väjer för de problem som finns med en relation mellan två personer utan större vana vid det, men i grunden är den sockersöt, men som med de allra bästa serierna av den typen känns det aldrig kväljande utan bara väldigt mysigt att läsa den. En av få av dagens serier som jag själv valt att köpa i fysiskt format 🙂

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy av Sanzo (shonen): Efter romantiken, några vad jag skulle kalla konceptserier, dvs serier där serieskaparen/na haft en tydlig elevator pitch. Och jag börjar med en som faktiskt också är en kärlekshistoria, men om Perfect World härovan också skulle kunna kallas en konceptserie (med pitchen ”Shojo + rullstol”) var den ändå tänkt mer som romantik än koncept, men Caterpillar Girl… är definitivt mer skum.

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy (2018) (Digital) (danke-Empire)

Larvflickan visar sig varit olyckligt kär i textpojken, och tack vare en excentrisk smågud har hon förvandlats till en larv för att kunna bli hans flickvän (?!?). Den här korta serien (en volym) börjar som en komedi men utvecklas till en tragedi, inklusive slutet, och eftersom jag tyckte den fungerade bättre i komedi-mode än i tragedi-mode så kan jag inte säga att jag tycker serien var lyckad. Kanske var den tänkt att bli längre men inte blev tillräckligt populär varpå slutet kom plötsligt, men oavsett vilket är serien mer udda än bra. Den försöker ta upp tyngre ämnen men det bisarra i larvflickans uppenbarelse gör att försöken faller platt, tyvärr.

Gabriel Dropout av Ukami (shonen): Konceptet här är ängel som kommer till Jorden för att prya efter sin utbildning, men väl här struntar hon totalt i att vara god och istället skräpar hon ned, skolkar från skolan, spenderar all tid med tv-spel, och är väldigt lat. Givetvis finns på samma skola också en demon/djävul som likaså pryar, och som istället är snäll, ordningsam, och mycket irriterad på ängeln.

Gabriel Dropout v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Chibi-sött, men utan charm, och alldeles för enkel handling; humorn som finns påminner mycket om den i Himouto! Umaru-chan som jag nyligen skrev om, men även om den serien också hade en extremt tunn handling satt åtminstone de komiska poängerna i hur huvudpersonen uppträdde helt annorlunda än förväntat som de skulle, med de fartfyllda teckningarna och det extrema uppträdandet hos Umaru. Här är tanken att det i sig ska vara roligt att en ängel är småslö och en demon snäll, men det räcker inte. Alls.

Back Street Girls av Jasmine Gyuh (seinen): Det där med ett enda skämt där skämtet är hur någon agerar annorlunda mot det man är van vid? Möt Back Street Girls där huvudpersonerna är tre typiska yakuza-män som efter att de skämt ut sitt gäng av sin boss tvingas flyga till Thailand och operera sig så att de istället ser ut som tre söta flickor, och sedan med en gruvlig träning av chefen bli en idolgrupp som han ska tjäna pengar på. Att hela idén med serien är att visa typiskt söta idolflickor som bakom scenen svär som borstbindare och har ett kroppsspråk från yakuza-kulturen inses lätt när hela bakgrundshistorien ovan klaras av på de första sex sidorna, för att man så snabbt som möjligt ska komma fram till det viktiga:

Back Street Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

På något sätt skäms jag lite för hur roligt jag hade när jag läste Back Street Girls. Skämten är givna och skämten är enkla, men Gyuh har läst mycket manga och vet hur idoler och yakuza brukar skildras så skämten sitter perfekt, både manus- och tecknarmässigt. Och det finns en slags snäll ton mitt bland alla råa skämt, med yakuzas som är lite mjukare innanför sina hårda skal än man skulle kunna tro och en gangsterboss som samtidigt som han är sadist och våldsverkare ändå går mer upp i att leda sin idolgrupp än i sin kriminella verksamhet. Men det är en bisak för huvudsakligen är det här en drift med yakuzas, med idoler, och med allas förväntningar på dem.

Chio’s School Road av Tadataka Kawasaki (seinen): Mer koncept, med en serie som precis som titeln säger handlar om Chios väg till skolan. Varje kapitel handlar om hur hon går dit, och vad som händer på vägen. Konstiga människor hon pratar med, smågangstrar som hon måste lura för att kunna passera, eller hur hon ska kunna passera förbi tillfälliga avspärrningar och ändå hinna till skolan:

Chio's School Road v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det här är en sån där serie som det är alldeles lagom med att läsa ett kapitel (dvs en tur till skolan) då och då. Det finns en viss utveckling av karaktärerna, men poängen är ändå att se vad för någonting som kommer hända Chio på hennes promenad den här gången. Lite som monster-of-the-week, men med ett mindre oroväckande tema. Jag kommer också att tänka på Magister Flykt, den gamla svenska TV-serien för barn, där handlingen ofta byggde på att ständigt sena Inga Sörman berättar om vad som hände som gjorde henne sen. Inga Sörman och Chio, lika som bär, och både en trevlig bekantskap 🙂

Shibuya Goldfish av Hiroumi Aoi (shonen): Och dagens sista konceptserie, och vilket koncept sen! Det här är en skräckserie av den typ som dryper av blod, avlidna kroppsdelar, och där de som verkar vara huvudpersoner kan gå åt när som helst. Gore, helt enkelt. Och det som orsakar all denna blodspillan är att en dag i Shibuya dyker det upp någonting nytt på gatorna. Eller snarare, i luften, i butikerna, överallt…:

Shibuya Goldfish v01 (2018) (F) (Digital) (danke-Empire)

Guldfiskar. Serien igenom tänkte jag att någon gång kommer Hiroumi Aoi tappa masken och visa att serien är ett skämt, men icke, den är 100% gravallvarlig. Och visst kan jag uppskatta de ibland rejält bisarra inslagen i en del japanska serier (som en del av de ovan nämnda), men det går inte att tycka att guldfiskarna är läskiga. Det finns en detalj som senare i serien nästan lyckas få en liten skrämmande ton, när guldfiskarna börjar prata med mestadels meningslösa men potentiellt hotfulla fraser, men så inser jag att det är flygande guldfiskar som pratar och så försvinner den stämningen snabbt. En volym läst och den är avslutad i sig, men fler volymer är på väg som ska skildra andra människors äventyr i Shibuya. Hotade av flygande guldfiskar. Som pratar.

Det finns några få till manga jag läst men jag tror jag sparar dem; jag tror att de skrämmande guldfiskarna är en alldeles för bra avslutning för att jag ska skriva mer just nu 🙂

 

Gott och blandat 5

Postat den

Dags att tömma recensions-högen en smula igen så här är några av de serier jag läst de sista två veckorna!

Different Ugliness Different Madness av Mark Malès

Jag vet inte exakt hur många franska serier jag läst som utspelar sig i USA under 20/30/40/50-talen men helt uppenbart är fascinationen stor inför epoken för jag gissar att det är ett tresiffrigt antal numera. Different Ugliness Different Madness är ytterligare en serie i raden, med en handling som huvudsakligen utspelar sig på 30-talet och där huvudrollerna intas av Lloyd Goodman, en radiostjärna som har dragit sig tillbaka från världen, och systrarna Mary och Helen som planlöst driver omkring på den amerikanska landsbygden i jakt på, well, sig själva. Ett odramatiskt möte senare gör att de under en kort tid lever tillsammans i Goodmans hus, där de försiktigt och närmast ordlöst hjälper varandra att komma vidare med sitt liv.

Different Ugliness Different Madness - möte

Det är en enkel historia som  närmast skulle kunna sägas vara en variant på Skönheten och Odjuret, med en berömd man som inte vill visa upp sin enligt egen åsikt fula kropp som inte verkar passa ihop med hans älskade röst och som därför dragit sig tillbaka till en eremittillvaro, och vad som händer när en ung vacker kvinna träder in i hans liv. Men förstås med den vinklingen att den vackra kvinnan inte är en helt okomplicerad person hon heller.

Det är inga direkta fel på Different Ugliness Different Madness men jag kan inte heller påstå att den är speciellt upphetsande; det största felet är nog bara att den inte har någonting speciellt, vare sig vad gäller teckningar (hantverksmässigt ok) eller manus (dito). Men om man gillar det man ser på exempelsidan här ovan kommer man nog gilla albumet också. För gamla serierävar: En ordinär utfyllnadsserie i Epix, ungefär.

Ekho av Alessandro Barbucci (teckningar) och Christophe Arleston (manus)

Europeisk är den, men det är ungefär alla likheter Ekho har med Different Ugliness Different Madness. Om den senare var en en smula blodfattig och somber historia är Ekho ren fantasy: På väg mot New York uppenbarar sig en konstig varelse som närmast ser ut som en blandning av en ekorre och en katt (kallad preshaun) och berättar för Fourmille Gratule att hon har ett arv att hämta ut från sin moster. Hon accepterar, varpå hon tillsammans med sin stolsgranne Yuri Podrov förflyttas till en annan värld, Ekho, som visar sig påminna en hel del om vår egen Jord men samtidigt med stora skillnader.

Sen dras Fourmille och Yuri in i diverse äventyr som låter dem uppleva Ekhos version av Jordens metropoler, med ett album / stad: Hittills, i tur och ordning, har vi fått se New York, Paris, Hollywood, Barcelona, Rom, New Orleans och London. Det finns en större handling som löper igenom albumen där de där preshuanerna står i centrum, men serien går i stort sett ut på att med hjälp av diverse MacGuffins (oftast moster-arvet, en artist-agentur som ger Fourmille en anledning att följa med någon artist på dennas resor) visa upp Ekho med dess myller av varelser och fantastiska varianter på vår teknologi (elektricitet fungerar inte på Ekho så alternativa teknologier krävs).

Ekho - New York

Fourmille och Yuris första möte med Ekho

Plus, för det här är ju ändå en fantasy-serie skriven av en fransman som inte är tänkt att vara speciellt djupsinnig, att visa upp Fourmille och andra kvinnliga karaktärer så lättklädda som möjligt.

Och jag är helt nöjd med resultatet för det är kul att upptäcka Ekho, och Barbuccis teckningar är finfina både vad gäller miljöer och teckningar. Jag gillar den här sortens runda och livliga illustrationer som känns så typiska för europeiska komiska äventyrsserier som det här definitivt är en variant av. Serien tappar farten en del i de senare albumen när nyhetens behag har försvunnit, och jag tycker nog att teckningarna också känns lite mer hafsigt gjorde. Men jag har ingenting att följa med på fler äventyr på Ekho, och jag är t o m lite nyfiken på att få reda på mer om vad preshaunerna egentligen håller på med 🙂

Age of Darkness av Caza

En till fransk fantasy-serie men en betydligt mörkare och mer allvarligt sinnad. Vilket inte är så förvånande för den som läst någonting av Caza (Philippe Cazaumayou) förut, för hans serier, så gott som alltid science fiction och/eller fantasy, är alltid fyllda av svartsynt symbolik, gärna med religiösa övertoner.

Här handlar det om ett flertal kortare serier som alla utspelas i en värld befolkad av ”ohms” (på franska med samma uttal som ”hommes”, dvs människor) och en värld som på grund av deras obetänksamhet är förstörd, med en miljö som har havererat och därför kan befolkningen bara överleva i städerna. Men utanför har andra varelser börjat ta över världen, eller kanske är det ”ohms” som har vågat överge trygghetsnarkomanin och den gråa tillvaron i städerna och som vågat ta chansen att leva ett naturligare liv…

Ett erkännande: Jag är svag för Cazas teckningar med all dess flower power-estetik. Både för att jag gillar stilen i sig, men också för att Caza var en av de första serietecknarna ”för vuxna” jag läste. Dvs lanserad som sådan i Sverige i Carlsen Ifs Serier för vuxna-album, och för mig kändes han som någonting radikalt annorlunda än t ex Fantomen, Asterix och Kalle Anka som var typiska serier jag läst innan. Så en portion nostalgi finns det, absolut, även om jag nu ser honom mer som en ganska typisk representant för Métal Hurlant-tecknarna där bitvis svaga manus försökte uppvägas av extravaganta teckningar.

Age of Darkness

Age of Darkness är inte Cazas bästa men inte heller hans sämsta; hans Mardrömmarnas stad är starkare tack vare att gravallvaret också blandas med humor, men han har också gjort en hel del serier där mystiken helt tar över med resultatet att serierna är nästan löjligt bombastiska. Här är teckningarna bra och manuset klarar sig (oftast) från att bli alltför torrt. Men som vanligt med Caza, och det gäller också Mardrömmarnas stad, blandas sympatin för det naturen och det ”naturliga” med någonting som känns snubblande nära ett förakt för de vanliga, de ordinära, och det är tråkigt.

Globetrotting Viola av Stefano Turconi (teckningar) och Teresa Radice (manus)

Avslutningsvis en till digital utgåva från Europe Comics: Globetrotting Viola, en pikaresk/bildungsroman där den unga Viola färdas genom världen tillsammans med cirkusen där hennes mamma är en mänsklig kanonkula och hennes pappa en insekts-domptör. Hon möter nya människor, somliga historiska som Henri de Toulouse-Lautrec och Antonín Dvořák, somliga fiktiva, och lär sig om världen från de hon möter medan hon i sin tur smittar dem med sin energi.

Egentligen händer ingenting mer i serierna (tre volymer hittills) för vanliga spänningsmoment saknas; känslomässigt kan det bli allvarligare ibland som när hon tvingas fundera på vad döden egentligen innebär, men det finns en så grundmurad tillit till världens godhet att även de tårar som självklart fälls alltid bottnar i en stilla lycka.

Viola skriver en uppsats i skolan (som hon för en gångs skull befinner sig i, istället för att vara på resande fot med cirkusen)

Och jo, jag förstår att det här låter som den allra värsta sortens schmaltz, men på något sätt fungerar det.

Ha! Jag tänkte precis här fortsätt stycket med att jämföra serien med den likaledes italienska Forbidden Harbour som jag skrev om i höstas så jag slog bokstavligen just nu upp vad jag skrev om den och vad ser jag? Den är gjord av samma team, dvs Turconi/Radice! Inte så konstigt alltså att jag även den här gången tycker att serien känns förvånansvärt fräsch och annorlunda 🙂 Radice vågar återigen titt som tätt låta ordan flöda i sin prosa-poesi och det känns aldrig platt eller krystat, trots att det nog borde det med tanke på vad som skrivs.

Det som är mest annorlunda jämfört med Forbidden Harbour (nu när jag sett att det är samma serieskapare får jag nog fortsätta att jämföra serierna) är dels att Globetrotting Viola har en mycket lösare struktur vad gäller handlingen, och dels att Turconis teckningar den här gången är både i färg och med ett mer färdigt och polerat utseende istället för de mer skissartade i FH. Så manuset är friare medan teckningarna är fastare, och lika bra fungerar det den här gången 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Rachel Rising: Vad hände?!?

Postat den

Vabruari lämnar ingen orörd, oavsett eventuella barn. Så jag har varit hemma från jobbet den här veckan men igår var jag till slut tillräckligt frisk för att kunna läsa någonting, och det blev en välmatad samling: Terry Moores serie Rachel Rising, 900 sidor svartvitt som börjar med ett inte skildrat mord på Rachel, en ung kvinnan i den lilla staden Mason, och vad som händer efter att hon kravlat upp ur graven.

Jag har redan skrivit om den första arcen av serien, dvs de första 24 numren, så läs den recensionen först för jag kommer fokusera mer på vad som händer i de resterande 18 numren och ur serien som helhet fungerade, nu när den är avslutad. Och tyvärr så faller kvalitén drastiskt i andra halvan av serien :-/

Men låt mig börja med det som är bra, och det är framförallt Zoe, flickan med den komplicerade och oklara bakgrunden (som aldrig utreds helt) som bara blir intressantare allteftersom serien fortlöper. Skildringen av henne i andra halvan av serien svajar en del, och tappar hon lite av sitt sting när hon tidvis får en mer renodlad roll som komisk/kaotisk bifigur, men på det hela taget stjäl hon showen med sin egendomliga blandning av ung och oskyldig med gammal ondska.

Rachel Rising - Zoe

Zoe hanterar råttinvasionen i Mason; här har hon redan börjat bli mer endimensionell till sin karaktär

Och jag tycker också att Moore undviker att gå i sin vanliga fälla, dvs cheesecake-fällan; i den första halvan fick jag klara vibbar av Moores irriterande ovana att kokettera med de kvinnliga karaktärernas relationer och utseende, men i andra halvan lyckas han för en gångs skull undvika det och istället skildra relationer på ett moget sätt. Hallelujah!

Så det är synd att det är så mycket som inte alls fungerar i den senare halvan av boken. Det stora problemet är nog egentligen att serien i princip var över efter den första halvan: De intressanta mysterierna var lösta och förutom någon enstaka liten biintrig fanns det ingenting att spinna vidare på. Känslomässigt var serien helt enkelt över, ungefär på samma sätt som Twin Peaks hade kunnat sluta efter att Laura Palmers mördare var funnen: Visst finns det saker att gräva vidare i, men nerven saknas.

Men det är bara orsaken till varför serien blir så mycket sämre, så låt mig nämna något om följderna.

Rachel Rising har ett långsamt, för att inte säga sävligt, tempo. Och det är till seriens fördel i början när den krypande obehagskänslan över det som sker i Mason växer, där spänningsskruven långsamt, långsamt dras åt. Men när första arcen nått sitt klimax och är över och det inte längre finns en tydlig tråd i historien blir tempot en nackdel när historien fladdrar hit och dit.

När serien till sist avslutas går det istället löjligt fort att knyta ihop säcken. Och i stressen slarvas det rejält, och det är kanske det som är det mest irriterande: Som sagt har manuset aldrig lyckats bestämma sig för vilka av alla plottrådar som är viktiga, och det leder till att många totalt glöms bort, som den polisutredare som vi fått följa när han börjar misstänka att allt inte står rätt till. Andra avslutas istället på sätt som går helt emot vad som hittills skildrats, som vem som verkligen mördade Rachel där Moore helt uppenbart har planerat för en gärningsman men eftersom denna skulle krävt betydligt fler sidor för att väva in i berättelsen istället byter till någon helt annan på ett helt ologiskt och omotiverat sätt.

Rachel Rising - Jet and Earl

Jet & Earls relation hör också till det bättre i serien

Andra tecken på att Moore tappat både kontroll och eventuellt intresse för serien är det plötsligt uppdykande överflödet av textplattor med inre dialoger som förklarar vad som hänt. I en serie som fram tills dess litat på tysthet och ödslighet (med tanke på hur ont om människor det är i serien känns det ibland som om Mason är en spökstad i bokstavlig bemärkelse) för stämningens skull känns de helt malplacerade och tungfotade.

Och slutligen, ja, jag tycker fortfarande att Moore har seriösa problem med att kunna rita unga kvinnliga huvudrollsinnehavare med individuella utseenden; de är alla stöpta i exakt samma fysiologiska mall och den där gulliga lilla uppnäsan skulle må bra av att ransoneras 😉

Sammanfattningsvis är Rachel Rising en helt godkänd serie men med tanke på hur tät och spännande den första halvan av serien var var min huvudsakliga känsla efter att ha lagt boken ifrån mig ändå frustration över hur nästan allt det som var bra med serien upplöstes i intet mot slutet. Men jag tycker ändå att den är läsvärd för när den är bra är den riktigt bra!

Kan köpas hos bl.a. (Omnibus-utgåvan är lite knepig att få tag på):

Malcolm Max – Gravskändarna

Postat den
Malcolm Max 1 - omslag

Omslaget är något beskuret eftersom albumet är snäppet för stort för min scanner. Curses!

Till avdelningen oväntade seriealbum får jag nog säga att Malcolm Max – Gravskändarna hör. Både författaren Peter Mennigen och tecknaren Ingo Römling kommer nämligen från Tyskland och jag kan inte säga att jag ens kan namnet på så många tyska serieskapare: Den fantastiska Ralf König givetvis, men sen kommer jag bara på Walter Moers innan det blir stopp. En googling skulle säkert resultera i ett till namn eller två men nog är min kunskap om tyska serier sorgligt nära noll. Och därför tycker jag det är glädjande att kunna säga att det här albumet är en klart trevlig läsning!

Historien om den brittiska vampyrjägaren Malcolm Max och hans medhjälpare Charisma (halvvampyr) som utspelar sig i London under den viktorianska tiden är inte i sig så speciell: Människolik försvinner i större utsträckning än vanligt (dvs fler än de som stjäls för att försörja läkarstudenterna med undervisningsmaterial), och samtidigt verkar det som om en avrättad seriemördare återuppstått från de döda. Krydda med lite ångpunk och en minimal cameo av Sherlock Holmes* och sen rullar historien på.

Det som däremot är mer speciellt är hur serien är berättad. Det märks att Mennigen redan kan sina karaktärer; innan det här första seriealbumet har han skrivit manus till flera radioteatrar om paret, så han vet redan hur de fungerar tillsammans. En perfekt illustration till det är hur de två introduceras i serien:

Malcolm Max 1 - intro

Jag måste säga att jag tycker de inledande sidorna är strålande, med klippen mellan några gravskändare som gräver upp ett lik, en seriemördaren som slår till, och Max & Charismas lekfulla offscreen-dialog medan de studerar gravskändarna. Kurragömmaleken är säkert ett sätt att skoja med redan existerande fans som efter alla radioteatrar nu äntligen ska få se huvudpersonerna, varpå Mennigen döljer dem bakom en gravsten istället. Det är nästan så att jag blev besviken när de efter några sidor visar sig i helfigur; det hade varit en intressant koncept-serie om vi aldrig fått se dem 😉

Till det som också ger serien dess särprägel är den nuförtiden ovanliga allvetande berättarrösten som serien igenom ger sig tillkänna medelst textplattor som både ger historisk bakgrundsfakta och kommenterar det som händer i serien. Omodernt, definitivt, men å andra sidan passande med tanke på att det var ett vanligt grepp med just en sådan berättarröst i engelska 1800-talsromaner, och eftersom jag nu råkar vara förtjust i sådana tycker jag om effekten här med; det blir en speciell stämning när jag samtidigt ser hur handlingen utvecklas framför mina ögon och densamma kommenteras inne i serien. Definitivt någonting som jag förstår kan vara avskräckande för en del, men för min del tycker jag alltså att det fungerar finfint här.

Och Römlings teckningar? Jodå, de får också klart godkänt med sina tunna linjer och murriga färger som från åldrade fotografier, dvs färger som associeras med ”förr i tiden” hur orättvist det än är; jag tror nog att gräset var lika grönt på 1800-talet som nu. Fast, med all den koleldning som försiggick i London kan jag förstås ha fel…

Så Malcolm Max var en oväntat trevlig läsning tycker jag, paketerat i ett snyggt album med bra bakgrundsmaterial om serien och dess skapare, inklusive lite skisser. Det är bara att hoppas att det säljer tillräckligt bra för att fler delar ska översättas för det här avslutas mitt i en cliffhanger, precis som 1800-talets penny dreadfuls 😀

Malcolm Max 1 - opera
*: Jag är smått fascinerad av hur dominant Sherlock Holmes är när det gäller fiktion som utspelas i England under 1800-talets slut. Han kommer omnämnas oavsett om det är i en aldrig så liten roll som i den här serien, eller en större biroll som i Theodora Goss roman The Strange Case of the Alchemist’s Daughter. Och jag förstår lockelsen för han har få om några konkurrenter vad gäller att vara en ikon inom fiktionen; han påverkar allt som kommer i närheten av honom som ett slags litterärt svart hål, och om man inte passar sig riskerar han att ta över. Ta en serie som Moores The League of Extraordinary Gentlemen där han bara gör ett gästspel på några sidor men trots det är de sidorna mitt starkaste minne av hela serien 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Katie Skelly: Spretigt men ack så elegant

Postat den

Ok, två böcker idag, båda av Katie Skelly: Nurse Nurse och My Pretty Vampire. Jag har inte läst någonting av Skelly förut men såg en sida från My Pretty Vampire i samband med att den gavs ut för några veckor sedan och gillade utseendet så mycket att jag chansade och beställde både den och Nurse Nurse (den enda andra boken av henne som finns i tryck). Och jag blev inte missbelåten 🙂

Nurse Nurse är en samling av ett gammal fanzine Skelly gjorde som (enligt Wikipedia) var inspirerad av Barbarella, och det kan nog stämma. Året är 3030 och Gemma, som mycket riktigt är en sjuksköterska, ska börja sitt nya jobb vilket innebär en raketfärd till Venus. Sen bär det av till Mars, anfallande rymdpirater, en obehaglig doktor med det klassiska science fiction-namnet Zardoz, fjärilar utsöndrades skumma feromoner, och diverse annat smått och gott innan boken efter 160s mer eller mindre bara slutar; den ursprungliga miniserien gavs ut i sju nummer men inför samlingen ritade Skelly ett åttonde avsnitt som avslutning, fast jag måste nog säga att det mer är ett teoretiskt slut än ett riktigt 🙂

Den lite hackiga handlingen spelar egentligen ingen roll eftersom det här är en pikaresk där Gemmas resor bara är till för att kunna byta miljö för nya exotiska miljöer. Glatt humör, lekfullhet, och en lagom dos sensualism gör att åtminstone jag känner mig helt nöjd; min enda invändning är väl egentligen att det här är alldeles utmärkta serier just för ett fanzine, och att bokformatet tar bort lite av den avspända stämningen.

Och teckningarna som alltså var det jag fastnade för när det gällde Skelly är också de toppen för ett fanzine i det mindre formatet, med spontana teckningar och tydliga linjer som skulle se bra ut med nästan vilket uselt tryck som helst. Definitivt gjorda av en vid tillfället amatör, men en med stor potential.

Sen har vi alltså den splitter nya boken My Pretty Vampire som ges ut av Fantagraphics. Här är det skräck istället för science fiction, men med teckningar och manus som för mig leder tankarna till europeiskt 60-tal. Kanske inte så mycket Barbarella utan mer de starka färgerna från Jodelle och tidens luftiga franska filmer, men med en karaktärsdesign som drar åt moderna franska serieskapare som Kerascoët.

Med andra ord, någonting som passar mig alldeles perfekt 😀

Handlingen är lite mer fokuserad i den här boken, med en vampyr i huvudrollen som tröttnat på oxblod och på att vara inlåst i sitt hem av sin överbeskyddande bror (men det är lite oklart om han verkligen är hennes bror) och som därför flyr. Mer händer egentligen inte, och teckningarna må vara charmfulla på ytan men blodigt blir det och lättklätt med, vilket inte precis gör att mina associationer till fransk 60-tal avtar…

Det här är en bok som jag aldrig i livet skulle rekommendera till en slumpmässig läsare; den är alldeles för idiosynkratisk för det. Men för den rätta läsaren, som jag, är en serie som den här med sin starka design och självsäkra färger som dessutom passar perfekt till den fjäderlätt blodiga handlingen, ett fynd. Är Skelly ibland slarvig med anatomi, geometri, läsbarhet? Jupp, absolut. Bryr jag mig det minsta om det när jag läser My Pretty Vampire? Ha!

Sol och vampyrer är en eldfängd mix