Kategoriarkiv: Skräck

Katie Skelly: Spretigt men ack så elegant

Postat den

Ok, två böcker idag, båda av Katie Skelly: Nurse Nurse och My Pretty Vampire. Jag har inte läst någonting av Skelly förut men såg en sida från My Pretty Vampire i samband med att den gavs ut för några veckor sedan och gillade utseendet så mycket att jag chansade och beställde både den och Nurse Nurse (den enda andra boken av henne som finns i tryck). Och jag blev inte missbelåten 🙂

Nurse Nurse är en samling av ett gammal fanzine Skelly gjorde som (enligt Wikipedia) var inspirerad av Barbarella, och det kan nog stämma. Året är 3030 och Gemma, som mycket riktigt är en sjuksköterska, ska börja sitt nya jobb vilket innebär en raketfärd till Venus. Sen bär det av till Mars, anfallande rymdpirater, en obehaglig doktor med det klassiska science fiction-namnet Zardoz, fjärilar utsöndrades skumma feromoner, och diverse annat smått och gott innan boken efter 160s mer eller mindre bara slutar; den ursprungliga miniserien gavs ut i sju nummer men inför samlingen ritade Skelly ett åttonde avsnitt som avslutning, fast jag måste nog säga att det mer är ett teoretiskt slut än ett riktigt 🙂

Den lite hackiga handlingen spelar egentligen ingen roll eftersom det här är en pikaresk där Gemmas resor bara är till för att kunna byta miljö för nya exotiska miljöer. Glatt humör, lekfullhet, och en lagom dos sensualism gör att åtminstone jag känner mig helt nöjd; min enda invändning är väl egentligen att det här är alldeles utmärkta serier just för ett fanzine, och att bokformatet tar bort lite av den avspända stämningen.

Och teckningarna som alltså var det jag fastnade för när det gällde Skelly är också de toppen för ett fanzine i det mindre formatet, med spontana teckningar och tydliga linjer som skulle se bra ut med nästan vilket uselt tryck som helst. Definitivt gjorda av en vid tillfället amatör, men en med stor potential.

Sen har vi alltså den splitter nya boken My Pretty Vampire som ges ut av Fantagraphics. Här är det skräck istället för science fiction, men med teckningar och manus som för mig leder tankarna till europeiskt 60-tal. Kanske inte så mycket Barbarella utan mer de starka färgerna från Jodelle och tidens luftiga franska filmer, men med en karaktärsdesign som drar åt moderna franska serieskapare som Kerascoët.

Med andra ord, någonting som passar mig alldeles perfekt 😀

Handlingen är lite mer fokuserad i den här boken, med en vampyr i huvudrollen som tröttnat på oxblod och på att vara inlåst i sitt hem av sin överbeskyddande bror (men det är lite oklart om han verkligen är hennes bror) och som därför flyr. Mer händer egentligen inte, och teckningarna må vara charmfulla på ytan men blodigt blir det och lättklätt med, vilket inte precis gör att mina associationer till fransk 60-tal avtar…

Det här är en bok som jag aldrig i livet skulle rekommendera till en slumpmässig läsare; den är alldeles för idiosynkratisk för det. Men för den rätta läsaren, som jag, är en serie som den här med sin starka design och självsäkra färger som dessutom passar perfekt till den fjäderlätt blodiga handlingen, ett fynd. Är Skelly ibland slarvig med anatomi, geometri, läsbarhet? Jupp, absolut. Bryr jag mig det minsta om det när jag läser My Pretty Vampire? Ha!

Sol och vampyrer är en eldfängd mix

Full of Sound and Fury, Signifying Nothing: Hellboy

Postat den
hellboy-intro

Stämningsfull introduktion av huvudpersonen själv: Hellboy

Att vara sjuk och måsta stanna hemma är inte roligt, men det ger iallafall tid att läsa en del (om man inte är för sjuk förstås). Själv har jag spenderat en dag eller två med att äntligen läsa alla serier med Hellboy, Mike Mignolas halvdemon/halvmänniska, en serie med snart 25 år på nacken. I början både skriven och tecknad av Mignola själv, men senare år har oftast sett andra tecknare som anpassat Mignolas manus. Plus, förstås, två relativt framgångsrika Hollywood-spektakel har serien också knoppat av 🙂

För den som inte vet någonting om Hellboy är serien inte så svår att förklara: Nazistiska ockultister försökte under andra världskriget frambesvärja en mäktig demon för att krossa sina fiender, men istället dyker Hellboy upp, en liten pojke med en mänsklig mor och en satanisk far. Dessutom står diverse omen som spön i backen: Hellboy kommer bli kung i helvetet / Hellboy kommer förstöra världen / Hellboys högra hand (en maskin/klubbliknande tingest) är en rest från mäktiga varelser innan Gud skapade Jorden / …

Men det är inte Hellboy det minsta intresserad av; istället bejakar han sin mänskliga sida och jobbar på BPRD (USAs Bureau for Paranormal Research and Defense) med att spåra upp och tillintetgöra monster, spöken, demoner, och annat ondsint oknytt. Fast det betyder förstås inte att spådomarna om Hellboys framtid upphör att gälla…

Setupen är det inget fel på i mitt tycke, en bra Monster of the Week-serie med en större arc i bakgrunden är någonting som definitivt kan passa mig bra. Lägg därtill Mignolas suveränt stämningsskapande teckningar så borde resultatet vara klockrent!

Fast sen är det ju det där med manus. Som sagt är Mignolas teckningar fantastiskt bra, och de är det absolut största skälet till att jag då och då försökt ge serien en chans och nu alltså till slut gått all in på den. Problemet är bara att Mignolas manus är så ointressanta. De är genomsyrade av en B-filmsmentalitet där de onda varelserna uttrycker sig högtidligt och ödesmättat, men där Hellboy själv oftast avfärder allt med en cool kommentar varpå han börjar puckla på dem med sin högra hand (eller ibland, med en kanonlikande pistol), ofta utropandes ”BOOM” när han slår till.

Det skulle ju kunna vara lite coolt ironiskt sådär, men för min del fungerar det inte alls; teckningarna utlovar helt enkelt en serie som inte finns. Och när jag försöker ändra inställning till serien och läsa den mer som just en B-filmsserie fungerar det inte heller eftersom en lyckad sådan kräver någon slags personlighet i berättelsen men det saknas här. Alltför många sidor är enbart fyllda med Hellboy som pucklar på monster alltmedan de pucklar på honom, i evighetslånga sekvenser, och jag tröttnar snabbt på sånt, tyvärr :-/

När sedan efter ungefär halva seriens gång Mignola lägger av med att teckna serien försvinner också det nöje som jag ändå har av hans teckningar och kvar blir bara det han är absolut sämst på, dvs manuset. Visst är en del av tecknarna som dyker upp bra de med, som Duncan Fegredo som gör en (för mig) oväntat bra insats, och Richard Corben (som passar bra för Hellboy visar det sig), men berättelserna är fortfarande lika trista.

hellboy-in-mexico

Hellboy som mexikansk brottare à la Corben

Det finns också andra enerverande saker med manuset, som de evinnerligt upprepade spådomarna om vad som komma skall. Att gång på gång läsa om hur domedagen obönhörligt närmar sig för, ofta illustrerat på mycket suggestiva sätt, för att sedan spådomen visar sig vara av noll och intet värde efter att Hellboy enträget klubbat ner ytterligare ett monster gör att den touch av spänning som det är tänkt att situationen ska frambringa till slut aldrig infinner sig.

I en serie som hållit på så länge finns det förstås en del serier som är bättre än andra. Själv tycker jag bäst om de enklaste historierna, dvs de där Hellboy tillsammans med kollegor från BPRD undersöker något mysterium, och framförallt de riktigt korta historierna; när de blir längre blir det snabbt tradigt och seriens svagheter tar överhanden. Sen gillade jag också en del av Corbens serier, men det är nog mest för att jag tycker så mycket om hans sätt att teckna serier 🙂

Den avslutande mini-serien Hellboy in Hell, där Mignola för första gången på länge återigen själv tar hand om teckningarna, är också den bland de bästa episoderna av serien. För en gångs skull tar serien sig själv på lagom allvar här och uppvisar dessutom spår av subtilitet, inte precis det starkaste kännetecknet för serien, och Hellboys öde blir nästan lite gripande. Det är bara att vägen hit har varit alldeles för lång och ostyrig, så när serien till slut förtjänar ett bättre omnämnande har den för min del sedan länge förbrukat sin goodwill. Med andra ord, när jag läste avslutningen var innerligt trött på serien.

För min del är Hellboy en nästan helt misslyckad serie men jag förstår att man kan gilla den för det finns som sagt kvalitéer där. Framförallt teckningsmässigt men om någon skulle säga mig att hen också uppskattar historierna skulle jag godta och förstå det; campy monster-serier kan definitivt vara kul! Det är bara det att för egen del missar Hellboy även det målet fullständigt.

hellboy-in-hell

När serien till slut lyfter i Hellboy in Hell är det som sagt för sent för min del

Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet

Postat den

Dags att titta in till några serier och serieskapare jag skrivit om förut för att se hur det går för dem!

The Walking Dead: Fruktans tid

The Walking Dead 17 - omslag

Den svenska utgåvan av bästsäljare-serien har nu nått fram till volym 17, och därmed presenteras den andra (hittills) stora skurken i serien: Negan. Jag följer inte tv-serien eftersom jag nästan aldrig gillar tv/film-versioner av serier/böcker jag läst, men internet gör såklart att jag ändå har ett litet hum om vad som händer i den, och därför vet jag att han också där nyligen dykt upp. Inklusive cliffhangern i den senaste säsongen, en cliffhanger vars serieversion finns med i det här albumet. Den som följer tv-serien får se om upplösningen på densamma är samma som i serien…

Men några ord till om Negan för det är en intressant karaktär och det mest spännande med den här boken. Precis som Guvernören, den tidigare uppenbart onda karaktären modell större, terroriserar han Ricks grupp å det våldsammaste. Men de är ingalunda karbonkopior för världen i serien har utvecklats, och Guvernören hör till den äldre versionen. Han var en närmast teatralisk skurk, med gladiatorspel för folket, utan tanke på morgondagen; han var, kort sagt, en representant för civilisationens dödsryckningar, och levde helt på resterna från densamma.

Negan däremot representerar något nytt: Världen efter katastrofen, men där morgondagen finns med i beräkningarna. Han är det ”smarta” gatuvåldet, någon som är fullständigt hänsynslös för att tvinga igenom sin vilja, men han är också medveten om hur människor fungerar psykologiskt, hur man får andra att hjälpa en själv (även om de egentligen inte vill). Han är gängledaren som inte bara ser till att hans följeslagare får det de vill ha, utan att också de man terroriserar fortsätter att se till att förnödenheter alltid finns tillgängliga och att de ”frivilligt” överlämnas till honom själv. Han förstår med andra ord nyttan av ett ordnat samhälle, men han föredrar att han själv är ledaren och att hans vapendragare inte själv behöver utföra det verkliga arbetet.

The Walking Dead - Negan

Och att han därför lever i något som närmast är en symbios med det hittills mest välfungerande samhälle vi sett i serien är inte så konstigt; utan åtminstone ett rudimentärt samhälle skulle han bara varit som alla de andra små gängen vi sett i serien, som strövar omkring och mer eller mindre slumpmässigt förstör och dödar. Här kommer han till sin rätta, och blir därför ett betydligt större hot mot Rick och de andra; han hotar inte bara deras liv, utan också hoppet om en framtid, att det är möjligt att långsamt bygga upp en bättre värld igen.

Orange

Ichigo Takanos serie om den självmordsbenägna Kakeru har nu avslutats på engelska, och jupp, jag tyckte om den hela vägen. Visst förenklar den ibland, och för min del hade man gärna kunnat hoppa över det lilla försöket att förklara hur breven kunnat sändas tillbaka i tiden, men den fortsätter också på den inslagna vägen med att beskriva Kakerus depression som någonting djupt, som någonting som inte har en lätt fix.

Orange v5

En bra popularisering av ett svårt ämne, med andra ord, allt paketerat i sedvanligt professionellt mangoutförande med föredömlig tydlighet och proffsiga (om än opersonliga) teckningar.

Boulet: Notes

Halleluja! Jag har berömt Boulets webbserier flera gånger här på sidan, till exempel hans fantastiska 24-timmarsserier som Darkness och The Gaeniviad. I Frankrike samlas webbserien ihop, ett år åt gången, i album, och nu har det engelska förlaget Soaring Penguin Press gett ut det första av dem. Så här kan vi läsa alla Boulets webbserier från 2004-05, interfolierat med nya seriesidor där han kommenterar bloggen och serier.

Han är inte riktigt så bra här som han blir senare, men det är riktigt rolig läsning; det är mest vardagliga humoristiska betraktelser, men eftersom han så ofta fantiserar och dagdrömmer dyker det upp drakar och demoner i mängd ändå. Och teckningarna är fascinerande de med, med en uppsjö av olika tekniker och stilar.

Notes - blogg

Boulet visar hur bra det kan bli med en webbserie när det är en mästare som ligger bakom. Han kan bokstavligen rita vad som faller honom in så variationerna är oändliga, och vad som är pricken över i:et är att han så uppenbarligen är medveten om att resultatet ska bli någonting som också andra tycker är värt att läsa. Det är lätt att gå i fällan så att total frihet = serier som bara serieskaparen själv tycker är intressanta, men Boulet är aldrig ens i närheten av att vara så fixerad vid sig själv.

Så för den som inte vill läsa serier på nätet eller den som liksom jag inte har någonting emot det men ändå vill ha vissa serier på papper kan jag helhjärtat rekommendera boken 🙂

Dylan Dog: De levande döda & Det tomma brevet

Postat den

Dylan Dog - De leveande döda - omslag

Det är lätt att det inte blir av att recensera utgivning som lunkar på, dvs serier som kommer ut regelbundet, precis som de ska, men där det kanske inte finns någon uppenbar anledning att skriva om ett specifikt nummer. Inte för att serierna är dåliga, utan mer för att jag kan ha lite svårt att komma mig för med att ta upp just en sådan utgivning. Och då kan det ju vara praktiskt när förlaget skickar ett recensionsexemplar, som en liten diskret knackning på axeln, typ.

Case in point: Ades Medias utgivning av Dylan Dog. Det har kommit ut en hel del album nu, och det är definitivt dags att skriva några ord om serien igen, så när senaste boken De levande döda oväntat fanns i brevlådan en dag så…

Albumet är skrivet av Tiziano Sclavi och illustrerad av Angelo Stano, och för den som kan sin Dylan Dog är det välkända namn. Och det är inte så konstigt eftersom det här är det första äventyret med mardrömsdetektiven, som alltså nu finns tillgänglig i bokformat på svenska (det har översatts tidigare i Seriemagasinet i början av 90-talet).

Det ska sägas på en gång att det märks att det är det första äventyret: Dylan Dog och hans medhjälpare/vän Groucho måste presenteras för läsaren, och det känns lite ansträngt här och där eftersom bådas särdrag därför överdrivs en smula för att man ska förstå vad de är för några på en gång. Med andra ord, det är inte särskilt subtilt. Plus att en del andra detaljer känns väl typiska för populära italienska serier, med lite lagom naket och våld. Zombie-temat var däremot före sin tid, med tanke på hur poppis det är nuförtiden 🙂

Men visst är det också kul att se hur serien såg ut innan den blivit en framgång, när ingen visste vad som komma skulle. De saker som inte fungerar riktigt här löser sig senare, när serieskaparna blivit mer vana vid och läsarna lärt känna karaktärerna ordentligt, och alla kunde slappna av mer och lita på att allt inte behövs skrivas på näsan.

Dylan Dog - De levande döda

Dåligt är det inte, det är definitivt acceptabel underhållning som dessutom får mervärde just för att det är det första äventyret, men om jag jämför det med det senaste ”extra-äventyret” Det tomma brevet (Ades media har ofta tillsammans med de vanliga tjocka albumen gett ut korta DD-serier i egna tidningar, som bonus om du köper albumen från exempelvis seriebokhandlare) som också fanns med i recensionspaketet är skillnaden stor: I Det tomma brevet förutsätts läsaren redan veta vem Dylan Dog är, så manusförfattaren Giovanni Gualdoni (som också skrev den underhållande sf/fantasy-serien The Ring of the Seven Worlds) kan istället ägna mer tid åt saker som personteckningen av hans gamle vän professor Wilson, mannen som skickat brevet i titeln, och åt den egentligen betydligt mer skrämmande historien (men samtidigt känslosamma, med Dylan Dogs ömsinta försök att så gott det gör hjälpa sin vän), helt utan monster, blod eller andra vanliga inslag när det handlar om skräck.

Dylan Dog - Det tomma brevet

Överlag är det en mycket mer balanserad och välkomponerad historia, för en gångs skull med teckningar i färg (och smakfulla sådana), vilket kanske inte är så underligt med tanke på de 24 år av bakgrundshistoria om Dylan Dog som ligger mellan de två serierna…

De två serierna är trevlig läsning, som alltid med Dylan Dog, även om den längre historien den här gången är något svagare, och för all del, den korta är inte så kort; med sina 32 sidor är den till exempel betydligt längre än till exempel de Fantomen-äventyr som ska utgöra huvudattraktionen i den serietidningen 😉

Plus också för att det så tydligt är ett stort fan av serien som ligger bakom utgivningen. Förutom de sympatiska extra-äventyren anstränger man sig också för att ge läsarna det där lilla extra, som intressanta artiklar (den här gången givetvis fokuserade på De levande dödas status som det första äventyret), nytecknare omslag av svenska seriestjärnor (och bra sådana!), och den här gången till och med med ett minnesmynt (eller, ja, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla skivan i något relativt tungt men icke-metalliskt material) med Dylan Dog på som man också får. Jag måste säga att jag verkligen föredrar extra-material och presenter som har med serien att göra istället för inplastade plastleksaker av mycket låg kvalité som följer med en del andra serietidningar!

SiS 2016: Fanzin à la skräck

Postat den

Argh, nästan två veckor sedan senaste inlägget! Jag har ingen ursäkt, förutom att 40 avsnitt av Gravity Falls (förträfflig underhållning) och 12 romaner av MaryJanice Davidson (dito) kommit emellan 🙂

Hur som haver, SiS 2016! Som alltid var det väldigt trevligt att strosa runt på festivalen, även om jag den här gången bara var där på lördagen; vädret var så fint att jag kände att jag var tvungen att åka ut på landet till söndagen. Så det blev lite färre inköpta fanzin mm, och jag har pga ovannämnda orsaker inte hunnit läsa dem förrän nu. Men det gör eventuellt inte så mycket eftersom jag köper fanzin som jag tycker verkar intressanta när jag tittar i dem, och ibland innebär det att de kan vara flera år gamla eftersom jag missat dem förut…

Nåja, till verket, och jag startar med tre stycken skräckisar idag:

Psalm 666 av Dennis Gustafsson: Viktor Kasparsson slår till igen, med ett hela 4 sidor långt äventyr 😉 Det här är mest ett kuriosum eftersom serien redan publicerats i boken Vinterbrand, men där handlar det om en senare omtecknad version, lite mer polerad i stilen jämfört med den här tidigare varianten. Hur som helst, Viktor Kasparsson är en alltid lika läsvärd serie, till och med i det här minimala formatet. Och det känns nog som om jag nästan föredrar stilen här, fast det kan förstås ha att göra med att ett mysigt litet fanzin känns mer passande för den korta berättelsen än en singelsida i ett större format gör!

Viktor Kasparsson - Psalm 666

I väntan på tåget / Västerås nästa (inte helt säker på titeln) av Nelly Karlsson: En tecknare som jag recenserade redan förra året, då jag läste hennes Polarnatt. Då skrev jag att jag borde ha köpt fler av hennes fanzin, men givetvis hade jag glömt det i år så att jag köpte Västerås nästa var enbart för att den såg trevlig ut; det var först nu när jag kollade upp om jag nämnt henne förut som jag såg att det hade jag visst gjort…

Det här är också en kort berättelse, om Lidija som medan hon står på perrongen och väntar på tåget mot Västerås pratar i mobilen. Precis som med Polarnatt gillar jag teckningarna här; fokuserade och proffsiga, inklusive textningen (som det ofta är lite si och så med i många fanzin), och mycket rörelse, framförallt med tanke på att det huvudsakligen är ett telefonsamtal som skildras.

I väntan på tåget

Historien är enkel och kanske inte direkt överraskande, och känns mest som någonting att hänga upp teckningarna på. Godkänt, men Polarnatt kändes mer personlig i tonen. Jag borde verkligen ha tittat igenom hennes andra fanzin bättre (om de fanns några); jag får hoppas att jag får chansen igen 2017 🙂

Nio år av Kenneth Larsen: Uppenbarligen var mitt öde i år att köpa mycket korta skräckberättelser; I väntan på tåget är med sina 9 sidor den klart längsta av dem. Men det är såklart hur man använder sig av sidorna som är det viktigaste, och Kenneth Larsen använder sina 6 sidor (well, fanzinet har 12 sidor, men varannan är helt svart) förnämligt  i den här rysaren.

Nio år

Med det begränsade utrymmet gäller det att berätta effektivt och det gör han; de tomma svarta sidorna gör att lästakten går ner, och de stämningsfulla teckningarna som utnyttjar kontrasterna i det svartvita formatet alldeles utmärkt inbjuder också till en läsning där man stannar till på varje ruta. Med andra ord, rytmen i serien känns helt rätt, och det är någonting som är svårt att få till. Här resulterar det i någonting som närmast känns som en känsla av overklighet, nästan poetisk. Högsta fanzin-betyg, helt enkelt!

Så, tre bra fanzin, med Nio år som höjdpunkten. Härnäst: Fler fanzin, men utan skräckinslag. Om man nu inte räknar svår ångest och pinsamma situationer som skräck förstås!

Diverseläsning

Postat den

Allt man läser behöver inte vara omistliga mästerverk eller ens för den delen högklassig underhållning; det finns en plats också för det som är, i brist på snofsigare ord ”helt okej”. Case in point: Dagens två Image-serier, The Beauty & Wytches. Båda är relativt nya titlar, med vardera cirka sex nummer ute, båda två har en handling som är lätt att förklara och att hänga med i, båda har en grundläggande kompetens vad gäller att berätta sin historia, och båda saknar det där extra, det oväntade som skulle kunna gjort dem till någonting ännu bättre.

Men lite skiljer de sig åt, och låt mig börja med det en smula svagare kortet.

The Beauty är skriven av Jason Hurley & Jeremy Haun, och den senare står också för teckningarna. Det här är en thriller som utspelar sig när en ny sexuellt överförd sjukdom, The Beauty, smittat halva USAs befolkningen. Spridningen är stor eftersom verkningarna av sjukdomen består i att man blir vacker som en dag, oavsett hur man såg ut innan eller vad man gör efteråt.

Men USA är splittrat: En del anammar smittan och dess resultat helhjärtat, medan andra ser ner på de som enligt dessa bara ser till det yttre. Sen finns också Big Pharma med i bakgrunden, som ser chansen till stora inkomster, och en underjordisk rörelse som kräver att sjukdomen ska stoppas med alla tillgängliga medel. Lägg därtill några strävsamma poliser i huvudrollen som börjar misstänka att den där underjordiska rörelsen som hävdar att The Beauty alls inte är så oförargligt kanske har en poäng…

The Beauty

TV-värdar och värdinnor har givetvis glatt låtit sig smittas

Så, som sagt, rätt trevlig läsning men hittills helt utan överraskningar, plus att det börjar kännas som om historien inte riktigt håller för en längre berättelse. Det knakar lite i fogarna så fort man som läsare börjar tänka lite mer på hur sjukdomen egentligen fungerar, var den kommer ifrån, och så vidare. Hurley & Haun måste nog skärpa till sig lite ganska snart om tidningen ska fortsätta fungera som underhållning för stunden, och jag skulle gärna se att Haun också fick fram lite mer personlighet i teckningarna som har väl mycket av mannekängdockor över sig. Privat tänker jag på stilen som Morning Glories-stilen eftersom det var den första serien med den här typen av ytligt skickliga men mycket könlösa teckningar som jag läste och reflekterade över att japp, det här är en speciell och numera rätt vanlig stil.

Wytches är en renodlad skräckserie, och redan där känns det lite mer spännande eftersom det faktiskt inte finns så många sådana. Det finns serier à la The Walking Dead med stora inslag av skräck, men den har också inslag av drama, thriller, sf med mera. Här däremot är det otäcka övernaturliga varelser som rör sig i skogarna utanför den lilla staden dit tonårsflickan Sailor just flyttat med sin familj.

Manuset till Wytches är egentligen inte något speciellt. Scott Snyder skriver kompetent men inte så upphetsande om familjen som inser att någonting är fel. Det vill säga, mer fel än deras liv redan var, med tanke på att familjen flyttat efter att Sailor blivit misstänkt (men sedan friad) för att ha legat bakom att en annan flicka försvunnit.

Det finns suggestiva inslag i manuset, framförallt varelserna/häxorna i skogen som är långt ifrån hur häxor brukar skildrar, men det är ändå illustrationerna som är den stora anledningen till att Wytches känns mer spännande än The Beauty. Sidorna är fyllda av färger som ser ut att ha skvätts dit, planlöst men elegant, ovanpå de egentligen mycket vanliga teckningarna. Så plus till Matt Hollingsworth (färgläggare), godkänt till Jock (teckningarna).

Wytches

Klatschigt!

Men om nu Wytches ser så bra ut och har ett manus som onekligen har sina poänger, varför började jag med att skriva att båda dagens serier saknade det där lilla extra?

Problemet är att börjar man skrapa på ytan märker man snabbt att det är just bara ytan som ser så lockande ut (ungefär som de vackra människorna i The Beauty, alltså!). Jocks teckningar är som sagt inte märkvärdiga, och efter ett tag börjar också färgläggningen kännas som ett maner istället för att vara en fundamental del av serien. Jag gillar som sagt häxorna och fokuset på skogen i Snyders manus (högst personlig åsikt: skogar är suggestiva i sig, så gott som alltid 🙂 ) men ärligt talat, en tonåring med misstänkta psykiska problem, en pappa som skriver sagoböcker med klara paralleller till det som händer, och en småstad fylld med besynnerliga personer? De delarna är inte precis nyskapande 😉

De sex nummer som kommit ut (serien är officiellt fortgående, men 6 nummer på drygt ett år är ingen hög takt) känns som om de nog räcker bra; den första historien är avslutad, och jag känner inte att jag behöver läsa fler 🙂

Så två serier jag absolut var nöjd med när jag hade läst dem, men som jag också kommer klara mig utmärkt utan att någonsin läsa fler nummer av. Och sådana serier har också ett existensberättigande!

 

Ragemoor & Rat God

Postat den

Dags att kolla vad den gamle räven Richard Corben pysslat med, och jag har fastnat för två stycken serier där han står för teckningarna: Ragemoor (från 2012 så inte sprillans ny direkt) med manus av Jan Strnad, som skrivit många manus för Corbens räkning genom åren, och Rat God (från 2015 så japp, sprillans ny!) skriven av Corben själv. Inte för att just de två är omistlig läsning men för att de är bra exempel på hur Corbens serier sett ut de sista åren.

Först ut, med ålderns rätt,  Ragemoor!

Jag har sett flera referera till Ragemoor som en Lovecraft-inspirerad bok, men med ett nytt manus, och visst är det förståeligt. Ragemoor är namnet på ett gammalt slott ditt en dag brodern till den förre ägaren anländer; han har fått för sig att det finns pengar att hämta i huset, men den nuvarande ägaren, hans brorson, varnar honom redan första kvällen att han inte borde återvänt: Den som en gång lyckats lämna Ragemoor ska skatta sig lycklig att hen undsluppit slottets fasor och dess ovilja att någonsin låta någon lämna platsen…

Ragemoor - History

Slottet visar sig sen innehålla en underlig stam apor som omväxlande verkar skydda slottet eller attackera det, en portal till en annan värld med onämnbara fasor, och där oförståeliga gudaliknande monster försöker tränga sig in i vår värld.

Så jodå, en del Lovecraft finns det här, inte minst att tiden det utspelar sig känns som början av 1900-talet. Men om man ska jämföra med klassiska skräckförfattare är det mer av William Hope Hodgson; skräcken är mer diffus, aporna är mer en obehaglig saga än ren skräck. Kort sagt, Ragemoor är närmast en pastisch på Hodgsons The House on the Borderland, en bok som Corben också gjort en serieversion av tidigare.

Men sämre inspirationskällor kan man ha för Hodgsons roman är utmärkt, och Ragemoor är inte så dum den heller. Teamet Strnad/Corben stretar på och vinner en liten arbetsseger: Efter att ha läst ut boken är jag rätt nöjd. Det är inte storartat och inte heller nyskapande, men om man vill läsa en serie i Hodgsons anda gjord av två veteraner i branschen är Ragemoor värt en titt. Corben (för det är han som jag ser som den tongivande av de två) är i hyfsad form med sina svartvita teckningar här; som sagt inte i toppform, men habilt.

Ragemoor - Well

Så, Rat God!

Jag gillade Rat God mycket mer, men jag vet inte om den egentligen är en bättre serie än Ragemoor. Motsägelsefullt? Nix, det är bara det att jag personligen är väldigt svag för Corbens serier i färg när färgläggningen är lyckad, och det var så länge sedan det hände att när färgerna som här ofta är helt rätt blir jag så glad över det att jag kan överse med manusets brister. Det är Corben som tillsammans med sin hustru Beth Corben Reed står för dem, och att det är två personer märks för färgläggningstekniken varierar kraftigt serien igenom. Än ser det ut som den gamla Corben med en närmast skulpterad känsla, à la 70-talet, än är det platt färglagt, än i en pseudo-version av den tidiga Corben, men sensibiliteten är (nästan) alltid helt rätt. Så stort plus för färgerna!

Och manuset är kanske mer konstigt än bra, men i jämförelse med Ragemoor är det mer oförutsägbart, mer spännande. Återigen är det en historia som skulle kunnat skrivits av Hodgson (eller, kanske, Lovecraft), om den besynnerliga byn Lame Dog där människorna inte alltid är så mänskliga utan istället djuriska:

Rat God - Gharlena

Clark, den nakna men normalt mycket strikta och närmast bigotta mannen från sidan här ovan, blir involverad med en fascinerande kvinna på det lärosäte där han studerar, men efter ett gräl försvinner hon och när han reser till Lame Dog, hennes hemstad/by, dras han in i stadens hemligheter.

Det är ett ryckigt manus som inte riktigt hänger ihop; det hoppar från plats till plats utan större styrsel, och jag kan verkligen inte säga att det känns som om Corben när han skrev den första sidan hade en aning om hur den sista skulle se ut. Men med hjälp av teckningarna blir det suggestivt och drömskt, och jag föredrar det framför den mer konventionellt berättade Ragemoor, även om den senare är betydligt mer sammanhållen och konsekvent.

Summa summarum, två böcker med en hel del brister, men där jag själv tyckte att åtminstone Rat God är värd en titt, åtminstone om man som jag gillar Corben i färg och inte har någonting emot kaotiska manus, så länge de är parade med (bitvis) fascinerande teckningar 🙂

Rat God - Panther