För några år sedan (hela åtta år tydligen!) skrev jag lite om några serier av den franska serieskaparen Arthur de Pins, varav en var hans serie om ett nöjesfält som drivs av diverse odöda varelser som varulvar, vampyrer, demoner och zombier: Zombillenium. Det tog ett tag innan serien avslutades, men för några veckor sedan kom de två avslutande albumen (#5-6) ut på engelska i en enda volym, så nu kan jag skriva några avslutande ord om serien (läs den gamla texten för mer om vad serien handlar om).
Det visar sig i de senare albumen att konceptet bakom nöjesfältet är mer komplicerat än det först verkade. Olika demoner är ute efter det eftersom det är ett bra ställe att skaffa nya själar, och marknaden för själar är het med ständigt stigande priser. Samtidigt är de anställda irriterade över de osjäliga anställningsvillkoren så strejker är vardagsmat, så det är inte konstigt att ägaren till slut tröttnat:
Huvudsakligen gillar jag Zombillenium, med den lakoniska humorn mitt i allt bisarrt som sker, mixen mellan lättsamhet och allvar, det smarta manuset där det gäller att läsa noggrant för att uppfatta alla vändningar, och de slicka teckningarna. Men precis som de Pins andra serier kan det bli alltför slickt och alltför utstuderat. Istället för serieteckningar kan det ibland kännas som att det handlar om ett sånt där gräsligt fotoseriealbum där rutor tagits rätt upp och ner från en animerad video, och personerna kan vara alltför blasé och oberörda av det som händer.
Allt som allt är Zombillenium underhållande, men det är inte de Pins bästa serie. I jämförelse med till exempel March of the Crabs saknar den det där lilla extra, den personliga touchen. Det finns antydningar till det i skildringen av Gretchen, den unga häxan, men när det är på väg att brinna till på allvar väljer de Pins istället ironin och satiren vilket trubbar av det känslomässiga engagemanget i Gretchens historia. Så till slut blir det mest sjysst snabbmat av det hela: Frestande, mättande för stunden, men inte mer än så.
Gretchens mamma med min nya favoritstavning av ett gammalt svärord
Apropå Junji Ito som jag skrev om igår så kan jag passa på med några ord om en nyutkommen antologi med skräckserier. Det är en bok i Itos anda, där han själv bidrar med ett förord och omslag, men där serierna är gjorda av en samling serieskapare från hela världen. Titeln må innehålla ordet manga, men jag vet inte jag, förutom serierna i boken som är gjorda av japanska serieskapare vet jag inte riktigt varför de andra skulle klassas som det 😉
De flesta av serierna som presenteras är i ärlighetens namn vare sig ovanliga eller särskilt skrämmande. Vi får en dubbelgångarhistoria av Becky Cloonan (teckningar och manus) & Michael W. Conrad (manus), en förtrollad spegel av Leslie Hung (teckningar) & Sloane Leong (manus), en obehaglig kappa (dvs den japanska varelsen, inte klädesplagget) av Ryo Hanada, och en handfull historier till. Några rätt välkända namn som synes, men de allra flesta serierna saknar det där extra, det där som gör att det suger till i magen som bra skräck ibland gör.
Som jag skrivit många gånger förr här så kan boken nog vara bättre för den som inte läst så mycket i den här vägen förut; någon gång ska ju vara den första man läser om en spegel med en ondsint reflektion som byter plats med en själv, och generellt sett håller serierna en bra hantverksmässig standard. Men det är också allt, med två undantag: Huahua Zhus Shadow och Shima Shinyas The Window. Istället för att som i de andra serierna ge sig i kast med relativt komplicerade intriger som ska presenteras, avslutas och förhoppningsvis skrämmas på bara 20-30 sidor är de här två serierna mycket enklare: De satsar allt på stämningen, utan att bekymra sig om en handling med början+mitt+slut.
The Window
I The Window ska huvudpersonen flytta från sin lägenhet och när hans syster hjälper till börjar de fundera på att öppna ett fönster som han blivit avrådd från att öppna av människor i grannskapet eftersom de säger att ett spöke finns där bakom, och att det är farligt att se det. Det som gör att serien fungerar så bra är att den på ett mycket vardagligt och handfast sätt avhandlar någonting säreget och annorlunda, och att det aldrig klargörs vad detta säregna egentligen är. En udda serie som jag gillar, men det glimtar bara till av skräck.
Shadow är däremot riktigt bra vad gäller skräckdelen. Shadow är namnet på en övergiven kattunge som huvudpersonen Ming tar hand om ett tag. Ming har inga vänner i skolan, och även läraren mobbar henne inför de andra eleverna, så Shadow är den hon tyr sig till. Det obehagliga i serien är den atmosfär av hot som ligger tung över alla scener: Lärarens nedräkning till det stora provet, de stirrande eleverna, de sneda perspektiven, kattens utseende och beteende.
Shadow
Det här är den klart bästa serien i boken, och om resten hade hållit samma höga kvalité hade jag verkligen rekommenderat den. Nu tycker jag istället att om man får chansen att läsa den och om man gillar suggestiv skräck så läs Shadow och om man har tid över, The Window. Resten kan man skippa om man har någonting man är mer sugen på att kasta sig över 🙂
Det har tagit lång tid och kostat alldeles för mycket pengar mot slutet, men när jag tidigare i veckan knatade till Stockholm Science Fiction-antikvariat och köpte Richard Corben’s Funny Book så betydde det att jag nu till slut har alla böcker på engelska av Corben som samlar ihop serierna han gjorde på 1900-talet (jag har det mesta av det han gjorde senare också, men inte riktigt allt eftersom det finns en hel del mindre bra saker han tecknade för de stora förlagen under de åren). Och precis som när de gäller de två volymer som jag skaffade innan den här, dvs The Odd Comic World of Richard Corben & Flights Into Fantasy, så innehåller boken mestadels saker som jag redan har i ett eller annat format 😉
Från ”Lame Lem’s Love”, en av de (alltför få) färgsidorna i boken; på svenska i Epix 1/85
Men riktigt allt har jag inte läst innan. Ny för mig i den här var Flys, en kort liten skräckis med ironisk twist, en genre som är väl representerad bland Corben-serier vad gäller de här åren (boken utkom 1976). De är oftast småcharmiga, och detsamma gäller Flys, men sällan mer än så. Det intressantaste i den här boken, för en som jag som har sett det mesta förut, är istället:
The Beast of Wolfton I sin ursprungliga svartvita version. Jag tror att det här är den första serien av Corben som översattes till svenska, i Epix 2-4/84, men det var i den senare färglagda versionen. Förvisso en alldeles utmärkt färgläggning av det plattare slaget, alltså inte i Corbens mer tredimensionella stil i serier som Den, som man också kan hitta i samlingar som Werewolf och i tidningen Heavy Metal, men eftersom jag inte har tidningen som den ursprungligen publicerades i så är jag glad att se den här. Jag föredrar nog färgversionen själv, men Corbens svartvita teckningar med sina tunga linjer är inte dumma alls.
Det finns några andra serier här, som Kittens for Christian & Cidopey (Epix 7/84), som ursprungligen publicerades i färg, men som här är i svartvitt. Eftersom de liksom Wolfton-serien har en platt färgläggning är de svartvita sidor närmast att likna vid att se originalen, så det är också intressant. Några andra serier som är i svartvitt här, som For the Love of a Dragon (Epix 7/85) och de första 16 sidorna från Den, är ursprungligen färgserier där Corbens mer avancerade färgläggning användes, så de ser trista ut i den här tappningen.
Och slutligen, apropå Den, så finns här också efter de 16 svartvita sidorna de följande 8 som här publicerades för första gången, och i en alldeles underbar färgläggning. Det här är första gången jag sett dem tryckta på ett bra tjockt matt papper, och de ser bättre ut än i alla andra versioner jag sett. Skillnaden är subtil, men separationen mellan färgytorna är mer distinkta och pappret ger det hela en varmare ton. Jag skulle verkligen önska att hela serien funnits presenterad på det här sättet, men så kommer nog aldrig att ske, med tanke på avsaknaden av ursprungliga tryckplåtar, kommersiella avväganden, med mera
Richard Corben’s Funny Book är inte på något sätt den bästa samlingen av tidiga Corben-serier som finns; om man letar efter sånt är Catalans Corben-samlingar Underground, Underground 2, Rowlf/Underground 3 och Werewolf de man ska leta upp eftersom de innehåller i princip alla hans bästa serier från epoken (om än med någon enstaka omtecknad ruta för att dölja manliga könsorgan). Men som sagt är jag själv mycket glad att ha hittat den här boken, och om någon av en slump inte läst mycket och ramlar över den billigt så köp den, det finns några riktigt bra serier här 🙂
En av mina favoriter från boken, ”When Dreams Collide”, om en bigott präst och en ung hippie som båda somnat på en buss varpå deras respektive drömmar interagerar (på svenska i Pox Special 3/85)
Kan köpas bl.a. här:
Ha, om jag det visste; jag vet bara att den inte finns till salu på Science Fiction-antikvariatet längre 😬
På svenska alltså, i och med att det nu ”bara” är sju volymer kvar (om den amerikanska utgivningen följs) efter att bok 22-25 kommit ut: Två volymer förra året (”Nystart” & ”Viskningar och rop”, bra titlar!), två i år (”Liv och död” & ”Lagt kort ligger”), efter att utgivningen gjort en paus efter bok 21. Det såg ut som om just bok 21 skulle bli den sista att översättas, och som jag skrev då var det åtminstone på ett ställe i historien där det inte fanns så många läsa trådar. Men det är givetvis kul att Apart Förlag lyckats med att översätta fler volymer för det här är onekligen en av de största serieframgångarna de senaste decennierna, alla kategorier, där så länge serien kom ut med nya nummer i USA den dominerade seriebutiksförsäljningen, och som gett upphov till (räknar…) sju stycken TV-serier, om man inkluderar kommande. Synd bara att det är så svårt att få fart på bokförsäljningen här i Sverige
Hur som, efter att hotet från Negan neutraliserats har de olika samarbetande samhällena vuxit sig starkare, så när det nya hotet, Viskarna, som består av horder av zombies som kontrolleras av människor som iklätt sig de senares kläder, hud och lukter, är det inte längre enbart en fråga om att överleva för dagen som gäller, utan om att skydda den gryende civilisationen. Viskarna (autokorrigering envisas med att försöka korrigera till Fiskarna, så ber om ursäkt om några sådan dyker upp i texten!) är på många sätt mer skrämmande än de andra hot vi sett i serien eftersom de innebär att zombies nu kan attackera relativt intelligent, styrda som hoparna är, men det finns också en känsla av att de egentligen inte kan innebära ett långsiktigt hot eftersom de är en uppenbar återvändsgränd. Så mycket tid har förflutit och samhällena har vuxit sig så pass starka att det inte känns som en riktig fara, mer än på individuell nivå.
Mer utförligt om Viskarna och om hur serien vid det här laget hade förändrats från en serie primärt avsedd att chocka läsaren till en om vad det egentligen innebär att bygga upp ett samhälle skrev jag om när serien avslutades, så jag hänvisar till den. Men jag upprepar igen att jag gillar hur Kirkman, manusförfattaren, långsamt förändrar hela seriens bas och vad den syftar till; utan det hade åtminstone jag nog tappat sugen efter ungefär halva serien.
Rick är inte helt förtjust i att Carl börjar bli vuxen
Så för den som missade att serien fortsatt att översättas, eller för den som aldrig läst den men som kanske gillat TV-serien, ta och läs de nya volymerna (eller starta från början, för nya läsare). Enligt mig är serien överlägsen TV-serien på alla sätt och vis, och det är en riktigt underhållande zombie-saga, om än på sina ställen mycket våldsam.
För tio år sedan skrev jag ett inlägg efter att ha läst de första två volymerna av Hajime Isayamas serie Attack on Titan. Det var svårt att sia om hur serien skulle utvecklas, men jag var intresserad eftersom serien var så framgångsrik i att frammana en obehaglig känsla: De titaniska människovarelserna som attackerade och åt upp de fåtaliga överlevande människorna som gömde sig bakom sina murar var genuint skrämmande i Isayamas tappning, och det oförklarade i situationen gjorde sitt till för att understryka hur osäker tillvaron var för huvudpersonerna. Jag fortsätta att läsa serien allteftersom den kom ut, men efter ungefär tio volymer slutade jag med det: Inte av någon egentlig orsak, utan mer för att jag inte just då var så sugen på att läsa mer. När serien avslutades förra hösten noterade jag det och tänkte att för jag hade tid skulle jag läsa klart serien, och nu i sommar blev det av, och 7000 sidor senare är det nu dags för några ord om hur serien faktiskt utvecklades. Spoilers ahead! 🙂
Först som sist vill jag igen nämna det som är bra och självklart också det som gjorde serien så ofantligt populär från första början: Titanerna. Sekvenserna när de attackerar och äter upp människorna är lika effektiva när jag läser dem idag som för tio år sedan. Det är inte enkelt att frammana en känsla av överväldigande storlek på små seriesidor, men Iseyama klarar av det galant, och när de (blodigt) slukar de vanliga människorna ser det smått chockerande ut. Också actionsekvenserna där huvudpersonerna försöker bekämpa titanerna med sina nästan verkningslösa vapen är fulla av fart och energi, och känslan av att de trots en lång och hård utbildning i hur man bekämpar titanerna ändå är så gott som hjälplösa ligger hela tiden i bakgrunden för att understryka desperationen.
Men tyvärr är serien som helhet inte lika bra. För att börja med det enklare så är Isayama en rätt krattig tecknare när det gäller hantverket. Han har definitivt svårt för det anatomiska där personer understundom kan se mycket besynnerliga ut, och liksom många andra tecknare märks det allra tydligast när det handlar om barn som mest av allt ser ut som förkrympta vuxna med besynnerliga huvuden. Att teckna igenkännliga personer har han också svårt med, och eftersom serien ofta innehåller långa återblickande kapitel utan förvarning kan det bli riktigt svårt att hänga med ibland: Vilka är det som pratar med varandra? När utspelas scenen? Med mera, med mera. Det är med andra ord smart av honom att låta titanerna ha medvetet förvrängda kroppar; där blir det skrämmande istället för förbryllande. Men energin i teckningarna finns med hela vägen, så plus för det.
Allvarligare är dock problemen med manuset. Vissa brister är svåra att undkomma med tanke på hur manga av det här slaget produceras: Att historien knappast var genomtänkt från början till slut är inte konstigt eftersom det är omöjligt för serieskaparen att veta om serien kommer bli populär eller inte, vilket avgör hur många volymer den kommer omfatta. När en serie blir så populär som AoT kommer kravet därför bli att den måste fortsätta så länge som möjligt → berättelsen blir lös i köttet, utan stringens, och det blir mycket improvisation för att förlänga berättelsen. För en skräck/action-serie som AoT blir resultatet att skräckdelen får stryka på foten eftersom allting måste förklaras (på grund av det längre omfånget) och ju mer man vet om det skräckinjagande, desto mindre läskigt blir det. Alternativet är att fastna i upprepningar, och det är också förödande för skräckkänslan.
Men inslagen av skräck minskar också eftersom Isayama istället vrider serien mot mer av ett politiskt krigsdrama. Redan tidigt i serien börjar handlingen fokusera på de politiska intrigerna bland människorna, men när bakgrunden till världen vi ser till slut förklaras, ungefär halvvägs in i serien, handlar det sedan nästan enbart om krig mellan nationer. Titanerna finns fortfarande där, men de är mer av vapen än oförklarliga monster, och därför inte i närheten av lika skrämmande.
Och sen har vi politiken i serien… Jag vet att den har diskuterats flitigt och upprört de senaste åren, men jag tänker inte ge mig in på att referera den diskussionen (jag har inte heller läst på så mycket om den eftersom jag föredrar att dra mina egna slutsatser först när jag skriver, och istället läsa vad andra tyckt/tycker efteråt). Men att den rört på upp känslor är förståeligt för när vi får se mer av världen visar det sig att alla de människor vi sett hittills, inklusive huvudpersonerna, tillhör en människoras (det är ingen slump att jag använder ordet ”ras” här, hur tveksamt det än är, med tanke på hur manuset utvecklas…) som kallas Eldians, och det dyker upp symboler och företeelser som till 100% är saker som leder till hur judarna behandlades under andra världskriget, inklusive getton, armbindlar, argument om olika raser och hur de är, med mera.
Med andra ord, ytterst minerad mark. Att Japan heller aldrig egentligen rannsakat sin egen roll under andra världskriget gör det förstås ännu känsligare att Isayama drar in de referenser han gör. Lägg därtill en handling där det är ytterst svårt att identifiera vilka som egentligen handlar rätt och vilka som handlar fel, där i princip alla utövar våld av det gruvligaste slaget, inklusive tortyr som ett självklart medel vid förhör, och där världens historia är en fullkomlig soppa av övergrepp begångna av olika grupper mot andra, så får vi en serie där det är lätt att läsa in nästan vad som helst.
Jag tänker som sagt inte försöka reda ut allting, så jag nöjer mig med några spridda iakttagelser/tankar:
Serien flörtar väldigt mycket med begrepp som arvssynd och att grupper är ansvariga för vad deras förfäder gjort. Det finns visserligen flera scener där någon står upp och håller ett brandtal mot det resonemanget, att vi som individer inte är ansvariga för andra, men det får aldrig något genomslag i den faktiska handlingen där alla, även de som skildras sympatiskt, fortsätter på samma sätt ändå.
Inställningen till våld i serien är definitivt obehaglig. Som sagt är tortyr ett vanligt inslag, och även om de som utför eller bevittnar det själva tycker det är obehagligt och fruktansvärt ser de det ändå som ett oundvikligt inslag, typ ”Man gör vad man måste”. Och det är kanske det jag tycker är värst med de moraliska inslagen i serien: Många av personerna vet att krig är fruktansvärt och att våld så gott som alltid bara leder till mer våld, men att eftersom det alltid kommer finnas våld går det inte att göra någonting åt det. Det är starkt fatalistiskt, att man måste ändå göra det man gör, till exempel tortera/döda vänner; det är kanske fel, det leder antagligen ingenstans, men hur ska man kunna kämpa mot hur världen är? Lägg till ett starkt inslag av att man ska följa sin ledare, vad än det gäller, och man får en serie där man kan peka på sidor som har någon som uttryckligen fördömer våld och krig, men där serien i sig säger någonting annat.
Det kan vara värt att komma ihåg att Förintelsen inte har samma enorma tyngd i alla delar av världen som den har hos oss. Här är den symbolen för absolut ondska, och att referera till den innebär att man omedelbart och otvivelaktigt ger sig in i de allra allvarligaste diskussioner som tänkas kan. Men se bara på Hitler: Du kan hitta kaféer med Hitler/nazist-symbologi i länder där det mest ses som exotiskt; visst vet man att han/de var onda, men det behöver inte vara mer än så i den givna kontexten. Så Isayama behöver inte nödvändigtvis ha menat mer med parallellerna mellan Eldians och judar än att det var en praktisk sak för berättandet.
Den första och sista punkten här ovan vill jag kommentera lite till. När jag skrev om Tom Kings Rorschach nämnde jag att ett stort problem med den är att den vill diskutera faran med konpirationsidéer, men att en serie som utspelar sig där världen faktiskt har blivit lurad av en gigantisk konspiration kanske inte är bästa stället att göra det. AoT har ett liknande problem: Som sagt finns det personer som argumenterar mot rasargumenten, att personer av en viss ras har speciella egenskaper som de ska straffas för. Men serien utspelas i en värld där det faktiskt finns en genetisk komponent som är helt avgörande för vad som hänt & händer: Eldians (som alla huvudpersoner tillhör) är det enda folkslag vars medlemmar kan bli titaner, och detta använde de historiskt för att förslava resten av mänskligheten genom användandet av titaner i krig. Så när någon i serien säger att man inte kan skylla på nutida Eldians för vad som hänt tidigare är problemet att de som är för att utrota dem alla har en faktisk poäng: Oavsett eventuell skuld hos nutida individer utgör de ett hot, för utan Eldians kommer det inte finnas några titaner som kan terrorisera människorna. Med andra ord, när Isayama valt att dra paralleller mellan Eldians och judar så har han gjort det i en värld där de förstnämnda både har utövat terror mot alla andra, och som utgör ett konkret hot mot hela mänskligheten. Det, tillsammans med nazisternas ideologi, gör att oavsett vad Isayama själv hade för avsikt (om någon) med parallellerna så är det ett ytterst olyckligt och olämpligt val att han drog dem.
Några Eldians har en plan för att en gång för alla stoppa hela världens problem: Att utplåna varenda Eldians, inklusive dem själva, och på så sätt stoppa titanerna.
Så: De första säg 5-6 volymerna är läsvärda som en bra skräckserie. Om man vill läsa mer (och det finns mycket att utforska; förutom huvudserien som är det enda jag läst finns det romaner, anime, och minst fem spinoff-manga) behöver man nog uppskatta berättelser som bottnar i en mycket mörk och cynisk världsbild, kunna överse med en myckenhet grafiskt våld, tycka om intrigerande politiska grupperingar, och inte avskräckas av en moraliskt tvetydig, för att inte säga tveksam, historia.
Jahapp, det här var en snudd på traumatisk läsning. Men det var närmast väntat, med tanke på de serier jag tidigare läst av seriens skapare Shūzō Oshimi: Flowers of Evil där två tonåringar triggar varandra till mer och mer drastiska handlingar, och Inside Mari med dess djupt traumatiserade huvudpersoner. Båda två balanserande på gränsen mellan skickligt inträngande psykologiskt drama och att vara alldeles för mycket och snudd på osmakligt/spekulativt. Med andra ord, inte den mest lättsamma läsning man kan tänka sig, men bitvis fascinerande.
I Happiness, en tio volymer lång och avslutad historia, har Oshimi valt att röra sig bort från realismen och mot klassisk skräck när han valt att ta upp vampirism: Den unge Makoto överfalls en dag av en ung kvinna som frågar honom om han vill dö eller leva. Makoto väljer livet, och vaknar efter överfallet upp på ett sjukhus och börjar känna ett ohejdbar törst efter ni-vet-nog-vad…
Makoto möter sitt öde
Vampyrerna i Happiness är långt ifrån de vampyrer vi ofta ser, de som är coola, eleganta, och där blodbehovet visserligen är ett bekymmer men där vampyrlivet i övrigt ärligt talat verkar vara riktigt eftertraktansvärt. Här handlar det istället om ett liv styrt av drifter, och där det mänskliga långsamt förtvinar. En uppenbar association för min del var till litteratur som Låt den rätte komma in; de unga huvudpersonerna (inklusive vampyrer som ser unga ut men som levt i hundratals år) gör sitt till för associationen, men också situationen med en fysiskt mobbad huvudperson som kommer i kontakt med krafter som resulterar i våldsamma reaktioner på mobbningen. Och våldet är ständigt närvarande, både från vampyrer och ”vanliga” människor, och som en varning till presumtiva läsare måste jag säga att det ibland blir extremt obehagligt; Oshimi är kanske inte riktigt lika grafisk som en del andra kan vara, men både det explicita och implicerade våldet känns väldigt påträngande och svårt att hålla ifrån sig. För min del var det på några ställen nära att jag slutade läsa; jag är inte förtjust i våldsskildringar som är alltför påträngande och grafiska, även om det inte är spekulativa, och Oshimi är väldigt nära den gränsen ibland.
Men som synes fortsatte jag att läsa, och precis som med hans andra serier är det mödan värt. Personer som initialt känns platta visar sig ha okända djup, och det är inte alltid som de man tror ska visa sig vara kritiska för handlingen också är det. Ta exempelvis Gosho, en klasskamrat till Makoto, som länge känns som en biperson som mest finns till för att Makoto och andra ska ha någon att tala med, men som tillsammans med Nora (vampyren som överfaller Makoto) visar sig stå för seriens känslomässiga center, med deras olika öden; all nihilism och allt elände visar sig leda någonstans till slut.
Vad jag inte nämnt ännu är den hallucinatorisk känslan i serien. Ingen av personerna har någon kontroll över vad som händer, och få av dem får någonsin svar på frågor om vad som egentligen hände, som Makotos mamma. Sen har vi teckningarna, och här briljerar Oshimi. Han kan teckna i den klassiskt prydliga japanska stilen, men allt eftersom löses linjerna upp och det ser mycket mer spontant ut, närmast som en del indie-tecknare från väst, när Oshimis teckningar reflekterar människornas inre, som här där en nybliven vampyr ger sig ut i natten:
Jämför teckningarna med sidan härovan, där en Makoto i balans är på väg att attackeras av Nora. Serien igenom är i mitt tycke en av de bästa sakerna de van Gogh-inspirerade himlarna; de gör väldigt mycket för atmosfären.
Manus, teckningar, och de iögonfallande omslagen matchar varandra sällsynt väl, och gör Happiness till en riktigt bra serie. Om man klarar av innehållet vill säga, och det finns mycket goda skäl till att inte vilja läsa den här serien. Räkna med både psykisk och fysisk tortyr, skildrat mycket realistiskt; det handlar inte om planlöst spekulativt våld, men jobbigt är det att läsa, och jag förstår verkligen om man hoppar över den här serien. Det är en typ av serie som jag vanligtvis har svårt för, jag är inte förtjust i alltför mycket nihilism, men numera litar jag på att Oshimi kommer ha en poäng till slut, och en poäng som lindrar upplevelsen. Han skildrar människor under extrema påfrestningar och misär, men helt hopplöst är det ändå inte.
Makotos mamma ger aldrig upp hoppet om honom, även när många år gått
Junji Ito kan vara knepig att bedöma. En del av hans serier är hur ruggiga som helst, som hans kanske mest kända serie Uzumaki där en liten by långsamt tas över av spiraler av alla de former, eller hans äldre serie Tomie om en flicka som, tja, är precis så kuslig som man bara skulle kunna önska. Men andra serier som Dissolving Classroom om ett syskonpar som färdas över Japan eller Gyo där allsköns ruttnande havsdjur invaderar landbacken transporterade på mekaniska spindelben framstår mer som parodier på en Ito-serie där de bisarra händelserna känns alltför långsökta och mest av allt skrattretande.
Delvis handlar det om att ju fler serier av honom jag läst, desto märkbarare blir hans knep för att frammana skräck, och då blir det tjatigt. Men han har också enligt mig blivit mer och mer förtjust i sina knep som återkommande äckelskapande kroppsförvandlingar/utsöndringar, unga kvinnor med likartat utseende som de som alltid står för det främmande och oförståeliga medan de så gott som helt handlingsförlamade unga männen bara kan observera det som händer utan att reagera (så ja, jag är minst sagt tveksam till hans kvinnoskildringar). Kort sagt, han har blivit bekväm med att han vet hur han ska göra en typisk Ito-serie och inte längre varierar sig så mycket.
Därför är det kul att läsa en samling som Deserter som innehåller korta äldre historier. Både när det gäller teckningar och manus är det här betydligt skarpare läsning än han sena serier. Teckningarna är visserligen mer osäkra än i hans nyare serier med sisådär anatomi (någonting han fortfarande har problem med) men de nervösa och smådarriga linjerna gör så att jag också blir nervös, och manusen är helt oförutsägbara. Det kan visa sig att historien är en vad jag skulle säga typisk Ito-berättelse som The Long Hair in the Attic med tydliga vibbar av senare Tomie-serier, men det kan lika gärna handla om vardagsskräck, som Bullied där huvudpersonen Kuriko innan hon ska gifta sig erkänner för sin blivande make att hon som barn terroriserade en ung pojke å det grövsta på en lekplats. Han tycker inte det låter så farligt, men hon fortsätter sedan att berätta att hon har träffat pojken igen, och nu tänker gifta sig med honom istället. Hon gör det, men efter ett tag överger maken henne och hon blir ensam kvar med deras son, en son som ser mycket ut som pappan när han var liten…:
Kvinnan är precis som vanligt hos Ito den som frammanar skräcken, men här ser hon för en gångs skull inte ut som de som vanligen står för det i hans serier
Just det oväntade i bokens serier är en styrka för en serieskapare som Ito som när det vill sig kan hitta på nya vinklar och idéer som jag aldrig sett förut, och här vet jag som sagt aldrig hur en serie ska utveckla sig.
Så plus för den här boken med en Ito i toppform, och det är såhär jag tycker om honom som allra mest: I det kortare formatet, och där han inte håller sig till en enda slags rädsla utan förmår variera sig.
Efter en japansk och en europeisk lyckad underhållningsserie är det dags för en amerikansk dito: Code Pru, med manus av gamla trotjänaren Garth Ennis och tecknad av Raulo Cáceres. Jag brukar ofta gilla Ennis även om hans serier har sjunkit i kvalité de senaste åren, men jag var skeptisk till den här. Främsta orsaken är förlaget som gett ut serien: Avatar, ett förlag som jag gnällt på många gånger här för att de tenderar att ge ut serier av (manliga, alltid, vilket säger en hel del bara det…) serieskapare som kan vara intressanta men som brukar visa sina sämsta sidor just när de gör serier för Avatar. Alan Moore, Garth Ennis, Warren Ellis, David Lapham, mm, mm.
Cáceres har också han gjort en hel del serier för Avatar, och har en teckningsstil som är som gjord för Avatar: Stel, semirealistisk, med drag av bättre tecknare som John Totleben vilket bara gör att den känns irriterande eftersom den är så mycket sämre. Här ett exempel där vi får möta seriens huvudperson, Pru, som inte har mycket till övers för sina rumskamraters New Age-flörtande:
Om någon händelsevis tittar på mina inläggs taggar innan läsning och sett att det här taggats som Skräck så är det ingen överraskning att Pru kommer tvingas ändra inställning 😉
Det var en mängd skäl till varför serien inte skulle vara bra, och därför är det dags att berätta varför jag faktiskt tyckte om den: Istället för att vara en av Ennis serier när han bara är dyster och våldsam som Avatars utgivning brukar, och det är en typ av serier som inte passar Ennis så bra även om hans öra för dialog alltid är strålande, så är det istället en av Ennis komiska serier där han bara roar sig och läsaren med absurd humor.
Pru börjar nämligen jobba som ambulansförare i New York, varpå det visar sig att hon tilldelats en specialtjänst som är inriktad på den hemliga delen av New York, den som hon inte hade en aning om fanns, nämligen att ta hand om situationerna när vad som hon trott vara mytiska varelser som varulvar, vampyrer, zombies, utomjordingar, och allsköns andra, råkar ut för problem. Som en vampyr som envisas med att äta vitlök, eller vistas i solen:
Det visar sig att hon är ovanligt lämpad för rollen, även om hon själv ogillar den, så hon får fortsätta att rädda dessa i sanning samhällets olycksbarn.
Det är humor som gäller som sagt, men som så ofta med Ennis smyger det sig in allvar i utkanterna. Ta vampyren William härovan som ständigt råkar ut för olyckor. Pru inser att det är lite för ofta för att vara en slump och börjar prata allvar med honom eftersom hon misstänker att han är djupt deprimerad, och hennes analys är korrekt: Det är mer eller mindre medvetna självmordsförsök, och motvilligt går William med på att prata med någon om det (inte det lättaste när man är en vampyr, förstås). Eller den ständigt pågående brutaliteten från polisen där några av dem är invigda i hemligheten att varelser som William existerar, och där majoriteten av dessa poliser bara ser det som att det innebär att de kan behandla varelserna precis som de vill eftersom de knappast kan klaga officiellt.
Det är en trevlig lässtund i Prus sällskap, men förutom de redan nämnda trista teckningarna finns det också några andra problem med läsningen som också är typiska för Avatar. Ett exempel är den ofokuserade utgivningen, och med det menar jag att Avatar är mycket bättre på att starta nya serier än på att slutföra utgivningen. Det känns som om det helt saknas redaktörer som försöker se till att utgivna serier fortsätter och förhoppningsvis också avslutas, och istället blir det en mängd miniserier som i sällsynta fall kan locka till ytterligare läsning, men det kommer aldrig någonting mer av serien. Code Pru är definitivt en av dem, för serien som existerar idag är en samling med roande vinjetter där det finns en klar antydning till att en större story skulle kunna berättas men det lär aldrig hända.
Ett annat problem är svårigheten att få tag på många serier från Avatar. Den nämnda känslan av brist på redaktörer är ännu tydligare här; det utannonseras samlingar som aldrig kommer, tidningar som utlovats kommer inte heller de, och när det någon enstaka gång faktiskt ges ut någonting så är böckerna dyra och tidningarna har sisådär sjutton olika omslag för att locka seriesamlare. Code Pru har en typisk Avatar-utgivning: Först kom det två tidningar med serien, och sedan fortsatte den i antologin Cinema Purgatorio (det var där jag fick syn på den när jag läste en betydligt sämre serie i tidskriften). Med andra ord, så gott som hopplös att få tag på på ett vettigt sätt, om man nu inte vill försöka leta upp de där två tidningarna och sedan försöka få tag på 18 nummer av antologin i fråga. Det blir alltså ingen liten Köpruta här i slutet som jag brukar inkludera, och istället råder jag den som vill läsa att kanske googla Code Pru The Complete Collection för med lite tur kan det vara så att någon vänlig fan av serien sammanställt en digital piratugåva av den…
Istället för Köprutan får det bli en till sida för serien där Pru efter en ansträngande dag i ambulansen kopplar av på en bar och där råkar på en tidsresande robot som hamnat fel:
Jag brukar försöka hålla mig till serier som har åtminstone något slags läsvärde; jag ser den här bloggen som huvudsakligen ett ställe att tipsa om och informera om intressanta serier, så åtminstone någonting intressant vill jag att en serie jag skriver om ska ha. Som Paying For It, Chester Browns horribla bok om prostitution: Dålig är den, men onekligen också intressant på sitt vis. Men idag tänkte jag skriva om en serie som är ett verkligt bottennapp på alla sätt, och det enda möjligen intressanta med den är att kunna utgjuta sig över dess uselhet: Girls, skriven & tecknad av bröderna Jonathan & Joshua Luna, mer kända under pseudonymen Luna Brothers.
Hur ska jag börja utgjutelsen? Kanske med teckningarna:
Det är svårt att säga vad som är sämst. Är det den fruktansvärt trista färgläggningen? Den stela människoteckningen som ser ut som om någon halvdant kalkerat ett foto på ett gäng mannekängdockor? De taffliga linjerna som exempelvis den som är tänkt att markera halsen på den skadade person i ruta ett men som ser ut som en tröjlinning? De konstant halvöppna munnarna? Men efter långvarigt funderade måste jag nog säga att det sämsta är det som också gör mig full i skratt: Spock-öronen i miniatyr som alla människor i serien har begåvats med 🙂
Så här ser det ut, sida upp och sida ner i den här drygt 600 sidor långa science fiction-historien om ett litet samhälle som en dag finner sig isolerat från omvärlden mha ett kraftfält, och som sedan också upptäcker att de invaderats av det mest skräckinjagande och samtidigt lockande som tänkas kan för vissa män(niskor): En svärm nakna och aggressivt sexuella unga vackra kvinnor, alla med identiskt utseende.
Och då kommer vi till manuset alltså, som på alla sätt är värre än teckningarna. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med det heller men jag startar med de mindre allvarliga invändningarna för att sen arbeta mig upp mot de större.
Alla människor i serien är kompletta idioter. Typexempel är att efter att ha sett de mest bisarra händelser, som kraftfältet, som de redan nämnda identiska klonkvinnorna som föds ur gigantiska ägg som läggs av samma kvinnor några timmar efter att de haft sex med en man, eller en gigantisk spermie som medelst någon slags laserstråle skickad ur svansen förintar människor, så reagerar människorna (huvudsakligen kvinnorna) i den här serien med att säga saker som att det nog finns en naturlig förklaring till allt (vad då, typ?!?), att det kommer ordna sig, att det inte är någon fara.
På andra sätt reagerar de samtidigt helt panikartat, och lyckas under de få dagar det hela pågår genomgå alla faser som människor i serier som The Walking Dead genomgår under flera år: Vägran att förstå vad som pågår, ett organiserat sätt at försöka hantera det, och slutligen ett totalt sammanbrott av moral och etik, som att någon här i serien efter att ungefär en dag passerat tycker att ett bra sätt att lösa problemet är att hugga testiklarna av män för att förhindra att fler klonkvinnor föds, och att de flesta tycker att ”det kanske låter lite hårt, men jag håller väl fast personen medan yxan gör sitt jobb…”. Eller följande sida där en briljant plan kläcks; som bakgrund har man just upptäckt att 1. klonkvinnorna jagar och dödar andra kvinnor, 2. män vill de inte döda utan ha sex med, och 3. de attackerade inte den gravida Ruby när de fick chansen. Ergo, när man behöver fixa förnödenheter skickar man iväg Ruby för att promenera till affären och hämta saker:
Det är en fantastisk plan på alla sätt och vis: De har ingen aning om Ruby är säker för klonkvinnornas attack men man har snabbt dragit slutsatsen att det är för att hon är gravid med en pojke (tror de) som hon klarar sig; de skickar iväg enbart Ruby eftersom man inte litar på att männen kommer kunna låta bli att ha sex med någon klonkvinna på vägen (dessa har ingen speciell dragningskraft eller mystisk kraft som attraherar männen, de är enbart enligt upprepade repliker utomjordiskt vackra (det är tur någon säger det, för på teckningarna går det inte att se det, såklart) och vilken man kan motstå det, typ) och därmed skapa fler; och det bästa av allt, en höggravid människa (hon kommer såklart föda barnet lite senare under belägringen) ska på en liten och lång skogsväg dra en kundvagn med vattenflaskor, mat, bensin, pistoler, gevär, ammunition så att de räcker en lång tid för 31 människor. Jag kan inte låta bli att skratta när jag skriver det, det är bara så dumt!
Det finns mängder av små dumheter som det här överallt i serien, men nu kommer vi till det riktigt sunkiga: Hur kvinnor och män porträtteras. Jag skulle kanske kunna säga att Luna-bröderna behandlar både kvinnor och män likadant eftersom som sagt, alla är idioter, men det är ändå inte rättvisande. Den här serien fullkomligt stinker av frat brothers-mentalitet, med allt från hö-hö-skämt om sex och nakenhet, till den tydligen fascinerande tanken med ett oändligt utbud av vackra kvinnor som vill ha sex med vilken man som helst, och som praktiskt nog inte ens går att prata med (de har ingen intelligens vad det verkar, det enda de vill är att ha sex med män och att mata den där spermien med dödade kvinnor (eller dödade homosexuella män, eller män som har råkat bli av med sina testiklar efter yxjobb…)). Hur mycket bröderna än försöker visa att jodå, både grupperna av män och grupperna av kvinnor reagerar fördomsfullt och förhastat, så är det likafullt så att det är kvinnor som först gör någonting oresonligt så att de tidigare resonliga männen i sin tur reagerar oresonligt, och det är män som gjort någonting korkat som serien ändå visar sympati för till skillnad från när kvinnor gör någonting lika dumt/ont.
Girls är en fullkomlig soppa av förträngda tonårsfantasier och fördomsfulla idéer, paketerat i en lamslående tråkig utformning. Så jag tror nog det får bli en rekommendation att inte läsa den här boken 😉
Kan gudskelov inte köpas f.n. eftersom den är utgången på förlaget
För ett drygt år sen skrev jag om mina tankar efter att ha läst Cullen Bunn & Brian Hurtts The Sixth Gun, en serie som mixade vilda västern, skräck, och mytologi på ett mycket underhållande sätt. Och nu skulle jag vilja säga nästan exakt samma saker igen, efter att ha läst Bunns Harrow County, den här gången tillsammans med Tyler Crook som står för teckningarna i nästan alla de 32 numren.
Handlingen äger även den här gången rum i de mer lantliga delarna av USA, närmare bestämt i det lilla samhället Harrow County, och med huvudperson Emmy, en ung kvinna som lever tillsammans med sin pappa på en bondgård. Men från första början är det uppenbart att Emmys sanna bakgrund är någonting mycket mörkare, och att den har att göra med den bakgrundshistorien inte är Emmys sanna bakgrund, och att hon istället har någonting att göra med Hester Beck, den häxa som dödades av invånarna i Harrow County innan Emmy föddes.
Hester: En inte helt sympatisk person
Och så fortsätter det; Emmys liv blir mer komplicerat ju mer hon får reda på varifrån hon kommer, och hennes roll i samhället likaså där somliga är rädda för henne, medan andra söker hennes hjälp när det övernaturliga knackar på dörren. Precis som i The Sixth Gun lyckas Bunn skapa en egen värld med en egen mytologi och fylld av egendomliga varelser som jag aldrig sett förut; det är en mix av Bunns egna påhitt och saker plockade från muntliga berättelser han hört som barn, och mixen fungerar.
Det muntliga, ja. Ett ovanligt stilistiskt drag i båda dessa serier är hur Bunn berättar sin historia. Visst finns det gott om dialog och vanligt serieberättande, men framförallt två saker avviker från hur de flesta andra moderna serier fungerar:
Berättartext: Under många år har tendensen inom moderna kommersiella serier varit att minimera berättartext. Istället är det dialog som gäller, inklusive inre sådan, med på sin höjd enstaka textplattor som indikerar tid/plats (”New York”, ”Samtidigt i Björnlunda”, osv). Men Bunn struntar helt i det och gödslar istället med berättartext, och text som inte bara förmedlar fakta utan text som kommenterar / varslar om vad som komma skall / beskriver karaktärers tankar. Det ger ett smått gammeldags intryck, men också tack vare Bunns prosa ett intryck som vore det en sagoberättare som berättar för läsaren vad som hände.
Tempus: Prosaromaner är traditionellt skrivna i imperfekt, de berättar om någonting som har hänt. Det är så pass vanligt att det för min del inte egentligen märks att det är imperfekt; för min del känns det som om det som jag läser händer nu, dvs det är spännande och inte alls redan avgjort vad som ska hända. I serier är det däremot ovanligt eftersom de huvudsakligen är berättade i presens, men Bunn följer standarden för prosa och skriver alltså i imperfekt. Och i serieformatet där det är mer udda gör det att en tragisk, närmast ödesbestämd, stämning infinner sig: Bunn berättar om någonting som redan hänt, någonting som inte längre kan ändras till det bättre/sämre. Att Harrow County också ger intryck av att utspela sig i historisk tid, även om det inte går att mer exakt datera den, förstärker intrycket av en saga om någonting i det förgångna.
Alla Bunns serier är inte skrivna på de här sätten, det finns gott om serier han skrivit som är helt dialogdrivna och inte alls har samma stämning som de här två. De är inte dåliga de heller, även om jag inte läst så många av dem, men jag gillar verkligen den speciella atmosfär som Harrow County & The Sixth Gun har 🙂
Beröm också till Crook för hans stämningsfulla teckningar, inklusive en färgläggning gjord med hjälp av klassiska vattenfärger istället för med hjälp av dator
Simon säger 