Kategoriarkiv: Skräck

A Walk Through Hell

Postat den

Allt jag läser är inte bra, men när jag läser någonting menlöst skriver jag oftast inte om det här på bloggen; att jag läst en serie som min enda åsikt om är Jaha gör det rätt svårt att skriva någonting intressant om den. Men det finns förstås undantag, som när serien ifråga är gjord av någon som kan bättre, för då kan det vara på sin plats med en liten varning. Jag tänkte klara av några stycken serier av det senare slaget i rask takt, och börja med en serie skriven av en författare jag tycker väldigt mycket om när han lyckas, nämligen Garth Ennis.

Serien ifråga heter A Walk Through Hell och den består av tolv delar, alla tecknade av Goran Sudžuka, och ges ut av AfterShock Comics, det (relativt) nya förlaget som är tänkt att vara reko mot serieskaparna som helt äger serierna, men att fokusera på ”breda” serier, dvs superhjältar, skräck och crime snarare än avantgarde garde eller socialrealism. Föga överraskande med tanke på namnet hör AWTH till skräck-genren, men en liten dos crime finns också med.

Seriens upplägg är extremt rakt på sak, utan krusiduller: Två FBI-agenter kallas av lokalpolisen till en lagerlokal där två andra FBI-agenter försvunnit. Dvs, de gick in för ett tag sedan och har helt enkelt inte kommit ut igen. Ett SWAT-team som skickats in efter dem kom omedelbart ut och vägrar nu att gå in igen till allmän förnöjelse, och de två agenterna går istället in i lokalen.

Resten av serien utspelas sedan där inne, förutom tillbakablickar som låter oss följa ett av agenternas gamla case som visar sig vara centralt för det som sker inne i lagerlokalen. Den visar sig vara (precis som titeln utlovar) någonting som kanske, kanske inte, är just helvetet. Och ett mycket personligt helvete, där det som utspelar sig är anpassat efter varje offers livshistoria. Så en del blod, en del monstrositeter, och en himla massa prat om förövaren i det gamla caset.

Men läskigt blir det aldrig, så på den punkten misslyckas serien. Delvis beror det på Sudžukas teckningar; han är en av alla de där serietecknare som det inte är något egentligt fel på rent tekniskt, men som är fruktansvärt opersonlig och ärligt talat tråkig att se på. Plus att han inte är något vidare på att teckna igenkännliga människor vilket ibland förvirrar, som när i tillbakablickar personer är mycket yngre / har andra frisyrer och det är ett härke att känna igen dem.

Men mest är felet Ennis. Lustigt nog är AWTH mer politisk än de flesta av hans serier, och han har ju visat att han kan göra politiska serier på ett bra sätt, som exempelvis alla de gånger som Nordirland varit med i dem. Men här blir det bara deprimerande och alltför mycket elände som staplas på elände: Korrupta poliser, dito politiker (ett plus dock för att han mot slutet faktiskt nämner Trump vid namn), pedofili, våld, och en genomgående känsla av att allt i samhället är ruttet och på väg att bli än värre. Ennis har alltid haft ett drag av cynism, men i hans bättre verk kompletteras det av en optimism, att även om det finns mycket som är hemskt finns det också sånt som är bra, som kärlek, vänner, med mera. Här saknas allt sånt, och det gör läsningen platt och utan nyanser. Andra serier av Ennis med liknande problem är hans senare Punisher-serier, men framförallt de med Nick Fury som också de är en enda kökkenmödding av elände, och att det hela blandas ut med våld och (glädjelöst i Nick Fury, pedofili här) sex gör det verkligen inte bättre.

Sorgligt nog får jag känslan av att Ennis, förut en Amerika-vän av stora mått som väl medveten om de stora bristerna med landet ändå älskade det för dess möjligheter, efter republikanernas moraliska haveri och Trumps farliga infantiliteter nu är pessimist. Och det är inte bra för hans serieskapande; han har alltid haft mycket våld och groteskerier i dem men det har ändå fungerat tack vare hans känsla för humor och inslagen av djup vänskap. Nu, utan det senare, blir det alltför svartsynt. Det enda positiva jag kan säga om AWTH är att han inte förlorat förmågan att skriva serier med flyt: Trots att jag som synes inte alls gillar den gick den ändå lätt och snabbt att läsa.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Farväl till The Walking Dead

Postat den

Utan förvarning kom sista numret, #193, av långköraren The Walking Dead ut i onsdags så jag tänkte skriva några ord om slutet och om mina känslor inför serien, nu när det inte blir mer. Och eftersom jag tänker skriva om just slutet så bör den som inte gillar spoilers sluta läsa nu, bara så ni vet 😉

Först och främst vill jag ge några små eloger till Robert Kirkman (seriens upphovsman och manusförfattare). Dels för att han gav serien ett ordentligt slut, även om det var svårt för honom (han har en lång text i sista tidningen om hur jobbigt det var att skiljas från en serie och karaktärer som han levt med så länge), men när han kände att förlänga den bara skulle innebära utfyllnad så var det dags. Dels för att det hölls hemligt att slutet var här; i förra månadens nummer dödades huvudpersonen Rick Grimes abrupt, men i brevspalten talades det ändå om hur handlingen i fortsättningen skulle tas över av andra, och för att också undanhålla serietidningsbutikerna vad som skulle ske hade man till och med gjort ett antal fejkade omslag för nummer 194, 195, … i beställningskatalogerna. Bra jobbat, även om jag tycker det var lite synd att PR-avdelningen skickade ut ett meddelande om att sista numret var på väg dagen innan det faktiskt kom ut 😉

Och slutet är absolut godkänt. Handlingen hoppar framåt rätt många år och vi får se vad som hänt med de viktigaste personerna som fanns kvar efter Ricks bortgång, men framförallt hur världen (dvs delar av USA; tyvärr fick vi aldrig ens se en glimt av vad som hände i resten av världen) påverkats av honom. Lite ostigt, men Kirkman visar här precis som i avslutningen av hans andra längre serie Invincible att han vet vad de flesta av fansen vill ha ut av ett slut: svaret på Hur gick det sen?

Vad kan jag då säga om serien som helhet, efter 16 år av raglande zombies?

Jag tycker nog allt att det har varit en underhållande resa. Den första halvan (ungefär) märks det att Kirkman skriver ett manus vars huvudpoäng är att allt är elände; så fort någonting tenderar att gå bra vet man att katastrofen nalkas. Fru hittas -> fru visar sig varit otrogen med bästa vännen och dödas senare; ett ”säkert” tillhåll hittas (ett fängelse) -> ett samhälle i närheten visar sig ledas av en blodtörstig galning. Osv, osv, och det blir lite tröttsamt och ärligt talat lite lättköpta poänger eftersom det alltid är relativt enkelt att hitta på än jävligare händelser, plus att jag stilla undrar över varför huvudpersonerna aldrig gör nya försök när slumpen stoppat dem, t ex leta upp ett fängelse utan galna grannar… Den gränslösa pessimismen tycker jag också blir ganska jobbig, och de oväntade dödsfallen, någonting serien blev känd för, känns till slut mer som en gimmick (”Vem ska vi ta livet av idag månntro?”) än som ett utslag av realism.

Men i andra halvan ändras stämningen. Det blir betydligt färre zombies, någonting som en del läsare var kritiska till eftersom de förväntade sig en zombiethriller, och mer av svårigheterna att bygga upp en civilisation på nytt. Visst finns skräckinslagen med, där framförallt The Whisperers är otäckare än någonting vi tidigare sett, men skräcken bygger nu på rädslan för att den fortfarande sköra civilisation som byggts upp ska förstöras. Symptomatisk är Negan, en mycket mer komplex skurk än The Governor från första halvan, där Negan trots våldet ändå är fokuserad på att leva i ett samhälle som fungerar. De oväntade dödsfallen, framförallt Andreas, tas också mer på allvar nu när människorna börjar känna sig aningens mer trygga och därför har tid med att sörja.

När därför mot slutet The Commonwealth gör entré, ett samhällsbygge med 50000 invånare, är det uppenbart att serien inte har långt kvar. När Rick och de andra besöker Samväldet är deras fokus enbart på hur man ska bygga upp ett bättre, mer rättvist och lyckligare samhälle än det man hade innan katastrofen. Med andra ord, från att oroas för hur man överlever zombieattacker kan man nu kämpa för hur ett civiliserat samhälle ska organiseras. Inte så mycket kvar av zombieaction med andra ord 🙂

Jag skulle säga att det lyckliga slut som vi får (ok, utan Rick, men ändå) återspeglar hur Kirkmans egna åsikter och känslor förändrats genom åren. I början var han väldigt mycket av en ung nihilist som tyckte det var kul att göra serier med chockerande inslag, och att vara cynisk var samma sak som att vara cool. I den där avslutande texten berättar han också om hur han ett tag funderade på att avsluta serien innan nummer 100, och det slut han då hade tänkt sig är just ett sådant där slut som man kan komma på om man tänker sig att det viktigaste av allt är att framstå som subversiv och inte mjäkig, och ett slut helt utan djup eller betydelse.

Precis samma skeende sågs också i Invincible, där de tidigare numren spenderade väl mycket tid på att visa på ytan präktiga superhjältar involverade i de mest utstuderade blodbad och våldsamheter, men där med tiden, precis som i TWD, en mer komplicerad världsbild börjar ta form. De på ytan ”onda”, som Invincibles pappa eller Negan, kan ha sina poänger, och när det gäller att visa att även ”goda” människor kan göra hemska saker är ju det ett uppenbart tema i TWD.

Jag tycker Kirkmans utveckling är positiv; det behöver inte alltid sluta lyckligt, men för min del var jag ett tag i mitten av Invincible och TWD beredd att avskriva honom som en entricksponny, ett stort seriefan som tyckte att det absolut coolaste man kunde göra var att låta karaktärerna i en serie slåss/våldta/våldtas/döda/dödas ”på riktigt”, dvs på ett blodigt sätt, inklusive noggranna detaljer. Förutom att det som sagt blir tröttsamt och efter ett tag förlorar sin chockverkan ledde det också till episoder som den där Michonne tillfångatas av The Governor, och där var jag nära att helt sluta läsa TWD eftersom jag tyckte Kirkman gick långt över gränsen för spekulativt våld för våldets egen skull. Men nu, när båda de serier som gjorde honom känd avslutats, har jag ett hopp om att han fortfarande kan skriva intressanta saker. Ta den avslutande episoden med Samväldet som om man bortser från zombierna runtomkring egentligen handlar helt om politisk revolution, om renodlad kapitalism är en bra idé (det tycker inte Rick och hans nära vänner), och hur privilegier kan bryta ner ett samhälle. Inte precis vardagsmat i amerikanska mainstreamserier, så kanske lite mer sånt? Inte för att zombieaction är fel det heller, en mix är trevlig, men om det varit 193 nummer där våra huvudpersoner bara föll längre och längre ner i dyn skulle åtminstone inte jag hållit ut 🙂

Man får inte heller glömma Charlie Adlards insatser; han skissade serien under nästan hela dess liv, och tuschade också en hel del nummer. Proffsigt, kanske inte så spännande, men lätt igenkännligt så att seriens look alltid var konsekvent med sina gråtoner. Här en relativt sen sida, också med en typisk Kirkman-dialog: Någon säger någonting som både kan uppfattas som och omedelbart också görs så okänsligt och hårt, varpå någon annan säger någonting hårt, varpå både fortsätter som vanligt. Visst är livet efter katastrofen hårt och de som överlevt har gjort det mycket för att de är så hårda (många användningar av det ordet här…) men förutom enstaka undantag som Eugene är det inte mycket skillnad på repliker, oavsett vem som yttrar dem, och självklarheter är det också gott om 😉

Mort Cinder

Postat den

För några år sedan dök för första gången den argentinska klassikern El Eternauta upp på engelska i en mycket snygg utgåva från Fantagraphics. Jag blev positivt överraskad över hur intressant den var att läsa, inte bara som en klassiker utan som en också idag bra serie, vissa ålderdomliga skavanker till trots. Så jag blev sugen på att få läsa fler serier skriva av Héctor Germán Oesterheld (för det var manuset som var vassast), och därför är det glädjande att se att hans Mort Cinder, en nästan lika klassisk serie, nu också översatts, återigen tack vare Fantagraphics.

Om El Eternauta är en science fiction-serie med politisk inriktning (åtminstone i tolkningen av den; den går också utmärkt att läsa utan att göra paralleller till dåtidens Argentina) är Mort Cinder en skräckserie med humanistisk inriktning. Eller, den börjar åtminstone som en skräckserie som skulle passat perfekt in i tidningar som förlaget Warrens 60-talsmagasin (Creepy, Eerie, med flera; på svenska som Chock): Svartvitt, mycket suggestivt tecknat av Alberto Breccia, med en krypande stämning och egentligen aldrig helt förklarad intrig där antikhandlaren Ezra Winston obönhörligt leds av okända krafter till graven där Mort Cinder, en nyligen avrättad mördare, ligger. Breccia tecknar bra i början och efterhand fantastiskt och Oesterhelds manus är genuint skrämmande, med Ezra som den hjälplösa människan som dras in i någonting han inte förstår.

Den första episoden är huvudsakligen tecknad i liggande format

Vackert så, och efter att den första långa historien avslutas efter drygt en tredjedel av boken förväntade jag mig att den skulle fortsätta på ett liknande vis. Dvs, verkligt bra, framförallt tack vare Breccias bidrag, men kanske inte mycket mer än en bra berättad traditionell skräckis (inklusive dessas vanligtvis halvdana slut).

Men där hade jag fel, för vad som sedan följer är någonting annat och ännu bättre, nämligen åtta kortare historier där Mort för Ezra berättar om sina tidigare liv. Första världskriget, slaget vid Thermopyle (för den serieintresserade är det givande att jämföra med Frank Millers 300 som skildrar samma episod), uppförandet av Babels torn; Mort Cinder har varit överallt. Och han har så gott som alltid varit en vanlig person för det här är sällan hjälteberättelser utan istället tragedier (oftast) i det lilla formatet. Det är inte en värld som ska räddas eller gå under utan ”bara” ett liv eller två, och det behöver inte heller vara ”viktiga” personer.

Kanske tydligast skildras det i de två berättelserna som utspelar sig i ett fängelse i Oklahoma 1925, där Mort Cinder är fängslad. De vars liv står på spel är några av hans medfångar; varför de (och Mort) är fängslade är oväsentligt för handlingen. Istället är det deras kamp för att överleva/fly från det helvete de befinner sig i som är navet i berättelsen. De är inte skildrade som några oskyldiga duvungar, men de är likafullt människor, de med.

Jag uttrycker mig kanske lite klumpigt, åtminstone mycket klumpigare än vad Oesterheld gör, och får serien att låta pekpinnemässig men det är helt fel för sådana lyser med sin frånvaro. Det är istället grundtonen i serien som är just humanistisk, och det är kanske inte vad jag väntade mig efter de första nittio sidornas skräck 😉

Jag gillade som sagt El Eternauta, men den var ändå en serie som kräver att läsaren kan ha överseende med de mer pulpartade inslagen som känns som de mer hörde hemma i Alex Raymonds Blixt Gordon. Men vad gäller Mort Cinder behövs inga brasklappar för det här är en serie som är ruskigt bra, och att den har 50 år på nacken märks inte alls. Och, igen, Oesterhelds manus är verkligen bra, men det mest imponerande är nog ändå Breccia. Han varierar sin stil och är lika skicklig på dem alla, och reproduktionen i boken är så gott som alltid fantastisk; det ser nästan ut som om en del sidor är tryckta efter originalsidorna, så väl ser man Breccias streck, toningar, med mera. Och om det inte räckte som beröm vad gäller utgåvan måste jag också tillägga att omslagets kombination av hårdhet, mjukhet och tjocklek är en fröjd i handen. Kanske inte det allra viktigaste när det gäller en bok, men likaväl sant!

Kan köpas bl.a. här:

PS: Dagens bilder är tagna från den digitala utgåvan, men det här är definitivt en gång då den fysiska version är klart överlägsen. Inte bara för den redan nämnda excellenta känslan av att hålla i boken, utan också för att de digitala sidorna kan se lite för hårda ut, för sterila. IMHO, naturligtvis!

Allittererande uppföljare: Karl Kämpe & Malcolm Max

Postat den

Idag tänkte jag titta in och se hur det går för två seriehjältar: En svensk karolin och en tysk-engelsk vampyrjägare. Först ut: Karl Kämpe!

Jörgen Karlssons karolin knegar på; en tidning / år har det blivit, tre år på raken, och det är den tredje som jag nyligen läst. Det är ett tag sedan den kom ut men den råkade bli felsorterad hos mig och det var först i o m en rejäl storstädning som den poppade upp. Hm.

Hur som helst, här erbjuds två historier, en längre och en kortare. Den kortare, Färjkarlen, illustrerad av Reine Rosenberg, är en bagatell. Snyggt tecknat och färglagt av Rosenberg, precis som hans Den enda kvinnan i tidning nummer två, som lyckas frammana tystnaden och ödsligheten en mycket dimmig dag, men historien med Karon är lättviktig och gåtan som ställs är lite väl välkänd tycker jag. Dock, som sagt, det eleganta utförandet gör att den fungerar som utfyllnad.

Den längre, Den kosmiska balansen, illustrerad av Fredrik Mattsson, har mer tyngd i sin version av hur en mara drabbar Kämpe och hans vän Martin råkar komma i vägen för en mara, eller som hon här kallas, en succuba. De fångar henne snabbt, men det är först då de riktiga problemen börjar.

Karl Kämpe 3v2

Jag måste säga att jag gillar Mattssons teckningar. Han är inte helt stabil vad gäller ansiktsuttryck och anatomi, och stelt är det ibland, men hans stil är långt ifrån den generiskt trista man ofta ser i äventyrsserier av modernt slag. Istället för slicka linjer där alla ser menlöst vackra ut är det här istället mer fråga om att anletsdrag karvats ut, med ett resultat som är en blandning mellan realism och karikatyr som jag gillar. Färgläggningen drar också den åt det tyngre hållet och sammantaget uppskattar jag resultatet som har personlighet. Mer övning behövs, förvisso, men jag gillar stilen.

Berättelsen i sig fortsätter att både fylla i bakgrundsdetaljer om Kämpe själv, och det här är nog den första av serierna där jag får mer hum om vem han är som person, som någon man umgås med dagligen, i hans diskussioner med Martin. Berättelsen är inte över sig dramatisk, trots maran och hot om våld, och det blir heller ingen våldsam upplösning eller sensmoral.

Som jag skrev förra gången tycker jag anslaget till Karl Kämpe är intressant. Karlsson skriver på hemsidan att han velat göra en svensk version av Robert E Howards hjältar, och de serier jag läst ger vid handen att han verkligen menar det. Det är längre dramatiska serier, korta bagateller, mer filosofiska historier, allt i en salig blandning. Det är ett sätt att berätta som jag tycker om, med serieexempel som den mycket lyckade tolkningen av Jonah Hex för några år sedan, men det har en tydlig nackdel: Jag måste läsa mycket material med karaktären för att berättargreppet ska bli effektivt.

Och det är lite av ett problem med Karl Kämpe, dvs att det inte finns så många serier med honom vilket gör att jag fortfarande inte vet riktigt vem han är . Ännu, vill säga, för all cred åt Jörgen Karlsson som envetet jobbar på, och  en Kickstarter för tidning nummer fyra pågår i detta nu.

Dagens andra serie är den tysk-engelska (tyska serieskapare, engelsk huvudperson) Malcolm Max, med albumet Återuppståndelsen som tar vid där förra albumet Gravskändarna slutade. Så först måste cliffhangern lösas, och här tycker jag allt Peter Mennigens manus fuskar en smula när Max flyr från Towern men what the hey, som en som gillar hur Buster Crabbes Flash Gordon fixade sina cliffhangers genom ren bluff/rena lögner kan jag egentligen inte klaga 😉

Sen är det dags för en del svar på vad som ligger bakom alla försvinnanden och mord, och de trådarna knyter Mennigen ihop bra. Jag är som alltid en sucker för intriger där det inte bara är en enkel gott-mot-ont-intrig utan där det finns fler parter inblandade, och här finns det gott om parter som alla har sina mål, med slutresultatet att albumet avslutas med ytterligare en cliffhanger. Om jag förstått rätt den sista eftersom det tredje albumet ska avsluta just den här berättelsen.

Jag tycker fortfarande om Malcolm Max med dess otrendiga ton och berättarstil. Berättande textplattor som strikt talat inte behövs är legio, personernas dialog är ibland pompös och alltid omständlig, och tillsammans ger det en gammeldags känsla som lyckligtvis har gott om charm. Alla är mycket noga med att artigt förklara vad de gör och varför, och till och med när Max och Charisma konfronterar professor Shacklock som är upphovet till allt elände så diskuteras mord mm utan större åthävor. Sen finns det också gruvliga inslag, alla förtjänstfullt illustrerade av Ingo Römling, men även dessa känns mer kittlande, som i en halvt allvarlig, halvt komisk, skräckfilm.

Malcolm Max - Uppståndelsen - civiliserat samtal

Allt som allt är det en serie som vad gäller balansen skräck/humor/drama är närmare saker som den moderna Doctor Who snarare än serier som Hellblazer. Presentationen är utmärkt, med bra tryck, stort format, och en hel del skisser, bakgrundstexter och annat smått och gott extramaterial. Jag ser fram mot avslutningen och vem vet, kanske några vampyrer också, något som trots att Malcolm Max sägs vara vampyrjägare det hitintills rått stor brist på 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Bamse à la John Ajvide Lindqvist

Postat den

Bamse - Nina i knipa - omslag

Jag kan inte påstå att jag är någon stor Bamse-läsare. Som liten läste jag den ibland och gillade den lite sådär lagom, men en stor favorit har den aldrig varit. Det jag tyckte, och tycker, bäst om var/är Rune Andréassons (jag råkade precis se på Wikipedia att det ska vara ett é; nytt för mig!) teckningar som är mysiga med sin väldigt speciella stil där allting ser ut att ha knölar och utbuktningar, inklusive t ex stenblock, men som ändå lyckas att se tunga, fysiska och kantiga ut samtidigt som de också verkar vara snällt mjuka. Typ.

Men jag kunde inte motstå att läsa skräckförfattaren John Ajvide Lindqvists nyutkomna novellversion av en Bamse-serie som i skrivande stund finns att köpa på Pressbyrån, i en volym som också innehåller den ursprungliga serien, tillika en serie av just Rune Andréasson. 20:-, och om man köper den den här veckan ingår den i en kampanj med halva priset på diverse serietidningar, och 10:- är inte precis dyrt 🙂 Plus att jag tycker om många av Lindqvists romaner (favoriter: Låt den rätte komma in & Lilla stjärna) så som sagt, givet köp!

Det är väl lika bra att säga det först som sist: Novellen är menad för yngre läsare så förvänta er inget blodbad eller namnlös skräck. Visst skulle det varit roligt att läsa en Bamse där Lindqvist släppte loss men det är inte vad som bjuds i Nina i knipa.

Däremot är det lätt att känna igen Lindqvists litterära stil, med en lakonisk och vardaglig ton oavsett vad som händer. Här finns som sagt inga direkt skrämmande inslag, förutom då att sorkarna faktiskt försöker mörda Nina Kanin (vilket de också gör i serien, vilket där mer än in novellen känns väldigt malplacerat i en i övrigt normal Bamse-serie), men om det här vore en vanlig Lindqvist-berättelse kan man bara ana vad för ruskigt som skulle hända efter enkla men olycksbådande meningar som

”Stackars fisken”, säger Mini-Hopp. ”Stackars döda fisken.”

Och det är väl det jag tyckte var rätt frustrerande med novellen. Som en novell-version av en helt vardaglig Bamse-serie är den definitivt OK, hästlängder bättre än de textberättelser som förut ibland dök upp i serietidningar för barn, men som Lindqvist-läsare känns det hela tiden som om antydningar görs om vad som komma skall, men det blir inget av med det för berättelsen viker aldrig av från sin raka och alltför enkla tråd. Precis som serien den bygger på, skriven av Susanne Adolfsson och tecknad av Adam Blomgren & Ann Härdfeldt, finns det inte mycket av subtilitet; det är en av alltför många Bamse-historier där det är tydligt att man börjat med idén att göra en serie som tar avstamp i att berätta Någonting Viktigt, i det här fallet om hur illa miljöförstöring är, och sedan gör en serie där den enda poängen är just moralkakan, istället för att börja med idén att göra en spännande/rolig/engagerande serie som kanske också kan innehålla en del insiktsfulla inslag. Och eftersom Lindqvist bara lägger till detaljer, inre tankar, och beskrivningar utan att på något sätt ändra i grundhistorien lider den av samma brist.

Bamse - Nina i knipa - serie

En intressant idé är tidningen men nog skulle det varit roligt med en lite friare tolkning av Lindqvist. Jag menar inte en bloddrypande novell där miljöförstöringen långsamt förändrar alla som kommer i kontakt med den och gör att de regredierar till djuren de en gång var eller något liknande, men med en originalhistoria utan större originalitet skulle det behövts någonting mer radikalt för att få mer liv i det hela. Igen, novellen är inte direkt dålig, men lite menlös känns den allt, och jag vet att Lindqvist kan (mycket) bättre 🙂

Och ett litet tillägg: Det finns som sagt en Rune Andréasson-serie med här också, Bamse och den stora höststormen från 1973, och det är klart bättre serie, enkel som den är. Den följs sedan med en del råd om hur man kan göra om man ska förvandla en serie till en novell, och sedan ett antal tomma linjerade sidor där man kan göra ett försök med en egen novellifiering. Och när man gjort det, alternativt skrivit på dator, så kan man skicka in den som sitt tävlingsbidrag med chansen att vinna serietidningar och godis (hm, godis i pris från Bamse?!?). Hur som, kul med tävlingar i serietidningar som har att göra med serieskapande. Eller, iallafall, med novellskapande utgående från serier 😉

Vampironica, The Vampire of Benares, och en eftersläntrande varulv

Postat den

När jag nyligen skrev om några nylästa serie-varulvar glömde jag en, nämligen Jughead: The Hunger, så jag tänkte ta några ord om den innan jag övergår till de betydligt mer belevade vampyrerna 🙂

Som titeln säger handlar det här om en av alla alternativa Acke/Archie-serier; det amerikanska förlaget har de senaste åren gett sig den på att ta ut svängarna och låter sina helylle-hjältar genomgå alla möjliga prövningar. Här är det Sopprot/Jughead som visar sig drabbad av en gammal familjeförbannelse som gör honom till en jagad seriemördare, med Betty i en Buffy-roll när det framkommer att enda skälet till att hon blivit vän med hela gänget är för att hålla koll på Sopprot och omedelbart döda honom om han visar sig vara en varulv.

Det är fortfarande lite roligt att se just Acke och hans vänner i sådana här situationer eftersom de vanliga serierna är så extremt oförargliga, men trots min förtjusning i varulvar är det här ändå inte en serie jag fastnar för. Den första, fristående, tidningen som bara heter The Hunger, utan nummer, är helt OK: Deppig till max, där Sopprot plågas av vad han gjort och där hela Riverdale skräckslaget håller sig inne på kvällarna efter att bland annat fröken Grundlig/Ms Grundy och Ethel dödats. Frank Tieris manus är både suggestivt och skrämmande, och Michael Walshs teckningar och en färgläggning som påminner mycket om den i Afterlife with Archie (zombie-serie med Acke) likaså.

Jughead - The Hunger - Dilton

Från det fristående numret

Men sen, när det blir en ongoing med hittills åtta nummer, tappas nästan allt bort. Serien byter fokus från Sopprots ångest till någonting annat som är lättare att göra fler tidningsnummer av, nämligen en kamp i större format mellan varulvar, varulvsjägare, och alla möjliga andra intressenter. Från att ha varit en psykologisk skräckserie blir det ett trist actiondrama, och de tecknare som efterträder Walsh är betydligt plattare.

Manuset, fortfarande skrivet av Tieri, börjar också blanda in lättsamma toner som är helt malplacerade: Från att i det fristående numret scener synts till där Acke, Betty och Sopprot inte vet hur de ska hantera det faktum att Sopprot dödat flera av deras vänner å det gruvligaste kan man nu läsa gemytliga diner-scener där samma personer glatt äter och pratar med en känsla av att ”det är ju synd att du gjorde det där, men det gjorde ju inte så mycket”. Tondövt, helt enkelt.

Jughead - The Hunger - Ragge

Från ett av de senare numren där det hela degenererat till action med lurviga figurer (här Sopprot vs Ragge/Reggie), inklusive hårdkokta repliker

Att det sen också dyker upp gigantiska luckor i manuset som att varulvar plötsligt kan resonera och prata som människor och att det därför är minst sagt skumt att Sopprot tidigare skildrats som helt omedveten om vad han gör medan han är förvandlad gör mindre; stämningen är redan förstörd. Så nä, inte heller The Hunger är serien som äntligen ger varulvarna deras rätta plats 😉

Men nu är det dags för vampyrer istället!

Fast ärligt talat, åtminstone den här gången handlar det om serier som inte är några odödliga mästerverk, de heller. Först ut en till titel med Acke och hans vänner: Vampironica, där gissa vem förvandlas till vampyr.

Precis som The Hunger är en rak varulvshistoria är det här en med vampyrer. Men manuset av Greg & Meg Smallwood är smartare: Det tar det lite lugnare, dvs de gör inte slut på hela Riverdales befolkning på en gång, och det känns som om det finns en genomtänkt längre berättelse här, när en gammal kraftfull vampyr slår sig ner i Riverdale och attackerar Veronicas familj med följden att Veronica själv blir en vampyr, men inte en ond sådan utan en som vill stoppa farsoten. Men helt oförändrad är hon inte…:

Vampironica - pool

Utmärkta teckningar av Greg Smallwood och som sagt en stabilt berättad historia gör det här till dagens bästa serie, tveklöst. Originell är den inte (hittills iallafall), men underhållande. Och som sagt, riktigt snygg är den också. Vi får se om den håller kvalitén när fler än de nuvarande tre numren kommer ut; jag hoppas den fortsätter lagom länge, säg i typ åtta nummer och att den sedan är avslutad för det är ungefär så länge som det känns att historien kommer hålla.

Sista vampyren ut är tecknad och skriven av Georges Bessis, i Sverige nog mest känd som Fantomen-tecknare. Tre album (i scanlation) handlar det om, där en engelsman vid namn Mircea möter någonting oförståeligt i Indien, närmare bestämt i Varanasi, här benämnd med sitt alternativa namn Benares: The Vampire of Benares. Han har rest dit för att hjälpa sin flickvän Anjis pappa Deepak med ett reportage, men väl där går allting snett för dem alla, och Mircea dras in i en hallucinatorisk drömvärld.

The Vampire of Benares - coolt

Tidig scen

Efter första albumet tyckte jag att serien var lite väl flummig. Det är oklart om det verkligen finns några monster i Benares eller om Mircea hallucinerar, påverkad av droger eller någonting annat. Men det fanns en del bra teckningar och jag har läst många, väldigt många, serier där manuset har svårt att hålla tråden, och eftersom det bara handlade om två till album så var det bara att läsa på.

I det andra albumet blir saker tydligare: Vampyrerna är riktiga, och deras värld beskrivs med mer detaljer och skärpa. Lite bättre tyckte jag för den där europén som flummar fram i Indien och upplever mystiska saker som kanske finns, kanske inte, är en standardhistoria som jag klarar mig bra utan.

Men hej vad fel jag hade! För i den tredje fortsätter trenden och allting faller ihop som ett korthus. Faktum är att den drabbas av precis samma problem som The Hunger: När mystiken faller visar sig vampyrerna vara småtråkiga politiker som slåss inbördes. Bessis fortsätter att teckna väl, men varje gång en suggestiv scen målas upp förstörs den av det jordnära innehållet.

The Vampire of Benares - ocoolt

Jag kan inte säga synd på så rara ärtor för serien var som bäst sisådär innan, men inte hade jag trott att den skulle bli så usel mot slutet. Jag undrar jag om den sålde sämre än man hoppats och att Bessis snabbt snickrade ihop ett slut…

Slutsummering: En lovande men egentligen bara påbörjad serie, två som faller hårt. Och inte var det varulvsserien som var den lovande heller. Snyft.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Moonstruck & Moonshine

Postat den

Jag fortsätter att läsa på när det erbjuds varulvar, väl medveten om hur sällan det blir bra; why o why ska det vara så svårt att få till just varulvar i serier/litteratur/film? Jag menar, The Astounding Wolf-Man? Kiss Me, Satan!? Alla genomusla The Howling-filmer?* Men av dagens två serier är, halleluja, en klart läsvärd! Fast låt mig först klara av den andra.

Moonstruck är tänkt som en gullig komedi om en värld där allehanda övernaturliga djur lever mitt ibland oss. Den blyga huvudpersonen Julie, en varulv & barista, har precis fått en ny flickvän vid namn Selena (också varulv), men den senare tycker inte att det är lika pinsamt med att då och då förvandlas. Och varför i hela friden Julie tycker det är mycket oklart, med tanke på att det finns kentaurer, spöken, magiker och alla möjliga konstiga väsen, så en stor lurvig hund ser inte precis udda ut i miljön.

Moonstruck - varulv

En inte alltför skrämmande varulv

Författaren Grace Ellis och tecknaren Shae Beagle (!) menar väl med serien, men den är ett hopplöst hopkok på generisk urban fantasy, menlös kawaii, och hipstermiljöer (ultrachica kaféer, studios, coola semi-hemliga klubbar). Den progressiva inställningen till LGBTQ som jag tycker fungerade bra i de tidiga numren av Lumberjanes, en annan serie Ellis varit inblandad i, känns här som klumpig plakatpolitik nödtorftigt maskerad som fantasy; det får mig att undra på om det som var bra med Lumberjanes helt berodde på Noelle Stevenson.

Beagles teckningar är tyvärr inga höjdare de heller. Alla linjer känns som om de är runda och efter ett tag känns det klibbigt sött snarare än uppfriskande gulligt, och designen på många av varelserna känns väldigt konstig, där kentaurerna är det tydligaste exemplet när de istället för en naturlig organisk varelse ser ut som om någon huggit benen av en människa & huvudet av en häst och sen helt rått sytt ihop dem. Jag har faktiskt svårt att påminna mig att jag någonsin sett lika besynnerligt klumpiga kentaurer förut.

Moonstruck - Café

Men ok, varulvarna är iallafall bättre. Skrämmande? Inte alls, men det är inte heller meningen. Vilket tyvärr gör att jag inte blir förtjust i dem heller; poängen för min del är det djuriska i människan / det mänskliga i djuret, men här, där alla varelser är söta och alla är mytologiska, känns det inte som om det finns någon skillnad mellan människa och djur, så det enda varulven blir är ett alternativt utseende för samma person. Lite större, lite starkare, men inte mer än så.

Så  Moonstruck misslyckas inte på det vanliga sättet vad gäller varulvsserier, men misslyckas gör den likafullt 😦

Moonshine däremot, skriven och tecknad av gamla radarparet Brian Azzarello/Eduardo Risso, är mer lyckad. Miljön är den amerikanska södern, tiden Förbudstiden, och huvudperson Lou Pirlo, en gangster som är utsänd av sin boss för att spåra upp tillverkaren av en gudomligt god sprit. Hillbillies, gangstrar, voodoo och varulvar i en skön mix med den typiskt Azzarello-täta intrigen där det aldrig går att lita på någon annan; ensam är stark. Hittills två längre kapitel à sex tidningar var, och fler är utlovade.

Moonshine - intro

Första gången varulven skymtar till

Om hans karaktärer är opålitliga kan man ändå (nästan) alltid lita på att Azzarello själv levererar en väl sammansatt intrig. Knepigt att hänga med är det ibland, också det typiskt för Azzarello som gillar att låta läsaren jobba, men det hela hänger ihop även om jag ibland först senare förstår vad det egentligen var för en scen jag läste tidigare. Totalt sett snitt-kvalité för Azzarello: Hårdkokt värre, väl paketerat, karaktärsskildring halvdan.

Däremot är Risso alldeles utmärkt, som han ofta är. Hans smått nervösa, kantiga linjer har jag alltid gillat, men med dåliga färger kan hans teckningar förlora i kraft. Här där han själv tillsammans med Jared H Fletcher står för dem ser det förträffligt ut: Huvudsakligen platta sjok av färger i icke-realistisk stil där stämningen är det viktigaste.

Och, framförallt, hans varulvar ser lika bra ut de med, både när bara enstaka detaljer skymtar till eller i helfigur; det gäller att inte visa upp varulven för ofta i alltför mycket detalj om den ska fortsätta vara skrämmande.

Moonshine - detaljer

Med tanke på mina erfarenheter av varulvsskildringar är en bra serie, en dålig, ett ovanligt lyckat utfall, och ännu mer så om man betänker att Moonshine redan är tolv nummer lång men att jag fortfarande ser fram mot nya episoder efter den lilla paus som nu råder. Skräck i allmänhet och varulvar i synnerhet brukar vara ack så känsliga för överexponering som resulterar i att det inte längre känns skrämmande, men hittills går det bra.

Och ja, det är ovanligt hög andel bilder idag och det är med flit: Jag älskar varulvskonceptet och det visuella är en mycket stor del i det, så när jag får chansen att skriva om varulvsserier tänker jag också visa upp dem. Både när de tittar på sin rosa iPhone, och när de tittar på någonting helt annat.

Moonshine - helfigur

*: Den svenska översättaren av den första filmen hade nog inte heller några höga tankar om det hela med tanke på all den möda som spenderades på den svenska titeln: Varulvar. Som därigenom också avslöjade hemligheten i filmen redan innan man sett den 🙂

Kan köpas hos bl.a.: