Mardrömmarnas stad

Något beskuret omslag pga att albumet är lite större än min scanner

Djupgrävning i bokhyllorna, varpå jag ramlade över Mardrömmarnas stad, ett album av Caza (pseudonym för Philippe Cazaumayou), och ett album som jag gillar att läsa om när andan faller på. Som nu alltså; lite trygg och avkopplande läsning känns precis rätt. För den som läst Caza är det kanske lite underligt att höra hans serier beskrivas på det sättet, men just det här albumet som kom ut i Sverige 1980 är ett mysalbum för min del. Det var ett av de första seriealbumen som lanserades med sloganen ”Serier för vuxna”, och att läsa det när det kom ut, helt utan kontext (man skulle kunnat tänka sig att en satsning på någonting nytt som det här skulle fått förlaget Carlsen If att på något sätt förbereda läsarna, men nix pix, läsaren fick klara sig själv 🙂 ), var väldigt roligt.

Visst fann det tidigare serier som definitivt också inriktade sig på lite äldre läsare än de vanliga serietidningarna, men Mardrömmarnas stad, en samling serier som mixar hippiekultur/gröna vågen med Métal Hurlant-estetik (serien publicerades ursprungligen i Pilote, men senare flyttade Caza till Métal Hurlant och det är definitivt där han alltid hört hemma), var ändå en främmande fågel i Sverige. Och, misstänker jag, kanske i Frankrike också, för senare serier av Caza blir mer och mer ”traditionella” med ett mer renodlat sf/fantasy-innehåll, och där hippiefilosofin bytts ut mot ett mer tamt ”teknologi dåligt, natur bra”-tema (om serierna inte helt skippar sånt). Det finns bra senare serier av Caza också, och jag älskade en del av hans kortare serier à la mörk fantasy med tydliga drag av Lovecraft-liknande mytologier som publicerats bland annat i Tung Metall och Heavy Metal, men ju mer tiden går, desto mer inser jag att det är de enklare tidiga serierna från Mardrömmarnas stad som är de jag tycker visar Caza från hans allra bästa sida, när humor fortfarande var en del av hans serier.

Mardrömmarnas stad (det franska originalet varifrån ett urval serier plockats heter ungefär ”Scener från förortslivet”) innehåller korta historier som alla utspelas i och omkring några höghus i förorten. Återkommande karaktärer finns, som en ung man som känns som en representant för Caza själv, men framförallt är det herr och fru Medelsvensson, här kallade Miquelon, som råkar ut för underligheter. Det är moraliskt en enkel värld Caza tecknar: Den unge mannen är hippie, vill leva fritt, och för honom är det vanliga borgarlivet det värsta som finns, medan paret Miquelon vill att allt ska vara som det alltid varit, och att allt som är nytt är obehagligt.

Med andra ord en tämligen fördomsfull och simpel skildring, så det är inte tack vare den som albumet blir så pass bra som det är. Istället är det teckningarna och fantasin i berättelserna som lyfter det hela. Teckningarna och färgerna har stora likheter med den samtida Nicole Claveloux där färgvalen hela tiden återspeglar stämningarna på ett suveränt sett, och Cazas linjer är också lite livligare och rundare här än i senare serier där han visserligen fortsätter att vara mästerlig på färgläggning i sina dystrare serier, men där det blir någonting kyligt i de mer perfekta linjerna. Kort sagt älskar jag hans teckningar här i all sin underbara 70-talsestetik.

Tyvärr kan jag inte scanna några sidor från den svenska utgåvan; limningen av ryggen är sådan att om jag försökte öppna albumet helt kommer alla sidor lossna. Omslaget fixade jag som synes ovan, men exemplen från insidorna får bli på franska 🙂

Och berättelserna är någonting jag skulle vilja likna vid en mix av skräckserier à la Chock (dvs Warren), de ofta högtravande försöken till djupt allvar som Métal Hurlant-liknande tidningar ofta försökt sig på (med mestadels som mest halvdan framgång), filosofi åt gröna vågen-hållet, och det viktigaste av allt eftersom utan det skulle det här blivit en alltför pretentiös läsning, ren humor. Det finns mycket man kan kritisera i det här albumet, allt från hur hippies framställs som mer äkta och så oändligt mycket intressantare människor än de småborgerliga till några etniska skildringar som sitter fast i gamla franska serietraditioner, men om jag skulle nämna de två saker som gör att jag trots det tycker så mycket om albumet som jag gör så är det teckningarna och just humorn. Och, förstås, den mycket lyckade blandningen av historier:

Små återkommande inslag som hur Miquelons störs av ljud från grannar och vad det leder till om man exempelvis bankar i taket för att få grannarna att upphöra med ljudet eller om man går på jakt tillsammans med alla andra Miquelons för att förstå vad det är som åstadkommer det där irriterande klopp-klopp-ljudet blandas med 100% seriösa skildringar av depression och ångest över att leva ett grådaskigt liv i en lägenhet av sten. Var och en är historierna oftast OK men sällan mer än så, men tillsammans blir det någonting mycket bättre. Jag har flera gånger här på bloggen kritiserat samlingar av kortare serier för att det saknats en röd tråd, och att de disparata historierna blir svagare av att presenteras utan samband med de omgivande. Mardrömmarnas stad är istället ett praktexempel på när en samling historier fungerar: Jag skulle nog kunna kritisera varenda en av serierna in albumet av olika anledningar, som att de humoristiska på sin höjd är putslustiga och att de allvarligare osar gravallvarligt tonårsfilosoferande, men tillsammans blir de så mycket bättre. Så om ni får tag på boken så ska den definitivt läsas som en helhet där humorn blir roligare tack vare det omgivande allvaret, och allvaret finjusteras av komiken.

Misstag i läsningen när man är sjuk: Dance in the Vampire Bund

Omslag till den andra volymen; det första är lite för sexualiserat för att jag ska vilja ta med det här

Är man sjuk och behöver någonting att läsa och det enda som råkar finns tillgängligt för ögonblicket är fjorton volymer av mangan Dance in the Vampire Bund (skriven och tecknad av Nozomu Tamaki) så, well, då får det väl bli den. Men det innebär inte att andra behöver läsa serien, och det tycker jag verkligen inte ni ska göra för DitVB är inte värd besväret. Men några fler ord får det bli; inte alltför många dock för det förtjänar serien inte 😉

Serien utspelar sig i nutid, men en nutid där vampyrer tillkännagett att de visst finns, och där deras nuvarande härskare, prinsessan Mina Tepes, ingår ett avtal med Japan som innebär att vampyrerna betalar av hela Japans statsskuld, och att vampyrerna å sin sida får äganderätt till en stor konstgjord ö utanför Tokyo dit de får flytta och även har bestämmanderätt. Det är bakgrunden, medan intrigen består av en blandning av en kärlekshistoria mellan Tepes och hennes livvakt på livstid, varulven Akira Kaburagi Regendorf, och diverse intriger från vampyrer som inte gillar Tepes plan att människor och vampyrer ska leva fredligt tillsammans.

Så vad är problemet med serien? Tja, vi kan ju börja med det faktum att vampyrer för evigt förblir i den ålder de var när de blev förvandlade till vampyrer. För Mina Tepes betyder det att hon för alltid är en prepubertal flicka -> den vanligt förekommande ”fanservicen” när det gäller henne är icky, minst sagt. Serien försöker förstås klara sig undan med att hon ju är hundratals år gammal egentligen och därmed inte underårig, trots utseendet, och när det gäller sex så kan vampyrerna också transformeras till sin ”äkta” form som återspeglar vem de är; vissa blir monster, Mina Tepes blir en mycket storbystad och ofta mer eller mindre klädlös vuxen kvinna. Men som sagt, icky.

Mina och Akiras första möte i serien

Sen har den rätt komplicerade berättelsen tyvärr mer frågor än svar. Allteftersom Tamakis intrig blir mer och mer snårig blir det tydligt att han inte har riktigt koll på hur han ska avsluta trådarna. Det leder till rena deus ex machina-lösningar, som att människor som förvandlats till vampyrer kan botas om det görs tillräckligt snabbt, eller att vampyrer som är tvungna att lyda dem som en gång förvandlat dem eller som de svurit trohet till ibland kan tvingas att göra vad som helst, mot sin vilja, men ibland går det bra att bryta mot det (vissa gånger med hänvisning till en ”magisk” bryt-trohets-medicin, vissa utan). Rent fusk, med andra ord, och att de fjorton volymerna slutar med en cliffhanger känns helt följdriktigt :-/

Det finns flera uppföljare, men gudskelov hade jag inte tillgång till dem så de tänker jag glatt hoppa över att läsa. Och som sagt, jag tycker nog alla andra ska hoppa över serien helt och hållet. Det finns några glimtar av en intressantare serie, som hur människorna relaterar till vampyrerna, men varje gång det verkar som om det kan bli bättre slutar det hela bara med själlös skräck av den mest trötta sorten, som flockar av vampyrer som attackerar skoleleverna (jag har inte nämnt det, men i början vill serien också var en slags skolkomedi/skolskräckis, men den idén överges efter några volymer). Det bästa är absolut de korta komiska yonkoma-stripparna i slutet av varje volym där vi får följa Tepes kammarjungfrurs öden och äventyr. Den serien är riktigt charmig, men det är typ två sidor av tvåhundra, så…

Dylan Dog 2019

Det är dags att skriva om Dylan Dog igen, den italienska serien som så förtjänstfullt och omsorgsfullt ges ut av Ades Media på svenska. Den här gången handlar det om alla sex utgåvorna som kom ut 2019; efter ett år med bara två stycken (där iofs Demonregissören var rejält tjock som kompensation) blev det högre takt igen -> paketet med recensionsexemplar som damp ner för några veckor sedan var löftesrikt tungt 😉

För jag gillar den här serien. Den är kanske inte den allra bästa rent objektivt där framför allt manusen kan vara lite svajiga i detaljerna, men den har charm, den är varierad, ofta snygg, och sen är jag ofta svag för italiensk kultur, det må vara serier, filmer, böcker eller någonting annat. Den har sin egen särart, som ett vanligtvis uppsluppet humör i berättandet, och Dylan Dogs lekfulla sätt att berätta ömsom helt allvarliga, ömsom rena komedier, är ett utmärkt exempel på det.

Så för de sex serierna det handlar om den här gången tänkte jag fokusera mest på vad för slags berättelse det är, dvs inte vad de handlar om utan tonen de har. På så sätt tänkte jag att de som kanske bara köper enstaka Dylan Dog-album ska få lättare att hitta de som de kan tänkas gilla. Alltså, i utgivningsordning:

Den fjättrade guden (manus Pasquale Ruju, teckningar Daniele Bigliardo)

I den första boken bjuds på action, med ett skrupelfritt storföretag som bokstavligen är berett att gå över lik för att tjäna pengar. Fala kvinnor och gamla bekanta till Dylan Dog dyker också upp i den här rakt berättade och traditionella äventyrsberättelsen som skulle kunnat haft nästan vilken actionhjälte som helst i huvudrollen, tecknat i en tuschtung stil som påminner en del om tecknare som vår egen svenska Lars Krantz. Så lite för lite av Dylan Dog-känslan för min del, där Groucho och en av varelserna på det underjordiska akvariet där mycket av handling äger rum är det enda som gör handlingen lite mer egen.

Duell i gryningen (manus Pasquale Ruju, teckningar Franco Saudelli)

Ett av de där korta extra-albumen som Ades ger ut som bonus till köpare, den här gången med en spökhistoria av det lättsammare slaget. Ingen ren komedi, men en typiskt trevlig opretentiös bagatell om 16 sidor, tecknat i en stil jag skulle kalla Starlet-lik men med fastare streck, och precis en sån historia som passar bra som bonus för trogna läsare. Jag tror jag gillar Rujus manus mer i de korta historierna; precis som förra gången jag skrev om Dylan Dog gillade jag Rujus korta bidrag mer än det längre.

Den stora sömnen (manus Tito Faraci, teckningar Angelo Stano)

En berättelse om avgudadyrkan där ovanligt mycket tid spenderas på att visa Dylan Dog i ett sammanhang, med gamla och nya vänner, och många Lodon-miljöer. Många dödsfall, men i grunden ändå mer roande än skrämmande, med flera bisarra bifigurer som ett par underhuggare vars huvudsakliga roll är den komiska. Det blir nästan lite väl absurt här och där, på ett lite krystat sätt, men plus för att Faraci, ny manusförfattare för min del, anstränger sig för att inte avsluta på det väntade sättet (vilket också Dylan Dog som berättare själv påpekar).

Skräckens svärta (manus Tiziano Sclavi, teckningar Giovanni Freghieri)

Här är det seriens skapare som står för manus, och det märks; utan att på något sätt vara en expert på serien känns den här serien helt rätt i hur huvudpersonen skildras, trots att det är en så pass tidig serie. Sclavi är bra på förtätad stämning och på relativt komplicerade manus som vävs samman mot slutet, och ingredienserna är typiska det med, med levande döda, nakna kvinnor, och en mörk stämning där till och med Groucho för en (mycket kort) tid slutar skämta på grund av allvaret. Också typiskt för de Sclavi-historier jag läst är att det finns en hel del oklara händelser, och hans förkärlek för att avbryta scener innan de är helt klara (vilket läsaren får pussla ihop själv senare) gör att jag blir smått konfys ibland i fråga om vad som hänt eller inte hänt. Men det gör inte så mycket för på något sätt är det delvis det som gör att jag gillar serien: Den är inte helt lätt att vare sig begripa eller begripa sig på, och att den ofta bryr sig mer om stämning och coola scener än en väl sammanhållen intrig hör också till dess särart. Sånt kan jag irritera mig mycket på, men när det görs med lätt hand som här så protesterar jag inte 🙂

Stjärnfall (manus Tiziano Sclavi, teckningar Giovanni Freghieri)

En direkt fortsättning på Skräckens svärta, en liten coda alltså, men eftersom det här är en kort bonus-historia är intrigen mycket enklare att följa. Helt klart en bok som enbart är till för de som redan läst den första boken dock, så till skillnad från en del av de andra bonushistorierna ger den här nog ingenting som en fristående läsning.

Ur djupaste mörker (manus Dario Argento/Stefano Piani, teckningar Corrado Roi)

Och så den sista boken som har det antagligen för en bredare läsekrets största intresset tack vare en av manusförfattarna, den ryktbare regissören Dario Argento. Sorgligt nog har jag inte sett någon film av honom men det kanske blir av nu, blev smått sugen på att äntligen få ändan ur när det gäller hans Suspiria även om jag är kluven till skräckfilmer (jag gillar ofta idéerna och delar av filmerna, men istället för katharsis-känslor när de är över tenderar jag att känna mig illa berörd). Hur som, serien är suggestiv, ibland med känslan av en feberillusion, och i ännu högre grad än Sclavis ovan beroende av stämningen, en stämning som Rois nervösa teckningar, ibland med helt textfria sidor där han får härja fritt, bidrar till i den här berättelsen om identitetslekar, dekadens och BDSM. Det här är den dystraste och mest klaustrofobiska av dagens serier, och vad man tycker om det är nog avgörande för vad man tycker om serien; jag tycker att den lyckas bra med det den vill göra.

Och det var alla serier för dagen, en blandad kompott precis som serien själv. Som alla andra Dylan Dog-böcker som Ades gett ut är det välmatade utgåvor med diverse extramaterial, som personliga reflektioner över serierna, bakgrundsinformation om dem, och nya illustrationer av svenska tecknare; det finns inte en enda helt tom sida någonstans 🙂 Mest information finns inte oväntat i Ur djupaste mörker med närmare 30 sidor information om Argento, synopsis, brevväxling mellan kreatörerna, med mera, så för Argento-fansen finns en hel del att hämta.

Det var allt för den här gången; många sidor Dylan Dog blev det för min del, och som jag redan sagt, jag gillar att serien översätts och att det görs på ett så uppenbart kärleksfullt sätt. En stor serie är det inte, men väl en oftast underhållande sådan, och dessutom med en känsla givet sitt italienska ursprung som inte många andra serier översatta till svenska har, så det är kul att den ges ut 🙂

Kan köpas bl.a. här, inklusive de andra längre serierna, men om ni vill ha bonusserierna också får ni ge er av till en seriebutik!:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Malcolm Max – Skymning

Albumen är fortfarande liiite större än min scanner -> omslaget blir något beskuret, och eftersom boken då inte ligger helt dikt an mot glaset i scannern så blir scanningsresultaten dessutom inte helt skarpa. Argh!

Tredje och sista delen i Peter Mennigen (manus) & Ingo Römlings (teckningar) om detektiven Malcolm Max, med specialitet fall som involverar det övernaturliga, och som verkar i det viktorianska London (vilket givetvis gör att en viss annan skönlitterär detektiv som också var verksam där och då omnämns, även om hans skarpa profil aldrig syns till i bild). Det är dags för Malcolm och hans följeslagerska Charisma att slutgiltigt lösa problemet med gravskändare, en återuppstånden seriemördare, och maskinmänniskor som skapats av en man som inte vill omvärlden väl…

Har jag trevligt den här gången med, liksom efter att ha läst de två första albumen? Jajamensan! Den här lite sävliga, tillbakalutade och småputtrigt gammeldags berättade serien har en charm just i att den inte bekymrar sig det minsta om att vara nagelbitande spännande eller modern. Istället tar den god tid på sig där personer gärna avbryter sig mitt i ett akut läge för att godmodigt gnabbas med någon närvarande vän, alltid med hjälp av ett tämligen omständligt språk, som om de har all tid i världen.

Mennigen använder också ofta plattor med berättartext som återger mer eller mindre exakt vad Römling visar i sina teckningar. Vanligtvis är det ett inslag i serier som indikerar att serieskaparen/na inte är 100% införstådda med hur serier gör, dvs att man faktiskt inte behöver skriva ut i text det som redan skildrats i bild. Men ibland, som omväxling, gillar jag faktiskt sådant eftersom det kan medföra en speciell känsla; jag vill inte att det ska finnas i alla serier, men någon gång kan det fungera, och kanske speciellt i en serie som den här som känns en smula omodern i sig, men kärleksfullt gjord.

Prydligt gjort av Mennigen & Römling, med andra ord, och prydlig är den inbundna utgåvan också med sitt relativt stora fysiska format, faktasidor om personer/företeelser som syns till i serien, skisser och illustrationer av gästtecknare. Så om Ades Media får för sig att översätta fler av serierna om Malcolm Max (det verkar finnas två senare album, om jag förstått det rätt), inte mig emot; jag läser gärna mer om Malcolm, Charisma och deras i de utgivna albumen nytillkomna vänner 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: The Sixth Gun

Jul- och nyårshelger brukar innebära mycket mat och därefter mycket slöande -> det kan behövas någonting att läsa som är inte alltför komplicerat för den stackars hjärnan men ändå förhoppningsvis underhållande. För min del blev det i år att jag äntligen tog mig för att läsa rubbet av The Sixth Gun: 50 nummer av den vanliga tidningen + ett antal relaterade miniserier. Jag hade läst en del förut men när serien avslutades 2016 (den senare Shadow Roads har beröringspunkter men är sin egen historia) blev det inte av att jag lästa klart den då, så det fick bli nu istället 🙂

Och det var en mycket trevlig läsning måste jag säga. Berättelsen om de sex revolvrarna som tillsammans kommer medföra världens undergång är en rejäl skröna som blandar Vilda Västern med allsköns mytologi, allt från amerikanska södern till indiansk teologi. Cullen Bunns manus håller hela tiden uppe tempot där den övergripande berättelsen om den stundande apokalypsen långsamt kommer närmare, allteftersom läsaren lär känna huvudpersonerna i dramat bättre.

Bland huvudpersonerna måste man nog räkna in revolvrarna själva; deras specifika krafter omnämns ständigt med samma ord var gång de används, ledmotiv med kraften av en slägga .

Särskilt djup är serien inte, det är inte heller poängen, men de viktigaste personerna har alla sina arcs och faktum är att jag mot slutet definitivt är involverad i hur det kommer gå; Bunn är en skicklig författare som låter sina karaktärer vara ärliga mot sig själva, och det innebär att de kan ta beslut som leder till tragiska följder som de är väl medvetna om men som ändå måste tas. Så fokusgrupper har knappast använts här 😉

Det är mycket som jag gillar med serien. Manuset är bra uppbyggt i det stora där det verkar som om Bunn från start har vetat vart han är på väg, och i det lilla med utvikningar som kan vara i flera nummer när det behövs en andningspaus. Teckningarna (oftast av seriens medskapare Brian Hurtt) är charmigt serietidningsartade; om serien varit tecknat i en mer realistisk stil och i en mer gråbrun färgskala hade jag absolut inte tyckt lika bra om den. Men nu är det lyckligtvis en roligare stil som gäller, inklusive klara färger (oftast signerade Bill Crabtree) som är enkla och effektiva.

Det är kort sagt en väldigt trevlig serie och inte bara en bra berättelse som råkar använda seriemediet, utan någonting som från första sidan är roligt att läsa just för att det är en tecknad serie, och en som inte skäms för det. Det är en skamlöst underhållande läsning som inte bekymrar sig nämnvärt om att vara annorlunda eller nyskapande i detaljer men vars helhet faktiskt känns uppfriskande i sin bekymmerslösa marsch från det att Becky Montcrief ärver den första pistolen av sin far till Slutet.

PS. Jag skrev en kort text om The Sixth Gun när den först samlingen innehållande nummer 1-6 kommit ut, och då var jag betydligt mer ljummen i min kritik. Jag hade fel i att den var en smula opersonlig för det är den verkligen inte, men lyckligtvis fick jag rätt i min förhoppning om att med lite tur (dvs skicklighet av Bunn/Hurtt) skulle den kunna bli riktigt bra när den väl kommit igång 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ett onödigt men efterlängtat inköp: The Odd Comic World of Richard Corben

Varför onödigt? Jag har i princip allting i den här boken redan, på ett eller annat sätt som andra samlingar, enstaka tidningar, svenska översättningar. Och eftersom jag egentligen bara skaffar böcker för deras läsvärde för mig och inte bekymrar mig om att vara komplettist eller samlare så är det här någonting jag inte borde köpt.

Varför efterlängtat? Jag är oerhört förtjust i Richard Corbens 70-talsserier, som hans tidiga underground-serier och de något senare längre fantasy-serierna. Jag gillar hans egna manus som har mycket av både styrkorna och svagheterna hos amerikansk underground, med en särpräglad egen touch eftersom Corben är mer intresserad av science fiction/fantasy än de flesta andra serieskaparna som arbetade med undergroundserier. Men det är förstås teckningarna som är det viktigaste, och där kommer det där med efterlängtat in. För det saknas en riktigt bra samlad utgåva av Corbens serier från den här tiden. Vad som finns är enstaka böcker som den här från 1977 och andra liknande saker, och de senare utgåvor som setts till har tveksam kvalité på reproduktionerna. Den bästa utgåvan är nog förlaget Catalans tre böcker som samlar mycket av just undergroundserierna, men där finns istället några censurerade rutor med manliga könsorgan, och som de som läst Corben nog vet är det en ibland väldigt, hm, central del av serierna 😉

Så därför får jag göra som jag hittills gjort, dvs försöka skaffa in de böcker och tidningar som ändå finns, i en långsam uppgradering till de bästa återgivningarna jag kan hoppas på. Just den här boken har ett ganska grovt papper men bra återgivning generellt sett, även om färgserierna skulle kunnat tjäna på ett lite blankare papper. Höjdpunkten i boken för min del är den avslutande Going Home, en utmärkt melankolisk sf-serie om åtta sidor som jag inte hade på engelska förut, men däremot i en finfin svensk version i 6/85 (Epix tryck- och papperskvalité varierade våldsamt, men lyckligtvis var det här numret ett av de få med exemplariskt utförande):

För de som liksom jag gillar Corben och har läst en del av honom redan kan jag nämna att bland övriga serier i boken finns bland annat Mangle, Robot Mangler (där uppgraderingen för min del består av ett tidigare censurerat organ som jag nu kan beskåda i all dess prakt) och den utmärkta Cidopey (som också finns i fin svensk utgåva i Epix 7/84). För de som inte läst Corben tidigare men som är intresserade av att se hans undergroundserier är det här en förträfflig samling, men sorgligt nog både dyr och knepig att få tag på, vilket gäller i allmänhet för hans tidigaste serier. Hans nyare serier, på förlag som DC/Marvel/Dark Horse, kan vara småtrevliga men når inte alls upp till samma höga standard, tyvärr. Så den bästa rekommendationen är nog att göra som jag: Börja med det som går lätt att få tag på (de tidigare nämnda Epix-numren + 1/85, 4/85), och sen blir det till att gneta på!

Lyckade och mindre lyckade manga: Kokkoku / Paradise Residence

Idag tänkte jag skriva lite om två stycken japanska serier; båda avslutade (Kokkoku – Moment by Moment åtta volymer, Paradise Residence tre), båda två generiska på det sättet att jag läst många andra serier med likartad setup, men med mycket olika utfall. Kokkoku utnyttjar sina begränsningar på ett riktigt bra sätt medan Paradise Residence faller platt, och eftersom jag råkade läsa dem tätt på varandra började jag fundera så smått på vad som egentligen gjorde att jag tyckte så olika om dem. Och nu tänkte jag alltså dela med mig av några av de tankarna 🙂

Teckningar

Låt mig först och främst säga att det inte är teckningarna som är avgörande. Faktum är att PR är den med marginal skickligast tecknade av dem, med veteranen Kōsuke ”Oh My Goddess!” Fujishima som den ansvarige. Fujishima har en stil som är mer klassiskt elegant än det mesta andra man ser i seinen-serier, med tunna linjer och ibland oväntade och komplicerade bildvinklar som gör att enstaka rutor kan se snudd på shōjo-liknande ut (shojo har IMHO en tradition av mycket friare layouter och sidlösningar). Visst används skickligheten ibland för ren fanservice ifråga om vinklar, men snyggt är det.

Kokkoku som görs av Seita Horio ser mer traditionell ut, i en hårdare och stelare stil som är effektiv men sällan personlig; det bästa (eller mest effektiva) i teckningsväg är några creepy varelser som dyker upp i serien.

Med andra ord är det på manusfronten som PR fallerar men Kokkoku lyckas. Närmare bestämt i fråga om

Fokus

Kokkoku utspelas i princip helt och hållet i vår värld, men i ett fruset ögonblick där en samling människor intrigerar och planerar för vad de ska göra med kraften att stoppa världen, att när allt är fruset kunna göra vad de vill innan de åter startar tiden. Det börjar kusligt, och blir än mer kusligt när vi får se hur den frusna världen fungerar, med gåtfulla krafter som bestämmer vad som kan/inte kan göras. Inte för ett ögonblick tappar berättelsen bort sig i vad som ska hända; även de interpersonella relationerna handlar i grunden alltid om hur man ska hantera den stoppade världen.

I PR däremot känns det som om Fujishima inte har mycket idé om vad det ska bli för en serie ens in första kapitlet, utan att han mer börjat skriva en serie om kvinnliga studenter på ett studenthem och sen hoppas att det ska ge sig med tiden om det ska bli en kärlekskomedi, knashumor med udda personer, eller någonting annat. Tre volymer senare vet jag fortfarande inte vad det egentligen var för poäng med serien, förutom då en del snitsiga seriesidor.

Karaktärer

För framförallt PR, med sin mer eller mindre icke-existerande handling, skulle intressanta karaktärer kunnat rädda serien; jag har läst en hel del fruktansvärt klichéfyllda serier som jag ändå tyckt om på grund av personkemi mellan karaktärer (som exempelvis Takane & Hana, en annan manga jag nyligen läst vars kärlekshistoria är så uttjatad att jag inte kommer skriva mer om serien här, men där jag gillar huvudpersonerna vilket gör att jag kommer fortsätta läsa den). Men i PR saknas både personkemi och intressanta fristående karaktärer. Huvudpersonerna har på sin höjd fått ett utmärkande personlighetsdrag för att man ska veta vem som är vem, som en mani för puddingar, en utländsk student som inte förstår att man ska ha kläder på sig i gemensamma utrymmen, osv. I mer lyckade serier, som Komi Can’t Communicate, kan personer introduceras med hjälp av sådana särdrag, men efterhand utvecklas de till mer komplexa människor, men i PR förblir alla lika endimensionella serien igenom.

Kokkoku, en serie som står och faller på hur väl den utnyttjar sin dramatiska miljö och handling, är likafullt överlägsen i sin karaktärsskildring. I början är det en familj, Yukawa, som står i centrum när det visar sig att familjen i hundratals år ägt en sten som gjort det möjligt att stoppa tiden, och den obehagliga organisation som försöker stjäla stenen från dem. Så vi får lära känna familjemedlemmarna, en bra blandning av gammalt och ungt och av mod och rädsla.

Senare börjar vi också lära känna motståndarna, och även de som inledningsvis framstår som onda kommer visa sig vara mer intressanta än så. Berättelsen är också precis lagom lång, utan att det blir för mycket av kaka på kaka när det gäller de bitvis monstruösa händelserna.

Diverse

Det finns såklart mer saker, som hur PRs skämt inte fungerar alls, eller hur serien när den avslutas efter bara tre volymer försöker få till lite spänning på slutet om huruvida det som Fujishima hoppas charmiga studenthemmet ska rivas eller inte men helt misslyckas med spänningen eftersom jag inte bryr mig det allra minsta om hemmet. Kontrasten är stor mot Kokkokus välplanerade och känslomässigt starka slut (med ett stort extra plus för hur ljudet används), minst sagt.

Framgångsreceptet är inte precis överraskande: Vet vad du vill med din serie (och som sagt, det kan ibland visa sig efter ett litet tag när serieskaparen/na fått bättre grepp om sina karaktärer), och se till att dina huvudpersoner har mer djup än en ankdamm. Paradise Residence misslyckas med båda sakerna, medan Kokkoku – Moment By Moment har bättre koll på vad den håller på med; den följer till punkt och pricka vad som behövs för att göra en i grunden mycket traditionell skräck/thriller/dramaserie läsvärd. Olika är serierna, där en nog är tänkt att vara en lättsam och småsexig komedi medan den andra är ett tungt actionäventyr, men jämföra dem gör jag så gärna ändå 🙂

Alternativläsningstips: Eftersom jag skrev om den så sent som i förrgår kan jag återigen livligt rekommendera Giant Days, en serie som verkligen vet hur en berättelse om ett studenthem ska göras, och för den som istället vill läsa fler serier om hur det kan gå när man stoppar tiden finns Don Rosas korta men utmärkta När tiden står stilla vars grundidé är identisk med Kokkokus. Mindre blodigt, dock!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Flocken

Det är dags för en till serie på svenska inriktad på de yngre läsarna, närmare bestämt Flocken, skriven av Rasmus Malm & Matilda Ruta och illustrerad av den senare, utgiven av Rabén & Sjögren. Det innebär att jag den senaste månaden haft nöjet att skriva om fyra olika nya serier utgivna på tre olika förlag här i Sverige för barn/ungdomar, alla läsvärda, och det finns fler som jag inte tagit upp. Så nog satsas det på den här marknaden, och jag hoppas det går lika bra här som det gjort i USA de senaste åren. Och om jag nu skriver om målgruppen är det nog bäst att jag på en gång säger att Flocken är tänkt för tonåringar, för sällan har jag blivit lika glatt överraskad över vad ”…om att bli tonåring och hitta sig själv…”, citerat från baksidan av Flocken, faktiskt betydde 🙂

Lova, huvudpersonen i Flocken, verkar ha ett helt okej liv när hon en dag får syn på en samling djurtavlor på en auktion som hennes bonuspappa ropar in åt henne. Väl hemma visar det sig när hon tittar igenom dem att de alla har samma motiv: Hyenor. Ensamma hyenor, hyenor i flock, realistiska hyenor, hyenor som målade av någon som aldrig sett en utan bara fått den beskriven av någon annan. Lova blir överförtjust, men hennes mamma blir våldsamt upprörd när hon får syn på dem och kräver att alla slängs. Så stark är hennes reaktion att det är uppenbart att det inte bara handlar om tavlorna, och att det har någonting med tant Lilith göra, den tant som Lova nu minns också hade tavlor med hyenor på väggarna.

Resten av boken följer sedan Lova när först letar upp tant Lilith och därefter vilket samband hon har med hyenorna. Hon får också en ny vän, Josef som går på samma skola som hon gör, som hon först träffar en kväll på Skogskyrkogården och som sen hjälper henne i undersökningarna. Men ju längre in i mysteriet de tränger, desto oroligare blir Lova för Josefs räkning eftersom hon anar att det kan bli farligt för honom…

Det jag gillar med Flocken är att den lyckas överraska. Inte i det stora; den som läst skräck förut anar nog vartåt det barkar ganska snart. Men i det lilla finns det oväntade, som just det att det visar sig handla om skräckgenren, slutet, hyenornas utseende, och inte minst, när teckningarna från att vara lugna och närmast oförargliga plötsligt blir vildsint expressionistiska:

Och sen har vi förstås ett till stort plus, åtminstone för min del:

Spoiler Som jag skrivit flera gånger här förut är jag väldigt svag för varulvshistorier, men det är sorgligt ovanligt med bra sådana. Så när Flocken visar sig vara en tvättäkta varhyena-historia som lyckas alldeles förträffligt med både mystiken och skräcken blir jag förstås glad 🙂

Flocken är en charmig liten bok, om man nu kan kalla en skräckserie charmig. Men det jag menar med det är att den traditionella historien lyckas så bra med alla detaljer och att det känns som om det är en historia serieskaparna verkligen tycker om att berätta att totalupplevelsen är mysig. Och lagom läskig, såklart 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

A Walk Through Hell

Allt jag läser är inte bra, men när jag läser någonting menlöst skriver jag oftast inte om det här på bloggen; att jag läst en serie som min enda åsikt om är Jaha gör det rätt svårt att skriva någonting intressant om den. Men det finns förstås undantag, som när serien ifråga är gjord av någon som kan bättre, för då kan det vara på sin plats med en liten varning. Jag tänkte klara av några stycken serier av det senare slaget i rask takt, och börja med en serie skriven av en författare jag tycker väldigt mycket om när han lyckas, nämligen Garth Ennis.

Serien ifråga heter A Walk Through Hell och den består av tolv delar, alla tecknade av Goran Sudžuka, och ges ut av AfterShock Comics, det (relativt) nya förlaget som är tänkt att vara reko mot serieskaparna som helt äger serierna, men att fokusera på ”breda” serier, dvs superhjältar, skräck och crime snarare än avantgarde garde eller socialrealism. Föga överraskande med tanke på namnet hör AWTH till skräck-genren, men en liten dos crime finns också med.

Seriens upplägg är extremt rakt på sak, utan krusiduller: Två FBI-agenter kallas av lokalpolisen till en lagerlokal där två andra FBI-agenter försvunnit. Dvs, de gick in för ett tag sedan och har helt enkelt inte kommit ut igen. Ett SWAT-team som skickats in efter dem kom omedelbart ut och vägrar nu att gå in igen till allmän förnöjelse, och de två agenterna går istället in i lokalen.

Resten av serien utspelas sedan där inne, förutom tillbakablickar som låter oss följa ett av agenternas gamla case som visar sig vara centralt för det som sker inne i lagerlokalen. Den visar sig vara (precis som titeln utlovar) någonting som kanske, kanske inte, är just helvetet. Och ett mycket personligt helvete, där det som utspelar sig är anpassat efter varje offers livshistoria. Så en del blod, en del monstrositeter, och en himla massa prat om förövaren i det gamla caset.

Men läskigt blir det aldrig, så på den punkten misslyckas serien. Delvis beror det på Sudžukas teckningar; han är en av alla de där serietecknare som det inte är något egentligt fel på rent tekniskt, men som är fruktansvärt opersonlig och ärligt talat tråkig att se på. Plus att han inte är något vidare på att teckna igenkännliga människor vilket ibland förvirrar, som när i tillbakablickar personer är mycket yngre / har andra frisyrer och det är ett härke att känna igen dem.

Men mest är felet Ennis. Lustigt nog är AWTH mer politisk än de flesta av hans serier, och han har ju visat att han kan göra politiska serier på ett bra sätt, som exempelvis alla de gånger som Nordirland varit med i dem. Men här blir det bara deprimerande och alltför mycket elände som staplas på elände: Korrupta poliser, dito politiker (ett plus dock för att han mot slutet faktiskt nämner Trump vid namn), pedofili, våld, och en genomgående känsla av att allt i samhället är ruttet och på väg att bli än värre. Ennis har alltid haft ett drag av cynism, men i hans bättre verk kompletteras det av en optimism, att även om det finns mycket som är hemskt finns det också sånt som är bra, som kärlek, vänner, med mera. Här saknas allt sånt, och det gör läsningen platt och utan nyanser. Andra serier av Ennis med liknande problem är hans senare Punisher-serier, men framförallt de med Nick Fury som också de är en enda kökkenmödding av elände, och att det hela blandas ut med våld och (glädjelöst i Nick Fury, pedofili här) sex gör det verkligen inte bättre.

Sorgligt nog får jag känslan av att Ennis, förut en Amerika-vän av stora mått som väl medveten om de stora bristerna med landet ändå älskade det för dess möjligheter, efter republikanernas moraliska haveri och Trumps farliga infantiliteter nu är pessimist. Och det är inte bra för hans serieskapande; han har alltid haft mycket våld och groteskerier i dem men det har ändå fungerat tack vare hans känsla för humor och inslagen av djup vänskap. Nu, utan det senare, blir det alltför svartsynt. Det enda positiva jag kan säga om AWTH är att han inte förlorat förmågan att skriva serier med flyt: Trots att jag som synes inte alls gillar den gick den ändå lätt och snabbt att läsa.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Farväl till The Walking Dead

Utan förvarning kom sista numret, #193, av långköraren The Walking Dead ut i onsdags så jag tänkte skriva några ord om slutet och om mina känslor inför serien, nu när det inte blir mer. Och eftersom jag tänker skriva om just slutet så bör den som inte gillar spoilers sluta läsa nu, bara så ni vet 😉

Först och främst vill jag ge några små eloger till Robert Kirkman (seriens upphovsman och manusförfattare). Dels för att han gav serien ett ordentligt slut, även om det var svårt för honom (han har en lång text i sista tidningen om hur jobbigt det var att skiljas från en serie och karaktärer som han levt med så länge), men när han kände att förlänga den bara skulle innebära utfyllnad så var det dags. Dels för att det hölls hemligt att slutet var här; i förra månadens nummer dödades huvudpersonen Rick Grimes abrupt, men i brevspalten talades det ändå om hur handlingen i fortsättningen skulle tas över av andra, och för att också undanhålla serietidningsbutikerna vad som skulle ske hade man till och med gjort ett antal fejkade omslag för nummer 194, 195, … i beställningskatalogerna. Bra jobbat, även om jag tycker det var lite synd att PR-avdelningen skickade ut ett meddelande om att sista numret var på väg dagen innan det faktiskt kom ut 😉

Och slutet är absolut godkänt. Handlingen hoppar framåt rätt många år och vi får se vad som hänt med de viktigaste personerna som fanns kvar efter Ricks bortgång, men framförallt hur världen (dvs delar av USA; tyvärr fick vi aldrig ens se en glimt av vad som hände i resten av världen) påverkats av honom. Lite ostigt, men Kirkman visar här precis som i avslutningen av hans andra längre serie Invincible att han vet vad de flesta av fansen vill ha ut av ett slut: svaret på Hur gick det sen?

Vad kan jag då säga om serien som helhet, efter 16 år av raglande zombies?

Jag tycker nog allt att det har varit en underhållande resa. Den första halvan (ungefär) märks det att Kirkman skriver ett manus vars huvudpoäng är att allt är elände; så fort någonting tenderar att gå bra vet man att katastrofen nalkas. Fru hittas -> fru visar sig varit otrogen med bästa vännen och dödas senare; ett ”säkert” tillhåll hittas (ett fängelse) -> ett samhälle i närheten visar sig ledas av en blodtörstig galning. Osv, osv, och det blir lite tröttsamt och ärligt talat lite lättköpta poänger eftersom det alltid är relativt enkelt att hitta på än jävligare händelser, plus att jag stilla undrar över varför huvudpersonerna aldrig gör nya försök när slumpen stoppat dem, t ex leta upp ett fängelse utan galna grannar… Den gränslösa pessimismen tycker jag också blir ganska jobbig, och de oväntade dödsfallen, någonting serien blev känd för, känns till slut mer som en gimmick (”Vem ska vi ta livet av idag månntro?”) än som ett utslag av realism.

Men i andra halvan ändras stämningen. Det blir betydligt färre zombies, någonting som en del läsare var kritiska till eftersom de förväntade sig en zombiethriller, och mer av svårigheterna att bygga upp en civilisation på nytt. Visst finns skräckinslagen med, där framförallt The Whisperers är otäckare än någonting vi tidigare sett, men skräcken bygger nu på rädslan för att den fortfarande sköra civilisation som byggts upp ska förstöras. Symptomatisk är Negan, en mycket mer komplex skurk än The Governor från första halvan, där Negan trots våldet ändå är fokuserad på att leva i ett samhälle som fungerar. De oväntade dödsfallen, framförallt Andreas, tas också mer på allvar nu när människorna börjar känna sig aningens mer trygga och därför har tid med att sörja.

När därför mot slutet The Commonwealth gör entré, ett samhällsbygge med 50000 invånare, är det uppenbart att serien inte har långt kvar. När Rick och de andra besöker Samväldet är deras fokus enbart på hur man ska bygga upp ett bättre, mer rättvist och lyckligare samhälle än det man hade innan katastrofen. Med andra ord, från att oroas för hur man överlever zombieattacker kan man nu kämpa för hur ett civiliserat samhälle ska organiseras. Inte så mycket kvar av zombieaction med andra ord 🙂

Jag skulle säga att det lyckliga slut som vi får (ok, utan Rick, men ändå) återspeglar hur Kirkmans egna åsikter och känslor förändrats genom åren. I början var han väldigt mycket av en ung nihilist som tyckte det var kul att göra serier med chockerande inslag, och att vara cynisk var samma sak som att vara cool. I den där avslutande texten berättar han också om hur han ett tag funderade på att avsluta serien innan nummer 100, och det slut han då hade tänkt sig är just ett sådant där slut som man kan komma på om man tänker sig att det viktigaste av allt är att framstå som subversiv och inte mjäkig, och ett slut helt utan djup eller betydelse.

Precis samma skeende sågs också i Invincible, där de tidigare numren spenderade väl mycket tid på att visa på ytan präktiga superhjältar involverade i de mest utstuderade blodbad och våldsamheter, men där med tiden, precis som i TWD, en mer komplicerad världsbild börjar ta form. De på ytan ”onda”, som Invincibles pappa eller Negan, kan ha sina poänger, och när det gäller att visa att även ”goda” människor kan göra hemska saker är ju det ett uppenbart tema i TWD.

Jag tycker Kirkmans utveckling är positiv; det behöver inte alltid sluta lyckligt, men för min del var jag ett tag i mitten av Invincible och TWD beredd att avskriva honom som en entricksponny, ett stort seriefan som tyckte att det absolut coolaste man kunde göra var att låta karaktärerna i en serie slåss/våldta/våldtas/döda/dödas ”på riktigt”, dvs på ett blodigt sätt, inklusive noggranna detaljer. Förutom att det som sagt blir tröttsamt och efter ett tag förlorar sin chockverkan ledde det också till episoder som den där Michonne tillfångatas av The Governor, och där var jag nära att helt sluta läsa TWD eftersom jag tyckte Kirkman gick långt över gränsen för spekulativt våld för våldets egen skull. Men nu, när båda de serier som gjorde honom känd avslutats, har jag ett hopp om att han fortfarande kan skriva intressanta saker. Ta den avslutande episoden med Samväldet som om man bortser från zombierna runtomkring egentligen handlar helt om politisk revolution, om renodlad kapitalism är en bra idé (det tycker inte Rick och hans nära vänner), och hur privilegier kan bryta ner ett samhälle. Inte precis vardagsmat i amerikanska mainstreamserier, så kanske lite mer sånt? Inte för att zombieaction är fel det heller, en mix är trevlig, men om det varit 193 nummer där våra huvudpersoner bara föll längre och längre ner i dyn skulle åtminstone inte jag hållit ut 🙂

Man får inte heller glömma Charlie Adlards insatser; han skissade serien under nästan hela dess liv, och tuschade också en hel del nummer. Proffsigt, kanske inte så spännande, men lätt igenkännligt så att seriens look alltid var konsekvent med sina gråtoner. Här en relativt sen sida, också med en typisk Kirkman-dialog: Någon säger någonting som både kan uppfattas som och omedelbart också görs så okänsligt och hårt, varpå någon annan säger någonting hårt, varpå både fortsätter som vanligt. Visst är livet efter katastrofen hårt och de som överlevt har gjort det mycket för att de är så hårda (många användningar av det ordet här…) men förutom enstaka undantag som Eugene är det inte mycket skillnad på repliker, oavsett vem som yttrar dem, och självklarheter är det också gott om 😉