Harrow County

För ett drygt år sen skrev jag om mina tankar efter att ha läst Cullen Bunn & Brian Hurtts The Sixth Gun, en serie som mixade vilda västern, skräck, och mytologi på ett mycket underhållande sätt. Och nu skulle jag vilja säga nästan exakt samma saker igen, efter att ha läst Bunns Harrow County, den här gången tillsammans med Tyler Crook som står för teckningarna i nästan alla de 32 numren.

Handlingen äger även den här gången rum i de mer lantliga delarna av USA, närmare bestämt i det lilla samhället Harrow County, och med huvudperson Emmy, en ung kvinna som lever tillsammans med sin pappa på en bondgård. Men från första början är det uppenbart att Emmys sanna bakgrund är någonting mycket mörkare, och att den har att göra med den bakgrundshistorien inte är Emmys sanna bakgrund, och att hon istället har någonting att göra med Hester Beck, den häxa som dödades av invånarna i Harrow County innan Emmy föddes.

Hester: En inte helt sympatisk person

Och så fortsätter det; Emmys liv blir mer komplicerat ju mer hon får reda på varifrån hon kommer, och hennes roll i samhället likaså där somliga är rädda för henne, medan andra söker hennes hjälp när det övernaturliga knackar på dörren. Precis som i The Sixth Gun lyckas Bunn skapa en egen värld med en egen mytologi och fylld av egendomliga varelser som jag aldrig sett förut; det är en mix av Bunns egna påhitt och saker plockade från muntliga berättelser han hört som barn, och mixen fungerar.

Det muntliga, ja. Ett ovanligt stilistiskt drag i båda dessa serier är hur Bunn berättar sin historia. Visst finns det gott om dialog och vanligt serieberättande, men framförallt två saker avviker från hur de flesta andra moderna serier fungerar:

  • Berättartext: Under många år har tendensen inom moderna kommersiella serier varit att minimera berättartext. Istället är det dialog som gäller, inklusive inre sådan, med på sin höjd enstaka textplattor som indikerar tid/plats (”New York”, ”Samtidigt i Björnlunda”, osv). Men Bunn struntar helt i det och gödslar istället med berättartext, och text som inte bara förmedlar fakta utan text som kommenterar / varslar om vad som komma skall / beskriver karaktärers tankar. Det ger ett smått gammeldags intryck, men också tack vare Bunns prosa ett intryck som vore det en sagoberättare som berättar för läsaren vad som hände.
  • Tempus: Prosaromaner är traditionellt skrivna i imperfekt, de berättar om någonting som har hänt. Det är så pass vanligt att det för min del inte egentligen märks att det är imperfekt; för min del känns det som om det som jag läser händer nu, dvs det är spännande och inte alls redan avgjort vad som ska hända. I serier är det däremot ovanligt eftersom de huvudsakligen är berättade i presens, men Bunn följer standarden för prosa och skriver alltså i imperfekt. Och i serieformatet där det är mer udda gör det att en tragisk, närmast ödesbestämd, stämning infinner sig: Bunn berättar om någonting som redan hänt, någonting som inte längre kan ändras till det bättre/sämre. Att Harrow County också ger intryck av att utspela sig i historisk tid, även om det inte går att mer exakt datera den, förstärker intrycket av en saga om någonting i det förgångna.

Alla Bunns serier är inte skrivna på de här sätten, det finns gott om serier han skrivit som är helt dialogdrivna och inte alls har samma stämning som de här två. De är inte dåliga de heller, även om jag inte läst så många av dem, men jag gillar verkligen den speciella atmosfär som Harrow County & The Sixth Gun har 🙂

Beröm också till Crook för hans stämningsfulla teckningar, inklusive en färgläggning gjord med hjälp av klassiska vattenfärger istället för med hjälp av dator
Kan köpas bl.a. här:

Takahashi-horror: Mermaid Saga

Förlaget Viz fortsätter att ge ut Rumiko Takahashi-serier i omnibus-utgåvor. För min del har jag nöjt mig med de omnibussar (eller hur plural av omnibus ska bli på svenska…) där det är stor skillnad mellan originalutgåvorna och de nya, så Ranma ½ & Inu-Yasha får vara medan jag köper Urusei Yatsura (som tidigare inte getts ut komplett på engelska) och Maison Ikkoku (som tidigare funnits i två olika utgåvor men båda med flippade serier). Och nu finns också den inte lika kända och betydligt kortare serien Mermaid Saga samlad i två mycket eleganta volymer som till sin design påminner mycket om Maison Ikkoku-utgåvan: Något större format än vanligt, lyxigare omslag, och med en ny översättning.

Som rubriken säger handlar det här om en annan slags serie än de övriga nämnda, för Mermaid Saga är definitivt en skräckserie mer än någonting annat. Till exempel Inu-Yasha har tydliga skräckinslag men känns huvudsakligen som en äventyrsserie mixad med lite skräck, men här är proportionerna de motsatta. Och resultatet är utmärkt tycker jag. Inte för att Takahashis serie är skrämmande på samma sätt som till exempel den likaså japanska serieskaparen Junji Ito kan vara när han är som bäst, därtill är det här alltför klassisk skräck med lika klassiska monster-troper, men Takahashi är extremt bra på att berätta en enkel historia i serieform. Hon behärskar mediet till fulländning, och det är definitivt en stark anledning till att jag tycker så bra om hennes serier: Hon vet exakt vad hon gör, oavsett om det handlar om burlesk humor (Urusei Yatsura), komisk melodram (Maison Ikkoku), eller skräckhistorier om sjöjungfrur och vad som händer med de som äter köttet från densamma.

Så räkna inte med en läsning som kommer överraska när vi får följa Yuta, odödlig sedan han ätit köttet ifråga och nu några hundra år gammal , och Mana, också odödlig av samma anledning men betydligt yngre, och deras sökande efter att bättre förstå vad det är som hänt dem, och vad som kan hända andra som också de påträffat en sjöjungfru. Istället handlar det om ett hantverk av yppersta klass, och för en gångs skull också i en nästan lika proffsig design, för de här böckerna är de hittills elegantaste av Viz alla olika utgåvor av Rumiko Takahashis serier.

För som nämnts ser de till en början ut ungefär på samma sätt som Maison Ikkoku-böckerna, men två saker gör den här utgåvan till en mycket bättre läsning. Dels handlar det om textningen som ser klart bättre ut (som jag nämnde i den ovan länkade recensionen om Maison Ikkoku var jag inte så förtjust i textningen där som i mitt tycke var okänslig och en smula stel), men framförallt om att fler sidor förärats med färg den här gången. Tyvärr finns det även här några sidor som ursprungligen publicerats i färg* som här återges i svartvitt med trist resultat, men åtminstone en del av sidorna i inlagan har fått behålla färgen till skillnad från Maison Ikkoku där bara försättsblad är i färg.

En av sidorna som återges i färg

Det kanske inte låter så viktigt, men faktum är att precis som vanligt blir jag väldigt förtjust när jag någon gång faktiskt får se mangasidor som ursprungligen avsetts för färgläggning i just färg, för lika bra som till exempel Takahashi är på att teckna i svartvitt visar hon sig vara på att teckna i färg. Det är med andra ord inte enbart en fråga om att återgivningen i svartvitt av de här sidorna ser trist ut, med oskarpa linjer och ett allmänt utseende som om någon fotograferat en sida snarare än tryckt en, utan också om att färgversionerna är så snygga. Och med tanke på att just dessa två utgåvor, dvs Maison Ikkoku och Mermaid Saga, otvivelaktigt är tänkta att vara inte bara tjocka utan också lyxiga samlingar av serierna ifråga borde nog färgerna fått vara kvar.

Men med det sagt rekommenderar jag självklart ändå de här böckerna; framförallt för de som inte läst serien hittills och uppskattar Takahashi, men även för de som liksom jag läste serien när den kom ut första gången. För utgåvan är vacker och serien är bra, och Rumiko Takahashi är en av de bästa serieskaparna vi har när det kommer till handfast berättade traditionella historier 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)


*: När det gäller de sidor som inte återges i färg ska jag nämna att problemet givetvis kan vara att det saknas bra förlagor av just de här sidorna. Men jag tror nog att det snarare handlar om att det blir lite billigare och enklare att trycka just dessa sidor i svartvitt. Jag råkar ha i min ägo den japanska versionen av precis den här utgåvan av Mermaid Saga som jag köpte får en herrans massa år sedan i Japan. Generellt sett är pappret en smula blankare och trycket knivskarpt, och när det gäller de där färgsidorna som återges i svartvitt på engelska är de av ett särskilt slag, och ett slag som gamla svenska serieläsare kanske känner igen: De är tryckta i lingonfärgläggning, dvs svartvitt+olika nyanser av rött. Så min gissning är att Viz inte tyckte det var värt kostnaden att trycka någonting som är dyrare än svartvitt när det ändå handlar om sidor som inte är 100% i färg. Synd tycker jag, för det är (givetvis!) en mycket snitsig hantering av lingonfärgläggning som erbjuds, och som bevis på det finns samma sida på engelska och japanska här nedan:

The Walking Dead: Negans krig

Det amerikanska originalet må ha avslutats för ett drygt år sedan men den svenska översättningen är stretar på, så jag tänkte skriva några ord om var den befinner sig även om det var ett litet tag sedan det kom ut någonting nytt. Och som rubriken säger är det alltså hotet från Negan som behöver hanteras i de fyra volymerna 18-21 med de talande undertitlarna Negans hämnd, Tärningen är kastad, Krig, och slutligen Fred.

Jag skrev i det ovan länkade inlägget om seriens slut att jag tycker serien har två tydligt separerade delar. Den första där serien huvudsakligen handlar om överlevnad; ibland är det zombies som utgör faran, ibland människor, och känslan är hela tiden att de fåtal lugna pauser vi får bevittna bara är temporära innan färden fortsätter mot avgrunden. Kort sagt är det fallet som skildras. Den andra handlar däremot om uppgången, om hur människorna reser sig från katastrofen. Fortfarande finns hotet från zombierna där, och givetvis från andra människor, men det är tydligt att faran gått från att vara ett hot mot mänskligheten till att vara ett hot mot individerna; även om några dör kommer samhället att överleva.

Det är just övergången mellan de två faserna som hanteras i de här volymerna. Rick och hans närmaste har slagit sig ner i vad man hoppas är begynnelsen av ett nytt samhälle som ska byggas från grunden, men Negans närvaro hotar hela projektet. Jag skrev i mitt senaste inlägg om den svenska utgivningen om Negans roll i den volym som introducerar honom, och den rollen blir ännu tydligare här. Rick förstår att även om Negan säger sig också stå för en slags civilisation så är det en civilisation som inte kommer hålla, med en rutten grund som bygger på att en del av människorna terroriseras den andra. Och därför finns det bara en utväg kvar för Rick: Att ytterligare en gång, motvilligt men utan val, bli den hänsynslösa ledaren som gör vad som krävs för att besegra hotet.

Spoiler (för den som vare sig läst den engelska serien eller sett TV-serien): När Rick precis har som det verkar lyckats övertyga Negan om att dennes väg är fel, och Negan inser att Rick har rätt i att ett samhälle måste byggas på en tryggare grund och därför inte längre vill kriga, släpper Rick för sista gången loss sin ilska och sitt inre driv efter våld, och attackerar Negan med en kniv. När Negan så slutligen är besegrad både på det civiliserade sättet medelst övertalning och på det primitiva medelst naket våld, först då blir Rick till slut civiliserad igen och vägrar avrätta Negan. Både för att det inte går att bygga ett samhälle på våld, men också för att han är rädd att en dag kan Negans hänsynslöshet komma att behövas, och Rick är inte längre mannen som kan göra vad som helst.

Det finns material för cirka elva ytterligare volymer på engelska, och visst finns det där dödliga zombies och människor; ”The Whisperers” som dyker upp här är bland de obehagligare företeelserna i serien. Men som sagt, de utgör en fara för de individer som råkar ut för dem snarare än för det gryende samhället, så serien ändrar hädanefter karaktär och på sitt sätt sätts en slutpunkt efter de här första 21 volymerna. Katastrofskildringen är avklarad, men skidringen av återuppbyggnaden återstår.

En mängd manga

Dags för ett axplock manga som jag läst senaste veckorna. Det har blivit mycket av den varan eftersom jag känt för underhållningsläsning den senaste tiden; november är inte precis den mest uppmuntrande månaden ens i vanliga fall, och i år är det t o m värre än vanligt med pandemi och annat depp :-/ Ergo, manga-läsning eftersom det dels nästan alltid garanterar en rätt hög lägstanivå, dels finns så väldigt mycket att läsa i alla herrans olika genrer och jag gillar variation. Att skriva enskilda inlägg om alla skulle inte bli av (jag tycker det känns konstigt med inlägg som bara är ett eller två stycken långt) så då får det bli en sån här massrecension istället 🙂

Sadako at the End of the World (2020) (Digital) (LuCaZ)

Sadako at the End of the World: Natsumi Koma ger oss en volym där Sadako, flickan från Ring-filmerna, poppar ut från skärmen när två flickor som möjligen är de enda överlevande efter världens undergång råkar sätta in ett videoband i en TV. Flickorna blir överlyckliga över sällskapet, Sadako själv är huvudsakligen förvirrad, varpå de ger sig ut på en road trip. En vecka lång, såklart, eftersom det är så länge man överlever efter att ha sett Sadako. En småsorgsen och ibland (o)roande berättelse som bygger på en enkel men knasig idé som håller hela serien ut, men som om den varit längre skulle känts krystad. Betyg: 😱🙂

What Did You Eat Yesterday?: Fumi Yoshinaga bjuder på hittills fjorton volymer matlagning tillsammans med ett medelålders homosexuellt par i Tokyo. Det finns hur många matlagningsmanga som helst (som Cooking Papa, 30000+ sidor och fortfarande utkommande), men den här gången är alltså twisten familjen som lagar den som består av en advokat (som inte kommit ut på sin arbetsplats) och en frisör (som kommit ut). Extremt formelstyrd där nästan varje kapitel består av 3-4 sidor intro (ofta på respektive arbetsplats), 10-12 sidor matlagning (där den som lagar maten mycket noga redogör exakt för receptet i sina tankar så att läsaren också ska kunna laga till den), 2-3 sidor ätande och kommentarer till maten (3000 sidor in alltid med positiva diton), och 2-3 sidor avslut, ofta återkopplade till introt.

Om man inte är seriöst intresserad av matlagning låter det här nog inte lockande, men jag tycker att serien är fascinerande. Jag har nog aldrig stött på en lika pragmatiskt skildring av hur det kan vara att leva i Japan, och dessutom som medelålders och homosexuell. Det finns ett lugn och en acceptans i historien som är mycket ovanlig i sin stil. Hittills har ingen som vetat om huvudpersonernas läggning varit direkt otrevlig, men små stickkommentarer och framförallt hur advokaten hanterar sin situation med sitt mycket konventionella yrka är väldigt belysande för hur hans liv är. Tillsammans med det får man också en inblick i mycket annat, som skilsmässor, begravningar, rättssystem, allt presenterat på ett lika rättframt och osentimentalt sätt. Och under de tretton år serien utkommit (utgivningstakten är alltså med japanska mått måttlig) förändras huvudpersonerna och deras vänkrets; små steg och mycket långsamt, men ändå. Jag läste serien snabbt och jag erkänner, jag skummade över åtminstone hälften av sidorna (gissa vilka?), men ser verkligen fram mot fler! Betyg: 🍚😁

My Girl: 23 år gammal får Kazama Masamune reda på att han är pappa till en ung flicka, och dessutom att flickans mamma nyss avlidit. Han bestämmer sig för att hand om henne, trots att det kommer bli svårt eftersom båda två har en hel del psykologiska trauman att reda upp: Masamune vill förstå varför hans ex-flickvän aldrig berättade något, dottern saknar sin mamma och måste nu lära känna sin pappa. Fem volymer (avslutad) med trassliga relationer känsligt beskrivna av Mizu Sahara, och för den som undrar (jag undrade och var orolig för) lyckligtvis med absolut ingenting gemensamt med Bunny Drop, en annan manga om en plötsligt ensamstående pappa.

Men med det sagt så är det inte en fullträff till serie ändå. Serien saknar det där lilla extra, den där glöden som gör att den riktigt griper tag i den. Jag tycker att det verkar som om Sahara inte riktigt bestämt sig för om hon ska göra en charmig familjeskildring med mörkare inslag, eller ett helt och hållet allvarligt drama, med resultatet att jag inte blir riktigt nöjd med vare sig humorn, charmen eller allvaret. Nästan bra, men bara nästan. Betyg: 👨‍👧😐

Talentless Nana: En åtminstone till en början som det verkar version av Battle Royal signerad Iori Furuya (teckningar) & Looseboy (manus), men här i form av en skola på en ödslig ö där diverse ungdomar med psykiska krafter uppfostras för att hjälpa mänskligheten att kämpa mot outsägligt grymma monster. I själva verket är monstren barnen som världsledarna är rädda ska utplåna de vanliga människorna, så barnen skyfflas iväg till ön och en infiltratör, den unga flickan Nana som saknar speciella krafter, skickas dit för att döda dem en efter en. Varpå följer en räcka av mer eller mindre gruvliga mord, kryddade med lite stänk av Flugornas herre bland barnen själva.

Jag var trött på den humorfria och bokstavligen våldsamt trista handlingen efter sisådär två volymer och tänkte sluta läsa, men så började serien förändras en smula när Nana knyter genuina känsloband till ett av barnen och börjar fundera på hur det egentligen är med den där skräcken för barnen. Det gör serien mycket intressantare; inte så att den plötsligt blir bra, men den blir iallafall någorlunda läsvärd om man redan spenderat en del tid med att läsa den (sunk cost fallacy fail…). Sex volymer hittills men efter volym fem byter serien upplägg igen, och jag tror jag kommer nöja mig med att ha läst de första fem volymerna ändå (sunk cost fallacy win!). Betyg: 🗡🩸😐

OK, det får räcka för idag; förhoppningsvis blir det några till imorgon (eller i övermorgon, eller …), och då kommer jag inkludera en som eventuellt kommer hamna på min lista över bästa serier jag läst 2020. Spänningen är olidlig, eller hur? 😉

Mardrömmarnas stad

Något beskuret omslag pga att albumet är lite större än min scanner

Djupgrävning i bokhyllorna, varpå jag ramlade över Mardrömmarnas stad, ett album av Caza (pseudonym för Philippe Cazaumayou), och ett album som jag gillar att läsa om när andan faller på. Som nu alltså; lite trygg och avkopplande läsning känns precis rätt. För den som läst Caza är det kanske lite underligt att höra hans serier beskrivas på det sättet, men just det här albumet som kom ut i Sverige 1980 är ett mysalbum för min del. Det var ett av de första seriealbumen som lanserades med sloganen ”Serier för vuxna”, och att läsa det när det kom ut, helt utan kontext (man skulle kunnat tänka sig att en satsning på någonting nytt som det här skulle fått förlaget Carlsen If att på något sätt förbereda läsarna, men nix pix, läsaren fick klara sig själv 🙂 ), var väldigt roligt.

Visst fann det tidigare serier som definitivt också inriktade sig på lite äldre läsare än de vanliga serietidningarna, men Mardrömmarnas stad, en samling serier som mixar hippiekultur/gröna vågen med Métal Hurlant-estetik (serien publicerades ursprungligen i Pilote, men senare flyttade Caza till Métal Hurlant och det är definitivt där han alltid hört hemma), var ändå en främmande fågel i Sverige. Och, misstänker jag, kanske i Frankrike också, för senare serier av Caza blir mer och mer ”traditionella” med ett mer renodlat sf/fantasy-innehåll, och där hippiefilosofin bytts ut mot ett mer tamt ”teknologi dåligt, natur bra”-tema (om serierna inte helt skippar sånt). Det finns bra senare serier av Caza också, och jag älskade en del av hans kortare serier à la mörk fantasy med tydliga drag av Lovecraft-liknande mytologier som publicerats bland annat i Tung Metall och Heavy Metal, men ju mer tiden går, desto mer inser jag att det är de enklare tidiga serierna från Mardrömmarnas stad som är de jag tycker visar Caza från hans allra bästa sida, när humor fortfarande var en del av hans serier.

Mardrömmarnas stad (det franska originalet varifrån ett urval serier plockats heter ungefär ”Scener från förortslivet”) innehåller korta historier som alla utspelas i och omkring några höghus i förorten. Återkommande karaktärer finns, som en ung man som känns som en representant för Caza själv, men framförallt är det herr och fru Medelsvensson, här kallade Miquelon, som råkar ut för underligheter. Det är moraliskt en enkel värld Caza tecknar: Den unge mannen är hippie, vill leva fritt, och för honom är det vanliga borgarlivet det värsta som finns, medan paret Miquelon vill att allt ska vara som det alltid varit, och att allt som är nytt är obehagligt.

Med andra ord en tämligen fördomsfull och simpel skildring, så det är inte tack vare den som albumet blir så pass bra som det är. Istället är det teckningarna och fantasin i berättelserna som lyfter det hela. Teckningarna och färgerna har stora likheter med den samtida Nicole Claveloux där färgvalen hela tiden återspeglar stämningarna på ett suveränt sett, och Cazas linjer är också lite livligare och rundare här än i senare serier där han visserligen fortsätter att vara mästerlig på färgläggning i sina dystrare serier, men där det blir någonting kyligt i de mer perfekta linjerna. Kort sagt älskar jag hans teckningar här i all sin underbara 70-talsestetik.

Tyvärr kan jag inte scanna några sidor från den svenska utgåvan; limningen av ryggen är sådan att om jag försökte öppna albumet helt kommer alla sidor lossna. Omslaget fixade jag som synes ovan, men exemplen från insidorna får bli på franska 🙂

Och berättelserna är någonting jag skulle vilja likna vid en mix av skräckserier à la Chock (dvs Warren), de ofta högtravande försöken till djupt allvar som Métal Hurlant-liknande tidningar ofta försökt sig på (med mestadels som mest halvdan framgång), filosofi åt gröna vågen-hållet, och det viktigaste av allt eftersom utan det skulle det här blivit en alltför pretentiös läsning, ren humor. Det finns mycket man kan kritisera i det här albumet, allt från hur hippies framställs som mer äkta och så oändligt mycket intressantare människor än de småborgerliga till några etniska skildringar som sitter fast i gamla franska serietraditioner, men om jag skulle nämna de två saker som gör att jag trots det tycker så mycket om albumet som jag gör så är det teckningarna och just humorn. Och, förstås, den mycket lyckade blandningen av historier:

Små återkommande inslag som hur Miquelons störs av ljud från grannar och vad det leder till om man exempelvis bankar i taket för att få grannarna att upphöra med ljudet eller om man går på jakt tillsammans med alla andra Miquelons för att förstå vad det är som åstadkommer det där irriterande klopp-klopp-ljudet blandas med 100% seriösa skildringar av depression och ångest över att leva ett grådaskigt liv i en lägenhet av sten. Var och en är historierna oftast OK men sällan mer än så, men tillsammans blir det någonting mycket bättre. Jag har flera gånger här på bloggen kritiserat samlingar av kortare serier för att det saknats en röd tråd, och att de disparata historierna blir svagare av att presenteras utan samband med de omgivande. Mardrömmarnas stad är istället ett praktexempel på när en samling historier fungerar: Jag skulle nog kunna kritisera varenda en av serierna in albumet av olika anledningar, som att de humoristiska på sin höjd är putslustiga och att de allvarligare osar gravallvarligt tonårsfilosoferande, men tillsammans blir de så mycket bättre. Så om ni får tag på boken så ska den definitivt läsas som en helhet där humorn blir roligare tack vare det omgivande allvaret, och allvaret finjusteras av komiken.

Misstag i läsningen när man är sjuk: Dance in the Vampire Bund

Omslag till den andra volymen; det första är lite för sexualiserat för att jag ska vilja ta med det här

Är man sjuk och behöver någonting att läsa och det enda som råkar finns tillgängligt för ögonblicket är fjorton volymer av mangan Dance in the Vampire Bund (skriven och tecknad av Nozomu Tamaki) så, well, då får det väl bli den. Men det innebär inte att andra behöver läsa serien, och det tycker jag verkligen inte ni ska göra för DitVB är inte värd besväret. Men några fler ord får det bli; inte alltför många dock för det förtjänar serien inte 😉

Serien utspelar sig i nutid, men en nutid där vampyrer tillkännagett att de visst finns, och där deras nuvarande härskare, prinsessan Mina Tepes, ingår ett avtal med Japan som innebär att vampyrerna betalar av hela Japans statsskuld, och att vampyrerna å sin sida får äganderätt till en stor konstgjord ö utanför Tokyo dit de får flytta och även har bestämmanderätt. Det är bakgrunden, medan intrigen består av en blandning av en kärlekshistoria mellan Tepes och hennes livvakt på livstid, varulven Akira Kaburagi Regendorf, och diverse intriger från vampyrer som inte gillar Tepes plan att människor och vampyrer ska leva fredligt tillsammans.

Så vad är problemet med serien? Tja, vi kan ju börja med det faktum att vampyrer för evigt förblir i den ålder de var när de blev förvandlade till vampyrer. För Mina Tepes betyder det att hon för alltid är en prepubertal flicka -> den vanligt förekommande ”fanservicen” när det gäller henne är icky, minst sagt. Serien försöker förstås klara sig undan med att hon ju är hundratals år gammal egentligen och därmed inte underårig, trots utseendet, och när det gäller sex så kan vampyrerna också transformeras till sin ”äkta” form som återspeglar vem de är; vissa blir monster, Mina Tepes blir en mycket storbystad och ofta mer eller mindre klädlös vuxen kvinna. Men som sagt, icky.

Mina och Akiras första möte i serien

Sen har den rätt komplicerade berättelsen tyvärr mer frågor än svar. Allteftersom Tamakis intrig blir mer och mer snårig blir det tydligt att han inte har riktigt koll på hur han ska avsluta trådarna. Det leder till rena deus ex machina-lösningar, som att människor som förvandlats till vampyrer kan botas om det görs tillräckligt snabbt, eller att vampyrer som är tvungna att lyda dem som en gång förvandlat dem eller som de svurit trohet till ibland kan tvingas att göra vad som helst, mot sin vilja, men ibland går det bra att bryta mot det (vissa gånger med hänvisning till en ”magisk” bryt-trohets-medicin, vissa utan). Rent fusk, med andra ord, och att de fjorton volymerna slutar med en cliffhanger känns helt följdriktigt :-/

Det finns flera uppföljare, men gudskelov hade jag inte tillgång till dem så de tänker jag glatt hoppa över att läsa. Och som sagt, jag tycker nog alla andra ska hoppa över serien helt och hållet. Det finns några glimtar av en intressantare serie, som hur människorna relaterar till vampyrerna, men varje gång det verkar som om det kan bli bättre slutar det hela bara med själlös skräck av den mest trötta sorten, som flockar av vampyrer som attackerar skoleleverna (jag har inte nämnt det, men i början vill serien också var en slags skolkomedi/skolskräckis, men den idén överges efter några volymer). Det bästa är absolut de korta komiska yonkoma-stripparna i slutet av varje volym där vi får följa Tepes kammarjungfrurs öden och äventyr. Den serien är riktigt charmig, men det är typ två sidor av tvåhundra, så…

Dylan Dog 2019

Det är dags att skriva om Dylan Dog igen, den italienska serien som så förtjänstfullt och omsorgsfullt ges ut av Ades Media på svenska. Den här gången handlar det om alla sex utgåvorna som kom ut 2019; efter ett år med bara två stycken (där iofs Demonregissören var rejält tjock som kompensation) blev det högre takt igen -> paketet med recensionsexemplar som damp ner för några veckor sedan var löftesrikt tungt 😉

För jag gillar den här serien. Den är kanske inte den allra bästa rent objektivt där framför allt manusen kan vara lite svajiga i detaljerna, men den har charm, den är varierad, ofta snygg, och sen är jag ofta svag för italiensk kultur, det må vara serier, filmer, böcker eller någonting annat. Den har sin egen särart, som ett vanligtvis uppsluppet humör i berättandet, och Dylan Dogs lekfulla sätt att berätta ömsom helt allvarliga, ömsom rena komedier, är ett utmärkt exempel på det.

Så för de sex serierna det handlar om den här gången tänkte jag fokusera mest på vad för slags berättelse det är, dvs inte vad de handlar om utan tonen de har. På så sätt tänkte jag att de som kanske bara köper enstaka Dylan Dog-album ska få lättare att hitta de som de kan tänkas gilla. Alltså, i utgivningsordning:

Den fjättrade guden (manus Pasquale Ruju, teckningar Daniele Bigliardo)

I den första boken bjuds på action, med ett skrupelfritt storföretag som bokstavligen är berett att gå över lik för att tjäna pengar. Fala kvinnor och gamla bekanta till Dylan Dog dyker också upp i den här rakt berättade och traditionella äventyrsberättelsen som skulle kunnat haft nästan vilken actionhjälte som helst i huvudrollen, tecknat i en tuschtung stil som påminner en del om tecknare som vår egen svenska Lars Krantz. Så lite för lite av Dylan Dog-känslan för min del, där Groucho och en av varelserna på det underjordiska akvariet där mycket av handling äger rum är det enda som gör handlingen lite mer egen.

Duell i gryningen (manus Pasquale Ruju, teckningar Franco Saudelli)

Ett av de där korta extra-albumen som Ades ger ut som bonus till köpare, den här gången med en spökhistoria av det lättsammare slaget. Ingen ren komedi, men en typiskt trevlig opretentiös bagatell om 16 sidor, tecknat i en stil jag skulle kalla Starlet-lik men med fastare streck, och precis en sån historia som passar bra som bonus för trogna läsare. Jag tror jag gillar Rujus manus mer i de korta historierna; precis som förra gången jag skrev om Dylan Dog gillade jag Rujus korta bidrag mer än det längre.

Den stora sömnen (manus Tito Faraci, teckningar Angelo Stano)

En berättelse om avgudadyrkan där ovanligt mycket tid spenderas på att visa Dylan Dog i ett sammanhang, med gamla och nya vänner, och många Lodon-miljöer. Många dödsfall, men i grunden ändå mer roande än skrämmande, med flera bisarra bifigurer som ett par underhuggare vars huvudsakliga roll är den komiska. Det blir nästan lite väl absurt här och där, på ett lite krystat sätt, men plus för att Faraci, ny manusförfattare för min del, anstränger sig för att inte avsluta på det väntade sättet (vilket också Dylan Dog som berättare själv påpekar).

Skräckens svärta (manus Tiziano Sclavi, teckningar Giovanni Freghieri)

Här är det seriens skapare som står för manus, och det märks; utan att på något sätt vara en expert på serien känns den här serien helt rätt i hur huvudpersonen skildras, trots att det är en så pass tidig serie. Sclavi är bra på förtätad stämning och på relativt komplicerade manus som vävs samman mot slutet, och ingredienserna är typiska det med, med levande döda, nakna kvinnor, och en mörk stämning där till och med Groucho för en (mycket kort) tid slutar skämta på grund av allvaret. Också typiskt för de Sclavi-historier jag läst är att det finns en hel del oklara händelser, och hans förkärlek för att avbryta scener innan de är helt klara (vilket läsaren får pussla ihop själv senare) gör att jag blir smått konfys ibland i fråga om vad som hänt eller inte hänt. Men det gör inte så mycket för på något sätt är det delvis det som gör att jag gillar serien: Den är inte helt lätt att vare sig begripa eller begripa sig på, och att den ofta bryr sig mer om stämning och coola scener än en väl sammanhållen intrig hör också till dess särart. Sånt kan jag irritera mig mycket på, men när det görs med lätt hand som här så protesterar jag inte 🙂

Stjärnfall (manus Tiziano Sclavi, teckningar Giovanni Freghieri)

En direkt fortsättning på Skräckens svärta, en liten coda alltså, men eftersom det här är en kort bonus-historia är intrigen mycket enklare att följa. Helt klart en bok som enbart är till för de som redan läst den första boken dock, så till skillnad från en del av de andra bonushistorierna ger den här nog ingenting som en fristående läsning.

Ur djupaste mörker (manus Dario Argento/Stefano Piani, teckningar Corrado Roi)

Och så den sista boken som har det antagligen för en bredare läsekrets största intresset tack vare en av manusförfattarna, den ryktbare regissören Dario Argento. Sorgligt nog har jag inte sett någon film av honom men det kanske blir av nu, blev smått sugen på att äntligen få ändan ur när det gäller hans Suspiria även om jag är kluven till skräckfilmer (jag gillar ofta idéerna och delar av filmerna, men istället för katharsis-känslor när de är över tenderar jag att känna mig illa berörd). Hur som, serien är suggestiv, ibland med känslan av en feberillusion, och i ännu högre grad än Sclavis ovan beroende av stämningen, en stämning som Rois nervösa teckningar, ibland med helt textfria sidor där han får härja fritt, bidrar till i den här berättelsen om identitetslekar, dekadens och BDSM. Det här är den dystraste och mest klaustrofobiska av dagens serier, och vad man tycker om det är nog avgörande för vad man tycker om serien; jag tycker att den lyckas bra med det den vill göra.

Och det var alla serier för dagen, en blandad kompott precis som serien själv. Som alla andra Dylan Dog-böcker som Ades gett ut är det välmatade utgåvor med diverse extramaterial, som personliga reflektioner över serierna, bakgrundsinformation om dem, och nya illustrationer av svenska tecknare; det finns inte en enda helt tom sida någonstans 🙂 Mest information finns inte oväntat i Ur djupaste mörker med närmare 30 sidor information om Argento, synopsis, brevväxling mellan kreatörerna, med mera, så för Argento-fansen finns en hel del att hämta.

Det var allt för den här gången; många sidor Dylan Dog blev det för min del, och som jag redan sagt, jag gillar att serien översätts och att det görs på ett så uppenbart kärleksfullt sätt. En stor serie är det inte, men väl en oftast underhållande sådan, och dessutom med en känsla givet sitt italienska ursprung som inte många andra serier översatta till svenska har, så det är kul att den ges ut 🙂

Kan köpas bl.a. här, inklusive de andra längre serierna, men om ni vill ha bonusserierna också får ni ge er av till en seriebutik!:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Malcolm Max – Skymning

Albumen är fortfarande liiite större än min scanner -> omslaget blir något beskuret, och eftersom boken då inte ligger helt dikt an mot glaset i scannern så blir scanningsresultaten dessutom inte helt skarpa. Argh!

Tredje och sista delen i Peter Mennigen (manus) & Ingo Römlings (teckningar) om detektiven Malcolm Max, med specialitet fall som involverar det övernaturliga, och som verkar i det viktorianska London (vilket givetvis gör att en viss annan skönlitterär detektiv som också var verksam där och då omnämns, även om hans skarpa profil aldrig syns till i bild). Det är dags för Malcolm och hans följeslagerska Charisma att slutgiltigt lösa problemet med gravskändare, en återuppstånden seriemördare, och maskinmänniskor som skapats av en man som inte vill omvärlden väl…

Har jag trevligt den här gången med, liksom efter att ha läst de två första albumen? Jajamensan! Den här lite sävliga, tillbakalutade och småputtrigt gammeldags berättade serien har en charm just i att den inte bekymrar sig det minsta om att vara nagelbitande spännande eller modern. Istället tar den god tid på sig där personer gärna avbryter sig mitt i ett akut läge för att godmodigt gnabbas med någon närvarande vän, alltid med hjälp av ett tämligen omständligt språk, som om de har all tid i världen.

Mennigen använder också ofta plattor med berättartext som återger mer eller mindre exakt vad Römling visar i sina teckningar. Vanligtvis är det ett inslag i serier som indikerar att serieskaparen/na inte är 100% införstådda med hur serier gör, dvs att man faktiskt inte behöver skriva ut i text det som redan skildrats i bild. Men ibland, som omväxling, gillar jag faktiskt sådant eftersom det kan medföra en speciell känsla; jag vill inte att det ska finnas i alla serier, men någon gång kan det fungera, och kanske speciellt i en serie som den här som känns en smula omodern i sig, men kärleksfullt gjord.

Prydligt gjort av Mennigen & Römling, med andra ord, och prydlig är den inbundna utgåvan också med sitt relativt stora fysiska format, faktasidor om personer/företeelser som syns till i serien, skisser och illustrationer av gästtecknare. Så om Ades Media får för sig att översätta fler av serierna om Malcolm Max (det verkar finnas två senare album, om jag förstått det rätt), inte mig emot; jag läser gärna mer om Malcolm, Charisma och deras i de utgivna albumen nytillkomna vänner 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: The Sixth Gun

Jul- och nyårshelger brukar innebära mycket mat och därefter mycket slöande -> det kan behövas någonting att läsa som är inte alltför komplicerat för den stackars hjärnan men ändå förhoppningsvis underhållande. För min del blev det i år att jag äntligen tog mig för att läsa rubbet av The Sixth Gun: 50 nummer av den vanliga tidningen + ett antal relaterade miniserier. Jag hade läst en del förut men när serien avslutades 2016 (den senare Shadow Roads har beröringspunkter men är sin egen historia) blev det inte av att jag lästa klart den då, så det fick bli nu istället 🙂

Och det var en mycket trevlig läsning måste jag säga. Berättelsen om de sex revolvrarna som tillsammans kommer medföra världens undergång är en rejäl skröna som blandar Vilda Västern med allsköns mytologi, allt från amerikanska södern till indiansk teologi. Cullen Bunns manus håller hela tiden uppe tempot där den övergripande berättelsen om den stundande apokalypsen långsamt kommer närmare, allteftersom läsaren lär känna huvudpersonerna i dramat bättre.

Bland huvudpersonerna måste man nog räkna in revolvrarna själva; deras specifika krafter omnämns ständigt med samma ord var gång de används, ledmotiv med kraften av en slägga .

Särskilt djup är serien inte, det är inte heller poängen, men de viktigaste personerna har alla sina arcs och faktum är att jag mot slutet definitivt är involverad i hur det kommer gå; Bunn är en skicklig författare som låter sina karaktärer vara ärliga mot sig själva, och det innebär att de kan ta beslut som leder till tragiska följder som de är väl medvetna om men som ändå måste tas. Så fokusgrupper har knappast använts här 😉

Det är mycket som jag gillar med serien. Manuset är bra uppbyggt i det stora där det verkar som om Bunn från start har vetat vart han är på väg, och i det lilla med utvikningar som kan vara i flera nummer när det behövs en andningspaus. Teckningarna (oftast av seriens medskapare Brian Hurtt) är charmigt serietidningsartade; om serien varit tecknat i en mer realistisk stil och i en mer gråbrun färgskala hade jag absolut inte tyckt lika bra om den. Men nu är det lyckligtvis en roligare stil som gäller, inklusive klara färger (oftast signerade Bill Crabtree) som är enkla och effektiva.

Det är kort sagt en väldigt trevlig serie och inte bara en bra berättelse som råkar använda seriemediet, utan någonting som från första sidan är roligt att läsa just för att det är en tecknad serie, och en som inte skäms för det. Det är en skamlöst underhållande läsning som inte bekymrar sig nämnvärt om att vara annorlunda eller nyskapande i detaljer men vars helhet faktiskt känns uppfriskande i sin bekymmerslösa marsch från det att Becky Montcrief ärver den första pistolen av sin far till Slutet.

PS. Jag skrev en kort text om The Sixth Gun när den först samlingen innehållande nummer 1-6 kommit ut, och då var jag betydligt mer ljummen i min kritik. Jag hade fel i att den var en smula opersonlig för det är den verkligen inte, men lyckligtvis fick jag rätt i min förhoppning om att med lite tur (dvs skicklighet av Bunn/Hurtt) skulle den kunna bli riktigt bra när den väl kommit igång 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ett onödigt men efterlängtat inköp: The Odd Comic World of Richard Corben

Varför onödigt? Jag har i princip allting i den här boken redan, på ett eller annat sätt som andra samlingar, enstaka tidningar, svenska översättningar. Och eftersom jag egentligen bara skaffar böcker för deras läsvärde för mig och inte bekymrar mig om att vara komplettist eller samlare så är det här någonting jag inte borde köpt.

Varför efterlängtat? Jag är oerhört förtjust i Richard Corbens 70-talsserier, som hans tidiga underground-serier och de något senare längre fantasy-serierna. Jag gillar hans egna manus som har mycket av både styrkorna och svagheterna hos amerikansk underground, med en särpräglad egen touch eftersom Corben är mer intresserad av science fiction/fantasy än de flesta andra serieskaparna som arbetade med undergroundserier. Men det är förstås teckningarna som är det viktigaste, och där kommer det där med efterlängtat in. För det saknas en riktigt bra samlad utgåva av Corbens serier från den här tiden. Vad som finns är enstaka böcker som den här från 1977 och andra liknande saker, och de senare utgåvor som setts till har tveksam kvalité på reproduktionerna. Den bästa utgåvan är nog förlaget Catalans tre böcker som samlar mycket av just undergroundserierna, men där finns istället några censurerade rutor med manliga könsorgan, och som de som läst Corben nog vet är det en ibland väldigt, hm, central del av serierna 😉

Så därför får jag göra som jag hittills gjort, dvs försöka skaffa in de böcker och tidningar som ändå finns, i en långsam uppgradering till de bästa återgivningarna jag kan hoppas på. Just den här boken har ett ganska grovt papper men bra återgivning generellt sett, även om färgserierna skulle kunnat tjäna på ett lite blankare papper. Höjdpunkten i boken för min del är den avslutande Going Home, en utmärkt melankolisk sf-serie om åtta sidor som jag inte hade på engelska förut, men däremot i en finfin svensk version i 6/85 (Epix tryck- och papperskvalité varierade våldsamt, men lyckligtvis var det här numret ett av de få med exemplariskt utförande):

För de som liksom jag gillar Corben och har läst en del av honom redan kan jag nämna att bland övriga serier i boken finns bland annat Mangle, Robot Mangler (där uppgraderingen för min del består av ett tidigare censurerat organ som jag nu kan beskåda i all dess prakt) och den utmärkta Cidopey (som också finns i fin svensk utgåva i Epix 7/84). För de som inte läst Corben tidigare men som är intresserade av att se hans undergroundserier är det här en förträfflig samling, men sorgligt nog både dyr och knepig att få tag på, vilket gäller i allmänhet för hans tidigaste serier. Hans nyare serier, på förlag som DC/Marvel/Dark Horse, kan vara småtrevliga men når inte alls upp till samma höga standard, tyvärr. Så den bästa rekommendationen är nog att göra som jag: Börja med det som går lätt att få tag på (de tidigare nämnda Epix-numren + 1/85, 4/85), och sen blir det till att gneta på!