En liten blänkare idag bara eftersom det är en serie gjord av en mästare i deadpan-humor, Tom Gauld, och jag därför har svårt att skriva mycket mer om honom än jag gjort tidigare; antingen tycker man redan som jag att han är ungefär det roligaste som finns att läsa, som i hans skämtserier från The Guardian samlade i You’re All Just Jealous of My Jetpack, eller så kommer jag helt misslyckas med att övertyga om hans storhet.
Vare sig hur det vill med det, han har hursomhelst nyss kommit ut med en ny bok: Mooncop, om en mycket sysslolös polis på månen. Polisen har egentligen ingenting mer att göra än att äta munkar, kanske försöka hitta en bortsprungen tonåring eller hund (som i sann absurd humor à la Gauld har en tämligen besynnerlig rymddräkt) , och att rapportera sin kvartalsstatistik (antal brott 0, så han har iallafall 100% uppklarandegrad).
Polisen är lite deprimerad -> en inte helt välanpassad terapirobot får hjälpa till
Månen är nämligen på dekis: Alla flyttar därifrån eftersom det är så händelsefattigt och meningslöst att bo där, så varför bo kvar?
Eftersom det är Gauld så får vi givetvis ingen förklaring till de stora skeendena i bakgrunden (Hur har månen bebyggts? Vad har hänt sen? Varför vill någon bedriva en caféverksamhet när det bara finns en enda kund?); vi får nöja oss med den inzoomade handlingen, det som utspelas på marknivå. Och drama? Inte ett dugg; det är som sagt inte Hill Street Blues som gäller för månpolisen.
Tja, det var nog allt jag tänkte skriva; resten får ni klara av, dvs att läsa den här underbara lilla boken 🙂
En trevlig trend det här: Andra raka inlägget om en serie som är:
Science fiction (en genre jag är svag för)
Rättframt berättad, utan allt för mycket krusiduller (ibland är det skönt att läsa någonting som inte är alltför komplicerat)
Ett utmärkt exempel på hur man gör just en bra serie (dvs, någonting som passar i serieformen men som knappast skulle fungerat som bok/film/teater/opera/…)
Förra gången var det Usagi Yojimbo: Senso, skapad av veteranen Stan Sakai, och den här gången är det ApocalyptiGirl, skapad av nykomling Andrew MacLean; två olika bakgrunder när det gäller kreatörerna men likafullt två riktigt kul (hm, ”kul” skulle behöva plural-böjas här men jag tror inte det finns några korrekta former av det för ”kuliga” låter bara fånigt!) för böcker.
ApocalyptiGirl är en kort sak, bara 90 sidor lång, vilket inte precis är mycket med tanke på att den som den mesta sf presenterar en helt ny värld för läsaren, med nya miljöer, nya varelser, och en okänd historisk bakgrund. Två val finns: Antingen blir det en riktigt lång historia med utförlig bakgrund och en mängd detaljer som förklarar allt, eller så gör man som MacLean och öser på, och hoppas att läsaren litar på att författaren vet vad hen gör 🙂
Så, ApocalyptiGirl, och huvudpersonen Aria:
Första gången vi får se Aria sjunger hon på en för serieläsare inte helt okänd aria 😉
Vad Aki pysslar med inte helt uppenbart; att hon har ett mål är klart, men exakt vad det är visar sig först mot slutet. På vägen dit får vi se henne försöka laga en stor robot, plocka äpplen som mat, försöka att inte bli inblandad i gråskäggen och de blårandigas krig, och framförallt umgås med sin katt Jelly Beans.
Det är egentligen allt man behöver veta om handlingen i ApocalyptiGirl: Aria pysslar med sina (bitvis mystiska) vardagsbestyr, men vi får också reda på vad som pågår/pågått innan det är över, och boken har också ett tydligt slut. En mycket lyckad blandning av vardag och det mer dramatiska som fascinerande nog lyckas trycka in allt möjligt utan att det känns det minsta stressigt, det ringa sidantalet till trots!
MacLeans teckningar är också de väldigt lyckade. Jag ser saker som påminner om andra äldre tecknare, som Max och Daniel Torres, men med en personlig touch. Och dessutom med en färgläggning (så vitt jag förstår också gjord av Maclean) som också den känns helt rätt, inklusive dess murriga toner. Ett caveat dock: Färgerna gör sig mycket bättre på papper än i den digitala utgåvan; bilderna här är från den digitala versionen men pappersversionens färger känns helt enkelt varmare och bättre anpassad till innehållet än de mer kliniska och smått grälla i den digitala. Boken är dessutom billig, bara $10, så hugg för allt i världen den!
Jag hoppas nästa serie som jag recenserar är lika underhållande som de senaste men jag har ärligt talat ingen susning om vilken det blir; jag ska ta semester nu och då blir det alltid lite lätt slumpmässigt vad jag har tillgång till att läsa. Den enda serie jag 100% vet att jag kommer läsa är en jag hållit på med några veckor redan men det kommer ta ett tag till innan jag är klar med den: drygt 13,000 sidor lästa, ungefär 8,000 kvar, så jag kommer inte vara klar med den ännu på ett tag heller… 😉
Idag: En ny (well, från 2009 ursprungligen, men det är ganska nyligen) serie med två anknytningar till 70/80-talet.
Anknytning 1: Serien, Animal’z, är gjord av Enki Bilal, den franska serieskaparen som började göra serier på 70-talet och som var en av de mest tongivande av den franska vågen med nya serier, med mer vuxen inriktning och mer allvarligt innehåll som kom på 70-80-talet. Serier som de han gjorde tillsammans med Pierre Christin (manusförfattaren till Linda och Valentin), som Terroristerna och Jakten, tog upp samtida politik på ett nytt sätt och med ett lyxigt utseende; Bilals teckningar har alltid varit väldigt slicka och eleganta, vilket jag personligen tyckte var en intressant brytning mot det realpolitiska innehållet.
Bilal anno 1983 (från Jakten/The Hunting Party/Partie de chasse)
Men det var ändå hans science fiction-serier jag gillade bäst, som de korta serierna som dök upp i tidningar som Métal Hurdant/Heavy Metal/Pulserande Metal/Tung Metall. Men i och med att de tidningarna lades ner (de svenska) eller helt tappade all kvalité (Heavy Metal) så försvann han också från min radar. Jag skymtade till någon enstaka sida här och där, men aldrig någonting längre eller mer intressant.
Förrän Animal’z började översättas till engelska för några år sedan, det vill säga.
Animal’z utspelar sig i en oklar framtid; världen verkar ha drabbats av en aldrig närmare förklarad katastrof, en katastrof som resulterat i att geografin är opålitlig och de människor som finns kvar saknar ett fungerande samhälle och får koncentrera sig på att överleva så gott de kan utan hjälp från andra. Den närmast drömlika världen presenteras av Bilal på ett lika drömlikt sätt, med tankar som vi inte vet vems de är och människor med flera alternativa kroppsformer (därav titeln som nog anspelar på att gränsen mellan människor och djur har upphävts).
Det finns en handling som framkommer efter hand men tonvikten ligger hela tiden på sinnesstämningen, på vad det innebär att vara en människa som också kan vara ett djur (delfin i det här fallet). Teckningarna kännetecknas dels av en figurteckning som är omedelbart igenkännlig som Bilal (en Bilal-person går inte att förväxla med någonting annat) men också av färgskalan: Alla sidor har en gråblå ton, med enstaka rödaktiga inslag, och resultatet är en värld som känns som om den ständigt är täckt av dimma, en värld som är svår att få grepp på och där en klar överblick är omöjlig.
Med andra ord, teckningarna är precis som manuset gjorda för att frammana en verklighet som inte riktigt går att få grepp på, där osäkerheten lurar, och där det enda man kan göra är att acceptera att insikt bara är möjlig genom att försöka sammanföra de få pusselbitar man får allteftersom. Men jag lovar, det här är ett pussel som är knepigt att få till: Kantbitar saknas, och eftersom alla delar har samma färg kan man inte angripa det på det sättet heller 🙂
Animal’z är inte en fantastisk serie, därtill är den alltför lös i kanterna och för monoton, men det är en serie som eggar fantasin och som visar att Bilal fortfarande är att räkna med. Han fortsätter att utvecklas och förändra sig, och det är gott nog för mig för tillfället!
Hur var det med den andra anknytningen till svunna tider? Jo:
Anknytning 2: Den engelska översättningen har publicerats kapitelvis i Heavy Metal, tidningen jag redan nämnt. Det första kapitlet dök upp 2012 och förvånade mig: Jag har fortsatt att läsa Heavy Metal trots det usla innehållet, i ett fåfängt hopp om att tidningen kanske någon gång skulle återhämta sig, och att se en ny längre serie av Bilal var mycket oväntat och lovande.
Kapitlen fortsatte att komma, och dessutom hände någonting med tidningen för typ ett år sedan, i samband med redaktionella förändringar: Serierna började bli intressantare igen. De korta serierna blev mer varierade, de längre inte lika fokuserade på våld och trist sex (dvs, de serierna finns fortfarande kvar, men inte alla längre serier är numera av den typen), och det dök upp genuint ovanliga serier.
Så har det fortsatt, och det är väldigt glädjande för ett fan av sf & fantasy som jag. Man ska inte tro att de gamla synderna försvunnit: Omslagen är fortfarande så gott som alltid en lättklädd kvinna med vapen, i trist Photoshop-stil, och reklamen inne i tidningen är av samma typ, så det är inte precis en perfekt tidning. Men numera är den ibland inte bara läsbar utan också läsvärd, och Bilals Animal’z är ett utmärkt exempel på det.
Jag hoppas förbättringen fortsätter för en bra Heavy Metal behövs, med serier som när den var som bäst inte har någon annanstans där de passar in. Så jag håller tummarna för att redaktionen fortsätter förbättringarna; att Bilal är populär hos dem är tydligt eftersom efter att Animal’z avslutades i nummer 270 så började en ännu nyare serie av honom, Julia & Roem, att översättas, en serie som utspelas i samma värld som Animal’z (verkar det som, men som sagt, det handlar inte om glasklara serier det här…).
Idag blir det lite omväxling mot det vanliga programmet. Orsak: Jag är i Chicago en månad så det blir inte så mycket serieläsning -> det kan kanske passa bra med några bokrecensioner under tiden 🙂
Först ut: Lock In, en färsk roman skriven av John Scalzi, mest känd för böckerna i Old Man’s War-sviten.
De böcker jag läst förut av Scalzi har alla varit mycket läsvärda; Scalzi skriver underhållande, med en rapp dialog, och oftast med en torr och sarkastisk humor jag uppskattar. En liten nackdel är det att så gott som alla personer i hans böcker tenderar att prata likadant: Alltid redo med en snärtig replik, oavsett vem det är. Därmed inte sagt att alla har samma personlighet, men att de har samma talskrivare är uppenbart.
Scalzi lyckas också med en ack så viktig detalj när det gäller science fiction-författare som gillar teknik: Hans beskrivningar av densamma blir aldrig ointressant technobabbel utan oftast intressant och (som vanligt när det gäller honom) rolig. Typ introduktionen av BrainPal i OMW, en dator integrerad i soldaternas hjärna, som hos en författare som Peter F Hamilton (som jag trots det gillar) antagligen skulle lett till sida upp och sida ner med detaljer om exakt hur den fungerar men hos Scalzi resulterar i en mycket rolig beskrivning av hur huvudpersonen upplever den. Så det var med mycket höga förväntningar jag gav mig i kast med Lock In.
Tid: Den nära framtiden.
Plats: Jorden.
Situation: En global epidemi har fått som resultat att 1% av världens befolkning är sängliggande, ”locked in”, inlåsta och oförmögna att röra sig eller att över huvud taget använda sig av kroppen. Deras hjärnor fungerar däremot felfritt och efter ett enormt forskningsprojekt har de nu tillgång till s.k. Hadens, robotkroppar som de kan styra och därmed röra sig i samhället med. Men en del av dem, framförallt de som är födda med sjukdomen och inte haft någon erfarenhet av riktiga kroppar, föredrar att tillbringa sin tid i virtuella världar och helt avstå från umgänge med resten av mänskligheten,
Romanens huvudperson Chris Shane är en av de drabbade, och när boken börjar har hen precis tillträtt sitt första riktiga jobb, som FBI-agent med specialområde brottslighet som involverar Hadens. Chris kollega, Leslie Vann, är inte en av de inlåsta men har däremot jobbat som integrator, ett yrke som bara några få människor kan utöva som går ut på att låta en inlåst styra hennes kropp istället för en Haden-robot, för att kunna uppleva alla sinnesupplevelser som robotkropparna inte kan förmedla.
Vad som sedan utspelar sig är närmast en polisroman, med spår som leder till att Shane och Vann måste reda ut hur de inlåsta, företagen som lever på att tillverka Hadens, och hur integratorerna egentligen kan utföra sitt jobb. Givetvis uppblandat med Scalzis sedvanliga gemytliga dialoger och frekventa teknikgenomgångar.
Men det är någonting som känns lite off den här gången. Dialogen är OK men det jag saknar är en känsla för vem Chris Shane är. I vanliga fall brukar Scalzi vara en utmärkt människoskildrare, åtminstone vad gälller huvudpersonerna med mycket inre dialog och tankar. Shane däremot förblir förunderligt opersonlig rakt igenom. Jag kan inte låta bli att tro att det delvis beror på att Scalzi enligt egen uppgift inte velat beskriva Shane närmare; eftersom hen använder sig av en Haden boken igenom är t ex Shanes kön aldrig någonting som nämns, och hens interaktioner med andra är besynnerligt opersonliga. Så lustigt nog har Scalzi i en bok där huvudpersonen abetraktas sett bara har en hjärna, ingen kropp, misslyckats med att skildra just huvudpersonens hjärna 😉
Det finns också andra problem i boken, som att teknikskildringarna kändes tröglästa och till och med svåra att följa med i ibland (vanligtvis är Scalzi fantastiskt bra på att göra tekniken lättförståelig).
Det kan vara så att jag är påverkad av att jag tycker boken hackar i allmänhet och att jag därför är mer kritisk, men jag tror egentligen inte det. Däremot tror jag att Scalzi fungerar bättre som ren science fiction-författare än som kriminalförfattare, även om det senare är en genre som fungerar bättre kommersiellt. Lock In har också sålt bättre i starten än hans tidigare böcker, något som gör mig orolig för att han kommer skriva fler böcker med samma bakgrund. Att boken också ibland känns som mer som en introduktion av huvudpersonerna och deras värld än som en fristående roman gör förstås sitt till. Fast, det är inte omöjligt att nästa bok (för jag utgår från att det kommer en sådan) kanske blir bättre, nu när de stora dragen har klarats av!
Men missförstå mig inte, jag tyckte om att läsa Lock In och den är för all del inte dålig. Vad den är är det svagaste inslaget i Scalzis bibliografi, och det är förstås synd.
Simon säger 