Pacific Palace & Katakomberna under Champignac

Två stycken extraordinära äventyr på svenska med Spirou och gänget ser jag att jag inte skrivit om, så varför inte ta dem i ett svep. Fast jag kommer fuska för en av dem har jag redan skrivit om för ett decennium sen när den kom ut på danska, så jag hänvisar till den vad gäller de där katakomberna. Med tillägget att när jag nu läste om den var jag inte riktigt lika förtjust; efter att ha läst så många alternativa Spirou-serier har nyhetens behag försvunnit, och Yanns svårighet med att få manuset att hänga ihop logiskt (alltså, det är så många osannolika sammanträffanden och rent ut sagt obegripliga händelser i det här albumet…) märks mycket tydligare.

Istället blir det lite fler ord om Pacific Palace, skriven och tecknad av Christian Durieux. Som så många andra som gett sig på att göra egna alternativ av Spirou väljer Durieux att fokusera på piccolotiden, dvs när Spirou jobbade på hotell iförd sin ikoniska klädsel. Den här gången jobbar också Nicke på hotellet (samma kläder har han också), men hotellet Pacific Palace ligger som namnet antyder inte i Belgien utan på franska rivieran, och tiden är inte som i många av de andra serierna andra världskriget utan snarare en diffus kalla kriget-era. En diktator i landsflykt kommer på besök, och efter diverse förvecklingar leder det till att hotellet förklaras i lockdown: Ingen får lämna det, ingen får komma in. En känsla av ödslighet utbreder sig i boken, med ett fåtal personer i en storslagen byggnad, och den täta samvaron mellan de få som är där får känslorna att koka över.

Jag måste säga att jag verkligen gillar omslaget på boken; någonting i färgsättningen och designen gör mig väldigt vänligt sinnad till serien. Innehållet lyckas ibland grafiskt nå upp till omslaget, och den där ödsliga känslan förmår Durieux också elegant frammana, men i övrigt är serien inte mer än halvdan. Det politiska dramat lyckas inte gripa mig, det känslomässiga dramat mellan Spirou/Nicke/diktatorns dotter Elena har samma problem, och sen har vi problemet Nicke…

Jag brukar hävda att det som avgör om en Sherlock Holmes-skildring bli bra eller inte är hur den hanterar Dr Watson; han är inte huvudpersonen men han är den som oftast avgör om skildringen har en bra balans eller inte, vad gäller den överintelligenta Holmes. Nicke är inte lika viktig för Spirou-serierna, men på samma sätt som en alltför korkad Watson kan förstöra en i övrigt ypperlig Holmes-historia kan en alltför otrevlig Nicke sänka Spirou, och tyvärr lider Durieux version svårt av det senare. Den Nicke vi ser här är ett riktigt arsle på det personliga planet, helt utan personlig kemi med Spirou, och det är obegripligt att de ens vill umgås, än mindre vara vänner. Det är svårt att inte jämföra med den Nicke som vi såg i Bravos Spirou, som visserligen ofta är irriterande och obetänksam, men där det finns något intressant med personen trots allt. Och apropå Bravo verkar hans serie blivit en slags allmän bakgrund för många Spirou-författare; Duriex hänvisar flera gånger till händelser från Bravos serier 😉

Om jag gillar omslaget och en del av sidornas design så är jag mindre förtjust i hur Durieux tecknar ansikten. De tenderar att bli väl enkla och se smått besynnerliga ut, och jag kan inte låta bli att se hotelldirektörens ögonbryn som små fjädrar vilket också det ger en besynnerlig känsla:

Jag höll på att missa båda de här albumen; jag märkte inte att de kommit ut men såg dem när jag botaniserade på förlaget Cobolts hemsida och beställde dem då. Det handlar som ni nog märkt inte om vad jag skulle kalla omistlig läsning, där framförallt Durieux har gjort mycket bättre serier förut, men med alla fel och brister känner jag mig fortfarande sympatiskt inställd till de här Spirou-historierna. Plus, som sagt, ett snyggt omslag på Pacific Palace!

Kan köpas bl.a. här:

• Pacific Palace (Adlibris)
• Katakomberna under Champignac (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Hoppets tid – Ett slut och en ny början

Så är den fjärde delen av Émile Bravos Spirou-epos Hoppets tid till slut här, och efter att ha skrivit om varje del och rosat dem alla finns det egentligen bara en fråga att svara på: Lyckades Bravo knyta ihop historien på ett så bra sätt som den förtjänar?

För min del blir det lite svårt att ge ett enkelt svar på frågan. Men om jag börjar med de sätt på vilket den lyckas är det inte så svårt:

• Bravo fortsätter att gestalta riktiga människor, där Gott och Ont definitivt existerar, men där det är sällsynt att enskilda människor helt och hållet är på endera sidan.
• Jag älskar hur han visar hur miljön runt barn påverkar dem. Vanan vid våld och vapen som påverkar deras lekar, föräldrars inflytande (som Lucien, pojken vars föräldrar har klara nazi-sympatier), med mera.
• Nickes utveckling över de här fem albumen (om man räknar med Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man) är fascinerande. Han är ständigt Nicke, med sin oberäknelighet/obetänksamhet, men ändå är det en helt annan och mer helgjuten Nicke som framträder i slutet.
• Bravo duckar inte för obehagligheter, även om vi aldrig får se utan bara göra talas om det värsta eftersom handlingen aldrig lämnar Belgien. Eller för den delen, Miekes blodtörst som syns på omslaget härovan: Helt begriplig, men likafullt hemskt med tanke på hur ung hon är.
• Trots de allvarliga inslagen glömmer Bravo aldrig bort humorn och att serien ska vara underhållande, och han lyckas hela tiden balansera allvaret mot humorn utan att det känns fel. Det är en ytterst svår balansgång, och man behöver inte gå längre än till vissa andra extraordinära äventyr med Spirou för att se hur det kan gå fel.

Och, kanske viktigast med tanke på att det här är avslutningen, så lyckas boken just med att knyta ihop alla trådar och ge alla karaktärer ett slut, både lyckliga, olyckliga, och melankoliska, samtidigt som den öppnar upp mot de äventyr som väntar på Nicke & Spirou i framtiden.

Men det sistnämnda är också den punkt där jag också känner mig lite tveksam. Hoppets tid har varit så bra att det känns en smula sorgligt att den utmynnar i att allt är som det brukat vara, dvs Spirou och Nicke är desamma som vi läst om i alla år, och jag har svårt att förklara ens för mig själv varför det skaver lite grann. Jag kan inte se hur Bravo skulle gjort någonting annorlunda: Berättelsen är givet sina förutsättningar så gott som fulländad, det är svårt att se hur en berättelse om Spirou under andra världskriget skulle kunnat gjorts bättre, och det har absolut varit så för mig att det handlat om just Spirou gjorde serien ännu bättre än om den handlat om en originalkaraktär utan anknytning till något annat, så det är inte heller ett problem att huvudpersonen har en stor och rik bakgrund.

Kanske är det min förkärlek för nytolkningar som spelar in. Jag tycker om när någon tar till exempel Sherlock Holmes och berättar en historia om hen ur en helt nyvinkel, där bara idén bakom karaktären finns kvar men där man har fria händer att göra precis vad man vill med den. Dvs, precis det som är idén bakom de här specialalbumen om Spirou. Men den idén har visat sig vara något av en chimär, för hittills har vi inte sett till någon som faktiskt gör någonting drastiskt annorlunda med Spirou: Vi har fått läsa utmärkta komedier, mer politiska serier, historiska dramer som Hoppets tid, med mera, men ingen av dem har egentligen vågat göra någonting som på riktigt bryter mot den standardmytologin. Ingen huvudperson har dött, inga nya relationer har skapats (trots löftesrika titlar som den länkade Nicke gifter sig), och med lite småändringar skulle alla albumen kunnat ingå i den vanliga albumserien. Och det är nog det som ligger till grund för att jag önskat mig någonting lite annorlunda av slutet på Hoppets tid: Det är en så fantastiskt bra serie att jag så gärna sett att den också vandrat sin egen väg, när slutet kom.

Men med den lilla invändningen så måste jag avsluta det här inlägget med att återigen hylla Bravos serie: Det här är ett mästerverk inom den fransk-belgiska komiska äventyrsserien, och det är länge sedan någonting lika bra gavs ut i genren. Så läs och gläds över att vi fick se den på svenska; vem hade kunnat trott det för ett decennium sedan när den svenska marknaden för översatta serier verkade ha dött sotdöden? 🙂

Bravo drar sign inte heler för att skildra krigets efterdyningar

Kan köpas bl.a. här:

• Hoppets tid del 4 (Coolt)

Hoppets tid – Början på slutet

Andra världskriget fortsätter, och här, i Émile Bravos tredje del av sitt epos Hoppets tid om Spirou och Nicke, har det till slut nött ner flera av personerna vi får följa. En av de bästa sakerna med serien är hur Bravo visar att det inte nödvändigtvis är enstaka stora dramatiska händelser som resulterar i personliga förluster, utan att det likaväl kan vara den obönhörligt malande kvarnen som kriget och ockupationen utgör. Några av barnen som Spirou lekt med/uppfostrat förlorar sina föräldrar, och detsamma händer med medarbetare i den motståndsrörelse som Nicke gått med i, men det skildras inte via storslaget tragiska scener utan vi får reda på det bit för bit; en person arresteras, ingen vet riktigt vad som händer, och senare säger någon annan att person ifråga avrättats. För de närstående är det förvirrande och nedbrytande, och det ges aldrig några möjligheter till att ta farväl i ett krig som sannerligen är omänskligt.

Serien fortsätter alltså att beskriva kriget på det lilla planet, där de avgörande händelserna sker på någon annan plats, och bara är någonting man hör om på radion eller läser om i tidningen. Det Spirou kämpar för är att hjälpa människor i sin närhet, och han fortsätter också att envist hävda icke-våldsprinciper, och till och med när Nicke till slut inviger honom i hemligheten att deras dockteater hela tiden varit en täckmantel för motståndsrörelse och Nicke därför bjuder in Spirou till den så vägrar Spirou att döda någon, vem det vara må. Att hjälpa till som budbärare gör han gärna, han är fullt medveten om vad nazisterna är för ena, men det är allt.

Med andra ord fortsätter Spirou att vara en smula barnslig i sin syn på världen. På en del sätt är han mycket mer vuxen än Nicke som ständigt råkar i problem efter han aldrig tänker efter i förväg innan han handlar medan Spirou är betydligt mer försiktig och planerande, för att inte tala om hur Spirou i tidigare delar omedelbart uppfattade hur illa nazisterna ville jämfört med Nicke som det tog ett bra tag för innan han insåg allvaret, men Spirous tro att våld aldrig är berättigat känns naivt med tanke på vad som händer i serien. Och det är givetvis en del av Bravos poäng, hur det ofattbara kriget gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att fullständigt lita på sin inre moraliska kompass.

Spirou besöker samma loppmarknad som Tintin besöker i ”Enhörningens hemlighet”

Eftersom några år av kriget gått får vi också se hur folk hårdnar. I början såg vi många som kanske inte tog det med en klackspark, men någonting ditåt, ungefär som Nicke, men nu har de flesta mer uttryckligen valt sida. Och Bravo väjer inte för att skildra hur kriget ser ut för den ockuperade befolkningen, där vi förutom de redan nämnda avrättningarna också får möta en man som torterats av Gestapo, och en kollaboratör som dödas av motståndsmän.

Ganska långt från den mer idylliska tillvaron i vanliga Spirou-serier alltså!

När den tredje delen slutar är det med den tredje raka tåg-relaterade cliffhangern, men det verkar ändå som om bokens undertitel ska tolkas optimistiskt; det slut som förvarnas om är antagligen krigsslutet. Men helt säker är jag inte för en del till ska det bli, och vad det gäller den har jag två förhoppningar: Den första, och den som jag tror kommer infrias, är att Bravo förmår att upprätthålla samma höga kvalité som han hittills gjort. Den andra, och den som jag är mer osäker om, är att Bravo är helt fri att avsluta serien som han ser bäst, oavsett att det handlar om en serie med så klassiska, och därför i grunden oföränderliga, karaktärer som Spirou och Nicke. Hoppets tid är så bra att den förtjänar att ges det slut som berättelsen kräver, utan tanke på vad det skulle innebära för andra serier; om det slutet visar sig vara mörkt eller ljust spelar ingen roll.

Kan köpas bl.a. här:

• Hoppets tid del 3 (Cobolt shop)

Spirou i Sovjet

Jahapp. När Spirou i Berlin kom ut i våras skrev jag att det var kul att se en alternativ-Spirou där man valt en mer ovanlig tidsperiod och miljö som det kommunistiska DDR eftersom det kändes uppfriskande, varpå nästa volym som översätts till svenska alltså blir Spirou i Sovjet, dvs ytterligare en skildring av öst-Europa bakom järnridån… Så kan det gå!

Men jag ska inte dra för stora växlar på att de två albumen har likheter ifråga om var Spirou reser, för medan Berlin-trippen kändes rotad i en tydlig realism, om än presenterad i form av en klassisk komisk äventyrsserie, så utspelar sig den nya resan i ett Sovjet som snarast framställs som ett amalgam av alla möjliga klichéer/fantasier om hur väst trodde kommunismen var under den inte helt klara tidsperiod (jag skulle gissa på runt 1970) som det här albumet utspelar sig.

Grundintrigen är enkel: Lysenko, statsbiologen i Sovjet med de ovetenskapliga teorierna, har här tack vare en svamp uppfunnit ett ämne som aktiverar den kommunistiska genen i alla varelser som utsätts för den, men eftersom han behöver hjälp med att vidareutveckla den kidnappar han den största svampexperten som finns: Greve de Champignac. Varpå Spirou, Nicke, och Spip (som vanligt råkar han värst ut, helt utan egen förskyllan) ger sig av efter honom, först till Moskva men senare också mer avlägsna delar av landet.

Inte en oäven idé egentligen, men tyvärr är manuset av Fred Neidhardt riktigt dåligt. Det får aldrig någon styrsel utan känns mer som en samling korta kapitel där han riffar över olika saker som Sovjet, klassiska serier (Gaston med flera syns till i bakgrunden), kända byggnader som Atomium, ofta utan rim och reson som när en kopia på Atomium har byggts i Sibirien bara för att lägerchefen gillar Belgien. Absurditeter är det inget fel på i sig, men här känns de nästan undantagslöst meningslösa, så resultatet blir att jag känner det som om jag fått läsa ett antal introduktioner och idéutkast som aldrig leder någonstans istället för en sammanhängande historia.

Mot slutet blir det mer styrsel i berättandet, men det blir inte roligare för det. Jag har inte läst någonting av Neidhardt tidigare och en googling ger vid handen att han jobbat i seriebranschen rätt många år, och att han dessutom har skrivit serier som handlat om kommunismen i öst-Europa förut i allvarligare sammanhang, och med tanke på det är det konstigt hur opolerat det mer allvarliga innehållet är här:

Spoiler

Lysenko lyckas sprida kommunistgenmedlet över hela världen, varpå vi får läsa några sidor om hur världen då blir, för att sedan följas av en skildring vad som händer när sen kommunistgenen bränns ut hos alla och världen då istället bebos av hundraprocentigt egoistiska människor. Den första kommunistiska versionen av världen är besynnerligt olik den vi sett i Lysenkos laboratorium tidigare, men som sagt är inte Neidhardt någon som är så bra på konsekvent berättande. Intrycket är att serien här helt byter karaktär till att istället bli en allegori om kommunism vs egoism vs medmänsklighet, och ärligt talat en rätt tafflig och endimensionell sådan. Att en av de karaktärer som vi får se hur han påverkas är en mörkhyad afrikan som tyvärr ser exakt likadan ut som människor som han brukar se ut i franskbelgiska humorserier och som dessutom jobbar som bärhjälp åt en vit man i safariklädsel gör inte att det känns fräschare

Låt mig skriva om en sak som är mer lyckad, nämligen teckningarna av Fabrice Tarrin. Det handlar som sagt om en stil som är mycket klassisk, och Tarrin är skicklig på den här typen av serieteckningar. Jag har skrivit om honom förut och berömt teckningarna i hans serie om Violine och hans tidigare insats i alternativa Spirou-serie, Katakomberne under Champignac (som är planerad att komma på svenska nästa år) och det är lika trevligt att se hans teckningar den här gången också. Tyvärr dras det grafiska intrycket ner en del på grund av My Bergströms textning som inte är lyckad. Det stora problemet är att repliker på ryska skrivs med bokstäverna Я och И istället för R och N för att ge skriften en rysk känsla. Inget fel på idén, men framförallt utseendet av Я gör att min läsningen ideligen avbryts eftersom det är så svårt att se vad som faktiskt står där; mina ögon envisas med att läsa bokstaven som bokstavsparet SI skrivet tätt ihop.

Ord som ”POTATISRANSONEN” som i ruta åtta har åtminstone jag svårt att läsa; att ordet inte är alltför vanligt försvårar såklart också i just det fallet

Sammantaget är inte Spirou i Sovjet något av de bättre album i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, även om Tarrins teckningar är mysiga och omslaget är snyggt, därtill är manuset alltför svagt. Men så vitt jag förstår är nästa album på tur just det redan nämnda katakomb-albumet där Tarrins teckningar tillsammans med Yanns manus är en mer lyckad blandning 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Spirou i Sovjet (Cobolt)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Spirou i Berlin

Nu blir det en av de där recensionerna igen av en serie jag redan läst och skrivit om men då på ett annat språk, närmare bestämt albumet Spirou i Berlin av Flix som jag plitade ner några rader om när det kom ut på engelska häromåret under titeln Spirou in Berlin. Så det första ni ska göra innan ni fortsätter att läsa texten här är att läsa den tidigare recensionen; den är kort så det borde gå snabbt. Marsch iväg nu!

Ibland är det knepigt att skriva om samma serie igen, men det är en knepighet jag uppskattar: Den gör att jag måste fundera ett varv till över serien, och förhoppningsvis hitta någonting nytt i den för egen del också. Den här gången ledde omläsningen till att mina ursprungligen positiva intryck förstärktes; inga omvälvande nya insikter, men väl att jag än mer uppskattade Flix kompetens:

• Han har bra koll på seriens historia och referenser läggs in på ett snyggt sätt, som hommagerna till Spirous piccolo-uniform och Marsupilami. Inte för ofta och, framförallt, inte klumpigt.
• Det är bara så skönt med en What If- historia som vågar ta avstamp i någorlunda modern historia och dessutom någonting som inte alla är överens hur man ska se på. Östtyska Stasi i slutet av 80-talet är inte precis lika vanligt som exempelvis nazister och Andra världskriget i den här typen av berättelser.
• Och apropå föregående punkt är det också skönt att Flix inte skräder orden om den extremt obehagliga diktaturen, och hur den allestädes närvarande paranoian grundad i att bokstavligen vem som helst kan förråda dig gör att hyggliga människor inte vågar hjälpa andra. Med andra ord, Flix vågar ta ställning och inbjuder därmed till kritik vilket inte alla gör.
• Jag gillar hur resolut greven behandlar inbjudan till kongressen i DDR:

• För att det inte ska låta som en grådaskig pamflett mot DDR måste jag nog påpeka att Spirou i Berlin hör till genren komiska äventyrsserier och att Flix inte glömmer bort det där med humor; han balanserar alldeles utmärkt mellan allvar och humor, trots att allvaret är djupare än det brukar vara i genren.
• Jag ska väl inte jämföra den alltför mycket med Émile Bravos mästerliga Spirou-böcker, riktigt så bra är den inte, men den har en del av samma lyckade inslag av moraliskt drama som dessa, även om det mesta i Flix serie löser sig rätt lätt när det väl drar ihop sig.
• Den svenska versionen tvekar inte: Här är albumet ett i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, trots att den franska utgåvan (som alltså nu finns; när jag skrev om den engelska fanns inte serien på franska över huvud taget) är lite mer försiktig med att ta med den där. Men jag kan nog inte skylla på att dess tyska ursprung är skälet till det, det beror nog mer på att det nu finns så många olika Spirou-serier att det är meningsläst att tala om svit X eller svit Y: De är kort och gott album där karaktärer från den klassiska ”vanliga” Spirou-serien är med, basta!

Så om ni gillar alternativa versioner av Spirou (och jag misstänker att det snart finns fler alternativa versioner än album i original-serien) så är Spirou i Berlin ett riktigt bra album som definitivt hör hemma i övre halvan av den här alltmer ymniga floran av serier 🙂

Papers, Please

Kan köpas bl.a. här:

• Spirou i Berlin (Cobolt)

Hoppets tid – Ett steg närmare undergången

Émile Bravos andra del i sin svit som följer Spirou och Nicke under andra världskriget har ett namn som klingar mörkt, och det med rätta. Belgien är ockuperat av nazisterna och här, efter vad man kanske skulle kunna kalla mjukstarten av ockupationen som den framställdes i förra boken, börjar det bli uppenbart hur illa det är. Personer med misstänkta kommunistiska sympatier anhålls och misshandlas, och vad gäller den judiska befolkningen dras tumskruvarna åt: Skyltar i butiker om att judar inte är välkomna, ungdomsrörelser som trakasserar judar, och slutligen också arresteringar som följs av deportation till koncentrationsläger.

Vad gäller Spirou och Nicke reagerar de olika på händelserna. Naiva var de både två i den tidigare boken, med en Nicke som närmast framstod som en medlöpare medan Spirous naivitet mer var den unga människans oförståelse inför världens kalla realitet. Men nu förändras de båda två, och framförallt Nicke som blir en övertygad motståndsman, beredd att ge sitt liv för kampen. Oförståndig och bekymmerslös inför konsekvenser är han fortfarande, men numera väl medveten om vad det egentligen innebär att jobba för tyskarna har hans moraliska kompass stabiliserats.

Spirou å sin sida fortsätter att känna djupare än sin vän och är därför också mer medveten om hur illa läget faktiskt är. När trakasserierna av judarna ökar i intensitet är det Spirou som verkar ana vad slutresultatet kan bli, medan Nicke visserligen avskyr det som händer men hans optimism gör honom mer oberörd i långa loppet.

Det är fascinerande att se hur Bravo balanserar alla olika delar i serien. Om det bara var politiken i det stora som han kunde hantera vore det gott nog, men sen har vi allting annat: Barnen som Spirou känner med sina svåra lojalitetskonflikter vad gäller föräldrarnas åsikter (kommunister, judar, fascister, …) och hur det påverkar deras vänskap sinsemellan; den lantbruksfamilj som Spirou och Nicke lärt känna och de små romanser som uppstår i dess kölvatten; den katolska kyrkan och dess präster som Bravo generellt sett inte har mycket till övers för. Vad gäller det sista så kan jag inte se att jag länkat till den förut, men det finns en fem sidor lång föreföljare till hans serier om Spirou som tar upp kyrkans roll när han började som piccolo, fan-översatt här: http://spiroureporter.net/2013/10/27/scanlation-sunday-woe-to-the-weak/

Jag är ärligt talat extremt imponerad över hur Bravo får allting att fungera. De små finstämda detaljerna, som hur minimala förändringar i ansiktsuttryck förmedlar så mycket är en sak, men att ta upp de svåra ämnen som han gör i en serie som Spirou, med sin historia av lättsamma komiska äventyr, utan att det någonsin känns krystat eller avigt är fascinerande att se. Och inte gör han det heller genom att stryka komedin, för den finns fortfarande kvar här, inbäddad i den allvarliga omgivningen.

(spoiler om slutet)

Med ett cliffhanger-slut där Spirou för att hjälpa några små judiska barn han känner med flit utger sig själv för att vara jude och sätts på ett tåg med destination Auschwitz skulle jag om det handlade om nästan vilken annan serieskapare som helst varit mycket orolig för hur ett så känsligt scenario skulle hanteras. Men med tanke på hur suveränt han navigerat alla blindskär hittills känner jag mig trygg i att han kommer klara av det också.

Två till album ska det bli, och jag ser verkligen fram mot dem. Om de håller kvalitén är det ett genuint mästerverk om Belgien under andra världskriget som Bravo åstadkommit, och det med någonting så oväntat som en alternativ Spirou-historia. Så håll tummarna för Bravo!

Kan köpas bl.a. här:

• Hoppets tid – Andra delen (Cobolt)

Hoppets tid

Det här albumet har jag sett fram emot ända sedan jag hörde talas om det för några år sedan: Émile Bravo, mannen bakom Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, det bästa albumet i sviten extraordinära äventyr med Spirou, planerade att fortsätta sin serie. Och inte nog med det, fortsättningen skulle bli ett album på flera hundra sidor! Nu är serien här, eller rättare sagt den första delen av fyra i vad som kallas Hoppets tid; även i Frankrike verkar det som om att vänta på att hela serien blir klar och sedan ge ut en löjligt tjock bok inte skulle vara en bra idé, försäljningsmässigt 😉

Så vad bjuder Bravo på den här gången, efter att så förtjänstfullt ha skildrat Spirou som en ung, godhjärtad men naiv pojke?

Serien tar vid omedelbart efter slutet på den förra, dvs precis innan andra världskriget bryter ut. Spirou fortsätter sina försök att lära sig mer om politik efter att ha lärt känna Kassandra, men det är inte lätt i en omgivning där så gott som alla påverkas av fördomar och propaganda, till och med små barn. Och sen, när kriget bryter ut, blir det värre när till och med personer som Nicke dras med i tidsandan:

Jag blir lika imponerad den här gången av hur Bravo lyckas ge fullständigt realistiska porträtt av både Spirou och Nicke, inklusive hemska krigsupplevelser när de tar hand om lemlästade och döda soldater, som ändå aldrig känns malplacerade i en klassisk fransk-belgisk humoristisk (för jo, serien är rolig också) äventyrsserie. Samma sak med politiken där det avhandlas kommunism (inklusive stridigheterna apropå hur Sovjetunionens variant ska ses), nazism, katolska kyrkan, scoutrörelsens kluvna inställning till nationalism där man är mot nazismen men ändå på sitt sätt uppskattar dess hyllning av fosterlandet, belgiska befolkningens likaså kluvna inställning till ockupationen eftersom nazisterna i alla fall ”…sköter sig exemplariskt…”.

Med andra ord, det är späckat med tungt innehåll, men Bravo är skicklig på att använda sig av små detaljer för att visa vad som pågår. ”Show, don’t tell” är precis vad han gör när han använder sig av seriemediet i scener som den där Spirou räddar Nicke från att bli nerskjuten på gatan av en nazist, och där en belgisk polis som bevittnar det hela med sitt icke-agerande och några korta enkla repliker ändå ger en fyllig kommentar på ockupationens villkor.

Ok ok, nu låter det allvarligt igen, så det är nog bäst att jag poängterar igen att Bravo så förtjänstfullt lyckas med att väva in humor i det hela. Som här, där Nicke som nyanställd på tidningen Le Soir (Tintins, egentligen Hergés, sejour på Le Soir refereras till flera gånger i serien) som övertagits av nazistvänliga redaktörer:

Men även här, i en scen som huvudsaklig verkar avsedd för humorns skull, bygger Bravo vidare på Nickes personlighet. I serien är Nicke visserligen vuxen medan Spirou ännu bara är en tonåring, men de agerar närmast tvärtom: Spirou försöker resonera sig fram till hur man bäst handlar i en komplicerad omvärld, medan Nicke är betydligt mer impulsiv och inte bekymrar sig nämnvärt över det längre perspektivet, och att Le Soir kollaborerar med den nazistiska ockupationsmakten bekymrar honom inte nämnvärt. Nazist är han inte, men han funderar heller inte alltför mycket på vad de egentligen står för. Och med tanke på hur den här första delen slutar anar jag att Nickes personliga utveckling kan stå ännu mer i fokus i nästa del…

Som avslutning kan jag bara säga igen att det här är ett riktigt bra album som man inte alls behöver vara en fan av Spirou för att läsa; som skildring av hur nazismen påverkar några belgare är den suverän, både som underhållning och som tankeväckande läsning. Så läs den, och sen är det bara (Argh!) att vänta på nästa del som ska komma nästa år.

Kan köpas hos bl.a.:

• Hoppets tid (Cobolt)

 

PS. En lite lustig sak med fortsättningen på Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man är att det redan finns en fortsättning, närmare bestämt Yann & Schwartzs svit av Spirou-album där framförallt Operation Fladdermus uttryckligen refererar till händelser i Bravos album, och som också den skildrar Spirou vid tiden av andra världskrigets utbrott men med helt annan handling än Hoppets tid. Så nu har vi alltså ett alternativ-Spirou-album som i sin tur gett upphov till två olika alternativ-alternativ-Spirou-universum. Det börjar bli komplicerat!

PPS. Bravos fortsättning är överlägsen Yann & Schwartzs. Men det har nog redan framgått att jag tycker så 😉

Ljuset från Borneo

Det händer mycket med Spirou nuförtiden. Ljuset från Borneo är det tionde albumet i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke som jag recenserar (varav det sjätte på svenska) och det kommer nya delar i Frankrike i en närmast rasande takt; det kommer fortfarande nya album i den vanliga sviten gjorde av Yoann/Vehlmann; Tome/Janry stretar på med albumen om den unge Spirou; José Luis Munuera gör serier om Zafirs dotter Zandra (det andra albumet kommer i höst i Frankrike); det finns ett antal album gjorde för enbart den holländska marknaden; diverse biserier som kortare historier gjorde av Yoann/Vehlmann har sin egen albumserie; det finns fristående album som det nyss till engelska översatta His Name Was Ptirou om inspirationen bakom den första versionen av Spirou.

Och jag gillar det! Det känns som en fransk/belgisk/holländsk version av hur superhjältar alltid använts i USA: En (eller flera) huvudserier, och sen diverse avknoppningar som kommer och går beroende på hur framgångsrika de är, med varierade upphovspersoner. Det kan bli för mycket men eftersom det är så pass ovanligt för den här typen av serier ger det Spirou en alldeles egen charm när det finns så många versioner att välja bland. Och även med en för europeiska serier ovanligt hög utgivningstakt är det förstår inte i närheten av den överexponering som drabbar de största superhjältarna som exempelvis Batman eller X-Men; när han varit som mest populär har det känts som om hälften av alla serier i USA är Batman– och/eller X-men-relaterade.

Trevligt nog för min del är dagens album, Ljuset från Borneo (manus: Frank Pé & Zidrou, teckningar: Frank Pé), ett av de allra bästa av de nya serierna. I albumet får vi återse huvudpersonerna från Franquins sista Spirou-serie, Bravo the Brothers (ingår i Raffel med Zafir): Den misantropiske men fantastiska djurtämjaren Noé (här översatt till det mer korrekta Noa) och hans ensemble.

Boken jonglerar med flera intriger:

1. Spirou och Nicke hamnar på kollisionskurs med sin nya redaktör som vill att de anpassar sina artiklar för att tillfredsställa annonsörerna, vilket leder till att Spirou säger upp sig för. Och när han, lycklig över att inte ha någonting att göra, strosar runt på stan och får se att Noas cirkus är på besök ger han sig dit för att hälsa på och blir involverad i…
2. Noas tonåriga dotter Vilda som dyker upp till Noas frustration eftersom han inte har mycket till över för människor eftersom han ogillar dem och tycker de är svåra att förstå sig på. Så han får den briljanta idén att hon ska bo hos Spirou istället, och som den snälla/medgörliga/lätt övertalningsbara person Spirou är går han med på det. Alltmedan…
3. En anonym konstnär gör stor succé med sina målningar av vilddjur. Ingen vet vem som målat dem, men priserna skjuter i höjden och Nicke blir tillsagd av redaktören att ta reda på vem som målat dem. Men det kanske inte spelar någon roll, för…
4. Greve Champignac upptäcker ett världsomfattande hot från en ny, tidigare okänd svampsort som hotar att utplåna allt annat liv på Jorden.

De här intrigtrådarna presenteras tidigt i serien och handlingen hoppar sedan mellan dem (och de andra som också dyker upp), men tack vare att albumet är längre än de andra i sviten (92 sidor, närmare bestämt), kan Pé & Zidrou ta god tid på sig och det känns inte det minsta stressigt. Tvärtom känns serien ofta sävlig och smått meditativ, med drömsekvenser och dagdrömmerier som får breda ut sig på flera sidor.

Och det är här seriens styrka ligger: Stämningen är ömsom uppsluppen, som Spirous glädje över att kunna göra precis vad han vill, ömsom melankolisk, som Noa och Vildas relation där Vilda önskar sig en pappa som kan visa kärlek medan han bara vill vara i fred och umgås med sina djur, ömsom tonårsirriterad, som Vilda och Spirous umgänge där Spirou visar sig vara oväntat framgångsrik i rollen som, tja, stödperson för Vilda.

Pés teckningar förtjänar också beröm. Manuset, där målningarna från det okända geniet visar sig vara den viktigaste delen av intrigen, kräver att målningarna ser spektakulära ut, och jag skulle kanske inte säga att de är fantastiska men tecknade som de är i en så annorlunda stil än serien i övrigt så fungerar det i sitt kontext. Och jag gillar verkligen Pés version av Spirou och Nicke som både ser ut som några år äldre än de vanligtvis gör, utan att de känns som en karikatyr på sina vanliga jag (om det nu är möjligt i en serie som den här, där själva grundtanken är att det ska vara en fri tolkning av karaktärerna).

Men det finns en sak som jag väldigt gärna hade sett annorlunda med manuset. Trots att serien i huvudsak känns vad jag skulle kalla för mogen (utan att vara tråkig) så är det det här med hur icke-européer skildras i den klassiska fransk/belgiska komiska äventyrsserietraditionen. Här representeras den traditionen av mörkhyade tjuvjägare i Afrika som dödar en vit europeisk djurfotograf, en arabisk shejk och en sydamerikansk miljardär. Tjuvjägarna har de sorgligt traditionella stora läpparna, medan de två rika männen är bottenlöst korkade och vulgärt nyrika som försöker köpa status genom att köpa löjligt dyra konstverk. Jag är van så jag stör mig inte så mycket, men jag känner samma för det här inslagen som jag gör för serierna om unge Spirou: Om de helt slutade förekomma skulle jag dra en stor suck av lättnad.

Fast jag tycker inte det ska avskräcka från att läsa serien för den är mycket läsvärd ändå. I det stora hela är det en serie som har en lätt sorglig grundton. Det mesta löser sig, men eftersom det är en serie som satsar på ett mer realistiskt känsloinnehåll än den vanliga Spirou-serien så erbjuds inte ett lyckligt slut för alla utan det är mer en känsla av att mycket jobb återstår, men det finns en chans att det kommer lösa sig. Så när jag slog igen boken efter läsningen var det med en belåten känsla, att det här är ett album som gör skäl för det sedvanligt påkostade formatet, dvs inbunden med bra tryck och bra papper, som alla de tidigare albumen i den här sviten förärats med 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

• Ljuset från Borneo (Cobolt)

 

PS. För den intresserade är här exempel från de där andra Spirou-serierna som producerats de senaste åren. I tur och ordning omslaget till ett holländskt Spirou-album, omslaget till en samling med korta Spirou-serier, en sida från det första Zandra-albumet (alla tagna från den engelskspråkiga bloggen Spirou Reporter), och omslaget till His Name Was Ptirou:

De svarta hostiornas herre

Det är dags för vad som åtminstone för mig känns som avslutningen på Yann/Schwartzs version av Spirou i och med utgivningen av De svarta hostiornas herre, ett album som tar vid omedelbart där det föregående, Leopardkvinnan, avslutades (vilket i sin tur var en fortsättning på Operation Fladdermus): Spirou, Nicke och deras nyfunna bekantskap Aniota reser till Belgiska Kongo för att lämna tillbaka en statyett till dess rättmätiga ägare, leopardkvinnorna i Urugondolo-regionen. Men de möter motstånd; landet befinner sig i en komplicerad politisk situation med rebeller som slåss mot kolonialmakten Belgien, och landets invånare befinner sig på olika sidor i kampen (eller som leopardkvinnorna, inte på någondera sidan).

Så exotiska miljöer, magi, kristna missionärer, korrupta rebeller bidrar alla till att det här känns som ett klassiskt pojkboksäventyr. Och, tyvärr, med klassiskt menar jag här inte bara de bra delarna hos sådana böcker (fart, spänning, och i det här fallet snygga teckningar), utan också alltför många av de dåliga Yanns manus är säkerligen medveten om riskerna med att låta albumet utspela sig under den koloniala tiden i Kongo-Kinshasa (fortsättningsvis Kongo) och månar om att undvika fällorna, men jag tycker inte att han lyckas så bra.

Som exempel finns Aniota med och hon är en tveklöst modern kvinna och bra skildrad tycker jag; hennes splittrade känslor inför å ena sidan livet i Belgien där hon växt upp och å andra sidan det i Kongo där hennes äldre släkting lever fångar Yann upp fint. Men sen har vi förstås alla invånarna i Kongo där klichéerna kryper fram, med leopardkvinnor som visserligen skildras i huvudsak sympatiskt men som liksom titelns hostiornas herre styrs av tro på och utövandet av magi, och rebellerna som är enklaste sortens nidbilder över potentiella militärdiktatorer. Kontentan för min del är att den enda kongolesen som skildras som en helgjuten person är just Aniota och i viss mån den lilla gatupojken Youma, dvs den enda av dem som redan tidigare lämnat Kongo (Aniota) och den enda av dem som medvetet flyr därifrån (Youma). Visst, det kan förstås vara en slump, men det känns lite unket att om du är framåt, om du är modern, om du vill leva ett fullödigt liv, då lämnar du Kongo och flyttar till Belgien…

Rebeller

Och jo, det påverkar onekligen att just Belgiens kolonialvälde i Kongo var ett av de absolut förskräckligaste, framförallt under de år kung Leopold II personligen ”ägde” landet. Att kungen skymtar till som staty i Leopoldville är säkert realistiskt, men det gör också att åtminstone jag återigen påminns om den faktiska bakgrunden till Belgiens närvaro i landet när jag läser, och att den bakgrunden helt lämnas därhän i albumet. Ingenting negativt om kolonialiseringen syns till (förutom möjligen indirekt sådan, typ korrupta byråkrater, men rebellerna framstår ändå som ett ännu värre alternativ), och när även den kristne missionären får en slags hjälteroll känns det inte alls bra.

Trots dessa klagomål och trots att Yann fortfarande är rätt svag vad gäller att få sitt manus att hålla ihop (Audrey-skildringen i de tre albumen är ett utmärkt exempel på det; varje gång hon nämns eller är med i handlingen känns det krystat) gillar jag ändå både det här albumet och de två tidigare. Tillsammans, som tre album som ger en alternativ version av Spirou och Nicke, fungerar de bättre än som enstaka album. Och som jag sagt tidigare är Yann betydligt bättre på enstaka mindre scener än handlingen i stort, och de är lika bra här som någonsin tidigare; framförallt gillar jag hur relationen mellan Spirou och Nicke långsamt växer fram på ett naturligt sätt, men också scener som de med de golemliknande monstren är bra.

Schwartz teckningar är också ett stort plus, och de har bara blivit bättre med tiden. I Operation Fladdermus kändes han som en skicklig men något osjälvständig imitatör av tidigare tecknare, men nu känns han som om han litar mer på sig själv och sin version av Spirou. Visst finns det fortfarande stora likheter med andra men nu skulle jag säga att hans teckningarna snarare är ”inspirerade av” än ”imiterande”.

Slutomdöme: Politiskt ett misslyckande, kanske mest för att politiken  huvudsakligen saknas när Spirou hamnar i ett sammanhang där jag tycker politiken nog måste åtminstone nämnas, men att läsa serien enbart ur en politisk aspekt vore orättvist. Teckningsmässigt är det en framgång, och manuset är ojämnt men har definitivt poänger som gör det värt att läsas, framförallt av Spirou-fans.

Leopardkvinnor

Nicke gifter sig

De tre album som redan kommit ut på svenska i serien där diverse serieskapare får ta sig an Spirou och göra lite vad de vill har varit påfallande lika; de utgör mer eller mindre en sammanhängande svit med Spirou som ung man i början av sina karriär, under och precis efter andra världskriget och skulle snarast kunna kallas Spirous ungdom eller någonting sådant. Det är inget fel på det för det har varit trevlig (och när det gäller Bravos bidrag bättre än så) läsning, men med tanke på möjligheterna i upplägget skulle lite mer variation inte skada.

Men på franska (och även danska) finns det fler utgivna album, och där finns variationen, med allvarligare bidrag som det av Yoann & Vehlmann (som ledde till att de fick ta över den vanliga Spirou-serien) och ren slapstick från Lewis Trondheim. Och nu har det näst senaste albumet också nått våra breddgrader i och med albumet Nicke gifter sig, skriven och tecknad Benoît Feroumont:

Det syns nog redan på omslaget att den här gången är det komedi snarare än äventyr som gäller, och det är väl lika bra att på en gång avslöja att japp, det är inte bara menat att vara roligt, det är också ett roligt album 🙂

Feroumont tar chansen att släppa loss med en historia där relationerna mellan trion Spirou, Nicke och Sickan inte är riktigt som de brukar: Nicke är hämningslöst förälskad vilket upptar all hans tid och givetvis vill han flytta ihop med sin tilltänkta, så för att inte Spirou ska känna sig ensam flyttar Sickan in till honom istället. Plus att Sickan alltid har näsa för bra historier så det är en utmärkt chans för henne att hänga på Spirou när ett mysterium med rötter i andra världskriget kickar igång…

Det som nog mest bidrar till att Nicke gifter sig är en så charmerande underhållning är hur Feroumont lyckas fånga de tres karaktärer på ett sätt som samtidigt känns korrekt med tanke på hur de uppträtt i alla tidigare serier, men som också gräver lite djupare:

• Nicke som något äldre och lite mer världsvan än Spirou är givetvis det naturliga valet för vem som skulle kunna bli kär på riktigt, inklusive diskussioner om äktenskap och barn. Att han har ett humör som kan ställa till problem är inte heller det överraskande.
• Spirou är något mer naiv och gammalmodig; att han blir generad inför Sickans chosefria uppträdande när hon flyttar in är självklart, men också att Sickan helt korrekt kommentarer att hans inredning är rätt gammeldags, rena femtiotalet.
• Sickan ser att Spirou behöver stöd när han ”överges” av Nicke och rycker tveklöst in, trots hans protester, med en blandning av medlidande och egenintresse. Givetvis är det inga sexuella spänningar från hennes sida med att dela bostad med Spirou; att han kan bli generad rör henne inte i ryggen, för henne är han en god vän, ingenting annat.

Dialogerna och diskussionerna mellan de tre är fartiga och underhållande, och framförallt Spirous mer barnsliga personlighet sätts på svåra prov i den här boken, med utmärkt resultat för mig som läsare men även för Spirou som nog egentligen blir glad över att han tvingas utanför sin komfortzon gång på gång.

Det finns som sagt ett mysterium i boken också, men det är mest till för att handlingen ska röra sig framåt. Därmed inte sagt att det är ett tråkigt ihopsatt mysterium, bara att den stora behållningen är den personlighetsinriktade humorn. Inklusive inte alls pjåkigt påfunna nya bifigurer, som den kriminella familjen som Spirou jagar boken igenom; bra sammansatt och jag brydde mig till och med om hur det skulle gå för dem, vilket inte händer varje dag i Spirou 🙂

Men till syvende og sist är det Spirou som är huvudpersonen, och även när det gäller den nyss nämnda familjen är det Spirous interaktion med dem som är det bästa (jag tänker inte säga exakt vad för att inte avslöja för mycket). Och det är väl passande i en seriesvit med Spirous namn i titeln (Nicke är däremot inte med riktigt så mycket som man skulle kunna tro, med tanke på bokens titel). Dessutom är det som sagt välkommet med en komisk tolkning av karaktärerna efter de mer allvarliga som vi sett på svenska hittills, inklusive utmärkta teckningar i en modern fransk stil istället för den mer tillbakablickande i de tidigare översatta böckerna, och jag ser fram mot att läsa nästa bok i sviten; den här kom ut på franska i somras men det finns som sagt redan ytterligare ett album som kom för några veckor sedan!