Etikettarkiv: Robert Kirkman

Gott och blandat 11: Några avslutningar

Postat den

Tre serier/serieutgivningar som (ganska) nyligen avslutats och som jag skrivit om tidigare blir det några avskedsord om idag. Närmare bestämt:

My Brother the Shut-in: Kinoko Higurashis serie om hur syskonparet Shino & Tamotsu reagerar när Tamotsu efter flera års innesittande slutligen vågar sig ut i världen igen blev totalt sex volymer. Jag gillade serien när jag läste de första volymerna och jag fortsatte gilla den hela vägen ut. Skildringen av Tamotsus små försiktiga steg framåt och de oundvikliga bakslagen är känsligt gjord, likaså hur Shino i sin tur riskerar att tappa fotfästet, men i grunden är det en feelgood-historia (med mörka inslag) om hur det faktiskt är möjligt att förändra livet, hur hopplöst det än kan te sig.

My Brother the Shut-In v06 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Tamotsu på date

I min första anmälan av serien nämnde jag att jag hoppades att historien inte skulle dras ut alltför länge, men när den var slut kändes det istället lite snopet; jag hade gärna läst mer om Shino & Tamotsu, och jag fick ett tydligt intryck av att serien avslutades rätt abrupt. Men sex intressanta volymer är inte alltför illa!

Walt Disney’s Mickey Mouse: Fantagraphics utgivning av Musse Pigg i dags- och söndagstrippformat av Floyd Gottfredson avslutades i vintras i och med att man nådde år 1955; efter det handlade det i princip endast om dag-för-dag-skämt, dvs de längre historierna upphörde. För drygt två år sedan när den första boxen med serier där Bill Walsh tog över manusskrivandet utkom skrev jag att serien sjönk markant i kvalité i och med detta, och tyvärr håller det i sig.

Faktiskt är jag nästan ännu mer besviken på hans historier i de böcker som kommit sedan dess: De är kanske inte sämre än hans första försök, men min förhoppning att han skulle bli bättre med tiden infriades inte. Hans berättelser saknar helt charm och innehåll och känns förtvivlat tomma, och all personlighet hos karaktärerna som funnits är som bortblåst. Gottfredsons teckningar är det inget fel på, men det räddar inte serierna, speciellt inte som det bara gör mig ännu mer deppad när jag tänker på hur fantastiskt bra serien en gång var. Kort sagt, Bill Walsh fullkomligt demolerar en tidigare utmärkt serie 😦

Walt Disney's Mickey Mouse - last strip

Den sista strippen, från en längre episod där Li’l Davy (en liten Davy Crockett), Benjamin Syrsa och Musse möts

Så allt som allt, två volymer med söndagsserier och de första sju med vardagsserier med några av de bästa Disneyserier som gjorts blev resultat. Och fem som bara rejäla Disneyfans borde köpa (alternativt Gottfredsonfans som nöjer sig med teckningar). Jag tycker också fortfarande att själva böckerna har en tråkig design, men det kan jag överse med när innehållet är så pass bra; det är bara synd att det kanske gör att eventuellt nya läsare inte ger Gottfredson en chans.

Invincible: Robert Kirkmans superhjälte landade för sista gången efter 144 nummer, och nu har jag också läst klart serien i och med Ultimate-samling nummer 12. Jag står fast vid vad jag skrivit varje gång jag nämnt serien här på bloggen, dvs att Kirkman egentligen är bättre på komedi än på allvar och att det därför inte varit till Invincibles fördel när historierna blivit mer och mer allvarliga/dramatiska, men att det ändå förblivit en underhållande serie. Och att det är frustrerande hur dålig Kirkman är på att avsluta bihandlingar där varje gång det verkar som om en äntligen ska ta slut så kommer en liten blänkare på sista sidan som visar att nejdå, inte den här gången heller.

I sann Kirkman-anda blir det en fruktansvärd mängd blod och död här, blandat med långa diskussioner om huruvida ändamålet helgar medlen, ett tema som funnits med ända sedan seriens start. Jag kan inte säga att Kirkman är en stor filosof eller att hans svar (om man nu ska se slutet som det) är värst övertygande, men en eloge för att han ändå försöker ge sig på en inte alltför lätt fråga, mitt ibland allt superhjältande.

Invincible 142

Alla mot alla i Invincible 142

Men jag ska inte klaga alltför mycket den här gången för i och med avslutningen knyts en hela massa trådar till slut ihop, och vi får till och med följa Mark Grayson flera hundra år in i framtiden för en rejäl ”Så gick det sen”-final. Egentligen är det kanske inte så förvånande med tanke på att Kirkman som jag tidigare nämnt i grunden är ett seriefan av stora mått, och eftersom så många fans önskedröm är just att få veta vad som hände sen är det ett passande slut. Själv tycker jag också om att säcken knyts ihop prydligt och utan att serien dragit ut alltför länge på tiden, till skillnad från en viss annan Kirkman-serie som jag tror skulle mått bra av att också fått ett slut vid det här laget 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet

Postat den

Dags att titta in till några serier och serieskapare jag skrivit om förut för att se hur det går för dem!

The Walking Dead: Fruktans tid

The Walking Dead 17 - omslag

Den svenska utgåvan av bästsäljare-serien har nu nått fram till volym 17, och därmed presenteras den andra (hittills) stora skurken i serien: Negan. Jag följer inte tv-serien eftersom jag nästan aldrig gillar tv/film-versioner av serier/böcker jag läst, men internet gör såklart att jag ändå har ett litet hum om vad som händer i den, och därför vet jag att han också där nyligen dykt upp. Inklusive cliffhangern i den senaste säsongen, en cliffhanger vars serieversion finns med i det här albumet. Den som följer tv-serien får se om upplösningen på densamma är samma som i serien…

Men några ord till om Negan för det är en intressant karaktär och det mest spännande med den här boken. Precis som Guvernören, den tidigare uppenbart onda karaktären modell större, terroriserar han Ricks grupp å det våldsammaste. Men de är ingalunda karbonkopior för världen i serien har utvecklats, och Guvernören hör till den äldre versionen. Han var en närmast teatralisk skurk, med gladiatorspel för folket, utan tanke på morgondagen; han var, kort sagt, en representant för civilisationens dödsryckningar, och levde helt på resterna från densamma.

Negan däremot representerar något nytt: Världen efter katastrofen, men där morgondagen finns med i beräkningarna. Han är det ”smarta” gatuvåldet, någon som är fullständigt hänsynslös för att tvinga igenom sin vilja, men han är också medveten om hur människor fungerar psykologiskt, hur man får andra att hjälpa en själv (även om de egentligen inte vill). Han är gängledaren som inte bara ser till att hans följeslagare får det de vill ha, utan att också de man terroriserar fortsätter att se till att förnödenheter alltid finns tillgängliga och att de ”frivilligt” överlämnas till honom själv. Han förstår med andra ord nyttan av ett ordnat samhälle, men han föredrar att han själv är ledaren och att hans vapendragare inte själv behöver utföra det verkliga arbetet.

The Walking Dead - Negan

Och att han därför lever i något som närmast är en symbios med det hittills mest välfungerande samhälle vi sett i serien är inte så konstigt; utan åtminstone ett rudimentärt samhälle skulle han bara varit som alla de andra små gängen vi sett i serien, som strövar omkring och mer eller mindre slumpmässigt förstör och dödar. Här kommer han till sin rätta, och blir därför ett betydligt större hot mot Rick och de andra; han hotar inte bara deras liv, utan också hoppet om en framtid, att det är möjligt att långsamt bygga upp en bättre värld igen.

Orange

Ichigo Takanos serie om den självmordsbenägna Kakeru har nu avslutats på engelska, och jupp, jag tyckte om den hela vägen. Visst förenklar den ibland, och för min del hade man gärna kunnat hoppa över det lilla försöket att förklara hur breven kunnat sändas tillbaka i tiden, men den fortsätter också på den inslagna vägen med att beskriva Kakerus depression som någonting djupt, som någonting som inte har en lätt fix.

Orange v5

En bra popularisering av ett svårt ämne, med andra ord, allt paketerat i sedvanligt professionellt mangoutförande med föredömlig tydlighet och proffsiga (om än opersonliga) teckningar.

Boulet: Notes

Halleluja! Jag har berömt Boulets webbserier flera gånger här på sidan, till exempel hans fantastiska 24-timmarsserier som Darkness och The Gaeniviad. I Frankrike samlas webbserien ihop, ett år åt gången, i album, och nu har det engelska förlaget Soaring Penguin Press gett ut det första av dem. Så här kan vi läsa alla Boulets webbserier från 2004-05, interfolierat med nya seriesidor där han kommenterar bloggen och serier.

Han är inte riktigt så bra här som han blir senare, men det är riktigt rolig läsning; det är mest vardagliga humoristiska betraktelser, men eftersom han så ofta fantiserar och dagdrömmer dyker det upp drakar och demoner i mängd ändå. Och teckningarna är fascinerande de med, med en uppsjö av olika tekniker och stilar.

Notes - blogg

Boulet visar hur bra det kan bli med en webbserie när det är en mästare som ligger bakom. Han kan bokstavligen rita vad som faller honom in så variationerna är oändliga, och vad som är pricken över i:et är att han så uppenbarligen är medveten om att resultatet ska bli någonting som också andra tycker är värt att läsa. Det är lätt att gå i fällan så att total frihet = serier som bara serieskaparen själv tycker är intressanta, men Boulet är aldrig ens i närheten av att vara så fixerad vid sig själv.

Så för den som inte vill läsa serier på nätet eller den som liksom jag inte har någonting emot det men ändå vill ha vissa serier på papper kan jag helhjärtat rekommendera boken 🙂

The Walking Dead: Radhuseffekten

Postat den

The Walking Dead 12 - omslag

Jag ligger lite efter: Trettonde volymen av The Walking Dead är precis på G på svenska, och här är jag med ett inlägg om nummer tolv… Hur som, The Walking Dead: Radhuseffekten!

Äntligen! borde vara reaktionen hos Rick, Carl och de andra i hans grupp av överlevare. Efter de fruktansvärda händelserna med guvernören från Woodbury och senare mötet med kannibalerna i bok tio träffar de här på en annan och större grupp människor som gjort sig hemmastadda i ett numera muromgärdat radhusområde vid namn Alexandria. Det tar ett tag innan Rick vågar lita på att det faktiskt är sant, att människorna där är fredliga; erfarenheterna från Woodbury har gjort alla i Ricks gäng paranoida mot andra.

Men allt verkar faktiskt vara som utlovat, även om det är ytterst svårt för dem att anpassa sig. Oron över att en enda sekunds oaktsamhet kan leda till katastrof håller dem fast:

Alexandrias befolkning är inte förvånade eller förskräckta över de ibland primitiva reaktionerna hos nykomlingarna; med tanke på vad som hänt ser de det som helt förståeligt och någonting som kommer bli bättre med tiden…

The Walking Dead 12 - oro

Ändå sedan jag läste boken Triffidernas uppror som liten har jag tyckt bäst om Efter katastrofen-skildringar där det berättas om försöken till återuppbyggnad, hur man ska inte bara överleva utan också försöka bygga någonting nytt i en förändrad värld. I Triffidernas uppror är det vad de avslutande kapitlen handlar om: Ett hopp, om än litet, om att världen återigen ska bli bättre.

The Walking Dead har spenderat mycket lite tid på det ämnet. Visst fanns det tankar på sådant när man försökte göra fängelset till sitt hem, med odlingar med mera, men eftersom omvärlden omedelbart (zombier & guvernören) trängde sig på har huvudsaken alltid varit att överleva idag, inte att spekulera i vad som händer imorgon. I början hoppades Rick på att morgondagen skulle bli bättre men det är länge sedan dess.

Här, i Alexandria, finns kanske chansen igen, men frågan är om det bara är en chimär, och om inte, kan Rick och de andra anpassa sig? PTSD är inte någonting man tillfrisknar från utan problem, och framförallt inte när det som orsakade traumat fortfarande finns kvar, om än utanför hemmets murar. Och det är inte bara Rick som lider av det utan alla som överlevt; de har varit tvungna att göra saker och se saker som inte går att glömma bort, som till exempel syns i den fruktansvärda/gripande introduktionssekvensen när Rick och Carl talar om vad Carl tidigare sett sig tvungen att göra:

the-walking-dead-12-samtal de-spoilrat

Jag borde faktiskt veta hur det kommer gå med Alexandria eftersom jag läst fler nummer på engelska än vad som ännu finns översatt, men jag kommer inte ihåg, antagligen pga att min engelska läsning är 24 nummer åt gången (engelska omnibus-böcker)-> handlingen hinner inte sjunka in på samma sätt som med en rimligare takt om 6 nummer åt gången (svenska översättningen). Men visst, jag har nog mina misstankar, och med lite tur får jag veta mer i bok tretton 🙂

Brit & Dicks – End of Time

Postat den

Snabb-recension idag eftersom serierna ifråga i ena fallet inte är värd så många ord, medan den andra är klart bättre men det är svårt att säga speciellt mycket om den…

Brit: Ytterligare en superhjälte-serie i Robert Kirkmans Invincible-universum, ytterligare en flopp, IMHO. Visst, de tre första fristående numren av tidningen som skrevs av Kirkman själv är för all del småtrevliga, med en huvudrollsinnehavare som är en äldre man vars enda superkraft består av att han är osårbar/oförstörbar. Anställd som han är av USAs avdelning för att hantera saker som utomjordiska invasioner mm är han den sista utposten, den som besegrar skurken med superstyrka genom att helt enkelt låta denne slå på honom tills alla krafter är uttömda, varpå Brit kan fängsla honom.

Brit - Kirkman

Flickvän har han också, en (givetvis) mycket mycket yngre kvinna som jobbar på Brits strippklubb. Några hinkar blod och det givna inslaget med en alltför hänsynslös chef på hans jobb som leder till att Brit blir förrådd är de sista ingredienserna i den här soppan, som Kirkman själv säger att han ursprungligen skrev för att han ville prova på att skriva serier av samma typ som en del av de brittiska manusförfattarna skrev, exempelvis Mark Millar

Så nja, njä, nä, inga vidare inspirationskällor, men det som gör att Kirkmans tre nummer av tidningen ändå är OK läsning är hans humor. Jag har sagt det förut: Han skulle satsa betydligt mer på det när han skriver, det skulle de flesta av hans serier tjäna på!

Sen har vi (dvs jag, som läste dem, suck) tolv nummer till, skrivna av Bruce Brown. Här försvinner alla förmildrande omständigheter (ok, lite mindre blod blir det också), och dessutom är Browns manus extremt förvirrande och svåra att hänga med i. Jag tror att han försöker imitera Kirkmans manus från Invincible som kryllar av små detaljer som kan visa sig vara viktiga och mängder av såpa-trådar som kommer plockas upp senare, men problemet är att Brown helt saknar timing och förmågan att driva den aktuella handlingen framåt medan planterande av framtida intriger planteras. Här är det bara förvirring som gäller.

Brit - Brown

Några figurer och referenser som för den stackars läsare som inte läst Invincible är obegripliga, men situationen är inte mycket bättre för den som har gjort det eftersom de är från ett alternativt universum så…

Det roligaste med de här numren är nog brevspalten i ett av de sista numren, där för en gångs skull ett kritiskt brev publiceras. Läsaren har helt rätt i sin kritik av svagheterna i manus (inte för att teckningarna är någonting att skryta med heller) men får svaret att nej då, serierna är visst bra, det är bara det att läsaren ifråga inte har ansträngt sig och är en smula lat. Varpå serien två nummer senare lades ner pga dålig försäljning. Så kan det gå!

Dicks – End of Time (eller Dicks – To the End of Time, Like, som den kompletta undertiteln lyder på omslagen) är sex nummer av Garth Ennis och John McCreas gamla serie med Dougie & Ivor i huvudrollen, ett par som dök upp första gången i en av Ennis allra första serier, For a Few Troubles More. Redan från början var det slapstick av allra barnsligaste slag som gällde, men fascinerande nog har det bara blivit bättre/värre med det med åren.

Ergo, D-EoT, med följande intrig: Djävulen (röd i klassisk stil med vingar, horn, och alltid naken med ett gigantisk organ fullt med vårtor och taggar) & utomjordingen lord Bluevein (som namnet säger, en människostor blå penis med många ådror och hundratals ögon) planerar att utnyttja att påven ska besöka Nordirland för att elda på stridigheterna, varpå deras ”bigotry beam” kommer förstärka hatet och göra hela Jorden till en krigsplats. På-eldningen ska man fixa genom anlitandet av Tool Carson, en man vars organ är några meter långt, och som ska hoppa på påven under en parad, där man distraherat påven genom att skicka fram några mycket unga korgossar.

Dicks - Djävulen och Mr Bluevein

Subtilt är det inte, med en handling som tar Dougie & Ivor genom tiden när de försöker samla ihop de symboliska hat-föremålen som ger strålen dess kraft. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är kul och det blir ungefär som South Park-filmen; om man öser på med dåliga vulgära skämt tillräckligt länge så bryter min fasad till slut samman. Och jag bryr mig inte ens om att så många av skämten här går ut på blasfemi 🙂

Sen finns det också några inslag av det som Ennis kan vara så bra på: Manlig vänskap. Dougie är en loser av gigantiska mått, och han är olyckligtvis tillräckligt smart för att inse hur mycket av hans elände som beror på Ivors idiotier. Men när det gäller spelar det ingen roll för Ivor är ändå en mate, och en sån överger man aldrig. Det finns kärlek här, även om det kan låta larvigt med tanke på innehållet.

Dock, det är ett väldigt minimalt inslag, för det här är primärt, sekundärt och tertiärt en uppvisning i barnslighet. En rätt kul sån!

Dicks - Dougie x 2

Nutida äldre Dougie möter unge Dougie från For a Few Troubles More. Mötet går inte bra.

The Walking Dead: Jägarna

Postat den

The Walking Dead 11 - omslag2

Jag önskar jag vore lite bättre på att stå ut med att ha samlingar av en serie i olika utgåvor, men när jag väl börjat köpa en serie i en viss utgåva så kommer jag antingen fortsätta köpa samma version eller sluta köpa den. Jag är ingen samlare, jag köper bara serier jag mer eller mindre läser omedelbart och som jag tror är bra, men att ha se en inbunden, en icke-inbunden, en liten, en stor samling med samma serie i bokhyllan är svårt. Mycket svårt. Och ibland leder det till suboptimala läsupplevelser.

Case in point: Elfte svenska samlingen av Robert Kirkmans braksuccé The Walking Dead,  Jägarna, som precis kommit ut på Apart förlag. Första gången jag läste någonting av serien var det efter att ha köpt den första Omnibus-boken: 24 nummer av tidningen samlad i en inbunden bok i storformat. Jag gillade serien och har därför fortsatt att köpa Omnibus-böckerna (den femte kommer ut i december), men allteftersom har jag insett att det var ett dåligt val av mig.

Det innebär att det går två år mellan nya volymer vilket gör att jag hinner glömma mycket av vad som händer, men framförallt betyder det att när jag väl läser nya episoder blir det alltför mycket svartsynthet och elände. The Walking Dead är en sällsynt deprimerande serie (det är medvetet, såklart) och två års samlad produktion i ett svep är lite för mycket för mig; jag riskerar att koppla bort känslorna istället för att dras med i vad som händer.

Jag kom att tänka på det när jag läste Jägarna. När jag startade var jag bara halvsugen på att läsa eftersom jag som sagt kan känna mig lite trött på nedslående zombieläsning, men det blev det ändring på. Här, i en bok som samlar sex nummer av tidningen, visar The Walking Dead sig från sin allra bästa sida. Det är en avslutad berättelse den här gången, om mötet med några andra överlevare som valt ett helt annan sätt att klara sig, samtidigt som huvudpersonernas liv fortsätter att (d)evolvera: Rick, som mer och mer blivit någon som helt utan skrupler gör allt för att han och hans nära ska överleva, börjar visa drag av att också sätta sig till doms över andra, att inte bara längre vara hänsynslös utan också dömande. Carl fortsätter att anpassa sig och gör sitt bästa för att härma sin far, oavsett priset.

The Walking Dead - Jägarna - Beslut

Så kort sagt är Jägarna en alldeles utmärkt lagom dos av The Walking Dead, med en längre berättelse som klaras av, och bihandlingar som tas väl om hand. När jag läste den här på engelska för några år sedan, som en del av den tredje Omnibus-samlingen, så gjorde den inget större intryck på mig, det var bara ytterligare en svart episod i boken. Men som fristående berättelse fungerar den mycket bättre, och detaljer som Dale och Andreas förhållande blir mycket intressantare.

Men det är klart, The Walking Dead kommer aldrig bli en serie som gör mig på gott humör av att läsa; den dagen det händer är dagen som serien hoppat över hajen 😉

Smått & Gott: Invincible – The Ultimate Collection Volume 9

Postat den
Nr 100; inte illa för en indie-tidning!

Nr 100; inte illa för en indie-tidning!

Ett år, en ny Ultimate-samling av Robert ”The Walking Dead” Kirkmans andra långkörare, Invincible, superhjältetidningen där Kirkman gör sitt bästa för att bygga upp ett helt serieuniversum à la Marvel & DC. Historien om Mark rullar på: Han är fortsätt osäker på hur man handlar rätt i det stora (”Gör världen till en bättre plats”) efter att ha tröttnat en smula på att så länge ha jobbat med det lilla (”Stoppa bankrånarna/utomjordingarna/monstren, nu!”), hans förhållande med Atom Eve har sina låg- och höjdpunkter, och alla hans ärkefiender (om man nu kan ha flera sådana) tittar med jämna mellanrum in, lika svåra att bli av med för gott som kackerlackor.

Fortfarande har jag rätt trevligt när jag läser serien, men som jag skrev senast jag läste den (dvs när jag läste volymen med det föga överraskande och enkla lilla namnet Invincible – The Ultimate Collection Volume 8) har serien tyvärr förlorat mycket av sin fräschör. Till exempel har Viltrumit-hotet vevats alldeles för många gånger, precis som en del andra bihandlingar, och slagsmålens extrema blodbad har sedan länge tappat sin initiala chockverkan och känns nu mest spekulativa.

Otroligt men sant: En bihandling avslutad, för gott!

Otroligt men sant: En bihandling avslutad, för gott!

Jag skulle väldigt gärna se att Kirkman satsade mer på humor. The Walking Dead är givetvis 100% gravallvarlig, och Invincible har mycket färre humorinslag än den hade i starten och har ersatt dem med allvarlig såpa istället. Det är synd för ärligt talat är Kirkman mycket bättre på humor än såpa: Han har en fin tajming i sina skämt och är bra på mysiga komedi-inslag. Så jag saknar balansen mellan det lättsamma och det allvarliga som länge fanns i Invincible för nu har det senare tagit över så gott som helt.

Dessutom har Kirkman ett antal tics/klichéer som är lite tröttsamma i längden, som att han är anhängare av manusskolan som lär ut att om du har med en superintelligent superhjälte som i början verkar vara god så måste denne alltid förr eller senare att visa sig vara ond, eller åtminstone falla offer för sin intelligens och därmed komma på kant med det goda. Har vi sett det förut? Ja, vi har sett det förut.

Men jag fortsätter att läsa, och nästa år misstänker jag att Invincible – The Ultimate Collection Volume 10 lär dyka upp i brevlådan som ett…tja, som ett brev på posten. Och jag lär läsa den också, och eventuellt skriva ett litet inlägg där jag säger att serien fortfarande är trevlig men att den har blivit sämre jämfört med hur den började. Dvs jag kommer precis som Kirkman bli lite tjatig!

The Walking Dead: Att vara eller inte vara

Postat den

The Walking Dead 10 - omslag

Bok två i senaste recensionspaketet från Apart visade sig vara nästa del i förlagets långkörare och paradtitel: Robert Kirkman/Charlie Adlards The Walking Dead. Tionde volymen på svenska, och jag har svårt att komma på om det finns någon annan amerikansk serie som på samma sätt getts ut lika länge på svenska i bokformat. Hur som, bra jobbat!

I Att vara eller inte vara (precis som i den amerikanska utgåvan har varje volym sin egen undertitel, något jag tycker är mycket trevligare än det opersonliga volym 10) lider Rick fortfarande svårt efter sviterna av upplösningen i den åttonde volymen, när det lilla samhället han och hans familj+vänner byggt upp förstördes. Men hans överlevnadsinstinkter börjar vakna till liv igen, och den passivitet som präglade honom i volymen innan har gått över. Och på något sätt accepterar han nu sin våldsamma sida, den del av honom som gör att alla civiliserade tankar och numera gammeldags moraliska invändningar när som helst kan glömmas bort. Från att från början ha försökt göra det moraliskt rätta har han nu insett att det är helt oväsentligt när det gäller hans egen men ännu mer Carls överlevnad.

De andra runt omkring honom har märkt samma sak och reagerar på olika sätt: Carl uppskattar det eftersom han själv känner samma sak, Michonne noterar det utan att kommentera, medan Dale istället ser det som att Rick nu i sin oförutsägbarhet är lika farlig att umgås med som zombierna och därför vill ge sig av på egen hand.

Rick i gammal (god?) form

Rick i gammal (god?) form

Så efter den långa episoden på fängelset där ett nytt liv långsamt byggdes upp är det fortfarande sönderfallet som står i centrum här. Allting runt Rick vittrar, inklusive han själv, och att gruppen fortsätter sin resa känns mest som om de inte vet någonting bättre att ta sig före. De har ett mål, Washington, men det är uppenbart att de egentligen inte bryr sig så mycket om det och möjligheten att där finna lösningen på vad som egentligen orsakade zombie-pesten; de förflyttar sig eftersom att stå stilla är detsamma som att ge upp.

Så det är eländigt värre, och inte ens tidigare bipersoner som skildrats förhållandevis lyckligt slipper undan. Det blir nästan lite för mycket av det onda; jag känner när jag läser serien att jag liksom huvudpersonerna riskerar att trubbas av eftersom det bara är elände som följer på elände. Men det är förstås en av poängerna med serien: Att visa hur illa det verkligen skulle gå om en katastrof av liknande dignitet inträffade.