Etikettarkiv: Spirou

Nu i butik: Marsupilamis vrede

Postat den

Marsupilamis vrede - omslag

Det var inte meningen från början att det nya Spirou-albumet skulle vara med bland infon om aktuella serier som just nu finns i butik att köpa, men, tja, jag såg den på Pressbyrån igår och köpte den så…🙂

Alltnog, Marsupilamis vrede är alltså nummer 54 (i Sverige) i den ”ordinarie” Spirou-utgivningen, dvs de album som inte är en del av Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten som i teorien är helt fristående böcker. Men den skillnaden är rätt diffus numera, med tanke på att det både i Marsupilamis vrede och i de tidigare albumen av Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar) glatt refereras till händelser i specialalbumen. Så det är nog bäst att inte fundera alltför mycket på skillnaderna.

Och det behövs verkligen inte för Vehlmann/Yoann fortsätter att skriva bra underhållning, och jag gillar att de nu också vågar (får?) använda sig fritt av persongalleriet från Spirou: Nickes kontor med Gaston och de andra, den alltid villige men aldrig lyckosamma kontraktsskrivaren direktör Gyllenhammar, och nu alltså även den tidigare Spirou-tecknaren André Franquins mest kända tillskott till serien: Marsupilami.

Marsupilamis vrede - Direktör Gyllenhammar

Marsupilamis vrede skiljer sig rätt markant i sin handling från de senaste albumen som fokuserat på action och äventyr. Här är det istället fokus på relationer och känslor, med en Nicke som är frustrerad över att Spirou inte tar Nickes jobb på allvar, men framförallt ett drama med på ena sidan Spirou & Nicke och på den andra marsupilami (svårt val här om jag ska skriva med stor eller liten bokstav, med tanke på att det handlar om den specifika marsupilami som vi sett tidigare i serien och som aldrig fått ett eget namn…).

Marsupilamis vrede - MarsupilamiJag vill inte avslöja för mycket om handlingen men jag kan säga att Vehlmann får till en trovärdig förklaring på varför inte marsupilami synts till i serien på många år, och att förklaringen dessutom gör de starka känslorna begripliga.

Faktum är att det här är ett av de allvarligare Spirou-albumen jag läst, inklusive special-albumen,  och att den seriösa tonen känns fullkomligt naturlig med tanke på vad som hänt/händer. Sen är albumet också väldigt roligt; Vehlmann balanserar mellan allvar och komik på det hittills mest lyckade sättet av alla Spirou-serier han skrivit, ordinarie som speciella böcker.

Så om ni någonsin gillat Spirou, köp det här albumet. Det är billigt, det är en smula längre än de senaste varit, det är känslomässigt väldigt tillfredställande, och Yoann fortsätter att teckna bra, framförallt suggestiva scener. Och, som sagt, räkna inte med en enklare historia jämfört med special-albumen för det är det inte🙂

Leopardkvinnan

Postat den

Spirou - Leopardkvinnan - omslag

Leopardkvinnan är en direkt fortsättning på förra årets Operation Fladdermus: Samma serieskapare (Yann står för manus, Oliver Schwartz för teckningarna), samma miljö (Belgien på 40-talet), och en fortsättning på historien är det också, med många referenser till det tidigare albumet. Lite konstigt egentligen när jag tänker närmare på det eftersom sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av … var tänkt att ge diverse serieskapare möjligheten att göra sin egen version av Spirou, utan att behöva tänka på kontinuitet och dylikt, men nu har Yann & Schwartz alltså gjort två volymer med en utlovad tredje, De svarta hostiornas herre, som ska ta vid där Leopardkvinnan slutar. Om man därtill lägger att Émile Bravos Porträtt av hjälten som en oskuldsfull ung man i praktiken också hör till sviten börjar det mer likna en alternativ version av Spirou istället för en engångshändelse.

Men eftersom jag haft trevligt när jag läst böckerna tänker jag inte klaga🙂

Så, med den lilla bakgrundsdiskussionen, vad är Leopardkvinnan för en serie?

Andra världskriget har slutat, och trots den bitvis lyckade insatsen för motståndsrörelsen har det inte gått bra för Spirou. I brist på bättre jobbar han återigen som piccolo på hotell Moustic men han gör ett uselt jobb; kriget och minnena av flickan Audrey har satt sina spår, och han dränker sina sorger med hjälp av sprit. Så när en av hotellets gäster, en gammal storviltjägare, överfalls av en kvinna utklädd i leopardpäls och Spirou av en slump blir indragen är det bara till det bättre eftersom det ger honom chansen att fokusera på någonting annat.

Spirou - Leopardkvinnan - alkohol

En inte helt lycklig Spirou på väg att dras in i ett nytt äventyr

Plotten i Leopardkvinnan är inte den starkaste; efter att ha läst en hel del serier där Yann stått för manus skulle jag säga att det är ungefär som väntat. Hans historier känns ofta lite hattiga, med lösryckta scener som placeras i rad utan riktigt flyt. Däremot är han bättre på dialog, så jag tror man ska läsa hans serier mer för just dialogerna och enstaka scener snarare än för en spännande historia (det dramatiska omslaget till trots, i det här fallet). Och jag tycker definitivt det här albumet är mer lyckat än Operation Fladdermus; mixen av skämt och allvar känns betydligt bättre balanserad här.

Schwartz bidrag är precis som i Operation Fladdermus alldeles utmärkt, med teckningar som påminner både om de riktigt gamla Spirou-albumen men också mer moderna tecknare som Yves Chaland (hans Freddie Lombard är svår att inte associera till) eller för den delen än mer stiliserade tecknare som Daniel Torres och Francesc Capdevila/Max. Så, mycket trevliga illustrationer tycker jag, och dessutom i en som vanligt excellent fysisk förpackning!

Ett äventyr med Spirou och Nicke av … fortsätter att underhålla; jag gillar verkligen den här bokserien, och även om Leopardkvinnan inte är den bästa boken i serien (det tycker jag redan nämnda Porträtt av hjälten… och Lewis Trondheim Panique en Atlantique, tyvärr inte på svenska, är) så befinner den sig i mittskiktet. Helt okej underhållning skulle jag säga, och om man gillat de tidigare böckerna ska man absolut ta och kolla in den här också.

Spirou - Leopardkvinnan - de Beauvoir

Våra hjältar stöter på ett berömt författarpar i Paris

Härnäst (kanske, kan bli någonting annat emellan): En annan klassisk serie anammar samma idé som Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, och den gör det med ett mycket lyckat resultat🙂

Operation Fladdermus

Postat den

Ser man på, förlaget Cobolt fortsätter att ge ut special-böckerna om Spirou; jag var väldigt glad när de gav ut Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man förra året eftersom jag tycker det är kanske det bästa i hela sviten, men jag måste erkänna att jag kände mig osäker på om det skulle sälja tillräckligt för att det skulle komma flera. Men:

(Något beskuret pga att boken är större än min scanner)

(Omslaget något beskuret pga att boken är större än min scanner)

Så, vad handlar Operation Fladdermus om? Tja, om nu inte omslaget är tydligt nog så kan jag meddela att albumet är en (fristående, manusförfattaren Yann och tecknaren Schwartz har haft fria händer att göra vad de vill) fortsättning på Porträtt av hjälten…, åtminstone i den bemärkelsen att den Spirou och den Nicke vi får se här känns som några få år äldre versioner av dem vi såg tidigare.

Spirou är inte längre lika naiv; han arbetar fortfarande som piccolo på samma hotell som numera är tyskt högkvarter i det ockuperade Belgien, men han gör det för att kunna spionera på tyskarna och hjälpa motståndsrörelsen. Ung är han och inte alltid helt eftertänksam, men han har nu tydligt tagit ställning jämfört med den yngre versionen som ännu inte hade bildat sig några egna uppfattningar om världen.

Nicke i sin tur är mer öppen med sitt motstånd mot tyskarna, och är därför mycket misstänksam mot sin tidigare vän Spirou eftersom denna verkar vara en kollaboratör. Han har inte gått med i motståndsrörelsen, men när en allierad pilot dyker upp på hans rum ser han det som sin självklara plikt att hjälpa denne.

Jag skrev om den här boken för fem år sedan, efter ha läst den på danska, och jag var inte så imponerad. Nu, efter ha läst den igen, har jag ändrat mig?

Nja, en smula. Det som gör boken intressantare den här gången är helt enkelt att de svenska översättningarna har gjorts i rätt ordning, så att jag nu har Porträtt av hjälten… som en bakgrund/introduktion till OperationFladdermus. Det gjorde att den här läsningen inte kändes lika lösryckt som förra gången, vilket är ett klart plus. Spirou och Nicke utvecklas över de två böckerna, även om de inte ändras så mycket i den här enskilda boken.

Men jag tycker fortfarande att den inte håller ihop, manusmässigt. De mycket allvarliga delarna, som judeförföljelsen, nazisternas tortyrmetoder, och den stenhårda och obönhörliga behandlingen av misstänkta kollaboratörer tycker jag skär sig alltför mycket mot småskämten, den rätt meningslösa skildringen av tyskan Schickengrüber som blir Nickes älskarinna, den lättsamma stämningen i vissa scener. Det går att blanda allvar och komedi (jag menar, jag älskar ju vissa av Garth Ennis serier som blandar lika vilt), men jag tycker helt enkelt inte att Yann klarar av det, med resultatet att jag omväxlande irriterar mig på saker som känns betydelselösa och saker som känns som tillagda för att ge albumet en känsla av tyngd, av allvar.

Så de delarna tycker jag ungefär lika mycket om som förra gången. Men en sak jag inte tog upp i min förra recension var att i mina invändningar mot Yanns manus glömde jag att säga att Schwartz teckningar däremot är tveklöst godkända, i sin blandning av tidiga Spirou-serier och en mer modern sensibilitet. Och det samma gäller presentationen av boken: Den ser och känns mycket trevlig att läsa och att hålla i handen, och det är inte oviktigt när det gäller ett visuellt medium som serier😉

Ett typiskt metaskämt i boken; just Tintin är med på flera plan i serien, både som här med inslag från serien och som ett diskussionsämne för karaktärerna som läser Tintin och har åsikter om Hergés eventuella samarbete med nazisterna

Ett typiskt metaskämt i boken; just Tintin är med på flera plan i serien, både som här med inslag från serien och som ett diskussionsämne för karaktärerna som läser Tintin och har åsikter om Hergés eventuella samarbete med nazisterna

Slutomdömet blir att köp först Porträtt av hjälten…, och sen, om du vill läsa mer i en liknande miljö, läs den här. Och är du fortfarande sugen på mer så kan du precis som jag gör hoppas att översättningarna fortsätter, och med lite tur blir nästa bok La Femme Léopard, det senaste albumet i sviten, med samma skapar-par som här och med en handling som tar vid 1946, året efter krigets slut. Den finns på danska men jag har inte köpt det eftersom jag optimistiskt väntar på en svensk utgåva istället🙂

Skatten i Alexandria

Postat den

Skatten i Alexandria - omslag

Jahapp, ser man på, ännu ett Spirou-album på svenska. Eftersom det är Egmont som stor för utgivningen är det förstås den ”vanliga” Spirou-serien som fått påfyllning (de två (!) andra svenska förlagen som ger ut Spirou har hand om andra varianter av Spirou): Skatten i Alexandria heter album nr 53, och det är återigen Vehlmann som står för manuset och Yoann för teckningarna.

Nu, i och med parets fjärde album i sviten, känns det som om de funnit sin egen bekväma form, efter de mer experimenterande tre föregående:

  • Teckningar av Yoann i en modern fransk stil. Runda linjer och en mer suggestiv färgläggning än de tidigare tecknarna (Munuera hade också en modern stil men av en annan typ, och han avpolletterades snabbt från serien efter dålig försäljning).
  • Huvudkaraktärer som ser ut och uppträder en smula vuxnare än förut. Både Spirou och Nicke är inte längre de unga individerna som kämpar mot en vuxnare omvärld från förr, de ser lite resligare ut och de resonerar på ett annat sätt. Att sen Spirou i det här albumet mest har på sig sin gamla klassiska piccolo-uniform förklaras den här gången av yttre omständigheter🙂
  • En mer realistisk värld. I förra albumet, I Vipers klor, tyckte jag att de realistiska inslagen kändes malplacerade, men den här gången när de är ännu tydligare tycker jag att de fungerar mycket bättre.
  • Ett avspänt förhållande till seriens klassiska status. Jag har redan nämnt Spirous kläder, men här dyker också upp inslag från Franquins period, där exempelvis Gaston skymtar förbi, Tome/Janrys maffiaboss Vito, och från nya tider, som personer från Vehlmann/Yoanns eget special-album De förstenade jättarna. Det känns inte som tillkämpade inslag, bara som en sympatisk påminnelse om att personerna har en historia, de har varit med länge.
  • En handling som egentligen är mycket traditionell, precis som Vehlmanns manus brukar vara. Skattjakten i det här albumet skulle kunnat hänt i vilken som helst av de tidigare erorna egentligen; det är detaljerna och personskildringen som känns modernare.
  • Humor som fungerar bäst när den händer i små stickspår, som Spips kommentarer och plötsliga avbrott i handlingen som krypskyttens förtvivlan här.

Skatten i Alexandria - exposition

Så att läsa Skatten i Alexandria kändes gemytligt, en avkopplande stund med några gamla kompisar som fräschat till sig. Jag saknar kanske lite av det vildvuxna i deras första ordinarie album, Zarkonerna anfaller, men Skatten i Alexandria är ändå betydligt mer helgjutet. Och som sagt, plus till Vehlmann/Yoann för att inslagen från det krigsdrabbade afrikanska landet Aswana fungerar, och till och med lyckas ge en mycket förkortad men ärlig bakgrund till eländet.

Och sen ser jag fram mot nästa album, det ska bli spännande att se var det tar vägen med tanke på avslutningen av det här😉

Klassiska hjältar i miniformat

Postat den

Två-för-en idag,  dvs två serier som påminner väldigt mycket om varandra i utformning och innehåll: Lucky Luke-album 87 med titeln En cowboy blir till och Den unge Spirou nr 16 med titeln Är du lite uppblåst?. Båda böckerna inleds med en kort episod på några sidor som sedan följs av ensides-skämt, båda har i huvudrollen en av de stora klassiska europeiska seriehjältarna men här som liten pojke, båda utgivna på mindre förlag (mer om det senare), och båda rätt halvdana om jag ska vara ärlig. Lite mer detaljerat om respektive album:

Lucky Luke - En cowboy blir till - cover

En cowboy blir till är så vitt jag vet det första albumet med en ung LL så den inledande historien beskriver hans bakgrund; hur han hittas föräldralös efter att hans vagntåg blivit överfallet, och hur han senare adopteras av den tuffa men kärleksfulla Martha. Så Achdé som står för både manus och teckningar har här chansen att utbrodera sig om vem LL verkligen är, hur hans familjesituation ser ut, med mera, med mera, dvs allt som tidigare varit okänt (LL är i tidigare serier en person som aldrig någonsin avslöjar någonting om sitt privatliv).

Tyvärr gör han ingenting med den idén för så fort som han klarat av den minimala bakgrundshistorien är resten av serien de allra enklaste skämtsidor man kan tänka sig: Lucky Luke är en hejare på att skjuta med slangbella; han och hans vänner Dopey (som har som enda egenskap att han är korkad) och Orkan-Lisa (en klon på Calamity Jane men utan dennes egensinniga karaktär, och som här förvandlats till någon man ska roas av för att hon trots att hon är en flicka så gör hon pojkaktiga saker) går på äventyr hos indianerna; det skämtas om nedgrävda krigsyxor; det skämtas om skunkar. Kort sagt, det saknas så gott som helt överraskande skämt, men det finns däremot en hel del som känns smått unkna i sin gammalmodighet.

Lucky Luke - En cowboy blir till - Rök

Så jag tror att Achdé ska hålla sig till teckningarna och lämna manusskrivandet till andra. Jämfört med albumet innan, Bröderna Dalton slår vad, där Pennac & Benacquista stod för manus, är det här mycket sämre. Tyvärr.

Spirou - Är du lite uppblåst - cover

Är du lite uppblåst? är bättre, tveklöst, men jag är inte säker på om jag skulle kalla det för ett bra album. Det är ungefär som alla andra album i sviten om den unge Spirou ett habilt hantverk gjort av två serieskapare (Tome & Janry, manus & teckningar) som jag helt klart inte är på samma våglängd som.

Janrys teckningar är helt OK men jag kan inte låta bli att tycka att de är lite röriga och oharmoniska i sin sena Franquin-stil. Jag har svårt att peka på exakt vad det är som stör mig, men jag ska ärligt erkänna att ibland får han ändå till det här och där.

Tomes manus största brist är det som jag nämnt tidigare, nämligen den jobbiga sexfixeringen. Men den här gången är det bättre på den punkten så jag ska inte klaga på det alltför mycket (även om givetvis en strandepisod självklart måste innehålla en sexig mkt lättklädd Spirou-mamma i poser som tagna ur Playboy på 60-talet, och omslaget är i gammal ”god” stil). Är serierna roliga? Nja, de är ok; det finns en del genuint roliga sidor men de allra flesta är relativt menlösa. Bättre än Achdé är det dock i princip hela tiden, men så har också Tome & Janry haft många album på sig för att trimma in stilen😉

En av de bättre sidorna

En av de mer lyckade sidorna

Och slutligen, förlagen, som kanske är det intressantaste med de här två albumen. Lucky Luke är precis som förra albumet utgivet på Albumförlaget som verkligen har en hög utgivningstakt på serier. Jag vet inte hur det hela går ihop ekonomiskt, och som jag skrivit tidigare har jag helt klart inte samma smak, men jag är imponerad över ambitionsnivån. Plus att det är roligt att någon fortsätter att satsa på den här typen av serier i Sverige!

Spirou-albumet är däremot utgivet av ett nytt förlag, åtminstone för Sveriges del. Mooz Förlag AB heter det, och finns sedan tidigare i Danmark, och det här är som sagt det första försöket med utgivning på svenska. En titt på vad de redan gett ut på danska avslöjar att deras utgivning kanske inte är den mest spännande och moderna, med Spirou, Blårockarna, Gaston, Knasen, Zits, med mera, men det är precis som med Albumförlaget väldigt trevligt att någon iallafall försöker bredda den svenska serieutgivningen.

Och precis som Albumförlaget har de också satt prisnivån högre än vad den här typen av album traditionellt kostat i Sverige, någonting som jag tror är nödvändigt för att utgivningen ska kunna löna sig. Sen är det lite komiskt tycker jag att med den i det stora rätt skrala svenska översättningen av europeiska serier har vi nu tre olika förlag som alla ger ut Spirou i olika tappningar…

Summa summarum, två knackiga album (ett mer så än det andra), där jag mer uppskattar deras blotta existens än deras innehåll. Alltid något!

Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man

Postat den
Spirou - Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man - omslag

Boken är liiite för stor för att helt få plats i min lilla scanner, så kanterna är en smula avhuggna tyvärr

Dags för nästa SiS-album, liksom Linda och Valentin-albumet utgivet på Cobolt förlag: Spirou – Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, skriven och tecknad av Émile Bravo. Det här albumet är förstås som den som brukar läsa den här bloggen nog redan förstått en av böckerna i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av X, dvs böcker där serieskapare får göra sin egen version av Spirou, utan samband med den ordinarie utgivningen. Allt presenterat i ett mycket lyxigare utförande än de vanliga Spirou-albumen vi sett här förut, vackert inbunden och i ett större format.

Hittills har man fått leta sig utanför Sverige för att läsa dem; själv har jag läst de sex första på danska och recenserat dem alla här förut. Eftersom just den här boken var den som sist översattes till danska är det också den som jag mest nyligen recenserat, närmare bestämt för nästan exakt ett halvår sedan då jag berömde Portræt af helten som troskyldig ung mand och avslutade min recension med en förhoppning om att en dag kanske den skulle finnas att köpa på svenska. Ärligt talat trodde jag nog inte att det någonsin skulle hända, och framförallt inte att det skulle bli så snart! Så ta först och läs den tidigare recensionen; här följer några reflektioner efter att just ha läst den igen.

Det här är definitivt den mest ambitiösa och också mest lyckade boken i sviten, och omläsningen förstärker bara det intrycket. Den mycket unga Spirou som skildras är en typisk ung tonåring: I endera stunden en person med mycket vuxna drag, som när han leder småkillarna i deras fotbollsmatch, för att i nästa istället vara lika barnslig som de när han hoppar in i spelet och bokstavligen kör över dem med sin mycket större kropp. För att inte tala om hans små tappra försök till en dejt med den politiskt mycket mer medvetna flickan från hotellet; lika gammal som han i år räknat kanhända, men väldigt mycket äldre när det gäller erfarenheter. Spirou är blyg, rodnar ofta, och är pinsamt medveten om att han egentligen inte har en aning om hur han ska uppträda tillsammans med henne.

Spirou - Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man - Nationalitet

En nackdel med Bravos komplexa manus: Enstaka sidor gör inte serien rättvisa, vare sig vad gäller de allvarliga eller de humoristiska (och rolig är den) delarna:-/

Det som är så sympatiskt med Bravos skildring av Spirou är hur välmenande den föräldralösa pojken är. Han vet inte så mycket om det storpolitiska maktspelet som pågår, dagarna innan andra världskrigets utbrott, men när han förstår att det faktiskt är viktigt, alldeles på riktigt, så gör han sitt bästa för att bättra på sina kunskaper för att vara säker på att han gör det rätta. Och hans välmenta men naiva inställning gör också att han undviker de ideologiska fällorna som många andra i hans omgivning, barn som vuxna, faller i (inklusive den påtänkta flickvännen).

Det jag också la märke till mer vid den här läsningen var den lyckade skildringen av hur Nicke och Spirou knyter an, och jag gillar infallsvinkeln med den vuxnare och mer världsliga Nicke som blir vän med den yngre och mer välmenande Spirou. Och Spip var lika tragisk/skrämmande/neurotisk/oroväckande som förra gången jag läste boken. Brrr! Så läs den här för allt i världen; det är en suverän bok, till och med om man aldrig läst ett Spirou-album förut. Vi får se vilken som blir den nästa boken i sviten som översätts till svenska; själv hoppas jag på Trondheims underbara Panique en Atlantique eftersom det finns alldeles för lite av Trondheim på svenska🙂

 

Portræt af helten som troskyldig ung mand

Postat den

Portræt af helten som troskyldig ung mand - Omslag

Så var det till slut dags för det sista albumet i serien Ett äventyr med Spirou och Nicke av…Portræt af helten som troskyldig ung mand, skriven och tecknad av Émile Bravo. Eller sista och sista, det sista av de sex albumen i serien som blivit översatt till danska alltså men det fjärde i utgivningsordning.

Och faktum är att ordningen spelar roll här. Serien är tänkt som en möjlighet för serieskapare att göra vad de vill med Spirou och hans värld, men album fem, Operation Flagermus, är i mångt och mycket en fortsättning på det här albumet. Liknande miljöer, liknande setup, liknande realism. Faktum är att de två albumen är alldeles för lika, och att om jag hade läst albumen i den ordning de kom ut så hade jag varit mycket mer kritisk mot Yanns manus. Egentligen inte för att det kopierar så mycket från Bravo (som nazisminslagen, romantiken, med mera), utan för att Bravo är så överlägsen i allt och att Yanns version därmed känns som en mycket meningslös och trött kopia av förlagan.

För där inslagen av realism i Yanns serie kändes påklistrade och inte naturligt smälte samman med resten av serien lyckas Bravo istället helt med exakt dettaPortræt af helten som troskyldig ung mand - Omplåstring. Här möter vi en yngre Spirou som är mycket naiv vad gäller de storpolitiska skeendena men med hjärtat på det rätta stället. När gänget med småpojkar som han spelar fotboll med oupphörligen börjar slåss med förevändningar som ”Din pappa är kommunist/fascist/spanjor/…” blir han upprörd och stoppar dem, men inte för att han tycker de framför politiskt undermåliga argument utan för att de ska spela fotboll och inte hålla på att bråka om vad deras föräldrar är för ena. När han blir inblandad i Tyskland och Polens förhandlingar för att undvika krigsutbrottet vet han egentligen inte så mycket om den politiska bakgrunden, bara att han inte vill att det blir krig. När han lär känna den unga flickan Kassandra som jobbar på samma hotell och som tvärtom är ytterst involverad i politiken så köper han inte hennes argument rätt upp och ner bara för att han är en smula kär i henne (och hon i honom), men han lyssnar gärna på vad hon säger och vill lära sig mer.

Kort sagt, där Yanns försök till realism poppar upp i handlingen utan att lyckas förankra dem som ett naturligt inslag känns det i Bravos serie som ett fullständigt självklart inslag: Portræt af helten som troskyldig ung mand är en utmärkt skildring av en mycket riktigt troskyldig ung man i Belgien under tiden före andra världskrigets utbrott. Den grasserande antisemitismen skymtar till men utan att som hos Yann dunkas i huvudet på läsaren; den mycket söta och oskyldiga kärlekshistorien är finkänsligt skildrad till skillnad från Yanns version där flickan Audrey enbart känns som att hon lagts till för att Yann ska visa att i den här serien kan Spirou minsann bli kär också (och att hon är judinna gör att Yann kan slå två flugor i en smäll: Ett kärleksintresse som dessutom automatiskt blir tragiskt pga omständigheterna).

Portræt af helten som troskyldig ung mand - Politik

Så ett riktigt bra manus, men hur är det med teckningarna?

Jodå, de är också bra. Bravos stil känns modernt fransk, på ett bra sätt, som anknyter till klassiska belgiska serier utan att för den skull kännas som en pastisch. Framförallt är han bra på ansikten; figurteckningen drar lite åt det stela hållet men det uppvägs med råge av de rörliga minerna. Färgskalan går åt det murrigt brun-beiga hållet som känns rätt här, med en serie som huvudsakligen utspelar sig på ett konservativt hotell som inte direkt är kända för sina vågade färgval😉

Portræt af helten som troskyldig ung mand har av alla jag känner som läst den här Spirou-avknoppningsserien utmålats som den bästa av de sex albumen och jag kan bara hålla med. De tre första är alla gjorda i en stil som mest utmärks av att serieskaparna tänkt sig ett vanligt Spirou-album men med lite ”vuxnare” inslag, med resultatet att de är en trevlig förströelse men inte mycket mer än så. Det fjärde, dvs det här, är en förträfflig serie som råkar ha en från annat håll känd karaktär i huvudrollen men som kan stå alldeles utmärkt på egna ben, som det femte bara är en sämre kopia av.

Det sjätte albumet, Trondheims Panik på Atlanterhavet, kanske är det som är närmast kvalitetsmässigt, i sin mycket typiska Trondheimska blandning av humor och kaos, men det är så annorlunda jämfört med de andra att det känns som en helt annan serie🙂

Intressant har det varit att läsa de här sex böckerna, det är bara synd att de inte också finns att få tag på på svenska. Men vem vet, de kanske dyker upp en dag, och om inte så tycker jag man absolut ska läsa Portræt af helten som troskyldig ung mand, det är den värd!

Portræt af helten som troskyldig ung mand - Möte

Det första mötet

PS. Bonuspoäng till Bravo för den egentligt djupt tragiska skildringen av Spip; Spip har aldrig varit intressantare/mer neurotisk/skrämmande än här! DS.