Etikettarkiv: Spirou

Hoppets tid

Postat den

Spirou - Hoppets tid 1 - omslag

Det här albumet har jag sett fram emot ända sedan jag hörde talas om det för några år sedan: Émile Bravo, mannen bakom Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, det bästa albumet i sviten extraordinära äventyr med Spirou, planerade att fortsätta sin serie. Och inte nog med det, fortsättningen skulle bli ett album på flera hundra sidor! Nu är serien här, eller rättare sagt den första delen av fyra i vad som kallas Hoppets tid; även i Frankrike verkar det som om att vänta på att hela serien blir klar och sedan ge ut en löjligt tjock bok inte skulle vara en bra idé, försäljningsmässigt 😉

Så vad bjuder Bravo på den här gången, efter att så förtjänstfullt ha skildrat Spirou som en ung, godhjärtad men naiv pojke?

Serien tar vid omedelbart efter slutet på den förra, dvs precis innan andra världskriget bryter ut. Spirou fortsätter sina försök att lära sig mer om politik efter att ha lärt känna Kassandra, men det är inte lätt i en omgivning där så gott som alla påverkas av fördomar och propaganda, till och med små barn. Och sen, när kriget bryter ut, blir det värre när till och med personer som Nicke dras med i tidsandan:

Spirou - Hoppets tid 1 - mc

Jag blir lika imponerad den här gången av hur Bravo lyckas ge fullständigt realistiska porträtt av både Spirou och Nicke, inklusive hemska krigsupplevelser när de tar hand om lemlästade och döda soldater, som ändå aldrig känns malplacerade i en klassisk fransk-belgisk humoristisk (för jo, serien är rolig också) äventyrsserie. Samma sak med politiken där det avhandlas kommunism (inklusive stridigheterna apropå hur Sovjetunionens variant ska ses), nazism, katolska kyrkan, scoutrörelsens kluvna inställning till nationalism där man är mot nazismen men ändå på sitt sätt uppskattar dess hyllning av fosterlandet, belgiska befolkningens likaså kluvna inställning till ockupationen eftersom nazisterna i alla fall ”…sköter sig exemplariskt…”.

Med andra ord, det är späckat med tungt innehåll, men Bravo är skicklig på att använda sig av små detaljer för att visa vad som pågår. ”Show, don’t tell” är precis vad han gör när han använder sig av seriemediet i scener som den där Spirou räddar Nicke från att bli nerskjuten på gatan av en nazist, och där en belgisk polis som bevittnar det hela med sitt icke-agerande och några korta enkla repliker ändå ger en fyllig kommentar på ockupationens villkor.

Ok ok, nu låter det allvarligt igen, så det är nog bäst att jag poängterar igen att Bravo så förtjänstfullt lyckas med att väva in humor i det hela. Som här, där Nicke som nyanställd på tidningen Le Soir (Tintins, egentligen Hergés, sejour på Le Soir refereras till flera gånger i serien) som övertagits av nazistvänliga redaktörer:

Spirou - Hoppets tid 1 - Le Soir

Men även här, i en scen som huvudsaklig verkar avsedd för humorns skull, bygger Bravo vidare på Nickes personlighet. I serien är Nicke visserligen vuxen medan Spirou ännu bara är en tonåring, men de agerar närmast tvärtom: Spirou försöker resonera sig fram till hur man bäst handlar i en komplicerad omvärld, medan Nicke är betydligt mer impulsiv och inte bekymrar sig nämnvärt över det längre perspektivet, och att Le Soir kollaborerar med den nazistiska ockupationsmakten bekymrar honom inte nämnvärt. Nazist är han inte, men han funderar heller inte alltför mycket på vad de egentligen står för. Och med tanke på hur den här första delen slutar anar jag att Nickes personliga utveckling kan stå ännu mer i fokus i nästa del…

Som avslutning kan jag bara säga igen att det här är ett riktigt bra album som man inte alls behöver vara en fan av Spirou för att läsa; som skildring av hur nazismen påverkar några belgare är den suverän, både som underhållning och som tankeväckande läsning. Så läs den, och sen är det bara (Argh!) att vänta på nästa del som ska komma nästa år.

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. En lite lustig sak med fortsättningen på Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man är att det redan finns en fortsättning, närmare bestämt Yann & Schwartzs svit av Spirou-album där framförallt Operation Fladdermus uttryckligen refererar till händelser i Bravos album, och som också den skildrar Spirou vid tiden av andra världskrigets utbrott men med helt annan handling än Hoppets tid. Så nu har vi alltså ett alternativ-Spirou-album som i sin tur gett upphov till två olika alternativ-alternativ-Spirou-universum. Det börjar bli komplicerat!

PPS. Bravos fortsättning är överlägsen Yann & Schwartzs. Men det har nog redan framgått att jag tycker så 😉

Ljuset från Borneo

Postat den

Ljuset från Borneo - omslag

Det händer mycket med Spirou nuförtiden. Ljuset från Borneo är det tionde albumet i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke som jag recenserar (varav det sjätte på svenska) och det kommer nya delar i Frankrike i en närmast rasande takt; det kommer fortfarande nya album i den vanliga sviten gjorde av Yoann/Vehlmann; Tome/Janry stretar på med albumen om den unge Spirou; José Luis Munuera gör serier om Zafirs dotter Zandra (det andra albumet kommer i höst i Frankrike); det finns ett antal album gjorde för enbart den holländska marknaden; diverse biserier som kortare historier gjorde av Yoann/Vehlmann har sin egen albumserie; det finns fristående album som det nyss till engelska översatta His Name Was Ptirou om inspirationen bakom den första versionen av Spirou.

Och jag gillar det! Det känns som en fransk/belgisk/holländsk version av hur superhjältar alltid använts i USA: En (eller flera) huvudserier, och sen diverse avknoppningar som kommer och går beroende på hur framgångsrika de är, med varierade upphovspersoner. Det kan bli för mycket men eftersom det är så pass ovanligt för den här typen av serier ger det Spirou en alldeles egen charm när det finns så många versioner att välja bland. Och även med en för europeiska serier ovanligt hög utgivningstakt är det förstår inte i närheten av den överexponering som drabbar de största superhjältarna som exempelvis Batman eller X-Men; när han varit som mest populär har det känts som om hälften av alla serier i USA är Batman– och/eller X-men-relaterade.

Trevligt nog för min del är dagens album, Ljuset från Borneo (manus: Frank Pé & Zidrou, teckningar: Frank Pé), ett av de allra bästa av de nya serierna. I albumet får vi återse huvudpersonerna från Franquins sista Spirou-serie, Bravo the Brothers (ingår i Raffel med Zafir): Den misantropiske men fantastiska djurtämjaren Noé (här översatt till det mer korrekta Noa) och hans ensemble.

Ljuset från Borneo - intro

Boken jonglerar med flera intriger:

  1. Spirou och Nicke hamnar på kollisionskurs med sin nya redaktör som vill att de anpassar sina artiklar för att tillfredsställa annonsörerna, vilket leder till att Spirou säger upp sig för. Och när han, lycklig över att inte ha någonting att göra, strosar runt på stan och får se att Noas cirkus är på besök ger han sig dit för att hälsa på och blir involverad i…
  2. Noas tonåriga dotter Vilda som dyker upp till Noas frustration eftersom han inte har mycket till över för människor eftersom han ogillar dem och tycker de är svåra att förstå sig på. Så han får den briljanta idén att hon ska bo hos Spirou istället, och som den snälla/medgörliga/lätt övertalningsbara person Spirou är går han med på det. Alltmedan…
  3. En anonym konstnär gör stor succé med sina målningar av vilddjur. Ingen vet vem som målat dem, men priserna skjuter i höjden och Nicke blir tillsagd av redaktören att ta reda på vem som målat dem. Men det kanske inte spelar någon roll, för…
  4. Greve Champignac upptäcker ett världsomfattande hot från en ny, tidigare okänd svampsort som hotar att utplåna allt annat liv på Jorden.

De här intrigtrådarna presenteras tidigt i serien och handlingen hoppar sedan mellan dem (och de andra som också dyker upp), men tack vare att albumet är längre än de andra i sviten (92 sidor, närmare bestämt), kan Pé & Zidrou ta god tid på sig och det känns inte det minsta stressigt. Tvärtom känns serien ofta sävlig och smått meditativ, med drömsekvenser och dagdrömmerier som får breda ut sig på flera sidor.

Och det är här seriens styrka ligger: Stämningen är ömsom uppsluppen, som Spirous glädje över att kunna göra precis vad han vill, ömsom melankolisk, som Noa och Vildas relation där Vilda önskar sig en pappa som kan visa kärlek medan han bara vill vara i fred och umgås med sina djur, ömsom tonårsirriterad, som Vilda och Spirous umgänge där Spirou visar sig vara oväntat framgångsrik i rollen som, tja, stödperson för Vilda.

Ljuset från Borneo - trädgårdsskötsel

Pés teckningar förtjänar också beröm. Manuset, där målningarna från det okända geniet visar sig vara den viktigaste delen av intrigen, kräver att målningarna ser spektakulära ut, och jag skulle kanske inte säga att de är fantastiska men tecknade som de är i en så annorlunda stil än serien i övrigt så fungerar det i sitt kontext. Och jag gillar verkligen Pés version av Spirou och Nicke som både ser ut som några år äldre än de vanligtvis gör, utan att de känns som en karikatyr på sina vanliga jag (om det nu är möjligt i en serie som den här, där själva grundtanken är att det ska vara en fri tolkning av karaktärerna).

Men det finns en sak som jag väldigt gärna hade sett annorlunda med manuset. Trots att serien i huvudsak känns vad jag skulle kalla för mogen (utan att vara tråkig) så är det det här med hur icke-européer skildras i den klassiska fransk/belgiska komiska äventyrsserietraditionen. Här representeras den traditionen av mörkhyade tjuvjägare i Afrika som dödar en vit europeisk djurfotograf, en arabisk shejk och en sydamerikansk miljardär. Tjuvjägarna har de sorgligt traditionella stora läpparna, medan de två rika männen är bottenlöst korkade och vulgärt nyrika som försöker köpa status genom att köpa löjligt dyra konstverk. Jag är van så jag stör mig inte så mycket, men jag känner samma för det här inslagen som jag gör för serierna om unge Spirou: Om de helt slutade förekomma skulle jag dra en stor suck av lättnad.

Fast jag tycker inte det ska avskräcka från att läsa serien för den är mycket läsvärd ändå. I det stora hela är det en serie som har en lätt sorglig grundton. Det mesta löser sig, men eftersom det är en serie som satsar på ett mer realistiskt känsloinnehåll än den vanliga Spirou-serien så erbjuds inte ett lyckligt slut för alla utan det är mer en känsla av att mycket jobb återstår, men det finns en chans att det kommer lösa sig. Så när jag slog igen boken efter läsningen var det med en belåten känsla, att det här är ett album som gör skäl för det sedvanligt påkostade formatet, dvs inbunden med bra tryck och bra papper, som alla de tidigare albumen i den här sviten förärats med 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. För den intresserade är här exempel från de där andra Spirou-serierna som producerats de senaste åren. I tur och ordning omslaget till ett holländskt Spirou-album, omslaget till en samling med korta Spirou-serier, en sida från det första Zandra-albumet (alla tagna från den engelskspråkiga bloggen Spirou Reporter), och omslaget till His Name Was Ptirou:Holländsk Spirou - omslag.jpg

Les folles aventures de Spirou - omslag.jpg

Zafirs dotter Zandra.jpg

His Name Was Ptirou - cover.jpg

De svarta hostiornas herre

Postat den

Det är dags för vad som åtminstone för mig känns som avslutningen på Yann/Schwartzs version av Spirou i och med utgivningen av De svarta hostiornas herre, ett album som tar vid omedelbart där det föregående, Leopardkvinnan, avslutades (vilket i sin tur var en fortsättning på Operation Fladdermus): Spirou, Nicke och deras nyfunna bekantskap Aniota reser till Belgiska Kongo för att lämna tillbaka en statyett till dess rättmätiga ägare, leopardkvinnorna i Urugondolo-regionen. Men de möter motstånd; landet befinner sig i en komplicerad politisk situation med rebeller som slåss mot kolonialmakten Belgien, och landets invånare befinner sig på olika sidor i kampen (eller som leopardkvinnorna, inte på någondera sidan).

Så exotiska miljöer, magi, kristna missionärer, korrupta rebeller bidrar alla till att det här känns som ett klassiskt pojkboksäventyr. Och, tyvärr, med klassiskt menar jag här inte bara de bra delarna hos sådana böcker (fart, spänning, och i det här fallet snygga teckningar), utan också alltför många av de dåliga :-/ Yanns manus är säkerligen medveten om riskerna med att låta albumet utspela sig under den koloniala tiden i Kongo-Kinshasa (fortsättningsvis Kongo) och månar om att undvika fällorna, men jag tycker inte att han lyckas så bra.

Som exempel finns Aniota med och hon är en tveklöst modern kvinna och bra skildrad tycker jag; hennes splittrade känslor inför å ena sidan livet i Belgien där hon växt upp och å andra sidan det i Kongo där hennes äldre släkting lever fångar Yann upp fint. Men sen har vi förstås alla invånarna i Kongo där klichéerna kryper fram, med leopardkvinnor som visserligen skildras i huvudsak sympatiskt men som liksom titelns hostiornas herre styrs av tro på och utövandet av magi, och rebellerna som är enklaste sortens nidbilder över potentiella militärdiktatorer. Kontentan för min del är att den enda kongolesen som skildras som en helgjuten person är just Aniota och i viss mån den lilla gatupojken Youma, dvs den enda av dem som redan tidigare lämnat Kongo (Aniota) och den enda av dem som medvetet flyr därifrån (Youma). Visst, det kan förstås vara en slump, men det känns lite unket att om du är framåt, om du är modern, om du vill leva ett fullödigt liv, då lämnar du Kongo och flyttar till Belgien…

Rebeller

Och jo, det påverkar onekligen att just Belgiens kolonialvälde i Kongo var ett av de absolut förskräckligaste, framförallt under de år kung Leopold II personligen ”ägde” landet. Att kungen skymtar till som staty i Leopoldville är säkert realistiskt, men det gör också att åtminstone jag återigen påminns om den faktiska bakgrunden till Belgiens närvaro i landet när jag läser, och att den bakgrunden helt lämnas därhän i albumet. Ingenting negativt om kolonialiseringen syns till (förutom möjligen indirekt sådan, typ korrupta byråkrater, men rebellerna framstår ändå som ett ännu värre alternativ), och när även den kristne missionären får en slags hjälteroll känns det inte alls bra.

Trots dessa klagomål och trots att Yann fortfarande är rätt svag vad gäller att få sitt manus att hålla ihop (Audrey-skildringen i de tre albumen är ett utmärkt exempel på det; varje gång hon nämns eller är med i handlingen känns det krystat) gillar jag ändå både det här albumet och de två tidigare. Tillsammans, som tre album som ger en alternativ version av Spirou och Nicke, fungerar de bättre än som enstaka album. Och som jag sagt tidigare är Yann betydligt bättre på enstaka mindre scener än handlingen i stort, och de är lika bra här som någonsin tidigare; framförallt gillar jag hur relationen mellan Spirou och Nicke långsamt växer fram på ett naturligt sätt, men också scener som de med de golemliknande monstren är bra.

Schwartz teckningar är också ett stort plus, och de har bara blivit bättre med tiden. I Operation Fladdermus kändes han som en skicklig men något osjälvständig imitatör av tidigare tecknare, men nu känns han som om han litar mer på sig själv och sin version av Spirou. Visst finns det fortfarande stora likheter med andra men nu skulle jag säga att hans teckningarna snarare är ”inspirerade av” än ”imiterande”.

Slutomdöme: Politiskt ett misslyckande, kanske mest för att politiken  huvudsakligen saknas när Spirou hamnar i ett sammanhang där jag tycker politiken nog måste åtminstone nämnas, men att läsa serien enbart ur en politisk aspekt vore orättvist. Teckningsmässigt är det en framgång, och manuset är ojämnt men har definitivt poänger som gör det värt att läsas, framförallt av Spirou-fans.

Leopardkvinnor

Nicke gifter sig

Postat den

De tre album som redan kommit ut på svenska i serien där diverse serieskapare får ta sig an Spirou och göra lite vad de vill har varit påfallande lika; de utgör mer eller mindre en sammanhängande svit med Spirou som ung man i början av sina karriär, under och precis efter andra världskriget och skulle snarast kunna kallas Spirous ungdom eller någonting sådant. Det är inget fel på det för det har varit trevlig (och när det gäller Bravos bidrag bättre än så) läsning, men med tanke på möjligheterna i upplägget skulle lite mer variation inte skada.

Men på franska (och även danska) finns det fler utgivna album, och där finns variationen, med allvarligare bidrag som det av Yoann & Vehlmann (som ledde till att de fick ta över den vanliga Spirou-serien) och ren slapstick från Lewis Trondheim. Och nu har det näst senaste albumet också nått våra breddgrader i och med albumet Nicke gifter sig, skriven och tecknad Benoît Feroumont:

nicke-gifter-sig-omslag

Det syns nog redan på omslaget att den här gången är det komedi snarare än äventyr som gäller, och det är väl lika bra att på en gång avslöja att japp, det är inte bara menat att vara roligt, det är också ett roligt album 🙂

Feroumont tar chansen att släppa loss med en historia där relationerna mellan trion Spirou, Nicke och Sickan inte är riktigt som de brukar: Nicke är hämningslöst förälskad vilket upptar all hans tid och givetvis vill han flytta ihop med sin tilltänkta, så för att inte Spirou ska känna sig ensam flyttar Sickan in till honom istället. Plus att Sickan alltid har näsa för bra historier så det är en utmärkt chans för henne att hänga på Spirou när ett mysterium med rötter i andra världskriget kickar igång…

Det som nog mest bidrar till att Nicke gifter sig är en så charmerande underhållning är hur Feroumont lyckas fånga de tres karaktärer på ett sätt som samtidigt känns korrekt med tanke på hur de uppträtt i alla tidigare serier, men som också gräver lite djupare:

  • Nicke som något äldre och lite mer världsvan än Spirou är givetvis det naturliga valet för vem som skulle kunna bli kär på riktigt, inklusive diskussioner om äktenskap och barn. Att han har ett humör som kan ställa till problem är inte heller det överraskande.
  • Spirou är något mer naiv och gammalmodig; att han blir generad inför Sickans chosefria uppträdande när hon flyttar in är självklart, men också att Sickan helt korrekt kommentarer att hans inredning är rätt gammeldags, rena femtiotalet.
  • Sickan ser att Spirou behöver stöd när han ”överges” av Nicke och rycker tveklöst in, trots hans protester, med en blandning av medlidande och egenintresse. Givetvis är det inga sexuella spänningar från hennes sida med att dela bostad med Spirou; att han kan bli generad rör henne inte i ryggen, för henne är han en god vän, ingenting annat.

nicke-gifter-sig-sambo

Dialogerna och diskussionerna mellan de tre är fartiga och underhållande, och framförallt Spirous mer barnsliga personlighet sätts på svåra prov i den här boken, med utmärkt resultat för mig som läsare men även för Spirou som nog egentligen blir glad över att han tvingas utanför sin komfortzon gång på gång.

Det finns som sagt ett mysterium i boken också, men det är mest till för att handlingen ska röra sig framåt. Därmed inte sagt att det är ett tråkigt ihopsatt mysterium, bara att den stora behållningen är den personlighetsinriktade humorn. Inklusive inte alls pjåkigt påfunna nya bifigurer, som den kriminella familjen som Spirou jagar boken igenom; bra sammansatt och jag brydde mig till och med om hur det skulle gå för dem, vilket inte händer varje dag i Spirou 🙂

Men till syvende og sist är det Spirou som är huvudpersonen, och även när det gäller den nyss nämnda familjen är det Spirous interaktion med dem som är det bästa (jag tänker inte säga exakt vad för att inte avslöja för mycket). Och det är väl passande i en seriesvit med Spirous namn i titeln (Nicke är däremot inte med riktigt så mycket som man skulle kunna tro, med tanke på bokens titel). Dessutom är det som sagt välkommet med en komisk tolkning av karaktärerna efter de mer allvarliga som vi sett på svenska hittills, inklusive utmärkta teckningar i en modern fransk stil istället för den mer tillbakablickande i de tidigare översatta böckerna, och jag ser fram mot att läsa nästa bok i sviten; den här kom ut på franska i somras men det finns som sagt redan ytterligare ett album som kom för några veckor sedan!

nicke-gifter-sig-sms

Nu i butik: Marsupilamis vrede

Postat den

Marsupilamis vrede - omslag

Det var inte meningen från början att det nya Spirou-albumet skulle vara med bland infon om aktuella serier som just nu finns i butik att köpa, men, tja, jag såg den på Pressbyrån igår och köpte den så… 🙂

Alltnog, Marsupilamis vrede är alltså nummer 54 (i Sverige) i den ”ordinarie” Spirou-utgivningen, dvs de album som inte är en del av Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten som i teorien är helt fristående böcker. Men den skillnaden är rätt diffus numera, med tanke på att det både i Marsupilamis vrede och i de tidigare albumen av Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar) glatt refereras till händelser i specialalbumen. Så det är nog bäst att inte fundera alltför mycket på skillnaderna.

Och det behövs verkligen inte för Vehlmann/Yoann fortsätter att skriva bra underhållning, och jag gillar att de nu också vågar (får?) använda sig fritt av persongalleriet från Spirou: Nickes kontor med Gaston och de andra, den alltid villige men aldrig lyckosamma kontraktsskrivaren direktör Gyllenhammar, och nu alltså även den tidigare Spirou-tecknaren André Franquins mest kända tillskott till serien: Marsupilami.

Marsupilamis vrede - Direktör Gyllenhammar

Marsupilamis vrede skiljer sig rätt markant i sin handling från de senaste albumen som fokuserat på action och äventyr. Här är det istället fokus på relationer och känslor, med en Nicke som är frustrerad över att Spirou inte tar Nickes jobb på allvar, men framförallt ett drama med på ena sidan Spirou & Nicke och på den andra marsupilami (svårt val här om jag ska skriva med stor eller liten bokstav, med tanke på att det handlar om den specifika marsupilami som vi sett tidigare i serien och som aldrig fått ett eget namn…).

Marsupilamis vrede - MarsupilamiJag vill inte avslöja för mycket om handlingen men jag kan säga att Vehlmann får till en trovärdig förklaring på varför inte marsupilami synts till i serien på många år, och att förklaringen dessutom gör de starka känslorna begripliga.

Faktum är att det här är ett av de allvarligare Spirou-albumen jag läst, inklusive special-albumen,  och att den seriösa tonen känns fullkomligt naturlig med tanke på vad som hänt/händer. Sen är albumet också väldigt roligt; Vehlmann balanserar mellan allvar och komik på det hittills mest lyckade sättet av alla Spirou-serier han skrivit, ordinarie som speciella böcker.

Så om ni någonsin gillat Spirou, köp det här albumet. Det är billigt, det är en smula längre än de senaste varit, det är känslomässigt väldigt tillfredställande, och Yoann fortsätter att teckna bra, framförallt suggestiva scener. Och, som sagt, räkna inte med en enklare historia jämfört med special-albumen för det är det inte 🙂

Leopardkvinnan

Postat den

Spirou - Leopardkvinnan - omslag

Leopardkvinnan är en direkt fortsättning på förra årets Operation Fladdermus: Samma serieskapare (Yann står för manus, Oliver Schwartz för teckningarna), samma miljö (Belgien på 40-talet), och en fortsättning på historien är det också, med många referenser till det tidigare albumet. Lite konstigt egentligen när jag tänker närmare på det eftersom sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av … var tänkt att ge diverse serieskapare möjligheten att göra sin egen version av Spirou, utan att behöva tänka på kontinuitet och dylikt, men nu har Yann & Schwartz alltså gjort två volymer med en utlovad tredje, De svarta hostiornas herre, som ska ta vid där Leopardkvinnan slutar. Om man därtill lägger att Émile Bravos Porträtt av hjälten som en oskuldsfull ung man i praktiken också hör till sviten börjar det mer likna en alternativ version av Spirou istället för en engångshändelse.

Men eftersom jag haft trevligt när jag läst böckerna tänker jag inte klaga 🙂

Så, med den lilla bakgrundsdiskussionen, vad är Leopardkvinnan för en serie?

Andra världskriget har slutat, och trots den bitvis lyckade insatsen för motståndsrörelsen har det inte gått bra för Spirou. I brist på bättre jobbar han återigen som piccolo på hotell Moustic men han gör ett uselt jobb; kriget och minnena av flickan Audrey har satt sina spår, och han dränker sina sorger med hjälp av sprit. Så när en av hotellets gäster, en gammal storviltjägare, överfalls av en kvinna utklädd i leopardpäls och Spirou av en slump blir indragen är det bara till det bättre eftersom det ger honom chansen att fokusera på någonting annat.

Spirou - Leopardkvinnan - alkohol

En inte helt lycklig Spirou på väg att dras in i ett nytt äventyr

Plotten i Leopardkvinnan är inte den starkaste; efter att ha läst en hel del serier där Yann stått för manus skulle jag säga att det är ungefär som väntat. Hans historier känns ofta lite hattiga, med lösryckta scener som placeras i rad utan riktigt flyt. Däremot är han bättre på dialog, så jag tror man ska läsa hans serier mer för just dialogerna och enstaka scener snarare än för en spännande historia (det dramatiska omslaget till trots, i det här fallet). Och jag tycker definitivt det här albumet är mer lyckat än Operation Fladdermus; mixen av skämt och allvar känns betydligt bättre balanserad här.

Schwartz bidrag är precis som i Operation Fladdermus alldeles utmärkt, med teckningar som påminner både om de riktigt gamla Spirou-albumen men också mer moderna tecknare som Yves Chaland (hans Freddie Lombard är svår att inte associera till) eller för den delen än mer stiliserade tecknare som Daniel Torres och Francesc Capdevila/Max. Så, mycket trevliga illustrationer tycker jag, och dessutom i en som vanligt excellent fysisk förpackning!

Ett äventyr med Spirou och Nicke av … fortsätter att underhålla; jag gillar verkligen den här bokserien, och även om Leopardkvinnan inte är den bästa boken i serien (det tycker jag redan nämnda Porträtt av hjälten… och Lewis Trondheim Panique en Atlantique, tyvärr inte på svenska, är) så befinner den sig i mittskiktet. Helt okej underhållning skulle jag säga, och om man gillat de tidigare böckerna ska man absolut ta och kolla in den här också.

Spirou - Leopardkvinnan - de Beauvoir

Våra hjältar stöter på ett berömt författarpar i Paris

Härnäst (kanske, kan bli någonting annat emellan): En annan klassisk serie anammar samma idé som Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, och den gör det med ett mycket lyckat resultat 🙂

Operation Fladdermus

Postat den

Ser man på, förlaget Cobolt fortsätter att ge ut special-böckerna om Spirou; jag var väldigt glad när de gav ut Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man förra året eftersom jag tycker det är kanske det bästa i hela sviten, men jag måste erkänna att jag kände mig osäker på om det skulle sälja tillräckligt för att det skulle komma flera. Men:

(Något beskuret pga att boken är större än min scanner)

(Omslaget något beskuret pga att boken är större än min scanner)

Så, vad handlar Operation Fladdermus om? Tja, om nu inte omslaget är tydligt nog så kan jag meddela att albumet är en (fristående, manusförfattaren Yann och tecknaren Schwartz har haft fria händer att göra vad de vill) fortsättning på Porträtt av hjälten…, åtminstone i den bemärkelsen att den Spirou och den Nicke vi får se här känns som några få år äldre versioner av dem vi såg tidigare.

Spirou är inte längre lika naiv; han arbetar fortfarande som piccolo på samma hotell som numera är tyskt högkvarter i det ockuperade Belgien, men han gör det för att kunna spionera på tyskarna och hjälpa motståndsrörelsen. Ung är han och inte alltid helt eftertänksam, men han har nu tydligt tagit ställning jämfört med den yngre versionen som ännu inte hade bildat sig några egna uppfattningar om världen.

Nicke i sin tur är mer öppen med sitt motstånd mot tyskarna, och är därför mycket misstänksam mot sin tidigare vän Spirou eftersom denna verkar vara en kollaboratör. Han har inte gått med i motståndsrörelsen, men när en allierad pilot dyker upp på hans rum ser han det som sin självklara plikt att hjälpa denne.

Jag skrev om den här boken för fem år sedan, efter ha läst den på danska, och jag var inte så imponerad. Nu, efter ha läst den igen, har jag ändrat mig?

Nja, en smula. Det som gör boken intressantare den här gången är helt enkelt att de svenska översättningarna har gjorts i rätt ordning, så att jag nu har Porträtt av hjälten… som en bakgrund/introduktion till OperationFladdermus. Det gjorde att den här läsningen inte kändes lika lösryckt som förra gången, vilket är ett klart plus. Spirou och Nicke utvecklas över de två böckerna, även om de inte ändras så mycket i den här enskilda boken.

Men jag tycker fortfarande att den inte håller ihop, manusmässigt. De mycket allvarliga delarna, som judeförföljelsen, nazisternas tortyrmetoder, och den stenhårda och obönhörliga behandlingen av misstänkta kollaboratörer tycker jag skär sig alltför mycket mot småskämten, den rätt meningslösa skildringen av tyskan Schickengrüber som blir Nickes älskarinna, den lättsamma stämningen i vissa scener. Det går att blanda allvar och komedi (jag menar, jag älskar ju vissa av Garth Ennis serier som blandar lika vilt), men jag tycker helt enkelt inte att Yann klarar av det, med resultatet att jag omväxlande irriterar mig på saker som känns betydelselösa och saker som känns som tillagda för att ge albumet en känsla av tyngd, av allvar.

Så de delarna tycker jag ungefär lika mycket om som förra gången. Men en sak jag inte tog upp i min förra recension var att i mina invändningar mot Yanns manus glömde jag att säga att Schwartz teckningar däremot är tveklöst godkända, i sin blandning av tidiga Spirou-serier och en mer modern sensibilitet. Och det samma gäller presentationen av boken: Den ser och känns mycket trevlig att läsa och att hålla i handen, och det är inte oviktigt när det gäller ett visuellt medium som serier 😉

Ett typiskt metaskämt i boken; just Tintin är med på flera plan i serien, både som här med inslag från serien och som ett diskussionsämne för karaktärerna som läser Tintin och har åsikter om Hergés eventuella samarbete med nazisterna

Ett typiskt metaskämt i boken; just Tintin är med på flera plan i serien, både som här med inslag från serien och som ett diskussionsämne för karaktärerna som läser Tintin och har åsikter om Hergés eventuella samarbete med nazisterna

Slutomdömet blir att köp först Porträtt av hjälten…, och sen, om du vill läsa mer i en liknande miljö, läs den här. Och är du fortfarande sugen på mer så kan du precis som jag gör hoppas att översättningarna fortsätter, och med lite tur blir nästa bok La Femme Léopard, det senaste albumet i sviten, med samma skapar-par som här och med en handling som tar vid 1946, året efter krigets slut. Den finns på danska men jag har inte köpt det eftersom jag optimistiskt väntar på en svensk utgåva istället 🙂