Spirous död

Med den titeln skulle man ju kunna tro att det handlar om ett av de där special-albumen om Spirou, men Spirous död är faktiskt ett i den vanliga sviten av Spirou-album, närmare bestämt nummer 55. I och med det byter serien också ut både manusförfattare och tecknare: För teckningarna står Olivier Schwartz som är en erfaren Spirou-tecknare efter att ha medverkat på flera special–album skrivna av Yann, och för manus står Benjamin Abitan & Sophie Guerrive, både okända storheter för mig.

För att börja med teckningarna så ser de föga överraskande bra ut. Hur skeptisk jag än var till Yanns manus för de där Spirou-albumen så var Schwartz bidrag utmärkta, utförda i en snitsig atomstil som passade tidseran perfekt. Jag var en smula orolig för att nu när serien utspelas i nutid så skulle kanske den där retro-stilen passa sämre, men Schwartz har här anammat en en smula mjukare linje vilket tillsammans med de mer starka färgerna gör att det ser modernare ut. Visst finns det klara 50-talsvibbar över hur han tecknar framförallt maskiner, men det är inte längre den allt överskuggande känslan av nostalgi som de tidigare serierna vara nära att drabbas av. Och när manuset kräver att det ska vara en mer skrämmande känsla är Schwartz bra på att utnyttja skuggor och svärta:

När det kommer till manuset är det ömsom vin, ömsom vatten. Jag är inte helt förtjust i att de nya författarna i sitt första album väljer att göra en fristående fortsättning till Franquins Undervattensmysteriet istället för att göra något eget, även om jag kan förstå lockelsen i att satsa på något som känns säkert. De har inte heller riktigt fått till humorn ännu eller hur man bäst använder Spip (men det ska erkännas att Spip är svårhanterat som karaktär), och jag skulle nog gärna sett att

(spoiler)

om man nu ska låna grundplotten från The Matrix så skulle man nog ändå skippat att också låna idén att människokroppen är en bra energikälla…

Men andra saker är bättre! Det finns en olycksbådande känsla albumet igenom av att befinna sig på ett gungfly; vad är verklighet och vad är fantasi? Delar av albumet känns som om det skulle kunna vara en dröm som någon av karaktärerna har och det är givetvis medvetet med tanke på handlingen, men även om det är väntat lyckas serieskaparna frammana den känslan även hos mig. Den drömska känslan inkluderar saker som hur förlaget Dupuis albumet igenom försöker förbereda sin 100-årsfest och därför försöker få tag på Spirou och Nicke men ständigt misslyckas, ungefär som i en mardröm när någonting man måste göra ständigt förhindras, och till känslan bidrar också de ovanliga ljusförhållande som erbjuds när handlingen huvudsakligen utspelas under vatten där dagen känns vanlig och vänlig, medan natten är mycket mer suggestiv när rummen är mörka men vattnet utanför upplyst av strålkastare.

Jag har nämnt förut att en hel del av specialalbumen med små förändringar lika gärna skulle kunnat vara en del av huvudserien, och att det är synd att de som fått chansen inte tagit ut svängarna mer. Å andra sidan känns det som om de som gör huvudserien inte längre behöver följa mallen från Franquin med flera lika strikt. Spirou har aldrig varit lika haft samma fasta ram som serier som Lucky Luke eller Asterix, se bara udda album som Tome & Janrys Drömfabriken, men nog tycker jag det känns som om man i allmänhet vågar sig på mer utvikningar och ovanliga inslag nuförtiden. Trevligt nog!

Överlag är det som är bra i albumet stämningen snarare än detaljerna i handlingen, och för övrigt behöver jag nog läsa avslutningen på historien (det här albumet är inte en avslutad historia) för att säkrare kunna uttala mig om vad jag tycker om handlingen i det stora hela. Mitt betyg för Schwartz/Abitan/Guerrives första bok får bli ett lovande, men att mycket beror på nästa bok 🙂

Till sist två saker som jag tänkte på när jag läste boken:

Egmont verkar nu ha gått över till det fransk/belgiska sättet att publicera den här typen av serier, dvs inbundna. Först var det de fyra Johan och Pellevin-albumen från tidigare i år, och nu Spirou. Jag är nog neutral till vad jag föredrar, men jag gillar verkligen designen på den här boken, från det utmärkta omslaget till pärmarnas insidesillustration och baksidesdito; inspirerade från klassiska Tintin-album känns det som, och man kan ha sämre förlagor.
Efter (kollar…) 80+ år och cirka 55 vanliga, cirka 20 specialalbum, cirka 20 Den unge Spirou, och säkert fler album som jag glömt bort, gjorda av en uppsjö olika personer, har vi nu för (mig veterligt) första gången en kvinnlig serieskapare som antingen tecknare eller manusförfattare till serien. Det tog ett tag 😉

En frustrerad Nicke försöker få någon att lyssna på honom

Kan köpas bl.a. här:

Spirous död (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Pacific Palace & Katakomberna under Champignac

Två stycken extraordinära äventyr på svenska med Spirou och gänget ser jag att jag inte skrivit om, så varför inte ta dem i ett svep. Fast jag kommer fuska för en av dem har jag redan skrivit om för ett decennium sen när den kom ut på danska, så jag hänvisar till den vad gäller de där katakomberna. Med tillägget att när jag nu läste om den var jag inte riktigt lika förtjust; efter att ha läst så många alternativa Spirou-serier har nyhetens behag försvunnit, och Yanns svårighet med att få manuset att hänga ihop logiskt (alltså, det är så många osannolika sammanträffanden och rent ut sagt obegripliga händelser i det här albumet…) märks mycket tydligare.

Istället blir det lite fler ord om Pacific Palace, skriven och tecknad av Christian Durieux. Som så många andra som gett sig på att göra egna alternativ av Spirou väljer Durieux att fokusera på piccolotiden, dvs när Spirou jobbade på hotell iförd sin ikoniska klädsel. Den här gången jobbar också Nicke på hotellet (samma kläder har han också), men hotellet Pacific Palace ligger som namnet antyder inte i Belgien utan på franska rivieran, och tiden är inte som i många av de andra serierna andra världskriget utan snarare en diffus kalla kriget-era. En diktator i landsflykt kommer på besök, och efter diverse förvecklingar leder det till att hotellet förklaras i lockdown: Ingen får lämna det, ingen får komma in. En känsla av ödslighet utbreder sig i boken, med ett fåtal personer i en storslagen byggnad, och den täta samvaron mellan de få som är där får känslorna att koka över.

Jag måste säga att jag verkligen gillar omslaget på boken; någonting i färgsättningen och designen gör mig väldigt vänligt sinnad till serien. Innehållet lyckas ibland grafiskt nå upp till omslaget, och den där ödsliga känslan förmår Durieux också elegant frammana, men i övrigt är serien inte mer än halvdan. Det politiska dramat lyckas inte gripa mig, det känslomässiga dramat mellan Spirou/Nicke/diktatorns dotter Elena har samma problem, och sen har vi problemet Nicke…

Jag brukar hävda att det som avgör om en Sherlock Holmes-skildring bli bra eller inte är hur den hanterar Dr Watson; han är inte huvudpersonen men han är den som oftast avgör om skildringen har en bra balans eller inte, vad gäller den överintelligenta Holmes. Nicke är inte lika viktig för Spirou-serierna, men på samma sätt som en alltför korkad Watson kan förstöra en i övrigt ypperlig Holmes-historia kan en alltför otrevlig Nicke sänka Spirou, och tyvärr lider Durieux version svårt av det senare. Den Nicke vi ser här är ett riktigt arsle på det personliga planet, helt utan personlig kemi med Spirou, och det är obegripligt att de ens vill umgås, än mindre vara vänner. Det är svårt att inte jämföra med den Nicke som vi såg i Bravos Spirou, som visserligen ofta är irriterande och obetänksam, men där det finns något intressant med personen trots allt. Och apropå Bravo verkar hans serie blivit en slags allmän bakgrund för många Spirou-författare; Duriex hänvisar flera gånger till händelser från Bravos serier 😉

Om jag gillar omslaget och en del av sidornas design så är jag mindre förtjust i hur Durieux tecknar ansikten. De tenderar att bli väl enkla och se smått besynnerliga ut, och jag kan inte låta bli att se hotelldirektörens ögonbryn som små fjädrar vilket också det ger en besynnerlig känsla:

Jag höll på att missa båda de här albumen; jag märkte inte att de kommit ut men såg dem när jag botaniserade på förlaget Cobolts hemsida och beställde dem då. Det handlar som ni nog märkt inte om vad jag skulle kalla omistlig läsning, där framförallt Durieux har gjort mycket bättre serier förut, men med alla fel och brister känner jag mig fortfarande sympatiskt inställd till de här Spirou-historierna. Plus, som sagt, ett snyggt omslag på Pacific Palace!

Kan köpas bl.a. här:

Pacific Palace (Adlibris)
Katakomberna under Champignac (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Hoppets tid – Ett slut och en ny början

Så är den fjärde delen av Émile Bravos Spirou-epos Hoppets tid till slut här, och efter att ha skrivit om varje del och rosat dem alla finns det egentligen bara en fråga att svara på: Lyckades Bravo knyta ihop historien på ett så bra sätt som den förtjänar?

För min del blir det lite svårt att ge ett enkelt svar på frågan. Men om jag börjar med de sätt på vilket den lyckas är det inte så svårt:

Bravo fortsätter att gestalta riktiga människor, där Gott och Ont definitivt existerar, men där det är sällsynt att enskilda människor helt och hållet är på endera sidan.
Jag älskar hur han visar hur miljön runt barn påverkar dem. Vanan vid våld och vapen som påverkar deras lekar, föräldrars inflytande (som Lucien, pojken vars föräldrar har klara nazi-sympatier), med mera.
Nickes utveckling över de här fem albumen (om man räknar med Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man) är fascinerande. Han är ständigt Nicke, med sin oberäknelighet/obetänksamhet, men ändå är det en helt annan och mer helgjuten Nicke som framträder i slutet.
Bravo duckar inte för obehagligheter, även om vi aldrig får se utan bara göra talas om det värsta eftersom handlingen aldrig lämnar Belgien. Eller för den delen, Miekes blodtörst som syns på omslaget härovan: Helt begriplig, men likafullt hemskt med tanke på hur ung hon är.
Trots de allvarliga inslagen glömmer Bravo aldrig bort humorn och att serien ska vara underhållande, och han lyckas hela tiden balansera allvaret mot humorn utan att det känns fel. Det är en ytterst svår balansgång, och man behöver inte gå längre än till vissa andra extraordinära äventyr med Spirou för att se hur det kan gå fel.

Och, kanske viktigast med tanke på att det här är avslutningen, så lyckas boken just med att knyta ihop alla trådar och ge alla karaktärer ett slut, både lyckliga, olyckliga, och melankoliska, samtidigt som den öppnar upp mot de äventyr som väntar på Nicke & Spirou i framtiden.

Men det sistnämnda är också den punkt där jag också känner mig lite tveksam. Hoppets tid har varit så bra att det känns en smula sorgligt att den utmynnar i att allt är som det brukat vara, dvs Spirou och Nicke är desamma som vi läst om i alla år, och jag har svårt att förklara ens för mig själv varför det skaver lite grann. Jag kan inte se hur Bravo skulle gjort någonting annorlunda: Berättelsen är givet sina förutsättningar så gott som fulländad, det är svårt att se hur en berättelse om Spirou under andra världskriget skulle kunnat gjorts bättre, och det har absolut varit så för mig att det handlat om just Spirou gjorde serien ännu bättre än om den handlat om en originalkaraktär utan anknytning till något annat, så det är inte heller ett problem att huvudpersonen har en stor och rik bakgrund.

Kanske är det min förkärlek för nytolkningar som spelar in. Jag tycker om när någon tar till exempel Sherlock Holmes och berättar en historia om hen ur en helt nyvinkel, där bara idén bakom karaktären finns kvar men där man har fria händer att göra precis vad man vill med den. Dvs, precis det som är idén bakom de här specialalbumen om Spirou. Men den idén har visat sig vara något av en chimär, för hittills har vi inte sett till någon som faktiskt gör någonting drastiskt annorlunda med Spirou: Vi har fått läsa utmärkta komedier, mer politiska serier, historiska dramer som Hoppets tid, med mera, men ingen av dem har egentligen vågat göra någonting som på riktigt bryter mot den standardmytologin. Ingen huvudperson har dött, inga nya relationer har skapats (trots löftesrika titlar som den länkade Nicke gifter sig), och med lite småändringar skulle alla albumen kunnat ingå i den vanliga albumserien. Och det är nog det som ligger till grund för att jag önskat mig någonting lite annorlunda av slutet på Hoppets tid: Det är en så fantastiskt bra serie att jag så gärna sett att den också vandrat sin egen väg, när slutet kom.

Men med den lilla invändningen så måste jag avsluta det här inlägget med att återigen hylla Bravos serie: Det här är ett mästerverk inom den fransk-belgiska komiska äventyrsserien, och det är länge sedan någonting lika bra gavs ut i genren. Så läs och gläds över att vi fick se den på svenska; vem hade kunnat trott det för ett decennium sedan när den svenska marknaden för översatta serier verkade ha dött sotdöden? 🙂

Bravo drar sign inte heler för att skildra krigets efterdyningar

Kan köpas bl.a. här:

Hoppets tid del 4 (Coolt)

Marsupilami – The Beast

Det är nu drygt fem år sedan det senaste albumet i den vanliga Spirou-sviten kom ut: Marsupilamis vrede. Där fick vi för första gången efter att Franquin lämnade serien åter möta marsupilamin, efter vad jag antar kontraktsförhandlingar med arvingarna till Franquin eftersom det var han som skapat marsupilamin och därför hade rätt till karaktären. Det var ett bra album som samtidigt tog tag i det underliga faktumet att marsupilamins (plus en del andra karaktärer kända från Franquin) frånvaro aldrig ens kommenterats i serien, och som lyckades blicka framåt utan att fastna i en nostalgisk återblick. Men sen dess har han mig veterligen inte synts till, inte ens i den uppsjö av special-album från Spirous värld, inklusive alternativa diton, som gjorts sedan dess.

Men för något år sedan dök han upp igen, och albumet ifråga har nu översatts till engelska i form av Marsupilami – The Best Part ½, skriven av Zidrou och tecknad av Frank Pé. Zidrou & Pé har redan tagit sig an Spirou i den lyckade Ljuset från Borneo, men den här gången fokuserar de helt på marsupilamin. Formellt sett hör den inte till sviten extraordinära äventyr med Spirou, men den sviten verkar ha spelat ut sin roll de senaste åren; det har kommit ut många album som definitivt utspelas i en alternativ Spirou-värld, men det är ingenting som behöver skrivas ut på omslagen längre. Istället får olika serieskapare göra serier inspirerade av karaktärer/miljöer från Spirou, med resultat som His Name Was Ptirou, Zandra-böckerna, och den här.

Marsupilami – The Beast är en mix av genrer. Den börjar som en klassisk skräckfilm: Ett fartyg lastat med djur anländer till hamnen i Antwerpen, och väl där får vi se att någonting har gått fruktansvärt fel på resan: De flesta djuren är döda, och de få som överlevt är skräckslagna i sina burar. Två olycksaliga män undersöker lastrummet:

Det dröjer ända till sida 73 innan vi för första gången får se marsupilamin i helfigur och i bra ljus; fram tills dess skildras han enbart i skuggor och/eller med detaljer av hans kropp som en hand eller ett öga i närbild. Med andra ord, det klassiska tricket från skräckfilmens värld där avslöjandet av hur monstret egentligen ser ut dröjer.

När vi väl får se marsupilamin i all hans prakt har vi redan introducerats till den andra genren som albumet hör till, och det är en genre som författaren Zidrou är förtjust i: Barndomsskildringen. Jag har både berömt och kritiserat honom förut för att han tar upp ämnen som inte syns till alltför ofta i den här typen av serier, men att han tenderar att bli alltför nostalgisk och menlös. I den här boken undviker han dock de problemen med en huvudpersonen, den unge François, som inte är lika passiv som vanligt. François har ett komplicerat liv: Han far var en tysk soldat från ockupationsarmén som lämnat François och hans mor ensamma, han mobbas i skolan, och familjen är fattig (en ensamstående mamma som ses snett på av de andra på grund av hennes samröre med en tysk har det extra svårt). En sak har han som gör honom glad: Alla de djur som han tagit hem för att ta hand om, som en trebent hund, en blind uggla, en örn som inte kan flyga, med flera. Så det är lätt att gissa vem som kommer hitta den marsupilami som flytt från båten, halvdöd av svält och vanvård.

Resten av de drygt 150 sidorna i den här första delen av två får vi följa hur François och marsupilamin navigerar problemen som uppstår när den misstänksamma marsupilamin interagerar med mobbarna från skolan och deras fördomsfulla föräldrar. Det är en dyster historia med endast några få ljuspunkter, som kärleken mellan François och hans djur, mellan François och hans mamma, och den gryende diton mellan mamman och François lärare, men läsvärd.

Frank Pés teckningar är elegant och stämningsfulla, som de inledande sidorna på och utanför fartyget, men även hans version av marsupilamin är lyckad; Pé tecknar en smula mer realistiskt än Franquin gjorde, och Pés marsupilami är mycket mer av ett vilddjur än Franquins gulligare variant. Med tanke på att det ändå handlar om en serie som av och till tangerar med skräckgenren och som dessutom vill ge en någorlunda realistisk skildring av sociala problem passar det utmärkt:

Sammanfattningsvis tycker jag om Marsupilami – The Beast och ser fram mot avslutningen när den väl kommer. Vad gäller mixen av genrer skulle jag säga att skräckfans nog ändå kan hoppa över den här boken; trots titeln och den första halvan av boken är det ändå egentligen endast ett flörtande med genren och dess konventioner. Efter att François dyker upp är det bara skildringen av honom och hans problem som gäller (inklusive hans relation med marsupilamin förstås), och jag har svårt att tro att det kommer förändras i nästa del. Det är inte den mest unika infallsvinkeln jag läst men det är typiskt för Zidrou som föredrar att fokusera på känslor snarare än intrig. Pés snygga teckningar utgör också ett skäl för serieläsaren att ta en titt på den här boken och det är väl inte otroligt att den kommer dyka upp på svenska så småningom, med tanke på hur många varianter av Spirou vi redan sett här 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Marsupilami – The Beast Part 1/2 (Play Store)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Zafir – Z som i Zandra

Ser man på, José-Luis Munueras version av den galne vetenskapsmannen Zafir som jag tidigare skrivit om när den översattes till norska för några år sedan finns nu även att läsa på svenska. Det är givetvis förlaget Cobolt som ligger bakom, och efter att ha blivit besviken med avknoppningen som fokuserade på greve Champignac (för den som händelsevis inte redan vet det så är både Zafir och Champignac bifigurer från serien Spirou) är det trevligt att läsa den här betydligt mer lyckade serien. Jag ska inte upprepa allt som jag skrev i min recension av den norska utgåvan (jag räknar glatt med att ni redan klickat på länken härovan 🙂 ), utan istället skriva några ord om hur det kändes att läsa om serien såhär knappt två år senare.

Den här serien lever i hög grad på Zafir och hans personlighet. Att lägga till dottern Zandra är en utmärkt idé från Munuera, både för möjligheten att fördjupa porträttet av Zafir i och med att han här får interagera med någon han verkligen bryr sig om, och för att Zandra är en intressant i sig; hon skildras som en mycket typisk och relativt realistisk tonåring, men en realistisk tonåring som befinner sig i en mycket orealistisk värld. Och en annan sak som fungerar bra med Zandra är att det känns fullständigt möjligt att hon skulle kunna dyka upp i ett vanligt Spirou-album eftersom Zafir alltid varit en udda och egendomlig person, och att han skulle ha en dotter vore inte överraskande alls. Med andra ord, det här är en skildring av en alternativ Zafir med en egen familj, men en skildring som fångar Zafir så bra att den skulle kunna varit en del av den vanliga serien.

Underhållande, med ett bra schvung i Munueras teckningar, men jag ska inte rosa den alltför mycket. Jag gillar Zafir, han var den intressantaste personen redan i Franquins version av Spirou, och att läsa mer om honom gör jag gärna. Men det här första albumet i Zafir-serien handlar mest om att presentera personerna, och själva handlingen är inte precis originell. Jag skulle också klarat mig bra utan skämten som handlar om hur Zafir är en överbeskyddande fader till Zandra som får panik av tanken på att hon skulle kunna få en pojkvän; Zafir får visserligen på pälsen av Zandra för hur sunkigt tänkt det är och det är bra och egentligen huvudpoängen med hela albumet, men för mig är det så sunkigt att jag inte tycker de återkommande skämten om det är kul, helt enkelt. Temat med en överbeskyddande fader som måste lita på sin dotter är såklart OK, men kanske inte det som humorn ska byggas upp på? Onödigt är det också för Munuera har visat i serier som den här och The Campbells att han är som bäst när han fokuserar på människors relationer utan att förlita sig på gamla klichéer.

Allt som allt är det här ett mysigt album, och ett album som jag rekommenderar till de som gillar de klassiska Spirou-albumen och vill läsa mer av den typen utan egentliga moderniseringar, och om man som jag gillar Zafir är det förstås ett extra plus 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Zafir – Z som i Zandra (Cobolt förlag)

Hoppets tid – Början på slutet

Andra världskriget fortsätter, och här, i Émile Bravos tredje del av sitt epos Hoppets tid om Spirou och Nicke, har det till slut nött ner flera av personerna vi får följa. En av de bästa sakerna med serien är hur Bravo visar att det inte nödvändigtvis är enstaka stora dramatiska händelser som resulterar i personliga förluster, utan att det likaväl kan vara den obönhörligt malande kvarnen som kriget och ockupationen utgör. Några av barnen som Spirou lekt med/uppfostrat förlorar sina föräldrar, och detsamma händer med medarbetare i den motståndsrörelse som Nicke gått med i, men det skildras inte via storslaget tragiska scener utan vi får reda på det bit för bit; en person arresteras, ingen vet riktigt vad som händer, och senare säger någon annan att person ifråga avrättats. För de närstående är det förvirrande och nedbrytande, och det ges aldrig några möjligheter till att ta farväl i ett krig som sannerligen är omänskligt.

Serien fortsätter alltså att beskriva kriget på det lilla planet, där de avgörande händelserna sker på någon annan plats, och bara är någonting man hör om på radion eller läser om i tidningen. Det Spirou kämpar för är att hjälpa människor i sin närhet, och han fortsätter också att envist hävda icke-våldsprinciper, och till och med när Nicke till slut inviger honom i hemligheten att deras dockteater hela tiden varit en täckmantel för motståndsrörelse och Nicke därför bjuder in Spirou till den så vägrar Spirou att döda någon, vem det vara må. Att hjälpa till som budbärare gör han gärna, han är fullt medveten om vad nazisterna är för ena, men det är allt.

Med andra ord fortsätter Spirou att vara en smula barnslig i sin syn på världen. På en del sätt är han mycket mer vuxen än Nicke som ständigt råkar i problem efter han aldrig tänker efter i förväg innan han handlar medan Spirou är betydligt mer försiktig och planerande, för att inte tala om hur Spirou i tidigare delar omedelbart uppfattade hur illa nazisterna ville jämfört med Nicke som det tog ett bra tag för innan han insåg allvaret, men Spirous tro att våld aldrig är berättigat känns naivt med tanke på vad som händer i serien. Och det är givetvis en del av Bravos poäng, hur det ofattbara kriget gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att fullständigt lita på sin inre moraliska kompass.

Spirou besöker samma loppmarknad som Tintin besöker i ”*Enhörningens hemlighet”*

Eftersom några år av kriget gått får vi också se hur folk hårdnar. I början såg vi många som kanske inte tog det med en klackspark, men någonting ditåt, ungefär som Nicke, men nu har de flesta mer uttryckligen valt sida. Och Bravo väjer inte för att skildra hur kriget ser ut för den ockuperade befolkningen, där vi förutom de redan nämnda avrättningarna också får möta en man som torterats av Gestapo, och en kollaboratör som dödas av motståndsmän.

Ganska långt från den mer idylliska tillvaron i vanliga Spirou-serier alltså!

När den tredje delen slutar är det med den tredje raka tåg-relaterade cliffhangern, men det verkar ändå som om bokens undertitel ska tolkas optimistiskt; det slut som förvarnas om är antagligen krigsslutet. Men helt säker är jag inte för en del till ska det bli, och vad det gäller den har jag två förhoppningar: Den första, och den som jag tror kommer infrias, är att Bravo förmår att upprätthålla samma höga kvalité som han hittills gjort. Den andra, och den som jag är mer osäker om, är att Bravo är helt fri att avsluta serien som han ser bäst, oavsett att det handlar om en serie med så klassiska, och därför i grunden oföränderliga, karaktärer som Spirou och Nicke. Hoppets tid är så bra att den förtjänar att ges det slut som berättelsen kräver, utan tanke på vad det skulle innebära för andra serier; om det slutet visar sig vara mörkt eller ljust spelar ingen roll.

Kan köpas bl.a. här:

Hoppets tid del 3 (Cobolt shop)

Spirou i Sovjet

Jahapp. När Spirou i Berlin kom ut i våras skrev jag att det var kul att se en alternativ-Spirou där man valt en mer ovanlig tidsperiod och miljö som det kommunistiska DDR eftersom det kändes uppfriskande, varpå nästa volym som översätts till svenska alltså blir Spirou i Sovjet, dvs ytterligare en skildring av öst-Europa bakom järnridån… Så kan det gå!

Men jag ska inte dra för stora växlar på att de två albumen har likheter ifråga om var Spirou reser, för medan Berlin-trippen kändes rotad i en tydlig realism, om än presenterad i form av en klassisk komisk äventyrsserie, så utspelar sig den nya resan i ett Sovjet som snarast framställs som ett amalgam av alla möjliga klichéer/fantasier om hur väst trodde kommunismen var under den inte helt klara tidsperiod (jag skulle gissa på runt 1970) som det här albumet utspelar sig.

Grundintrigen är enkel: Lysenko, statsbiologen i Sovjet med de ovetenskapliga teorierna, har här tack vare en svamp uppfunnit ett ämne som aktiverar den kommunistiska genen i alla varelser som utsätts för den, men eftersom han behöver hjälp med att vidareutveckla den kidnappar han den största svampexperten som finns: Greve de Champignac. Varpå Spirou, Nicke, och Spip (som vanligt råkar han värst ut, helt utan egen förskyllan) ger sig av efter honom, först till Moskva men senare också mer avlägsna delar av landet.

Inte en oäven idé egentligen, men tyvärr är manuset av Fred Neidhardt riktigt dåligt. Det får aldrig någon styrsel utan känns mer som en samling korta kapitel där han riffar över olika saker som Sovjet, klassiska serier (Gaston med flera syns till i bakgrunden), kända byggnader som Atomium, ofta utan rim och reson som när en kopia på Atomium har byggts i Sibirien bara för att lägerchefen gillar Belgien. Absurditeter är det inget fel på i sig, men här känns de nästan undantagslöst meningslösa, så resultatet blir att jag känner det som om jag fått läsa ett antal introduktioner och idéutkast som aldrig leder någonstans istället för en sammanhängande historia.

Mot slutet blir det mer styrsel i berättandet, men det blir inte roligare för det. Jag har inte läst någonting av Neidhardt tidigare och en googling ger vid handen att han jobbat i seriebranschen rätt många år, och att han dessutom har skrivit serier som handlat om kommunismen i öst-Europa förut i allvarligare sammanhang, och med tanke på det är det konstigt hur opolerat det mer allvarliga innehållet är här:

Spoiler

Lysenko lyckas sprida kommunistgenmedlet över hela världen, varpå vi får läsa några sidor om hur världen då blir, för att sedan följas av en skildring vad som händer när sen kommunistgenen bränns ut hos alla och världen då istället bebos av hundraprocentigt egoistiska människor. Den första kommunistiska versionen av världen är besynnerligt olik den vi sett i Lysenkos laboratorium tidigare, men som sagt är inte Neidhardt någon som är så bra på konsekvent berättande. Intrycket är att serien här helt byter karaktär till att istället bli en allegori om kommunism vs egoism vs medmänsklighet, och ärligt talat en rätt tafflig och endimensionell sådan. Att en av de karaktärer som vi får se hur han påverkas är en mörkhyad afrikan som tyvärr ser exakt likadan ut som människor som han brukar se ut i franskbelgiska humorserier och som dessutom jobbar som bärhjälp åt en vit man i safariklädsel gör inte att det känns fräschare

Låt mig skriva om en sak som är mer lyckad, nämligen teckningarna av Fabrice Tarrin. Det handlar som sagt om en stil som är mycket klassisk, och Tarrin är skicklig på den här typen av serieteckningar. Jag har skrivit om honom förut och berömt teckningarna i hans serie om Violine och hans tidigare insats i alternativa Spirou-serie, Katakomberne under Champignac (som är planerad att komma på svenska nästa år) och det är lika trevligt att se hans teckningar den här gången också. Tyvärr dras det grafiska intrycket ner en del på grund av My Bergströms textning som inte är lyckad. Det stora problemet är att repliker på ryska skrivs med bokstäverna Я och И istället för R och N för att ge skriften en rysk känsla. Inget fel på idén, men framförallt utseendet av Я gör att min läsningen ideligen avbryts eftersom det är så svårt att se vad som faktiskt står där; mina ögon envisas med att läsa bokstaven som bokstavsparet SI skrivet tätt ihop.

Ord som ”POTATISRANSONEN” som i ruta åtta har åtminstone jag svårt att läsa; att ordet inte är alltför vanligt försvårar såklart också i just det fallet

Sammantaget är inte Spirou i Sovjet något av de bättre album i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, även om Tarrins teckningar är mysiga och omslaget är snyggt, därtill är manuset alltför svagt. Men så vitt jag förstår är nästa album på tur just det redan nämnda katakomb-albumet där Tarrins teckningar tillsammans med Yanns manus är en mer lyckad blandning 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Spirou i Sovjet (Cobolt)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Zorglub – Lady Z

Bara en kort blänkare om att den tredje delen av José Luis Munueras avknoppning från Spirou-serien med Zorglub/Zafir i huvudrollen tillsammans med hans dotter Zandra nu kommit ut i Norge med titeln Lady Z. Munuera har blivit varm i kläderna och far/dotter-relationen sitter nu så bra i serien att den inte behöver spela huvudrollen den här gången, men det blir inte mindre relationer för det. För Zafirs stora uppfinning den här gången är en apparat som klonar människor, och efter en halvlyckad tripp till (Dis)Graceland vänder han apparaten mot den för honom mest oemotståndliga människan i hela världen: sig själv.

Fler smurfskämt finns i boken, och för den som har kolla på sina smurfer är de mycket träffsäkra 🙂

Handlingen kretsar sedan kring hans kloner och efterdyningarna av trippen till Graceland, men precis som i de andra serier av Munuera jag läst ligger hans manusstyrka inte i spännande handling utan i skildringen av familjerelationer; även när det är som mest action är det bästa i scenerna dialogerna.

Så mycket mer har jag faktiskt inte att säga om Lady Z. Det är en underhållande serie i den fransk-belgiska traditionen, snitsigt tecknad, och med en huvudperson som jag lärde känna redan som liten och vars porträtt här är tonsäkert; jag måste berömma Munuera för att Zafir verkligen känns som samma Zafir från de klassiska Franquin-albumen, och inte som någon ny skapelse som bara delar namnet. Hans ohämmade självförtroende och megalomani finns där, men även när han handlar kriminellt är det mest för att han gillar att använda sin forskning och visa hur genial han är snarare än för att bli rik. Och Zandra är en mycket lyckad karaktär i sitt samspel med honom; att han skulle kunna älska en dotter känns inte alls underligt, och att den kärleken är desto starkare för att han tillverkat henne likaså. I Lady Z är hon som sagt inte med så mycket, men likafullt är hon viktig för att inte Zafir helt ska spinna loss utan kontroll, och efter att ha läst albumet är jag nyfiken på hur Munuera kommer fortsätta serien. Det finns nu ytterligare en person som Zafir måste ta hänsyn till och/eller samarbeta med, och jag ser fram mot ännu mer familjerelationskomiska inslag när tre genier, alla med klara samarbetssvårigheter, måste leva med varandra 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Lady Z (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Spirou i Berlin

Nu blir det en av de där recensionerna igen av en serie jag redan läst och skrivit om men då på ett annat språk, närmare bestämt albumet Spirou i Berlin av Flix som jag plitade ner några rader om när det kom ut på engelska häromåret under titeln Spirou in Berlin. Så det första ni ska göra innan ni fortsätter att läsa texten här är att läsa den tidigare recensionen; den är kort så det borde gå snabbt. Marsch iväg nu!

Ibland är det knepigt att skriva om samma serie igen, men det är en knepighet jag uppskattar: Den gör att jag måste fundera ett varv till över serien, och förhoppningsvis hitta någonting nytt i den för egen del också. Den här gången ledde omläsningen till att mina ursprungligen positiva intryck förstärktes; inga omvälvande nya insikter, men väl att jag än mer uppskattade Flix kompetens:

Han har bra koll på seriens historia och referenser läggs in på ett snyggt sätt, som hommagerna till Spirous piccolo-uniform och Marsupilami. Inte för ofta och, framförallt, inte klumpigt.
Det är bara så skönt med en What If- historia som vågar ta avstamp i någorlunda modern historia och dessutom någonting som inte alla är överens hur man ska se på. Östtyska Stasi i slutet av 80-talet är inte precis lika vanligt som exempelvis nazister och Andra världskriget i den här typen av berättelser.
Och apropå föregående punkt är det också skönt att Flix inte skräder orden om den extremt obehagliga diktaturen, och hur den allestädes närvarande paranoian grundad i att bokstavligen vem som helst kan förråda dig gör att hyggliga människor inte vågar hjälpa andra. Med andra ord, Flix vågar ta ställning och inbjuder därmed till kritik vilket inte alla gör.
Jag gillar hur resolut greven behandlar inbjudan till kongressen i DDR:

För att det inte ska låta som en grådaskig pamflett mot DDR måste jag nog påpeka att Spirou i Berlin hör till genren komiska äventyrsserier och att Flix inte glömmer bort det där med humor; han balanserar alldeles utmärkt mellan allvar och humor, trots att allvaret är djupare än det brukar vara i genren.
Jag ska väl inte jämföra den alltför mycket med Émile Bravos mästerliga Spirou-böcker, riktigt så bra är den inte, men den har en del av samma lyckade inslag av moraliskt drama som dessa, även om det mesta i Flix serie löser sig rätt lätt när det väl drar ihop sig.
Den svenska versionen tvekar inte: Här är albumet ett i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, trots att den franska utgåvan (som alltså nu finns; när jag skrev om den engelska fanns inte serien på franska över huvud taget) är lite mer försiktig med att ta med den där. Men jag kan nog inte skylla på att dess tyska ursprung är skälet till det, det beror nog mer på att det nu finns så många olika Spirou-serier att det är meningsläst att tala om svit X eller svit Y: De är kort och gott album där karaktärer från den klassiska ”vanliga” Spirou-serien är med, basta!

Så om ni gillar alternativa versioner av Spirou (och jag misstänker att det snart finns fler alternativa versioner än album i original-serien) så är Spirou i Berlin ett riktigt bra album som definitivt hör hemma i övre halvan av den här alltmer ymniga floran av serier 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Spirou i Berlin (Cobolt)

Zafirs/Zorglubs dotter Zandra

Spirou-seriens många avknoppningar fortsätter efter bland annat fristående Spirou-äventyr och Champignac-album med några album som formellt sett är namngivna efter Zafir men som i praktiken har Zafirs dotter Zandra i huvudrollen. Nu har jag läst de första två, båda skrivna och tecknade av José Luis Munuera, och det blev på norska eftersom de 1. Inte finns på svenska (ännu?), och 2. De var oväntat billiga så varför inte? 🙂

Precis som den redan nämnda Champignac-boken finns det här inga spår av några andra karaktärer från huvudserien förutom just huvudpersonen. Men visst förutsätts det att man redan känner till Zafir (för bli svenska namnet på honom istället för Zorglub, hans namn på norska/franska/de flesta andra språk), det vill säga hans närmast sjukliga självupptagenhet , kontrollbehov och uppblåsta uppfattning av sig själv. Och det är inte egenskaper som fungerar så bra när det gäller att vara förälder till en tonåring som naturligtvis (med tanke på att Zafir är pappan) utvecklat ett starkt behov av att stå på egna ben…

Och det är egentligen allt som behöver sägas om handlingen i de två albumen: Zandras egna önskningar kraschar mot Zafirs önskan att vara den som vet och bestämmer allt. Förvecklingarna orsakas av saker som pojkvän, konkurrenter till Zafir, militärer som vill få tillgång till Zafirs teknologi, men allt det är bara till för att ge Zafir och Zandra någonting att bråka om, som hur Zandra är mer pacifistiskt lagd än sin far (Zafir är här precis som i de senare Spirou-albumen inte ond egentligen, men hans moral är definitivt elastisk) och därför vill att han ska sluta med vapenhandeln.

Så även om både Zorglubs datter & Trollmannens læregutt har den typiska blandningen av äventyr och komedi som man kan vänta sig av Spirou vill det till att man gillar tanken på att läsa om familjerelationer också om man ska uppskatta dem. Jag tycker verkligen att just Zandra & Zafirs interaktioner är det bästa med manuset, för de andra inslagen som det unga supergeniet i Trollmannens læregutt känns mest som att de finns där för att det måste finnas någonting som driver handlingen framåt, snarare än som att de finns för att Munuera vill ha dem där. Det påminner mig en hel om Munueras serie The Campbells där allting som handlade om den lilla familjen var det som gjorde serien bra. Och jag hoppas att den här serien utvecklas på ett liknande sätt; The Campbells växte från att inledningsvis ha varit en helt ok men alltför traditionell serie till en riktigt intressant liten historia.

Med andra är det här en småtrevlig underhållning, tecknat i Munueras schvungiga stil (med en mycket modern färgläggning av spanska Sedyas, på gott och ont), som jag hoppas kan bli någonting lite mer unikt längre fram. Zandra är en bra ny karaktär, den äldre men ovanligt tvetydiga Zafir likaså, så det finns potential här även om det hittills inte på något sätt är en nödvändig läsning.