Spirou i Sovjet

Jahapp. När Spirou i Berlin kom ut i våras skrev jag att det var kul att se en alternativ-Spirou där man valt en mer ovanlig tidsperiod och miljö som det kommunistiska DDR eftersom det kändes uppfriskande, varpå nästa volym som översätts till svenska alltså blir Spirou i Sovjet, dvs ytterligare en skildring av öst-Europa bakom järnridån… Så kan det gå!

Men jag ska inte dra för stora växlar på att de två albumen har likheter ifråga om var Spirou reser, för medan Berlin-trippen kändes rotad i en tydlig realism, om än presenterad i form av en klassisk komisk äventyrsserie, så utspelar sig den nya resan i ett Sovjet som snarast framställs som ett amalgam av alla möjliga klichéer/fantasier om hur väst trodde kommunismen var under den inte helt klara tidsperiod (jag skulle gissa på runt 1970) som det här albumet utspelar sig.

Grundintrigen är enkel: Lysenko, statsbiologen i Sovjet med de ovetenskapliga teorierna, har här tack vare en svamp uppfunnit ett ämne som aktiverar den kommunistiska genen i alla varelser som utsätts för den, men eftersom han behöver hjälp med att vidareutveckla den kidnappar han den största svampexperten som finns: Greve de Champignac. Varpå Spirou, Nicke, och Spip (som vanligt råkar han värst ut, helt utan egen förskyllan) ger sig av efter honom, först till Moskva men senare också mer avlägsna delar av landet.

Inte en oäven idé egentligen, men tyvärr är manuset av Fred Neidhardt riktigt dåligt. Det får aldrig någon styrsel utan känns mer som en samling korta kapitel där han riffar över olika saker som Sovjet, klassiska serier (Gaston med flera syns till i bakgrunden), kända byggnader som Atomium, ofta utan rim och reson som när en kopia på Atomium har byggts i Sibirien bara för att lägerchefen gillar Belgien. Absurditeter är det inget fel på i sig, men här känns de nästan undantagslöst meningslösa, så resultatet blir att jag känner det som om jag fått läsa ett antal introduktioner och idéutkast som aldrig leder någonstans istället för en sammanhängande historia.

Mot slutet blir det mer styrsel i berättandet, men det blir inte roligare för det. Jag har inte läst någonting av Neidhardt tidigare och en googling ger vid handen att han jobbat i seriebranschen rätt många år, och att han dessutom har skrivit serier som handlat om kommunismen i öst-Europa förut i allvarligare sammanhang, och med tanke på det är det konstigt hur opolerat det mer allvarliga innehållet är här:

Spoiler Lysenko lyckas sprida kommunistgenmedlet över hela världen, varpå vi får läsa några sidor om hur världen då blir, för att sedan följas av en skildring vad som händer när sen kommunistgenen bränns ut hos alla och världen då istället bebos av hundraprocentigt egoistiska människor. Den första kommunistiska versionen av världen är besynnerligt olik den vi sett i Lysenkos laboratorium tidigare, men som sagt är inte Neidhardt inte någon som är så bra på konsekvent berättande. Intrycket är att serien här helt byter karaktär till att istället bli en allegori om kommunism vs egoism vs medmänsklighet, och ärligt talat en rätt tafflig och endimensionell sådan. Att en av de karaktärer som vi får se hur han påverkas är en mörkhyad afrikan som tyvärr ser exakt likadan ut som människor som han brukar se ut i franskbelgiska humorserier och som dessutom jobbar som bärhjälp åt en vit man i safariklädsel gör inte att det känns fräschare :-/

Låt mig skriva om en sak som är mer lyckad, nämligen teckningarna av Fabrice Tarrin. Det handlar som sagt om en stil som är mycket klassisk, och Tarrin är skicklig på den här typen av serieteckningar. Jag har skrivit om honom förut och berömt teckningarna i hans serie om Violine och hans tidigare insats i alternativa Spirou-serie, Katakomberne under Champignac (som är planerad att komma på svenska nästa år) och det är lika trevligt att se hans teckningar den här gången också. Tyvärr dras det grafiska intrycket ner en del på grund av My Bergströms textning som inte är lyckad. Det stora problemet är att repliker på ryska skrivs med bokstäverna Я och И istället för R och N för att ge skriften en rysk känsla. Inget fel på idén, men framförallt utseendet av Я gör att min läsningen ideligen avbryts eftersom det är så svårt att se vad som faktiskt står där; mina ögon envisas med att läsa bokstaven som bokstavsparet SI skrivet tätt ihop.

Ord som ”POTATISRANSONEN” som i ruta åtta har åtminstone jag svårt att läsa; att ordet inte är alltför vanligt försvårar såklart också i just det fallet

Sammantaget är inte Spirou i Sovjet något av de bättre album i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, även om Tarrins teckningar är mysiga och omslaget är snyggt, därtill är manuset alltför svagt. Men så vitt jag förstår är nästa album på tur just det redan nämnda katakomb-albumet där Tarrins teckningar tillsammans med Yanns manus är en mer lyckad blandning 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Zorglub – Lady Z

Bara en kort blänkare om att den tredje delen av José Luis Munueras avknoppning från Spirou-serien med Zorglub/Zafir i huvudrollen tillsammans med hans dotter Zandra nu kommit ut i Norge med titeln Lady Z. Munuera har blivit varm i kläderna och far/dotter-relationen sitter nu så bra i serien att den inte behöver spela huvudrollen den här gången, men det blir inte mindre relationer för det. För Zafirs stora uppfinning den här gången är en apparat som klonar människor, och efter en halvlyckad tripp till (Dis)Graceland vänder han apparaten mot den för honom mest oemotståndliga människan i hela världen: sig själv.

Fler smurfskämt finns i boken, och för den som har kolla på sina smurfer är de mycket träffsäkra 🙂

Handlingen kretsar sedan kring hans kloner och efterdyningarna av trippen till Graceland, men precis som i de andra serier av Munuera jag läst ligger hans manusstyrka inte i spännande handling utan i skildringen av familjerelationer; även när det är som mest action är det bästa i scenerna dialogerna.

Så mycket mer har jag faktiskt inte att säga om Lady Z. Det är en underhållande serie i den fransk-belgiska traditionen, snitsigt tecknad, och med en huvudperson som jag lärde känna redan som liten och vars porträtt här är tonsäkert; jag måste berömma Munuera för att Zafir verkligen känns som samma Zafir från de klassiska Franquin-albumen, och inte som någon ny skapelse som bara delar namnet. Hans ohämmade självförtroende och megalomani finns där, men även när han handlar kriminellt är det mest för att han gillar att använda sin forskning och visa hur genial han är snarare än för att bli rik. Och Zandra är en mycket lyckad karaktär i sitt samspel med honom; att han skulle kunna älska en dotter känns inte alls underligt, och att den kärleken är desto starkare för att han tillverkat henne likaså. I Lady Z är hon som sagt inte med så mycket, men likafullt är hon viktig för att inte Zafir helt ska spinna loss utan kontroll, och efter att ha läst albumet är jag nyfiken på hur Munuera kommer fortsätta serien. Det finns nu ytterligare en person som Zafir måste ta hänsyn till och/eller samarbeta med, och jag ser fram mot ännu mer familjerelationskomiska inslag när tre genier, alla med klara samarbetssvårigheter, måste leva med varandra 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Spirou i Berlin

Nu blir det en av de där recensionerna igen av en serie jag redan läst och skrivit om men då på ett annat språk, närmare bestämt albumet Spirou i Berlin av Flix som jag plitade ner några rader om när det kom ut på engelska häromåret under titeln Spirou in Berlin. Så det första ni ska göra innan ni fortsätter att läsa texten här är att läsa den tidigare recensionen; den är kort så det borde gå snabbt. Marsch iväg nu!

Ibland är det knepigt att skriva om samma serie igen, men det är en knepighet jag uppskattar: Den gör att jag måste fundera ett varv till över serien, och förhoppningsvis hitta någonting nytt i den för egen del också. Den här gången ledde omläsningen till att mina ursprungligen positiva intryck förstärktes; inga omvälvande nya insikter, men väl att jag än mer uppskattade Flix kompetens:

  • Han har bra koll på seriens historia och referenser läggs in på ett snyggt sätt, som hommagerna till Spirous piccolo-uniform och Marsupilami. Inte för ofta och, framförallt, inte klumpigt.
  • Det är bara så skönt med en What If- historia som vågar ta avstamp i någorlunda modern historia och dessutom någonting som inte alla är överens hur man ska se på. Östtyska Stasi i slutet av 80-talet är inte precis lika vanligt som exempelvis nazister och Andra världskriget i den här typen av berättelser.
  • Och apropå föregående punkt är det också skönt att Flix inte skräder orden om den extremt obehagliga diktaturen, och hur den allestädes närvarande paranoian grundad i att bokstavligen vem som helst kan förråda dig gör att hyggliga människor inte vågar hjälpa andra. Med andra ord, Flix vågar ta ställning och inbjuder därmed till kritik vilket inte alla gör.
  • Jag gillar hur resolut greven behandlar inbjudan till kongressen i DDR:
  • För att det inte ska låta som en grådaskig pamflett mot DDR måste jag nog påpeka att Spirou i Berlin hör till genren komiska äventyrsserier och att Flix inte glömmer bort det där med humor; han balanserar alldeles utmärkt mellan allvar och humor, trots att allvaret är djupare än det brukar vara i genren.
  • Jag ska väl inte jämföra den alltför mycket med Émile Bravos mästerliga Spirou-böcker, riktigt så bra är den inte, men den har en del av samma lyckade inslag av moraliskt drama som dessa, även om det mesta i Flix serie löser sig rätt lätt när det väl drar ihop sig.
  • Den svenska versionen tvekar inte: Här är albumet ett i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, trots att den franska utgåvan (som alltså nu finns; när jag skrev om den engelska fanns inte serien på franska över huvud taget) är lite mer försiktig med att ta med den där. Men jag kan nog inte skylla på att dess tyska ursprung är skälet till det, det beror nog mer på att det nu finns så många olika Spirou-serier att det är meningsläst att tala om svit X eller svit Y: De är kort och gott album där karaktärer från den klassiska ”vanliga” Spirou-serien är med, basta!

Så om ni gillar alternativa versioner av Spirou (och jag misstänker att det snart finns fler alternativa versioner än album i original-serien) så är Spirou i Berlin ett riktigt bra album som definitivt hör hemma i övre halvan av den här alltmer ymniga floran av serier 🙂

Papers, Please
Kan köpas bl.a. här:

Zafirs/Zorglubs dotter Zandra

Spirou-seriens många avknoppningar fortsätter efter bland annat fristående Spirou-äventyr och Champignac-album med några album som formellt sett är namngivna efter Zafir men som i praktiken har Zafirs dotter Zandra i huvudrollen. Nu har jag läst de första två, båda skrivna och tecknade av José Luis Munuera, och det blev på norska eftersom de 1. Inte finns på svenska (ännu?), och 2. De var oväntat billiga så varför inte? 🙂

Precis som den redan nämnda Champignac-boken finns det här inga spår av några andra karaktärer från huvudserien förutom just huvudpersonen. Men visst förutsätts det att man redan känner till Zafir (för bli svenska namnet på honom istället för Zorglub, hans namn på norska/franska/de flesta andra språk), det vill säga hans närmast sjukliga självupptagenhet , kontrollbehov och uppblåsta uppfattning av sig själv. Och det är inte egenskaper som fungerar så bra när det gäller att vara förälder till en tonåring som naturligtvis (med tanke på att Zafir är pappan) utvecklat ett starkt behov av att stå på egna ben…

Och det är egentligen allt som behöver sägas om handlingen i de två albumen: Zandras egna önskningar kraschar mot Zafirs önskan att vara den som vet och bestämmer allt. Förvecklingarna orsakas av saker som pojkvän, konkurrenter till Zafir, militärer som vill få tillgång till Zafirs teknologi, men allt det är bara till för att ge Zafir och Zandra någonting att bråka om, som hur Zandra är mer pacifistiskt lagd än sin far (Zafir är här precis som i de senare Spirou-albumen inte ond egentligen, men hans moral är definitivt elastisk) och därför vill att han ska sluta med vapenhandeln.

Far och dotter med vardagsproblem

Så även om både Zorglubs datter & Trollmannens læregutt har den typiska blandningen av äventyr och komedi som man kan vänta sig av Spirou vill det till att man gillar tanken på att läsa om familjerelationer också om man ska uppskatta dem. Jag tycker verkligen att just Zandra & Zafirs interaktioner är det bästa med manuset, för de andra inslagen som det unga supergeniet i Trollmannens læregutt känns mest som att de finns där för att det måste finnas någonting som driver handlingen framåt, snarare än som att de finns för att Munuera vill ha dem där. Det påminner mig en hel om Munueras serie The Campbells där allting som handlade om den lilla familjen var det som gjorde serien bra. Och jag hoppas att den här serien utvecklas på ett liknande sätt; The Campbells växte från att inledningsvis ha varit en helt ok men alltför traditionell serie till en riktigt intressant liten historia.

Med andra är det här en småtrevlig underhållning, tecknat i Munueras schvungiga stil (med en mycket modern färgläggning av spanska Sedyas, på gott och ont), som jag hoppas kan bli någonting lite mer unikt längre fram. Zandra är en bra ny karaktär, den äldre men ovanligt tvetydiga Zafir likaså, så det finns potential här även om det hittills inte på något sätt är en nödvändig läsning.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Hoppets tid – Ett steg närmare undergången

Émile Bravos andra del i sin svit som följer Spirou och Nicke under andra världskriget har ett namn som klingar mörkt, och det med rätta. Belgien är ockuperat av nazisterna och här, efter vad man kanske skulle kunna kalla mjukstarten av ockupationen som den framställdes i förra boken, börjar det bli uppenbart hur illa det är. Personer med misstänkta kommunistiska sympatier anhålls och misshandlas, och vad gäller den judiska befolkningen dras tumskruvarna åt: Skyltar i butiker om att judar inte är välkomna, ungdomsrörelser som trakasserar judar, och slutligen också arresteringar som följs av deportation till koncentrationsläger.

Vad gäller Spirou och Nicke reagerar de olika på händelserna. Naiva var de både två i den tidigare boken, med en Nicke som närmast framstod som en medlöpare medan Spirous naivitet mer var den unga människans oförståelse inför världens kalla realitet. Men nu förändras de båda två, och framförallt Nicke som blir en övertygad motståndsman, beredd att ge sitt liv för kampen. Oförståndig och bekymmerslös inför konsekvenser är han fortfarande, men numera väl medveten om vad det egentligen innebär att jobba för tyskarna har hans moraliska kompass stabiliserats.

Spirou å sin sida fortsätter att känna djupare än sin vän och är därför också mer medveten om hur illa läget faktiskt är. När trakasserierna av judarna ökar i intensitet är det Spirou som verkar ana vad slutresultatet kan bli, medan Nicke visserligen avskyr det som händer men hans optimism gör honom mer oberörd i långa loppet.

Det är fascinerande att se hur Bravo balanserar alla olika delar i serien. Om det bara var politiken i det stora som han kunde hantera vore det gott nog, men sen har vi allting annat: Barnen som Spirou känner med sina svåra lojalitetskonflikter vad gäller föräldrarnas åsikter (kommunister, judar, fascister, …) och hur det påverkar deras vänskap sinsemellan; den lantbruksfamilj som Spirou och Nicke lärt känna och de små romanser som uppstår i dess kölvatten; den katolska kyrkan och dess präster som Bravo generellt sett inte har mycket till övers för. Vad gäller det sista så kan jag inte se att jag länkat till den förut, men det finns en fem sidor lång föreföljare till hans serier om Spirou som tar upp kyrkans roll när han började som piccolo, fan-översatt här: http://spiroureporter.net/2013/10/27/scanlation-sunday-woe-to-the-weak/

Jag är ärligt talat extremt imponerad över hur Bravo får allting att fungera. De små finstämda detaljerna, som hur minimala förändringar i ansiktsuttryck förmedlar så mycket är en sak, men att ta upp de svåra ämnen som han gör i en serie som Spirou, med sin historia av lättsamma komiska äventyr, utan att det någonsin känns krystat eller avigt är fascinerande att se. Och inte gör han det heller genom att stryka komedin, för den finns fortfarande kvar här, inbäddad i den allvarliga omgivningen.

(spoiler om slutet) Med ett cliffhanger-slut där Spirou för att hjälpa några små judiska barn han känner med flit utger sig själv för att vara jude och sätts på ett tåg med destination Auschwitz skulle jag om det handlade om nästan vilken annan serieskapare som helst varit mycket orolig för hur ett så känsligt scenario skulle hanteras. Men med tanke på hur suveränt han navigerat alla blindskär hittills känner jag mig trygg i att han kommer klara av det också.

Två till album ska det bli, och jag ser verkligen fram mot dem. Om de håller kvalitén är det ett genuint mästerverk om Belgien under andra världskriget som Bravo åstadkommit, och det med någonting så oväntat som en alternativ Spirou-historia. Så håll tummarna för Bravo!

Kan köpas bl.a. här:

Mer Spirou-förgreningar: Champignac

Sugen på fler serier med anknytning till Spirou som inte ingår i huvudserien? På svenska har vi hittills fått se officiella alternativ-tolkningar, något mindre officiella, och korta specialepisoder skrivna för magasinet Spirou. Men det finns mer på franska, som album med Zafirs dotter Zandra, och även album där greven de Champignac spelar huvudrollen. Det senare finns nu också på svenska med titeln (andas djupt): Paulus Hegesippus Adelard Ladislas, greve de Champignac: Enigma.

Den som kan sin kryptologi-historia anar nog vad som erbjuds, nämligen hur greven under andra världskriget dras in i uppgiften att knäcka den tyska kodmaskinen Enigma. Så greven far till Bletchley Park där han träffar Alan Turing och de övriga kryptologerna, inklusive en ung dam och ömsesidigt tycke uppstår. Lite gammeldags språk där från mig, men så känns också serien en smula gammeldags i sin mycket enkla uppbyggnad utan moderna finesser i berättartekniken och i sin allmänna oförargligt 😉

Det behöver inte vara dåligt, men jag tycker nog att det här är en av de svagare av de avknoppade Spirou-serier jag läst. Manuset blandar historiskt korrekta detaljer med påhittade, där grevens roll är den mest uppenbart fiktiva. Men hans närvaro motiveras aldrig; han hjälper egentligen inte till med kryptoknäckandet förutom moralisk support. Det gör att de två olika delarna av serien, den om hur Enigma knäcks steg för steg, och den om greve de Champignacs erfarenheter, en karaktär som läsaren förutsätts redan ha en relation till, aldrig sammansmälter.

Så om man vill läsa om Enigma och kryptologi är grevens närvaro onödig. Kvinnan han blir kär i (har tyvärr inte albumet bredvid mig så kan inte kolla hennes namn, men hennes bakgrundshistoria har likheter med Joan Clarkes) fungerar redan som en stand-in för läsaren som behöver sättas in i det utförda arbetet och hur krypto-attackerna fungerar, och när Turing och andra beskriver det senare har vi nu två personer som båda är nybörjare och behöver undervisas. Om man istället är nyfiken på grevens liv i hans ungdom blir det lite tid över för det eftersom kryptologin kräver så många sidor. Jag vet inte om en fortsättning är planerad, men det känns som om en sådan behövs; boken känns lite rumphuggen som den är, och en uppföljare skulle kunna jämka samman de olika delarna bättre och runda av historien som nu slutar lite mitt i.

Albumet har alltså svårt att bestämt sig för vad det vill vara: En historisk redogörelse för arbetet i Bletchley Park, eller en utvidgning av Spirous universum via greven. Och, som sagt, tyvärr fungerar inte blandning riktigt för min del. Det gäller också Etikens teckningar: När han har fria händer att teckna som han vill, till exempel greven, så ser det bra ut, men när han ska teckna någon med historisk förlaga, som Turing, ser det genast lite (IMHO) konstigt och konstlat ut. Inte så dumt, allt som allt, men delarna passar inte riktigt ihop.

En sak lyckas dock serien riktigt bra med, nämligen att förklara både hur Enigma-maskinen fungerar och hur den knäcks, steg för steg. Inte riktigt alla detaljer är med, men i det stora hela pedagogiskt och intressant att följa. Det ska erkännas att eftersom jag själv jobbat professionellt med att knäcka krypton vet jag redan vad de pratar om och hur klassiska attacker av det slag som görs här fungerar, men jag tror allt att även en som inte kan något om krypton men är intresserad har en chans att förstå. Så stort plus för det, och om man är intresserad av att lära sig en del om krypto är boken inte alls dum!

Som avslutning, ytterligare en sida med just den lyckade delen, det vill säga den som fokuserar på tekniken bakom Enigma, här presenterat av Alan Turing:

Kan köpas bl.a. här:

Helgalna äventyr med Spirou

Någon som blir förvånad över att ytterligare en avknoppning från Spirou-trädet nått Sverige? Den här gången är det Fabien Vehlmann (manus) & Yoann (teckningar), serieskaparna som nuförtiden är ansvariga för den ”vanliga” Spirou-serien, som släpps lösa i åtta korta och fristående berättelser (sex serieepisoder, två korta illustrerade texter). Vi får följa med Spirou, Nicke och Spip på en tidsresa, i parallella dimensioner, när de för en gångs skull arbetar på tidningen Spirou, med mera.

Eftersom de är så pass korta, typ åtta sidor maximalt, är det självklart inga djupare äventyr utan skämtsamma bagateller, sådana där serier som är perfekta i antologitidningar eftersom de inte är följetonger och därför kan uppskattas också av ströläsare. Själv är jag extra förtjust i sådana serier som dessutom (meta)utspelar sig på samma tidning; det gör att tidningen känns så mycket mer relaterbar och personlig, istället för att bara vara en samling serier utan sammanhang. Ta serier som Box 19008 från saligen avsomnade Epix, definitivt en av höjdpunkterna i tidningen när den var med, som tillsammans med de (låååånga) ledarna och brevsidan satte sin prägel på läsningen. Jag tror att det finns många antologititlar som fallerat inte på grund av att serierna var dåliga utan för att utgivaren/redaktören misslyckades att knyta några band med läsarna, och det gör att åtminstone jag blir glad av att se sådana här kortare serier i lite andra miljöer än de vanliga äventyren.

Vad som skulle kunna ha varit…

Men utan sitt sammanhang, dvs som en del i en tidning fylld med andra slags serier, kan det kännas lite torftigt att läsa dem. Missförstå mig inte, jag tycker att Vehlmann & Yoann lyckas riktigt bra här med sina underhållande historier, och de har ju redan tidigare visat att de är bra på Spirou i allmänhet, och att Vehlmann i synnerhet är skicklig på små stickspår och karaktärsdriven komik, vilket passar som handen in handsken här där serierna är så korta. Men jag skulle hemskt gärna ha fått möjligheten att läsa dem i tidningen Spirou, typ när den firade 75 år vilket här firas med ett maskeradparty där vi får se saker som Sickan utklädd till Lucky Luke. Kort sagt, jag gillar serierna här, men kan inte låta bli att tänka på att de nog var ännu bättre vid sin ursprungliga publicering.

Några reflektioner till, och först en positiv sådan: Det är kul att se hur bra Vehlmann & Yoann lyckas med det första textstycket om en reklamkampanj. Trots att det är en text samspelar den väldigt bra med illustrationerna, och för mig fungerade tajmingen perfekt med hur jag såg teckningarna samtidigt som jag läste den relevanta texten. Bra gjort!

Den andra är vare sig positiv eller negativ utan mer en reflektion över de två sista episoderna, de som redan blivit kända eftersom Spirou här tar på sig rollen som en superhjälte. Först med hjälp av en karaktär från albumet I Vipers klor, sedan med hjälp av fantakoptern. Roliga, precis som de övriga episoderna, framförallt den första, men det som gjort dem kända är att de blev så populära att det kommer bli en paus i de vanliga Spirou-serierna för att Vehlmann & Yoann istället ska kunna göra album enbart med Superpiccolon (och kanske Superkorren, Spips sidekick-namn). Och det tycker jag låter oroväckande. Här, som två korta serier, fungerar konceptet finfint, men jag är tveksam till ett (eller flera!) album med Spirou som superhjälte, och eftersom jag dessutom huvudsakligen gillat Vehlmann & Yoanns vanliga Spirou är det synd att det inte bli mer av dem för tillfället. Men, med tanke på min usla franska kan jag ha missuppfattat någonting när jag följt nyheterna, så kanske är det här ungefär så mycket Superpiccolo vi kommer få se, och då har jag inga invändningar 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Spirou in Berlin

Ibland känns det som om den här bloggen skulle kunna ha undertiteln ”Nya Spirou-idéer”, med tanke på hur ofta det blir av att jag skriver om ytterligare något udda (eller inte så udda) album om den gamla piccolon. Men jag har inte tröttnat på det, utan tycker snarare nuförtiden att det är lite komiskt att hitta ännu en specialare. Som dagens: Spirou in Berlin, det första Spirou-albumet gjort av en tysk serieskapare, närmare bestämt Flix (pseudonym för Felix Görmann).

Jag har inte riktigt kunna identifiera hur det här albumet egentligen passar in i den övriga Spirou-utgivningen. Det ingår inte i den vanliga numreringen, och det är inte en del av albumsviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, så jag antar att det helt enkelt är ett special-album, kanske på samma sätt som de unikt holländska Spirou-albumen som redan finns. Och precis som de senare finns den i tryckt format inte heller på franska utan bara på originalspråket (dvs tyska), men när det gäller den digitala världen har den också översatts till engelska (givetvis via Europe Comics).

Nog påminner den som idé en hel del om några av just de nämnda Ett extraordinärt äventyr…-albumen som utspelar sig under andra världskriget, men här är det ett modernare Tysklands mörkare sidor vi får läsa om, nämligen DDRs. Året är 1989, tidpunkten strax innan murens fall, och Spirou och Nicke ser sig nödgade att åka till Berlin eftersom allt tyder på att greven kidnappats av tyska agenter. Väl där visar det sig att Stasi har full koll på var de befinner sig och Nicke fångas snabbt in för ett fängelsebesök, (inklusive senare mental tortyr):

Spirou gör en trevligare bekantskap i Momo, en ung kvinna verksam i motståndsrörelsen; i begynnelsen misstänksam eftersom vem som helst kan förråda en i en paranoid nation som DDR, men efter hand mer vänligt inställd. Och en länk till andra Spirou-album har hon också, efter att ha övertagit ett antal djur från zoo som har tränats av någon som är misstänkt lik Noa, känd från bland annat Ljuset från Borneo:

Allt som allt är det här ett riktigt lyckat album, där blandningen av humor och allvar (DDR-polisen är skjutglad här och det är inga leksakspistoler de använder, och Momo är också hon beredd att ta till nästan vilka medel som helst för att störta staten) fungerar. Till skillnad från till exempel Yanns manus till hans Andra världskriget-Spirou där det saknas, med resultatet att både humorn och allvaret känns malplacerade. Allt är förstås inte politik och vi får också se en del östtysk vardag där inte allt är depp, som en underbar sommardag där Nicke strosar runt i Östberlin, och en FKK-tillställning skymtar också till.

Sen gillar jag dessutom Flix teckningar. Han är en nytt namn för mig, men hans stil med sina runda vänliga teckningar som när det behövs kan bli både mer artistiska eller än mer stiliserade (munnar saknas t ex ofta på människorna utan att det ser konstigt ut) är extremt läsvänlig. Vilket säkert de som följt den här bloggen länge förstår att jag tycker om; den här typen av mycket klassiska serie-stil tilltalar mig alltid, och jag läser definitivt serier med liknande teckningar med en gnutta rosafärgade glasögon 😉

Så japp, klart godkänt för den här tyska versionen av Spirou, och nog tycker jag att den skulle platsat utan problem bland de där speciella extraordinära äventyren. Fast hittills har just de hållits strikt reserverade för fransk-belgiska konstnärer, men jag skulle inte bli överraskad om det för eller senare släpps in någon från ett annat land. Japan kanske? Kanada? Usa? Eller varför inte Sverige? 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

De mänskliga rättigheterna

Bara en kort liten blänkare om ett samarbete mellan FN och tidningen Spirou från i höstas, året då Spirou firade 80 år och FNs deklaration om de mänskliga rättigehterna 70 år. Som ett led i firandet anlitades 30 av Spirou-tidningens serieskapare för att göra varsin sida om var och en av de 30 artiklarna i deklarationen, och allt sammanställdes för att kunna presenteras som utställningar varhelst så önskas, översatt till diverse språk.

Tyvärr är inte svenska ett av dem, men den engelska versionen finns iallafall här: https://www.standup4humanrights.org/layout/files/spirou/panneaux-a3-lowdef_en.pdf

Relativt hög upplösning (trots länkadressen), avsett för A3-utskrift, och om man mailar kan man få ännu högre upplösningar. Så för den som till exempel vill skriva ut en affisch där Blake och Mortimer illustrerar artikel 13 (rättigheten att fritt förflytta sig), Lucky Luke artikel 27 (rättigheten att delta i ett samhälles kulturella liv), och Zafir artikel 24 (rättigheten till fritid) är det här en gyllene chans!

un human rights - the bellybuttons
Bellybuttons tar sig an artikel 4

PS. För den som läst serier länge finns det ett seriealbum med titeln De mänskligheterna rättigheterna som kom ut på diverse språk, inklusive svenska, när FNs deklaration fyllde 40 år, med sex serier som illustrerar sex av artiklarna. Välmenande men i ärlighetens namn rätt tråkiga serier (och nej, jag kan inte hävda att Spirou-serierna är bättre, men jag föredrar formatet hos dem) där det kanske mest intressanta med boken är att två så skilda serieskapare som Milo Manara och Will Eisner delar på utrymmet 😉

 

Hoppets tid

Spirou - Hoppets tid 1 - omslag

Det här albumet har jag sett fram emot ända sedan jag hörde talas om det för några år sedan: Émile Bravo, mannen bakom Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, det bästa albumet i sviten extraordinära äventyr med Spirou, planerade att fortsätta sin serie. Och inte nog med det, fortsättningen skulle bli ett album på flera hundra sidor! Nu är serien här, eller rättare sagt den första delen av fyra i vad som kallas Hoppets tid; även i Frankrike verkar det som om att vänta på att hela serien blir klar och sedan ge ut en löjligt tjock bok inte skulle vara en bra idé, försäljningsmässigt 😉

Så vad bjuder Bravo på den här gången, efter att så förtjänstfullt ha skildrat Spirou som en ung, godhjärtad men naiv pojke?

Serien tar vid omedelbart efter slutet på den förra, dvs precis innan andra världskriget bryter ut. Spirou fortsätter sina försök att lära sig mer om politik efter att ha lärt känna Kassandra, men det är inte lätt i en omgivning där så gott som alla påverkas av fördomar och propaganda, till och med små barn. Och sen, när kriget bryter ut, blir det värre när till och med personer som Nicke dras med i tidsandan:

Spirou - Hoppets tid 1 - mc

Jag blir lika imponerad den här gången av hur Bravo lyckas ge fullständigt realistiska porträtt av både Spirou och Nicke, inklusive hemska krigsupplevelser när de tar hand om lemlästade och döda soldater, som ändå aldrig känns malplacerade i en klassisk fransk-belgisk humoristisk (för jo, serien är rolig också) äventyrsserie. Samma sak med politiken där det avhandlas kommunism (inklusive stridigheterna apropå hur Sovjetunionens variant ska ses), nazism, katolska kyrkan, scoutrörelsens kluvna inställning till nationalism där man är mot nazismen men ändå på sitt sätt uppskattar dess hyllning av fosterlandet, belgiska befolkningens likaså kluvna inställning till ockupationen eftersom nazisterna i alla fall ”…sköter sig exemplariskt…”.

Med andra ord, det är späckat med tungt innehåll, men Bravo är skicklig på att använda sig av små detaljer för att visa vad som pågår. ”Show, don’t tell” är precis vad han gör när han använder sig av seriemediet i scener som den där Spirou räddar Nicke från att bli nerskjuten på gatan av en nazist, och där en belgisk polis som bevittnar det hela med sitt icke-agerande och några korta enkla repliker ändå ger en fyllig kommentar på ockupationens villkor.

Ok ok, nu låter det allvarligt igen, så det är nog bäst att jag poängterar igen att Bravo så förtjänstfullt lyckas med att väva in humor i det hela. Som här, där Nicke som nyanställd på tidningen Le Soir (Tintins, egentligen Hergés, sejour på Le Soir refereras till flera gånger i serien) som övertagits av nazistvänliga redaktörer:

Spirou - Hoppets tid 1 - Le Soir

Men även här, i en scen som huvudsaklig verkar avsedd för humorns skull, bygger Bravo vidare på Nickes personlighet. I serien är Nicke visserligen vuxen medan Spirou ännu bara är en tonåring, men de agerar närmast tvärtom: Spirou försöker resonera sig fram till hur man bäst handlar i en komplicerad omvärld, medan Nicke är betydligt mer impulsiv och inte bekymrar sig nämnvärt över det längre perspektivet, och att Le Soir kollaborerar med den nazistiska ockupationsmakten bekymrar honom inte nämnvärt. Nazist är han inte, men han funderar heller inte alltför mycket på vad de egentligen står för. Och med tanke på hur den här första delen slutar anar jag att Nickes personliga utveckling kan stå ännu mer i fokus i nästa del…

Som avslutning kan jag bara säga igen att det här är ett riktigt bra album som man inte alls behöver vara en fan av Spirou för att läsa; som skildring av hur nazismen påverkar några belgare är den suverän, både som underhållning och som tankeväckande läsning. Så läs den, och sen är det bara (Argh!) att vänta på nästa del som ska komma nästa år.

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. En lite lustig sak med fortsättningen på Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man är att det redan finns en fortsättning, närmare bestämt Yann & Schwartzs svit av Spirou-album där framförallt Operation Fladdermus uttryckligen refererar till händelser i Bravos album, och som också den skildrar Spirou vid tiden av andra världskrigets utbrott men med helt annan handling än Hoppets tid. Så nu har vi alltså ett alternativ-Spirou-album som i sin tur gett upphov till två olika alternativ-alternativ-Spirou-universum. Det börjar bli komplicerat!

PPS. Bravos fortsättning är överlägsen Yann & Schwartzs. Men det har nog redan framgått att jag tycker så 😉