Etikettarkiv: Spirou

Mer Spirou-förgreningar: Champignac

Postat den

Sugen på fler serier med anknytning till Spirou som inte ingår i huvudserien? På svenska har vi hittills fått se officiella alternativ-tolkningar, något mindre officiella, och korta specialepisoder skrivna för magasinet Spirou. Men det finns mer på franska, som album med Zafirs dotter Zandra, och även album där greven de Champignac spelar huvudrollen. Det senare finns nu också på svenska med titeln (andas djupt): Paulus Hegesippus Adelard Ladislas, greve de Champignac: Enigma.

Den som kan sin kryptologi-historia anar nog vad som erbjuds, nämligen hur greven under andra världskriget dras in i uppgiften att knäcka den tyska kodmaskinen Enigma. Så greven far till Bletchley Park där han träffar Alan Turing och de övriga kryptologerna, inklusive en ung dam och ömsesidigt tycke uppstår. Lite gammeldags språk där från mig, men så känns också serien en smula gammeldags i sin mycket enkla uppbyggnad utan moderna finesser i berättartekniken och i sin allmänna oförargligt 😉

Det behöver inte vara dåligt, men jag tycker nog att det här är en av de svagare av de avknoppade Spirou-serier jag läst. Manuset blandar historiskt korrekta detaljer med påhittade, där grevens roll är den mest uppenbart fiktiva. Men hans närvaro motiveras aldrig; han hjälper egentligen inte till med kryptoknäckandet förutom moralisk support. Det gör att de två olika delarna av serien, den om hur Enigma knäcks steg för steg, och den om greve de Champignacs erfarenheter, en karaktär som läsaren förutsätts redan ha en relation till, aldrig sammansmälter.

Så om man vill läsa om Enigma och kryptologi är grevens närvaro onödig. Kvinnan han blir kär i (har tyvärr inte albumet bredvid mig så kan inte kolla hennes namn, men hennes bakgrundshistoria har likheter med Joan Clarkes) fungerar redan som en stand-in för läsaren som behöver sättas in i det utförda arbetet och hur krypto-attackerna fungerar, och när Turing och andra beskriver det senare har vi nu två personer som båda är nybörjare och behöver undervisas. Om man istället är nyfiken på grevens liv i hans ungdom blir det lite tid över för det eftersom kryptologin kräver så många sidor. Jag vet inte om en fortsättning är planerad, men det känns som om en sådan behövs; boken känns lite rumphuggen som den är, och en uppföljare skulle kunna jämka samman de olika delarna bättre och runda av historien som nu slutar lite mitt i.

Albumet har alltså svårt att bestämt sig för vad det vill vara: En historisk redogörelse för arbetet i Bletchley Park, eller en utvidgning av Spirous universum via greven. Och, som sagt, tyvärr fungerar inte blandning riktigt för min del. Det gäller också Etikens teckningar: När han har fria händer att teckna som han vill, till exempel greven, så ser det bra ut, men när han ska teckna någon med historisk förlaga, som Turing, ser det genast lite (IMHO) konstigt och konstlat ut. Inte så dumt, allt som allt, men delarna passar inte riktigt ihop.

En sak lyckas dock serien riktigt bra med, nämligen att förklara både hur Enigma-maskinen fungerar och hur den knäcks, steg för steg. Inte riktigt alla detaljer är med, men i det stora hela pedagogiskt och intressant att följa. Det ska erkännas att eftersom jag själv jobbat professionellt med att knäcka krypton vet jag redan vad de pratar om och hur klassiska attacker av det slag som görs här fungerar, men jag tror allt att även en som inte kan något om krypton men är intresserad har en chans att förstå. Så stort plus för det, och om man är intresserad av att lära sig en del om krypto är boken inte alls dum!

Som avslutning, ytterligare en sida med just den lyckade delen, det vill säga den som fokuserar på tekniken bakom Enigma, här presenterat av Alan Turing:

Kan köpas bl.a. här:

Helgalna äventyr med Spirou

Postat den

Någon som blir förvånad över att ytterligare en avknoppning från Spirou-trädet nått Sverige? Den här gången är det Fabien Vehlmann (manus) & Yoann (teckningar), serieskaparna som nuförtiden är ansvariga för den ”vanliga” Spirou-serien, som släpps lösa i åtta korta och fristående berättelser (sex serieepisoder, två korta illustrerade texter). Vi får följa med Spirou, Nicke och Spip på en tidsresa, i parallella dimensioner, när de för en gångs skull arbetar på tidningen Spirou, med mera.

Eftersom de är så pass korta, typ åtta sidor maximalt, är det självklart inga djupare äventyr utan skämtsamma bagateller, sådana där serier som är perfekta i antologitidningar eftersom de inte är följetonger och därför kan uppskattas också av ströläsare. Själv är jag extra förtjust i sådana serier som dessutom (meta)utspelar sig på samma tidning; det gör att tidningen känns så mycket mer relaterbar och personlig, istället för att bara vara en samling serier utan sammanhang. Ta serier som Box 19008 från saligen avsomnade Epix, definitivt en av höjdpunkterna i tidningen när den var med, som tillsammans med de (låååånga) ledarna och brevsidan satte sin prägel på läsningen. Jag tror att det finns många antologititlar som fallerat inte på grund av att serierna var dåliga utan för att utgivaren/redaktören misslyckades att knyta några band med läsarna, och det gör att åtminstone jag blir glad av att se sådana här kortare serier i lite andra miljöer än de vanliga äventyren.

Vad som skulle kunna ha varit…

Men utan sitt sammanhang, dvs som en del i en tidning fylld med andra slags serier, kan det kännas lite torftigt att läsa dem. Missförstå mig inte, jag tycker att Vehlmann & Yoann lyckas riktigt bra här med sina underhållande historier, och de har ju redan tidigare visat att de är bra på Spirou i allmänhet, och att Vehlmann i synnerhet är skicklig på små stickspår och karaktärsdriven komik, vilket passar som handen in handsken här där serierna är så korta. Men jag skulle hemskt gärna ha fått möjligheten att läsa dem i tidningen Spirou, typ när den firade 75 år vilket här firas med ett maskeradparty där vi får se saker som Sickan utklädd till Lucky Luke. Kort sagt, jag gillar serierna här, men kan inte låta bli att tänka på att de nog var ännu bättre vid sin ursprungliga publicering.

Några reflektioner till, och först en positiv sådan: Det är kul att se hur bra Vehlmann & Yoann lyckas med det första textstycket om en reklamkampanj. Trots att det är en text samspelar den väldigt bra med illustrationerna, och för mig fungerade tajmingen perfekt med hur jag såg teckningarna samtidigt som jag läste den relevanta texten. Bra gjort!

Den andra är vare sig positiv eller negativ utan mer en reflektion över de två sista episoderna, de som redan blivit kända eftersom Spirou här tar på sig rollen som en superhjälte. Först med hjälp av en karaktär från albumet I Vipers klor, sedan med hjälp av fantakoptern. Roliga, precis som de övriga episoderna, framförallt den första, men det som gjort dem kända är att de blev så populära att det kommer bli en paus i de vanliga Spirou-serierna för att Vehlmann & Yoann istället ska kunna göra album enbart med Superpiccolon (och kanske Superkorren, Spips sidekick-namn). Och det tycker jag låter oroväckande. Här, som två korta serier, fungerar konceptet finfint, men jag är tveksam till ett (eller flera!) album med Spirou som superhjälte, och eftersom jag dessutom huvudsakligen gillat Vehlmann & Yoanns vanliga Spirou är det synd att det inte bli mer av dem för tillfället. Men, med tanke på min usla franska kan jag ha missuppfattat någonting när jag följt nyheterna, så kanske är det här ungefär så mycket Superpiccolo vi kommer få se, och då har jag inga invändningar 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Spirou in Berlin

Postat den

Ibland känns det som om den här bloggen skulle kunna ha undertiteln ”Nya Spirou-idéer”, med tanke på hur ofta det blir av att jag skriver om ytterligare något udda (eller inte så udda) album om den gamla piccolon. Men jag har inte tröttnat på det, utan tycker snarare nuförtiden att det är lite komiskt att hitta ännu en specialare. Som dagens: Spirou in Berlin, det första Spirou-albumet gjort av en tysk serieskapare, närmare bestämt Flix (pseudonym för Felix Görmann).

Jag har inte riktigt kunna identifiera hur det här albumet egentligen passar in i den övriga Spirou-utgivningen. Det ingår inte i den vanliga numreringen, och det är inte en del av albumsviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, så jag antar att det helt enkelt är ett special-album, kanske på samma sätt som de unikt holländska Spirou-albumen som redan finns. Och precis som de senare finns den i tryckt format inte heller på franska utan bara på originalspråket (dvs tyska), men när det gäller den digitala världen har den också översatts till engelska (givetvis via Europe Comics).

Nog påminner den som idé en hel del om några av just de nämnda Ett extraordinärt äventyr…-albumen som utspelar sig under andra världskriget, men här är det ett modernare Tysklands mörkare sidor vi får läsa om, nämligen DDRs. Året är 1989, tidpunkten strax innan murens fall, och Spirou och Nicke ser sig nödgade att åka till Berlin eftersom allt tyder på att greven kidnappats av tyska agenter. Väl där visar det sig att Stasi har full koll på var de befinner sig och Nicke fångas snabbt in för ett fängelsebesök, (inklusive senare mental tortyr):

Spirou gör en trevligare bekantskap i Momo, en ung kvinna verksam i motståndsrörelsen; i begynnelsen misstänksam eftersom vem som helst kan förråda en i en paranoid nation som DDR, men efter hand mer vänligt inställd. Och en länk till andra Spirou-album har hon också, efter att ha övertagit ett antal djur från zoo som har tränats av någon som är misstänkt lik Noa, känd från bland annat Ljuset från Borneo:

Allt som allt är det här ett riktigt lyckat album, där blandningen av humor och allvar (DDR-polisen är skjutglad här och det är inga leksakspistoler de använder, och Momo är också hon beredd att ta till nästan vilka medel som helst för att störta staten) fungerar. Till skillnad från till exempel Yanns manus till hans Andra världskriget-Spirou där det saknas, med resultatet att både humorn och allvaret känns malplacerade. Allt är förstås inte politik och vi får också se en del östtysk vardag där inte allt är depp, som en underbar sommardag där Nicke strosar runt i Östberlin, och en FKK-tillställning skymtar också till.

Sen gillar jag Flix teckningar också. Han är en nytt namn för mig, men hans stil med sina runda vänliga teckningar som när det behövs kan bli både mer artistiska eller än mer stiliserade (munnar saknas t ex ofta på människorna utan att det ser konstigt ut) är extremt läsvänlig. Vilket säkert de som följt den här bloggen länge förstår att jag tycker om; den här typen av mycket klassiska serie-stil tilltalar mig alltid, och jag läser definitivt serier med liknande teckningar med en gnutta rosafärgade glasögon 😉

Så japp, klart godkänt för den här tyska versionen av Spirou, och nog tycker jag att den skulle platsat utan problem bland de där speciella extraordinära äventyren. Fast hittills har just de hållits strikt reserverade för fransk-belgiska konstnärer, men jag skulle inte bli överraskad om det för eller senare släpps in någon från ett annat land. Japan kanske? Kanada? Usa? Eller varför inte Sverige? 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

De mänskliga rättigheterna

Postat den

Bara en kort liten blänkare om ett samarbete mellan FN och tidningen Spirou från i höstas, året då Spirou firade 80 år och FNs deklaration om de mänskliga rättigehterna 70 år. Som ett led i firandet anlitades 30 av Spirou-tidningens serieskapare för att göra varsin sida om var och en av de 30 artiklarna i deklarationen, och allt sammanställdes för att kunna presenteras som utställningar varhelst så önskas, översatt till diverse språk.

Tyvärr är inte svenska ett av dem, men den engelska versionen finns iallafall här: https://www.standup4humanrights.org/layout/files/spirou/panneaux-a3-lowdef_en.pdf

Relativt hög upplösning (trots länkadressen), avsett för A3-utskrift, och om man mailar kan man få ännu högre upplösningar. Så för den som till exempel vill skriva ut en affisch där Blake och Mortimer illustrerar artikel 13 (rättigheten att fritt förflytta sig), Lucky Luke artikel 27 (rättigheten att delta i ett samhälles kulturella liv), och Zafir artikel 24 (rättigheten till fritid) är det här en gyllene chans!

un human rights - the bellybuttons

Bellybuttons tar sig an artikel 4

PS. För den som läst serier länge finns det ett seriealbum med titeln De mänskligheterna rättigheterna som kom ut på diverse språk, inklusive svenska, när FNs deklaration fyllde 40 år, med sex serier som illustrerar sex av artiklarna. Välmenande men i ärlighetens namn rätt tråkiga serier (och nej, jag kan inte hävda att Spirou-serierna är bättre, men jag föredrar formatet hos dem) där det kanske mest intressanta med boken är att två så skilda serieskapare som Milo Manara och Will Eisner delar på utrymmet 😉

 

Hoppets tid

Postat den

Spirou - Hoppets tid 1 - omslag

Det här albumet har jag sett fram emot ända sedan jag hörde talas om det för några år sedan: Émile Bravo, mannen bakom Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, det bästa albumet i sviten extraordinära äventyr med Spirou, planerade att fortsätta sin serie. Och inte nog med det, fortsättningen skulle bli ett album på flera hundra sidor! Nu är serien här, eller rättare sagt den första delen av fyra i vad som kallas Hoppets tid; även i Frankrike verkar det som om att vänta på att hela serien blir klar och sedan ge ut en löjligt tjock bok inte skulle vara en bra idé, försäljningsmässigt 😉

Så vad bjuder Bravo på den här gången, efter att så förtjänstfullt ha skildrat Spirou som en ung, godhjärtad men naiv pojke?

Serien tar vid omedelbart efter slutet på den förra, dvs precis innan andra världskriget bryter ut. Spirou fortsätter sina försök att lära sig mer om politik efter att ha lärt känna Kassandra, men det är inte lätt i en omgivning där så gott som alla påverkas av fördomar och propaganda, till och med små barn. Och sen, när kriget bryter ut, blir det värre när till och med personer som Nicke dras med i tidsandan:

Spirou - Hoppets tid 1 - mc

Jag blir lika imponerad den här gången av hur Bravo lyckas ge fullständigt realistiska porträtt av både Spirou och Nicke, inklusive hemska krigsupplevelser när de tar hand om lemlästade och döda soldater, som ändå aldrig känns malplacerade i en klassisk fransk-belgisk humoristisk (för jo, serien är rolig också) äventyrsserie. Samma sak med politiken där det avhandlas kommunism (inklusive stridigheterna apropå hur Sovjetunionens variant ska ses), nazism, katolska kyrkan, scoutrörelsens kluvna inställning till nationalism där man är mot nazismen men ändå på sitt sätt uppskattar dess hyllning av fosterlandet, belgiska befolkningens likaså kluvna inställning till ockupationen eftersom nazisterna i alla fall ”…sköter sig exemplariskt…”.

Med andra ord, det är späckat med tungt innehåll, men Bravo är skicklig på att använda sig av små detaljer för att visa vad som pågår. ”Show, don’t tell” är precis vad han gör när han använder sig av seriemediet i scener som den där Spirou räddar Nicke från att bli nerskjuten på gatan av en nazist, och där en belgisk polis som bevittnar det hela med sitt icke-agerande och några korta enkla repliker ändå ger en fyllig kommentar på ockupationens villkor.

Ok ok, nu låter det allvarligt igen, så det är nog bäst att jag poängterar igen att Bravo så förtjänstfullt lyckas med att väva in humor i det hela. Som här, där Nicke som nyanställd på tidningen Le Soir (Tintins, egentligen Hergés, sejour på Le Soir refereras till flera gånger i serien) som övertagits av nazistvänliga redaktörer:

Spirou - Hoppets tid 1 - Le Soir

Men även här, i en scen som huvudsaklig verkar avsedd för humorns skull, bygger Bravo vidare på Nickes personlighet. I serien är Nicke visserligen vuxen medan Spirou ännu bara är en tonåring, men de agerar närmast tvärtom: Spirou försöker resonera sig fram till hur man bäst handlar i en komplicerad omvärld, medan Nicke är betydligt mer impulsiv och inte bekymrar sig nämnvärt över det längre perspektivet, och att Le Soir kollaborerar med den nazistiska ockupationsmakten bekymrar honom inte nämnvärt. Nazist är han inte, men han funderar heller inte alltför mycket på vad de egentligen står för. Och med tanke på hur den här första delen slutar anar jag att Nickes personliga utveckling kan stå ännu mer i fokus i nästa del…

Som avslutning kan jag bara säga igen att det här är ett riktigt bra album som man inte alls behöver vara en fan av Spirou för att läsa; som skildring av hur nazismen påverkar några belgare är den suverän, både som underhållning och som tankeväckande läsning. Så läs den, och sen är det bara (Argh!) att vänta på nästa del som ska komma nästa år.

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. En lite lustig sak med fortsättningen på Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man är att det redan finns en fortsättning, närmare bestämt Yann & Schwartzs svit av Spirou-album där framförallt Operation Fladdermus uttryckligen refererar till händelser i Bravos album, och som också den skildrar Spirou vid tiden av andra världskrigets utbrott men med helt annan handling än Hoppets tid. Så nu har vi alltså ett alternativ-Spirou-album som i sin tur gett upphov till två olika alternativ-alternativ-Spirou-universum. Det börjar bli komplicerat!

PPS. Bravos fortsättning är överlägsen Yann & Schwartzs. Men det har nog redan framgått att jag tycker så 😉

Ljuset från Borneo

Postat den

Ljuset från Borneo - omslag

Det händer mycket med Spirou nuförtiden. Ljuset från Borneo är det tionde albumet i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke som jag recenserar (varav det sjätte på svenska) och det kommer nya delar i Frankrike i en närmast rasande takt; det kommer fortfarande nya album i den vanliga sviten gjorde av Yoann/Vehlmann; Tome/Janry stretar på med albumen om den unge Spirou; José Luis Munuera gör serier om Zafirs dotter Zandra (det andra albumet kommer i höst i Frankrike); det finns ett antal album gjorde för enbart den holländska marknaden; diverse biserier som kortare historier gjorde av Yoann/Vehlmann har sin egen albumserie; det finns fristående album som det nyss till engelska översatta His Name Was Ptirou om inspirationen bakom den första versionen av Spirou.

Och jag gillar det! Det känns som en fransk/belgisk/holländsk version av hur superhjältar alltid använts i USA: En (eller flera) huvudserier, och sen diverse avknoppningar som kommer och går beroende på hur framgångsrika de är, med varierade upphovspersoner. Det kan bli för mycket men eftersom det är så pass ovanligt för den här typen av serier ger det Spirou en alldeles egen charm när det finns så många versioner att välja bland. Och även med en för europeiska serier ovanligt hög utgivningstakt är det förstår inte i närheten av den överexponering som drabbar de största superhjältarna som exempelvis Batman eller X-Men; när han varit som mest populär har det känts som om hälften av alla serier i USA är Batman– och/eller X-men-relaterade.

Trevligt nog för min del är dagens album, Ljuset från Borneo (manus: Frank Pé & Zidrou, teckningar: Frank Pé), ett av de allra bästa av de nya serierna. I albumet får vi återse huvudpersonerna från Franquins sista Spirou-serie, Bravo the Brothers (ingår i Raffel med Zafir): Den misantropiske men fantastiska djurtämjaren Noé (här översatt till det mer korrekta Noa) och hans ensemble.

Ljuset från Borneo - intro

Boken jonglerar med flera intriger:

  1. Spirou och Nicke hamnar på kollisionskurs med sin nya redaktör som vill att de anpassar sina artiklar för att tillfredsställa annonsörerna, vilket leder till att Spirou säger upp sig för. Och när han, lycklig över att inte ha någonting att göra, strosar runt på stan och får se att Noas cirkus är på besök ger han sig dit för att hälsa på och blir involverad i…
  2. Noas tonåriga dotter Vilda som dyker upp till Noas frustration eftersom han inte har mycket till över för människor eftersom han ogillar dem och tycker de är svåra att förstå sig på. Så han får den briljanta idén att hon ska bo hos Spirou istället, och som den snälla/medgörliga/lätt övertalningsbara person Spirou är går han med på det. Alltmedan…
  3. En anonym konstnär gör stor succé med sina målningar av vilddjur. Ingen vet vem som målat dem, men priserna skjuter i höjden och Nicke blir tillsagd av redaktören att ta reda på vem som målat dem. Men det kanske inte spelar någon roll, för…
  4. Greve Champignac upptäcker ett världsomfattande hot från en ny, tidigare okänd svampsort som hotar att utplåna allt annat liv på Jorden.

De här intrigtrådarna presenteras tidigt i serien och handlingen hoppar sedan mellan dem (och de andra som också dyker upp), men tack vare att albumet är längre än de andra i sviten (92 sidor, närmare bestämt), kan Pé & Zidrou ta god tid på sig och det känns inte det minsta stressigt. Tvärtom känns serien ofta sävlig och smått meditativ, med drömsekvenser och dagdrömmerier som får breda ut sig på flera sidor.

Och det är här seriens styrka ligger: Stämningen är ömsom uppsluppen, som Spirous glädje över att kunna göra precis vad han vill, ömsom melankolisk, som Noa och Vildas relation där Vilda önskar sig en pappa som kan visa kärlek medan han bara vill vara i fred och umgås med sina djur, ömsom tonårsirriterad, som Vilda och Spirous umgänge där Spirou visar sig vara oväntat framgångsrik i rollen som, tja, stödperson för Vilda.

Ljuset från Borneo - trädgårdsskötsel

Pés teckningar förtjänar också beröm. Manuset, där målningarna från det okända geniet visar sig vara den viktigaste delen av intrigen, kräver att målningarna ser spektakulära ut, och jag skulle kanske inte säga att de är fantastiska men tecknade som de är i en så annorlunda stil än serien i övrigt så fungerar det i sitt kontext. Och jag gillar verkligen Pés version av Spirou och Nicke som både ser ut som några år äldre än de vanligtvis gör, utan att de känns som en karikatyr på sina vanliga jag (om det nu är möjligt i en serie som den här, där själva grundtanken är att det ska vara en fri tolkning av karaktärerna).

Men det finns en sak som jag väldigt gärna hade sett annorlunda med manuset. Trots att serien i huvudsak känns vad jag skulle kalla för mogen (utan att vara tråkig) så är det det här med hur icke-européer skildras i den klassiska fransk/belgiska komiska äventyrsserietraditionen. Här representeras den traditionen av mörkhyade tjuvjägare i Afrika som dödar en vit europeisk djurfotograf, en arabisk shejk och en sydamerikansk miljardär. Tjuvjägarna har de sorgligt traditionella stora läpparna, medan de två rika männen är bottenlöst korkade och vulgärt nyrika som försöker köpa status genom att köpa löjligt dyra konstverk. Jag är van så jag stör mig inte så mycket, men jag känner samma för det här inslagen som jag gör för serierna om unge Spirou: Om de helt slutade förekomma skulle jag dra en stor suck av lättnad.

Fast jag tycker inte det ska avskräcka från att läsa serien för den är mycket läsvärd ändå. I det stora hela är det en serie som har en lätt sorglig grundton. Det mesta löser sig, men eftersom det är en serie som satsar på ett mer realistiskt känsloinnehåll än den vanliga Spirou-serien så erbjuds inte ett lyckligt slut för alla utan det är mer en känsla av att mycket jobb återstår, men det finns en chans att det kommer lösa sig. Så när jag slog igen boken efter läsningen var det med en belåten känsla, att det här är ett album som gör skäl för det sedvanligt påkostade formatet, dvs inbunden med bra tryck och bra papper, som alla de tidigare albumen i den här sviten förärats med 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. För den intresserade är här exempel från de där andra Spirou-serierna som producerats de senaste åren. I tur och ordning omslaget till ett holländskt Spirou-album, omslaget till en samling med korta Spirou-serier, en sida från det första Zandra-albumet (alla tagna från den engelskspråkiga bloggen Spirou Reporter), och omslaget till His Name Was Ptirou:Holländsk Spirou - omslag.jpg

Les folles aventures de Spirou - omslag.jpg

Zafirs dotter Zandra.jpg

His Name Was Ptirou - cover.jpg

De svarta hostiornas herre

Postat den

Det är dags för vad som åtminstone för mig känns som avslutningen på Yann/Schwartzs version av Spirou i och med utgivningen av De svarta hostiornas herre, ett album som tar vid omedelbart där det föregående, Leopardkvinnan, avslutades (vilket i sin tur var en fortsättning på Operation Fladdermus): Spirou, Nicke och deras nyfunna bekantskap Aniota reser till Belgiska Kongo för att lämna tillbaka en statyett till dess rättmätiga ägare, leopardkvinnorna i Urugondolo-regionen. Men de möter motstånd; landet befinner sig i en komplicerad politisk situation med rebeller som slåss mot kolonialmakten Belgien, och landets invånare befinner sig på olika sidor i kampen (eller som leopardkvinnorna, inte på någondera sidan).

Så exotiska miljöer, magi, kristna missionärer, korrupta rebeller bidrar alla till att det här känns som ett klassiskt pojkboksäventyr. Och, tyvärr, med klassiskt menar jag här inte bara de bra delarna hos sådana böcker (fart, spänning, och i det här fallet snygga teckningar), utan också alltför många av de dåliga :-/ Yanns manus är säkerligen medveten om riskerna med att låta albumet utspela sig under den koloniala tiden i Kongo-Kinshasa (fortsättningsvis Kongo) och månar om att undvika fällorna, men jag tycker inte att han lyckas så bra.

Som exempel finns Aniota med och hon är en tveklöst modern kvinna och bra skildrad tycker jag; hennes splittrade känslor inför å ena sidan livet i Belgien där hon växt upp och å andra sidan det i Kongo där hennes äldre släkting lever fångar Yann upp fint. Men sen har vi förstås alla invånarna i Kongo där klichéerna kryper fram, med leopardkvinnor som visserligen skildras i huvudsak sympatiskt men som liksom titelns hostiornas herre styrs av tro på och utövandet av magi, och rebellerna som är enklaste sortens nidbilder över potentiella militärdiktatorer. Kontentan för min del är att den enda kongolesen som skildras som en helgjuten person är just Aniota och i viss mån den lilla gatupojken Youma, dvs den enda av dem som redan tidigare lämnat Kongo (Aniota) och den enda av dem som medvetet flyr därifrån (Youma). Visst, det kan förstås vara en slump, men det känns lite unket att om du är framåt, om du är modern, om du vill leva ett fullödigt liv, då lämnar du Kongo och flyttar till Belgien…

Rebeller

Och jo, det påverkar onekligen att just Belgiens kolonialvälde i Kongo var ett av de absolut förskräckligaste, framförallt under de år kung Leopold II personligen ”ägde” landet. Att kungen skymtar till som staty i Leopoldville är säkert realistiskt, men det gör också att åtminstone jag återigen påminns om den faktiska bakgrunden till Belgiens närvaro i landet när jag läser, och att den bakgrunden helt lämnas därhän i albumet. Ingenting negativt om kolonialiseringen syns till (förutom möjligen indirekt sådan, typ korrupta byråkrater, men rebellerna framstår ändå som ett ännu värre alternativ), och när även den kristne missionären får en slags hjälteroll känns det inte alls bra.

Trots dessa klagomål och trots att Yann fortfarande är rätt svag vad gäller att få sitt manus att hålla ihop (Audrey-skildringen i de tre albumen är ett utmärkt exempel på det; varje gång hon nämns eller är med i handlingen känns det krystat) gillar jag ändå både det här albumet och de två tidigare. Tillsammans, som tre album som ger en alternativ version av Spirou och Nicke, fungerar de bättre än som enstaka album. Och som jag sagt tidigare är Yann betydligt bättre på enstaka mindre scener än handlingen i stort, och de är lika bra här som någonsin tidigare; framförallt gillar jag hur relationen mellan Spirou och Nicke långsamt växer fram på ett naturligt sätt, men också scener som de med de golemliknande monstren är bra.

Schwartz teckningar är också ett stort plus, och de har bara blivit bättre med tiden. I Operation Fladdermus kändes han som en skicklig men något osjälvständig imitatör av tidigare tecknare, men nu känns han som om han litar mer på sig själv och sin version av Spirou. Visst finns det fortfarande stora likheter med andra men nu skulle jag säga att hans teckningarna snarare är ”inspirerade av” än ”imiterande”.

Slutomdöme: Politiskt ett misslyckande, kanske mest för att politiken  huvudsakligen saknas när Spirou hamnar i ett sammanhang där jag tycker politiken nog måste åtminstone nämnas, men att läsa serien enbart ur en politisk aspekt vore orättvist. Teckningsmässigt är det en framgång, och manuset är ojämnt men har definitivt poänger som gör det värt att läsas, framförallt av Spirou-fans.

Leopardkvinnor