Etikettarkiv: Frank Miller

DK III – The Master Race

Postat den

Från DK III, omslag till en av de vanliga tidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.

Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet 🙂

Från The Dark Knight Returns – The Last Crusade, med eleganta teckningar av John Romita Jr; en obehaglig men skicklige berättad historia som känns som 100% Azzarello

Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.

Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.

Från DK III, huvudtidningen, med kompetenta men rätt opersonliga teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson

Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.

Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.

Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.

Från DK III, minitidningen, med roligare teckningar av Miller & Janson

Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen  🙂

Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.

Från DK III, omslag till en av minitidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.

Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.

Från The Dark Knight Strikes Again, med teckningar av Frank Miller och alternativ färgläggning av James Harvey

Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉

Två till rykande färska läsningar: DK III & American Alien

Postat den

Varför inte två korta reflektioner över två andra nyligen utkomna tidningar, efter föregående Paper Girls? Tja, jag ser inga skäl att inte skriva dem så här är de 🙂

DK III – The Master Race: Så har första numret av den hypade uppföljaren på Frank Millers tidigare två serier The Dark Knight Returns & The Dark Knight Strikes Again kommit ut. Eftersom DK III sagts vara en direkt fortsättning på dem tog jag och läste om dem, tillsammans med Batman – Year One, ifall det skulle behövas för att hänga med i handlingen. Och därmed blev jag återigen påmind om att 1) Year One är en fantastiskt bra presentation av Batman, 2) TDKR är en ännu bättre serie om Batmans sista dagar, och 3) TDKSA är en serie som är bisarr, fruktansvärt fult färglagd, närmast slumpmässigt tecknad, på intet sätt sammanhängande, helt onödig som uppföljare, men ändå rolig som läsning just eftersom den är så hundraprocentigt vansinnig och så fullproppad med energi.

3:an har med andra ord en hel del att leva upp till (även om så bara till 2:ans galenskaper), men tyvärr känns åtminstone det första numret ganska torrt. Handlingen tar sin början några år efter 2:ans slut, men världen vi ser har så gott som inga likheter med den som sågs till i 2:an. Den senare kan närmast liknas med en mix av Alan Moores Twilight of the Superheros-manus, med en framtida värld där mörka hemligheter som involverar de mäktigaste superhjältarna styr världens öde, och Howard Chaykins American Flagg!, där media finns överallt och allt utspelas i hyperspeed. Här, i 3:an, är det mycket mer av en klassisk Batman-miljö vi får se där allt är skitigt, grått och deprimerande. Visst finns några inslag från Millers serier, med karaktärer som dyker upp igen och Mirakelkvinnans barn med Stålis, men det känns ändå som likheterna med de tidigare serierna är ytliga.

Dark Knight III - The Master Race - Yindel

Det saknas energi, både i manus och teckningar, men det kan kanske bli bättre med det längre fram, för här är det väldigt mycket av en introduktion som erbjuds: Personer presenteras, mysterier likaså, och handlingen hinner egentligen inte ens börja förrän tidningen är slut.

Och det är inte så konstigt för det är inte Miller som står för manuset den här gången. I tidningen anges Miller & Brian Azzarello stå får manus, men min känsla är att det är Azzarello som skrivit den mer eller mindre själv. Den känslan bekräftas också av att Miller i intervjuer sagt att seriens eventuella framgång helt ligger i Azzarellos händer och att det ska bli intressant att se hur det går.

Så köp inte serien om ni vill ha Millers helt egna version av Batman för det är Azzarellos ni får (och teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson), och i typisk Azzarello-anda innebär det till exempel ett manus där jag som läsare inte vet vad som egentligen pågår, och jag misstänker att det kan dröja innan jag får veta mer, med tanke på hur hans manus brukar vara. Med andra ord, det är rätt långt från Millers manus som alltid har varit väldigt rakt på sak, utan krusiduller eller oklarheter för läsaren.

Men med tanke på hur usla Millers egna serier varit de sista decennierna är det nog inte så dumt att det är en mycket annorlunda serie, det här; jag hoppas bara att den får lite mer fart i de kommande numren!

Superman – American Alien: Den här mini-serien, skriven av Max Landis, höll jag på att missa innan min kompis Sandra påminde mig om den. Jag gillade verkligen Landis första Superman-serie så den här, med sju fristående nummer om olika viktiga händelser i Supermans liv, lät intressant.

Och japp, första numret levererade. Här får vi se hur hans krafter börjar göra sig påminda när han som ung pojke plötsligt börjar flyga av sig själv, helt utan att kunna kontrollera det (så att exempelvis komma ner på jorden igen har han ingen susning om hur det ska gå till). Charmigt skrivet och med teckningar av Nick Dragotta får vi se hur hans föräldrar hanterar det. Och, för den delen, hur familjens vänner hanterar det; jag har inte koll på hur Supermans bakgrundshistoria ser ut i DC nuförtiden men här är det en hel hög med grannar som invigs i lille Clarks egendomliga krafter.

Superman - American Alien - Rescue

Ingen stor dramatik alltså, men en klart godkänd och hjärtevärmande berättelse; också ett plus för idén med fristående tidningar som kan läsas utan att du måste läsa resten av numren för att förstå vad som pågår. Landis har sagt att det kommer vara mycket stor skillnad i stämning i de olika numren så jag misstänker att den lättsamt charmiga känslan inte kommer vara genomgående för titeln, men hittills ser det mycket lovande ut. Dragottas teckningar är också de i en trevlig stil även om han inte är en helt säker tecknare (i några rutor ser människorna smått besynnerliga ut, och inte på ett avsiktligt sätt); framtida nummer kommer ha olika tecknare för att handlingen ska matcha deras stil.

Summa summarum: Superman > Batman, den här gången, åtminstone att döma av första numren. En sak som också ska tilläggas vad gäller DK III är att med tidningen följer också en tidning i mini-format om The Atom, skriven av Miller/Azzarello och tecknad av Miller/Janson. Den utspelar sig parallellt (tror jag) med huvudtidningen men jag är ärligt talat mer nyfiken på den lilla tidningen eftersom jag inte har en susning om vad den är tänkt att bli, plus att det var roligt att se Miller tuschas av Janson igen; de passar bra ihop 🙂

Dark Knight III - The Master Race - The Atom

Frank Miller fortsätter nedåt

Postat den

Holy Terror var verkligen inte bra. Alls.

Och tyvärr fortsätter Frank Miller att uttala sig om politik på samma subtila sätt, nu om Occupy Wall Street-rörelsen, som han tycker borde ge sig på den riktiga fienden istället, dvs (surprise!) muslimerna:

Frank Miller rantar

Som lite balsam är här Ty Templetons (känd från bland annat Stig’s Inferno och Batman Adventures) kommentar:

Jag kan bara instämma, och hoppas jag slipper skriva mer om Millers politiska åsikter från och med nu.

 

Holy Terror: Holy Moley!

Postat den

Vojne, vojne, vojne…

Från att ha varit en av de absolut bästa serieskaparna i slutet av 80-talet har Frank Miller sjunkit långt ner. Mycket långt ner. Och efter att ha läst hans senaste bok, Holy Terror, så är det inte precis uppåt han är på väg åt nu heller.

För den som inte vet någonting om bakgrundshistorien för Holy Terror så började den som ett Batman-projekt med arbetsnamnet Holy Terror, Batman!, men förra året (Miller kan ta god tid på sig ibland) så beslöt sig Miller för att det nog inte var en Batman-historia trots allt, och bytte ut karaktärerna mot egenhändigt påhittade i den här serien. Och jag tror nog att DC var glada över det; Batman vs al-Qaida (som var pitchen för boken) var en usel idé redan från början, men Miller lyckas med konststycket att göra en usel idé oerhört mycket sämre i själva utförandet.

Men först det som faktiskt är bra (eller åtminstone intressant) med Holy Terror: Inledningen som skildrar hur The Fixer (dvs en mycket lätt maskerad Batman) jagar Natalie Stack, cat burglar (dvs en lika lätt igenkännlig Cat Woman) över hustaken i Empire City (…) och deras slagsmål med efterföljande påbörjade herdestund på taken är inte alls dum, grafiskt sett. Den extremt kontrasterade stilen som Miller började med i Sin City har här skruvats upp ytterligare en nivå; det är bitvis nästan omöjligt att se vad som skildras i bilden, speciellt när det är närbilder, men det ser absolut intressant ut. Anatomin på personerna ser visserligen lika skum ut som i alla Millers senare serier, men som sagt, det fungerar. Och när bomberna börjar smälla och terrorn startar är det fortsatt intressant.

Grafiskt godkänt (klicka för större bild)

Kommen så här långt trodde jag faktiskt att Holy Terror mot alla odds skulle visa sig vara en bok med kvalitéer. Men…

Resten av serien är enkel att recensera: Komplett skräp. Det svåraste är att bestämma sig för om jag ska börja med problemen den har som serie, eller problemen den har med innehållet. Men det här är en serierecension, så jag väntar lite med politiken 🙂

När handlingen flyttar från Gotham Empire Citys tak händer plötsligt någonting med teckningarna. De bisarra anatomierna fortsätter, men det verkar som om Miller både fått slut på bläcket och på orken. Istället för de kontrastrika sidorna börjar personer ritas med bara streck, utan svärta, och strecken ser fullkomligt förskräckliga ut. Det är ingen styrsel på vilka streck som är tjocka och vilka som är smala. Strecken är bitvis rejält darriga och inte på ett medvetet sätt utan på ett slarvigt sätt. Det finns halvdana fansin på SPX som har säkrare figurteckning än vad Miller åstadkommer här.

Och manuset tappar all styrsel. Från att ha varit en typisk senare Miller-serie med extremt spartansk dialog och mycket upprepningar av korta sentenser (”That’s all.” ”That’s all.” ”That’s all.”) som ger en visserligen klichéartad men ändå tät stämning, och en handling som är ytterst fokuserad och som utspelar sig inom några få minuter uppe på taken (där de är mer än halva boken) exploderar serien i komplicerad handling: Terroristerna som just nu spränger bomber ska stoppas, The Fixers bakgrundshistoria klaras av, en judisk superagent introduceras inklusive sidekicks (en sida med bilder, en sida med extremt tät dialog om vem agenten är, och sedan syns vare sig han eller sidekicks till igen), terroristbasen hittas (det är ett gigantiskt tunnelsystem under den stora moskén i Empire City), infiltreras, krossas, och då och då visa vad terrorn gör med de utsatta. Det är ett totalt haveri; från att ha varit en extremt koncentrerad skildring blir det nu bara pyttipanna av allt, fylld med meningslös information och slarvigt presenterad plott.

Grafiskt (och innehållsmässigt) underkänt (klicka för större bild)

Men ännu har jag inte berättat vad det värsta med serien är, nämligen politiken!

Jag brukar hålla isär idéinnehåll och serie, dvs en serie med tvivelaktigt budskap kan likväl vara en bra serie (även om det är sällsynt). Men när en serie uttryckligen utger sig för att vara politisk propaganda, vilket Miller gjort i det här fallet, är givetvis budskapet en integral del av serien och därför vore det orättvist att hoppa över den delen. Och i Holy Terror är budskapet mycket enkelt och mycket tydligt: Islam är ont. Alla muslimer är onda. Alla medel är OK för att stoppa dem.

Samma sak som med det seriemässiga där det först var i den andra halvan som det gick katastrofalt snett gäller här. Det dröjer innan terroristerna får ett ansikte, men så fort det hänt blir det plågsamt att läsa boken. Tortyr som rättfärdigas, att alla muslimer heter Mohammed, att alla muslimer är med på komplotten, att moskéer på amerikansk mark bara är förklädda terroristtempel, att högt uppsatta amerikaner är med på muslimernas planer (och därför förtjänar att summariskt dödas); alla idiotiska rasistiska idéer man kan tänka sig lyckas Miller få med. Allting som komplicerar bilden, som muslimer som är mot fanatismen eller en mer nyanserad skildring av vad som hänt i Mellanöstern lyser givetvis med sin frånvaro. Missuppfatta mig inte; jag har absolut noll sympati för al-Qaida, men jag har lika lite sympati för påven, Kim-Jong Il, Khadaffi med flera, och det gör inte att jag anser att muslimer, katoliker, nordkoreaner, libyer är ansvariga för vad galningar som utger sig för att representera alla i gruppen säger.

Jag skulle kunna exemplifiera med egentligen godtycklig sida ur andra halvan av boken, men det är inte så mycket mening med det. En debatt är bara meningsfull om debattörerna har för avsikt att faktiskt lyssna på vad andra säger, och det är det plågsamt uppenbart att Miller inte är intresserad av att göra. Han har lokaliserat Fienden, och allting annat är betydelselöst och irrelevant.

Hängmattetips

Postat den

Bra väder, värme -> hängmattan är lockande. Och vad passar väl bättre än två feta serieböcker som dessutom är inbjudande billiga?

  • Giant Size Little Lulu: De första 14 numren med John Stanleys underbara barnserie. 640 sidor, $25? Köp! Jag misstänker att många svenska serieläsare inte sett mycket av Stanley eftersom det finns minimalt med översättningar av hans serier och det är synd; även om han inte är riktigt lika bra som Barks så är han nog min nummer 2 vad gäller klassiska amerikanska barnaserier som vuxna också kan njuta av 🙂
  • The Life and Times of Martha Washington in the Twenty-First Century: När den här boken först kom ut i en lyxutgåva i storformat skrev jag att det var en bättre serie än jag kom ihåg, framförallt att om man läste alla serierna om Martha Washington på en gång. Min största invändning var att $100 var alldeles för dyrt för en visserligen underhållande men ändå inte alltför speciell actionserie. Och ser man på; nu har Dark Horse gett ut albumet på  nytt men häftat och i standardstorlek, och då hamnar vi på $30 för 600 sidor i färg. Mycket hemulare, mycket mer självklart att rekommendera.

Tillbakablick: Martha Washington

Postat den

Jaha. En till översizad samling av serier som jag inte kunde låta bli att plocka upp… The Life and Times of Martha Washington in the Twenty-First Century innehåller rubb och stubb av Frank Miller och Dave Gibbons berättelser om Martha Washington, från hennes födelse till hennes död, 100 år senare, allt återtryckt på ovanligt utmärkt papper till och med för samlingar av det här slaget.

När Give Me Liberty, den första serien i den här boken, kom ut 1990 kommer jag ihåg att jag blev besviken; jag höll fortfarande Miller som en av de bästa serieskaparna vid den tiden, och GML levde inte upp till det jag hoppades. Tyvärr visade det sig att Miller redan hade gjort sina bästa serier, och faktum är att efter GML har han bara skrivit långt sämre serier. Så istället för en tillfällig dipp i kvalitén var det början på en lång utförsbacke som vi inte sett botten på ännu. Jag trodde nog att han aldrig skulle kunna göra en sämre serie än The Dark Knight Strikes Again men sen dök All-Star Batman and Robin the Boy Wonder upp…

Så varför köpte jag då The Life and Times of Martha Washington om den bara var sisådär?

Förutom att jag gillar de här stora feta böckerna så funderade jag på om jag kanske hade bedömt serien för hårt första gången eftersom jag hade så pass höga förväntningar. Nu, med de redan nämnda horrörerna i minne, kanske serierna skulle fungera bättre vid en fräsch genomläsning.

Och lite blev det så. Att läsa igenom hela boken från början till slut i ett svep gör att de svagheter som finns inte blir lika distraherande; farten förblindar, och det menar jag som beröm. Bara det faktum att det faktiskt finns en tydlig början, utveckling och slut på historien gör den mycket starkare som helhetsupplevelse jämfört med ytterligare ett sisådär kapitel i en oändlig serie.

En annan sak som visade sig tydligare är att det här är en ren äventyrs- / krigsserie och inte någonting annat. När den lanserades var det med reklam som (givetvis) jämförde den med The Dark Knight Returns och Watchmen vilket var en otjänst; Martha Washington-serierna försöker inte vara  någonting annat än ett fartfyllt äventyr. Givetvis finns det med en gnutta samhällskritik (miljö, politik, med mera), framförallt i början, men det är halvhjärtat gjort, och när serien senare lämnar allt sådant bakom sig blir det klart roligare. Överlag tar den sig inte på alltför mycket allvar och blandar rätt friskt science fiction-klichéer med diton från krigsserier, vilda västern med flera genrer.

Det som håller nere betyget mest är nog Gibbons teckningar. Han har alltid varit en stel, nästan statyesk tecknare, och det är passar inte så bra till Millers mer kinetiska manus. I Watchmen var det inget problem eftersom den har så lite actionsekvenser, men här skulle det behövas lite mer schvung i stilen. Å andra sidan är Gibbons bra på personteckningar, och det är trots allt skönt att se någon som behärskar konsten att tydligt visa vem som är vem, kunna teckna mer än ett anletsdrag per person, och liknande. Men jag kan inte komma över känslan av att han är en lite tristare Brian Bolland.

Alldeles för dyr, men ändå underhållande; om det istället hade varit en lika fet volym till halva priset eller lägre hade jag rekommenderat den till de som är sugna på en actionserie, men $100 är lite mycket även om det är en ståtlig volym man får, rent fysiskt.