Som jag utlovade/hotade med efter att ha läst första delen i den här sex delar långa uppföljaren på Frank Millers klassiska serie Rōnin från 1983 så tänkte jag nu komma med ett slutomdöme efter att den sista delen dök upp häromveckan. Då skrev jag att kanske skulle serien bli bättre efter hand, kanske inte. Svaret är ett rungande INTE.
För det här är den absolut sämsta serie som Miller varit inblandad i. Visst finns det en del menlösa serier han skrivit, som RoboCop vs Terminator, men den sämsta innan den här var hans Holy Terror, en katastrofal sak han skrev när han var som längst ner i sin alkoholism. Men den hade trots allt några sidor som såg eleganta ut och inte ens det kan man säga om Rōnin II 😕
Jag tänker nog inte bekymra mig om att återupprepa min kritik för det som var dåligt i första numret blev om möjligt ännu sämre i de följande tidningarna. Manuset består i princip enbart av heluppslag på heluppslag fyllt med skrikiga interna staccato-monologer, i något som mest av allt känns som en urusel parodi på hur Miller kan skriva, och det blir ohyggligt tråkigt och tröttsamt i längden:
Lika tröttsamma är också Philip Tan & Daniel Henriques teckningar, med en docksöt Casey som helt tappat karisman och auktoriteten från den första boken. Dessutom är de ständigt närvarande gråtonerna okänsligt använda; jag tror absolut att sidorna skulle sett mer aptitliga ut om de varit i rent svartvitt.
Men faktum är att i två nummer (#4 & #6) ser det klart bättre ut, även om den trista gråtoningen förstör även i dessa nummer, och det är när Miller istället för att enbart stå för skisser/layout tecknar allting själv:
Är det bra teckningar? Nja, det är inte Miller när han är som bäst, men det är tusan så mycket roligare att titta på än när Tan & Henriques är ansvariga (Henriques ansvarar för tuschningen även av Miller så han kanske inte är så illa, men å andra sidan är han också ansvarig för all gråtoning…). Om Miller tecknat alla nummer och de grå tonerna skippats helt hade det åtminstone kunnat bli några tidningar som såg trevliga ut, även om manuset fortfarande varit kasst 😉
Eller så skulle man gått ännu längre och helt enkelt nöjt sig med Millers relativt tajta skisser, för de ser nog bättre ut än allt som man kan beskåda i tidningarna. Här ett exempel på hur Millers skiss såg ut, följt av Tan/Henriques slutgiltiga version. Skissen är överlägsen på alla sätt, från den allmänna känslan och layouten till detaljer som det redan nämnda problemet med Caseys utseende: Hos Miller har hon karaktär och pondus, för att i slutversionen ha ett helt anonymt ”sött” ansikte.
Det är inte bara Casey som förlorar sitt personliga utseende
Men varför tjata mer om den här dåliga serien när det finns bättre serier att läsa. Till exempel den första serien som jag livligt rekommenderar, framförallt om man läst Millers övriga fantastiska serier från 80-talet. I Rōnin släpper han för första gången loss helt, och det är hur fascinerande som helst att läsa de sex numren och följa hur han återanvänder inslag från sina Daredevil-serier som New Yorks kloaker, assimilerar och inspireras av serier från andra länder som Frankrikes Druillet & Moebius och Japans Otomo & Kojima, för att mot slutet ha gjort allt detta till sitt och tillsammans med färgläggaren Lynn Varley kommit fram till den stil som de sedan använde så framgångsrikt i The Dark Knight Returns (inklusive inslag som lyftes rakt av från Rōnin, som de svastika-bärande gatugängen och helsidor med ryttare i storstäder). Den bör ni läsa, men skippa för allt i världen Rōnin Book II!
Jag avslutar med en sida från den bra serien, det känns bäst så 🙂
Här har Miller & Varley hittat sin stil som senare kommer synas till i The Dark Knight Returns
Den första serien kan köpas bl.a. här; det ska komma en samling med den nya senare i år men den finns (lyckligtvis) ännu inte listad:
Jag tycker det är roligt med uppföljare som kommer riktigt långt efter originalet; att se hur någon fortsätter en historia när det gått decennier är fascinerande. I filmens värld finns exempel som The Hustler → The Color of Money med 25 års mellanrum, bland böcker kan man hitta saker som Isaac Asimovs Stiftelseböcker med ett mellanrum på 30 år, och bland serier Bryan Talbots Luther Arkwright där det gått decennier mellan de olika böckerna. Resultatet är inte alltid bra, och för mig verkar det finnas ett tydligt (och lättförståeligt) samband mellan kvalitet och orsak: När uppföljaren görs för att det finns ett brännande behov av att berätta en ny historia, med den gamla som resonansbotten, kan det bli bra (The Color of Money & Luther Arkwright), men när det snarast handlar om att casha in på en tidigare succé en gång till på äldre dar (Stiftelsen) så kan det bli rejält uselt.
Tyvärr verkar Frank Millers uppföljare på sin serie Ronin som kom ut för snart 40 år sedan höra till de senare. Ronin var när den kom ytterst intressant: Det var en av de allra första serietidningarna från de två stora förlagen (DC & Marvel) som trycktes på bra papper (och en tydligen förelöpare till Prestige Format-böckerna som fortsatte samma trend med bättre tryck), den var en av de första regelrätta mini-serierna med en helt ny karaktär och en avslutad handling, och framförallt ägde Frank Miller rättigheterna till serien, någonting dittills okänt inom DC/Marvel-sfären. Miller var en av de serieskapare som var mest högljudd vad gäller att work-for-hire var en katastrof för serieskaparna, och också en av dem som framtvingade bättre kontrakt, och att han fick igenom sina krav vad gällde Ronin var enligt honom själv den starkaste orsaken att han hoppade över till DC från Marvel.
Sen är också serien i sig fascinerande. Miller hade läst en del manga, framförallt Lone Wolf and Cub, och också europeiska serier som Moebius serier i Heavy Metal, och i Ronin experimenterar han friskt med att integrera olika teckningsstilar och berättartekniker från dessa håll. I början är det mycket Moebius, sedan mer Lone Wolf, och mot slutet av serien ser man hur han hittat sin egen stil, närmare bestämt den som senare syns till i hans The Dark Knight Returns, både vad gäller teckningar (inklusive Lynn Varleys färgläggning & John Costanzas textning) och den frenetiska inre monologen som vävs ihop med dialogen:
Personligen var det en av de allra första amerikanska serier jag själv köpte medan den kom ut, och jag tycker fortfarande att designen av tidningarna och deras allmänna utseende är bland de elegantaste jag har i serietidningsväg.
40 år senare har Frank Miller hunnit med både fantastiska toppar som Elektra: Assassin och snudd på bottenlösa dalar som Holy Terror där topparna är betydligt äldre än dalarna. Men jag har inte gett upp om Miller; efter att han (förhoppningsvis) lämnat bakom sig den värsta tiden då han tydligen mådde mycket dåligt, bland annat på grund av alkoholproblem, var till exempel hans Superman: Year One inte alls så pjåkig, och även under den värsta tiden var det (nästan alltid) åtminstone intressant att se vad han gjorde eftersom han inte varit förutsägbar. Därför var jag åtminstone lite intresserad när jag läste att han skulle starta ett eget förlag, Frank Miller Presents, och att en av de första titlarna skulle bli en uppföljare på just Ronin.
Men oroväckande nog lät det som om det inte handlade om ett behov av att fortsätta berättelsen utan mer av det där med att casha in, och när jag såg att Miller bara skulle stå för manus lät det inte bra alls; Ronin var hans första helt egna serie och en där han först renodlade sin egna stil (dvs, en av hans stilar), och att lämna serien i andra händer kändes inte bra.
Och mycket riktigt är resultatet inte något vidare. Jag har visserligen bara läst den första tidningen av vad som ska bli sex delar, precis som originalet, men jag tvivlar starkt på att jag kommer ändra åsikt. Ett problem en del av hans serier haft är att några av Millers stildrag när det gäller manus, den stacatto-präglade inre monologen, blivit uttjatad, inte bara av Miller. Den här serien lider svårt av det; det svävar en unken lukt av påklistrad, tvungen tuffhet över serien. Historien som berättas är också i princip obefintlig och ungefär allt jag kan berätta om den är att den följer Casey, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i originalet, och hennes (?) barn i en mycket tydlig homage till just Lone Wolf and Cub. Även om originalet hade en bitvis komplicerad handling så rådde aldrig något tvivel om att det iallafall fanns en sådan, men här undrar jag…
Teckningarna står Philip Tan & Daniel Henriques för, och de är inte bättre de. Oskickligt är det inte, karaktärer och detaljer är säkert tecknade, men layoutmässigt är det illa; det ser rörigt ut, och den finess som Miller visade upp när han var som bäst när det gäller att variera sidor med många rutor med sidor utan saknas helt. Så istället för att ett uppslag med en enda stor teckning känns dramatisk ser det här bara billigt ut; när fyra uppslag på raken ser ut så känns det mest som ett sätt att fylla ut sidorna. Jag har ingen aning om Miller stått för layouten eller inte, men vem som än gjort det får underkänt, med marginal.
Ovanligt nog verkar inte tidningen publiceras digitalt så jag fick scanna en sida i taget → ledsen för det halvdana resultatet av min hopklistring av sidorna
Jag tror det för räcka med kritik för nu. Det ska ändå bli fem nummer till och vem vet, kanske blir det bra till slut, och i så fall återkommer jag. Eller så återkommer jag med ännu mer gnäll 😉
Knata iväg till er lokala serietidningsbutik (jag hoppas ni har en), eller vänta på att en samling kommer 🙂
Det är ett besynnerligt betitlat album det här, och titeln gjorde att jag först inte var så intresserad. Jag har Daredevil-albumet Love and War sedan tidigare i en helt OK utgåva så varför skulle jag skaffa en till, även om den nya var i ett något större format (Gallery Edition = Marvels namn på utgåvor i större format i lyxigare utförande och ofta med en del extramaterial)? Och dessutom är $40 ganska mycket för något som ändå bara är ett 64-sidigt album. Fast sen nämnde en god vän att han hade köpt boken och någonting om Elektra: Assassin och då blev jag lite fundersam, för vad hade egentligen Elektra att göra med Love and War, ett album där Kingpin & Daredevil har huvudrollen? Och sen kollade jag titeln en gång till och där var ju också Elektra med, så vad ingick egentligen i boken? Varpå det visade sig att 64 sidor mycket riktigt är ett återtryck av Love and War, men att 256 av dem är ett återtryck av nämnda Elektra: Assassin, och då blev jag betydligt mer intresserad!
För även om Love and War är ett utmärkt album är det inte i närheten av Elektra: Assassin som är en av mina personliga favoritserier, alla kategorier, och en lyxutgåva av den senare i stort format är svårt att låta bli. Inköp, med andra ord, och därav dagens kombinerade lästips och konsumentinfo. Låt mig börja med läsningen:
För den som inte vet vad de två serierna är för någonting så är båda skrivna av Frank Miller och tecknade av Bill Sienkiewicz, och de kom både ut 1986 (som förresten var ett fantastiskt år för Miller, eller vad sägs om att få ut Batman: The Dark Knight Returns, Daredevil: Born Again, Daredevil: Love and War, och Elektra:Assassin under ett och samma år?). Tecknade i Sienkiewicz fascinerande stil som då blandade olja, akryl, regelrätta pennteckningar, fysiska kollage och andra tekniker och med Millers frenetiska inre monolog-fyllda manus passar de två serieskapare förträffligt bra ihop. Det fram och tillbakaskickande av sidorna som Miller och Sienkiewicz hade där manus påverkade teckningarna och vice versa gör att sidorna lever upp och blir friare, och därmed undviker de den statiska känsla som målade serier à la Sienkiewicz annars lätt kan drabbas av; som exempel de i min mening sterila och tråkiga teckningarna i samma stil i Sienkiewiczs oavslutade samarbete med Alan Moore, Big Numbers, där Moores petimeteraktiga sätt att skriva manus inte ger Sienkiewicz någon som helst frihet.
Vad gäller serierna knyter Love and War ihop en kvarlämnad öppen tråd från Millers första sejour på Daredevil, närmare bestämt den om hur det gick med Kingpins hustru Vanessa. Det är i grunden en kärlekshistoria mellan Kingpin, en i allt övrigt känslolös och extremt pragmatisk människa, och hans djupt och äkta älskade hustru Vanessa, med Daredevil och diverse andra spelar andrafiolen. Manuset är urstarkt men man måste ha läst den svit av Daredevil-nummer där historien började för att få ut allt av serien. Sienkiewicz å sin sida är skicklig, men trots alla hans trick tycker jag att just Daredevils utseende hela tiden stör. Som jag ofta tycker är fallet när superhjältar i superhjältedräkter tecknas realistiskt fungerar det helt enkelt inte för mig. Men en bra serie är det ändå, och Sienkiewicz version av Kingpin är med marginal den bästa jag sett.
Kingpin och Vanessa
Elektra: Assassin anknyter också till Millers tidiga sejour på Daredevil, men det är så minimalt att man kan läsa serien helt utan att veta någonting om de numren (fast jag rekommenderar att man läser dem, de utgör en suverän klassisk superhjälteserie). Och serien är helt galen, med en huvudperson vars medvetande i stora delar av serien antingen är splittrat i tusen delar på grund av mjölken hon druckit från ”The Beast”, eller är placerat i andra människor av olika anledningar. Det tillsammans med Millers nämnda förkärlek för inre monologer och Sienkiewiczs illustrationer som på ett sätt är extremt realistiska men som samtidigt helt glatt ignorerar allt vad rim och reson och fysiska lagar innebär gör läsningen till en svindlande upplevelse i sin blandning av extremt tempo, löjeväckande scener, och skönhet. Att det faktiskt finns en stark, bitvis gripande, men framförallt spännande handling är det nästan lätt att glömma, men vid den här tiden visste Miller vad han gjorde och serien håller sig hela tiden preciiis på rätt sida om gränsen mellan begripligt och obegripligt, och resultatet är en serie som inte liknar någonting annat. Jag vet inte om jag skulle säga att det är Miller och/eller Sienkiewiczs bästa serie, men jag har svårt att komma på någonting som skulle göra den ens ett uns bättre 🙂
Det är svårt att göra Elektra: Assassin rättvisa med enstaka sidor eftersom den är så varierande, men här är iallafall en med en hel del action (sidor i serien tenderar till att antingen innehålla nästan ingen text eller textmängder som konkurrerar med Blake och Mortimer ifråga om antal ord)
Så innehållet är fascinerande, hur är det då med presentationen, dvs konsumentinfon?
Här blir det ett mer blandat betyg. Tryckmässigt och som fysisk produkt är det en fullträff. Formatet är inte så stort att det känns otympligt att läsa eller så att teckningarna inte klarar av att visas i en större storlek än de ursprungligen gjordes för; tvärtom känns den här storlek väldigt passande för Sienkiewicz. Det som inte är lika bra är istället två olika saker, en för vardera serie, nämligen:
Love and War återges utan anmärkningar. Jämfört med originalutgåvan är färgerna något annorlunda, men jag kan inte säga att en ser bättre ut än den andra. Om jag tittar riktigt noga kan den nya ibland ha en minimal oskärpa, men det är också klart att det är en nyare inscanning av originalen som gjort och att man inte bara blåst upp det tryckta originalet. Så helt OK, och det större formatet gör att jag sida för sida föredrar nyutgåvan. Men det finns ett problem som jag stör mig på: Sidorna i den nya är off-by-one jämfört med den gamla, dvs det som var en vänstersida förut är nu en högersida, och tvärtom. Eftersom det inte finns några tvåsidorsuppslag gör det kanske inte så mycket, men nog har Miller tänkt på det hela. Typ den allra sista, som definitivt fungerar bättre som en avslutande vänstersida man måste bläddra till och som då visas i all sin ensamhet, istället för att som i den nya utgåvan vara en högersida som man ser i ögonvrån medan man läser sidan innan och som sen tvingas dela med sig av uppmärksamheten med motstående sida när man är klar. Det finns fler exempel där just det som ursprungligen var vänstersidor som man bläddrade till och som får sin impact just av att man på en gång utan varning får se sidan istället för att som nu se den i förväg, till höger. En inte avgörande detalj men irriterande; varför i all världen ändrade man på en sån här sak?
Elektra: Assassin har ett betydligt större problem. Serien har getts ut i samlad utgåva flera gånger och i de första utgåvorna ser sidorna väl så bra ut som i de ursprungliga tidningarna och ibland till och med en gnutta bättre, tack vare papperskvalitén. Men någonstans på vägen har man tappat bort de ursprungliga bildfilerna och i den här utgåvan (liksom i några av de som kommit ut tidigare) ser sidorna helt enkelt inte bra ut. Det är som man lagt över ett tunt plastlager över dem, med resultatet att de dels inte är skarpa (det syns mycket tydligt i textningen, men alldeles för tydligt i teckningarna också), dels att färgerna förlorat mycket av sin luster. Tack vare Sienkiewicz är det fortfarande väldigt snyggt, men känslan är att någon tagit ett foto av en seriesida som sedan förstorats upp snarare än att man scannat originalen. Om man hade tagit en tidigare utgåva och enbart förstorat upp sidorna hade det kunnat förklara suddigheten, men färgdistorsionen beror på någonting annat. Jag skulle säga att det här problemet är så pass tydligt att även en ny läsare kommer irritera sig på det, och för mig som har läst serien med betydligt bättre återgivning av originalen blir det nog ännu mer irriterande. Jag uppskattar fortfarande boken som objekt och att sidorna i sig är större (mina ögon blir inte bättre med åren…), men serien förtjänar en bättre reproduktion. Vad som gör det hela ännu sorgligare är att i extramaterialet som huvudsakligen består av en generös samling omslag som Sienkiewicz gjort för olika utgåvor, kataloger, posters mm, finns också en handfull reproduktioner gjorde direkt från originalsidorna, och vojne vad bra de ser ut! När jag jämför med originaltidningarna är det som natt och dag med skärpan och de distinkta färgerna, och jämfört med hur det ser ut i den här utgåvan vet jag inte ens vad jag ska säga… Tyvärr är originalteckningarna sedan länge spridda över världen så det är nog omöjligt, men jag skulle ge nästan vad som helst för en likadan fysisk utgåva som den här men med reproduktioner från originalen. Det finns en sedan längre slutsåld Artist’s Edition av Bill Sienkiewicz som innehåller ett 50-tal sidor från Elektra: Assassin men det är för lite!
Så ska man köpa den här boken, med vårtor och allt? Om man inte har läst Elektra: Assassin så är svaret ett otvetydigt ja. Visst är återgivningen inte så värst bra, men serien i sig är desto bättre, och om inte Marvel gör någonting åt det kommer den aldrig se bättre ut än här igen, och som sagt är det en väldigt snyggt gjord bok, och sen får man Love and War på köpet. Om man är mer ambitiös och vill ha det bästa trycket som finns kan man försöka leta upp någon riktigt gammal samlingsutgåva (kolla i dem först eftersom jag som sagt inte vet exakt när problemet började), eller varför inte tidningarna?
Som jag skrivit förut är jag fortfarande intresserad av vad den gamle räven Frank Miller gör i serieväg; till skillnad från exempelvis samtida och ofta jämförda med författaren Alan Moore är det spännande att se vad Miller hittar på och hur han utvecklas. För några år sedan såg det (väldigt) mörkt ut, när han befann sig djupast ner i sitt alkoholberoende och uttryckte sig fruktansvärt vad gällde politik, men sen dess har han tillfrisknat och ångrat vad han sa. Och på samma sätt har hans serier åkt berg och dalbana vad gäller kvalité, från bottennapp som Holy Terror till klart bättre saker som hans minitidningar i DKIII. Om man sen dessutom liksom jag tycker att hans Batman-serier mer och mer övergått till att fokusera på Superman (idag blir det Superman istället för Stålmannen tror jag) och att Superman är en mycket intressantare karaktär än Batman så är hans nyaste serie, Superman – Year One, ett självklart köp.
Men det finns risker med projektet. Förutom Millers ojämnhet är Superman en knepig huvudperson; att jag föredrar serier med honom snarare än med Batman betyder inte att de är bättre för oftast är det tvärtom, det är bara det att Superman är så mycket svårare att skriva för och därför mer givande att läsa om. IMHO, förstås! Och att som Miller här ge sig på att återberätta Supermans tidigaste historia som ju har gjorts ett otal gånger förut är ju inte att göra det lätt för sig, det är svårt att göra någonting nytt med den.
Så det var med en hel del tvivel jag läste den första delen av tre (de andra två kommer i augusti och oktober). Men hittills är allt bra: Inga tveksamma politiska inslag, några nya infallsvinklar, och en bra förståelse av Superman. I Millers tidigare skildringar av honom har Miller hållit hårt på skillnaderna mellan Superman och Batman: Stålis är humanisten, optimisten, den som tror på godheten, medan Batman är helt tvärtom. I Batman-serierna har det lett till att Superman framstått som naiv och godtrogen, och att han alltför lydigt följt lagen, oavsett om den är rätt eller fel, eftersom allt skildras ur cynikern och våldsverkaren Batmans perspektiv. Det är här som jag tycker många ”läst” Miller fel, när de antagit att Batmans åsikter = Miller åsikter. Men Miller är en bättre och mer sofistikerad författare än så: Bara för att Millers serier så ofta drivs fram av känslor innebär inte det att författaren Miller inte är medveten om skillnaden mellan sina karaktärer och sig själv.
Här, med Superman uttalat i huvudrollen, finns det ingenting av naivitet och godtrogenhet i skildringen, bara tvivel om hur man ska agera rätt när man vet att man genom rå styrka kan genomföra exakt vad man vill. Vi får se hur det fortsätter och kanske kommer jag serveras mina egna ord till middag, men jag ser verkligen fram mot att se vad som händer härnäst. I första delen får vi se Millers version av Clarks barndom och tonår där mycket känns igen men där de nya inslagen, som hur Clark umgås med andra nördar och försöker hantera hur de mobbas, passar fint in i historien. Och när han i slutet ger sig iväg för att upptäcka världen är det på ett sätt som jag anar kan bli hårt kritiserat, beroende på hur det utfaller…
Och, just det ja, en mycket viktig del i varför jag gillade tidningen: Grafiskt är den väldigt lyckad. Stort format (typ magasin), utmärkt tryck, och John Romita Jr som står för teckningarna är i högform. Som Romita redan visat i serier som Kick-Ass är hans förmåga att teckna barn minst sagt säregen (jag vet inte riktigt vad de ser ut som, men barn är det inte!), men på något sätt gillar jag det ändå eftersom det är en ovanlig mix av realism och karikatyr som känns uppfriskande. Lägg därtill att en av Millers styrkor som alltför ofta glöms bort är att hans serier, inklusive de som tecknas av andra, ofta är fantastiskt snygga. Ta serier som Elektra – Assassin, Elektra Lives Again, Daredevil, Sin City; alla serier som hör hemma i det absoluta toppskiktet vad gäller teckningarna i sina genrer, med olika tecknare (inklusive Miller själv), och med stor variation i utseendet sinsemellan, och det blir tydligt hur skicklig han är på området.
Inklusive designen av de fysiska utgåvorna; Elektra Lives Again är en av mina favoriter vad gäller känslan av den fysiska boken i handen, och detsamma gäller några av numren av Millers Ronin.Visst kan det vara så att han bara har tur med bra designers, men när trenden har hållit i sig så många år och över så många förlag och när även Superman – Year One känns som en av de elegantaste fysiska tidningarna jag sett på länge så tror jag nog att Miller inte bara haft slumpen på sin sida 🙂
För några månader sedan skrev jag om Frank Millers nya serie Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander som då börjat komma ut. Och nu, tre månader senare, är serien faktiskt avslutad i och med att den femte delen kommit ut, och med tanke på hur extremt försenade Millers serier tenderat att varit de senaste åren/decennierna så är ett litet Halleluja på sin plats.
Men det är ett litet ett, för serien är ärligt talat inget vidare. Efter att ha läst de två första delarna var jag försiktigt positiv, där det jag gillade var just det faktum att Miller börjat göra serier själv igen och att hans skildring av Aten var rätt intressant som kontrast mot hur Sparta framställdes i hans 300.
De tre följande delarna är däremot alldeles för lösa i konturerna för att jag ska gilla dem. Här får vi följa Daris och hans efterföljare Xerxes och Darius III och hur det persiska riket till sist går under i striderna mot Alexander. Extremt komprimerat, med tanke på hur mycket historia som ska behandlas på ganska få sidor, men samtidigt lika extremt okomprimerat där de allra flesta sidorna enbart består av textlösa strider där jag inte vet vilka som är vilka eller varför de slåss:
Kort sagt är serien i princip en enda lång rad av krigsscener som Miller gillar att teckna. Vad gäller historien får man läsa på själv om man ska ha en chans att förstå någonting, och det är iofs intressant men jag skulle nog gärna sett att jag kunnat läsa serien utan att ständigt avbryta den för att kolla i Wikipedia vilken Darius det var nu och vad #&/%%&€ som pågår 😉
Jag är inte helt främmande för Millers mycket säregna teckningar men här räcker de inte ens tillnärmelsevis till för att göra serien värd att läsa (och Alex Sinclairs färger gör sitt till för att gör det värre). Så jag får nöja mig med att stilla hoppas att nu när Miller fått rätsida på sitt liv igen efter flera svåra år så kanske han har tid att inte bara teckna utan också skriva någonting rejält!
Bara en blänkare idag om en ny serie av Frank Miller, och huvudsakligen prat om åsikter/politik snarare än om serien för det får vänta tills serien är avslutad. Serien är en uppföljare till hans tjugo år gamla serie 300, kallad Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander, och precis som den äldre serien är det tänkt att bli en fem nummer lång miniserie (varav de två första har kommit ut) och den utspelar sig också i antikens Grekland. Men till skillnad från 300 är det inte fråga om en enstaka strid den här gången utan om en period om 170 år så det är en hel del som ska täckas in i de fem numren.
Med tanke på det tar Miller det rätt lugnt hittills. De två numren som kommit utspelar sig båda före 300 och avhandlar den första persiska invasionen av Grekland, den som stoppades huvudsakligen av Atens soldater i strid mot Darius armé (Xerxes far). Så den här gången får vi istället för Spartas hyper-macho-armé följa en inte riktigt lika vältränad dito, och vi får samtidigt en annan vinkling på slitningarna Sparta/Aten. Här framstår Aten som den civiliserade och progressiva nationen, medan Sparta ses som gammalmodiga och föråldrade; utmärkta soldater, förvisso, men som samhälle korrupt.
Så den som gillar att spekulera i Millers egna åsikter får en hel del att bita i. Själv tror jag att man gör ett misstag om man läser in för mycket av Miller själv i huvudpersonerna i hans serier. 300 var en serie där han var ute efter att skildra en liten hårt sammansvetsad grupp soldater ljuta hjältedöden i strid mot en övermäktig fiende, och allt i serien var inriktat på att vissa hur tuffa de var. Den här gången vill han istället skildra hur den europeiska civilisationen började, med Atens demokrati och filosofi, och då framstår givetvis exempelvis Sparta som en primitiv kultur vars tids är förbi.
Med andra ord, Miller är en författare som i första hand tänker på vilken slags historia han är ute efter att berätta, och sedan låter han det bestämma hur hans personer agerar och skildras. Det leder också till att hans karaktärer kan framstå som genuint obehagliga, men det betyder inte nödvändigtvis att Miller håller med dem.
Men med det sagt har han också skrivit uttalat politiska serier som varit IMHO katastrofala vad gäller idéinnehållet, som Holy Terror, eller hans uttalanden om Occupy Wall Street-rörelsen. Han har haft en hel del problem med alkohol-missbruk, problem som han nu verkar mestadels ha kommit över, och det är därför som han blivit mer produktiv igen. Och han har också sagt ”I wasn’t thinking clearly” apropå de nämnda politiska ställningstagande han gjorde, vilket jag hoppas betyder att han återgår till att hans serier blir mindre didaktiska och mer tvetydiga, någonting som jag tycker både Xerxes verkar bli och som Millers (små) bidrag i DK III var.
Så lovande, men kanske mest för framtiden för det finns ett stort problem med Xerxes: Alex Sinclairs färgläggning är hur trist som helst. Millers teckningar är i hans nerviga/darriga stil som vi sett de senaste åren där Miller överlåter en mycket stor del av ansvaret för att det ska se bra ut på färgerna, och tyvärr klarar inte Sinclair av det alls. Resultatet är sidor som ser smått amatörmässiga ut och med tråkiga färger. Jag var inte precis förtjust i färgerna som Miller/Jansons serier fick i DK III men de var betydligt bättre än här, och till Lynn Varleys färger från 300 är det långt. Mycket långt.
Men jag gillar att Miller verkar ha föresatt sig att göra det mesta i serien själv. Som textningen; knaggligt textat är det, precis som teckningarna, och det ser inte precis polerat ut, men jag uppskattar att han verkar vilja göra serier igen och att han gör dem som han vill. Så om han nu bara kunde få ordning på färgerna också!
Mer eller mindre av en slump plockade jag fram Frank Millers serie 300 häromdagen; jag tror inte jag har läst om den sen den kom ut i slutet av 90-talet, så det lilla jag kom ihåg från serien var rätt hopblandat med det jag kom ihåg från filmatiseringen: Hårdföra nästan nakna manliga krigare som är tuffare än de tuffa, och alltid beredda med en cool replik. Av handlingen i övrigt kom jag inte ihåg mycket.
Och det är inte så konstigt för det finns ingen handling; serien består verkligen bara av tuffa män som säger tuffa saker till andra tuffa män. Följt av en oherrans massa strider. såklart. Så för den som läser för handlingens skull finns inte mycket att hämta här eftersom det är en serie som endast finns till för stämningens skull.
300 är en bagatell, men en ganska underhållande sådan. Frank Miller är väldigt tydlig på brevsidorna att serien är mycket påverkad av att han som liten såg filmen The 300 Spartans och att han ville berätta samma historia själv, och jag tror att det är ungefär så man ska nalkas serien: Den är en hommage från Frank Miller till den upplevelse han hade när han som ett barn såg filmen och det han fastnade för då. Allting ovidkommande som inte har direkt beröring med striden är utelämnat, som jag anar också är fallet med Millers barndomsminne av filmen.
Som serie fungerar det som sagt inte alls illa. Att läsa hela serien går fort, på sin höjd en halvtimme, och på den korta tiden hinner jag inte bli uttråkad av bristen på subtilitet. Millers nervösa teckningar och Lynn Varleys nedtonade färgläggning förstärker känslan av undergång. Kanske saknas lite av Millers vanliga flyt i berättandet eftersom sidorna ofta känns mer som posters än seriesidor, men det är iofs intressant att se när Miller går in för att teckna mer kontrollerat, för att frammana en känsla av hur disciplinerade Leonidas krigare är. Jag kan inte komma ifrån att se likheterna mellan Miller själv, vars serier alltid slitits mellan kontroll och anarki och som fungerat bäst när det rått balans, och Leonidas armé vars framgång grundas av den totala disciplinen men där de råa primitiva känslorna hela tiden bubblar under ytan och bara släpps fram när det är gynnsamt i striden.
Disciplin
Summa summarum en något bättre serie än jag mindes den som. Mitt minne hade solkats av filmatiseringen som är alldeles för lång där jag efter att i början ha tyckt om den extrema stiliseringen snabbt tröttnade. Regissören Zack Snyder är också fruktansvärt usel på allt som ens luktar subtilitet, så när han försöker lägga till mer sidointriger (antagligen för att fylla ut tiden) blir det bara pannkaka. Så försök att glömma filmen när du läser serien; visserligen har filmens utseende stora likheter med serien och många repliker är tagna direkt från den senare, men det som fungerar i en serie man läser snabbt hemma behöver inte fungera lika bra som en långfilm på en storduk.
Sen tänkte jag bara nämna en liten detalj och den handlar om homofobi, någonting som Miller anklagats för flera gånger, också i samband med 300. Tveklöst har Miller en komplicerad inställning till homosexualitet, som att det saknas exempel på homosexuella personer i hans serier som skildras positivt, och att han definitivt kan använda ord som ”gay” som en förolämpning. Men det intressanta med Miller är hur han ofta framstår som kluven och som att han själv kämpar med motstridiga känslor, som hans inställning till vigilantism där serier som Daredevil 191 (den där Daredevil spelar rysk roulette med Bullseye) står i skarp kontrast med inslag i exempelvis The Dark Knight Returns. När det gäller homofobin kan man peka på hans deltagande i AARGH (Artists Against Rampant Government Homophobia) som exempel på när han tveklöst anslutit sig till kampen för homosexuellas rättigheter.
Här i 300 märks det tydligast på brevsidorna när han till en skribent som varit missbelåten med hur Leonidas arrogant har sagt om atenarna ”If those boy-lovers could found that kind of nerve…” skriver att självklart fanns det gott om homosexuella bland spartanerna och att Leonidas här är en hycklare: ” ‘Hypocrisy’ is, after all, a word we got from the Greeks.”, och att den som som tror att Miller sympatiserar med allt hans huvudpersoner gör och säger helt missuppfattat vad fiktion innebär.
När jag städade källarförrådet i vintras så behövde jag bestämma mig för vad jag skulle göra med alla serier nerstuvade i kartonger (cirka 50 stycken; ganska små förvisso, men ändå); att göra mig av med dem vore tråkigt, men å andra sidan gör de ingen människa glad nerpackade i källaren. Så jag dumpade alla till en lokal seriebutik.
Fast inte riktigt alla: Eftersom de nu var så att jag någon gång i tiden tyckt att just de här serierna inte längre platsade i lägenheten borde de inte vara några riktigt stora favoriter där, men smaken ändrar sig ju över tiden, och jag skulle ju kunna ha råkat packa ner några godbitar. Så jag skummade mycket snabbt igenom dem, dvs jag öppnade kartongerna, kollade vad det verkade vara ungefär som låg där, och stängde dem sen igen.
Med resultatet att några få tidningar letade sig upp i lägenheten igen: De kompletta tidningsversionerna av två av mina absoluta favoriter, Maison Ikkoku & Outlanders, som jag förvisso också har i album också men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med tidningarna; några serier som passar som läsning på utedasset på landet (och som efter det kommer förpassas till brasan, for sure!); några serier som diverse syskonbarn skulle kunna gilla.
Och så de serier som föranleder dagens inlägg: De svenska serietidningsutgåvorna från 1986-87 av några av de mest inflytelserika superhjälteserier som gjorts, närmare bestämt Frank Miller/Klaus Jansons Daredevil & The Dark Knight Returns och Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen. Eller som de svenska tidningarna heter: Daredevil (man ändrade alltså namnet på karaktären från det äldre svenska namnet Våghalsen), Läderlappen (tidningen saknar en mer specifik titel) och Väktarna.
Att ha publicerat alla dessa tidningar (total 25 till antalet) med vad som skulle visa sig vara framtida klassiker under bara två år är med nutida svenska mått ganska imponerande, så bra jobbat Semic!
Ett långt intro, för nu är det dags för det riktiga innehållet i dagens inlägg: Hur fungerar det att läsa de här svenska utgåvorna 30 år senare? Håller serierna? Översättningarna? Well, här är kommer Svaren 🙂
Daredevil 1/86 – 10/87 (fr o m 1/87 ingående i titeln Marvels universum)
Låt mig börja med den äldsta av serierna, Frank Millers genombrottsserie som ursprungligen utkom under åren 1979-1983. De första numren har diverse andra manusförfattare, men efter ett tag tar Miller över den rollen och låter istället parhästen Klaus Janson få mer och mer ansvar över teckningarna. Och nog märks det att Miller är grön när han börjar författa och han följer den dåvarande mallen för superhjälteserier med textplattor som förklarar handlingen, en uppsjö av tankebubblor, och diverse ointressanta sidointriger som det aldrig blir mycket med.
Men trots det är det ett enormt lyft jämfört med de tidigare numren. Det syns tydligt hur Miller utvecklas i rasande takt, både vad gäller manus och hur de omsätts i teckningar. Han vågar göra sidor helt utan text, han vågar låta pauser ta plats, och han gör sig av med onödiga inslag. Och mot slutet av sin första omgång på Daredevil (han kom senare tillbaka och de numren publicerade 1988 på svenska) är det mästerligt; avslutningen på Elektra-sviten men kanske framförallt det sista numret, #191, där Daredevil spelar rysk roulette med Bullseye vid den senares sjukhussäng hör till det bästa Miller gjort.
Så serien håller. Vad gäller den svenska utgåvan har den ett stort plus och ett litet minus, närmare bestämt
Plus: Trycket är i det närmaste perfekt och du kan inte ens på engelska hitta lika snyggt tryck. De amerikanska tidningarna har utsmetade färger och svärta och är aldrig riktigt skarpa, medan senare albumutgåvor har allehanda problem som alldeles för blankt papper, för grälla färger (pga pappret), dåligt tryck med linjer som släpper, osv. Här har man uppenbarligen haft tillgång till både svartvita förlagor och de ursprungliga färgläggningarna men tack vare bättre tryckerier och papper som kan återge alla linjer och punkter ser det helt enkelt förträffligt ut. Och Janson visar att han förutom att teckna i en stil som passar Millers manus också är en utsökt färgläggare; de avslutande numren där han i princip står för allt vad gäller det grafiska är ungefär så snygga som den numera utdöda amerikanska superhjältefärgläggningstekniken avsedd för billigt tryck kunde åstadkomma.
Minus: Översättningen är inte alltid så bra. Det saknas flyt, och det handlar inte bara om att serien är gammal för när jag jämför med det engelska originalet är Miller lite styltig i början men det upphör snabbt, medan den svenska texten definitivt har åldrats. Och det slarvas, där mitt favoritexempel är när ordet ”mongoose” översätts med det något udda djuret ”mångås” 😉 Ett undantag finns dock: Det sista numret som bl a innehåller just #191 är mycket bättre och det har också en annan översättare, Göran Everdahl, och det är synd att han inte anlitades tidigare.
Och bara för att visa vad jag menar följer här samma sida i tre versioner: Först den svenska scannade från min egen tidning, sen det amerikanska originalet likaså scannad av mig, och sist en senare amerikansk digital utgåva som väl representerar hur det också ser ut i tryckta nyutgåvor. Om ni tittar på bilderna i full upplösning kan ni tydligt se hur linjerna på Natasha Romanovas ryggtavla i ruta två bitvis helt försvinner i båda de amerikanska versionerna (det gäller överlag för linjer och punkter, som synes om man zoomar in), hur i det amerikanska originalet motstående sida syns tydligt, och hur fruktansvärt grällt och okänslig Jansons ursprungligen varma och stämningsfulla färger återges nuförtiden.
Läderlappen 1/87-4/87
Här är det alltså den första svenska utgåvan av Millers största klassiker, och jag måste säga att den håller väl: Jag vet inte hur många gånger jag läst serien men så fort jag började med första sidan så var jag fast igen. Det finns många senare serier som efterapat den andlösa berättartekniken med dess stream of consciousness och snabba klipp utan förklarande textrutor, men få om någon har lyckats lika bra eller bättre, med det möjliga undantaget Millers egen Elektra – Assassin. Så jag ska inte slösa tiden med en regelrätt recension av serien för det finns så många redan, utan tänker istället nämna hur det känns att läsa den på svenska.
Full fart redan på sida 1
Och rent allmänt fungerar det som sagt utmärkt. Utgåvan har inte samma lyxiga tryck och papper som den amerikanska (med den tidens mått mätt alltså, där The Dark Knight Returns så kallade ”prestige format” var en revolution när det gällde kommersiella serier i USA) men jag vete katten om jag inte gillar det svenska pappret bättre, med mindre glans men ändå bra tryck. Det som inte är riktigt lika bra är att färgerna är något mattare än originalet, och när färgläggaren Lynn Varley i de avslutande numren fullkomligt exploderar i starka färger förtar det effekten något.
Översättningen känns också bättre än i Daredevil men perfekt är det ändå inte. Det flyter på godkänt men här och där slinker olika uttryck in som jag reagerar över och som gör att jag rycks ut ur handlingen. Det kan bero på att översättningen är gammal men jag tror att det också handlar om en nedtoning. Redan på första sidan härovan kan vi se det, där det engelska ”Son of a…” översätts med ”Din jädrans…”. Så godkänt, men med tvekan skulle jag säga.
Väktarna 1-6
Avslutningsvis Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen, här i sin första svenska utgåva kallad Väktarna och publicerad i sex tidningsnummer, vart och ett innehållande två av de ursprungliga tolv amerikanska tidningarna. En serie det skrivits mycket om och en som jag själv uppskattar, men för egen del mindre nu än jag gjorde förut. Jag ska inte gå in för mycket på det eftersom jag fokuserar på just den svenska utgivningen idag, men extremt kortfattat så gör Moores mindre lyckade (minst sagt…) senare serier att jag inte längre är lika förtjust i hans tidigare, något som inte gäller t ex Miller.
Väktarna var det ja. Trycket är OK även om det kunnat varit bättre; Gibbons teckningar gör sig bättre på ett slätare papper som återger färger mer distinkt än det grova pappret här. Men trycket är inte det viktiga vad gäller Väktarna utan det är översättningen som överskuggar allt.
Det finns andra exempel (t ex några av Tintin-albumen), men att en serie föräras med tre helt olika svenska översättningar är inte så vanligt, men för Watchmen har det hänt. Dels beror det såklart på att rättigheterna vandrat mellan förlagen och att det är en serie som varit så populär att flera utgåvor behövts, men dels beror det också på den första översättningen, dvs den i de här tidningarna, är närmast legendariskt usel. Det där exemplet från Daredevil med ”mongoose” = ”mångås” ovan var ett enstaka misstag, men här kryllar det av liknande:
Karaktärer byter namn hej vilt, som Sidenanden / Sidenvålnaden.
Engelska homofoner missas som när en polis först inte förstår vad som avses med ”raw shark”, dvs ”Rorschach”, som här helt oförståeligt översätts med ”rå haj”.
En smaksak förstås, men om man översätter superhjältenamn gäller det att göra det bra och med känsla, och exempelvis ”The Comedian” -> ”Humoristen” tycker jag helt saknar känsla.
Jon och Laurie pratar om hennes pappa, här kallad Hooded Justice som omväxling till Maskerad Rättvisa (och kanske någon ytterligare version som jag missat)
Jag ska inte hacka mer på översättningen; om översättaren fick en standardersättning / sida kan jag förstå att timlönen skulle blivit usel om det lagts ner tid och möda på texten, med tanke på densiteten i språket. Men likafullt kvarstår faktum: Även om jag bortser från att jag inte längre är så förtjust i serien är det ruskigt trögt att komma igenom den i den här utgåvan
Summering
Så var det värt att spara tidningarna och läsa dem igen på svenska, trots att jag har dem alla i original?
Vad gäller Daredevil är svaret tveklöst ja. Förutom att den svenska utgåvan är så snygg glömmer jag ibland bort hur bra de senare numren av den här serien är så det är alltid lika trevligt att se dem igen.
Vad gäller Läderlappen så jodå, en helt okej utgåva och om inte annat var det roligt att läsa den av helt privata nostalgiska skäl eftersom det första av de här numren var första gången jag läste någonting av Frank Miller som jag tidigare bara hört hajpas på diverse ställen, och jag kommer fortfarande ihåg var jag läste tidningen*. Faktum är att jag av samma skäl (dvs icke-rationella nostalgiska, och jag brukar vanligtvis aldrig drabbas av nostalgi…) kanske kommer leta upp bättre exemplar av tidningarna eftersom mina mår sådär. Förutom att de tydligen hamnat olyckligt i en trave någon gång så att de är lite skrynkliga saknas också en handfull rutor/sidor som jag använde i en uppsats om färgläggning i serier när jag gick en doktorandkurs i färglära en gång i tiden, dvs den tid då bra färgkopiatorer inte fanns -> det blev till att använda originalsidor…
Men Väktarna kan man gott hoppa över. Om man vill läsa den på svenska så rekommenderar jag istället någon av de senare utgåvorna; helst den från Epix/Medusa men om den inte går att hitta kan man ta Egmonts.
Från DK III, omslag till en av de vanliga tidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair
För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.
Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet 🙂
Från The Dark Knight Returns – The Last Crusade, med eleganta teckningar av John Romita Jr; en obehaglig men skicklige berättad historia som känns som 100% Azzarello
Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.
Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.
Från DK III, huvudtidningen, med kompetenta men rätt opersonliga teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson
Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.
Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.
Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.
Från DK III, minitidningen, med roligare teckningar av Miller & Janson
Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen 🙂
Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.
Från DK III, omslag till en av minitidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair
Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.
Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.
Från The Dark Knight Strikes Again, med teckningar av Frank Miller och alternativ färgläggning av James Harvey
Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉
Varför inte två korta reflektioner över två andra nyligen utkomna tidningar, efter föregående Paper Girls? Tja, jag ser inga skäl att inte skriva dem så här är de 🙂
DK III – The Master Race: Så har första numret av den hypade uppföljaren på Frank Millers tidigare två serier The Dark Knight Returns & The Dark Knight Strikes Again kommit ut. Eftersom DK III sagts vara en direkt fortsättning på dem tog jag och läste om dem, tillsammans med Batman – Year One, ifall det skulle behövas för att hänga med i handlingen. Och därmed blev jag återigen påmind om att 1) Year One är en fantastiskt bra presentation av Batman, 2) TDKR är en ännu bättre serie om Batmans sista dagar, och 3) TDKSA är en serie som är bisarr, fruktansvärt fult färglagd, närmast slumpmässigt tecknad, på intet sätt sammanhängande, helt onödig som uppföljare, men ändå rolig som läsning just eftersom den är så hundraprocentigt vansinnig och så fullproppad med energi.
3:an har med andra ord en hel del att leva upp till (även om så bara till 2:ans galenskaper), men tyvärr känns åtminstone det första numret ganska torrt. Handlingen tar sin början några år efter 2:ans slut, men världen vi ser har så gott som inga likheter med den som sågs till i 2:an. Den senare kan närmast liknas med en mix av Alan Moores Twilight of the Superheros-manus, med en framtida värld där mörka hemligheter som involverar de mäktigaste superhjältarna styr världens öde, och Howard Chaykins American Flagg!, där media finns överallt och allt utspelas i hyperspeed. Här, i 3:an, är det mycket mer av en klassisk Batman-miljö vi får se där allt är skitigt, grått och deprimerande. Visst finns några inslag från Millers serier, med karaktärer som dyker upp igen och Mirakelkvinnans barn med Stålis, men det känns ändå som likheterna med de tidigare serierna är ytliga.
Det saknas energi, både i manus och teckningar, men det kan kanske bli bättre med det längre fram, för här är det väldigt mycket av en introduktion som erbjuds: Personer presenteras, mysterier likaså, och handlingen hinner egentligen inte ens börja förrän tidningen är slut.
Och det är inte så konstigt för det är inte Miller som står för manuset den här gången. I tidningen anges Miller & Brian Azzarello stå får manus, men min känsla är att det är Azzarello som skrivit den mer eller mindre själv. Den känslan bekräftas också av att Miller i intervjuer sagt att seriens eventuella framgång helt ligger i Azzarellos händer och att det ska bli intressant att se hur det går.
Så köp inte serien om ni vill ha Millers helt egna version av Batman för det är Azzarellos ni får (och teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson), och i typisk Azzarello-anda innebär det till exempel ett manus där jag som läsare inte vet vad som egentligen pågår, och jag misstänker att det kan dröja innan jag får veta mer, med tanke på hur hans manus brukar vara. Med andra ord, det är rätt långt från Millers manus som alltid har varit väldigt rakt på sak, utan krusiduller eller oklarheter för läsaren.
Men med tanke på hur usla Millers egna serier varit de sista decennierna är det nog inte så dumt att det är en mycket annorlunda serie, det här; jag hoppas bara att den får lite mer fart i de kommande numren!
Superman – American Alien: Den här mini-serien, skriven av Max Landis, höll jag på att missa innan min kompis Sandra påminde mig om den. Jag gillade verkligen Landis första Superman-serie så den här, med sju fristående nummer om olika viktiga händelser i Supermans liv, lät intressant.
Och japp, första numret levererade. Här får vi se hur hans krafter börjar göra sig påminda när han som ung pojke plötsligt börjar flyga av sig själv, helt utan att kunna kontrollera det (så att exempelvis komma ner på jorden igen har han ingen susning om hur det ska gå till). Charmigt skrivet och med teckningar av Nick Dragotta får vi se hur hans föräldrar hanterar det. Och, för den delen, hur familjens vänner hanterar det; jag har inte koll på hur Supermans bakgrundshistoria ser ut i DC nuförtiden men här är det en hel hög med grannar som invigs i lille Clarks egendomliga krafter.
Ingen stor dramatik alltså, men en klart godkänd och hjärtevärmande berättelse; också ett plus för idén med fristående tidningar som kan läsas utan att du måste läsa resten av numren för att förstå vad som pågår. Landis har sagt att det kommer vara mycket stor skillnad i stämning i de olika numren så jag misstänker att den lättsamt charmiga känslan inte kommer vara genomgående för titeln, men hittills ser det mycket lovande ut. Dragottas teckningar är också de i en trevlig stil även om han inte är en helt säker tecknare (i några rutor ser människorna smått besynnerliga ut, och inte på ett avsiktligt sätt); framtida nummer kommer ha olika tecknare för att handlingen ska matcha deras stil.
Summa summarum: Superman > Batman, den här gången, åtminstone att döma av första numren. En sak som också ska tilläggas vad gäller DK III är att med tidningen följer också en tidning i mini-format om The Atom, skriven av Miller/Azzarello och tecknad av Miller/Janson. Den utspelar sig parallellt (tror jag) med huvudtidningen men jag är ärligt talat mer nyfiken på den lilla tidningen eftersom jag inte har en susning om vad den är tänkt att bli, plus att det var roligt att se Miller tuschas av Janson igen; de passar bra ihop 🙂
Simon säger 