Etikettarkiv: SIS

SIS 2017: Fanzinen, del 1

Postat den

Årets seriefestival i Stockholm är slut och som vanligt blev det en hel del serieinköp för min del; mest fanzin såklart eftersom det alltid går att köpa de ”vanliga” serierna när som helst under året, men fanzinen är det knepigare med! Och likaså som vanligt var det rätt planlösa inköp för min del, dvs jag spankulerade omkring, tittade i de fanzin som jag tyckte såg intressanta ut på utsidan, och köpte sen de som fortfarande såg intressanta ut när jag tittat inne i dem.

Fördel med sånt planlöst shoppande: Jag har ingen aning om vilka fanzin jag kommer få med mig hem 🙂

Nackdel med sånt planlöst shoppande: Jag missar garanterat många bra fanzin som jag inte råkar få syn på, eller som jag missbedömer under min snabba koll. Så hemskt ledsen för det, alla fanzinskapare som jag borde läst i år men inte gjorde 😦

Men, dags att börja med första bunten av fyra. Som vanligt inga längre stycken (fanzinen är ofta korta de med, så det så!), och jag har som alltid delat in mina inköp på ett mycket subjektivt sätt, och den här bunten kallar jag

Proffsig paketerat

Ett steg i taget av Melanie Sassarini: Ett litet fanzin med tjockt och elegant papper, bra tryck, och snygg design om Charlie och hennes jakt på…ja, det är hon nog inte helt klar över själv. Men sex, kärlek och videospel ingår iallafall!

Skämten påminner en hel del om Lina Neidestams Zelda, men Charlie är yngre, inte lika självsäker, och definitivt inte lika cynisk (ännu?). Jag kan inte säga att jag hinner lära känna Charlie eller hennes vänner som personer eftersom 14 sidor serier är alltför kort för det när det handlar om något som närmast är en strippserie, men lovande känns det. Bra tecknat är det också, med säkra linjer och en trevlig stil; det här är förstås bara ett smakprov men jag tycker helt ärligt att den här serien väl skulle försvara sin plats bland andra professionella strippserier. Jag undrar jag vad redaktionen på Pondus eller Nemi skulle säga om de fick syn på serien…

The Narrows av Ellinor Richey: Nu blir det en kort självbiografisk serie om en övergångsrit där två unga systrar ger sig ut på en dygnslång marsch för att visa både för sig själva och för sin pappa att de kan klara av det utan hjälp. Och visst kan de det, men kanske inte helt utan problem:

Ingenting dramatiskt händer egentligen när vi följer systrarnas strapatser: De vandrar, de blir ständigt blöta (eftersom de går nere i en smal klyfta med ett vattendrag längst ner), de längtar hem, och när pappan hämtar upp dem sju sidor och ett dygn senare är det med lättnad de överlåter ansvaret åt honom igen; de kanske ännu inte är vuxna nog att helt ta hand om sig själva, men min känsla är att experimentet trots det var värt det.

Det är en liten finstämd serie det här, och en historia som passar alldeles utmärkt som ett fanzin; fler sidor hade knappast gjort berättelsen bättre utan hade bara riskerat att spä ut den, så kudos till Richey för ett manus som är så väl anpassat till formatet. Teckningarna är finfina de med, med en omväxlande layout och bra känsla för rytmen i en serie. Och för de som inte köpte fanzinet (fast det är mysigare med ett litet seriehäfte för en sån här berättelse än en datorskärm tycker jag) kan hela serien läsas på Tumblr: http://ellinorrichey.tumblr.com

Christmas in Friedrichshain av Tinet Elmgren: Om Sassarini och Richey var nya erfarenheter för mig så gäller det inte för dagens sista serieskapare, Tinet Elmgren, vars serier jag med glädje följt de senaste åren. Så jag kan ju inte precis påstå att jag är förvånad över att hennes fanzin var bra; jag tycker fortfarande att hennes The Slow and the Relentless var ett snudd på perfekt fanzin 🙂

Det som däremot var överraskande var att det var ett självbiografiskt fanzin eftersom alla tidigare serier jag läst av henne varit fiction. Visserligen skildras alla människor som grisar, precis som i hennes Sockerärter, men självbiografiskt är det likafullt: En deppig jul anno 2016 i Berlin, närmare bestämt i stadsdelen Friedrichshain. Dåliga drömmar, stängda caféer, och en gammal arbetarstadsdel där den ursprungliga befolkningen håller på att trängas ut av gentrifieringen.

Nog känner jag igen innehållet med de uppfriskande politiska vinklingarna där för en gångs skull inte västra Europa / USA står i centrum, men jag måste erkänna att det kändes ovant att läsa en serie som såg så mycket ut som en Tinet Elmgren-serie men med ett innehåll som på grund av den självbiografiska handlingen var så annorlunda.

Bra? Självklart, och ett fanzin som känns som en gedigen läsning, det ganska ringa omfånget (24 sidor) till trots, och att det är proffsigt tecknat behöver jag väl inte säga eftersom det är just ett proffs bakom pennan. Formatet är lite mindre serieaktigt än i hennes andra serier skulle jag säga, med mycket större sjok av text som närmast står att likna vid dagboksanteckningar, men läsningen flyter på lika bra för det.

Men jag känner mig också lite kluven eftersom jag är så svag för de ösiga serierna jag blivit van vid, och sådana serier finns det alldeles för få av på svenska medan det finns gott om självbiografiska. Så min enda invändning mot det här fanzinet, som alltså för tydlighets skull nog var det mest helgjutna av alla dem jag köpte på SIS, är att det betyder att det inte blev något action-fanzin à la Tinet Elmgren i år. Fruktansvärt egoistiskt tänkt av mig, med andra ord, och en synnerligen svag invändning!

SIS 2016: Fler fanzin

Postat den

Idag: Fyra fanzin från SIS utan skräck, ett ren humor, tre om relationer (men också de med en hel del humor).

Baguettelimbo av Olof Eneroth: Gillar du humor med våldsamma känslor angående mat? Då kan det här fanzinet vara någonting för dig, med tio sidors desperat jakt på baguetter till lunch, när det hemska inträffat att de är slut i cafeterian. Och när någonting sådant händer finns det förstås ingenting annat att göra än att försöka överlista de onda anslagen mot baguetteälskaren Mirko.

Baguettelimbo

En bagatell, javisst, men en rolig en, med ett tydligt släktskap med en del manga där liknande fixeringar vid obetydliga saker också används humoristiskt. Men utan att därför kännas som en i mängden halvdana manga-inspirerade serier för här är det snarare någon som förstår kärnan istället för ytan; teckningarna har schvung och egen stil.

En liten kritik dock: Jag tror jag skulle föredragit serien på svenska. Jag förstår att det är lockande att skriva på engelska eftersom man då mångdubblar de potentiella läsarna, men det kommer ofta på bekostnad av språket. Här är det inga direkta fel i texten, men det flyter inte på riktigt så bra som det skulle kunna.

Snö, vitt som papper av Stef Gaines: Ett gammalt fanzine som jag inte köpt förrän nu, med en julkalenderserie från 2011 med korta serier om serietecknaren Linus och hans lika serieinvolverade vänner. Som alltid med Gaines serier är det alltid lika trevligt att läsa eftersom de har så bra seriekänsla, dvs det här är en person som verkligen vet att teckna serier är någonting helt annorlunda än att illustrera en historia.

Snö, vitt som papper

Linus har råkat ut för någonting som Prinsen också gjort…

Med ett vinjettformat som det här så är det givetvis ingen djup och involverande historia som presenteras, men jag hinner ändå lära känna personerna så pass mycket att de får en egen personlighet och att både de allvarliga och de roliga sidorna fungerar. Plus, att det här skymtar förbi karaktärer från andra av hennes serier, som Prinsen från fjolårets bok Björnen & Prinsen gör det förstås enklare att relatera till dem 🙂

Det första ragget av My Palm: Och apropå den länkade recensionen av fanzin från förra årets SIS köpte jag också i år ett vad jag misstänker är självbiografiskt fanzin av My Palm.  Jag tycket mycket om Den bästa vänskapen så att köpa Det första ragget var självklart!

Som titeln utlovar handlar det den här gången alltså inte om ett existerande förhållande utan istället om tiden innan: Hur i #%&/%&€ ska man bete sig egentligen när man i början är osäker på hur man över huvud taget ska visa att man är eller inte är intresserad av någon annan, om man dessutom har lite dåligt självförtroende och inte vill göra någon ledsen?

Ett inte så enkelt problem, men om det är jobbigt att försöka lösa själv så kan man istället roas av det här fanzinet som presenterar problemet i all sin komplexitet och inneboende humor, som skräcken för SMS ifall det är någon som man gett sitt telefonnummer till för att vara snäll men som man verkligen inte är det minsta intresserad av.

Det första ragget

Jag säger ungefär som jag gjorde förra året: Energiskt, personligt och underhållande, och det är så fanzin ska vara 🙂

Kontroll av Elias Ericson: Ett lite skamligt erkännande: Jag har inte läst Elias Ericsons Åror som kom ut för några år sedan. Delvis beror det nog på att jag sällan har samma smak som bokens förlag Galago och därför inte följer deras utgivning alltför noggrant, men det kan jag inte skylla på i det här fallet eftersom jag både vet att boken finns och att jag tror att jag skulle tycka om den. Med andra ord, det har helt enkelt inte blivit av :-/

Men nu har jag åtminstone läst ett sprillans nytt fanzin av honom och mycket riktigt passade det min smak. Här är det inte en lång historia som gäller utan istället ett sammelsurium av enstaka illustrationer och serier från en ruta till flera sidor långa. Det finns alltid en risk att det kan kännas rörigt med en sån blandning men inte den här gången: Allt känns som om det hör ihop eftersom de alla delar samma syfte: Att visa upp Elias Ericson och hans känslor för världen.

Som han själv skriver på första sidan:

Triggervarning för ångest, alkohol och grafisk självskada.

Och det stämmer fint det; allt som utlovats ingår, men om det var allt skulle det nog ha blivit lite tradigt i längden med tanke på att fanzinet är relativt tjockt. Här finns också glädje, som i Bra saker i Elias liv, och liksom i My Palms serier en stor dos energi.

Kontroll

Faran med självbiografiska serier av det här slaget är att det blir för mycket av introverta känslor som nog kan vara en slags katarsis för tecknaren men som kanske inte är lika intressanta för läsaren. Men här undviks faran: Allt är inte elände, formatet varierar från sida till sida (och variationen lättar upp), och framförallt finns det också självanalys, resonemang om varifrån känslorna kommer och varför de yttrar sig som de gör. Allt tillsammans gör att känslan när jag läst tidningen är att det var en mycket intressant resa och en inblick i hur en annan människa fungerar och tänker.

Och därmed är det nog slut med fanzinrecensionerna från årets SIS (förutom Li Österbergs Agnosis som jag tänkte ta när jag läst klart hennes bok Ljusförgörerskan); som tidigare sagt blev det inte lika många fanzin i år pga vädret. Som alltid tycker jag att min mycket kaotiska metod att köpa fanzin, dvs att gå runt bland borden och se om någonting fångar mitt intresse, verkar fungera finfint eftersom jag nästan alltid gillar det jag läser. Fast helt felfri är metoden inte: Jag misstänker att jag nog missat en del bra saker, i år som alla år. Men med lite tur får jag syn på missade godbitar nästa år i stället 🙂

SiS 2016: Fanzin à la skräck

Postat den

Argh, nästan två veckor sedan senaste inlägget! Jag har ingen ursäkt, förutom att 40 avsnitt av Gravity Falls (förträfflig underhållning) och 12 romaner av MaryJanice Davidson (dito) kommit emellan 🙂

Hur som haver, SiS 2016! Som alltid var det väldigt trevligt att strosa runt på festivalen, även om jag den här gången bara var där på lördagen; vädret var så fint att jag kände att jag var tvungen att åka ut på landet till söndagen. Så det blev lite färre inköpta fanzin mm, och jag har pga ovannämnda orsaker inte hunnit läsa dem förrän nu. Men det gör eventuellt inte så mycket eftersom jag köper fanzin som jag tycker verkar intressanta när jag tittar i dem, och ibland innebär det att de kan vara flera år gamla eftersom jag missat dem förut…

Nåja, till verket, och jag startar med tre stycken skräckisar idag:

Psalm 666 av Dennis Gustafsson: Viktor Kasparsson slår till igen, med ett hela 4 sidor långt äventyr 😉 Det här är mest ett kuriosum eftersom serien redan publicerats i boken Vinterbrand, men där handlar det om en senare omtecknad version, lite mer polerad i stilen jämfört med den här tidigare varianten. Hur som helst, Viktor Kasparsson är en alltid lika läsvärd serie, till och med i det här minimala formatet. Och det känns nog som om jag nästan föredrar stilen här, fast det kan förstås ha att göra med att ett mysigt litet fanzin känns mer passande för den korta berättelsen än en singelsida i ett större format gör!

Viktor Kasparsson - Psalm 666

I väntan på tåget / Västerås nästa (inte helt säker på titeln) av Nelly Karlsson: En tecknare som jag recenserade redan förra året, då jag läste hennes Polarnatt. Då skrev jag att jag borde ha köpt fler av hennes fanzin, men givetvis hade jag glömt det i år så att jag köpte Västerås nästa var enbart för att den såg trevlig ut; det var först nu när jag kollade upp om jag nämnt henne förut som jag såg att det hade jag visst gjort…

Det här är också en kort berättelse, om Lidija som medan hon står på perrongen och väntar på tåget mot Västerås pratar i mobilen. Precis som med Polarnatt gillar jag teckningarna här; fokuserade och proffsiga, inklusive textningen (som det ofta är lite si och så med i många fanzin), och mycket rörelse, framförallt med tanke på att det huvudsakligen är ett telefonsamtal som skildras.

I väntan på tåget

Historien är enkel och kanske inte direkt överraskande, och känns mest som någonting att hänga upp teckningarna på. Godkänt, men Polarnatt kändes mer personlig i tonen. Jag borde verkligen ha tittat igenom hennes andra fanzin bättre (om de fanns några); jag får hoppas att jag får chansen igen 2017 🙂

Nio år av Kenneth Larsen: Uppenbarligen var mitt öde i år att köpa mycket korta skräckberättelser; I väntan på tåget är med sina 9 sidor den klart längsta av dem. Men det är såklart hur man använder sig av sidorna som är det viktigaste, och Kenneth Larsen använder sina 6 sidor (well, fanzinet har 12 sidor, men varannan är helt svart) förnämligt  i den här rysaren.

Nio år

Med det begränsade utrymmet gäller det att berätta effektivt och det gör han; de tomma svarta sidorna gör att lästakten går ner, och de stämningsfulla teckningarna som utnyttjar kontrasterna i det svartvita formatet alldeles utmärkt inbjuder också till en läsning där man stannar till på varje ruta. Med andra ord, rytmen i serien känns helt rätt, och det är någonting som är svårt att få till. Här resulterar det i någonting som närmast känns som en känsla av overklighet, nästan poetisk. Högsta fanzin-betyg, helt enkelt!

Så, tre bra fanzin, med Nio år som höjdpunkten. Härnäst: Fler fanzin, men utan skräckinslag. Om man nu inte räknar svår ångest och pinsamma situationer som skräck förstås!

SIS 2015: Fanzinen, del 5

Postat den

Jahapp, då återstår bara ett kort inlägg om två till fanzin från SIS, båda gjorda av fanzin-veteraner, men sen är det över. Trist! :-/

Skant av Jenny Berggrund: Inget nytt nummer av Ink, men väl ett annat fanzin! Spännande tyckte jag; efter att ha läst relationsdramat Ink (och samlingen av densamma under titeln Med eller utan dig) var jag nyfiken på att se vad det här fanzinet handlade om.

Och det visade sig vara någonting helt annorlunda. Skant är en avslutad berättelse i genren nordisk mytologi; en modern saga, med två huvudrollsinnehavare: Den lilla flickan Elsa och ett troll som visar sig finnas i ett uthus till sommarstugan Elsas familj hyrt.

Skant

Det är en berättelse i det lilla, där Elsa pratar med trollet om vad som hänt och tydligt tycker synd om det, men som samtidigt är väldigt försiktig för vem vet vad troll kan hitta på?

Det är en utmärkt saga, anspråkslöst berättad men med känsla (jag är själv fortfarande lite osäker på vad jag ska tro om det där trollet; synd om det, javisst, men pålitlig?), och raskt tecknad; i introduktionen står det att serien funnits i skissform länge men att det gick på 72 timmar att göra klart den för publikation. Det syns, teckningar känns en gnutta spontanare än i till exempel Ink, men inte är de sämre för det; jag gillar hur Elsa är lite renare tecknad medan trollet har mycket mer skruffiga linjer 🙂

Agnosis 14 av Li Österberg: Ibland ser det lite nervöst ut inför SIS när jag ser att Li Österberg är osäker på om det kommer hinna bli ett nytt nummer av Agnosis men precis som alla gånger jag besökt mässan ligger ett nytt nummer och väntar när mässan öppnar. Så ock i år, och för fjärde året i följd är det ett nytt avsnitt av Pappas flicka, serien om Pallas Athena, som är huvudnumret med sina 24 sidor.

Jag tror att jag för fjärde året i följd helt enkelt får konstatera att jag fortfarande tycker att Pappas flicka är min favoritserie bland Österbergs nedslag i den grekiska mytologin. Det är inte bara skildringen av Athena jag uppskattar utan också av de andra gudarna, främst Zeus som är kanske den mest komplicerade av dem alla.

Agnosis 14

Jag tycker att det är kul att se när någon brottas med att få ihop de ibland disparata detaljerna om mytologiska personer, som exempelvis hur man får ihop den goda kung Arthur med den kung Arthur som dränker en nyfödd baby. Här är det Zeus som uppvisar liknande drag och i efterordet är Österberg (Argh! Känns konstigt att skriva ”Österberg” om någon jag hejat på så många gånger nu, men att skriva ”Li” känns fel det med! Tacka vet jag för mig okända som personer som jag kan kalla vad helst jag vill! 😉 ) orolig för hur hon lyckats med ”…en knepig balansgång…” men det är att oroa sig i onödan för Zeus-karaktären fungerar finfint!

Och därmed är det slut med min fanzin-genomgång apropå årets SIS. Som vanligt tycker jag om nästan allt det jag läst (det kanske inte är så konstigt eftersom de som gör fanzin så gott som garanterat har gott om entusiasm, och det gillar jag), och som vanligt är jag säker på att jag missade en hel del. Men nästa år kommer snart igen, och jag har ju ingenting emot att köpa äldre fanzin heller (som exempelvis Nöff i år) så jag får fler chanser 😀

SIS 2015: Fanzinen, del 4

Postat den

Fjärde och näst sista delen av mina recensioner av de fanzin jag köpte på SIS i år; fler än vanligt, men så var jag också på shoppinghumör i år. Plus, det var ovanligt många lockande fanzin (fast jag missade ändå en hel del som verkade vara intressant har jag märkt…).

Så, tema relationer!

Wicked Hero av T. Malmgren: Två hackers, Adrian och Xan72, möts för första gången IRL; Xan72 ska hjälpa Adrian med vadhelst Adrian önskar, vilket hen omedelbart utnyttjar och istället för att hacka tillsammans sätts Xan72 på ett trist städjobb. Men det går inte riktigt som Adrian planerat…

Wicked Hero

Det här var ett en smula skumt fanzin; inte på ett dåligt sätt, men jag känner mig lite smått utanför, som om jag läser någonting som jag borde veta mer om men inte gör. Serien ger intrycket av att det här är personer som har mycket större roller att spela än det lilla vardagsdramat som vi ser, och baksidan basunerar också ut att det här är första kapitlet av ett mycket längre (utgår jag ifrån) epos med de två huvudpersonerna.

Kort sagt är jag mer intresserad av det utlovade verket för här hinner jag inte lära känna vare sig Adrian eller Xan72 och historien är över innan den egentligen hunnit börja. Så oklart betyg för manus, jag behöver se mer innan jag vill säga mer.

Däremot med beröm godkänt för teckningarna som är riktigt snitsiga och i en spetsig stil som jag gillar; det var också för att jag tyckte tidningen såg riktigt kul ut som jag köpte den, och den levererade på den fronten 🙂

Dagar i mars & Björnen & Prinsen av Stef Gaines: Två inköp av flitiga Stef Gaines, men det är bara Dagar i mars som är ett fanzin, närmare bestämt ett självbiografiskt fanzin med en serie / dag i mars, en månad då hon också flyttar. Och alla som gillar att läsa och har flyttat vet vad det innebär: Dags att montera / fixa till Billy!

Dagar i mars

En typisk dagboksserie alltså, och jag är svag för sådana när de som här är tecknade av någon som kan det här med att rita i en spontan stil och utan krusiduller. Det är kanske inte så värst spännande; jag kan meddela att ingenting riktigt dramatiskt tydligen inträffade i Stef Gaines liv under mars månad år 2015 (tror jag, skulle iofs kunna var ett tidigare år…) om nu inte det undanhålls läsaren förstås 😉

De som läst fanzin förut vet vad som erbjuds och om man gillar den här typen eller inte, så lita på magkänslan om du funderar på att läsa det eller inte!

Björnen & Prinsen däremot är som sagt inget fanzin för med sina modiga 184 sidor är det en riktig bok. Visst, sidorna är små och består av en ruta / sida, men ändå!

Historien som bjuds är ett relationsdrama mellan Björnen och Prinsen, två vänner sedan de var små och som tycker väldigt mycket om varandra, men sorgligt nog på lite olika sätt: Prinsen är kär, medan Björnen inte är det, men däremot kan hon tänka sig att hoppa i säng med honom, bara för att det vore roligt att göra det med någon hon tycker om.

Björnen & Prinsen

Svårscannad bok, med alla sidorna; den här bilden blev abrupt avklippt t.h., bara så ni vet!

Låt mig säga så här: Det visar sig vara en mycket dålig idé, vilket inte är så överraskande med tanke på hur olika de ser på deras relation. Jag har läst andra skildringar där skillnaden i synen på vad det egentligen innebär att ligga med någon annan är enormt stor mellan deltagarna (hello Egenmäktigt förfarande!) och jag brukar nästan alltid sympatisera mycket mer med den ena kontrahenten, även om det som här inte finns någon skurk utan bara två olyckliga människor. Här är det Björnen; jag tycker väldigt synd om Prinsen men jag kan inte låta bli att tycka att han inte borde gått med på det hela, med tanke på vad han tycker.

Fast hmmm, nu börjar jag moralisera över dem och det är inte riktigt meningen; det är bättre att bara säga att det är en fin serie om en svår situation där det sorgligt nog inte finns någon bra lösning. Om inte någon av de två skulle ha helt andra känslor förstås, men så brukar det aldrig bli i verkligheten. Tyvärr :-/

Den bästa vänskapen av My Palm: Sa jag att jag läst andra skildringar av förhållanden med väldigt olika åsikter om förhållandets art? Här är 12 sidor till med ett deprimerande uselt förhållande där den ena önskar ett förhållande av ge och ta, av att intressera sig för varandra, av att tillsammans få det bättre, medan den andra bara vill ha sex och (eventuellt, men egentligen inte) någonstans att hänga när man inte har någonting bättre för sig.

Den bästa vänskapen

Den här gången är det inte fråga om två stycken sympatiska personer som har hamnat i ett olösligt dilemma, här finns en skurk (den sistnämnda, om nu någon trodde något annat) som inte bryr sig det minsta om den andras känslor. Med det för mig goda resultatet att fanzinet är energiskt, upprört, och väldigt personligt, precis som jag vill när jag läser den här slags fanzin 🙂

Som vanligt den här upplagan av SIS, tre bra fanzin, där den som gav mig mest mersmak var Den bästa vänskapen; den är inte den mest polerade av de tre, men den som läst den här bloggen ett tag vet nog att jag verkligen gillar rå energi, och det hade den. Men som sagt, alla tre har sina poänger och det är nog mest en smaksak vilken man föredrar 🙂

Härnäst: Sista recensionen av fanzin för den här gången, med två veteraner i branschen!

SIS 2015: Fanzinen, del 3

Postat den

Del tre av (antagligen) fem, med SIS-fanzin från 2015; nu är det SF och fantasy som gäller!

Nöff av Jenny Axelsson: 2015? Nja, inte riktigt, eftersom det här fanzinet gavs ut redan 2011. Men jag köpte det i år, ergo, jag skriver om det i år 🙂

Av alla fanzin jag köpte i år är det här nog det som mest känns som ett fanzin av klassiskt snitt: Anspråkslöst format (16 sidor svartvitt), anspråkslöst pris (10:-), och med ett manus som kanske inte är det mest logiska och detaljplanerade, men som är väldigt kul att läsa.

Att bli bjuden på middag av en drömdejt är förstås trevligt; synd bara att gatorna just översvämmats av muterade grismänniskor som spärrar vägen. Det enda man kan göra är givetvis att med stekpannan i högsta hugg kasta sig över dem:

Nöff

Energiskt värre och full fart är det enda som gäller i Nöff, finlir saknas. Och det är vackert så, för ärligt talat, om jag bara har nio action-sidor att läsa om hemska grismänniskor är det lika bra att inte spilla tiden på annat 😉

Jag skrev några rader om Jenny ”McPenny” Axelsson för några år sedan då jag hade köpt den betydligt lugnare Oh Yeah; med tanke på hur gammal Nöff är borde den vara gjord ungefär vid samma tid. Och ärligt talat föredrar jag vildsintheten i Nöff; teckningarna kanske inte alltid är helt perfekta men det drag av stelhet som teckningarna i båda fanzinen har märks mindre när det är fullt ös som gäller! Och, jag borde nog ha köpt de nyare numren av Nöff som fanns, för att se hur hon tecknar nuförtiden, men det får bli nästa år istället…

Herrman & Kanin av Nicole Svensson: Mer SF, men ungefär så långt från galna grisar man kan komma är det här lilla häftet med absurdistiska berättelser om roboten Herrman och hans nya kompis, Kanin (som närmast ser ut som en miniatyrversion av sandmaskarna i David Lynchs Dune). De två tittar på utsikten från den minimala planet de befinner sig på, och de ger sig ut på en skattjakt (planeten är självklart mycket större närhelst det behövs; det är som sagt inte realism det handlar om).

Eller, ”kompis” och ”tillsammans”? Herrman tycker säkert så men vad Kanin tycker är mer oklart med tanke på att hen bara väser serien igenom, och namnet är Herrmans eget påfund.

Herrman & Kanin

Det här är kanske den elegantaste av alla fanzin-serier jag såg i år (nåja, tryckt förra året; det fanns ett nytt nummer 2 också som jag inte fick med mig hem), med fina linjer, bra känsla för hur man designar en seriesida för att få flyt i läsningen, och en lika vacker färgläggning. Manusen är ungefär så bra man kan hoppas när det gäller nonsens-SF, där orsak och verkan bara är irrelevanta ord. Jag måste erkänna att jag inte är så svag för nonsens-historier, inte ens genuina klassiker (jag tycker till exempel att Alice i underlandet är rent ut sagt tråkig), men tack vare illustrationerna och serieberättandet får Herrman & Kanin trots det klart godkänt!

Totte Moppsvans, soffdemonen av Stina Lövkvist: En favorit sedan tidigare SIS hade jag höga förväntningar på den här tidningen, men jag blev tyvärr lite besviken. Teckningarna är lika charmiga som alltid när det gäller Lövkvist, men manuset kändes otillfredsställande. Kanske beror det på det som hon själv skriver i introduktionen, att den första kortare serien kom till under tidspress, och att hon behövde den andra för att utveckla världen i mer detalj.

Totte Moppsvans

Och det är ungefär så det känns, att serien och dess värld inte är riktigt färdigutvecklad. Jag gillar föralldel huvudpersonen Totte Moppsvans, en figur som ser ut som en korsning av Pikachu och en klippdass, men även efter att ha läst den längre serien har jag ingen riktigt relation till hans värld. För min del skulle jag nog behöva läsa mer serier med honom innan jag får ett grepp om honom för det verkar som om världen han lever i spelar en stor roll i vad som pågår, så att säga; den är inte self-contained i den här tidningen. Lovande, såklart, eftersom skaparen är bra på serier, men inte det bästa hon gjort IMHO.

Härnäst: Relationer!

SIS 2015: Fanzinen, del 2

Postat den

Nästa bunt fanzin från SIS 2015, den här gången med mer av vardagsskildringar (jag hoppas åtminstone inte att något av fanzinen i gårdagens inlägg skildrar någon läsares vardag…).

Polarnatt av Nelly Karlsson: Ok, min vardag är det inte, men för flickan Beive är det ingenting speciellt att följa med sin pappa på ett besök hos farfar, vilket innebär en liten tripp genom den frusna natten. Under en kolsvart himmel, förutom månen, och över ett snötäckt landskap får vi följa med Beive på hennes pulka och hennes pappa. Ett livsfarligt drama utspelas på hemvägen, men egentligen känns det rätt irrelevant; det är inte den spänningen som gör att jag tycker om serien utan för dess skildring av miljön och glimtarna av familjen jag får.

Polarnatt

Det är ett anspråkslöst häfte men enligt mig ett utomordentligt fanzin, med en berättelse som är precis lagom lång, och med teckningar som inte har minsta spår av en amatör utan istället känns fullfjädrade.  Det fanns fler serier av Nelly Karlsson på SIS men tyvärr köpte jag bara den här; jag skulle gärna läsa mer av henne och om Beive. Jag kommer ärligt talat inte ihåg om de andra publikationerna också hade samma huvudperson men det är inte omöjligt, med tanke på att hon också dyker upp i andra serier på sajten bto.smackjeeves.com. Jag kanske läser några därifrån själv, men jag föredrar (oftast) att läsa serier på papper så det kanske dröjer till nästa SIS istället!

Skrubb-år av Hanna Alfredsson: Korta barndomsberättelser handlar det om här, närmare bestämt en serie om vad man kan hitta på som liten för att slippa gå på fritids, och en om att få sitt första husdjur.

Jag har nämnt flera gånger att självbiografier egentligen inte är min favoritgenre men att när de är i serieformat är jag mycket mer öppen för att läsa dem och gillar dem faktiskt ofta. På SIS finns det mängder av serier åt det hållet så varför plockade jag upp just den här?

För att jag bläddrade igenom den och gillade vad jag såg, förstås 🙂

Skrubb-år

Närmare bestämt så tyckte jag att teckningarna verkade vara tydliga och klara (ett stildrag jag oftast föredrar), och samma sak verkade gälla historierna; jag är ingen stor vän av oklara berättelser, framförallt inte när det gäller icke-fiktion.

Och allt det uppfylldes av Skrubb-år, både vid en första titt och en genomläsning. Två kort-korta berättelser om varsin separat händelse, fokuserat skildrat, och med både poäng och tydliga slut. Med andra ord precis vad jag hoppats på. Och som bonus lärde jag mig att ökenråtta faktiskt kan kallas för gerbil även på svenska!

Vad jag lärt mig: En mini-antologi av seriekollektivet Trippeltutte om mellanstadiet, med redan nämnda Hanna Alfredsson, Hanna Granlund, Astrid Tolke, Jasmine Berge, och Ylva Nilsson.

Mini-antologi till antal sidor alltså, men likafullt en riktigt bra tidning det här med. Små korta nedslag i mellanstadiebarns vardag; huruvida det är självupplevt eller inte har jag ingen aning om, men genuint känns det i varje fall, och med en spännvidd från allvaret i Ylva Nilssons Kärring till Hanna Granlunds uppsluppna redovisning av vad man kan ha i sina fickor 🙂

Vad jag har lärt mig - Fickor

Och mer finns det i dem!

Alla bidragen är bra, men de två saker jag kommer ihåg bäst är dels den nämnda fick-historien, dels detaljen med de besynnerligt friflytande ögonen i Jasmine Berges serie som trots den egendomliga placeringen ändå känns helt normala; det tog ett litet tag innan jag ens reflekterade över att ena ögat ständigt hoovrade bredvid ansiktet.

Vad jag har lärt mig - Ögon

Lite blygsammare presentationer har dagens tidningar jämfört med gårdagens, men innehållet är väl så bra!

Härnäst: Science fiction/fantasy! Kind of!