Etikettarkiv: SIS

SIS 2019: Fantastik-fanzin

Postat den

Efter de fyra jordnära fanzinen jag skrev om sist är det nu dags för några som drar åt det fantastiska hållet. Och inte helt överraskande var alla utom ett fanzin förra gången i svartvitt, medan alla dagens är i färg. Såklart delvis en kostnadsfråga vilket man trycker i, men det hänger säkert också ihop med idéer om autenticitet och utförandets betydelse; som en (mycket drastisk och absolut inte 100% korrekt) generalisering skulle jag också säga att dagens fanzin i högre grad prioriterat teckningsskicklighet jämfört med de tidigare.

Ja men ponnyhästar typ & Det har sprungit bort

Två fanzin skapade av Kristofer Ahlfeldt om ett antal terapisessioner hos en pingvin, med gästspel av en tvättbjörn, en åsna, och säkert någon jag glömt. Huvudsakligen består det av en- eller tvåsidiga skämtserier, men det finns också en handling i det stora: När serien är över har (kanske…) en av patienterna botats, eller hen har åtminstone friskrivit sig själv. För psykologen själv är väl läget sisådär:

Det är en lite knepig serie att bedöma. Teckningarna är enkla, ofta kopierade ruta från ruta med minimala ändringar, men de fungerar ungefär på samma sätt som serien Dilbert: De gör det de ska utan åthävor. Så inte fantastiska, men helt OK.

Manuset tyckte jag i början var väl enkelt, med skämt som inte precis fick mig att skratta högt. Men den blir bättre efterhand; jag kommer in i humorn som i mycket bygger på långa pauser i sin timing, och faktiskt lär jag känna psykologen lite bättre vilket också gör skämten starkare.

En riktig fullpoängare blir det aldrig men eftersom jag i det här fallet fått höra att de två fanzinen utgjorde en sammanhängande berättelse läste jag det första på en gång, och gillade det så pass mycket att jag också köpte tvåan. Och det säger såklart en del 🙂

Villa Giacomina

Fjärde SPX på raken för min del där jag köper ett fanzin av Nelly Karlsson 🙂 En spökhistoria närmare bestämt, om Villa Giacomina i Lidköping, som Karlsson själv fick berättad för sig när hon var tonåring av sin pappa.

Historien själv är en typisk spökhistoria, med en grevinna och hennes två hundar som uppträder mer och mer besynnerligt, inklusive ett slut som är som gjort för att vara läskigt om man befinner sig i närheten av det lusthus som spelar en huvudroll i grevinnans slutgiltiga öde. Vilket såklart ramberättelsens Juno och Kim gör, dvs Kim berättar rysaren för Juno varpå de tältar bredvid lusthuset…

Fanzinet är påkostat med färg och bra papper; nästan lite för slickt faktiskt eftersom pappret är så statiskt att jag helt ärligt var tvungen att noga kontrollera varje gång jag bläddrade att jag inte råkade hoppa över ett uppslag pga att sidorna så gärna höll ihop 😉 Att trycket är så bra utnyttjas också av Karlssons teckningar som är ambitiösa i sin användning av färger. Och Villa Giacomina är ett strålande exempel på hur proffsigt det går att göra fanzin, utan att det blir löjeväckande dyrt!

Men jag är ändå inte riktigt lika förtjust i det som i hennes tidigare fanzin. Jag får ett lite mer opersonligt intryck den här gången, vilket kanske beror på språket som den här gången är engelska. Inget fel på det egentligen, men jag brukar oftast undvika fanzin av svenska serieskapare som är på engelska. Jag förstår lockelsen i en potentiellt mycket bredare läsekrets, men det är riktigt svårt att skriva lika flytande och naturligt på ett främmande språk, och lite lider Villa Giacomina av det.

Djävulens gitarr

Det här är en trevlig liten bagatell av Cajsa Nordlund: Ett kontrakt med djävulen där vinsten består i en gitarr, och givetvis ett kontrakt där den ordagranna lydelsen är huvudsaken. Åtta sidor serier med en berättelse utan krusiduller där kontraktet sluts och kontraktet fullföljs. Till det kommer en ovanligt resonabel djävul med låt-gå-mentalitet, och en kvinnlig huvudperson som verkligen vill ha en gitarr utan att behöva slösa pengar på det.

Kort sagt, ett bra exempel på ett fanzin av det lite mer action-artade slaget. Om i förra inlägget Olivia Skoglunds Jag är faktiskt inget pervo! var det mest klockrena exemplet bland mer realistiska fanzin på hur ett fanzin kan vara lyckat utan att vara det mest polerade så är Djävulens gitarr lite av samma sak vad gäller fiktions-fanzin. Kanske inte riktigt lika bra som Skoglunds, därtill är Djävulens gitarr alltför enkelt berättad och tecknad i en genre där det har större betydelse, men den har samma känsla av att serieskaparen har satt sig ner och helt glatt börjat teckna sin serie, utan alltför mycket funderingar på form och innehåll.

Silverbarn

Dagens bästa fanzin är av Julia Magnusson, och består av två korta berättelser från en storstad där fem barn verkar vara de enda levande människorna. Snyggt och säkert tecknat, likaså med sobra och eleganta färger ser det här riktigt bra ut, och att fanzinets yttre med det halvt genomskinliga omslaget också lockar gör det bara ännu bättre.

Enligt förordet är det tänkt att komma många fler berättelser om barnen, och jag kan givetvis inte garantera att slutresultatet kommer bli bra, men starten är iallafall mycket lovande. Min egentligen enda invändning är att båda berättelserna huvudsakligen skildrar stämningen i gruppen och i staden, och att det nog kommer behövas åtminstone några berättelser som mer fokuserar på handlingen och på bakgrunden, så att det inte blir alltför menlöst.

Det finns mängder med fanzin (och andra typer av berättelser) där ansatsen är extremt ambitiös som sedan faller platt eftersom det är så mycket enklare att ha planer om si-och-så många böcker/sidor/tidningar än att faktiskt genomföra det, så jag kan bara hoppas att Silverbarn levererar 🙂

Legend

Och apropå inte fullföljda planer har vi fanzinet Legend av Jennie Sörensen (manus) och Sara Hernoldsson (bild) som tydligen fanns redan 2015 på SPX även om jag inte fick syn på den förrän i år. Enligt förordet var det tänkt att bli sex berättelser om världen Aeris, men en titt på serieskaparnas blogg ger vid handen att det tydligen inte blev så, med tanke på att sista inlägget är från 2015 :-/

Synd tycker jag, för den här historien om en värld utan mark där personerna lever i flygande zeppelinarstäder där gasen utgörs av hajgas (!) är knasig men kul: Flygande hajar som jagas för deras gasblåsors skull, människor som aldrig ens försökt att landa eller ens se marken (det är tabu att ens prata om någonting som heter ”mark”) trots att det borde vara trivialt att långsamt sänka sig ner mot vadhelst finns där nere, för att inte tala om fåren och fårhundarna:

Som synes tydliga mangainfluenser i framförallt hur människorna tecknas, men manuset är mer koncentrerat än hos de flesta manga (mangaserierna? mangas? andra förslag?). Faktum är att jag tycker Sörensens manus flyter på ovanligt bra med tanke på allt som måste inkluderas på blott 32 sidor, som hur världen fungerar, vilka personerna är och deras karaktärer, med mera. Hon utnyttjar att de flesta läsare nog redan har läst många andra berättelser om andra världar och att hon därför inte behöver förklara allt i detalj; den vana läsaren kan lätt fylla i detaljerna själv 🙂

Om jag skulle ha fel i att historien om världen Aeris aldrig avslutades vore det trevligt, så säg gärna till i så fall; annars är det ändå en underhållande läsning, även om historien skulle gjort sig mycket bättre som en del i en större helhet än en som det blev fristående berättelse.

SIS 2019: Vardagliga fanzin

Postat den

Jag tror nästan det knepigaste varje gång jag ska skriva om fanzin är om jag ska kalla ett exemplar för fanzin, fanzine, eller fansin. Just idag känner jag egentligen mest för fanzine, men eftersom jag tror jag helt konsekvent hållit mig till fanzin när det handlat om SIS (Stockholms internationella seriefestival) så får jag väl fortsätta med det. Grumble.

Hur som, festivalen gick av stapeln i helgen som gick, och den här gången var det Konstfacks lokaler i Telefonplan som användes, på grund av renoveringar av Kulturhuset. Jag var lite oroligt innan för att det skulle innebära betydligt färre besökare men trevligt nog hade jag helt fel; det var gott om folk där, åtminstone de timmar jag besökte festivalen lördag och söndag.

Och fanzin fanns det också gott om! Jag gjorde som jag brukar, dvs vandrade runt, tittade på fanzin (och som jag skrivit förut känns det alltid lite knepigt; jag får så dåligt samvete om jag tittar i ett och sedan inte köper det att jag måste samla mod innan jag börjar titta…), och köpte en del. Fast också som vanligt tycker jag nu, i efterhand, att jag borde köpt fler: Jag brukar gilla de flesta, och eftersom det inte är så ofta ett sånt här stort utbud visas upp borde jag ta chansen. Men-men, det blev ett tiotal iallafall, och i år tänkte jag ta upp alla i två separata inlägg. Så det är väl lika bra att börja med dagens serier dvs de som fokuserar på

Vardags- och privatlivet

Bara lite, bara ibland

Först ut får bli en gammal favorit, nämligen Jenny Berggrund som nu tänker fortsätta med serierna om Ink och hennes vänner och som därför släppt fanzinet Bara lite, bara ibland som ett smakprov på vad som komma skall. Jag tror att jag köpte de första fanzinen med Ink första gången jag var på SIS (eller SPX som det hette då, har jag för mig) för mer än 10 år sedan, så det är en långkörare. Och dessutom en serie som samlats ihop i albumet Med eller utan dig som kom ut för sex år sedan så det har varit en ganska lång paus, minst sagt 😉

Det betydde också att jag ärligt talat inte kom ihåg mycket av vem som var vem och vad som hänt, så jag fick läsa om Med eller utan dig igen. Trevligt att träffa gamla bekanta igen, och samma sak kan jag säga om fanzinet. Med sina blygsamma åtta sidor hinner inte mycket hända, och jag tycker att det syns lite grann på teckningarna att det är länge sen sist; personteckningarna är inte riktigt lika säkra och igenkännliga som de var i avslutningen av Med eller utan dig. Men det viktiga med fanzinet är det som utlovas på insidan av omslaget: Ett löfte om att det skall kommer mera. Så det är väl bara att vänta till nästa SIS antar jag!

Känn pressen

Ett till tunt fanzin, med åtta sidor teckningar, med Marre Huss bakom pennan. Om jag ska försöka beskriva det så kanske humoristisk vardagsångest i strippform passar bäst? Egentligen är det för få sidor för att jag på ett rättvist sätt ska kunna bedöma serierna, men jag hinner iallafall märka att teckningarna inte räds för att ge sig i kast med alla möjliga slags känslor (det kan vara lite si och så med sånt annars, där till och med så kompetenta tecknare som Adrian Tomine i stort sett helt undviker ansiktsuttryck som inte präglas av depression eller livsleda), och att jag gillar när den här typen av egentligen deppigt innehåll presenteras med galghumor.

Jag har läst alldeles för många deprimerande skildringar av vardagen som har varit alltför generiska, med alldeles för mycket inslag av sånt jag redan läst, presenterat på ett småtrist uppgivet sätt. Därför är det skönt att se liknande material presenterat med en annan infallsvinkel: Humor, ett överskott av energi, eller någonting annat som gör det lite mer personligt. Och tummen upp för ett utmärkt omslag 🙂

Samtidigt i Grodvik

Här är ett prima exempel på nackdelen med att rådda runt så planlöst som jag gör på SIS och att jag inte läser inköpta fanzin förrän senare: Jag köpte första delen i Elias Olssons Samtidigt i Grodvik som heter Sömnbrist och tristess, gillade den, men nu dröjer det väl ungefär ett år innan jag ser till del två & tre. Men jag kan ju iofs läsa hela serien på http://grodvik.tumblr.com tills dess.

Samtidigt i Grodvik är en mycket ambitiös serie som ger sig i kast med att via fiktion (hurra, säger jag som den fiktionsälskare jag är!) ge en bild av dagens Sverige via Hanna, en rätt uttråkad kvinna som totalt saknar mening i livet. Jobba-äta-Netflix-sova, repeat until death, ungefär. Och givetvis är jobbet inget som ger mening; hennes uppgifter är diffusa i en roll som blandar administration/vaktmästeri/IT-support/alltiallo på den lokala högskolan. Det mest spännande som händer i den här tidningen är ett besök på IKEA, och en övernattningskonferens med jobbet där Hanna konfronteras med organisations-klyschor som vore hon förflyttad till Dilbert.

Vad uppskattade jag i Grodvik? Ambitionen, både till omfång (48 sidor i den här tidningen, och tillsammans med de övriga delarna en riktigt lång historia) och utförande (riktigt bra tryck på bra papper), men framförallt ett inslag som det tar ett tag att märka: Humorn. Lågmäld och sällan explicit, som syns mest av allt på konferensen, i scener som den där Hanna blir den som slumpvist väljs ut att presentera gruppens resultat när de brainstormat om hur Grodvik ska bli världsledande till år 2025; givetvis ett absurt mål, och kanske ännu mer när det handlar om hur administrationen ska se till att så blir fallet:

Sen också en eloge för proffsiga teckningar. Jag kom lustigt nog att tänka på en gammal svensk favorit: Johan Höjers serie Snövita stålar. Tuschningen och människornas utseende är nog det som förorsakar associationen, eftersom andra saker skiljer sig som att Höjer premierar rörelse och fart i sin actionserie, medan Olsson snarast fokuserar på det statiska i sin mer vardagsgråa serie.

Jag är faktiskt inget pervo!

Det där med att jag ibland är dålig på att planera och därför ibland bara får ett fanzin med mig hem när jag borde köpt fler? Här är ett exempel till: Olivia Skoglunds Jag är faktiskt inget pervo!. Jag kommer ihåg från bordet att det fanns fler fanzin men det blev bara ett och det var synd för det här är ett sånt där rått, mycket personligt och energiskt fanzin som jag alltid gillar att hitta. Från tidigare SIS finns exempel som Okej tjej gör sin grej presenterar Gräslig brud äter sin hud, Det första ragget, med flera; alla serier där det rena hantverket kanske inte är det allra stadigaste men det känns inte så viktigt eftersom innehållet istället lever på drivet.

Jag visste det inte när jag köpte tidningen men jag har faktiskt skrivit om Skoglunds serier förut, närmare bestämt förra SIS jag var på. Då handlade det om två charmiga fanzin som spretade åt alla håll, med serier som glatt ignorerade logik och handling när de kände för det. Jag är faktiskt inget pervo! är mer fokuserad, med serier som handlar om Olivias (som jag brukar använder jag efternamn för serieskaparen, förnamn för personen i serien när de har samma namn) liv som trans.

Knöligt, svårt och en omgivning som inte precis alltid gör det lättare, men serierna är inte deppiga utan mestadels energiskt och aggressivt roliga. Som hur man kan resonera framför chipshyllan: Är det en begynnande ”kvinnlig” vikt-noja att fundera på om man ska köpa vanliga chips eller hälsosamma grönkålschips, och hur agera? Eller så tänker man lite mer kreativt:

Fanzinet är kort men väldigt kul, så jag får väl se till att jag blir bättre på att komma ihåg vilka serieskapare jag redan läst och uppskattat till nästa års SIS, och sen kanske köpa > 1 tidning skapade av de som är bra. Smart plan!

SIS 2017: Fanzinen, del 4

Postat den

Sista lasset fanzin, och också några av de jag personligen gillade mest: De kanske inte är de mest proffsigt utformade eller de med subtilaste manus, men roligast var de! Med andra ord,

Burleskerier

Förlåt av Axel Pettersson: 40 sidor med ett innehåll utan hämningar, åtminstone inga som jag kan komma på. Rättframt tecknat, inga krusiduller, och oftast skämtteckningar (dvs en ruta), men ibland också ”rena” serier:

Jag gillar Petterssons timing så jag föredrar serierna framför skämtteckningarna; de sistnämnda är roliga de med men jag har alltid tyckt att skämtteckningar är ett svårt format, framförallt om man läser flera på raken, där t o m mästare som Gary Larson tenderar att kännas lite tradig efter ett tag.

Men som sagt, roligt hade jag när jag läste Förlåt, trots att det är knepigt att hålla humorn igång när man som här inte har några återkommande karaktärer och alla strippar/rutor är fristående. Bra jobbat!

Okej tjej gör sin grej presenterar Gräslig brud äter sin hud av Cecilia Vårhed: Jag kunde inte låta bli att ta med hela titeln på fanzinet framsida eftersom det var det som gjorde att jag stannade till och tittade i det; en underbar rytm i titeln tycker jag 🙂 Och en passande smått surrealistisk och burlesk titel till ett likaså smått surrealistisk och burleskt innehåll:

Det är svårt att göra innehållet rättvisa eftersom det är så spretigt, nog det mest spretiga fanzinet jag köpte i år och det med god marginal. Och eftersom jag uppskattar spretighet när det som här finns energi i överflöd och talang likaså så var det här, tillsammans med nästkommande fanzin, min absoluta favorit i år. Fria associationer till ordet Frälsningsarmen (alltså inte Frälsningsarmén), tack-knackningstaktiken för att ta reda på om Gud finns, den alltid lika opålitliga Utekvällsgudinna; allt finns med i det här fanzinet som är ett alldeles underbart exempel på hur skaparglädje och fantasi gör att även ännu inte helt stadiga teckningar ändå kan resultera i fantastiskt bra serier 🙂

Tardaasa av Nea/Tardee/(kanske någonting annat på riktigt): Slutligen, det helt enkelt roligaste fanzinet i år, nämligen Tardaasa, ursprungligen en webbserie som jag inte läst förut men som nu alltså går att köpa i ett fysiskt format. Klassisk humor, huvudsakligen om sex och relationer, och med en återkommande huvudperson, Panny, som kanske inte är helt välanpassad:

Och det tackar jag för eftersom Panny är en typ av vildsint känsloutlevande karaktär som jag tycker är hur rolig som helst att läsa om, och teckningarna passar perfekt de med, med sina gulliga karaktärer som står i bjärt kontrast till deras mindre gulliga beteenden.

Den serie jag främst kommer att tänka på när jag läser Tardaasa är Kenneth Larsens Bästis, en annan riktigt kul serie jag fick upp ögonen för via SIS. Bästis är snäppet snitsigare tecknad, men Tardaasa träffar oftare rätt med manuset. Men båda är roliga, och nu när Bästis publiceras i Pondus-tidningen kanske den skulle kunna få sällskap av Tardaasa med (tillsammans med Ett steg i taget kanske) ? 🙂

Och därmed är det slut med fanzin-skriverierna från SIS i år för min del. Good shit, helt klart, och när nästa SIS rullar in om ett knappt år (hoppas jag!) hoppas jag att det finns lika bra nya fanzin som årets Tardaasa och Gräslig brud äter sin hud. Och vem vet, kanske kan jag också hoppas på ett nytt nummer av Li Österbergs Agnosis efter att ett nytt nummer funnits på alla SIS sedan åtminstone 2009, men i år blev det tyvärr ingenting (fast hennes nya album Pappas flicka fanns, och den lär jag skriva om snart!) 😉

SIS 2017: Fanzinen, del 3

Postat den

Näst sista bunten med uppackade fanzin tror jag att jag ska kalla

Relationsrelaterat

Och först ut är

Hjärterummet av Sofia E Karlsson: Vad göra om man blir osams med sin flickvän och man inte har någonstans att bo? Jo man frågar givetvis någon kompis om hjälp, och vips har Jenny och hennes sambo fått en ny inneboende/sambo som sover på soffan. Visst är det trevligt att känna sig behövd och att kunna ställa upp för en vän, men helt smärtfritt är det sällan:

Det är med lite kluvna känslor jag läser det här fanzinet. Det är ovanligt matigt för ett fanzine, med som det känns mycket innehåll tack vare den okomplicerade och raka handlingen, men jag saknar samtidigt lite känslomässigt engagemang; slitningar till trots känns det ändå ibland slätstruket.

Men det kan definitivt bero på det som står i början av fanzinet: Det här är tänkt som en längre berättelse, och fanzinet innehåller bara början och en del av slutet. Så när de ”saknade” sidorna dyker upp kan jag mycket väl tänka mig att jag blir mer involverad i personerna!

Something Special av Lisa Harald: En gammal bekant nu, men det var inte förrän jag nu skulle skriva om Something Special som jag uppmärksammade att jag läst hennes fanzin Snö redan år 2012. Och roligt att läsa min egen recension eftersom det jag tänkt skriva om årets fanzin i princip var samma sak jag redan skrivit för fem år sedan: Manga-inspirerade teckningar, men utan att det känns som en blek efterapning, och en kort känslosam berättelse som gjord för ett fanzin.

Den här gången handlar det om två barndomsvänner som står på gränsen till vuxenlivet, och om det nödvändigtvis måste innebära att känslan av att allt är möjligt nu är förbi. Det enda bleka i serien är teckningarna som (avsiktligt skulle jag tro) istället för en svarta färg använder en blekare grå (bilden här ovan ser på grund av inscanningen grådaskigare ut än den gör IRL). Så jupp, jag tyckte om serien, och jag antar att jag år 2022 kommer läsa nästa Harald-serie 😉

Roxy och en kopp svart som en natt utan måne av Stef Gaines: Längsta fanzin-titeln i år står veteranen Stef Gaines för, och också fanzinet är i lite större format än de andra Gaines-fanzin jag köpt genom åren på SIS. Men innehållet är typiskt Gaines: En förälskelse på distans med mycket fantiserande om vad som skulle kunna ske, som plötsligt riskerar kollidera med verkligheten:

Nog märks det att det är en erfaren serieskapare som gjort serien; det är nästan lite fånigt att kalla det här ett fanzin, och det är något av ett mysterium att det inte finns några professionellt publicerade album av Gaines (så vitt jag vet!). Inte för att det spelar någon roll för just mig som läsare för jag hittar serierna ändå, och album som Björnen & Prinsen ser väl så bra ut som många ”vanliga” böcker. Men det är lite synd att spridningen är så begränsad :-/

Så, snart klar nu med fanzinen, och sen är det nog dags för alla andra seriealbum som ligger väntande i recensionshögen!

SIS 2017: Fanzinen, del 1

Postat den

Årets seriefestival i Stockholm är slut och som vanligt blev det en hel del serieinköp för min del; mest fanzin såklart eftersom det alltid går att köpa de ”vanliga” serierna när som helst under året, men fanzinen är det knepigare med! Och likaså som vanligt var det rätt planlösa inköp för min del, dvs jag spankulerade omkring, tittade i de fanzin som jag tyckte såg intressanta ut på utsidan, och köpte sen de som fortfarande såg intressanta ut när jag tittat inne i dem.

Fördel med sånt planlöst shoppande: Jag har ingen aning om vilka fanzin jag kommer få med mig hem 🙂

Nackdel med sånt planlöst shoppande: Jag missar garanterat många bra fanzin som jag inte råkar få syn på, eller som jag missbedömer under min snabba koll. Så hemskt ledsen för det, alla fanzinskapare som jag borde läst i år men inte gjorde 😦

Men, dags att börja med första bunten av fyra. Som vanligt inga längre stycken (fanzinen är ofta korta de med, så det så!), och jag har som alltid delat in mina inköp på ett mycket subjektivt sätt, och den här bunten kallar jag

Proffsig paketerat

Ett steg i taget av Melanie Sassarini: Ett litet fanzin med tjockt och elegant papper, bra tryck, och snygg design om Charlie och hennes jakt på…ja, det är hon nog inte helt klar över själv. Men sex, kärlek och videospel ingår iallafall!

Skämten påminner en hel del om Lina Neidestams Zelda, men Charlie är yngre, inte lika självsäker, och definitivt inte lika cynisk (ännu?). Jag kan inte säga att jag hinner lära känna Charlie eller hennes vänner som personer eftersom 14 sidor serier är alltför kort för det när det handlar om något som närmast är en strippserie, men lovande känns det. Bra tecknat är det också, med säkra linjer och en trevlig stil; det här är förstås bara ett smakprov men jag tycker helt ärligt att den här serien väl skulle försvara sin plats bland andra professionella strippserier. Jag undrar jag vad redaktionen på Pondus eller Nemi skulle säga om de fick syn på serien…

The Narrows av Ellinor Richey: Nu blir det en kort självbiografisk serie om en övergångsrit där två unga systrar ger sig ut på en dygnslång marsch för att visa både för sig själva och för sin pappa att de kan klara av det utan hjälp. Och visst kan de det, men kanske inte helt utan problem:

Ingenting dramatiskt händer egentligen när vi följer systrarnas strapatser: De vandrar, de blir ständigt blöta (eftersom de går nere i en smal klyfta med ett vattendrag längst ner), de längtar hem, och när pappan hämtar upp dem sju sidor och ett dygn senare är det med lättnad de överlåter ansvaret åt honom igen; de kanske ännu inte är vuxna nog att helt ta hand om sig själva, men min känsla är att experimentet trots det var värt det.

Det är en liten finstämd serie det här, och en historia som passar alldeles utmärkt som ett fanzin; fler sidor hade knappast gjort berättelsen bättre utan hade bara riskerat att spä ut den, så kudos till Richey för ett manus som är så väl anpassat till formatet. Teckningarna är finfina de med, med en omväxlande layout och bra känsla för rytmen i en serie. Och för de som inte köpte fanzinet (fast det är mysigare med ett litet seriehäfte för en sån här berättelse än en datorskärm tycker jag) kan hela serien läsas på Tumblr: http://ellinorrichey.tumblr.com

Christmas in Friedrichshain av Tinet Elmgren: Om Sassarini och Richey var nya erfarenheter för mig så gäller det inte för dagens sista serieskapare, Tinet Elmgren, vars serier jag med glädje följt de senaste åren. Så jag kan ju inte precis påstå att jag är förvånad över att hennes fanzin var bra; jag tycker fortfarande att hennes The Slow and the Relentless var ett snudd på perfekt fanzin 🙂

Det som däremot var överraskande var att det var ett självbiografiskt fanzin eftersom alla tidigare serier jag läst av henne varit fiction. Visserligen skildras alla människor som grisar, precis som i hennes Sockerärter, men självbiografiskt är det likafullt: En deppig jul anno 2016 i Berlin, närmare bestämt i stadsdelen Friedrichshain. Dåliga drömmar, stängda caféer, och en gammal arbetarstadsdel där den ursprungliga befolkningen håller på att trängas ut av gentrifieringen.

Nog känner jag igen innehållet med de uppfriskande politiska vinklingarna där för en gångs skull inte västra Europa / USA står i centrum, men jag måste erkänna att det kändes ovant att läsa en serie som såg så mycket ut som en Tinet Elmgren-serie men med ett innehåll som på grund av den självbiografiska handlingen var så annorlunda.

Bra? Självklart, och ett fanzin som känns som en gedigen läsning, det ganska ringa omfånget (24 sidor) till trots, och att det är proffsigt tecknat behöver jag väl inte säga eftersom det är just ett proffs bakom pennan. Formatet är lite mindre serieaktigt än i hennes andra serier skulle jag säga, med mycket större sjok av text som närmast står att likna vid dagboksanteckningar, men läsningen flyter på lika bra för det.

Men jag känner mig också lite kluven eftersom jag är så svag för de ösiga serierna jag blivit van vid, och sådana serier finns det alldeles för få av på svenska medan det finns gott om självbiografiska. Så min enda invändning mot det här fanzinet, som alltså för tydlighets skull nog var det mest helgjutna av alla dem jag köpte på SIS, är att det betyder att det inte blev något action-fanzin à la Tinet Elmgren i år. Fruktansvärt egoistiskt tänkt av mig, med andra ord, och en synnerligen svag invändning!

SIS 2016: Fler fanzin

Postat den

Idag: Fyra fanzin från SIS utan skräck, ett ren humor, tre om relationer (men också de med en hel del humor).

Baguettelimbo av Olof Eneroth: Gillar du humor med våldsamma känslor angående mat? Då kan det här fanzinet vara någonting för dig, med tio sidors desperat jakt på baguetter till lunch, när det hemska inträffat att de är slut i cafeterian. Och när någonting sådant händer finns det förstås ingenting annat att göra än att försöka överlista de onda anslagen mot baguetteälskaren Mirko.

Baguettelimbo

En bagatell, javisst, men en rolig en, med ett tydligt släktskap med en del manga där liknande fixeringar vid obetydliga saker också används humoristiskt. Men utan att därför kännas som en i mängden halvdana manga-inspirerade serier för här är det snarare någon som förstår kärnan istället för ytan; teckningarna har schvung och egen stil.

En liten kritik dock: Jag tror jag skulle föredragit serien på svenska. Jag förstår att det är lockande att skriva på engelska eftersom man då mångdubblar de potentiella läsarna, men det kommer ofta på bekostnad av språket. Här är det inga direkta fel i texten, men det flyter inte på riktigt så bra som det skulle kunna.

Snö, vitt som papper av Stef Gaines: Ett gammalt fanzine som jag inte köpt förrän nu, med en julkalenderserie från 2011 med korta serier om serietecknaren Linus och hans lika serieinvolverade vänner. Som alltid med Gaines serier är det alltid lika trevligt att läsa eftersom de har så bra seriekänsla, dvs det här är en person som verkligen vet att teckna serier är någonting helt annorlunda än att illustrera en historia.

Snö, vitt som papper

Linus har råkat ut för någonting som Prinsen också gjort…

Med ett vinjettformat som det här så är det givetvis ingen djup och involverande historia som presenteras, men jag hinner ändå lära känna personerna så pass mycket att de får en egen personlighet och att både de allvarliga och de roliga sidorna fungerar. Plus, att det här skymtar förbi karaktärer från andra av hennes serier, som Prinsen från fjolårets bok Björnen & Prinsen gör det förstås enklare att relatera till dem 🙂

Det första ragget av My Palm: Och apropå den länkade recensionen av fanzin från förra årets SIS köpte jag också i år ett vad jag misstänker är självbiografiskt fanzin av My Palm.  Jag tycket mycket om Den bästa vänskapen så att köpa Det första ragget var självklart!

Som titeln utlovar handlar det den här gången alltså inte om ett existerande förhållande utan istället om tiden innan: Hur i #%&/%&€ ska man bete sig egentligen när man i början är osäker på hur man över huvud taget ska visa att man är eller inte är intresserad av någon annan, om man dessutom har lite dåligt självförtroende och inte vill göra någon ledsen?

Ett inte så enkelt problem, men om det är jobbigt att försöka lösa själv så kan man istället roas av det här fanzinet som presenterar problemet i all sin komplexitet och inneboende humor, som skräcken för SMS ifall det är någon som man gett sitt telefonnummer till för att vara snäll men som man verkligen inte är det minsta intresserad av.

Det första ragget

Jag säger ungefär som jag gjorde förra året: Energiskt, personligt och underhållande, och det är så fanzin ska vara 🙂

Kontroll av Elias Ericson: Ett lite skamligt erkännande: Jag har inte läst Elias Ericsons Åror som kom ut för några år sedan. Delvis beror det nog på att jag sällan har samma smak som bokens förlag Galago och därför inte följer deras utgivning alltför noggrant, men det kan jag inte skylla på i det här fallet eftersom jag både vet att boken finns och att jag tror att jag skulle tycka om den. Med andra ord, det har helt enkelt inte blivit av :-/

Men nu har jag åtminstone läst ett sprillans nytt fanzin av honom och mycket riktigt passade det min smak. Här är det inte en lång historia som gäller utan istället ett sammelsurium av enstaka illustrationer och serier från en ruta till flera sidor långa. Det finns alltid en risk att det kan kännas rörigt med en sån blandning men inte den här gången: Allt känns som om det hör ihop eftersom de alla delar samma syfte: Att visa upp Elias Ericson och hans känslor för världen.

Som han själv skriver på första sidan:

Triggervarning för ångest, alkohol och grafisk självskada.

Och det stämmer fint det; allt som utlovats ingår, men om det var allt skulle det nog ha blivit lite tradigt i längden med tanke på att fanzinet är relativt tjockt. Här finns också glädje, som i Bra saker i Elias liv, och liksom i My Palms serier en stor dos energi.

Kontroll

Faran med självbiografiska serier av det här slaget är att det blir för mycket av introverta känslor som nog kan vara en slags katarsis för tecknaren men som kanske inte är lika intressanta för läsaren. Men här undviks faran: Allt är inte elände, formatet varierar från sida till sida (och variationen lättar upp), och framförallt finns det också självanalys, resonemang om varifrån känslorna kommer och varför de yttrar sig som de gör. Allt tillsammans gör att känslan när jag läst tidningen är att det var en mycket intressant resa och en inblick i hur en annan människa fungerar och tänker.

Och därmed är det nog slut med fanzinrecensionerna från årets SIS (förutom Li Österbergs Agnosis som jag tänkte ta när jag läst klart hennes bok Ljusförgörerskan); som tidigare sagt blev det inte lika många fanzin i år pga vädret. Som alltid tycker jag att min mycket kaotiska metod att köpa fanzin, dvs att gå runt bland borden och se om någonting fångar mitt intresse, verkar fungera finfint eftersom jag nästan alltid gillar det jag läser. Fast helt felfri är metoden inte: Jag misstänker att jag nog missat en del bra saker, i år som alla år. Men med lite tur får jag syn på missade godbitar nästa år i stället 🙂

SiS 2016: Fanzin à la skräck

Postat den

Argh, nästan två veckor sedan senaste inlägget! Jag har ingen ursäkt, förutom att 40 avsnitt av Gravity Falls (förträfflig underhållning) och 12 romaner av MaryJanice Davidson (dito) kommit emellan 🙂

Hur som haver, SiS 2016! Som alltid var det väldigt trevligt att strosa runt på festivalen, även om jag den här gången bara var där på lördagen; vädret var så fint att jag kände att jag var tvungen att åka ut på landet till söndagen. Så det blev lite färre inköpta fanzin mm, och jag har pga ovannämnda orsaker inte hunnit läsa dem förrän nu. Men det gör eventuellt inte så mycket eftersom jag köper fanzin som jag tycker verkar intressanta när jag tittar i dem, och ibland innebär det att de kan vara flera år gamla eftersom jag missat dem förut…

Nåja, till verket, och jag startar med tre stycken skräckisar idag:

Psalm 666 av Dennis Gustafsson: Viktor Kasparsson slår till igen, med ett hela 4 sidor långt äventyr 😉 Det här är mest ett kuriosum eftersom serien redan publicerats i boken Vinterbrand, men där handlar det om en senare omtecknad version, lite mer polerad i stilen jämfört med den här tidigare varianten. Hur som helst, Viktor Kasparsson är en alltid lika läsvärd serie, till och med i det här minimala formatet. Och det känns nog som om jag nästan föredrar stilen här, fast det kan förstås ha att göra med att ett mysigt litet fanzin känns mer passande för den korta berättelsen än en singelsida i ett större format gör!

Viktor Kasparsson - Psalm 666

I väntan på tåget / Västerås nästa (inte helt säker på titeln) av Nelly Karlsson: En tecknare som jag recenserade redan förra året, då jag läste hennes Polarnatt. Då skrev jag att jag borde ha köpt fler av hennes fanzin, men givetvis hade jag glömt det i år så att jag köpte Västerås nästa var enbart för att den såg trevlig ut; det var först nu när jag kollade upp om jag nämnt henne förut som jag såg att det hade jag visst gjort…

Det här är också en kort berättelse, om Lidija som medan hon står på perrongen och väntar på tåget mot Västerås pratar i mobilen. Precis som med Polarnatt gillar jag teckningarna här; fokuserade och proffsiga, inklusive textningen (som det ofta är lite si och så med i många fanzin), och mycket rörelse, framförallt med tanke på att det huvudsakligen är ett telefonsamtal som skildras.

I väntan på tåget

Historien är enkel och kanske inte direkt överraskande, och känns mest som någonting att hänga upp teckningarna på. Godkänt, men Polarnatt kändes mer personlig i tonen. Jag borde verkligen ha tittat igenom hennes andra fanzin bättre (om de fanns några); jag får hoppas att jag får chansen igen 2017 🙂

Nio år av Kenneth Larsen: Uppenbarligen var mitt öde i år att köpa mycket korta skräckberättelser; I väntan på tåget är med sina 9 sidor den klart längsta av dem. Men det är såklart hur man använder sig av sidorna som är det viktigaste, och Kenneth Larsen använder sina 6 sidor (well, fanzinet har 12 sidor, men varannan är helt svart) förnämligt  i den här rysaren.

Nio år

Med det begränsade utrymmet gäller det att berätta effektivt och det gör han; de tomma svarta sidorna gör att lästakten går ner, och de stämningsfulla teckningarna som utnyttjar kontrasterna i det svartvita formatet alldeles utmärkt inbjuder också till en läsning där man stannar till på varje ruta. Med andra ord, rytmen i serien känns helt rätt, och det är någonting som är svårt att få till. Här resulterar det i någonting som närmast känns som en känsla av overklighet, nästan poetisk. Högsta fanzin-betyg, helt enkelt!

Så, tre bra fanzin, med Nio år som höjdpunkten. Härnäst: Fler fanzin, men utan skräckinslag. Om man nu inte räknar svår ångest och pinsamma situationer som skräck förstås!