Etikettarkiv: Tardi

Run Like Crazy, Run Like Hell

Postat den

Run Like Crazy, Run Like Hell - cover

Några år försenad men väl värd väntan: Jacques Tardi sista serieversion av en Jean-Patrick Manchette-roman, Run Like Crazy, Run Like Hell. I tidigare till engelska översatta West Coast Blues och Like a Sniper Lining Up His Shot (suverän titel, eller hur?) har vi fått oss tillgodo hårdkokta berättelser av bästa märke och RLC, RLH fortsätter på samma sätt, med en berättelse som slår an tonen redan på första sidan:

Run Like Crazy, Run Like Hell - intro

Förutom proffsmördaren Thompson (som visar sig vara en sällsynt egendomlig karaktär) får vi läsa om industrimagnaten Michael Hartog, en man som gör vad som helst för att bevara sin makt, Hartogs bortskämda och ignorerade brorson Peter, och den inte helt normala Julie, färskt utsläppt från ett sinnessjukhus för att ta hand om Peter. En explosiv blandning människor som mycket riktigt exploderar; oväntat och brutalt våld är det gott om här, precis som i de tidigare böckerna.

När jag läste den här serien kom jag osökt att tänka på en av mina favoritfilmer de senaste åren (dvs, som jag sett de senaste åren, inte att filmen är från dessa år), Jean-Pierre Melvilles Le Samourai. Samma lakoniska ton, samma plötsliga utbrott av våld som därmed blir någonting nästan naturligt i sin brist på förvarning, samma nonchalanta avfärdande av hur man ”ska” berätta en spännande historia.

Ta en sida som den här:

Run Like Crazy, Run Like Hell - affär

Bifiguren som skjuts, Thompsons magbesvär och skratt, Julies skottskada; Tardi skildrar allt som lika viktigt, och skeendet känns nästan sävligt tack vare de egentligen överflödiga textplattorna. Det brukar sägas att Hergé ville att alla linjer skulle vara lika viktiga och Tardi, en tecknare som påverkats en hel del av Hergé, verkar här tillämpa samma syn på handlingen: Allt är lika viktigt för läsningen, stort som smått. Och det fungerar ypperligt, de här tre böckerna av Tardi & Manchette är bland mina favoriter de senaste åren.

Det kanske låter lite paradoxalt eftersom jag ofta klagar på serier när de saknar känsla för tempo och för hur man får en dynamik i handlingen. Men då är problemet ofta att serierna känns skrikiga, att de hela tiden har gasen i botten vilket gör att till slut känns ingenting intressant längre; uppenbarligen har jag större förståelse när man som här istället snarare bromsar hela tiden. Eller så är det så enkelt att Tardi + Manchette = excellens :-)

Egentligen är det inte så mycket poäng med att recensera RLC, RLH separat efter att redan ha skrivit om de två tidigare böckerna. Styrkorna (många) och svagheterna (?) är desamma, och gillar man en kommer man garanterat gilla de andra också. Själv funderar jag så smått på att leta upp någon av Manchettes romaner för att se hur de står sig utan Tardis bidrag.

Sammanfattningsvis, en renodlad hyllning senast till Preacher, en renodlad hyllning idag igen till Run Like Crazy, Run Like Hell; hoppas det fortsätter så här, med de serier som ligger överst i läshögen nu :-)

Skyttegravskriget

Postat den

Skyttegravskriget - omslag

Det kändes nästan som ett personligt tema på SIS i år: Svensk utgivning av riktigt bra europeiska serier jag redan recenserat. Som Émile Bravos Spirou-bok, eller dagens likaså suveräna serie: Jacques Tardis Skyttegravskriget som jag skrev om när den amerikanska utgåvan It Was the War of the Trenches kom ut.

Som med Bravos bok rekommenderar jag att man först läser min äldre recension; här kommer jag ta upp några nya reflektioner efter att ha läst den svenska versionen.

Fyra år efter att ha läst serien första gången är den fortfarande lika förkrossande stark i sin avsky för kriget. De korta berättelserna om olika människoöden i skyttegravarna saknar helt sentimentalitet eller känslomässiga utsmyckningar. Allt är nerskalat till det absolut mest basala. Hatet mot de som startade kriget, och mot de som profiterar på det. Meningslösheten. Avtrubbningen som gör att de mest groteska upplevelser ses som fullständigt normala.

När till exempel en soldat klättrar upp ur sin skyttegrav och går mot sin död utan några stora åthävor eller sista ord behövs inga förklaringar: Skildringen av kriget gör att det på något sätt känns som en helt rimlig och närmast vardaglig reaktion.

Det är en, kort sagt, helvetiskt bra serie, den bästa Tardi-serien jag läst. Första världskriget är ett ämne han återkommer till gång på gång, ända från starten då hans första publicerade bok var Den ödesdigra resan. Alla hans krigsserier är inte lika bra men det märks alltid att det är ett ämne han känner djupt för, och när han som här lyckas i det närmaste perfekt med både manus och teckningar kan jag inte annat än kapitulera som läsare.

Några ord om Placebo Press utgåva: Bra översättning, snygg formgivning, skarpt tryck. Med andra ord, precis som jag skulle ha önskat om jag fått som jag ville. Jag trodde nog inte att Tardi var den troligaste kandidaten för utgivning på svenska, men jag är bara glad att jag hade fel. Och att just den här boken skulle översättas är förstås extra roligt eftersom den är en stor personlig favorit :-)

Skyttegravskriget - Gaspard

Soldat Varlot

Postat den

Soldat Varlot - Cover

En liten kort blänkare bara idag om ytterligare en i raden av utmärkta serier om skyttegravarna under första världskriget där Jacques Tardi står för teckningarna: Soldat Varlot, en jämförelsevis kort historia på 40 sidor som jag läst i dansk översättning.

När jag häromsistens läste Tardis Goddamn This War! saknade jag det personliga tonfallet från serier som It Was the War of the Trenches; i Soldat Varlot är det personligt så det förslår, med ett raseri i tonen som är uppenbart från första sidan:

Solfat Verlot - sida 1

När Varlots kamrat Griffon dör i skyttegraven efter att han skjutit sig själv (och Varlot krossat hans skalle till oigenkännlighet med sin gevärskolv för att Griffons familj ska slippa skammen att få höra att det var ett självmord) hamnar Varlot själv på hospital efter en granatattack; en kampsång med budskapet att herrarna vid makten måste se upp senare hotas han av avrättning och avviker. Med ett avskedsbrev till Griffons fru i fickan försöker han lämna kriget vansinne men Europa är trasigt och likaså människorna.

Det är inte en munter historia precis men det är det å andra sidan ingen som väntar sig med tanke på kombinationen Tardi och första världskriget. Visserligen är manuset inte Tardis eget, det är Didier Daeninckx som står för det, men det skulle lika gärna kunna varit Tardi som låg bakom det med tanke på hur genomsyrat med fasansfulla inslag och en känsla av hur ohyggligt onödigt kriget är.

Soldat Varlot är en variation på ett tema som Tardi är en mästare på att skildra så precis som vanligt är det bara att rekommendera den här som en i raden av serier av Tardi man bör läsa..

Goddamn This War!

Postat den

Goddamn This War! cover, fixat

Yay! Fantagraphics utgivning av Jacques Tardis serier tuffar på; långsammare än jag skulle önska men böckerna kommer ut till slut. Goddamn This War! är ytterligare en Tardi-serie med första världskriget som tema, precis som de flesta av hans serier när han själv står för manuset. Och det är en tämligen ny serie också där originalböckerna kom ut 2008-9 på franska.

Så, första världskriget igen alltså. It Was the War of the Trenches som kom ut på engelska för några år sedan är ett ypperligt exempel på Tardis fascination och avsmak för kriget; att han verkligen avskyr det är alldeles uppenbart. Berättelserna är fruktansvärda i deras skildring av krigets meningslöshet, maktens ointresse för lidandet deras intriger skapar, och de fasansfulla förhållandena i skyttegravskriget.

Goddamn This War! har samma teman men presenterar dem på ett helt annat sätt. Den här gången är det mycket mer av en historielektion där krigets framfart gås igenom. Det finns en nominell huvudperson som i första person skildrar det vi ser, men en vanlig handling saknas helt. Vi får se och läsa om hur ett område intas, förloras, intas igen, helt utan mening förutom att det för arméns ledning ses som framgångar/förluster. Namn på personer som skymtar förbi är likaså meningslösa eftersom de sällan är med mer än i en ruta, och ofta är döda redan när de presenteras. Åren går och allting nöts ner mer och mer; huvudpersonens berättelse blir än mer ointresserad av de stora dragen och även färgerna återspeglar detsamma när de inledande sidornas klara färger dämpas till en nästan monokrom färgskala av grått, brunt och enstaka inslag av rött.

Goddamn This War! - Historia

Tardi är alltid skicklig och alltid läsvärd men tyvärr tycker jag att Goddamn This War! är ganska mycket svagare än den oundvikliga jämförelsen It Was the War of the Trenches. Ilskan och avskyn finns där, men berättelsens opersonlighet gör att jag inte på samma sätt känner detsamma som Tardi. Det blir en mer intellektuell bok där det fruktansvärda som skildras helt går via hjärnan och mycket sällan via hjärtat; det är ofta bra med en blandning av de två men när det gäller Tardi och första världskriget är det så mycket känslor som uppenbart bubblar under ytan att en rent intellektuell framställning inte fungerar så bra. Det finns passager där Tardi blir mer personlig här och omedelbart blir serien bättre, som den korta skildringen av den tyska soldatens toalettbesök i början eller de avslutande sidorna där enstaka rutor berättar en enskild persons öde i andra person, men det hade behövts mer av den varan:

Goddamn This War! - Person

Boken innehåller också en lång text som går igenom första världskrigets historia, år för år, och det känns egendomligt malplacerat. Serien och texten beskriver historien på så gott som ett identiskt sätt, opersonligt men intellektuellt skrämmande, så det känns som tårta på tårta att först läsa Tardis serie och sen läsa en text som berättar precis samma sak ytterligare en gång. I It Was the War of the Trenches hade texten passat mycket bättre IMHO.

Klagomål har jag alltså, men jag måste också säga att Goddamn This War! är en väldigt bra serie som jag verkligen rekommenderar. Det är bara det att It Was the War of the Trenches är ännu bättre :-)

New York Mon Amour

Postat den

Titeln till trots är det en engelsk bok det handlar: New York Mon Amour samlar ihop fyra serier av Jacques Tardi som alla har det gemensamt att de utspelas i New York, och att de är varianter på thriller/deckar-genrerna. Dessutom är de alla väldigt bra, precis som de tidigare Tardi-albumen Fantagraphics har gett ut :-)

Jag är fortfarande lite förvånad hur mina känslor inför Tardis serier ändrats. När jag läste Carlsens och senare Epix/Medusas ganska frikostiga utgivning av honom tyckte jag att de visserligen var kompetenta men rätt tråkiga; vare sig teckningarna eller manuset tilltalade mig egentligen. Men sedan Fantagraphics påbörjade sin nyutgivning har jag helt ändrat uppfattning och nu tycker jag istället att han är en av de allra bästa europeiska serieskaparna, med sina ganska solkiga och skitigt realistiska teckningar (Hergé-influensen till trots) och att manusen, oavsett om de är skrivna av honom själv eller någon annan, är lika fantastiska.

Som i den här boken där huvudnumret är den albumlånga Cockroach Killer, en serie jag redan läst när Epix gav ut den i Sverige under titeln Kackerlacksmördaren*. Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag tyckte om serien då; jag vet att jag läste den men det enda jag mindes var att huvudpersonen hade rödfärgad overall medan resten av serien var svartvit. Nu tyckte jag att den paranoida handlingen där huvudpersonen råkar höra ett samtal han inte borde ha gjort och därefter jagas av en lönnmördarorganisation (kanske) är obehaglig, nästan Kafka-artad, och mycket minnesvärd.

Likaså är två av de tre kortare berättelserna som fyller ut boken små koncentrerade mästerverk (den tredje, It’s So Hard, är egentligen inte dålig men jag tycker ämnet känns en smula uttjatat), som tillsammans med Cockroach Killer ger en uppriktigt talat förskräckande bild av 80-talets New York; nuförtiden har det mesta av misären som skildras här flyttat längre ut från centrum, mot de avlägsnare delarna av Brooklyn/Bronx/New Jersey.

Men en slags kärleksförklaring till New York är det ändå, och eftersom jag både älskar New York och nuförtiden även Tardi kan jag bara rekommendera den här boken till likasinnade :-)

*: Det svenska Kackerlacksmördaren-albumet saknar de fyra sista sidorna i Cockroach Killer som är en coda till berättelsen. Jag vet inte om de lagts till senare i det franska originalet också, men tänkte att det kunde vara intressant att veta för de som gillar Tardi men tänkt avstå från New York Mon Amour eftersom de redan har huvuddelen av serierna på svenska.

Like a Sniper Lining Up His Shot

Postat den

Fantagraphics fortsätter att peta ur sig Tardi-album; efter West Coast Blues förförra året  är det nu dags för ytterligare en serieversion av en bok skriven av den franske noir-författaren Jean-Patrick Manchette: Like a Sniper Lining Up His Shot.

Personligen är jag ingen större deckarfantast; genren har aldrig riktigt tilltalat mig (med något enstaka undantag), men Tardis deckarserier (det börjar bli en hel del vid det här laget) hör till mina favoriter, oavsett vem som står för manuset. De har alla ett fatalistiskt drag där det känns som om personerna bara hjälplöst kan följa med när handlingen sätter igång, ett stildrag som jag uppskattar. Den ödesbestämda stämningen förstärks också i exempelvis LaSLUHS av att originalromanens tempus har behållits, dvs att handling beskrivs i imperfekt (…, sa han.). Serier utspelar sig nästan alltid i nutid, romaner i dåtid, så när en roman överförs till seriemediet med bibehållet tempus får handlingen ofta något av det obönhörliga av sig; vad som ska hända är redan bestämt, och det enda som återstår är att se det hela utspela sig framför mina ögon. (*)

(Klicka för större format)

Teckningsmässigt fortsätter Tardi på sitt vanliga sätt, med rätt grovt karikerade människor som ändå på något sätt ser djupt realistiska ut. Tardi verkar ha fulländat en stil som går ut på att teckna människor på ett sätt som gör att jag förstår precis hur de skulle se ut om de fanns på riktigt, även om Tardis egen bild inte på något sätt liknar ett foto. Hergé-influenserna syns fortfarande i linjerna, men i Tardis version är linjerna en smula rundare och lite ostadigare, och miljöerna är alla lätt slitna och bara de mest symptomatiska detaljerna finns  kvar i bakgrunderna. Det är en mycket effektiv stil som jag själv är lätt förvånad över att jag tycker om så mycket eftersom den kan se rätt tråkig ut; det som gör den så bra är att Tardi är en mästare i att hantera den.

Vad som också visar hur skicklig Tardi är på att hantera seriemediet är det faktum att LaSLUHS gång på gång bryter mot en av de vanligaste reglerna för hur man ska göra serier:

Berätta inte i ord det som utspelar sig i bild.

I LaSLUHS är det snarare regel än undantag att de rikligt förekommande berättartexterna utförligt beskriver det vi ser i bild, men vad som i normala fall skulle vara irriterande är här en integral del av serien som ger den dess speciella karaktär. Speciellt när det gäller omarbetningar av romaner till serier brukar det kännas otympligt och det blir alldeles för uppenbart att det är just en omarbetning, men när jag läser Tardi så känns det aldrig så; det här är en serie, ingenting annat, och att ursprungsmanuset råkar vara en roman är bara en irrelevant detalj.

Jag tänker inte beskriva handlingen utförligt; en styrka i noir-berättelser av den här typen är att som läsare bara följa med i alla svängar som intrigen tar. Varde nog sagt att det handlar om en lönnmördare som bestämt sig för att dra sig tillbaka, men hans f.d. uppdragsgivare är inte nöjda med det beslutet. Det är en mycket våldsam historia om en man som varken är särskilt trevlig eller smart, men resultatet är gripande. En av Tardis allra bästa deckare, utan tvekan!

(Klicka för större format)

(*): Jag borde nog skriva något inlägg om hur det här med tempus-hanteringen fungerar i serier kontra böcker och film, och vad det innebär för läsningen. Det intressanta är hur ett verk som bryter mot det vanliga upplevs, dvs böcker skrivna i presens eller serier/filmer som berättas i imperfekt. När det händer blir känslan ofta mycket speciell, som att en bok känns mer omedelbar eller att en film får den redan omnämnda känslan av fatalism. Men det är en artikel för en annan dag :-)

Tardi + Besson = Adèle Blanc-Sec i filmvärlden

Postat den

Trailern dök upp tidigt förra året, filmen hade premiär lite senare, och nu har till slut Luc Bessons filmatisering av Jacques Tardis serieklassiker Adèle Blanc-Sec letat sig till Sverige i form av en DVD-utgåva. Och eftersom jag verkligen tycker om både Tardi och Besson så är jag glad för det; jag brukar visserligen ha lite svårt med filmatiseringar av serier/böcker men trailern verkade åtminstone lovande ;-)

Så hur fungerade Tardi/Besson-mixen då?

Inte alltför illa skulle jag säga. Serien är en riktigt underhållande soppa med extremt komplicerad intrig (en medveten drift med thrillers) och en underbar atmosfär, med ett mellankrigs-Paris fullkomligt invaderat av diverse mystiska djur och kreatur (läs min recension här). Tardi tar det mesta med en klackspark; Adèle dör men blir återupplivad; mumier blir likaså återupplivade sådär på en höft; en pterodaktyl kläcks från ett gammalt ägg utan egentlig förklaring; osv, osv. Det är inte precis en serie man ska läsa för den spännande handlingen för det finns egentligen inte någon story, bara en massa händelser. Men trevligt är det!

Filmen är i mångt och mycket samma andas barn, och det är när den är som mest spretig den är som bäst. Besson har lagt till en lite tajtare story där det faktiskt finns ett mål för det som händer (Adèles syster behöver hjälp, och det är därför Adèle försöker få hjälp från de gamla mumierna), men de delarna kändes ärligt talat lite påklistrade och för klyschiga. För att jämföra med hans andra filmer skulle jag gärna sett ännu lite mer av uppsluppenheten i Det femte elementet för det här är en film som gör sig bäst som en matinéfilm, inte som ett drama. Karaktärerna är för tunna för att scener som är tänkta att vara känslosamma egentligen ska fungera, även om huvudrollens Louise Bourgoins energi nästan klarar av att lyfta de scenerna också.

För Bourgoin är riktigt bra här. Jag har inte sett henne förut men gillade henne skarpt; hennes fullkomligt självklara självsäkerhet och förmåga att klara av alla möjliga hinder på sin väg är riktigt underhållande att se. De övriga skådespelarna är definitivt dugliga, men deras största förtjänst är hur troget de efterliknar Tardis ganska egendomliga utseenden utan att använda obscent mycket smink, något jag inte trott möjligt. Ett ganska perfekt exempel på hur man kan fånga känslan från ett medium och överföra den till ett annat, utan att slaviskt kopiera :-)

Så ett manus som ibland känns som det är skrivet med vänsterhanden, CGI-effekter som varierar från rätt usla (pterodaktylen) till OK (mumierna), en briljant huvudrollsinnehavare, en Besson som åtminstone ibland visar sig från sitt bästa visuella sida, och en stor portion gott humör = en underhållande film som visserligen inte är i närheten av Bessons bästa som Leon och Det femte elementet, men klart godkänd videounderhållning. Och de som gillar serien behöver inte vara oroliga, det verkar som om Besson också gillar den ;-)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 192 andra följare