I, René Tardi bok 3: Efter kriget

I den första volymen av Jacques Tardis berättelse om sin fars liv i samband med andra världskriget fick vi följa Renés liv från 1940-1945 i fånglägret Stalag IIB, medan den andra skildrade hur fånglägret stängde ner och hur René och de andra fångarna till fots transporterades runt i Tyskland under krigets sista månader, och boken avslutades med att René till sist kom hem till sin fru Henriette. Så den tredje och avslutande delen handlar följdriktigt om Renés liv efter kriget: Hur han anpassar sig till det civila livet, hur hans familj växer när Jacques föds, och sviterna efter åren i krigslägret.

Det är iallafall det som utlovas, men det är inte riktigt det som erbjuds. Efter kriget fortsätter René frivilligt att jobba inom franska armén, med resultat att familjen Tardi får följa med honom när han posteras på olika ställen i Tyskland som en del av ockupationsmakterna. Så efter två volymer där vi fått läsa Renés egna ord om hur han hatar och föraktar allt som har med Tyskland och tyskar att göra, och för den delen lika starka känslor riktade mot den enligt René fasansfullt inkompetenta och misslyckade franska armén, förnyar han alltså sin anställning och flyttar till Tyskland.

Varför han gör det skulle jag väldigt gärna vilja veta, helst via hans egna ord, men här erbjuds ingenting av detta. Det grundläggande problemet är egentligen enkelt: Jacques bad sin far att skriva ner allt om den senares upplevelser som krigsfånge, och de texterna är de som utgör grunden för de två första böckerna: Renés ord flödar i något som liknar en stream of consciousness, medan Jacques avatar inflikar kommentarer om kriget i allmänhet eller detaljer i faderns berättelser och obesvarade frågor när någonting i faderns ord är oklart eller svårförståeligt. Det blir nästan för mycket ord; som jag påpekade när jag skrev om den andra boken rekommenderar jag att man tar en paus mellan böckerna för att det inte ska bli alltför mastigt. Men det är Renés ofiltrerade ord som fascinerar, med de extremt personliga känslor som för en läsare inte alltid känns rättfärdigade eller speciellt logiska, men tveklöst är starkt kända, och allt illustrerat av en Jacques Tardi i högform.

Här däremot finns inte längre några anteckningar av René att följa, och berättelsen lider svårt av den bristen. Berättarstilen har hela tiden varit relativt ostrukturerad, med hipp fram och tillbaka i tiden allteftersom Renés anteckningar hoppat fram och tillbaka, men här när inte längre Renés ord förankrar berättelsen blir den hoppigheten i manuset frustrerande. Vi får läsa några sidor om en tysk ort, med historiska data både före, under, och efter andra världskriget, för att sen få veta att familjen Tardi flyttade dit i och med att René posterades där. Sen några sidor med lösryckta scener från orten, för att sen upprepa det hela när familje återigen flyttar. Inflikat i det hela erbjuds vi också några sidor om någon släkting (och det finns många av dem, och det är inte lätt att hålla ordning på dem) och någonting denne varit med om någon gång, eller någonting annat.

LIte info om Bad Ems. Notera också att textningen, liksom jag sett i en del andra översättningar av Tardis serier, tyvärr ignorerar Tardis textbubblors ovanliga former och därmed lämnar stora ytor som i bild två helt vita, istället för att som i det franska originalet texten fyller upp hela ytan 😦

Men ingenstans får vi vare sig se eller läsa om hur René upplever det hela. Det närmaste vi kommer är när serien istället mot slutet tippar över till att bli Jacques Tardis självbiografi och vi får se hur han som barn upplever sin far, men det är inte på många ställen. Jag hade inte haft något emot att läsa den självbiografin, men här är den så hoppig och ofokuserad att den mest av allt påminner om hur någon berättar diverse barndomsanekdoter utan inbördes sammanhang, och ärligt talat på ett rätt ointressant sätt som mest består av långa rader av till exempel böcker som lästs eller filmer som setts. Så René är på intet sätt huvudperson här, men tyvärr finns det inte heller någon som ersätter honom i den rollen, förutom några halvhjärtade försök med Jacques minnen.

Hårda ord, men välförtjänta i mitt tycke. De två första böckerna hade en del smärre problem på grund av som den kändes okonstlade framställningen där Renés ord presenterades utan någon egentlig redigering för att göra läsningen mer dramaturgiskt effektiv men var trots det lyckade med sin mycket personliga framställning av hans upplevelser. Den tredje däremot har inget sätt att parera de likartade problemen, och det trots att en hel del av det som skildras gör mig nyfiken på att lära mig mer om efterkrigsåren i Tyskland; krigsåren finns det hur mycket som helst att läsa om/titta på, men åren därefter, innan Västtyskland/Östtyskland blev stater, är det ont om. När fokuset lämnar René blir jag också mer nyfiken på en del andra personer som Henriette, Jacques mor, men inte heller den nyfikenheten stillas (mitt intryck är att Jacques Tardi är extremt präglad på sin far och farfar, med deras respektive krigsupplevelser som gör att han förstår/förlåter dem för allt möjligt, medan han har i princip noll förståelse för sin mor som i den mån hon skildras alls görs så på ett rätt elakt sätt).

Visst är det fortfarande en rasande snygg serie, men den är tveklöst det svagaste albumet i trilogin och inte alls nödvändig läsning. Det finns korn av intresse, men kornen blir aldrig mer än just korn, och när jag lagt ifrån mig den är det med känslan av att ha tittat i en för mig okänd familjs fotoalbum medan ägaren associerat fritt om innehållet, utan större talang för historieberättande.

Lite info om Jacques mediekonsumtion

Kan köpas bl.a. här:

• I, René Tardi vol 3 (Adlibris)
(affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Lästips: Två tragiska uppföljare

Några ord om två inte perfekta men bra och läsvärda serier som jag skrivit om förut och som det nu dykt upp nya volymer av. Först ut, från Japan, Kabi Nagatas (jag brukar skriva japanska namn i den västerländska ordningens jag gör det här med, men jag har börjat fundera på om jag ska ändra det i fortsättningen. Decisions, decisions!) My Solo Exchange Diary 2.

Nagatas första självbiografiska serie, My Lesbian Experience with Loneliness, var en av de bästa serierna jag läste 2017. Självutlämnande, sorgligt, men samtidigt med humor berättade hon om sina försök att lära känna andra människor och inte längre behöva bo hos och förlita sig på sina föräldrar. I uppföljaren My Solo Exchange Diary fick vi sedan läsa om reaktionerna hos hennes omgivning när den första boken kom ut, och framförallt hur relationen till föräldrarna påverkades. Hon lyckas flytta hemifrån, åtminstone ett tag, och försörja sig själv, och det ser relativt ljust ut.

I volym två får vi se vad som hänt sedan dess, och precis som förut handlar det om några små steg framåt, följt av enstaka jättekliv bakåt. Hon flyttar tillbaka till föräldrarna, tas in på sjukhus, men gör å andra sidan framsteg med sin relation till sin mamma. När serien slutar (och det är tydligen den sista delen) är det oklart hur Nagata egentligen mår, och hur det ska gå för henne.

Sammantaget är det absolut så att det är den första boken som är intressantast; som många andra självbiografiska serier blir det lite väl mycket repetition efter ett tag av tankar vi redan sett. Jag är nog heller inte så förtjust när serier mer och mer handlar om reaktioner på tidigare serier eftersom det ger mig en känsla av en spiral som följs inåt centrum och där man till slut har en serie som till 100% handlar om sig själv. Nagata hamnar inte riktigt där, men jag tror att My Solo Exchange Diary höll på precis lagom länge, även om den lämnar mig med en önskan att få veta mer om vad som hände sen.

Och jag måste också säga att serien är en fascinerande blandning av total öppenhet som ibland kolliderar med en önskan om att inte vara till besvär, som när Nagata ber om ursäkt till läsaren för att hon inte klarat av att upprätthålla en relation som hennes läsare (serien publicerades ursprungligen online) gratulerade henne till. Visst är det My Lesbian Experience with Loneliness som är höjdpunkten av de tre böckerna, men de andra två förtjänar också att läsas; de liknar inte mycket annat jag läst, och det på ett bra sätt 🙂

Till bok nummer två, från Frankrike, närmare bestämt Jacques Tardis I, René – Prisoner of War in Stalag IIB – My Return Home.

I den första boken fick vi följa Tardis far René i hans liv i det tyska fånglägret Stalag IIB efter att René tillfångatagits bara några dagar efter Tysklands invasion av Frankrike under andra världskriget. Boken slutade 29 januari 1945 när lägret stängs och fångarna påbörjar sin marsch västerut när de tyska soldaterna flyr undan den annalkande ryska armén.

I den här uppföljaren får vi följa René när fångarna leds kors och tvärs över Tyskland, allt för att undvika att de stöter på någon av de allierades arméer. Eländet är stort med en svinkall vinter och brist på mat, men ändå finns det en gnutta mer optimism hos René. Han är visserligen lika arg på världen och allting i den, men här, när han till slut ändå känner att han kanske är på väg hem till sin älskade Zette, så slipper det ändå ur honom en gång att en tysk äng fångarna passerar är vacker; dittills har allting varit skit i Tyskland, som natur, mat, hus, väder, och så vidare.

Förutom det självbiografiska innehållet finns det två likheter till mellan dagens böcker: Mycket begränsade färgskalor, och sidlayouter som alltid består av liggande widescreenrutor (tre för Tradi, fyra för Kabata)

Så trots att många fångar dör under marschen och trots alla hemskheter som det berättas om känns det för mig som läsare som om en del av pressen försvinner när det tidigare mycket hårt organiserade fånglägerlivet ersätts av en tillvaro under en sönderfallande tysk armé. Och så även teckningarna där det långsamt smyger sig in lite ljusare nyanser, och mot slutet även färger i den tidigare grå/blå/svarta färgskalan. Hoppfullt är kanske inte ordet med tanke på att René som sagt är lika aggressiv mot omvärlden som förut, men någonting ditåt är det ändå fråga om för människan René.

Upplägget av serien är detsamma som tidigare, dvs René pratar om vad som händer just då (via de anteckningar om vad som hände han skrev ner när sonen Jacques bad honom om det), och Jacques kommenterar händelserna som en grekisk kör. Men den här gången är Jacques kommentarer inte lika personliga för medan René pratar om vad som händer honom under marschen berättar Jacques vad som samtidigt händer i kriget, så det blir mer av metod för att låta läsaren förstå hur slutet för nazisterna nalkas (inklusive vad jag misstänker är en klassisk översättningsgroda där Schweiz och Sverige blandas ihop…).

Jag gillar såklart teckningarna i serien, men jag tycker nog att metoden med den berättande René och den kommenterande Jacques inte fungerar riktigt lika bra den här gången. I den första boken var relationen mellan fadern och sonen mer närvarande och brännande, men här berör den sällan. Förutom en episod när René berättar om hur fångarna till slut undslipper de tyska soldaterna då Jacques blir våldsamt upprörd över faderns handlingar; här blir det också för mig lite oklart om de känslor Jacques i serien visar upp är Jacques Tardis egna nutida känslor, hans känslor som barn (Jacques i serien ser ut att vara cirka 15 år), eller ren fiktion. René är hur som helst lakonisk i sin reaktion; efter att ha sett kriget på nära hand bekymrar han sig inte nämnvärt över hur en avrättning kan se ut för en som inte varit med.

Friheten är nära för René så färgskalan utvidgas en smula. Krigets hemskheter fortsätter dock.

Precis som med My Solo Exchange Diary 2 är det alltså en bok som inte är riktigt lika bra som sin föregångare, men som jag ändå rekommenderar, och jag hoppas att Fantagraphics också kommer ge ut den tredje delen som kom ut i höstas i Frankrike som handlar om Renés liv efter kriget. Fast läs inte båda böckerna i ett streck som jag gjorde den här gången (jag ville gärna läsa om ettan innan jag gav mig på tvåan) eftersom Renés ordmatta kan bli alltför mycket i stora doser, så pauser rekommenderas!

Kan köpas bl.a. här:

• My Solo Exchange Diary 2 (Adlibris)
• I, René vol 2 (Adlibris)

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIB

Det är ingen nyhet att Jacques Tardi, en av de största bland de franska serieskaparna (och som fyller 72 år idag; grattis!), avskyr krig men att han också är så fascinerad av dem att hans serier ofta utspelar sig under sådana. Vanligtvis har det handlat om första världskriget, med fantastiska men fasaväckande serier som Skyttegravskriget, men idag handlar det om det andra världskriget. Eller för att vara mer precis, om Jacques Tardis far, René Tardi, och hur han genomlevde kriget som krigsfånge i ett tyskt fångläger: Stalag IIB.

René Tardi tillfångatogs tidigt i slaget om Frankrike, och i förorden, ett skrivet av Jacques Tardi och ett av Dominique Grange (gift med Jacques och också hon med en far som hamnade i ett tyskt fångläger), diskuteras hur dessa fångar aldrig setts med blida ögon i Frankrike. De slogs för en armé som förlorade och fick därför inga hyllningar efter befrielsen; dessa reserverades istället för motståndsrörelsen som kriget igenom kämpat mot tyskarna istället för att sitta fängslade. Så ingen ära, inget medkännande, utan istället tystnad blandat med förakt mot dessa ”förlorare”.

Och serien igenom skiner ilskan hos René Tardi igenom. Han är arg på allt och alla: På officerarna i den franska armén som bottenlöst usla i att leda soldater; på soldaterna som är bondlurkar och svikare; på tyska lägersoldater som tvingar dem att flera gånger per dag samlas för en räkning av antalet fångar oavsett väder och trötthet; på de kortspelande fångarna som inte bryr sig om någonting annat; på de krigsfångar som i sin hunger går med på att jobba i lägrets omgivningar för att få mer mat; på sin egen hunger.

Allteftersom blir det tydligt att hans ilska och besvikelse inte på något sätt mildrats av decennierna som passerat, och ilskan gör också att hans berättelse blir smått underlig för mig som läsare när han på ena sidan som nämnts klagar på de många och långa fångräkningarna för att på nästa småskryta om hur fångarna ständigt saboterade dem genom att i smyg flytta på sig för att antalet skulle bli fel, vilket gjorde att räkningen började om. Det hänger inte ihop, och det finns fler liknande saker där två scener ställda mot varandra för en utomstående ser sig som absurda, som ger mig lust att fråga honom om hur han egentligen själv får ihop sina känslor.

Faktum är att jag halvvägs igenom den här boken var lite besviken. Jag väntar mig väldigt mycket av Jacques Tardi, och även om teckningarna var lika suveräna som alltid och historien delvis fängslande så kändes det som om manuset var alltför ostrukturerat, som en oredigerad samling ruskiga anekdoter som det skulle behövts rensas rejält bland. Ta en sida som den här:

Vadan diskussion av vad stück betyder i den sista rutan? Ordet har inte synts till i serien innan dess, och det syns inte till senare heller.

År 1980 bad Jacques Tardi att René skulle skriva ner sina erfarenheter, men det var först 2012 som han kände att han kunde ge sig på att översätta anteckningarna till en serie. Som man kan se i sidan ovan har serien formen av en kontinuerlig monolog där fadern berättar om vad som hände, blandat med frågor/inpass från sonen som syns till som en ung tonåring i bilderna. En finurlig form, där sonens avatar ges rollen av den som å läsarens vägar både själv förtydligar och ber om förtydliganden när det behövs.

Men det visar sig att formen har en större roll än så, och en roll som gjorde att jag mot albumets slut var mer nöjd med serien. Att Jacques Tardi inte rensat bland sin fars anteckningar mer än han gjort utan att han istället låter honom obehindrat prata på har en mening: Dels förstås att ge René chansen att beskriva hur han upplevde allting, utan tillrättalägganden, men dels blir det också tydligt att serien inte bara handlar om ett krig och hur det påverkade dem som deltog utan också om Jacques relation till sin far. Redan tidigt i serien nämner sonens avatar att fadern är konstant arg och det upprepas senare vid flera tillfällen, men fadern kommenterar aldrig yttrandet. Överlag är det ofta så att till skillnad från sidan ovan så svarar fadern sällan på sonens frågor; han är så inne i sin egen upplevelse att han ignorerar sonen.

Att René Tardi är oerhört arg och besviken är inte konstigt och helt förståeligt med tanke på vad han varit med om. Men i sin ilska märker han inte att han också är ologisk i vad han irriterar sig på, som när han närmast föraktfullt kommenterar hur andra fångar tar andra beslut än han själv gör, utan förståelse för deras situation, och att han själv eventuellt skönmålar sin insats antyds också av sidor som den ovan: René kan själv ha varit övertygad om att han saboterade för tyskarna genom att fuska i sitt bokföringsjobb, men det kan mycket väl andra fångar också ha varit avseende deras jobb (och de kan i sin tur ha sett honom som en förrädare som hjälpte tyskarna), men den tanken slår aldrig René.

Men att tanken slagit Jacques Tardi verkar tydligt; mer och mer framstår det i boken som att hans avatars kommentarer och frågor har som egentlig huvuduppgift att komplicera fadern och dennes berättelse, och hur besvikelsen och den uppdämda ilskan har gjort att René slår mot allt och alla, utan urskiljning. Inklusive mot sonen anar jag, med tanke på hur ofta Jacques Tardi påminner om att hans minnen av fadern är att denne ständigt var rasande.

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIB är en mycket vacker bok och serie om någonting mycket fult och eländigt. Det är också en bok som inte riktigt är vad den verkar vara i början: Initialt ger den intryck av att vara en ren redovisning av René Tardis liv som krigsfånge, men en fortsättning läsning visar att den minst lika mycket handlar om René Tardis liv efter att han blev fri, trots att det är en René som vi aldrig ser till som läsare men som istället frammanas av på ytan obetydliga små kommentarer och inpass. En mycket bra bok, helt enkelt, och när den avslutande andra delen som skildrar vad som händer efter att Stalag IIB stängs ner i början av 1945 och hur fångarna transporteras vidare kommer ut nästa år ska jag omedelbart läsa den också 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

• I, René Tardi (Adlibris)

 

Fog Over Tolbiac Bridge

Ser man på 🙂 Fantagraphics har tydligen inte helt övergett sina översättningar av Jacques Tardis serier som jag började oroa mig för för nu har hans Fog Over Tolbiac Bridge dykt upp. Det är ytterligare en av hans böcker där han gör en serieversion av en fransk deckarroman och den här gången är det Léo Malet som står för originalet där hans karaktär Nestor Burma har huvudrollen, en karaktär som Tardis sedan skildrade i ett flertal senare serier.

Boken utspelar sig i Paris på 50-talet där Nestor Burma arbetar som privatdetektiv när en dag hans förflutna gör sig påmint: En av hans gamla vänner från anarkistperioden hittas mördad, och när Burma börjar gräva i saken visar det sig att flera andra från samma grupp är inblandade i fallet. Lägg därtill en fal kvinna vid namn Bélita med en exotisk bakgrund och att det är i Rive Gauche/Left Bank-miljön (dvs samma miljö som Jasons The Left Bank Gang, några decennier senare) som allting utspelar sig och det är någonting som borde passa Tardi som handen i handsken.

Och visst är Tardis teckningar bra, som alltid frestas jag säga, när han som här får röra sig i miljöer och skildra människor som är relativt slitna och bedagade. Men jag är inte helt förtjust i gråtonerna som jag tycker gör teckningarna en smula mer slätstrukna, och det känns också som om människorna alltför ofta står uppställda i rutorna istället för att de agerar; det är väldigt många bilder där karaktärerna är tecknade antingen rakt framifrån eller exakt i halvprofil.

Paris själv har en stor roll i boken

Manuset är inte heller det bästa, med en deckarhistoria som aldrig lyckas höja sig över klichéerna. I jämförelse med de tre tidigare deckarserierna av Tardi som Fantagraphics översatt, Run Like Crazy, Run Like Hell / Like a Sniper Lining Up His Shot / West Coast Blues, är det här en mycket svagare och mindre originell historia. Dessutom är den mycket plattare berättad: Där de tre tidigare hade en helt egen ton och stämning med sin säregna känsla av rikligt illustrerad roman (på ett bra sätt en mycket litterär känsla) är det här en serie som inte alls har samma djup och som inte inbjuder till egna funderingar, både vad gäller handling och vad gäller hur serier och framförallt adapteringar av romaner ska göras. Här är det en rättfram transferering av en roman till seriemediet, utan speciell finess, som räddas av att Tardi är så bra på att teckna miljöerna serien utspelas i.

När jag först läste serier av Tardi på 80-talet var det serier som de om Adèle Blanc-Sec och för den delen Fog Over Tolbiac Bridge (översatt som Bron i dimman i tidningen Pox) som jag läste. Då var jag måttligt imponerad: Teckningarna hade en charm och var definitivt personliga, men historierna grep aldrig tag i mig. Nuförtiden har jag betydligt högre tankar om Tardi och förut trodde jag att det kanske mest berodde på att jag nu var mer i synk med honom.

Men efter att ha läst Fog Over Tolbiac Bridge börjar jag tro att det är fel och att jag kanske inte har ändrat smak så värst mycket. De tre deckarserier som jag nämnde som riktigt bra härovan är alla skrivna av Jean-Patrick Manchette och är dessutom relativt nya serier av Tardi, och de av hans första världskriget-serier jag tyckt bäst om är också gjorde senare än 80-talet. Så jag misstänker att min förändrade syn på honom beror på att jag föredrar teckningarna av den senare Tardi, även om de äldre också är bra, och att Manchettes romaner antingen är mycket bättre än Malets eller att Tardi är bättre på att serieifiera Manchette. När jag läste Tardi på 80-talet visste jag att han sågs som en av de stora i fransk seriekonst, trots att jag själv inte riktigt såg storheten, och därför har det inte slagit mig förrän nu att han även utvecklats så mycket de sista decennierna. Åtminstone av min smak att döma 🙂

Så här såg serien ut på svenska (Pox 1/84)

Folkets röst

Idag blir det lite sådär småsorgligt, typ, för jag är en sad panda just nu, och ser inte fram mot att skriva den här recensionen. Varför?

Jo, jag har just läst första delen av Jacques Tardis seriebearbetning av Jean Vautrins roman Folkets röst, en bok jag verkligen trodde mycket på, men tyvärr var den en besvikelse. Varför?

Tja, låt mig först nämna det som är bra, för att inte säga utmärkt: Tardis teckningar är lika fina som alltid; hans stil passar förträffligt väl för Paris småskitiga vardag år 1871, och alla de smått nergångna karaktärer vi får följa under Pariskommunens dagar. Gränder, bordeller, cirkusar, fattiga arbetarhem skildras alla i typisk Tardi-stil, och människorna vi ser ser också ut som de brukar, dvs egentligen rätt grovt karikerade men samtidigt väldigt realistiska.

Bokens fysiska utformning är också tadelfri, med ett mycket inbjudande liggande format, trevligt glansfritt papper, och ett bra tryck. Trots min besvikelse över bristerna (som jag snart kommer till) gillar jag ändå att läsa boken bara för att den känns så skön i händerna och för att Tardis teckningar är så njutbara att titta på.

Men…

Manuset är verkligen inte bra. Trots att det är en historisk epok som är hur intressant som helst finns nästan ingenting av det som jag var nyfiken på med. Av dramatiken som utspelade sig under de månader Pariskommunen fanns till syns mycket lite i bilderna, och istället drabbas jag av ett överflöd av namn på personer som uppenbarligen är involverade i dramat men de är hela tiden någon annanstans.

I Vautrins förord, som ärligt talat är lätt parodiskt i sin högtravande stil och överspända hyllning av Pariskommunen, Tardi och Vautrin själv (och det säger jag som ett extremt stort fan av Tardi) skriver han att han ville ”…berätta om framväxten av ett fantastiskt hopp om social rättvisa, komma tätt inpå broderskapet mellan människor och diskutera kommunarderna utifrån den frihetsivrande inställning som jag har och som Tardi delar.”. Jag skulle väldigt gärna ha läst en berättelse om det som beskrivs, men tyvärr har jag istället läst en alldeles för förvirrande historia om en man som blir förälskad i en prostituerad och försöker rädda henne från det livet, och om en annan man som vill mörda den första på grund av ett mord begånget många år tidigare. Visst utspelas handlingen mot en bakgrund av revolution, men det där broderskapet och det där hoppet om social rättvisa lyser med sin frånvaro.

Och det hade varit helt okej om den historia som finns varit bra, men den handling som finns hoppar fram utan styrsel och utan spänning. Saker och ting händer men det har ingen tyngd, och huvudpersonerna lyckas aldrig intressera mig det minsta. Det är som om Vautrin inte velat berätta mer explicit om Pariskommunens för att inte fastna i en tråkig konventionell historiebeskrivning men samtidigt inte varit tillräckligt intresserad av sina huvudpersoner för att ingjuta liv i dem.

Faktiskt känns handlingen och karaktärerna mest av allt som resultatet av någon som läst de klassiska 1800-talsförfattarna som Balzac, Dickens osv och som bestämt sig för att det är nog så man ska skildra personer om man skriver om 1800-talet, men som inte förstått vad som gör de äldre författarna så bra, vad som gör att de kunde balansera melodramat utan att ramla ner i pekoralet. När Vautrin sedan i sina fiktiva personers liv slänger in den faktiska målaren Gustave Courbet, av en slump bärandes med sig sin mest kända målning, Världens ursprung, målad flera år tidigare, så känns det som amatörernas afton presenterar hur man skriver en historisk roman. Jag vet att Vautrin fått en del litterära pris men det är svårt att förstå varför när jag läser den här boken.

Jag misstänker att Vautrin drabbats av ett vanligt problem för personer som är oerhört fascinerande av någonting: Han tror att alla andra vet lika mycket om detta någonting, och att det därför är helt onödigt att berätta om det, och istället grottar han ner sig i en oengagerande annan historia; att berätta om det som faktiskt händer är bara tråkigt eftersom alla redan vet allting om det, såklart!  Men det gör alltså inte jag, så de redan nämnda rikligt förekommande replikerna där personer nämns utan förklaring till vem de är, varför jag ska bekymra mig om dem, eller varför det dras kanoner kors och tvärs över gatorna blir bara irriterande inslag. Nu har jag läst på en del om Pariskommunen så jag åtminstone vet vem general Lecomte, Thiers och andra är (och vad kanonerna hade för betydelse), men det gör inte serien bättre egentligen, bara en smula mer begriplig.

Så nej, manuset är verkligen inte vad jag hoppades, och det är förstås det största problemet med boken. Men det finns ett till och det är någonting som jag inte hade räknat med: Redigeringen av den svenska utgåvan är inte alls bra, snudd på usel faktiskt.

Det första problemet är att korrekturläsningen verkar ha hoppats över. Det vimlar av stavfel, upprepade ord, och borttappade ord, i så hög grad att det kontinuerligt påverkade min läsning. Det förvärras också av att språket i sig är knöligt och staccato-artat, utan flyt; jag har ingen aning om det är ett medvetet stildrag från Vautrin för att få en gammeldags känsla eller om det beror på en halvdan översättning (jag tror att översättningen åtminstone delvis har skulden, med tanke på en del meningar som ser besynnerliga ut, men jag kan absolut ha fel här), men tillsammans med bristen på korrekturläsning gör det att jag gång på gång måste läsa om en del rutor och ibland hela sidor för att förstå vad som stod där.

Det andra och större problemet är pratbubblorna och hur texten placerats där. Jag har en del bekanta som är betydligt känsligare än jag är för dåliga typsnitt och placering av text och de irriterar sig ofta på saker som jag inte ens noterat eller tyckt varit helt ok/drägligt, men den här gången såg det så uppenbart fel ut gång på gång att jag kände mig tvungen att kontrollera om det möjligen var någonting som förekom redan i originalet, som något slags udda stildrag av Tardi, men så var det inte. Ta följande exempel, från den svenska och den franska utgåvan:

Titta på första repliken i första rutan. På franska så går texten på andra raden hela vägen ut till vänster, i den vänstra lilla utbuktningen på bubblan, men på svenska har hela utbuktningen lämnats tom vilket gör att bubblan ser synnerligen egendomlig ut med ett stort tomt område där det dessutom är uppenbart att pratbubblan har utformats just för att det ska finnas text i det området. Exakt samma sak syns i den andra repliken i rutan, i de två replikerna i nästa ruta, och så vidare.

Det ser ärligt talat helt förjordat fult ut, med bisarra tomma fält i var och varannan bubbla; till vänster, till höger, och nedtill (när svenska texten är kortare än den franska har man helt sonika låtit bubblan vara tom längst ner, som i den första repliken i den första rutan, längst ned). Det är förvisso svårt att anpassa en översättning så att det alltid ser bra ut när man har en fix storlek att jobba med, men det måste man göra när det gäller serier, och det blir ännu viktigare när man som Tardi låter pratbubblorna få en ovanligt organisk form istället för bara typ en mjuk oval utan utbuktningar eftersom resultatet annars som här ser iögonfallande slarvigt ut.

Nå, nog nu. Efter denna nedsabling av boken kanske det är förvånande att jag ändå kommer köpa den avslutande andra delen i höst, men jag är nu en gång för alla mycket svag för Tardi, och som sagt är boken mycket trevlig att hålla i och att krypa upp i en soffa med, och också att titta i. Det är när man börjar läsa texten och se texten på sidan som problemen börjar…

Run Like Crazy, Run Like Hell

Några år försenad men väl värd väntan: Jacques Tardi sista serieversion av en Jean-Patrick Manchette-roman, Run Like Crazy, Run Like Hell. I tidigare till engelska översatta West Coast Blues och Like a Sniper Lining Up His Shot (suverän titel, eller hur?) har vi fått oss tillgodo hårdkokta berättelser av bästa märke och RLC, RLH fortsätter på samma sätt, med en berättelse som slår an tonen redan på första sidan:

Förutom proffsmördaren Thompson (som visar sig vara en sällsynt egendomlig karaktär) får vi läsa om industrimagnaten Michael Hartog, en man som gör vad som helst för att bevara sin makt, Hartogs bortskämda och ignorerade brorson Peter, och den inte helt normala Julie, färskt utsläppt från ett sinnessjukhus för att ta hand om Peter. En explosiv blandning människor som mycket riktigt exploderar; oväntat och brutalt våld är det gott om här, precis som i de tidigare böckerna.

När jag läste den här serien kom jag osökt att tänka på en av mina favoritfilmer de senaste åren (dvs, som jag sett de senaste åren, inte att filmen är från dessa år), Jean-Pierre Melvilles Le Samourai. Samma lakoniska ton, samma plötsliga utbrott av våld som därmed blir någonting nästan naturligt i sin brist på förvarning, samma nonchalanta avfärdande av hur man ”ska” berätta en spännande historia.

Ta en sida som den här:

Bifiguren som skjuts, Thompsons magbesvär och skratt, Julies skottskada; Tardi skildrar allt som lika viktigt, och skeendet känns nästan sävligt tack vare de egentligen överflödiga textplattorna. Det brukar sägas att Hergé ville att alla linjer skulle vara lika viktiga och Tardi, en tecknare som påverkats en hel del av Hergé, verkar här tillämpa samma syn på handlingen: Allt är lika viktigt för läsningen, stort som smått. Och det fungerar ypperligt, de här tre böckerna av Tardi & Manchette är bland mina favoriter de senaste åren.

Det kanske låter lite paradoxalt eftersom jag ofta klagar på serier när de saknar känsla för tempo och för hur man får en dynamik i handlingen. Men då är problemet ofta att serierna känns skrikiga, att de hela tiden har gasen i botten vilket gör att till slut känns ingenting intressant längre; uppenbarligen har jag större förståelse när man som här istället snarare bromsar hela tiden. Eller så är det så enkelt att Tardi + Manchette = excellens 🙂

Egentligen är det inte så mycket poäng med att recensera RLC, RLH separat efter att redan ha skrivit om de två tidigare böckerna. Styrkorna (många) och svagheterna (?) är desamma, och gillar man en kommer man garanterat gilla de andra också. Själv funderar jag så smått på att leta upp någon av Manchettes romaner för att se hur de står sig utan Tardis bidrag.

Sammanfattningsvis, en renodlad hyllning senast till Preacher, en renodlad hyllning idag igen till Run Like Crazy, Run Like Hell; hoppas det fortsätter så här, med de serier som ligger överst i läshögen nu 🙂

Skyttegravskriget

Det kändes nästan som ett personligt tema på SIS i år: Svensk utgivning av riktigt bra europeiska serier jag redan recenserat. Som Émile Bravos Spirou-bok, eller dagens likaså suveräna serie: Jacques Tardis Skyttegravskriget som jag skrev om när den amerikanska utgåvan It Was the War of the Trenches kom ut.

Som med Bravos bok rekommenderar jag att man först läser min äldre recension; här kommer jag ta upp några nya reflektioner efter att ha läst den svenska versionen.

Fyra år efter att ha läst serien första gången är den fortfarande lika förkrossande stark i sin avsky för kriget. De korta berättelserna om olika människoöden i skyttegravarna saknar helt sentimentalitet eller känslomässiga utsmyckningar. Allt är nerskalat till det absolut mest basala. Hatet mot de som startade kriget, och mot de som profiterar på det. Meningslösheten. Avtrubbningen som gör att de mest groteska upplevelser ses som fullständigt normala.

När till exempel en soldat klättrar upp ur sin skyttegrav och går mot sin död utan några stora åthävor eller sista ord behövs inga förklaringar: Skildringen av kriget gör att det på något sätt känns som en helt rimlig och närmast vardaglig reaktion.

Det är en, kort sagt, helvetiskt bra serie, den bästa Tardi-serien jag läst. Första världskriget är ett ämne han återkommer till gång på gång, ända från starten då hans första publicerade bok var Den ödesdigra resan. Alla hans krigsserier är inte lika bra men det märks alltid att det är ett ämne han känner djupt för, och när han som här lyckas i det närmaste perfekt med både manus och teckningar kan jag inte annat än kapitulera som läsare.

Några ord om Placebo Press utgåva: Bra översättning, snygg formgivning, skarpt tryck. Med andra ord, precis som jag skulle ha önskat om jag fått som jag ville. Jag trodde nog inte att Tardi var den troligaste kandidaten för utgivning på svenska, men jag är bara glad att jag hade fel. Och att just den här boken skulle översättas är förstås extra roligt eftersom den är en stor personlig favorit 🙂

Soldat Varlot

En liten kort blänkare bara idag om ytterligare en i raden av utmärkta serier om skyttegravarna under första världskriget där Jacques Tardi står för teckningarna: Soldat Varlot, en jämförelsevis kort historia på 40 sidor som jag läst i dansk översättning.

När jag häromsistens läste Tardis Goddamn This War! saknade jag det personliga tonfallet från serier som It Was the War of the Trenches; i Soldat Varlot är det personligt så det förslår, med ett raseri i tonen som är uppenbart från första sidan:

När Varlots kamrat Griffon dör i skyttegraven efter att han skjutit sig själv (och Varlot krossat hans skalle till oigenkännlighet med sin gevärskolv för att Griffons familj ska slippa skammen att få höra att det var ett självmord) hamnar Varlot själv på hospital efter en granatattack; en kampsång med budskapet att herrarna vid makten måste se upp senare hotas han av avrättning och avviker. Med ett avskedsbrev till Griffons fru i fickan försöker han lämna kriget vansinne men Europa är trasigt och likaså människorna.

Det är inte en munter historia precis men det är det å andra sidan ingen som väntar sig med tanke på kombinationen Tardi och första världskriget. Visserligen är manuset inte Tardis eget, det är Didier Daeninckx som står för det, men det skulle lika gärna kunna varit Tardi som låg bakom det med tanke på hur genomsyrat med fasansfulla inslag och en känsla av hur ohyggligt onödigt kriget är.

Soldat Varlot är en variation på ett tema som Tardi är en mästare på att skildra så precis som vanligt är det bara att rekommendera den här som en i raden av serier av Tardi man bör läsa..

Goddamn This War!

Yay! Fantagraphics utgivning av Jacques Tardis serier tuffar på; långsammare än jag skulle önska men böckerna kommer ut till slut. Goddamn This War! är ytterligare en Tardi-serie med första världskriget som tema, precis som de flesta av hans serier när han själv står för manuset. Och det är en tämligen ny serie också där originalböckerna kom ut 2008-9 på franska.

Så, första världskriget igen alltså. It Was the War of the Trenches som kom ut på engelska för några år sedan är ett ypperligt exempel på Tardis fascination och avsmak för kriget; att han verkligen avskyr det är alldeles uppenbart. Berättelserna är fruktansvärda i deras skildring av krigets meningslöshet, maktens ointresse för lidandet deras intriger skapar, och de fasansfulla förhållandena i skyttegravskriget.

Goddamn This War! har samma teman men presenterar dem på ett helt annat sätt. Den här gången är det mycket mer av en historielektion där krigets framfart gås igenom. Det finns en nominell huvudperson som i första person skildrar det vi ser, men en vanlig handling saknas helt. Vi får se och läsa om hur ett område intas, förloras, intas igen, helt utan mening förutom att det för arméns ledning ses som framgångar/förluster. Namn på personer som skymtar förbi är likaså meningslösa eftersom de sällan är med mer än i en ruta, och ofta är döda redan när de presenteras. Åren går och allting nöts ner mer och mer; huvudpersonens berättelse blir än mer ointresserad av de stora dragen och även färgerna återspeglar detsamma när de inledande sidornas klara färger dämpas till en nästan monokrom färgskala av grått, brunt och enstaka inslag av rött.

Tardi är alltid skicklig och alltid läsvärd men tyvärr tycker jag att Goddamn This War! är ganska mycket svagare än den oundvikliga jämförelsen It Was the War of the Trenches. Ilskan och avskyn finns där, men berättelsens opersonlighet gör att jag inte på samma sätt känner detsamma som Tardi. Det blir en mer intellektuell bok där det fruktansvärda som skildras helt går via hjärnan och mycket sällan via hjärtat; det är ofta bra med en blandning av de två men när det gäller Tardi och första världskriget är det så mycket känslor som uppenbart bubblar under ytan att en rent intellektuell framställning inte fungerar så bra. Det finns passager där Tardi blir mer personlig här och omedelbart blir serien bättre, som den korta skildringen av den tyska soldatens toalettbesök i början eller de avslutande sidorna där enstaka rutor berättar en enskild persons öde i andra person, men det hade behövts mer av den varan:

Boken innehåller också en lång text som går igenom första världskrigets historia, år för år, och det känns egendomligt malplacerat. Serien och texten beskriver historien på så gott som ett identiskt sätt, opersonligt men intellektuellt skrämmande, så det känns som tårta på tårta att först läsa Tardis serie och sen läsa en text som berättar precis samma sak ytterligare en gång. I It Was the War of the Trenches hade texten passat mycket bättre IMHO.

Klagomål har jag alltså, men jag måste också säga att Goddamn This War! är en väldigt bra serie som jag verkligen rekommenderar. Det är bara det att It Was the War of the Trenches är ännu bättre 🙂

New York Mon Amour

Titeln till trots är det en engelsk bok det handlar: New York Mon Amour samlar ihop fyra serier av Jacques Tardi som alla har det gemensamt att de utspelas i New York, och att de är varianter på thriller/deckar-genrerna. Dessutom är de alla väldigt bra, precis som de tidigare Tardi-albumen Fantagraphics har gett ut 🙂

Jag är fortfarande lite förvånad hur mina känslor inför Tardis serier ändrats. När jag läste Carlsens och senare Epix/Medusas ganska frikostiga utgivning av honom tyckte jag att de visserligen var kompetenta men rätt tråkiga; vare sig teckningarna eller manuset tilltalade mig egentligen. Men sedan Fantagraphics påbörjade sin nyutgivning har jag helt ändrat uppfattning och nu tycker jag istället att han är en av de allra bästa europeiska serieskaparna, med sina ganska solkiga och skitigt realistiska teckningar (Hergé-influensen till trots) och att manusen, oavsett om de är skrivna av honom själv eller någon annan, är lika fantastiska.

Som i den här boken där huvudnumret är den albumlånga Cockroach Killer, en serie jag redan läst när Epix gav ut den i Sverige under titeln Kackerlacksmördaren*. Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag tyckte om serien då; jag vet att jag läste den men det enda jag mindes var att huvudpersonen hade rödfärgad overall medan resten av serien var svartvit. Nu tyckte jag att den paranoida handlingen där huvudpersonen råkar höra ett samtal han inte borde ha gjort och därefter jagas av en lönnmördarorganisation (kanske) är obehaglig, nästan Kafka-artad, och mycket minnesvärd.

Likaså är två av de tre kortare berättelserna som fyller ut boken små koncentrerade mästerverk (den tredje, It’s So Hard, är egentligen inte dålig men jag tycker ämnet känns en smula uttjatat), som tillsammans med Cockroach Killer ger en uppriktigt talat förskräckande bild av 80-talets New York; nuförtiden har det mesta av misären som skildras här flyttat längre ut från centrum, mot de avlägsnare delarna av Brooklyn/Bronx/New Jersey.

Men en slags kärleksförklaring till New York är det ändå, och eftersom jag både älskar New York och nuförtiden även Tardi kan jag bara rekommendera den här boken till likasinnade 🙂

*: Det svenska Kackerlacksmördaren-albumet saknar de fyra sista sidorna i Cockroach Killer som är en coda till berättelsen. Jag vet inte om de lagts till senare i det franska originalet också, men tänkte att det kunde vara intressant att veta för de som gillar Tardi men tänkt avstå från New York Mon Amour eftersom de redan har huvuddelen av serierna på svenska.