Etikettarkiv: Tardi

Folkets röst

Postat den

Folket röst del 1 - omslag

Idag blir det lite sådär småsorgligt, typ, för jag är en sad panda just nu, och ser inte fram mot att skriva den här recensionen. Varför?

Jo, jag har just läst första delen av Jacques Tardis seriebearbetning av Jean Vautrins roman Folkets röst, en bok jag verkligen trodde mycket på, men tyvärr var den en besvikelse. Varför?

Tja, låt mig först nämna det som är bra, för att inte säga utmärkt: Tardis teckningar är lika fina som alltid; hans stil passar förträffligt väl för Paris småskitiga vardag år 1871, och alla de smått nergångna karaktärer vi får följa under Pariskommunens dagar. Gränder, bordeller, cirkusar, fattiga arbetarhem skildras alla i typisk Tardi-stil, och människorna vi ser ser också ut som de brukar, dvs egentligen rätt grovt karikerade men samtidigt väldigt realistiska.

Bokens fysiska utformning är också tadelfri, med ett mycket inbjudande liggande format, trevligt glansfritt papper, och ett bra tryck. Trots min besvikelse över bristerna (som jag snart kommer till) gillar jag ändå att läsa boken bara för att den känns så skön i händerna och för att Tardis teckningar är så njutbara att titta på.

Men…

Manuset är verkligen inte bra. Trots att det är en historisk epok som är hur intressant som helst finns nästan ingenting av det som jag var nyfiken på med. Av dramatiken som utspelade sig under de månader Pariskommunen fanns till syns mycket lite i bilderna, och istället drabbas jag av ett överflöd av namn på personer som uppenbarligen är involverade i dramat men de är hela tiden någon annanstans.

I Vautrins förord, som ärligt talat är lätt parodiskt i sin högtravande stil och överspända hyllning av Pariskommunen, Tardi och Vautrin själv (och det säger jag som ett extremt stort fan av Tardi) skriver han att han ville ”…berätta om framväxten av ett fantastiskt hopp om social rättvisa, komma tätt inpå broderskapet mellan människor och diskutera kommunarderna utifrån den frihetsivrande inställning som jag har och som Tardi delar.”. Jag skulle väldigt gärna ha läst en berättelse om det som beskrivs, men tyvärr har jag istället läst en alldeles för förvirrande historia om en man som blir förälskad i en prostituerad och försöker rädda henne från det livet, och om en annan man som vill mörda den första på grund av ett mord begånget många år tidigare. Visst utspelas handlingen mot en bakgrund av revolution, men det där broderskapet och det där hoppet om social rättvisa lyser med sin frånvaro.

Folkets röst - jakt2

Och det hade varit helt okej om den historia som finns varit bra, men den handling som finns hoppar fram utan styrsel och utan spänning. Saker och ting händer men det har ingen tyngd, och huvudpersonerna lyckas aldrig intressera mig det minsta. Det är som om Vautrin inte velat berätta mer explicit om Pariskommunens för att inte fastna i en tråkig konventionell historiebeskrivning men samtidigt inte varit tillräckligt intresserad av sina huvudpersoner för att ingjuta liv i dem.

Faktiskt känns handlingen och karaktärerna mest av allt som resultatet av någon som läst de klassiska 1800-talsförfattarna som Balzac, Dickens osv och som bestämt sig för att det är nog så man ska skildra personer om man skriver om 1800-talet, men som inte förstått vad som gör de äldre författarna så bra, vad som gör att de kunde balansera melodramat utan att ramla ner i pekoralet. När Vautrin sedan i sina fiktiva personers liv slänger in den faktiska målaren Gustave Courbet, av en slump bärandes med sig sin mest kända målning, Världens ursprung, målad flera år tidigare, så känns det som amatörernas afton presenterar hur man skriver en historisk roman. Jag vet att Vautrin fått en del litterära pris men det är svårt att förstå varför när jag läser den här boken.

Jag misstänker att Vautrin drabbats av ett vanligt problem för personer som är oerhört fascinerande av någonting: Han tror att alla andra vet lika mycket om detta någonting, och att det därför är helt onödigt att berätta om det, och istället grottar han ner sig i en oengagerande annan historia; att berätta om det som faktiskt händer är bara tråkigt eftersom alla redan vet allting om det, såklart!  Men det gör alltså inte jag, så de redan nämnda rikligt förekommande replikerna där personer nämns utan förklaring till vem de är, varför jag ska bekymra mig om dem, eller varför det dras kanoner kors och tvärs över gatorna blir bara irriterande inslag. Nu har jag läst på en del om Pariskommunen så jag åtminstone vet vem general Lecomte, Thiers och andra är (och vad kanonerna hade för betydelse), men det gör inte serien bättre egentligen, bara en smula mer begriplig.

Så nej, manuset är verkligen inte vad jag hoppades, och det är förstås det största problemet med boken. Men det finns ett till och det är någonting som jag inte hade räknat med: Redigeringen av den svenska utgåvan är inte alls bra, snudd på usel faktiskt.

Det första problemet är att korrekturläsningen verkar ha hoppats över. Det vimlar av stavfel, upprepade ord, och borttappade ord, i så hög grad att det kontinuerligt påverkade min läsning. Det förvärras också av att språket i sig är knöligt och staccato-artat, utan flyt; jag har ingen aning om det är ett medvetet stildrag från Vautrin för att få en gammeldags känsla eller om det beror på en halvdan översättning (jag tror att översättningen åtminstone delvis har skulden, med tanke på en del meningar som ser besynnerliga ut, men jag kan absolut ha fel här), men tillsammans med bristen på korrekturläsning gör det att jag gång på gång måste läsa om en del rutor och ibland hela sidor för att förstå vad som stod där.

Det andra och större problemet är pratbubblorna och hur texten placerats där. Jag har en del bekanta som är betydligt känsligare än jag är för dåliga typsnitt och placering av text och de irriterar sig ofta på saker som jag inte ens noterat eller tyckt varit helt ok/drägligt, men den här gången såg det så uppenbart fel ut gång på gång att jag kände mig tvungen att kontrollera om det möjligen var någonting som förekom redan i originalet, som något slags udda stildrag av Tardi, men så var det inte. Ta följande exempel, från den svenska och den franska utgåvan:

Folket röst - svenska

Folkets röst - franska

Titta på första repliken i första rutan. På franska så går texten på andra raden hela vägen ut till vänster, i den vänstra lilla utbuktningen på bubblan, men på svenska har hela utbuktningen lämnats tom vilket gör att bubblan ser synnerligen egendomlig ut med ett stort tomt område där det dessutom är uppenbart att pratbubblan har utformats just för att det ska finnas text i det området. Exakt samma sak syns i den andra repliken i rutan, i de två replikerna i nästa ruta, och så vidare.

Det ser ärligt talat helt förjordat fult ut, med bisarra tomma fält i var och varannan bubbla; till vänster, till höger, och nedtill (när svenska texten är kortare än den franska har man helt sonika låtit bubblan vara tom längst ner, som i den första repliken i den första rutan, längst ned). Det är förvisso svårt att anpassa en översättning så att det alltid ser bra ut när man har en fix storlek att jobba med, men det måste man göra när det gäller serier, och det blir ännu viktigare när man som Tardi låter pratbubblorna få en ovanligt organisk form istället för bara typ en mjuk oval utan utbuktningar eftersom resultatet annars som här ser iögonfallande slarvigt ut.

Nå, nog nu. Efter denna nedsabling av boken kanske det är förvånande att jag ändå kommer köpa den avslutande andra delen i höst, men jag är nu en gång för alla mycket svag för Tardi, och som sagt är boken mycket trevlig att hålla i och att krypa upp i en soffa med, och också att titta i. Det är när man börjar läsa texten och se texten på sidan som problemen börjar…

Run Like Crazy, Run Like Hell

Postat den

Run Like Crazy, Run Like Hell - cover

Några år försenad men väl värd väntan: Jacques Tardi sista serieversion av en Jean-Patrick Manchette-roman, Run Like Crazy, Run Like Hell. I tidigare till engelska översatta West Coast Blues och Like a Sniper Lining Up His Shot (suverän titel, eller hur?) har vi fått oss tillgodo hårdkokta berättelser av bästa märke och RLC, RLH fortsätter på samma sätt, med en berättelse som slår an tonen redan på första sidan:

Run Like Crazy, Run Like Hell - intro

Förutom proffsmördaren Thompson (som visar sig vara en sällsynt egendomlig karaktär) får vi läsa om industrimagnaten Michael Hartog, en man som gör vad som helst för att bevara sin makt, Hartogs bortskämda och ignorerade brorson Peter, och den inte helt normala Julie, färskt utsläppt från ett sinnessjukhus för att ta hand om Peter. En explosiv blandning människor som mycket riktigt exploderar; oväntat och brutalt våld är det gott om här, precis som i de tidigare böckerna.

När jag läste den här serien kom jag osökt att tänka på en av mina favoritfilmer de senaste åren (dvs, som jag sett de senaste åren, inte att filmen är från dessa år), Jean-Pierre Melvilles Le Samourai. Samma lakoniska ton, samma plötsliga utbrott av våld som därmed blir någonting nästan naturligt i sin brist på förvarning, samma nonchalanta avfärdande av hur man ”ska” berätta en spännande historia.

Ta en sida som den här:

Run Like Crazy, Run Like Hell - affär

Bifiguren som skjuts, Thompsons magbesvär och skratt, Julies skottskada; Tardi skildrar allt som lika viktigt, och skeendet känns nästan sävligt tack vare de egentligen överflödiga textplattorna. Det brukar sägas att Hergé ville att alla linjer skulle vara lika viktiga och Tardi, en tecknare som påverkats en hel del av Hergé, verkar här tillämpa samma syn på handlingen: Allt är lika viktigt för läsningen, stort som smått. Och det fungerar ypperligt, de här tre böckerna av Tardi & Manchette är bland mina favoriter de senaste åren.

Det kanske låter lite paradoxalt eftersom jag ofta klagar på serier när de saknar känsla för tempo och för hur man får en dynamik i handlingen. Men då är problemet ofta att serierna känns skrikiga, att de hela tiden har gasen i botten vilket gör att till slut känns ingenting intressant längre; uppenbarligen har jag större förståelse när man som här istället snarare bromsar hela tiden. Eller så är det så enkelt att Tardi + Manchette = excellens :-)

Egentligen är det inte så mycket poäng med att recensera RLC, RLH separat efter att redan ha skrivit om de två tidigare böckerna. Styrkorna (många) och svagheterna (?) är desamma, och gillar man en kommer man garanterat gilla de andra också. Själv funderar jag så smått på att leta upp någon av Manchettes romaner för att se hur de står sig utan Tardis bidrag.

Sammanfattningsvis, en renodlad hyllning senast till Preacher, en renodlad hyllning idag igen till Run Like Crazy, Run Like Hell; hoppas det fortsätter så här, med de serier som ligger överst i läshögen nu :-)

Skyttegravskriget

Postat den

Skyttegravskriget - omslag

Det kändes nästan som ett personligt tema på SIS i år: Svensk utgivning av riktigt bra europeiska serier jag redan recenserat. Som Émile Bravos Spirou-bok, eller dagens likaså suveräna serie: Jacques Tardis Skyttegravskriget som jag skrev om när den amerikanska utgåvan It Was the War of the Trenches kom ut.

Som med Bravos bok rekommenderar jag att man först läser min äldre recension; här kommer jag ta upp några nya reflektioner efter att ha läst den svenska versionen.

Fyra år efter att ha läst serien första gången är den fortfarande lika förkrossande stark i sin avsky för kriget. De korta berättelserna om olika människoöden i skyttegravarna saknar helt sentimentalitet eller känslomässiga utsmyckningar. Allt är nerskalat till det absolut mest basala. Hatet mot de som startade kriget, och mot de som profiterar på det. Meningslösheten. Avtrubbningen som gör att de mest groteska upplevelser ses som fullständigt normala.

När till exempel en soldat klättrar upp ur sin skyttegrav och går mot sin död utan några stora åthävor eller sista ord behövs inga förklaringar: Skildringen av kriget gör att det på något sätt känns som en helt rimlig och närmast vardaglig reaktion.

Det är en, kort sagt, helvetiskt bra serie, den bästa Tardi-serien jag läst. Första världskriget är ett ämne han återkommer till gång på gång, ända från starten då hans första publicerade bok var Den ödesdigra resan. Alla hans krigsserier är inte lika bra men det märks alltid att det är ett ämne han känner djupt för, och när han som här lyckas i det närmaste perfekt med både manus och teckningar kan jag inte annat än kapitulera som läsare.

Några ord om Placebo Press utgåva: Bra översättning, snygg formgivning, skarpt tryck. Med andra ord, precis som jag skulle ha önskat om jag fått som jag ville. Jag trodde nog inte att Tardi var den troligaste kandidaten för utgivning på svenska, men jag är bara glad att jag hade fel. Och att just den här boken skulle översättas är förstås extra roligt eftersom den är en stor personlig favorit :-)

Skyttegravskriget - Gaspard

Soldat Varlot

Postat den

Soldat Varlot - Cover

En liten kort blänkare bara idag om ytterligare en i raden av utmärkta serier om skyttegravarna under första världskriget där Jacques Tardi står för teckningarna: Soldat Varlot, en jämförelsevis kort historia på 40 sidor som jag läst i dansk översättning.

När jag häromsistens läste Tardis Goddamn This War! saknade jag det personliga tonfallet från serier som It Was the War of the Trenches; i Soldat Varlot är det personligt så det förslår, med ett raseri i tonen som är uppenbart från första sidan:

Solfat Verlot - sida 1

När Varlots kamrat Griffon dör i skyttegraven efter att han skjutit sig själv (och Varlot krossat hans skalle till oigenkännlighet med sin gevärskolv för att Griffons familj ska slippa skammen att få höra att det var ett självmord) hamnar Varlot själv på hospital efter en granatattack; en kampsång med budskapet att herrarna vid makten måste se upp senare hotas han av avrättning och avviker. Med ett avskedsbrev till Griffons fru i fickan försöker han lämna kriget vansinne men Europa är trasigt och likaså människorna.

Det är inte en munter historia precis men det är det å andra sidan ingen som väntar sig med tanke på kombinationen Tardi och första världskriget. Visserligen är manuset inte Tardis eget, det är Didier Daeninckx som står för det, men det skulle lika gärna kunna varit Tardi som låg bakom det med tanke på hur genomsyrat med fasansfulla inslag och en känsla av hur ohyggligt onödigt kriget är.

Soldat Varlot är en variation på ett tema som Tardi är en mästare på att skildra så precis som vanligt är det bara att rekommendera den här som en i raden av serier av Tardi man bör läsa..

Goddamn This War!

Postat den

Goddamn This War! cover, fixat

Yay! Fantagraphics utgivning av Jacques Tardis serier tuffar på; långsammare än jag skulle önska men böckerna kommer ut till slut. Goddamn This War! är ytterligare en Tardi-serie med första världskriget som tema, precis som de flesta av hans serier när han själv står för manuset. Och det är en tämligen ny serie också där originalböckerna kom ut 2008-9 på franska.

Så, första världskriget igen alltså. It Was the War of the Trenches som kom ut på engelska för några år sedan är ett ypperligt exempel på Tardis fascination och avsmak för kriget; att han verkligen avskyr det är alldeles uppenbart. Berättelserna är fruktansvärda i deras skildring av krigets meningslöshet, maktens ointresse för lidandet deras intriger skapar, och de fasansfulla förhållandena i skyttegravskriget.

Goddamn This War! har samma teman men presenterar dem på ett helt annat sätt. Den här gången är det mycket mer av en historielektion där krigets framfart gås igenom. Det finns en nominell huvudperson som i första person skildrar det vi ser, men en vanlig handling saknas helt. Vi får se och läsa om hur ett område intas, förloras, intas igen, helt utan mening förutom att det för arméns ledning ses som framgångar/förluster. Namn på personer som skymtar förbi är likaså meningslösa eftersom de sällan är med mer än i en ruta, och ofta är döda redan när de presenteras. Åren går och allting nöts ner mer och mer; huvudpersonens berättelse blir än mer ointresserad av de stora dragen och även färgerna återspeglar detsamma när de inledande sidornas klara färger dämpas till en nästan monokrom färgskala av grått, brunt och enstaka inslag av rött.

Goddamn This War! - Historia

Tardi är alltid skicklig och alltid läsvärd men tyvärr tycker jag att Goddamn This War! är ganska mycket svagare än den oundvikliga jämförelsen It Was the War of the Trenches. Ilskan och avskyn finns där, men berättelsens opersonlighet gör att jag inte på samma sätt känner detsamma som Tardi. Det blir en mer intellektuell bok där det fruktansvärda som skildras helt går via hjärnan och mycket sällan via hjärtat; det är ofta bra med en blandning av de två men när det gäller Tardi och första världskriget är det så mycket känslor som uppenbart bubblar under ytan att en rent intellektuell framställning inte fungerar så bra. Det finns passager där Tardi blir mer personlig här och omedelbart blir serien bättre, som den korta skildringen av den tyska soldatens toalettbesök i början eller de avslutande sidorna där enstaka rutor berättar en enskild persons öde i andra person, men det hade behövts mer av den varan:

Goddamn This War! - Person

Boken innehåller också en lång text som går igenom första världskrigets historia, år för år, och det känns egendomligt malplacerat. Serien och texten beskriver historien på så gott som ett identiskt sätt, opersonligt men intellektuellt skrämmande, så det känns som tårta på tårta att först läsa Tardis serie och sen läsa en text som berättar precis samma sak ytterligare en gång. I It Was the War of the Trenches hade texten passat mycket bättre IMHO.

Klagomål har jag alltså, men jag måste också säga att Goddamn This War! är en väldigt bra serie som jag verkligen rekommenderar. Det är bara det att It Was the War of the Trenches är ännu bättre :-)

New York Mon Amour

Postat den

Titeln till trots är det en engelsk bok det handlar: New York Mon Amour samlar ihop fyra serier av Jacques Tardi som alla har det gemensamt att de utspelas i New York, och att de är varianter på thriller/deckar-genrerna. Dessutom är de alla väldigt bra, precis som de tidigare Tardi-albumen Fantagraphics har gett ut :-)

Jag är fortfarande lite förvånad hur mina känslor inför Tardis serier ändrats. När jag läste Carlsens och senare Epix/Medusas ganska frikostiga utgivning av honom tyckte jag att de visserligen var kompetenta men rätt tråkiga; vare sig teckningarna eller manuset tilltalade mig egentligen. Men sedan Fantagraphics påbörjade sin nyutgivning har jag helt ändrat uppfattning och nu tycker jag istället att han är en av de allra bästa europeiska serieskaparna, med sina ganska solkiga och skitigt realistiska teckningar (Hergé-influensen till trots) och att manusen, oavsett om de är skrivna av honom själv eller någon annan, är lika fantastiska.

Som i den här boken där huvudnumret är den albumlånga Cockroach Killer, en serie jag redan läst när Epix gav ut den i Sverige under titeln Kackerlacksmördaren*. Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag tyckte om serien då; jag vet att jag läste den men det enda jag mindes var att huvudpersonen hade rödfärgad overall medan resten av serien var svartvit. Nu tyckte jag att den paranoida handlingen där huvudpersonen råkar höra ett samtal han inte borde ha gjort och därefter jagas av en lönnmördarorganisation (kanske) är obehaglig, nästan Kafka-artad, och mycket minnesvärd.

Likaså är två av de tre kortare berättelserna som fyller ut boken små koncentrerade mästerverk (den tredje, It’s So Hard, är egentligen inte dålig men jag tycker ämnet känns en smula uttjatat), som tillsammans med Cockroach Killer ger en uppriktigt talat förskräckande bild av 80-talets New York; nuförtiden har det mesta av misären som skildras här flyttat längre ut från centrum, mot de avlägsnare delarna av Brooklyn/Bronx/New Jersey.

Men en slags kärleksförklaring till New York är det ändå, och eftersom jag både älskar New York och nuförtiden även Tardi kan jag bara rekommendera den här boken till likasinnade :-)

*: Det svenska Kackerlacksmördaren-albumet saknar de fyra sista sidorna i Cockroach Killer som är en coda till berättelsen. Jag vet inte om de lagts till senare i det franska originalet också, men tänkte att det kunde vara intressant att veta för de som gillar Tardi men tänkt avstå från New York Mon Amour eftersom de redan har huvuddelen av serierna på svenska.

Like a Sniper Lining Up His Shot

Postat den

Fantagraphics fortsätter att peta ur sig Tardi-album; efter West Coast Blues förförra året  är det nu dags för ytterligare en serieversion av en bok skriven av den franske noir-författaren Jean-Patrick Manchette: Like a Sniper Lining Up His Shot.

Personligen är jag ingen större deckarfantast; genren har aldrig riktigt tilltalat mig (med något enstaka undantag), men Tardis deckarserier (det börjar bli en hel del vid det här laget) hör till mina favoriter, oavsett vem som står för manuset. De har alla ett fatalistiskt drag där det känns som om personerna bara hjälplöst kan följa med när handlingen sätter igång, ett stildrag som jag uppskattar. Den ödesbestämda stämningen förstärks också i exempelvis LaSLUHS av att originalromanens tempus har behållits, dvs att handling beskrivs i imperfekt (…, sa han.). Serier utspelar sig nästan alltid i nutid, romaner i dåtid, så när en roman överförs till seriemediet med bibehållet tempus får handlingen ofta något av det obönhörliga av sig; vad som ska hända är redan bestämt, och det enda som återstår är att se det hela utspela sig framför mina ögon. (*)

(Klicka för större format)

Teckningsmässigt fortsätter Tardi på sitt vanliga sätt, med rätt grovt karikerade människor som ändå på något sätt ser djupt realistiska ut. Tardi verkar ha fulländat en stil som går ut på att teckna människor på ett sätt som gör att jag förstår precis hur de skulle se ut om de fanns på riktigt, även om Tardis egen bild inte på något sätt liknar ett foto. Hergé-influenserna syns fortfarande i linjerna, men i Tardis version är linjerna en smula rundare och lite ostadigare, och miljöerna är alla lätt slitna och bara de mest symptomatiska detaljerna finns  kvar i bakgrunderna. Det är en mycket effektiv stil som jag själv är lätt förvånad över att jag tycker om så mycket eftersom den kan se rätt tråkig ut; det som gör den så bra är att Tardi är en mästare i att hantera den.

Vad som också visar hur skicklig Tardi är på att hantera seriemediet är det faktum att LaSLUHS gång på gång bryter mot en av de vanligaste reglerna för hur man ska göra serier:

Berätta inte i ord det som utspelar sig i bild.

I LaSLUHS är det snarare regel än undantag att de rikligt förekommande berättartexterna utförligt beskriver det vi ser i bild, men vad som i normala fall skulle vara irriterande är här en integral del av serien som ger den dess speciella karaktär. Speciellt när det gäller omarbetningar av romaner till serier brukar det kännas otympligt och det blir alldeles för uppenbart att det är just en omarbetning, men när jag läser Tardi så känns det aldrig så; det här är en serie, ingenting annat, och att ursprungsmanuset råkar vara en roman är bara en irrelevant detalj.

Jag tänker inte beskriva handlingen utförligt; en styrka i noir-berättelser av den här typen är att som läsare bara följa med i alla svängar som intrigen tar. Varde nog sagt att det handlar om en lönnmördare som bestämt sig för att dra sig tillbaka, men hans f.d. uppdragsgivare är inte nöjda med det beslutet. Det är en mycket våldsam historia om en man som varken är särskilt trevlig eller smart, men resultatet är gripande. En av Tardis allra bästa deckare, utan tvekan!

(Klicka för större format)

(*): Jag borde nog skriva något inlägg om hur det här med tempus-hanteringen fungerar i serier kontra böcker och film, och vad det innebär för läsningen. Det intressanta är hur ett verk som bryter mot det vanliga upplevs, dvs böcker skrivna i presens eller serier/filmer som berättas i imperfekt. När det händer blir känslan ofta mycket speciell, som att en bok känns mer omedelbar eller att en film får den redan omnämnda känslan av fatalism. Men det är en artikel för en annan dag :-)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 196 andra följare