Etikettarkiv: Richard Corben

Full of Sound and Fury, Signifying Nothing: Hellboy

Postat den
hellboy-intro

Stämningsfull introduktion av huvudpersonen själv: Hellboy

Att vara sjuk och måsta stanna hemma är inte roligt, men det ger iallafall tid att läsa en del (om man inte är för sjuk förstås). Själv har jag spenderat en dag eller två med att äntligen läsa alla serier med Hellboy, Mike Mignolas halvdemon/halvmänniska, en serie med snart 25 år på nacken. I början både skriven och tecknad av Mignola själv, men senare år har oftast sett andra tecknare som anpassat Mignolas manus. Plus, förstås, två relativt framgångsrika Hollywood-spektakel har serien också knoppat av 🙂

För den som inte vet någonting om Hellboy är serien inte så svår att förklara: Nazistiska ockultister försökte under andra världskriget frambesvärja en mäktig demon för att krossa sina fiender, men istället dyker Hellboy upp, en liten pojke med en mänsklig mor och en satanisk far. Dessutom står diverse omen som spön i backen: Hellboy kommer bli kung i helvetet / Hellboy kommer förstöra världen / Hellboys högra hand (en maskin/klubbliknande tingest) är en rest från mäktiga varelser innan Gud skapade Jorden / …

Men det är inte Hellboy det minsta intresserad av; istället bejakar han sin mänskliga sida och jobbar på BPRD (USAs Bureau for Paranormal Research and Defense) med att spåra upp och tillintetgöra monster, spöken, demoner, och annat ondsint oknytt. Fast det betyder förstås inte att spådomarna om Hellboys framtid upphör att gälla…

Setupen är det inget fel på i mitt tycke, en bra Monster of the Week-serie med en större arc i bakgrunden är någonting som definitivt kan passa mig bra. Lägg därtill Mignolas suveränt stämningsskapande teckningar så borde resultatet vara klockrent!

Fast sen är det ju det där med manus. Som sagt är Mignolas teckningar fantastiskt bra, och de är det absolut största skälet till att jag då och då försökt ge serien en chans och nu alltså till slut gått all in på den. Problemet är bara att Mignolas manus är så ointressanta. De är genomsyrade av en B-filmsmentalitet där de onda varelserna uttrycker sig högtidligt och ödesmättat, men där Hellboy själv oftast avfärder allt med en cool kommentar varpå han börjar puckla på dem med sin högra hand (eller ibland, med en kanonlikande pistol), ofta utropandes ”BOOM” när han slår till.

Det skulle ju kunna vara lite coolt ironiskt sådär, men för min del fungerar det inte alls; teckningarna utlovar helt enkelt en serie som inte finns. Och när jag försöker ändra inställning till serien och läsa den mer som just en B-filmsserie fungerar det inte heller eftersom en lyckad sådan kräver någon slags personlighet i berättelsen men det saknas här. Alltför många sidor är enbart fyllda med Hellboy som pucklar på monster alltmedan de pucklar på honom, i evighetslånga sekvenser, och jag tröttnar snabbt på sånt, tyvärr :-/

När sedan efter ungefär halva seriens gång Mignola lägger av med att teckna serien försvinner också det nöje som jag ändå har av hans teckningar och kvar blir bara det han är absolut sämst på, dvs manuset. Visst är en del av tecknarna som dyker upp bra de med, som Duncan Fegredo som gör en (för mig) oväntat bra insats, och Richard Corben (som passar bra för Hellboy visar det sig), men berättelserna är fortfarande lika trista.

hellboy-in-mexico

Hellboy som mexikansk brottare à la Corben

Det finns också andra enerverande saker med manuset, som de evinnerligt upprepade spådomarna om vad som komma skall. Att gång på gång läsa om hur domedagen obönhörligt närmar sig för, ofta illustrerat på mycket suggestiva sätt, för att sedan spådomen visar sig vara av noll och intet värde efter att Hellboy enträget klubbat ner ytterligare ett monster gör att den touch av spänning som det är tänkt att situationen ska frambringa till slut aldrig infinner sig.

I en serie som hållit på så länge finns det förstås en del serier som är bättre än andra. Själv tycker jag bäst om de enklaste historierna, dvs de där Hellboy tillsammans med kollegor från BPRD undersöker något mysterium, och framförallt de riktigt korta historierna; när de blir längre blir det snabbt tradigt och seriens svagheter tar överhanden. Sen gillade jag också en del av Corbens serier, men det är nog mest för att jag tycker så mycket om hans sätt att teckna serier 🙂

Den avslutande mini-serien Hellboy in Hell, där Mignola för första gången på länge återigen själv tar hand om teckningarna, är också den bland de bästa episoderna av serien. För en gångs skull tar serien sig själv på lagom allvar här och uppvisar dessutom spår av subtilitet, inte precis det starkaste kännetecknet för serien, och Hellboys öde blir nästan lite gripande. Det är bara att vägen hit har varit alldeles för lång och ostyrig, så när serien till slut förtjänar ett bättre omnämnande har den för min del sedan länge förbrukat sin goodwill. Med andra ord, när jag läste avslutningen var innerligt trött på serien.

För min del är Hellboy en nästan helt misslyckad serie men jag förstår att man kan gilla den för det finns som sagt kvalitéer där. Framförallt teckningsmässigt men om någon skulle säga mig att hen också uppskattar historierna skulle jag godta och förstå det; campy monster-serier kan definitivt vara kul! Det är bara det att för egen del missar Hellboy även det målet fullständigt.

hellboy-in-hell

När serien till slut lyfter i Hellboy in Hell är det som sagt för sent för min del

Ragemoor & Rat God

Postat den

Dags att kolla vad den gamle räven Richard Corben pysslat med, och jag har fastnat för två stycken serier där han står för teckningarna: Ragemoor (från 2012 så inte sprillans ny direkt) med manus av Jan Strnad, som skrivit många manus för Corbens räkning genom åren, och Rat God (från 2015 så japp, sprillans ny!) skriven av Corben själv. Inte för att just de två är omistlig läsning men för att de är bra exempel på hur Corbens serier sett ut de sista åren.

Först ut, med ålderns rätt,  Ragemoor!

Jag har sett flera referera till Ragemoor som en Lovecraft-inspirerad bok, men med ett nytt manus, och visst är det förståeligt. Ragemoor är namnet på ett gammalt slott ditt en dag brodern till den förre ägaren anländer; han har fått för sig att det finns pengar att hämta i huset, men den nuvarande ägaren, hans brorson, varnar honom redan första kvällen att han inte borde återvänt: Den som en gång lyckats lämna Ragemoor ska skatta sig lycklig att hen undsluppit slottets fasor och dess ovilja att någonsin låta någon lämna platsen…

Ragemoor - History

Slottet visar sig sen innehålla en underlig stam apor som omväxlande verkar skydda slottet eller attackera det, en portal till en annan värld med onämnbara fasor, och där oförståeliga gudaliknande monster försöker tränga sig in i vår värld.

Så jodå, en del Lovecraft finns det här, inte minst att tiden det utspelar sig känns som början av 1900-talet. Men om man ska jämföra med klassiska skräckförfattare är det mer av William Hope Hodgson; skräcken är mer diffus, aporna är mer en obehaglig saga än ren skräck. Kort sagt, Ragemoor är närmast en pastisch på Hodgsons The House on the Borderland, en bok som Corben också gjort en serieversion av tidigare.

Men sämre inspirationskällor kan man ha för Hodgsons roman är utmärkt, och Ragemoor är inte så dum den heller. Teamet Strnad/Corben stretar på och vinner en liten arbetsseger: Efter att ha läst ut boken är jag rätt nöjd. Det är inte storartat och inte heller nyskapande, men om man vill läsa en serie i Hodgsons anda gjord av två veteraner i branschen är Ragemoor värt en titt. Corben (för det är han som jag ser som den tongivande av de två) är i hyfsad form med sina svartvita teckningar här; som sagt inte i toppform, men habilt.

Ragemoor - Well

Så, Rat God!

Jag gillade Rat God mycket mer, men jag vet inte om den egentligen är en bättre serie än Ragemoor. Motsägelsefullt? Nix, det är bara det att jag personligen är väldigt svag för Corbens serier i färg när färgläggningen är lyckad, och det var så länge sedan det hände att när färgerna som här ofta är helt rätt blir jag så glad över det att jag kan överse med manusets brister. Det är Corben som tillsammans med sin hustru Beth Corben Reed står för dem, och att det är två personer märks för färgläggningstekniken varierar kraftigt serien igenom. Än ser det ut som den gamla Corben med en närmast skulpterad känsla, à la 70-talet, än är det platt färglagt, än i en pseudo-version av den tidiga Corben, men sensibiliteten är (nästan) alltid helt rätt. Så stort plus för färgerna!

Och manuset är kanske mer konstigt än bra, men i jämförelse med Ragemoor är det mer oförutsägbart, mer spännande. Återigen är det en historia som skulle kunnat skrivits av Hodgson (eller, kanske, Lovecraft), om den besynnerliga byn Lame Dog där människorna inte alltid är så mänskliga utan istället djuriska:

Rat God - Gharlena

Clark, den nakna men normalt mycket strikta och närmast bigotta mannen från sidan här ovan, blir involverad med en fascinerande kvinna på det lärosäte där han studerar, men efter ett gräl försvinner hon och när han reser till Lame Dog, hennes hemstad/by, dras han in i stadens hemligheter.

Det är ett ryckigt manus som inte riktigt hänger ihop; det hoppar från plats till plats utan större styrsel, och jag kan verkligen inte säga att det känns som om Corben när han skrev den första sidan hade en aning om hur den sista skulle se ut. Men med hjälp av teckningarna blir det suggestivt och drömskt, och jag föredrar det framför den mer konventionellt berättade Ragemoor, även om den senare är betydligt mer sammanhållen och konsekvent.

Summa summarum, två böcker med en hel del brister, men där jag själv tyckte att åtminstone Rat God är värd en titt, åtminstone om man som jag gillar Corben i färg och inte har någonting emot kaotiska manus, så länge de är parade med (bitvis) fascinerande teckningar 🙂

Rat God - Panther

Flights Into Fantasy

Postat den

Flights Into Fantasy - cover

Inte precis purfärsk (drygt 30 år har den på nacken), inte precis serier (mestadels illustrationer men en del serier ingår), men likafullt en bok som passar bra här på bloggen: Flights Into Fantasy, en bok med och om Richard Corben. Ursprungligen utgiven 1981 så är det i princip den enda Corben-boken med tidigt material jag inte hade innan jag köpte den när jag var i Chicago häromsistens. Så jag var mycket glad över att äntligen ha den, innan jag ens läst den 🙂

Nu när jag också har läst den så det är dags för några ord om innehållet.

Ärligt talat är det en halvdan bok. Den innehåller ett antal texter om Corben skrivna av Fershid Bharucha; Corbens uppväxt; hur han först började publicera serier (fanzine och senare underground-tidningar); hur han tekniskt gör (gjorde) sina serier; hans stop-motion-filmer; med mera, med mera. Det intressantaste är definitivt den tekniska beskrivningen av färgläggningsprocessen. Det finns mycket jag gillar med Corbens serier, men framförallt är det färgerna i de serier han gjorde på 70- och 80-talet som fascinerar mig. De liknar inte mycket annat och det är inte så konstigt med tanke på hur det gick till, långt innan Photoshop och datorer kunde hjälpa till. Att inga andra serietecknare (mig veterligen) jobbade på samma sätt är inte konstigt med tanke på den tid det tog och den vana vid att jobba med repro som han fått tack vare sitt tidigare jobb.

Men texterna är tråkigt skrivna, utan finess, och jag misstänker starkt att Bharucha inte har tillräckligt med kunskap om tryckteknik för att förklara det på ett intressant och klargörande sätt (liksom jag, jag kan bara förstå delar av det som beskrivs). När det gäller de biografiska texterna kan man läsa samma saker på andra ställen, i intervjuer o dyl med Corben. Det är trevligt att ha informationen samlad på ett ställe här, men i det stora hela är det en bok skriven mer av en fan och en som vill hylla Corben än av en som vill göra ett bra journalistiskt jobb.

Sen har vi bilderna som är en än viktigare del av boken. Jag har som sagt mycket av Corben sen förut, så jag kände igen de flesta av omslagen och oljemålningarna som finns med här (mestadels från de senare utgivna Richard Corben’s Art Book Volume 1-2). Men med det sagt är det ett bra urval här, och precis som med serierna är det Corben gjort på senare tid inte lika intressant så det faktum att de senaste 30 åren inte täcks av boken gör faktiskt inte så mycket. Sen är det förstås så att jag föredrar hans illustrationer när han inte gör regelrätta oljemålningar utan istället tecknar på sitt eget sätt och med sin egen teknik; de illustrationerna har ännu roligare färger att titta på.

Ett av Corbens mer kända omslag

Ett av Corbens mer kända omslag

Och slutligen, serierna. Vad gäller hans mest spektakulärt illustrerade serier som Den och New Tales of the Arabian Nights finns mycket lite med här, endast någon enstaka sida. Däremot finns det gott om hans allra tidigaste svartvita serier, som hans först publicerade serie Monsters Rule från 1968 som finns med i sin helhet (alla åtta sidorna). För mig är det nästan perfekt eftersom det är serier jag inte har förut, men för den som aldrig läst någonting av Corben förut blir serieinslagen lite missvisande: Fullständiga (korta) svartvita serier i en måhända lovande men inte precis polerad stil, blandat med enstaka färgsidor som är helt lösryckta ur sitt sammanhang…

Flights Into Fantasy - Mosnters Rule

Jag skulle väl sammanfattningsvis säga att för mig som en inbiten Corben-fan (det var ändå hans korta serie Cidopey som fick mig att på allvar börja läsa alternativa serier) är det här en bok jag definitivt ville ha, och värd de $74 som den kostade mig. För den som är intresserad av Corben men inte riktigt lika inbiten är den definitivt mer tveksam. Det finns intressanta fakta i texterna och likaså bland illustrationerna/serierna, men den är inte värd att spendera alltför mycket tid o pengar på att leta upp. För serier, leta istället upp de tre samlingarna med hans underground-serier som gavs ut av Catalan på 80-talet för hans tidiga alster, och New Tales of the Arabian Nights eller Den för hans något senare (den sistnämnda finns att köpa på svenska). Tro mig, det är väl spenderad tid!

Sasquatchattack

Postat den

När jag råkade ramla över en gammal miniserie med namnet Bigfoot var det inte med tanken att jag skulle skriva något om den som jag började läsa den; det var det faktum att min gamla favorit Richard Corben stod för teckningarna som lockade. Inte för att hans serier de senaste decennierna varit så himla upphetsade men nu har jag en gång för alla fastnat för honom. Steve Niles, manusförfattaren, har jag bara läst 30 Days of Night av tidigare, en serie med en riktigt bra grundidé med ett acceptablet genomförande. Men när jag av en ren slump samma dag jag läste miniserien också köpte det senaste Fantomen-numret för att läsa det nya avsnittet av De utvalda (senaste jag köpte Fantomen var när De Utvalda debuterade förra året; innan dess var det många år sedan) och upptäckte att huvudserien hade samma huvudperson, dvs Bigfoot/Sasquatch, och dessutom samma titel, så kunde jag inte undgå att göra en jämförelse 🙂

Först det amerikanska bidraget: Bigfoot är en fruktansvärt enkel historia om fyra delar. 1973 blir den lilla pojken Billy vittne när hans föräldrar slits i stycken av en Bigfoot som tränger sig in i deras semesterstuga. Sheriffens utredning är medvetet inkompetent för att skydda hemligheten med Bigfoot, och när handlingen sedan hoppar fram till 2004 får vi se att den nu vuxne Billy fortfarande inte kommit över traumat. Han bestämmer sig för att äntligen hämnas, och ger sig tillbaka till området där olyckan hände. Efter en konfrontation med sheriffen bestämmer sig densamme för att nu får det vara nog med hemlighetsmakeriet och tillsammans bestämmer de sig för att göra slut på hotet.

Enda sättet att läsa Bigfoot är att helt stänga av sitt kritiska läscentrum. Plotten har enorma hål (Bigfoot dödar människor en masse serien igenom utan minsta tanke på hemlighetsfullhet; med den här takten borde det totala antalet dödsoffer sedan 1973, för att inte tala om innan, vara runt 100,000, och då har jag räknat lågt) och är ungefär lika sofistikerad som den första Terminator-filmen. Ont monster dödar hämningslöst, goda (nåja) människor försöker döda monster. Vad övrigt är, är tystnad.

Nej Billy, pappa är inte i grottan

Men jag hade inte tråkigt medan jag läste. De fyra numren var snabbt över, och Corben är bra på den här typen av action. Tyvärr är det inte han själv som står för färgläggningen men jag har sedan länge slutat hoppas på att han ska återuppta den. Bigfoot är en liten bagatell om ett stort monster, kort sagt.

Det svenska bidraget (eller vad man ska kalla det, beställt som det är för den svenska marknaden men skapat av manusförfattaren Falco Pellerin och tecknat av Joan Boix) har en betydligt mer traditionell skildring av Bigfoot. Här är det det skygga monstret som gäller; visserligen en smula farligt men mer när hen är tvungen att försvara sig när omvärlden tränger sig på istället för av egen fri vilja. Handlingen är lika minimal som i den tidigare serien; här är det en fullständigt ospännande intrig där ett elakt storbolag vill tillskansa sig mineralrättigheterna för området (planen de har är löjeväckande och ologisk, så luckorna är ungefär lika stora här med). Att idén i första hand varit att tussa ihop Fantomen och Bigfoot och att man först efter det ansträngt sig för att komma på en anledning till att det ska ske är rätt uppenbart 😉

Om Pellerins manus är dåligt kan jag inte påstå att Boix teckningar är bättre. De är extremt platta och könlösa, och jag hade tröttnat på Fantomens orörligt småtvära mun tecknat som ett surt streck redan efter de inledande sidorna. Färgläggningen är fortfarande lika hopplös (se mitt tidigare inlägg + vidhängande kommentarer) men det är ju tyvärr inte längre någon överraskning.

Fantomen må ha tusen ögon och öron, men han har bara ett ansiktsuttryck

Så i mitt statistiskt inte helt signifikanta urval om två stycken moderna serier om Bigfoot verkar det som om figuren inte uppmuntrar till serie-stordåd. Det är kanske som med varulvar att det är en monster-typ som är svår att få intressant (själv tycker jag varulvar borde vara lättare att skildra på ett läsvärt sätt, men tji får jag oftast där med).

PS. Jag väntar med en recension av De Utvalda tills jag har läst nästa episod också, som kommer i följande Fantomen-nummer. DS.

PPS. Om man tar lite äldre serier så finns förstås Robert Crumbs klassiska serie om Bigfoot (definitivt en hon); den är onekligen betydligt bättre än både dagens serier, så kanske är inte Bigfoot helt hopplös som motiv. Fast det är klart, Crumbs serie är ju så typisk Crumb att den knappast fungerar som mönster för fler serier av asamma typ… DS.

Mini-recensioner: Creepy Presents Richard Corben

Postat den

Jag ser på min hög med serier jag tänkt skriva om men ännu inte hunnit, och den börjar bli lite väl hög. Därför tänkte jag beta av den m h a lite korta snabb-recensioner, åtminstone de serier där det passar sig. Så lite kortare inlägg, men det kompenseras av att det blir fler 🙂

Först ut: Creepy Presents Richard Corben, en nyutgiven bok som samlar alla serier från Warrens legendariska skräcktidningar Creepy & Eerie där Corben stod för teckningarna.

För den som inte vet vad Creepy & Eerie var för tidningar så startades de på 60-talet i magasinformat och undgick därmed censurreglerna som gällde för vanliga serietidningar. Därmed kunde de gotta sig i skräck av den typ som EC gjort tidigare, men också sprinkla med ännu mer grafiska detaljer (inklusive ett visst mått av nakenhet) eftersom tiden var mer tillåtande. Artister som Bernie Wrightson, Esteban Maroto, Frank Frazetta stod för det grafiska och tillsammans med manusförfattare som Archie Goodwin var det riktigt bra skräckserier som blev resultatet (enligt mig betydligt bättre än ECs).

På 70-talet anslöt sig också Richard Corben till skaran; tyvärr oftast med andra än han själv som manusförfattare, och inte de bästa i Warren-stallet heller. Så det är för teckningarna de här serierna har blivit berömda, medan manusen varierar från usla till någorlunda OK (men det ska sägas att jag tycker skräckserier à 7-8 sidor med ”oväntade” slut är en trist genre i sig, så ta min kritik med en nypa salt).

Corben har länge varit en av mina favoriter; det som jag gillar mest med honom i hans serier från 70-80-talet är hans färgläggning. Han hade en egen teknik som enligt uppgift gör det svårt att återtrycka hans serier om man inte har kvar tryckplåtarna (han jobbade direkt på de färgseparerade plåtarna), och därför har de tidigare återutgivningarna av de här serierna sett sådär ut. Men den här gången har Dark Horse lagt ner mer krut på restaurationerna och det syns: När jag jämför serierna här med de i Heavy Metals utgåva för några år sedan (som dessutom bara innehöll ett urval av Warren-serierna istället för som här allting från Creepy & Eerie) så ser det mycket bättre ut nu. Inte alltid perfekt, men antagligen så bra det någonsin kommer att vara.

Visst har han en fantastisk förmåga att teckna så det ser tredimensionellt ut (kom ihåg att det här gjordes innan det fanns datorer med Photoshop och andra hjälpmedel) men det jag fascineras av är hans färgval; hans palett är ovanlig både i vilka färger han använder och hur de används. Det är starka, mättade, ibland nästan grälla färger, men det ser ändå helt förunderligt välanpassat ut. När han lyckas vill säga; de sista decennierna har han övergått till andra färger som gör hans serier mycket tråkigare, för att inte tala om att de ofta är färglagda av andra än av honom själv. Det är oerhört sorgligt egentligen, med en artist som kan göra någonting som ingen annan kan och som plötsligt slutar med det 😦 Att anatomin ibland svajar rejält har jag mer överseende mer; det är inte det som är poängen med Corben.

Hursomhelst, den här boken är ganska billig med tanke på vad man får för den och den är ett givet köp för den som tycker om Corben alternativt de som tycker om skräck à la Warren (på svenska publicerades Warrens serier i tidningen Chock, för den som kommer ihåg den). Om man är mer osäker i frågan ska man absolut först läsa de två första delarna i hans serie om Den, eller New Tales of the Arabian Night som han gjorde tillsammans med Jan Strnad; de visar upp honom från hans allra bästa sida.

PS. En fånig miss från Dark Horse: Den här boken innehåller precis som utlovats alla Corbens serier från Creepy & Eerie. Men Corben gjorde också en handfull serier i Warrens Vampirella-tidning och de saknas i boken. Några (alla?) av dem finns med i den tidigare nämnda Heavy Metal-samlingen, men det hade varit skönt om den här boken helt kunnat ersätta den äldre. Men nu får båda två samsas i bokhyllan… DS.

Inte alltför illa: Corben tecknar Starr

Postat den

Ett litet ”jippi” blir det idag; jag har precis läst Daniel Wray (manus) och Richard Corbens (teckningar) serie Starr the Slayer, och konstaterat att Corbens teckningar inte är så dumma!

Jag har skrivit om Corben förut, där jag beklagat att hans Marvel- och DC-serier sett så förbenat trista ut jämfört med hans tidigare mästerverk som Den och The Last Voyages of Sindbad. Men som den envisa fan jag är köpte jag trots det Corbens senaste alster hos Marvel, en ny version av deras gamle hjälte Starr the Slayer kallad A Starr Is Born, och baske mig om inte teckningar ser bra mycket bättre ut än de gjort på många år. Det är en kombination av att manuset ger Corben möjlighet att teckna det han är bra på (dvs män & kvinnor med löjligt överdriva kroppar), och att Corben överlåter åt färgen att frambringa den 3-dimensionella känslan. Tyvärr är det inte Corben själv som färglagt, men Jose Villarrubia har uppenbarligen läst Corbens äldre serier och vet vad som passar.

Manuset är inte så mycket att skryta med om sanningen ska fram; det är en enkel barbar-historia med tvisten att Starr egentligen är en romanhjälte, men när den onde trollkarlenTrull  i böckerna inser vad som pågår trollar han författaren över från sin värld till Starrs, för att där tvingas skriva handlingen som Trull vill ha den. Hela historien är berättad som en skämtsam historia med stora delar an handling på rim (en trubadur sjunger en sång om Starrs hjältedåd i ramhandlingen), och ärligt talat blir rimmandet lika tröttsamt som trubaduren i Groo. Efter första numret hoppades jag att trubaduren skulle försvinna men tyvärr, han finns med i alla fyra numren 😦 Ett litet plus för att han lyckas rimma castle med asshole, dock.

Inget stordåd och med ett manus som hade varit lagom till en mycket kortare historia var jag ändå mycket nöjd efter att ha läst A Starr Is Born: Att se Corben i något som minner om fornstora dar gjorde mig glad 🙂

Tes bekräftad igen: Corben Does Lovecraft

Postat den

Jag skrev förut om hur jag mycket jag uppskattar Richard Corben, eller snarare hur mycket jag gillar de serier han gjorde innan han slutade anstränga sig. Hoppet är det sista som överger människan, så jag köpte hans senaste bok utgiven på Marvel: Haunt of Horror, med serier baserade på texter av H P Lovecraft.

För att börja med det positiva så är det inte de gamla vanliga Lovecraft-historierna som har använts; merparten baserar sig istället på korta dikter och textfragment som Corben gör (mycket) fria tolkningar av. Ibland är det lite för mycket av chock-slut à la EC, men de allra flesta är inte alls så dumma, som tolkningar betraktade. Dessutom finns original-texterna med för den som vill läsa dem och jämföra, och det gillade jag, framförallt för dikterna.

Men sen är det tyvärr så att det inte går att jämföra teckningarna här med Corben när han var som bäst. Jag har ingenting emot svart-vitt, som serierna här är gjorda i, men när jag vet hur bra Corben en gång i tiden var på att hantera färg känns det ändå sorgligt att se. Och det är inte ens lika bra som hans tidigare svart-vita serier; de hade en särprägel som helt saknas här, där teckningarna visserligen är kompetenta med utan charm. Jämfört med hans tidiga underground-serier där han också gjorde några Lovecraft-tolkningar är det här klart sämre.

Alltså, undvik. Inte för att jag kommer lyssna på det rådet själv nästa gång jag ser en ny Corben: Jag kommer näppeligen lyckas undvika att köpa den då heller…