Det har tagit lång tid och kostat alldeles för mycket pengar mot slutet, men när jag tidigare i veckan knatade till Stockholm Science Fiction-antikvariat och köpte Richard Corben’s Funny Book så betydde det att jag nu till slut har alla böcker på engelska av Corben som samlar ihop serierna han gjorde på 1900-talet (jag har det mesta av det han gjorde senare också, men inte riktigt allt eftersom det finns en hel del mindre bra saker han tecknade för de stora förlagen under de åren). Och precis som när de gäller de två volymer som jag skaffade innan den här, dvs The Odd Comic World of Richard Corben & Flights Into Fantasy, så innehåller boken mestadels saker som jag redan har i ett eller annat format 😉
Från ”Lame Lem’s Love”, en av de (alltför få) färgsidorna i boken; på svenska i Epix 1/85
Men riktigt allt har jag inte läst innan. Ny för mig i den här var Flys, en kort liten skräckis med ironisk twist, en genre som är väl representerad bland Corben-serier vad gäller de här åren (boken utkom 1976). De är oftast småcharmiga, och detsamma gäller Flys, men sällan mer än så. Det intressantaste i den här boken, för en som jag som har sett det mesta förut, är istället:
The Beast of Wolfton I sin ursprungliga svartvita version. Jag tror att det här är den första serien av Corben som översattes till svenska, i Epix 2-4/84, men det var i den senare färglagda versionen. Förvisso en alldeles utmärkt färgläggning av det plattare slaget, alltså inte i Corbens mer tredimensionella stil i serier som Den, som man också kan hitta i samlingar som Werewolf och i tidningen Heavy Metal, men eftersom jag inte har tidningen som den ursprungligen publicerades i så är jag glad att se den här. Jag föredrar nog färgversionen själv, men Corbens svartvita teckningar med sina tunga linjer är inte dumma alls.
Det finns några andra serier här, som Kittens for Christian & Cidopey (Epix 7/84), som ursprungligen publicerades i färg, men som här är i svartvitt. Eftersom de liksom Wolfton-serien har en platt färgläggning är de svartvita sidor närmast att likna vid att se originalen, så det är också intressant. Några andra serier som är i svartvitt här, som For the Love of a Dragon (Epix 7/85) och de första 16 sidorna från Den, är ursprungligen färgserier där Corbens mer avancerade färgläggning användes, så de ser trista ut i den här tappningen.
Och slutligen, apropå Den, så finns här också efter de 16 svartvita sidorna de följande 8 som här publicerades för första gången, och i en alldeles underbar färgläggning. Det här är första gången jag sett dem tryckta på ett bra tjockt matt papper, och de ser bättre ut än i alla andra versioner jag sett. Skillnaden är subtil, men separationen mellan färgytorna är mer distinkta och pappret ger det hela en varmare ton. Jag skulle verkligen önska att hela serien funnits presenterad på det här sättet, men så kommer nog aldrig att ske, med tanke på avsaknaden av ursprungliga tryckplåtar, kommersiella avväganden, med mera
Richard Corben’s Funny Book är inte på något sätt den bästa samlingen av tidiga Corben-serier som finns; om man letar efter sånt är Catalans Corben-samlingar Underground, Underground 2, Rowlf/Underground 3 och Werewolf de man ska leta upp eftersom de innehåller i princip alla hans bästa serier från epoken (om än med någon enstaka omtecknad ruta för att dölja manliga könsorgan). Men som sagt är jag själv mycket glad att ha hittat den här boken, och om någon av en slump inte läst mycket och ramlar över den billigt så köp den, det finns några riktigt bra serier här 🙂
En av mina favoriter från boken, ”When Dreams Collide”, om en bigott präst och en ung hippie som båda somnat på en buss varpå deras respektive drömmar interagerar (på svenska i Pox Special 3/85)
Kan köpas bl.a. här:
Ha, om jag det visste; jag vet bara att den inte finns till salu på Science Fiction-antikvariatet längre 😬
Det är på pricken 50 år sedan Richard Corbens mest kända karaktär Den dök upp i serierutorna, så det passar alldeles förträffligt att serien nu finns tillgänglig på engelska igen efter att det gått nästan 40 år sedan den senaste utgåvan sågs till. Boken ifråga är den andra i vad som är tänkt att bli ett Richard Corben-bibliotek som förlaget Dark Horse står bakom; den första boken, Murky World, skrev jag om när den kom ut i våras, och jag räknar med att ta upp framtida volymer allteftersom.
Så för den som aldrig läst Den – Neverwhere, vad är det för en slags serie?
Den är en fantasyserie med tydliga inslag från författare som Edgar Rice Burroughs (närmare bestämt hans John Carter-böcker), Robert Howard (Conan), och små duttar av HP Lovecraft. Med andra ord, handlingen i stort är förglömlig: Huvudperson befinner sig plötslig i ett okänt land och i en ny kropp (en välutrustad sådan, både för hjältedåd och annat), och blir omedelbart inblandad i onda människors intriger för att ta över världen. Finns det en vacker kvinna som han måste rädda på vägen? Finns det en lika vacker men ond kvinna som måste stoppas? Om någon tror att svaret är Nej på någon av frågorna rekommenderar jag att läsa lite Burroughs/Howard för att vänja sig vid genren.
Vad gäller detaljerna i handlingen finns det bättre saker, som den drömska stämningen serien igenom; hur mycket action som än syns på sidorna finns det hela tiden en underton av att det vi ser kanske ändå inte är på riktigt. Den själv är serien igenom mestadels en löjligt kompetent och självsäker hjälte men som då och då anfäktas av tvivel om huruvida världen och hans egen kropp verkligen är möjliga. Jag gillar också just de där små inslagen av Lovecraft som krydda; formlösa och oförståeliga monster passar bra ihop med den där drömlika stämningen.
Men med det sagt så är det inte för sina manus Corben är känd utan för sina teckningar, och den här boken är en fullkomlig orgie vad gäller färger och teckningstekniker. Serien publicerades i olika tidningar som en följetong, och de tidningarna använde mycket olika teknologier vad gällde trycket. Corben hade mångårig erfarenhet från tryckeribranschen och anpassade därför serien efter de möjligheter som bjöds, och därför ser serien så varierad ut. Det finns sekvenser med gammaldags standardfärgläggning, det finns sekvenser där Corben rakt upp och ner målade sidorna, men framför allt är huvuddelen av serien färglagd med Corbens egenutvecklade teknik där han tecknade i gråskala, men sen direkt manipulerade tryckplåtarna för färgseparationerna för att få de toner han ville ha. Lägg därtill fotoreferenser, diverse collage, och ett sinne för starka färger som ingen annan, och resultatet blir en serie som i mitt tycke ser fantastisk ut, med färger som strålar från sidan.
Idag finns det digitala hjälpmedel för att åstadkomma liknande effekter, men förutom att Corben gjorde sin serie helt utan sån hjälp är det för min del hans val av färger och sidkompositioner som gör serien så speciell. Serien ser inte riktigt lika unik ut längre vid en första anblick tack vare datorernas (läs Photoshops) intåg , men när man väl läser den så märker man att det ligger en mycket säregen estetik bakom. Den estetiken gäller inte bara färgerna, utan också kropparna som Corben tecknar. Ingen av huvudpersonerna är vad jag skulle säga klassiskt vacker, utan istället ser de ut som något uppsnofsade versioner av Venusfiguriner: Kvinnorna är extremt kurviga, medan männen, som huvudpersonen Den, har närmast övernaturligt stora muskler, smala höfter, och gigantiska snoppar. Standardklädseln är ingen klädsel, eller på sin höjd en mantel, och det är uppfriskande att se hur Corbens människor inte poserar på sidorna för att visa upp sig för läsaren. Istället rör de sig på ett helt naturligt sätt utan att bekymras av sin nakenhet, vilket också gör att männens nakenhet är precis lika ofta skildrad, inklusive kön, som kvinnorna, till skillnad mot många andra serier i genren där kvinnornas nakenhet uppenbart är till för att vara kittlande för den (troligen) manliga läsaren. Sex? Japp, ofta och relativt detaljerat, för ser man ut som människorna gör här, dvs som närmast sinnebilden av fertilitet, så går det inte att undvika.
För den som aldrig läst Corben, eller för de som enbart de serier han gjort för de stora förlagen som DC/Marvel/Dark Horse (alla hans serier för de stora förlagen gjordes långt efter att Den inte längre fanns i tryck) rekommenderar jag att man kollar in så många av hans seriesidor från Den och hans andra tidiga serier man kan. Förhoppningsvis gillar man det, och nu finns alltså äntligen den här serien att köpa igen, och fler volymer kommer. Och om det inte varit tydligt förut så säger jag det igen: Det här är den boken man ska skaffa, medan den tidigare tillgängliga, Murky World, mer är till för de som jag som vill läsa allt av Corben och är nyfiken på hur hans sista serie såg ut.
Och nu, efter att ha skrivit om serien, tänker jag spendera resten av inlägget med att skriva om det som kanske är det som uppmärksammats allra mest på nätet apropå den här boken: Det restaureringsjobb som José Villarrubia stått för.
Villarrubia har själv färglagt många serier för alla möjliga förlag, och han har även arbetat en del med att just restaurera färgläggningen för äldre serier i nyutgåvor (som exempelvis samlingen av Corbens Creepy-serier som jag skrivit om förut). För den som är intresserad av sånt kan man följa honom på Facebook där han då och då diskuterar de val man måste göra med tanke på val av papper, hur den ursprungliga färgläggaren påverkades av den dåtida tekniken, med mera. Han har där också gjort en mängd inlägg om just den här boken som varit ovanligt besvärlig att göra rättvisa. Skälet till det är många, till exempel:
Färgläggningen har som sagt gjorts på väldigt olika sätt, beroende på experimentlusta och tillgänglig tryckteknik.
Formatet på tidningarna var olika, vilket gör att kvoten höjd/bredd på sidorna varierar.
Textningen är huvudsakligen skrivmaskinstextad, med sisådär anpassning av texten i textrutor, och ibland med text inlagd rakt över teckningarna.
Följetongsformatet gjorde att Corben då och då la in sammanfattningar i texten som inte behövs när man läser den i en samlingsvolym.
Den redan nämnda speciella teknik Corben oftast använde sig av vad gäller färgerna gör att det inte finns några färdiga tryckplåtar eller färglagda sidor.
Här är ett exempel på vad bättre tryck och scanning innebär, där den första bilden är från en äldre utgåva (inte så bra inscannad, men rättvisande vad gäller detaljrikedom i de mörka partierna) och den andra från den nya boken. Notera hur detaljer i bakgrunden, som personens ansiktskonturer, går att urskilja i den nya men inte i den gamla:
Allt sammantaget betyder det här att det i praktiken är omöjligt att göra en definitiv utgåva som alla är överens om är ”korrekt”; valen som man måste göra kommer garanterat göra en del läsare lyckliga, en del upprörda. Jag tycker att Villarrubia huvudsakligen har valt rätt: Han premierar att göra en bok som är så bra som möjligt för en läsare snarare än en bok som är så bra som möjligt för en fanatisk Corben-diggare. Det betyder följande:
Sidorna har vid behov justerats så att höjd/bredd är genomgående samma. Ingenting har ritats till eller tagits bort så vitt jag kan se, utan det har gått att lösa med försiktiga justeringar av enstaka rutor/teckningars position.
Serien har helt textats om.
De sammanfattningar av handlingen som då och då dök upp eftersom den publicerades som en följetong har tagits bort.
Den speciella färgläggningen har återskapats via de gråtonade originalteckningarna som scannats in i dator för att sedan manuellt skapa färger som ligger så nära de som Villarrubia anser var Corbens avsikt.
Jag förstår som sagt att man gjort de val man gjort, och jag tycker att syftet är gott. Men det innebär inte att genomförandet nödvändigtvis är lyckat, så nu tänkte jag nörda ner mig i hur jag tycker resultatet av 1-4 blivit 🙂
1: Det här är den enklaste justeringen som gjorts och den som jag har absolut noll att invända mot. Det är i det närmaste omärkligt och jag är inte säker på om jag skulle märkt det om inte Villarrubia påpekat det. Betyg: 👍
2: Här blir det knepigare. Den nya textningen är inte dum, och den gamla var som sagt ibland slarvig och eftersom den var à la skrivmaskin var den inte heller personlig. Problemet är istället att på de ställen där originalet har texten direkt inlagd i bilden har den nya texten istället lagts in i nya textplattor. Ibland gör det inte så mycket när texten ifråga finns i en yta med en enhetlig färg, men i andra fall täcks en del av Corbens teckningar över av den nya plattan. Man kan se hur det ser ut när texten ligger på en enfärgad yta i exemplet ovan med bakgrundsdetaljer där texten är svår att läsa i den gamla men inte i den nya, och här kan man se hur den första bilden i inlägget såg ut i den gamla; notera texten i den nedre vänstra delen på sidan (och för den delen, hur den gamla textningen inte är så snyggt inpassad i textbubblorna):
Det kan vara så enkelt att originaltextningen finns med i de faktiska originalen, och i så fall skulle man antingen behövt behålla originalets textning på just dessa sidor, eller tvingats försöka återskapa Corbens teckningar under texten. Det är inte så många sidor som påverkas, men likafullt är lösningen man valde, dvs en ny textning, en kompromiss. Jag misstänker att den ursprungliga textningen skulle kunnat vara en nackdel för nya läsare med tanke på hur primitiv den är, så valet här är precis som i punkt 1 ett val för att göra boken mer attraktiv för nya läsare.
3. Igen handlar det om att tillfredsställa de läsare som vill läsa en bra serie, istället för att försöka göra en definitiv utgåva för samlare. För flytet i läsningen är den här förändringen bra, för några av de här sammanfattningarna är verkligen enbart en uppräkning av vad som man just läst. Men i ett fall är jag mer tveksam till att man tagit bort text för texten ifråga ser jag mer som en inre monolog hos Den om vad som hänt honom, snarare än en sammanfattning för läsaren. Om jag hade fått råda skulle jag behållit just den här texten, även om jag hållit med om att ta bort de andra. Det kan också vara så att punkt 2 spökar eftersom just den här sammanfattningen också upptar en stor del av teckningen på sidan ifråga, så en textplatta skulle ha täckt över en avsevärd del av sidan → det hade inte sett så snyggt ut. Här är sidan ifråga; ledsen att texten är så svårläst i den gamla utgåvan men det är som sagt ett generellt problem med den:
4. Det här är den klart knepigaste punkten. På det hela taget har Villarrubia gjort ett fantastiskt arbete, med ett resultat som verkligen ser ut som Corbens färger. Dessutom har jobbet han lagt ner betalat sig på andra sätt, som det redan nämnda faktumet att man nu kan se detaljer som inte förut gick att se. Corben var själv missnöjd med trycket i tidigare utgåvor som ibland vara alltför grällt, ibland alltför mättat, men här ser färgerna mycket mer konsekventa ut. Så på dem kan jag inte klaga.
Men däremot är jag inte helt nöjd med skärpan i boken. Alltför ofta ser framför allt svarta linjer lite suddiga ut medan färgerna håller sig som de ska. För min del känns det som om någonting i tekniken som använts för färgläggningen gått fel, och det handlar inte om trycket i boken. För det finns en sekvens i boken som helt saknar det här problemet , och det är den nämnda sekvensen där Corben inte använde sin speciella teknik utan istället målade sidorna. Här, där det alltså inte behövts någon restaurering av färgerna utan man istället helt enkelt kunnat scanna av originalen, med färger och allt, är de svarta linjerna knivskarpa.
Det är svårt att visa ett bra exempel på det här i ett digitalt medium, men jag ska göra ett försök. Här är samma sida från den gamla och sen den nya. Båda är inscannade i hög upplösning av mig själv (de övriga exemplen från gamla utgåvor i inlägget är tagna från en inscanning jag hittat på nätet eftersom min gamla utgåva är svår att scanna så jag vill helst göra det så lite som möjligt), och om ni klickar på respektive bild får ni upp den högupplösta versionen. Oskärpan kan man se i tillexempel ljudeffekten ”WHUD!” men hela sidan ger ett mjukt/soft intryck. Att det inte är något problem hos tryckeriet med det svarta i sig kan man se på den nya textningen; den är knivskarp albumet igenom:
Den nämnda suddigheten är kanske inte ett stort problem för andra. Jag vet med mig att jag är väldigt kitslig/känslig när det gäller skärpa i trycket och det är säkert så att många inte alls reagerar över det här, men för de som liknar mig så är det här alltså det enda otvetydigt negativa med boken. Men en nypa salt ska nog kritiken tas med 🙂
Sammanfattningsvis är det otroligt kul att Den – Neverwhere äntligen finns tillgänglig på engelska igen. Jag kan inte påstå att den här utgåvan på alla sätt är bättre än de äldre; en del saker är tveklöst bättre, som detaljer i mörka partier och trycket, en del saker ser annorlunda ut, på gott och ont, som textningen. För mig var det här ett givet köp, men om man redan har en tidigare utgåva är det inte säkert att man behöver den här också. Jag tycker att den är värd det, med stor marginal, men det är jag det! 😉
Det är lite sorgligt att skriva om den här boken eftersom det är den sista längre serien som Richard Corben, en av mina allra största favoriter vad gäller teckningar, gjorde innan sin död. Men det finns saker som är bra också, som att utgåvan i sig är mycket kärleksfullt gjord, och att den bara är den första i en planerad återutgivning av Corbens längre serier på förlaget Dark Horse. Dessutom är det för första gången på länge en serie som Corben både skrev och tecknade, och därtill i färg; Corbens färgläggning är det jag tycker allra bäst om med honom och därför är det väldigt kul att han här för ovanlighets skull själv står för den, tillsammans med sin dotter Beth Corben (de senaste decennierna har han tecknat i svartvitt eller med andra färgläggare).
Så teoretiskt sett är det här en serie som borde visa Corben från hans allra bästa sida. Nu är det tyvärr inte så för Murky World känns osammanhängande och inte på ett bra sätt, som till exempel Corbens drömliknande stora klassiker Den, utan mer som en inte så lyckad pikareskroman som följer huvudpersonen Tugat när han möter en lång rad av besynnerliga människor/varelser. Det är för odramatiskt för att bli spännande, och inte tillräckligt charmig/komisk för att roa. Manuset är inte akut dåligt, bara oengagerat. För den som kan sina fantasyklassiker påminner Murky World en hel del om böcker som Jack Vances The Dying Earth med korta, löst sammanhängande historier berättade på ett småironiskt sätt om hjältar, trollkarlar, och allsköns monster, men tyvärr saknas Vances underfundighet och suveräna stilistiska förmåga.
Om teckningarna vore lika bra som Corben när han är som bäst skulle det räcka för mig, men även om de är bättre än manuset saknas det där lilla extra. Det ser ut som typiska Corben-färger, inklusive hur färgerna närmast skulpterar fram kropparna, som på följande sida:
Men jag saknar de mer vildsinta färgerna och färgvariationerna från äldre Corben-serier. Om man till exempel tittar på bakgrunderna på sidan ovanför så är de väldigt likartade, i det närmaste identiska, och jag misstänker att färgläggning är gjord på dator eftersom toningarna är för perfekta. När Corben färglade på sitt mycket tidsödande sätt på 70-talet, innan datorerna, så fanns det mycket mer liv i dem. Samma känsla fanns också i de serier som han färgglade på mer traditionellt sätt, med platta färger, och jag älskade det.
Att anatomin ibland ser ännu besynnerlig ut än den brukar göra när Corben tecknar gör mig mindre; att Corbens människor kan se så konstiga ut är en del av charmen hos honom, och det bidrar också till att göra hans icke-mänskliga varelser ännu intressantare att titta på 🙂
Med ett halvhjärtat manus och teckningar som jag gillar men som inte är så bra som jag skulle önskat är det svårt att rekommendera Murky World till de som inte redan är förtjusta i Corben och som (liksom jag) vill läsa i princip allt han gjort. Hans teckningar liknar ingenting annat, och som svagt är jag svag för dem så jag är genuint glad att den här boken kom ut på engelska (den har funnits på franska ett tag), men för de inte redan frälsta rekommenderar jag absolut att man väntar på nästa volym från Dark Horse i deras Corben-bibliotek: Den, i en mycket välförtjänt och välbehövlig nyrestaurering vad gäller seriens utseende. Den/Den ser jag fram mot!
Varför onödigt? Jag har i princip allting i den här boken redan, på ett eller annat sätt som andra samlingar, enstaka tidningar, svenska översättningar. Och eftersom jag egentligen bara skaffar böcker för deras läsvärde för mig och inte bekymrar mig om att vara komplettist eller samlare så är det här någonting jag inte borde köpt.
Varför efterlängtat? Jag är oerhört förtjust i Richard Corbens 70-talsserier, som hans tidiga underground-serier och de något senare längre fantasy-serierna. Jag gillar hans egna manus som har mycket av både styrkorna och svagheterna hos amerikansk underground, med en särpräglad egen touch eftersom Corben är mer intresserad av science fiction/fantasy än de flesta andra serieskaparna som arbetade med undergroundserier. Men det är förstås teckningarna som är det viktigaste, och där kommer det där med efterlängtat in. För det saknas en riktigt bra samlad utgåva av Corbens serier från den här tiden. Vad som finns är enstaka böcker som den här från 1977 och andra liknande saker, och de senare utgåvor som setts till har tveksam kvalité på reproduktionerna. Den bästa utgåvan är nog förlaget Catalans tre böcker som samlar mycket av just undergroundserierna, men där finns istället några censurerade rutor med manliga könsorgan, och som de som läst Corben nog vet är det en ibland väldigt, hm, central del av serierna 😉
Så därför får jag göra som jag hittills gjort, dvs försöka skaffa in de böcker och tidningar som ändå finns, i en långsam uppgradering till de bästa återgivningarna jag kan hoppas på. Just den här boken har ett ganska grovt papper men bra återgivning generellt sett, även om färgserierna skulle kunnat tjäna på ett lite blankare papper. Höjdpunkten i boken för min del är den avslutande Going Home, en utmärkt melankolisk sf-serie om åtta sidor som jag inte hade på engelska förut, men däremot i en finfin svensk version i 6/85 (Epix tryck- och papperskvalité varierade våldsamt, men lyckligtvis var det här numret ett av de få med exemplariskt utförande):
För de som liksom jag gillar Corben och har läst en del av honom redan kan jag nämna att bland övriga serier i boken finns bland annat Mangle, Robot Mangler (där uppgraderingen för min del består av ett tidigare censurerat organ som jag nu kan beskåda i all dess prakt) och den utmärkta Cidopey (som också finns i fin svensk utgåva i Epix 7/84). För de som inte läst Corben tidigare men som är intresserade av att se hans undergroundserier är det här en förträfflig samling, men sorgligt nog både dyr och knepig att få tag på, vilket gäller i allmänhet för hans tidigaste serier. Hans nyare serier, på förlag som DC/Marvel/Dark Horse, kan vara småtrevliga men når inte alls upp till samma höga standard, tyvärr. Så den bästa rekommendationen är nog att göra som jag: Börja med det som går lätt att få tag på (de tidigare nämnda Epix-numren + 1/85, 4/85), och sen blir det till att gneta på!
Stämningsfull introduktion av huvudpersonen själv: Hellboy
Att vara sjuk och måsta stanna hemma är inte roligt, men det ger iallafall tid att läsa en del (om man inte är för sjuk förstås). Själv har jag spenderat en dag eller två med att äntligen läsa alla serier med Hellboy, Mike Mignolas halvdemon/halvmänniska, en serie med snart 25 år på nacken. I början både skriven och tecknad av Mignola själv, men senare år har oftast sett andra tecknare som anpassat Mignolas manus. Plus, förstås, två relativt framgångsrika Hollywood-spektakel har serien också knoppat av 🙂
För den som inte vet någonting om Hellboy är serien inte så svår att förklara: Nazistiska ockultister försökte under andra världskriget frambesvärja en mäktig demon för att krossa sina fiender, men istället dyker Hellboy upp, en liten pojke med en mänsklig mor och en satanisk far. Dessutom står diverse omen som spön i backen: Hellboy kommer bli kung i helvetet / Hellboy kommer förstöra världen / Hellboys högra hand (en maskin/klubbliknande tingest) är en rest från mäktiga varelser innan Gud skapade Jorden / …
Men det är inte Hellboy det minsta intresserad av; istället bejakar han sin mänskliga sida och jobbar på BPRD (USAs Bureau for Paranormal Research and Defense) med att spåra upp och tillintetgöra monster, spöken, demoner, och annat ondsint oknytt. Fast det betyder förstås inte att spådomarna om Hellboys framtid upphör att gälla…
Setupen är det inget fel på i mitt tycke, en bra Monster of the Week-serie med en större arc i bakgrunden är någonting som definitivt kan passa mig bra. Lägg därtill Mignolas suveränt stämningsskapande teckningar så borde resultatet vara klockrent!
Fast sen är det ju det där med manus. Som sagt är Mignolas teckningar fantastiskt bra, och de är det absolut största skälet till att jag då och då försökt ge serien en chans och nu alltså till slut gått all in på den. Problemet är bara att Mignolas manus är så ointressanta. De är genomsyrade av en B-filmsmentalitet där de onda varelserna uttrycker sig högtidligt och ödesmättat, men där Hellboy själv oftast avfärder allt med en cool kommentar varpå han börjar puckla på dem med sin högra hand (eller ibland, med en kanonlikande pistol), ofta utropandes ”BOOM” när han slår till.
Det skulle ju kunna vara lite coolt ironiskt sådär, men för min del fungerar det inte alls; teckningarna utlovar helt enkelt en serie som inte finns. Och när jag försöker ändra inställning till serien och läsa den mer som just en B-filmsserie fungerar det inte heller eftersom en lyckad sådan kräver någon slags personlighet i berättelsen men det saknas här. Alltför många sidor är enbart fyllda med Hellboy som pucklar på monster alltmedan de pucklar på honom, i evighetslånga sekvenser, och jag tröttnar snabbt på sånt, tyvärr
När sedan efter ungefär halva seriens gång Mignola lägger av med att teckna serien försvinner också det nöje som jag ändå har av hans teckningar och kvar blir bara det han är absolut sämst på, dvs manuset. Visst är en del av tecknarna som dyker upp bra de med, som Duncan Fegredo som gör en (för mig) oväntat bra insats, och Richard Corben (som passar bra för Hellboy visar det sig), men berättelserna är fortfarande lika trista.
Hellboy som mexikansk brottare à la Corben
Det finns också andra enerverande saker med manuset, som de evinnerligt upprepade spådomarna om vad som komma skall. Att gång på gång läsa om hur domedagen obönhörligt närmar sig för, ofta illustrerat på mycket suggestiva sätt, för att sedan spådomen visar sig vara av noll och intet värde efter att Hellboy enträget klubbat ner ytterligare ett monster gör att den touch av spänning som det är tänkt att situationen ska frambringa till slut aldrig infinner sig.
I en serie som hållit på så länge finns det förstås en del serier som är bättre än andra. Själv tycker jag bäst om de enklaste historierna, dvs de där Hellboy tillsammans med kollegor från BPRD undersöker något mysterium, och framförallt de riktigt korta historierna; när de blir längre blir det snabbt tradigt och seriens svagheter tar överhanden. Sen gillade jag också en del av Corbens serier, men det är nog mest för att jag tycker så mycket om hans sätt att teckna serier 🙂
Den avslutande mini-serien Hellboy in Hell, där Mignola för första gången på länge återigen själv tar hand om teckningarna, är också den bland de bästa episoderna av serien. För en gångs skull tar serien sig själv på lagom allvar här och uppvisar dessutom spår av subtilitet, inte precis det starkaste kännetecknet för serien, och Hellboys öde blir nästan lite gripande. Det är bara att vägen hit har varit alldeles för lång och ostyrig, så när serien till slut förtjänar ett bättre omnämnande har den för min del sedan länge förbrukat sin goodwill. Med andra ord, när jag läste avslutningen var innerligt trött på serien.
För min del är Hellboy en nästan helt misslyckad serie men jag förstår att man kan gilla den för det finns som sagt kvalitéer där. Framförallt teckningsmässigt men om någon skulle säga mig att hen också uppskattar historierna skulle jag godta och förstå det; campy monster-serier kan definitivt vara kul! Det är bara det att för egen del missar Hellboy även det målet fullständigt.
När serien till slut lyfter i Hellboy in Hell är det som sagt för sent för min del
Dags att kolla vad den gamle räven Richard Corben pysslat med, och jag har fastnat för två stycken serier där han står för teckningarna: Ragemoor (från 2012 så inte sprillans ny direkt) med manus av Jan Strnad, som skrivit många manus för Corbens räkning genom åren, och Rat God (från 2015 så japp, sprillans ny!) skriven av Corben själv. Inte för att just de två är omistlig läsning men för att de är bra exempel på hur Corbens serier sett ut de sista åren.
Först ut, med ålderns rätt, Ragemoor!
Jag har sett flera referera till Ragemoor som en Lovecraft-inspirerad bok, men med ett nytt manus, och visst är det förståeligt. Ragemoor är namnet på ett gammalt slott ditt en dag brodern till den förre ägaren anländer; han har fått för sig att det finns pengar att hämta i huset, men den nuvarande ägaren, hans brorson, varnar honom redan första kvällen att han inte borde återvänt: Den som en gång lyckats lämna Ragemoor ska skatta sig lycklig att hen undsluppit slottets fasor och dess ovilja att någonsin låta någon lämna platsen…
Slottet visar sig sen innehålla en underlig stam apor som omväxlande verkar skydda slottet eller attackera det, en portal till en annan värld med onämnbara fasor, och där oförståeliga gudaliknande monster försöker tränga sig in i vår värld.
Så jodå, en del Lovecraft finns det här, inte minst att tiden det utspelar sig känns som början av 1900-talet. Men om man ska jämföra med klassiska skräckförfattare är det mer av William Hope Hodgson; skräcken är mer diffus, aporna är mer en obehaglig saga än ren skräck. Kort sagt, Ragemoor är närmast en pastisch på Hodgsons The House on the Borderland, en bok som Corben också gjort en serieversion av tidigare.
Men sämre inspirationskällor kan man ha för Hodgsons roman är utmärkt, och Ragemoor är inte så dum den heller. Teamet Strnad/Corben stretar på och vinner en liten arbetsseger: Efter att ha läst ut boken är jag rätt nöjd. Det är inte storartat och inte heller nyskapande, men om man vill läsa en serie i Hodgsons anda gjord av två veteraner i branschen är Ragemoor värt en titt. Corben (för det är han som jag ser som den tongivande av de två) är i hyfsad form med sina svartvita teckningar här; som sagt inte i toppform, men habilt.
Så, Rat God!
Jag gillade Rat God mycket mer, men jag vet inte om den egentligen är en bättre serie än Ragemoor. Motsägelsefullt? Nix, det är bara det att jag personligen är väldigt svag för Corbens serier i färg när färgläggningen är lyckad, och det var så länge sedan det hände att när färgerna som här ofta är helt rätt blir jag så glad över det att jag kan överse med manusets brister. Det är Corben som tillsammans med sin hustru Beth Corben Reed står för dem, och att det är två personer märks för färgläggningstekniken varierar kraftigt serien igenom. Än ser det ut som den gamla Corben med en närmast skulpterad känsla, à la 70-talet, än är det platt färglagt, än i en pseudo-version av den tidiga Corben, men sensibiliteten är (nästan) alltid helt rätt. Så stort plus för färgerna!
Och manuset är kanske mer konstigt än bra, men i jämförelse med Ragemoor är det mer oförutsägbart, mer spännande. Återigen är det en historia som skulle kunnat skrivits av Hodgson (eller, kanske, Lovecraft), om den besynnerliga byn Lame Dog där människorna inte alltid är så mänskliga utan istället djuriska:
Clark, den nakna men normalt mycket strikta och närmast bigotta mannen från sidan här ovan, blir involverad med en fascinerande kvinna på det lärosäte där han studerar, men efter ett gräl försvinner hon och när han reser till Lame Dog, hennes hemstad/by, dras han in i stadens hemligheter.
Det är ett ryckigt manus som inte riktigt hänger ihop; det hoppar från plats till plats utan större styrsel, och jag kan verkligen inte säga att det känns som om Corben när han skrev den första sidan hade en aning om hur den sista skulle se ut. Men med hjälp av teckningarna blir det suggestivt och drömskt, och jag föredrar det framför den mer konventionellt berättade Ragemoor, även om den senare är betydligt mer sammanhållen och konsekvent.
Summa summarum, två böcker med en hel del brister, men där jag själv tyckte att åtminstone Rat God är värd en titt, åtminstone om man som jag gillar Corben i färg och inte har någonting emot kaotiska manus, så länge de är parade med (bitvis) fascinerande teckningar 🙂
Inte precis purfärsk (drygt 30 år har den på nacken), inte precis serier (mestadels illustrationer men en del serier ingår), men likafullt en bok som passar bra här på bloggen: Flights Into Fantasy, en bok med och om Richard Corben. Ursprungligen utgiven 1981 så är det i princip den enda Corben-boken med tidigt material jag inte hade innan jag köpte den när jag var i Chicago häromsistens. Så jag var mycket glad över att äntligen ha den, innan jag ens läst den 🙂
Nu när jag också har läst den så det är dags för några ord om innehållet.
Ärligt talat är det en halvdan bok. Den innehåller ett antal texter om Corben skrivna av Fershid Bharucha; Corbens uppväxt; hur han först började publicera serier (fanzine och senare underground-tidningar); hur han tekniskt gör (gjorde) sina serier; hans stop-motion-filmer; med mera, med mera. Det intressantaste är definitivt den tekniska beskrivningen av färgläggningsprocessen. Det finns mycket jag gillar med Corbens serier, men framförallt är det färgerna i de serier han gjorde på 70- och 80-talet som fascinerar mig. De liknar inte mycket annat och det är inte så konstigt med tanke på hur det gick till, långt innan Photoshop och datorer kunde hjälpa till. Att inga andra serietecknare (mig veterligen) jobbade på samma sätt är inte konstigt med tanke på den tid det tog och den vana vid att jobba med repro som han fått tack vare sitt tidigare jobb.
Men texterna är tråkigt skrivna, utan finess, och jag misstänker starkt att Bharucha inte har tillräckligt med kunskap om tryckteknik för att förklara det på ett intressant och klargörande sätt (liksom jag, jag kan bara förstå delar av det som beskrivs). När det gäller de biografiska texterna kan man läsa samma saker på andra ställen, i intervjuer o dyl med Corben. Det är trevligt att ha informationen samlad på ett ställe här, men i det stora hela är det en bok skriven mer av en fan och en som vill hylla Corben än av en som vill göra ett bra journalistiskt jobb.
Sen har vi bilderna som är en än viktigare del av boken. Jag har som sagt mycket av Corben sen förut, så jag kände igen de flesta av omslagen och oljemålningarna som finns med här (mestadels från de senare utgivna Richard Corben’s Art Book Volume 1-2). Men med det sagt är det ett bra urval här, och precis som med serierna är det Corben gjort på senare tid inte lika intressant så det faktum att de senaste 30 åren inte täcks av boken gör faktiskt inte så mycket. Sen är det förstås så att jag föredrar hans illustrationer när han inte gör regelrätta oljemålningar utan istället tecknar på sitt eget sätt och med sin egen teknik; de illustrationerna har ännu roligare färger att titta på.
Ett av Corbens mer kända omslag
Och slutligen, serierna. Vad gäller hans mest spektakulärt illustrerade serier som Den och New Tales of the Arabian Nights finns mycket lite med här, endast någon enstaka sida. Däremot finns det gott om hans allra tidigaste svartvita serier, som hans först publicerade serie Monsters Rule från 1968 som finns med i sin helhet (alla åtta sidorna). För mig är det nästan perfekt eftersom det är serier jag inte har förut, men för den som aldrig läst någonting av Corben förut blir serieinslagen lite missvisande: Fullständiga (korta) svartvita serier i en måhända lovande men inte precis polerad stil, blandat med enstaka färgsidor som är helt lösryckta ur sitt sammanhang…
Jag skulle väl sammanfattningsvis säga att för mig som en inbiten Corben-fan (det var ändå hans korta serie Cidopey som fick mig att på allvar börja läsa alternativa serier) är det här en bok jag definitivt ville ha, och värd de $74 som den kostade mig. För den som är intresserad av Corben men inte riktigt lika inbiten är den definitivt mer tveksam. Det finns intressanta fakta i texterna och likaså bland illustrationerna/serierna, men den är inte värd att spendera alltför mycket tid o pengar på att leta upp. För serier, leta istället upp de tre samlingarna med hans underground-serier som gavs ut av Catalan på 80-talet för hans tidiga alster, och New Tales of the Arabian Nights eller Den för hans något senare (den sistnämnda finns att köpa på svenska). Tro mig, det är väl spenderad tid!
När jag råkade ramla över en gammal miniserie med namnet Bigfoot var det inte med tanken att jag skulle skriva något om den som jag började läsa den; det var det faktum att min gamla favorit Richard Corben stod för teckningarna som lockade. Inte för att hans serier de senaste decennierna varit så himla upphetsade men nu har jag en gång för alla fastnat för honom. Steve Niles, manusförfattaren, har jag bara läst 30 Days of Night av tidigare, en serie med en riktigt bra grundidé med ett acceptablet genomförande. Men när jag av en ren slump samma dag jag läste miniserien också köpte det senaste Fantomen-numret för att läsa det nya avsnittet av De utvalda (senaste jag köpte Fantomen var när De Utvalda debuterade förra året; innan dess var det många år sedan) och upptäckte att huvudserien hade samma huvudperson, dvs Bigfoot/Sasquatch, och dessutom samma titel, så kunde jag inte undgå att göra en jämförelse 🙂
Först det amerikanska bidraget: Bigfoot är en fruktansvärt enkel historia om fyra delar. 1973 blir den lilla pojken Billy vittne när hans föräldrar slits i stycken av en Bigfoot som tränger sig in i deras semesterstuga. Sheriffens utredning är medvetet inkompetent för att skydda hemligheten med Bigfoot, och när handlingen sedan hoppar fram till 2004 får vi se att den nu vuxne Billy fortfarande inte kommit över traumat. Han bestämmer sig för att äntligen hämnas, och ger sig tillbaka till området där olyckan hände. Efter en konfrontation med sheriffen bestämmer sig densamme för att nu får det vara nog med hemlighetsmakeriet och tillsammans bestämmer de sig för att göra slut på hotet.
Enda sättet att läsa Bigfoot är att helt stänga av sitt kritiska läscentrum. Plotten har enorma hål (Bigfoot dödar människor en masse serien igenom utan minsta tanke på hemlighetsfullhet; med den här takten borde det totala antalet dödsoffer sedan 1973, för att inte tala om innan, vara runt 100,000, och då har jag räknat lågt) och är ungefär lika sofistikerad som den första Terminator-filmen. Ont monster dödar hämningslöst, goda (nåja) människor försöker döda monster. Vad övrigt är, är tystnad.
Nej Billy, pappa är inte i grottan
Men jag hade inte tråkigt medan jag läste. De fyra numren var snabbt över, och Corben är bra på den här typen av action. Tyvärr är det inte han själv som står för färgläggningen men jag har sedan länge slutat hoppas på att han ska återuppta den. Bigfoot är en liten bagatell om ett stort monster, kort sagt.
Det svenska bidraget (eller vad man ska kalla det, beställt som det är för den svenska marknaden men skapat av manusförfattaren Falco Pellerin och tecknat av Joan Boix) har en betydligt mer traditionell skildring av Bigfoot. Här är det det skygga monstret som gäller; visserligen en smula farligt men mer när hen är tvungen att försvara sig när omvärlden tränger sig på istället för av egen fri vilja. Handlingen är lika minimal som i den tidigare serien; här är det en fullständigt ospännande intrig där ett elakt storbolag vill tillskansa sig mineralrättigheterna för området (planen de har är löjeväckande och ologisk, så luckorna är ungefär lika stora här med). Att idén i första hand varit att tussa ihop Fantomen och Bigfoot och att man först efter det ansträngt sig för att komma på en anledning till att det ska ske är rätt uppenbart 😉
Om Pellerins manus är dåligt kan jag inte påstå att Boix teckningar är bättre. De är extremt platta och könlösa, och jag hade tröttnat på Fantomens orörligt småtvära mun tecknat som ett surt streck redan efter de inledande sidorna. Färgläggningen är fortfarande lika hopplös (se mitt tidigare inlägg + vidhängande kommentarer) men det är ju tyvärr inte längre någon överraskning.
Fantomen må ha tusen ögon och öron, men han har bara ett ansiktsuttryck
Så i mitt statistiskt inte helt signifikanta urval om två stycken moderna serier om Bigfoot verkar det som om figuren inte uppmuntrar till serie-stordåd. Det är kanske som med varulvar att det är en monster-typ som är svår att få intressant (själv tycker jag varulvar borde vara lättare att skildra på ett läsvärt sätt, men tji får jag oftast där med).
PS. Jag väntar med en recension av De Utvalda tills jag har läst nästa episod också, som kommer i följande Fantomen-nummer. DS.
PPS. Om man tar lite äldre serier så finns förstås Robert Crumbs klassiska serie om Bigfoot (definitivt en hon); den är onekligen betydligt bättre än både dagens serier, så kanske är inte Bigfoot helt hopplös som motiv. Fast det är klart, Crumbs serie är ju så typisk Crumb att den knappast fungerar som mönster för fler serier av asamma typ… DS.
Jag ser på min hög med serier jag tänkt skriva om men ännu inte hunnit, och den börjar bli lite väl hög. Därför tänkte jag beta av den m h a lite korta snabb-recensioner, åtminstone de serier där det passar sig. Så lite kortare inlägg, men det kompenseras av att det blir fler 🙂
Först ut: Creepy Presents Richard Corben, en nyutgiven bok som samlar alla serier från Warrens legendariska skräcktidningar Creepy & Eerie där Corben stod för teckningarna.
För den som inte vet vad Creepy & Eerie var för tidningar så startades de på 60-talet i magasinformat och undgick därmed censurreglerna som gällde för vanliga serietidningar. Därmed kunde de gotta sig i skräck av den typ som EC gjort tidigare, men också sprinkla med ännu mer grafiska detaljer (inklusive ett visst mått av nakenhet) eftersom tiden var mer tillåtande. Artister som Bernie Wrightson, Esteban Maroto, Frank Frazetta stod för det grafiska och tillsammans med manusförfattare som Archie Goodwin var det riktigt bra skräckserier som blev resultatet (enligt mig betydligt bättre än ECs).
På 70-talet anslöt sig också Richard Corben till skaran; tyvärr oftast med andra än han själv som manusförfattare, och inte de bästa i Warren-stallet heller. Så det är för teckningarna de här serierna har blivit berömda, medan manusen varierar från usla till någorlunda OK (men det ska sägas att jag tycker skräckserier à 7-8 sidor med ”oväntade” slut är en trist genre i sig, så ta min kritik med en nypa salt).
Corben har länge varit en av mina favoriter; det som jag gillar mest med honom i hans serier från 70-80-talet är hans färgläggning. Han hade en egen teknik som enligt uppgift gör det svårt att återtrycka hans serier om man inte har kvar tryckplåtarna (han jobbade direkt på de färgseparerade plåtarna), och därför har de tidigare återutgivningarna av de här serierna sett sådär ut. Men den här gången har Dark Horse lagt ner mer krut på restaurationerna och det syns: När jag jämför serierna här med de i Heavy Metals utgåva för några år sedan (som dessutom bara innehöll ett urval av Warren-serierna istället för som här allting från Creepy & Eerie) så ser det mycket bättre ut nu. Inte alltid perfekt, men antagligen så bra det någonsin kommer att vara.
Visst har han en fantastisk förmåga att teckna så det ser tredimensionellt ut (kom ihåg att det här gjordes innan det fanns datorer med Photoshop och andra hjälpmedel) men det jag fascineras av är hans färgval; hans palett är ovanlig både i vilka färger han använder och hur de används. Det är starka, mättade, ibland nästan grälla färger, men det ser ändå helt förunderligt välanpassat ut. När han lyckas vill säga; de sista decennierna har han övergått till andra färger som gör hans serier mycket tråkigare, för att inte tala om att de ofta är färglagda av andra än av honom själv. Det är oerhört sorgligt egentligen, med en artist som kan göra någonting som ingen annan kan och som plötsligt slutar med det 😦 Att anatomin ibland svajar rejält har jag mer överseende mer; det är inte det som är poängen med Corben.
Hursomhelst, den här boken är ganska billig med tanke på vad man får för den och den är ett givet köp för den som tycker om Corben alternativt de som tycker om skräck à la Warren (på svenska publicerades Warrens serier i tidningen Chock, för den som kommer ihåg den). Om man är mer osäker i frågan ska man absolut först läsa de två första delarna i hans serie om Den, eller New Tales of the Arabian Night som han gjorde tillsammans med Jan Strnad; de visar upp honom från hans allra bästa sida.
PS. En fånig miss från Dark Horse: Den här boken innehåller precis som utlovats alla Corbens serier från Creepy & Eerie. Men Corben gjorde också en handfull serier i Warrens Vampirella-tidning och de saknas i boken. Några (alla?) av dem finns med i den tidigare nämnda Heavy Metal-samlingen, men det hade varit skönt om den här boken helt kunnat ersätta den äldre. Men nu får båda två samsas i bokhyllan… DS.
Ett litet ”jippi” blir det idag; jag har precis läst Daniel Wray (manus) och Richard Corbens (teckningar) serie Starr the Slayer, och konstaterat att Corbens teckningar inte är så dumma!
Jag har skrivit om Corben förut, där jag beklagat att hans Marvel- och DC-serier sett så förbenat trista ut jämfört med hans tidigare mästerverk som Den och The Last Voyages of Sindbad. Men som den envisa fan jag är köpte jag trots det Corbens senaste alster hos Marvel, en ny version av deras gamle hjälte Starr the Slayer kallad A Starr Is Born, och baske mig om inte teckningar ser bra mycket bättre ut än de gjort på många år. Det är en kombination av att manuset ger Corben möjlighet att teckna det han är bra på (dvs män & kvinnor med löjligt överdriva kroppar), och att Corben överlåter åt färgen att frambringa den 3-dimensionella känslan. Tyvärr är det inte Corben själv som färglagt, men Jose Villarrubia har uppenbarligen läst Corbens äldre serier och vet vad som passar.
Manuset är inte så mycket att skryta med om sanningen ska fram; det är en enkel barbar-historia med tvisten att Starr egentligen är en romanhjälte, men när den onde trollkarlen Trull i böckerna inser vad som pågår trollar han författaren över från sin värld till Starrs, för att där tvingas skriva handlingen som Trull vill ha den. Hela historien är berättad som en skämtsam historia med stora delar av handling på rim (en trubadur sjunger en sång om Starrs hjältedåd i ramhandlingen), och ärligt talat blir rimmandet lika tröttsamt som trubaduren i Groo. Efter första numret hoppades jag att trubaduren skulle försvinna men tyvärr, han finns med i alla fyra numren 😦 Ett litet plus för att han lyckas rimma castle med asshole, dock.
Inget stordåd och med ett manus som hade varit lagom till en mycket kortare historia var jag ändå mycket nöjd efter att ha läst A Starr Is Born: Att se Corben i något som minner om fornstora dar gjorde mig glad 🙂
Simon säger 