Mooncop

En liten blänkare idag bara eftersom det är en serie gjord av en mästare i deadpan-humor, Tom Gauld, och jag därför har svårt att skriva mycket mer om honom än jag gjort tidigare; antingen tycker man redan som jag att han är ungefär det roligaste som finns att läsa, som i hans skämtserier från The Guardian samlade i You’re All Just Jealous of My Jetpack, eller så kommer jag helt misslyckas med att övertyga om hans storhet.

Vare sig hur det vill med det, han har hursomhelst nyss kommit ut med en ny bok: Mooncop, om en mycket sysslolös polis på månen. Polisen har egentligen ingenting mer att göra än att äta munkar, kanske försöka hitta en bortsprungen tonåring eller hund (som i sann absurd humor à la Gauld har en tämligen besynnerlig rymddräkt) , och att rapportera sin kvartalsstatistik (antal brott 0, så han har iallafall 100% uppklarandegrad).

Polisen är lite deprimerad -> en inte helt välanpassad terapirobot får hjälpa till

Månen är nämligen på dekis: Alla flyttar därifrån eftersom det är så händelsefattigt och meningslöst att bo där, så varför bo kvar?

Eftersom det är Gauld så får vi givetvis ingen förklaring till de stora skeendena i bakgrunden (Hur har månen bebyggts? Vad har hänt sen? Varför vill någon bedriva en caféverksamhet när det bara finns en enda kund?); vi får nöja oss med den inzoomade handlingen, det som utspelas på marknivå. Och drama? Inte ett dugg; det är som sagt inte Hill Street Blues som gäller för månpolisen.

Tja, det var nog allt jag tänkte skriva; resten får ni klara av, dvs att läsa den här underbara lilla boken 🙂

Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår

Mer Cobolt, mer Thorgal, i form av Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår som samlar ihop tre äventyr. I turordning:

Den svarta galären: Thorgal har slagit sig till ro tillsammans med sin Aaricia, men om någon trodde att det skulle vara för evigt så nix, pix; tragedin slår till tack vare en avundsjuk ung flicka och en förrymd fånge.

Jag måste nog säga att det känns som om det här albumet kom lite för tidigt i sviten: Historien med den före detta actionhjälten som försöker slå sig till ro men misslyckas brukar fungera bäst när jag som läsare redan investerat mer i huvudpersonen och därför önskar honom (det är så gott som alltid en han, även om det finns undantag, som Jennifer Blood) ett liv i frid. Här har jag fortfarande inte läst tillräckligt med Thorgal för att konceptet ska fungera riktigt som det ska. Men för all del, jag blev riktigt irriterad på Shaniah (flickan som förstör det för Thorgal och Aaricia) så jodå, jag brydde mig allt lite!

Bortom skuggorna: Här möter vi en Thorgal som sedan katastrofen helt slutat fungera, och det är enbart tack vara Shaniah (som med rätta har dåligt samvete för det hon gjorde) som han överlever. Men i klassisk äventyrsanda dyker en chans upp för Thorgal att rätta till allting, en chans han givetvis tar.

Om Den svarta galären var pang på-action, helt och hållet realistisk (dvs realistisk i bemärkelsen tji magi, tji monster, osv) är det här istället mer mystik som gäller när Thorgal tillsammans med Shaniah besöker dödens rike. Jag är inte säker på om jag föredrar de realistiska eller de mystiska Thorgal-albumen ännu, jag behöver läsa fler; det lutar åt de realistiska för min del eftersom de mystiska inslagen känns mindre spännande och mer ”jaha, där dödade Thorgal en gigantisk monsterorm” jämfört med den intrig-späckade Den svarta galären. Men kanske en syntes fungerar bäst?

Brek Zariths fall: Här har vi syntesen, när Thorgal försöker frita sin älskade från en tyrann som samtidigt har problem med andra upprorsmakare i sitt rike. Actionscenerna är huvudsakligen realistiska (att ta sig obemärkt in i ett slott, och liknande) men tyrannen Shardars planer är av ett helt annat slag.

Så är syntesen bättre? Nja, jag är inte säker, och efter det här albumet lutar jag definitivt åt att jag föredrar van Hamme & Rosinski när de berättar utan alltför mycket krusiduller. Rosinski klarar för all del både delarna lika bra, hans rättframma stil fungerar förvånansvärt bra i de mer flummiga delarna av Bortom skuggorna. Men just de delarna känns oengagerade vad gäller manuset; inga överraskningar och mindre driv. Helt enkelt misstänker jag att van Hamme tycker det är roligare att skriva klassisk action/äventyr/drama, utan övernaturliga inslag.

Men å andra sidan är några av de mest fantasy-artade sidorna från Bortom skuggorna (som den från albumet som syns härovan) bland de roligaste att titta på, så… 😉

Slutsummering: Thorgal fortsätter vara en klart kompetent gjord serie utan större pretentioner än att underhålla för stunden, och det gör den bra i sin genre. Och genren skulle jag säga är att vara en äventyrsserie av typiskt europeiskt snitt från 70-talet. I förra recensionen skrev jag att jag såg drag av Mézières och Druillet och jag tänkte precis samma sak den här gången när jag läste (men i de här lite senare albumen är det kanske framförallt tecknaren Hermann jag kommer att tänka på), trots att jag inte ens kom ihåg att jag skrev det då, så tydligt är det. Jämfört med de bästa av dagens serier av liknande typ ter den sig kanhända en smula okomplicerad och enkel, men bara man är förberedd på det är det bara att läsa på!

Wika och Oberons raseri

En till sommarrecension; jag har lyckats hämta ut några recensionsexemplar från Cobolt som dykt upp här i värmen (nåja, teoretiskt sett borde det vara varmt…). Först ut till rakning: Wika och Oberons raseri, skriven av Thomas Day och tecknad av Olivier Ledroit.

Wika och Oberons raseri är första albumet om fen Wika, dotter till Titania och Claymore Grimm. Prins Oberon (i de flesta berättelser om féer make till Titania) är precis som titeln säger rasande på de båda: Wika borde varit hans och Titanias dotter, men Titania har enligt honom svikit och förtjänar därför att dö, tillsammans med Claymore. Ergo, så sker, men Wika undkommer och efter ett hopp fram i historien några år tar huvudberättelsen vid, med en tonårig Wika som börjar upptäcka sina krafter…

Lika bra att först som sist erkänna att det här inte är en serie i min smak egentligen. Jag har läst en hel del serier av Ledroit förut, framförallt den erbarmliga Requiem, en never-ending historia om en vampyr från helvetet skriven av Pat Mills som publicerats i Heavy Metal, fylld av osmakligt våld och rörigt berättad. Ledroits teckningar har varit lika röriga som manuset och har inte gjort mig till något större fan.

Wika är definitivt flera klasser bättre än Requiem men det räcker inte. Days manus är mycket rakare berättat än Mills, men det är ändå torftigt, utan flyt eller djup. Serien är också fylld av personer som deklamerar sina repliker snarare än talar normalt. Det senare blir visserligen lite bättre när förhistorien är över och Wika har växt upp, men helt slutar personerna inte med ovanan Och huvudhistorien känns också som gjord från mall 1A: Barn med magiska krafter + mördade föräldrar + hämnas på mördaren + en noga numrerad samling obehagliga medhjälpare till mördaren (Oberons barn tillsammans med en vargkvinna) som måste besegras först.

Ledroits teckningar, som nog är det som de flesta kommer att associera med serien eftersom de är så iögonfallande, är också de bättre än i Requiem med lite klarare färger, men tyvärr känns det som om Ledroit inte vet hur man tecknar serier: Sidorna ser mer ut som planscher än just som serier.

(Pga brist på scanner här på landet är här en sida från den franska utgåvan men Cobolts svenska utgåva ser givetvis lika bra ut både vad gäller textning och tryck)

När jag läste Wika kom jag därför att tänka på J.H. Williams III, en tecknare som jag också tycker tenderar att designa snarare än att teckna sina sidor. Men han är en alldeles utmärkt designer vilket jag inte kan säga om Ledroit; Ledroits sidor är som redan nämnts ofta oklara, med alldeles för mycket detaljer och krafs. De är kort sagt alldeles för överlastade i sin faux baroque-stil, de känns stressade, och när han gör helsidor med en enda bild är de mer omslag än berättande seriesidor.

Enligt mig alltså, men jag vet att det finns de som tycker annorlunda och som verkligen gillar Ledroit och den här typen av serier med överdåd, repliker som känns som vore de avsedda för en trailer snarare än som ett normalt inslag i en dialog, och karaktärer som mer eller mindre rätt ut säger att de är larger-than-life. Exempel, förutom redan nämnda Requiem (och alltför många andra Heavy Metal-serier de senaste decennierna), är också många moderna superhjälteserier som anammar samma idéer, låt vara med mindre avancerade teckningar än Ledroits.

Så för mig en missräkning (eftersom jag hittills gillat allt jag läst från Cobolt), men visst tycker även jag att det är roligt att Cobolt verkligen satsar på att bli ett mångsidigt förlag, med serier av alla typer. Det närmaste serier av det här slaget vi sett på svenska är en del album utgivna på Albumförlaget, men de är något mer traditionellt berättade europeiska äventyrsserier.

Härnäst: Cobolt igen, med Thorgal!

ApocalyptiGirl – An Aria for the End Times

En trevlig trend det här: Andra raka inlägget om en serie som är:

• Science fiction (en genre jag är svag för)
• Rättframt berättad, utan allt för mycket krusiduller (ibland är det skönt att läsa någonting som inte är alltför komplicerat)
• Ett utmärkt exempel på hur man gör just en bra serie (dvs, någonting som passar i serieformen men som knappast skulle fungerat som bok/film/teater/opera/…)

Förra gången var det Usagi Yojimbo: Senso, skapad av veteranen Stan Sakai, och den här gången är det ApocalyptiGirl, skapad av nykomling Andrew MacLean; två olika bakgrunder när det gäller kreatörerna men likafullt två riktigt kul (hm, ”kul” skulle behöva plural-böjas här men jag tror inte det finns några korrekta former av det för ”kuliga” låter bara fånigt!) för böcker.

ApocalyptiGirl är en kort sak, bara 90 sidor lång, vilket inte precis är mycket med tanke på att den som den mesta sf presenterar en helt ny värld för läsaren, med nya miljöer, nya varelser, och en okänd historisk bakgrund. Två val finns: Antingen blir det en riktigt lång historia med utförlig bakgrund och en mängd detaljer som förklarar allt, eller så gör man som MacLean och öser på, och hoppas att läsaren litar på att författaren vet vad hen gör 🙂

Så, ApocalyptiGirl, och huvudpersonen Aria:

Första gången vi får se Aria sjunger hon på en för serieläsare inte helt okänd aria 😉

Vad Aki pysslar med inte helt uppenbart; att hon har ett mål är klart, men exakt vad det är visar sig först mot slutet. På vägen dit får vi se henne försöka laga en stor robot, plocka äpplen som mat, försöka att inte bli inblandad i gråskäggen och de blårandigas krig, och framförallt umgås med sin katt Jelly Beans.

Det är egentligen allt man behöver veta om handlingen i ApocalyptiGirl: Aria pysslar med sina (bitvis mystiska) vardagsbestyr, men vi får också reda på vad som pågår/pågått innan det är över, och boken har också ett tydligt slut. En mycket lyckad blandning av vardag och det mer dramatiska som fascinerande nog lyckas trycka in allt möjligt utan att det känns det minsta stressigt, det ringa sidantalet till trots!

MacLeans teckningar är också de väldigt lyckade. Jag ser saker som påminner om andra äldre tecknare, som Max och Daniel Torres, men med en personlig touch. Och dessutom med en färgläggning (så vitt jag förstår också gjord av Maclean) som också den känns helt rätt, inklusive dess murriga toner. Ett caveat dock: Färgerna gör sig mycket bättre på papper än i den digitala utgåvan; bilderna här är från den digitala versionen men pappersversionens färger känns helt enkelt varmare och bättre anpassad till innehållet än de mer kliniska och smått grälla i den digitala. Boken är dessutom billig, bara $10, så hugg för allt i världen den!

Jag hoppas nästa serie som jag recenserar är lika underhållande som de senaste men jag har ärligt talat ingen susning om vilken det blir; jag ska ta semester nu och då blir det alltid lite lätt slumpmässigt vad jag har tillgång till att läsa. Den enda serie jag 100% vet att jag kommer läsa är en jag hållit på med några veckor redan men det kommer ta ett tag till innan jag är klar med den: drygt 13,000 sidor lästa, ungefär 8,000 kvar, så jag kommer inte vara klar med den ännu på ett tag heller… 😉

Återuppståndelse?

Idag: En ny (well, från 2009 ursprungligen, men det är ganska nyligen) serie med två anknytningar till 70/80-talet.

Anknytning 1: Serien, Animal’z, är gjord av Enki Bilal, den franska serieskaparen som började göra serier på 70-talet och som var en av de mest tongivande av den franska vågen med nya serier, med mer vuxen inriktning och mer allvarligt innehåll som kom på 70-80-talet. Serier som de han gjorde tillsammans med Pierre Christin (manusförfattaren till Linda och Valentin), som Terroristerna och Jakten, tog upp samtida politik på ett nytt sätt och med ett lyxigt utseende; Bilals teckningar har alltid varit väldigt slicka och eleganta, vilket jag personligen tyckte var en intressant brytning mot det realpolitiska innehållet.

Bilal anno 1983 (från Jakten/The Hunting Party/Partie de chasse)

Men det var ändå hans science fiction-serier jag gillade bäst, som de korta serierna som dök upp i tidningar som Métal Hurdant/Heavy Metal/Pulserande Metal/Tung Metall. Men i och med att de tidningarna lades ner (de svenska) eller helt tappade all kvalité (Heavy Metal) så försvann han också från min radar. Jag skymtade till någon enstaka sida här och där, men aldrig någonting längre eller mer intressant.

Förrän Animal’z började översättas till engelska för några år sedan, det vill säga.

Animal’z utspelar sig i en oklar framtid; världen verkar ha drabbats av en aldrig närmare förklarad katastrof, en katastrof som resulterat i att geografin är opålitlig och de människor som finns kvar saknar ett fungerande samhälle och får koncentrera sig på att överleva så gott de kan utan hjälp från andra. Den närmast drömlika världen presenteras av Bilal på ett lika drömlikt sätt, med tankar som vi inte vet vems de är och människor med flera alternativa kroppsformer (därav titeln som nog anspelar på att gränsen mellan människor och djur har upphävts).

Det finns en handling som framkommer efter hand men tonvikten ligger hela tiden på sinnesstämningen, på vad det innebär att vara en människa som också kan vara ett djur (delfin i det här fallet). Teckningarna kännetecknas dels av en figurteckning som är omedelbart igenkännlig som Bilal (en Bilal-person går inte att förväxla med någonting annat) men också av färgskalan: Alla sidor har en gråblå ton, med enstaka rödaktiga inslag, och resultatet är en värld som känns som om den ständigt är täckt av dimma, en värld som är svår att få grepp på och där en klar överblick är omöjlig.

Med andra ord, teckningarna är precis som manuset gjorda för att frammana en verklighet som inte riktigt går att få grepp på, där osäkerheten lurar, och där det enda man kan göra är att acceptera att insikt bara är möjlig genom att försöka sammanföra de få pusselbitar man får allteftersom. Men jag lovar, det här är ett pussel som är knepigt att få till: Kantbitar saknas, och eftersom alla delar har samma färg kan man inte angripa det på det sättet heller 🙂

Animal’z är inte en fantastisk serie, därtill är den alltför lös i kanterna och för monoton, men det är en serie som eggar fantasin och som visar att Bilal fortfarande är att räkna med. Han fortsätter att utvecklas och förändra sig, och det är gott nog för mig för tillfället!

Hur var det med den andra anknytningen till svunna tider? Jo:

Anknytning 2: Den engelska översättningen har publicerats kapitelvis i Heavy Metal, tidningen jag redan nämnt. Det första kapitlet dök upp 2012 och förvånade mig: Jag har fortsatt att läsa Heavy Metal trots det usla innehållet, i ett fåfängt hopp om att tidningen kanske någon gång skulle återhämta sig, och att se en ny längre serie av Bilal var mycket oväntat och lovande.

Kapitlen fortsatte att komma, och dessutom hände någonting med tidningen för typ ett år sedan, i samband med redaktionella förändringar: Serierna började bli intressantare igen. De korta serierna blev mer varierade, de längre inte lika fokuserade på våld och trist sex (dvs, de serierna finns fortfarande kvar, men inte alla längre serier är numera av den typen), och det dök upp genuint ovanliga serier.

Så har det fortsatt, och det är väldigt glädjande för ett fan av sf & fantasy som jag. Man ska inte tro att de gamla synderna försvunnit: Omslagen är fortfarande så gott som alltid en lättklädd kvinna med vapen, i trist Photoshop-stil, och reklamen inne i tidningen är av samma typ, så det är inte precis en perfekt tidning. Men numera är den ibland inte bara läsbar utan också läsvärd, och Bilals Animal’z är ett utmärkt exempel på det.

Jag hoppas förbättringen fortsätter för en bra Heavy Metal behövs, med serier som när den var som bäst inte har någon annanstans där de passar in. Så jag håller tummarna för att redaktionen fortsätter förbättringarna; att Bilal är populär hos dem är tydligt eftersom efter att Animal’z avslutades i nummer 270 så började en ännu nyare serie av honom, Julia & Roem, att översättas, en serie som utspelas i samma värld som Animal’z (verkar det som, men som sagt, det handlar inte om glasklara serier det här…).

En liten eftersläntrare: My Son the Killer

Woohoo! Ett stort tack till NBM för dagens bok; jag trodde inte de skulle ge ut fler av sidoböckerna i Dungeon-sviten efter att de avslutat huvudsviten för några månader sedan. Men nu har Dungeon Monstres: My Son The Killer kommit ut, en bok som liksom alla NBM-utgåvor innehåller två av original-albumen.

Och ett bra album är det!

Men några små korta ord till ska jag väl mäkta med, trots att jag redan skrivit några tusen sådana om Dungeon 🙂

My Son the Killer: I det här albumet, som alltid skrivet av Sfar & Trondheim, den här gången tecknat av Blutch, får vi träffa en mycket ung Marvin och hans mamma när de första gången kommer till storstaden. Där stöter de på Hyacinthe som befinner sig på höjden av sin karriär: Som The Night Shirt kontrollerar han stora delar av den undre världen på nätterna medan han i sin vardagsroll har stort inflytande tack vare sin titel och sin förmögenhet. Givetvis betyder det att intriger vävs som kräver att han undanröjs, och när han får syn på Marvins minifamilj anlitar han dem som livvakter.

Liksom andra Dungeon-album som utspelar sig under den här perioden är det en blandning av humor (mörk sådan) och allvar, tillsammans med en gnutta melankoli, allt mycket suggestivt tecknat av Blutch:

Att se Marvin som så ung och skildringen av hans mamma lägger ytterligare några pusselbitar till hans karaktär. När vi först får se honom i huvudserien är han vuxen och jobbar för Hyacinthe i hans slott, och han är då en besynnerlig blandning av naivitet, okunnighet om andra människors sinnen, våldsamhet och fredsivrare; i den här boken får vi se hur han började, dvs inte så fridsamt precis 🙂

Soldiers of Honor: Den andra episoden i boken, tecknad av Bezian, utspelar sig mot slutet av hela Dungeon-historien. Den är i det närmaste helt fristående, med bara några korta skymtar av Marvin i sin roll som The Dust King som det enda bekanta ansiktet (plus ett kort besök i de extremt otrevliga kaninernas stad, Zedotamaxim), och vi får följa en legosoldat och hans bror i ett synnerligen mörkt moraliskt drama.

Huvudpersonen har en orubblig känsla för vad heder betyder, så när hans bror döms till döden har han inga kval över att själv åta sig rollen av den som leder brodern till hans död. Men slumpen gör att resan till öknen där brodern ska dö blir mer komplicerad än avsett.

Det här är tveklöst ett av de mörkare albumen i Dungeon, snudd på Heartbreaker-klass. Det finns inslag av komedi men de är så mörka att jag inte riktigt vet om ”komedi” är rätt ord för det. Världen är cynisk och rå (vilket är som väntat eftersom allt utspelas under The Grand Khans terrorvälde), och huvudpersonen  likaså; hans starka känsla för att följa hederns krav innebär bara att han kan utföra de gräsligaste mord utan minsta dåligt samvete så länge de inte bryter mot de kraven.

Så två inte alls uppsluppna album (även om det första ibland är roligt), både välskrivna och utsökt illustrerade (med Bezian som den en gnutta vassare, med närmast impressionistiska pennstreck), och ett nöje att läsa för mig som Dungeon-fan. Nu finns det bara fyra album kvar som inte översatts till engelska; med tanke på att det här kom ut har jag faktiskt en gnutta hopp om att kanske de också dyker upp. Tummar hålls, hårt!

PS. Har just skrivit klart det här inlägget och kollade in NBMs hemsida och sir man på; nästa år kommer en till bok ut, innehållandes två av de fyra saknade albumen. Yay! DS.

Klassiskt värre

Som utlovat, här från förskingringens Chicago (någon vecka till blir jag kvar), utan annat än digitala serier som jag nu läst alla jag hade med mig, blir det därför ytterligare en bokrecension. Och den här gången blir det en klassikernas klassiker, helt utan anknytning till sf & fantasy (som böckerna jag tidigare skrivit om), en bok jag läst många gånger och kommer läsa många gånger till: Jane Eyre av Charlotte Brontë.

Generellt gillar jag 1800-talsromaner, framförallt av engelska författare som Dickens, Thackeray med flera. Främst av alla är Jane Austen (Emma och Stolthet och fördom är hennes bästa, bara så ni vet!); hennes stil känns extremt modern med sin rapphet och intelligens. Romantik? Jo, det finns, romanerna slutar ju med giftermål, men det jag tycker är så bra med hur Austen beskriver kärlek är att det är så begripligt, så förståeligt varför hennes huvudpersoner faller för varandra: Förutom attraktion tycker de helt enkelt att den andra är någon som de har utbyte av, någon som ger dem något att bita i intellektuellt, och där den andra tycker samma sak. Gång på gång återkommer samma scenario, där någon till det yttre attraktiv men till det inre ointressant dyker upp varpå andra i omgivningen tycker att personen verkar vara ett kap. Men huvudpersonen är aldrig riktigt lockad; det krävs att huvudet får sitt, det med. Det är också symptomatiskt att de som någon gång kan få ett känsloutbrott orsakat av kärlek är männen för hos Austen är det de som ibland inte kan hejda sig själva. De kvinnliga huvudpersonerna är alltid mer samlade än så.

Varför en utläggning om Jane Austen i ett inlägg om Jane Eyre? Jo, dels för att Jane Eyre tillsammans med Austens bästa är ungefär så bra böcker kan bli enligt mig, men också för att just det här beskrivna sättet att skildra attraktion mellan två människor också återfinns i Jane Eyre.

Jag tänkte inte skriva så mycket om handlingen i Jane Eyre; den är så bra att jag inte vill avslöja för mycket för den som inte läst den, så inga större spoilers sådär 170 år efter att den kom ut. Varde nog sagt att handlingen är alldeles utmärkt, med en rivstart utan större krusiduller och en story som följer Jane Eyre genom olika samhällsskikt (med övervikt på de högre).

Men det som gör boken till ett mästerverk är skildringen av Jane Eyre själv. Jag tror inte jag någonsin läst en bok med en intressantare eller fylligare skildrad huvudperson; hon är mångfacetterad med en hög drivkrafter som ibland drar henne åt olika håll. Hon är också mänsklig: Hon har fel och brister som hon ärligt erkänner (boken är skriven i första person), och samma ärlighet gör att hennes beskrivningar av och agerande mot andra alltid känns äkta.

Det är fascinerande att se hur hennes rättframhet driver henne till en nästan tvångsmässig ärlighet; inte ens när hon är ohjälpligt förälskad kan hon ljuga eller smickra när han frågar henne om vad hon tycker om honom (svaret blir att han inte ser så vacker ut och att han är en svår person att tas med, och ibland på gränsen till elak mot andra). Det gör henne självklart inte till en kall person, tvärtom har hon känslor starkare än de flestas. Men jag verkligen älskar att hon också har ett lika starkt intellekt, att hon vet med sig att oavsett känslornas styrka måste också hjärnan få vara med och styra.

Och just det, att det inte finns något egentligt motsatsförhållande mellan känsla och intellekt, är det som gör Jane Eyre så ovanlig. Definitivt jämfört med andra böcker från samma tid, det här är en roman som var mycket långt före sin tid, men jag skulle säga att även jämfört med nutida romaner är det ett ovanligt drag. En huvudperson med så extremt starka känslor som samtidigt kan kontrollera sig (även om det är på näppen ibland) är inte någon som man ser så ofta.*

Att den hon blir kär i givetvis är den som har mest tuggmotstånd är alltså bara följdriktigt, och likaså att han framförallt uppskattar hennes ärlighet och att hon aldrig någonsin ger efter när han retar henne, ignorerar henne för att se vad som händer (jag vet, han låter inte som en charmknutte precis), och kort sagt njuter av att han träffat någon som inte låter sig imponeras av yttre omständigheter som rikedom, klasskillnad, könsskillnad osv.

Så läs Jane Eyre, oavsett er vanliga smak vad gäller genrer osv. Det finns knappast bättre, och att det är en så stor klassiker gör ju ingenting det heller.

Som avslutning ett citat från boken när hon pratar med en man som i samhällets ögon är henne överlägsen (delvis på grund ac hans ställning, men framförallt för att han är en man), som ett typiskt exempel på Jane Eyres personlighet och som också illustrerar varför hon brukar nämnas som en feministisk ikon:

“Do you think, because I am poor, obscure, plain and little, I am soulless and heartless? You think wrong! – I have as much soul as you, – and full as much heart! And if God had gifted me with some beauty and much wealth, I should have made it as hard for you to leave me, as it is now for me to leave you!”

 

*Som jämförelse kan man ju ta Emily Brontë vars Svindlande höjder brukar ses som en ännu större klassiker, men som jag själv inte tycker lika bra om. I den är alla huvudpersonerna helt styrda av känslor, och deras kärlek bottnar inte i någonting som är det minsta begripligt för mig; de är helt egocentriska och kärleken till någon som aldrig verkar bry sig om någon annan än sig själv tycker jag är ganska ointressant att läsa om. Det är ingen dålig bok men Jane Eyre utklassar den IMHO.

The Ocean at the End of the Lane

En till bokrecension idag, Neil Gaimans The Ocean at the End of the Lane från förra året men som jag inte läst förrän nu. Orsak: Jag tycker att Gaiman har skrivit några fantastiskt bra serier (stora delar av Sandman, Black Orchid, och en hel del ströserier) men jag har tyckt att hans romaner saknat det där lilla extra och istället snarast varit (huga!) småtråkiga. Men eftersom han skrivit saker som varit så bra så ger jag honom alltid en ny chans 🙂

TOatEotL är en berättelse om en medelålders man som en dag, efter en begravning, kommer sig för med att åka till sitt barndomshem. Eller snarare, till den granngård vid vägens slut där han när han var sju år träffade den några år äldre Lettie och hennes mor och mormor. Varför han söker upp gården vet han inte, men väl där stöter han på en av kvinnorna han minns från förr, och han börjar också minnas vad han och Lettie egentligen var med om den där sommaren för länge sedan.

Historien om sommaren för länge sedan är en typisk Gaiman-historia, full med mytologiska inslag/referenser (ibland påhittat av Gaiman, ibland taget från existerande sagor) som sällan eller aldrig förklaras. Just det är en av sakerna som jag har svårast för i Gaimans prosa, den allestädes närvarande känslan av att det skulle behövas en notapparat modell större för att få med allt som han hänsyftar till. Jag gillar normalt inte författare som tvångsmässigt förklarar varenda detalj men Gaiman går för långt åt andra hållet; jag blir frustrerad av att läsa en text som på nästan varje sida slänger in en oförklarlig/oförklarad händelse (som en korridor som ändrat form, en kattunge som kommer från en växt, osv).

Om det kändes som om det var någon mening med det hela skulle det nog kännas bättre, men för min del känns det oftast som om Gaiman glatt gödslar med dylikt för att det ska kännas mystiskt/suggestivt/befriande att precis allting kan hända. För mycket av det goda, med andra ord.

Och det är synd. För i TOatEotL finns inslag som känns just mystiska/suggestiva/befriande, som titelns ocean och den roll den spelar. Här fungerar den mytskapande prosan just som jag vill att den ska göra i sådana här böcker, och om TOatEotL bara vore lite mer fokuserad och höll tillbaka en del (ok, ganska många) av de fantasifulla inslagen skulle jag tycka att det var en utmärkt bok, en måste-bok för läsare av fantasy.

Men istället blir det en typisk Gaiman-bok, något mer lyckad än genomsnittet. Balansen mellan den vuxne mannen och hans hågkomster av sin barndom gillar jag; ramberättelsen ger sagan den stadga som den behöver och en filosofisk dimension om hur jaget egentligen blir till (är en vuxen människa samma person som barnet hen var?). Själv tycker jag att just inramningen av sagan, med inledningen och avslutningen i nutid tillsammans med oceanen är det klart bästa i boken. Huvudberättelsen har, som alltid med Gaiman IMHO, flera bra detaljer men framförallt alldeles för många detaljer för att jag ska vara helt nöjd!

OK, två bokrecensioner hittills, båda för böcker som inte varit så bra som de borde. Därför lovar jag att nästa bok jag tar upp kommer vara ett ovedersägligt mästerverk. Fast det kommer inte vara en så värst nyutkommen bok… 😉

And Now for Something Completely Different: Lock In

 

Idag blir det lite omväxling mot det vanliga programmet. Orsak: Jag är i Chicago en månad så det blir inte så mycket serieläsning -> det kan kanske passa bra med några bokrecensioner under tiden 🙂

Först ut: Lock In, en färsk roman skriven av John Scalzi, mest känd för böckerna i Old Man’s War-sviten.

De böcker jag läst förut av Scalzi har alla varit mycket läsvärda; Scalzi skriver underhållande, med en rapp dialog, och oftast med en torr och sarkastisk humor jag uppskattar. En liten nackdel är det att så gott som alla personer i hans böcker tenderar att prata likadant: Alltid redo med en snärtig replik, oavsett vem det är. Därmed inte sagt att alla har samma personlighet, men att de har samma talskrivare är uppenbart.

Scalzi lyckas också med en ack så viktig detalj när det gäller science fiction-författare som gillar teknik: Hans beskrivningar av densamma blir aldrig ointressant technobabbel utan oftast intressant och (som vanligt när det gäller honom) rolig. Typ introduktionen av BrainPal i OMW, en dator integrerad i soldaternas hjärna, som hos en författare som Peter F Hamilton (som jag trots det gillar) antagligen skulle lett till sida upp och sida ner med detaljer om exakt hur den fungerar men hos Scalzi resulterar i en mycket rolig beskrivning av hur huvudpersonen upplever den. Så det var med mycket höga förväntningar jag gav mig i kast med Lock In.

Tid: Den nära framtiden.
Plats: Jorden.
Situation: En global epidemi har fått som resultat att 1% av världens befolkning är sängliggande, ”locked in”, inlåsta och oförmögna att röra sig eller att över huvud taget använda sig av kroppen. Deras hjärnor fungerar däremot felfritt och efter ett enormt forskningsprojekt har de nu tillgång till s.k. Hadens, robotkroppar som de kan styra och därmed röra sig i samhället med. Men en del av dem, framförallt de som är födda med sjukdomen och inte haft någon erfarenhet av riktiga kroppar, föredrar att tillbringa sin tid i virtuella världar och helt avstå från umgänge med resten av mänskligheten,

Romanens huvudperson Chris Shane är en av de drabbade, och när boken börjar har hen precis tillträtt sitt första riktiga jobb, som FBI-agent med specialområde brottslighet som involverar Hadens. Chris kollega, Leslie Vann, är inte en av de inlåsta men har däremot jobbat som integrator, ett yrke som bara några få människor kan utöva som går ut på att låta en inlåst styra hennes kropp istället för en Haden-robot, för att kunna uppleva alla sinnesupplevelser som robotkropparna inte kan förmedla.

Vad som sedan utspelar sig är närmast en polisroman, med spår som leder till att Shane och Vann måste reda ut hur de inlåsta, företagen som lever på att tillverka Hadens, och hur integratorerna egentligen kan utföra sitt jobb. Givetvis uppblandat med Scalzis sedvanliga gemytliga dialoger och frekventa teknikgenomgångar.

Men det är någonting som känns lite off den här gången. Dialogen är OK men det jag saknar är en känsla för vem Chris Shane är. I vanliga fall brukar Scalzi vara en utmärkt människoskildrare, åtminstone vad gälller huvudpersonerna med mycket inre dialog och tankar. Shane däremot förblir förunderligt opersonlig rakt igenom. Jag kan inte låta bli att tro att det delvis beror på att Scalzi enligt egen uppgift inte velat beskriva Shane närmare; eftersom hen använder sig av en Haden boken igenom är t ex Shanes kön aldrig någonting som nämns, och hens interaktioner med andra är besynnerligt opersonliga. Så lustigt nog har Scalzi i en bok där huvudpersonen abetraktas sett bara har en hjärna, ingen kropp, misslyckats med att skildra just huvudpersonens hjärna 😉

Det finns också andra problem i boken, som att teknikskildringarna kändes tröglästa och till och med svåra att följa med i ibland (vanligtvis är Scalzi fantastiskt bra på att göra tekniken lättförståelig).

Det kan vara så att jag är påverkad av att jag tycker boken hackar i allmänhet och att jag därför är mer kritisk, men jag tror egentligen inte det. Däremot tror jag att Scalzi fungerar bättre som ren science fiction-författare än som kriminalförfattare, även om det senare är en genre som fungerar bättre kommersiellt. Lock In har också sålt bättre i starten än hans tidigare böcker, något som gör mig orolig för att han kommer skriva fler böcker med samma bakgrund. Att boken också ibland känns som mer som en introduktion av huvudpersonerna och deras värld än som en fristående roman gör förstås sitt till. Fast, det är inte omöjligt att nästa bok (för jag utgår från att det kommer en sådan) kanske blir bättre, nu när de stora dragen har klarats av!

Men missförstå mig inte, jag tyckte om att läsa Lock In och den är för all del inte dålig. Vad den är är det svagaste inslaget i Scalzis bibliografi, och det är förstås synd.

Serieförfattare skriver romaner: Pat Mills & Stan Lynde

Inga serier idag utan istället vanliga hederliga böcker men med serieanknytning. Författarna ifråga, Pat Mills och Stan Lynde, är ungefär så långt ifrån varandra man kan tänka sig vad gäller filosofi och etik (vilka är viktiga för dem båda) men jag råkade läsa böckerna ifråga ungefär samtidigt så därav den gemensamma recensionen.

Låt mig börja med den dåliga, för att inte säga katastrofala: Pat Mills Marshal Law – Origins, en bok som jag fick syn på på Sf-bokhandeln där den reades ut för ynka 20 kronor. Boken består av två längre noveller, The Day of the Dead och Cloak of Evil, båda med en handfull illustrationer av Kevin O’Neill. Visst visste jag att Mills har skrivit stora mängder dynga i sitt liv, framförallt de serier han gjort för franska förlag och som också gått i Heavy Metal, men eftersom Marshal Law är en av hans bästa serier tänkte jag naivt nog att den här boken kanske skulle vara läsvärd…

För den som inte läst Marshal Law kan den enklast beskrivas som en serie som handlar om att förnedra superhjältar så mycket det bara går. Att ett sånt trivialt tema resulterar i en så bra serie är i mångt och mycket O’Neills förtjänst; hans groteska och samtidigt mycket skickliga teckningar gör den till en fröjd att läsa. I dagens bok är Mills lämnad åt sig själv och det blir pinsamt uppenbart att han inte har en aning om hur man skriver böcker.  Språket är oerhört torftigt och påminner mest om kioskböcker modell sämre, som Nick Carter-böckerna. Här är en slumpmässigt vald passage i boken; jag slog upp en sida och började läsa:

Inside the prison complex, Kiloton had used his huge bulk to envelop the Human Inferno and extinguish his flames. He was intent on dragging him back to his cell when Suicida and the other prisoners appeared. They had old scores with the Executioner of Alcatraz.

Bullet tilted his head back so the makeshift projectiles in his mouth pointed outwards,then triggered the firing mechanism. Hot lead spat from his face. At such close range, and with such a huge target, he could barely miss, and Kiloton received the complete upper denture. The massive jailer fell to the ground, a line of ten bullet holes ranged neatly across his chest.

Det hela känns, föga förvånande, som ett seriemanus som nödtorftigt gjorts om till prosa. Det finns ingenting i texten som gör någonting annat än att helt simpelt beskriver vad som händer; försök till stämningsskapande förekommer överhuvudtaget aldrig. Att texten är rent beskrivande gör också att den saknar rytm eftersom alla meningar beskriver lika mycket handling, och därmed blir hela berättelsen en enda jämngrå sörja.

Dessutom är Marshal Law en extremt rå karaktär, och när O’Neills teckningar inte längre är med i ekvationen och Mills text är så oförlåtande blir det sadistiska våldet och sexet bara obehagligt. Det fantastiska med O’Neill är att han i serien förvandlar det hela till en underbar blandning av humor, råhet och groteska överdrifter, men att bara läsa texten? Urk!

Så Mills som prosaförfattare? Underkänt, med råge!

Nu till någonting bättre, nämligen Stan Lyndes western-romaner. Liksom Mills rör sig alltså Lynde i miljöer som känns igen från hans serier, men han har inte återanvänt karaktärer från sina serier utan istället skapat nya. Hittills har det blivit ett tiotal romaner varav jag bara läst de första två, The Bodacious Kid och Careless Creek.

Huvudpersonen i båda böckerna är ynglingen Merlin Fanshaw som när böckerna börjar precis blivit föräldralös. Han är en mycket typisk Lynde-skapelse: Godhjärtad, kristen, men också jordnära och på intet sätt en alltid dygdig person. Fängelsebesök är någonting han ofta råkar ut för (även om det måste sägas att det vanligtvis beror på hans korta stubin och odugliga sheriffer), och han lockas av det kriminella livet när han i The Bodacious Kid råkar bekanta sig med en liga med en mycket karismatisk ledare.

Överlag känns romanerna som precis det man skulle kunna väntat sig från Lynde, speciellt om man tänker på hans sena serie Latigo. De är välskrivna, har gott om humor, men också stora portioner allvar. Och eftersom det här rör sig om romaner istället för serier gjorda för den känsliga amerikanska dagspressen kan han vara mer realistisk vad gäller skildringen av Vilda Västern. Här är det inget tvivel om att indianerna diskrimineras, eller att kvinnorna riskerade att råka riktigt illa ut utan att någon lag kunde skydda dem (som exempelvis Merlins partner i Careless Creek, Pandora, vars mamma var indian men där hennes pappa efter modern död utnyttjar henne å det grövsta).

Ett annat sätt som Lyndes bakgrund som dagsserietecknare märks på är prosan. Till skillnad från Mills så förstår Lynde att det är skillnad på ett seriemanus och en roman (kanske hjälper det att Lynde också tecknade sina serier och därmed är mer medveten om hur mycket av en series atmosfär och känsla som beror på teckningarna), men han har en uppenbar förkärlek för att nästan varje stycke ska ha en liten knorr, precis som knorren på en seriestripp:

I tried to think, to remember what I’d done to get myself thrown in the pokey, but at first I could not. Then, slowly, the ache in my head began to let up some, and I remembered my scuffle with Mr. Bear. I was still wearing my slicker, and my hat was lying nearby on the floor. My cartridge belt, holster, and six-shooter were gone, of course, so I could tell right off that particular jail was a first-class operation.

Det är inte alltid ett skämt; det kan lika gärna vara en allvarlig observation eller någonting annat, men likafullt är rytmen uppenbar. Ibland kan det bli lite för mycket, men oftast är det bara en lite udda sätt att skriva på som fungerar alldeles utmärkt.

Åtminstone de två böckerna jag läst är båda skrivna i jag-form och det bidrar till western-känslan, med Merlins flitiga användning av ord som jag inte sett förut men som oftast framgår från sammanhanget (som ordet pokey ovan). Dessutom märks det på språket att Merlin är en handlingens man snarare än ordens, med en ledig stil på gränsen till talspråk.

Jag kan inte påstå att jag är en western-kännare när det gäller böcker; förutom Lyndes har jag nog inte läst mer än en handfull andra, och de var enklaste sortens kioskböcker (som försvar läste jag dem som kurslitteratur när jag gick en kurs om populärlitteratur på universitetet) så att Lynde är bättre än dem säger inte mycket. Men jag har läst en hel del annan litteratur och Lyndes är bra avkoppling, och eftersom jag verkligen tycker om hans serier Rick O’Shay, Latigo och Pardners och hans alldeles egna och säreget gammalmodiga blandning av humor och allvar så är det knappast en överraskning att när han skriver böcker i samma stil så läser jag dem gärna. Fast det är klart, jag skulle ännu hellre se att något förlag tog och gav ut Rick O’Shay i en samlad utgåva!