Mooncop

mooncop-cover

En liten blänkare idag bara eftersom det är en serie gjord av en mästare i deadpan-humor, Tom Gauld, och jag därför har svårt att skriva mycket mer om honom än jag gjort tidigare; antingen tycker man redan som jag att han är ungefär det roligaste som finns att läsa, som i hans skämtserier från The Guardian samlade i You’re All Just Jealous of My Jetpack, eller så kommer jag helt misslyckas med att övertyga om hans storhet.

Vare sig hur det vill med det, han har hursomhelst nyss kommit ut med en ny bok: Mooncop, om en mycket sysslolös polis på månen. Polisen har egentligen ingenting mer att göra än att äta munkar, kanske försöka hitta en bortsprungen tonåring eller hund (som i sann absurd humor à la Gauld har en tämligen besynnerlig rymddräkt) , och att rapportera sin kvartalsstatistik (antal brott 0, så han har iallafall 100% uppklarandegrad).

mooncop-therapy
Polisen är lite deprimerad -> en inte helt välanpassad terapirobot får hjälpa till

Månen är nämligen på dekis: Alla flyttar därifrån eftersom det är så händelsefattigt och meningslöst att bo där, så varför bo kvar?

Eftersom det är Gauld så får vi givetvis ingen förklaring till de stora skeendena i bakgrunden (Hur har månen bebyggts? Vad har hänt sen? Varför vill någon bedriva en caféverksamhet när det bara finns en enda kund?); vi får nöja oss med den inzoomade handlingen, det som utspelas på marknivå. Och drama? Inte ett dugg; det är som sagt inte Hill Street Blues som gäller för månpolisen.

Tja, det var nog allt jag tänkte skriva; resten får ni klara av, dvs att läsa den här underbara lilla boken 🙂

mooncop-dog

Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår

Thorgalkrönikan 2 - omslag

Mer Cobolt, mer Thorgal, i form av Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår som samlar ihop tre äventyr. I turordning:

Den svarta galären: Thorgal har slagit sig till ro tillsammans med sin Aaricia, men om någon trodde att det skulle vara för evigt så nix, pix; tragedin slår till tack vare en avundsjuk ung flicka och en förrymd fånge.

Thorgalkrönikan 2 - omslag - Den svarta galären

Jag måste nog säga att det känns som om det här albumet kom lite för tidigt i sviten: Historien med den före detta actionhjälten som försöker slå sig till ro men misslyckas brukar fungera bäst när jag som läsare redan investerat mer i huvudpersonen och därför önskar honom (det är så gott som alltid en han, även om det finns undantag, som Jennifer Blood) ett liv i frid. Här har jag fortfarande inte läst tillräckligt med Thorgal för att konceptet ska fungera riktigt som det ska. Men för all del, jag blev riktigt irriterad på Shaniah (flickan som förstör det för Thorgal och Aaricia) så jodå, jag brydde mig allt lite!

Bortom skuggorna: Här möter vi en Thorgal som sedan katastrofen helt slutat fungera, och det är enbart tack vara Shaniah (som med rätta har dåligt samvete för det hon gjorde) som han överlever. Men i klassisk äventyrsanda dyker en chans upp för Thorgal att rätta till allting, en chans han givetvis tar.

Thorgalkrönikan 2 - Bortom skuggorna

Om Den svarta galären var pang på-action, helt och hållet realistisk (dvs realistisk i bemärkelsen tji magi, tji monster, osv) är det här istället mer mystik som gäller när Thorgal tillsammans med Shaniah besöker dödens rike. Jag är inte säker på om jag föredrar de realistiska eller de mystiska Thorgal-albumen ännu, jag behöver läsa fler; det lutar åt de realistiska för min del eftersom de mystiska inslagen känns mindre spännande och mer ”jaha, där dödade Thorgal en gigantisk monsterorm” jämfört med den intrig-späckade Den svarta galären. Men kanske en syntes fungerar bäst?

Brek Zariths fall: Här har vi syntesen, när Thorgal försöker frita sin älskade från en tyrann som samtidigt har problem med andra upprorsmakare i sitt rike. Actionscenerna är huvudsakligen realistiska (att ta sig obemärkt in i ett slott, och liknande) men tyrannen Shardars planer är av ett helt annat slag.

Thorgalkrönikan 2 - Brek Zariths fall

Så är syntesen bättre? Nja, jag är inte säker, och efter det här albumet lutar jag definitivt åt att jag föredrar van Hamme & Rosinski när de berättar utan alltför mycket krusiduller. Rosinski klarar för all del både delarna lika bra, hans rättframma stil fungerar förvånansvärt bra i de mer flummiga delarna av Bortom skuggorna. Men just de delarna känns oengagerade vad gäller manuset; inga överraskningar och mindre driv. Helt enkelt misstänker jag att van Hamme tycker det är roligare att skriva klassisk action/äventyr/drama, utan övernaturliga inslag.

Men å andra sidan är några av de mest fantasy-artade sidorna från Bortom skuggorna (som den från albumet som syns härovan) bland de roligaste att titta på, så… 😉

Slutsummering: Thorgal fortsätter vara en klart kompetent gjord serie utan större pretentioner än att underhålla för stunden, och det gör den bra i sin genre. Och genren skulle jag säga är att vara en äventyrsserie av typiskt europeiskt snitt från 70-talet. I förra recensionen skrev jag att jag såg drag av Mézières och Druillet och jag tänkte precis samma sak den här gången när jag läste (men i de här lite senare albumen är det kanske framförallt tecknaren Hermann jag kommer att tänka på), trots att jag inte ens kom ihåg att jag skrev det då, så tydligt är det. Jämfört med de bästa av dagens serier av liknande typ ter den sig kanhända en smula okomplicerad och enkel, men bara man är förberedd på det är det bara att läsa på!

Wika och Oberons raseri

Wika och Oberons raseri - omslag

En till sommarrecension; jag har lyckats hämta ut några recensionsexemplar från Cobolt som dykt upp här i värmen (nåja, teoretiskt sett borde det vara varmt…). Först ut till rakning: Wika och Oberons raseri, skriven av Thomas Day och tecknad av Olivier Ledroit.

Wika och Oberons raseri är första albumet om fen Wika, dotter till Titania och Claymore Grimm. Prins Oberon (i de flesta berättelser om féer make till Titania) är precis som titeln säger rasande på de båda: Wika borde varit hans och Titanias dotter, men Titania har enligt honom svikit och förtjänar därför att dö, tillsammans med Claymore. Ergo, så sker, men Wika undkommer och efter ett hopp fram i historien några år tar huvudberättelsen vid, med en tonårig Wika som börjar upptäcka sina krafter…

Lika bra att först som sist erkänna att det här inte är en serie i min smak egentligen. Jag har läst en hel del serier av Ledroit förut, framförallt den erbarmliga Requiem, en never-ending historia om en vampyr från helvetet skriven av Pat Mills som publicerats i Heavy Metal, fylld av osmakligt våld och rörigt berättad. Ledroits teckningar har varit lika röriga som manuset och har inte gjort mig till något större fan.

Wika är definitivt flera klasser bättre än Requiem men det räcker inte. Days manus är mycket rakare berättat än Mills, men det är ändå torftigt, utan flyt eller djup. Serien är också fylld av personer som deklamerar sina repliker snarare än talar normalt. Det senare blir visserligen lite bättre när förhistorien är över och Wika har växt upp, men helt slutar personerna inte med ovanan :-/ Och huvudhistorien känns också som gjord från mall 1A: Barn med magiska krafter + mördade föräldrar + hämnas på mördaren + en noga numrerad samling obehagliga medhjälpare till mördaren (Oberons barn tillsammans med en vargkvinna) som måste besegras först.

Ledroits teckningar, som nog är det som de flesta kommer att associera med serien eftersom de är så iögonfallande, är också de bättre än i Requiem med lite klarare färger, men tyvärr känns det som om Ledroit inte vet hur man tecknar serier: Sidorna ser mer ut som planscher än just som serier.

Wika och Oberons raseri - Slagsmål
(Pga brist på scanner här på landet är här en sida från den franska utgåvan men Cobolts svenska utgåva ser givetvis lika bra ut både vad gäller textning och tryck)

När jag läste Wika kom jag därför att tänka på J.H. Williams III, en tecknare som jag också tycker tenderar att designa snarare än att teckna sina sidor. Men han är en alldeles utmärkt designer vilket jag inte kan säga om Ledroit; Ledroits sidor är som redan nämnts ofta oklara, med alldeles för mycket detaljer och krafs. De är kort sagt alldeles för överlastade i sin faux baroque-stil, de känns stressade, och när han gör helsidor med en enda bild är de mer omslag än berättande seriesidor.

Enligt mig alltså, men jag vet att det finns de som tycker annorlunda och som verkligen gillar Ledroit och den här typen av serier med överdåd, repliker som känns som vore de avsedda för en trailer snarare än som ett normalt inslag i en dialog, och karaktärer som mer eller mindre rätt ut säger att de är larger-than-life. Exempel, förutom redan nämnda Requiem (och alltför många andra Heavy Metal-serier de senaste decennierna), är också många moderna superhjälteserier som anammar samma idéer, låt vara med mindre avancerade teckningar än Ledroits.

Så för mig en missräkning (eftersom jag hittills gillat allt jag läst från Cobolt), men visst tycker även jag att det är roligt att Cobolt verkligen satsar på att bli ett mångsidigt förlag, med serier av alla typer. Det närmaste serier av det här slaget vi sett på svenska är en del album utgivna på Albumförlaget, men de är något mer traditionellt berättade europeiska äventyrsserier.

Härnäst: Cobolt igen, med Thorgal!

ApocalyptiGirl – An Aria for the End Times

ApocalyptiGirl - cover

En trevlig trend det här: Andra raka inlägget om en serie som är:

  • Science fiction (en genre jag är svag för)
  • Rättframt berättad, utan allt för mycket krusiduller (ibland är det skönt att läsa någonting som inte är alltför komplicerat)
  • Ett utmärkt exempel på hur man gör just en bra serie (dvs, någonting som passar i serieformen men som knappast skulle fungerat som bok/film/teater/opera/…)

Förra gången var det Usagi Yojimbo: Senso, skapad av veteranen Stan Sakai, och den här gången är det ApocalyptiGirl, skapad av nykomling Andrew MacLean; två olika bakgrunder när det gäller kreatörerna men likafullt två riktigt kul (hm, ”kul” skulle behöva plural-böjas här men jag tror inte det finns några korrekta former av det för ”kuliga” låter bara fånigt!) för böcker.

ApocalyptiGirl är en kort sak, bara 90 sidor lång, vilket inte precis är mycket med tanke på att den som den mesta sf presenterar en helt ny värld för läsaren, med nya miljöer, nya varelser, och en okänd historisk bakgrund. Två val finns: Antingen blir det en riktigt lång historia med utförlig bakgrund och en mängd detaljer som förklarar allt, eller så gör man som MacLean och öser på, och hoppas att läsaren litar på att författaren vet vad hen gör 🙂

Så, ApocalyptiGirl, och huvudpersonen Aria:

ApocalyptiGirl - intro
Första gången vi får se Aria sjunger hon på en för serieläsare inte helt okänd aria 😉

Vad Aki pysslar med inte helt uppenbart; att hon har ett mål är klart, men exakt vad det är visar sig först mot slutet. På vägen dit får vi se henne försöka laga en stor robot, plocka äpplen som mat, försöka att inte bli inblandad i gråskäggen och de blårandigas krig, och framförallt umgås med sin katt Jelly Beans.

Det är egentligen allt man behöver veta om handlingen i ApocalyptiGirl: Aria pysslar med sina (bitvis mystiska) vardagsbestyr, men vi får också reda på vad som pågår/pågått innan det är över, och boken har också ett tydligt slut. En mycket lyckad blandning av vardag och det mer dramatiska som fascinerande nog lyckas trycka in allt möjligt utan att det känns det minsta stressigt, det ringa sidantalet till trots!

MacLeans teckningar är också de väldigt lyckade. Jag ser saker som påminner om andra äldre tecknare, som Max och Daniel Torres, men med en personlig touch. Och dessutom med en färgläggning (så vitt jag förstår också gjord av Maclean) som också den känns helt rätt, inklusive dess murriga toner. Ett caveat dock: Färgerna gör sig mycket bättre på papper än i den digitala utgåvan; bilderna här är från den digitala versionen men pappersversionens färger känns helt enkelt varmare och bättre anpassad till innehållet än de mer kliniska och smått grälla i den digitala. Boken är dessutom billig, bara $10, så hugg för allt i världen den!

ApocalyptiGirl - Jelly Beans

Jag hoppas nästa serie som jag recenserar är lika underhållande som de senaste men jag har ärligt talat ingen susning om vilken det blir; jag ska ta semester nu och då blir det alltid lite lätt slumpmässigt vad jag har tillgång till att läsa. Den enda serie jag 100% vet att jag kommer läsa är en jag hållit på med några veckor redan men det kommer ta ett tag till innan jag är klar med den: drygt 13,000 sidor lästa, ungefär 8,000 kvar, så jag kommer inte vara klar med den ännu på ett tag heller… 😉

Återuppståndelse?

Idag: En ny (well, från 2009 ursprungligen, men det är ganska nyligen) serie med två anknytningar till 70/80-talet.

Anknytning 1: Serien, Animal’z, är gjord av Enki Bilal, den franska serieskaparen som började göra serier på 70-talet och som var en av de mest tongivande av den franska vågen med nya serier, med mer vuxen inriktning och mer allvarligt innehåll som kom på 70-80-talet. Serier som de han gjorde tillsammans med Pierre Christin (manusförfattaren till Linda och Valentin), som Terroristerna och Jakten, tog upp samtida politik på ett nytt sätt och med ett lyxigt utseende; Bilals teckningar har alltid varit väldigt slicka och eleganta, vilket jag personligen tyckte var en intressant brytning mot det realpolitiska innehållet.

Jakten - Tåg
Bilal anno 1983 (från Jakten/The Hunting Party/Partie de chasse)

Men det var ändå hans science fiction-serier jag gillade bäst, som de korta serierna som dök upp i tidningar som Métal Hurdant/Heavy Metal/Pulserande Metal/Tung Metall. Men i och med att de tidningarna lades ner (de svenska) eller helt tappade all kvalité (Heavy Metal) så försvann han också från min radar. Jag skymtade till någon enstaka sida här och där, men aldrig någonting längre eller mer intressant.

Förrän Animal’z började översättas till engelska för några år sedan, det vill säga.

Animal’z utspelar sig i en oklar framtid; världen verkar ha drabbats av en aldrig närmare förklarad katastrof, en katastrof som resulterat i att geografin är opålitlig och de människor som finns kvar saknar ett fungerande samhälle och får koncentrera sig på att överleva så gott de kan utan hjälp från andra. Den närmast drömlika världen presenteras av Bilal på ett lika drömlikt sätt, med tankar som vi inte vet vems de är och människor med flera alternativa kroppsformer (därav titeln som nog anspelar på att gränsen mellan människor och djur har upphävts).

Animal'z - Animals

Det finns en handling som framkommer efter hand men tonvikten ligger hela tiden på sinnesstämningen, på vad det innebär att vara en människa som också kan vara ett djur (delfin i det här fallet). Teckningarna kännetecknas dels av en figurteckning som är omedelbart igenkännlig som Bilal (en Bilal-person går inte att förväxla med någonting annat) men också av färgskalan: Alla sidor har en gråblå ton, med enstaka rödaktiga inslag, och resultatet är en värld som känns som om den ständigt är täckt av dimma, en värld som är svår att få grepp på och där en klar överblick är omöjlig.

Med andra ord, teckningarna är precis som manuset gjorda för att frammana en verklighet som inte riktigt går att få grepp på, där osäkerheten lurar, och där det enda man kan göra är att acceptera att insikt bara är möjlig genom att försöka sammanföra de få pusselbitar man får allteftersom. Men jag lovar, det här är ett pussel som är knepigt att få till: Kantbitar saknas, och eftersom alla delar har samma färg kan man inte angripa det på det sättet heller 🙂

Animal'z - Ice

Animal’z är inte en fantastisk serie, därtill är den alltför lös i kanterna och för monoton, men det är en serie som eggar fantasin och som visar att Bilal fortfarande är att räkna med. Han fortsätter att utvecklas och förändra sig, och det är gott nog för mig för tillfället!

Hur var det med den andra anknytningen till svunna tider? Jo:

Anknytning 2: Den engelska översättningen har publicerats kapitelvis i Heavy Metal, tidningen jag redan nämnt. Det första kapitlet dök upp 2012 och förvånade mig: Jag har fortsatt att läsa Heavy Metal trots det usla innehållet, i ett fåfängt hopp om att tidningen kanske någon gång skulle återhämta sig, och att se en ny längre serie av Bilal var mycket oväntat och lovande.

Kapitlen fortsatte att komma, och dessutom hände någonting med tidningen för typ ett år sedan, i samband med redaktionella förändringar: Serierna började bli intressantare igen. De korta serierna blev mer varierade, de längre inte lika fokuserade på våld och trist sex (dvs, de serierna finns fortfarande kvar, men inte alla längre serier är numera av den typen), och det dök upp genuint ovanliga serier.

Så har det fortsatt, och det är väldigt glädjande för ett fan av sf & fantasy som jag. Man ska inte tro att de gamla synderna försvunnit: Omslagen är fortfarande så gott som alltid en lättklädd kvinna med vapen, i trist Photoshop-stil, och reklamen inne i tidningen är av samma typ, så det är inte precis en perfekt tidning. Men numera är den ibland inte bara läsbar utan också läsvärd, och Bilals Animal’z är ett utmärkt exempel på det.

Jag hoppas förbättringen fortsätter för en bra Heavy Metal behövs, med serier som när den var som bäst inte har någon annanstans där de passar in. Så jag håller tummarna för att redaktionen fortsätter förbättringarna; att Bilal är populär hos dem är tydligt eftersom efter att Animal’z avslutades i nummer 270 så började en ännu nyare serie av honom, Julia & Roem, att översättas, en serie som utspelas i samma värld som Animal’z (verkar det som, men som sagt, det handlar inte om glasklara serier det här…).

En liten eftersläntrare: My Son the Killer

Dungeon - My Son the Killer - cover

Woohoo! Ett stort tack till NBM för dagens bok; jag trodde inte de skulle ge ut fler av sidoböckerna i Dungeon-sviten efter att de avslutat huvudsviten för några månader sedan. Men nu har Dungeon Monstres: My Son The Killer kommit ut, en bok som liksom alla NBM-utgåvor innehåller två av original-albumen.

Och ett bra album är det!

Men några små korta ord till ska jag väl mäkta med, trots att jag redan skrivit några tusen sådana om Dungeon 🙂

My Son the Killer: I det här albumet, som alltid skrivet av Sfar & Trondheim, den här gången tecknat av Blutch, får vi träffa en mycket ung Marvin och hans mamma när de första gången kommer till storstaden. Där stöter de på Hyacinthe som befinner sig på höjden av sin karriär: Som The Night Shirt kontrollerar han stora delar av den undre världen på nätterna medan han i sin vardagsroll har stort inflytande tack vare sin titel och sin förmögenhet. Givetvis betyder det att intriger vävs som kräver att han undanröjs, och när han får syn på Marvins minifamilj anlitar han dem som livvakter.

Liksom andra Dungeon-album som utspelar sig under den här perioden är det en blandning av humor (mörk sådan) och allvar, tillsammans med en gnutta melankoli, allt mycket suggestivt tecknat av Blutch:

Dungeon - My Son the Killer - Meeting

Att se Marvin som så ung och skildringen av hans mamma lägger ytterligare några pusselbitar till hans karaktär. När vi först får se honom i huvudserien är han vuxen och jobbar för Hyacinthe i hans slott, och han är då en besynnerlig blandning av naivitet, okunnighet om andra människors sinnen, våldsamhet och fredsivrare; i den här boken får vi se hur han började, dvs inte så fridsamt precis 🙂

Soldiers of Honor: Den andra episoden i boken, tecknad av Bezian, utspelar sig mot slutet av hela Dungeon-historien. Den är i det närmaste helt fristående, med bara några korta skymtar av Marvin i sin roll som The Dust King som det enda bekanta ansiktet (plus ett kort besök i de extremt otrevliga kaninernas stad, Zedotamaxim), och vi får följa en legosoldat och hans bror i ett synnerligen mörkt moraliskt drama.

Huvudpersonen har en orubblig känsla för vad heder betyder, så när hans bror döms till döden har han inga kval över att själv åta sig rollen av den som leder brodern till hans död. Men slumpen gör att resan till öknen där brodern ska dö blir mer komplicerad än avsett.

Dungeon - Soldiers of Honor - Honor

Det här är tveklöst ett av de mörkare albumen i Dungeon, snudd på Heartbreaker-klass. Det finns inslag av komedi men de är så mörka att jag inte riktigt vet om ”komedi” är rätt ord för det. Världen är cynisk och rå (vilket är som väntat eftersom allt utspelas under The Grand Khans terrorvälde), och huvudpersonen  likaså; hans starka känsla för att följa hederns krav innebär bara att han kan utföra de gräsligaste mord utan minsta dåligt samvete så länge de inte bryter mot de kraven.

Så två inte alls uppsluppna album (även om det första ibland är roligt), både välskrivna och utsökt illustrerade (med Bezian som den en gnutta vassare, med närmast impressionistiska pennstreck), och ett nöje att läsa för mig som Dungeon-fan. Nu finns det bara fyra album kvar som inte översatts till engelska; med tanke på att det här kom ut har jag faktiskt en gnutta hopp om att kanske de också dyker upp. Tummar hålls, hårt!

PS. Har just skrivit klart det här inlägget och kollade in NBMs hemsida och sir man på; nästa år kommer en till bok ut, innehållandes två av de fyra saknade albumen. Yay! DS.

Klassiskt värre

Som utlovat, här från förskingringens Chicago (någon vecka till blir jag kvar), utan annat än digitala serier som jag nu läst alla jag hade med mig, blir det därför ytterligare en bokrecension. Och den här gången blir det en klassikernas klassiker, helt utan anknytning till sf & fantasy (som böckerna jag tidigare skrivit om), en bok jag läst många gånger och kommer läsa många gånger till: Jane Eyre av Charlotte Brontë.

Generellt gillar jag 1800-talsromaner, framförallt av engelska författare som Dickens, Thackeray med flera. Främst av alla är Jane Austen (Emma och Stolthet och fördom är hennes bästa, bara så ni vet!); hennes stil känns extremt modern med sin rapphet och intelligens. Romantik? Jo, det finns, romanerna slutar ju med giftermål, men det jag tycker är så bra med hur Austen beskriver kärlek är att det är så begripligt, så förståeligt varför hennes huvudpersoner faller för varandra: Förutom attraktion tycker de helt enkelt att den andra är någon som de har utbyte av, någon som ger dem något att bita i intellektuellt, och där den andra tycker samma sak. Gång på gång återkommer samma scenario, där någon till det yttre attraktiv men till det inre ointressant dyker upp varpå andra i omgivningen tycker att personen verkar vara ett kap. Men huvudpersonen är aldrig riktigt lockad; det krävs att huvudet får sitt, det med. Det är också symptomatiskt att de som någon gång kan få ett känsloutbrott orsakat av kärlek är männen för hos Austen är det de som ibland inte kan hejda sig själva. De kvinnliga huvudpersonerna är alltid mer samlade än så.

Varför en utläggning om Jane Austen i ett inlägg om Jane Eyre? Jo, dels för att Jane Eyre tillsammans med Austens bästa är ungefär så bra böcker kan bli enligt mig, men också för att just det här beskrivna sättet att skildra attraktion mellan två människor också återfinns i Jane Eyre.

Jag tänkte inte skriva så mycket om handlingen i Jane Eyre; den är så bra att jag inte vill avslöja för mycket för den som inte läst den, så inga större spoilers sådär 170 år efter att den kom ut. Varde nog sagt att handlingen är alldeles utmärkt, med en rivstart utan större krusiduller och en story som följer Jane Eyre genom olika samhällsskikt (med övervikt på de högre).

Men det som gör boken till ett mästerverk är skildringen av Jane Eyre själv. Jag tror inte jag någonsin läst en bok med en intressantare eller fylligare skildrad huvudperson; hon är mångfacetterad med en hög drivkrafter som ibland drar henne åt olika håll. Hon är också mänsklig: Hon har fel och brister som hon ärligt erkänner (boken är skriven i första person), och samma ärlighet gör att hennes beskrivningar av och agerande mot andra alltid känns äkta.

Det är fascinerande att se hur hennes rättframhet driver henne till en nästan tvångsmässig ärlighet; inte ens när hon är ohjälpligt förälskad kan hon ljuga eller smickra när han frågar henne om vad hon tycker om honom (svaret blir att han inte ser så vacker ut och att han är en svår person att tas med, och ibland på gränsen till elak mot andra). Det gör henne självklart inte till en kall person, tvärtom har hon känslor starkare än de flestas. Men jag verkligen älskar att hon också har ett lika starkt intellekt, att hon vet med sig att oavsett känslornas styrka måste också hjärnan få vara med och styra.

Och just det, att det inte finns något egentligt motsatsförhållande mellan känsla och intellekt, är det som gör Jane Eyre så ovanlig. Definitivt jämfört med andra böcker från samma tid, det här är en roman som var mycket långt före sin tid, men jag skulle säga att även jämfört med nutida romaner är det ett ovanligt drag. En huvudperson med så extremt starka känslor som samtidigt kan kontrollera sig (även om det är på näppen ibland) är inte någon som man ser så ofta.*

Att den hon blir kär i givetvis är den som har mest tuggmotstånd är alltså bara följdriktigt, och likaså att han framförallt uppskattar hennes ärlighet och att hon aldrig någonsin ger efter när han retar henne, ignorerar henne för att se vad som händer (jag vet, han låter inte som en charmknutte precis), och kort sagt njuter av att han träffat någon som inte låter sig imponeras av yttre omständigheter som rikedom, klasskillnad, könsskillnad osv.

Så läs Jane Eyre, oavsett er vanliga smak vad gäller genrer osv. Det finns knappast bättre, och att det är en så stor klassiker gör ju ingenting det heller.

Som avslutning ett citat från boken när hon pratar med en man som i samhällets ögon är henne överlägsen (delvis på grund ac hans ställning, men framförallt för att han är en man), som ett typiskt exempel på Jane Eyres personlighet och som också illustrerar varför hon brukar nämnas som en feministisk ikon:

“Do you think, because I am poor, obscure, plain and little, I am soulless and heartless? You think wrong! – I have as much soul as you, – and full as much heart! And if God had gifted me with some beauty and much wealth, I should have made it as hard for you to leave me, as it is now for me to leave you!”

 

*Som jämförelse kan man ju ta Emily Brontë vars Svindlande höjder brukar ses som en ännu större klassiker, men som jag själv inte tycker lika bra om. I den är alla huvudpersonerna helt styrda av känslor, och deras kärlek bottnar inte i någonting som är det minsta begripligt för mig; de är helt egocentriska och kärleken till någon som aldrig verkar bry sig om någon annan än sig själv tycker jag är ganska ointressant att läsa om. Det är ingen dålig bok men Jane Eyre utklassar den IMHO.