Årskrönika 2023

Det är dags att summera min serieläsning för året som gått, och det har varit ett lite udda år för min del vad gäller läsningen. När jag skummar igenom vad jag skrivit om så märker jag att det nästan helt saknas serier av svenska förmågor; jag kan inte komme ihåg något år som jag läst mindre sådana serier. Däremot har det blivit en hel del manga: 667 digitala volymer totalt, och till det kommer förstår också sånt jag läst i fysiskt format, även om det är färre. Så det är inte omöjligt att det kommer färga mina nedslag, nu när jag lika planlöst som alltid kommer punkta upp diverse saker som jag slås av efter den där genomskumningen av mina inlägg. Och som alltid handlar det om vad jag läst i år, inte nödvändigtvis vad som getts ut i år 🙂

• Årets mesta läsning: Som redan nämnt, manga. Jag skrev i förra årskrönikan att jag i år skulle kunna säga exakt hur mycket sånt jag läst och att det skulle bli lite läskigt att se, och jodå, det stämmer. 667 volymer à drygt 200 sidor styck (en del är ju Omnibus-volymer som är klart tjockare än standard) ger ett sidantal på en bra bit över 100,000 sidor. Hujedamej!
• Årets farväl: Som alltid fanns det en mängd långkörare alternativt serier med komplicerad utgivningsbakgrund som gick i mål 2023 ; här är ett axplock:
  • Lum/Urusei Yatsura: Rumiko Takahashis stora klassiker och genombrottsserie lyckades till slut bli komplett på engelska efter flera decenniers försök. Äntligen!
  • Ralph Azham: Det tog inte lika lång tid som Lum och det fanns bara ett tidigare misslyckat försök att ge ut serien, inte två, men jag hade längtat mycket efter att få läsa mer av Lewis Trondheims fantasy-serie. Var den värd väntan? Absolut!
  • Det grymma svärdet: Den svenska antologitidskriften med ett stort inslag serier höll ut i 16 år, och presenterade en uppsjö serieskapare av det smala men intressanta slaget på svenska. Bra jobbat!
  • Powers: Bendis & Oemings superhjältebrottsutredande duo Deena Pilgrim & Christian Walker hanterade sitt sista fall redan 2020, men på grund av rörig utgivning läste jag inte klart serien förrän 2023. Underhållande men aldrig mer än så, och ibland sämre, men jag var ändå på det hela taget nöjd med serien.
  • Framtidens arab: Pinsamt nog inser jag nu att jag aldrig skrev om den sjätte och sista delen av Riad Sattoufs magnifika självbiografiska serie, men den kom alltså ut 2023 och vi får där se Riad som vuxen, hur det gick för den kidnappade brodern Fadi, och vad som hände med den person som känns som seriens centrala, Riads pappa.
  • Buddy Longway: För min del var det inte en så läng väntan eftersom jag först läste serien i och med att samlingsutgåvan började komma ut 2019, men för de som läste serien på svenska som små handlar det om 40 års väntan på att få se hur det gick för familjen Longway. Som jag skrev i recensionen älskar jag hur Derib avslutade serien, inte många skulle vågat vara lika modiga.
• Årets återseenden: Förutom serier som avslutades fanns det också en del som gjorde sig påminda igen:
  • Blueberry: Mest överraskande med Apacheupproret var nog inte att det kom en ny serie med Blueberry, det finns många spinoffs på den sedan tidigare, men att det var Joann Sfar & Christophe Blain som stod för den och att det inte handlade om en alternativ version av Blueberry.
  • Gaston: Hastigt och lustigt dök det upp ett nytt Gaston-album, mer än 25 år efter att seriens skapare Franquin avlidit. Och det var faktiskt inte alls så dumt; roligt, definitivt, om än med en något mer tvådimensionell huvudfigur än den Gaston som sågs till i Franquins senare serier.
  • Spökplumpen: Inte för att Spökplumpen någonsin försvunnit, det har kommit nya serier med honom kontinuerligt under många decennier, men efter att seriefestivalen i Lucca gett Marco Nucci & Castys senaste serie med honom ett av sina större pris så läste jag både den serien och Nucci/Castys tidigare serier i samma svit. Riktigt bra serier, och det var ett kärt återseende för mig eftersom originalserien av Gottfredson är ett mästerverk men det var 84 år sedan den såg dagens ljus.
• Årets franska storsäljare: Apropå Gaston tycker jag att det är värt att notera att årets två bästsäljande böcker i Frankrike, alla kategorier, båda var seriealbum: Det nämnda Gaston-albumet och det nya Asterix-albumet (som också det var underhållande läsning). Precis som föregående åren har visat står sig seriemediet kommersiellt mycket starkt.
• Årets klassiker-läsning: Av klassiska serier jag läste för första gången i år vill jag nämna fyra: Två äkta klassiker, två enbart gamla och definitivt inte klassiska, åtminstone inte i bemärkelsen av klassiker = hög kvalité. Jag börjar med de senare:
  • My Girl Pearl: Stan Lee skriver komiska romantikserier, och inte med den äran. Det här var inte bra, men det var ändå intressant att läsa serierna för den inblick det gav i serier från tiden när det kom ut hur mycket serier som helst i USA, och det gick definitivt ut över kvalitén. Golden Age? Njae, bara när det handlar om antalet serier 😉
  • Tops: En mycket fascinerande utgåva av en mycket usel tidning. ‘Nuff said!
  • Nejishiki: En av de riktigt stora klassikerna när det gäller alternativserier fick vi på engelska när den senaste samlingen av Yoshihiru Tsuge kom ut. Själv gillar jag en del av hans andra serier bättre, men den här boken var ändå en av årets höjdpunkter för de som intresserar sig för mediets historia och utveckling.
  • Sasori: Ungefär samtida med serierna i Nejishiki men här handlar det om en så kommersiell serie man kan tänka sig: Ett frosseri i våld, sex, och hämnd. Men en bra serie är det likafullt, och filmen som den gav upphov till är ännu bättre 🙂
• Årets återläsning: Förutom för mig nya klassiker läste jag också om några sådana för första gången på länge:
  • Social Fiction: Chantal Montellier’s serier är äkta klassiker, så det var mycket roligt att de förärats med en samlad utgåva på engelska.
  • Seriealbumet Svenska MAD: En betydligt mindre klassisk bok är MADs Stora Julpajare 1983, men för min del var det kul att återigen läsa den här samlingen av serieparodierande serier.
• Årets besvikelser: Tyvärr blev det några sådana också:
  • Stand Still. Stay Silent.: En riktigt bra serie kom ut med vad som antagligen är den sista boken som samlar ihop seriens sidor, så besvikelsen var istället bakgrunden till seriens avslutning.
  • Rōnin Book II: Frank Millers Rōnin från 80-talet är en serie jag är mycket svag för, trots att den har en del brister. Men uppföljningen från i år består i princip enbart av brister, sorgligt nog. Ett potentiellt undantag som jag kanske återkommer till i inlägg senare i år., när serien avslutats: I det fjärde numret av tidningen står Miller för skisserna, och då ser det genast mycket intressantare ut. I det femte numret är Philip Tan tillbaka, tyvärr, så det verkar bara ha varit ett tillfälligt inhopp.
• Årets Richard Corben: Jag vet inte riktigt under vilken punkt jag skulle lägga in Richard Corben, så det får bli en punkt med underpunkter om honom:
  • Årets Äntligen!: Den första punkten är helt personlig och helt positiv eftersom den innebär att jag nu har alla samlingar av hans serier som jag velat ha efter att ha köpt Richard Corben’s Funny Book. Yay!
  • Årets småsorgliga avslutning: Den andra är att hans sista serie Murky Wood till slut samlades ihop på engelska. Det är såklart positivt, och utgåvan är finfin den med, men mindre positivt är att serien ifråga ärligt talat är på sin höjd halvdan. Jag är glad att boken finns, men den är ingenting att rekommendera förutom för de allra största fansen.
  • Årets storm i ankdammen: Corbens mest kända serie Den finns nu äntligen tillgänglig på engelska igen efter att ha varit utgången i många år, och det har lagts ner mycket jobb på att restaurera den eftersom Corbens särartade sätt att färglägga gör det svårt att göra sidorna rättvisa. Tyvärr märkte jag när jag läste den att boken hade en del uppenbara brister vad gäller skärpan, och att restaureringen var det som orsakat problemen. Efter att jag och senare också en del andra tagit upp det i några nyhetsgrupper på nätet blev det en hel del debatt om det eftersom en del inte ansåg att suddigheten var ett problem, medan en del andra var märkbart upprörda över att förlaget Dark Horse inte ens kommenterade det hela efter att tidigare ha skrivit mycket om återutgivningen och om hur noggrann restaureringen varit. Läget nu är att utgivningen av den andra boken i serien om Den skjutits upp flera gånger och att missnöjet med skärpan i den första boken är orsaken, och att en ny fransk utgåva har gjort om restaureringen på egen hand. Men jag vet inte om något av det senare stämmer eftersom ingenting sagts officiellt, det är info jag fått i privata meddelanden från involverade personer eftersom frågan tydligen är känslig. Håhåjaja.
• Årets elegantaste: När jag tänker på vilka serier jag tyckt varit vackrast rent grafiskt är det i år tre japanska serier jag kommer att tänka på:
  • Mermaid Scales and the Town of Sand: En YA-serie om en hamnstad där seriens skapare Yoko Komori briljerar med sina linjer och hantering av svarta ytor.
  • Shuuna’s Journey: Det här är knappt en serie, men den får vara med ändå eftersom Hayao Miyazaki vet hur man tecknar, och när det är lika elegant färglagt som i den här boken är det bara att avnjuta illustrationerna.
  • Yokohama Kaidashi Kikou: Utgivningen av Hitoshi Ashinanos klassiska Efter katastrofen-serie närmar sig slutet (och lita på att den kommer finnas med i årskrönikan för 2024!) och i den senaste volymen är det ännu tydligare att Ashinano älskar att teckna. Det är sida upp och sida ner med vidunderligt vackra teckningar i olika stilar, och hans känsla för design är lika utsökt den. I mitt tycke finns det ingen serie jag läst under året som är i närheten av att vara lika bra tecknad som den här, så det så 🙂
• Årets bästa: Vad gäller teckningar är som sagt Yokohama Kaidashi Kikou i en klass för sig, men eftersom den fortfarande inte är avslutad tänker jag inte ta med den i mina tankar om vad jag tyckt bäst om att läsa under året som gott; för den här punkten föredrar jag antingen avslutade serier eller for mig nya serier för året. Det finns en hel del kandidater här, som den underbara rom com-mangan Run Away with Me, Girl, Ulli Lusts fortsatta skräckinjagande äventyr i Hur jag försökte bli en god människa, eller för den delen den uppenbara kandidaten Maskrosdalen, Ralf Königs fantastiska Lucky Luke-album. Men den senare hade jag redan som årets bästa serie 2021 när jag läste den på engelska, så den blir diskad därför. Och jag är inte säker på om den kommit överst ändå i år eftersom Kyoko Okazaki’s River’s Edge är lika fantastisk den, i sin lågmälda skildring av ett antal mycket dramatiska dagar i några ungdomars liv. Den är snyggt tecknad, men sidlayouterna är Okazakis starkaste grafiska kort, och tillsammans med ett manus som biter sig fast i mig blir det en i det närmaste perfekt liten bok och årets serie 2023.

Och därmed får det räcka med min genomgång. Jag hade funderat på att ha en punkt om manga med det gräsligaste innehållet (med serier som Back When You Called Us Devils / Takopi’s Original Sin / One Room of Happiness) men eftersom Oshimis Blood on the Tracks ska avslutas 2024 är det bättre att spara den punkten till nästa årskrönika eftersom absolut ingen kan konkurrera med honom i genren feel bad-serier, och det får nog räcka med en deprimerande punkt (dvs Årets besvikelser) 😉

Därmed önskar jag er alla en God fortsättning på serieåret 2024!

Årskrönika 2022

Ytterligare ett år att lägga till handlingarna vad det gäller serieläsning (och vad gäller resten av världen också, och den delen har jag absolut noll mot att förpassa till historien…). För egen del har jag precis som de senaste åren när det gäller serieläsning mestadels läst manga, men det har inte bloggen riktigt reflekterat; en hel del av den läsningen är vad jag skulle kalla vardagsläsning, dvs underhållande och kompetent gjord, men när det gäller recensioner kanske inte det mest givande att skriva om. Fast nog kommer det bli en hel serier från Japan när jag nu ger mig i kast med min sedvanligt planlösa/kaotiska krönika där jag skriver ner vad jag mest minns från läsningen från året som gått 😉

Och med det sagt/skrivet, dags att börja:

• Årets samma trend som senaste åren-trend: Manga, som sagt; jag har inte riktigt koll på exakt hur mycket jag läst, men i nästa årskrönika borde jag kunna säga nästan exakt hur många sidor manga det blivit tack vare lite datorfnulande som jag nyligen fixat till. Det kommer bli spännande/pinsamt/förskräckande misstänker jag! Och apropå manga…
• Årets farväl: Tre avsked år 2022 tänker jag nämna, nämligen:
  • Först och främst en långkörare som heter duga, med tanke på att samma person som startade den för 44 år sedan också avslutade den: Luther Arkwright av Bryan Talbot. Tre delar blev det, med cirka 20 år mellan varje, och varje del speglade sin tid väl. Jag kommer återkomma till den senare i krönikan misstänker jag 😉
  • Émile Bravos av alla hyllade, inklusive mig, Spirou-serie Hoppets tid kom ut med sin fjärde och sista del. Den började bra med prologen Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, och sen blev det bara bättre; Bravo visar hur man kan göra en modern fransk-belgisk äventyrsserie av den klassiska modellen.
  • Den Kickstarter-finansierade utgivningen av Åshöjdens BK gick i mål i och med att de två sista böckerna kom ut. Jag var i rätt ålder men läste inte serien när den ursprungligen publicerades så för mig var det en ny serie, och en som jag i varje volym överraskades av; Max Lundgren vet hur man skulle skriva ett manus som både tillfredsställde de som ville läsa en spännande sportserie och de som ville ha mer kött på benen.
• Årets oväntade återkomster: Att Lewis Trondheim skulle återuppta sin fantasyserie Dungeon är kanske inte så överraskande (det har kommit fler nya volymer som jag inte skrivit om här också), men att något förlag skulle ge en engelsk översättning av hans Ralph Azham chansen, en serie i samma genre men med en allvarligare grundton, tio år efter att Fantagraphics gav upp sina försök hade jag inte trott. Fast lika överraskande som att Egmont skulle översätta de fyra Johan och Pellevin-albumen som inte tidigare funnits på svenska var det definitivt inte!
• Årets Äntligen!: Här blir det inte om en återkomst utan istället om en serie jag länge hoppats på att få läsa i fysiskt format, närmare bestämt Hitoshi Ashinanos Yokohama Kaidashi Kikou. När till slut en av Ashinanos serier föräras en engelsk översättning handlar det förstås om hans klassiker om hur världen långsamt saktar in efter katastrofen. Det är en av mina allra största favoriter både bland serier och i science fiction-genren, så därför är jag överlycklig att den här utgåvan finns. Bägaren är inte utan smolk, trycket skulle kunnat varit mindre mörkt och utgivningstakten högre (en volym ute och det verkar bli typ en om året → jag hoppas innerligen alla delar kommer komma ut), men yay för den här! Och apropå science fiction…
• Årets science fiction: Jag gillar science fiction-genren, och därför är jag verkligen glad över att det i år kom ut flera riktigt starka serier i genren, alla från Japan och alla ovanligt fokuserade på att berätta sin historia/sina historier utan att det resulterar i evighetslånga serier. Serier som den absurda och svarta Skygrazer, den drömskt psykologiska The Music of Marie, den retroinspirerade och melankoliskt ömsinta Robo Sapiens; alla utmärkta exempel på olika slags science fiction och alla utomordentligt underhållande läsning.
• Årets isekai-insikt: Det fortsätter översättas en enorm mängd isekai till engelska, och titlarnas utförliga beskrivning av vad de handlar om börjar bli en tävling i att bli så långa det bara går, som exempelvis Backstabbed in a Backwater Dungeon: My Party Tried to Kill Me, But Thanks to an Infinite Gacha I Got LVL 9999 Friends and Am Out For Revenge (betyg på serien: En 100% generisk isekai). Men insikten handlar inte om det utan om att isekai-genren nog ska ses som en mycket japansk och moderniserad variant på superhjälte-genren som den länge var (och kanske fortfarande delvis är): Wish fulfillment om hur det vore att ha krafter som ingen annan har, och vad man skulle göra då. Visst finns det variation i hur bra serierna är i sig, men i grunden är attraktionskraften nog beroende på hur gärna man läsa om någonting åt det hållet.
• Årets upptäckta serieskapare: Två serieskapare som jag läst serier av förut men som jag nog först i år uppfattat och uppskattat som de talanger de är kommer båda från Japan:
  • Kei Sasuga skriver fantastiska såpoperor med Good Ending och Domestic Girlfriend som de bästa exemplen. De har absolut allt man skulle kunna önska sig av dylika serier. Underhållande till max!
  • Shūzō Oshimi skriver nervpåfrestande serier, oavsett om det handlar om vad som i förstone verkar vara klichéartad nihilism à la The Flowers of Evil eller egensinniga vampyrserier à la Happiness. Så många av hans serier har jag börjat läsa och tyckt att det verkar vara lite väl hög äckel/inte OK-faktor, men när jag ändå fortsätt har det visat sig vara intressant om än oftast obehaglig läsning. Under 2022 kom det ut mängder av serier och jag har inte hunnit läsa alla ännu men typiskt för min erfarenhet av honom är att jag läst knappt en volym av Blood on the Tracks och hittills har den bara skildrat en lycklig familj på utflykt, men jag vågar knappt läsa vidare eftersom jag har en så stark känsla av ångest/skräck; jag vet att det kommer att gå hur illa som helst när jag väl läser vidare, så jag måste samla ihop lite kraft för att kunna göra det.
• Årets serier som litteratur-reflektion: När det gäller skönlitterära romaner är det sedan länge ett faktum att (mer eller mindre uttalat) självbiografiska böcker står högt i kurs hos både läsare och kritiker. Samma sak märks sedan flera år också i serievärlden, där de serier som kommer högst upp på de flesta listor över årets bästa engelska serier är Kate Beatons Ducks. I Sverige kan vi se samma sak med serier som Mats Jonssons När vi var samer (från 2021 förvisso), Magnus Jonasons Måste ringa brorsan, och översatta titlar som Riad Sattoufs Framtidens arab och Pénélope Bagieus Lager på lager. Inget fel på det förstås, även om jag personligen brukar föredrar mer av fiktion och mindre av fakta när jag läser, och med tanke på hur det ser ut i den ”vanliga” skönlitterära världen är det som sagt mest ett tecken på att seriemediet numera behandlas mer som all annan läsning.
• Årets färggladaste: Jag har ofta starka åsikter när det gäller färgläggning av serier, så en återkommande kategori (kanske den enda?) i mina årskrönikor är att ge beröm för en färgläggare som vågat ta ut svängarna och lyckats. I år blir det två stycken, en modern och en betydligt äldre: Christin Ward skvätter med färgerna i Invisible Kingdom så det står härliga till, medan Caza är lika färgsprudlande men i en mer klassisk flower power-stil i sin Kris Kool. Två olika sätt att använda starka färger, men båda lika lyckade.
• Årets bisarraste: Jag var tvungen att komma på en kategori för Dave Sims The Strange Death of Alex Raymond; det är inte den bästa serien jag läst i år, inte på långa vägar, men en av de mest intressanta i sin vilt svängande och krängande berättelse om Alex Raymond och hans teckningsstil och hur hans död påverkar/påverkade/påverkades av världen, Margaret Mitchell, Aleister Crowley med mera. Jag hade kanske kunnat klämma in den under Äntligen!-stycket eftersom Sim pysslade med serien under så många år innan den slutfördes, men den förtjänade en egen post tyckte jag 😉
• Årets svenska serie: Det har kommit ut en hel del bra serier på svenska i år, som den redan nämnda Måste ringa brorsan och översättningar som Lager på lager, men ingen har för mig nått den där riktiga toppen. Därför blir det ingen bästa svenska serie i år från mig; så kan det gå!
• Årets serie: Här blir det svårare. Jag skulle kunna välja Hoppets tid, men oavsett hur bra hela serien var så var den sista delen inte den starkaste, så det känns fel. Jag skulle kunna välja Yokohama Kaidashi Kikou, men det är ändå en serie jag läst förut så när det finns andra för mig nya serier som är av liknande höga kvalité väljer jag hellre en sån. Och med de kriterierna återstår för mig exakt två böcker, båda enstaka volymer ur längre sviter:
  • Den åttonde volymen av Spy × Family. Serien har varit underhållande som helst sedan starten, men med en liten dipp efter de inledande volymerna vads gäller originalitet. Men i den här volymen får Tatsuya Endo till en fullträff med en perfekt koreograferad dans av humor, känslor, och strider.
  • Den första volymen av Frieren: Beyond Journey’s End. Tsukasa Abe tecknar oerhört elegant när Kanehito Yamada berättar om vad som händer efter att sagan är slut och hur en i det närmaste odödlig person lär sig hantera sina vänners dödlighet. De följande volymerna påbörjar en ny historia och är även de utmärkta, det här är en serie där jag kastar mig över varje ny volym som dyker upp, men den första volymen är förunderlig i sin tajming och sin känsla för hur man i text och bild bygger upp en värld bebodd av intressanta och gripande varelser.

Det är svårt att jämföra böcker ur längre sviter; om sviten ifråga visar sig tappa/öka i kvalité, hur påverkar det mitt intryck av den enstaka volymen? Därför tänker jag inte välja bland dem utan istället glatt konstatera att båda två är i det närmaste perfekta böcker, och därför blir det för mig två vinnare av bästa seriebok 2022. Lite mesigt, men jag älskar båda två lika mycket 😀

Det var den årskrönikan det! Härnäst blir det nog som vanligt en liten genomgång av årets statistik för bloggen, men efter det kommer jag tillbaka med några nya recensioner för 2023, som det sista numret av Det grymma svärdet & Rōnin Volume II, Book 1, den första tidningen från Frank Millers egna förlag Frank Miller Presents. Spoiler: Den kommer knappast komma med under punkten Årets serie i 2023 års krönika 😉

Årskrönika 2021: Serierna

I min krönika om 2020 konstaterade jag att det varit ett underligt år, men 2021 var nog värre med fortsatt corona, ett kuppförsök i USA, udda och smått bisarra politiska manövrar i Sverige, med mera, med mera, med mera. Serievärlden hade också sina problem, som bristen på papper för tryckning, och en hel del manövrerande vad gäller distribution och ägande av serier; det ska bli mycket intressant att se vad som händer i framförallt den amerikanska serievärlden 2022 med tanke på det.

Men vad gäller kvalitén på serier så var det uppåt, åtminstone för min del. Precis som förra året har jag läst en löjligt stor mängd manga, varav jag inte skrivit om ens en bråkdel här (funderar på att översvämma bloggen med korta inlägg om separata serier i januari, får se hur det blir med det); somt bra, somt mindre bra, och samma sak gäller andra serier jag läst, såklart 🙂

Med det sagt, dags att punkta upp mina blandade reflektioner över serieåret som var:

• Årets japanska trend: Den tydligaste trenden i det jag läste var en metatrend, nämligen hur fascinerande det är när en ny trend plötsligt dyker upp i mangavärlden. Exempel på det jag snubblade över i år var när det mer eller mindre samtidigt dök upp flera serier om exempelvis
  • Sanpaku-ögon. The Girl with the Sanpaku Eyes & Hitomi-chan Is Shy är bara två exempel (har inte skrivit om dem här förut men eventuellt kommer jag göra det, som sagt) där huvudpersonens ögon och vad det betyder för hur de uppfattas är centralt för serien. Dessutom har jag senare märkt att termen dykt upp i andra serier också, antagligen för att den nu anses som begriplig för läsarna. Läsbarhet för trenden: Positivt (dvs jag gillar serierna ifråga som de enkla komedier de är).
  • Udda flickvänner. Det har förstås funnits sådana serier förut också, men poängen här är att när en serie med en tydlig gimmick blir populär kommer det väldigt snabbt flera i samma stil. Jag skrev ett inlägg om några av dem, och har senare läst flera. Läsbarhet: Nja (tenderar att bli väldigt objektifierande vad gäller flickvännerna ifråga).
  • Tuffingar med hjärta av guld. Det här har också självklart länge varit en del av framförallt romantiska serier, men det jag menar här är serier där humorn är viktigare än romantiken. Exempel är den mycket populära The Way of the Househusband om en yakuza som numera lever som en hemmaman, The Yakuza’s Guide to Babysitting där yakuzan istället måste ta hand om bossens unga dotter, eller för den delen Spy × Family som jag skrev om redan förra året. Läsbarhet: Mycket hög (för de nämnda serierna åtminstone).
  • Isekai. Det finns nu så många isekai-serier och så många olika trender där att jag skulle kunna nämna hur många som helst, som hjältar/hjältinnor med skyfflar, hjältar/hjältinnor som missuppfattar vad som egentligen hände, hjältar/hjältinnor som har specialkrafter som låter meningslösa men visar sig vara oövervinnerliga, hjältinnor (jo, här är det bara kvinnor) vars krafter är beroende av vilka hon har sex med, osv.
• Årets svenska trend: Corona-serier. Med serier som Simon Hanselmanns Krisläge och nyss utkomna Serienördens coronabok (recension kommer), för att inte tala om alla andra serier som tagit upp coronan i strippar med mera. Det är inget fel på de här serierna, men jag skulle verkligen föredra att inte behöva läsa mer om coronan ytterligare ett år. Snälla?
• Årets dokumentärt: Manga för hela slanten, med serier som Mitt liv i Japan, Welcome to the Erotic Bookstore, The Cult Known as Jehovah’s Witnesses, Svetlana Aleksijevitjs intervjuer, och Ad Astra som några exempel. Högklassig läsning, både som underhållning och som information.
• Årets spänning: Dödliga spel, såklart. Efter att ha sett sydkoreanska TV-serien Squid Game blev jag sugen på att läsa lite serier med liknande innehåll, som Liar Game, en omläsning av några av Nobuyuki Fukumotos serier, Alice in Borderland, och några fler volymer av Kakegurui. En inte så dum genre som lever på hur intressanta spelen är, och hur väl serien lyckas driva upp den psykologiska spänningen när spelen är av den psykologiska typen, som de oftast är.
• Årets farväl: Som alltid handlar det här om serier som jag läste klart det här året, även om de kanske avslutades tidigare.
  • Blue Flag, serien som jag utnämnde till 2020 års bästa serie, avslutades. Rekommenderad läsning, såklart!
  • I, René Tardi, Jacques Tardis biografi över sin fader, avslutades i och med den tredje delen. Slutet är inte riktigt lika starkt som inledningen, men också det här är rekommenderad läsning, framförallt för de som intresserar sig för antingen andra världskriget sett från en fransk krigsfånges synvinkel eller för Jacques Tardis bakgrund.
  • Fraction & Zdarskys komedi Sex Criminals fick sitt slut. En serie som nog mest finns till för att F&Z tyckte att det vore ett bra skämt med en serie där superkrafter är relaterade till mycket explicit sexuella handlingar, men som över tid blev en mer allvarlig studie om psykisk ohälsa och relationsproblem. Pepprad med riktigt usla ordvitsar var den hela tiden dock!
  • Den likaledes amerikanska Paper Girls såg likaså sitt slut (när man som jag väntade på den lite lyxigare inbundna utgåvan alltså). Som det mesta av Vaughan en bra setup, kompetent genomförande, men aldrig genuint engagerande. Kan nog bli en bra TV-serie vad det lider.
  • Som jag skrev redan när jag recenserade den anar jag att den utmärkta Vimmelgrind nått sitt slut efter att de fyra årstiderna fått varsitt album. Jag hoppas jag har fel, för en glad överraskning var det verkligen när det här albumet dök upp fjorton år efter det innan. Och om det inte vore för ett annat album skulle det här också varit årets överraskning…
• Årets överraskning: Så många seriesidor handlar det inte om men eftersom överraskningen var så stor räknar jag ändå Spindlarnas Rike 2 hit. Så ett grattis till Sandra Petojevic för att ha grävt fram manus och de existerande seriesidorna till avslutningen på den här personliga favoritserien från 70-talet.
• Årets missräkning/sämsta: Tveklöst bröderna Lunas Girls. Jag kan fortfarande inte riktigt tro på att den innehöll så mycket bottenlöst usla teckningar och plottinslag, eller för den delen att jag fortfarande kommer ihåg dem. Brrrr!
• Årets äntligen: Till slut dök det upp en samling med Shary Flennikens Trots and Bonnie, någonting jag hoppats på i flera decennier. Och serien var precis så bra jag hade hoppats 🙂
• Årets nya talang: Kat Leyh, definitivt; ny serieskapare är hon egentligen inte, men 2021 var det första året jag upptäckte henne. Två bra böcker; först kom Snapdragon (utgiven 2020, läst 2021), en charmig och lovande ungdomsserie, men sen kom Thirsty Mermaids, en fantastiskt underhållande skröna som bara blir bättre ju mer jag tänker på den. Om Leyh fortsätter på det här viset kommer det bli hur bra som helst!
• Årets klassiker-karaktär: Svårt att avgöra… Sherlock Holmes har poppat upp några gånger, som en outtröttlig följare av den röda tråden som leder till brottslingen i den franska I huvudet på Sherlock Holmes, och som en vänligt inställd men ofta frustrerad morbror i den japanska Young Miss Holmes. Men han lär dyka upp fler gånger i fortsättningen också, så mitt val blir istället Lucky Luke. Han sågs till ännu fler gånger, bland annat i den inte helt lyckade men ändå läsvärda Wanted Lucky Luke, uppföljare till den briljanta Mannen som sköt Lucky Luke, och i I bomullens land där originalserien till slut nalkas ämnet rasism; det sistnämnda är som serie inte så bra, men förtjänar beröm för att ta tag i problemet utan att hymla. Den stora anledningen till att jag väljer Lucky Luke som året karaktär är ändå en annan serie, mer om den i dagens sista punkt 😉
• Årets svenska serie: Med en liiite lösare tolkning av vad man menar med en ”svensk serie” skulle det här bli en knepig punkt på grund av Minna Sundbergs Stand Still. Stay Silent.. Men jag gör det lätt för mig och räknar inte med den, och då blir det plättlätt: Mats Källblads Vimmelgrind 4. Det nya Vimmelgrind-albumet var inte bara en efterlängtad överraskning, det var bra också! Källblads serier är så sällsynt väl funderande som just serier, och att läsa det här albumet är en lisa för själen.
• Årets serie: 2021 var ytterligare ett år med så många bra serier, och jag har dåligt samvete för att jag inte ens hunnit skriva om alla. Men de allra bästa hann jag med, och bland de som jag funderat över som vinnare finns redan nämnda Stand Still. Stay Silent, Vimmelgrind 4, Thirsty Mermaids, och Moyoco Annos underbart anarkistiska Buffalo 5 Gals. Alla skulle förtjäna att vinna, men mitt val måste bli Ralf Königs strålande Swiss Bliss. Som ett König-album är det ett av hans bästa, med ett ovanligt starkt manus vad gäller intrig, hans sedvanliga humor, och en öm och känsligt skildrad kärlekshistoria. Vad som sedan verkligen lyfter det är att det också är ett mycket lyckat Lucky Luke-album; den Lucky Luke vi möter här är samma Luke vi brukar läsa om, även om han ser lite annorlunda ut, och han den här gången inte behöver fånga några kriminella utan istället kan koppla av och visa upp mer av sig själv. En på många sätt enkel bok, men perfekt i all sin enkelhet.

Och med det är årskrönikan avslutad. Just nu inser jag också att den innehåller en nyhet, som kanske är talande för var seriemediet är på väg: För första gången väljer jag en serie som bara finns tillgänglig för mig i digitalt format som årets bästa. Jag föredrar själv fortfarande det fysiska formatet men det finns en hel del serier som fungerar lika bra digitalt, och dessa kommer säkert bli fler. Men om jag får hoppas på en liten personlig present 2022 så skulle det nog få bli att Swiss Bliss kommer ut i fysiskt format här i Sverige; så förtjusta som vi brukar vara i Lucky Luke tror jag inte det är omöjligt 🙂

Årskrönika 2020: Serierna

Ett år till att lägga till handlingarna, och vilket år… Inte ens den lilla serievärlden undkom följderna av corona, som att distributionen av serietidningar i USA fullkomligt förändrades med följder som ännu inte är tydliga, där framförallt förlaget DC påverkades; att DC senare under året också drabbades av omfattande nedskärningar och drastiskt sänkta löner till serieskaparna gör också att framtiden för dem ser ytterst osäker ut. Men för andra delar av seriebranschen gick det bättre, bland annat för att läsningen i allmänhet gick upp när människor stannade hemma och behövde underhållas utan tillgång till biografer, restauranger, klubbar, med mera. Och på svenska fick vi till slut se senaste årens globala bestseller Hundmannen; det finns också andra tecken på att de senaste årens boom i serieläsning bland yngre kanske nått Sverige också, med serier inriktade på barn av så olika slag som Glaskulan, Fjodor, med flera. Om nu bara något svenskt förlag kunde börja ge ut översatt manga i större utsträckning vore det trevligt också. Hint-hint!

För min del borde inte pandemin spelat så stor roll eftersom jag ändå normalt jobbar hemifrån, men att hela samhället förändrades påverkade förstås. Med result att jag av någon anledning helt klart prioriterat att läsa gedigen och pålitlig underhållning, och det i sin tur betyder när det kommer till serier för min del en enda sak: Manga.

Jag har aldrig läst lika mycket manga som jag gjorde 2020, och mycket av den skrev jag aldrig om på bloggen eftersom det handlade om ren och skär underhållning med godkänd kvalité, vare sig mer eller mindre. Så om det blir mindre av andra serier i krönikan så vet nu nu varför. Bara som FYI alltså 😉

• Årets lästrend för min del: Som sagt en och endast en trend, nämligen manga. Det är nästan pinsamt hur mycket mer pålitligt underhållningsvärde som ges av en slumpmässig manga än exempelvis en slumpmässig superhjälteserie. Varför det är så skulle man kunna skriva tjocka böcker om, men en bidragande orsak är definitivt att redaktörerna är betydligt mer aktiva i Japan. Och redaktörens roll för mina tankar till nästa punkt, nämligen…
• Årets fysiska fails: Två böcker för min del där en undermålig kvalitetskontroll av trycket förtar mycket av de i grunden fantastiska serierna läsvärdhet: Malassagnes Kairos och Miller/Sienkiewicz Elektra: Assassin. Det är frustrerande när kvalitetsförlag som First Second misslyckas med en så grundläggande sak som att se till att trycket är skarpt.
• Årets innehållsmässiga fails: Inte så farligt på den här punkten i år, men om jag skulle nämna någonting jag personligen varit lite besviken år så är det med Lewis Trondheim, iallafall de serier av honom som jag själv läste för första gången 2020. Inga direkt dåliga serier, men heller inga mästerverk med serier som Stay, Mamma Mia!, och Venezia. Jag är glad att den amerikanska utgåvan av hans Infinity 8 faktiskt lyckades genomföras, men slutet var en besvikelse, tyvärr. Och apropå slut, dags för…
• Årets farväl: Av alla serier vars utgivning avslutades under 2020 tänkte jag bara nämna en, nämligen Corto Maltese vars kompletta engelska utgåva slutfördes i och med albumet Mu. Jag läste min första Corto-serie för väldigt många år sedan, och att nu äntligen ha alla serierna i bra utgåvor (med något enstaka beklagligt undantag) känns riktigt bra. Och en riktigt bra serie också, även om Mu inte är någon av de bästa böckerna i sviten!
• Årets farväl 2: Den här bloggen är ingen nyhetsblogg så jag skriver bara sällan om nyheter inom serievärlden i sig. Det inkluderar när serieskapare avlider, så därför skrev jag ingenting här när Richard Corben gick bort i slutet av 2020. Men jag nämner det ändå här eftersom han spelat en stor roll när det gäller mitt serieintresse: I äldre tonåren läste jag fortfarande serier (såklart!) men det var först när jag av en slump fick syn på Corbens undergroundserie CidoPey i ett tidigt nummer av Epix som jag blev aktivt intresserad av mediet igen. Ända sedan dess har jag varit svag för honom, framförallt i hans tidigare serier; de senaste decennierna har jag läst honom men med måttlig förtjusning i och med att han vare sig skrev manus eller färglade sina egna serier. Just färgerna var hans speciella styrka så det var synd att han helt övergav det i sina serier. Och apropå färger så är det dags för en punkt som senast var med 2017…
• Årets färggladaste: Favorit i repris från just 2017. Då gällde det Natalie Riess Snarlbear i sin inkarnation som webbserie, men i år är det den fysiska utgåvan jag avser. Här borde First Second & Marvels redaktörer från Fysiska fails-punkten ovan ta lärdom av hur en webbserie med extrema färger som definitivt är avsedda för ett digitalt format framgångsrikt överförts till papper. Och det gör att jag verkligen ser fram mot att få mina exemplar av Stand Still. Stay Silent, en suveränt snygg webbserie som jag verkligen borde skrivit om redan, och vars fysiska Kickstarter-utgåva hanteras av samma förlag. Jag anar att böckerna kommer bli en stark kandidat för årskrönikan 2021, trots att jag inte ens sett böckerna ännu 🙂 Och Kickstarter?
• Årets Kickstarter: För min del, Åshöjdens BK. En oväntat trevlig läsning av den ursvenska 70-talsserien, och del två borde anlända vilken dag som helst. Det ska bli väldigt intressant att läsa hela serien när den en dag är klar!
• Årets svenska förlag: Under 2020 fick jag upp ögonen för förlaget Lystring! Smala böcker, men oftast intressanta, till och med för en läsare som mig som inte alltid är så förtjust i i mitt tycke alltför konstnärligt pretentiösa serier. Och efter att Placebo/Sanatorium som det verkar slutat ge ut serier också det svenska förlag som satsar mest på alternativ design av sina böcker. Favorit hittills: Megg & Mogg.
• Årets klassikerutgivning:
  • I Sverige började det under 2020 märkas att Tintin-utgivningen nu hamnat hos ett förlag som vet att uppskatta klassiska europeiska serier. Vi fick bland annat se de svartvita originalversionerna av diverse album och en svordomsbok med kapten Haddock, och det kommer nog dyka upp mer därifrån.
  • Vad gäller USA så uppskattade jag Little Joe-samlingen, en vacker utgåva av ett urval för min del tidigare olästa Harold Gray-serier. I övrigt hände inte mycket på klassiker-fronten; min önskan om en bra utgivning av söndags-versionen av Blondie fortsätter att vara ouppfylld
  • En ruggigt bra japansk klassisk serieskapare fick jag upp ögonen för under året, nämligen Yoshiharu Tsuge. Jag hade läst enstaka serier av honom i RAW på 80-talet, men det var först i och med de två böckerna The Man Without Talent och The Swamp som jag förstod hur bra han faktiskt är.
  • Rumiko Takahashi måste också nämnas. Inte nog med att hennes mer nutida serie Rin-ne snart har en komplett amerikansk översättning, dessutom fortsatte/påbörjades inte mindre än tre av hennes äldre serier i nya utgåvor, närmare bestämt hennes genombrottsserie Urusei Yatsura, hennes skräckis Mermaid Saga, och hennes romantiska mästerverk Maison Ikkoku. Om nu bara någon ville översätta hennes nya episoder av Rumic World också!
• Årets nya genre: Isekai, såklart. Inte på något sätt ny för 2020, genren är betydligt äldre än så, men under året har det översatts såna enorma mängder manga i genren att det varit smått löjligt. Jag har läst en hel del, skrivit om ytterst få, men för den som vill testa kan jag rekommendera That Time I Got Reincarnated as a Slime eller My Next Life as a Villainess: All Routes Lead to Doom!. Men om ni har något specialintresse så är som synes titlarna extremt deskriptiva så det är bara att välja 🙂
• Årets seriemässigaste: Oslagbar, såklart. Oväntat men mycket välkommet att Pascal Jousselins seriemetahjälte skulle dyka upp på svenska 🙂
• Årets roligaste: Ovannämnda Oslagbar är givetvis möjlig vinnare, medan Kenneth Larsens Bästis fortsätter att vara den dagsstrippserie som jag tycker är roligast tecknad, och med den första officiella samlingen utkommen 2020 är den en stark kandidat. Men mitt val blir ändå Tatsuya Endos Spy × Family med sin fascinerande blandningen av urgullig humor, fars, och bottenlös ångest. Ett sant nöje att läsa!
• Årets svenska serie: Vissa år är det svårt att välja en enda serie, men andra år går det lättare. I år är det lätt för även om det kom ut flera bra svenska serier finns det ingen som är ens i närheten av Mats Källblads Polly tar ingen skit. Redan i Lukas-serien fascinerade hon med sin utstrålning och sin blandning av coolhet & aggression, och i årets bok får vi följa hennes bakgrundshistoria i en samling korta vinjetter. Allt gjort med Källblads sedvanligt perfekt fångade skildring av ett Sverige som man annars sällan ser till, inte minst i serier. Att hans teckningar också är både hantverksmässigt skickliga och gjorda i en stil som för min del känns väldigt mycket som just serier gör det bara ännu bättre.
• Årets serie: Nu blir det svårare… Förutom Polly som definitivt är så bra att den också skulle kunna bli årets serie för min del finns det också en hel del utländska serier, närmare bestämt en handfull japanska serier, som jag har svårt att förbigå. Vi har Taiyo Matsumotos Ping Pong, en mycket udda sportmanga i en säreget suggestiv stil och en handling som inte följer några av genrens vanliga konventioner. Vi har Ebine Yamajis Love My Life, en envolymsserie med fantastiska teckningar och manus som nästintill golvade mig med sin styrka. Men både dessa två är äldre serier och jag skulle gärna ta någonting lika bra men nyare, och då är det två serier som återstår: Akiko Higashimuras självbiografiska Blank Canvas och Kaitos relationsdrama Blue Flag. Jag skulle egentligen kunna välja vilken som helst av dem för båda är ungefär så bra som de kan vara; Blank Canvas med sin inträngande skildring av hur ett konstnärsliv blir till, inklusive en författare som bitvis är mycket hård i sitt omdöme om sig själv, och Blue Flag med en personskildring som i scen efter scen lyckas fånga de multipla plan där känslorna utspelas när personerna ifråga allt efter sin egen vetskap tolkar vad som sägs och där vi som läsare kan lägga på ytterligare en dimension i det komplicerade nätet av känslor. För två veckor sedan skulle nog Blank Canvas fått förstaplatsen eftersom utgivningen avslutades under året medan Blue Flag fortfarande översätts, och då finns risken att den senare blir sämre med tiden. Men sen läste jag volym 5 av Blue Flag som just kommit ut, och där börjar en tidigare perifer person märkas mer. Jag tänkte att japp, nu kommer lite padding för att fylla ut sidorna som ofta händer när en mangas ursprungliga idé egentligen skulle kunna berättas på X sidor men där serien är så pass populär att det blir fler än så. Men där hade jag helt fel, för istället blir den tidigare ointressanta och som det verkat klichéaktiga karaktären tack vare en fantastisk scen på ett café där hon berättar om sig själv och sin syn på världen till en ytterst intressant person, en som jag vill veta mycket mer om, och hur hon i fortsättningen kommer påverka de andra i serien har jag ingen aning om. För spännande till max är det, och jag längtar redan till 16:e februari och 20:e april när del 6 respektive 7 ska komma ut 😀 Därför utnämner jag Blue Flag till årets bästa serie, hurra för den!

Och med den längtan om framtida läsning är det slut för idag, och för året 2020 (med undantag för mitt årliga inlägg om statistik för bloggen). Även om 2020 innehöll en hel del bra läsning finns det andra saker med året som skulle kunna varit bättre, minst sagt, så heja, 2021, jag håller tummarna!

Årskrönika 2019: Serierna

Ett nytt år, och då är det dags för mig att skriva lite om serievärlden 2019. Eller för att vara tydligare, serievärlden som jag upplevde den. Så räkna med några serier som är äldre än så men som inte dök upp i mina högar för läsning förrän nu 🙂

Och med det lilla introt, dags att börja!

• Årets USA-trend: Unga läsare fortsätter att läsa serier i en omfattning som nog aldrig skådats förut. Serieböcker säljer så bra att bestseller-listorna dominerats av dem så till den milda grad att New York Times till slut blev tvungen att återuppta sin lista över bäst säljande serieböcker som hade lagts ner för några år sedan; det blev nog lite jobbigt för dem när den ”vanliga” bestseller-listan började se ut som just en lista över serieböcker 😉
• Årets bästa ungdomsserie: Många bra serier att välja på finns det, inte minst från USA på grund av förra punkten, och det blir också en amerikansk bok som blir mitt val här: Raina Telgemeiers Guts, en närmast perfekt sammanfattning av hennes tidigare serier. Gripande och utlämnande men aldrig deprimerande är den ett utmärkt exempel på hur mogen branschen för yngre serieläsare numera är där en relativt tung bok som den här kan bli en bästsäljare.
• Årets farväl: Precis som förra året avslutades en mängd serieutgivningar 2019, och här är några av dem:
  • The Walking Dead: Inte den äldsta av serierna som avslutades men den viktigaste med marginal. TWD har varit en närmast ostoppbar framgångssaga som gett upphov till inte mindre än tre TV-serier, TV-spel, och förstås serieböcker som konstant varit bland de allra bäst säljande. Kvalitén har givetvis varierat men slutbetyget är tveklöst väl godkänt.
  • Mage: Matt Wagners inte lika långa men betydligt mer långsamt utgivna serie där han ger sin version av hjältemyten. Utmärkt början men sen med avtagande framgång blev jag ändå glad att han lyckades få projektet i hamn.
  • Ms Marvel: Serien fortsätter med en ny titel, men det var manusförfattaren G Willow Wilson som såg till att Kamala Khan blev en karaktär att räkna med och en av de bästa serierna bland Marvels satsning på nya yngre huvudpersoner med lite mer varierad bakgrund än vanligtvis.
  • The Unbeatable Squirrel Girl: Tillsammans med Ms Marvel ursprungligen en av mina favoriter bland de här serierna, men en serie som jag inte riktigt är up-to-date med; när ursprungliga tecknaren Erica Henderson lämnade titeln tyckte jag serien tappade litet, och jag slutade läsa den. Men nu när den har avslutats är jag sugen på att läsa de senare numren också, och då kanske det blir ett nyare inlägg än det länkade från mer än fyra år sedan…
  • Giant Days: Jag började läsa serien sent, men alldeles lagom för att hinna fram till avslutningen just när den kom ut. En alldeles förträffligt serie som höll på precis lagom länge, och definitivt en serie som jag kommer läsa om någon gång när jag vill ha något underhållande och inte alltför ansträngande.
  • Blueberry, svensk utgåva: Till slut fick vi alltså läsa de sista albumen i huvudserien om Blueberry på svenska, i och med att nummer åtta & nio av samlingarna kom ut. Jag har inte hunnit skriva om nian ännu, men det här är enligt mig de bästa Blueberry-serierna, någonsin, hur osannolikt det än kan låta att Jean Giraud visade sig vara en bättre författare än Charlier. Ett grattis till Cobolt som nu sett till att både Blueberry och Linda och Valentin, två klassiska franska serier, nu finns tillgängliga i sin helhet på svenska.
  • Lou!, svensk utgåva: Julien Neel har visserligen sagt att det kan komma fler böcker med Lou men att På väg mot nya äventyr åtminstone var sista albumet i det första kapitlet. Jag älskade serien från första sidan, och det har varit fascinerande att se hur serien utvecklats från sin charmiga och humoristiska start med en ung flicka som sen blir tonårsgrubblande och till sist vuxen. Ett grattis till Wibom Books den här gången, för utgivningen av en spritt språngande ny serie.
• Årets Hur-går-det-med-klassiker-reprintsen: Takten i utgivningen av klassiska dagstidningsserier har avtagit rejält det sista året, från den formliga floden några år tillbaka. Till viss del beror det såklart på att många av de allra största klassikerna nu har getts ut, men delvis handlar det nog också om att marknaden inte riktigt finns där på samma sätt som förut. Men helt dött är det inte, och bland annat förlaget IDWs utgivning tuffar på, även om det florerar många rykten om förlagets överlevnad sen en tid tillbaka. Hur som, av de som jag själv köpt och läst 2019 skulle jag vilja ge följande betyg till några av dem, courtesy of Unicode-konsortiet, med kvalitén på de senast utkomna böckerna följt av trenden:
  • Little Orphan Annie: 😀, ➡️
  • Prince Valiant: ☹️, ↘️
  • Gasoline Alley: 😀, ↗️
  • Thimble Theatre: Innehåll 😐, bokutförande ❤️, tji trend pga singelutgåva
  • Lance: Se Thimble Theatre
• Årets still-going-strong: Lewis Trondheim fortsätter att vara en av mina favoriter bland moderna serieskapare. 2019 fick vi på engelska se en blandad kompott från honom, men allting var läsvärt: High concept sf-serien Infinity 8 fortsätter att vara rejält underhållande och spretig, Maggy Garrisson visade att han kan skriva en allvarligare serie väl så bra som någon annan, och med Les Herbes Folles återkom hans mest kända seriekaraktär i en alldeles underbart söt liten bok.
• Årets 80-talssuperhjälteserieskaparjämförelser: Tre serieskapare som gjorde sina mest kända serier på 80-talet, alla i superhjältegenren, kom med nya alster 2019. Kort sammanfattning av dem är att Rick Veitch har fastnat i 80-talets ”nya” superhjälteskildringar och känns väldigt trött och passé, Alan Moore har inte fastnat i 80-talet men däremot följt en stadigt nedåtgående trend sedan dess där hans ovanor vad gäller manus bara förstärkts, och att Frank Miller fortsätter att vara svår att sätta fingret på och därför nuförtiden är klart intressantast av dem, med Superman – Year One som en lyckad superhjälteserie helt utan anspråk på originalitet och The Golden Child som en oförblommerad katastrof.
• Årets ungdomsbrottsling: Sukeban Deka såklart, den jojo-beväpnade unga kvinnan från 70-talet. Påminde mig en hel del om Devilman i sin energi och förvånansvärt gripande historia, mitt bland alla knasigheter och adrenalinkickar, så jag hoppas att också Sukeban Deku en dag går att hitta i en officiell översättning.
• Årets gamla rävar som publicerade nya böcker: Seth och Chris Ware förstås, som både slitit med sina respektive böcker Clyde Fans och Rusty Brown i många år. Båda läsvärda, men för min del är Chris Ware den klart bättre; det fanns delar av Clyde Fans där det kändes som om Seth skulle lyckas hitta nya vägar, men på det stora hela blev det ingenting med det. Ware får jag energi av att läsa, medan Seth suger ut den. Och, förresten, en bok från 2018 som jag själv läste 2019 som också passar in på den här punkten är givetvis Posy Simmonds Cassandra Darke. Riktigt lika länge som sina amerikanska kollegor höll hon inte på, men väl så bra blev det ändå!
• Årets svenska serie: Det får bli två stycken här, närmare bestämt dels den bästa svenska serie som både utgavs och lästes av mig under året, och dels en som jag läste i efterskott. Närmare bestämt Vei 2, den andra och avslutande delen av berättelsen om världens undergång i asa-tappning och en alldeles förträfflig fantasy-serie, respektive Djupet, Karin Gafvelins fantastiska skildring av båtbyggande och kärlek som utkom redan 2017. Vei är bra, men Djupet är snäppet vassare, och jag småskäms över att jag missat den tidigare, så bra som den är.
• Årets roligaste: Tveklöst Kaguya-sama: Love is War, Aka Akasakas kammarkomedi om två hjälplöst kära ungdomar som vägrar erkänna detta för den andra, även om alla runtomkring dem vet exakt vad som pågår. Timingen i skämten är fantastisk; det är inte ofta jag börjar skratta högt för mig själv när jag läser en serie men här skedde det flera gånger. Rekommenderas hjärtligt för de som gillar upprepningshumor och serier som vet precis hur mediet ska utnyttjas.
• Årets oväntat gripande: Egentligen är det väl inte oväntat eftersom Émile Bravo upprepade gånger visat hur skicklig han är när det gäller att involvera en så konventionell seriekaraktär som Spirou i emotionellt högdramatiska situationer, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur han inkluderar känsliga ämnen som Förintelsen i en på ytan fullständigt normal serie i den fransk-belgiska traditionen. Det ska bli ytterst spännande att se hur Hoppets tid avslutas under de närmaste åren.
• Årets romantik: Det var precis att jag hann läsa den innan 2019 var över, men Bloom Into You var en i det närmaste perfekt serie om kärlek och de olika former den kan ta, med två huvudpersoner med väsensskilda åsikter om vad kärlek egentligen är. Det är lite fusk av mig att ta med serien i år eftersom de två sista delarna inte kommer ut förrän i år på engelska, men jag kunde inte hålla mig utan läste en scanlation av dem i förväg så…
• Årets serieskapare: För andra året i rad imponerar Akiko Higashimura enormt på mig. Hennes serier innehåller alltid en dissonans, en känsla av att någonting är lite på sned med allting, hur normalt det än ter sig på ytan, och jag älskar hur jag måste brottas med hennes serier. Förra året handlade det om hennes Tokyo Tarareba Girls, i år om hennes äldre (men av mig först nu lästa) Princess Jellyfish men framförallt Blank Canvas, hennes suveräna självbiografiska skildring av hur hon blev en mangaskapare. Om de sista delarna av den senare lever upp till de första kommer jag garanterat återkomma till henne i nästa års seriekrönika också 🙂
• Årets serie: 2018 blev det fem stycken, 2017 blev det en gammal rackare som jag läst om under året, men 2016 lyckades jag utnämna en enda serie som det årets bästa (Jason Shigas oöverträffat actionspäckade Demon). I år får det nog bli några stycken igen; det kom mycket bra, men jag kan inte riktigt hitta en enda som känns som den där totala fullträffen som lyfter den över andra. Därmed får det bli en trippel (jag stryker Djupet här pga utkomståret, annars hade det blivit en fyrling), närmare bestämt
  • Guts, en fulländad Telgemeier-bok
  • Bloom Into You, en fulländad serie om romantik
  • Kaguya-sama, en fulländad komedi

Därmed är det slut på krönikan; för 2020 gissar jag såhär tre dagar in på året några serier som jag tror kommer synas till i nästa krönika om ett år: Blank Canvas när den engelska utgivningen avslutats, och Ulysse Malassagnes Kairos som äntligen ska komma ut på engelska. Och, förhoppningsvis, Bravos Hoppets tid om den fortsätter att överraska och imponera 🙂

Årskrönika 2018: Serierna

Dags att gå igenom vad jag tyckt om av det jag läst 2018 i serieväg!

• Årets trend: Lite svårt att säga vad som präglade serieåret 2018, åtminstone för min del. Mycket bra serier men inte riktigt någon trend som sticker ut där. Däremot har jag sett en tydlig trend vad gäller en viss serieutgivning i USA: Småhumoristisk manga med tema från fantasy/RPG där man driver så smått med klichéer. Delicious in Dungeon, That Time I Got Reincarnated as a Slime, I’m Standing on a Million Lives, Satan’s Secretary, How NOT to Summon a Demon Lord; det finns drösvis av dem, och jag har bara läst en bråkdel. Men jag undrar jag om inte marknaden snart är mättad, med tanke på hur många nya titlar jag ser i princip varje månad…
• Årets återupptäckt:Nog är det lite pinsamt att det tog så lång tid för mig att prova att läsa Go Nagais klassiska serier. Fördomar från min sida, helt klart, men när jag väl gav mig på Devilman (tack vare Netflixs utmärkta nya anime Devilman Crybaby baserad på densamma) älskade jag den. Jag är väldigt förtjust i de där serierna som är lite halvdant hopsatta men där hjärtat är på det rätta stället och där energin och de lyckade passagerna bara blir så mycket bättre tack vare att det då och då haltar i övrigt, och Devilman är ett praktexempel på detta. Luckor i logiken, ibland svårförståeliga handlingar, men det spelar ingen roll för det är underbart kul att läsa! Av bara farten översattes också Nagais Cutie Honey ch den var lika bra den med 🙂
• Årets kamp: Att plåga mig igenom Beto Hernandez serier när jag läste rubbet av Love and Rockets under hösten. Skulle förstås också kunna kallat det för årets besvikelse men jag hade ju redan läst en del av de här serierna så jag visste på ett ungefär vad som väntade. Jag måste hålla mig från att skriva några tusen ord till om vad jag tycker om dem, så nu bryter jag.
• Årets största: I förrgår damp Sunday Press senaste bok ner, en samling med söndagssidor från Thimble Theatre innan Popeye/Karl-Alfred dök upp. Det ska bli väldigt kul att läsa, men eftersom i förrgår = 4 januari så får den inte vara med, och därmed blir det imponerande Fantagraphics Prince Valiant Studio Edition som blir valet. Och det hade den nog blivit oavsett datum; det är en gigantisk bok, det är en IMHO serie utan konkurrens, och jag ville nämna den i krönikan eftersom jag alltid tar chansen att göra reklam för Valiant när jag får chansen 😉
• Årets mest irriterande: Jag nämnde den som en serie bland andra när jag hade läst den, men i efterhand inser jag att den borde fått en egen post för Benoît Feroumonts Giselle & Beatrice är en serie som pockat på min uppmärksamhet många gånger sedan dess. Dels är det förstås den mycket egendomliga handlingen som presenteras som en komedi men som nog egentligen är någonting annat, men dels är det att Feroumont är så bra som serieskapare. Hans Nicke gifter sig är en av de bästa bland de alternativa Spirou-albumen, och The Kingdom är en charmerande underfundig medeltidskomedi, så den svindlande svärtan i G&B som dessutom aldrig egentligen berörs i serien i sig är väldigt överraskande. Jag önskar att fler serier av Feroumont dyker upp på engelska (eller svenska, förstås!) i framtiden för jag tror jag behöver läsa mer av honom för att kunna första G&B bättre.
• Årets mesta omläsningar: Mitsuru Adachi läser jag om, ofta, men det är ingenting jag brukar notera här på bloggen; jag menar, vad ska jag säga när jag för tredje gången läst om till exempel Touch? Att den här gången var det ovanligt spännande? Att den här gången överlever alla? Nä, det får vara, och jag nöjer mig med några timmars läsning av i det närmaste perfekt underhållning.
• Årets farväl: Kanske skulle det här varit årets trend egentligen, för det är en hel hög med serier/serieutgivningar som avslutades under 2018 och som jag följt under många år. Till exempel:
  • Don Rosas Disneyserier i engelsk utgåva, start 2014: Jag undvek de olika svenska utgåvorna som finns eftersom jag av erfarenhet lärt mig att Rosa (och för den delen Barks) ofta är mycket svår att översätta. Fantagraphics förtjänar en eloge för att de för en engelsktalande läsarkrets äntligen sett till att Rosa går att läsa i sin helhet. Den ultimata fanserien, gjord av ett fan och för fans.
  • Floyd Gottfredsons Musse Pigg, start 2011: Fantagraphics igen, och en kanske ännu bättre serie som även den saknats i en bra engelsk utgåva. Visserligen inte komplett, men Fantagraphics gjorde definitivt rätt som inte fortsatte med utgivningen efter att Musse slutat äventyra.
  • Invincible, start 2003: Robert Kirkmans bästa serie tycker jag nu, efter att The Walking Dead gått på tomgång ett längre tag. Bäst i början, sen underhållande men med alltför mycket komplikationer, men ett bra slut.
  • Monsieur Jean i engelsk översättning, start 1995: Det tog ett tag, minst sagt, men fascinerande nog dök de sista albumen med Monsieur Jean faktiskt upp; själv hade jag helt gett upp hoppet. Och visst var de avslutande delarna inte lika bra som de andra, men iallafall, Yay!
  • My Love Story!! i engelsk översättning, start 2014: En av de bästa rom com-serierna någonsin, så jag kan bara rekommendera att man läser den!
  • Kotonoba Drive, start 2014: Inte Ashinanos bästa, långt därifrån, men å andra sidan är även en medelmåttig Ashinano bättre än nästan allt annat man kan läsa 🙂
  • Grandville, start 2009: OK, Talbots antropomorfiska grävlingsdetektiv avslutade faktiskt sina äventyr redan 2017, men själv läste jag inte Force Majeure förrän 2018 så den får komma med här. Inte så många album men en riktigt bra serie i det stora hela, och det är synd att inte Talbot kunde fortsätta med den på grund av den usla ekonomin i att göra en serie som tog så lång tid att göra som Grandville.
• Årets bästa svenska: Och till slut, dags för några Årets bästa-serier, ordnade geografiskt, och jag börjar här hemma med Närmare kommer vi inte, Anneli Furmarks serie efter en roman av Monika Steinholm. Både vacker och gripande är berättelsen om Jens sommar i norra Norge när han, ursäkta klichén, upptäcker sig själv. De enda konkurrenter jag kan komma på är Berglins senaste samling eller Li Österbergs Fejd och fest, men den förra är ”bara” lika fascinerande rolig och träffsäker som den alltid är, och den senare har jag pinsamt nog ännu inte skaffat. Men jag utgår från att den är bra eftersom kombinationen  Österberg + antiken brukar vara en garant för det, och den får kanske bli bästa svenska serie just jag läst 2019 istället 🙂
• Årets bästa franska: Lite längre bort rör vi oss för Émile Bravo och hans första del av hans nya serie om Spirou, Hoppets Tid, som visade sig vara till och bättre än vad jag hoppats. Om de följande delarna håller standarden kommer det här bli en sann klassiker, och vem hade kunnat tro det för några år sedan vad gäller en serie som Spirou? Tillsammans med Ljuset från Borneo, också ett mycket bra album, var det ett bra år för Spirou, så trots att serien fyllde 80 år känns den fräschare än kanske någonsin.
• Årets amerikanska: I det stora grannlandet långt västerut måste nog mitt val falla på en serie som jag ännu inte skriva om (den noggranna läsaren märker m a o att jag inte är stringent i vad jag räknar höra till ett års utgivning, men min blogg, mina beslut 😉 ): Tom Kings miniserie Mister Miracle. Jag återkommer om den, men varde nog sagt att King fortsätter att vara en mycket intressant författare som gärna gör miniserier i 12 delar, ofta använder 3×3-rutnät för sidlayout, inte är den muntraste av författare, och som kanske inte är lika bra på att slut som på att börja en serie.
• Årets japanska: Och sist, längst bort men lik bara för det, så får Japan i år i år stoltsera med två serier tillsammans, nämligen Tsunami Uminos The Full-Time Wife Escapist och Akiko Higashimuras Tokyo Tarareba Girls. Jag har svårt att välja en framför den andra, både för att jag gillar dem så mycket och för att de påminner om varandra, med sitt fokus på något äldre vuxna och deras liv. TF-TWE är mer udda, med två huvudpersoner som logiskt resonerar sig fram till en minst sagt unik lösning på hur man kan leva som ett par, medan TTG mer satsar på hur olika känslor kan vara från person till person, och hur många olika sätt att leva som kan fungera så länge alla inblandade är på samma våglängd.
• Årets serie: Det är nog tji för mig att välja en enda serie i år, men de fem ovannämnda är förstås alla eminenta kandidater. För den som gillar klassiska europeiska serier som Tintin, Lucky Luke, osv, välj Bravo; för den som föredrar en rejält tjock romanliknande tät berättelse, välj King; för den som uppskattar unga svårutredda känslor, välj Furmark; för den som vill läsa någonting udda och intellektuellt stimulerande, välj Umino; för den som älskar mognare relationer och frustration över idiotiska vänner, välj Higashimura. Eller det allra bästa valet förstås, gör som jag och läs alla!

Gott Nytt 2019!

Årskrönika 2017: Serierna

Serier, serier; här finns det serier av alla de slag. Alla lästa & recenserade av mig under 2017, men här kommer mina favoriter i repris (och enstaka besvikelser), en smula kategoriserade i ett synnerligen subjektivt urval!

• Årets färggladaste: Låt mig börja med någonting klatschigt, och det är svårt att överklatscha Natalie Riess serier, även om Kerascoëts Satania inte var långt efter. Två av dem har jag läst i år, webbserien Snarlbear och tidningsserien Space Battle Lunchtime, och båda var långt över förväntan charmiga och skojiga att titta på med färger som nästan gör att ögonen blöder. På ett bra sätt alltså;-)

  

  Snarlbear

• Årets svartvitaste: Visst är Muñoz/Sampayos Alack Sinner någonting alldeles extra när det kommer till teckningarna, men eftersom jag har läst så mycket av Hugo Pratt i år får han ändå gå före. Vare sig det gäller klassikern Corto Maltese i de eleganta nyutgåvorna på engelska eller äldre mer okända serier som L’Ombra ser det alltid lika strålande stilsäkert och stämningsfullt ut med sina stora svarta ytor och lika stora vita diton. Inte ens årets relativt usla nya version av Corto Maltese med sina pastisch-teckningar kan få mig att ogilla originalet.
• Årets snitsigaste: För att fortsätta med teckningsfokuseringen så vill jag förutom tidigare nämna illustratörer väldigt gärna nämna två tecknare som jag stötte på första gången i år.
  • Först är Gurihiru som (oftast) stod för teckningarna i The Unbelievable Gwenpool, en alldeles underbart skruvad serie från Marvel med ett manus av hög klass men där Gurihirus teckningar i sin mashup av klassiska superhjälte- och manga-teckningar är pricken över i. Tyvärr läggs tidningen snart ner, men jag är glad och förvånad att den överlevde så länge som den gjorde.
  • Sen har vi Katie Skelly vars album My Pretty Vampire var urläckert designad och tecknat. Förutom hennes linjer gör också färgerna att sidorna är små mästerverk; albumet är inte tjockt men det tog mig ändå lång tid att läsa eftersom jag hela tiden stannade till för att beundra sidorna.
• Årets motionstrend: Förra året var det cykling i och med ösiga sportserien Yowamushi Pedal, men i år blev det lite lugnare tag i och med att två mästare tog seriepromenader. Jason tog själv en meditativ tur längs El Camino för att möta nya människor och att våga öppna sig mer, och det verkade gå vägen. Plus att han blev ett proffs på att tvätta sockor utan tvättmaskin! Jiro Taniguchi däremot lät en protagonist promenera genom ett historiskt Edo, i en slags pendang till klassikern The Walking Man. Fulländad vardagspoesi. Och dessutom kunde vi i Louis Vuitton Travel Book Venice för en gångs skull i färg avnjuta Taniguchi när en japanska besökare till fots söker upp sin familjs historia i Venedig. Tunt, men snyggt!
• Årets digital förlag: Europe Comics fullkomligt öser ut europeiska (såklart) serier på engelska i det digitala formatet. Givetvis mycket menlöst, men det finns pärlor om man bara letar lite. Som Émile Bravos The Amazing Adventures of Jules, en nästan perfekt science fiction-ungdomsserie, eller Zidrou/Beuchots African Trilogy, en serie jag inte skrivit om även om jag borde ha gjort det, en stundtals finstämd, stundtals burlesk trilogi med fristående album som jag av en nyck läste första delen av lite i förbifarten; efter det insåg jag att jag nog måste läsa de andra två men med paus emellan för att förlänga nöjet.
• Årets besvikelser: Ok, en liten downer får det också bli. Jag hade hört mycket gott om serietidningsversionen av The Flintstones och hur den tog upp moderna frågeställningar på ett nyskapande och roligt sätt, men vare sig humorn eller sättet budskapen framfördes på fungerande för mig. Lite samma sak måste jag tyvärr säga om The Art of Charlie Chan Hock Chye som av kritikerna hyllats som någonting av det bästa som synts till i den seriösa serievärlden på många år. Dålig tyckte jag inte att Sonny Liews fejkbiografi över en Singaporeansk serieskapare är, men den levde inte på långa vägar upp till hypen, den väl genomförda fejken till trots.
• Årets bästa svenska: Dags för bra serier igen, och årets bästa svenska album var för mig tveklöst Li Österbergs Athena – Pappas flicka. Redan när den serialiserades i Agnosis var det uppenbart att Österberg hittat helt rätt i sin version av Athena, och albumet motsade inte det på något vis. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Li Österberg + antiken = jag ❤️
• Årets sex & relationer: Jag menar alltså på ett bra sätt, så serier som Gibrats Flight of the Raven göra sig icke besvär, utan istället är det två andra serier som jag avser:
  • My Brother’s Husband: Den vane pornografi-tecknare Gengoroh Tagame överraskade alla med sin lågmälda och inkännande serie om hur Yaichi hanterar situationen när hans döde tvillingbrors kanadensiska make en dag dyker upp utanför hans dörr. Jag anar att när den andra och avslutande delen dyker upp på engelska senare i år kan den mycket kämpa sig till ett omnämnande på 2018 års lista också.
  • My Lesbian Experience with Loneliness: Nagata Kabis självbiografiska webbserie är kort men den slår hårt i sin beskrivning av hur Kabi kämpar för att komma loss ur sina intrasslade känslor när det gäller sex. I grunden mest deprimerande, om än med en hel del humor insprängt, men med en hoppingivande avslutning som gör att jag ser fram emot My Solo Exchange Diary som också den ska komma ut på engelska under 2018.
• Årets färdigtuggat: Chew såklart, den ofta briljant underliga och alltid extremt fantasifulla serien om en värld med en uppsjö av bisarra superkrafter som alla har med mat att göra. Kul värre!
• Årets återupptäckt: Det är pinsamt att jag hade glömt bort hur bra Loustal/Paringaux var när de var som bäst, så ett tack till manusförfattaren Jerome Charyn vars två serier Little Tulip och The Boys of Sheriff Street, tecknade av Boucq respektive Loustal, inte bara var bra serier i sig utan de fick mig dessutom att leta upp Hjärtan av sand, detta fantastiska album som trots sin kolonialism, sin omoderna berättarstil, och sin mycket franskt pretentiösa ansats ända är 100% perfektion.
• Årets bukfylla: När jag kollade igenom vilka serier jag skrivit om 2017 slogs jag av hur många av dem som helt enkelt var klart godkänd underhållningslitteratur. Dvs serier som inte på något sätt är klassiker eller för den delen blivande sådana, men som jag genuint uppskattar för att det måste till sjysst hantverk också för att en konstform ska kunna överleva. Så en hyllning till alla de serier som sina brister till trots ändå bidrar till att serieformen lever och frodas, och som jag så gärna läser även om de inte tillhör den yppersta eliten: Franska Calamity Jane, svenska Lilla Fridolf, amerikanska Mimi Pond, japanska Interviews with Monster Girls, …
• Årets allmänna svenska seriereflektioner: Jag låter nog som en skiva som hakat upp sig men återigen kan jag konstatera att när det gäller seriealbum mår formatet förvånansvärt bra i Sverige. Det kommer ut en hel del, både översatt och svenska originalserier, och spännvidden är rätt stor den med. Jag skulle förstås gärna se mer av allt, men det jag tycker saknar mest just nu på den svenska seriemarknaden är fler serietidningar och fler översatta japanska serier. Fler serietidningar blir nog svårt av kommersiella skäl med tanke på hur tidningsbranschen i stort mår, men jag har större förhoppningar avseende japanske serier. Efter den kortvariga boomen för ett drygt decennium och efter att Ordbilder lagt ner sin utgivning finns nu egentligen ingenting kvar, och det är både synd och kommersiellt lite konstigt eftersom det definitivt finns intresserade läsare som nu måste huvudsakligen förlita sig på översatt material från den amerikanska marknaden. Men den här gången vore det bra om det som gav ut kanske var utvalt med lite mer eftertanke eftersom mycket av det som kom ut förra gången verkade mest styras av vilka serier man råkade ha utgivningsrätten till snarare än vad som skulle passa marknaden. Så om något fan med mycket tid och ork vill lite försiktigt ge sig på ett sånt projekt, ungefär som de andra serieförlagen som startats av entusiastiska fans à la Albumförlaget, Apart, Sanatorium, Cobolt med flera, så lovar jag att heja på 🙂
• Årets serie: Och så kommer jag till sist till den här punkten, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga här. Jag läste en mängd bra serier under 2017; förutom de redan nämnda även serier som Framtidens arab 3, The Green Hand and Other Stories, A Mysterious Melody or How Mickey Met Minnie; faktum är att jag tror det här är ett av de i snitt bästa serieåren av de jag skrivit om serier. Men pricken över i, den där serien som likt Jason Shigas Demon eller Azumas Yotsuba&! bara är så vidunderligt bra, har jag inte sett till. Det finns några som kommer nära, som delar av Urasawas Billy Bat eller Oshimis Inside Mari, men den förra är ändå inte lika bra som Urasawas bästa serier och den senare har sina tveksamma sidor, så jag kan inte med gott samvete välja någon av dem. Därför tror jag att jag officiellt avstår från att välja en ny serie för 2017, men inofficiellt, i mitt hjärta, utnämner jag den mer än 30 år gamla Hjärtan av sand till årets vinnare.

Fortsättning följer 2018!

Årskrönika 2016: Serierna

Jag känner för ett litet annorlunda format den här gången, så istället för en lista på de serier jag tyckt bäst om av de jag läst under året följt av några allmänna ord om årets serier blir det ett knippe kategorier 🙂

Allons-y!

Årets farväl: Utan tvekan Mary Perkins On Stage, Leonard Starrs fantastiska dagspresserie vars kompletta återutgivning avslutades under året. Den höga klassen på framförallt manusen höll i sig hela tiden, och varje gång en ny volym dök upp här hemma blev jag lika glad.

De sista rutorna med Mary Perkins

Årets välkommen tillbaka: Här finns det flera starka kandidater, som Heavy Metals uppryckning under sin nya chefredaktör Grant Morrison (numren har blivit bättre och bättre), Marsupilamis efterlängtade återkomst i den vanliga Spirou-serien, en ny episod med Jeff Smiths Bone, eller för den delen att Snobben nu finns att läsa på svenska igen (visserligen kom den första boken ut redan i slutet av 2015 men eftersom jag skrev om den först 2016 får den komma med, och det kom ju ut en bok i år också 🙂 ). Men för min del blir det ändå det faktum att Berkeley Breatheds Bloom Countys nystart har blivit så framgångsrik att det till och med kommit ut en ny samling med serien. Hurra!

Årets svenska trend: Det trevligaste med serieutgivningen i Sverige är helt enkelt att det fortsätter att ges ut så mycket bra serier, både via mindre förlag drivna av entusiaster och större förlag där serier som Velvet i Agent X9 (också i egna album) visar att de inte gett upp försöken med nya serier. Sen har vi också den likaså trevliga trenden med serier riktade till en yngre publik, dvs potentiellt nya läsare som är minst lika viktig, där jag speciellt gillar att serier som Raina Telgemeiers och Roller  Girl finns; det är väldigt viktigt att fånga läsare i slukaråldern.

Årets amerikanska trend: Översättningen av europeiska serier har ökat lavinartat, och det gillas mycket här. Mycket av det är enbart utgivet digitalt, men en del finns på papper också, med förlag som Humanoids och IDW i spetsen (men IDW måste skärpa sig med tryckningen!).

Årets självklart-på-listan: Yotsuba&! kom ut med ett album i år, nr 13, så, tja, en självklar seger för den för som alla vet, Yotsuba is invincible!

Yotsubas farmor känner sitt barnbarn

Årets klassiker i ny tappning: Det finns en hel del i den här kategorin som är värt att nämna, men jag nöjer mig med att mesigt nog ge ut tre förstaplatser, nämligen till:

• Mannen som sköt Lucky Luke, Bonhommes kärleksfulla och inkännande version av cowboyen som drar snabbare än sin egen skugga
• Nicke gifter sig, Feroumonts uppsluppna och moderna slapstick där för en gångs skull även kvinnliga huvudpersoner göre sig besvär
• Mickey’s Craziest Adventure, typisk Trondheimsk komik med en Musse i högform (finns nu också på engelska, utgivet av IDW, för de som inte behärskar franska).

Årets roligaste på svenska: Det finns många svenska serier som är bra på humor, som Rocky, Zelda, Berglins, #Sverige, men för min del får det bli en norsk översättning som får priset: Kenneth Larsens serie Bästis är hur rolig som helst, trots att det tyvärr inte finns så mycket av den på svenska. Hoppas på mer!

Årets roligaste på engelska: Om vi bortser från Yotsuba&! och vinnaren av sista kategorin (spänningen stiger!) så är det här en hård kamp mellan Japan och Skottland tack vare My Love Story!!, berättelsen om den herkuliska Takeo Gōda vars känslor är ännu större än hans kropp, och Mooncop, den extremt odramatiska berättelsen om den enda polisen på månen. Vinnare: Argh, har svårt att bestämma mig! Men ok, om jag måste så får Tom Gauld priset på grund av att det senaste albumet av My Love Story!! inte var riktigt lika bra som de tidigare. Men det är på håret!

Årets serier som pockar på uppmärksamhet, oavsett kvalité: Ibland läser jag serier som kanske inte gör ett så stort intryck just då men som jag efter hand märker att jag gång på gång tänker på. I år fanns det två sådana serier, en irriterande dålig och en smått oförglömligt bra. Den förstnämnda, Chester Browns Mary Wept Over the Feet of Jesus, är irriterande för att den trots alla mina invändningar vad gäller innehållet ändå får mig att vilja läsa den igen, tack vare Browns skicklighet vad gäller serieformen; om han bara kunde sluta med sina predikotexter om hur bra prostitution är! Den sistnämnda är Mobidics Bear King som jag redan när jag recenserade den beskrev hur jag inte kunnat få den ur minnet. Och det gäller fortfarande; det är någonting med sättet Mobidic berättar sin historia, tillsammans med de ypperliga teckningarna, som gör att allting klaffar på ett förbluffande lyckat sätt.

Årets överraskning: För min del är det tveklöst Tom King & Gabriel Hernandez Waltas The Vision. Allt talade emot den för min del, med en för mig helt ointressant superhjälte i huvudrollen, och dessutom en hjälte som var aktuell i Marvel-filmerna vilket brukar betyda att serierna måste vara försiktiga med hur de behandlar karaktärerna. Men Kings manus spar inte på krutet; det här är en djupt sorglig och deprimerande historia om längtan efter att höra till, att vara som alla andra. Den andra och avslutande boken kom ut för några veckor sedan, och jag utgår ifrån att det kommer komma en tjock utgåva förr eller senare med hela serien, för den som föredrar det; läsa den bör ni iallafall, oavsett format!

Årets äventyr: Om jag återigen bortser från vinnaren av den nästkommande och sista kategorin (spänning är nu olidlig!) så måste jag ännu en gång berömma Ulysses Malassagné och hans serie Kairos; den tredje och avslutande delen läste jag i början av året och serien höll samma höga klass hela tiden. Fart, fläkt och ett manus med djup och överraskningar gjorde det här till en fantastiskt bra serie som jag kanske skulle ha sett som min favoritserie för året, om det bara inte varit för…

Årets serie: Jason Shigas Demon, utan några som helst tvivel. Det här är en serie som jag har mycket mycket svårt att beskriva på ett rättvisande sätt: Shiga har ett så (sär)eget sätt att berätta att jag tror att oavsett mina försök kommer det bara låta som en underlig serie snarare än en bra. Dessutom är en så stor del av nöjet i att läsa den att inte ha en susning om vad som kommer hända och vart handlingen är på väg, så jag tänker helt sonika avstå helt från att berätta mer om vad som händer; jag har inte heller skrivit någon recension av den förutom en kort passus i ett annat inlägg (som förresten tar upp två bra japanska serier också, för den som vill ha fler tips om sådana). Jag hade tänkte att göra det när serien var avslutad men det blev inte av, på grund av redan nämnda skäl. Men det är definitivt inte en serie för alla; om jag ska göra ett försök att beskriva målgruppen så ska man uppskatta science fiction, vriden men korrekt logik, humor à la XKCD, humor à la groteskerier, och riktigt ösig action av ett slag som Hollywood har våta drömmar om. Om ni tror ni passar in på den beskrivningen, och för er egen del hoppas jag det för då har ni fantastisk läsning framför er, så finns det tyvärr en liten brasklapp: Det finns numera en fysisk bok att köpa men den innehåller bara första fjärdedelen av serien med tre till volymer på gång. Det är förstås fortfarande en mycket läsvärd serie, men inte riktigt så bra som den skulle kunna vara eftersom att läsa hela serien i ett svep med alla sina 720 sidor är ett äventyr i sig; man (dvs jag) blir svårt andfådd på ett bra sätt tack vare spänningen  och farten. Jag har inte vågat läsa om den eftersom jag som ni nog märker är så synnerligen svag för den, men jag tror nog den kommer hålla vid en omläsning; det är en serie som passade mig bättre än någon annan ny serie jag kan komma på från de senaste åren 😀

Och med dessa ord stänger jag boken för år 2016, och det är istället dags för 2017 🎉🎊🚀

Årskrönika 2015: Serierna

Sammanfattningsdags! Dvs, precis som förra året (och precis som alla år) tänkte jag skriva några rader om de serier som jag tyckt bäst om av de jag läste 2015 och som jag också skrivit om; kronologisk ordning, med start från de jag tidigast skrev om under året:

• Corto Maltese: En gammal serie, förvisso, men IDWs nya utgåva på engelska av Hugo Pratts klassiker måste jag nämna eftersom den gör allting rätt, med tjockt matt papper, utmärkt tryck, och framförallt i underbart svartvitt. Fler volymer, nu, tack!
• Svarta idéer: Samma här, men den här gången är klassikern översatt till svenska. Utgiven av Cobolt.
• Framtidens arab: Splitter ny så ännu inte en klassiker men med goda chanser att bli det; Riad Sattoufs självbiografi gjorde mig lycklig att läsa och likaså de som fick den i julklapp för mig. Rekommenderad läsning för alla, oavsett ålder, och del två kommer på svenska i år, Cobolt, igen.
• Sex Criminals: Lite chansning är det alltid att ta med en serie som ännu inte avslutats och egentligen knappt hunnit börja, men Sex Criminals är värd det, tveklöst. Och jag är fortfarande fascinerad över att en så här ärlig och öppen serie med sex i fokus är utgiven på Image…
• My Son the Killer: Jag läste klart huvudserien i Dungeon 2015 och den här eftersläntrande boken med några biserier får representera hela sviten, en av de bästa serier alla kategorier jag läst. Rolig som få, gripande som få. Och eftersom det kommer en till biseriebok i sviten om några månader så har jag redan en möjlig favorit för 2016 års krönika 🙂
• Jade: Ulysse Malassagne har seglat upp som en favorit, hans få serier till trots, och det här var den enda av hans serier som finns tillgängliga på engelska jag inte läst förut. Den är inte perfekt men den är ett så utmärkt exempel på hur man kan göra en äventyrsserie i klassiskt franskt format utan att det känns gammalmodigt. Den avslutande delen av hans Kairos har precis dykt upp på engelska; räkna med en recension när jag läst den!
• Hajime no Ippo: För andra året i rad finns en japansk boxningsserie med i årskrönikan. Hajime når inte upp till Ashita no Joes höjder, därtill är den alltför enkel, men jag hade förträffligt trevligt när jag läste varenda en av de (hittills) mer än 20,000 sidorna så nog förtjänar den åtminstone ett hedersomnämnande.
• If You Steal: Norges superstjärna är alltid med i mina funderingar om vilka serier som ska med i de här genomgångarna, och årets bok passerar nålsögat. Hög kvalité rakt igenom, som vanligt, men det är den korta Nothing som är höjdpunkten.
• Southern Bastards: Liksom Sex Criminals är Jason Aarons våldsamma sydstatsdrama med här för potentialen, för min förhoppning att det här kanske kan bli någonting lika bra som hans tidigare Scalped. Men även om den önskningen inte slår in är det som hittills synts av serien väldigt läsvärt och förtjänar sin plats på listan.
• Lumberjanes/The Unbeatable Squirrel Girl/Ms. Marvel: Sist men inte minst, tre serier som får dela på platsen eftersom de alla representerar en trend som jag högeligen uppskattar, nämligen bra och precis lagom pretentiösa serier inriktade på yngre läsare. Noelle Stevenson är den enda serieskaparen på den här listan som också var med förra året (för hennes excellenta webserie Nimona som nu också finns att köpa som bok; gör det!) och hennes manus till Lumberjanes är en fröjd att läsa; Squirrel Girl är en fröjd hela hon, som serie och som karaktär; Ms. Marvel är en gnutta mer allvarlig men inte så det bekymrar (om nu inte Marvel efter framgången med serien drar in henne alltför mycket i alla sina andra serier också). Och förutom de här tre finns det flera av samma typ; jag har noterat i tidigare krönikor att serier för unga verkat vara på uppsving, och den trenden är ännu tydligare i år. Hurra!

Så, det var listan, nu några allmänna reflektioner. Som börjar med listan 🙂

Närmare bestämt så ser jag när jag går igenom årets recensioner att det är ovanligt hög snittkvalité på serierna (vilket kan bero på att antalet inlägg varit färre -> jag föredrar att skriva om serier jag tycker om -> det blir inte lika många inlägg om svagare serier), men att det egentligen inte funnits den där riktiga höjdaren, den där oväntade femettan. Några av serierna är från serieskapare jag redan vet hur bra de är (som Jason och Pratt) och några är ännu inte avslutade (som Sex Criminals, Framtidens arab och Southern Bastards) så det är egentligen inte så konstigt.

Så en härlig mängd utmärkta serier, men pricken över i har saknats för min del. Om jag nu inte ska räkna med Dungeon förstås, som faktiskt avslutades på engelska 2015 (dvs, som sagt, huvudserien), men den har jag läst så många år nu att det känns lite konstigt att knyta den till ett specifikt år. Annars är den onekligen en femetta av högsta klass 🙂

I övrigt så instämmer jag i mitt konstaterande från 2014 att serieutgivningen i Sverige inte är så dum, utan faktiskt helt OK. Förlaget Cobolt går från klarhet till klarhet, både med klassiker (förutom tidigare påbörjade Linda och Valentin-utgivningen i år främst representerat av Blueberry) och nya serier (Framtidens arab, framförallt), och andra nyare förlag som Ordbilder, Wibom Books, Mooz, Gaspard, Albumförlaget, Syster förlag och Cosmos Comics kanske inte ger ut lika många titlar men de drar också sina strån till stacken. Och även Egmont försöker förnya sina serietidningar, som exempelvis med utmärkta serien Velvet i Agent X9.

Med andra ord, jag ser med tillförsikt fram mot 2016 års serieläsning, på både svenska och engelska 🙂

 

Årskrönika 2014: Serierna

Dags för genomgången av serier jag skrivit om 2014, och jag tänkte kopiera formatet från förra året, dvs att jag helt simpelt tar och skriver någon rad om de serier som jag känner starkast för efter att ha tittat igenom förra årets poster. Kronologiskt:

• Atar Gull: Den satte sig i minnet, den här berättelsen om slaven Atar Gull. Manuset är starkt men det är framförallt Brünos teckningar som jag minns allra mest med deras kraftfullhet. Bästa avslutade euro-scanlationen jag läste 2014, tveklöst (”avslutade” eftersom Kairos kom med en andra del).
• Real Good Stuff: Egentligen inte så fantastiskt bra, men det var väldigt roligt att återuppväcka minnet av hur bisarra Dennis Eichhorns självbiografiska serier kan vara 🙂
• Ashita no Joe: Största läsupplevelsen för mig i år? Jo, den var nog det, den här drygt 40 år gamla boxningsserien från Japan. Den tar ett tag att få upp farten, den har onekligen några dalar, men jösses vilken rå urkraft som finns i den, med Joes kamp både innanför och utanför ringen, mot andra boxare och överklassen. Och sen slutet förstås, det mest klassiska inom japanska serier, med all rätta. Läs!
• Bidouille & Violet/Birger og Viola: En till äldre serie, från Frankrike, som imponerade på mig lika mycket som när jag första gången läste den. Ungdomlig kärleksskildring av högsta klass. Plus att den fick mig att läsa en bok (nåja, serie) på franska för första gången på evigheter 🙂
• Adventures of Superman: Den enda superhjälteserien på listan, och sorgligt nog en nedlagd titel också. Underbart är kort när det gällde den här titeln där diverse olika serieskapare fick göra lite vad de ville med gamle Stålis, utan att bekymra sig om kontinuitet, crossovers, osv.
• Skyttegravskriget: Skulle definitivt tävlat om största läsupplevelsen om jag inte redan hade läst den på engelska. Men nu finns alltså Tardis mästerverk på svenska också, hurra för det!
• Cul de Sac: Hurra igen, för att jag äntligen läste Thompsons hyllade dagsstrippserie som var värd allt beröm. Att den inte blev så långvarig kanske på sitt sätt var bra, nu hann den aldrig bli trött eller upprepa sig själv.
• Weapons of Mass Diplomacy: Förkrossande elak och rolig skildring av den franska utrikesministern Villepin som förgäves kämpar mot invasionen av Irak i FNs salar. Christophe Blains teckningar står för energin, Antonin Baudrys manus för bitskheten.
• Deras ryggar luktade så gott: Den enda svenska originalserien på listan (även om Stina Hjelms Mitt dåliga samvete och Daniel Ahlgrens SH3-serier var nära att komma med) är Åsa Grennvalls nya serie, där skildringen av en minst sagt dysfunktionell familj hör till hennes allra bästa. Ingen gör den här typen av serier lika bra som Grennvall, så är det bara.
• Rumic Theater: Mer japansk scanlation, och mer familjeskildringar i toppklass. Jag har bara två önskningar vad gäller den här serien: Att någon gör en officiell utgivning av dem, och att Rumiko Takahashi gjorde mer än en episod per år. Visst, Rin-ne är småkul, men Rumic Theater är genialisk!
• Nimona: Första gången en renodlad webbserie kommer med på min lista över årets bästa (eller snarare, för mig mest intressanta och minnesvärda) serier. Och den förtjänar sin plats, den här både roliga och gripande berättelsen om den underliga flickan Nimona.
• H2: Och som avslutning, ytterligare en japansk scanlation, ytterligare en sportserie, och dessutom en serie jag redan hade läst förut. Men det här är Adachi i toppform; bättre än så här blir han inte. Och det kan man heller inte kräva för det här är en ypperlig serie som visar att hur många klichéer man än inkluderar så kan resultatet ändå bli hur bra som helst i den här gripande nagelbitaren.

Jahapp, det var det; rätt mycket bra serier tycker jag allt, och en trevlig blandning av gammalt och nytt, med stor geografisk spridning (med serievärldens mått vill säga, där det finns stora vita fläckar…).

Förutom de enstaka serierna så fanns det också några förträffliga återtryck som fortfarande pågår, med (givetvis) Mary Perkins i spetsen, följd av Gasoline Alleys söndagssidor och Don Rosas väldigt roliga ankor som de bästa exemplen. Och till och med här i lilla Sverige dök det upp en nytt ambitiöst förlag vad gäller återtryck, nämligen Cobolt, som med Linda och Valentin, Thorgal, och även ett nytt Spirou-album satte stor prägel på serieåret här.

Och faktiskt tycker jag serieutgivningen i Sverige känns lovande, med ett litet men naggande gott myller av små och relativt nya förlag, med stor spridning på utgivningen (Syster förlag, Gaspard, Cobolt med flera, för att nämna de som gav ut sina första serier i år, och Apart, Placebo med flera bland de som funnits lite längre). 2015 blir intressant!

Och just det ja, en serie glömde jag: Yotsuba&!s tolfte volym på engelska. Fast behöver jag nämna den egentligen, det är ju så självklart att den är given på en sån här lista! 🙂