Årskrönika 2019: Serierna

Ett nytt år, och då är det dags för mig att skriva lite om serievärlden 2019. Eller för att vara tydligare, serievärlden som jag upplevde den. Så räkna med några serier som är äldre än så men som inte dök upp i mina högar för läsning förrän nu 🙂

Och med det lilla introt, dags att börja!

  • Årets USA-trend: Unga läsare fortsätter att läsa serier i en omfattning som nog aldrig skådats förut. Serieböcker säljer så bra att bestseller-listorna dominerats av dem så till den milda grad att New York Times till slut blev tvungen att återuppta sin lista över bäst säljande serieböcker som hade lagts ner för några år sedan; det blev nog lite jobbigt för dem när den ”vanliga” bestseller-listan började se ut som just en lista över serieböcker 😉
  • Årets bästa ungdomsserie: Många bra serier att välja på finns det, inte minst från USA på grund av förra punkten, och det blir också en amerikansk bok som blir mitt val här: Raina Telgemeiers Guts, en närmast perfekt sammanfattning av hennes tidigare serier. Gripande och utlämnande men aldrig deprimerande är den ett utmärkt exempel på hur mogen branschen för yngre serieläsare numera är där en relativt tung bok som den här kan bli en bästsäljare.
  • Årets farväl: Precis som förra året avslutades en mängd serieutgivningar 2019, och här är några av dem:
    • The Walking Dead: Inte den äldsta av serierna som avslutades men den viktigaste med marginal. TWD har varit en närmast ostoppbar framgångssaga som gett upphov till inte mindre än tre TV-serier, TV-spel, och förstås serieböcker som konstant varit bland de allra bäst säljande. Kvalitén har givetvis varierat men slutbetyget är tveklöst väl godkänt.
    • Mage: Matt Wagners inte lika långa men betydligt mer långsamt utgivna serie där han ger sin version av hjältemyten. Utmärkt början men sen med avtagande framgång blev jag ändå glad att han lyckades få projektet i hamn.
    • Ms Marvel: Serien fortsätter med en ny titel, men det var manusförfattaren G Willow Wilson som såg till att Kamala Khan blev en karaktär att räkna med och en av de bästa serierna bland Marvels satsning på nya yngre huvudpersoner med lite mer varierad bakgrund än vanligtvis.
    • The Unbeatable Squirrel Girl: Tillsammans med Ms Marvel ursprungligen en av mina favoriter bland de här serierna, men en serie som jag inte riktigt är up-to-date med; när ursprungliga tecknaren Erica Henderson lämnade titeln tyckte jag serien tappade litet, och jag slutade läsa den. Men nu när den har avslutats är jag sugen på att läsa de senare numren också, och då kanske det blir ett nyare inlägg än det länkade från mer än fyra år sedan…
    • Giant Days: Jag började läsa serien sent, men alldeles lagom för att hinna fram till avslutningen just när den kom ut. En alldeles förträffligt serie som höll på precis lagom länge, och definitivt en serie som jag kommer läsa om någon gång när jag vill ha något underhållande och inte alltför ansträngande.
    • Blueberry, svensk utgåva: Till slut fick vi alltså läsa de sista albumen i huvudserien om Blueberry på svenska, i och med att nummer åtta & nio av samlingarna kom ut. Jag har inte hunnit skriva om nian ännu, men det här är enligt mig de bästa Blueberry-serierna, någonsin, hur osannolikt det än kan låta att Jean Giraud visade sig vara en bättre författare än Charlier. Ett grattis till Cobolt som nu sett till att både Blueberry och Linda och Valentin, två klassiska franska serier, nu finns tillgängliga i sin helhet på svenska.
    • Lou!, svensk utgåva: Julien Neel har visserligen sagt att det kan komma fler böcker med Lou men att På väg mot nya äventyr åtminstone var sista albumet i det första kapitlet. Jag älskade serien från första sidan, och det har varit fascinerande att se hur serien utvecklats från sin charmiga och humoristiska start med en ung flicka som sen blir tonårsgrubblande och till sist vuxen. Ett grattis till Wibom Books den här gången, för utgivningen av en spritt språngande ny serie.
  • Årets Hur-går-det-med-klassiker-reprintsen: Takten i utgivningen av klassiska dagstidningsserier har avtagit rejält det sista året, från den formliga floden några år tillbaka. Till viss del beror det såklart på att många av de allra största klassikerna nu har getts ut, men delvis handlar det nog också om att marknaden inte riktigt finns där på samma sätt som förut. Men helt dött är det inte, och bland annat förlaget IDWs utgivning tuffar på, även om det florerar många rykten om förlagets överlevnad sen en tid tillbaka. Hur som, av de som jag själv köpt och läst 2019 skulle jag vilja ge följande betyg till några av dem, courtesy of Unicode-konsortiet, med kvalitén på de senast utkomna böckerna följt av trenden:
  • Årets still-going-strong: Lewis Trondheim fortsätter att vara en av mina favoriter bland moderna serieskapare. 2019 fick vi på engelska se en blandad kompott från honom, men allting var läsvärt: High concept sf-serien Infinity 8 fortsätter att vara rejält underhållande och spretig, Maggy Garrisson visade att han kan skriva en allvarligare serie väl så bra som någon annan, och med Les Herbes Folles återkom hans mest kända seriekaraktär i en alldeles underbart söt liten bok.
  • Årets 80-talssuperhjälteserieskaparjämförelser: Tre serieskapare som gjorde sina mest kända serier på 80-talet, alla i superhjältegenren, kom med nya alster 2019. Kort sammanfattning av dem är att Rick Veitch har fastnat i 80-talets ”nya” superhjälteskildringar och känns väldigt trött och passé, Alan Moore har inte fastnat i 80-talet men däremot följt en stadigt nedåtgående trend sedan dess där hans ovanor vad gäller manus bara förstärkts, och att Frank Miller fortsätter att vara svår att sätta fingret på och därför nuförtiden är klart intressantast av dem, med Superman – Year One som en lyckad superhjälteserie helt utan anspråk på originalitet och The Golden Child som en oförblommerad katastrof.
  • Årets ungdomsbrottsling: Sukeban Deka såklart, den jojo-beväpnade unga kvinnan från 70-talet. Påminde mig en hel del om Devilman i sin energi och förvånansvärt gripande historia, mitt bland alla knasigheter och adrenalinkickar, så jag hoppas att också Sukeban Deku en dag går att hitta i en officiell översättning.
  • Årets gamla rävar som publicerade nya böcker: Seth och Chris Ware förstås, som både slitit med sina respektive böcker Clyde Fans och Rusty Brown i många år. Båda läsvärda, men för min del är Chris Ware den klart bättre; det fanns delar av Clyde Fans där det kändes som om Seth skulle lyckas hitta nya vägar, men på det stora hela blev det ingenting med det. Ware får jag energi av att läsa, medan Seth suger ut den. Och, förresten, en bok från 2018 som jag själv läste 2019 som också passar in på den här punkten är givetvis Posy Simmonds Cassandra Darke. Riktigt lika länge som sina amerikanska kollegor höll hon inte på, men väl så bra blev det ändå!
  • Årets svenska serie: Det får bli två stycken här, närmare bestämt dels den bästa svenska serie som både utgavs och lästes av mig under året, och dels en som jag läste i efterskott. Närmare bestämt Vei 2, den andra och avslutande delen av berättelsen om världens undergång i asa-tappning och en alldeles förträfflig fantasy-serie, respektive Djupet, Karin Gafvelins fantastiska skildring av båtbyggande och kärlek som utkom redan 2017. Vei är bra, men Djupet är snäppet vassare, och jag småskäms över att jag missat den tidigare, så bra som den är.
  • Årets roligaste: Tveklöst Kaguya-sama: Love is War, Aka Akasakas kammarkomedi om två hjälplöst kära ungdomar som vägrar erkänna detta för den andra, även om alla runtomkring dem vet exakt vad som pågår. Timingen i skämten är fantastisk; det är inte ofta jag börjar skratta högt för mig själv när jag läser en serie men här skedde det flera gånger. Rekommenderas hjärtligt för de som gillar upprepningshumor och serier som vet precis hur mediet ska utnyttjas.
  • Årets oväntat gripande: Egentligen är det väl inte oväntat eftersom Émile Bravo upprepade gånger visat hur skicklig han är när det gäller att involvera en så konventionell seriekaraktär som Spirou i emotionellt högdramatiska situationer, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur han inkluderar känsliga ämnen som Förintelsen i en på ytan fullständigt normal serie i den fransk-belgiska traditionen. Det ska bli ytterst spännande att se hur Hoppets tid avslutas under de närmaste åren.
  • Årets romantik: Det var precis att jag hann läsa den innan 2019 var över, men Bloom Into You var en i det närmaste perfekt serie om kärlek och de olika former den kan ta, med två huvudpersoner med väsensskilda åsikter om vad kärlek egentligen är. Det är lite fusk av mig att ta med serien i år eftersom de två sista delarna inte kommer ut förrän i år på engelska, men jag kunde inte hålla mig utan läste en scanlation av dem i förväg så…
  • Årets serieskapare: För andra året i rad imponerar Akiko Higashimura enormt på mig. Hennes serier innehåller alltid en dissonans, en känsla av att någonting är lite på sned med allting, hur normalt det än ter sig på ytan, och jag älskar hur jag måste brottas med hennes serier. Förra året handlade det om hennes Tokyo Tarareba Girls, i år om hennes äldre (men av mig först nu lästa) Princess Jellyfish men framförallt Blank Canvas, hennes suveräna självbiografiska skildring av hur hon blev en mangaskapare. Om de sista delarna av den senare lever upp till de första kommer jag garanterat återkomma till henne i nästa års seriekrönika också 🙂
  • Årets serie: 2018 blev det fem stycken, 2017 blev det en gammal rackare som jag läst om under året, men 2016 lyckades jag utnämna en enda serie som det årets bästa (Jason Shigas oöverträffat actionspäckade Demon). I år får det nog bli några stycken igen; det kom mycket bra, men jag kan inte riktigt hitta en enda som känns som den där totala fullträffen som lyfter den över andra. Därmed får det bli en trippel (jag stryker Djupet här pga utkomståret, annars hade det blivit en fyrling), närmare bestämt
    • Guts, en fulländad Telgemeier-bok
    • Bloom Into You, en fulländad serie om romantik
    • Kaguya-sama, en fulländad komedi

Därmed är det slut på krönikan; för 2020 gissar jag såhär tre dagar in på året några serier som jag tror kommer synas till i nästa krönika om ett år: Blank Canvas när den engelska utgivningen avslutats, och Ulysse Malassagnes Kairos som äntligen ska komma ut på engelska. Och, förhoppningsvis, Bravos Hoppets tid om den fortsätter att överraska och imponera 🙂

Årskrönika 2018: Serierna

Dags att gå igenom vad jag tyckt om av det jag läst 2018 i serieväg!

  • Årets trend: Lite svårt att säga vad som präglade serieåret 2018, åtminstone för min del. Mycket bra serier men inte riktigt någon trend som sticker ut där. Däremot har jag sett en tydlig trend vad gäller en viss serieutgivning i USA: Småhumoristisk manga med tema från fantasy/RPG där man driver så smått med klichéer. Delicious in Dungeon, That Time I Got Reincarnated as a Slime, I’m Standing on a Million Lives, Satan’s Secretary, How NOT to Summon a Demon Lord; det finns drösvis av dem, och jag har bara läst en bråkdel. Men jag undrar jag om inte marknaden snart är mättad, med tanke på hur många nya titlar jag ser i princip varje månad…
  • Årets återupptäckt:Nog är det lite pinsamt att det tog så lång tid för mig att prova att läsa Go Nagais klassiska serier. Fördomar från min sida, helt klart, men när jag väl gav mig på Devilman (tack vare Netflixs utmärkta nya anime Devilman Crybaby baserad på densamma) älskade jag den. Jag är väldigt förtjust i de där serierna som är lite halvdant hopsatta men där hjärtat är på det rätta stället och där energin och de lyckade passagerna bara blir så mycket bättre tack vare att det då och då haltar i övrigt, och Devilman är ett praktexempel på detta. Luckor i logiken, ibland svårförståeliga handlingar, men det spelar ingen roll för det är underbart kul att läsa! Av bara farten översattes också Nagais Cutie Honey ch den var lika bra den med 🙂
  • Årets kamp: Att plåga mig igenom Beto Hernandez serier när jag läste rubbet av Love and Rockets under hösten. Skulle förstås också kunna kallat det för årets besvikelse men jag hade ju redan läst en del av de här serierna så jag visste på ett ungefär vad som väntade. Jag måste hålla mig från att skriva några tusen ord till om vad jag tycker om dem, så nu bryter jag.
  • Årets största: I förrgår damp Sunday Press senaste bok ner, en samling med söndagssidor från Thimble Theatre innan Popeye/Karl-Alfred dök upp. Det ska bli väldigt kul att läsa, men eftersom i förrgår = 4 januari så får den inte vara med, och därmed blir det imponerande Fantagraphics Prince Valiant Studio Edition som blir valet. Och det hade den nog blivit oavsett datum; det är en gigantisk bok, det är en IMHO serie utan konkurrens, och jag ville nämna den i krönikan eftersom jag alltid tar chansen att göra reklam för Valiant när jag får chansen 😉
  • Årets mest irriterande: Jag nämnde den som en serie bland andra när jag hade läst den, men i efterhand inser jag att den borde fått en egen post för Benoît Feroumonts Giselle & Beatrice är en serie som pockat på min uppmärksamhet många gånger sedan dess. Dels är det förstås den mycket egendomliga handlingen som presenteras som en komedi men som nog egentligen är någonting annat, men dels är det att Feroumont är så bra som serieskapare. Hans Nicke gifter sig är en av de bästa bland de alternativa Spirou-albumen, och The Kingdom är en charmerande underfundig medeltidskomedi, så den svindlande svärtan i G&B som dessutom aldrig egentligen berörs i serien i sig är väldigt överraskande. Jag önskar att fler serier av Feroumont dyker upp på engelska (eller svenska, förstås!) i framtiden för jag tror jag behöver läsa mer av honom för att kunna första G&B bättre.
  • Årets mesta omläsningar: Mitsuru Adachi läser jag om, ofta, men det är ingenting jag brukar notera här på bloggen; jag menar, vad ska jag säga när jag för tredje gången läst om till exempel Touch? Att den här gången var det ovanligt spännande? Att den här gången överlever alla? Nä, det får vara, och jag nöjer mig med några timmars läsning av i det närmaste perfekt underhållning.
  • Årets farväl: Kanske skulle det här varit årets trend egentligen, för det är en hel hög med serier/serieutgivningar som avslutades under 2018 och som jag följt under många år. Till exempel:
    • Don Rosas Disneyserier i engelsk utgåva, start 2014: Jag undvek de olika svenska utgåvorna som finns eftersom jag av erfarenhet lärt mig att Rosa (och för den delen Barks) ofta är mycket svår att översätta. Fantagraphics förtjänar en eloge för att de för en engelsktalande läsarkrets äntligen sett till att Rosa går att läsa i sin helhet. Den ultimata fanserien, gjord av ett fan och för fans.
    • Floyd Gottfredsons Musse Pigg, start 2011: Fantagraphics igen, och en kanske ännu bättre serie som även den saknats i en bra engelsk utgåva. Visserligen inte komplett, men Fantagraphics gjorde definitivt rätt som inte fortsatte med utgivningen efter att Musse slutat äventyra.
    • Invincible, start 2003: Robert Kirkmans bästa serie tycker jag nu, efter att The Walking Dead gått på tomgång ett längre tag. Bäst i början, sen underhållande men med alltför mycket komplikationer, men ett bra slut.
    • Monsieur Jean i engelsk översättning, start 1995: Det tog ett tag, minst sagt, men fascinerande nog dök de sista albumen med Monsieur Jean faktiskt upp; själv hade jag helt gett upp hoppet. Och visst var de avslutande delarna inte lika bra som de andra, men iallafall, Yay!
    • My Love Story!! i engelsk översättning, start 2014: En av de bästa rom com-serierna någonsin, så jag kan bara rekommendera att man läser den!
    • Kotonoba Drive, start 2014: Inte Ashinanos bästa, långt därifrån, men å andra sidan är även en medelmåttig Ashinano bättre än nästan allt annat man kan läsa 🙂
    • Grandville, start 2009: OK, Talbots antropomorfiska grävlingsdetektiv avslutade faktiskt sina äventyr redan 2017, men själv läste jag inte Force Majeure förrän 2018 så den får komma med här. Inte så många album men en riktigt bra serie i det stora hela, och det är synd att inte Talbot kunde fortsätta med den på grund av den usla ekonomin i att göra en serie som tog så lång tid att göra som Grandville.
  • Årets bästa svenska: Och till slut, dags för några Årets bästa-serier, ordnade geografiskt, och jag börjar här hemma med Närmare kommer vi inte, Anneli Furmarks serie efter en roman av Monika Steinholm. Både vacker och gripande är berättelsen om Jens sommar i norra Norge när han, ursäkta klichén, upptäcker sig själv. De enda konkurrenter jag kan komma på är Berglins senaste samling eller Li Österbergs Fejd och fest, men den förra är ”bara” lika fascinerande rolig och träffsäker som den alltid är, och den senare har jag pinsamt nog ännu inte skaffat. Men jag utgår från att den är bra eftersom kombinationen  Österberg + antiken brukar vara en garant för det, och den får kanske bli bästa svenska serie just jag läst 2019 istället 🙂
  • Årets bästa franska: Lite längre bort rör vi oss för Émile Bravo och hans första del av hans nya serie om Spirou, Hoppets Tid, som visade sig vara till och bättre än vad jag hoppats. Om de följande delarna håller standarden kommer det här bli en sann klassiker, och vem hade kunnat tro det för några år sedan vad gäller en serie som Spirou? Tillsammans med Ljuset från Borneo, också ett mycket bra album, var det ett bra år för Spirou, så trots att serien fyllde 80 år känns den fräschare än kanske någonsin.
  • Årets amerikanska: I det stora grannlandet långt västerut måste nog mitt val falla på en serie som jag ännu inte skriva om (den noggranna läsaren märker m a o att jag inte är stringent i vad jag räknar höra till ett års utgivning, men min blogg, mina beslut 😉 ): Tom Kings miniserie Mister Miracle. Jag återkommer om den, men varde nog sagt att King fortsätter att vara en mycket intressant författare som gärna gör miniserier i 12 delar, ofta använder 3×3-rutnät för sidlayout, inte är den muntraste av författare, och som kanske inte är lika bra på att slut som på att börja en serie.
  • Årets japanska: Och sist, längst bort men lik bara för det, så får Japan i år i år stoltsera med två serier tillsammans, nämligen Tsunami Uminos The Full-Time Wife Escapist och Akiko Higashimuras Tokyo Tarareba Girls. Jag har svårt att välja en framför den andra, både för att jag gillar dem så mycket och för att de påminner om varandra, med sitt fokus på något äldre vuxna och deras liv. TF-TWE är mer udda, med två huvudpersoner som logiskt resonerar sig fram till en minst sagt unik lösning på hur man kan leva som ett par, medan TTG mer satsar på hur olika känslor kan vara från person till person, och hur många olika sätt att leva som kan fungera så länge alla inblandade är på samma våglängd.
  • Årets serie: Det är nog tji för mig att välja en enda serie i år, men de fem ovannämnda är förstås alla eminenta kandidater. För den som gillar klassiska europeiska serier som Tintin, Lucky Luke, osv, välj Bravo; för den som föredrar en rejält tjock romanliknande tät berättelse, välj King; för den som uppskattar unga svårutredda känslor, välj Furmark; för den som vill läsa någonting udda och intellektuellt stimulerande, välj Umino; för den som älskar mognare relationer och frustration över idiotiska vänner, välj Higashimura. Eller det allra bästa valet förstås, gör som jag och läs alla!

Gott Nytt 2019!

Årskrönika 2017: Serierna

Serier, serier; här finns det serier av alla de slag. Alla lästa & recenserade av mig under 2017, men här kommer mina favoriter i repris (och enstaka besvikelser), en smula kategoriserade i ett synnerligen subjektivt urval!

  • Årets färggladaste: Låt mig börja med någonting klatschigt, och det är svårt att överklatscha Natalie Riess serier, även om Kerascoëts Satania inte var långt efter. Två av dem har jag läst i år, webbserien Snarlbear och tidningsserien Space Battle Lunchtime, och båda var långt över förväntan charmiga och skojiga att titta på med färger som nästan gör att ögonen blöder. På ett bra sätt alltså;-)

    Snarlbear - fight
    Snarlbear
  • Årets svartvitaste: Visst är Muñoz/Sampayos Alack Sinner någonting alldeles extra när det kommer till teckningarna, men eftersom jag har läst så mycket av Hugo Pratt i år får han ändå gå före. Vare sig det gäller klassikern Corto Maltese i de eleganta nyutgåvorna på engelska eller äldre mer okända serier som L’Ombra ser det alltid lika strålande stilsäkert och stämningsfullt ut med sina stora svarta ytor och lika stora vita diton. Inte ens årets relativt usla nya version av Corto Maltese med sina pastisch-teckningar kan få mig att ogilla originalet.Corto Maltese
  • Årets snitsigaste: För att fortsätta med teckningsfokuseringen så vill jag förutom tidigare nämna illustratörer väldigt gärna nämna två tecknare som jag stötte på första gången i år.
    • Först är Gurihiru som (oftast) stod för teckningarna i The Unbelievable Gwenpool, en alldeles underbart skruvad serie från Marvel med ett manus av hög klass men där Gurihirus teckningar i sin mashup av klassiska superhjälte- och manga-teckningar är pricken över i. Tyvärr läggs tidningen snart ner, men jag är glad och förvånad att den överlevde så länge som den gjorde.The Unbelievable Gwenpool - NY
    • Sen har vi Katie Skelly vars album My Pretty Vampire var urläckert designad och tecknat. Förutom hennes linjer gör också färgerna att sidorna är små mästerverk; albumet är inte tjockt men det tog mig ändå lång tid att läsa eftersom jag hela tiden stannade till för att beundra sidorna.
  • Årets motionstrend: Förra året var det cykling i och med ösiga sportserien Yowamushi Pedal, men i år blev det lite lugnare tag i och med att två mästare tog seriepromenader. Jason tog själv en meditativ tur längs El Camino för att möta nya människor och att våga öppna sig mer, och det verkade gå vägen. Plus att han blev ett proffs på att tvätta sockor utan tvättmaskin! Jiro Taniguchi däremot lät en protagonist promenera genom ett historiskt Edo, i en slags pendang till klassikern The Walking Man. Fulländad vardagspoesi. Och dessutom kunde vi i Louis Vuitton Travel Book Venice för en gångs skull i färg avnjuta Taniguchi när en japanska besökare till fots söker upp sin familjs historia i Venedig. Tunt, men snyggt!
  • Årets digital förlag: Europe Comics fullkomligt öser ut europeiska (såklart) serier på engelska i det digitala formatet. Givetvis mycket menlöst, men det finns pärlor om man bara letar lite. Som Émile Bravos The Amazing Adventures of Jules, en nästan perfekt science fiction-ungdomsserie, eller Zidrou/Beuchots African Trilogy, en serie jag inte skrivit om även om jag borde ha gjort det, en stundtals finstämd, stundtals burlesk trilogi med fristående album som jag av en nyck läste första delen av lite i förbifarten; efter det insåg jag att jag nog måste läsa de andra två men med paus emellan för att förlänga nöjet.African Trilogy 3 - restaurang
  • Årets besvikelser: Ok, en liten downer får det också bli. Jag hade hört mycket gott om serietidningsversionen av The Flintstones och hur den tog upp moderna frågeställningar på ett nyskapande och roligt sätt, men vare sig humorn eller sättet budskapen framfördes på fungerande för mig. Lite samma sak måste jag tyvärr säga om The Art of Charlie Chan Hock Chye som av kritikerna hyllats som någonting av det bästa som synts till i den seriösa serievärlden på många år. Dålig tyckte jag inte att Sonny Liews fejkbiografi över en Singaporeansk serieskapare är, men den levde inte på långa vägar upp till hypen, den väl genomförda fejken till trots.
  • Årets bästa svenska: Dags för bra serier igen, och årets bästa svenska album var för mig tveklöst Li Österbergs Athena – Pappas flicka. Redan när den serialiserades i Agnosis var det uppenbart att Österberg hittat helt rätt i sin version av Athena, och albumet motsade inte det på något vis. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Li Österberg + antiken = jag ❤️
  • Årets sex & relationer: Jag menar alltså på ett bra sätt, så serier som Gibrats Flight of the Raven göra sig icke besvär, utan istället är det två andra serier som jag avser:
    • My Brother’s Husband: Den vane pornografi-tecknare Gengoroh Tagame överraskade alla med sin lågmälda och inkännande serie om hur Yaichi hanterar situationen när hans döde tvillingbrors kanadensiska make en dag dyker upp utanför hans dörr. Jag anar att när den andra och avslutande delen dyker upp på engelska senare i år kan den mycket kämpa sig till ett omnämnande på 2018 års lista också.
    • My Lesbian Experience with Loneliness: Nagata Kabis självbiografiska webbserie är kort men den slår hårt i sin beskrivning av hur Kabi kämpar för att komma loss ur sina intrasslade känslor när det gäller sex. I grunden mest deprimerande, om än med en hel del humor insprängt, men med en hoppingivande avslutning som gör att jag ser fram emot My Solo Exchange Diary som också den ska komma ut på engelska under 2018.
  • Årets färdigtuggat: Chew såklart, den ofta briljant underliga och alltid extremt fantasifulla serien om en värld med en uppsjö av bisarra superkrafter som alla har med mat att göra. Kul värre!
  • Årets återupptäckt: Det är pinsamt att jag hade glömt bort hur bra Loustal/Paringaux var när de var som bäst, så ett tack till manusförfattaren Jerome Charyn vars två serier Little Tulip och The Boys of Sheriff Street, tecknade av Boucq respektive Loustal, inte bara var bra serier i sig utan de fick mig dessutom att leta upp Hjärtan av sand, detta fantastiska album som trots sin kolonialism, sin omoderna berättarstil, och sin mycket franskt pretentiösa ansats ända är 100% perfektion.
  • Årets bukfylla: När jag kollade igenom vilka serier jag skrivit om 2017 slogs jag av hur många av dem som helt enkelt var klart godkänd underhållningslitteratur. Dvs serier som inte på något sätt är klassiker eller för den delen blivande sådana, men som jag genuint uppskattar för att det måste till sjysst hantverk också för att en konstform ska kunna överleva. Så en hyllning till alla de serier som sina brister till trots ändå bidrar till att serieformen lever och frodas, och som jag så gärna läser även om de inte tillhör den yppersta eliten: Franska Calamity Jane, svenska Lilla Fridolf, amerikanska Mimi Pond, japanska Interviews with Monster Girls, …
  • Årets allmänna svenska seriereflektioner: Jag låter nog som en skiva som hakat upp sig men återigen kan jag konstatera att när det gäller seriealbum mår formatet förvånansvärt bra i Sverige. Det kommer ut en hel del, både översatt och svenska originalserier, och spännvidden är rätt stor den med. Jag skulle förstås gärna se mer av allt, men det jag tycker saknar mest just nu på den svenska seriemarknaden är fler serietidningar och fler översatta japanska serier. Fler serietidningar blir nog svårt av kommersiella skäl med tanke på hur tidningsbranschen i stort mår, men jag har större förhoppningar avseende japanske serier. Efter den kortvariga boomen för ett drygt decennium och efter att Ordbilder lagt ner sin utgivning finns nu egentligen ingenting kvar, och det är både synd och kommersiellt lite konstigt eftersom det definitivt finns intresserade läsare som nu måste huvudsakligen förlita sig på översatt material från den amerikanska marknaden. Men den här gången vore det bra om det som gav ut kanske var utvalt med lite mer eftertanke eftersom mycket av det som kom ut förra gången verkade mest styras av vilka serier man råkade ha utgivningsrätten till snarare än vad som skulle passa marknaden. Så om något fan med mycket tid och ork vill lite försiktigt ge sig på ett sånt projekt, ungefär som de andra serieförlagen som startats av entusiastiska fans à la Albumförlaget, Apart, Sanatorium, Cobolt med flera, så lovar jag att heja på 🙂
  • Årets serie: Och så kommer jag till sist till den här punkten, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga här. Jag läste en mängd bra serier under 2017; förutom de redan nämnda även serier som Framtidens arab 3, The Green Hand and Other Stories, A Mysterious Melody or How Mickey Met Minnie; faktum är att jag tror det här är ett av de i snitt bästa serieåren av de jag skrivit om serier. Men pricken över i, den där serien som likt Jason Shigas Demon eller Azumas Yotsuba&! bara är så vidunderligt bra, har jag inte sett till. Det finns några som kommer nära, som delar av Urasawas Billy Bat eller Oshimis Inside Mari, men den förra är ändå inte lika bra som Urasawas bästa serier och den senare har sina tveksamma sidor, så jag kan inte med gott samvete välja någon av dem. Därför tror jag att jag officiellt avstår från att välja en ny serie för 2017, men inofficiellt, i mitt hjärta, utnämner jag den mer än 30 år gamla Hjärtan av sand till årets vinnare.

Hearts of Sand - cover

Fortsättning följer 2018!

Årskrönika 2016: Serierna

Jag känner för ett litet annorlunda format den här gången, så istället för en lista på de serier jag tyckt bäst om av de jag läst under året följt av några allmänna ord om årets serier blir det ett knippe kategorier 🙂

Allons-y!

Årets farväl: Utan tvekan Mary Perkins On Stage, Leonard Starrs fantastiska dagspresserie vars kompletta återutgivning avslutades under året. Den höga klassen på framförallt manusen höll i sig hela tiden, och varje gång en ny volym dök upp här hemma blev jag lika glad.

De sista rutorna med Mary Perkins
De sista rutorna med Mary Perkins

Årets välkommen tillbaka: Här finns det flera starka kandidater, som Heavy Metals uppryckning under sin nya chefredaktör Grant Morrison (numren har blivit bättre och bättre), Marsupilamis efterlängtade återkomst i den vanliga Spirou-serien, en ny episod med Jeff Smiths Bone, eller för den delen att Snobben nu finns att läsa på svenska igen (visserligen kom den första boken ut redan i slutet av 2015 men eftersom jag skrev om den först 2016 får den komma med, och det kom ju ut en bok i år också 🙂 ). Men för min del blir det ändå det faktum att Berkeley Breatheds Bloom Countys nystart har blivit så framgångsrik att det till och med kommit ut en ny samling med serien. Hurra!

Årets svenska trend: Det trevligaste med serieutgivningen i Sverige är helt enkelt att det fortsätter att ges ut så mycket bra serier, både via mindre förlag drivna av entusiaster och större förlag där serier som Velvet i Agent X9 (också i egna album) visar att de inte gett upp försöken med nya serier. Sen har vi också den likaså trevliga trenden med serier riktade till en yngre publik, dvs potentiellt nya läsare som är minst lika viktig, där jag speciellt gillar att serier som Raina Telgemeiers och Roller  Girl finns; det är väldigt viktigt att fånga läsare i slukaråldern.

Årets amerikanska trend: Översättningen av europeiska serier har ökat lavinartat, och det gillas mycket här. Mycket av det är enbart utgivet digitalt, men en del finns på papper också, med förlag som Humanoids och IDW i spetsen (men IDW måste skärpa sig med tryckningen!).

Årets självklart-på-listan: Yotsuba&! kom ut med ett album i år, nr 13, så, tja, en självklar seger för den för som alla vet, Yotsuba is invincible!

nyar-2016-yotsuba
Yotsubas farmor känner sitt barnbarn

Årets klassiker i ny tappning: Det finns en hel del i den här kategorin som är värt att nämna, men jag nöjer mig med att mesigt nog ge ut tre förstaplatser, nämligen till:

  • Mannen som sköt Lucky Luke, Bonhommes kärleksfulla och inkännande version av cowboyen som drar snabbare än sin egen skugga
  • Nicke gifter sig, Feroumonts uppsluppna och moderna slapstick där för en gångs skull även kvinnliga huvudpersoner göre sig besvär
  • Mickey’s Craziest Adventure, typisk Trondheimsk komik med en Musse i högform (finns nu också på engelska, utgivet av IDW, för de som inte behärskar franska).

Årets roligaste på svenska: Det finns många svenska serier som är bra på humor, som Rocky, Zelda, Berglins, #Sverige, men för min del får det bli en norsk översättning som får priset: Kenneth Larsens serie Bästis är hur rolig som helst, trots att det tyvärr inte finns så mycket av den på svenska. Hoppas på mer!

Årets roligaste på engelska: Om vi bortser från Yotsuba&! och vinnaren av sista kategorin (spänningen stiger!) så är det här en hård kamp mellan Japan och Skottland tack vare My Love Story!!, berättelsen om den herkuliska Takeo Gōda vars känslor är ännu större än hans kropp, och Mooncop, den extremt odramatiska berättelsen om den enda polisen på månen. Vinnare: Argh, har svårt att bestämma mig! Men ok, om jag måste så får Tom Gauld priset på grund av att det senaste albumet av My Love Story!! inte var riktigt lika bra som de tidigare. Men det är på håret!

Årets serier som pockar på uppmärksamhet, oavsett kvalité: Ibland läser jag serier som kanske inte gör ett så stort intryck just då men som jag efter hand märker att jag gång på gång tänker på. I år fanns det två sådana serier, en irriterande dålig och en smått oförglömligt bra. Den förstnämnda, Chester Browns Mary Wept Over the Feet of Jesus, är irriterande för att den trots alla mina invändningar vad gäller innehållet ändå får mig att vilja läsa den igen, tack vare Browns skicklighet vad gäller serieformen; om han bara kunde sluta med sina predikotexter om hur bra prostitution är! Den sistnämnda är Mobidics Bear King som jag redan när jag recenserade den beskrev hur jag inte kunnat få den ur minnet. Och det gäller fortfarande; det är någonting med sättet Mobidic berättar sin historia, tillsammans med de ypperliga teckningarna, som gör att allting klaffar på ett förbluffande lyckat sätt.

nyar-2016-bear-king

Årets överraskning: För min del är det tveklöst Tom King & Gabriel Hernandez Waltas The Vision. Allt talade emot den för min del, med en för mig helt ointressant superhjälte i huvudrollen, och dessutom en hjälte som var aktuell i Marvel-filmerna vilket brukar betyda att serierna måste vara försiktiga med hur de behandlar karaktärerna. Men Kings manus spar inte på krutet; det här är en djupt sorglig och deprimerande historia om längtan efter att höra till, att vara som alla andra. Den andra och avslutande boken kom ut för några veckor sedan, och jag utgår ifrån att det kommer komma en tjock utgåva förr eller senare med hela serien, för den som föredrar det; läsa den bör ni iallafall, oavsett format!

Årets äventyr: Om jag återigen bortser från vinnaren av den nästkommande och sista kategorin (spänning är nu olidlig!) så måste jag ännu en gång berömma Ulysses Malassagné och hans serie Kairos; den tredje och avslutande delen läste jag i början av året och serien höll samma höga klass hela tiden. Fart, fläkt och ett manus med djup och överraskningar gjorde det här till en fantastiskt bra serie som jag kanske skulle ha sett som min favoritserie för året, om det bara inte varit för…

Årets serie: Jason Shigas Demon, utan några som helst tvivel. Det här är en serie som jag har mycket mycket svårt att beskriva på ett rättvisande sätt: Shiga har ett så (sär)eget sätt att berätta att jag tror att oavsett mina försök kommer det bara låta som en underlig serie snarare än en bra. Dessutom är en så stor del av nöjet i att läsa den att inte ha en susning om vad som kommer hända och vart handlingen är på väg, så jag tänker helt sonika avstå helt från att berätta mer om vad som händer; jag har inte heller skrivit någon recension av den förutom en kort passus i ett annat inlägg (som förresten tar upp två bra japanska serier också, för den som vill ha fler tips om sådana). Jag hade tänkte att göra det när serien var avslutad men det blev inte av, på grund av redan nämnda skäl. Men det är definitivt inte en serie för alla; om jag ska göra ett försök att beskriva målgruppen så ska man uppskatta science fiction, vriden men korrekt logik, humor à la XKCD, humor à la groteskerier, och riktigt ösig action av ett slag som Hollywood har våta drömmar om. Om ni tror ni passar in på den beskrivningen, och för er egen del hoppas jag det för då har ni fantastisk läsning framför er, så finns det tyvärr en liten brasklapp: Det finns numera en fysisk bok att köpa men den innehåller bara första fjärdedelen av serien med tre till volymer på gång. Det är förstås fortfarande en mycket läsvärd serie, men inte riktigt så bra som den skulle kunna vara eftersom att läsa hela serien i ett svep med alla sina 720 sidor är ett äventyr i sig; man (dvs jag) blir svårt andfådd på ett bra sätt tack vare spänningen  och farten. Jag har inte vågat läsa om den eftersom jag som ni nog märker är så synnerligen svag för den, men jag tror nog den kommer hålla vid en omläsning; det är en serie som passade mig bättre än någon annan ny serie jag kan komma på från de senaste åren 😀

nyar-2016-demon

Och med dessa ord stänger jag boken för år 2016, och det är istället dags för 2017 🎉🎊🚀

Årskrönika 2015: Serierna

Sammanfattningsdags! Dvs, precis som förra året (och precis som alla år) tänkte jag skriva några rader om de serier som jag tyckt bäst om av de jag läste 2015 och som jag också skrivit om; kronologisk ordning, med start från de jag tidigast skrev om under året:

  • Corto Maltese: En gammal serie, förvisso, men IDWs nya utgåva på engelska av Hugo Pratts klassiker måste jag nämna eftersom den gör allting rätt, med tjockt matt papper, utmärkt tryck, och framförallt i underbart svartvitt. Fler volymer, nu, tack!
  • Svarta idéer: Samma här, men den här gången är klassikern översatt till svenska. Utgiven av Cobolt.
  • Framtidens arab: Splitter ny så ännu inte en klassiker men med goda chanser att bli det; Riad Sattoufs självbiografi gjorde mig lycklig att läsa och likaså de som fick den i julklapp för mig. Rekommenderad läsning för alla, oavsett ålder, och del två kommer på svenska i år, Cobolt, igen.
  • Sex Criminals: Lite chansning är det alltid att ta med en serie som ännu inte avslutats och egentligen knappt hunnit börja, men Sex Criminals är värd det, tveklöst. Och jag är fortfarande fascinerad över att en så här ärlig och öppen serie med sex i fokus är utgiven på Image…
  • My Son the Killer: Jag läste klart huvudserien i Dungeon 2015 och den här eftersläntrande boken med några biserier får representera hela sviten, en av de bästa serier alla kategorier jag läst. Rolig som få, gripande som få. Och eftersom det kommer en till biseriebok i sviten om några månader så har jag redan en möjlig favorit för 2016 års krönika 🙂
  • Jade: Ulysse Malassagne har seglat upp som en favorit, hans få serier till trots, och det här var den enda av hans serier som finns tillgängliga på engelska jag inte läst förut. Den är inte perfekt men den är ett så utmärkt exempel på hur man kan göra en äventyrsserie i klassiskt franskt format utan att det känns gammalmodigt. Den avslutande delen av hans Kairos har precis dykt upp på engelska; räkna med en recension när jag läst den!
  • Hajime no Ippo: För andra året i rad finns en japansk boxningsserie med i årskrönikan. Hajime når inte upp till Ashita no Joes höjder, därtill är den alltför enkel, men jag hade förträffligt trevligt när jag läste varenda en av de (hittills) mer än 20,000 sidorna så nog förtjänar den åtminstone ett hedersomnämnande.
  • If You Steal: Norges superstjärna är alltid med i mina funderingar om vilka serier som ska med i de här genomgångarna, och årets bok passerar nålsögat. Hög kvalité rakt igenom, som vanligt, men det är den korta Nothing som är höjdpunkten.
  • Southern Bastards: Liksom Sex Criminals är Jason Aarons våldsamma sydstatsdrama med här för potentialen, för min förhoppning att det här kanske kan bli någonting lika bra som hans tidigare Scalped. Men även om den önskningen inte slår in är det som hittills synts av serien väldigt läsvärt och förtjänar sin plats på listan.
  • Lumberjanes/The Unbeatable Squirrel Girl/Ms. Marvel: Sist men inte minst, tre serier som får dela på platsen eftersom de alla representerar en trend som jag högeligen uppskattar, nämligen bra och precis lagom pretentiösa serier inriktade på yngre läsare. Noelle Stevenson är den enda serieskaparen på den här listan som också var med förra året (för hennes excellenta webserie Nimona som nu också finns att köpa som bok; gör det!) och hennes manus till Lumberjanes är en fröjd att läsa; Squirrel Girl är en fröjd hela hon, som serie och som karaktär; Ms. Marvel är en gnutta mer allvarlig men inte så det bekymrar (om nu inte Marvel efter framgången med serien drar in henne alltför mycket i alla sina andra serier också). Och förutom de här tre finns det flera av samma typ; jag har noterat i tidigare krönikor att serier för unga verkat vara på uppsving, och den trenden är ännu tydligare i år. Hurra!

Så, det var listan, nu några allmänna reflektioner. Som börjar med listan 🙂

Närmare bestämt så ser jag när jag går igenom årets recensioner att det är ovanligt hög snittkvalité på serierna (vilket kan bero på att antalet inlägg varit färre -> jag föredrar att skriva om serier jag tycker om -> det blir inte lika många inlägg om svagare serier), men att det egentligen inte funnits den där riktiga höjdaren, den där oväntade femettan. Några av serierna är från serieskapare jag redan vet hur bra de är (som Jason och Pratt) och några är ännu inte avslutade (som Sex Criminals, Framtidens arab och Southern Bastards) så det är egentligen inte så konstigt.

Så en härlig mängd utmärkta serier, men pricken över i har saknats för min del. Om jag nu inte ska räkna med Dungeon förstås, som faktiskt avslutades på engelska 2015 (dvs, som sagt, huvudserien), men den har jag läst så många år nu att det känns lite konstigt att knyta den till ett specifikt år. Annars är den onekligen en femetta av högsta klass 🙂

I övrigt så instämmer jag i mitt konstaterande från 2014 att serieutgivningen i Sverige inte är så dum, utan faktiskt helt OK. Förlaget Cobolt går från klarhet till klarhet, både med klassiker (förutom tidigare påbörjade Linda och Valentin-utgivningen i år främst representerat av Blueberry) och nya serier (Framtidens arab, framförallt), och andra nyare förlag som Ordbilder, Wibom Books, Mooz, Gaspard, Albumförlaget, Syster förlag och Cosmos Comics kanske inte ger ut lika många titlar men de drar också sina strån till stacken. Och även Egmont försöker förnya sina serietidningar, som exempelvis med utmärkta serien Velvet i Agent X9.

Med andra ord, jag ser med tillförsikt fram mot 2016 års serieläsning, på både svenska och engelska 🙂

 

Årskrönika 2014: Serierna

Dags för genomgången av serier jag skrivit om 2014, och jag tänkte kopiera formatet från förra året, dvs att jag helt simpelt tar och skriver någon rad om de serier som jag känner starkast för efter att ha tittat igenom förra årets poster. Kronologiskt:

  • Atar Gull: Den satte sig i minnet, den här berättelsen om slaven Atar Gull. Manuset är starkt men det är framförallt Brünos teckningar som jag minns allra mest med deras kraftfullhet. Bästa avslutade euro-scanlationen jag läste 2014, tveklöst (”avslutade” eftersom Kairos kom med en andra del).
  • Real Good Stuff: Egentligen inte så fantastiskt bra, men det var väldigt roligt att återuppväcka minnet av hur bisarra Dennis Eichhorns självbiografiska serier kan vara 🙂
  • Ashita no Joe: Största läsupplevelsen för mig i år? Jo, den var nog det, den här drygt 40 år gamla boxningsserien från Japan. Den tar ett tag att få upp farten, den har onekligen några dalar, men jösses vilken rå urkraft som finns i den, med Joes kamp både innanför och utanför ringen, mot andra boxare och överklassen. Och sen slutet förstås, det mest klassiska inom japanska serier, med all rätta. Läs!
  • Bidouille & Violet/Birger og Viola: En till äldre serie, från Frankrike, som imponerade på mig lika mycket som när jag första gången läste den. Ungdomlig kärleksskildring av högsta klass. Plus att den fick mig att läsa en bok (nåja, serie) på franska för första gången på evigheter 🙂
  • Adventures of Superman: Den enda superhjälteserien på listan, och sorgligt nog en nedlagd titel också. Underbart är kort när det gällde den här titeln där diverse olika serieskapare fick göra lite vad de ville med gamle Stålis, utan att bekymra sig om kontinuitet, crossovers, osv.
  • Skyttegravskriget: Skulle definitivt tävlat om största läsupplevelsen om jag inte redan hade läst den på engelska. Men nu finns alltså Tardis mästerverk på svenska också, hurra för det!
  • Cul de Sac: Hurra igen, för att jag äntligen läste Thompsons hyllade dagsstrippserie som var värd allt beröm. Att den inte blev så långvarig kanske på sitt sätt var bra, nu hann den aldrig bli trött eller upprepa sig själv.
  • Weapons of Mass Diplomacy: Förkrossande elak och rolig skildring av den franska utrikesministern Villepin som förgäves kämpar mot invasionen av Irak i FNs salar. Christophe Blains teckningar står för energin, Antonin Baudrys manus för bitskheten.
  • Deras ryggar luktade så gott: Den enda svenska originalserien på listan (även om Stina Hjelms Mitt dåliga samvete och Daniel Ahlgrens SH3-serier var nära att komma med) är Åsa Grennvalls nya serie, där skildringen av en minst sagt dysfunktionell familj hör till hennes allra bästa. Ingen gör den här typen av serier lika bra som Grennvall, så är det bara.
  • Rumic Theater: Mer japansk scanlation, och mer familjeskildringar i toppklass. Jag har bara två önskningar vad gäller den här serien: Att någon gör en officiell utgivning av dem, och att Rumiko Takahashi gjorde mer än en episod per år. Visst, Rin-ne är småkul, men Rumic Theater är genialisk!
  • Nimona: Första gången en renodlad webbserie kommer med på min lista över årets bästa (eller snarare, för mig mest intressanta och minnesvärda) serier. Och den förtjänar sin plats, den här både roliga och gripande berättelsen om den underliga flickan Nimona.
  • H2: Och som avslutning, ytterligare en japansk scanlation, ytterligare en sportserie, och dessutom en serie jag redan hade läst förut. Men det här är Adachi i toppform; bättre än så här blir han inte. Och det kan man heller inte kräva för det här är en ypperlig serie som visar att hur många klichéer man än inkluderar så kan resultatet ändå bli hur bra som helst i den här gripande nagelbitaren.

Jahapp, det var det; rätt mycket bra serier tycker jag allt, och en trevlig blandning av gammalt och nytt, med stor geografisk spridning (med serievärldens mått vill säga, där det finns stora vita fläckar…).

Förutom de enstaka serierna så fanns det också några förträffliga återtryck som fortfarande pågår, med (givetvis) Mary Perkins i spetsen, följd av Gasoline Alleys söndagssidor och Don Rosas väldigt roliga ankor som de bästa exemplen. Och till och med här i lilla Sverige dök det upp en nytt ambitiöst förlag vad gäller återtryck, nämligen Cobolt, som med Linda och Valentin, Thorgal, och även ett nytt Spirou-album satte stor prägel på serieåret här.

Och faktiskt tycker jag serieutgivningen i Sverige känns lovande, med ett litet men naggande gott myller av små och relativt nya förlag, med stor spridning på utgivningen (Syster förlag, Gaspard, Cobolt med flera, för att nämna de som gav ut sina första serier i år, och Apart, Placebo med flera bland de som funnits lite längre). 2015 blir intressant!

Och just det ja, en serie glömde jag: Yotsuba&!s tolfte volym på engelska. Fast behöver jag nämna den egentligen, det är ju så självklart att den är given på en sån här lista! 🙂

Årskrönika 2013: Serierna

eller

En något försenad genomgång av de serier jag skrev om 2013 som jag tyckte bäst om

I år tänkte jag göra det lätt för mig: Jag har kollat igenom alla inlägg jag skrivit i år och noterat vilka av serierna som jag instinktivt tänker ”Just det ja, den var riktigt bra, den borde jag läsa om!”” när jag ser den, så det är de som dyker upp på listan här, tillsammans med en kort kort kommentar. Så, utan vidare förberedelser, här kommer de i ungefärlig omvänd kronologisk ordning (vad gäller när jag skrev om dem alltså):

  • Kabu no Isaki: Hitoshi Ashinano gör serier alldeles för långsamt och alldeles för sällan, men å andra sidan gör han ju serier som har ett tempo och en stämning som inte går att hitta någon annanstans, så det är väl OK egentligen.
  • I’ll Give It My All…Tomorrow: En krattigt tecknad serie om en mycket misslyckad medelålders man som har drag av både storhetsvansinne och det mörkaste självhat bet sig fast hos mig och blir bara bättre när jag tänker på den.
  • Ordningen upprätthålls alltid: Bästa svenska serien i år var en komplett överraskning för mig som hade en språkkänsla man sällan sett i svenska serier förut.
  • Fridas resor: Jag älskar Frida Ulvegrens teckningar och humor och här bjöds en hel bok fylld av detsamma; yummy! Antagligen det mest omskrivna svenska seriealbumet i ”vanlig” media i år.
  • Helter Skelter: Kyoko Okazakis bisarra och kaosartade serie som innehåller precis allt man kan tänka sig. Fantastiskt underhållande.
  • Life with Archie: Kanske mer underlig än bra men jag kunde inte låta bli att tycka om att läsa den här mashupen av Acke, TV-såpa, och Parallella universum kolliderar-serien.
  • GTO – 14 Days in Shonan: Läraren med världens största hjärta och en hjärna av betydligt mindre storlek dök upp i den här relativt korta spinoffen som fick mig att komma ihåg precis hur bra den här serien alltid har varit.
  • Wandering Son: En japansk serie som hållit på ett tag men som jag först i år läste ikapp, och som jag ångrar att jag inte gjort det förut. En liten stillsam, humoristiskt och ytterst känslig skildring av hur det kan vara att inte riktigt passa in.
  • Thermae Romae: Jag läste första boken bara för att det lät som en så skum idé för en serie att jag undrade hur den var, men sen märkte jag att berättelsen om den romerska arkitekten Lucius och hans oförklarliga besök i dagens Japan som ger honom inspiration till nya bad i antikens Rom var en genuint bra serie. Nu väntar jag med spänning på den tredje boken som är utlovad till våren.
  • 20th Century Boys: Urasawas thriller var när den var som bäst gastkramande och jag spenderade flera alltför sena kvällar/nätter med den när jag bara måste läsa lite till. Ärligt talat fanns de bästa passagerna inte i de avslutande böckerna så om jag bara skulle se till vad som kom ut på engelska 2013 skulle det vara på gränsen om jag skulle ta med den, men eftersom den avslutades i år tycker jag den förtjänar en plats.
  • Finder: En till äldre serie som jag läste först i år, och en mycket egensinnig sådan. Oerhört svår att klassificera eftersom det känns som om Carla Speed McNeil gör lite vad hon vill i serien, men eftersom jag fascineras av att läsa om vad hon vill så är jag helt nöjd med det.
  • Grant Morrisons Batman: Jag måste kapitulera inför Morrisons mångåriga arbete på den gamla trotjänaren Batman. Visst är den ibland småtrist och alltför förvirrande, men precis som 20th Century Boys är den i sina bästa stunder helt lysande. En nackdel är att eftersom Morrison jobbat med serien i så många olika titlar under så lång tid (men med samma underliggande sammanhållna historia) är det väldigt svårt att rekommendera den till en ny läsare, och man måste dessutom ha bra koll på Batman för att kunna uppskatta den är jag rädd.
  • The Celestial Bibendum: Jag tror jag måste ta med den här, av samma anledning som Helter Skelter. Det är en bra serie som samtidigt är så underlig och oväntad att den knappt går att beskriva. Läs min länkade recension av den som gör små försök att förklara vad som pågår, och om det låter intressant leta upp serien för det är den tveklöst värd; en mer konfunderande och underhållande serie är svår att hitta.
  • The Heart of Thomas: Överspända tonårskänslor presenteras i den här klassiska serien från tidigt 70-tal. Det är suckar, det är överjordiskt vackra unga män, det är kärlek som inte låter sig beskrivas i ord (eller bild). Man måste lägga sina cyniska/ironiska/satiriska tankar åt sidan när man läser men om man lyckas med det så…

Det var det!

En stor övervikt japanska serier som synes (8/14), mer än det brukar vara. Den viktigaste orsaken är nog bristen på en (eller flera) nya stora engelska serier. Det brukas finnas några stycken varje år men 2013 var det tji; jag kan inte komma på något exempel på en ambitiös ny avslutad serie i år. Det finns några riktigt bra fortgående serier som jag inte recenserat, som Hawkeye som kanske hade platsat här om jag skrivit om den, men ingenting avslutat. Vi får se hur det blir nästa år.

Till slut ett litet spörsmål som kanske inte direkt överraskar de som läst den här bloggen ett längre tag:

Vad med Yotsuba&?

Det är så att den engelska översättningen av Yotsuba& har kommit ikapp den japanska, och eftersom Kiyohiko Azumah tyvärr precis som Ashinano inte direkt spottar ur sig nya sidor innebär det att det bara blir ett album/år. Årets album kom ut i slutet av året men jag råkade ut för ett litet missöde med beställningen så jag fick det inte förrän den här veckan. Jag har såklart läst det och jag vidhåller det jag sagt i flera år nu: Yotsuba& är den bästa serien som görs idag, basta. Men eftersom jag faktiskt inte vare sig läste eller recenserade något nytt album i serien 2013 fick den inte komma med på listan. Mycket tragiskt! 😉

Kabu no Isaki - Årskrönika
Kabu no Isaki

Årskrönika 2012: Serierna

En dag kvar på året är det, men jag tror nog att jag ska kunna sammanfatta serieåret 2012 som jag upplevt det ändå 🙂

För att få en överblick tog jag och skummade igenom vilka serier jag skrivit om; jag skriver inte om allt jag läser men så gott som alltid om det är någonting jag tycker är intressant, så det var en bra påminnelse om vad som varit. Och vad jag insåg var att det var ett bra år, utan tvekan, med många serier jag verkligen gillade. Ett urval av de jag minns mest:

  • Scalped: Vertigos bästa titel på mycket länge var en hårdför skildring av livet på ett indianreservat i dagens USA. Jag var helt knockad efter att ha läst de 45 första numren; avslutningen var inte riktigt lika bra men ändå fantastisk. Måste-läsning.
  • Salvatore: De Crécys mycket besynnerliga serie om hunden Salvatores jakt på sin stora kärlek Julie har bara blivit bättre ju mer jag tänkt på den. Den bisarra världen, grisfamiljen, den minimala revisorn; en underbart fantasifull serie som jag verkligen hoppas det kommer mera av.
  • The Legend of Strongest Man Kurosawa: Visst var jag nyfiken på Fukumotos serier efter att ha sett de utmärkta animeerna baserade på hans serier, men jag var inte beredd på hur bra TLoSMK skulle visa sig vara. Den ser inte mycket ut för världen, med sina krattiga teckningar och plötsliga hopp i känslorna, men den har mer hjärta och energi än så gott som allting annat man kan läsa. Tillsammans med Scalped den serie som mest överraskade mig i år.
  • Koma: Precis som de senaste åren har det kommit många bra barnserier av det fantasifulla slaget i år, men franska Koma överträffar alla andra. Förutom Peeters extremt suggestiva teckningar lyckas Wazem skriva en serie som börjar som en klassisk saga men avslutas som en berättelse om världen och vad den är, där båda delarna är lika bra. Rörande, rolig, skrämmande, filosofisk; Koma har allt.
  • Drama: Om Koma var etta vad gäller barnserier av det fantastiska slaget så är Telgemeiers Drama den bästa vardagsrealistiska. En mycket enkel men väldigt effektiv historia om en teateruppsättning som var ett rent nöje att läsa.
  • GTO – The Early Years: Den andra mangan på listan påminner en hel del om den första: Halvdant tecknad med gigantiska känslor. Men där Kurosawa innehåller ångest och humor koncentrerar sig GTO på kärlek och humor; valpig tonårskärlek har sällan skildrats bättre än i GTO. Precis som Kurosawa är det här en serie som kanske inte objektivt sett är bland de bättre, men det är en serie som går rakt in i mitt hjärta.

Det finns många fler jag skulle vilja nämna men jag tänkte hålla listan kort till de som tilltalade mig allra mest rent känslomässigt, dvs de som jag spontant tyckt mest om både när jag läste dem och såhär i efterhand.

Sverige då? Som synas var det inga svenska serier som kvalade in på min personliga topplista, men jag skulle ändå säga att det var ett bra år. Serier som Juni, Smålands mörker, Frances och Drivgods var alla mycket bra, och sen har vi alla talanger som trängs i Utopi. Så jag är inte orolig för återväxten, den ser finfin ut, även om den riktiga fullträffen saknades i år.

Vad gäller till svenska översatta serier var 2012 ungefär som 2011: De små förlagen som Apart, Kolik och Wibom Books står för ljusglimtarna medan till exempel Egmont är mycket försiktiga med vad de ger ut. Läget är alls inte becksvart och betydligt bättre än för några år sedan, men det är också långt från toppåren i slutet av 80- och början av 90-talet.

Sen finns det några trender för mig personligen, dvs saker som jag lagt märke till i min läsning:

  • Engelska förlag är intressantare än någonsin, med SelfMadeHero som det bästa exemplet. Förut har engelsk serieutgivning varit väldigt ointressant, med 2000AD och enstaka undergroundtitlar från Knockabout men nu finns det flera förlag som både ger ut nya brittiska serier och översätter från till exempel franska. Mycket roligt!
  • Det har blivit en hel del sport-manga det här året för mig. Mest givetvis från Mitsuru Adachi med hans utmärkta baseboll-serier där Cross Game blev den första att officiellt översättas till engelska, men även underhållande serier som Eyeshield 21 har roat. Plus att redan nämnda Fukumoto på sitt sätt kan klassas som sport-manga han med, med tanke på hur tävlingsinriktade hans serier är.
  • Europeiska scanlations har det också blivit en hel del av. Jag är fortfarande lätt deprimerad över hur många usla franska actionserier som översätts av fans med tveksam smak (Förlåt! Jag är egentligen glad över ert arbete men skulle så gärna se andra serier istället!) men det finns också riktigt bra serier här, som de drömska serierna Beautiful Death och Le Grand Mort som definitivt var bland årets läsupplevelser för min del. Framförallt är det dock roligt att se hur mycket som ”ges ut”!
  • Det finns många intressanta svenska bokbloggar som jag förut missat som också tar upp serier som en naturlig del av sitt innehåll. Jag har fått många bra tips på böcker från dem (som Kelly Links Pretty Monsters, den bok jag tyckt mest om i år) men också en del givande idéutbyten om serier. Boktradition, In Another Library, Schitzo-Cookie’s Bokblogg, thecuriosecaseofthebooks är några av dem, men det finns flera.

Det var det; mitt serieår 2012. Vi ses 2013 där den första posten lär bli den årliga genomgången av bloggstatistik 🙂

Årskrönika 2010: Serierna

Ytterligare ett år att lägga till handlingarna, och därmed är det dags för lite reflektioner över serieåret som gått.

Om 2009 utmärkte sig för sina tunga serieromaner som Asterios Polyp och Stiches så var 2010 ett mycket lugnare år. Det vill säga en hel del riktigt bra serier kom ut, men de där höjdarna i form av nya fristående album saknades. Generellt sätt var det ett bra år för serier i min smak, även om den riktiga pricken över i saknades. Till saken, med en geografisk genomgång först:

  • Europa i USA: Utgivningen av europeiska kvalitetsserier på engelska, framförallt i USA, fortsatte att breda ut sig. Trotjänarna NBM och First Second tog det kanske lite lugnare, men å andra sidan fick vi se exempelvis Fantagraphics ge sig på klassiker som Tardis It Was the War of the Trenches. Andra utmärkta serier i genren var Miss Don’t Touch Me Vol 2, Heartbreaker och My Mommy Is In America and She Met Buffalo Bill, alla utmärkta serier som hör till årets höjdpunkter.
  • Japan i USA: Mangautgivningen fortsatte minska, och likaså mina inköp av desamma (från ungefär 100 album 2009 till 86 2010). Men det innebar inte att kvalitén gick ner; istället verkade det snarast som att nu vågar man äntligen ge ut lite smalare japanska serier också. Vizs imprint Sigikkis utgivningen är det klart mest framstående där i princip varje titel är läsvärd, men även Yen press med Bunny Drop och Vertical Inc. med Twin Spica visade framfötterna. Det enda orosmolnet är huruvida de senast nämnda kommer hålla lika hög kvalité serien igenom, alltid ett riskmoment…
  • USA i USA: Superhjälteserierna hade ett rätt dåligt år, åtminstone de delarna jag såg / läste. Det känns som om man efter några år av högre kvalité då relativt nya namn som Bendis, Vaughan, Kirkman med flera slog igenom nu har fastnat i mer-av-samma-spåret, där alla serier jag läser är intill förväxling lika varandra. Undantag finns såklart, som Conners Power Girl, men alltför många kör på med en rätt uttjatad gaturealism. Inte för att jag var vidare förtjust i Geoff Johns mer klassiska superhjältecrossover Blackest Night, men han försöker åtminstone inte kanalisera Bendis! Men det finns andra som har bättre koll än jag på de här serierna, så jag borde egentligen skriva om amerikanska icke-superhjälteserier. Problemet är bara att det inte finns mycket att säga om dem, för på den fronten var 2010 rätt kolsvart. De äldre indieskaparna var mestadels rena besvikelser, som Bagge och Clowes, och de som inte gjorde bort sig, som Seth och bröderna Hernandez, övertygade inte direkt de heller. Men det fanns några ljuspunkter trots allt; mer om dem nedan.
  • USA/Japan/Europa i Sverige: Här är det ännu dystrare eftersom det verkar som om de större förlagen helt gett upp alla tankar på att översätta kvalitetsserier till svenska. Två ynkliga undantag kommer jag på, båda utgivna på miniförlag drivna av entusiaster: Den underbara barn/ungdomsserien Lou! och den lovande Uppskovet. Förlaget Ordbilder har också gjort sitt till för att åtminstone några nya japanska serier ska översättas. Men illa är det, och pinsamt; varför lyckas våra mindre grannländer Danmark och Norge ge ut nya icke-inhemska serier när det blir nada här?
  • Sverige i Sverige: Definitivt bättre på den här fronten, även om jag fortfarande tycker att det är en slagsida mot Galago-typen av serier. Men det finns gott om undantag eftersom det numera finns en uppsjö av förlag som ger ut svenska serier som en naturlig del i sin utgivning. Den riktiga toppen kanske saknades i år (2009 fick vi ju den första delen av Frances), men bredden var bra med mer varierande serier än någonsin. Typisk är en serie som Mara från Ulthar som nog ingen skulle vågat ge ut för några år sedan (förutom möjligen Horst Schröder då, som kunde få för sig vadsomhelst).

Innan det som jag anser vara de bästa serierna från 2010, några korta punkter om mer personliga reflektioner om året:

  • Danska & norska går att läsa: Det har jag förstås vetat förut också, men jag hade glömt bort det. Lyckligtvis fick min genomläsning av Blueberry mig att komma ihåg det igen, och under året som gått innebar det att jag kunde läsa klart den gamla klassikern Linda och Valentin, och även serier som Resande med vinden-uppföljaren Barn af Kaimantræet. Andra godbitar som bara finns utgivet i våra grannländer är specialalbumen om Spirou, en samlarutgåva med Pondus kronologiskt från starten, med mera, med mera. Jag ska försöka hålla ögon och öron öppna på den här fronten, och jag rekommenderar andra serieläsare i Sverige att också ge skandinavismen en chans 🙂
  • SPX är toppen: Två år i rad har SPX varit en av årets seriehöjdpunkter, och jag hoppas det blir samma sak 2011. Jag har inte hunnit med att träffa så många som jag velat, men skam den som ger sig; i år ska det bli bättring!
  • Mången färgläggning är botten: Ett återkommande tema i år har varit hur uschliga färgläggningar kan förstöra serier. Exempel på horrörer är Elfquest, Batman, och den svenska utgåvan av Inkalen (som förresten är sin alldeles egna trend, med en lyxutgåva här i Norden, och en helt separat ännu lyxigare amerikansk utgåva som använder sig av originalfärgläggningen). Jag kan bara hoppas att det blir bättring här, men jag tror tyvärr inte det.

Och så, till sist, några enstaka serier som förtjänar att uppmärksammas:

  • All-Star Superman / Planetary: Den förstnämnda tog jag med redan förra året, men i år kom lyxutgåvan och då tar jag chansen att ta med den igen för det förtjänar den, såsom den bästa Stålisserien genom tiderna. Planetary lyckades klämma ur sig sista numret i slutet av 2009 men det var i år samlingsalbumet kom ut; med en tidningsutgivning som var så försenad som den här är nog albumen det bästa sättet att läsa serien. Och det ska man göra för det här är kvintessensen av Ellis; allt som är bra finns samlat här, elegant tecknat av Cassaday.
  • The Unsinkable Walker Bean: Årets bästa originalserie i USA, alla kategorier, och den största överraskningen för egen del. Även om Reniers tidigare serie Spiral-Bound var bra hade den inte förberett mig på TUWB. Det är en besynnerlig bok som på ytan är en egensinnig men ändå traditionell barn/ungdomsserie i en stil tydligt influerad av fransmän som Sfar. Men någonting med den gör att den bitit sig fast i minnet, och det är en serie jag ofta tänkt på sedan jag läste den. Och jag vet att jag inte är ensam; många andra har reagerat på samma sätt. Jag tror att det har att göra med Reniers mardrömslika fantasi, där trollpackorna Remora och Tartessa är några av de mest suggestiva monstren jag sett på länge. Om fortsättningen blir lika bra har vi en framtida klassiker att se fram emot.
  • Årets bästa serie: Oavsett hur mycket jag tyckte om TUWB, Heartbreaker med flera, och oavsett att jag nog tycker att jag borde premiera avslutade serier så kan jag inte låta bli att i år, liksom förra året och flera år innan dess, utnämna Yotsuba&! till årets serie. Det är en i allt perfekt serie, med ett manus och teckningar som gör att varje gång jag läser den sitter jag och ler brett för mig själv hela tiden. Och ibland skrattar jag högt. Azuma är en mästare som saknar övermän/kvinnor, och så länge han fortsätter med Yotsuba&! misstänker jag att han kommer fortsätta prenumerera på min Årets bästa serie-utmärkelse 😀

Med förhoppningar om ett gott nytt 2011,

Simon

Årsavslutning

2009 går nu mot sitt slut, och som serieår betraktat har det varit över all förväntan. Framförallt gäller det serieutgivningen i USA; i Sverige har det varit lite dystrare även om det funnits enstaka ljuspunkter, som Joanna Hellgrens Frances och för mig personligen att ha upptäckt Mats Källblad.

Eftersom jag redan har skrivit en årskrönika över nya amerikanska serier på Staffans blogg så tänkte jag här bara skriva några ord om andra serier.

Som till exempel den våg av samlingar av dagstidningsserier som vi sett i USA. Trenden startade redan innan 2009, men den har accelererat under året och visar inga tecken på att avta. Under året såg vi de första volymerna i återtrycken av Rip Kirby, Prins Valiant, Bloom County med flera, och fler volymer av Mary Perkins, Juliet Jones, Popeye, Terry and the Pirates och diverse andra. Nästa år ansluter sig serier som Fantomen, Knallhatten och Captain Easy; jag håller tummarna för att marknaden håller i sig för de här böckerna istället för att implodera som den gjorde senast det begav sig i början av 90-talet.

På mangafronten har det tyvärr varit lite stiltje; jag har inte upptäckt någon ny bra serie bland de som ges ut (förutom Children of the Sea, men med bara ett nummer under bältet vet jag ännu inte om den kommer att hålla i längden), och det märks att utgivningen har minskat när flera serier jag följt har lagts ner innan de avslutats (som GTO: The Early Years och Dragonvoice). Undantaget är givetvis Urasawa, där både Pluto och 20th Century Boys visat sig förvalta det goda intryck han gav med Monster. Enstaka serier som Yotsuba&! och A Distant Neighborhood gjorde också sitt till för att lysa upp tillvaron, men min personliga känsla är ändå att det var lite av vänta-och-se som gällde för de amerikanska mangautgivarna i år.

I Sverige var det som sagt tunnsått med bra serier i år enligt mig. En trist tendens har varit att de kommersiella serieförlagen mer och mer verkar ha övergett tanken på att det går att sälja serier i Sverige; nerdragningar och besparingar har varit årets tema för dem. De få satsningar på nya tidningar som gjorts har varit dömda från början; vissa försök har bara känts meningslösa, som Arne Anka-tidningen som såg precis likadan ut som ett antal redan existerande tidningar, eller Hjälp!, som visserligen försökte göra någonting nytt men hade ett utförande som var under all kritik.

Men allt är inte mörker. Till exempel har Epix vaknat till liv så smått igen, med Tinet Elmgrens Asbesthjärtan som en mycket trevlig ny bekantskap, med fler serier på väg, och när det gäller nyare svenska serieskapare så finns det en uppsjö med talang som jag ser fram mot att se mer från; det ser också äntligen ut som om det börjar komma fram bra svenska serier som inte alla fostrats i Galago-andan (inget ont om Galago-serier i allmänhet, men de har ibland en kvävande känsla av likhet i sin sensibilitet) vilket märktes tydligt på SPX i våras.

Om jag zoomar ut för att se på seriemarknaden i stort i Sverige är det tydligt att stora förändringar är på gång, där internet-handeln har ökat trycket på serieboklådorna. Det har diskuterats livligt bland annat på Serieforum under året, och det finns väl ingenting som tyder på att nästa år kommer bli annorlunda. Själv är jag kluven: Jag tycker det vore synd om det inte längre gick att handla mer udda serier i butik, men att införa fasta bokpriser eller liknande tycker jag inte heller om. När det gäller just serier tror jag också att det behövs butiker där jag som läsare kan titta på dem eftersom de till skillnad från vanliga böcker i så hög grad är en visuell produkt. Framtiden får utvisa vad som kommer att hända; det enda jag kan förutspå är att det kommer att hända mycket 😉

Och med det är krönikan slut. Härnäst blir det vanliga recensioner igen (närmast kan ni se fram mot en ny samling av The Boys, likaledes för Little Orphan Annie, och en genomgång av Cinebooks utgivning av europeiska mainstream-serier). Au revoir!