Etikettarkiv: Årskrönika

Årskrönika 2016: Serierna

Postat den

Jag känner för ett litet annorlunda format den här gången, så istället för en lista på de serier jag tyckt bäst om av de jag läst under året följt av några allmänna ord om årets serier blir det ett knippe kategorier 🙂

Allons-y!

Årets farväl: Utan tvekan Mary Perkins On Stage, Leonard Starrs fantastiska dagspresserie vars kompletta återutgivning avslutades under året. Den höga klassen på framförallt manusen höll i sig hela tiden, och varje gång en ny volym dök upp här hemma blev jag lika glad.

De sista rutorna med Mary Perkins

De sista rutorna med Mary Perkins

Årets välkommen tillbaka: Här finns det flera starka kandidater, som Heavy Metals uppryckning under sin nya chefredaktör Grant Morrison (numren har blivit bättre och bättre), Marsupilamis efterlängtade återkomst i den vanliga Spirou-serien, en ny episod med Jeff Smiths Bone, eller för den delen att Snobben nu finns att läsa på svenska igen (visserligen kom den första boken ut redan i slutet av 2015 men eftersom jag skrev om den först 2016 får den komma med, och det kom ju ut en bok i år också 🙂 ). Men för min del blir det ändå det faktum att Berkeley Breatheds Bloom Countys nystart har blivit så framgångsrik att det till och med kommit ut en ny samling med serien. Hurra!

Årets svenska trend: Det trevligaste med serieutgivningen i Sverige är helt enkelt att det fortsätter att ges ut så mycket bra serier, både via mindre förlag drivna av entusiaster och större förlag där serier som Velvet i Agent X9 (också i egna album) visar att de inte gett upp försöken med nya serier. Sen har vi också den likaså trevliga trenden med serier riktade till en yngre publik, dvs potentiellt nya läsare som är minst lika viktig, där jag speciellt gillar att serier som Raina Telgemeiers och Roller  Girl finns; det är väldigt viktigt att fånga läsare i slukaråldern.

Årets amerikanska trend: Översättningen av europeiska serier har ökat lavinartat, och det gillas mycket här. Mycket av det är enbart utgivet digitalt, men en del finns på papper också, med förlag som Humanoids och IDW i spetsen (men IDW måste skärpa sig med tryckningen!).

Årets självklart-på-listan: Yotsuba&! kom ut med ett album i år, nr 13, så, tja, en självklar seger för den för som alla vet, Yotsuba is invincible!

nyar-2016-yotsuba

Yotsubas farmor känner sitt barnbarn

Årets klassiker i ny tappning: Det finns en hel del i den här kategorin som är värt att nämna, men jag nöjer mig med att mesigt nog ge ut tre förstaplatser, nämligen till:

  • Mannen som sköt Lucky Luke, Bonhommes kärleksfulla och inkännande version av cowboyen som drar snabbare än sin egen skugga
  • Nicke gifter sig, Feroumonts uppsluppna och moderna slapstick där för en gångs skull även kvinnliga huvudpersoner göre sig besvär
  • Mickey’s Craziest Adventure, typisk Trondheimsk komik med en Musse i högform (finns nu också på engelska, utgivet av IDW, för de som inte behärskar franska).

Årets roligaste på svenska: Det finns många svenska serier som är bra på humor, som Rocky, Zelda, Berglins, #Sverige, men för min del får det bli en norsk översättning som får priset: Kenneth Larsens serie Bästis är hur rolig som helst, trots att det tyvärr inte finns så mycket av den på svenska. Hoppas på mer!

Årets roligaste på engelska: Om vi bortser från Yotsuba&! och vinnaren av sista kategorin (spänningen stiger!) så är det här en hård kamp mellan Japan och Skottland tack vare My Love Story!!, berättelsen om den herkuliska Takeo Gōda vars känslor är ännu större än hans kropp, och Mooncop, den extremt odramatiska berättelsen om den enda polisen på månen. Vinnare: Argh, har svårt att bestämma mig! Men ok, om jag måste så får Tom Gauld priset på grund av att det senaste albumet av My Love Story!! inte var riktigt lika bra som de tidigare. Men det är på håret!

Årets serier som pockar på uppmärksamhet, oavsett kvalité: Ibland läser jag serier som kanske inte gör ett så stort intryck just då men som jag efter hand märker att jag gång på gång tänker på. I år fanns det två sådana serier, en irriterande dålig och en smått oförglömligt bra. Den förstnämnda, Chester Browns Mary Wept Over the Feet of Jesus, är irriterande för att den trots alla mina invändningar vad gäller innehållet ändå får mig att vilja läsa den igen, tack vare Browns skicklighet vad gäller serieformen; om han bara kunde sluta med sina predikotexter om hur bra prostitution är! Den sistnämnda är Mobidics Bear King som jag redan när jag recenserade den beskrev hur jag inte kunnat få den ur minnet. Och det gäller fortfarande; det är någonting med sättet Mobidic berättar sin historia, tillsammans med de ypperliga teckningarna, som gör att allting klaffar på ett förbluffande lyckat sätt.

nyar-2016-bear-king

Årets överraskning: För min del är det tveklöst Tom King & Gabriel Hernandez Waltas The Vision. Allt talade emot den för min del, med en för mig helt ointressant superhjälte i huvudrollen, och dessutom en hjälte som var aktuell i Marvel-filmerna vilket brukar betyda att serierna måste vara försiktiga med hur de behandlar karaktärerna. Men Kings manus spar inte på krutet; det här är en djupt sorglig och deprimerande historia om längtan efter att höra till, att vara som alla andra. Den andra och avslutande boken kom ut för några veckor sedan, och jag utgår ifrån att det kommer komma en tjock utgåva förr eller senare med hela serien, för den som föredrar det; läsa den bör ni iallafall, oavsett format!

Årets äventyr: Om jag återigen bortser från vinnaren av den nästkommande och sista kategorin (spänning är nu olidlig!) så måste jag ännu en gång berömma Ulysses Malassagné och hans serie Kairos; den tredje och avslutande delen läste jag i början av året och serien höll samma höga klass hela tiden. Fart, fläkt och ett manus med djup och överraskningar gjorde det här till en fantastiskt bra serie som jag kanske skulle ha sett som min favoritserie för året, om det bara inte varit för…

Årets serie: Jason Shigas Demon, utan några som helst tvivel. Det här är en serie som jag har mycket mycket svårt att beskriva på ett rättvisande sätt: Shiga har ett så (sär)eget sätt att berätta att jag tror att oavsett mina försök kommer det bara låta som en underlig serie snarare än en bra. Dessutom är en så stor del av nöjet i att läsa den att inte ha en susning om vad som kommer hända och vart handlingen är på väg, så jag tänker helt sonika avstå helt från att berätta mer om vad som händer; jag har inte heller skrivit någon recension av den förutom en kort passus i ett annat inlägg (som förresten tar upp två bra japanska serier också, för den som vill ha fler tips om sådana). Jag hade tänkte att göra det när serien var avslutad men det blev inte av, på grund av redan nämnda skäl. Men det är definitivt inte en serie för alla; om jag ska göra ett försök att beskriva målgruppen så ska man uppskatta science fiction, vriden men korrekt logik, humor à la XKCD, humor à la groteskerier, och riktigt ösig action av ett slag som Hollywood har våta drömmar om. Om ni tror ni passar in på den beskrivningen, och för er egen del hoppas jag det för då har ni fantastisk läsning framför er, så finns det tyvärr en liten brasklapp: Det finns numera en fysisk bok att köpa men den innehåller bara första fjärdedelen av serien med tre till volymer på gång. Det är förstås fortfarande en mycket läsvärd serie, men inte riktigt så bra som den skulle kunna vara eftersom att läsa hela serien i ett svep med alla sina 720 sidor är ett äventyr i sig; man (dvs jag) blir svårt andfådd på ett bra sätt tack vare spänningen  och farten. Jag har inte vågat läsa om den eftersom jag som ni nog märker är så synnerligen svag för den, men jag tror nog den kommer hålla vid en omläsning; det är en serie som passade mig bättre än någon annan ny serie jag kan komma på från de senaste åren 😀

nyar-2016-demon

Och med dessa ord stänger jag boken för år 2016, och det är istället dags för 2017 🎉🎊🚀

Årskrönika 2015: Serierna

Postat den

Sammanfattningsdags! Dvs, precis som förra året (och precis som alla år) tänkte jag skriva några rader om de serier som jag tyckt bäst om av de jag läste 2015 och som jag också skrivit om; kronologisk ordning, med start från de jag tidigast skrev om under året:

  • Corto Maltese: En gammal serie, förvisso, men IDWs nya utgåva på engelska av Hugo Pratts klassiker måste jag nämna eftersom den gör allting rätt, med tjockt matt papper, utmärkt tryck, och framförallt i underbart svartvitt. Fler volymer, nu, tack!
  • Svarta idéer: Samma här, men den här gången är klassikern översatt till svenska. Utgiven av Cobolt.
  • Framtidens arab: Splitter ny så ännu inte en klassiker men med goda chanser att bli det; Riad Sattoufs självbiografi gjorde mig lycklig att läsa och likaså de som fick den i julklapp för mig. Rekommenderad läsning för alla, oavsett ålder, och del två kommer på svenska i år, Cobolt, igen.
  • Sex Criminals: Lite chansning är det alltid att ta med en serie som ännu inte avslutats och egentligen knappt hunnit börja, men Sex Criminals är värd det, tveklöst. Och jag är fortfarande fascinerad över att en så här ärlig och öppen serie med sex i fokus är utgiven på Image…
  • My Son the Killer: Jag läste klart huvudserien i Dungeon 2015 och den här eftersläntrande boken med några biserier får representera hela sviten, en av de bästa serier alla kategorier jag läst. Rolig som få, gripande som få. Och eftersom det kommer en till biseriebok i sviten om några månader så har jag redan en möjlig favorit för 2016 års krönika 🙂
  • Jade: Ulysse Malassagne har seglat upp som en favorit, hans få serier till trots, och det här var den enda av hans serier som finns tillgängliga på engelska jag inte läst förut. Den är inte perfekt men den är ett så utmärkt exempel på hur man kan göra en äventyrsserie i klassiskt franskt format utan att det känns gammalmodigt. Den avslutande delen av hans Kairos har precis dykt upp på engelska; räkna med en recension när jag läst den!
  • Hajime no Ippo: För andra året i rad finns en japansk boxningsserie med i årskrönikan. Hajime når inte upp till Ashita no Joes höjder, därtill är den alltför enkel, men jag hade förträffligt trevligt när jag läste varenda en av de (hittills) mer än 20,000 sidorna så nog förtjänar den åtminstone ett hedersomnämnande.
  • If You Steal: Norges superstjärna är alltid med i mina funderingar om vilka serier som ska med i de här genomgångarna, och årets bok passerar nålsögat. Hög kvalité rakt igenom, som vanligt, men det är den korta Nothing som är höjdpunkten.
  • Southern Bastards: Liksom Sex Criminals är Jason Aarons våldsamma sydstatsdrama med här för potentialen, för min förhoppning att det här kanske kan bli någonting lika bra som hans tidigare Scalped. Men även om den önskningen inte slår in är det som hittills synts av serien väldigt läsvärt och förtjänar sin plats på listan.
  • Lumberjanes/The Unbeatable Squirrel Girl/Ms. Marvel: Sist men inte minst, tre serier som får dela på platsen eftersom de alla representerar en trend som jag högeligen uppskattar, nämligen bra och precis lagom pretentiösa serier inriktade på yngre läsare. Noelle Stevenson är den enda serieskaparen på den här listan som också var med förra året (för hennes excellenta webserie Nimona som nu också finns att köpa som bok; gör det!) och hennes manus till Lumberjanes är en fröjd att läsa; Squirrel Girl är en fröjd hela hon, som serie och som karaktär; Ms. Marvel är en gnutta mer allvarlig men inte så det bekymrar (om nu inte Marvel efter framgången med serien drar in henne alltför mycket i alla sina andra serier också). Och förutom de här tre finns det flera av samma typ; jag har noterat i tidigare krönikor att serier för unga verkat vara på uppsving, och den trenden är ännu tydligare i år. Hurra!

Så, det var listan, nu några allmänna reflektioner. Som börjar med listan 🙂

Närmare bestämt så ser jag när jag går igenom årets recensioner att det är ovanligt hög snittkvalité på serierna (vilket kan bero på att antalet inlägg varit färre -> jag föredrar att skriva om serier jag tycker om -> det blir inte lika många inlägg om svagare serier), men att det egentligen inte funnits den där riktiga höjdaren, den där oväntade femettan. Några av serierna är från serieskapare jag redan vet hur bra de är (som Jason och Pratt) och några är ännu inte avslutade (som Sex Criminals, Framtidens arab och Southern Bastards) så det är egentligen inte så konstigt.

Så en härlig mängd utmärkta serier, men pricken över i har saknats för min del. Om jag nu inte ska räkna med Dungeon förstås, som faktiskt avslutades på engelska 2015 (dvs, som sagt, huvudserien), men den har jag läst så många år nu att det känns lite konstigt att knyta den till ett specifikt år. Annars är den onekligen en femetta av högsta klass 🙂

I övrigt så instämmer jag i mitt konstaterande från 2014 att serieutgivningen i Sverige inte är så dum, utan faktiskt helt OK. Förlaget Cobolt går från klarhet till klarhet, både med klassiker (förutom tidigare påbörjade Linda och Valentin-utgivningen i år främst representerat av Blueberry) och nya serier (Framtidens arab, framförallt), och andra nyare förlag som Ordbilder, Wibom Books, Mooz, Gaspard, Albumförlaget, Syster förlag och Cosmos Comics kanske inte ger ut lika många titlar men de drar också sina strån till stacken. Och även Egmont försöker förnya sina serietidningar, som exempelvis med utmärkta serien Velvet i Agent X9.

Med andra ord, jag ser med tillförsikt fram mot 2016 års serieläsning, på både svenska och engelska 🙂

 

Årskrönika 2014: Serierna

Postat den

Dags för genomgången av serier jag skrivit om 2014, och jag tänkte kopiera formatet från förra året, dvs att jag helt simpelt tar och skriver någon rad om de serier som jag känner starkast för efter att ha tittat igenom förra årets poster. Kronologiskt:

  • Atar Gull: Den satte sig in minnet, den här berättelsen om slaven Atar Gull. Manuset är starkt men det är framförallt Brünos teckningar som jag minns allra mest med deras kraftfullhet. Bästa avslutade euro-scanlationen jag läste 2014, tveklöst (”avslutade” eftersom Kairos kom med en andra del).
  • Real Good Stuff: Egentligen inte så fantastiskt bra, men det var väldigt roligt att återuppväcka minnet av hur bisarra Dennis Eichhorns självbiografiska serier kan vara 🙂
  • Ashita no Joe: Största läsupplevelsen för mig i år? Jo, den var nog det, den här drygt 40 år gamla boxningsserien från Japan. Den tar ett tag att få upp farten, den har onekligen några dalar, men jösses vilken rå urkraft som finns i den, med Joes kamp både innanför och utanför ringen, mot andra boxare och överklassen. Och sen slutet förstås, det mest klassiska inom japanska serier, med all rätta. Läs!
  • Bidouille & Violet/Birger og Viola: En till äldre serie, från Frankrike, som imponerade på mig lika mycket som när jag första gången läste den. Ungdomlig kärleksskildring av högsta klass. Plus att den fick mig att läsa en bok (nåja, serie) på franska för första gången på evigheter 🙂
  • Adventures of Superman: Den enda superhjälteserien på listan, och sorgligt nog en nedlagd titel också. Underbart är kort när det gällde den här titeln där diverse olika serieskapare fick göra lite vad de ville med gamle Stålis, utan att bekymra sig om kontinuitet, crossovers, osv.
  • Skyttegravskriget: Skulle definitivt tävlat om största läsupplevelsen om jag inte redan hade läst den på engelska. Men nu finns alltså Tardis mästerverk på svenska också, hurra för det!
  • Cul de Sac: Hurra igen, för att jag äntligen läste Thompsons hyllade dagsstrippserie som var värd allt beröm. Att den inte blev så långvarig kanske på sitt var bra, nu hann den aldrig bli trött eller upprepa sig själv.
  • Weapons of Mass Diplomacy: Förkrossande elak och rolig skildring av den franska utrikesministern Villepin som förgäves kämpar mot invasionen av Irak i FNs salar. Christophe Blains teckningar står för energin, Antonin Baudrys manus för bitskheten.
  • Deras ryggar luktade så gott: Den enda svenska originalserien på listan (även om Stina Hjelms Mitt dåliga samvete och Daniel Ahlgrens SH3-serier var nära på att komma med) är Åsa Grennvalls nya serie, där skildringen av en minst sagt dysfunktionell familj hör till hennes allra bästa. Ingen gör den här typen av serier lika bra som Grennvall, så är det bara.
  • Rumic Theater: Mer japansk scanlation, och mer familjeskildringar i toppklass. Jag har bara två önskningar vad gäller den här serien: Att någon gör en officiell utgivning av dem, och att Rumiko Takahashi gjorde mer än än episod per år. Visst, Rin-ne är småkul, men Rumic Theater är genialisk!
  • Nimona: Första gången en renodlad webbserie kommer med på min lista över årets bästa (eller snarare, för mig mest intressanta och minnesvärda) serier. Och den förtjänar sin plats, den här både roliga och gripande berättelsen om den underliga flickan Nimona.
  • H2: Och som avslutning, ytterligare en japansk scanlation, ytterligare en sportserie, och dessutom en serie jag redan hade läst förut. Men det här är Adachi i toppform; bättre än så här blir han inte. Och det kan man heller inte kräva för det här är en ypperlig serie som visar att hur många klichéer man än inkluderar så kan resultatet ändå bli hur bra som helst i den här gripande nagelbitaren.

Jahapp, det var det; rätt mycket bra serier tycker jag allt, och en trevlig blandning av gammalt och nytt, med stor geografisk spridning (med serievärldens mått vill säga, där det finns stora vita fläckar…).

Förutom de enstaka serierna så fanns det också några förträffliga återtryck som fortfarande pågår, med (givetvis) Mary Perkins i spetsen, följd av Gasoline Alleys söndagssidor och Don Rosas väldigt roliga ankor som de bästa exemplen. Och till och med här i lilla Sverige dök det upp en nytt ambitiöst förlag vad gäller återtryck, nämligen Cobolt, som med Linda och Valentin, Thorgal, och även ett nytt Spirou-album satte stor prägel på serieåret här.

Och faktiskt tycker jag serieutgivningen i Sverige känns lovande, med ett litet men naggande gott myller av små och relativt nya förlag, med stor spridning på utgivningen (Syster förlag, Gaspard, Cobolt med flera, för att nämna de som gav ut sina första serier i år, och Apart, Placebo med flera bland de som funnits lite längre). 2015 blir intressant!

Och just det ja, en serie glömde jag: Yotsuba&!s tolfte volym på engelska. Fast behöver jag nämna den egentligen, det är ju så självklart att den är given på en sån här lista! 🙂

Årskrönika 2013: Serierna

Postat den

eller

En något försenad genomgång av de serier jag skrev om 2013 som jag tyckte bäst om

I år tänkte jag göra det lätt för mig: Jag har kollat igenom alla inlägg jag skrivit i år och noterat vilka av serierna som jag instinktivt tänker ”Just det ja, den var riktigt bra, den borde jag läsa om!”” när jag ser den, så det är de som dyker upp på listan här, tillsammans med en kort kort kommentar. Så, utan vidare förberedelser, här kommer de i ungefärlig omvänd kronologisk ordning (vad gäller när jag skrev om dem alltså):

  • Kabu no Isaki: Hitoshi Ashinano gör serier alldeles för långsamt och alldeles för sällan, men å andra sidan gör han ju serier som har ett tempo och en stämning som inte går att hitta någon annanstans, så det är väl OK egentligen.
  • I’ll Give It My All…Tomorrow: En krattigt tecknad serie om en mycket misslyckad medelålders man som har drag av både storhetsvansinne och det mörkaste självhat bet sig fast hos mig och blir bara bättre när jag tänker på den.
  • Ordningen upprätthålls alltid: Bästa svenska serien i år var en komplett överraskning för mig som hade en språkkänsla man sällan sett i svenska serier förut.
  • Fridas resor: Jag älskar Frida Ulvegrens teckningar och humor och här bjöds en hel bok fylld av detsamma; yummy! Antagligen det mest omskrivna svenska seriealbumet i ”vanlig” media i år.
  • Helter Skelter: Kyoko Okazakis bisarra och kaosartade serie som innehåller precis allt man kan tänka sig. Fantastiskt underhållande.
  • Life with Archie: Kanske mer underlig än bra men jag kunde inte låta bli att tycka om att läsa den här mashupen av Acke, TV-såpa, och Parallella universum kolliderar-serien.
  • GTO – 14 Days in Shonan: Läraren med världens största hjärta och en hjärna av betydligt mindre storlek dök upp i den här relativt korta spinoffen som fick mig att komma ihåg precis hur bra den här serien alltid har varit.
  • Wandering Son: En japansk serie som hållit på ett tag men som jag först i år läste ikapp, och som jag ångrar att jag inte gjort det förut. En liten stillsam, humoristiskt och ytterst känslig skildring av hur det kan vara att inte riktigt passa in.
  • Thermae Romae: Jag läste första boken bara för att det lät som en så skum idé för en serie att jag undrade hur den var, men sen märkte jag att berättelsen om den romerska arkitekten Lucius och hans oförklarliga besök i dagens Japan som ger honom inspiration till nya bad i antikens Rom var en genuint bra serie. Nu väntar jag med spänning på den tredje boken som är utlovad till våren.
  • 20th Century Boys: Urasawas thriller var när den var som bäst gastkramande och jag spenderade flera alltför sena kvällar/nätter med den när jag bara måste läsa lite till. Ärligt talat fanns de bästa passagerna inte i de avslutande böckerna så om jag bara skulle se till vad som kom ut på engelska 2013 skulle det vara på gränsen om jag skulle ta med den, men eftersom den avslutades i år tycker jag den förtjänar en plats.
  • Finder: En till äldre serie som jag läste först i år, och en mycket egensinnig sådan. Oerhört svår att klassificera eftersom det känns som om Carla Speed McNeil gör lite vad hon vill i serien, men eftersom jag fascineras av att läsa om vad hon vill så är jag helt nöjd med det.
  • Grant Morrisons Batman: Jag måste kapitulera inför Morrisons mångåriga arbete på den gamla trotjänaren Batman. Visst är den ibland småtrist och alltför förvirrande, men precis som 20th Century Boys är den i sina bästa stunder helt lysande. En nackdel är att eftersom Morrison jobbat med serien i så många olika titlar under så lång tid (men med samma underliggande sammanhållna historia) är det väldigt svårt att rekommendera den till en ny läsare, och man måste dessutom ha bra koll på Batman för att kunna uppskatta den är jag rädd.
  • The Celestial Bibendum: Jag tror jag måste ta med den här, av samma anledning som Helter Skelter. Det är en bra serie som samtidigt är så underlig och oväntad att den knappt går att beskriva. Läs min länkade recension av den som gör små försök att förklara vad som pågår, och om det låter intressant leta upp serien för det är den tveklöst värd; en mer konfunderande och underhållande serie är svår att hitta.
  • The Heart of Thomas: Överspända tonårskänslor presenteras i den här klassiska serien från tidigt 70-tal. Det är suckar, det är överjordiskt vackra unga män, det är kärlek som inte låter sig beskrivas i ord (eller bild). Man måste lägga sina cyniska/ironiska/satiriska tankar åt sidan när man läser men om man lyckas med det så…

Det var det!

En stor övervikt japanska serier som synes (8/14), mer än det brukar vara. Den viktigaste orsaken är nog bristen på en (eller flera) nya stora engelska serier. Det brukas finnas några stycken varje år men 2013 var det tji; jag kan inte komma på något exempel på en ambitiös ny avslutad serie i år. Det finns några riktigt bra fortgående serier som jag inte recenserat, som Hawkeye som kanske hade platsat här om jag skrivit om den, men ingenting avslutat. Vi får se hur det blir nästa år.

Till slut ett litet spörsmål som kanske inte direkt överraskar de som läst den här bloggen ett längre tag:

Vad med Yotsuba&?

Det är så att den engelska översättningen av Yotsuba& har kommit ikapp den japanska, och eftersom Kiyohiko Azumah tyvärr precis som Ashinano inte direkt spottar ur sig nya sidor innebär det att det bara blir ett album/år. Årets album kom ut i slutet av året men jag råkade ut för ett litet missöde med beställningen så jag fick det inte förrän den här veckan. Jag har såklart läst det och jag vidhåller det jag sagt i flera år nu: Yotsuba& är den bästa serien som görs idag, basta. Men eftersom jag faktiskt inte vare sig läste eller recenserade något nytt album i serien 2013 fick den inte komma med på listan. Mycket tragiskt! 😉

Kabu no Isaki - Årskrönika

Kabu no Isaki

Årskrönika 2012: Serierna

Postat den

En dag kvar på året är det, men jag tror nog att jag ska kunna sammanfatta serieåret 2012 som jag upplevt det ändå 🙂

För att få en överblick tog jag och skummade igenom vilka serier jag skrivit om; jag skriver inte om allt jag läser men så gott som alltid om det är någonting jag tycker är intressant, så det var en bra påminnelse om vad som varit. Och vad jag insåg var att det var ett bra år, utan tvekan, med många serier jag verkligen gillade. Ett urval av de jag minns mest:

  • Scalped: Vertigos bästa titel på mycket länge var en hårdför skildring av livet på ett indianreservat i dagens USA. Jag var helt knockad efter att ha läst de 45 första numren; avslutningen var inte riktigt lika bra men ändå fantastisk. Måste-läsning.
  • Salvatore: De Crécys mycket besynnerliga serie om hunden Salvatores jakt på sin stora kärlek Julie har bara blivit bättre ju mer jag tänkt på den. Den bisarra världen, grisfamiljen, den minimala revisorn; en underbart fantasifull serie som jag verkligen hoppas det kommer mera av.
  • The Legend of Strongest Man Kurosawa: Visst var jag nyfiken på Fukumotos serier efter att ha sett de utmärkta animeerna baserade på hans serier, men jag var inte beredd på hur bra TLoSMK skulle visa sig vara. Den ser inte mycket ut för världen, med sina krattiga teckningar och plötsliga hopp i känslorna, men den har mer hjärta och energi än så gott som allting annat man kan läsa. Tillsammans med Scalped den serie som mest överraskade mig i år.
  • Koma: Precis som de senaste åren har det kommit många bra barnserier av det fantasifulla slaget i år, men franska Koma överträffar alla andra. Förutom Peeters extremt suggestiva teckningar lyckas Wazem skriva en serie som börjar som en klassisk saga men avslutas som en berättelse om världen och vad den är, där båda delarna är lika bra. Rörande, rolig, skrämmande, filosofisk; Koma har allt.
  • Drama: Om Koma var etta vad gäller barnserier av det fantastiska slaget så är Telgemeiers Drama den bästa vardagsrealistiska. En mycket enkel men väldigt effektiv historia om en teateruppsättning som var ett rent nöje att läsa.
  • GTO – The Early Years: Den andra mangan på listan påminner en hel del om den första: Halvdant tecknad med gigantiska känslor. Men där Kurosawa innehåller ångest och humor koncentrerar sig GTO på kärlek och humor; valpig tonårskärlek har sällan skildrats bättre än i GTO. Precis som Kurosawa är det här en serie som kanske inte objektivt sett är bland de bättre, men det är en serie som går rakt in i mitt hjärta.

Det finns många fler jag skulle vilja nämna men jag tänkte hålla listan kort till de som tilltalade mig allra mest rent känslomässigt, dvs de som jag spontant tyckt mest om både när jag läste dem och såhär i efterhand.

Sverige då? Som synas var det inga svenska serier som kvalade in på min personliga topplista, men jag skulle ändå säga att det var ett bra år. Serier som Juni, Smålands mörker, Frances och Drivgods var alla mycket bra, och sen har vi alla talanger som trängs i Utopi. Så jag är inte orolig för återväxten, den ser finfin ut, även om den riktiga fullträffen saknades i år.

Vad gäller till svenska översatta serier var 2012 ungefär som 2011: De små förlagen som Apart, Kolik och Wibom Books står för ljusglimtarna medan till exempel Egmont är mycket försiktiga med vad de ger ut. Läget är alls inte becksvart och betydligt bättre än för några år sedan, men det är också långt från toppåren i slutet av 80- och början av 90-talet.

Sen finns det några trender för mig personligen, dvs saker som jag lagt märke till i min läsning:

  • Engelska förlag är intressantare än någonsin, med SelfMadeHero som det bästa exemplet. Förut har engelsk serieutgivning varit väldigt ointressant, med 2000AD och enstaka undergroundtitlar från Knockabout men nu finns det flera förlag som både ger ut nya brittiska serier och översätter från till exempel franska. Mycket roligt!
  • Det har blivit en hel del sport-manga det här året för mig. Mest givetvis från Mitsuru Adachi med hans utmärkta baseboll-serier där Cross Game blev den första att officiellt översättas till engelska, men även underhållande serier som Eyeshield 21 har roat. Plus att redan nämnda Fukumoto på sitt sätt kan klassas som sport-manga han med, med tanke på hur tävlingsinriktade hans serier är.
  • Europeiska scanlations har det också blivit en hel del av. Jag är fortfarande lätt deprimerad över hur många usla franska actionserier som översätts av fans med tveksam smak (Förlåt! Jag är egentligen glad över ert arbete men skulle så gärna se andra serier istället!) men det finns också riktigt bra serier här, som de drömska serierna Beautiful Death och Le Grand Mort som definitivt var bland årets läsupplevelser för min del. Framförallt är det dock roligt att se hur mycket som ”ges ut”!
  • Det finns många intressanta svenska bokbloggar som jag förut missat som också tar upp serier som en naturlig del av sitt innehåll. Jag har fått många bra tips på böcker från dem (som Kelly Links Pretty Monsters, den bok jag tyckt mest om i år) men också en del givande idéutbyten om serier. Boktradition, In Another Library, Schitzo-Cookie’s Bokblogg, thecuriosecaseofthebooks är några av dem, men det finns flera.

Det var det; mitt serieår 2012. Vi ses 2013 där den första posten lär bli den årliga genomgången av bloggstatistik 🙂

Årskrönika 2010: Serierna

Postat den

Ytterligare ett år att lägga till handlingarna, och därmed är det dags för lite reflektioner över serieåret som gått.

Om 2009 utmärkte sig för sina tunga serieromaner som Asterios Polyp och Stiches så var 2010 ett mycket lugnare år. Det vill säga en hel del riktigt bra serier kom ut, men de där höjdarna i form av nya fristående album saknades. Generellt sätt var det ett bra år för serier i min smak, även om den riktiga pricken över i saknades. Till saken, med en geografisk genomgång först:

  • Europa i USA: Utgivningen av europeiska kvalitetsserier på engelska, framförallt i USA, fortsatte att breda ut sig. Trotjänarna NBM och First Second tog det kanske lite lugnare, men å andra sidan fick vi se exempelvis Fantagraphics ge sig på klassiker som Tardis It Was the War of the Trenches. Andra utmärkta serier i genren var Miss Don’t Touch Me Vol 2, Heartbreaker och My Mommy Is In America and She Met Buffalo Bill, alla utmärkta serier som hör till årets höjdpunkter.
  • Japan i USA: Mangautgivningen fortsatte minska, och likaså mina inköp av desamma (från ungefär 100 album 2009 till 86 2010). Men det innebar inte att kvalitén gick ner; istället verkade det snarast som att nu vågar man äntligen ge ut lite smalare japanska serier också. Vizs imprint Sigikkis utgivningen är det klart mest framstående där i princip varje titel är läsvärd, men även Yen press med Bunny Drop och Vertical Inc. med Twin Spica visade framfötterna. Det enda orosmolnet är huruvida de senast nämnda kommer hålla lika hög kvalité serien igenom, alltid ett riskmoment…
  • USA i USA: Superhjälteserierna hade ett rätt dåligt år, åtminstone de delarna jag såg / läste. Det känns som om man efter några år av högre kvalité då relativt nya namn som Bendis, Vaughan, Kirkman med flera slog igenom nu har fastnat i mer-av-samma-spåret, där alla serier jag läser är intill förväxling lika varandra. Undantag finns såklart, som Conners Power Girl, men alltför många kör på med en rätt uttjatad gaturealism. Inte för att jag var vidare förtjust i Geoff Johns mer klassiska superhjältecrossover Blackest Night, men han försöker åtminstone inte kanalisera Bendis! Men det finns andra som har bättre koll än jag på de här serierna, så jag borde egentligen skriva om amerikanska icke-superhjälteserier. Problemet är bara att det inte finns mycket att säga om dem, för på den fronten var 2010 rätt kolsvart. De äldre indieskaparna var mestadels rena besvikelser, som Bagge och Clowes, och de som inte gjorde bort sig, som Seth och bröderna Hernandez, övertygade inte direkt de heller. Men det fanns några ljuspunkter trots allt; mer om dem nedan.
  • USA/Japan/Europa i Sverige: Här är det ännu dystrare eftersom det verkar som om de större förlagen helt gett upp alla tankar på att översätta kvalitetsserier till svenska. Två ynkliga undantag kommer jag på, båda utgivna på miniförlag drivna av entusiaster: Den underbara barn/ungdomsserien Lou! och den lovande Uppskovet. Förlaget Ordbilder har också gjort sitt till för att åtminstone några nya japanska serier ska översättas. Men illa är det, och pinsamt; varför lyckas våra mindre grannländer Danmark och Norge ge ut nya icke-inhemska serier när det blir nada här?
  • Sverige i Sverige: Definitivt bättre på den här fronten, även om jag fortfarande tycker att det är en slagsida mot Galago-typen av serier. Men det finns gott om undantag eftersom det numera finns en uppsjö av förlag som ger ut svenska serier som en naturlig del i sin utgivning. Den riktiga toppen kanske saknades i år (2009 fick vi ju den första delen av Frances), men bredden var bra med mer varierande serier än någonsin. Typisk är en serie som Mara från Ulthar som nog ingen skulle vågat ge ut för några år sedan (förutom möjligen Horst Schröder då, som kunde få för sig vadsomhelst).

Innan det som jag anser vara de bästa serierna från 2010, några korta punkter om mer personliga reflektioner om året:

  • Danska & norska går att läsa: Det har jag förstås vetat förut också, men jag hade glömt bort det. Lyckligtvis fick min genomläsning av Blueberry mig att komma ihåg det igen, och under året som gått innebar det att jag kunde läsa klart den gamla klassikern Linda och Valentin, och även serier som Resande med vinden-uppföljaren Barn af Kaimantræet. Andra godbitar som bara finns utgivet i våra grannländer är specialalbumen om Spirou, en samlarutgåva med Pondus kronologiskt från starten, med mera, med mera. Jag ska försöka hålla ögon och öron öppna på den här fronten, och jag rekommenderar andra serieläsare i Sverige att också ge skandinavismen en chans 🙂
  • SPX är toppen: Två år i rad har SPX varit en av årets seriehöjdpunkter, och jag hoppas det blir samma sak 2011. Jag har inte hunnit med att träffa så många som jag velat, men skam den som ger sig; i år ska det bli bättring!
  • Mången färgläggning är botten: Ett återkommande tema i år har varit hur uschliga färgläggningar kan förstöra serier. Exempel på horrörer är Elfquest, Batman, och den svenska utgåvan av Inkalen (som förresten är sin alldeles egna trend, med en lyxutgåva här i Norden, och en helt separat ännu lyxigare amerikansk utgåva som använder sig av originalfärgläggningen). Jag kan bara hoppas att det blir bättring här, men jag tror tyvärr inte det.

Och så, till sist, några enstaka serier som förtjänar att uppmärksammas:

  • All-Star Superman / Planetary: Den förstnämnda tog jag med redan förra året, men i år kom lyxutgåvan och då tar jag chansen att ta med den igen för det förtjänar den, såsom den bästa Stålisserien genom tiderna. Planetary lyckades klämma ur sig sista numret i slutet av 2009 men det var i år samlingsalbumet kom ut; med en tidningsutgivning som var så försenad som den här är nog albumen det bästa sättet att läsa serien. Och det ska man göra för det här är kvintessensen av Ellis; allt som är bra finns samlat här, elegant tecknat av Cassaday.
  • The Unsinkable Walker Bean: Årets bästa originalserie i USA, alla kategorier, och den största överraskningen för egen del. Även om Reniers tidigare serie Spiral-Bound var bra hade den inte förberett mig på TUWB. Det är en besynnerlig bok som på ytan är en egensinnig men ändå traditionell barn/ungdomsserie i en stil tydligt influerad av fransmän som Sfar. Men någonting med den gör att den bitit sig fast i minnet, och det är en serie jag ofta tänkt på sedan jag läste den. Och jag vet att jag inte är ensam; många andra har reagerat på samma sätt. Jag tror att det har att göra med Reniers mardrömslika fantasi, där trollpackorna Remora och Tartessa är några av de mest suggestiva monstren jag sett på länge. Om fortsättningen blir lika bra har vi en framtida klassiker att se fram emot.
  • Årets bästa serie: Oavsett hur mycket jag tyckte om TUWB, Heartbreaker med flera, och oavsett att jag nog tycker att jag borde premiera avslutade serier så kan jag inte låta bli att i år, liksom förra året och flera år innan dess, utnämna Yotsuba&! till årets serie. Det är en i allt perfekt serie, med ett manus och teckningar som gör att varje gång jag läser den sitter jag och ler brett för mig själv hela tiden. Och ibland skrattar jag högt. Azuma är en mästare som saknar övermän/kvinnor, och så länge han fortsätter med Yotsuba&! misstänker jag att han kommer fortsätta prenumerera på min Årets bästa serie-utmärkelse 😀

Med förhoppningar om ett gott nytt 2011,

Simon

Årsavslutning

Postat den

2009 går nu mot sitt slut, och som serieår betraktat har det varit över all förväntan. Framförallt gäller det serieutgivningen i USA; i Sverige har det varit lite dystrare även om det funnits enstaka ljuspunkter, som Joanna Hellgrens Frances och för mig personligen att ha upptäckt Mats Källblad.

Eftersom jag redan har skrivit en årskrönika över nya amerikanska serier på Staffans blogg så tänkte jag här bara skriva några ord om andra serier.

Som till exempel den våg av samlingar av dagstidningsserier som vi sett i USA. Trenden startade redan innan 2009, men den har accelererat under året och visar inga tecken på att avta. Under året såg vi de första volymerna i återtrycken av Rip Kirby, Prins Valiant, Bloom County med flera, och fler volymer av Mary Perkins, Juliet Jones, Popeye, Terry and the Pirates och diverse andra. Nästa år ansluter sig serier som Fantomen, Knallhatten och Captain Easy; jag håller tummarna för att marknaden håller i sig för de här böckerna istället för att implodera som den gjorde senast det begav sig i början av 90-talet.

På mangafronten har det tyvärr varit lite stiltje; jag har inte upptäckt någon ny bra serie bland de som ges ut (förutom Children of the Sea, men med bara ett nummer under bältet vet jag ännu inte om den kommer att hålla i längden), och det märks att utgivningen har minskat när flera serier jag följt har lagts ner innan de avslutats (som GTO: The Early Years och Dragonvoice). Undantaget är givetvis Urasawa, där både Pluto och 20th Century Boys visat sig förvalta det goda intryck han gav med Monster. Enstaka serier som Yotsuba&! och A Distant Neighborhood gjorde också sitt till för att lysa upp tillvaron, men min personliga känsla är ändå att det var lite av vänta-och-se som gällde för de amerikanska mangautgivarna i år.

I Sverige var det som sagt tunnsått med bra serier i år enligt mig. En trist tendens har varit att de kommersiella serieförlagen mer och mer verkar ha övergett tanken på att det går att sälja serier i Sverige; nerdragningar och besparingar har varit årets tema för dem. De få satsningar på nya tidningar som gjorts har varit dömda från början; vissa försök har bara känts meningslösa, som Arne Anka-tidningen som såg precis likadan ut som ett antal redan existerande tidningar, eller Hjälp!, som visserligen försökte göra någonting nytt men hade ett utförande som var under all kritik.

Men allt är inte mörker. Till exempel har Epix vaknat till liv så smått igen, med Tinet Elmgrens Asbesthjärtan som en mycket trevlig ny bekantskap, med fler serier på väg, och när det gäller nyare svenska serieskapare så finns det en uppsjö med talang som jag ser fram mot att se mer från; det ser också äntligen ut som om det börjar komma fram bra svenska serier som inte alla fostrats i Galago-andan (inget ont om Galago-serier i allmänhet, men de har ibland en kvävande känsla av likhet i sin sensibilitet) vilket märktes tydligt på SPX i våras.

Om jag zoomar ut för att se på seriemarknaden i stort i Sverige är det tydligt att stora förändringar är på gång, där internet-handeln har ökat trycket på serieboklådorna. Det har diskuterats livligt bland annat på Serieforum under året, och det finns väl ingenting som tyder på att nästa år kommer bli annorlunda. Själv är jag kluven: Jag tycker det vore synd om det inte längre gick att handla mer udda serier i butik, men att införa fasta bokpriser eller liknande tycker jag inte heller om. När det gäller just serier tror jag också att det behövs butiker där jag som läsare kan titta på dem eftersom de till skillnad från vanliga böcker i så hög grad är en visuell produkt. Framtiden får utvisa vad som kommer att hända; det enda jag kan förutspå är att det kommer att hända mycket 😉

Och med det är krönikan slut. Härnäst blir det vanliga recensioner igen (närmast kan ni se fram mot en ny samling av The Boys, likaledes för Little Orphan Annie, och en genomgång av Cinebooks utgivning av europeiska mainstream-serier). Au revoir!