Romano Scarpa: Babylons bönor och andra historier

Jag måste erkänna att jag var tvungen att fundera ett tag på vad titeln skulle bli på dagens inlägg. Kanske få med allt som står på omslaget: De stora äventyren – Romano Scarpa 1960-1961 – Babylons bönor och andra historier? Men det kändes lite långt, så jag skalade ner till det jag tycket var viktigast, dvs att den här nya bokserien från Egmont kommer innehålla Romano Scarpas serier, och vilka serier den här första volymen innehåller. Jag är inte säker på om tanken är att alla Scarpas Disney-serier kommer publiceras i serien, men här har man iallafall börjat mitt i hans sejour hos italienska Disney (att boken inte har ett nummer utan istället innehåller åren serierna gjordes lär innebära att både hans tidigare och senare serier kommer vad det lider).

För den som inte läst Scarpa tidigare är det här alltså italienska serier som i Sverige huvudsakligen publicerats i Kalle Ankas Pocket där hans serier fanns med i flera av de tidigaste numren. Jag hade själv såklart ingen aning om hans namn när jag läste pocketarna som liten, så det är först efteråt jag förstått att han låg bakom några av mina favoritserier. Men det har jag skrivit om här på bloggen redan tidigare i samband med att några av hans serier kom ut i Hall of Fame-sviten, så det är nog bäst att man först läser det inlägget innan man fortsätter här. Alltså: https://smorkin.wordpress.com/2009/04/01/pocketserier-i-storformat/

Klara? Låt mig i så fall fortsätta berätta varför jag trots att jag var rätt så negativ mot en tidigare bokutgåva med Scarpas serier ändå hoppade på den här 🙂

Jag tycker fortfarande att Scarpa är bättre på stämning och idéer än på att lyckas baxa en serie i hamn hela vägen till slutet, men jag gillar att läsa hans serier ändå. Och den här utgåvan är närmare det som jag tror är det ideala för Scarpa, dvs i mindre format (den här är i serietidningsstorlek medan den tidigare recenserade var i albumstorlek, och Scarpas teckningar är inte gjorde för ett stort format) men med betydligt fler sidor. Större än en pocket, så åt rätt håll. Pappret är också en gnutta mattare, så allt som allt tycker jag det här är en klart bättre utgåva rent fysiskt. Sen blev jag också sugen på att läsa lite mer klassiska pocketserier efter att ha läst Marco Nuccis Spökplumpen-serier, så när jag såg reklam för den här nya bokserien hoppade jag på.

Låt mig prata mer om serierna i just den här boken. Babylons bönor gick jag igenom i den förra recensionen, och jag tycker precis som då att det är en fartig och rätt underhållande serie som lider av manusbrister, som Björnligans konstiga plan och idén att Joakim skulle sälja allt han äger och har för att köpa en bönfabrik; visst är personligheterna hos ankorna annorlunda i pocketarna än i till exempel Carl Barks serier, men det finns gränser 😉

Bland de andra serierna finns några som inte publicerades i de tidiga numren av KAP och det är förståeligt; serier som Musse Pigg och Bip-Bip 15 är på sin höjd småroande, energin från de bästa italienska serierna finns där, men manuset är uselt vad gäller intrigdelen. Så låt mig hoppa över dem och istället berömma de två bästa (tillsammans med Babylons bönor, sina brister till trots):

Farbror Joakim och kidnappningen av Gittan: Gittan är en alldeles strålande karaktär som Scarpa introducerade strax innan den här serien, och hans serier med henne är nästan alltid utmärkta. Jag gillar att Kalle+Knattarna är på hennes sida, jag gillar Joakims åtminstone delvis kluvna känslor för henne, och jag gillar hur hon utgör ett udda par med Johannes Näbbelin där de har helt olika anledningar till att de samarbetar mot Joakim. Här dyker Näbbelin upp för första gången och har ännu inte påbörjat samarbetet med Gittan, men serien är bra ändå. Scarpa skärper sig vad gäller manuset som håller ihop fint när Gittan medelst en falsk kidnappning försöker tvinga Joakim att visa att han trots allt tycker om henne.

Jag gillar Scarpas Gittan, som hennes minspel i första rutan

Kejsaren av Calidornien: I mitt tycke är det här den klart bästa serien i boken, och av det jag läst av Scarpa hans bästa serie någonsin (vi får se om det håller i sig när jag läst hela bokserien). Musse Pigg dras in i en komplicerad härva med inslag av både Floyd Gottfredsons introduktion av Spökplumpen och Barks Den gyllene hjälmen, två ypperliga serier, men den här skäms inte för sig i sammanhanget. Intrigen är komplicerad men utan skavanker, sidokaraktärer som Långben, Atominus och Mimmi gör lyckade inhopp som gör att världen Musse vistas i känns levande, och när alla tåtar binds samman fungerar till och med slutet.

Musse börjar misstänka att han missförstått någonting vad gäller den mystiska figurens motiv

Om alla serier i boken var lika bra som Kejsaren av Calidornien skulle betyget bli att det här är en bok man måste köpa. Men så är det inte, så rekommendationen blir att om man vill få ett smakprov av Scarpa är det här ett bra och rättvisande val; topparna är väldigt höga, men dalarna är inte få.

Slutligen, några ord till om utgåvan som jag reflekterade över efter att läst klart boken. Tyvärr känns den lite hafsigt hopkommen i och med att jag anar att det inte funnits tid/pengar till att uppdatera tidigare utgåvor av serierna utan att de istället tagits rakt av från dessa. Det leder till att Atominus & Bip-Bip är olika namn på samma karaktär, och att samma karaktär är blåfärgad har missats här och där (som på sidan härovan). Det påpekas i den redaktionella texten att man är medveten om att det var fel första gången serier publicerades där han fick fel färg men att man valt att behålla den färgläggningen, något som i mina ögon känns lite sådär med tanke på att det är en så pass dyr bok ändå. Ett liknande problem är färgläggningen av det avslutande kapitlet i serien Musse Pigg i det makalösa riket Shinbra-La där många karaktärer har en besynnerlig grisskär hudton vilket distraherar framförallt när det gäller ansiktena som ser ut som om personerna är konstant bokstavligen rosenrasande. Med andra ord had jag gärna sett lite mer redaktionell omsorg om materialet, men jag hoppas det finns möjlighet till det i kommande volymer!

Trudy från kapitel 1 respektive kapitel 2; det är inte bara hudtonen som förändras mellan kapitlen utan även hennes andra färger

Kan köpas bl.a. här:

De stora äventyren 1960-1961 (Adlibris)

(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Michael Mouse

Som det nog inte undgått någon som är intresserad av serier och teckningar är 2024 året då Disneys copyright på Musse Pigg gick ut. För att vara mer exakt handlar det om Musse Pigg som han såg ut i filmerna Steamboat Willie & Plane Crazy som båda hade premiär 1928. Men det där, inklusive alla detaljer om hur det fungerar med copyright, trademarks, mm, kan man läsa om på Wikipedia-sidan om Steamboat Willie eller någon av alla artiklar som skrivits de senaste veckorna om det. Skälet att jag ens nämner det är att det är omöjligt att inte komma att tänka på rättigheter vad gäller Disneyfigurer när man läser Mitch Lohmeiers Michael Mouse:

Det är inte precis svindlande originellt att använda Disneys karaktärer i en serie om kriminalitet, droger och sviken kärlek. Det mest berömda exemplet är nog Air Pirates Funnies från 1971 där Disney stämde serieskaparna och som slutade med att Disney vann efter många års strid. Försvaret hävdade att det handla om parodier, men det hjälpte inte. Lohmeier hävdar samma sak på bokens innersida, men vi får väl hoppas att det slutar bättre för honom (eller att alla läsare uppmärksammar uppmaningen överst t.h. på omslaget härovan).

Hur är då serien?

Jag måste erkänna att jag gillade den, enkelheten till trots. När serien börjar hör Michael/Mickey/Musse av sig till David/Donald/Kalle för första gången på flera år efter att ha varit försvunnen.Det sägs aldrig rakt ut varför, men det blir snart uppenbart att Michael är grovt kriminell och våldsam medan David har lyckats bygga upp ett vanligt familjeliv med Donna/Daisy/Kajsa. Michael behöver hjälp att genomföra en stöt och lockar med kokain, och David kan inte riktigt stå emot frestelsen; han vill väl men som Michael är väl medveten om är David svag och lätt att locka med sig.

Att allting går åt pipan ger sig själv i en den här typen av berättelser där deltagarna redan från början är dömda att bedragas/bedras; ingen går att lita på, vare sig vänner eller fiender. Lohmeier gör inga försök att introducera humor i berättelsen som är gravallvarlig från första rutan, men givetvis finns det en slags inbyggd svart humor i och med att karaktärerna är de de är. Den serie jag främst av allt skulle likna den här vid är inte serier som Squeak the Mouse där gulligt tecknade djur gör de mest extrema saker, utan känslan är mer av Simon Hanselmanns serier om Megg, Mogg och Uggla där karaktärernas liv är eländiga, men där eländet är så stort att det blir någon slags humor av det hela.

Men med det sagt är Lohmeiers historia mer av en traditionell kriminell thriller med onda skurkar (en del väntade, en del mer oväntade) och huvudpersoner som inte precis är några trevliga personer de heller. En sunkig någorlunda realistisk melodram, helt enkelt, där David och Donna är de jag genuint hoppas det ska gå bra för, medan Michael helt saknar sympatiska egenskaper. Donnas alltid svikna förhoppningar om att David på riktigt ska ha kommit till rätta med sitt drogmissbruk, barnen som inte riktigt förstår vad som pågår men som längtar efter sin frånvarande pappa, och Davids förtvivlan över sin egen svaghet gör det till en sorglig liten familj men en som är svår att inte tycka om.

Lohmeier presenterar som sagt inga överraskningar i sin serie, men jag tycker faktiskt att han lyckats få till en riktigt underhållande serie, som kanske till och med skulle fungera även för de läsare som – om det nu är möjligt – aldrig har stött på karaktärerna förut. Hans enkla och rätt grovhuggna teckningsstil som påminner om både undergroundtecknare och gamla Disneyfilmer är trevlig att titta på, och jag är väldigt förtjust i färgläggningen med dess känsla av gammalt papper men med rejält starka färger och en alldeles utmärkt fysisk utgåva har serien också förärats med. Ursprungligen publicerades serien på Instagram med en ruta åt gången som i boken samlats ihop som 12 rutor / sida om totalt 70 sidor – den är svårscannad så därför är dagens bilder från serien några enstaka rutor tagna från Instagram – och den kan fortfarande läsas gratis där, men jag tycker allt den är värd att köpa om man gillar de klassiska Disneyserierna och kan tänkas uppskatta en vanvördigt kärleksfull tolkning av desamma.

Boken verkar inte finnas hos de vanliga internetbokhandlarna (jag anar en oro över att irritera Disney), men checka med er lokala seriebutik om fått in den. Eller köp den direkt från förlaget:

Michael Mouse (Floating World Comics)

Mickey All-Stars

Om jag inte hade mycket att säga om I’m Not Meat så gäller detsamma den här samling ensidesserier av diverse europeiska serieskapare. Det är en stafettserie, dvs varje tecknare gör sin sida varpå nästa tar vid, men istället för att tillsammans skriva en historia har redaktionen gjort det enkelt för sig: Varje seriesida inleds med att Musse kommer in genom en dörr, och avslutas med att han går ut genom en annan. Det betyder att det dryga 50-talet serieskaparna inte behöver veta vad som hänt innan, och gör ärligt talat konceptet väldigt urvattnat. Inte för att jag tycker att stafettserier brukar vara så rolig läsning, men de kan iallafall innehålla roliga lösningar när en serieskapare försöker anpassa sig till vad som hänt innan. Här innebär stafettinslaget endast att serieskaparna inte ens kan göra en sida Musse-serier med vad de vill utan att de måste få in de där dörrarna 😕

Det är med andra ord ganska torftig läsning, och det blir utmattande i längden med serier som bara är en sida i längd men där så gott som alla håller maximal fart från första rutan till sista; det är uppenbart att de allra flesta medarbetarna till boken när de tänker på Musse Pigg tänker på extrem action. Grafiskt är det inte ointressant att se alla varianter på Musse, men som läsning? Njae.

Sen är det väl inte heller de allra största nutida europeiska serieskaparna som bidrar. Jag känner igen en del av namnet, men väldigt många hör definitivt inte till de övre lagret på seriehimlen. Fast jag vet inte om det skulle spelat så stor roll, med tanke på de begränsade möjligheter som ges serieskaparna här, och inte ens större stjärnor som José-Luis Munuera och Florence Cestac får egentligen till det.

Tummen mestadels ner alltså, med en liten ryckning uppåt tack vare de omväxlande Musse-figurerna som syns till.

För tillfället är boken slut på förlaget (Fantagraphics), men det gör egentligen inte så mycket 🙂

Litterära klassiker i Disney-tappning: Les Misérables & War and Peace

Närmare bestämt handlar inlägget om Giovan Battista Carpis version av de två stora klassikerna som använder sig av den välkända ankfamiljen i sina återberättelser av romanerna, och som nyligen kom ut i en samling på engelska betitlad (långt andetag…) Uncle Scrooge and Donald Duck in Les Misérables and War and Peace.

Det här är typiska italienska Disney-serier från 80-talet, dvs de har ett mycket högt tempo och de bekymrar sig inte alltför mycket om att huvudpersonernas personlighet ska vara exakt som de vanligtvis är när serierna inte utspelas i nutid/”verkligheten”. Här är det sista mest tydligt när Joakim tar Jean Valjeans roll i Les Misérables; Valjean (eller McJean som han heter här) är en i sann mening god människa som visserligen ibland överträder lagens gränser när det är tvunget (som att stjäla bröd för att överleva), men som är givmild och alltid bryr sig om andra. Inte precis den Joakim von Anka vi är vana vid alltså 😉

Knattarna dyker också upp när Joakim berättar om sin förfader Jean McJean

Men det gör inte att serien inte fungerar bra för det gör den. Ett skäl till att jag alltid tyckt om de italienska Disney-serierna är att de så obekymrat vrider och vänder på de välkända karaktärerna, men att de ändå känns som att de är samma personer de alltid varit. Det är, nu när jag tänker på det, inte olikt min känsla inför de på de senaste åren så populära alternativ-versionerna av Spirou, Lucky Luke, med flera, men italienarna var flera decennier före.

Det är kul att de här två serierna samlats ihop och i en ambitiös upplaga dessutom, inklusive texter om upphovsmännen (både till romanerna och till serien), men de platsar inte riktigt bland de allra bästa italienska Disney-serierna i mitt tycke. Carpis teckningar är finfina även om jag tycker att de gör sig bättre i ett lite mindre format än det här, men framför allt Krig och fred-serien känns mest som om någon tagit några lösryckta scener ur boken, gjort dem lättsammare, och illustrerat dem med ankor utan att ägna tillräcklig tid för att få det till att bli en bra serie som står på egn¹a ben. Samhällets olycksbarn är bättre, antagligen beroende på att Hugos original är en mycket rivigare och mer spännande historia än Tolstojs som är mer filosofisk. Allt som allt en trevlig om än inte nödvändig bok att läsa.

Joakim tycker att Kalle ska tänka på pengar och inflytande när han gifter sig, men Kalle är inte så förtjust i idén

Kan köpas bl.a. här:

Uncle Scrooge and Donald Duck in Les Misérables and War and Peace (Adlibris)

Det kändes så gott som säkert att de här serierna också borde finnas på svenska, och jodå, lite sökningar i Inducks visar att både Samhällets olycksbarn och Krig och fred publicerats flera gånger på svenska, huvudsakligen i pocketar 🙂 ↩︎

Spökplumpenuppföljning

Influensa + jul → en hel del läst, men inget skrivet, så min recensionsbacklogg är rätt stor nu 🙂 Dags att ta itu med den!

När jag läste Marco Nucci & Castys (manus respektive teckningar) Lucca-belönade serie Mardrömmen på Korallön så fick jag reda på att det fanns några tidigare serier av samma team som också de handlade om Spökplumpen och som hängde ihop med den. Det tog ett litet tag att leta upp dem, men jag lyckades få tag på de två pocketar som behövdes:

Kalle Ankas Pocket 536 som innehåller den första serien, Jag är Spökplumpen, där Spökplumpen med hjälp av en blomma som får den som känner lukten av den att tappa minnet.

Kalle Anka och hans vänner önskar god jul 2022 som innehåller Plump snö där Ankeborg drabbas av en snöstorm och utpressas av Spökplumpen mot att han ska stänga av sin snöovädersmaskin.

Jag har redan skrivit om hur lyckad jag tyckte Mardrömmen på Korallön var så huvudorsaken till det här inlägget är egentligen bara att tipsa om de tre serierna som en liten trilogi. Den (hittills) sista är bäst, för även om de två tidigare serierna har samma fina känsla för hur man skriver en Musse Pigg-historia utan att förfalla till de allra tristaste klichéerna så finns det mitt i en bra intrig ändå någon enstaka lucka i logiken. Alla tre lyckas däremot lika bra med dialogen och att förmedla en känsla av genuina relationer mellan både de riktigt nära som Musse och Mimmi, och de mer antagonistiska. Faktiskt är nog mitt favoritinslag i de här serierna Svarte Petters roll i Plump snö; en alldeles utmärkt Petter får vi se, och lika utmärkta är hans samtal med Musse.

De tre serierna är inte beroende av att man läser dem alla, men det finns en kontinuitet som att (mini-spoiler) vi i Plump snö får se hur Spökplumpen åker fast, och att det är därför han befinner sig i fängelset när nästa serie börjar, så jag tycker absolut att man ska försöka hitta alla. Och trilogi? Jag kan mycket väl tänka mig och hoppas också på fler serier, och det finns gott om uppslag att bygga vidare på, som vad som egentligen pågår med Spökplumpens dräkt (finns lite vibbar av Venom där…). Och sen, någon gång i framtiden när det finns ännu mer material, så borde det väl gå att få till en riktigt högkvalitativ pocket som samlar ihop dem alla 🙂

Som en ond refräng får vi decimeter för decimeter följa hur snödjupet ökar; Nucci gillar att använda klassiska berättande textplattor, och han gör det bra.

Det blir till att leta upp någon som säljer Kalle Ankas Pocket från de senaste åren, så kika in i er lokala seriebutik (eller en Pressbyrå som inte skickar tillbaka pocketarna)

Kalle Anka & C:o – 1948-2023

Daan Jippes står för det snitsiga omslaget, färglagt av Andrea Cagol

Jag har varit däckad av influensan (misstänker jag) i en dryg vecka så det har blivit ett uppehåll med recensioner här under tiden, men nu känner jag mig iallafall tillräckligt kry (ned ett nödrop) för att skriva en, nämligen boken som firar 75 år av serietidningen Kalle Anka & C:o i Sverige.

Det är en tjock rackare det här, inbunden i relativt stort format och 328 sidor lång. Boken inleds med en kort historik över tidningen skriven av ärke-ankisten Stefan Diös, som också jobbat som redaktör & översättare för tidningen under många år. Men sen är det dags för huvudnumret: Ett urval serier från tidningen, uppdelat på respektive decennium.

Serierna är avsedda att i första hand vara representativa för sin tid, och det måste jag säga att man lyckats väldigt bra med. För egen del läste jag tidningen under 70- och början av 80-talet, och en hel del 60-talstidningar läste jag också som jag hittade hos vänner eller köpte billigt på serieantikvariat. Tidigare årgångar har jag läst det mesta av som vuxen i återutgivningar, och senare årgångar något nummer då och då som jag ramlat över, och jag känner verkligen igen seriernas typ, om än inte varje enstaka serie förstås 😉 Den i mitt tycke enda avvikelsen från att välja de mest representativa serierna är att ingen av Carl Barks och Don Rosas längre äventyr är med, trots att de verkligen satte sin prägel på respektive era, men det tycker jag är ett bra val: Om man läser den här boken har man garanterat bra koll på Barks & Rosa, så att låta så många sidor ägnas åt serier som läsaren säkert redan läst är helt onödigt. Det är bättre att som här ha med en kortare serie av dem båda, som en påminnelse om att de publicerades, istället för att ägna hälften av sidorna åt dem.

Så det här är en alldeles utmärkt bok för den som vill se hur tidningen utvecklats över tiden, och serierna som publicerats i den. Den kan passa nostalgikern som vill återse ”sin” tid, eller för en nyare läsare som är nyfiken på vad som fanns tidigare; som ett utsnitt ur historien gör den precis det den ska.

Sen har vi serierna och deras kvalitet, och här misstänker jag att det kan finnas väldigt många olika känslor vad gäller vilken period som är bäst.; ett starkt skäl till att jag gillar den här boken är för att den tydligt visar hur varierande kvalitén har varit under åren. Jag kan nog inte heller låta bli att skriva en rad eller två om vad jag själv tycker, apropå de olika decennierna:

40/50-tal (jag slår ihop dem eftersom så få nummer kom ut på 40-talet): Barks är suverän, men i övrigt är det extremt varierande kvalité. Enstaka bra serier som när Gottfredson får några sidor blandas med ärligt talat riktigt usla serier där Kalle, Joakim, Musse och de andra får vara med om saker som är lika trista och långrandiga oavsett om de är avsedda som humor eller äventyr. Utan Barks, en riktigt dålig tidning.

60-tal: Det här är inte heller bra. Manusen blir en smula bättre generellt sett, men de är ingenting att hurra för; längre serier som Paul Murrys Musse & Långben-serier har förvisso manus som inte är lika menlösa som de sämsta från 50-talet, men tråkiga är det, och Musse & Långben som duo är helt misslyckad (den ena är en torrboll till besserwisser, den andra urbota korkad, och det är obegripligt varför de umgås med varandra). Ljuspunkter är saker som kusin Knase, men de räcker inte så långt.

1962, Paul Murry; ett bra exempel på den, hm, kreativa färgläggningen under några decennier

70-talet: Nu börjar det röra på sig lite när det inte längre bara är amerikanska Disney-serier som erbjuds. Tecknare som Vicar poppar upp, och även om Murry och en del andra mindre lyckade serieskapare från 60-talet fortsätter breda ut sig i tidningen med sina serier finns det en hel del saker som inte känns så dumma här.

1975, Vicar; med Vicar fick Kalle-serierna för första gången sitt vad jag skulle kalla moderna utseende

80-talet: Trenden med mer icke-amerikanskt fortsätter, och det är bara bra. Det finns få serier som sticker ut, men så länge det gäller de klassiska karaktärerna så har serierna en hög lägstanivå. Under alla decennier har tidningen innehållit serier med karaktärer från vad som just då var aktuella Disney-filmer, och i den här boken representeras den typen av serier med en från 80-talet om Basil Mus. Det är en av de svagare serien i boken, precis som så många andra av dessa serier jag läst.

1986, Millet; det största problemet med tie-in-serierna är att karaktärerna är med så sällan att de aldrig får någon egen personlighet tyvärr

90-tal: Don Rosa, såklart, men även bortsett från honom är det helt okej serier som syns till. Grunden som lagts sen 70-talet med ett stort stall av serieskapare som man kan välja bland har betalat sig, med serier som aldrig är sämre än att de går att läsa (det finns en hel del serier från de första decennierna som är i princip oläsbara enligt mig).

1990, Daniel Branca (edit: skrev i en tidigare version fel tecknare här, pinsamt nog!)

00/10/20-tal: Jag har läst lite för lite för att kunna uttala mig, men av det jag ser här och det fåtal tidningar jag läst på annat håll så bekräftas i mitt tycke att serierna fortsätter hålla klassen. De Disney-serier vi ser idag i Sverige är proffsigt gjorda, och ibland till och med personliga.

2019, Tony Cronstam; det ser ut som Magica, men hennes ansiktsuttryck har charmigt nog tydliga drag som känns igen från Cronenstams äldre serie *Elvis*

Om man bortser från Barks/Rosas bidrag så skulle jag säga att Kalle Anka & C:o haft en uppåtgående, eller iallafall inte tydligt nedåtgående, trend vad gäller kvalitén från starten. Det är iofs att bortse från oerhört mycket av det som gjorde tidningen så populär; utan Barks kan jag inte tänka mig att tidningen ens skulle funnits kvar idag, och utan Barks ingen Rosa förstås, och Rosa är ju den anktecknare som fångade upp en generation läsare på 90-talet. Jag är säker på att det finns många som tycker jag har helt fel om de övriga seriernas kvalité, och då kan det ju vara bra att det finns en bok som den här som man kan peka ut exempel på som (kanske) styrker ens tes 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Kalle Anka & C.o – 75 år (Adlibris)

Maharajah Donald

Vad kan jag egentligen säga om den här samlingen av Carl Barks-serier som inte sagts förut? Kanske lite konsumentinformation om boken:

Boken är den 25:e i Fantagraphics utgivning av Barks Disney-serier, med internt nummer 4 (dvs när utgivning är klar kommer det här vara den fjärde boken, kronologiskt sett). Så det handlar om relativt tidiga serier, närmare bestämt från 1946-7.
Liksom de tidigare volymerna är det en eminent trevlig fysisk utgåva, med ett attraktivt omslag, tjockt men inte alltför blankt papper, och ett hyfsat pris (om nu inte SEK vore så #&€&#% svag…).
Färgläggningen fortsätter att återskapa den ursprungliga, med resultatet att det ibland ser riktigt bra ut, ibland ok, men att de senare fallen beror på att originalfärgläggningen inte alltid var den allra mest lyckade den heller. Ett lysande exempel är serien från Walt Disney Comics & Stories #73: Originalet blandar ihop knattarnas mössfärger rejält, medan den här nyare färgläggningen ändrat så att de tre färgerna är de sedvanliga blå/grön/röd istället för originalets blå/grön/röd/gul. Men där originalet dessutom har en felaktig färg på en mössa som borde vara grön istället för blå så har det felet behållits, trots att den nya färgläggaren nog hade koll på det med tanke på att den gula färgen helt tagits bort. Med andra ord, respektera originalet, men fixa problem när de är ologiska, som fyra färger för tre mössor 😉
Några av böckerna i serien har tyvärr drabbats av censur från Disney. Det har varit rätt slumpartat vad som ändrats, helt beroende på vem på Disney som råkade få syn på boken innan utgivningen. Vad gäller den här så har en sida från WDCS #74 strukits; inte så konstigt med tanke på innehållet, men jag skulle gärna sett att det någonstans i boken åtminstone nämndes att sidan tagits bort. Länk till sidan från originalet här, för den som är intresserad.

Förutom ovanstående rena fakta så kan jag själv säga att jag fortsätter att tycka mycket om den här utgåvan av Barks, trots de enstaka censurproblemen. Det är den absolut mest läsvänliga utgåvan som vem som helst, inte bara inbitna samlare, kan ge sig i kast med, och den ser också avsevärt bättre ut än någon annan vad gäller färgläggningen. I mitt tycke är det här också några av Barks allra bästa år, framförallt vad gäller de komiska inslagen. Några år senare var han på toppen vad gäller de längre dramatiska serierna, men när de handlar om roliga serier är det få som kan slå de här, med saboterade picknickar, snobbiga hundar, guldfinnare, med mera. Kalle är smart, kolerisk, svartsjuk, och samtidigt en fantastisk pappa och en alldeles fasansfull sådan (smisk, inklusive med hjälp av redskap, är oroväckande vanligt i serierna här). Kort sagt, en genialisk karaktär i sitt esse, och här presenterad av en lika genialisk serieskapare. Läs och njut!

Kan köpas bl.a. här:

Maharajah Donald (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Mardrömmen på Korallön

Det är inte alla dagar man får chansen att köpa en serie som vunnit Lucca-festivalens pris för bästa kortare serie på Pressbyrån (eller Press Stop, i mitt fall), så det gäller att passa på! Tidningen man ska köpa är Kalle Ankas Pocket 548, och serien ifråga är Mardrömmen på Korallön av Marco Nucci (manus) & Casty (teckningar). Men innan jag skriver lite mer om den, några ord om resten av serierna i pocketen, nu när jag för första gången på länge köpt & läst en Kalle Anka-pocket 🙂

Vi bjuds på en blandning av det som jag tycker är typiska pocketserier: Fullt ös, betydligt mer så än i den vanliga Kalle-tidningen, livliga teckningar, och en hel del karaktärer som bara syns till i pocketarna. Jag är själv förtjust i de italienska seriernas alternativa tolkning av ankor & möss (i den här pocketen finns också en dansk serie, skriven av gamle bekantingen Peter Snejbjerg); de finns ett glatt humör och en energi här som jag gillar. Vad som också är tydligt är att de här serierna mer än vanligt hör hemma i ett universum där kontinuitet är relativt viktigt; den inledande serien med Stål-Kalle är ett bra exempel på det, pepprad som den är med referenser till tidigare serier och händelser. Det gör förstås att serierna inte är riktigt lika givande för någon som bara läser dem någon gång ibland, men eftersom man får så mycket läsning för pengarna här gör det inte så mycket att någon enstaka serie kan vara svår att hänga med i detaljerna för den nytillkomna.

Kort sagt, en helt OK samling serier, men Mardrömmen på Korallön är ändå av markant högre kvalité. Spökplumpen, som här som ofta i italienska serier huvudsakligen utan sin förklädnad, är fängslad på Korallön, ett Alcatraz-liknanden fängelse varifrån ingen har lyckats fly, drar igång en sedan länge förberedd plan där Musse är en nödvändig del:

Det finns många bra saker med den här serien, men för att undvika spoilers eftersom jag anar att många inte läst den så tänker jag lista dessa saker istället för att mer i detalj gå in på handlingen:

Nucci vågar låta scener ta den tid den tar. Ta andra sidan här ovan, där fyra rutor av sex helt saknar text; ingen stress här inte, utan istället suggestiva bilder och atmosfär.
Mimmi och Musses vardagsliv känns ovanligt levande här. De är ett par som lever tillsammans sedan flera år, de känner varandra utan och innan, och de trivs helt enkelt med varandra; att deras relation också är viktig för handlingen är bara en bonus.
Det finns ett naturligt flyt i dialogen som är förvånansvärt svårt att få till i serier. Om jag jämför med till exempel de andra serierna i pocketen är det inget fel på dialogen, den är helt ok och långt från den styltiga känslan man kan se ibland på andra håll (inte bara i serier…), så märkte jag ändå så fort jag började läsa den här serien en känsla av att läsa ”riktig” dialog.
Samma flyt finns också när det gäller tajmingen i serieberättandet. Den är ofta bra i just de italienska Disney-serierna, och samma sak gäller den här.
Handlingen (inga spoilers, som sagt) är tajt och låter läsaren i lagom takt upptäcka vad som pågår. Nucci har inspirerats av många klassiker när det gäller fängelsemiljöer och flykt därifrån, men det här är inte en kopia utan en helt egen historia där huvudpersonernas personliga egenskaper spelar en avgörande roll.

Det är en riktigt trevlig serie och den är absolut i sig värd att leta upp KAP 548 för; om priset i Lucca var i kategorin för kortare serier är den ändå nästan 100s lång. Jag är nu nyfiken på om Nuccis andra Disneyhistorier håller samma klass så jag borde kanske ta och leta upp pocketen Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul från förra året eftersom den innehåller 130s av hans serier. Det enda som jag kan invända mot den är en sak som lika gärna kan bli någonting positivt: Avslutad som den är känns den likafullt som introduktionen till en längre svit serier med Spökplumpen, Musse, Mimmi, med flera, så jag håller tummarna för att vi får se någonting sånt vad det lider 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Kalle Ankas Pocket 548 (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Donald’s Happiest Adventures

En kort blänkare blir det idag om en pendang till en serie jag skrivit om förut, närmare bestämt Trondheim & Keramidas fejkade 60-talsserie Mickey’s Craziest Adventures som nu får sällskap av Donald’s Happiest Adventures. Återigen handlar det om en föregivet upphittad serie från 60-talet, men den här gången är det som synes Kalle som har huvudrollen. Inte för att det hindrar Musse från att dyka upp, precis som att Kalle var med i den äldre serien 🙂

Men det finns skillnader mellan dem. Den här gången saknas inga sidor, och det är inte så konstigt eftersom den här serien till skillnad från den förra som bestod av en enda lång jakt i maximalt tempo istället har en något mer seriös handling när Joakim ger Kalle ett nytt uppdrag:

Jakten på Lyckan leder Kalle över hela världen, och på vägen stöter han på många av de karaktärer vi såg till i den förra boken; förutom Musse och dennes ärkefiende Svarte-Petter träffar Kalle också på professor Einmug igen. Men viktigare för att få till en känsla av italienska Disney-serier från 60-talet är den stora rollen som Ludwig von Anka har; han är den som tillsammans med Kalle försöker ta reda på vad lycka egentligen är och hur man hittar den:

Jag har roligt precis som förra gången roligt med Kalle, Musse, och de andra, men den här boken är ändå svagare än den förra. Det vanvettiga tempot i Musses äventyr passar både Keramidas och Trondheim, och idén med de saknade sidorna gjorde den ännu roligare att läsa. Här går det lugnare till, och jag märker också att jag tycker att Keramidas schvungiga stil fungerar bättre med den plastiska Musse; Kalle är en karaktär där jag tror det behövs lite mer omsorg om linjerna när han tecknas. Jag tycker också att Ludwig inte är den roligaste av Disney-karaktärer, och sekvenserna från Brutopia (återigen en callback till Disney och 60-talet, den här gången till Barks serier) drar ner tempot och trots att de tidsmässigt passar bra kändes de rätt nattståndna att läsa.

Sammanfattningsvis:

Om du gillade Musse-boken kan den här vara värd en titt
Om du inte gillade Musse-boken kan du hoppa över den här
Om du inte läst Musse-boken, läs den före den här (och till skillnad från när jag läste den finns den nu på både engelska och svenska, förutom franska, även om den kan vara lite knepig att hitta), och kom sen tillbaka till den här checklistan

Kan köpas bl.a. här:

Donald’s Happiest Adventures (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Zombie Coffee

I sviten Disney-serier gjorda av nutida franska serieskapare har turen nu kommit till Régis Loisel som tar sig an Musse Pigg + vänner i den till engelska översatta boken Zombie Coffee. Trondheim/Keridas gav oss kaotisk action à la italienska pocketserier, Cosey en serie som utseendemässigt påminde om Floyd Gottfredsons Musse men med ett mycket stillsammare manus, och med Loisel är det återigen Gottfredsons Musse som står för teckningsinspirationen, men den här gången även för manusets känsla. Till och med seriens format är en hyllning till Gottfredson, med två strippar / sida:

Som synes är det full fart i serien, och visuellt är albumet en fullträff. Idag vet vi ju att Gottfredsons serie utspelade sig under och precis efter den stora depressionen, och Loisels teckningar fångar upp de associationer vi nuförtiden har angående 30-talet: Även om det huvudsakligen ser ut som Gottfredson är Loisels linjer lite ruffigare, inslag som kåkstäder ett mer uppenbart tecken på det utsatta läget de fattiga hade i dåtidens USA, med mera. Kort sagt, Loisel vet att det var en svår tid, medan det för Gottfredson handlade om dåtidens nutid, dvs hans vardag.

Men det sociala inslaget är aldrig huvudsaken i serien; det är slapstick blandat med lite drama och för den delen ett minimalt inslag av skräck som gäller när Musse, Mimmi, Klarabella och Klasse kommer tillbaka från en husvagnssemester (där Kalle också gör ett gästspel, och jag hade gärna sett mer av honom) och upptäcker att alla vuxna män i deras del av staden (den fattiga, givetvis) blivit hjärntvättade av skrupelfria exploatörer med hjälp av kaffe, allt medan kvinnor och barn har förvisats till några skjul på en annan plats.

Det är många saker som är bra i serien. Teckningarna är för min del höjdpunkten; det är tydlig Loisel-stil på serien med mjuka, närmast sensuella, linjer, som samtidigt fångar det spänstiga hos Gottfredson och för den delen också de samtida Musse Pigg-filmerna där allting är i ständig rörelse. Jag gillar också att Loisel som sagt så tydligt placerar handlingen i ett amerikanskt 30-tal, med allt vad det innebär. I förordet nämner Loisel att han alltid velat teckna en Musse Pigg-serie, och jag tror faktiskt att det inte bara är PR för albumet för det här är en mycket kärleksfull serie.

Men tyvärr är inte serien en fullträff, hur mysig den än ser ut. Två saker förhindrar det, nämligen:

Hur rolig slapsticken än ser ut bildmässigt har Loisel stora problem med tajmingen när det kommer till fysisk humor + dialog. Dialog kommer en ruta för sent/tidigt, de fysiska skämten är inte layoutade rätt när det kommer till vad som visas/inte visas, med mera liknande problem. Han lyckas bra med att se till att varje stripp har en början och ett slut så det är inte dagstidningsformatet som spökar, det är tajmingen med fysisk humor som fallerar. I andra serier av honom kan det absolut finnas komiska inslag, men jag kan inte påminna mig att han någonsin pysslat med just slapstick förut och det syns. Om man jämför med Trondheim/Keridas Musse-serie som också den bygger mycket på fysisk humor är den ojämförligt bättre på det, vilket inte är så underligt eftersom det är någonting både Trondheim och Keridas har tränat på i många år. Det är inte alltid som Loisel missar tajmingen, men det är lite för ofta för att jag ska kunna ignorera det.
Serien lider också av ett problem jag klagat på tidigare här på bloggen när det gäller fransk/belgiska komiska äventyrsserier: Huvudhistorien är styvmoderligt behandlad, med luckor i logiken, oklara motiv, och generellt slarv när det gäller att tänka igenom den ordentligt. Det finns så många exempel, som Blårockarna, många Spirou/Lucky Luke/Asterix-album, med flera, där det verkar som om manusförfattaren bara klottrat ner ett första utkast på en historia med ett tema (som här med skurkar som hjärntvättar arbetare mha kaffe) och sen aldrig brytt sig om att tajta upp det hela. Det finns såklart undantag, som René Goscinny eller för att ta några nutida namn Émile Bravo & Ulysse Malassagne; jag är själv väldigt förtjust i många av Goscinnys manus, men ibland undrar jag om inte hans ryktbarhet delvis kommer sig av hur uppriktigt sagt usla så många andra serieförfattare av liknande serier var och är när det gäller att helt simpelt berätta en ok historia…

Allt som allt är Zombie Coffee en strålande elegant bok som är väl värd att läsa enbart därför, men där manuset inte når upp till teckningarnas briljans.