Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår

Mer Cobolt, mer Thorgal, i form av Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår som samlar ihop tre äventyr. I turordning:

Den svarta galären: Thorgal har slagit sig till ro tillsammans med sin Aaricia, men om någon trodde att det skulle vara för evigt så nix, pix; tragedin slår till tack vare en avundsjuk ung flicka och en förrymd fånge.

Jag måste nog säga att det känns som om det här albumet kom lite för tidigt i sviten: Historien med den före detta actionhjälten som försöker slå sig till ro men misslyckas brukar fungera bäst när jag som läsare redan investerat mer i huvudpersonen och därför önskar honom (det är så gott som alltid en han, även om det finns undantag, som Jennifer Blood) ett liv i frid. Här har jag fortfarande inte läst tillräckligt med Thorgal för att konceptet ska fungera riktigt som det ska. Men för all del, jag blev riktigt irriterad på Shaniah (flickan som förstör det för Thorgal och Aaricia) så jodå, jag brydde mig allt lite!

Bortom skuggorna: Här möter vi en Thorgal som sedan katastrofen helt slutat fungera, och det är enbart tack vara Shaniah (som med rätta har dåligt samvete för det hon gjorde) som han överlever. Men i klassisk äventyrsanda dyker en chans upp för Thorgal att rätta till allting, en chans han givetvis tar.

Om Den svarta galären var pang på-action, helt och hållet realistisk (dvs realistisk i bemärkelsen tji magi, tji monster, osv) är det här istället mer mystik som gäller när Thorgal tillsammans med Shaniah besöker dödens rike. Jag är inte säker på om jag föredrar de realistiska eller de mystiska Thorgal-albumen ännu, jag behöver läsa fler; det lutar åt de realistiska för min del eftersom de mystiska inslagen känns mindre spännande och mer ”jaha, där dödade Thorgal en gigantisk monsterorm” jämfört med den intrig-späckade Den svarta galären. Men kanske en syntes fungerar bäst?

Brek Zariths fall: Här har vi syntesen, när Thorgal försöker frita sin älskade från en tyrann som samtidigt har problem med andra upprorsmakare i sitt rike. Actionscenerna är huvudsakligen realistiska (att ta sig obemärkt in i ett slott, och liknande) men tyrannen Shardars planer är av ett helt annat slag.

Så är syntesen bättre? Nja, jag är inte säker, och efter det här albumet lutar jag definitivt åt att jag föredrar van Hamme & Rosinski när de berättar utan alltför mycket krusiduller. Rosinski klarar för all del både delarna lika bra, hans rättframma stil fungerar förvånansvärt bra i de mer flummiga delarna av Bortom skuggorna. Men just de delarna känns oengagerade vad gäller manuset; inga överraskningar och mindre driv. Helt enkelt misstänker jag att van Hamme tycker det är roligare att skriva klassisk action/äventyr/drama, utan övernaturliga inslag.

Men å andra sidan är några av de mest fantasy-artade sidorna från Bortom skuggorna (som den från albumet som syns härovan) bland de roligaste att titta på, så… 😉

Slutsummering: Thorgal fortsätter vara en klart kompetent gjord serie utan större pretentioner än att underhålla för stunden, och det gör den bra i sin genre. Och genren skulle jag säga är att vara en äventyrsserie av typiskt europeiskt snitt från 70-talet. I förra recensionen skrev jag att jag såg drag av Mézières och Druillet och jag tänkte precis samma sak den här gången när jag läste (men i de här lite senare albumen är det kanske framförallt tecknaren Hermann jag kommer att tänka på), trots att jag inte ens kom ihåg att jag skrev det då, så tydligt är det. Jämfört med de bästa av dagens serier av liknande typ ter den sig kanhända en smula okomplicerad och enkel, men bara man är förberedd på det är det bara att läsa på!

Wika och Oberons raseri

En till sommarrecension; jag har lyckats hämta ut några recensionsexemplar från Cobolt som dykt upp här i värmen (nåja, teoretiskt sett borde det vara varmt…). Först ut till rakning: Wika och Oberons raseri, skriven av Thomas Day och tecknad av Olivier Ledroit.

Wika och Oberons raseri är första albumet om fen Wika, dotter till Titania och Claymore Grimm. Prins Oberon (i de flesta berättelser om féer make till Titania) är precis som titeln säger rasande på de båda: Wika borde varit hans och Titanias dotter, men Titania har enligt honom svikit och förtjänar därför att dö, tillsammans med Claymore. Ergo, så sker, men Wika undkommer och efter ett hopp fram i historien några år tar huvudberättelsen vid, med en tonårig Wika som börjar upptäcka sina krafter…

Lika bra att först som sist erkänna att det här inte är en serie i min smak egentligen. Jag har läst en hel del serier av Ledroit förut, framförallt den erbarmliga Requiem, en never-ending historia om en vampyr från helvetet skriven av Pat Mills som publicerats i Heavy Metal, fylld av osmakligt våld och rörigt berättad. Ledroits teckningar har varit lika röriga som manuset och har inte gjort mig till något större fan.

Wika är definitivt flera klasser bättre än Requiem men det räcker inte. Days manus är mycket rakare berättat än Mills, men det är ändå torftigt, utan flyt eller djup. Serien är också fylld av personer som deklamerar sina repliker snarare än talar normalt. Det senare blir visserligen lite bättre när förhistorien är över och Wika har växt upp, men helt slutar personerna inte med ovanan Och huvudhistorien känns också som gjord från mall 1A: Barn med magiska krafter + mördade föräldrar + hämnas på mördaren + en noga numrerad samling obehagliga medhjälpare till mördaren (Oberons barn tillsammans med en vargkvinna) som måste besegras först.

Ledroits teckningar, som nog är det som de flesta kommer att associera med serien eftersom de är så iögonfallande, är också de bättre än i Requiem med lite klarare färger, men tyvärr känns det som om Ledroit inte vet hur man tecknar serier: Sidorna ser mer ut som planscher än just som serier.

(Pga brist på scanner här på landet är här en sida från den franska utgåvan men Cobolts svenska utgåva ser givetvis lika bra ut både vad gäller textning och tryck)

När jag läste Wika kom jag därför att tänka på J.H. Williams III, en tecknare som jag också tycker tenderar att designa snarare än att teckna sina sidor. Men han är en alldeles utmärkt designer vilket jag inte kan säga om Ledroit; Ledroits sidor är som redan nämnts ofta oklara, med alldeles för mycket detaljer och krafs. De är kort sagt alldeles för överlastade i sin faux baroque-stil, de känns stressade, och när han gör helsidor med en enda bild är de mer omslag än berättande seriesidor.

Enligt mig alltså, men jag vet att det finns de som tycker annorlunda och som verkligen gillar Ledroit och den här typen av serier med överdåd, repliker som känns som vore de avsedda för en trailer snarare än som ett normalt inslag i en dialog, och karaktärer som mer eller mindre rätt ut säger att de är larger-than-life. Exempel, förutom redan nämnda Requiem (och alltför många andra Heavy Metal-serier de senaste decennierna), är också många moderna superhjälteserier som anammar samma idéer, låt vara med mindre avancerade teckningar än Ledroits.

Så för mig en missräkning (eftersom jag hittills gillat allt jag läst från Cobolt), men visst tycker även jag att det är roligt att Cobolt verkligen satsar på att bli ett mångsidigt förlag, med serier av alla typer. Det närmaste serier av det här slaget vi sett på svenska är en del album utgivna på Albumförlaget, men de är något mer traditionellt berättade europeiska äventyrsserier.

Härnäst: Cobolt igen, med Thorgal!

En liten eftersläntrare: My Son the Killer

Woohoo! Ett stort tack till NBM för dagens bok; jag trodde inte de skulle ge ut fler av sidoböckerna i Dungeon-sviten efter att de avslutat huvudsviten för några månader sedan. Men nu har Dungeon Monstres: My Son The Killer kommit ut, en bok som liksom alla NBM-utgåvor innehåller två av original-albumen.

Och ett bra album är det!

Men några små korta ord till ska jag väl mäkta med, trots att jag redan skrivit några tusen sådana om Dungeon 🙂

My Son the Killer: I det här albumet, som alltid skrivet av Sfar & Trondheim, den här gången tecknat av Blutch, får vi träffa en mycket ung Marvin och hans mamma när de första gången kommer till storstaden. Där stöter de på Hyacinthe som befinner sig på höjden av sin karriär: Som The Night Shirt kontrollerar han stora delar av den undre världen på nätterna medan han i sin vardagsroll har stort inflytande tack vare sin titel och sin förmögenhet. Givetvis betyder det att intriger vävs som kräver att han undanröjs, och när han får syn på Marvins minifamilj anlitar han dem som livvakter.

Liksom andra Dungeon-album som utspelar sig under den här perioden är det en blandning av humor (mörk sådan) och allvar, tillsammans med en gnutta melankoli, allt mycket suggestivt tecknat av Blutch:

Att se Marvin som så ung och skildringen av hans mamma lägger ytterligare några pusselbitar till hans karaktär. När vi först får se honom i huvudserien är han vuxen och jobbar för Hyacinthe i hans slott, och han är då en besynnerlig blandning av naivitet, okunnighet om andra människors sinnen, våldsamhet och fredsivrare; i den här boken får vi se hur han började, dvs inte så fridsamt precis 🙂

Soldiers of Honor: Den andra episoden i boken, tecknad av Bezian, utspelar sig mot slutet av hela Dungeon-historien. Den är i det närmaste helt fristående, med bara några korta skymtar av Marvin i sin roll som The Dust King som det enda bekanta ansiktet (plus ett kort besök i de extremt otrevliga kaninernas stad, Zedotamaxim), och vi får följa en legosoldat och hans bror i ett synnerligen mörkt moraliskt drama.

Huvudpersonen har en orubblig känsla för vad heder betyder, så när hans bror döms till döden har han inga kval över att själv åta sig rollen av den som leder brodern till hans död. Men slumpen gör att resan till öknen där brodern ska dö blir mer komplicerad än avsett.

Det här är tveklöst ett av de mörkare albumen i Dungeon, snudd på Heartbreaker-klass. Det finns inslag av komedi men de är så mörka att jag inte riktigt vet om ”komedi” är rätt ord för det. Världen är cynisk och rå (vilket är som väntat eftersom allt utspelas under The Grand Khans terrorvälde), och huvudpersonen  likaså; hans starka känsla för att följa hederns krav innebär bara att han kan utföra de gräsligaste mord utan minsta dåligt samvete så länge de inte bryter mot de kraven.

Så två inte alls uppsluppna album (även om det första ibland är roligt), både välskrivna och utsökt illustrerade (med Bezian som den en gnutta vassare, med närmast impressionistiska pennstreck), och ett nöje att läsa för mig som Dungeon-fan. Nu finns det bara fyra album kvar som inte översatts till engelska; med tanke på att det här kom ut har jag faktiskt en gnutta hopp om att kanske de också dyker upp. Tummar hålls, hårt!

PS. Har just skrivit klart det här inlägget och kollade in NBMs hemsida och sir man på; nästa år kommer en till bok ut, innehållandes två av de fyra saknade albumen. Yay! DS.

The Ocean at the End of the Lane

En till bokrecension idag, Neil Gaimans The Ocean at the End of the Lane från förra året men som jag inte läst förrän nu. Orsak: Jag tycker att Gaiman har skrivit några fantastiskt bra serier (stora delar av Sandman, Black Orchid, och en hel del ströserier) men jag har tyckt att hans romaner saknat det där lilla extra och istället snarast varit (huga!) småtråkiga. Men eftersom han skrivit saker som varit så bra så ger jag honom alltid en ny chans 🙂

TOatEotL är en berättelse om en medelålders man som en dag, efter en begravning, kommer sig för med att åka till sitt barndomshem. Eller snarare, till den granngård vid vägens slut där han när han var sju år träffade den några år äldre Lettie och hennes mor och mormor. Varför han söker upp gården vet han inte, men väl där stöter han på en av kvinnorna han minns från förr, och han börjar också minnas vad han och Lettie egentligen var med om den där sommaren för länge sedan.

Historien om sommaren för länge sedan är en typisk Gaiman-historia, full med mytologiska inslag/referenser (ibland påhittat av Gaiman, ibland taget från existerande sagor) som sällan eller aldrig förklaras. Just det är en av sakerna som jag har svårast för i Gaimans prosa, den allestädes närvarande känslan av att det skulle behövas en notapparat modell större för att få med allt som han hänsyftar till. Jag gillar normalt inte författare som tvångsmässigt förklarar varenda detalj men Gaiman går för långt åt andra hållet; jag blir frustrerad av att läsa en text som på nästan varje sida slänger in en oförklarlig/oförklarad händelse (som en korridor som ändrat form, en kattunge som kommer från en växt, osv).

Om det kändes som om det var någon mening med det hela skulle det nog kännas bättre, men för min del känns det oftast som om Gaiman glatt gödslar med dylikt för att det ska kännas mystiskt/suggestivt/befriande att precis allting kan hända. För mycket av det goda, med andra ord.

Och det är synd. För i TOatEotL finns inslag som känns just mystiska/suggestiva/befriande, som titelns ocean och den roll den spelar. Här fungerar den mytskapande prosan just som jag vill att den ska göra i sådana här böcker, och om TOatEotL bara vore lite mer fokuserad och höll tillbaka en del (ok, ganska många) av de fantasifulla inslagen skulle jag tycka att det var en utmärkt bok, en måste-bok för läsare av fantasy.

Men istället blir det en typisk Gaiman-bok, något mer lyckad än genomsnittet. Balansen mellan den vuxne mannen och hans hågkomster av sin barndom gillar jag; ramberättelsen ger sagan den stadga som den behöver och en filosofisk dimension om hur jaget egentligen blir till (är en vuxen människa samma person som barnet hen var?). Själv tycker jag att just inramningen av sagan, med inledningen och avslutningen i nutid tillsammans med oceanen är det klart bästa i boken. Huvudberättelsen har, som alltid med Gaiman IMHO, flera bra detaljer men framförallt alldeles för många detaljer för att jag ska vara helt nöjd!

OK, två bokrecensioner hittills, båda för böcker som inte varit så bra som de borde. Därför lovar jag att nästa bok jag tar upp kommer vara ett ovedersägligt mästerverk. Fast det kommer inte vara en så värst nyutkommen bok… 😉