Kategoriarkiv: Europeiska serier

Lästips: The Secret Rose

Postat den

Jag har redan skrivit (räknar…) sju tidigare inlägg om Hugo Pratts Corto Maltese, så jag tror det blir effektivast att jag helt sonika berättar vad som utmärker den senaste till engelska av NBM utgivna The Secret Rose bland albumen 🙂

  • Pratt byter här layout till tre rader / sida istället för fyra. Det kändes konstigt i början med de större rutorna som nästan kändes inzoomade, men jag vande mig efter hand, även om jag helt klart föredrar den tidigare layouten.
  • Att varje ruta är större gör också att detaljer syns bättre (utmärkt tryck, igen), och det är inte nödvändigtvis en fördel eftersom det känns som om Pratts streck här börjat tappa lite av sin säkerhet. Corto ser ut som han brukar, men en del andra personer ser lite besynnerliga ut, inklusive att flera verkar skela ordentligt; eftersom det funnits tendenser till det förut i Corto tror jag inte det är meningen, men här är det inte bara tendenser utan det ser mycket underligt ut.
  • Storleken gör också att jag ännu mer ogillar de rutor när Pratt tecknar bilar som ser mer ut som vore de fotografier (vilket det kanske handlar om); de skär sig rejält mot resten av seriens utseende med sin stelhet. Pratt gillar att blanda stilar, som i den här boken där karaktärer från medeltida illustrationer tecknas just som sådana och det är en del av Corto Malteses charm, men de där bilarna, hm!
  • Historien är den här gången 100% mytologisk, med en Corto som i en drömvärld möter Döden, letar efter den heliga graalen, med mera. Så läs det hela som en ett drömspel och inte som en äventyrsserie, för annars blir du besviken. Själv uppskattar jag Pratts teckningar och stämning så mycket att jag också gillar The Secret Rose, men jag har full förståelse om någon annan tycker den har ett alldeles för svagt manus och i viss mån håller jag med.
  • På grund av handlingens inte helt tydliga röda tråd är det en serie där det som är bäst enstaka sekvenser, snarare än hela boken som sådan. Bland mina favoriter finns just mötet med Döden, Cortos konversation med rosen/graalen, och gorillan som är mycket frustrerad över att alla tar hen för ett troll.

Det får räcka för idag. Nu återstår bara Mu, det sista albumet i sviten, och sen har jag allt med Corto Maltese på svenska eller engelska. Så efter det kommer det för min del bara handla om att eventuellt införskaffa bättre utgåvor än de jag har (som en svartvit version av The Early Years). Äntligen!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Infinity 8 – The Gospel According to Emma

Postat den

Well, jag har egentligen inte så mycket mer att säga om det tredje albumet i Lewis Trondheim science fiction-projekt Infinity 8 där vi får/kommer få följa åtta olika varianter på hur passagerarskeppet Infinity 8 undersöker den gigantiska rymdkyrkogården det får syn på under en resa än det jag redan sagt vad gäller det första och det andra albumet: Det är mycket underhållande Trondheim light (och Trondheim är ett pålitligt plus för min del) byggt på en inte alls oäven sf-idé (ytterligare ett plus), så jag är mycket glad över att serien av någon anledning förärats en engelsk utgåva som dessutom ges ut i rask takt.

Och det är därför jag fortsätter pusha för serien här på bloggen: Fler köpare önskas så att utgivningen fortsätter! Och det är dessutom alldeles förträffligt snygga engelska albumutgåvor; något större än vanligt serietidningsformat, hårda pärmar med charmigt rundade hörn, utmärkt tryck, och en design som åtminstone jag tycker fångar på pricken känslan i serien, med dess blandning av retro-sf, humor, en gnutta allvar, och moderna serietecknare. Den sista delen har precis kommit ut på franska så nu gäller det för den engelskspråkiga att hålla ut i fem ytterligare album 🙂

Några få ord om trean ändå: Den här gången är det inte en aktiv agent som får i uppgift att hjälpa skeppet utan en som färdas som passagerare, och som har en mycket personlig anledning att ha följt med. Cue dolda planer när den religiösa sekten agent Emma tillhör tror sig veta att någonstans på kyrkogården finns liket av religionens grundare, och att detta kan hjälpa kyrkan att avsluta en uråldrig träta om vad grundaren egentligen menade med sina skrifter. Allt tecknat i en rund och färgglad retrostil av Olivier Balez och där Trondheim den här gången fått hjälp med manuset av Fabien Vehlmann som visserligen inte är någon favorit hos mig men som ändå visat sig kunna skriva riktigt bra när det gäller science fiction.

Sen, som förut, måste jag självklart slänga in en brasklapp om att det är så många saker med Infinity 8 som råkar tilltala just mig att jag vet med mig att jag är mer positiv till serien än den kanske förtjänar. Bra popcornunderhållning är det men kanske inte mer än så, och som en vis skribent en gång skrev så behåller Trondheim sina allra bästa manus till de serier han också tecknar själv.

Härnäst i sviten väntar Infinity 8 – Symbolic Guerilla, ett namn som låter lovande. IMHO. Och ja, det är mycket möjligt att jag gör en push för den också när den kommit ut, bara så ni vet 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Två tragiska uppföljare

Postat den

Några ord om två inte perfekta men bra och läsvärda serier som jag skrivit om förut och som det nu dykt upp nya volymer av. Först ut, från Japan, Kabi Nagatas (jag brukar skriva japanska namn i den västerländska ordningens jag gör det här med, men jag har börjat fundera på om jag ska ändra det i fortsättningen. Decisions, decisions!) My Solo Exchange Diary 2.

Nagatas första självbiografiska serie, My Lesbian Experience with Loneliness, var en av de bästa serierna jag läste 2017. Självutlämnande, sorgligt, men samtidigt med humor berättade hon om sina försök att lära känna andra människor och inte längre behöva bo hos och förlita sig på sina föräldrar. I uppföljaren My Solo Exchange Diary fick vi sedan läsa om reaktionerna hos hennes omgivning när den första boken kom ut, och framförallt hur relationen till föräldrarna påverkades. Hon lyckas flytta hemifrån, åtminstone ett tag, och försörja sig själv, och det ser relativt ljust ut.

I volym två får vi se vad som hänt sedan dess, och precis som förut handlar det om några små steg framåt, följt av enstaka jättekliv bakåt. Hon flyttar tillbaka till föräldrarna, tas in på sjukhus, men gör å andra sidan framsteg med sin relation till sin mamma. När serien slutar (och det är tydligen den sista delen) är det oklart hur Nagata egentligen mår, och hur det ska gå för henne.

Sammantaget är det absolut så att det är den första boken som är intressantast; som många andra självbiografiska serier blir det lite väl mycket repetition efter ett tag av tankar vi redan sett. Jag är nog heller inte så förtjust när serier mer och mer handlar om reaktioner på tidigare serier eftersom det ger mig en känsla av en spiral som följs inåt centrum och där man till slut har en serie som till 100% handlar om sig själv. Nagata hamnar inte riktigt där, men jag tror att My Solo Exchange Diary höll på precis lagom länge, även om den lämnar mig med en önskan att få veta mer om vad som hände sen.

Och jag måste också säga att serien är en fascinerande blandning av total öppenhet som ibland kolliderar med en önskan om att inte vara till besvär eller , som när Nagata ber om ursäkt till läsaren för att hon inte klarat av att upprätthålla en relation som hennes läsare (serien publicerades ursprungligen online) gratulerade henne till. Visst är det My Lesbian Experience with Loneliness som är höjdpunkten av de tre böckerna, men de andra två förtjänar också att läsas; de liknar inte mycket annat jag läst, och det på ett bra sätt 🙂

Till bok nummer två, från Frankrike, närmare bestämt Jacques Tardis I, René – Prisoner of War in Stalag IIB – My Return Home.

I den första boken fick vi följa Tardis far René i hans liv i det tyska fånglägret Stalag IIB efter att René tillfångatagits bara några dagar efter Tysklands invasion av Frankrike under andra världskriget. Boken slutade 29 januari 1945 när lägret stängs och fångarna påbörjar sin marsch västerut när de tyska soldaterna flyr undan den annalkande ryska armén.

I den här uppföljaren får vi följa René när fångarna leds kors och tvärs över Tyskland, allt för att undvika att de stöter på någon av de allierades arméer. Eländet är stort med en svinkall vinter och brist på mat, men ändå finns det en gnutta mer optimism hos René. Han är visserligen lika arg på världen och allting i den, men här, när han till slut ändå känner att han kanske är på väg hem till sin älskade Zette, så slipper det ändå ur honom en gång att en tysk äng fångarna passerar är vacker; dittills har allting varit skit i Tyskland, som natur, mat, hus, väder, och så vidare.

Förutom det självbiografiska innehållet finns det två likheter till mellan dagens böcker: Mycket begränsade färgskalor, och sidlayouter som alltid består av liggande widescreenrutor (tre för Tradi, fyra för Kabata)

Så trots att många fångar dör under marschen och trots alla hemskheter som det berättas om känns det för mig som läsare som om en del av pressen försvinner när det tidigare mycket hårt organiserade fånglägerlivet ersätts av en tillvaro under en sönderfallande tysk armé. Och så även teckningarna där det långsamt smyger sig in lite ljusare nyanser, och mot slutet även färger i den tidigare grå/blå/svarta färgskalan. Hoppfullt är kanske inte ordet med tanke på att René som sagt är lika aggressiv mot omvärlden som förut, men någonting ditåt är det ändå fråga om för människan René.

Upplägget av serien är detsamma som tidigare, dvs René pratar om vad som händer just då (via de anteckningar om vad som hände han skrev ner när sonen Jacques bad honom om det), och Jacques kommenterar händelserna som en grekisk kör. Men den här gången är Jacques kommentarer inte lika personliga för medan René pratar om vad som händer honom under marschen berättar Jacques vad som samtidigt händer i kriget, så det blir mer av metod för att låta läsaren förstå hur slutet för nazisterna nalkas (inklusive vad jag misstänker är en klassisk översättningsgroda där Schweiz och Sverige blandas ihop…).

Jag gillar såklart teckningarna i serien, men jag tycker nog att metoden med den berättande René och den kommenterande Jacques inte fungerar riktigt lika bra den här gången. I den första boken var relationen mellan fadern och sonen mer närvarande och brännande, men här berör den sällan. Förutom en episod när René berättar om hur fångarna till slut undslipper de tyska soldaterna då Jacques blir våldsamt upprörd över faderns handlingar; här blir det också för mig lite oklart om de känslor Jacques i serien visar upp är Jacques Tardis egna nutida känslor, hans känslor som barn (Jacques i serien ser ut att vara cirka 15 år), eller ren fiktion. René är hur som helst lakonisk i sin reaktion; efter att ha sett kriget på nära hand bekymrar han sig inte nämnvärt över hur en avrättning kan se ut för en som inte varit med.

Friheten är nära för René så färgskalan utvidgas en smula. Krigets hemskheter fortsätter dock.

Precis som med My Solo Exchange Diary 2 är det alltså en bok som inte är riktigt lika bra som sin föregångare, men som jag ändå rekommenderar, och jag hoppas att Fantagraphics också kommer ge ut den tredje delen som kom ut i höstas i Frankrike som handlar om Renés liv efter kriget. Fast läs inte båda böckerna i ett streck som jag gjorde den här gången (jag ville gärna läsa om ettan innan jag gav mig på tvåan) eftersom Renés ordmatta kan bli alltför mycket i stora doser, så pauser rekommenderas!

Kan köpas bl.a. här:

Åter till framtiden

Postat den

Dags för en pendang till albumet Minnen från framtiden (hädanefter Mff), samlingen med korta återblickar från några Linda och Valentin-album. Den gången var det de första nio albumen som vi fick läsa mer om, så i den nya boken Åter till framtiden* är det istället diverse karaktärer och miljöer från de senare albumen vi får återse.

Det betyder att den heliga (eller kanske oheliga) treenigheten på Hypsis fortsätter att gräla om hur Jorden ska hanteras, Rubanis ultrakapitalister försöker tjäna än mer pengar, schniarfen schniarfar vidare, med mera. Och precis som i förra boken är det korta berättelser som nog vore tämligen obegripliga för den som inte läst de Linda och Valentin-serier som refereras till, för till skillnad från exempelvis de lika korta berättelserna i Rymdstigar är poängen här inte att konstruera nya avslutade historier utan att påminna om allt som huvudpersonerna varit med om. Så nostalgifaktorn är extremt hög, och det är kanske inte det jag uppskattar mest när jag läser, även om det kan vara rätt mysigt.

Schniarfen är en av de intressantare nya bekantskaperna från de senare LoV-albumen

Men det är också en rörigare bok än Mff, och det är bitvis rätt knepigt att hänga med i berättelserna om man inte kommer ihåg varenda liten detalj från originalalbumen. Det kan vara att jag själv tack vare att jag läste dem som liten kommer ihåg de tidiga albumen så mycket bättre än de senare -> jag har lättare att placera personer och miljöer som refererar till dem. Den tydliga strukturen i Mff där varje episod så tydligt handlade om exakt ett gammalt album gjorde den också lättare att läsa än den här där den strukturen saknas.

Vad som är intressantare är dock att det den här gången faktiskt finns, trots det jag sagt, en större plan med boken: Alla episoderna här utspelas mot den bakgrund som utgörs av det sista avslutande albumet, Tidsöppnaren, med sitt öppna slut för Linda och Valentin. Här försöker Christin & Mézières utvidga det slutet och förklara vad det egentligen innebär, vilket gör att albumet känns som en viktigare del av berättelsen om Linda och Valentin eftersom vi får läsa mer om deras liv efter Tidsöppnaren. Så om någon av de två albumen Mff och Åter till framtiden skulle ingått i den vanliga numreringen av albumen är det nog den senare, men som noterats (se *, igen) är namn- och utgivningen av de två inte helt logisk… 😉

Sen kanske jag personligen inte tycker att fler förklaringar nödvändigtvis är bättre. Christin har alltid haft en dragning åt det en smula flummiga, så när han vill förklara mer blir det ibland ganska ansträngt. Och om Tidsöppnarens slut var ett science fiction-slut av den typiska ”Slut, men tack vare tidsresor/liknande sf-orsaker har status quo ändå återupprättats”-typen så förstärks den känslan här. Jag tror att Christin & Mézières ville ha ett riktigt slut, men att Linda och Valentin samtidigt skulle kunna fortsätta sina äventyr som rymdtidsagenter, och den äta-kakan-och-ha-den-kvar-mentaliteten är jag kluven inför. På ett sätt gillar jag att de fortfarande finns där ute, precis som alltid, men än mer gillade jag att det när serien tog slut var öppet för att vad som helst skulle kunna hända.

Lite darrigt när det gäller manuset alltså, och detsamma gäller Mézières teckningar. Det är inte så konstigt med tanke på att han är 79 år (precis som Christin), men trots att det här albumet är gjort för ett normalt format ser teckningarna mer ut som i redan nämnda Rymdstigar, dvs som om de avsetts för ett mindre format men sedan förstorats. Mézières har alltid varit bättre vad gäller känsla och miljöer än detaljprecision och anatomier, men den här gången ser människorna ibland ännu besynnerligare ut än vad de brukar. En fördel med science fiction: Utomjordingarna ser mycket bättre ut eftersom jag inte kan säga hur de faktiskt borde se ut 😉 Och en liten detalj som jag nämnt flera gånger förut vad gäller andra tecknare, även sådana som tekniskt sett är betydligt vassare än Mézières (som Jim Holdaway), och som jag alltid tyckt är smått fascinerande: Att teckna barn kan riktigt, riktigt svårt, jämfört med att teckna vuxna.

Jag har svårt att tro att det blir några fler Linda och Valentin-album skapade av Christin & Mézières med tanke på hur pass till åren komna de är, och även om Åter till framtiden är lite skraltigt sammansatt är det ändå imponerande att de tillsammans med Mézières syster Evelyn Tran-Lé som stått för färgerna har gjort serien i mer än 50 år. Att den satt sina spår även i Sverige är tydligt för det är helt klart en av de europeisk serier där flest udda och aparta album översatts som inte hör till den egentliga serien, och jag har märkt på besökssiffrorna här på bloggen att det är en serie som det googlas efter ovanligt mycket 🙂

Kan köpas bl.a. här:

*: För den som försöker förstå sig på hur den svenska och den franska utgivningen hänger samman har förvirrande nog det första albumet, på franska Souvenirs de futurs och utgivet som nummer 23 av de ”vanliga” Linda och Valentin-albumen, samtidigt som det nya kom ut återgivits under namnet L’avenir est avancé T1, och det nya heter alltså följdriktigt L’avenir est avancé T2. Man har alltså retroaktivt ändrat så att det gamla albumet nu utnämnts till första albumet i en ny svit Linda och Valentin-album istället för att tillhöra den ursprungliga sviten…

Farväl till Lou!

Postat den

Det finns en del serier och serieskapare som jag själv förknippar med den här bloggen mer än andra, som Lewis Trondheims serier, framförallt Dungeon. Det är serier som jag själv upptäckte tidigt i bloggens historia, så min glädje i att ha läst dem är förknippad med det roliga jag haft (och har) med att skriva om serier här. Till kategorin hör också Julien Neels Lou!, så det känns lite smått vemodigt när serien nu avslutas i och med att den åttonde delen kommer ut på svenska: På väg mot nya äventyr. Men samtidigt är det givetvis också väldigt roligt att översättningen av en modern europeisk serie inriktad på yngre läsare faktiskt kommit hit, så en stor eloge till Wibom Books för det!

Fast det där med yngre läsare stämmer inte riktigt längre… I den första boken är Lou tolv år för att i den här vara typ arton, och i takt med att hon blivit äldre har också serien anpassats för äldre läsare. I början var det huvudsakligen en skämtserie med ensides episoder, för att sedan övergå till längre berättelser. Och känslomässigt har serien också vuxit upp, där de första albumens mer lättsamma känslor ersatts av djupare funderingar om hur man ska veta vem man är, hur man ska vara, och hur man huttar sin egen väg.

Allt kulminerar i På väg mot nya äventyr där Lou för första gången lämnar sina vänner och familj för att ge sig ut på en roadtrip helt själv. Bästa vännen Paul hälsar hon ändå på, och gamla flamman Tristan skymtar också till i förbifarten, men det är tydligt att Lou till slut inte längre är fånge i gamla relationer som med tiden blivit alldeles för komplicerade. Gamla vänner ska förstås inte överges, men det är först i och med nya vänner och relationer som hon kan ta ett steg till i sitt sökande.

Liksom Lous känslor börjar världen själv också reda ut sig här. I början av albumet är allting som i den minst sagt mystifierande Kristallåldern, men allteftersom Lou börjar få ordning på sig själv börjar också världen fungera som innan. Jag kan fortfarande inte påstå att jag har någon bra eller exakt tes om vad kristallerna och den allmänt konstiga stämningen där tiden själv kändes sönderbruten representerade, men att den hängde ihop med Lous sinnesstämningen var tydligt redan innan, och här blir det än mer uppenbart. Men hur som, efter att ha varit tveksam till greppet med världen i spillror gillar jag det mycket bättre nu, efter ytterligare två album. Jag har iofs fortfarande lite svårt att förlåta Neel för Richards inte helt motiverade flykt från Lous familj, men annars är det ok 😉

Jag tror inte jag har så mycket mer att säga eftersom det vid det här laget nog är tydligt vad jag tycker om serien; jag har skrivit om vartenda av de åtta albumen så det finns viss risk för upprepningar… Låt mig bara säga att jag tycker att det är åtta mycket bra album, och att det var väldigt kul att läsa om dem alla i samband med att serien avslutades. Att få följa hur Lou växer upp och hur hennes relationer förändras och fördjupas är ett nöje, och likaså att se hur Neels teckningar utvecklas från de tidiga en smula kantiga till de mjukare som ses här.

De visar också hur vår värld på ett sätt har förändrats under de fjorton år som gått sedan första delen kom ut 2004, där Lous mammas förtjusning i sin (eller i teorin, Lous) nya Gamecube för min del daterar serien. Och det menar jag bokstavligen, dvs att jag omedelbart förstår ungefär när den utspelas, inte att den känns  gammalmodig i sin brist på smarta mobiller eller dylikt. För känslor fungerar precis likadant nu som då, eller som i Lous fall, fungerar men är svårförståeliga, till och med för den som har dem 🙂

Kan köpas bl.a. här: (kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Glorious Summers

Postat den

glorious summers 2 - cover

Jag har märkt att de flesta som läser serier och som läser den här bloggen är lite skeptiska till framförallt serier i den klassiska europeiska stilen i digitalt format. Och jag förstår det, det finns många trevliga saker med fysiska böcker som känslan i handen, den rogivande stämningen när man är omgiven av bokhyllor, med mera. Men sen är det det där med ekonomin…

För det finns många serier som jag tycker om men som kanske inte riktigt är värda det högre pris (eller för den delen, att jag rensar ut någonting annat i redan överfulla bokhyllor) som en fysisk utgåva oftast betingar. Och förlag gör nuförtiden liknande överväganden, som exempelvis Kodansha som publicerar en hel del manga på engelska först digitalt, och sedan kommer det ”riktiga” böcker om serien blivit tillräckligt populär, typ den av mig mycket uppskattade Tokyo Tarareba Girls.

Eller så gör man som förlaget Europe Comics och ger bara ut digitala utgåvor. Ibland tycker jag det är smått frustrerande när det är någon serie som jag verkligen tycker om och gärna skulle ha en vanlig utgåva av, men mest är jag glad över att den billigare produktionen leder till att de ger ut floder av serier. Inklusive trevlig läsning som inte behöver bli så dyr heller, typ dagens serie: Glorious Summers, skriven av Zidrou och tecknad av Jordi Lafebre.

Fem album (av någon anledning har album 4 & 5 bytt plats i den engelska ordningsföljden) hittills på franska och engelska om familjen Faldéraults bilsemestrar, i charmigt okronologisk följd. I ett album är det 60-tal och barnen är mycket unga, i ett annat är det sent 70-tal och en trumpen tonåring vill inte följa med utan skulle hellre lifta till London för att se på Pink Floyd. Vissa scener återkommer, som pommes frites-kiosken när man återvänt till Belgien efter besöket i Frankrike (det är alltid dit de beger sig), pappans svårigheter att komma iväg på grund av seriesidor som måste göras klara (han jobbar, motvilligt, som hjälpreda på en framgångsrik serie vars skapare numera gör den med hjälp av underbetalda assistenter). Ibland dyker andra släktingar upp som kan följa med på en semester, men oftast är det bara kärnfamiljen med de tre barnen som åker iväg.

glorious summers - 1969

1969

Det gnisslar ibland i äktenskapet och familjen, men huvudsakligen är det en lycklig familj vi får följa, och även när den redan nämnda trumpne tonåringen ställer till problem är det hur tydligt som helst att det handlar om tonårstrots, inte om en genuin spricka i familjen. Så det är inte mycket dramatik, men desto mer av glädje i att få lära känna familjen i avspänd takt, genom deras samtal i bilen/på stranden/i huset innan avfärd (väntade på pappan). Precis som i Zidrous Ljuset från Borneo och Lydie är det i samspelet mellan karaktärerna som styrkan ligger; det pratas en hel del i Zidrous serier och det är bara bra!

Glorious Summers är en utmärkt trevlig läsning, och framförallt om man har en bra tablet så gör det ingenting att den är digital, speciellt med tanke på det lindriga priset: Beroende på vilken digital plattform man väljer kostar varje album bara mellan 30-50:- (finns bland annat hos Comixology, Google Play, Apple Books), och det skulle en fysisk utgåva inte vara i närheten av, och de är priser som jag tycker känns helt rätt för den här sviten av böcker 🙂

glorious summers - 1979

1979

Lästips: Infinity 8 – Back to the Führer

Postat den

infinity 8 - back to the führer - cover

Jag är som den som läst bloggen ett tag kanske märkt löjligt svag för franske serieskaparen Lewis Trondheim. Och det gör att även när han inte riktigt lyckas med sina serier läser jag dem ändå, och tycker till och med om dem. Som dagens album, det andra i ordningen av de planerade åtta i serien Infinity 8, där rymdskeppet Infinity 8 av komplicerade science fiction-skäl tillfälligt stannat på sin färd mellan Vintergatan och Andromedagalaxen (läs förklaringen, eller vad man ska kalla det, i min första text om serien).

Titeln Back to the Führer kommer sig av att agenten som har huvudrollen den här gången, Stella Moonkicker, misstänker att den nazistiska gruppen som befinner sig ombord på skeppet kan ligga bakom stoppet och därför bestämmer sig för att infiltrera dem. Eller, det är åtminstone så hon själv beskriver det hela för kaptenen; när hon rättfärdigar sin historia inför sin övervakningsrobot (hon är inte den mest regelföljande agenten) är det med orden ”I’m not lying, I’m just rearranging facts”…

Och om det är nazister i farten i en science fiction-historia finns det givetvis också med kloner, en nazi-kvinna klädd i läder, och naturligtvis, som ärkeskurk, Adolf Hitlers huvud kontrollerande en robot.

Men ändå är det här en allvarligare historia än den förra, och det är väl här som serien inte riktigt fungerar som den borde. Det börjar helt humoristiskt, med ett extremt oförargligt möte med titeln Nazism: The Art of Life där några mycket rara nazister pratar om hur bra de är på heminredning, recept, och vilka gulliga tekoppar de har. Men så fort Hitler dyker upp blir det lite för allvarligt för att humorn ska fungera, överdrifterna till trots.

infinity 8 - back to the führer - meeting

Ansvaret faller dels på manuset av Trondheim och Oliver Vatine, men också på Vatines teckningar som skulle behövt fånga upp det överdrivna och det knasiga bättre. Han är ingen dålig tecknare, men jag måste säga att Dominique Bertails teckningar i den första boken var mer anpassade till sin historia. Och Bertails illustrationer hade också rikligt med sense of wonder, med ett fantastisk ljus- och skuggspel, så det kändes lite tråkigt att läsa Vatine i jämförelse.

Så definitivt ett lästips mest avsett för de som verkligen gillar Trondheim; om man inte läst honom förut eller inte är lika förtjust i honom som jag finns det klart bättre serier av honom att ge sig på. Själv kommer jag absolut fortsätta läsa Infinity 8 för det finns inte en chans att jag skulle kunna motstå kombinationen Lewis Trondheim, science fiction, och de alldeles charmanta fysiska utgåvorna som förlaget The Lion Forge erbjuder, inklusive extramaterial. Jag ser redan fram mot The Gospel According to Emma och Symbolic Guerilla, de nästkommande delarna 🙂

infinity 8 - back to the führer - parade

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)