Kategoriarkiv: Europeiska serier

Aama – You Will Be Glorious, My Daughter

Postat den

Aama 4 - cover

Det tog sisådär två år men en eloge till förlaget SelfMadeHero; att översätta en serie som Frederik Peeters 4 böcker långa science fiction-serie Aama till engelska är inte precis någonting som händer varje dag. Visst översätts det en hel del serier från det europeiska fastlandet till engelska nuförtiden, men det här är ändå en udda fågel: Den science fiction som översätts är mestadels lite enklare, lite mer äventyrsinriktad än den Aama.

För Aama är långt från serier som exempelvis Linda och Valentin. Inte teckningsmässigt egentligen, den franska traditionen syns tydligt här med, men manuset är betydligt mer åt det mystiks hållet. Om man ska ta en jämförelse med klassisk science fiction-litteratur är Aama den nya vågen, eller Arthur C Clarke när han drar åt mystiken (hans fiction är antingen extremt realistisk inriktad eller med stora inslag av mystik (och jag tycker det senare är hans starka sida)); i filmväg är det Tarkovskijs Solaris som jag omedelbart kommer tänka på.

Och just Solaris jämförde jag serien med redan efter att ha läst första volymen. Den känslan sitter i, men där filmen blir mer och mer oklar om vad som egentligen pågår allteftersom klarnar handlingen desto mer när jag läser de tre följande Aama-volymerna, och efter den avslutande, You Will Be Glorious, My Daughter, har jag full koll på handlingen. Vilket inte innebär att det inte handlar om mystik, bara att det är en mystik som går att förstå, åtminstone ytligt sett (de mer och mer förekommande hallucinatoriska visionerna däremot…).

Hm, okej, nu har jag varit väldigt vag och oklar själv vad gäller serien. Lite mer tydlig info kanske, om vad som händer efter redan recenserade volym 1?

Tja, forskningsgruppen som befunnit sig i ofrivillig exil under de senaste 5 åren har inte varit overksamma. Den planerade stora testen av Aama har redan startats, trots protester från några av forskarna som var oroliga över att man inte visste vad man egentligen höll på med. För att ta reda på hur det gått ger sig Verloc, hans bror, den lilla flickan och några andra iväg på en vandring till testplatsen. Men redan på vägen dit märker man att någonting skett: Den föregivet livlösa planeten kryllar av underliga livsformer, halvt biologiska, halvt elektroniska, och ju närmare man kommer epicentrum desto mer avancerade blir de, och dessutom verkar det som om någonting kan påverka människornas verklighetsuppfattning…

Så en vandring mot mysteriets centrum, mot mörkrets hjärta, med andra ord, ett klassiskt upplägg och väl hanterat av Peeters. Skildringen sker i tre tidsplan samtidigt: Nutid, där Verloc tillsammans med roboten/gorillan Churchill vandra tillbaka från detta okända centrum och medelst sin dagbok försöker återfå minnet av vad som egentligen hände; scener som skildrar vad samma dagbok berättar; återblickar till Verlocs tidigare liv. Plus, som nämnts, visioner som kan ske under vilket som helst av tidsplanen, så det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att hänga med.

Aama 4 - Lilja

Teckningsmässigt ser det bra ut, precis som i första volymen, men jag instämmer med mig själv att lika bra som Peeters teckningar i den fantastiska serien Koma är det inte, därtill är figurteckningen lite för platt. Liksom färgsättningen som jag tror skulle mått bra av mer energi, mer vildsinthet, speciellt på de hallucinatoriska sidorna; eftersom färgerna håller sig till samma stil hela tiden känns inte skillnaden mellan den realistiska vandringen och visionerna lika drastisk som jag skulle velat.

Och det är en känsla serien igenom egentligen: Peeters siktar mycket högt, men når inte riktigt målet. Hantverksmässigt är det finfint, och han har en genuin känsla för science fiction, men pricken över i saknas. Eller, för att uttrycka mig med sf-termer: Sense of wonder = här och där, tveklöst, men lite för lite med tanke på seriens karaktär.

Men det är en bra serie, inte tu tal om annat, och en serie av ett ovanligt slag. Science fiction-serier som satsar på det visionära och mystiska brukar (liksom sf-litteratur av samma slag) ofta ha svårt med att få handlingen att hålla ihop, och ärligt talat ignorerar de oftast handlingen helt och hållet; tänk Druillets serier, till exempel. Jag har ändå sedan jag först stötte på några av Clarkes romaner åt det här hållet (japp, nu nämner jag honom igen för det finns saker i Aama som omedelbart leder tankarna till en del av hans produktion, men jag tänker inte säga vad ;-) ) insett att jag gillar mysticism där det också finns en redig tanke, där blandningen av klarhet och oklarhet är själva poängen. Antagligen för att jag själv är synnerligen ointresserad av mysticism i verkliga livet uppskattar jag författare som klarar av att skildra detsamma med ett sinne för logik. Eller hur jag nu ska förklara det :-)

Kairos 3

Postat den

Kairos 3 - cover

Äntligen så dök den up, den tredje delen av Ulysse Malassagnes Kairos; jag hade börjat bli en smula orolig eftersom den engelska fanöversättningen av del 1 och 2 kom ut så snabbt efter den franska utgåvan medan det är ett år sedan den här delen kom ut, och det är inte så ovanligt att scanlationer överges innan alla originalalbum översatts.

När den andra delen slutade hade Nills precis flytt ur sin fångenskap och var på väg mot slottet där Anaëlle finns, i spetsen på en revolution. Mer än så behövs egentligen inte sägas för den extremt höga farten från de tidigare böckerna fortsätter här. Kairos 1-3 består av tjugo sidor introduktion, varpå action av högsta klass tar vid (med enstaka lugnare sidor); handlingen är mycket enkel och mycket rakt på sak, och Malassagnes animationskunskaper fortsätter att glänsa med sida upp och sida ner med rörelse, framförallt Nills som i princip böckerna igenom rör sig framåt, ständigt rusande mot sitt mål med en dåres envishet.

Kairos 3 - Nills vs mother

Och om det varit allt, dvs om Malassagnes teckningar hade varit behållningen av serien, hade den fått med beröm godkänt för så underhållande är det att se dem. Men precis som med hans bok Jade finns det mer att hämta, för liksom den senare kändes som en lektion i hur man ger tyngd till en typisk fransk äventyrsserie är det här en lektion i hur man kan använda fantasygenren för någonting mer än ”bara” ren underhållning.

Egentligen påminner den en del om Trondheim/Sfars Dungeon. Dungeon är på ytan komisk fantasy men med rikliga mängder stort allvar, rentav tragedi, medan Kairos på ytan är allvarlig fantasy men med ett skulle jag närmast säga relationspolitiskt innehåll. Och det som gör att båda serierna fungerar så bra är att de båda uppenbart respekterar genren; här är det inte fråga om någon som klistrar på lite genreattiraljer för att sedan använda genren för att framföra sitt Mycket Viktiga Budskap, för alla de inblandade serieskaparna är uppenbarligen själva fans av genren och vet vad som fungerar i den.

Men egentligen känns det onödigt att spilla mer tid på att beskriva serien: jag har redan tidigare rosat den och det gör jag nu också, med tillägget att avslutningen inte riktigt var vad jag trott efter att ha läst den första delen, men däremot matchar mina förändrade förväntningar efter att ha läst Jade (som visade att Malassagne har full koll på manusskrivandet också). Läs den själv istället, och sen önskar jag att Malassagne börjar ges ut officiellt på engelska snart för jag vill väldigt gärna ha den här serien i pappersformat!

Tallyho!

Postat den

Blueberry 1 - omslag

Dags för den fjärde serien som samlas i inbundna böcker av Cobolt förlag, och den här gången är det en riktigt stor klassiker: Blueberry, western-serien som huvudsakligen skrevs av J-M Charlier och tecknades av Jean Giraud (alias Moebius). Precis som med Cobolts Linda och Valentin & Thorgal-utgivning startar man från början, vilket den här gången innebär att de tre albumen Fort Navajo, Storm över prärien och Ensamma örnen för första gången finns i bokform på svenska, glädjande nog.

Till serien!

Först och främst måste jag säga att det här är en underhållande serie, från första sidan. Charlier hade skrivit serier förut men det var Girauds första längre professionella serie och med tanke på det är resultat med beröm godkänt. För en nutida läsare är handlingen mycket konventionell, snarast gammeldags, men manuset har bra fart och hanterar likaledes sina klichéer på ett bra sätt: Vår hjälte som den råbarkade mannen men med sinne för det rätta, den gamla befälhavaren som också han vet vad är rätt och riktigt, underbefälhavaren med sitt besinningslösa hat mot indianerna, och allt ritat av en mycket ung Giraud som utvecklas i rasande takt.

Blueberry - sida 1

Den allra första sidan

Indianerna ja… Även de följer mallen, med den gamle och visa Cochise och den yngre och slugare Quanah (jag använder med flit ordet ”slug” här, med dess negativa konnotationer, för det är så han framställs) som saknar skrupler i sin kamp för indianerna. Visst ser jag att Charlier försöker vara progressiv här, där den amerikanska armén är den felande parten som drar igång kriget mot indianerna, men där den nämnda underbefälhavaren framstår som en galning, närmast sjuklig i sitt hat, är den lika grymma och förrädiska Quanah inte en aberration utan istället en indian som olyckligtvis är lite för grym.

Med andra ord, en vit man (jag skriver ”man” här för kvinnor göre sig icke besvär i den här boken, förutom som irrelevanta varelser någon kan vara sådär lagom förälskad i, på avstånd) som är ond är det för att han är galen, medan en indian som är ond är det för att han går för långt.

Jag vill påpeka det här problemet med serien eftersom jag vet att det finns läsare för vilket det här betyder att de kanske inte vill läsa serien. För egen del har jag rätt mycket överseende med det; Charlier försöker åtminstone bryta med tidigare och än värre presentationer där indianerna alltid är opersonligt grymma och de vita alltid goda. Att hans manus, läst ett halvt sekel senare, inte helt frigjort sig från tidigare försök i genren är inte så konstigt. Och, inte minst viktigt, under hela sin livstid blir serien bättre och bättre vad det gäller de här aspekterna, sympatiskt nog.

Så jag läser gärna serien eftersom den hela tiden är spännande och eftersom Blueberry med tiden blir mer komplicerad och intressant som karaktär (med sin höjdpunkt i den avslutande Mister Blueberry-sviten som jag verkligen hoppas kommer på svenska den med, så småningom). Trots att handlingen är relativt komplicerad, med diverse utvikningar åt olika håll, leder Charlier hela tiden läsaren med säker hand så att det inte blir förvirrande. Plus också för att han ibland vågar frångå traditionerna, som i den här boken där en viktig person helt sonika dör off-page och det hela bara nämns i förbifarten; en smula överraskande!

Det hjälper också att hela handlingen inte måste tryckas in i ett standardalbum; många Blueberry-sviter sträcker sig över flera album som egentligen berättar en lång historia tillsammans och det längre formatet passar Charlier bra. Det enda problemet med det är att jag nu måste vänta på nästa bok för att läsa avslutningen av äventyret som startar i den här :-)

Och sen läser jag förstås serien för att få följa Girauds utveckling som tecknare under de 40 år han jobbade med den. Det ser bra ut redan här, men visst syns det ibland att det är en ung och ännu inte helt fulländad tecknare; framförallt Blueberry själv tenderar att variera en hel del i sitt utseende. Men widescreen-känslan finns där nästan från första stund för det här är en serie som minner om storslagna western-filmer, mer än tidigare serier i samma miljö gjort.

Blueberry - ruffigare

Drygt 100 sidor senare har Girauds stil blivit ruffigare; ibland tror jag att man skulle kunna identifiera hur gammal en Blueberry-sida är bara genom att kolla hur mycket skäggstubb vår huvudperson har…

Slutligen, några ord om utgåvan i sig. Designen på utsidan är synnerligen trevlig, med en elegant rygg, bra omslag, och skön känsla i handen som inbjuder till läsning. Insidan ser också bra ut: Här har man valt att ha ett matt papper som är en smula strävt, och det tycker jag passar bra till seriens färgläggning som drar åt det grällare/expressionistiska hållet som så många andra franska serier från 60-talet (se till exempel de tidiga Asterix-albumen, eller för den delen Linda och Valentin), så med ett blankt papper hade det inte sett snyggt ut. Roligt också att man följer ursprungspubliceringen så att två av sidorna som bara hade två färger i tidningen Pilote här fått behålla den begränsade färgpaletten. Det finns också ett bra och innehållsrikt förord i boken, för den som uppskattar sådant (jag läser alltid sådana sist, eftersom de alltför ofta avslöjar handlingen i serierna).

TL;DR: Cobolt fortsätter att övertyga med sin klassiker-utgivning, och här får vi för första gången chansen att läsa de första albumen av en av de största franska serierna på svenska i en vacker utgåva (tidigare har albumen bara synts till som följetonger i Fantomen, dvs i litet format och i svartvitt). Tallyho, indeed!

Pizza Roadtrip/After the Night/Adam Clarks

Postat den

Idag, en trippel med scanlation; faktum är att med tanke på hur mycket som numera officiellt översätts till engelska finns det mindre och mindre anledning att leta upp scanlations, men det finns fortfarande en del godbitar som bara finns tillgängliga på det sättet (med mina språkkunskaper alltså). Så, några korta rekommendationer:

Pizza Roadtrip (manus El Diablo, teckningar Cha)

Först ut, en thrillerkomedi som startar med ett klassiskt dilemma: Vad gör man med kroppen om man vill undkomma polisens misstankar efter att ett mord begåtts? Den drabbade i det här fallet är Ronald som mitt i natten blir uppringd av sin gode vän (eller för att vara mer korrekt, sin gamla och mycket hopplösa vän) Rudy som ber honom komma över till sin flickvän Matildas lägenhet för att hjälpa honom med en grej…:

Sen är dramat/komedin igång: Var ska kroppen begravas? Hur ska den komma dit? Varför i #&/%€/%&# gjorde Rudy det? Och för den delen, varför ska Ronald behöva stå ut med Rudys inkompetens?

Det här är inte den mest sofistikerade serien jag läst, men den är rolig, har ett bra tempo, och El Diablo lyckas på ett smart sätt långsamt förklara vad som egentligen hände på kvällen, och skälen därtill, samtidigt som vår trio (Ronald, Rudy och Matilda) försöker genomföra sin plan trots att allt som kan gå fel givetvis gör det.

Pizza Roadtrip - Punktering

Slutbetyg: Utmärkt underhållning, och ett enkelt men bra manus av El Diablo tillsammans med lika lyckade teckningar av Cha (trots den besynnerliga frånvaron av näsor).

After the Night (manus Henri Meunier & Richard Guérineau, teckningar Richard Guérineau)

Det var mycket nära att jag inte läste den här serien. Teckningarna är i ärlighetens namn inte de mest upphetsande utan snarast rätt stela och opersonliga, och vid en först anblick verkade manuset också vara en typisk opersonlig standard-western som inleds med den mystiska främlingen som rider in i staden med två döda banditer på sin lasthäst. Men jag läste på några sidor och ser man på, det här är bättre än man (well, jag) skulle kunnat tro.

After the Night - Främlingen

Väl i staden möter vi snart sheriffen, som tack vare sitt rykte håller staden helt ren från kriminella och som lyckats genomdriva ett förbud mot vapen. Främlingen (som givetvis inte lämnat sina revolvrar ifrån sig) hyr ett rum på hotellet och drar sen vidare mot saloonen. Men namnet han lämnat har en kuslig historia i staden, och sheriffen går dit för att se vem han egentligen är.

På ytan innehåller serien alla ingredienser från en western, med utöver det redan beskrivna den prostituerade med en tragisk bakgrundshistoria, en duell i solen, med mera. Men under ytan pågår någonting helt annat, en mycket sorglig historia som jag inte vill berätta något mer om eftersom så mycket av seriens styrka finns i den ovanliga rollbesättningen som erbjuds här.

Slutbetyg: En bagatell, men värd att läsa för sin oortodoxa infallsvinkel.

Adam Clarks (manus Regis Hautière, teckningar Antoine Lapone)

Och slutligen, min favorit bland dagens serier, en spion/kriminalthriller av det elegantare slaget.

Adam Clarks är en man som rör sig i de yppersta kretsarna, dit han kommit genom ett tidigare äktenskap med en äldre societets-kvinna. Sedan dess försörjer han sig delvis på att skriva elaka krönikor om de människor han umgås med (under pseudonym), delvis på att stjäla från samma människor. Han är dessutom en kvinnokarl av stora mått, och de kvinnor som faller för honom bryr han sig föga om.

När historien börjar är han, som alltid, på ett party, där en mycket värdefull diamant förevisas. När han träffar en kvinna vid namn Irina följer han med henne till hennes hotellrum, och när hon senare somnat smyger han iväg för att stjäla diamanten. Den delen går bra, men nästa dag blir en dålig dag för Clarks…

Det här är en vådligt elegant tecknad historia i atomique-stilen (som exempelvis Yves Chaland var känd för), och den utspelar sig liksom många serier i samma stil i en oklar science fiction-miljö som mest liknar framtiden som den troddes bli på 50-talet. Parat med handlingen med en sofistikerad gentlemannatjuv och spionintriger à la kalla kriget riskerar serien att liksom många andra i atomique-stilen att bli mer yta än innehåll, att bli alltför kall i all sin kantiga elegans.

Och jag trodde nog att den skulle bli ungefär så, men precis som After the Night har manuset mer bett än man skulle kunna tro. Här är det Clarks själv som inte riktigt är den man kanske först tror, utan en långt mer cynisk och obehaglig person än så. Men som läsare är du varnad: En berättare som dyker upp då och då introducerar Clarks för oss i början av serien, och han säger mycket riktigt att Clarks inte är en person du ska lita på.

Adam Clarks - Berättaren

Slutbetyg: Chica teckningar av Lapone, och ett manus med lite mer tyngd än teckningsstilen brukar innebära. Lika oväntat som After the Night är det senare inte, men det gör att serien har substans och tyngd.

Caesars papyrus: Nja…

Postat den

Caesars papyrus - omslag

Dags för det andra Asterix-albumet av Jean-Yves Ferri (manus) & Didier Conrad (teckningar) efter att de tog över serien från Albert Uderzo!

När jag läste deras första försök, Asterix hos pikterna, så skrev jag att det var en lyckad nystart. Och det står jag fast vid, det var en lovande bok med fin humor, sammanhållet manus och godkända teckningar. Nu, efter att ha läst deras andra bok, är jag lite mer skeptisk till deras version. Inte för att Caesars papyrus är ett mycket sämre album än det tidigare (det är ungefär lika bra skulle jag säga), men för att vissa svagheter som jag räknade med skulle slipas bort tyvärr fortfarande finns kvar, och att jag därför inte är säker på att det kommer ordna sig med tiden.

Men först, lite om vad serien handlar om:

Caesar har skrivit sin stora klassiker De Bello Gallico om hans krig i Gallien men hans publicist Publicitus är inte helt nöjd: Är verkligen kapitlet där Caesar beskriver sitt enda misslyckande i kriget, dvs det som handlar om hans möten med allas våra -ix-vänner, nödvändigt? Vore det inte bättre att ge Roms invånare bilden av ett helt framgångsrikt krig, utan störande detaljer?

Caesars papyrus - Dubbelpolemix

Dubbelpolemix

Caesar låter sig övertygas varpå Publicitus förstör kapitlet, men en papyrusrulle smugglas ut av en skrivare som vill att sanningen ska fram och som därför lämnar rullen till den galliska journalisten Dubbelpolemix. Han i sin tur åker till den lilla galliska byn för att undkomma Publicitus mannar som söker efter honom för att förstöra rullen…

Med andra ord är handlingen en tydlig parallell till Julian Assange och Wikileaks, och för att understryka det hela är Dubbelpolemix också misstänkt lik Assange själv.

Så långt handlingen; nu till vad jag tycker om albumet :-)

Först som sist, återigen fungerar humorn. Ferri är bra på det underhållande smågnabbandet som ofta försegår i byn, och det finns också en del bra dialoger (framförallt känns samspelet mellan Majestix och Bonemine klockrent). Han är också bra på att hålla flera trådar puttrande samtidigt, förutom huvudhandlingen, utan att det känns rörigt eller osammanhängande.

Conrad å sin sida lyckas fortfarande bra i det stora hela med att efterlikna den sene Uderzo; jag föredrar en lite tidigare version av Uderzo än den Conrad emulerar här, men det är en ren smaksak. Att en del karaktärer ser lite annorlunda ut än hos Uderzo, framförallt de kvinnliga, känns också bara bra, som om Conrad åtminstone lite grann sätter sin egen prägel på serien.

Men sen har vi de där nämnda problemen, som gnager… De två viktigaste invändningarna, enligt mig:

  • Conrad misslyckas ibland helt med att matcha ansiktsuttrycken med vad som sägs. Det är inte ofta, kanske en två-tre gånger, men eftersom samma sak syntes i Asterix hos pikterna börjar det verka som om han helt krasst inte är helt säker på hur personerna egentligen ser ut, när de inte visar sina standarduttryck:
Caesars papyrus - off

Asterix replik matchar inte hans replik, framförallt m t p svettdropparna

  • Ferri tenderar att lägga till alltför många repliker där det hade varit mycket bättre om han helt utelämnat dem. En onödig pratbubbla med det enda ordet ”Fniss” som reaktion i bakgrunden gör inte dialogen roligare, och samma med Asterix kommentar här:
Asterix pratar för mycket -> poängen förstörd

Asterix pratar för mycket -> poängen förstörd; hur mycket bättre skulle inte Obelix aviga kommentar fungerat om Asterix inte sagt något alls…

Sen finns det andra mindre men ändå irriterande saker som att karaktärerna ibland känns mer endimensionella, med en Caesar som här mest är en elak mäktig typ som inte har mycket emot att ljuga för att framhäva sig själv, medan han i de klassiska albumen snarast varit en person som respekteras av gallerna även om han är stel och alltför korrekt, och en Obelix som åtminstone av Asterix mest verkar uppfattas som korkad (som i bilden ovan). För att uttrycka det enkelt, Asterix = hjälte, Obelix = stor, dum, och ”komisk” sidekick, Caesar = ond härskare, för att inte tala om Senilix som här mest verkar genuint senil. Visst var det delvis deras roller även förut, men här är dessa roller alltför renodlade för min smak, helt utan komplikationer.

Och samma brist på djup gäller också Assange Dubbelpolemix, där handlingen ett litet tag verkar som om den ska ta upp den intressanta problematiken att det kan finnas problem med att publicera allt, alltid, men den tråden verkar det helt uppriktigt som om Ferri glömmer bort.

Apropå glömma så ska jag inte heller glömma Conrad som lustigt nog också har problem med en gnutta brist på djup: Teckningarna är fina, ruta från ruta, men om jag tittar på hela sidorna ser det ibland lite småtrist platt ut. Det skulle behövas mer rejäl svärta ibland, i linjer och/eller bakgrunder, för här tenderar fram- och bakgrunden att smälta samman.

Men som avslutning måste jag absolut säga att Caesars papyrus är underhållande läsning för ett Asterix-fan. Min kritik är mer att jag känner mig besviken över att det här nog inte kommer bli en riktig nystart, med möjlighet till framtida stordåd, utan antagligen ”bara” en helt ok fortsättning på en serie som tidigare, när den var som bäst, var så mycket mer än så :-/

Sida 1, med en Caesar som är betydligt mindre rättrådig än förut

Sida 1, med en Caesar som är betydligt mindre rättrådig än förut, men en sida som teckningsmässigt är fin

PS. Jo, en sak till: Jag skulle inte ha någonting emot om Conrad moderniserade sina karikatyrer vad gäller skildringen av svarta; traditioner är en sak, men det är tröttsamt att det enda som utmärker dem är att de har gigantiska illröda läppar eftersom den karikatyren har en hel del baggage med sig… :-( DS.

Finsk klaustrofobi: Lilla fågel Blå

Postat den

Lilla fågel Blå (Cobolt) - omslag

Damma ett oändligt tavlor i ett gigantiskt hus.

Laga mat åt sin sängliggande mamma.

Sova i sitt kala sovrum.

Det är bokstavligen hela livet för huvudpersonen i Lauri & Jaakko Ahonens serie Lilla fågel Blå, nyss översatt till svenska och utgiven på Cobolt förlag. Dörren till huset och fönstren är igenspikade så yttervärlden, med de fasansfulla faror som mamman varnar för, går inte ens att se från huset.

Så att vår lilla blå huvudperson inte har det största självförtroendet är inte så konstigt med tanke på att hen aldrig (så vitt jag vet) sett någonting annat än insidan av huset och kanske heller aldrig någon annan tänkande varelse än mamman; en mamma som inte säger mycket men det lilla hon får ur sig bara gör att fågel Blå blir än räddare för alla andra, förutom givetvis sin mamma.

Ett litet undantag finns: En spindel som trivs i det mestadels övergivna huset, och som fågel Blå ändå bryr sig om; en stum vän och inte precis kramvänlig, men har man ingenting annat/annan att empatisera med så…

Det är en klaustrofobisk historia, det här, framburen av ett nästan helt stumt persongalleri (och ett mycket litet sådant) och teckningar som medelst färg och design framhäver ödsligheten. Jag är själv ofta relativt sval inför helt stumma serier (en rent personlig smak, helt enkelt) men det här är inte riktigt samma sak: Det finns (ett fåtal) repliker, och det gör att alla sidor helt utan text känns så mycket mer stumma, så tysta och ensliga, att det ärligt talat fruktansvärt torftiga liv som skildras känns så mycket värre.

Därmed inte sagt att det är deprimerande att läsa boken, men det är ett sorgligt liv fågel Blå framlever. Lite Psycho är det allt över det hela, med den dominerande mamman och det dominerade (vuxna, skulle jag säga) barnet som lever utan samröre med andra, och mycket suggestivt berättat av de båda Ahonen. Historien i sig är enkel, så här är det framförandet av densamma som är det viktiga, och det klaras av med beröm godkänt: Hela boken är designad för en maximal effekt vad gäller stämning och känslor, inklusive omslagens innersidor som är en del i det hela istället för det normala kritvita tomma sidorna innan titelsidan / efter avlutande sidan.

Lilla fågel Blå (Cobolt) - sömn

(Egentligen skulle det behövas en svit sidor för att ge en rättvisande bild av Lilla fågel Blå eftersom så mycket av stämningen byggs upp m h a den noggranna skildringen av fågel Blås vardagsvanor)

Och igen vill jag nämna färgläggningen som är utmärkt använd som stämningsskapare, oavsett om det gäller att skildra det vardagliga livets deprimerande tristess, visioner om de fruktansvärda nötskrikorna som väntar utanför huset, eller den starka varma färgen som syns genom dörrspringorna när det en dag hörs en knackning.

Som slutomdöme skulle jag säga att Lilla fågel Blå är en stillsamt vacker men hemsk saga; en djup historia är det inte men väldigt skickligt framfört, och att boken prisats internationellt förstår jag mycket väl. Dessutom är den ytterligare ett bra exempel på hur Cobolt har breddat sin utgivning, från att initialt handlat om återtryck av klassiska (dvs inte sprillans nya) fransk-belgiska serier till att nu även inkludera moderna serier som den här, Perkeros och Framtidens arab. Snudd på två böcker / månad i år; inte dåligt!

Linda och Valentin: Samlade äventyr 4

Postat den

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - omslag

Den fjärde samlingen av förlaget Cobolts utgivning av Christin och Mézières science fiction-klassiker Linda och Valentin har dykt upp, och den innehåller det som på många sätt är höjdpunkten i hela serien. Så låt mig sätta igång med genomgången av vad vi erbjuds i den här boken!

Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos: Den första historien är den hittills längsta i Linda och Valentin och spänner över två album. Och det är inte bara omfånget som är ambitiösare än vanligt för här satsar man stort: Det kosmiska är mer kosmiskt än någonsin, insatsen är högre (även om det inte är förrän i nästa historia som det klargörs exakt hur stor den är), och våra två huvudpersoners relation är för första gången någonting som verkligen känns som om den är någonting riktigt, som om det är verkliga människor vi läser om.

Stora idéer, och som tur är lyckas Christin & Mézières också ro iland det hela.

Först, det mest uppenbara: Teckningarna i serien har aldrig varit bättre än här, och ärligt talat blir de aldrig riktigt lika bra igen. Mézières layouter är lössläppta men ändå under kontroll här; som vanligt befinner sig Linda och Valentin på separata uppdrag historien igenom men där det tidigare skildrats på det konventionella sättet med några sidor om den ena, några om den andra, har vi här sidor som den här med en betydligt mer spektakulär övergång mellan de två:

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - övergång

Personligen tycker jag alla sidor där de två kommunicerar med varandra via tanken är hur lyckade som helst; Mezières har alltid gillat att leka med sidorna och här har han ett manus där det är fullkomligt naturligt att göra det.

Sen gillar jag också blandningen av de science fiction-miljöer som Linda rör sig i och de helt vardagliga (med vissa undantag) där Valentin befinner, på dagens (dvs, 80-talets) Jorden. Den där speciella känslan när vardagen plötslig (eller smygande!) invaderas av det Okända, det fantastiska, är väldigt suggestiv när det görs bra, som här.

Och även när det gäller det större känslospannet som krävs av tecknaren här, där personliga relationer för en gångs skull är väl så viktiga som den yttre handlingen, klaras också av med glans. För trots den spektakulära ytan, med en Linda som korsar galaxen för att spåra upp okända missdådare och en Valentin som spårar upp energimonster i Frankrike och USA, så är det här en historia där mycket av spänningen finns mellan Linda och Valentin själva.

Berättelsen i sig är återigen en där Christin inte gör det enkelt för läsaren: När serien börjar har handlingen redan pågått ett bra tag, och vi slängs in i den utan att initialt få reda på varför Linda och Valentin gör det de gör, men långsamt får vi reda på mera. Föga förvånande är det Linda som har hand om det större problemet, orsaken till allting, medan Valentin får finna sig i att försöka lindra verkningarna.

Redan i tidigare album har det ju varit så att Linda varit den som tänkt djupare, och här accentueras det gång på gång, med en Valentin som beklagar sig över att ingen tilltror honom att förstå vad som pågår (Albert, en herre han jobbar tillsammans med på Jorden, är en vänlig själ men han håller nog med om den bilden av Valentin) och en Linda som nästan varje gång de talas vid över ljusåren ger honom gliringar.

Det är ärligt talat nästan så att hon känns lite elak här, när hon varje gång påpekar att han inte hört av sig i tid, för att inte tala om vad han har för sig när hon inte är i närheten (se bilden härovan). Men hon har också rätt för Valentin är verkligen inte i  högform här, och beter sig rätt uschligt ibland. Inte illa ment, men obetänksamt.

Spöket på Inverloch / Hypsis blixtar: Den andra historien i boken omfattar också den två album, och det handlar dessutom om en direkt fortsättningen på den första, så egentligen är det här fyra album som tillsammans helt förändrar förutsättningarna för Linda och Valentin. Vad exakt som händer tänker jag inte berätta mer om (tji spoilers, m a o) mer än att säga att efter den första historiens stringens och tajta berättelse är det här en betydligt mindre allvarlig historia, där det första albumet bara handlar om att samla ihop den grupp varelser som i det andra albumet ska ta reda på vad som pågår med Jorden och dess atomvapen.

Så nu när jag tänkte skriva några ord om boken som helhet är det för en gångs skull en riktig helhet det handlar om, en lång historia på några hundra sidor (det här är den enda samlingen som kommer innehålla fyra album, alla övriga innehåller/kommer innehålla tre) :-)

Som sagt, igen, den första historien här är superb. High concept science fiction, med en upplösning som passar bra in på de teman som serien alltid innehållit, och allvar av ett annat slag än vi sett förut. Tidigare har album som Härskarens fåglar visserligen varit gravallvarliga men samtidigt har allvaret varit ganska ytligt, ett (övertydligt) politiskt budskap men ingenting mera. Här finns budskap, onekligen, men mer dolda, och den egentligen inte förut skildrade relationen mellan Linda och Valentin verkar plötsligt vara i fara, den är inte längre en sån där löjligt enkel sak som ingen behöver bekymra sig om, för här har handlingar också följder.

Plus att det är uppfriskande med hur olika de tvås upplevelser skildras. Valentins äventyr ser ut ”som vanligt”, dvs ungefär som i de tidigare albumen, men Lindas är en blandning av storslagna vyer och de mest vardagliga detaljer, allt berättat i jag-form för den stackars Valentin som har huvudvärk och därför har svårt att följa med.

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - Linda

Allvaret till trots, tro därmed inte att serien inte är rolig för det är den också, bara att det introduceras nya inslag i serien och att serien här, i just den här episoden, inte längre är en typisk fransk komisk äventyrsserie utan någonting mer, och mer inriktat på en vuxnare läsekrets (med sex som ett naturligt inslag, båda att det skildras mer öppet och att det är mer komplicerat). Så högsta betyg!

Och därför är det lite tråkigt att läsa den andra historien. Den är inte dålig, egentligen, för jag skulle definitivt säga att den hör till de bättre albumen i hela sviten, med mycket charm och humor. Men det där vuxna, det som komplicerar, har här försvunnit igen: När Linda och Valentin för första gången sedan just Härskarens fåglar agerar tillsammans i ett album så har det gnissel som syntes till i den första historien helt tystnat. I sig förstås OK eftersom de kanske pratat om det, men det känns också som om relationen faller tillbaka till den där simpla där allt är enkelt igen. Visst, det är tydligare att det är ett par än i de tidiga albumen (bra!) men det är också allt.

Lustigt nog känns också teckningarna enklare här, och inte på ett helt bra sätt. Det finns finfina sidor här med, men de blir aldrig riktigt lika tunga och fantasieggande. Delvis tror jag att färgläggaren Évelyne Tranlé bidrar, med färger som är något mindre mättade och även mindre expressionistiska, och tillsammans blir det, för mig, en serie som ser lite tråkigare ut att titta på.

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - Arktis

Att jag sen tycker att upplösningen känns alltför flat, med sin halvdana new age-SF-twist, gör förstås inte det hela bättre.

Men att jag inte är så förtjust i den senare historien i boken har nog allra mest att göra med att jag tycker att den första är så genuint bra att minsta missräkning i den andra känns så mycket mera. Så läs, för allt i världen, för här finns riktigt bra science fiction!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 221 andra följare