Kategoriarkiv: Europeiska serier

Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet

Postat den

Dags att titta in till några serier och serieskapare jag skrivit om förut för att se hur det går för dem!

The Walking Dead: Fruktans tid

The Walking Dead 17 - omslag

Den svenska utgåvan av bästsäljare-serien har nu nått fram till volym 17, och därmed presenteras den andra (hittills) stora skurken i serien: Negan. Jag följer inte tv-serien eftersom jag nästan aldrig gillar tv/film-versioner av serier/böcker jag läst, men internet gör såklart att jag ändå har ett litet hum om vad som händer i den, och därför vet jag att han också där nyligen dykt upp. Inklusive cliffhangern i den senaste säsongen, en cliffhanger vars serieversion finns med i det här albumet. Den som följer tv-serien får se om upplösningen på densamma är samma som i serien…

Men några ord till om Negan för det är en intressant karaktär och det mest spännande med den här boken. Precis som Guvernören, den tidigare uppenbart onda karaktären modell större, terroriserar han Ricks grupp å det våldsammaste. Men de är ingalunda karbonkopior för världen i serien har utvecklats, och Guvernören hör till den äldre versionen. Han var en närmast operatisk skurk, med gladiatorspel för folket, utan tanke på morgondagen; han var, kort sagt, en representant för civilisationens dödsryckningar, och levde helt på resterna från densamma.

Negan däremot representerar något nytt: Världen efter katastrofen, men där morgondagen finns med i beräkningarna. Han är det ”smarta” gatuvåldet, någon som är fullständigt hänsynslös för att tvinga igenom sin vilja, men han är också medveten om psykologi, hur man får andra att hjälpa en själv (även om de egentligen inte vill). Han är gängledaren som inte bara ser till att hans följeslagare får det de vill ha, utan att också de man terroriserar fortsätter att se till att förnödenheter alltid finns tillgängliga och att de ”frivilligt” överlämnas till honom själv. Han förstår med andra ord nyttan av ett ordnat samhälle, men han föredrar att han själv är ledaren och att hans vapendragare inte själv behöver utföra det verkliga arbetet.

The Walking Dead - Negan

Och att han därför lever i något som närmast är en symbios med det hittills mest välfungerande samhälle vi sett i serien är inte så konstigt; utan åtminstone ett rudimentärt samhälle skulle han bara varit som alla de andra små gängen vi sett i serien, som strövar omkring och mer eller mindre slumpmässigt förstör och dödar. Här kommer han till sin rätta, och blir därför ett betydligt större hot mot Rick och de andra; han hotar inte bara deras liv, utan också hoppet om en framtid, att det är möjligt att långsamt bygga upp en bättre värld igen.

Orange

Ichigo Takanos serie om den självmordsbenägna Kakeru har nu avslutats på engelska, och jupp, jag tyckte om den hela vägen. Visst förenklar den ibland, och för min del hade man gärna kunnat hoppa över det lilla försöket att förklara hur breven kunnat sändas tillbaka i tiden, men den fortsätter också på den inslagna vägen med att beskriva Kakerus depression som någonting djupt, som någonting som inte har en lätt fix.

Orange v5

En bra popularisering av ett svårt ämne, med andra ord, allt paketerat i sedvanligt professionellt mangoutförande med föredömlig tydlighet och proffsiga (om än opersonliga) teckningar.

Boulet: Notes

Halleluja! Jag har berömt Boulets webbserier flera gånger här på sidan, till exempel hans fantastiska 24-timmarsserier som Darkness och The Gaeniviad. I Frankrike samlas webbserien ihop, ett år åt gången, i album, och nu har det engelska förlaget Soaring Penguin Press gett ut det första av dem. Så här kan vi läsa alla Boulets webbserier från 2004-05, interfolierat med nya seriesidor där han kommenterar bloggen och serier.

Han är inte riktigt så bra här som han blir senare, men det är riktigt rolig läsning; det är mest vardagliga humoristiska betraktelser, men eftersom han så ofta fantiserar och dagdrömmer dyker det upp drakar och demoner i mängd ändå. Och teckningarna är fascinerande de med, med en uppsjö av olika tekniker och stilar.

Notes - blogg

Boulet visar hur bra det kan bli med en webbserie när det är en mästare som ligger bakom. Han kan bokstavligen rita vad som faller honom in så variationerna är oändliga, och vad som är pricken över i:et är att han så uppenbarligen är medveten om att resultatet ska bli någonting som också andra tycker är värt att läsa. Det är lätt att gå i fällan så att total frihet = serier som bara serieskaparen själv tycker är intressanta, men Boulet är aldrig ens i närheten av att vara så fixerad vid sig själv.

Så för den som inte vill läsa serier på nätet eller den som liksom jag inte har någonting emot det men ändå vill ha vissa serier på papper kan jag helhjärtat rekommendera boken🙂

Moebius i högform: Det hermetiska garaget

Postat den

Det hermetiska garaget - omslag

Precis som dagens titel utlovar är det alltså dags för klassisk (men inte helt allvarlig) science fiction från 70-talet à la Moebius: Det hermetiska garaget.

Moebius gjorde en hel del serier som inte precis utmärker sig för ett stringent manus, som Inkalen (framförallt de senare albumen) och Mad Woman of the Sacred Heart (båda med manus av Jodorowsky och recenserade här), Arzach, och egentligen de allra flesta av serierna som publicerades under Moebius-pseudonymen. Men Det hermetiska garaget står i särklass bland hans längre serier med sin helt bekymmerslösa handling och sin respektlösa behandling av läsaren. Som resuméerna; ursprungligen publicerades serien som fortsättningsserie med korta avsnitt så det finns gott om resuméer i albumen, men de tar inte precis sin uppgift att faktiskt informera läsaren på allvar (som ni kan se på exemplen här nedanför). Om Moebius har något budskap alls med serien är det Timothy Learys ”Turn on, tune in, drop out” som gäller.

Det hermetiska garaget - realistisk Grubert

Major Grubert, realistisk look

Jag har läst serien förut men då var det just som fortsättningsserie och då kändes avsnitten som helt frikopplade från varandra, men att nu läsa serien i ett streck gör att det går att följa med i den handling som trots allt finns: Major Grubert (ursprungligen från 1900-talet men numera odödlig) undersöker vad som pågår på den värld som han själv skapat, alltmedan hans nemesis Jerry Cornelius (också från 1900-talet) intrigerar. Det låter kanske som en handling som skulle kunna vara allvarlig men icke; varför JC intrigerar, vad Grubert egentligen pysslar med, osv, är bara någonting som refereras till för att Mebius ska kunna spåna som han vill och teckna det han tycker är roligt🙂

Och inte mig emot! Om jag jämför med exempelvis Inkalen så har den också gott om trevliga fånigheter, udda humor och utmärkta teckningar, plus en åtminstone i början ”riktig” intrig, men när Jodorowsky drar igång sin helt seriösa New Age-dyrkan av kristaller, Animus/Anima och annat blir det segt. Här däremot är det onekligen lite flummigt men av en väldigt lättsam typ, och mycket lite av rättrogen New Age-filosofi.

Det hermetiska garaget - cartoony Grubert

Major Grubert igen, inte lika realistisk look

Det hermetiska garaget är ett utmärkt exempel på Moebius i högform, i sin 70-talsinkarnation, innan han blir lite mer polerad och mindre vildvuxen vad gäller manus; det här är en serie som mest av allt känns som stream of consciousness både vad gäller manus och teckningar, där avsnitten varierar vilt i stil med allt från en enkel och mycket ren, nästan karikerad stil, till betydligt mer realistiska sidor. Allt förstås oklanderligt tecknat av Moebius, oavsett teknik.

Visst finns det också, för den som verkligen letar, lite mer kött på benen här, som en anti-auktoritetstro som närmar sig anarkismen (vilket också seriens lösa sammansättning på sitt sätt uppmuntrar till), men mest av allt är det ändå en serie som ska läsas för sin humor och för sina teckningar.

Till sist också beröm till förlaget Cobolt som verkligen ansträngt sig med textning och anpassning av seriesidorna där ibland text integreras i teckningarna ungefär som Will Eisner brukade göra i The Spirit, och istället för att lämna dem som de är och inkludera en översättning i marginalen har man kostat på sig att teckna om dem på svenska. En purist skulle förstås kunna klaga, men jag tycker om att man gör en vad jag skulle kalla fullständig översättning här, med hög ambitionsnivå🙂

Det hermetiska garaget - redigering

Bear King

Postat den

Bear King - cover

Ibland blir det inte riktigt som jag tänkt mig med recensionerna här; det kan vara någon serie jag köpt och som jag räknat med att skriva om, men sen visar det sig att jag efter läsningen inser att jag inte har någonting egentligen att säga. Det behöver inte betyda att serien var dålig (även om det oftast är så).

Och sen har vi den omvända situationen med en serie som jag råkar ramla över, läsa, och som jag sen inte kan låta bli att skriva om. Dagens serie, Bear King av Mobidic (en scanlation av det franska originalet), är av det senare slaget: Jag såg den för några månader sedan på nätet, tyckte omslaget såg lite intressant ut, och läste den. Men just då tyckte jag inte den var värd ett inlägg: Visst var den snygg och visst var det en inte oäven saga, men jag tyckte inte det var nödvändigt att skriva om den eftersom det var en del andra serier som pockade mer på min tid.

Fast sen dess har jag gång på gång kommit att tänka på den, och på att jag kanske skulle skriva om den ändå. Någonting med den gör att jag inte tror jag kan få den ur tankarna om jag inte först skriver om den, så det är väl lika bra att göra det!

Huvudpersonen Xipil är utvald för att offras till kajmanguden för att blidka denne, men när istället björnkungen dyker upp vid offerplatsen släpper han lös henne och beordrar henne att istället för att offra sitt liv ge sig hem till de sina igen. Hon tvekar, orolig för vad som ska hända, och med all rätta: Istället för att bli glada över att se henne blir hon istället attackerad eftersom hon enligt dem fegt vägrat att offra sig för allas goda. Men björnguden räddar henne och erbjuder henne att bli upptagen som en bland björnarna, och att prata med kajmanguden för att se om hon kan lugnas.

Bear King - forest

Och nu är dramat igång, med komplicerade känslor (sorg, skuldkänslor och tacksamhet hos Xipil) och gudar med en moral som inte är människornas. Djurgudarna som finns här är klassiska sådana: Inte allsmäktiga, inte odödliga, men kraftfulla, intriganta och mycket måna om sitt rykte. Med andra ord, en miljö där en dödlig som Xipil har mycket svårt att navigera oskadd igenom.

Handlingsmässigt är det inte så mycket som händer i Bear King, men känslomässigt är den desto mer komplex. Förklaringar är det också ont om; tonen är sagan och mytens där tolkningen av vad som händer och varför överlåts åt läsaren, allt illustrerat med utmärkta och vad jag skulle kalla ostressade teckningar, där det finns gott om stämningsfulla sidor helt utan text, och som är lika bra på att skildra skogens lugn som det ibland plötsliga våldsamma skeendet.

Bear King har som sagt satt sig på hjärnan hos mig, precis som bra sagor brukar göra, och en bra saga är det Mobidic har skapat. Jag har inte sagt det ofta men nu säger jag det igen: Jag skulle bli mycket glad om det kom ut en fysisk utgåva av den här boken för det är den verkligen värd🙂

Bear King - spirit

Prinsessa älskar prinsessa

Postat den

Vegetaline: Ung, överbeskyddad, löjligt rik, sjuklig (kanske beroende på just den överbeskyddande modern som hindrar henne från att gå ut), med drömmar om vänner och frihet.

Codette: Ung, självständig, flykting (mer eller mindre) tar några av hennes vänner med henne till en fest anordnad av Vegetaline hemma i Vegetalines familjs palats (som själv givetvis inte får gå på festen för sin mamma).

När Codette sedan antar ett vad om att försöka smyga sig till en kyss av Vegetaline (som ingen utomstående någonsin sett) har vi alltså ett klassiskt sagoscenario med en instängd prinsessa, vaktad av ett monster (mamma), som blir kysst av en modig prins(essa) varpå de två blir blixtkära. Resultat: Serien Prinsessa älskar prinsessa, skriven och tecknad av Lisa Mandel.

Det här är en serie av ett slag som jag är förtjust i, med teckningar i en samtidigt både småslarvig och mycket charmig stil som är typisk för den här sortens moderna franska feelgood-serier. Det som är lite ovanligt här är sagostämningen; de flesta serier av den här typen, som Exquisite Corpse, är mer realistiska. Och eftersom jag gillar sagor så gärna för mig, det känns bara uppfriskande.

Prinsessa älskar prinsessa

Så stor litteratur är det inte men som sagt, jag gillar det som mysig läsning, och visst är det också roligt att den översatts till svenska. Det måste vara någon på förlaget Epix som också är svag för genren med tanke på att de också gav ut serien Lo för några år sedan, en inte alls olik serie med samma lätta handlag och stämning.

Tl;dr: Exempelsidan här ovan visar tydligt vad för slags serie det här är, och om ni tycker den ser lovande ut så kommer ni också gilla Prinsessa älskar prinsessa; om ni tycker den ser ut som blaha-blaha så kommer ni inte ändra er om ni läser hela boken.

Europe Comics & Delcourt

Postat den

Sommartider = inte så många recensioner här eftersom jag mestadels ligger i hängmattan och dåsar. Lite läsande blir det ändå, och eftersom jag inte vill släpa ut alltför mycket tunga böcker till landet blir det mestadels elektronisk läsning.

Och då skulle jag vilja slå ett slag för två förlag som översätter mängder av intressanta europeiska serier (dvs fransk/belgiska) till engelska, men som bara publicerar dem elektroniskt: Europe Comics & Delcourt.

Jag skriver ju ibland om scanlations av europeiska serier här på bloggen, men faktum är att det senaste året har jag läst betydligt färre sådana än förut, och skälet är just att det nu översätts så mycket mer officiellt än det gjort förut. Jag skulle ju gärna se fler fysiska utgåvor också, men det är såklart bättre med elektroniska än inga alls, och jag har full förståelse för att det är väldigt mycket billigare och enklare att ge ut sådana. Så, de två förlagen:

Delcourt: Det här är förstås det klassiska franska serieförlaget som alltså nu satsar på att översätt en del av sina serier till engelska. Jag har skrivit om några av dem, som Josephine, Forever B%*#h,  och The Modern Man, och överlag är det mestadels serier av den typen som Delcourt satsar på, dvs moderna komedier som drar åt chic lit-hållet; bra underhållning, helt enkelt, som jag hoppas säljer tillräckligt bra för att de ska fortsätta. De översätter en del serier av annat slag också men de har definitivt en tydlig profil på det som de hittills gett ut.

The Invisible Lesbian - psykolog

Från The Invisible Lesbian av Oceanerosemarie/Magellan/Revel, utgiven av Delcourt

Europe Comics: Det här är däremot ett så vitt jag vet nytt förlag som alltså enbart satsar på det elektroniska formatet, och vars serier kommer från diverse förlag som de välkända Dupuis & Lombard. Och serierna spänner över ett brett spektrum; några exempel:

  • Dad, en serie om en ensamstående pappa och hans tre döttrar. Skriven och tecknad av Nob, vars Mamette finns på svenska, är Dad en komisk serie av samma typ som nämnda Mamette, Lou, Sisters, Tidresenärerna och andra nyare franska serier. Kul, även om den kanske förlitar sig lite väl mycket just på att en pappa som uppfostrar döttrar ska vara humoristiskt i sig.

Dad - filmtajm

  • Atar Gull, den utmärkta serien om den (med all rätt) hämndlystna slaven Atar Gull, som jag berömde för några år sedan när en scanlation dök upp. Men nu finns alltså en officiell utgåva också, sympatisk nog!
  • Esteban, en serie om den unge Esteban som i brist på bättre alternativ ansluter till ett valfångstfartyg efter att hans familj dödats av soldater. Hittills har fyra delar översatts, skrivna och tecknade av Matthieu Bonhomme, vars Mannen som sköt Lucky Luke är ett av årets bästa översatta till svenska album. Hittills!

Esteban - hav

  • Florence Cestacs (den hittills enda kvinna som vunnit Grand Prix de la ville d’Angoulême) moderna klassiker The Midlife Crisis och The Post-Midlife Crisis. Två album som är hur roliga som helst, där den första handlar om en medelålderskrisande kvinna och den andra om ett gäng något äldre kvinnor som sitter och pratar strunt albumet igenom. Stark rekommendation från mig!

The Post-Midlife Crisis - mens

Fler serier finns, som den ångestladdade och smått surrealistiska Forget My Name av Zerocalcare, rebooten av den gamla komedi-klassikern Superdupont, Michel Kichkas Förintelse-berättelse Second Generation – The Things I Didn’t Tell My Father, och så vidare.

För de som liksom jag inte har någonting emot att läsa serier i elektroniskt format och vars franska-kunskaper inte är sådär värst imponerande skulle jag tro att det sällan/aldrig någonsin förut funnits lika mycket intressanta serier som översätts till engelska. Så oavsett om ni har en hängmatta att dåsa i eller inte, sätt igång och läs!🙂

Goldtiger

Postat den

Goldtiger - cover

Har ni hört talas om Goldtiger, den brittiska dagspresserien från sent 60-tal/tidigt 70-tal som var tänkt som en konkurrent till Modesty Blaise, men som på grund av sitt vågade innehåll bara publicerades i en tidning på Malta?

Inte det?

I så fall kan jag glädja er med att det nu finns en bok ute som presenterar en mängd bakgrundsmaterial till serien, förtjänstfullt hopsamlat av Guy Adams och Jommy Broxton, tillsammans med episoden The Poseidon Complex (inklusive de strippar som bara finns som skisser eller i senare färglagda versioner).

Och om ni läste mitt inlägg om serien Mickey’s Craziest Adventure från i mars i år kanske ni känner igen min inledning på dagens recension och därmed kanske ni redan gissat att det här är fejk, en konceptbok, om en serie som aldrig existerat men som det vore väldigt roligt om den hade gjort det🙂

Och en liten varning: Om ni tänkt köpa/läsa boken (och om man gillar 60-talskultur, serier, och den typ av humor som ligger bakom en bok av det här slaget så rekommenderar jag att mn gör så) så läs inte mer här eftersom mycket av nöjet består i att själv få läsa om Goldtiger och dess historia, utan att veta mer innan!

Boken om Goldtiger är skriven helt utan antydningar till bluffen; vem av Adams & Broxton som tecknat seriesidorna och vem som är ansvarig för textmaterialet (som det finns mest av) står ingenstans. Intervjuerna med seriens manusförfattare (”Louis Schaeffer”), tecknare (”Antonio Baretti”), förlagsrepresentanter med mera ger en fascinerande och mycket roande bild av ett samarbete som redan från början är dödsdömt: Schaeffer skriver bara för pengarna och har en mycket låg uppfattning om serier, medan Baretti är ett klassiskt galet geni, övertygad om sin egen förträfflighet.

Goldtiger - strip

Så när det visar sig att det inte blir någonting av en brittisk publicering av serien sedan redaktören som dragit igång projektet av diverse skäl drar öronen åt sig (de öppet homosexuella huvudpersoner Lily Tiger och Jack Gold, Barettis egenhändigt påhittade surrealistiska inslag i serien som att han själv dyker upp i den och klagar över det tråkiga manuset och istället ritar någonting som han har lust med) och de två istället gemensamt ska försöka sälja serien går det omedelbart åt skogen. Allt skildrat via senare intervjuer med de inblandade och via underbara brev där Schaeffer försöker vara artig och professionell men blir alltmer orolig av Barettis besynnerliga svar (där han bland annat envisas med att alltid bara kalla Schaeffer ”Writer” och sig själv ”Artist”).

Att Baretti sedan spärras in på mentalsjukhus för sin fixering vid serien för att senare, när till och med de entusiastiska malteserna slutat läsa serien, då och då försöka återuppliva den som sin egen genom att förpesta Pat Mills, Dave Gibbons och 2000 ADs tillvaro med att skriva till dem och berätta hur korkade de är som inte vill inkludera hans nya version Goldtiger 2000 i sina tidningar är, well, närmast följdriktigt😉

Drygt 3 år tog det för Adams & Broxton att bli klara med den här boken efter att den utannonserats på Kickstarter så rejält försenad blev den. Men resultatet blev bra så jag tänker inte klaga på den långa väntan; mixen av färgstarka karaktärer (både de ”riktiga” och de pop-swingiga i serien), seriestripparna (som mixar vad som utger sig för att vara originalstrippar, skisser, och kopior från sällsynta reprints), Barettis övriga illustrationer gjorda för att försörja sig medan han arbetade med sitt hjärtebarn Goldtiger och som därför tenderar åt allsköns populärkultur av det tveksammare slaget, intervjuerna, är riktigt lyckad och ständigt underhållande. Inte för att serien Goldtiger i sig är fantastiskt bra (den enda episoden som ingår, uppstyckad som den är, är fullt tillräcklig) utan för att idén bakom boken är så väl genomförd🙂

Goldtiger - promo

Nu i butik: Marsupilamis vrede

Postat den

Marsupilamis vrede - omslag

Det var inte meningen från början att det nya Spirou-albumet skulle vara med bland infon om aktuella serier som just nu finns i butik att köpa, men, tja, jag såg den på Pressbyrån igår och köpte den så…🙂

Alltnog, Marsupilamis vrede är alltså nummer 54 (i Sverige) i den ”ordinarie” Spirou-utgivningen, dvs de album som inte är en del av Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten som i teorien är helt fristående böcker. Men den skillnaden är rätt diffus numera, med tanke på att det både i Marsupilamis vrede och i de tidigare albumen av Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar) glatt refereras till händelser i specialalbumen. Så det är nog bäst att inte fundera alltför mycket på skillnaderna.

Och det behövs verkligen inte för Vehlmann/Yoann fortsätter att skriva bra underhållning, och jag gillar att de nu också vågar (får?) använda sig fritt av persongalleriet från Spirou: Nickes kontor med Gaston och de andra, den alltid villige men aldrig lyckosamma kontraktsskrivaren direktör Gyllenhammar, och nu alltså även den tidigare Spirou-tecknaren André Franquins mest kända tillskott till serien: Marsupilami.

Marsupilamis vrede - Direktör Gyllenhammar

Marsupilamis vrede skiljer sig rätt markant i sin handling från de senaste albumen som fokuserat på action och äventyr. Här är det istället fokus på relationer och känslor, med en Nicke som är frustrerad över att Spirou inte tar Nickes jobb på allvar, men framförallt ett drama med på ena sidan Spirou & Nicke och på den andra marsupilami (svårt val här om jag ska skriva med stor eller liten bokstav, med tanke på att det handlar om den specifika marsupilami som vi sett tidigare i serien och som aldrig fått ett eget namn…).

Marsupilamis vrede - MarsupilamiJag vill inte avslöja för mycket om handlingen men jag kan säga att Vehlmann får till en trovärdig förklaring på varför inte marsupilami synts till i serien på många år, och att förklaringen dessutom gör de starka känslorna begripliga.

Faktum är att det här är ett av de allvarligare Spirou-albumen jag läst, inklusive special-albumen,  och att den seriösa tonen känns fullkomligt naturlig med tanke på vad som hänt/händer. Sen är albumet också väldigt roligt; Vehlmann balanserar mellan allvar och komik på det hittills mest lyckade sättet av alla Spirou-serier han skrivit, ordinarie som speciella böcker.

Så om ni någonsin gillat Spirou, köp det här albumet. Det är billigt, det är en smula längre än de senaste varit, det är känslomässigt väldigt tillfredställande, och Yoann fortsätter att teckna bra, framförallt suggestiva scener. Och, som sagt, räkna inte med en enklare historia jämfört med special-albumen för det är det inte🙂

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 230 andra följare