Kategoriarkiv: Europeiska serier

Gott och blandat 5

Postat den

Dags att tömma recensions-högen en smula igen så här är några av de serier jag läst de sista två veckorna!

Different Ugliness Different Madness av Mark Malès

Jag vet inte exakt hur många franska serier jag läst som utspelar sig i USA under 20/30/40/50-talen men helt uppenbart är fascinationen stor inför epoken för jag gissar att det är ett tresiffrigt antal numera. Different Ugliness Different Madness är ytterligare en serie i raden, med en handling som huvudsakligen utspelar sig på 30-talet och där huvudrollerna intas av Lloyd Goodman, en radiostjärna som har dragit sig tillbaka från världen, och systrarna Mary och Helen som planlöst driver omkring på den amerikanska landsbygden i jakt på, well, sig själva. Ett odramatiskt möte senare gör att de under en kort tid lever tillsammans i Goodmans hus, där de försiktigt och närmast ordlöst hjälper varandra att komma vidare med sitt liv.

Different Ugliness Different Madness - möte

Det är en enkel historia som  närmast skulle kunna sägas vara en variant på Skönheten och Odjuret, med en berömd man som inte vill visa upp sin enligt egen åsikt fula kropp som inte verkar passa ihop med hans älskade röst och som därför dragit sig tillbaka till en eremittillvaro, och vad som händer när en ung vacker kvinna träder in i hans liv. Men förstås med den vinklingen att den vackra kvinnan inte är en helt okomplicerad person hon heller.

Det är inga direkta fel på Different Ugliness Different Madness men jag kan inte heller påstå att den är speciellt upphetsande; det största felet är nog bara att den inte har någonting speciellt, vare sig vad gäller teckningar (hantverksmässigt ok) eller manus (dito). Men om man gillar det man ser på exempelsidan här ovan kommer man nog gilla albumet också. För gamla serierävar: En ordinär utfyllnadsserie i Epix, ungefär.

Ekho av Alessandro Barbucci (teckningar) och Christophe Arleston (manus)

Europeisk är den, men det är ungefär alla likheter Ekho har med Different Ugliness Different Madness. Om den senare var en en smula blodfattig och somber historia är Ekho ren fantasy: På väg mot New York uppenbarar sig en konstig varelse som närmast ser ut som en blandning av en ekorre och en katt (kallad preshaun) och berättar för Fourmille Gratule att hon har ett arv att hämta ut från sin moster. Hon accepterar, varpå hon tillsammans med sin stolsgranne Yuri Podrov förflyttas till en annan värld, Ekho, som visar sig påminna en hel del om vår egen Jord men samtidigt med stora skillnader.

Sen dras Fourmille och Yuri in i diverse äventyr som låter dem uppleva Ekhos version av Jordens metropoler, med ett album / stad: Hittills, i tur och ordning, har vi fått se New York, Paris, Hollywood, Barcelona, Rom, New Orleans och London. Det finns en större handling som löper igenom albumen där de där preshuanerna står i centrum, men serien går i stort sett ut på att med hjälp av diverse MacGuffins (oftast moster-arvet, en artist-agentur som ger Fourmille en anledning att följa med någon artist på dennas resor) visa upp Ekho med dess myller av varelser och fantastiska varianter på vår teknologi (elektricitet fungerar inte på Ekho så alternativa teknologier krävs).

Ekho - New York

Fourmille och Yuris första möte med Ekho

Plus, för det här är ju ändå en fantasy-serie skriven av en fransman som inte är tänkt att vara speciellt djupsinnig, att visa upp Fourmille och andra kvinnliga karaktärer så lättklädda som möjligt.

Och jag är helt nöjd med resultatet för det är kul att upptäcka Ekho, och Barbuccis teckningar är finfina både vad gäller miljöer och teckningar. Jag gillar den här sortens runda och livliga illustrationer som känns så typiska för europeiska komiska äventyrsserier som det här definitivt är en variant av. Serien tappar farten en del i de senare albumen när nyhetens behag har försvunnit, och jag tycker nog att teckningarna också känns lite mer hafsigt gjorde. Men jag har ingenting att följa med på fler äventyr på Ekho, och jag är t o m lite nyfiken på att få reda på mer om vad preshaunerna egentligen håller på med 🙂

Age of Darkness av Caza

En till fransk fantasy-serie men en betydligt mörkare och mer allvarligt sinnad. Vilket inte är så förvånande för den som läst någonting av Caza (Philippe Cazaumayou) förut, för hans serier, så gott som alltid science fiction och/eller fantasy, är alltid fyllda av svartsynt symbolik, gärna med religiösa övertoner.

Här handlar det om ett flertal kortare serier som alla utspelas i en värld befolkad av ”ohms” (på franska med samma uttal som ”hommes”, dvs människor) och en värld som på grund av deras obetänksamhet är förstörd, med en miljö som har havererat och därför kan befolkningen bara överleva i städerna. Men utanför har andra varelser börjat ta över världen, eller kanske är det ”ohms” som har vågat överge trygghetsnarkomanin och den gråa tillvaron i städerna och som vågat ta chansen att leva ett naturligare liv…

Ett erkännande: Jag är svag för Cazas teckningar med all dess flower power-estetik. Både för att jag gillar stilen i sig, men också för att Caza var en av de första serietecknarna ”för vuxna” jag läste. Dvs lanserad som sådan i Sverige i Carlsen Ifs Serier för vuxna-album, och för mig kändes han som någonting radikalt annorlunda än t ex Fantomen, Asterix och Kalle Anka som var typiska serier jag läst innan. Så en portion nostalgi finns det, absolut, även om jag nu ser honom mer som en ganska typisk representant för Métal Hurlant-tecknarna där bitvis svaga manus försökte uppvägas av extravaganta teckningar.

Age of Darkness

Age of Darkness är inte Cazas bästa men inte heller hans sämsta; hans Mardrömmarnas stad är starkare tack vare att gravallvaret också blandas med humor, men han har också gjort en hel del serier där mystiken helt tar över med resultatet att serierna är nästan löjligt bombastiska. Här är teckningarna bra och manuset klarar sig (oftast) från att bli alltför torrt. Men som vanligt med Caza, och det gäller också Mardrömmarnas stad, blandas sympatin för det naturen och det ”naturliga” med någonting som känns snubblande nära ett förakt för de vanliga, de ordinära, och det är tråkigt.

Globetrotting Viola av Stefano Turconi (teckningar) och Teresa Radice (manus)

Avslutningsvis en till digital utgåva från Europe Comics: Globetrotting Viola, en pikaresk/bildungsroman där den unga Viola färdas genom världen tillsammans med cirkusen där hennes mamma är en mänsklig kanonkula och hennes pappa en insekts-domptör. Hon möter nya människor, somliga historiska som Henri de Toulouse-Lautrec och Antonín Dvořák, somliga fiktiva, och lär sig om världen från de hon möter medan hon i sin tur smittar dem med sin energi.

Egentligen händer ingenting mer i serierna (tre volymer hittills) för vanliga spänningsmoment saknas; känslomässigt kan det bli allvarligare ibland som när hon tvingas fundera på vad döden egentligen innebär, men det finns en så grundmurad tillit till världens godhet att även de tårar som självklart fälls alltid bottnar i en stilla lycka.

Viola skriver en uppsats i skolan (som hon för en gångs skull befinner sig i, istället för att vara på resande fot med cirkusen)

Och jo, jag förstår att det här låter som den allra värsta sortens schmaltz, men på något sätt fungerar det.

Ha! Jag tänkte precis här fortsätt stycket med att jämföra serien med den likaledes italienska Forbidden Harbour som jag skrev om i höstas så jag slog bokstavligen just nu upp vad jag skrev om den och vad ser jag? Den är gjord av samma team, dvs Turconi/Radice! Inte så konstigt alltså att jag även den här gången tycker att serien känns förvånansvärt fräsch och annorlunda 🙂 Radice vågar återigen titt som tätt låta ordan flöda i sin prosa-poesi och det känns aldrig platt eller krystat, trots att det nog borde det med tanke på vad som skrivs.

Det som är mest annorlunda jämfört med Forbidden Harbour (nu när jag sett att det är samma serieskapare får jag nog fortsätta att jämföra serierna) är dels att Globetrotting Viola har en mycket lösare struktur vad gäller handlingen, och dels att Turconis teckningar den här gången är både i färg och med ett mer färdigt och polerat utseende istället för de mer skissartade i FH. Så manuset är friare medan teckningarna är fastare, och lika bra fungerar det den här gången 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Deserter’s Masquerade

Postat den

Deserter's Masquerade - cover

Det här är en bok som är sympatiskt svår att klassificera. Deserter’s Masquerade av Chloé Cruchaudet har lite av varje: Historisk fiktion (med inslag av fakta), första världskrigets skyttegravar, ung kärlek, och flytande könsidentiteter. Lägg därtill de utsökta tusch- och akvarellteckningarna i grått och sepia med enstaka starkare färginslag och ett suggestivt omslag och du har en bok som åtminstone jag har svårt att låta bli att läsa 🙂

Så vad handlar boken om mer precist?

Paul och Louise är unga och kära, och gifter sig precis innan första världskriget bryter ut. Livet i skyttegravarna bryter ner Paul och han deserterar, någonting som innebär arkebusering om han blir fasttagen. Tillbaka i Paris söker han upp Louise och hon hyr ett rum där han kan gömma sig, men allteftersom tiden går blir Paul mer och mer deprimerad. Att Lousies lilla lön är allt som de två har att leva på tär också på förhållandet och till slut når Paul bristningsgränsen.

Det är vid den här punkten Deserter’s Masquerade blir någonting annat än en serie om första världskrigets fasor: Paul får idén att låna en klänning av Lousie och ger sig ut i natten iklädd denna. Med hjälp av mörkret undviker han att avslöjas, och energin han får av att äntligen kunna röra sig utomhus igen gör att han fortsätter på samma sätt, och med Louises hjälp finslipar han sedan sin maskeradutstyrsel.

Deserter's Masquerade - dress

Boken är lite svår att scanna så jag ber om ursäkt för att kanterna blir en gnutta avhuggna

Men är det egentligen en maskerad? Även om han först ser sig som tvungen att förklä sig till kvinna inser han så småningom att en värld öppnat upp sig; i Paris Bois de Boulogne-park sammanstrålar de som inte passar in i tidens sexuella mönster, och där finns inga krav på tydlighet från Paul/Suzanne om vem hen egentligen är. Och Louise vacklar också mellan känslorna när hon dels önskar att livet vore enklare och mer ”normalt”, dels uppskattar att Paul blivit lyckligare.

Det bästa med Deserter’s Masquerades manus är hur jag hela tiden växlar i mina känslor inför huvudpersonerna. I ena stunden tycker jag oändligt synd om Paul, med PTSD från krigserfarenheterna och desperationen av att leva gömd i åratal, för att i nästa tycka att han är en extremt jobbig människa när han behandlar Lousie som skräp och vägrar inse hur mycket hon hjälper honom. Och Louise framstår ofta som relativt anonym och en som mest flyter med strömmen, men sen reflekterar jag lite mer över vad hon faktiskt gör, dvs riskerar fängelsestraff som medhjälpare till en desertör och en acceptans för en make som ses som allt annat än passande med tidens moral.

Deserter's Masquerade - style

Ett typexempel på hur komplicerat personerna framställs är när Lousie också följer med till parken för att se vad Paul/Suzanne gör där, och också dras med i aktiviteterna. Gör hon det bara för att försöka hålla kvar sin make, för att han tvingar henne (mer eller mindre aktivt), för att hon själv vill, eller är det en svårdefinierad kombination av allting? Cruchaudet ger inga tydliga svar så det är upp till läsaren att reflektera över.

Sen är jag också en sucker för litteratur som berättas med hjälp av återblickar, blandade med scener från nutid; i det här fallet är ”nutid” en pågående rättegång som inträffar efter händelsernas klimax.

Deserter’s Masquerade är ett lyckat vågspel där Cruchaudet lyckas med att skildra komplexa känslor utan tydliga svar eller pekpinnar om vad som är rätt och fel, utan att boken känns oavslutad; boken har ett tydligt slut som berättar hur det går, men sen skulle det behövas ett bokcirkel-möte eller två för att diskutera vad man själv tycker om det som händer. Eller så skriver man ett blogginlägg om boken istället 🙂

Deserter's Masquerade - movement

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 3

Postat den

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare 🙂

Malcolm Max – Gravskändarna

Postat den
Malcolm Max 1 - omslag

Omslaget är något beskuret eftersom albumet är snäppet för stort för min scanner. Curses!

Till avdelningen oväntade seriealbum får jag nog säga att Malcolm Max – Gravskändarna hör. Både författaren Peter Mennigen och tecknaren Ingo Römling kommer nämligen från Tyskland och jag kan inte säga att jag ens kan namnet på så många tyska serieskapare: Den fantastiska Ralf König givetvis, men sen kommer jag bara på Walter Moers innan det blir stopp. En googling skulle säkert resultera i ett till namn eller två men nog är min kunskap om tyska serier sorgligt nära noll. Och därför tycker jag det är glädjande att kunna säga att det här albumet är en klart trevlig läsning!

Historien om den brittiska vampyrjägaren Malcolm Max och hans medhjälpare Charisma (halvvampyr) som utspelar sig i London under den viktorianska tiden är inte i sig så speciell: Människolik försvinner i större utsträckning än vanligt (dvs fler än de som stjäls för att försörja läkarstudenterna med undervisningsmaterial), och samtidigt verkar det som om en avrättad seriemördare återuppstått från de döda. Krydda med lite ångpunk och en minimal cameo av Sherlock Holmes* och sen rullar historien på.

Det som däremot är mer speciellt är hur serien är berättad. Det märks att Mennigen redan kan sina karaktärer; innan det här första seriealbumet har han skrivit manus till flera radioteatrar om paret, så han vet redan hur de fungerar tillsammans. En perfekt illustration till det är hur de två introduceras i serien:

Malcolm Max 1 - intro

Jag måste säga att jag tycker de inledande sidorna är strålande, med klippen mellan några gravskändare som gräver upp ett lik, en seriemördaren som slår till, och Max & Charismas lekfulla offscreen-dialog medan de studerar gravskändarna. Kurragömmaleken är säkert ett sätt att skoja med redan existerande fans som efter alla radioteatrar nu äntligen ska få se huvudpersonerna, varpå Mennigen döljer dem bakom en gravsten istället. Det är nästan så att jag blev besviken när de efter några sidor visar sig i helfigur; det hade varit en intressant koncept-serie om vi aldrig fått se dem 😉

Till det som också ger serien dess särprägel är den nuförtiden ovanliga allvetande berättarrösten som serien igenom ger sig tillkänna medelst textplattor som både ger historisk bakgrundsfakta och kommenterar det som händer i serien. Omodernt, definitivt, men å andra sidan passande med tanke på att det var ett vanligt grepp med just en sådan berättarröst i engelska 1800-talsromaner, och eftersom jag nu råkar vara förtjust i sådana tycker jag om effekten här med; det blir en speciell stämning när jag samtidigt ser hur handlingen utvecklas framför mina ögon och densamma kommenteras inne i serien. Definitivt någonting som jag förstår kan vara avskräckande för en del, men för min del tycker jag alltså att det fungerar finfint här.

Och Römlings teckningar? Jodå, de får också klart godkänt med sina tunna linjer och murriga färger som från åldrade fotografier, dvs färger som associeras med ”förr i tiden” hur orättvist det än är; jag tror nog att gräset var lika grönt på 1800-talet som nu. Fast, med all den koleldning som försiggick i London kan jag förstås ha fel…

Så Malcolm Max var en oväntat trevlig läsning tycker jag, paketerat i ett snyggt album med bra bakgrundsmaterial om serien och dess skapare, inklusive lite skisser. Det är bara att hoppas att det säljer tillräckligt bra för att fler delar ska översättas för det här avslutas mitt i en cliffhanger, precis som 1800-talets penny dreadfuls 😀

Malcolm Max 1 - opera
*: Jag är smått fascinerad av hur dominant Sherlock Holmes är när det gäller fiktion som utspelas i England under 1800-talets slut. Han kommer omnämnas oavsett om det är i en aldrig så liten roll som i den här serien, eller en större biroll som i Theodora Goss roman The Strange Case of the Alchemist’s Daughter. Och jag förstår lockelsen för han har få om några konkurrenter vad gäller att vara en ikon inom fiktionen; han påverkar allt som kommer i närheten av honom som ett slags litterärt svart hål, och om man inte passar sig riskerar han att ta över. Ta en serie som Moores The League of Extraordinary Gentlemen där han bara gör ett gästspel på några sidor men trots det är de sidorna mitt starkaste minne av hela serien 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat

Postat den

Well, jag tror jag behöver göra ett sånt där inlägg igen där jag snabbt går igenom några serier jag läst de senaste veckorna som jag inte riktigt känner för att göra separata inlägg om. Ingen skugga ska falla över deras kvalitet, det är bara jag som känner för lite kortare texter 🙂

Nedzus lyktor av Rui Tenreiro

Först ut, ett album som jag köpte i våras, dvs våren 2017, men som råkat bli liggande sedan dess. Föga överraskande eftersom det är utgivet av Sanatorium är det en udda och visuellt anslående historia om de två byarna Nedzu och Adaeze och deras årliga tävling där två krabbor slåss mot varandra. Istället för bitter rivalitet som invånarna i byarna önskar sig faller de två krabbtränarna för varandra, och situationen kompliceras ytterligare av den inte helt sunda relationen som Okoye, en av tränarna, har med sin mästarkrabba Asagwara…

Snyggt tecknat med nerviga linjer och med en färgskala som ovanligt nog dras åt mörkt och rosa, om än en smula stelt ibland i människoskildringen, och med en suggestiv historia; att den inte kommer sluta lyckligt är uppenbart från första sidan. Hela serien känns drömsk med övernaturliga inslag, men som också upplägget med en berättare som inleder och avslutar serien förstärker. Lustigt nog är min starkaste invändning, Sanatorium till trots, att den fysiska boken inte känns helt ideal. Trycket är bra, pappret utmärkt, och designen är elegant, men jag tror att jag skulle tyckt bättre om serien i ett mindre format. Berättelsen är en liten intim saga man berättar en kulen höstkväll, och det större formatet (dvs klassiskt seriealbumformat) känns för stort och öppet. Kanske inte en alldeles rimlig invändning men det är så jag känner det!

Paper Girls av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar)

Jag har nu läst den första inbundna boken innehållande nummer 1-10 av serien som inleds på 80-talet med en grupp tidningsutbärande flickor, men som sen visar sig innehålla tidsresor, parallella världar, kloner, dinosaurier, och allt möjligt annat. Det är roligt och jag gillar verkligen huvudpersonerna och det märks det att Vaughan och Chiang också gör; trots alla fantastiska inslag är serien hela tiden som bäst när det är personerna och deras känslor/relationer som står i fokus.

Matt Wilsons enkla färger gör sitt till för att ge Paper Girls en egen stil

Perfekt är ändå serien inte. Precis som det mesta andra jag läst av Vaughan tycker jag att det aldrig blir så där extremt spännande eller gripande som i de allra bästa serierna. Vaughan har alltid en viss distans till sina huvudpersoner som gör att det känns som om någon talar om dem snarare än att jag upplever händelserna tillsammans med dem och det gäller även Paper Girls, trots att jag som sagt tycker att karaktärerna är det allra bästa med serien. Det är kanske orättvist, men jag tycker att han är en skicklig hantverkare snarare än en skicklig konstnär.

Så vänta er ingenting världsomvälvande, men en kul, fullproppad med händelser och underhållande läsning är det, precis som jag hoppades efter att ha läst de inledande numren. Faktum är att om jag skulle kritisera något i handlingen är det nog att efter tio nummer har jag fortfarande inte riktigt fått grepp om historien: Mycket har hänt men det hänger ännu inte ihop helt och hållet. Men där litar jag på Vaughan, han har redan förut visat att han kan sy ihop handlingen i sina längre serier när han får tillräckligt med tid på sig 🙂

Zelda 6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

Woohoo, mer Zelda! Det tar ett tag mellan gångerna men jag blir alltid glad när jag får läsa nya Zelda-strippar eftersom Zelda sorgligt nog inte går i någon tidning jag läser. Så för mig blir det en stor dos Zelda när en ny bok dyker upp, följt av långa perioder så gott som helt utan Zelda, förutom någon enstaka strip i Pondus-tidningen :-/

I Allt är normalt är allt normalt: Zelda stretar på utan att ha en susning om vad hon egentligen ska göra med sitt liv när hon blir vuxen och hennes impulskontroll har inte blivit bättre den heller:

Hennes vänner (åtminstone några av dem) verkar ha bättre koll på världen och skaffar till och med barn. Vilket leder till bokens höjdpunkt när några av dem hamnar i en bil på väg till en förlossning och tvingas lyssna på Lars Noréns dagböcker i audioformat: Eftersom ingen av dem har bil och körkort så är en av deras mammor chaufför och får därför bestämma över vad man ska lyssna på. Juxtapositionen av den ofta misogyna men alltid narcissistiska ultimata Kulturmannen Norén och Zeldas feministiska vänner är sublim 🙂

Ok, en bild till från Zelda; gillar man Neidestams teckningar så gör man!

Dorm Girls av Marta/Pons (manus) & Galiano (teckningar)

Jag flyttade runt i bokhyllorna häromdagen varpå den här amerikanska utgåvan från 80-talet av en spansk serie dök upp, utgiven på förlaget Catalan som var en av de allra tidigaste seriösa översättarna av europeiska serier i USA och därför ett förlag jag är svag för. Jag kom inte alls ihåg serien så det var lika bra att läsa den och nja, allt Catalan gav ut var inte bra.

Serien handlar om en flickskola och en mycket hårt styrd sådan där lärarna är mycket noga med att framhävda i att fina flickor ska hålla på sig och aldrig umgås med det manliga könet. Vilket givetvis resulterar i elever som gör sitt allra bästa för att bryta mot reglerna så mycket de bara kan.

En av de tamare sidorna

Visst skulle någon kunna säga att Dorm Girls är en kritik mot den rigida inställningen till sexualitet när det gäller flickor och tvånget att de ska uppföra sig perfekt, men ärligt talat är det här bara en serie som finns till av en enda anledning: Att skildra vildsinta tonårsflickor med allt det innebär. Så, well, inte en av Catalans bästa serier, och lite symptomatisk för ett av skälen till att Catalan inte överlevde: Kvalitén på det de gav ut varierade extremt mycket, från bottennapp som det här halv/helpornografiska albumet till toppar som Hearts of Sand.

Distant Worlds av Leo (manus) & Icar (teckningar)

Brasilianaren Leos olika science fiction-serier fortsätter att vara populära på engelska. I Distant Worlds står han för en gångs skull bara för manus vilket är ungefär lika smart som när Mignola skriver manus till Hellboy: Två serieskapare vars styrka ligger i teckningarna överlåter dem åt andra medan de istället står för texten.

Nu är iofs Leo inte alls lika bra på att teckna serier som Mignola, men det som gjort att jag läst Leos serier i sviten om Aldebaran/Betelgeuse/Antares var ändå den förunderliga faunan; själva handlingen såg jag bara som en ursäkt för att titta på fantastiska djur. Här finns det en del sådana, förvisso, men det känns ändå mer som en handlingsdriven serie och det gör iallafall inte mig ett dugg glad. Icar är inte en dålig tecknare och jag skulle nog säga att när det kommer till människor är han bättre än Leo där människorna alltid sett ut som nära släktingar till skyltdockor, men hans djur saknar det där lilla extra.

Men visst kan man läsa de här fem albumen som utspelar sig på en främmande planet dit människan just kommit. Jag rekommenderar dock att man ignorerar handlingen för det gör egentligen Leo också; när de sista sidorna i det avslutande albumet nalkas tar han helt sonika och skriver i princip ”Och sen trodde alla på berättelsen om aliens och alla blev snälla och allting slutade lyckligt” 😉

The Survivors av Leo

Jag tog också och passade på att läsa de fem albumen i sidoserien om Aldebaran som följer en grupp ungdomar som på resan till Aldebaran av en olyckshändelse hamnar på en helt annan planet. Väl där tar Leos standard-serie vid: En smula oförargligt naket (omsorgsfullt censurerat av engelska förlaget Cinebooks), en smula drama, och en &/#%€#% massa utomjordiska varelser.

Tyvärr är de flesta av varelserna den här gången mycket människoliknande eftersom planeten de landat på visar sig vara ett ställe där många andra stjärnfarare också kraschlandat, och det verkar som om teknologin att framföra rymdskepp är intimt förknippat med ett huvud, två armar och två ben. Så alldeles för gott om humanoider vilket innebär att Leo spenderar den mesta tiden på att teckna humanoider (brrr!) och relationer (dubbel-brrr!) istället för att skildra planetens nativa djur.

Nåja, några finns det iallafall:

Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont

Och så det sista och det med marginal knöligaste albumet att skriva om som kanske skulle fått ett eget inlägg just därför: Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont, mannen bakom det charmerande Spirou-albumet Nicke gifter sig. Faktum är att jag missat den kopplingen innan jag precis nu la till taggen ”Benoît Feroumont” på det här inlägget och märkte att jag redan skrivit om honom, och när jag kollade vad han hade gjort som jag läst förut och såg Spirou-albumet blev jag egentligen inte förvånad.

För även i Giselle & Beatrice är det en mycket rolig historia som presenteras med en snärtig dialog och med väldigt schvungiga teckningar som är charmiga utan att vara alltför inställsamma. Relationerna mellan huvudpersonerna är också här höjdpunkten i serien, med utsökt fångade karaktärer.

Så var finns knöligheten?

I handlingen såklart, som är mycket märklig och som jag har mycket svårt att säga vad jag tycker om. I början är det enkelt: Beatrice jobbar på ett kontor med en fullständigt vedervärdig chef som istället för att befordra Beatrice som förtjänar det befordrar en manlig kollega till henne. Men givetvis kan han ändra sig om hon är villig att gå på middag med honom med efterföljande aktiviteter. Beatrice blir förstås rosenrasande och eftersom alla på kontoret sett hur han trakasserat henne känner hon sig säker på att få rätt. Men hon har glömt att alla andra på hennes avdelning också är män:

Så långt inga konstigheter, och när hon senare tackar ja till middagen är det uppenbart att hon har någon slags plan för att hämnas på chefen…

Det är det som kommer sedan som är det märkliga. Planen visar sig bestå i att ge honom knockout-droppar hemma i hennes lägenhet och att sedan ge honom ett elixir som både förvandlar honom till kvinna och ger Beatrice makten att tvinga honom, numera Giselle, att göra som hon säger.

Det är inte en dålig översättning; Beatrices makt över Giselle har också gjort så att Giselle inte längre har sitt vanliga modersmål och därför bryter hon

Resten av albumet, dvs merparten, spenderas sedan med att (det är ingen mening att lindra orden här) Giselle är Beatrices sexslav, och visar också hur båda två långsamt börjar bli fixerade vid den andra, med klara tecken på Stockholmssyndromet hos Giselle och med en Beatrice som uppenbarligen både hoppas och kräver att Giselle ska älska henne på riktigt precis som förövare av samma slag alltid gjort.

Med andra ord är det en riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar med gulliga personer. Att mixa två så olika saker kan vara ett effektivt sätt att driva hem en poäng ännu tydligare, men min tveksamhet här beror på att jag ärligt talat inte förstår vad Feroumont är ute efter. Läsningen flyter på lika lätt som med Nicke Gifter sig och om jag läser varje ruta för sig, utan att tänka på det större sammanhanget, verkar den här serien vara lika trivsam som den.

Men som sagt, det är den inte, och inte heller slutet ger någon fingervisning om vad avsikten med serien egentligen var. Med resultatet att jag känner mig vilse som läsare, och tyvärr inte på ett bra sätt. Giselle & Beatrice är ett mycket underligt album som ibland verkar vara ute efter att kritisera hur kvinnor behandlas, för att i nästa ögonblick presentera en kvinna som begår de gruvligaste övergrepp som i verkligheten så gott som alltid begås av män. Det skulle kunna vara svart humor men jag vet inte jag, något SCUM-manifest känns det verkligen inte som.

En Dylan Dog-trippel: Mellan himmel och helvete / Den förlorade sonen / Tills döden skiljer oss åt

Postat den

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - omslag

Den svenska utgivningen av den italienska serien om den engelska mardrömsdetektiven Dylan Dog fortsätter träget, och det är dags för mig att göra ett nedslag igen efter att ett paket med några recensionsexemplar dök upp i brevlådan häromdagen med de tre senaste utgåvorna av serien. Närmare bestämt:

Mellan himmel och helvete: Manus Pasquale Ruju, teckningar Nicola Mari

Dylan Dog brukar oftast hålla sig hemma i England men här blir han anlitad av oljeföretaget Shermann Oil som har ett problem: Någonting, oklart vad, har hänt på deras oljeplattform Goliath:

Dylan Dog - Mellan himmel och helvete - Lotte

Inte nog med att oljeplattformen verkar vara i fara; vid tillfället befann sig även VD:n Dwight Shermann där. Så inga medel skys när man samlar ihop en grupp som ska ta sig till plattformen mitt i Nordsjön, inte ens idén att ta med en detektiv som specialiserar sig på det övernaturliga. Enter Dylan Dog, som inte verkar vara den mest lämpade för en så fysiskt krävande insats, och sjösjuk blir han dessutom.

Jag är inte precis en expert på Dylan Dog, men av de serier jag läst är det här den överlägset mest actioninriktade, med dess inslag av tidsinställda bomber, orkaner, och världens öde i vågskålen. Visst finns det psykologisk skräck också, framförallt i hur hotet från en Lovecraft-liknande varelse skildras, men till skillnad från många andra Dylan Dog-serier ligger tonvikten den här gången definitivt på det fysiska planet.

Det är heller aldrig någon tvekan om att hotet den här gången är på riktigt, dvs den känsla av att man aldrig ska känna sig helt säker på att det man ser verkligen existerar i sinnevärlden som finns i en del andra äventyr saknas också här: Vi har ett monster, det måste stoppas, och därmed basta!

Som en som gillar omväxling är det kul att se en annan typ av Dylan Dog-serie som den här. Maris expressiva och dova teckningar drar på ett förtjänstfullt sätt serien åt ett mer mystiskt och suggestivt håll än det egentligen ganska enkla manuset; jämfört med hans tidigare utgivna En seriemördares bekännelser är han här lite mer polerad men ändå personlig.

I längden föredrar jag nog den mer mystiska Dylan Dog med ett innehåll som inte alltid är helt pålitligt vad gäller verklighetsgraden, men som omväxling är Mellan himmel och helvete inte dumt.

Den förlorade sonen

Det här häftet är ett av Ades Medias ”extrahäften”, dvs kortare Dylan Dog-serier som ibland följer med de längre albumen. Och just det här häftet hör helt och hållet ihop med Mellan himmel och helvete: Samma upphovsmän, och den 16 sidor långa berättelsen är en fortsättning på den 4 år äldre serien som tar vid i efterdyningarna.

Eftersom historien är så kort vill jag inte berätta om vad som sker. Varde nog sagt att den här historien känns som en mer traditionell dito, där insatsen inte gäller världens öde utan istället ”bara” en förälders sorg över ett försvunnet barn. Med lite action, förvisso, men ändå 😉

Dylan Dog - Den förlorade sonen - Elke

Tills döden skiljer oss åt: Manus Tiziano Sclavi/Mauro Marcheselli, teckningar Bruno Brindisi

Om det udda med Mellan himmel och helvete var inslagen av action är det udda med Tills döden skiljer oss åt att vi här får träffa en yngre Dylan Dog, innan han började arbeta som mardrömsdetektiv och istället var en vanlig engelsk polisman mitt under de värsta åren av ”The Troubles”, den nordirländska konflikten. I samband med att hans kollega Bobby dödas av en bomb träffar han också irländskan Lillie som han faller pladask för, deras olika bakgrund och åsikter till trots.

Historien som följer lyckas skickligt skildra konflikten utan att dela in motståndarna i enkla fack som gott och ont; många vill kanske väl men när fanatism och hämndlystnad slår till finns inga gränser för vad man anser sig ha rätt att göra, och personer som Dylan Dog eller Lillie är förbrukningsvaror i striden för Det Rätta. För att jämföra med någonting annat från serievärlden känns stora delar av Tills döden skiljer oss åt som någonting Garth Ennis skulle kunnat skriva när han på ett allvarligt sätt skildrar konflikten i Nordirland.

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - Lillie

För min del tycker jag att Tills döden skiljer oss åt är Dylan Dog när den är som bäst: Huvudpersonen är bara ett medel för att berätta historien om någon/t annan/t, den här gången Lillie & Nordirland. Det förment övernaturliga är en krydda som förstärker känslorna, och det tillåter Sclavi (seriens skapare, så det känns helt naturligt att han skrivit den här serien som också fyller i en viktig pusselbit av huvudpersonens bakgrund) att sväva ut i smått hallucinatoriska scener utan att det känns malplacerat.

En gnutta svårförståeligt blir det ibland, framförallt när det känns oklart vad som egentligen händer/hände, men det är också en del av charmen med Dylan Dog: Det är en serie som är tänkt att köpas på impuls och sen läsas varhelst man råkar befinna sig. Och det menar jag som en eloge!

Grandville: Force Majeure

Postat den

Grandville - Force Majeure - coverNu har jag äntligen läst den femte och sista delen i Bryan Talbots hårdkokta punksteam-doftande serie om ett Europa där Napoleon och hans Frankrike vann slaget vid Waterloo och efter det varit den ohotade stormakten, men där England tack vare ett blodigt uppror till slut blivit självständigt. Helt fristående är man emellertid inte, så franska är fortfarande det dagliga språket och Frankrike och huvudstaden Grandville är centrala för politiken. Och just det ja, människor är underordnade varelser utan rösträtt medan allsköns intelligenta djur är de som bestämmer.

Jag har skrivit om alla de fyra tidigare albumen och har nog inte så mycket mer att tillägga: Detektiv LeBrock fortsätter att vara hårdare än de hårda, hans assistent Ratzi är lika oklanderligt brittisk och kompetent som någonsin, och LeBrocks överordnade lika inkompetenta. Det som mest utmärker sig den här gången är dels att albumet är nästan dubbelt så långt som något av de tidigare, dels att handlingen den här gången nästan helt utspelar sig i London istället för i Grandville. Det första är bra och ger albumet en del an den tyngd som krävs av en avslutning, det andra är lite tråkigt eftersom jag gillade Grandville som miljö mer än London.

Eftersom det tyvärr är det sista albumet på grund av den tid det tar för Talbot att göra serien i kombinationen med försäljningssiffrorna ska också en mängd trådar knytas ihop, som LeBrocks och Billies relation, och den förut bara antydda kriminella bossen Tiberius Koenig som slutligen får spela huvudrollen här. Talbot ror hem det med den äran, även om de oväntade vändningarna inte är så oväntade egentligen med tanke på att Grandville aldrig handlat om att vara nyskapande utan istället om att återanvända klichéer på ett bra sätt.

Så egentligen ville jag bara tipsa om den här boken om någon som gillar Grandville ännu inte sett den; det är tre år sedan den föregående volymen så det är lätt hänt. Jag höll själv på att missa den och det hade verkligen varit synd. Visst hade den brister, som den inte så lyckade färgläggningen, men jag kommer sakna Grandville och jag hade gärna sett att Talbot kunnat fortsätta med den länge än. LeBrocks historia må ha fått sitt slut, men hur gick det med människornas kamp för lika villkor? Och hur ser det ut i USA, med tanke på att det lilla som antytts tyder på en mycket annorlunda värld än den europeiska? Frågor som vi får nöja oss med att fantisera om, för nu är Grandvilles saga all.

Grandville - Force Majeure - Billie

Billie visar att LeBrock inte är den enda tuffa grävlingen