Kategoriarkiv: Europeiska serier

Lou ser tillbaka: Kojan

Postat den

lou-kojan-omslag

Det har redan gått mer än tre år sedan den sjätte och förra boken om Lou, Kristallåldern, kom ut, men det känns som om det var mer nyligen; den var tänkvärd, inte minst för att den var så pass knepig att förstå, så därför har jag nog funderat en del på den -> tiden har gått fort. Men nu har den sjunde boken i Julien Neels seriesvit, Kojan, kommit ut på svenska (bara någon månad efter den franska utgivningen) och det är dags för svar på frågorna om vad som egentligen hände med världen i Kristallåldern.

Fast det är en sanning med modifikation…🙂

Kojan är nämligen inte en uppföljare till Kristallåldern utan en föreföljare, en bok som utspelar sig mellan bok fem och sex, och som skildrar en sommar i Lervällingby, den lilla byn där Lous mamma växte upp och där hennes mormor fortfarande bor. Plus, en by som inte hängt med i den senaste utveckligen, som att mobiltelefoner inte har täckning till Lous vänners förtvivlan.

För det här året är det inte bara Lou och hennes mamma som utsätts för mormors brysselkålsterror; alla hennes vänner och bekanta dyker också upp. Stämningen i boken liknar mest av allt den i Förälskelser, den fjärde boken som också skildrade en sommar fylld av känslor, upptåg, oändliga möjligheter, och relationer som behöver redas ut. Och, givetvis, eftersom det är tonåringar i huvudrollerna, diskussioner om livets mening och vad kärlek egentligen är.

lou-kojan-funderingar

Men framförallt är det Lous mamma som har minst sagt kluvna känslor till byn och invånarna, med hennes föräldrars konservativa uppfostran och skolkamrater som Urban Vittenlös (som här, i Kojan, gör ett ärligt men också bisarrt försök att bli en bättre människa, och som därmed kanske också ger ett svar på en av gåtorna i Kristallåldern) som bittra erfarenheter. Men den här sommaren är alla på sitt bästa humör (inklusive mormor!!!) och trenden med en större acceptans från alla håll från tidigare böcker fortsätter; i Lou! gäller maximen ”Var mänska i sin skäl i grunden vill så väl” verkligen alla, även de som ibland av svaghet eller rädsla gör fel.

Och resten av frågorna från Kristallåldern?

Vi får kanske inte ett explicit svar på allt, men vi får iallafall följa början på besynnerligheterna och antydningar om orsaker, och jag känner mig nöjd med det. Att som Neel här först ge oss ett så pass besynnerligt album som Kristallåldern för att sen vänta nästan fyra år innan han ger åtminstone några förklaringar är visserligen rätt besynnerligt det med, men det är också stimulerande med att ibland få fundera själv; det viktiga tycker jag är att det nu verkar som om Neel själv har en plan med det som händer och att det inte bara är slumpmässiga infall🙂

Att handlingen den här gången är lättare att följa återspeglar sig också i teckningarna, där förra albumets spretiga stilvarianter den här gången ersatts av ett enhetligare utseende och ljusa, lummiga färger; färgerna frammanar också de känslan av sommar, med solblekta dagar och varma kvällar. Neels tidiga stil var på en del sätt kanske lite väl polerad med ett utseende som ibland påminde mer om en tecknad film än en tecknad serie, och i de senare böckerna har han provat olika tekniker. Men här tar han det som sagt lugnare och jag gillar syntesen mellan hans tidigare stilar.

Så, japp, återigen ett Lou!-album som jag gillar skarpt. Och som dessutom gör det förra albumet än bättre när jag nu läste om alla igen. Med ett ord: Yay!🙂

lou-kojan-tradet

Svarta sagor från/om Slovenien

Postat den

svarta-sagor-omslag

Jag vet mycket lite om slovenska serier; de enda jag tidigare träffat på har varit de som funnits i de (tyvärr få) nummer av den slovenska antologin Stripburger som jag läst. Så kudos till det lilla förlaget Nubeculis (hittills 4 seriealbum utgivna) för deras utgivning av Iztok Sitars Svarta sagor; de verkar rikta in sig på europeiska serier en liten bit utanför de vanliga allfarvägarna.

Så vad bjuder Sitar på?

Det visar sig att titeln är väl vald: 50 livsöden presenteras med en sida var bestående av sex rutor, alla skildrade med en mycket svart humor, och alla hänger de ihop tack vare att en av rutorna är identisk (men med annan text) med en från den föregående serien. Ibland är den röda tråden bara en bisak:

svarta-sagor-kokerskan

Här är det ruta 4 som finns med i serien innan (Doktorn), och ruta 1 som finns med i serien efter (Väninnan). Men det är bara ytliga band; historien om kokerskan står helt på egna ben.

Och det gör den visserligen bra, men om det inte var mer än så med albumet skulle jag nog tröttnat, och rut-repetitionerna skulle känts som en ren gimmick. De bästa sidorna är istället de som använder repetitionerna mer kreativt, med en ironisk poäng eller en fördjupad förståelse för vad som egentligen låg bakom händelserna i sidan innan/efter. Det blir en intressant effekt när det du läser så konkret kan påverka både din förståelse av vad du just läst på sidan innan och/eller det du kommer läsa på nästa sida, och det är ett berättargrepp som jag är svag för, när mästare på att använda upprepningar som Trondheim drar igång🙂

Så det som i början verkar vara helt självständiga sidor visar sig efterhand vara delar i en större berättelse, om vad som är ett inte helt smickrande porträtt av ett Slovenien fullproppat med vardagskriminalitet och vardagsvåld. Precis som den ovanligt väl beskrivande baksidestexten utlovat!

Sitars teckningar är passande robusta, med icke-glamorösa människor som alla är lätt slitna av livets påfrestningar. Han har en stil som påminner mig mycket om en annan tecknare som jag inte för mitt liv kan komma på vem det är; det finns en smula av Carol Swain i linjerna och toningarna, men just när det gäller människornas utseende är det någon annan jag tänker på. Argh, frustrerande! Nåja, jag kommer nog på det i sinom tid och får uppdatera inlägget då; det är hur som helst teckningar med klara europeiska drag och teckningar som effektivt presenterar de koncisa historierna.

Sammanfattningsvis är det ett album med mersmak, som trots sin relativt blygsamma omfattning avnjutes bäst i mindre portioner så att inte svärtan ska tappa stinget; jag skulle gärna se vad Sitar kan göra i ett längre format eftersom sidorna som tydligast är en del av det större narrativet är de jag gillar bäst här.

svarta-sagor-prasten

Här en sida som får mycket större tyngd när man också läst om Sonen och Den fromma på de omgivande sidorna…

Nicke gifter sig

Postat den

De tre album som redan kommit ut på svenska i serien där diverse serieskapare får ta sig an Spirou och göra lite vad de vill har varit påfallande lika; de utgör mer eller mindre en sammanhängande svit med Spirou som ung man i början av sina karriär, under och precis efter andra världskriget och skulle snarast kunna kallas Spirous ungdom eller någonting sådant. Det är inget fel på det för det har varit trevlig (och när det gäller Bravos bidrag bättre än så) läsning, men med tanke på möjligheterna i upplägget skulle lite mer variation inte skada.

Men på franska (och även danska) finns det fler utgivna album, och där finns variationen, med allvarligare bidrag som det av Yoann & Vehlmann (som ledde till att de fick ta över den vanliga Spirou-serien) och ren slapstick från Lewis Trondheim. Och nu har det näst senaste albumet också nått våra breddgrader i och med albumet Nicke gifter sig, skriven och tecknad Benoît Feroumont:

nicke-gifter-sig-omslag

Det syns nog redan på omslaget att den här gången är det komedi snarare än äventyr som gäller, och det är väl lika bra att på en gång avslöja att japp, det är inte bara menat att vara roligt, det är också ett roligt album🙂

Feroumont tar chansen att släppa loss med en historia där relationerna mellan trion Spirou, Nicke och Sickan inte är riktigt som de brukar: Nicke är hämningslöst förälskad vilket upptar all hans tid och givetvis vill han flytta ihop med sin tilltänkta, så för att inte Spirou ska känna sig ensam flyttar Sickan in till honom istället. Plus att Sickan alltid har näsa för bra historier så det är en utmärkt chans för henne att hänga på Spirou när ett mysterium med rötter i andra världskriget kickar igång…

Det som nog mest bidrar till att Nicke gifter sig är en så charmerande underhållning är hur Feroumont lyckas fånga de tres karaktärer på ett sätt som samtidigt känns korrekt med tanke på hur de uppträtt i alla tidigare serier, men som också gräver lite djupare:

  • Nicke som något äldre och lite mer världsvan än Spirou är givetvis det naturliga valet för vem som skulle kunna bli kär på riktigt, inklusive diskussioner om äktenskap och barn. Att han har ett humör som kan ställa till problem är inte heller det överraskande.
  • Spirou är något mer naiv och gammalmodig; att han blir generad inför Sickans chosefria uppträdande när hon flyttar in är självklart, men också att Sickan helt korrekt kommentarer att hans inredning är rätt gammeldags, rena femtiotalet.
  • Sickan ser att Spirou behöver stöd när han ”överges” av Nicke och rycker tveklöst in, trots hans protester, med en blandning av medlidande och egenintresse. Givetvis är det inga sexuella spänningar från hennes sida med att dela bostad med Spirou; att han kan bli generad rör henne inte i ryggen, för henne är han en god vän, ingenting annat.

nicke-gifter-sig-sambo

Dialogerna och diskussionerna mellan de tre är fartiga och underhållande, och framförallt Spirous mer barnsliga personlighet sätts på svåra prov i den här boken, med utmärkt resultat för mig som läsare men även för Spirou som nog egentligen blir glad över att han tvingas utanför sin komfortzon gång på gång.

Det finns som sagt ett mysterium i boken också, men det är mest till för att handlingen ska röra sig framåt. Därmed inte sagt att det är ett tråkigt ihopsatt mysterium, bara att den stora behållningen är den personlighetsinriktade humorn. Inklusive inte alls pjåkigt påfunna nya bifigurer, som den kriminella familjen som Spirou jagar boken igenom; bra sammansatt och jag brydde mig till och med om hur det skulle gå för dem, vilket inte händer varje dag i Spirou :-)

Men till syvende og sist är det Spirou som är huvudpersonen, och även när det gäller den nyss nämnda familjen är det Spirous interaktion med dem som är det bästa (jag tänker inte säga exakt vad för att inte avslöja för mycket). Och det är väl passande i en seriesvit med Spirous namn i titeln (Nicke är däremot inte med riktigt så mycket som man skulle kunna tro, med tanke på bokens titel). Dessutom är det som sagt välkommet med en komisk tolkning av karaktärerna efter de mer allvarliga som vi sett på svenska hittills, inklusive utmärkta teckningar i en modern fransk stil istället för den mer tillbakablickande i de tidigare översatta böckerna, och jag ser fram mot att läsa nästa bok i sviten; den här kom ut på franska i somras men det finns som sagt redan ytterligare ett album som kom för några veckor sedan!

nicke-gifter-sig-sms

Dieter Lumpen: Corto Maltese in spe?

Postat den

dieter-lumpen-cover

Från första gången jag läste någonting om Dieter Lumpen (hädanefter DL), äventyraren som har huvudrollen i serien med samma namn skriven av Jorge Zentner och tecknad av Rubén Pellejero, har alltid Corto Malteses ande svävat i bakgrunden:

  • När serien dök upp i Heavy Metal första gången var det i numret efter att Corto Maltese (CM) publicerats i samma tidning, varför det kändes som en ersättning av den sistnämnda
  • I svenska tidningen Casablanca varvades CM-episoder med DL-episoder, för övrigt två av de ytterst få läsvärda serierna i just den tidningen😉
  • De har både en huvudperson av det mer passiva slaget, en man som mestadels reagerar snarare än agerar
  • De utspelar sig i ”exotiska” miljöer under första hälften av 1900-talet (CM i början av perioden, DL i slutet)
  • Trots en äventyrare i huvudrollen är det ofta tämligen lugna serier
  • Teckningarna har en hel del likheter, framförallt när serierna tryckts i svartvitt

Det har gjort att jag inte varit så förtjust i DL: När jag läst serien som ett surrogat för att läsa CM har den givetvis kommit till korta, både vad gäller manus och teckningarna. ”Inte så dum men det är ingen CM precis!” skulle jag kunna beskriva mitt omdöme.

Och det är förstås orättvist; man ska inte bedöma en serie efter vad man tror att den är utan för vad den faktiskt är. Läser man DL på det sättet blir den också mycket bättre och mer givande🙂

Layout 1

Första sidan, första episoden

Varför denna lilla text idag? Jo för att man numera kan läsa alla serier om Dieter Lumpen i en samlad utgåva på engelska: The Adventures of Dieter Lumpen, 264 sidor lång och den andra titeln i förlaget IDWs bokserie Eurocomics (där den första givetvis var CM…).

Och den här gången, när jag gav mig tusan på att inte tänka på CM medan jag läste, var det riktigt underhållande. Förut, när jag bara läst enstaka episoder, fick jag aldrig något riktigt grepp på Dieter Lumpen själv, men nu framstod han tydligare: en cyniker utan egentlig egen vilja som bara driver med. Inte ond, inte god, utan bara en man utan mål och moralisk kompass. Eller kanske mer rättvisande: Han har ett hum om moral och vet nog egentligen vad som är rätt och fel, men han har inte karaktärsstyrka nog att följa den om priset är högt. Ju mindre som hände i serien desto mer tyckte jag om den, som exempelvis den sena och album-långa episoden Caribbean där det nästan helt saknas handling när Lumpen tillsammans med diverse egenartade karaktärer befinner sig i Karibien.

Pellejeros teckningar uppskattade jag också mer den här gången, nu presenterade i en bitvis mycket ambitiös färgläggning (där tyvärr stora svarta ytor ibland ”fläckats” av de omkringliggande färgerna) som verkligen framhäver djungeln, öknen, havet, eller vilken miljö nu handlingen utspelas i. DL ser bra ut i svartvitt men är nog ännu bättre i färg (till skillnad från CM!).

Så jo, jag förstår varför DL har rosats av så många. Den har stil stil och stämning; det finns en hel del andra serier som försöker vara någonting liknande men de allra flesta misslyckas och blir bara exotiserande dravel med vita män på tillbakalutade äventyr i kolonierna.

dieter-lumpen-car

Men riktigt stor tycker jag inte att den är. Det där sista lilla, det som verkligen sätter sin egen stämpel på serien, tycker jag nog saknas; i jämförelse med serier som (japp, här kommer den igen!) CM där huvudpersonen är någonting unikt, och likaså sättet som andra människor och miljöerna skildras, är DL alltför generisk. Den är ett mycket bra hantverk men ingredienserna är det ingenting speciellt med.

Väl värd att läsa är samlingen, men jag undrar jag hur Zentner och Pellejeros framtida och redan omskrivna serie kommer att bli: För den som inte redan vet det är det nämligen så att Corto Maltese ska återupplivas som serie, och gissa vilka som anlitats för detta…?😉

Hilda and the Stone Forest

Postat den

hilda-and-the-stone-forest-cover

Det är dags för ett nytt äventyr med Luke Pearsons lilla men ack så upptågsrika Hilda, men den här gången med en följeslagare som gör upplevelsen betydligt läskigare för henne: Hennes mamma.

Inte för att hon ogillar mamman, tvärtom älskar båda två varandra och de trivs tillsammans, men för att mammans närvaro gör att det inte längre finns ett tryggt hem att komma tillbaka till. Och, såklart, för att även om mamman uppskattar Hildas energi så har hon ändå för tillfället förbjudit Hilda från att lämna hemmet efter att Hilda ljugit om vad hon haft för sig. Men  den lilla nissen Tontu som vi senast såg i Hilda and the Black Hound råkar ”slarva bort” både Hilda och mamman när han använder sina magiska dörrar, varpå de två måste försöka hitta hem igen, tillsammans.

Historien är lika fantasifull som Hilda-böckerna brukar vara, och jag gillar att den den här gången fokuserar lite mer på Hildas familj; ett nytt äventyr där Hilda upptäcker nya magiska varelser vore inte tråkigt, men nu, i den femte boken, kan det behövas lite omväxling. De magiska varelserna är där, förvisso, men att mamman blir mer involverad är definitivt ett plus när hon och Hilda måste reda ut sin relation, samtidigt som de måste undvika att bli uppätna/nertrampade/någontingannatsomskullekunnahändameddem av trollen de stöter ihop med.

Mer plus: De inledande sidorna där Pearson låter oss följa några typiska dagar i Hildas liv i snabbcollage, vilket gör att Hilda, hennes vänner, och staden Trolberg får lite mer djup. Förut har albumen varit helt inriktade på just det äventyr som just den boken handlade om, men här är penseln bredare. Serien består inte längre bara av Hilda utan det finns fler karaktärer som är intressanta, men onekligen är Hilda i centrum fortfarande och så är det förbli; den energi och äventyrslystna hon har gör att hon knappast kan hamna i skymundan😉

Hildas vardag

Hildas vardag

Pearsons teckningar fortsätter att vara verkligt trevliga att titta på, med sin mycket lätt igenkännliga färgskala; jag gillar de senare men lite saknar jag nog ändå de en smula tyngre färgerna i den första boken. Å andra sidan, jämfört med det albumet har han blivit bättre på rörelse (eller möjligen är det så att han tecknar mer rörelse numera) och på tempoväxling: Nuförtiden är Hilda ibland fylld av action, ibland mer filosofiskt lugn, medan de tidiga albumen nästan enbart bestod av det sistnämnda.

Så högt betyg, som alltid, för Hilda. Det är rätt långt mellan albumen (2 år sedan det senaste) och det gör ju ingenting eftersom kvalitén är så hög, men just den här gången vore det trevligt om nästa dök upp lite snabbare, med tanke på (läs själva) det här albumets slut!

Marsupilami – Vit magi

Postat den
Marsupilami – Vit magi

marsupilami-vit-magi-omslag

Premiär för mig med en långkörare bland de fransk/belgiska serierna: Marsupilami. Jag har förstås läst serier med det långsvansade djuret förut, påhittat av André Franquin för serien Spirou där marsupilami först dök upp i albumet Spirou och arvingarna, men aldrig något album i sviten uppkallad efter djuret.

Och det är synd för jag hade gärna läst de tidigaste albumen där André Franquin själv var inblandad; i den här boken, Vit magi (nummer 19 i Frankrike men det 12:e som getts ut i Sverige), är det Batem som står för teckningarna och Colman som står för manus. Orsaken är att jag är nyfiken på hur han hanterade det knepiga förhållandet att han redan i Spirou-albumet Familjen Marsupilami hade gjort ett närmast perfekt album som beskriver marsupilamins liv i djungeln. Och eftersom marsupilamin alltid skildrats som ett djur (onekligen ett smart sådant, men ändå inte med ett mänskligt intellekt) kan det nog bli svårt att komma på intressanta historier där marsupilamin har huvudrollen.

Den svårigheten märks tycker jag nog i just Vit magi: Historien handlar om trollkarlen Jahekaputh (trollkarl = scenmagiker) vars karriär inte är vad den borde vara och därför får för sig att fånga en marsupilami för att använda i sin show. Sagt och gjort beger han sig in i djungeln där han lyckas övertyga indianstammen som bor nära marsupilamins hemvist om att han är en mäktigare trollkarl än deras egen. Interfolierat med hans strapatser får vi också se glimtar från marsupilamins liv i djungeln, med tonvikt på de små barnens äventyr.

marsupilami-vit-magi

I sig skulle det här kunna fungera som intrig, men problemet är att den mest känns som omtugg av sånt jag redan sett, även utan att ha läst de tidigare albumen. Att använda marsupilamin som dragplåster har redan gjorts i Spirou-serien, och vad gäller de mer David Attenborough-lika inslagen är det mest upprepningar av saker jag sett i redan nämnda Familjen Marsupilami. Det gör att jag verkligen undrar vad de 18 tidigare albumen i serien handlat om.

Jag misstänker att den största orsaken till att jag inte är så förtjust i Vit magi är att marsupilamin känns som en alltför begränsad huvudperson: Som ett djur saknar hen utvecklingsmöjligheter, förmågan att växa och förändras. Som en bifigur gör det ingenting men som huvudperson tror jag att möjligheterna till varierade berättelser är små, eller åtminstone verkar det så av det här albumet. Men som sagt, jag borde nog läsa fler av dem för att få lite bättre känsla för hur marsupilamin fungerar som navet i historien.

Sen vet förstås både Batem och Colman hur man ska göra en allåldersserie i den typiska fransk/belgiska stilen; framförallt Batem är en veteran som varit inblandad i teckningarna för de hittills runt 30 albumen i serien. Så för den som letar efter någonting sådant kan Vit magi passa bra. Fast jag skulle nog velat att skildringen av indianerna (inklusive Jahekaputh) hade tänkts igenom lite mer, den känns, well, inte helt modern…

Blueberry: Slutet på naiviteten

Postat den

Blueberry 2 - omslag

Det andra boken i Cobolts återutgivning av Blueberry innehåller vad jag skulle säga är slutet på den första, lite mer naiva fasen av serien: De två avslutande albumen om indianupproret (Den försvunne ryttare & I navajos spår) och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan. Efter de här historierna blir tonen betydligt mer vuxen, med en mer (förhållandevis) realistiskt syn på vilda västern och allt vad den innehåller. Men det får jag skriva mer om senare, när nästa samling kommer, för nu handlar det om bok 2!

I titeln använder jag mig av ordet ”naivitet” och det ska inte läsas som att det är en barnslig historia som Charlier berättar i de totalt fem albumen som inleder Blueberry och som alla handlar om ett potentiellt indianuppror. Som jag skrev i recensionen av den första boken förtjänar Charlier istället beröm för att han försöker skildra indianerna på ett mer medkännande sätt än vad som varit vanligt tidigare.

Blueberry - Jijé

En av de sidor som Jijé tecknar i den här samlingen, när Giraud var på semester; det ser definitivt ut som en sida från Blueberry, men jag föredrar ändå den unge Giraud som vid det här laget hade börjat utveckla sin alldeles egna stil

Men det finns ett grundläggande problem med hela den här sviten och det är där naiviteten dyker upp. För att få ihop historien på ett sätt som samtidigt lyckas med att skildra

  • indianernas uppror som rättfärdigt (eftersom det är kavalleriet som lurats tro att indianerna inlett fientligheterna),
  • Blueberry som en god kraft som kämpar för freden, för allas skull,
  • kavalleriet som en också välmenande organisation, som bara agerar ”fel” på grund av att de lurats,

krävs att jag som läsare helt glömmer bort kunskapen om att indianerna konsekvent behandlades på det värsta sättet, de svikna löftena, och att de än idag lever i misär som en följd av hur de behandlades. Med andra ord, världen som Charlier beskriver är en sagovärld, en där den invaderande europeiska befolkningen egentligen vill väl och att det kanske kommer gå bra med tiden. Tyvärr vet vi ju att så inte blev fallet, och det gör att den på ytan tämligen realistiska serien ändå är ett bländverk. När allt i serien löser sig och fredspipan röks och Blueberry har fullgjort hjälterollen, så ligger för min del vetskapen att fredsavtalen i realiteten var meningslösa som en blöt filt över det föregivet lyckliga slutet. Den i serien skildrade som galne och grymme indianen Ensamma örnen är den som har rätt: Lita aldrig på den vite mannen.

Därav den nämnda nativiteten. Återigen, en eloge till Charlier för hans föresatser och för en spännande berättelse, men tyvärr gör verkligheten att det inte riktigt fungerar fullt ut. Men när indianerna senare kommer dyka upp i serien och Blueberry återigen engagerar sig för att hjälpa dem är skildringarna mycket mer realistiska; det handlar då enbart om att överleva för dagen, inte om ett löfte om en rättvis och fredlig framtid.

Men, igen, det är en senare recension; vi har kvar ett album till i den här samlingen att skriva om🙂

Mannen med silverstjärnan är en mycket enklare historia, en som vi sett många gånger på film och i serier: Den ensamma hjälten som ska försvara en hel stad mot skurken och hans liga. Här är det onekligen också en sagovärld vi ser men den här gången skaver det inte eftersom det är en så arketypisk historia, med inslag som den nya sheriffen (Blueberry), den unga oerfarna mannen som vill hjälpa till, den äldre och nersupne mannen som också vill det (Blueberrys ständiga följeslagare Jimmy McClure, som dyker upp för första gången tidigare i den här samlingen), kvinnan med mod och ett hjärta av guld, den fega befolkningen som inte vågar hjälpa till, och givetvis de bottenlöst onda skurkarna.

Blueberry - Mannen med silverstjärnan

Det är inte den mest unika historien men jag tror att den här behövdes för att Charlier senare skulle kunna bli mer egensinnig; fram till och med den här berättelsen påminner serien mest om klassiska Hollywood-västern, må vara av de något mer realistiska slaget från 50-talet, men efter att Charlier fått ur sig de historierna, kan han sen gå vidare till någonting som mycket mer påminner om den skitiga och råare spagettivästern-genren. Plus att det säkert var skönt att få skriva en kort och enkel historia med en lika enkel hjälteroll för Blueberry, efter den långa berättelsen innan där det mot slutet finns tecken på en viss trötthet hos berättaren; Blueberrys avskräckande knep att lura diverse förföljare att han har betydligt fler mannar med sig än han har används lite väl flitigt tycker jag allt😉

Jag kan ha fel men jag tror också att det här är det första albumet där en person med en större roll faktiskt dör i bild (verkar det som); innan det sker har en hel del namngivna och viktiga personer dött, men själva dödandet har skett utanför bild. Ett tecken så gott som något på att serien börjar slita sig från de begränsningar som tidigare funnits.

Sammanfattningsvis är det här återigen bra underhållning; spännande men kanske utan större komplexitet (men det blir det ändring på i senare album), och det är väldigt roligt att kunna läsa de här tidigare berättelserna på ett bra sätt på svenska; de två första albumen har tidigare enbart publicerats som följetonger i svartvita tidningar, och även om Mannen med silverstjärnan kommit ut i albumformat tidigare var den utgåvan sisådär vad gäller tryckets kvalité. Här är det såklart full poäng på den fronten🙂