Kategoriarkiv: Europeiska serier

Europe Comics & Delcourt

Postat den

Sommartider = inte så många recensioner här eftersom jag mestadels ligger i hängmattan och dåsar. Lite läsande blir det ändå, och eftersom jag inte vill släpa ut alltför mycket tunga böcker till landet blir det mestadels elektronisk läsning.

Och då skulle jag vilja slå ett slag för två förlag som översätter mängder av intressanta europeiska serier (dvs fransk/belgiska) till engelska, men som bara publicerar dem elektroniskt: Europe Comics & Delcourt.

Jag skriver ju ibland om scanlations av europeiska serier här på bloggen, men faktum är att det senaste året har jag läst betydligt färre sådana än förut, och skälet är just att det nu översätts så mycket mer officiellt än det gjort förut. Jag skulle ju gärna se fler fysiska utgåvor också, men det är såklart bättre med elektroniska än inga alls, och jag har full förståelse för att det är väldigt mycket billigare och enklare att ge ut sådana. Så, de två förlagen:

Delcourt: Det här är förstås det klassiska franska serieförlaget som alltså nu satsar på att översätt en del av sina serier till engelska. Jag har skrivit om några av dem, som Josephine, Forever B%*#h,  och The Modern Man, och överlag är det mestadels serier av den typen som Delcourt satsar på, dvs moderna komedier som drar åt chic lit-hållet; bra underhållning, helt enkelt, som jag hoppas säljer tillräckligt bra för att de ska fortsätta. De översätter en del serier av annat slag också men de har definitivt en tydlig profil på det som de hittills gett ut.

The Invisible Lesbian - psykolog

Från The Invisible Lesbian av Oceanerosemarie/Magellan/Revel, utgiven av Delcourt

Europe Comics: Det här är däremot ett så vitt jag vet nytt förlag som alltså enbart satsar på det elektroniska formatet, och vars serier kommer från diverse förlag som de välkända Dupuis & Lombard. Och serierna spänner över ett brett spektrum; några exempel:

  • Dad, en serie om en ensamstående pappa och hans tre döttrar. Skriven och tecknad av Nob, vars Mamette finns på svenska, är Dad en komisk serie av samma typ som nämnda Mamette, Lou, Sisters, Tidresenärerna och andra nyare franska serier. Kul, även om den kanske förlitar sig lite väl mycket just på att en pappa som uppfostrar döttrar ska vara humoristiskt i sig.

Dad - filmtajm

  • Atar Gull, den utmärkta serien om den (med all rätt) hämndlystna slaven Atar Gull, som jag berömde för några år sedan när en scanlation dök upp. Men nu finns alltså en officiell utgåva också, sympatisk nog!
  • Esteban, en serie om den unge Esteban som i brist på bättre alternativ ansluter till ett valfångstfartyg efter att hans familj dödats av soldater. Hittills har fyra delar översatts, skrivna och tecknade av Matthieu Bonhomme, vars Mannen som sköt Lucky Luke är ett av årets bästa översatta till svenska album. Hittills!

Esteban - hav

  • Florence Cestacs (den hittills enda kvinna som vunnit Grand Prix de la ville d’Angoulême) moderna klassiker The Midlife Crisis och The Post-Midlife Crisis. Två album som är hur roliga som helst, där den första handlar om en medelålderskrisande kvinna och den andra om ett gäng något äldre kvinnor som sitter och pratar strunt albumet igenom. Stark rekommendation från mig!

The Post-Midlife Crisis - mens

Fler serier finns, som den ångestladdade och smått surrealistiska Forget My Name av Zerocalcare, rebooten av den gamla komedi-klassikern Superdupont, Michel Kichkas Förintelse-berättelse Second Generation – The Things I Didn’t Tell My Father, och så vidare.

För de som liksom jag inte har någonting emot att läsa serier i elektroniskt format och vars franska-kunskaper inte är sådär värst imponerande skulle jag tro att det sällan/aldrig någonsin förut funnits lika mycket intressanta serier som översätts till engelska. Så oavsett om ni har en hängmatta att dåsa i eller inte, sätt igång och läs!:-)

Goldtiger

Postat den

Goldtiger - cover

Har ni hört talas om Goldtiger, den brittiska dagspresserien från sent 60-tal/tidigt 70-tal som var tänkt som en konkurrent till Modesty Blaise, men som på grund av sitt vågade innehåll bara publicerades i en tidning på Malta?

Inte det?

I så fall kan jag glädja er med att det nu finns en bok ute som presenterar en mängd bakgrundsmaterial till serien, förtjänstfullt hopsamlat av Guy Adams och Jommy Broxton, tillsammans med episoden The Poseidon Complex (inklusive de strippar som bara finns som skisser eller i senare färglagda versioner).

Och om ni läste mitt inlägg om serien Mickey’s Craziest Adventure från i mars i år kanske ni känner igen min inledning på dagens recension och därmed kanske ni redan gissat att det här är fejk, en konceptbok, om en serie som aldrig existerat men som det vore väldigt roligt om den hade gjort det:-)

Och en liten varning: Om ni tänkt köpa/läsa boken (och om man gillar 60-talskultur, serier, och den typ av humor som ligger bakom en bok av det här slaget så rekommenderar jag att mn gör så) så läs inte mer här eftersom mycket av nöjet består i att själv få läsa om Goldtiger och dess historia, utan att veta mer innan!

Boken om Goldtiger är skriven helt utan antydningar till bluffen; vem av Adams & Broxton som tecknat seriesidorna och vem som är ansvarig för textmaterialet (som det finns mest av) står ingenstans. Intervjuerna med seriens manusförfattare (”Louis Schaeffer”), tecknare (”Antonio Baretti”), förlagsrepresentanter med mera ger en fascinerande och mycket roande bild av ett samarbete som redan från början är dödsdömt: Schaeffer skriver bara för pengarna och har en mycket låg uppfattning om serier, medan Baretti är ett klassiskt galet geni, övertygad om sin egen förträfflighet.

Goldtiger - strip

Så när det visar sig att det inte blir någonting av en brittisk publicering av serien sedan redaktören som dragit igång projektet av diverse skäl drar öronen åt sig (de öppet homosexuella huvudpersoner Lily Tiger och Jack Gold, Barettis egenhändigt påhittade surrealistiska inslag i serien som att han själv dyker upp i den och klagar över det tråkiga manuset och istället ritar någonting som han har lust med) och de två istället gemensamt ska försöka sälja serien går det omedelbart åt skogen. Allt skildrat via senare intervjuer med de inblandade och via underbara brev där Schaeffer försöker vara artig och professionell men blir alltmer orolig av Barettis besynnerliga svar (där han bland annat envisas med att alltid bara kalla Schaeffer ”Writer” och sig själv ”Artist”).

Att Baretti sedan spärras in på mentalsjukhus för sin fixering vid serien för att senare, när till och med de entusiastiska malteserna slutat läsa serien, då och då försöka återuppliva den som sin egen genom att förpesta Pat Mills, Dave Gibbons och 2000 ADs tillvaro med att skriva till dem och berätta hur korkade de är som inte vill inkludera hans nya version Goldtiger 2000 i sina tidningar är, well, närmast följdriktigt😉

Drygt 3 år tog det för Adams & Broxton att bli klara med den här boken efter att den utannonserats på Kickstarter så rejält försenad blev den. Men resultatet blev bra så jag tänker inte klaga på den långa väntan; mixen av färgstarka karaktärer (både de ”riktiga” och de pop-swingiga i serien), seriestripparna (som mixar vad som utger sig för att vara originalstrippar, skisser, och kopior från sällsynta reprints), Barettis övriga illustrationer gjorda för att försörja sig medan han arbetade med sitt hjärtebarn Goldtiger och som därför tenderar åt allsköns populärkultur av det tveksammare slaget, intervjuerna, är riktigt lyckad och ständigt underhållande. Inte för att serien Goldtiger i sig är fantastiskt bra (den enda episoden som ingår, uppstyckad som den är, är fullt tillräcklig) utan för att idén bakom boken är så väl genomförd:-)

Goldtiger - promo

Nu i butik: Marsupilamis vrede

Postat den

Marsupilamis vrede - omslag

Det var inte meningen från början att det nya Spirou-albumet skulle vara med bland infon om aktuella serier som just nu finns i butik att köpa, men, tja, jag såg den på Pressbyrån igår och köpte den så…:-)

Alltnog, Marsupilamis vrede är alltså nummer 54 (i Sverige) i den ”ordinarie” Spirou-utgivningen, dvs de album som inte är en del av Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten som i teorien är helt fristående böcker. Men den skillnaden är rätt diffus numera, med tanke på att det både i Marsupilamis vrede och i de tidigare albumen av Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar) glatt refereras till händelser i specialalbumen. Så det är nog bäst att inte fundera alltför mycket på skillnaderna.

Och det behövs verkligen inte för Vehlmann/Yoann fortsätter att skriva bra underhållning, och jag gillar att de nu också vågar (får?) använda sig fritt av persongalleriet från Spirou: Nickes kontor med Gaston och de andra, den alltid villige men aldrig lyckosamma kontraktsskrivaren direktör Gyllenhammar, och nu alltså även den tidigare Spirou-tecknaren André Franquins mest kända tillskott till serien: Marsupilami.

Marsupilamis vrede - Direktör Gyllenhammar

Marsupilamis vrede skiljer sig rätt markant i sin handling från de senaste albumen som fokuserat på action och äventyr. Här är det istället fokus på relationer och känslor, med en Nicke som är frustrerad över att Spirou inte tar Nickes jobb på allvar, men framförallt ett drama med på ena sidan Spirou & Nicke och på den andra marsupilami (svårt val här om jag ska skriva med stor eller liten bokstav, med tanke på att det handlar om den specifika marsupilami som vi sett tidigare i serien och som aldrig fått ett eget namn…).

Marsupilamis vrede - MarsupilamiJag vill inte avslöja för mycket om handlingen men jag kan säga att Vehlmann får till en trovärdig förklaring på varför inte marsupilami synts till i serien på många år, och att förklaringen dessutom gör de starka känslorna begripliga.

Faktum är att det här är ett av de allvarligare Spirou-albumen jag läst, inklusive special-albumen,  och att den seriösa tonen känns fullkomligt naturlig med tanke på vad som hänt/händer. Sen är albumet också väldigt roligt; Vehlmann balanserar mellan allvar och komik på det hittills mest lyckade sättet av alla Spirou-serier han skrivit, ordinarie som speciella böcker.

Så om ni någonsin gillat Spirou, köp det här albumet. Det är billigt, det är en smula längre än de senaste varit, det är känslomässigt väldigt tillfredställande, och Yoann fortsätter att teckna bra, framförallt suggestiva scener. Och, som sagt, räkna inte med en enklare historia jämfört med special-albumen för det är det inte:-)

Nu i butik: Bästis

Postat den

Just nu finns det tre tidningar ute i butikerna som har ett, tycker jag, lite intressantare innehåll än vanligt. Inte nödvändigtvis bättre, men intressantare:-) Och det tyckte jag kunde vara värt några korta ord!

Först ut: Serien Bästis av Kenneth Larsen som är gästserien i Pondus maj-nummer. Kenneth Larsen är mannen bakom skräckserien Nio år som jag köpte på SiS häromveckan och berömde. Bästis är dock någonting helt annat, nämligen en burlesk komediserie om de två barndomsvännerna Marthe och Kenneth (självbiografiskt måhända?😉 ), och en serie som passar förträffligt i Pondus med sin härligt vulgära stil, parat med väldigt roliga teckningar. Det är någonting med framförallt de illmariga ögonen och munnarna som gör mig på gott humör; en liten detalj kanske men ack så lyckad.

image

Från seriens hemsida, http://www.serienbastis.se

Faktum är att jag köpte en samling med Bästis-serier redan på SiS, men jag skrev ingenting om den då eftersom samlingen hade några år på nacken så jag prioriterade de nyare serierna. Den samlingen innehöll längre episoder, medan de som finns i Pondus är i klassiskt dagsstrippformat istället, och Larsen behärskar både stilarna lika bra.

Det verkar som om Kenneth Larsen är en talang (eller, mer än en talang med tanke på hur fullödiga serierna varit) att hålla ögonen på. Jag läser väldigt gärna mer av honom i Pondus; Bästis känns som gjuten för tidningen, och andra serier av honom också för den delen. Så tummen upp för den här aktuella tidningen!

Blå är den varmaste färgen

Postat den

Blå är den varmaste färgen - omslag

Nubeculis är namnet på ett svenskt serieförlag som jag fram till för några veckor sedan inte hade en aning om att det fanns. Men så ramlade jag över en tråd på Serieforum om förlaget och dess utgivning, och nu har jag också läst det hittills enda (fler är på väg) utgivna albumet: Julie Marohs Blå är den varmaste färgen, en översättning av det franska originalet som också blev en uppmärksammad film.

Jag har faktiskt redan skrivit om serien, då i den engelska versionen Blue Is the Warmest Color, och det jag skrev då stämmer även idag (dvs, mina känslor/åsikter om serien har inte ändrats): Det är en känslomässigt stark bok om hur den förkrossande kärleken drabbar den unga Clémentine när hon en dag möter Emma. De starkaste delarna av boken är de som skildrar just den nästan maniska kärleken och hur den förändrar Clémentine; scenerna mot slutet där vi ser deras förhållande förändras när de blir äldre är inte riktigt lika lyckade och känns smått överflödiga.

Men det jag inte skrev om då var givetvis den icke-existerande svenska utgåvan så det får jag göra nu istället:-)

Först och främst, ett plus för det större formatet jämfört med den engelska utgåvan; den svenska har den normala storleken för franska serier medan den engelska är betydligt mindre vilket gör att illustrationerna ser lite hopträngda ut, och för en serie spelar det stor roll. Bra tryck och papper är det också så vad gäller att kunna uppskatta teckningarna blir det full pott.

Blå är den varmaste färgen - C&E

När det gäller översättningen så får den klart godkänt men med några små skönhetsfel vad gäller presentationen: Språket flyter på bra men på några enstaka ställen har det kanske gått lite för snabbt med den redaktionella insatsen eftersom ord försvunnit; inte så att det egentligen stör läsningen i det stora hela, småslarv helt enkelt.

Läs Blå är den varmaste färgen för den allt uppslukande kärleksskildringens skull, med allt vad det innebär av lycka och ångest för de som drabbats. Och sen håller jag personligen tummarna för att Nubeculis utlovade utgivning för år 2016 blir av; jag ser framförallt fram mot Gianni Pacinottis (”Gipi”) Unastoria eftersom de serier jag läst av honom förut varit förträffliga!

Mannen som sköt Lucky Luke

Postat den

Mannen som sköt Lucky Luke -omslag

Lucky Luke har så länge jag kunnat läsa varit en av mina absoluta favoritserier; när jag var liten och stavade mig igenom alla klassiska europeiska serier som Asterix, Tintin, Spirou med flera var det ändå mannen som drar snabbare än sin egen skugga som jag tyckte bäst om. Morris teckningar med de egentligen bisarrt benrangliga personerna och Goscinnys manus fängslade mig båda lika mycket, och album som Skumt spel i Texas, Ömfotingen och Calamity Jane anser jag fortfarande vara bland de allra bästa jag läst.

Sen, sedan först Goscinnys dött och därefter Morris har serien fortsatt att ges ut, och kvalitén har varierat från ärligt talat helt undermåligt till inte alls så dumt. Blandad kompott, med andra ord, men utan att någonsin få till någonting riktigt bra, någonting som jag utan om och men kan rekommendera.

Tills nu alltså, för Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke är högklassig läsning, på alla plan:-)

Först har vi teckningarna där redan omslaget lovar gott med stämningsfulla färger och en Lucky Luke som ser både allvarligare och mer sårbar ut än vi är vana vid. Och innanför pärmarna ser det också smakligt ut; Bonhomme vet hur man ska få det att se spännande ut, som den här sidan där Lucky Luke introduceras:Mannen som sköt Lucky Luke - Lucky Luke

Vackert så, och om det vore allt så skulle jag ändå tyckt det var trevligt att titta på en version av LL som inte alls går i samma stil som Morris men som ändå känns rätt och framförallt spännande att följa. Jag har skrivit om Bonhomme förut och uppskattat hans teckningar, men i det här albumet är han ännu bättre än i de tidigare.

Men jag skulle nästan säga att manuset är ännu vassare. Historien om ett diligensrån som LL blir tillfrågad om han kan reda ut är en rättfram vilda västern-historia med klassiska inslag som den lilla staden med invånare som oupphörligt ändrar sig vad gäller vem de litar på, den hårda familjen med en fader och några söner som håller staden i ett järngrepp och som anser att de är lagen, och så vidare.

Jag skulle säga att det framförallt är två saker som gör att manuset fungerar så bra:

  • Bonhomme lyckas hålla pli på historien som aldrig tappar fokus eller blir oklar, och det är inte alltid det lättaste. Den som liksom jag läst travar av europeiska serier i genren komiska äventyrsserier (eller vad man nu ska kalla serier à la Lucky Luke/Asterix/Spirou/Tintin/… för) vet att de alldeles för ofta fallerar på den här punkten.
  • Den typiska västern-berättelsen blandas med Lucky Lukes värld, och det utan att handlingen parodieras. Goscinnys manus tog ofta sin utgångspunkt i typiska historier av det här slaget men alltid med en parodisk vinkling, medan handlingen här är på fullaste allvar. Humor finns, ofta subtilt så att man kan missa den, men det handlar inte om att underminera det dramatiska. Det gör att serien känns väldigt fräsch i sin mix, vilket är precis vad jag vill ha i ett sådant här specialalbum: Det välkända blandat med det oväntade, utan att det känns krystat.

Sen kryllar det av små detaljer som jag också gillar, som Bonhommes vinkning till läsare som vet att Lucky Luke i begynnelsen var kedjerökare men att han sedan slutat med det, och respekten för seriens historia som exempelvis visas genom att Laura Legs här dyker upp för tredje gången i seriens historia, och det är inte bara en slumpmässig karaktär som letats upp utan hennes tidigare inhopp i serien spelar roll (tyvärr dock utan att hon oupphörligen avbryter Luke i badet, något hon gjort båda de tidigare gångerna). Andra saker som att det lite melankoliska draget som då och då synts till i serien också tas tillvara, och att vi får lära känna en Lucky Luke som inte är riktigt lika hundraprocentigt i kontroll som han vanligtvis är visar att Bonhomme förstår sig på karaktären Lucy Luke och att överflyttningen till ett allvarligare sammanhang därför känns helt naturlig och självklar.

Mannen som sköt Lucky Luke - Laura Legs

Ett exempel på den mer känslomässiga inriktningen i det här albumet: Rutor utan text, till för att förmedla en stämning. Plus också för en elegant och graciös Jolly Jumper:-)

Jag hoppas det framgår hur mycket jag tycker om det här albumet. Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de fristående Spirou-albumen som jag skrivit om förut, med samma idé med en nytolkning av en klassisk serie; de har varit underhållande och bitvis mer än så, men personligen smäller den här ändå högre. Objektivt sett skulle jag säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ungefär lika bra som de bästa i Spirou-serien, men sen är det som sagt så att jag personligen bryr mig så mycket mer om Lucky Luke än Spirou som karaktärer; Spirou är väl så underhållande men Lucky Luke har mer av ett hjärta.

Leopardkvinnan

Postat den

Spirou - Leopardkvinnan - omslag

Leopardkvinnan är en direkt fortsättning på förra årets Operation Fladdermus: Samma serieskapare (Yann står för manus, Oliver Schwartz för teckningarna), samma miljö (Belgien på 40-talet), och en fortsättning på historien är det också, med många referenser till det tidigare albumet. Lite konstigt egentligen när jag tänker närmare på det eftersom sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av … var tänkt att ge diverse serieskapare möjligheten att göra sin egen version av Spirou, utan att behöva tänka på kontinuitet och dylikt, men nu har Yann & Schwartz alltså gjort två volymer med en utlovad tredje, De svarta hostiornas herre, som ska ta vid där Leopardkvinnan slutar. Om man därtill lägger att Émile Bravos Porträtt av hjälten som en oskuldsfull ung man i praktiken också hör till sviten börjar det mer likna en alternativ version av Spirou istället för en engångshändelse.

Men eftersom jag haft trevligt när jag läst böckerna tänker jag inte klaga:-)

Så, med den lilla bakgrundsdiskussionen, vad är Leopardkvinnan för en serie?

Andra världskriget har slutat, och trots den bitvis lyckade insatsen för motståndsrörelsen har det inte gått bra för Spirou. I brist på bättre jobbar han återigen som piccolo på hotell Moustic men han gör ett uselt jobb; kriget och minnena av flickan Audrey har satt sina spår, och han dränker sina sorger med hjälp av sprit. Så när en av hotellets gäster, en gammal storviltjägare, överfalls av en kvinna utklädd i leopardpäls och Spirou av en slump blir indragen är det bara till det bättre eftersom det ger honom chansen att fokusera på någonting annat.

Spirou - Leopardkvinnan - alkohol

En inte helt lycklig Spirou på väg att dras in i ett nytt äventyr

Plotten i Leopardkvinnan är inte den starkaste; efter att ha läst en hel del serier där Yann stått för manus skulle jag säga att det är ungefär som väntat. Hans historier känns ofta lite hattiga, med lösryckta scener som placeras i rad utan riktigt flyt. Däremot är han bättre på dialog, så jag tror man ska läsa hans serier mer för just dialogerna och enstaka scener snarare än för en spännande historia (det dramatiska omslaget till trots, i det här fallet). Och jag tycker definitivt det här albumet är mer lyckat än Operation Fladdermus; mixen av skämt och allvar känns betydligt bättre balanserad här.

Schwartz bidrag är precis som i Operation Fladdermus alldeles utmärkt, med teckningar som påminner både om de riktigt gamla Spirou-albumen men också mer moderna tecknare som Yves Chaland (hans Freddie Lombard är svår att inte associera till) eller för den delen än mer stiliserade tecknare som Daniel Torres och Francesc Capdevila/Max. Så, mycket trevliga illustrationer tycker jag, och dessutom i en som vanligt excellent fysisk förpackning!

Ett äventyr med Spirou och Nicke av … fortsätter att underhålla; jag gillar verkligen den här bokserien, och även om Leopardkvinnan inte är den bästa boken i serien (det tycker jag redan nämnda Porträtt av hjälten… och Lewis Trondheim Panique en Atlantique, tyvärr inte på svenska, är) så befinner den sig i mittskiktet. Helt okej underhållning skulle jag säga, och om man gillat de tidigare böckerna ska man absolut ta och kolla in den här också.

Spirou - Leopardkvinnan - de Beauvoir

Våra hjältar stöter på ett berömt författarpar i Paris

Härnäst (kanske, kan bli någonting annat emellan): En annan klassisk serie anammar samma idé som Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, och den gör det med ett mycket lyckat resultat:-)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 231 andra följare