Kategoriarkiv: Europeiska serier

The Man From the Great North

Postat den

En inte helt korrekt överskrift, med tanke på att boken innehåller 1.5 äventyr med 1 man

Ibland händer det sig att en serieskapare blir så intimt förknippad med en av sina serier att alla andra glöms bort. För Hugo Pratt var den serien Corto Maltese, en serie så unisont hyllad av seriekritiker och omtyckt av läsare att hans andra serier sällan nämns, och det är synd eftersom det finns en del godbitar där. Men tyvärr är The Man From the Great North inte en av dem.

The Man From the Great North är en ganska kort sak (48 sidor) och med mycket lite text; det tar 13 sidor innan den första repliken yttras. Handlingen är både trivial och komplicerad: Jesuit Joe, titel- och huvudperson, är en man helt utan skrupler som ömsom mördar, ömsom hjälper de människor han träffar på när han driver fram genom Kanada. Mycket händer på sidorna men det behöver man i sanningens namn inte bry sig om eftersom Joe bara gör vad som faller honom in, och den inställningen kännetecknar också Pratts manus som känns som en improvisation, som om det skrivits i samma stund som han tecknat sidorna.

Seriesida

Ett tag trodde jag att det skulle visa sig finnas någonting mer i historien, när Joe stjäl en mountie-uniform han hittar och sedan spela med när andra tar honom för en kanadensisk polis. Med tanke på att Joe har en fransk pappa och en indiansk mamma och hur rasistiskt indianer behandlades, tillsammans med att Pratt definitivt inte tyckte om de koloniala tankesätten, vore det ju inte förvånande om det skulle visa sig spela en roll i Joes personlighet.

Men inte då; det finns ingenting som tyder på att Joes bakgrund spelar någon roll i seriens handling. Det närmaste det kommer är i en scen där Joe besöker en gammal präst som var den som lärde honom katekesen, men även här känns det mest som om Joes behandling av prästen är nihilism snarare än en protest mot en påtvingad religiös uppfostran.

Man skulle iofs kunna säga att bara det faktum att han har indianska anor och att han klär ut sig till mountie i sig är en kommentar till hur indianerna behandlades, men jag tror nog fortfarande att Pratt enbart såg serien som en chans att teckna det han just då kände för att teckna.

Och det finns ett helt okej, kanske till och med ett bra album, insprängt mellan pärmarna här. Det albumet har visserligen ingen djup handling eller personteckning, men när Pratt tecknar fritt blir det vackert och med en underbar känsla i illustrationerna, och det räcker långt även om det är lite för mycket meningslös action och för lite rena stämningsbilder. Problemet är bara att det albumet, som också är samma album som ursprungligen gavs ut 1980, inte är det album som nu finns tillgängligt på engelska.

The Man From the Great North har nämligen två inslag som ursprungligen saknades, och både två försämrar serien drastiskt:

  • 1984 påbörjade Pratt en uppföljare till serien, men efter ett 20-tal nya sidor avbröts publiceringen, och sen återvände Pratt aldrig till den, och den oavslutade serien ingår i albumet.  De nya sidorna är i samma stil, dvs ordkarga men proppade med action, så ingen förändring där, men tyvärr får vi också en förklaring till hur det första albumet slutade. Varför tyvärr? Det öppna slutet som låter läsarna själv fantisera om vad som egentligen hände är nog det i manuset (om det nu fanns något manus) som jag tyckte bäst om, så att komma med en uttrycklig förklaring av detsamma är enligt mig ett stort misstag.
  • 1991 gjordes en film av serien, och till filmen ombads Pratt göra storyboards. Dessa storyboards utvecklade också historien och förklarade mer av vad som hände, och i den här utgåvan har dessa storyboards lagts in i serien där de kronologiskt passar in. Mer bilder av Pratt låter ju lockande och nog är de spontana teckningarna snygga, men de förstör helt rytmen i serien, både på grund av att stilen är helt annorlunda och för att de klumpigt förklarar alldeles för mycket av vad som pågår. Det kanske fungerade i filmen, men eftersom en styrka i Pratts serier är att de lämnar så mycket till läsaren att fundera på själv förstör de här bara stämningen.

Storyboardsida

Så visst, som Pratt-beundrare är det roligt att även andra serier av Pratt än Corto Maltese översätts, men den här utgåvan har stora problem. Men det blir bättre om man när man läser den helt sonika hoppar över storyboards-sidorna och det andra albumet, för att senare när man läst det ”riktiga albumet” kanske återvända och läsa storyboardsen som sidokommentarer till serien snarare än något som ingår i serien per se, och det andra oavslutade albumet kan man vänta med något år eller två innan man läser, när läsningen av det första albumet hunnit sjunka undan. Enkelt, eller hur? 😉

Alack Sinner: Höga berg och djupa dalar

Postat den

Det är inte ofta jag läser en serie som bitvis är så suverän men där samtidigt andra delar är så komplett inte i min smak som José Muñoz (bild) och Carlos Sampayos (manus) Alack Sinner – The Age of Innocence. En nästan mytisk serie som de två argentinarna publicerade i diverse olika europeiska magasin från mitten av 70-talet och framåt, och som det faktiskt finns en hel del utgivet av på svenska tack vare Epix/Medusa. Men här är det alltså frågan om en amerikansk utgåva från IDW, i vad som är tänkt att bli en komplett publicering av serien när den andra delen (Alack Sinner – The Age of Disenchantment) så småningom dyker upp.

För den som inte läst någonting av Muñoz/Sampayo förut så är nog det första som slår en teckningarna: Muñoz har en svärta som få, och i kombination med hans expressionistiska stil blir det anslående. Ibland blir det så extremt att det blir svårt att tyda, men fascinerande är det. Det finns tydliga drag av tecknare som italienska Hugo Pratt eller argentinska Alberto Breccia, men Muñoz är lätt att känna igen när man en gång sett hans serier.

Sinner som polis

Så lätt igenkännlig är han att när amerikanska superhjälteteckaren Keith Giffen på 80-talet läste honom och blev så inspirerad att han lånade kanske väl mycket av Muñoz teckningar blev det en smärre skandal i serievärlden eftersom lånet var så uppenbart. Jag har ju ingenting emot att man lånar och mixar från andra, men problemet här var nog mest att Giffen fick mycket beröm för sin personliga stil men han sa inte flasklock om inspirationen från Muñoz…

Men nog om Muñoz, vad med Sampayos bidrag, dvs manusen?

Jodå, de håller hög klass de med. Den här samlingen utgår från den interna kronologin i serien, dvs i den ordningen episoderna utspelar sig, istället för att vara i publiceringsordning. Så i början hänger Sinner på Joes bar (som också finns som en egen serie med samma namn) och berättar om när han jobbade som polis, för att senare i boken jobba först som privatdeckare och sen som taxichaufför. Det är historier där huvudpersonen snarast är New York, det New York som på 70- och 80-talet var så skitigt och hårt drabbat av kriminalitet som skildras. Och det känns som om staden hela tiden svettas; det är varmt, instängt och ärligt talat eländigt för hela slanten.

Historierna är inte precis klassiska pusseldeckare och Sinner har inte mycket till övers vare sig för poliser eller privatdeckare (inklusive sig själv); om något sympatiserar han närmast med de kriminella, åtminstone om de kommer från de fattigare delarna av staden. Och många av historierna bryr sig inte mycket om whodunnit osv; de är mer av karaktärsstudier av människor Sinner träffar på, som boxare på uppgång/dekis och andra minst sagt klichéartade personligheter när det gäller skitiga privatdeckarberättelser.

Men klichéerna fungerar, inklusive den gigantiska klichén som New York utgörs av; det är den ofta skildrade versionen av New York som en symbol för civilisationens sammanbrott som vi får följa i en svartsynt helvetesskildring. Jag gillar det skarpt, trots att jag ofta föredrar renare teckningar än Muñoz stil; det är så skickligt gjort och med så mycket stämning att det bara är att kapitulera.

Det var de höga bergen, så var är de djupa dalarna?

Well, det finns två dalar egentligen:

  • Först och oviktigast är det den fysiska utgåvan. 400 svartvita sidor för $30 är helt OK som pris och trycket är bra, men pappret är verkligen undermåligt. Det är förvånande eftersom IDWs utgivningar av europeiska serier hittills alla haft utmärkt papper (trots några missar i reproduceringen på en del volymer), men här är det ett relativt grovt papper som jag betvivlar kommer undgå tidens tand. Synd, men jag kan stå ut med det.
  • Det som inte är lika lätt att stå ut med är hur mycket sämre de sista episoderna är, när Sinner jobbar som taxichaufför. Det finns egentligen inget skäl till att yrket i sig skulle göra historierna sämre, men jag tyckte det var riktigt svårt att komma igenom några av dem. Och egentligen börjar det lite innan, när seriens skapare dyker upp i ett meta-avsnitt medan Sinner fortfarande är privatdeckare. Det avsnittet är visserligen lite småskoj och jag trodde att det bara var en kul grej de gjorde, men efter det avsnittet kändes manusen mycket mer ofokuserade. Politik kommer in och uttalad samhällskritik, men problemet för min del är att Sampayo som diskbänksrealist är mycket skickligare än som politisk tänkare. Det blir svamligt och tyvärr obegripligt, och även Muñoz teckningar tappar i kvalité när expressionismen långsamt förbyts i rent kaos och förlorar sitt fokus. Men det kan nog vara att när jag inte uppskattar manuset så blir jag heller inte lika imponerad av Muñoz, orättvist nog 😉

Så läs för allt i världen den här serien, det förtjänar den, men den första halvan är överlägsen den andra. I mitt tycke alltså, men jag kan mycket väl tänka mig att andra kanske uppskattar de senare episoderna där världens konturer löses upp. Och jag undrar verkligen hur nästa samling kommer bli!

Sinner som taxichaufför

Asterix och det stora loppet

Postat den

Ja, nä, det här var verkligen inget vidare 😦 När Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (teckningar) tog över Asterix i och med albumet Asterix hos pikterna tyckte jag att det var lovande: Humorn, framförallt genom gnabbandet i den lilla byn fanns där, och karaktärerna kändes också rätt. Handlingen var visserligen ingenting speciellt utan definitivt en försiktig historia där det kändes som det viktigaste nog varit att inte göra gamla fans upprörda, men det kunde jag ha överseende med i det första albumet efter att en serieklassiker bytt händer.

Men när det andra albumet, Ceasars papyrus, dök upp kändes det inte lika lovande längre. Visst fanns det en del trevliga inslag fortfarande men det var fortfarande alldeles för försiktigt i att försöka hitta nya vägar och egna idéer, och när dessutom huvudpersonernas personligheter kändes klart tråkigare och plattare blev jag orolig för vart serien var på väg.

Och här står vi nu med Ferri & Konrads tredje album, Asterix och det stora loppet, och jag skulle säga att det är med marginal deras sämsta. Vi är återigen tillbaka till en handling som är uppenbart kopierad på ett äldre album: Gallien runt bjöd på en rundtur i Gallien, modellerad efter Tour de France, och den här gången är det olika städer i Italien som besöks under en hästkapplöpning anordnad för att visa världen hur fantastiska de romerska vägarna är. I typisk Asterix-anda erbjuds vi på vägen karikatyrer på diverse kända personligheter som Silvio Berlusconi, och de italienska städernas specialiteter förevisas också.

Det som i mitt tycke gör det här till ett så dåligt album är tröttheten och slentrianen i allting. Förutom handlingen som alltså helt saknar nya idéer har också de brister som fanns även i de tidigare albumen förstorats: Asterix, Obelix, Julius Caesar och resten av de välbekanta figurerna har nu helt reducerats till sina allra enklaste egenskaper. Obelixs stupiditet når nu Homer Simpsonska nivåer, Caesar har förlorat all moralisk resning och är nu bara en löjlig och maktgalen despot, och Asterix som aldrig varit den mest tredimensionella personen har nu ingen personlighet alls. Eller förresten, ett personlighetsdrag har han: Han tar alla tillfällen som ges att fälla elaka kommentarer om hur korkad Obelix är, som här:

Visst har Asterix alltid varit medveten om att Obelix inte är riktigt lika klartänkt som han själv, men även när han inte kunnat undgå att påpeka det har det alltid varit med äkta kärlek. Här däremot förolämpar han så gärna Obelix på ett överlägset och obehagligt sätt, väl medveten om att Obelix antagligen inte kommer förstå exakt vari förolämpningen består. Kort sagt mobbar han Obelix albumet igenom.

Sen har vi alltså också en handling med en fuskande romersk körsven och en uppsjö andra tävlanden av olika nationaliteter. Även här märks det att Ferri inte har löst problemet med hur man moderniserar en klassisk serie samtidigt som man undviker att avvika alltför mycket från grundkonceptet. Asterix under Uderzo & Goscinnys ledning utvann ofta mycket av sin humor från en lek med nationella, kulturella eller regionala särdrag; en hel del av deras humor håller än, medan annat har åldrats. Här med alla olika representerade nationaliteter har Ferri helt klart tänkt sig göra någonting liknande, men samtidigt finns en tydlig rädsla för att skämt ska tolkas som gammaldags eller sårande för någon och resultatet blir sorgligt nog det sämsta tänkbara: Extremt slitna och lika extremt ytliga klichéer syns överallt medan humor som korsikanernas våldsamt överdrivna hederskänslor i serier som Asterix på Korsika lyser med sin frånvaro för att inte trampa på några ömma tår.

Det leder till att vi får så otroligt roliga karaktärer som två vikingar vars enda egenskap är att alla a/o blir nordiska bokstäver (”Din størå fetå gåller!”, extremt jobbigt att läsa efter ett tag), två goter som talar i frakturstil, och två kusher vars enda egenskaper är att de är kvinnor, svarta och talar med hieroglyfer istället för med text. Goter och egyptier har talat med frakturstil respektive hieroglyfer förut i Asterix men då skildrades också deras länder och deras kultur, men här är textvarianterna det absolut enda utmärkande för dem. Och apropå kusherna: Precis som jag klagade på efter att ha läst Caesars papyrus, kan vi kanske sluta med de där löjligt stora röda läpparna nu? Please?

Platt, plattare, Asterix och det stora loppet.

Sen blir det lätt så att när man som jag i det här fallet verkligen inte tycker om en serie så ser man fel överallt. Som när jag läste det här albumet och störde mig på, i tur och ordning: Asterix ögon som i alltför många bilder antingen fånstirrar eller ser ut att titta på någonting annat än det är avsett att de ska göra; att tyglarna som används i kapplöpningsvagnarna varierar så i antal hela tiden (det ska vara åtta men ofta försvinner en eller flera i Conrads teckningar); enstaka meningar som inte låter bra på svenska (”Jag släppte efter för mina impulser” istället för ”…gav efter…”).  Allt saker som gav mig intrycket av ett hastverk, vilket framförallt översättningen säkert kan vara pga tidspress att få ut albumet i Sverige så tätt inpå den franska utgivningen, men också små detaljer som jag misstänker jag nog inte ens noterat om jag inte redan var på ett negativt humör 😉

Jag tycker det är intressant att se hur de stora fransk-belgiska serierna har moderniserats:

  • Lucky Luke fortsätter ungefär som den alltid har gjort men det fungerar oftast hyfsat; den har alltid varit enklare i sin utformning och stil än Asterix och dessutom aldrig en riktigt lika stor klassiker så nya serieskapare som tagit över har kunnat modernisera (blygsamt, men ändå) på det sätt de känt för.
  • Spirou har ännu mindre än Lucky Luke förknippats med någon speciell serieskapare så här har det moderniserats hämningslöst. Givetvis med blandade resultat 🙂
  • Asterix har inte moderniserats alls visar det sig nu, när den enda skillnaden som finns är att allting blivit mer menlöst 😦
  • Tintin lades helt sonika ner efter Hergés död, så tji modernisering där.

Jag misstänker att det största problemet här är just att Asterix varit en så stor framgång, vilket gör att ingen som är inblandad i den vågar göra någonting mer udda. Tintin har ju en om möjligt ännu mer ikonisk ställning så jag tror att det är ganska smart att inte ens försöka sig på en ny version…

Och det är ganska symptomatiskt att det också är Lucky Luke och Spirou (och även Linda och Valentin, även om inga av de albumen ännu översatts till svenska) som vågat sig på att släppa fram ännu vildsintare tolkningar i och med biserierna där diverse moderna serieskapare får göra i princip vad de vill med serien. Jag har svårt att tänka mig ett Asterix-album av samma slag, men med tanke på hur bra de alternativa versionerna sålt kan man aldrig vara säker!

The Forbidden Harbour: Italiensk seriepoesi

Postat den

Jag har binge-läst digitala serier i helgen, huvudsakligen från det helt digitala förlaget Europe Comics som översätter en förvånansvärd mängd europeiska serier och ofta mycket aktuella sådan; exempelvis dök det senaste Linda och Valentin-albumet (ett sidoalbum gjort av Lugano & Lauffray) upp bara några veckor efter den franska publiceringen. Risken med att läsa så många för mig helt nya och okända serier i ett svep är förstås att det bara blir ett virrvarr av allt, och att det blir svårt att skilja dem åt.

Men två stycken av dem stack ut tack vare sin kvalité och idag ska jag skriva om en av dem: The Forbidden Harbour, en två album (à cirka 160 sidor) lång historia som utspelar sig i början av 1800-talet och som kombinerar engelsk (huvudsakligen) romantisk poesi och segelfartyg, skriven av Teresa Radice och tecknad av Stefano Turconi.

Serien börjar när en ung pojke hittas uppspolad på en strand i närheten av Siam, utan minne förutom att hans namn är Abel och att han kom från ett skepp som förlist. Ett skepp från engelska flottan tar honom med sig till Plymouth, där han tas om hand av de tre föräldralösa döttrarna till en nyligen avliden engelsk kapten.

Mycket mer om handlingen tänker jag inte skriva eftersom jag själv tyckte så mycket om hur serien utvecklade sig, från att jag i början tyckte att det verkade vara en ok äventyrshistoria till att bli någonting mycket djupare och intressantare. Bland de saker som gör Radice & Turconis serie bra finns:

  • Karaktärer som jag initialt såg som bipersoner visar sig vara mycket viktigare och fullödiga människor i sin egen rätt
  • Historien är extremt väl genomtänkt när den längre fram refererar till vad som tidigare skildrats
  • Turconi undviker den alldeles för vanliga klichén att det från utseendet går att utläsa hur en människa är
  • Och apropå Turconi älskar jag hur han tecknar människor som samtidigt har en inbjudande charm men aldrig saknar svärta när så behövs

Men framförallt är det stämningen som är så suverän. Berättelsen tar tid på sig och får andas, och det är där poesin kommer in. För flera av huvudpersonerna är poesin någonting nästan fysiskt närvarande; de läser och citerar de då aktuella poeterna Wordsworth och Coleridge, och utdrag från deras och andras dikter dyker ständigt upp, och även Radices språk blir ibland snudd på lyriskt.

Det här låter kanske som ett givet recept för hur man gör en serie överdrivet pretentiös och ogenomtränglig, men två saker hindrar det:

  • Det mesta av de engelska romantiska poeternas lyrik är rak och enkel, med ett fjäderlätt språk som gör att man ingalunda behöver vara vare sig en expert på poesi eller egentligen förtjust i dikter överhuvudtaget för att uppskatta dem. För egen del är jag definitivt inte en fan av lyrik i allmänhet, men när jag läste litteraturvetenskap på universitetet var det just de engelska romantikerna som stod för den poesi jag gillade. Inte ens Coleridge och hans mer symbolladdade dikt The Rime of the Ancient Mariner som är ständigt närvarande i serien är särskilt svår att förstå sig på, och när han blir en gnutta knepig fortsätter hans språk i sig att vara suggestivt som få andras.
  • Det andra skälet är att det finns en tradition i Italien att med samma lätta hand som de engelska romantikerna behandla tunga och svåra ämnen. Ta en film som Paolo Sorrentinos Den stora skönheten, Oscarsbelönad som bästa utländska film för några år sedan. Om man beskriver handlingen skulle åtminstone jag föreställa mig en övertung pretentiös, tja, smörja, men inte då; istället är det en suveränt rolig film som med absurdism och lättsamhet underhåller från första till sista minuten. The Forbidden Harbour är förvisso inte absurd eller komisk, men romantiken och tragiken tar aldrig över så att det känns krystat eller segt för trots de nämnda rikliga inslagen av dikter och filosoferande finns samtidigt det ytterst vardagliga hela tiden med.

Jag har ärligt talat lite svårt att förklara varför jag tycker så bra om den här serien. Det finns mycket i den som borde göra mig skeptisk, som de smått skissartade teckningarna i svartvitt som var nära att få mig att hoppa över serien (jag är vanligtvis inte så förtjust i sådana), lyriken (dikt-citat har förstört många serier/böcker/filmer…), vissa egenskaper hos några av huvudpersonerna, med mera. Men alla invändningar smälte bort allteftersom jag läste, och Radice lyckas 300 sidor igenom långsamt bygga upp historien till dess crescendo. Ett måhända lugnt sådant rent handlingsmässigt men känslomässigt stegras spänningen hela tiden; exempelvis dröjer det innan lyriken dyker upp. Och med ett närmast perfekt slut är det här kanske min favorit bland alla serier jag läst hittills i år.

Så ett stort tack till Europeiska kommissionen som bidrar till Europe Comics utgivning, förutan vilken den här serien nog aldrig hade översatts till engelska! 👏🇪🇺

Linda och Valentin – Minnen från framtiden

Postat den

Översättningen och utgivningen av de reguljära Linda och Valentin-albumen är ju avslutat sen något halvår tillbaka, men det finns fortfarande en del sidomaterial som saknas på svenska. Förra året fick vi Himlavalvets inbyggare, ett fabulerande lexikon om rymdtidagenternas värld, och nu finns alltså Minnen från framtiden också på svenska, ett mer serieinriktat album än det förra. Och faktiskt ett album som jag redan skrivit om när det kom ut på danska, då under titeln Erindringer dra fremtiden 🙂

Det handlar alltså om tillbakablickar i form av korta (2-6 sidor) serier om vart och ett av de nio tidigaste Linda och Valentin-albumen, alla kompletterade med en Mézières-målning som också anspelar på serien ifråga. Ibland är det huvudpersonerna som återberättar någonting som hände som inte visades i albumet, ibland är det någon annans minnen vi får följa, ibland är det historier typ ”Vad hände sen med Härskaren från Härskarens fåglar?”. Gemytligt, charmigt, småskoj och definitivt med högt nostalgivärde.

Så precis som Himlavalvets inbyggare är det här en bok som man i princip måste ha läst de refererade albumen för att få ut något av, och jag misstänker att en läsare som jag, dvs en som först läste serien som liten, nog är den som får ut allra mest av den: Att flera decennier senare få läsa mer (om än ganska lite mer) om gamla barndomsfavoriter bland serieäventyren är inte det sämsta 🙂

Och som den serieläsare jag är föredrar jag den här boken framför Himlavalvets inbyggare (lite konstig svensk titel tycker jag allt, med ordet inbyggare) eftersom det här är ett seriealbum; visst tycker jag det kan vara roligt att nörda ut lite med saker som lexikonet, men jag föredrar alltid riktiga serier!

Sidan 52

Om man läst de tidiga Linda och Valentin-albumen känns Minnen från framtiden som ett rätt givet köp, åtminstone om man inte kräver spänning i sin läsning. Och för den som är intresserad av hur Jean-Claude Mézières & Pierre Christin utvecklats som serieskapare sedan begynnelsen för 50 år sedan är det här en guldgruva där man kan se hur Mézières idag skildrar miljöer och karaktärer från så länge sedan.

Och vill man verkligen gräva ner sig i det sistnämnda finns det också en fransk dokumentär som enbart handlar om hur sidan 52 härovan i boken blir till: L’Histoire de la Page 52. Trailer:

Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903

Postat den

Av alla Lucky Luke-album jag läste som liten var det några som fastnade i minnet mer än andra: Ömfotingen, om den brittiska lordens möte med vilda västern; Apache-klyftan, där apacherna och en irländsk familjetragedi har en huvudroll; Billy the Kid, om ungdomsbrottslingen som terroriserar en småstad; Jesse James, med den Robin Hood-inspirerade banditen. Så uppenbarligen var jag svagast för de album som koncentrerade sig på nya karaktärer och på vilda västern som myt, och där Lucky Luke själv var mer av en bifigur. Därför är det inte så konstigt att albumet Calamity Jane också hörde till favoriterna, ett album där det för en gångs skull var en kvinna i huvudrollen.

Den där fascinationen av Calamity Jane satt uppenbarligen kvar också, vilket jag märkte när jag för några år sedan såg den fantastiska tv-serien Deadwood. Där dyker hon upp i en föga smickrande tolkning och som jag först tyckte med tveksam skådespelarinsats. Men efter ett tag började jag uppskatta rollfiguren; den behövde liksom tv-serien själv tid på sig för att jag skulle förstå vad den egentligen ville skildra. Deadwood är en på ytan realistisk och historiskt mycket korrekt bild av staden Deadwood och dess invånare, men i utförandet är det en icke-realistisk teater där både handling och skådespelare har mer likheter med Shakespeare än med det dokumentära.

En lång inledning för att förklara varför jag omedelbart köpte dagens bok, den med det långa namnet: Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903, och varför jag var så positiv till den redan innan jag började läsa. En huvudrollsinnehavare jag har haft en personlig relation till sen barnsben och moderna franska serieskapare med teckningar i den icke-realistiska skolan (oftast ett plus för mig) borde betyda att jag skulle gilla den.

En ung Calamity Jane, ensam och hungrig i ödemarken

Och visst är jag glad över att ha läst Christian Perrissin (manus) och Matthieu Blanchins (teckningar) version av Calamity Janes liv, en närmare 400 sidors biografi som täcker hennes liv från födsel till död. Som alltid med Calamity Jane (som intresserad har jag läst en del annat om henne under åren) är det oerhört svårt att ge en sanningsenlig skildring av henne eftersom det redan under hennes levnad skrevs så många uppdiktade historier om vad hon gjort och vad hon upplevt, många av dem underblåsta av henne själv. Perrissin väljer oftast att framställa det som är mest sannolikt, dvs det som kanske inte är det mest spännande utan snarare mer tragiska i hennes levnadsöde; hennes mest spektakulära berättelser om sina insatser under general Custer mm saknas, eller nämns bara i texten som någonting hon sagt hade hänt.

Men serien har problem med att få styrsel på sitt ämne. Det som saknas är en röd tråd i hur man ska hantera en person där myten om henne har blivit så stor att den riktiga personen riskerar att försvinna. Perrissin försöker hålla sig på den historiskt korrekta sidan, och när mer tvivelaktiga scener skildras är det ibland med små brasklappar typ ”det finns inga egentliga bevis på att det Jane berättade hade inträffat”, ibland utan. Min känsla blir av en biografi som inte vill vara en enda lång räcka av deprimerande scener ur en gravt alkoholiserad mytomans liv, någonting som skulle vara nog så enkelt att skriva med tanke på Calamity Jane, men inte heller ge en alltför glorifierad bild. Ett vackert uppsåt, men tyvärr klarar inte Perrissin av det utan det blir istället en mängd av de där deprimerande scenerna vilket är oundvikligt, uppblandade med mer positiva sidor som det inte verkar finnas fog för när man läser.

Calamity Jane möter för första gången sin åtminstone enligt myten stora kärlek (och en saloon-dörr): Wild Bill Hickok

En splittrad bok således, där de olika vinklingarna på Calamity Jane aldrig smälter samman till en helgjuten bild: Den mycket frustrerande alkoholisten som verkar medvetet förstöra alla chanser; den kärleksfulla men ansvarslösa modern; samariten som tar ansvar för de svaga; kvinnan som inte vill anpassa sig till den av patriarkatet tilldelade rollen. Alla är de aspekter på Calamity Jane som förtjänar att visas upp men här känns det inte som olika aspekter på en person utan som olika människor.

Här och där bränner manuset till och jag hoppas att nu, nu ska det bli så intressant som det borde kunna bli, men så rinner tillfället ut i sanden när manuset återigen skiftar fokus till någonting annat. Det finns så många möjligheter här men eftersom Perrissin aldrig kan bestämma sig för vad han ska fokusera på ges det aldrig tillfälla att verkligen gräva ner sig i ett ämne.

Matthieu Blanchins teckningar håller däremot en jämnare kvalité och där har jag inga egentligen klagomål, förutom att hans spontana illustrationer ibland gör det en smula svårt att särskilja människor. På grund av ämnet kommer jag ibland att tänka på serien Journey av William Messner-Loebs vars teckningsstil Blanchin liknar, men egentligen är det nog snarare Will Eisner som både två har studerat. Se till exempel den här sidan med en stadsskildring à la Blanchin; nog påminner den en hel del om Eisners Bronx-serier, både i komposition och detaljer:

Blanchin är bäst på att skildra Jane på hennes mest destruktiva och kaotiska humör när han får chansen att vara så spontan och fri i sina linjer som det bara är möjligt. Det finns en känsla av undergroundserier över Blanchin, en passande känsla med tanke på hur de flesta som skildras i serien lever på samhällets botten.

Jag har svårt att läsa den här boken objektivt, och ämnet gjorde att jag nog delvis missade att läsa den som en serie, med bilder och text, och istället fokuserade mer på enbart texten. Hela läsningen var jag så vänligt inställd mot boken och dess huvudfigur att jag kunde överse med att framställningen var styltig och ganska pliktskyldig i sin skildring av milstolparna i Calamity Janes liv. Men samtidigt gjorde mina förkunskaper om henne att jag inte kunde råka bli att reagera över tveksamheter i skildringen och i vad Perrissin valde att visa och att inte visa. Så sammantaget kanske resultatet ändå blir att min bedömning hamnar ungefär rätt även objektivt sett, där mina subjektiva plus- och minusposter jämnar ut varandra…

Boken har många bra sidor och det är kul att den översatts till engelska så att jag fått chansen att läsa den. Men jag är helt säker på att serien skulle ha vunnit på att antingen bli mer en historisk biografi eller en mer skönlitterär historia, för som den är nu balanserar den inte helt stadigt mellan de två. Och jag är också helt säker på att Lucky Luke-albumet är en bättre serie 🙂

I staden Deadwood, och den här är också ungefär hur Calamity Jane oftast skildras i tv-serien med samma namn

PS. Det finns mängder av böcker mm för den som vill läsa mer om Calamity Jane men grundfakta finns förstås på Wikipedia. Om man vill få en lite bättre förståelse för de positiva sidor med henne än man får efter Wikipediaartikeln (eller för den delen dagens recenserade bok) så är den här korta artikeln från Deadwood Magazine intressant. Den går igenom de sorgligare sidorna med hennes liv (och jag är väl inte helt förtjust i en del formuleringar i artikeln där), men mot slutet lyckas den verkligt bra med att också belysa andra sidor och ge en bättre förståelse av henne. DS.

Fog Over Tolbiac Bridge

Postat den

Ser man på 🙂 Fantagraphics har tydligen inte helt övergett sina översättningar av Jacques Tardis serier som jag började oroa mig för för nu har hans Fog Over Tolbiac Bridge dykt upp. Det är ytterligare en av hans böcker där han gör en serieversion av en fransk deckarroman och den här gången är det Léo Malet som står för originalet där hans karaktär Nestor Burma har huvudrollen, en karaktär som Tardis sedan skildrade i ett flertal senare serier.

Boken utspelar sig i Paris på 50-talet där Nestor Burma arbetar som privatdetektiv när en dag hans förflutna gör sig påmint: En av hans gamla vänner från anarkistperioden hittas mördad, och när Burma börjar gräva i saken visar det sig att flera andra från samma grupp är inblandade i fallet. Lägg därtill en fal kvinna vid namn Bélita med en exotisk bakgrund och att det är i Rive Gauche/Left Bank-miljön (dvs samma miljö som Jasons The Left Bank Gang, några decennier senare) som allting utspelar sig och det är någonting som borde passa Tardi som handen i handsken.

Och visst är Tardis teckningar bra, som alltid frestas jag säga, när han som här får röra sig i miljöer och skildra människor som är relativt slitna och bedagade. Men jag är inte helt förtjust i gråtonerna som jag tycker gör teckningarna en smula mer slätstrukna, och det känns också som om människorna alltför ofta står uppställda i rutorna istället för att de agerar; det är väldigt många bilder där karaktärerna är tecknade antingen rakt framifrån eller exakt i halvprofil.

Paris själv har en stor roll i boken

Manuset är inte heller det bästa, med en deckarhistoria som aldrig lyckas höja sig över klichéerna. I jämförelse med de tre tidigare deckarserierna av Tardi som Fantagraphics översatt, Run Like Crazy, Run Like Hell / Like a Sniper Lining Up His Shot / West Coast Blues, är det här en mycket svagare och mindre originell historia. Dessutom är den mycket plattare berättad: Där de tre tidigare hade en helt egen ton och stämning med sin säregna känsla av rikligt illustrerad roman (på ett bra sätt en mycket litterär känsla) är det här en serie som inte alls har samma djup och som inte inbjuder till egna funderingar, både vad gäller handling och vad gäller hur serier och framförallt adapteringar av romaner ska göras. Här är det en rättfram transferering av en roman till seriemediet, utan speciell finess, som räddas av att Tardi är så bra på att teckna miljöerna serien utspelas i.

När jag först läste serier av Tardi på 80-talet var det serier som de om Adèle Blanc-Sec och för den delen Fog Over Tolbiac Bridge (översatt som Bron i dimman i tidningen Pox) som jag läste. Då var jag måttligt imponerad: Teckningarna hade en charm och var definitivt personliga, men historierna grep aldrig tag i mig. Nuförtiden har jag betydligt högre tankar om Tardi och förut trodde jag att det kanske mest berodde på att jag nu var mer i synk med honom.

Men efter att ha läst Fog Over Tolbiac Bridge börjar jag tro att det är fel och att jag kanske inte har ändrat smak så värst mycket. De tre deckarserier som jag nämnde som riktigt bra härovan är alla skrivna av Jean-Patrick Manchette och är dessutom relativt nya serier av Tardi, och de av hans första världskriget-serier jag tyckt bäst om är också gjorde senare än 80-talet. Så jag misstänker att min förändrade syn på honom beror på att jag föredrar teckningarna av den senare Tardi, även om de äldre också är bra, och att Manchettes romaner antingen är mycket bättre än Malets eller att Tardi är bättre på att serieifiera Manchette. När jag läste Tardi på 80-talet visste jag att han sågs som en av de stora i fransk seriekonst, trots att jag själv inte riktigt såg storheten, och därför har det inte slagit mig förrän nu att han även utvecklats så mycket de sista decennierna. Åtminstone av min smak att döma 🙂

Så här såg serien ut på svenska (Pox 1/84)