Kategoriarkiv: Europeiska serier

”The body gives up faster than the soul. The soul, though, is a sore loser.”: Blossoms in Autumn

Postat den

Förlaget SelfMadeHero fortsätter att plocka upp godbitar ur Europe Press digitala utgivning för att ge ut dem i fysiska utgåvor för alla ludditer (som, beroende på humör, ibland inkluderar mig) som inte gillar att läsa serier digitalt. Dagens bok, som jag alltså numera har både digitalt och IRL (bilderna är som nog syns från den digitala versionen) heter Blossoms in Autumn och är tecknad av Aimée de Jongh och skriven av Zidrou. de Jongh är en ny och trevlig bekantskap för mig, medan Zidrou är en gammal men lika trevlig för det; Zidrou är bland annat ansvarig för den charmerande semesterskildringen Glorious Summers och den bitvis utmärkta Ljuset från Borneo, två serier som visat hur väl han behärskar att skildra karaktärer medelst dialog.

Och samma sak gäller här, med en historia om Ulysses, 59 år gammal, och nybliven (och ofrivillig) pensionär, och Mediterranea, en jämnårig kvinna som driver en anrik ostbutik. Ulysses har tråkigt att hantera sin pensionstillvaro där ingenting händer:

Men när de av en slump träffas på Ulysses sons läkarmottagning börjar kärleken spira, och Zidrous redan nämnda känsla för hur relationer beskrivs och utvecklas medelst dialoger är lika på pricken som alltid. Hur det är att bli äldre, hur det känns när kroppen är gammal men sinnet är ungt, hur det aldrig är för sent att ta chansen när den dyker upp; allt finstämt skildrat både i text och bilder där de Jongh lyckas förträffligt väl med att skildra hur kroppar uppfattas och uppför sig, oavsett ålder.

Det är verkligen ingen dramatisk historia utan mer av en klassisk romcom; inte ens (det mycket franska, även om Zidrou nu är belgare… 😉 ) inslaget med en betald älskarinna som Ulysses har innan han träffar Mediterranea injicerar beska i berättelsen. Ärligt talat blir det egentligen lite väl sockersött och utan tuggmotstånd, och tvisten på slutet känns helt onödig eftersom poängen med att nya upplevelser och möjligheter alltid kommer finnas redan framgått så tydligt.

Men trots den något menlösa handlingen är det en bra serie, en av de där serierna jag gillar både för att den är trevlig att läsa och för att den är ett exempel på att serieformen fungerar så bra för alla slags berättelser. Inklusive en romantisk lättsam berättelse om två äldre människor som hittar varandra, och som inte låter åldern hindra dem från att bli sådär löjligt flörtiga i sin nyförälskelse 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Mer Spirou-förgreningar: Champignac

Postat den

Sugen på fler serier med anknytning till Spirou som inte ingår i huvudserien? På svenska har vi hittills fått se officiella alternativ-tolkningar, något mindre officiella, och korta specialepisoder skrivna för magasinet Spirou. Men det finns mer på franska, som album med Zafirs dotter Zandra, och även album där greven de Champignac spelar huvudrollen. Det senare finns nu också på svenska med titeln (andas djupt): Paulus Hegesippus Adelard Ladislas, greve de Champignac: Enigma.

Den som kan sin kryptologi-historia anar nog vad som erbjuds, nämligen hur greven under andra världskriget dras in i uppgiften att knäcka den tyska kodmaskinen Enigma. Så greven far till Bletchley Park där han träffar Alan Turing och de övriga kryptologerna, inklusive en ung dam och ömsesidigt tycke uppstår. Lite gammeldags språk där från mig, men så känns också serien en smula gammeldags i sin mycket enkla uppbyggnad utan moderna finesser i berättartekniken och i sin allmänna oförargligt 😉

Det behöver inte vara dåligt, men jag tycker nog att det här är en av de svagare av de avknoppade Spirou-serier jag läst. Manuset blandar historiskt korrekta detaljer med påhittade, där grevens roll är den mest uppenbart fiktiva. Men hans närvaro motiveras aldrig; han hjälper egentligen inte till med kryptoknäckandet förutom moralisk support. Det gör att de två olika delarna av serien, den om hur Enigma knäcks steg för steg, och den om greve de Champignacs erfarenheter, en karaktär som läsaren förutsätts redan ha en relation till, aldrig sammansmälter.

Så om man vill läsa om Enigma och kryptologi är grevens närvaro onödig. Kvinnan han blir kär i (har tyvärr inte albumet bredvid mig så kan inte kolla hennes namn, men hennes bakgrundshistoria har likheter med Joan Clarkes) fungerar redan som en stand-in för läsaren som behöver sättas in i det utförda arbetet och hur krypto-attackerna fungerar, och när Turing och andra beskriver det senare har vi nu två personer som båda är nybörjare och behöver undervisas. Om man istället är nyfiken på grevens liv i hans ungdom blir det lite tid över för det eftersom kryptologin kräver så många sidor. Jag vet inte om en fortsättning är planerad, men det känns som om en sådan behövs; boken känns lite rumphuggen som den är, och en uppföljare skulle kunna jämka samman de olika delarna bättre och runda av historien som nu slutar lite mitt i.

Albumet har alltså svårt att bestämt sig för vad det vill vara: En historisk redogörelse för arbetet i Bletchley Park, eller en utvidgning av Spirous universum via greven. Och, som sagt, tyvärr fungerar inte blandning riktigt för min del. Det gäller också Etikens teckningar: När han har fria händer att teckna som han vill, till exempel greven, så ser det bra ut, men när han ska teckna någon med historisk förlaga, som Turing, ser det genast lite (IMHO) konstigt och konstlat ut. Inte så dumt, allt som allt, men delarna passar inte riktigt ihop.

En sak lyckas dock serien riktigt bra med, nämligen att förklara både hur Enigma-maskinen fungerar och hur den knäcks, steg för steg. Inte riktigt alla detaljer är med, men i det stora hela pedagogiskt och intressant att följa. Det ska erkännas att eftersom jag själv jobbat professionellt med att knäcka krypton vet jag redan vad de pratar om och hur klassiska attacker av det slag som görs här fungerar, men jag tror allt att även en som inte kan något om krypton men är intresserad har en chans att förstå. Så stort plus för det, och om man är intresserad av att lära sig en del om krypto är boken inte alls dum!

Som avslutning, ytterligare en sida med just den lyckade delen, det vill säga den som fokuserar på tekniken bakom Enigma, här presenterat av Alan Turing:

Kan köpas bl.a. här:

”Jag flyr min far, denna fasans fallos, och min mor, denna ömhetens sarkofag.”

Postat den

Gissningar på vilken serie ovanstående citat kommer ifrån?

Ledtråd: Fransk serieskapare som fick ett antal album översatta på 70/80-talet men som sedan dess i princip inte synts till i Sverige.

Svaret är förstås Gérard Lauzier, satirikern som gav sig på allt och alla med samma skarpa tunga och penna. Fyra album med hans kortare serier under samlingsnamnet Sånt är livet och en handfull (fem om jag räknat rätt) ytterligare finns att läsa på svenska och jag rekommenderar framförallt Sånt är livet 1 & 2 å det hjärtligaste.

För var annars kan man hitta meningar som den i titeln, skriven av en tonåring som flyr hemifrån i Oss militärer emellan, eller sidor som denna inledning på en gemytlig middag:

lauzier-vinkc3a4nnaren

Scanner fortfarande MIA så mobilbilder får det bli idag också

Jag vet inte jag, men ”Du är galen.” är nog precis vad meningar som ”Din vagina är min erotiska katedrals helgedom!” förtjänar 😉

Även om Lauzier inte drar sig för att driva med vem som helst har han ändå en speciell förkärlek för de rikare familjerna. Många av episoderna är som tagna ur klassiska borgerliga teaterpjäser, men här vridna ytterligare ett varv. Dialoger som den på sidan ovan med överspända och extremt statusmedvetna människor kryllar det av hos Lauzier, och det är inte bara den äldre generationen som får sig en släng; i Oss Militärer emellan får vi först möta fadern, en officer av den äldre typen som (mycket motvilligt) söker hjälp hos sin unga adjutant med att förstå sig på sin dotter (brevskriverskan).

I början framstår han som smått löjlig och passé, men allteftersom är det snarare den yngre generationen som är pinsamt överdramatisk, och när han får reda på att den unge man som dottern tänkt sig fly med är just adjutanten brister han ut i ett lättat skratt: Det är ingen sliskig Don Juan utan bara en vanlig man, och i sann fransk anda anser han att ungdomen givetvis måste revoltera och avsky de äldre. Det kommer gå över konstaterar han och bjuder in honom på middag i hemmet, alltmedan adjutanten tuggar fradga över att inte tas på allvar i sin revolt mot samhället.

Och eftersom serierna gjordes på 70-talet dyker det givetvis upp några storfamiljer också, även de fyllda av lätt uppretade och mycket inskränkta personer. Generellt är Lauziers måltavlor de som tar sig själva och de egna trossatserna på alltför stort allvar; om de hör hemma till höger eller vänster politiskt eller är rika eller fattiga spelar ingen roll (även om Lauzier är väl medveten om att de som har det bra utan att ens förstå det förtjänar en extra spark i baken). Däremot ska man inte tro att drivas med = det går illa för dem, för precis som i verkligheten kan dryga, well, praktarslen klara sig alldeles utmärkt, personligheten till trots.

Just Lauziers språk är ofta fantastiskt roligt, med fraser som de nämnda. Men han kan också teckna bra; det är många talande huvuden, men kroppsspråket som syns till är lysande som när en och samma person från ruta till ruta växlar mellan patetisk älskare, arg dito, och snobbig vinkännare; att läsa texten behövs inte om man bara är ute efter att förstå känslorna. Fast om man inte läser dialogen missar man förstås en hel del 😉

Själv tog jag och läste om Lauzier efter att jag nyligen läste Memoirs of a Book Thief som påminde mig om honom. Därför detta tips om att läsa några absolut inte nya album men som inte brukar vara dyra om man får syn på dem i något antikvariat. En hel del år på nacken, men mycket känns fortfarande väldigt roligt och (obehagligt!) träffande!

Cassandra Darke

Postat den

Det är långt mellan varven när det gäller Posy Simmonds serieböcker: Gemma Bovary 1999, Tamara Drewe 2007, och nu Cassandra Darke (dvs, 2018, men jag läste den i år). Mycket bra serier, och för den delen bra titlar med; vem får inte lust att läsa om någon som heter Cassandra Darke? 🙂

Som visar sig vara en surmulen gammal konsthandlare som när boken börjar nyss har släppts ur fängelset efter att ha avslöjats med att sälja kopior som original. Inte för att hon behövde pengarna, hon hade tvärtom gott om den varan, men för att hon helt krasst var sur, besviken, och ogillade de hon lurade. Så värst trevlig är hon inte, och på kant med sin familj (styvsyster som dessutom Cassandra Darkes make för många år sedan övergav Cassandra för) är hon också, och det är svårt att tro att det är omgivningens fel…

Bokens raison d’être är berättelsen om vad som hände för ett år sedan, då förfalskningarna avslöjades samtidigt som Nicki, styvsysterns dotter som tillfälligt bodde i Cassandras källare, på grund av sin pojkvän drogs in i en kriminell härva, och efterverkningarna i nutid. Simmonds serier brukar vara en livlig blandning av uttryckssätt: Rena serier, texter, tidningsurklipp, repliker nedskrivna som för en teaterpjäs. I Cassandra Darke gäller detsamma kronologin som hoppar fram och tillbaka, och även berättarperspektivet där första- och tredjeperson blandas, och där centralkaraktären växlar mellan Cassandra och Nicki.

Det är precis lika lyckat som det brukar vara som ren läsning; Simmonds collageteknik är lika spännande som någonsin, och vad gäller teckningarna tycker jag att hon är en fantastisk serietecknare, med en känslig linje som leder till mycket vackra rutor, inklusive färgläggningen. Med andra ord, som alltid full pott för det tekniska genomförandet.

Tji scanner idag så dagens bilder är tagna med mobilen -> de blir lite svajiga 🙂

Däremot tycker jag att handlingen är något mindre lyckad den här gången. I de tidigare böckerna har vi fått lära känna huvudpersonen i detalj, inklusive mindre smickrande detaljer, men likafullt så inkännande att det är omöjligt att inte bry sig om dem. Här har vi en betydligt otrevligare huvudperson, Cassandra, en riktig Scrooge, och med tanke på att både nutid och dåtid utspelar sig runt julen, och att den rika, snåla, och ogina personen i slutet bättrar sig (något…) är det omöjligt att inte tänka på Dickens A Christmas Carol. Lika tydligt refererande till den litterära inspirationskällan som i Simmonds tidigare böcker saknas, men likafullt finns den med i bakgrunden.

Men precis som hos Dickens gillar jag snåljåpen i centrum. Hon är avig, kantig, och definitivt inte social av sig, men det gör ingenting. Så problemet med handlingen och karaktärstecknandet ligger inte där. Det är istället Nicki som inte riktigt fungerar, som trots att hon är med nästan lika mycket som Cassandra förblir suddig, utan fokus. Mest av allt framstår hon som en rätt gnällig och omogen ungdom, men det blir aldrig mer än så, till skillnad från de tidigare böckernas också relativt unga huvudpersoner som har betydligt mer djup. Det blir också lite för komprimerat i slutet när alltför mycket händer på alltför få sidor; jag tycker nog att det avslutande avslöjandet känns onödigt.

Dock, det är mindre skavanker för mest av allt är jag glad över att äntligen kom en ny Simmonds-bok ut. Hon är enligt mig en av de allra yppersta nu levande serieskaparna, och att hon uppmärksammas relativt lite i seriekretsar är synd. Antagligen har det en hel del att göra med att hennes serier är så genuint engelska, och att hennes stil avviker så från det mesta annat man ser i serieväg. Den där terminologin grafisk roman / graphic novel? Jag tycker ofta den känns fel och lite smått löjlig, men till Simmonds passar den perfekt. Det är tveklöst fråga om serier, men sensibiliteten är lika mycket den klassiska engelska 1800-talsromanen som den moderna serien. Posy Simmonds liknar inget annat, och gör det med den äran!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Farväl Charlier, välkommen Mister Blueberry

Postat den

Ett till farväl idag i och med att Cobolts utgivning av Blueberry äntligen nått fram till de för Sverige hittills opublicerade albumen, de fem sista som både skrevs och tecknades av Jean Giraud. I samlingsvolym åtta ingår förutom de tre första av dessa nämligen även det sista albumet som Charlier skrev manus till, Arizona Love, men egentligen är Giraud ansvarig för stora delar av det manuset också eftersom Charlier dog innan manuset var färdigt. Så låt oss börja med några ord om detta album, det som i praktiken avslutar historien som påbörjades i Fort Navajo, mer än ett kvarts sekel innan Arizona Love publicerades.

Charlier hade redan påbörjat ihopknytningen av de intrigtrådar han skapat i de föregående albumen, men en fanns kvar: Chihuahua Pearl, kvinnan som Blueberry tydligen var seriöst intresserad av (romansen med indianskan Chini kändes aldrig riktigt på allvar). Det är för mig lite oklart varför hon är så viktig för Blueberry eftersom mitt intryck var gång hon dyker upp mer är att hon visserligen flörtar med honom, men att det gör hon nog med alla personer hon träffar som kan hjälpa henne bli rik; Charliers manus utmålar henne som den klassiska klichén av en lycksökerska. Men eftersom den klichén också innehåller idén att träffar en lycksökerska väl en ”riktig” man kan hon nog bli intresserad på allvar, så okej då, kanske är Blueberry mer speciell för henne än de andra män hon träffar…

Nog sagt om det, Charlier är ju definitivt mer intresserad av intriger än av relationer, så självklart finns det även här en (komplicerad) plot där Chihuahua Pearl ska gifta sig men Blueberry försöker hejda det, hjälpt av den förmögenhet han fick i albumen innan. Sin vana trogen ser Charlier till att det finns flera parter som är inblandade i utgången, men den här gången fick alltså Giraud reda ut det hela. Och det gör han bra; det här är verkligen en lyckad avslutning på berättelsen om om Blueberry, inklusive ett kanske mer lyckligt (eller åtminstone inte olyckligt) slut än Charlier tänkt sig. Blueberry är fri, han är rik, och han kan för första gången göra precis vad han vill med sitt liv, utan krav från andra.

Vilket gör att när Giraud sedan tog upp serien igen, några år senare, hoppade han framåt i tiden åtta år. Den Blueberry vi nu får se är inte längre lika impulsiv utan försörjer sig som professionell spelare, och när albumet Mister Blueberry börjar befinner han sig i Tombstone, den klassiska västern-staden, inklusive bröderna Earp och Doc Holliday, där han deltar i ett pokerspel med höga insatser. Till det kommer att indianledaren Geronimo synts till utanför staden, med oklara intentioner, och ett gäng brutala cowboys från en närliggande ranch. Allt är med andra ord upplagt för trubbel, och trubbel blir det.

När jag för några år sedan för första gången läste Girauds solo-album (på danska) sa jag att det var en uppenbarelse jämfört med Charliers version, men eftersom jag inte läst om albumen sedan dess var jag väldigt nyfiken på om jag skulle tycka lika bra om dem den här gången, när jag inte läste dem efter att precis ha läst alla Charliers album i ett sträck. Och faktiskt, det var samma känsla den här gången: De här albumen är, tycker jag, klart bättre än Charliers.

Teckningsmässigt är det här långt mer åt Girauds stil i några av hans sf-serier; miljöerna kunde vara tagna rakt ur serier som Arzach. Det är mer öppen rymd, även om stadsmiljöerna kan vara nog så detaljrika, och färgerna är än mer där för stämningens skull snarare än för att vara realistiska. Men om man föredrar Girauds tidigare lite råare stil är nog mer en fråga om personlig smak, så att jag föredrar illustrationerna här är en rent subjektiv åsikt.

När det gäller manuset däremot tycker jag att skillnaden är betydligt större. Giraud fortsätter med att låta intrigen vara komplicerad och välkonstruerad, men han låter den ta tid på sig och andas. Det är inte samma höga tempo där det händer saker i ett, och det är inte heller samma intensiva action; här byggs spänningen långsamt upp mot vad man anar är ett kommande crescendo, revolverstriden vid O.K. Corral, men vägen dit kantas mer av smärre utbrott av våld än Charliers mer handlingsspäckade dynamitkrevader.

Fem album (inklusive de två som kommer i nästa samlingsvolym) som bara skildrar några få dagar kanske låter väl långsamt, men det är aldrig tråkigt eller alltför dekomprimerat utan bara mer och mer spännande. Och samtidigt som Earp/Holliday-intrigen utvecklas får vi också följa hur en sårad Blueberry från sjuksängen för en Boston-reporter berättar om sin första kontakt med Geronimo många år tidigare, i början av Blueberrys armé-karriär. Det är i mitt tycke en Charlier överlägsen skildring av indianer som Giraud ger; Charlier kunde aldrig riktigt slita sig från de typiska vilda västern-indianerna, men Giraud har en helt annan infallsvinkel. Han är också mycket mer framgångsrik i att skildra grymheterna som indianerna utsattes för, som i scenen där reporterns assistent för första gången träffar på en indianjägares offer. Ingenstans i Charliers album känns det lika obehagligt och träffande som här, och mer kommer i de följande albumen där revolvermannen Johnny Ringo visar sig vara betydligt mer genuint skräckinjagande än någon tidigare galning i serien.

Även personer som Doree Malone, sångerskan som tar hand om den sårade Blueberry och som skulle kunnat varit en karbonkopia av Chihuahua Pearl, är mer mångfacetterade än de vi sett förut. Det är talande att Blueberrys gamla vänner Jimmy McClure och Red Neck lyser med sin frånvaro; de tillhör den gamla versionen av serien och skulle nog känts malplacerade här. Inte för att humor och karikatyrer saknas, men för att de förbehålls irrelevanta bifigurer 🙂

Om man älskar Charliers serie kommer man kanske inte riktigt uppskatta Girauds version som är mycket annorlunda i sin ton, och där dessutom huvudpersonen Blueberry inte längre är den som agerar utan bara observerar. Det finns inte längre någon hjälte som kämpar mot svårigheterna, utan bara olika karaktärer som har egna planer men som mestadels bara drivs mot ett slut som känns ödesbestämt. Själv tycker jag att Charliers Blueberry är en oftast underhållande, traditionellt berättad actionhistoria som är ett bra hantverk, men att Girauds fem album är en mycket intressantare och mer personlig serie, med sin mix av autentisk historia (Earp/Holliday, Johnny Ringo, Geronimo) och fabulering (som att Geronimo och Ringo skulle varit nära revolverstriden vid O.K. Corral, eller för den delen Blueberrys roll). En del av min förtjusning i albumen beror förstås på att jag redan läst så mycket serier med Blueberry och att jag därför är känslomässigt investerad i honom, så när serien plötsligt blommar ut som här känns det så mycket mera. Men jag tycker också att den är genuint bra, och att den behållit Charliers styrkor (som den komplexa intrigen och spänningen), och därtill adderar en överlägsen personskildring, modernare etik, och en mer äkta realism. Så grattis till er som inte tidigare läst de här albumen, och se fram mot nästa samling; det gör iallafall jag!

Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Maggy Garrisson, nu som bok

Postat den

Idag tänkte jag tipsa om en bok jag skrev några korta rader om för mindre än ett år sedan: Historien om Maggy Garrisson, tre album samlade i en bok, skriven av Lewis Trondheim och tecknad av Stéphane Oiry. Och skälet till att jag tipsar om den igen är för att den nu kommit ut i fysiskt format på förlaget SelfMadeHero; den förra utgåvan var en rent digital sådan (givetvis utgiven av Europe Comics), och eftersom jag vet att det finns många som inte gillar att läsa serier digitalt tänkte jag pusha lite för den igen 🙂

För pushvärd är den, den här socialrealistiska deckaren som närmast är någon slags diskbänks-noir. Fala kvinnor, snärtig dialog, förräderier; allt som en klassisk noir bör innehålla finns här, men i miljöer som närmast känns som någonting hos Ken Loach. Alla människor i serien har en lätt (eller mycket) solkad moralisk kompass och det är självklart att man aldrig kan lita på någon annan, någonting som Maggy är mycket väl medveten om. Själv har hon väldigt få skrupler även om hon egentligen inte är våldsam eller kriminell, utan bara ser alla möjligheter att tjäna pengar som någonting som är värt att göra. Pengasummorna som står i centrum är också sorgligt små med tanke på vad som riskeras vilket bara understryker att det här handlar om småkriminella, för vilka £15000 är en enorm summa.

Och i sann noir-anda blir intrigen mer och mer komplicerad allt eftersom boken fortlöper. Det som skiljer Maggy från de andra huvudpersonerna är att hon tänker lite rakare och mer okomplicerat än dem, vilket både gör att hon är förvånansvärt framgångsrik som medhjälpare till den lokala (och lätt alkoholiserade) privatdetektiven och att hon i princip alltid svarar ärligt så fort någon kriminell pressar henne på information. Pengar behöver hon, men hon försöker så gått det går (vilket är sådär) undvika våld.

Jag gillade Maggy Garrisson när jag läste den digitalt, och baske mig om jag inte gillar den ännu lite mer nu efter att ha läst bokutgåvan. Den är mycket annorlunda jämfört med det mesta andra från Trondheim, men hans skicklighet med dialoger och att lita på att läsaren snappar upp alla detaljer som skymtar förbi för att kunna hänga med i handlingen finns där.

Och precis nu, när jag egentligen skrivit klart, kom jag att tänka på en annan filmskapare som boken påminner mig om, också han en fransman: Jean-Pierre Melville, med filmer som Le samourai. Förvisso utan Melvilles coolhet (kom ihåg, diskbänks-noir), men med samma känsla av tysthet/tomhet där saker bara händer, och där huvudpersonerna är på samma gång mycket smarta och mycket korkade. Så Ken Loach + Jean-Pierre Melville = Maggy Garrisson. Kanske 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Helgalna äventyr med Spirou

Postat den

Någon som blir förvånad över att ytterligare en avknoppning från Spirou-trädet nått Sverige? Den här gången är det Fabien Vehlmann (manus) & Yoann (teckningar), serieskaparna som nuförtiden är ansvariga för den ”vanliga” Spirou-serien, som släpps lösa i åtta korta och fristående berättelser (sex serieepisoder, två korta illustrerade texter). Vi får följa med Spirou, Nicke och Spip på en tidsresa, i parallella dimensioner, när de för en gångs skull arbetar på tidningen Spirou, med mera.

Eftersom de är så pass korta, typ åtta sidor maximalt, är det självklart inga djupare äventyr utan skämtsamma bagateller, sådana där serier som är perfekta i antologitidningar eftersom de inte är följetonger och därför kan uppskattas också av ströläsare. Själv är jag extra förtjust i sådana serier som dessutom (meta)utspelar sig på samma tidning; det gör att tidningen känns så mycket mer relaterbar och personlig, istället för att bara vara en samling serier utan sammanhang. Ta serier som Box 19008 från saligen avsomnade Epix, definitivt en av höjdpunkterna i tidningen när den var med, som tillsammans med de (låååånga) ledarna och brevsidan satte sin prägel på läsningen. Jag tror att det finns många antologititlar som fallerat inte på grund av att serierna var dåliga utan för att utgivaren/redaktören misslyckades att knyta några band med läsarna, och det gör att åtminstone jag blir glad av att se sådana här kortare serier i lite andra miljöer än de vanliga äventyren.

Vad som skulle kunna ha varit…

Men utan sitt sammanhang, dvs som en del i en tidning fylld med andra slags serier, kan det kännas lite torftigt att läsa dem. Missförstå mig inte, jag tycker att Vehlmann & Yoann lyckas riktigt bra här med sina underhållande historier, och de har ju redan tidigare visat att de är bra på Spirou i allmänhet, och att Vehlmann i synnerhet är skicklig på små stickspår och karaktärsdriven komik, vilket passar som handen in handsken här där serierna är så korta. Men jag skulle hemskt gärna ha fått möjligheten att läsa dem i tidningen Spirou, typ när den firade 75 år vilket här firas med ett maskeradparty där vi får se saker som Sickan utklädd till Lucky Luke. Kort sagt, jag gillar serierna här, men kan inte låta bli att tänka på att de nog var ännu bättre vid sin ursprungliga publicering.

Några reflektioner till, och först en positiv sådan: Det är kul att se hur bra Vehlmann & Yoann lyckas med det första textstycket om en reklamkampanj. Trots att det är en text samspelar den väldigt bra med illustrationerna, och för mig fungerade tajmingen perfekt med hur jag såg teckningarna samtidigt som jag läste den relevanta texten. Bra gjort!

Den andra är vare sig positiv eller negativ utan mer en reflektion över de två sista episoderna, de som redan blivit kända eftersom Spirou här tar på sig rollen som en superhjälte. Först med hjälp av en karaktär från albumet I Vipers klor, sedan med hjälp av fantakoptern. Roliga, precis som de övriga episoderna, framförallt den första, men det som gjort dem kända är att de blev så populära att det kommer bli en paus i de vanliga Spirou-serierna för att Vehlmann & Yoann istället ska kunna göra album enbart med Superpiccolon (och kanske Superkorren, Spips sidekick-namn). Och det tycker jag låter oroväckande. Här, som två korta serier, fungerar konceptet finfint, men jag är tveksam till ett (eller flera!) album med Spirou som superhjälte, och eftersom jag dessutom huvudsakligen gillat Vehlmann & Yoanns vanliga Spirou är det synd att det inte bli mer av dem för tillfället. Men, med tanke på min usla franska kan jag ha missuppfattat någonting när jag följt nyheterna, så kanske är det här ungefär så mycket Superpiccolo vi kommer få se, och då har jag inga invändningar 🙂

Kan köpas bl.a. här: