Kategoriarkiv: Europeiska serier

Marsupilami – Vit magi

Postat den
Marsupilami – Vit magi

marsupilami-vit-magi-omslag

Premiär för mig med en långkörare bland de fransk/belgiska serierna: Marsupilami. Jag har förstås läst serier med det långsvansade djuret förut, påhittat av André Franquin för serien Spirou där marsupilami först dök upp i albumet Spirou och arvingarna, men aldrig något album i sviten uppkallad efter djuret.

Och det är synd för jag hade gärna läst de tidigaste albumen där André Franquin själv var inblandad; i den här boken, Vit magi (nummer 19 i Frankrike men det 12:e som getts ut i Sverige), är det Batem som står för teckningarna och Colman som står för manus. Orsaken är att jag är nyfiken på hur han hanterade det knepiga förhållandet att han redan i Spirou-albumet Familjen Marsupilami hade gjort ett närmast perfekt album som beskriver marsupilamins liv i djungeln. Och eftersom marsupilamin alltid skildrats som ett djur (onekligen ett smart sådant, men ändå inte med ett mänskligt intellekt) kan det nog bli svårt att komma på intressanta historier där marsupilamin har huvudrollen.

Den svårigheten märks tycker jag nog i just Vit magi: Historien handlar om trollkarlen Jahekaputh (trollkarl = scenmagiker) vars karriär inte är vad den borde vara och därför får för sig att fånga en marsupilami för att använda i sin show. Sagt och gjort beger han sig in i djungeln där han lyckas övertyga indianstammen som bor nära marsupilamins hemvist om att han är en mäktigare trollkarl än deras egen. Interfolierat med hans strapatser får vi också se glimtar från marsupilamins liv i djungeln, med tonvikt på de små barnens äventyr.

marsupilami-vit-magi

I sig skulle det här kunna fungera som intrig, men problemet är att den mest känns som omtugg av sånt jag redan sett, även utan att ha läst de tidigare albumen. Att använda marsupilamin som dragplåster har redan gjorts i Spirou-serien, och vad gäller de mer David Attenborough-lika inslagen är det mest upprepningar av saker jag sett i redan nämnda Familjen Marsupilami. Det gör att jag verkligen undrar vad de 18 tidigare albumen i serien handlat om.

Jag misstänker att den största orsaken till att jag inte är så förtjust i Vit magi är att marsupilamin känns som en alltför begränsad huvudperson: Som ett djur saknar hen utvecklingsmöjligheter, förmågan att växa och förändras. Som en bifigur gör det ingenting men som huvudperson tror jag att möjligheterna till varierade berättelser är små, eller åtminstone verkar det så av det här albumet. Men som sagt, jag borde nog läsa fler av dem för att få lite bättre känsla för hur marsupilamin fungerar som navet i historien.

Sen vet förstås både Batem och Colman hur man ska göra en allåldersserie i den typiska fransk/belgiska stilen; framförallt Batem är en veteran som varit inblandad i teckningarna för de hittills runt 30 albumen i serien. Så för den som letar efter någonting sådant kan Vit magi passa bra. Fast jag skulle nog velat att skildringen av indianerna (inklusive Jahekaputh) hade tänkts igenom lite mer, den känns, well, inte helt modern…

Blueberry: Slutet på naiviteten

Postat den

Blueberry 2 - omslag

Det andra boken i Cobolts återutgivning av Blueberry innehåller vad jag skulle säga är slutet på den första, lite mer naiva fasen av serien: De två avslutande albumen om indianupproret (Den försvunne ryttare & I navajos spår) och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan. Efter de här historierna blir tonen betydligt mer vuxen, med en mer (förhållandevis) realistiskt syn på vilda västern och allt vad den innehåller. Men det får jag skriva mer om senare, när nästa samling kommer, för nu handlar det om bok 2!

I titeln använder jag mig av ordet ”naivitet” och det ska inte läsas som att det är en barnslig historia som Charlier berättar i de totalt fem albumen som inleder Blueberry och som alla handlar om ett potentiellt indianuppror. Som jag skrev i recensionen av den första boken förtjänar Charlier istället beröm för att han försöker skildra indianerna på ett mer medkännande sätt än vad som varit vanligt tidigare.

Blueberry - Jijé

En av de sidor som Jijé tecknar i den här samlingen, när Giraud var på semester; det ser definitivt ut som en sida från Blueberry, men jag föredrar ändå den unge Giraud som vid det här laget hade börjat utveckla sin alldeles egna stil

Men det finns ett grundläggande problem med hela den här sviten och det är där naiviteten dyker upp. För att få ihop historien på ett sätt som samtidigt lyckas med att skildra

  • indianernas uppror som rättfärdigt (eftersom det är kavalleriet som lurats tro att indianerna inlett fientligheterna),
  • Blueberry som en god kraft som kämpar för freden, för allas skull,
  • kavalleriet som en också välmenande organisation, som bara agerar ”fel” på grund av att de lurats,

krävs att jag som läsare helt glömmer bort kunskapen om att indianerna konsekvent behandlades på det värsta sättet, de svikna löftena, och att de än idag lever i misär som en följd av hur de behandlades. Med andra ord, världen som Charlier beskriver är en sagovärld, en där den invaderande europeiska befolkningen egentligen vill väl och att det kanske kommer gå bra med tiden. Tyvärr vet vi ju att så inte blev fallet, och det gör att den på ytan tämligen realistiska serien ändå är ett bländverk. När allt i serien löser sig och fredspipan röks och Blueberry har fullgjort hjälterollen, så ligger för min del vetskapen att fredsavtalen i realiteten var meningslösa som en blöt filt över det föregivet lyckliga slutet. Den i serien skildrade som galne och grymme indianen Ensamma örnen är den som har rätt: Lita aldrig på den vite mannen.

Därav den nämnda nativiteten. Återigen, en eloge till Charlier för hans föresatser och för en spännande berättelse, men tyvärr gör verkligheten att det inte riktigt fungerar fullt ut. Men när indianerna senare kommer dyka upp i serien och Blueberry återigen engagerar sig för att hjälpa dem är skildringarna mycket mer realistiska; det handlar då enbart om att överleva för dagen, inte om ett löfte om en rättvis och fredlig framtid.

Men, igen, det är en senare recension; vi har kvar ett album till i den här samlingen att skriva om🙂

Mannen med silverstjärnan är en mycket enklare historia, en som vi sett många gånger på film och i serier: Den ensamma hjälten som ska försvara en hel stad mot skurken och hans liga. Här är det onekligen också en sagovärld vi ser men den här gången skaver det inte eftersom det är en så arketypisk historia, med inslag som den nya sheriffen (Blueberry), den unga oerfarna mannen som vill hjälpa till, den äldre och nersupne mannen som också vill det (Blueberrys ständiga följeslagare Jimmy McClure, som dyker upp för första gången tidigare i den här samlingen), kvinnan med mod och ett hjärta av guld, den fega befolkningen som inte vågar hjälpa till, och givetvis de bottenlöst onda skurkarna.

Blueberry - Mannen med silverstjärnan

Det är inte den mest unika historien men jag tror att den här behövdes för att Charlier senare skulle kunna bli mer egensinnig; fram till och med den här berättelsen påminner serien mest om klassiska Hollywood-västern, må vara av de något mer realistiska slaget från 50-talet, men efter att Charlier fått ur sig de historierna, kan han sen gå vidare till någonting som mycket mer påminner om den skitiga och råare spagettivästern-genren. Plus att det säkert var skönt att få skriva en kort och enkel historia med en lika enkel hjälteroll för Blueberry, efter den långa berättelsen innan där det mot slutet finns tecken på en viss trötthet hos berättaren; Blueberrys avskräckande knep att lura diverse förföljare att han har betydligt fler mannar med sig än han har används lite väl flitigt tycker jag allt😉

Jag kan ha fel men jag tror också att det här är det första albumet där en person med en större roll faktiskt dör i bild (verkar det som); innan det sker har en hel del namngivna och viktiga personer dött, men själva dödandet har skett utanför bild. Ett tecken så gott som något på att serien börjar slita sig från de begränsningar som tidigare funnits.

Sammanfattningsvis är det här återigen bra underhållning; spännande men kanske utan större komplexitet (men det blir det ändring på i senare album), och det är väldigt roligt att kunna läsa de här tidigare berättelserna på ett bra sätt på svenska; de två första albumen har tidigare enbart publicerats som följetonger i svartvita tidningar, och även om Mannen med silverstjärnan kommit ut i albumformat tidigare var den utgåvan sisådär vad gäller tryckets kvalité. Här är det såklart full poäng på den fronten🙂

Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet

Postat den

Dags att titta in till några serier och serieskapare jag skrivit om förut för att se hur det går för dem!

The Walking Dead: Fruktans tid

The Walking Dead 17 - omslag

Den svenska utgåvan av bästsäljare-serien har nu nått fram till volym 17, och därmed presenteras den andra (hittills) stora skurken i serien: Negan. Jag följer inte tv-serien eftersom jag nästan aldrig gillar tv/film-versioner av serier/böcker jag läst, men internet gör såklart att jag ändå har ett litet hum om vad som händer i den, och därför vet jag att han också där nyligen dykt upp. Inklusive cliffhangern i den senaste säsongen, en cliffhanger vars serieversion finns med i det här albumet. Den som följer tv-serien får se om upplösningen på densamma är samma som i serien…

Men några ord till om Negan för det är en intressant karaktär och det mest spännande med den här boken. Precis som Guvernören, den tidigare uppenbart onda karaktären modell större, terroriserar han Ricks grupp å det våldsammaste. Men de är ingalunda karbonkopior för världen i serien har utvecklats, och Guvernören hör till den äldre versionen. Han var en närmast teatralisk skurk, med gladiatorspel för folket, utan tanke på morgondagen; han var, kort sagt, en representant för civilisationens dödsryckningar, och levde helt på resterna från densamma.

Negan däremot representerar något nytt: Världen efter katastrofen, men där morgondagen finns med i beräkningarna. Han är det ”smarta” gatuvåldet, någon som är fullständigt hänsynslös för att tvinga igenom sin vilja, men han är också medveten om hur människor fungerar psykologiskt, hur man får andra att hjälpa en själv (även om de egentligen inte vill). Han är gängledaren som inte bara ser till att hans följeslagare får det de vill ha, utan att också de man terroriserar fortsätter att se till att förnödenheter alltid finns tillgängliga och att de ”frivilligt” överlämnas till honom själv. Han förstår med andra ord nyttan av ett ordnat samhälle, men han föredrar att han själv är ledaren och att hans vapendragare inte själv behöver utföra det verkliga arbetet.

The Walking Dead - Negan

Och att han därför lever i något som närmast är en symbios med det hittills mest välfungerande samhälle vi sett i serien är inte så konstigt; utan åtminstone ett rudimentärt samhälle skulle han bara varit som alla de andra små gängen vi sett i serien, som strövar omkring och mer eller mindre slumpmässigt förstör och dödar. Här kommer han till sin rätta, och blir därför ett betydligt större hot mot Rick och de andra; han hotar inte bara deras liv, utan också hoppet om en framtid, att det är möjligt att långsamt bygga upp en bättre värld igen.

Orange

Ichigo Takanos serie om den självmordsbenägna Kakeru har nu avslutats på engelska, och jupp, jag tyckte om den hela vägen. Visst förenklar den ibland, och för min del hade man gärna kunnat hoppa över det lilla försöket att förklara hur breven kunnat sändas tillbaka i tiden, men den fortsätter också på den inslagna vägen med att beskriva Kakerus depression som någonting djupt, som någonting som inte har en lätt fix.

Orange v5

En bra popularisering av ett svårt ämne, med andra ord, allt paketerat i sedvanligt professionellt mangoutförande med föredömlig tydlighet och proffsiga (om än opersonliga) teckningar.

Boulet: Notes

Halleluja! Jag har berömt Boulets webbserier flera gånger här på sidan, till exempel hans fantastiska 24-timmarsserier som Darkness och The Gaeniviad. I Frankrike samlas webbserien ihop, ett år åt gången, i album, och nu har det engelska förlaget Soaring Penguin Press gett ut det första av dem. Så här kan vi läsa alla Boulets webbserier från 2004-05, interfolierat med nya seriesidor där han kommenterar bloggen och serier.

Han är inte riktigt så bra här som han blir senare, men det är riktigt rolig läsning; det är mest vardagliga humoristiska betraktelser, men eftersom han så ofta fantiserar och dagdrömmer dyker det upp drakar och demoner i mängd ändå. Och teckningarna är fascinerande de med, med en uppsjö av olika tekniker och stilar.

Notes - blogg

Boulet visar hur bra det kan bli med en webbserie när det är en mästare som ligger bakom. Han kan bokstavligen rita vad som faller honom in så variationerna är oändliga, och vad som är pricken över i:et är att han så uppenbarligen är medveten om att resultatet ska bli någonting som också andra tycker är värt att läsa. Det är lätt att gå i fällan så att total frihet = serier som bara serieskaparen själv tycker är intressanta, men Boulet är aldrig ens i närheten av att vara så fixerad vid sig själv.

Så för den som inte vill läsa serier på nätet eller den som liksom jag inte har någonting emot det men ändå vill ha vissa serier på papper kan jag helhjärtat rekommendera boken🙂

Moebius i högform: Det hermetiska garaget

Postat den

Det hermetiska garaget - omslag

Precis som dagens titel utlovar är det alltså dags för klassisk (men inte helt allvarlig) science fiction från 70-talet à la Moebius: Det hermetiska garaget.

Moebius gjorde en hel del serier som inte precis utmärker sig för ett stringent manus, som Inkalen (framförallt de senare albumen) och Mad Woman of the Sacred Heart (båda med manus av Jodorowsky och recenserade här), Arzach, och egentligen de allra flesta av serierna som publicerades under Moebius-pseudonymen. Men Det hermetiska garaget står i särklass bland hans längre serier med sin helt bekymmerslösa handling och sin respektlösa behandling av läsaren. Som resuméerna; ursprungligen publicerades serien som fortsättningsserie med korta avsnitt så det finns gott om resuméer i albumen, men de tar inte precis sin uppgift att faktiskt informera läsaren på allvar (som ni kan se på exemplen här nedanför). Om Moebius har något budskap alls med serien är det Timothy Learys ”Turn on, tune in, drop out” som gäller.

Det hermetiska garaget - realistisk Grubert

Major Grubert, realistisk look

Jag har läst serien förut men då var det just som fortsättningsserie och då kändes avsnitten som helt frikopplade från varandra, men att nu läsa serien i ett streck gör att det går att följa med i den handling som trots allt finns: Major Grubert (ursprungligen från 1900-talet men numera odödlig) undersöker vad som pågår på den värld som han själv skapat, alltmedan hans nemesis Jerry Cornelius (också från 1900-talet) intrigerar. Det låter kanske som en handling som skulle kunna vara allvarlig men icke; varför JC intrigerar, vad Grubert egentligen pysslar med, osv, är bara någonting som refereras till för att Mebius ska kunna spåna som han vill och teckna det han tycker är roligt🙂

Och inte mig emot! Om jag jämför med exempelvis Inkalen så har den också gott om trevliga fånigheter, udda humor och utmärkta teckningar, plus en åtminstone i början ”riktig” intrig, men när Jodorowsky drar igång sin helt seriösa New Age-dyrkan av kristaller, Animus/Anima och annat blir det segt. Här däremot är det onekligen lite flummigt men av en väldigt lättsam typ, och mycket lite av rättrogen New Age-filosofi.

Det hermetiska garaget - cartoony Grubert

Major Grubert igen, inte lika realistisk look

Det hermetiska garaget är ett utmärkt exempel på Moebius i högform, i sin 70-talsinkarnation, innan han blir lite mer polerad och mindre vildvuxen vad gäller manus; det här är en serie som mest av allt känns som stream of consciousness både vad gäller manus och teckningar, där avsnitten varierar vilt i stil med allt från en enkel och mycket ren, nästan karikerad stil, till betydligt mer realistiska sidor. Allt förstås oklanderligt tecknat av Moebius, oavsett teknik.

Visst finns det också, för den som verkligen letar, lite mer kött på benen här, som en anti-auktoritetstro som närmar sig anarkismen (vilket också seriens lösa sammansättning på sitt sätt uppmuntrar till), men mest av allt är det ändå en serie som ska läsas för sin humor och för sina teckningar.

Till sist också beröm till förlaget Cobolt som verkligen ansträngt sig med textning och anpassning av seriesidorna där ibland text integreras i teckningarna ungefär som Will Eisner brukade göra i The Spirit, och istället för att lämna dem som de är och inkludera en översättning i marginalen har man kostat på sig att teckna om dem på svenska. En purist skulle förstås kunna klaga, men jag tycker om att man gör en vad jag skulle kalla fullständig översättning här, med hög ambitionsnivå🙂

Det hermetiska garaget - redigering

Bear King

Postat den

Bear King - cover

Ibland blir det inte riktigt som jag tänkt mig med recensionerna här; det kan vara någon serie jag köpt och som jag räknat med att skriva om, men sen visar det sig att jag efter läsningen inser att jag inte har någonting egentligen att säga. Det behöver inte betyda att serien var dålig (även om det oftast är så).

Och sen har vi den omvända situationen med en serie som jag råkar ramla över, läsa, och som jag sen inte kan låta bli att skriva om. Dagens serie, Bear King av Mobidic (en scanlation av det franska originalet), är av det senare slaget: Jag såg den för några månader sedan på nätet, tyckte omslaget såg lite intressant ut, och läste den. Men just då tyckte jag inte den var värd ett inlägg: Visst var den snygg och visst var det en inte oäven saga, men jag tyckte inte det var nödvändigt att skriva om den eftersom det var en del andra serier som pockade mer på min tid.

Fast sen dess har jag gång på gång kommit att tänka på den, och på att jag kanske skulle skriva om den ändå. Någonting med den gör att jag inte tror jag kan få den ur tankarna om jag inte först skriver om den, så det är väl lika bra att göra det!

Huvudpersonen Xipil är utvald för att offras till kajmanguden för att blidka denne, men när istället björnkungen dyker upp vid offerplatsen släpper han lös henne och beordrar henne att istället för att offra sitt liv ge sig hem till de sina igen. Hon tvekar, orolig för vad som ska hända, och med all rätta: Istället för att bli glada över att se henne blir hon istället attackerad eftersom hon enligt dem fegt vägrat att offra sig för allas goda. Men björnguden räddar henne och erbjuder henne att bli upptagen som en bland björnarna, och att prata med kajmanguden för att se om hon kan lugnas.

Bear King - forest

Och nu är dramat igång, med komplicerade känslor (sorg, skuldkänslor och tacksamhet hos Xipil) och gudar med en moral som inte är människornas. Djurgudarna som finns här är klassiska sådana: Inte allsmäktiga, inte odödliga, men kraftfulla, intriganta och mycket måna om sitt rykte. Med andra ord, en miljö där en dödlig som Xipil har mycket svårt att navigera oskadd igenom.

Handlingsmässigt är det inte så mycket som händer i Bear King, men känslomässigt är den desto mer komplex. Förklaringar är det också ont om; tonen är sagan och mytens där tolkningen av vad som händer och varför överlåts åt läsaren, allt illustrerat med utmärkta och vad jag skulle kalla ostressade teckningar, där det finns gott om stämningsfulla sidor helt utan text, och som är lika bra på att skildra skogens lugn som det ibland plötsliga våldsamma skeendet.

Bear King har som sagt satt sig på hjärnan hos mig, precis som bra sagor brukar göra, och en bra saga är det Mobidic har skapat. Jag har inte sagt det ofta men nu säger jag det igen: Jag skulle bli mycket glad om det kom ut en fysisk utgåva av den här boken för det är den verkligen värd🙂

Bear King - spirit

Prinsessa älskar prinsessa

Postat den

Vegetaline: Ung, överbeskyddad, löjligt rik, sjuklig (kanske beroende på just den överbeskyddande modern som hindrar henne från att gå ut), med drömmar om vänner och frihet.

Codette: Ung, självständig, flykting (mer eller mindre) tar några av hennes vänner med henne till en fest anordnad av Vegetaline hemma i Vegetalines familjs palats (som själv givetvis inte får gå på festen för sin mamma).

När Codette sedan antar ett vad om att försöka smyga sig till en kyss av Vegetaline (som ingen utomstående någonsin sett) har vi alltså ett klassiskt sagoscenario med en instängd prinsessa, vaktad av ett monster (mamma), som blir kysst av en modig prins(essa) varpå de två blir blixtkära. Resultat: Serien Prinsessa älskar prinsessa, skriven och tecknad av Lisa Mandel.

Det här är en serie av ett slag som jag är förtjust i, med teckningar i en samtidigt både småslarvig och mycket charmig stil som är typisk för den här sortens moderna franska feelgood-serier. Det som är lite ovanligt här är sagostämningen; de flesta serier av den här typen, som Exquisite Corpse, är mer realistiska. Och eftersom jag gillar sagor så gärna för mig, det känns bara uppfriskande.

Prinsessa älskar prinsessa

Så stor litteratur är det inte men som sagt, jag gillar det som mysig läsning, och visst är det också roligt att den översatts till svenska. Det måste vara någon på förlaget Epix som också är svag för genren med tanke på att de också gav ut serien Lo för några år sedan, en inte alls olik serie med samma lätta handlag och stämning.

Tl;dr: Exempelsidan här ovan visar tydligt vad för slags serie det här är, och om ni tycker den ser lovande ut så kommer ni också gilla Prinsessa älskar prinsessa; om ni tycker den ser ut som blaha-blaha så kommer ni inte ändra er om ni läser hela boken.

Europe Comics & Delcourt

Postat den

Sommartider = inte så många recensioner här eftersom jag mestadels ligger i hängmattan och dåsar. Lite läsande blir det ändå, och eftersom jag inte vill släpa ut alltför mycket tunga böcker till landet blir det mestadels elektronisk läsning.

Och då skulle jag vilja slå ett slag för två förlag som översätter mängder av intressanta europeiska serier (dvs fransk/belgiska) till engelska, men som bara publicerar dem elektroniskt: Europe Comics & Delcourt.

Jag skriver ju ibland om scanlations av europeiska serier här på bloggen, men faktum är att det senaste året har jag läst betydligt färre sådana än förut, och skälet är just att det nu översätts så mycket mer officiellt än det gjort förut. Jag skulle ju gärna se fler fysiska utgåvor också, men det är såklart bättre med elektroniska än inga alls, och jag har full förståelse för att det är väldigt mycket billigare och enklare att ge ut sådana. Så, de två förlagen:

Delcourt: Det här är förstås det klassiska franska serieförlaget som alltså nu satsar på att översätt en del av sina serier till engelska. Jag har skrivit om några av dem, som Josephine, Forever B%*#h,  och The Modern Man, och överlag är det mestadels serier av den typen som Delcourt satsar på, dvs moderna komedier som drar åt chic lit-hållet; bra underhållning, helt enkelt, som jag hoppas säljer tillräckligt bra för att de ska fortsätta. De översätter en del serier av annat slag också men de har definitivt en tydlig profil på det som de hittills gett ut.

The Invisible Lesbian - psykolog

Från The Invisible Lesbian av Oceanerosemarie/Magellan/Revel, utgiven av Delcourt

Europe Comics: Det här är däremot ett så vitt jag vet nytt förlag som alltså enbart satsar på det elektroniska formatet, och vars serier kommer från diverse förlag som de välkända Dupuis & Lombard. Och serierna spänner över ett brett spektrum; några exempel:

  • Dad, en serie om en ensamstående pappa och hans tre döttrar. Skriven och tecknad av Nob, vars Mamette finns på svenska, är Dad en komisk serie av samma typ som nämnda Mamette, Lou, Sisters, Tidresenärerna och andra nyare franska serier. Kul, även om den kanske förlitar sig lite väl mycket just på att en pappa som uppfostrar döttrar ska vara humoristiskt i sig.

Dad - filmtajm

  • Atar Gull, den utmärkta serien om den (med all rätt) hämndlystna slaven Atar Gull, som jag berömde för några år sedan när en scanlation dök upp. Men nu finns alltså en officiell utgåva också, sympatisk nog!
  • Esteban, en serie om den unge Esteban som i brist på bättre alternativ ansluter till ett valfångstfartyg efter att hans familj dödats av soldater. Hittills har fyra delar översatts, skrivna och tecknade av Matthieu Bonhomme, vars Mannen som sköt Lucky Luke är ett av årets bästa översatta till svenska album. Hittills!

Esteban - hav

  • Florence Cestacs (den hittills enda kvinna som vunnit Grand Prix de la ville d’Angoulême) moderna klassiker The Midlife Crisis och The Post-Midlife Crisis. Två album som är hur roliga som helst, där den första handlar om en medelålderskrisande kvinna och den andra om ett gäng något äldre kvinnor som sitter och pratar strunt albumet igenom. Stark rekommendation från mig!

The Post-Midlife Crisis - mens

Fler serier finns, som den ångestladdade och smått surrealistiska Forget My Name av Zerocalcare, rebooten av den gamla komedi-klassikern Superdupont, Michel Kichkas Förintelse-berättelse Second Generation – The Things I Didn’t Tell My Father, och så vidare.

För de som liksom jag inte har någonting emot att läsa serier i elektroniskt format och vars franska-kunskaper inte är sådär värst imponerande skulle jag tro att det sällan/aldrig någonsin förut funnits lika mycket intressanta serier som översätts till engelska. Så oavsett om ni har en hängmatta att dåsa i eller inte, sätt igång och läs!🙂