Kategoriarkiv: Europeiska serier

Hoppets tid

Postat den

Spirou - Hoppets tid 1 - omslag

Det här albumet har jag sett fram emot ända sedan jag hörde talas om det för några år sedan: Émile Bravo, mannen bakom Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, det bästa albumet i sviten extraordinära äventyr med Spirou, planerade att fortsätta sin serie. Och inte nog med det, fortsättningen skulle bli ett album på flera hundra sidor! Nu är serien här, eller rättare sagt den första delen av fyra i vad som kallas Hoppets tid; även i Frankrike verkar det som om att vänta på att hela serien blir klar och sedan ge ut en löjligt tjock bok inte skulle vara en bra idé, försäljningsmässigt 😉

Så vad bjuder Bravo på den här gången, efter att så förtjänstfullt ha skildrat Spirou som en ung, godhjärtad men naiv pojke?

Serien tar vid omedelbart efter slutet på den förra, dvs precis innan andra världskriget bryter ut. Spirou fortsätter sina försök att lära sig mer om politik efter att ha lärt känna Kassandra, men det är inte lätt i en omgivning där så gott som alla påverkas av fördomar och propaganda, till och med små barn. Och sen, när kriget bryter ut, blir det värre när till och med personer som Nicke dras med i tidsandan:

Spirou - Hoppets tid 1 - mc

Jag blir lika imponerad den här gången av hur Bravo lyckas ge fullständigt realistiska porträtt av både Spirou och Nicke, inklusive hemska krigsupplevelser när de tar hand om lemlästade och döda soldater, som ändå aldrig känns malplacerade i en klassisk fransk-belgisk humoristisk (för jo, serien är rolig också) äventyrsserie. Samma sak med politiken där det avhandlas kommunism (inklusive stridigheterna apropå hur Sovjetunionens variant ska ses), nazism, katolska kyrkan, scoutrörelsens kluvna inställning till nationalism där man är mot nazismen men ändå på sitt sätt uppskattar dess hyllning av fosterlandet, belgiska befolkningens likaså kluvna inställning till ockupationen eftersom nazisterna i alla fall ”…sköter sig exemplariskt…”.

Med andra ord, det är späckat med tungt innehåll, men Bravo är skicklig på att använda sig av små detaljer för att visa vad som pågår. ”Show, don’t tell” är precis vad han gör när han använder sig av seriemediet i scener som den där Spirou räddar Nicke från att bli nerskjuten på gatan av en nazist, och där en belgisk polis som bevittnar det hela med sitt icke-agerande och några korta enkla repliker ändå ger en fyllig kommentar på ockupationens villkor.

Ok ok, nu låter det allvarligt igen, så det är nog bäst att jag poängterar igen att Bravo så förtjänstfullt lyckas med att väva in humor i det hela. Som här, där Nicke som nyanställd på tidningen Le Soir (Tintins, egentligen Hergés, sejour på Le Soir refereras till flera gånger i serien) som övertagits av nazistvänliga redaktörer:

Spirou - Hoppets tid 1 - Le Soir

Men även här, i en scen som huvudsaklig verkar avsedd för humorns skull, bygger Bravo vidare på Nickes personlighet. I serien är Nicke visserligen vuxen medan Spirou ännu bara är en tonåring, men de agerar närmast tvärtom: Spirou försöker resonera sig fram till hur man bäst handlar i en komplicerad omvärld, medan Nicke är betydligt mer impulsiv och inte bekymrar sig nämnvärt över det längre perspektivet, och att Le Soir kollaborerar med den nazistiska ockupationsmakten bekymrar honom inte nämnvärt. Nazist är han inte, men han funderar heller inte alltför mycket på vad de egentligen står för. Och med tanke på hur den här första delen slutar anar jag att Nickes personliga utveckling kan stå ännu mer i fokus i nästa del…

Som avslutning kan jag bara säga igen att det här är ett riktigt bra album som man inte alls behöver vara en fan av Spirou för att läsa; som skildring av hur nazismen påverkar några belgare är den suverän, både som underhållning och som tankeväckande läsning. Så läs den, och sen är det bara (Argh!) att vänta på nästa del som ska komma nästa år.

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. En lite lustig sak med fortsättningen på Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man är att det redan finns en fortsättning, närmare bestämt Yann & Schwartzs svit av Spirou-album där framförallt Operation Fladdermus uttryckligen refererar till händelser i Bravos album, och som också den skildrar Spirou vid tiden av andra världskrigets utbrott men med helt annan handling än Hoppets tid. Så nu har vi alltså ett alternativ-Spirou-album som i sin tur gett upphov till två olika alternativ-alternativ-Spirou-universum. Det börjar bli komplicerat!

PPS. Bravos fortsättning är överlägsen Yann & Schwartzs. Men det har nog redan framgått att jag tycker så 😉

Borgia & Moon Face

Postat den

För en del år sedan skrev jag en kort recension av den första delen av Alejandro Jodorowsky (manus) och Milo Manaras (teckningar) serie om den ökända familjen Borgia. Rubriken var tydlig med vad jag tyckte: Manara & Jodorowskys version av Borgia: Urk. Och bland kommentarerna ställde Jonas Anderson den mycket rimliga frågan varför jag köpte och recenserade en serie av två herrar som jag inte är så förtjust i, och det svar jag gav var att jag skyllde på min Heavy Metal-prenumeration. Och det stämde nog, men nu måste jag nog komma med ett annat svar eftersom jag faktiskt köpt den svenska utgåvan Borgia som samlar ihop alla fyra delarna i en inbunden bok. Utgiven, precis som han nämnde kanske skulle hända i sin kommentar, av just Jonas Anderson på Albumförlaget 🙂

Så: Varför köpa en bok när jag vet att jag säkert kommer ogilla manuset, och med en tecknare som jag tycker är synnerligen irriterande alltsomoftast?

Svaret är ändå teckningarna. Hur jobbig Manara än kan vara med sina identiska kvinnokaraktärer (dvs de som ska vara sexiga (dvs i princip alla i den här serien)) är han ändå riktigt bra på miljöer. Och här med en serie som utspelar sig i ett dekadent Rom får han chansen att briljera med miljöer som Vatikanens imponerande byggnader, Borgias eleganta hem, nunne-kloster (givetvis med mängder av helnakna nunnor), pestläkare, med mera, med mera. Så elegant är det, och den sena Manaras färgteckningar är vådligt eleganta med sin målade stil som ändå inte blir alltför stel, en fälla som många faller i.

Borgia - pest

Så den delen av serien är bra, ibland till och med utmärkt, och det gjorde att jag ändå köpte boken. Plus att jag tycker det är kul att någon ger ut påkostade utgåvor (en liten miss finns i att det ingenstans står vem som översatt serien, konstigt nog) av översatta serier; även om jag helt klart inte har samma smak som Albumförlagets utgivning visat sig ha, men undantag finns förstås, som Viktor Kasparsson-albumen, är det imponerande och i längden nog bra med breddning av serieutbudet i Sverige.

Men jag ska erkänna att manuset gjorde serien bitvis svår för mig att komma igenom. Ju mer jag läser av Jodorowsky, desto mindre tycker jag om honom. Att han gillar att vara utflippad och att chockera behöver inte vara dåligt, säger jag som tycker så mycket om många av Garth Ennis serier. Men hans new age-flum som snabbt tar över även inledningsvis lovande serier som Inkalen och de relaterade Metabaron-serierna är för mig helt ointressant, och hans fixering vid att ”våga” häda mot kyrkan och visa hur jodå, även kyrkans män är perversa, känns för mig som svensk icke-troende smått barnsligt, som det lätt blir när någon vill tala om att han inte på något vis tror på någonting samtidigt som han så tydligt är fixerad vid detsamma.

Borgia - skepp

Det är så många nakna kvinnor i den här boken att jag tänkte ta en bild där det istället är nakna män som står i fokus, närmare bestämt en kardinal till sjöss.

Och nog är det en rejält sunkig inställning till kvinnor som visas upp. Visst kan man säga att historiskt har de utsatts för mycket elände, men med Manaras teckningar där alla kvinnor ser ut som fotomodeller nyss klivna ur duschen för att sedan drabbas av allsköns övergrepp ser det inte ut som ett försök till realism utan det ligger långt långt närmare ren exploatering.

Det bästa med manuset är att jag flera gånger småskrattade för mig själv när handlingen blir parodiskt usel i sin jakt på ”chockerande” inslag. Som den dödssjuka påven som tvingar sig på en nybliven mamma för att amma henne (samtidigt som han beordrar att hennes nyfödda ska kastas till djuren) och att döda barn genom att transferera deras blod till honom. Som den också dödssjuka (tror man) pestsmittade unga kvinnan som omedelbart kläs av och ingående studeras. Som de olydiga unga kvinnorna som sänds till kloster och där kläs av nakna, piskas, och sätts på bygelhäst. Som incest (far/dotter, bror/syster, och kanske något mer jag missade). Som sex framför Kristus och jungfru Maria-statyer i kyrkan.

Borgia - Leonardo

En till med män, närmare bestämt Cesare Borgia som gör en deal med Leonardo da Vinci för att få honom att utveckla nya krigsmaskiner.

Men för den som tycker mer om Jodorowskys intressen är det en typisk serie av honom, och teckningarna är som sagt bra, så för Jodorowsky- och/eller Manara-fansen är det en godbit, helt klart. Dick, inte min kopp te den här läsningen heller, tyvärr.

Sist några ord om en annan Jodorowsky-serie som också nyligen översatts från franskan, den här gången till engelska och med teckningar av François Boucq: Moon Face. Jag tror det blir enklast att jämföra den med Borgia för nog är det en Jodorowsky-serie alltid!

  • Utgåva: Också en samling av flera album utgiven i en snygg inbunden utgåva.
  • Teckningar: Boucq är inte lika hantverksmässigt skicklig som Manara, men jag har alltid varit svag för honom, framförallt i hans absurda kortare serier där han själv står för manus. Så trevliga teckningar även här, och likaså är det de som är (min) behållning vid läsningen.
  • Manus: Science fiction istället för historia, med en avlägset belägen ö som styrs av ett gift diktatorpar (men med präster som makten bakom tronen). En dag dyker en besynnerlig man upp som gör som han vill och folket följer honom i revolutionen. Historien gör inga försök att teckna intressanta personligheter (som vanligt hos Jodorowsky där människorna är ointressanta i jämförelse med spektaklet runtomkring dem), och är bara 250 sidor infall där konstiga grupperingar poppar upp varje gång handlingen riskerar att tappa farten, och där huvudpersonen Moon Face i princip är en gud eftersom han kan göra precis vad som helst. Kräver handlingen att han ska flyga? Ok, han kan det. Kräver den att någon ger bakgrundsdetaljer för att handlingen ska bli någorlunda begriplig? Ok, han kan bli ett medium. Inga finesser, inga tempobyten, bara en jämn och tröttsam samling lösa infall utan struktur.
  • Våld: Jodå, det finns en hel del här. Men Boucqs teckningar känns inte lika fysiska som Manaras så det blir mer komiskt än obehagligt.
  • Sex: Såklart. Men inte så mycket som hos Manara så nog tror jag att Jodorowsky anpassar manus till tecknare: Manara som gammal porrtecknare får det nakna, Boucq det mer komiska.
  • Bättre? Sämre?: Borgia har en snäppet intressantare historia, men det säger väldigt lite, och den har åtminstone några försök till tempobyten. Så för den som vill ha någonting allvarligare är Borgia det bästa valet. Moon Face är lite roligare, men det är mycket lite, och det räcker inte.

Moon Face - Messias

Med all kritik som jag har mot Jodorowsky ska han ändå ha en eloge för att han hittar bra tecknare att samarbeta med: Moebius, Manara, Boucq är inte precis några klåpare. Men nog skulle de förtjäna bättre manus; till och med Manara har ju gjort några serier med klart intressantare historier, även om det var mycket länge sedan…

 

 

Corto Maltese – Fable of Venice / The Golden House of Samarkand / Tango

Postat den
Corto Maltese - Esmeralda

IDWs omslag är snygga men inte så spännande så istället tar jag en uppförstorad detalj från albumet Tango; Esmeralda är ett utsökt exempel på Pratts teckningar som jag inte kunde låta bli att ta med här

Jag inser att jag aldrig följde upp hur det gick med IDWs utgåva av Hugo Pratts Corto Maltese efter att jag för några år sedan klagat över hur någonting gått fel i trycket av två av böckerna. Så här kommer uppdaterad konsumentinformation, och glädjande nog av det positiva slaget 🙂

För i de här tre böckerna, de senaste som IDW gett ut, ser linjerna återigen bra ut och den där fula hackigheten har försvunnit. Så med lite tur var det ”bara” två av böckerna som råkade ut för missödet; jag har inte köpt In Siberia som kom ut efter de två men innan de tre jag nämner idag eftersom jag redan har den på svenska (och då behövs ingen engelsk utgåva, även om det är lite frestande för att göra bokhylleraden liiite snyggare med enhetliga ryggar…) men jag hoppas att den också ser bra ut. Så tack för det, nu känns det skönt att skaffa de här böckerna igen.

Men en smula undrar jag ändå över varför just Corto Maltese ska vara så krånglig när det gäller olika utgåvor. Vi har svartvita (ursprungliga) versioner, vi har färglagda versioner som Pratt tydligen själv godkände och som ser helt OK ut även om de svartvita är klart snyggare, vi har färglagda gräsliga versioner (som den svenska De vackra drömmarnas lagun), vi har utgåvor med bra tryck (IDW), med dåligt tryck (IDW igen), mm.

Och andra saker skiljer sig också åt. Ta bara dagens tre böcker, alla tre riktigt bra album, som kortfattat beskrivna är

Fable of Venice: Corto, på jakt efter en legendarisk skatt, befinner sig i Venedig där fascismens fula tryne börjar synas till, inklusive förgrundsfigurer som Gabriele D’Annunzio som också sågs till som huvudperson i David Bs Black Paths. Som alltid försöker Corto undvika politiken och som alltid misslyckas han.

The Golden House of Samarkand: Ett av de längre Corto-albumen drar in honom i en härva där olika turkiska fraktioner kämpar för sina drömmar om hur hemlandet ska utvecklas. Själv är hans mål mer oklart, förutom att det inbegriper att hjälpa Rasputin ur ett fängelse, och som alltid när Rasputin är med i senare Corto-album betyder det en sällsam blandning av slapstick och surrealism, där det inte alltid är uppenbart vad som är verkligt och vad som är drömmar. Här finns också en dubbelgångare till Corto, ett omen om någons död, som förstärker känslan av en lång dröm.

Tango: Till Buenos Aires kommer Corto för att göra en vän en tjänst, en vän han lärde känna i Fable of Venice.; faktum är att det här närmast är en direkt fortsättning på det albumet även om The Golden House of Samarkand utspelar sig mellan de två. Ett av de tunnare albumen men ett med en mycket tät handling; det är rätt typiskt för Corto Maltese-serien att en bok samtidigt kan innehålla intriger som skulle räckt till telefonkatalogtjocka böcker men där huvudpersonen trots detta helt fokuserar på sig själv och sina vänner, utan att bekymra sig om huruvida dennes handlingar riskerar att förorsaka enorma framtida problem.

Som sagt, tre starka album som dessutom lämpar sig väl att läsa tillsammans, med referenser mellan dem, och med en bra blandning av det drömska och intriger som utspelar sig i ett mycket konkret 1920-tal.

Och likaså som sagt, med en del bekymmersamma detaljer vad gäller detaljer. Jag har inte suttit och jämfört ruta för ruta, men när jag läste dem var det några saker som jag undrade över och inte kunde låta bli att kontrollera mot andra utgåvor. Varpå jag ser saker som det här, från den första sidan i Samarkand-boken:

Corto - IDW vs Danmark 1

Till vänster IDW, till höger en dansk utgåva från 80-talet. Som synes gjorde Pratt ursprungligen den första sidan i färg, men sorgligt nog har IDW inte kostat på sin bok att återge färgerna utan istället helt simpelt tryckt upp akvarellen i svartvitt. Så klart minus till IDW för det.

Sen ett till exempel från samma bok:

Corto - IDW vs Danmark 2

IDW t.v., dansk utgåva t.h. Notera hur dels skuggor lagts till hos IDW, men också hur nederdelen utökats. Faktum är att hela albumet verkar ha omredigerats rejält; utökade nederdelar är legio, men rutor har lagts till / tagits bort, spegelvänts, korrigerats, och hela sidor har fått annan layout. Jag hoppas att IDW är närmast ”sanningen”, och åtminstone i den här rutan föredrar jag deras version eftersom scenen utspelar sig på natten där detaljer inte syns så bra.

Jag skulle också kunna visa exempel på hur textningen av ljudeffekter skiljer sig åt, ibland ganska dramatiskt (tyvärr är inte IDWs versioner de bästa här, även om de ofta låter originalets ljudeffekter kvarstå), men det blir nog alltför petimäterartat. För att inte tala om min (lilla, men ändå!) skepsis mot valet att i de senaste albumen ha valt ett papper som är snäppet blankare än det i de tidigare böckerna; det är fortfarande betryggande tjockt, men faktum är att det svarta nästan blir alltför svart, att det lyser mig i ögonen. Skumt, men sant, och fruktansvärt småsint av mig 😉

Varde nog sagt att det nog inte går att göra en perfekt utgåva av Corto Maltese, det finns alltför många val där man kan tycka olika, men i det stora hela är IDWs utgåva riktigt bra. För min del är det nu bara tre böcker kvar innan jag äntligen, till slut, kan läsa alla Corto Maltese-serier antingen på engelska eller svenska, och i underbart svartvitt. Kämpa på IDW!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Alack Sinner – The Age of Disenchantment

Postat den

Planenligt, dvs för några månader sedan, dök den andra och avslutande delen av förlaget IDWs kompletta utgivning av José Muñoz (bild) och Carlos Sampayos (manus) serie Alack Sinner upp. Det tog ett litet tag för mig att läsa den eftersom den inte riktigt kändes som passande hängmatteläsning så den fick vänta på lite svalare temperaturer, men nu har jag alltså läst den andra och om man ska tro på titeln, något mer deprimerande samlingen där oskuld förbytts till missräkning.

Men jag vet inte jag, jag tycker nog att Alack Sinner genomgående är av det mörkare slaget. Det New York & USA som skildras är en ångande gryta av människor på samhällets botten, som försöker överleva korruption och politiska sammansvärjningar som håller dem förtryckta. Alack Sinner är tillbaka som privatdetektiv igen, efter det korta inhoppet som taxiförare som avslutade den förra boken, men precis som första gången är det inte några täta kriminalintriger som erbjuds och jag tror inte att Sinner genomför en enda utredning i hela boken 🙂

Istället finns en längre historia om Nicaragua och härvan med contras, sandinister och CIAs inblandning, huvudsakligen presenterat via en surrealistisk dockteater, flera kortare episoder som skildrar Sinners bussresa genom USAs hjärta, och till och med en avslutande historia om 9/11. Muñoz är lika skicklig som alltid och här kan man också tydligt se hur hans teckningar gradvis ger mot en renare linje; lika mycket svärta som alltid, men i den sista serien påminner han ibland väldigt mycket om Toth, må vara med en lösare penna.

Manusmässigt är jag lite mer skeptisk, precis som jag var vad gäller förra boken. Höjdpunkterna här är några av de nämnda bussepisoderna, framförallt den som skildrar det rasistiska bemötande Sinner får är bussen stannar i ett mindre samhälle; suveränt enkelt skildrat, utan övertydligheter, och en extremt skicklig show-don’t-tell av Muñoz & Sampayo. Och för seriefantasten finns en intressant episod under bussresan där Sinner hamnar bredvid en serietecknare vid namn Martínez som är på väg för att konfrontera en annan tecknare vid namn Kitten som har kopierat Martínez teckningar. Martínez själv är okänd och fattig medan Kitten har blivit rik och berömd i och med användningen av Martínez seriespråk.

Alack Sinner - Kitten-Giffen

Med andra ord, en kopia på vad som hände med Muñoz själv då den amerikanska tecknaren Keith Giffen under några år tecknade kritikerhyllade superhjälteserier i en stil som var mycket mycket lik Muñoz; man kan läsa mer om det hela till exempel här. Jag vet inte säkert vad Muñoz tyckte om det hela men nog finns det en liten humoristisk glimt i ögat i episoden, även om det hela slutar gruvligt för Kitten/Giffen 😉

Men jag måste erkänna att jag precis som förut har svårare för Sampayos manus ju mer politisk han blir. De socialrealistiska skildringarna klarar han bra och även när han skildrar vad som är en klassisk klasskamp, men de större politiska inslagen känns svajigare. Och politiken har inte åldrats bra heller; sandinisten Daniel Ortega har visat sig vara en väl så korrupt ledare som den diktator han störtade, och jag kan inte säga att scenerna där rika bankirer sitter och gottar sig över hur de lyckats konspirera för att genomföra 9/11 med hjälp av ovetande saudiarabiska terrorister för att främja sina privata intressen känns något vidare, de heller.

Alack Sinner - 9-11

Vissa invändningar har jag alltså, men det känns ändå bra att den här seriens med dess klassikerstatus nu också finns tillgänglig på engelska. Jag önskar verkligen att pappret skulle varit bättre (som jag skrev redan förra gången anar jag att det inte kommer gå så många år innan det börjar påverkas) men bortsett från det, ett bra och förtjänstfullt jobb av IDW 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIB

Postat den

I, René Tardi - cover

Det är ingen nyhet att Jacques Tardi, en av de största bland de franska serieskaparna (och som fyller 72 år idag; grattis!), avskyr krig men att han också är så fascinerad av dem att hans serier ofta utspelar sig under sådana. Vanligtvis har det handlat om första världskriget, med fantastiska men fasaväckande serier som Skyttegravskriget, men idag handlar det om det andra världskriget. Eller för att vara mer precis, om Jacques Tardis far, René Tardi, och hur han genomlevde kriget som krigsfånge i ett tyskt fångläger: Stalag IIB.

René Tardi tillfångatogs tidigt i slaget om Frankrike, och i förorden, ett skrivet av Jacques Tardi och ett av Dominique Grange (gift med Jacques och också hon med en far som hamnade i ett tyskt fångläger), diskuteras hur dessa fångar aldrig setts med blida ögon i Frankrike. De slogs för en armé som förlorade och fick därför inga hyllningar efter befrielsen; dessa reserverades istället för motståndsrörelsen som kriget igenom kämpat mot tyskarna istället för att sitta fängslade. Så ingen ära, inget medkännande, utan istället tystnad blandat med förakt mot dessa ”förlorare”.

Och serien igenom skiner ilskan hos René Tardi igenom. Han är arg på allt och alla: På officerarna i den franska armén som bottenlöst usla i att leda soldater; på soldaterna som är bondlurkar och svikare; på tyska lägersoldater som tvingar dem att flera gånger per dag samlas för en räkning av antalet fångar oavsett väder och trötthet; på de kortspelande fångarna som inte bryr sig om någonting annat; på de krigsfångar som i sin hunger går med på att jobba i lägrets omgivningar för att få mer mat; på sin egen hunger.

Allteftersom blir det tydligt att hans ilska och besvikelse inte på något sätt mildrats av decennierna som passerat, och ilskan gör också att hans berättelse blir smått underlig för mig som läsare när han på ena sidan som nämnts klagar på de många och långa fångräkningarna för att på nästa småskryta om hur fångarna ständigt saboterade dem genom att i smyg flytta på sig för att antalet skulle bli fel, vilket gjorde att räkningen började om. Det hänger inte ihop, och det finns fler liknande saker där två scener ställda mot varandra för en utomstående ser sig som absurda, som ger mig lust att fråga honom om hur han egentligen själv får ihop sina känslor.

Faktum är att jag halvvägs igenom den här boken var lite besviken. Jag väntar mig väldigt mycket av Jacques Tardi, och även om teckningarna var lika suveräna som alltid och historien delvis fängslande så kändes det som om manuset var alltför ostrukturerat, som en oredigerad samling ruskiga anekdoter som det skulle behövts rensas rejält bland. Ta en sida som den här:

I, René Tardi - stück

Vadan diskussion av vad stück betyder i den sista rutan? Ordet har inte synts till i serien innan dess, och det syns inte till senare heller.

År 1980 bad Jacques Tardi att René skulle skriva ner sina erfarenheter, men det var först 2012 som han kände att han kunde ge sig på att översätta anteckningarna till en serie. Som man kan se i sidan ovan har serien formen av en kontinuerlig monolog där fadern berättar om vad som hände, blandat med frågor/inpass från sonen som syns till som en ung tonåring i bilderna. En finurlig form, där sonens avatar ges rollen av den som å läsarens vägar både själv förtydligar och ber om förtydliganden när det behövs.

Men det visar sig att formen har en större roll än så, och en roll som gjorde att jag mot albumets slut var mer nöjd med serien. Att Jacques Tardi inte rensat bland sin fars anteckningar mer än han gjort utan att han istället låter honom obehindrat prata på har en mening: Dels förstås att ge René chansen att beskriva hur han upplevde allting, utan tillrättalägganden, men dels blir det också tydligt att serien inte bara handlar om ett krig och hur det påverkade dem som deltog utan också om Jacques relation till sin far. Redan tidigt i serien nämner sonens avatar att fadern är konstant arg och det upprepas senare vid flera tillfällen, men fadern kommenterar aldrig yttrandet. Överlag är det ofta så att till skillnad från sidan ovan så svarar fadern sällan på sonens frågor; han är så inne i sin egen upplevelse att han ignorerar sonen.

I, René Tardi - disconnect

Att René Tardi är oerhört arg och besviken är inte konstigt och helt förståeligt med tanke på vad han varit med om. Men i sin ilska märker han inte att han också är ologisk i vad han irriterar sig på, som när han närmast föraktfullt kommenterar hur andra fångar tar andra beslut än han själv gör, utan förståelse för deras situation, och att han själv eventuellt skönmålar sin insats antyds också av sidor som den ovan: René kan själv ha varit övertygad om att han saboterade för tyskarna genom att fuska i sitt bokföringsjobb, men det kan mycket väl andra fångar också ha varit avseende deras jobb (och de kan i sin tur ha sett honom som en förrädare som hjälpte tyskarna), men den tanken slår aldrig René.

Men att tanken slagit Jacques Tardi verkar tydligt; mer och mer framstår det i boken som att hans avatars kommentarer och frågor har som egentlig huvuduppgift att komplicera fadern och dennes berättelse, och hur besvikelsen och den uppdämda ilskan har gjort att René slår mot allt och alla, utan urskiljning. Inklusive mot sonen anar jag, med tanke på hur ofta Jacques Tardi påminner om att hans minnen av fadern är att denne ständigt var rasande.

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIB är en mycket vacker bok och serie om någonting mycket fult och eländigt. Det är också en bok som inte riktigt är vad den verkar vara i början: Initialt ger den intryck av att vara en ren redovisning av René Tardis liv som krigsfånge, men en fortsättning läsning visar att den minst lika mycket handlar om René Tardis liv efter att han blev fri, trots att det är en René som vi aldrig ser till som läsare men som istället frammanas av på ytan obetydliga små kommentarer och inpass. En mycket bra bok, helt enkelt, och när den avslutande andra delen som skildrar vad som händer efter att Stalag IIB stängs ner i början av 1945 och hur fångarna transporteras vidare kommer ut nästa år ska jag omedelbart läsa den också 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

In Search of Peter Pan

Postat den

In Search of Peter Pan - cover

Och då handlar det alltså om en serie av schweizaren Cosey som översatts till engelska och inte om Kate Bushs sång från hennes andra (och förträffliga) album 🙂

Så, Cosey. Jag har inte läst mycket av honom, närmare bestämt två tidigare serier: Hans relativt nya Musse Pigg-album En mystisk melodi, och In Search of Shirley (så att Musse Pigg-albumets engelska undertitel inte blev In Search of Minnie istället för How Mickey Met Minnie är givetvis en skandal!). Den förra gillade jag, den senare kommer jag ärligt talat inte ihåg alls; jag tog fram den och bläddrade igenom den men det hjälpte inte. Kanske beror det på att In Search of Shirley är volym ett av varav resten aldrig översatts. Eller så beror det på att den ser så förtvivlat generisk ut för franska (ok, schweiziska, men Cosey har alltid gett ut sina serier i Frankrike först) allvarligare serier från den tiden, dvs mitten av 80-talet, som serier av Auclair, Derib, med flera. Inte min kopp te, lindrigt sagt, så jag kan vara orättvis mot serien eftersom jag helt enkelt inte gillar utseendet.

Därför är det lustigt att jag gillade In Search of Peter Pan* så pass mycket som jag gjorde. Boken är från just denna period (det har m a o tagit mer än 30 år innan den översattes) och teckningarna ser ut ungefär som de i Shirley-boken. Det som gör att den fungerar är miljön, närmare bestämt Alperna, dit en författare med skrivkramp söker sig runt år 1930. Den lilla byn dit han tagit sin tillflykt från sin krävande redaktör i London har ett speciellt intresse för honom eftersom det var där hans äldre bror omkom några år tidigare.

In Search of Peter Pan - byn

Hemligheter i byn och hemligheter i hans familj gör att vistelsen inte blir som han planerat, men den lätt nattståndna handlingen med en författare som inte vet vad han ska skriva om och som istället dras in i ett äventyr, inklusive en skön kvinna, är inte precis det som gjorde mig intresserad; det är skildringen av byn och bergen omkring den som gör serien läsvärd. Han vet att framhäva omgivningens fria vidder, hur bergen öppnar upp sig mot världen, och människans litenhet i jämförelse. Det syns att Cosey växt upp i en liknande miljö och faktum är att berg är ett återkommande tema i hans serier; den serie han är mest förknippad med, Jonathan, 16 volymer varav åtminstone en del översatts till norska, utspelar sig huvudsakligen i Tibet.

Jag kanske inte ska vara alltför hård vad gäller manuset som trots allt har en del ingredienser som fångar upp bergets karaktär, som när huvudpersonen över albumets gång lär sig åka skidor (aldrig uttalat men hans stil mot slutet är betydligt bättre än i början), och den höga höjden och den kala naturen passar bra för filosofiska tankar om livet. Men mina tankar kan inte låta bli att gå till Thomas Manns Bergtagen och då blir Cosey lite lättviktig. Men jag är säker på att Coseys teckningar är lika vida överlägsna Manns, så… 😉

In Search of Peter Pan - bergen

 

*: Peter Pan-kopplingen är minst sagt svag; bortsett från en del insprängda citat finns inte mycket som påminner om Barries böcker. Jag kan inte ens påstå att huvudpersonen känns som en förvuxen pojke som annars brukar vara legio när Peter Pan refereras. En smula passiv och tråkig kanske, men inte överdrivet barnslig.

Hâsib and the Queen of Serpents & Djinn Djinn

Postat den

En av dagens serier är direkt hämtad från sagosamlingen Tusen och en natt, medan den andra är mer av en saga med tydlig inspiration därifrån, men jag tyckte de passade bra ihop för att recensera tillsammans. Plus att de båda är gjorda av serieskapare jag skrivit om många gånger förut och det gör att jag har lite mindre att skriva eftersom båda gör serier som är så typiska för respektive kreatör att mycket bara skulle bli repetition annars 🙂

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - coverFörst ut är fransmannen David B., mest känd för sin självbiografiska serie Epileptisk, en serieskapare som gillar att använda drömmar och andra liknande inslag i sina serier, och vars teckningar med tiden utvecklats i en riktning där sidorna mer ger ett intryck av mönster med tydliga inslag av mayaindiansk konst än av regelrätta serier. Det kan låta avskräckande men ofta fungerar det riktigt bra, framförallt som hans manus är anpassade efter teckningarna som sagorna i hans The Armed Gardens.

Så att han skulle göra en serie med handling tagen från Tusen och en natt är inte precis förvånande. Hâsib & the Queen of Serpents är en av bokens alla sagor i en saga-berättelser, där Scheherazade berättar om Hâsib, en ung man som förrådd av några vänner stängts in i en grotta där han träffar Ormarnas drottning, som i sin tur berättar för honom om kung Bulukiya.

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - Salomon

Berättelsens av fortsätter sedan att bli alltmer intrikat när Bulukiya i sin tur träffar prins Janshah som berättar om vad han varit med om, och i alla berättelsens nivåer dyker ormdrottningen och kung Salomon upp; än som vänner och medhjälpare, än som någonting helt annat. Den drömska stämningen förstärks av Scheherazades då och då uppdykande utsagor om vilken natt det nu är*, av teckningarnas fantasifulla kompositioner, av svårigheten i att hålla reda på vilken nivå av berättelsen man just nu befinner sig på.

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - Scheherazade

Kort sagt är det en utmärkt och förvirrande saga som lämpar sig bäst för de som gillar just gamla sagor från Österlandet, där handlingen/handlingarna (det är som sagt flera berättelser i en) är lättförstådda men där det inte alltid är lika lätt att förstå varför karaktärer handlar som de gör. Den som läst Tusen och en natt, eller för den delen andra gamla berättelser som de isländska sagorna eller den japanska Berättelsen om Genji känner nog igen sig: Vad som är en spännande handling skiljer sig inte mycket idag från igår och enkla känslor som girighet och kärlek är sig tämligen lika, men mer komplicerade saker som vad som är gott/ont/etiskt/oetiskt kan ibland göra en perplex 🙂

Djinn Djinn - omslag

Dagens andra bok är från en serieskapare som är väsensskild från David B., nämligen tyske Ralf König med sin serie Djinn Djinn som nyss kommit ut på danska. Här är det den magiska tekannan som när man putsar den frambringar en djinn som måste lyda putsarens order. Och, inte överraskande för den som läst König förut, är det här inte fråga om en djinn som ger dig rikedom eller dylikt, utan istället en djinn i form av en underskön yngling som både män och kvinnor blir som förhäxade av.

Allt presenterat också här via en ramberättelse, nämligen en arabisk gatuförsäljare som berättar historien om tekannan och om Mufti Abdullah Abba Skakmat, den rättrogne mannen som i en vision ser sig bli beordrad att tvinga alla kvinnor att dölja sig för att inte uppväcka männens lusta, och som sedan som straff av den betydligt mer frisinnade Salmonella, en man med magiska kontakter, förvandlas till den unga adonisen i tekannan som måste tillfredsställa alla kannans ägares önskningar. I sann König-anda är det lite förvirrat i början om han kanske istället inte ska se ut som en betydligt mer grovhuggen, muskulös och hårig man, precis enligt Salmonellas önskemål, men eftersom kannan och dess innehåll är menad som present till Salmonellas faster blir det till slut ett mer klassiskt skönhetsideal som gäller.

Djinn Djinn - man

Hårig man…

Tekannan hamnar sedan givetvis i andras händer med farsartade följder, för att till slut landa i vår tid hos ett gaypar, samtidigt som magin börjar ta slut…

Jag trodde på den här serien eftersom jag gillar König och hans känsla för att humoristiskt skildra relationer, men tyvärr klickar det aldrig riktigt. Det känns oväntat tungrott och platt, trots de sedvanliga stornäsorna och gnabbandet i dialogen. Jag anar att det är själva sagoformen som spökar: Königs styrka är som sagt i hur han skildrar relationer och hur de påverkar människorna, men som jag nämnde ovan är det inte precis relationsskildringen som är Tusen och en natts styrka. I Djinn Djinn är det kul när personer börjar prata med varandra, men så fort sagoinslagen dyker upp kommer humorn helt av sig, och sedan tar det ett tag innan den får upp ångan igen.

Djinn Djinn - yngling

…eller hårlös yngling? Båda är självklart fullt redo för action!

Plus att setupen känns en smula tungrodd och övertydlig den med, med den inskränkte och hämmade Skakmat som får det ”passande” straffet han får. Kanske blir det bättre i del två, om den nu någonsin dyker upp i en översättning jag kan läsa; den här boken utannonserades för många, många år sedan så förlaget Fahrenheit har inte stressat precis 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

*: Jag misstänker att någonting är skumt med Scheherazades numrering av nätterna här, men jag vet inte om det är ett misstag i översättningen, ett misstag av David B., eller (kanske troligast) att jag missat någonting. Det skumma är att boken börjar med en textplatta där det står ”When it was the four hundred and twenty second night,…”, för att sedan några sidor senare följas av ”…it was the 483rd night..”, följt av 404th (?!?), 485th, 486th, 487th, …, 498th. Så den där första 422 och senare 404 *borde* vara 482 respektive 484 tycker jag. Om det nu som sagt inte finns någon intrikat anledning till det hela. Mystiskt!