Kategoriarkiv: Europeiska serier

Guldkompassen 2

Postat den

Det tog inte lång tid innan den andra delen i Stéphane Melchior och Clément Oubreries serieversion av Philip Pullmans Guldkompassen kom, och jag uppskattar det eftersom fortsättningsserier för min del inte får ta för lång tid på sig mellan uppdateringarna. Om för mycket tid passerar brukar det medföra att mitt intresse också riskerar försvinna; ett typexempel från Sverige är nog Alverfolket-utgivningen där det tog hela fyra år mellan del 16 och 17, trots att alla delarna funnits tillgängliga på engelska sen lång tid tillbaka. Jag var nog inte ensam i mina känslor eftersom utgivningen sen helt upphörde… 😉

Hur som, i den här andra delen kickar det egentliga dramat igång efter att den första delen satt upp det nödvändiga bakgrundsmaterialet. Lyra anländer till Norden tillsammans med gyptierna för att leta efter de försvunna barnen, och hon träffar Iorek Byrnison, pansarbjörnen:

Det är här som boken (och serien) börjar öppna upp sig mot en större värld. Hittills har handlingen helt fokuserat på Lyra och det som händer sett ur hennes perspektiv, ett barn som ännu inte vet vad det innebär att vara vuxen. Men i och med det hon varit med om och alla nya erfarenheter börjar hon ta en mer vuxen aktivt roll; innan har hon mest agerat som om hon är med i en saga för barn där alla har sina enkla roller som skurk, hjälte, osv, men nu blir världen betydligt mer komplicerad.

För mig känns det som om serieversionen hittills inte riktigt hittar rätt i skildringen ur den här aspekten. Serien känns mer som en ren äventyrsserie där den yttre handlingen (Vem ska räddas? Hur ska det göras?) är det allra viktigaste, medan boken relativt tidigt börjar dra mot att den inre (Vad är egentligen rätt och fel? Är målet viktigare än vägen). Ett exempel i det här albumet är skildringen av pojken Tim. I boken är det här en skrämmande episod och en nästan outhärdligt sorglig sådan, men i serien känns samma episod inte alls lika gripande, utan mer som ett inslag som finns med för att få Lyra ännu mer arg på Slukarna. När den tredje och avslutande serieboken kommer (redan i mars som jag förstått det) så kommer det nog förändras eftersom Guldkompassens slut mer eller mindre tvingar läsaren att fundera på de svårare frågorna.

Överlag tycker jag serien är som bäst när den tar saktar ner, som samtalet under polarstjärnorna mellan Lyra och Iorek, eller när den låter en sida vara helt utan text och bara skildra Lyras färd över snövidderna. När det sen blir mer action på sidorna tenderar den inre handlingen att försvinna i de dramatiska bilderna, någonting som det alltid finns risk för när ett dramatiskt skeende ska skildras i bild istället för i text: Det yttre kan vara så spektakulärt i sig att det inte finns plats för annat.

Ett annat sätt att säga det är att serien känns som om den är gjord för något yngre läsare än vad böckerna som helhet är. När det gäller första boken i trilogin, Guldkompassen, skulle jag nog säga att överlappet mellan läsare som vill ha en spännande handling och de som vill ha en mer tankeväckande berättelse är stort, men med Den skarpa eggen och framförallt den avslutande Bärnstenskikaren finns det en större risk att de förstnämnda läsarna blir besvikna. Därför tycker jag det är intressant att se att de franska albumen har en annan tecknare för seriefieringen av Den skarpa eggen (ett album ute, ett till på väg i vår), och en tecknare, Thomas Gilbert, vars stil ser lite kantigare och avigare ut; en lovande förändring när det gäller en bok som också den är lite kantig och avig.

Egentligen är det nog det som är det viktigaste i mitt omdöme om serien så som den hittills utvecklat sig: Det både är och ser spännande ut, och historien är precis lika bra som den alltid varit. När det gäller vilka som serien lämpar sig allra bäst för är det nog de som älskade Guldkompassen för just handlingen, men som kanske tyckte att de två följande böckerna inte var riktigt lika bra 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Asterix – Vercingetorix dotter

Postat den

Så har Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrads (teckningar) fjärde Asterix-album kommit ut, Vercingetorix dotter. Och jag tror att det börjar bli dags för en liten analys av hur deras version av den franska nationalikonen utvecklats. Försäljningen går bra med en initial upplaga på 5 miljoner vilket gör att den kan ta upp kampen med Dav Pilkeys Dog Man och Eiichiro Odas One Piece om största första upplagan vad gäller serier för 2019 (och jag kan absolut ha missat någon annan bok som också konkurrerar), så ur den aspekten får Ferri & Conrad med beröm godkänt, men sen gäller det där med läsvärdet också 😉

Hur som, först några ord om just det här albumet där den lilla byn blir ansvarig för att ta hand om Vercingetorix dotter Adrenaline, dvs dottern till den galliske hövding som lyckades ena gallerna i striderna mot romarna innan han förlorade och senare avrättades. Hans underhövdingar hoppas att dottern ska bli den nya ledaren som ska fortsätta motståndet, men för att skydda henne från romarnas eftersökningar ber man alltså om hjälp med att gömma undan henne. Men hon är själv inte intresserad; hon har fått nog av att det alltid blir strider runtomkring henne (och om man läst Asterix förut vet man att en vistelse i byn alltid kommer innebära att man får bevittna en drös slagsmål mellan de lättstuckna invånarna) och vill bara vara ifred…

Det som fungerar bra den här gången är storyn som i all sin enkelhet är mycket mer minnesvärd (i bemärkelsen att jag kommer ihåg den) än i deras tidigare album. Adrenaline, en lite trumpen tonåring, är också en inte så dum karaktär. Vi har sett henne förut i andra serier/böcker/filmer, men att karaktärstypen är populär är ju också för att den är bra. Andra saker som piffar upp albumet är att vi för första gången på allvar får lära känna några av barnen i byn, och att översättningen lyckas hitta passande svenska referenser när karaktärer till exempel citerar sånger (vilket sker ovanligt ofta den här gången!). Det är knepigt med lokalisering för om det blir alltför hårt knutet till nutiden kan referensen åldras snabbt; jag kommer ihåg en svensk översättning av Floyd Gottfredson där Fermenta användes i ett skämt om aktier, och det fungerar rätt uselt idag :-/

Det som inte fungerar lika bra är däremot saker som det funnits problem med även i de andra albumen, så därför går jag nu över till en mer allmän diskussion om Ferri/Conrad.

När deras första album kom ut var jag positiv; det var inte nyskapande men det var knappast heller meningen, utan poängen var att visa att de kunde ta över serien. Albumet var också klart bättre än Uderzos sista egna album, även om det kanske inte säger så mycket 😉 Gnabbandet mellan gallerna var kul, och Conrads teckningar liknade mycket Uderzos men med några små egna särdrag. Så klart godkänt så långt, med förhoppningar om att det som inte var helt lyckat skulle bli bättre med tiden.

Men tyvärr blev det inte så, utan det har med tiden känts mer som ett av många fall där det första försöket är det mest lyckade, och det där man ansträngt sig mest för att få till det, som Janjetovs version av Inkalen. Vad som följde var en mestadels poänglös Asterix-version av Wikileaks där historien saknade stringens, och en ännu tröttare hästkapplöpning genom Italien, så på det sättet är Vercingetorix dotter en uppryckning; det är åtminstone klart bättre än de två föregående albumen.

Problemen är många, och bland dem finns:

  • Huvudhistorierna är extremt förglömliga. Av de tre tidigare albumen kommer jag knappt ihåg någonting av handlingen, förutom det absolut minimala (”Asterix träffar pister” / ”Caesar vill inte att någonting ska bli läst” / ”Hästvagnskapplöpning i Italien”). Om någon skulle till exempel fråga mig om vem som vann i kapplöpningen har jag ingen aning.
  • På samma sätt saknas intressanta nya karaktärer. Närmast kommer definitivt Adrenaline, men hon är alltför mycket av en kliché för att vara egentligt minnesvärd.
  • En grav flandersifiering av gamla karaktärer. Obelix har blivit alltför korkad, Julius Caesar för ensidigt ond, och trolldrycken för magisk.
  • Allt hopp om lite nya idéer om vad ett Asterix-album kan vara är ute. Asterix har alltid återanvänt idéer men de här fyra albumen är pinsamt formulaiska: Asterix åker till ett annat land (ett standardtrick i Asterix så det är OK), Asterix tävlar i ett lopp genom ett helt land (Gallien runt gjorde det tidigare och mycket bättre), byn blir ansvarig för ett barn som måste gömmas undan (tredje gången det temat används). Papyrusrullen är det enda som inte till punkt och pricka följer ett äldre album, men iofs blev det inte bättre av det…
  • Inga försök att göra sig av med företeelser som var gamla och unkna redan när Goscinny skrev serien, som den mörkhyade piraten; om bara Conrad hade uppdaterat hans utseende hade jag kunnat förlåta mycket.
  • Conrads teckningar var redan från början lite plattare än Uderzos när han var som bäst, men det skulle man kunna säga är olika estetik. Men det som däremot inte kan bortförklaras är att Conrad är slarvig. För min del var en del av charmen med Asterix att den var så hantverksmässigt lyckad; den har aldrig varit min största favorit (jag föredrar till exempel Lucky Luke bland Goscinnys serier) men jag har uppskattat precisionen den gjordes med, något som Conrad saknar. I tidigare recensioner har jag nämnt hur ansiktsuttryck inte matchar känslorna och hur tömmar försvinner i/dyker upp ur intet, och den här gången finns gott om nya exempel som hur ett skeppsroder förändras. Eller de följande rutorna där smeden på natten plötsligt ser ut som en karikatyr av sig själv vad gäller kroppen (tar med en dagbild också där han ser ut som han brukar), och där en romersk galär har en mycket Eschersk galjonsfigur:

Asterix är en stor klassiker och det är förstås en starkt bidragande orsak till att Ferri/Conrad inte kan förändra den nämnvärt. Men även med de begränsningarna borde det gå att åstadkomma bättre serier. Vercingetorix dotter är ungefär så bra som jag tror att Ferri/Conrad kan bli, vilket innebär ett album som roar en smula för stunden, men mest för att jag läst äldre album som varit så mycket roligare vilket jag blir påmind om under läsningen.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Blake och Mortimer – Den siste faraonen

Postat den

Så kom det då till slut, François Schuitens två år försenade Blake och Mortimer-album med titeln Den siste faraonen som knyter ihop några lösa trådar från Edgar P Jacobs Pyramidens hemlighet och jag måste säga att jag hade höga förväntningar. Jag läste aldrig Blake och Mortimer som liten och det är först de senaste åren som jag gett den en chans, och hittills har det varit en trevlig erfarenhet. Extremt gammeldags, förstås, med sitt utmärkande torra berättarsätt med rikligt med text och en ständigt närvarande berättare som hela tiden förklarar och beskriver det vi ser i de prydliga men inte precis livliga teckningarna. Det som gör den bra är hantverksskickligheten, med genomtänkta manus som berättar sin historia från A till Ö utan att någonsin slarva, och teckningarna som kombinerar minimalism med tydlighet.

Sen har vi förstås också Schuiten, tecknaren som huvudsakligen är känd för sin fascination av arkitektur som främst fått sitt utlopp i hans serie album om fantastiska städer. Så teckningsmässigt känns det som om han skulle passa bra för en personlig version av Blake och Mortimer, en serie som också den ofta haft inslag av fantastik vad gäller maskiner och miljöer. Vad gäller manus visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig eftersom allt jag förut sett av Schuiten hade skrivits av andra, men det visar sig att Schuiten haft manus-medarbetare även den här gången (Jaco van Dormael & Thomas Gunzig).

Med andra ord såg det bra ut när jag skulle börja läsa den svenska utgåvan 🙂

Och faktiskt är resultatet lika lyckat som jag hade hoppats. Schuiten är i storform även om han den här gången får hålla sig till verkliga byggnader (åtminstone till en början), men eftersom han kan leka både med pyramiderna, justitiepalatset i Bryssel, och efter den inledande katastrofen även ett Bryssel som övergivits av sin befolkning där naturen har sin gång så saknas inte imponerande miljöer, och Laurent Durieux färgläggning förstärker den mystiska stämningen. För handlingen drar definitivt åt mystiken snarare än vetenskapen när Mortimer av en gammal vän inbjuds att tillsammans med denne undersöka den underliga strålning som vännen upptäckt härstammar någonstans inifrån justitiepalatset, varpå strålningen plötsligt ökar i intensitet och slår ut all elektronik i det omläggande området. Med hjälp av en gigantisk Faradays bur runt palatset hejdas strålningen, men det visar sig vara temporärt, och efter några år hotas hela Jorden av ett scenario där alla apparater som använder sig av elektricitet riskerar att sluta fungera.

Det låter kanske som det skulle kunnat handla om ett ”vanligt” Blake och Mortimer-album, bortsett från Schuitens väsensskilda teckningar, även om de är minst lika prydliga och exakta som någonsin Jacobs, med en Mortimer som den som kickar igång handlingen för att sedan Blake blir inblandad. Men det är äldre versioner av de två männen vi ser, och de har heller inte samma inflytande och auktoritet som förut. Mortimer ses som något av en föredetting som inte går att lita på efter att i flera år haft mardrömmar och visioner om sina gamla äventyr i Egypten efter att strålningen startade, medan Blake helt enkelt blivit gammal (han ser klart äldre ut än Mortimer här) och de yngre militärerna ignorerar honom när han försöker övertyga dem om att de måste lyssna på Mortimer. Mortimers drömmar sätter sin stämpel på hela boken; till och med justitiepalatset framstår i Schuitens skildring som någonting drömskt och fantastiskt snarare än som den riktiga byggnad den är. Blake är närmast helt frånvarande den här gången och eftersom det alltid varit Blake som stått för det realistiska i serien, både när det gäller sitt yrke och hur han fungerar/resonerar är det inte så konstigt; här finns inga klassiska skurkar att besegra.

Den siste faraonen är inte som de andra varianter av Blake och Mortimer som vi sett sedan Jacobs dog, men lustigt nog tycker jag Schuitens version ändå passar väldigt bra för serien. Det är både ett mycket typiskt Schuiten-album och samtidigt en lyckad vision av ett alternativt sätt att se på Blake och Mortimer: Vad skulle hände med dem när de blev äldre, och om de drag av mystik som synts till tidigare skulle blomma ut för fullt?

Kan köpas bl.a. här:

50/60-talsnostalgi: Diabolical Summer & Atomic Empire

Postat den

Två böcker idag, båda med samma upphovsmän, manusförfattaren Thierry Smolderen och tecknaren Alexandre Clérisse, men likheterna slutar inte där. Diabolical Summer är på ytan en spionthriller med 60-talskänsla, medan Atomic Empire är en sf-thriller där 50-talet står i fokus (inklusive delarna som utspelar sig tusentals år in i framtiden). Och sen har vi det faktum att bägge Smolderens manuskript tar avstamp i vad som sågs som lägre klassens genrelitteratur (italienska tecknade serier och amerikansk sf, respektive) när händelserna utspelar sig, men att han därpå lagt ett lager av modern litteraturteori och psykologi. Allt färgstarkt illustrerat och mycket troget 50- respektive 60-talsdesignat av Clérisse.

Men låt mig gå in lite mer i detalj på vad de respektive böckerna handlar om, med början i Diabolical Summer. Sommaren 1967 är Antoine 15 år gammal, och efter att ha vunnit en lokal tennisturnering blir finalmotståndarens pappa besynnerligt upprörd och attackerar Antoines pappa. Det är inledning till ett mysterium med plötsliga dödsfall och försvinnanden, alltmedan omvärlden gör sig påmind med dess spirande ungdomsrevolt och kalla krig. Känslorna bubblar över, och det kommer ta Antoine ett kvarts sekel innan han slutligen förstår vad som egentligen hände under de där oförklarliga dagarna.

De febriga sommardagarna är utmärkt skildrade av Clérisse, med färger och utseende som frammanar 60-talet. De ljusa sommarnätternas medelhavsklimat och tonårshormoner leder till, givetvis känns det frestande att säga med tanke seriens påbrå, de första sexuella erfarenheterna när en amerikansk au pair får upp ögonen för Antoine.

Mycket är bra i serien, men det blir lite för mycket av allting när det förutom spionintriger, kärlek, sexuella trakasserier också tillkommer den italienska serieklassikerna Diabolik som är ständigt närvarande i Antoines sinne. Som kronan på verket Kennedy-mordets konspirationer visar sig vara en viktig pusselbit, och där någonstans tyckte jag att historien tippade över från en förträfflig 60-talspastisch till någonting där ansträngningarna att påvisa anknytningen till 60-talet i stort blev för krystade.

Avslutningen som alltså utspelar sig långt senare och som ger en förklaring till det som skedde känns också besynnerligt meningslös. Vad som egentligen var poängen med det hela är oklart, åtminstone för mig, och att det som är tänkt som överraskande vändningar varit uppenbara för läsaren långt tidigare gör det inte bättre; om det redovisas hur huvudpersonen av någon anledning läser en nyhetsnotis om någonting som i det läget ter sig irrelevant fungerar det inte att senare använda samma notis för en ”oväntad” twist.

Att jag efter att ha läst Diabolical Summer kände mig lite skeptisk mot Smolderens förmåga att knyta ihop en ambitiös berättelse gjorde att jag började läsa Atomic Empire med lägre förväntningar. Här är det som sagt en något tidigare era som gäller, och Clérisse visar sig lika bra på att efterapa den erans design som den ser ut i till exempel Disneys Our Friend the Atom.

Så grafiskt ser det minst lika bra ut, men manuset är mer svårbedömt. Återigen tycker jag Smolderen försöker få med allt för mycket där delarna inte riktigt håller ihop. Historien är på ett sätt mycket enkel: Det är en skönlitterär återberättelse av ett klassiskt psykologiskt case där patienten, kallad Kirk Allen, var övertygad om att vissa gamla science fiction-romaner egentligen var autentiska berättelser om honom själv, och han blev fixerad på att knyta samman berättelserna genom att själv fylla i detaljer som saknades, rita kartor över var händelserna utspelades, osv.

I Smolderens version anammar han teorin att Kirk Allen i verkligheten var Paul Lineberger, en klassisk science fiction-författare som huvudsakligen skrev under pseudonymen Cordwainer Smith, och hans manus tar aldrig ställning till om det vi läser är en science fiction-serie eller berättelsen om en psykologiskt skadad man. Den spänningen mellan vad som är på riktigt och vad som är fantasier är ibland effektivt som berättargrepp, men här känns det, återigen, krystat. Det borde vara intressant men historien lyfter aldrig, och jag misstänker att det skulle blivit bättre om Smolderen vågat gå all in på åtminstone en av de möjliga tolkningarna. Nu blir det istället tamt och alldeles för försiktigt, och behållningen av det hela blir istället Clérisses teckningar och den bra fångade stämningen av ett konservativt 50-tal och den vision av framtiden man då kunde ha.

Det var frustrerande att läsa båda böckerna för de är så snubblande nära att vara riktigt bra, till och med små mästerverk. Clérisse briljerar med sin pastischstil, och Smolderen kan skriva, inte tu tal om annat. Men manuset är för slickt, det finns ingenting för en läsare att brottas mot, och det är alldeles för förtjust i att vara coolt istället för engagerande. Små blinkningar åt de läsare som är in-the-know, som att byn Antoine bor i heter Clerville (samma stad/stat som Diabolik ofta utspelas i), eller att planeten Shayol är en viktig ingrediens i Cordwainer Smiths romaner men här, i Atomic Empire, är planetens omnämnande och dess stora symboliska tyngd obegriplig om man nu inte läst Smith förut. Och för den delen, hela grejen med att huvudpersonen Paul är författarpseudonymen Cordwainer Smith nämns inte med ett ord, och det är bara för att jag råkar gilla 50-talsscience fiction som jag omedelbart förstod att det var han så fort Shayol nämndes, även om jag aldrig hört talats om fallet Kirk Allen förut. Allt ger ett intryck av att vara en smula arrogant, och det utan att de arroganta delarna tillför så mycket; de är bara där som ett internskämt för de redan invigda.

Förra stycket låter hårt, så jag får nog avsluta inlägget med att påpeka att både Diabolic Summer och Atomic Empire är mycket läsvärda, och att om ni tycker exempelsidorna ovan ser bra ut så ska ni veta att det gör alla andra sidor också. Manusen har stora ambitioner och uppfyller en hel del av dem, men misslyckas ibland och det ganska rejält. Frustrerande, som sagt, men att de översatts till engelska är både förvånande och hoppingivande, eftersom de verkligen inte är mainstream-serier 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gott och blandat 12: Europeiskt digitalt

Postat den

Det är rätt länge sen jag gjorde en sånt där inlägg där jag kort går igenom serier jag läst den senaste tiden som inte riktigt är värda en egen post så varför inte köra en sån igen, den här gången med enbart europeiska serier som finns i (officiella) digitala utgåvor på engelska. Det kan bli lite långt så för att de som tröttnar inte ska missa någonting bra tänkte jag för säkerhets skull ta dem i (ungefärlig) kvalitetsordning, med de bästa först, även om ärligt talat ingen av dem är måste-läsning. Men å andra sidan är ingen av dem direkt usla heller 😉

The Daughters of Salem – How We Sent Our Children to Their Deaths

Thomas Gilbert presenterar sin obehagligt suggestiva personliga version av häxprocesserna i Salem. Personer som deltog i processerna är med, men Gilbert gör en helt egen tolkning av dem och av vad som hände när masshysteri och kvinnohat leder till tragedi. Det finns vänskap och kärlek här, framför mellan några av de unga kvinnorna, men trycket från den repressiva omgivningen gör att banden slits itu.

Det som gör serien bra är dels teckningarna som är enkla men effektiva, framförallt när de skildrar kyrkoherden Samuel Parris känslor med blandningen av auktoritärt misogyn tro och sadistiska personlighetsdrag, dels hur Gilbert lyckas göra förloppet realistiskt och begripligt. Inte begripligt i bemärkelsen rimligt förstås, men begripligt på så sätt att man förstår hur det kan gå så fel med de förutsättningar som fanns.

Lucky Luke Saddles Up

Tyske Mawil har jag stött på och gillat tidigare men det var flera år sedan jag såg någonting nytt av honom på engelska, så därför blev jag glatt överraskad när jag såg att han fått chansen att göra sin egen tolkning av Lucky Luke. Hans charmiga slapstick-teckningar var det jag gillade bäst med honom förut, och de är precis lika roliga att se den här gången också när vi får följa Lucky Luke som för första gången överger sin älskade Jolly Jumper som transportmedel när han träffar på en uppfinnare som just designat den första modernt utformade cykeln.

Cue en konkurrerande cykeltillverkare av den gamla stilen, med enormt stort framhjul, som vill förhindra att den nya modellen ska kunna vara med i en cykeltävling, och vi får en Luke som blir tvingad att köra över USA efter att han olyckligtvis skiljts år från Jolly Jumper; inte för att han själv egentligen vill det, men för att han som alltid är en gnutta för snäll för sitt eget bästa. Så medan Luke får lära sig saker som att laga punkteringar försöker Jolly Jumper desperat återförenas med sin vän, med tragiska följder:

Roligt är det, och egentligen ser jag ingen anledning till att det här albumet inte skulle kunnat ingå i den vanliga Lucky Luke-serien. Visst är Jolly Jumper lite smartare än vanligt, men i övrigt är det traditionellt värre, inklusive en historisk bakgrund (cykelmodellerna, inklusive namnen, är autentiska och utseendet likaså) 🙂

The Music Box

Den här serien skriven av Carbone och tecknad av Gijé fick mig omedelbart att tänka på de två serierna Videvill och framförallt Sorceline som jag nyligen skrev om när de kom ut på svenska: Nya franska serier med samma målgrupp, samma slicka teckningar, samma sagokänsla. Här utspelar sig sagan i både vår egen värld och i den värld som visar sig finnas inuti en gammal speldosa som huvudpersonen Nola får på sin åttaårsdag av sin pappa. Väl inne i världen i speldosan, Pandorient, visar det sig att Nola avlidna mamma och speldosans tidigare ägare också varit där förut, och att hon hjälpt Pandorients invånare när det behövts. Så Nola bestämmer sig för att göra sammaledes, även om det måsta hållas hemligt att hon kommer från en annan värld.

Jag gillar Gijés teckningar och jag gillar Carbones okomplicerade manus där Nola hela tiden känns som en realistisk åttaåring som gör sitt allra bästa i en sagovärld. Invånarna i miniatyrvärlden är trevligt varierade, och den trygga känslan i att det garanterat kommer sluta väl med att Nola kommer hem till sin snälla pappa passar serien. Roligt, charmigt, och lagom spännande!

Jon Rohner

Alfonso Font har förärats en hel del översättningar till engelska på sista tiden, varav Jon Rohner är namnet på en. Liksom Lucky Luke-albumet ovan finns en historisk bakgrund, den här gången genom författaren Robert Louis Stevenson och hans sista tid på Samoa. Men Stevensons närvaro är bara ett sätt för den egentliga huvudpersonen, Jon Rohner, att berätta om sina äventyr i Polynesien.

De korta berättelserna är ibland rena actionhistorier om hur Rohner smugglar varor eller liknande, ibland skrönor som han själv hört berättas om Polynesien och människorna där. I början måste jag säga att jag tyckte serien var rätt usel, som en tredje klassens kopia på serier som Corto Maltese, men efterhand visar det sig att Font är rätt bra på att på ett gammeldags och traditionellt sätt frammana en bild av Rohners liv i Polynesien. En mycket exotiserande bild, förvisso, och en bild som helt utgår från Rohner synvinkel och inte från polynesiernas, men inte utan poänger, och de lika traditionellt europeiska teckningarna visar sig fungera överraskande bra efter hand.

Authorised Happiness

Gamle serieräven Jean van Hamme har skrivit mängder av serier, och här har vi alltså en till: Tre album, alla tecknade av Griffo (Werner Goelen), som utspelas i en värld lik vår egen men med en Storebrors-liknande stat som kontrollerar invånarna in i minsta detalj som diet, motion, semestrar, med förevändningen att det är för allas bästa. Den som vill kan hoppa av, men då får man ingen sjukvård (eftersom det vore orättvist mot andra om någon som inte tar hand om sin egen kropp på bästa vis skulle få vården betald) så friheten är teoretisk.

Två album med kortare episoder om hur invånare behandlas, följt av ett album som knyter ihop alla trådar och avslöjar sanningen bakom makten. Erfaren som van Hamme är är det flyhänt berättat men aldrig mer än så, därtill är berättelserna alltför opersonliga. Om ni själva tänker er vad historier som de jag extremt korta beskriver ovan skulle innehålla så vet ni precis vad som erbjuds. Det avslutande albumet känns väldigt onödigt, och jag är inte alltför förtjust i hur den styrande klicken skildras med de fördomar som glimtar till. Så kompetent, men på intet vis upphetsande. Och jupp, det gäller Griffos bidrag med, i en stil som ibland påminner en smula om tidiga Bilal-serier, med människor som ser ut som vore de byggda av betong.

Nanami

Avslutningsvis en femdelars serie av Nauriel Sarn i genren modern fantasy som jag inledningsvis tyckte var lovande, men som blev sämre ju mer jag läste. Huvudpersonen Nanami har problem med dåliga betyg i skolan, så när hon en dag efter att ha hittat en mystisk bok lämnar tillbaka den till teatern den tillhör och plötsligt erbjuds en roll i pjäsen som repeteras blir föräldrarna upprörda. De kräver att hon säger nej och istället fokuserar på skolan, men Nanami fortsätter ändå att gå till teatern. Och väl där visar det sig att pjäsen de repeterar på ett mystiskt sätt samtidigt också är helt på riktigt men i ett annat land, ett sagoland.

Här är det tonårsuppror blandat med romantik à la de allra mest utslitna klichéer man kan tänka sig, och av den spänning som jag hoppades på i början med kasten mellan de två världarna blir intet kvar. För när väl pusselbitarna är på plats finns det ingen som helst originalitet i den här serien; jag väntade hela tiden på att någonting som bröt mot mystisk ung dam vinner prinsens kärlek skulle hända men tji fick jag. Att teckningarna sen också utvecklades från en något mjukare och inbjudande stil till en betydligt stelare dito där det blev smått omöjligt att känna igen olika personer i sina två versioner (en från vardera världen) gjorde inte saken bättre; är det där killen hon är kär i eller hans elaka rival, typ.

Alla dagens serier kan köpas bl.a. hos Comixology

Hoppets tid – Ett steg närmare undergången

Postat den

Émile Bravos andra del i sin svit som följer Spirou och Nicke under andra världskriget har ett namn som klingar mörkt, och det med rätta. Belgien är ockuperat av nazisterna och här, efter vad man kanske skulle kunna kalla mjukstarten av ockupationen som den framställdes i förra boken, börjar det bli uppenbart hur illa det är. Personer med misstänkta kommunistiska sympatier anhålls och misshandlas, och vad gäller den judiska befolkningen dras tumskruvarna åt: Skyltar i butiker om att judar inte är välkomna, ungdomsrörelser som trakasserar judar, och slutligen också arresteringar som följs av deportation till koncentrationsläger.

Vad gäller Spirou och Nicke reagerar de olika på händelserna. Naiva var de både två i den tidigare boken, med en Nicke som närmast framstod som en medlöpare medan Spirous naivitet mer var den unga människans oförståelse inför världens kalla realitet. Men nu förändras de båda två, och framförallt Nicke som blir en övertygad motståndsman, beredd att ge sitt liv för kampen. Oförståndig och bekymmerslös inför konsekvenser är han fortfarande, men numera väl medveten om vad det egentligen innebär att jobba för tyskarna har hans moraliska kompass stabiliserats.

Spirou å sin sida fortsätter att känna djupare än sin vän och är därför också mer medveten om hur illa läget faktiskt är. När trakasserierna av judarna ökar i intensitet är det Spirou som verkar ana vad slutresultatet kan bli, medan Nicke visserligen avskyr det som händer men hans optimism gör honom mer oberörd i långa loppet.

Det är fascinerande att se hur Bravo balanserar alla olika delar i serien. Om det bara var politiken i det stora som han kunde hantera vore det gott nog, men sen har vi allting annat: Barnen som Spirou känner med sina svåra lojalitetskonflikter vad gäller föräldrarnas åsikter (kommunister, judar, fascister, …) och hur det påverkar deras vänskap sinsemellan; den lantbruksfamilj som Spirou och Nicke lärt känna och de små romanser som uppstår i dess kölvatten; den katolska kyrkan och dess präster som Bravo generellt sett inte har mycket till övers för. Vad gäller det sista så kan jag inte se att jag länkat till den förut, men det finns en fem sidor lång föreföljare till hans serier om Spirou som tar upp kyrkans roll när han började som piccolo, fan-översatt här: http://spiroureporter.net/2013/10/27/scanlation-sunday-woe-to-the-weak/

Jag är ärligt talat extremt imponerad över hur Bravo får allting att fungera. De små finstämda detaljerna, som hur minimala förändringar i ansiktsuttryck förmedlar så mycket är en sak, men att ta upp de svåra ämnen som han gör i en serie som Spirou, med sin historia av lättsamma komiska äventyr, utan att det någonsin känns krystat eller avigt är fascinerande att se. Och inte gör han det heller genom att stryka komedin, för den finns fortfarande kvar här, inbäddad i den allvarliga omgivningen.

(spoiler om slutet) Med ett cliffhanger-slut där Spirou för att hjälpa några små judiska barn han känner med flit utger sig själv för att vara jude och sätts på ett tåg med destination Auschwitz skulle jag om det handlade om nästan vilken annan serieskapare som helst varit mycket orolig för hur ett så känsligt scenario skulle hanteras. Men med tanke på hur suveränt han navigerat alla blindskär hittills känner jag mig trygg i att han kommer klara av det också.

Två till album ska det bli, och jag ser verkligen fram mot dem. Om de håller kvalitén är det ett genuint mästerverk om Belgien under andra världskriget som Bravo åstadkommit, och det med någonting så oväntat som en alternativ Spirou-historia. Så håll tummarna för Bravo!

Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Corto Maltese – The Early Years

Postat den

När jag skrev några ord om The Secret Rose nämnde jag att jag inte var säker på om jag skulle skaffa The Early Years eftersom jag redan hade den. I färg, förvisso (något jag inte gillar när det gäller Corto Maltese som jag nämnt alldeles för många gånger redan!), men man måste ju inte alltid ha perfekta utgåvor. Fast sen fick jag syn på den i en butik, och när den nu såg så snygg ut gick den bara inte att motstå… Därför blir det några korta ord om den också, även om jag nu skrivit om Corto Maltese så många gånger att jag inte har så mycket att tillägga. 🙂

The Early Years är en lite udda bok. Corto själv syns bara till på några få sidor, även om det pratas om honom innan; när jag läser den hoppas jag nästan att han aldrig ska få vara med utan få förbli någonting mystiskt som bara refereras till, huvudattraktionen som aldrig dyker upp, som mumintrollen i Sent i november. Istället är det Rasputin som har huvudrollen här, dvs en ung Rasputin som inte förrän i slutet av boken möter Rasputin tack vare Jack Londons försorg.

Rasputin har alltid varit en knepig karaktär tycker jag. Han är genuint osympatisk, och det är svårt att förstå varför Corto står ut med honom. Här, som ung, är han precis lika otrevlig och våldsam när den ryska armén kapitulerar för den japanska 1905 i slaget om Port Arthur. Jack London tar sig an honom, av på ytan lika oförklarliga skäl som senare Corto gör det, men på något sätt känns det mycket rimligare i den här boken. Rasputins ungdom, hans uppenbara avsky för förtrycket som han och de andra utsätts för i ryska armén och krigets allmänna vansinne gör hans våldsamma handlingar mer begripliga, och därmed också att London har en viss sympati för honom. Och att Corto också för första gången träffar honom i den här situationen gör deras senare relation mer förståelig den med; när man en gång blivit vän med någon innebär det också ett ansvar för denne, om man heter Corto Maltese. Vikten av det personliga ansvaret är någonting som återkommer gång på gång i Corto Maltese, och ibland innebär det att man måste ta hand om även personer som Rasputin.

I övrigt är det lika trevligt som alltid att se hur skickligt Pratt skildrar människor från Jordens alla hörn. Det här är ett sent verk av honom så av och till blir strecken besynnerligt tjocka vilket kan ge ett litet klumpigt intryck, och det kan bli ett visst övermått av coola ansiktsprofiler med en cigarett i mungipan (den här gång som omväxling huvudsakligen i form av Jack London istället för Corto), men huvudsakligen ser det självklart väldigt bra ut; jag är svag för Pratts teckningar, inte tu tal om annat!

Och för den som vill ha ett ytterligare skäl till att liksom jag skaffa den här utgåvan även om man har en äldre så finns det också fem sidor från den påbörjade men aldrig avslutade fortsättningen på den här historien som var tänkt att knyta ihop berättelsen om Corto och Rasputin med Balladen om det salta havet. Inte omistliga sidor, men roliga att se 🙂

Slutligen, som exempel, en sida dels från den nya svartvita utgåvan, och samma sida från den äldre amerikanska utgåvan (något beskurna eftersom jag inte ville förstöra böckernas ryggar). Personligen tycker jag att färgerna i den senare är ganska ok men att de gör sidan alltför likformig med alla nyanser av gult, och att den svartvita version är överlägsen. Jag kan också nämna att om man jämför med andra utgåvor så är det bra att veta att serien först publicerades i strippformat, så sidlayouten beror helt på hur man valt att presentera stripparna i albumformatet.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)