Kategoriarkiv: Europeiska serier

Jolly Jumper svarar inte

Postat den

Det känns verkligen inte som om ett helt år gått sedan Mannen som sköt Lucky Luke kom ut, det utmärkta albumet av Matthieu Bonhomme och det första Lucky Luke-albumet med samma idé som alla alternativ-Spirou vi kunnat läsa de senaste åren: Låt en modern serieskapare göra vad hen vill med en klassisk seriekaraktär. Bonhomme valde att göra en mestadels allvarlig tolkning av Lucky Luke, med stor ömsinthet om att vårda karaktären på ett kärleksfullt sätt.

Nu är det dags igen, den här gången med den för mig okände Guillaume Bouzard som upphovsman, och den här gången är det en mycket mer respektlös skildring, för att inte säga burlesk och smått absurd. Handlingen är okomplicerad, precis som den ofta är i Lucky Luke: Bröderna Daltons mor har kidnappats och tillsammans med bröderna ger sig vår hjälte ut för att rädda henne.

Fast det är förstås inte så viktigt jämfört med den livskris LL genomgår. Inte nog med att han får för sig att som lite omväxling byta kläder, vilket resulterar i en identitetskris (åtminstone för resten av världen som inte förstår vad det är för en människa som plötsligt hävdar att han är Lucky Luke?!?), dessutom och klart allvarligast är det faktum att Jolly Jumper, hans enda riktiga vän, är ovanligt tjurig och inte vill prata med honom. Dessutom förstår inte andra hur illa det är och envisas med att påstå att Jolly Jumper trots allt bara är en häst…

Bouzards humor är som sagt en blandning av det burleska och det absurda, med övervikt åt det senare. Det är också en komedi som verkligen utnyttjar det faktum att det handlar om en serie med mer än ett halvt sekel av traditioner bakom sig; många av skämten är finurliga små stickrepliker och kommentarer av karaktärer som indirekt påpekar hur absurd den ”vanliga” Lucky Luke-serien egentligen är, med en cowboy i huvudrollen som bokstavligen inte bytt kläder på decennier, som envisas med att behandla sin häst som en människa, och som lika envist fångar in samma skurkar gång på gång.

Så man skulle kunna säga att mycket av humorn kommer sig av att personerna i serien uppträder mer realistiskt medan Luke själv är som vanligt. På samma sätt är det med teckningarna som visserligen är precis lika karikerade som någonsin Morris var, men med en realistisk släng där exempelvis Averell inte längre bara är en längre version av Joe/William/Jack eftersom han på grund av sitt matintresse självklart är betydligt rundare än sina bröder. Och apropå bröderna Dalton så märks de absurt realistiska inslagen också i hur Joes eviga kommentarer om hur han ska göra slut på Lucky Luke bemöts av hans bröder: Med uppriktig resignation :

Om Mannen som sköt Lucky Luke säkerligen skulle fungera som serie även för den som aldrig läst ett Lucky Luke-album förut så kan man definitivt inte säga detsamma om Jolly Jumper svarar inte; för en sån läsare skulle nog albumet närmast verka som någonting obegripligt, närmast Beckettskt, där karaktärer fastnar i eviga loopar där de upprepar samma sak gång på gång utan förklaring och drivs av obegripliga känslor. Men som en flitig läsare av Lucky Luke tycker jag att det här är riktigt roligt; jag är svag för den här typen av underförstådd lakonisk humor, och som jag skrivit flera gånger förut är också Lucky Luke en äkta barndomsfavorit.

Så om nu Jolly Jumper svarar inte är ett mycket annorlunda album jämfört med Mannen som sköt Lucky Luke är det likafullt ett nöje att läsa den, även om som sagt det kanske är färre läsare som kommer uppskatta dem eftersom den kräver att man kan sin Lucky Luke!* En liten sak till som jag uppskattar i båda albumen: Att Bonhomme & Bouzard båda två gjort sina egna versioner av Lucky Lukes olika poser på omslagets insidor och att Bouzard också bidrar med en egen version av den klassiska baksidan. Små detaljer men uppskattade av en trogen läsare 🙂


*: Att Bouzard kan sina klassiker märks också på albumets titel; likheten med Hergés album ”S/S Manitoba” svarar inte är knappast en tillfällighet, och det är onekligen lite komiskt att tänka på Jolly Jumper, en levande häst, på samma sätt som en atlantångare. Men bortsett från det kan jag inte precis säga att liknar varandra. Alls.

De svarta hostiornas herre

Postat den

Det är dags för vad som åtminstone för mig känns som avslutningen på Yann/Schwartzs version av Spirou i och med utgivningen av De svarta hostiornas herre, ett album som tar vid omedelbart där det föregående, Leopardkvinnan, avslutades (vilket i sin tur var en fortsättning på Operation Fladdermus): Spirou, Nicke och deras nyfunna bekantskap Aniota reser till Belgiska Kongo för att lämna tillbaka en statyett till dess rättmätiga ägare, leopardkvinnorna i Urugondolo-regionen. Men de möter motstånd; landet befinner sig i en komplicerad politisk situation med rebeller som slåss mot kolonialmakten Belgien, och landets invånare befinner sig på olika sidor i kampen (eller som leopardkvinnorna, inte på någondera sidan).

Så exotiska miljöer, magi, kristna missionärer, korrupta rebeller bidrar alla till att det här känns som ett klassiskt pojkboksäventyr. Och, tyvärr, med klassiskt menar jag här inte bara de bra delarna hos sådana böcker (fart, spänning, och i det här fallet snygga teckningar), utan också alltför många av de dåliga :-/ Yanns manus är säkerligen medveten om riskerna med att låta albumet utspela sig under den koloniala tiden i Kongo-Kinshasa (fortsättningsvis Kongo) och månar om att undvika fällorna, men jag tycker inte att han lyckas så bra.

Som exempel finns Aniota med och hon är en tveklöst modern kvinna och bra skildrad tycker jag; hennes splittrade känslor inför å ena sidan livet i Belgien där hon växt upp och å andra sidan det i Kongo där hennes äldre släkting lever fångar Yann upp fint. Men sen har vi förstås alla invånarna i Kongo där klichéerna kryper fram, med leopardkvinnor som visserligen skildras i huvudsak sympatiskt men som liksom titelns hostiornas herre styrs av tro på och utövandet av magi, och rebellerna som är enklaste sortens nidbilder över potentiella militärdiktatorer. Kontentan för min del är att den enda kongolesen som skildras som en helgjuten person är just Aniota och i viss mån den lilla gatupojken Youma, dvs den enda av dem som redan tidigare lämnat Kongo (Aniota) och den enda av dem som medvetet flyr därifrån (Youma). Visst, det kan förstås vara en slump, men det känns lite unket att om du är framåt, om du är modern, om du vill leva ett fullödigt liv, då lämnar du Kongo och flyttar till Belgien…

Rebeller

Och jo, det påverkar onekligen att just Belgiens kolonialvälde i Kongo var ett av de absolut förskräckligaste, framförallt under de år kung Leopold II personligen ”ägde” landet. Att kungen skymtar till som staty i Leopoldville är säkert realistiskt, men det gör också att åtminstone jag återigen påminns om den faktiska bakgrunden till Belgiens närvaro i landet när jag läser, och att den bakgrunden helt lämnas därhän i albumet. Ingenting negativt om kolonialiseringen syns till (förutom möjligen indirekt sådan, typ korrupta byråkrater, men rebellerna framstår ändå som ett ännu värre alternativ), och när även den kristne missionären får en slags hjälteroll känns det inte alls bra.

Trots dessa klagomål och trots att Yann fortfarande är rätt svag vad gäller att få sitt manus att hålla ihop (Audrey-skildringen i de tre albumen är ett utmärkt exempel på det; varje gång hon nämns eller är med i handlingen känns det krystat) gillar jag ändå både det här albumet och de två tidigare. Tillsammans, som tre album som ger en alternativ version av Spirou och Nicke, fungerar de bättre än som enstaka album. Och som jag sagt tidigare är Yann betydligt bättre på enstaka mindre scener än handlingen i stort, och de är lika bra här som någonsin tidigare; framförallt gillar jag hur relationen mellan Spirou och Nicke långsamt växer fram på ett naturligt sätt, men också scener som de med de golemliknande monstren är bra.

Schwartz teckningar är också ett stort plus, och de har bara blivit bättre med tiden. I Operation Fladdermus kändes han som en skicklig men något osjälvständig imitatör av tidigare tecknare, men nu känns han som om han litar mer på sig själv och sin version av Spirou. Visst finns det fortfarande stora likheter med andra men nu skulle jag säga att hans teckningarna snarare är ”inspirerade av” än ”imiterande”.

Slutomdöme: Politiskt ett misslyckande, kanske mest för att politiken  huvudsakligen saknas när Spirou hamnar i ett sammanhang där jag tycker politiken nog måste åtminstone nämnas, men att läsa serien enbart ur en politisk aspekt vore orättvist. Teckningsmässigt är det en framgång, och manuset är ojämnt men har definitivt poänger som gör det värt att läsas, framförallt av Spirou-fans.

Leopardkvinnor

enhistoria

Postat den

Idag blir det en alldeles för sen recension av en serie som kom ut på svenska 2016: Italienska Gipis enhistoria, utgiven på Nubeculis förlag. Sen, eftersom jag pinsamt nog ställde in den på sin rätta plats i bokhyllan under städning, temporärt var det tänkt för att få undan en del böcker, och sen glömde bort att ta fram den för att läsa den… Men nu har jag gjort det och precis som jag hoppades var det en serie av ett slag som vi inte ser mycket av på svenska: En modern europeisk serie med mycket höga litterära anspråk, en serie som inte räds vare sig poesi eller krasshet.

Att dela upp recensionen/serien i handling och teckningar är inte meningsfullt när det gäller enhistoria eftersom det är en så utpräglad serie där manus och teckningar flyter ihop. Teckningsstilen varierar vilt från sida till sida, ibland ruta till ruta, med svartvita pennteckningar, akvarellmålningar, ligne claire, allt suveränt skickligt genomfört av Gipi. Och när teckningarna byter stil gör också handlingen det, med hopp i tid och rum, för att inte tala om mellan verklighet och (kanske) hallucinationer.

Därmed inte sagt att det är en svår serie att följa, så länge man inte kräver en traditionell historia som berättas kronologiskt. enhistoria ska snarare läsas som poesi, som en samling känslor nedpräntade på papper, där scener och miljöer på ett drömlikt sätt repeteras, ibland skildrade ur andra vinklar, ibland skildrade med utförligare detaljer som gör att jag som läsare förstår lite mer av vad som pågår i huvudpersonernas tankar.

För det finns huvudpersoner, två stycken närmare bestämt: I nutid har författaren Silvano Landi kraschlandat mentalt. Varför klargörs egentligen aldrig men det känns inte heller relevant; det som är relevant är hans depression/psykos/förvirring inför sitt eget liv. Den andra huvudpersonen är Landis farfar Mauro, och honom får vi istället se i första världskrigets skyttegrav. Hans berättelse är mer sammanhållen; där Silvanos historia är kaotisk på grund av hans inre är det för Mauro istället det yttre som är vanvettigt och oförutsägbart.

Silvano

Vi får läsa Mauros brevutkast till sin fru, och vi får följa honom på ett meningslöst men dödligt uppdrag i ingenmansland mellan skyttegravarna, men någon äventyrsserie är det inte. Ta exkursionen som exempel: Vad målet med den är är oklart, och likaså resultatet, men Mauros ångest är desto tydligare. Om jag jämför med en annan serieskapare som också skildrat skyttegravskriget, Jacques Tardi , så är båda lika tydliga med att kriget var ett kollektivt vansinne, men Tardis skildring är mer politisk med ett tydligt budskap om att kriget är överklassens påfund som drabbar de svaga i samhället. Gipi är istället fokuserad på individen: Mauros upplevelser skulle kunna vara från vilket krig som helst och det är hans inre tumult som står i fokus.

Som synes skriver jag inte så mycket om den nutida delen av historien, den om Silvano, och det är för att jag ser det som den svagare delen av serien. Sett som en enskild historia är den riktigt bra, men jag tycker aldrig att de två historierna samspelar här som det nog är tänkta att göra. Det finns likheter mellan de två männen, såklart, och ett tag känns det som om Silvanos sjukdom ska visa sig ha sin grund i Mauros upplevelser och hans bevarade brev som Silvano läst, men jag tycker att den kopplingen tappas bort; det känns som om allteftersom Mauros historia berättas tycker både jag och Gipi att den är intressantare i sig än enbart som en del av Silvanos historia.

Mauro

Är enhistoria en bra serie? Absolut skulle jag säga. Den fungerar inte fullt ut i det den föresätter sig att göra, men så siktar den också mycket högt. Och den är mycket vacker och ett nöje att läsa; det är en serie som man ska ta tid på sig att läsa, på att dröja sig kvar på sidor där text och/eller bild förtjänar det, och att snabbt scanna av sida efter sida för att se hur det går är helt fel att närma sig enhistoria.

Sen är det förstås också roligt att den här typen av europeiska serier finns på svenska. Sista veckorna har jag läst flera serier av samma slag, dvs medvetet litterära serier, som Charyn/Boucqs verk eller Loustal/Paringauxs, och till en del var det nog enhistoria som fick mig att bli sugen på dem. Och precis i denna stund känner jag att jag nog måste läsa om de sistnämndas mästerverk Hjärtan av sand; det är alldeles för många år sedan jag gjorde det!

Kriss från Valnor: Valkyriornas dom

Postat den

Mer Thorgal, någon? Eller inte riktigt Thorgal själv men väl en bok där huvudpersonen är Kriss från Valnor, biperson från Thorgal-serien som blivit så populär att hon fått en egen albumserie. Och som ytterligare ett steg från originalserien är det inte de ursprungliga serieskaparna van Hamme och Rosinski som ligger bakom utan istället är det Yves Sente (manus) och Giulio De Vita (teckningar). Lyckat eller inte?

Det är väl lika bra att jag börjar med samma brasklapp som i de tidigare recensionerna av Thorgal-albumen: Jag har inte läst serierna tidigare så jag vet precis så mycket om vad som händer/kommer att hända i serien som man gör om man bara läst Cobolts utgivning av serien. Och i det här fallet blir det lite lustigt att läsa boken eftersom det här är relativt nya serier från 10-talet, med en del spoilers om vad som kommer att hända framförallt Kriss i de Thorgal-album som Cobolt ännu inte samlat ihop. Men ärligt talat gör det ingenting för min del eftersom jag läser de här serierna som ren underhållning och inte för att de har en djupare relevans, så att jag vet en del av vad som händer i album 28 av Thorgal gör inte att jag ser mindre fram mot läsningen av den när den om några år förhoppningsvis kommer på svenska i bokformat 😉

Alltnog, handlingen i de två album som samlats ihop här är okomplicerad. Kriss har efter att ha fallit i strid tagits med av valkyrior till deras ledare Freja som ska avkunna domen över Kriss: Ska hon få tillträde till Valhall såsom varande en tapper krigare eller ska hon istället få spendera evigheten i Nifelheims köld? Det avgörande är hur hon levt sitt liv och därför måste Kriss berätta, utan att ljuga, exakt vad hon varit med om.

Så med det ramverket presenterar Sente/De Vita historien om Kriss från det att hon var ett barn fram till att hon för första gången träffar Thorgal i albumet Bågskyttarna. Och det är inte precis en trevlig uppväxt hon har haft, med en frånvarande pappa och en mamma som sitter fast i ett klassiskt misshandelsförhållande som till slut också fysiskt går ut över Kriss själv. Lägg till en provinsiellt lagd by där Kriss och hennes mamma ses som utbölingar medan mammans ”pojkvän” (skulle vara praktiskt med ett ord som inte låter så snällt när det handlar om en misshandlande/våldtagande man) är en av de mest inflytelserika männen i trakten och katastrofen är ett faktum.

Efter att till slut ha undsluppit byn fortsätter eländet för Kriss. Visserligen stöter hon ihop med en vänlig man, Sigwald, men inte ens hans hjälp kan hejda henne från att utvecklas i negativ riktning. Små inslag av en vänligare själ skymtar till, men ju äldre hon blir desto mindre blir de, och när albumet slutar är hennes förvandling till den våldsamma, cyniska, icke-empatiska och alltigenom opålitliga människa som hon senare visar sig vara i huvudserien Thorgal fullständig.

Sente/De Vita lyckas bra med att fånga seriens karaktär men följer kanske väl slaviskt van Hamme/Rosinskis mallar. Vad gäller manuset så skulle jag knappast förstått att det inte var van Hamme som låg bakom det om det inte stått i boken (well, som det borde stått i boken; verkar som om man missat i redigeringen att skriva ut vem av Sente/De Vita som gjort vad 😉 ). Det som möjligen skulle kunnat ha avslöjat Sente är det som gör att jag håller resultatet för en smula svagare, nämligen att det saknas överraskningar eller oväntade inslag där även om van Hamme inte är en nyskapande författare kan han ändå överraska ibland. Allt som brukar ingå i en skildring som den här finns med, inklusive våldtäkt (givetvis eftersom det är en kvinna, suck), och det känns lite trist. Sen är Sente bra på att imitera andra, som man också kunde se i hans version av Blake och Mortimer, även om den också led en smula brist på originalitet. Vilket kanske inte är så underligt egentligen, det kan självklart vara svårt att komma in och ta över en klassisk serie, kanske speciellt om ursprungsskaparna fortfarande är vid liv!

Kriss stöter ihop med Argun; de kommer mötas igen i Thorgal-albumen

Däremot skulle jag definitivt sett att Rosinski inte tecknat serien för De Vita har här lagt sig till med en stil som visserligen påminner om Rosinskis men som har sina egenheter. Framförallt är den ibland överraskande skissartad; inte i bemärkelsen oavslutade teckningar utan mer att det ser ut som om teckningarna snabbt kastats ner på pappret och som sen inte filats på alltför mycket. Det gör att det ibland ser snudd på slarvigt ut men jag tycker om det eftersom det i det här fallet gör att teckningarna får mer liv.

Allt som allt skulle jag säga att Valkyriornas dom betyg är godkänt. Hur starkt godkänd beror på hur man läser den: Om man är ett Thorgal-fan som är sugen på en spinoff är det starkt godkänt, med en kompetent berättad historia som fyller i Kriss bakgrund. Om man inte läst Thorgal eller inte gillar spinoffs är det nog tyvärr knappt godkänt eftersom boken inte klarar att stå på egna ben, med en handling där de känslomässiga inslagen baserar sig på att man som läsare redan har ett förhållande till karaktärerna. Och om man läst Thorgal men inte gillat den vet jag inte riktigt varför man skulle läsa den här 😉

Själv är jag nog lite mittemellan: Jag tycker det har varit kul att läsa Thorgal, delvis för att det är en serie som är relativt känd som jag inte läst förut, men mestadels för att van Hamme/Rosinskis serie är bra underhållning. Fast jag skulle inte säga att jag är ett stort fan, varför betyget på den en gnutta svagare delen Valkyriornas dom blir just godkänt.

Linda och Valentin: Samlade äventyr 7

Postat den

Så är den då här, den avslutande samlingen med Pierre Christin & Jean-Claude Mézières science fiction-epos Linda och Valentin. Knappt tre år har gått sedan förlaget Cobolt överraskande började ge ut serier på svenska (på danska har de hållit på längre) med den första boken om Linda och Valentin som en av de första utgåvorna så det får jag nog säga är raskt marscherat!

Vad erbjuds då här i den första av samlingarna där alla album som ingår för första gången presenteras på svenska?

Vid randen av Det stora intet, Stenarnas orden, och Tidsöppnaren bildar tillsammans en enda lång historia om huvudpersonernas jakt på att återfinna Jorden; på grund av diverse förvecklingar i tiden och gudomliga ingripanden är vår planet försvunnen, kanske för evigt, och framförallt Valentin är beredd att göra allt för att återfinna den. Formellt sett är det tre skilda album men i praktiken går de in i varandra som få album tidigare (med undantag av de två tidigare tågtitelalbumen) och därför tänkte jag för en gångs inte skriva om dem en och en eftersom det inte är så mycket mening med det.

Linda och Valentin-albumen har alltid varierat mellan mycket tydliga och raka historier och de mer diffusa, närmast mystiska, och den här gången är det tveklöst det senare som gäller. Hur/Varför Jorden försvunnit förklarades aldrig riktigt tydligt och här, i jakten på densamma, är det också ont om egentliga förklaringar. Ju längre boken pågår desto tydligare blir det att det inte handlar om action, om att slåss mot några onda figurer varpå allt ska lösa sig. Istället är det, för att citera Valentin själv i sitt stora brandtal i serien:

Det här är ingen konflikt mellan ont och gott <…> Det här är en kamp mellan anden och materien, en strid mellan någonting och ingenting, det levande mot det dödsbringande… Det här är en kamp mellan kött och sten och vi är inte rädda för någonting.

Allvarligt värre med andra ord, vilket förstås inte hindrar Linda från att fnissa över de stora orden 🙂

För istället för att bara handla om Jordens framtid visar det sig att hela vårt universum är hotat, och för att stoppa undergången måste våra hjältar, well, det är här det blir rätt otydligt/mystiskt men Jordens existens är en förutsättning för att allt ska kunna gå bra.

Till sin hjälp har de också bokstavligen alla de varelser som de träffat på i de tidigare albumen. När jag skrev om samlingen innan denna var jag kritisk mot att alltför många tidigare karaktärer återanvändes istället för att nya utomjordingar presenterades, och samma kritik gäller tyvärr här och i än högre grad. På ett sätt känns det såklart rimligt att alla gamla favoriter får vara med i den stora finalen, men här finns både de som jag inte alls förstår varför de är här (som lemmfolket från Stjärnlös värld som knappast har något att tillföra i en strid av kosmiska dimensioner) och de som definitivt hör hemma här (som alflololerna från Välkommen till Teknorog) men som på grund av utrymmesbrist när så många karaktärer ska trängas ihop på sidorna bara får någon enstaka ruta eller två.

Jag måste nog säga i ärlighetens namn att manuset är rätt skakigt. Det händer både för mycket och för lite och det saknas styrsel i handlingen som är alltför vag i konturerna för min smak. Som alltid finns det bra scener och miljöer, som den inledande där Linda och Valentin befinner sig, som titeln säger, vid randen av Det stora intet, dvs vid randen av det ordnade universum där det längre ut bara finns kaos. Här, i en sjaskig omgivning där allt det oönskade från universums alla civilisationer dumpats, fungerar serien bra, och det introduceras till och med nya karaktärer som inte alls är dumma. Men sen blir läsningen mindre fantasifull (lustig nog samtidigt som perspektivet, med universum själv under hot, öppnar sig) och den nämnda återanvändningen av persongalleriet tar vid.

Teckningarna är mer svårbedömda. Precis som i samlingen innan märks det att Mézières inte har riktigt lika bra kontroll längre, med ibland förvånansvärt oigenkännliga personer (förvisso aldrig hans starkaste sida vilket han också själv nämner i den långa intervjun som inleder den här samlingen) men som kompensation experimenterar han här och där desto mera som här där tekniken istället för hans vanliga stil påminner om hans omslagsillustrationer:

Ömsom vin, ömsom vatten (men man får anstränga sig för att bli full på den här procentsatsen…), men trots det tycker jag att både Christin & Mézières förtjänar beröm för att de faktiskt avslutar sin serie med ett äkta slut, må vara en smula flummigt men flummighet i sann science fiction-anda. Efter det sista albumet här, Tidsöppnaren, har de visserligen gett ut nya böcker som har med Linda och Valentin att göra men huvudhistorien har de inte rört!

Så här avslutningsvis, några ord om vad jag känt själv under läsningen, utspridd över 3 år som den varit: Några år innan Cobolt påbörjade sin återutgivning läste jag alla serierna i ett svep i samband med att den avslutande Tidsöppnaren kom ut på ett för mig förståeligt språk (danska) och då skrev jag också ett inlägg om vad jag tyckte om serien i stort. Generellt sett var jag mer kritisk än vad jag varit i min senare omläsning, och mestadels tror jag det berodde på att läsa alla albumen i ett svep helt enkelt blev lite för mycket Linda och Valentin på en gång. Dessutom gjorde det att de svagare albumen, som de i de två sista samlingalbumen, kändes extra svaga just för att jag precis innan läst de allra bästa. Den här gången, med ett halvår mellan volymerna, har jag lättare att se de kvalitéer som ändå finns även när serien inte är så bra som den kan vara. Tydligast för min del var det nog med albumet Bortom okända gränser som jag förut tyckt varit ett rätt svagt album jämfört med (återigen) tågtitelalbumen som kom precis innan, men den här gången gillade jag verkligen albumet. Fast om ni vill veta mer exakt vad jag tyckte så kan ni ju läsa allt det jag skrivit om samlingsalbumen; sisådär 8000 ord har jag plitat ihop om dem till er förnöjelse 🙂

Enda nackdelen med de här samlingsutgåvorna är att vi troligen aldrig kommer att få se individuella albumutgåvor av de senare albumen och därför får vi nöja oss med eleganta omslag som detta som en sida i samlingen istället för som ett eget omslag. Curses!

Livet på landet: Back to Basics

Postat den

Många självbiografiska serier tenderar att vara varianter på Ångest, ångest är min arvedel; inget fel med det såklart, jag kan verkligen uppskatta den rejäla svärtan hos serieskapare som Åsa Grennvall. Men om det är mindre skickliga upphovspersoner blir det lätt tradigt med alla litanior med sina väl lättköpta poänger. Fast när jag såg att Manu Larcenet gjort en självbiografisk serie (med manushjälp av Jean-Yves Ferri som också skriver de nya Asterix-albumen; det självbiografiska är lite komplicerat, mer nedan) var jag inte det minsta orolig för att läsningen skulle vara tråkig eftersom Larcenet bland annat legat bakom den excellenta serien Ordinary Victories med sin suveräna (om det nu är rätt ord för en så deprimerande företeelse) skildring av panikångest.

Back to Basics (fem album på franska varav hittills fyra översatts till engelska i rask takt så det femte dyker nog upp snart det med) skildrar Manu och hans flickvän Mariettes flytt från storstaden Paris till den lilla byn Ravenelles. Framförallt Manu är inte alls säker på att han kommer att överleva att bo på landet, utan tillgång till storstadens utbud av affärer, kultur och nöje. Fast det är klart, det lokala bageriet och bagerskan som jobbar där kompenserar en smula. Men resten av lokalbefolkningen är svårförståelig: Det är inte bara dialekten som är knepig utan också människorna i sig som inte alls liknar Manus gamla vänner. Ravepartyn är det ont om, men det finns desto fler marknadsdagar för att fira vår vän (och köttproducent) grisen, för att inte tala om kulturkrocken när Manu tillsammans med byalaget ska fälla träd…

Serien var faktiskt lättsammare än jag trodde. Allvarligare inslag finns, som de filosofiska samtalen mellan Manu och ex-borgmästaren (som naken bosatt sig i en trädkoja, som ett modernt pelarhelgon) där Manu funderar över livets mening, över hur han ska klara av att bli pappa när hans egen pappa hade övergivit honom när han var liten, över världens tillstånd, men mestadels är det en humoristisk skildring av en storstadsmänniskas långsamma acceptans och anpassning till ett annat liv.

Faktiskt blir serien bättre ju längre Manu & Mariette bor i sin lilla stuga. I början av serien finns det gott om visserligen roliga men ganska lättköpta poänger där Manus förväntningar på världen krockar mot de andra bybornas, som hans desperata kamp för att lyckas köpa en ny RAM-modul till sin dator i byns butik, men allteftersom blir skämten djupare när de mindre handlar om ytliga skillnader och mer om hur det är att på riktigt ändra sitt liv till ett nytt och bitvis skrämmande sådant. Likaså gillar jag hur personerna de träffar långsamt blir riktiga människor, som den gamla gumman (och jag använder medvetet ordet ”gumma” här eftersom det är så tydligt att det är så hon initialt skildras) Mrs Montemort: I början en person som Manu blir skrämd av på grund av hennes oroväckande kommentarer, men allteftersom inser han att även hon en gång varit ung och då kämpat i motståndsrörelsen mot nazisterna, varpå han får en helt annan respekt för henne (även om hon fortfarande gör honom orolig…).

Just det ja, det var det där med ”självbiografisk serie”: Back to Basics är inte strikt talat helt självbiografisk. Huvudpersonen heter Manu Larssinet, byn Ravenelles är fiktiv, och som sagt är det Ferri som står för manuset. Det något förvirrande upplägget tas också upp i serien som en källa till frustration för Larcenet som är orolig att läsarna inte ska förstå hur det fungerar med en Manu som tecknar historier om en Manu skildrad via Ferris manus, och vilken Manu som avses när Manu i serien diskuterar hur Manu skildras i Manus serie. Och jag misstänker att det moderna pelarhelgonet kanske inte i verkligheten kan flyga heller…

Lika bra som Ordinary Victories är det inte men så är också tanken bakom Back to Basics betydligt enklare: En komedi om hur det kan gå när ett modernt par flyttar ut på landet, och dessutom för första gången blir föräldrar. Däremot är den ett alldeles utmärkt exempel på en bra modern fransk underhållningsserie 🙂

PS. I skrivande stund ser jag att det femte och sista albumet nu också finns tillgängligt på engelska; som sagt, det tog inte lång tid för det att dyka upp! DS.

Franka – Draktänderna

Postat den

franka-draktanderna-omslag

Innan jag börjar med den regelrätta recensionen av boken Franka – Draktänderna, den första samlingsvolymen av Henk Kuijpers serie (utgiven på Cobolt, innehåller album 7-8), ska jag bara säga att det här är så vitt jag kommer ihåg första gången jag läser Franka. Jag är inte helt säker, jag kan ha läst något gammalt album, men ärligt talat är Franka en serie jag vetat om att den funnits, men jag har inte haft någon koll på den. För mig har den varit en i högen av franskbelgiska (jo jag vet att Kuijpers är holländare; jag använder termen mer för att indikera typen av serie) serier som tett sig snäppet under de riktigt klassiska som Tintin, Lucky Luke, Spirou, Asterix, och inte tillräckligt intressant för att jag skulle anstränga mig för att läsa den. Dessutom hade jag fått uppfattningen att den, liksom Natascha, var en av alla serier som helt i onödan envisades med att visa upp den (givetvis kvinnliga) huvudpersonen i mer eller mindre avklätt skick så fort tillfället gavs. Så jag började läsa med en hel del förutfattade meningar!

Först, intrigen, mycket kortfattat: Av en slump dras Franka in i en jakt som pågått i decennier, med målet att finna upphovet till en i modern tid upphittad underkäke som kommer från en Mixosaurus, en fisködla som antagits vara utdöd sen 130 miljoner år. Med andra ord är det den klassiska berättelsen om en försvunnen värld, stället som tiden gått förbi och där uråldriga djur fortfarande lever.

Men nog om det för det är inte de stora dragen i intrigen som gör serien. För det är en för mig förvånansvärt underhållande och rolig serie att läsa; en helt klart positiv överraskning 🙂 Samtidigt är det en bitvis frustrerande och definitivt ojämn läsning, men det är också de delarna som gör att jag gillar serien. För att exemplifiera det udda/uppfriskande:

  • Kuijpers sätt att skildra action är ibland hackigt och oväntat. Till exempel använder han ofta två rutor för att skildra en händelse där nog de flesta skulle använt en, som de två första här nedan, vilket går att läsrytmen blir en smula udda:franka-draktanderna-action
  • Teckningarna i sig är likaså ojämna, med en skarp och ofta snitsig linje där personer ibland inte går att känna igen från ruta till ruta, även om de alltid ser coola ut, och actionsekvenser som blandar utmärkt flyt i layouten med avig anatomi vad gäller människorna.
  • Naket? Jajamensan, väldigt mycket så, men också här finns det oväntade. Många gånger är det rent spekulativt, dvs det finns egentligen ingen anledning till nakenheten, men ibland känns det tvärtom uppfriskande när det istället är fråga om vardagliga ögonblick fångade i flykten, där det är fullständigt naturligt med det nakna.
  • Det är inte bara en kvinnlig huvudrollinnehaverska utan även i de större birollerna hittar vi ofta kvinnor, och att det är en medvetet är solklart. Jag gillar framförallt scenen där Ava Öhrncloo presenteras; fördomar kan vi alla ha, kvinnor och män: franka-draktanderna-ava-1franka-draktanderna-ava-2
  • Manuset är ibland väldigt övertydligt och förklarar för läsaren i detalj vad som pågår för att ingen ska kunna missa det, för att sedan vara extremt subtilt när det gäller saker som känslor och relationer. Detsamma gäller huruvida personer är goda eller onda; trion Franka, Ava Öhrncloo och Mai Mai har alla både goda och mindre goda drag vilket ibland skrivs läsaren på näsan och ibland får man fundera ut det själv.

Resultatet blir en säregen blandning där alla detaljer i sig är mycket igenkännliga, men summan känns fräsch och annorlunda. Det finns mängder av detaljer som man skulle kunna störa sig på (alltså, en del av bildvinklarna när det är naket på tapeten skulle Kuijpers nog funderat lite mer på), men samtidigt finns det hela tiden andra saker som uppväger det.

Som sagt, jag gillade den här boken mycket mer än jag trodde att jag skulle göra; om jag jämför med den första samlingen med Yoko Tsuno, en annan Cobolt-utgivning av en serie jag egentligen inte läst innan, föll den här mig mycket mer på läppen. Jag tycker att det ryckiga tempot här är charmigt, huvudpersonen är intressant som person, och inledningen på serien där de första 20 sidorna skildrar den första dagens äventyr är alldeles utmärkt; det är nog den bästa episoden i boken och den gjorde att jag gladeligen läste klart. Det ska bli spännande att se hur de nästföljande albumen är 🙂

franka-draktanderna-tyfon

En sida med typisk action à la Kuijpers: Ovanliga bildval, som Frankas kropps position i rutorna 2,3 och 5, som gör att tyfonens krafter framstår som kaotiska i sin styrka, men samtidigt också en anings stelhet. Plus, såklart, lite avklätt, även om Franka oväntat nog inte visar brösten den här gången trots att tillfället ges!