Kategoriarkiv: Europeiska serier

Franka – Draktänderna

Postat den

franka-draktanderna-omslag

Innan jag börjar med den regelrätta recensionen av boken Franka – Draktänderna, den första samlingsvolymen av Henk Kuijpers serie (utgiven på Cobolt, innehåller album 7-8), ska jag bara säga att det här är så vitt jag kommer ihåg första gången jag läser Franka. Jag är inte helt säker, jag kan ha läst något gammalt album, men ärligt talat är Franka en serie jag vetat om att den funnits, men jag har inte haft någon koll på den. För mig har den varit en i högen av franskbelgiska (jo jag vet att Kuijpers är holländare; jag använder termen mer för att indikera typen av serie) serier som tett sig snäppet under de riktigt klassiska som Tintin, Lucky Luke, Spirou, Asterix, och inte tillräckligt intressant för att jag skulle anstränga mig för att läsa den. Dessutom hade jag fått uppfattningen att den, liksom Natascha, var en av alla serier som helt i onödan envisades med att visa upp den (givetvis kvinnliga) huvudpersonen i mer eller mindre avklätt skick så fort tillfället gavs. Så jag började läsa med en hel del förutfattade meningar!

Först, intrigen, mycket kortfattat: Av en slump dras Franka in i en jakt som pågått i decennier, med målet att finna upphovet till en i modern tid upphittad underkäke som kommer från en Mixosaurus, en fisködla som antagits vara utdöd sen 130 miljoner år. Med andra ord är det den klassiska berättelsen om en försvunnen värld, stället som tiden gått förbi och där uråldriga djur fortfarande lever.

Men nog om det för det är inte de stora dragen i intrigen som gör serien. För det är en för mig förvånansvärt underhållande och rolig serie att läsa; en helt klart positiv överraskning 🙂 Samtidigt är det en bitvis frustrerande och definitivt ojämn läsning, men det är också de delarna som gör att jag gillar serien. För att exemplifiera det udda/uppfriskande:

  • Kuijpers sätt att skildra action är ibland hackigt och oväntat. Till exempel använder han ofta två rutor för att skildra en händelse där nog de flesta skulle använt en, som de två första här nedan, vilket går att läsrytmen blir en smula udda:franka-draktanderna-action
  • Teckningarna i sig är likaså ojämna, med en skarp och ofta snitsig linje där personer ibland inte går att känna igen från ruta till ruta, även om de alltid ser coola ut, och actionsekvenser som blandar utmärkt flyt i layouten med avig anatomi vad gäller människorna.
  • Naket? Jajamensan, väldigt mycket så, men också här finns det oväntade. Många gånger är det rent spekulativt, dvs det finns egentligen ingen anledning till nakenheten, men ibland känns det tvärtom uppfriskande när det istället är fråga om vardagliga ögonblick fångade i flykten, där det är fullständigt naturligt med det nakna.
  • Det är inte bara en kvinnlig huvudrollinnehaverska utan även i de större birollerna hittar vi ofta kvinnor, och att det är en medvetet är solklart. Jag gillar framförallt scenen där Ava Öhrncloo presenteras; fördomar kan vi alla ha, kvinnor och män: franka-draktanderna-ava-1franka-draktanderna-ava-2
  • Manuset är ibland väldigt övertydligt och förklarar för läsaren i detalj vad som pågår för att ingen ska kunna missa det, för att sedan vara extremt subtilt när det gäller saker som känslor och relationer. Detsamma gäller huruvida personer är goda eller onda; trion Franka, Ava Öhrncloo och Mai Mai har alla både goda och mindre goda drag vilket ibland skrivs läsaren på näsan och ibland får man fundera ut det själv.

Resultatet blir en säregen blandning där alla detaljer i sig är mycket igenkännliga, men summan känns fräsch och annorlunda. Det finns mängder av detaljer som man skulle kunna störa sig på (alltså, en del av bildvinklarna när det är naket på tapeten skulle Kuijpers nog funderat lite mer på), men samtidigt finns det hela tiden andra saker som uppväger det.

Som sagt, jag gillade den här boken mycket mer än jag trodde att jag skulle göra; om jag jämför med den första samlingen med Yoko Tsuno, en annan Cobolt-utgivning av en serie jag egentligen inte läst innan, föll den här mig mycket mer på läppen. Jag tycker att det ryckiga tempot här är charmigt, huvudpersonen är intressant som person, och inledningen på serien där de första 20 sidorna skildrar den första dagens äventyr är alldeles utmärkt; det är nog den bästa episoden i boken och den gjorde att jag gladeligen läste klart. Det ska bli spännande att se hur de nästföljande albumen är 🙂

franka-draktanderna-tyfon

En sida med typisk action à la Kuijpers: Ovanliga bildval, som Frankas kropps position i rutorna 2,3 och 5, som gör att tyfonens krafter framstår som kaotiska i sin styrka, men samtidigt också en anings stelhet. Plus, såklart, lite avklätt, även om Franka oväntat nog inte visar brösten den här gången trots att tillfället ges!

Linda och Valentin: Samlade äventyr 6

Postat den

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-omslag

Nu är slutet på Linda och Valentin nära; en samlingsvolym återstår, och redan här i den sjätte och näst sista drar den långa avslutningen igång när jakten på Galaxity, den utopiska värld i framtiden som Valentin kommer ifrån, inleds. Men innan dess är det två andra äventyr som gäller, så låt oss ta de tre albumen i samlingen i turordning 🙂

Hotet mot ultralum: Det här var det sista albumet som publicerades på svenska förra gången det begav sig, och det var inte en avslutning på toppen. Liksom i de närmast föregående albumen, framförallt De levande vapnen, finns det ett inslag av politik när en ultrarik kalif livnär sig på förtryckta arbetare som bokstavligen sliter ihjäl sig under utvinningen av ultralum, det ämne som driver stjärnskeppen. Men tyvärr är också bristen på verkligt engagemang i frågan lika tydlig här som tidigare; det känns som om Christin i sitt manus har med de politiska inslagen mest i brist på bättre material. Jag klagade en del på den enkla och osofistikerade politiken i många av de allra tidigaste LoV-albumen, men där kändes det åtminstone genuint.

Det inslag som jag tycker fungerar bäst här är några av scenerna på Point Central, där delar av handlingen utspelar sig. Det är en fascinerande miljö och ett ställe som jag gärna läser mer om. Detsamma gäller karaktärerna Tal och Kistna som också de dyker upp, men deras insatser här är inte långvariga. Synd eftersom deras relation med tanke på händelserna i Bortom okända gränser lär vara mycket komplicerad…

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-hotet-mot-ultralum

Men även Point Central-scenerna irriterar mig en smula. Varför tar jag senare, i sammanfattningen av boken, eftersom irritationsmomentet i fråga också förekommer i de två andra.

Hittebarnet från stjärnorna: Det här albumet är en direkt fortsättning på det föregående, och innebär en uppryckning tycker jag. Dels saknas (den menlösa) politiken, dels verkar det som om Christin & Mézières den här gången enbart inriktar sig på att ha roligt. Resultatet är 50 sidor jakt, med en handling som utspelas under några hektiska timmar utan paus, och med en uppsjö nya besynnerliga utomjordingar, alla nya för läsaren med undantag för de som sågs till i albumet innan.

Det är ingen djup och storslagen handling; om jag jämför med det andra LoV-albumet som också huvudsakligen består av en lång jakt, Ambassadören som försvann, så är det här en mycket enklare historia utan pretentioner förutom att underhålla för stunden. Men farten uppväger en hel del, för här är det fullt ös från första sidan; för en gångs skull saknas en lugnare introduktion innan handlingen kickar igång i och med att albumet börjar in media res, med våra kära huvudpersoner jagade av en mördarkvartett från första sidan:

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-hittebarnet-fran-stjarnorna

Och ett litet extra plus för scenen från filminspelningen (förlåt, cyberkinomax-inspelningen ska det förstås vara!); de känns uppfriskande udda! Jag vet inte om scenen är bra egentligen, men Lindas utstyrsel tillsammans med den synnerligen soppiga handlingen är roligt att läsa om 🙂

Genom osäkra tider: Jag skrev att det gemensamma temat i den femte samlingsvolymen var en känsla av osäkerhet efter att Galaxity upphört att existera (tidsreseeffekter…), och här upprepas temat. Redan i Hotet mot ultralum såg vi en Valentin som tröttnat på ett kringflackande liv utan mening, och när chansen att göra någonting åt det dyker upp tvekar han inte: Tillsammans med Linda (som givetvis inte är lika fixerad vid att återfinna/återskapa Galaxity eftersom hon dels inte kommer från den tidseran, dels är en person som inte är lika beroende av fasta former och regler som Valentin) färdas de åter till Jorden i nutid, där den heliga treenigheten som senast sågs till i Hypsis blixtar gör ett nytt försök att återfå kontrollen över Jorden av sina egna egoistiska skäl.

Rent formellt sett är det här nog ett fristående album, men i praktiken är det en prolog till de sista tre albumen som utgör en längre svit om jakten efter Galaxity. Det känns också som ett mellanalbum, utan mycket till egen identitet och med en handling som mest känns som en förevändning för att Valentin ska få ett tips om hur han ska fortsätta sitt sökande. Dessutom är plotten med ett skrupelfritt storföretag som inte skyr några medel för framgång alltför likt det suveräna dubbelalbumet Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos.

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-genom-osakra-tider

Treenigheten tycker jag inte heller är någon av Christins intressantare skapelser; jag misstänker att i ett katolskt land som Frankrike har Christins version av kristendom en starkare laddning, någonting som man kan se också i hur andra franska serier tar upp ämnet religion. För mig, som icke-troende, känns treenigheten, satan och de andra karaktärerna med kristen bakgrund som syns till här som en smått barnslig drift med katolicismen.

Och så några sammanfattande ord, med början i det som irriterade mig i Hotet mot ultralum: Handlingen rör sig som sagt delvis på Point Central, en plats som vi tidigare såg i Ambassadören som försvann. Den framställdes där som en förunderlig plats, med tusentals olika släkten som försökte sig på att leva tillsammans, och vi fick fantasieggande glimtar av några av dessa, som grouboerna och marmakerna. Här är vi nu tillbaka och man skulle kunna hoppas på någonting liknande, men vad vi istället får är några glimtar av grouboer och marmaker…

Detsamma gäller albumet Genom osäkra tider, som också är proppfullt med karaktärer vi redan sett. Förutom de nämnda, dvs treenigheten, får vi också se i princip alla nutida jordlingar som haft en roll att spela förut, oavsett album de först sågs till i (Albert, Sun Rae, Schroeder), och också utomjordingarna är välbekanta, som shingouzerna och Valentins tre medtävlare från Vårdagjämningens hjältar.

Kort sagt, när en serie som Linda och Valentin som gjort sig känd för sitt fantasifulla galleri av konstiga varelser börjar med återvinning av desamma i stor skala är det skäl att bli lite irriterad, IMHO. Ibland kan det vara roligt att återse gamla bekanta, men här blir det alldeles för mycket av den varan.

I övrigt kan jag också säga att Mézières teckningar varierar ovanligt mycket här. Han har aldrig varit den stabilaste tecknaren när det gäller människor, och den trenden fortsätter och till och med förstärks här, där Linda (framförallt) och Valentin ser rätt olika ut från sida till sida. Jag tycker också att trenden med något mindre suggestiva teckningar och färger som synts sedan de nämnda tåg-albumen fortsätter här. På uppsidan finns dock att Mézières också börjar experimentera mera, med betydligt fler sidor där teckningar flyter ut över papprets sidor och inslag av helt andra tekniker för att teckna; om manusen lider brist på nya idéer kan man inte säga detsamma om teckningarna 🙂

Samlingsboken som sådan är definitivt en av de svagare, kanske den svagaste, med Hittebarnet från stjärnorna som det starkaste inslaget. Men även om jag bara har läst de nästkommande tre albumen en gång och inte kommer ihåg alltför mycket av dem har jag klart för mig att de innebär ett steg uppåt i kvalitén igen, och det är såklart någonting att se fram emot. Mer Linda och Valentin någon gång i vår, när Cobolts förtjänstfulla utgivning av serien går i hamn!

Blueberry: Den riktiga början

Postat den

blueberry-3-omslag

”Den riktiga början”?

Jo, för egen del känns det som om det är här, i den tredje samlingen av serien, som Blueberry egentligen börjar. Alla bitarna har nu fallit på plats:

  • Girauds teckningar kommer visserligen fortsatta utvecklas under seriens gång men här har Blueberry och de andra karaktärerna för första gången fått det rätta väderbitna utseendet.
  • Charlier har å sin sida fått upp ångan vad gäller manusdelen. Efter den fem album långa sviten om indianupproret och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan börjar här återigen en längre herättelse, en berättelse som egentligen fortsätter under hela Charliers tid som manusförfattare. Visst finns det avslutade berättelser även senare men från och med nu kommer det alltid finnas läsa trådar som senare ska klaras upp. Med andra ord, Blueberry är från och med nu en enda lång historia där varje album är ett kapitel istället för det sedvanliga med franska äventyrsalbum där separata album är fristående eller på sin höjd sträcker sig över ett par album.
  • Samarbetet Giraud/Charlier känns här gediget, med ett mycket bra samspel mellan teckningar och text.

I den här samlingen ingår albumen Järnhästen, Mannen med stålhanden, och I siouxernas spår. I mångt och mycket känns det här som version 2.0 av indianuppror-sviten som vi redan läst; jag skulle tro att Charlier kände att han nu skulle kunna berätta den typen av historia ännu bättre, och det hade han rätt i. Version 1.0 var inte alls illa, men den här gången är huvudskurken, Jethro Steelfingers, betydligt mer minnesvärd, och att knyta ihop indiankrigen med järnvägsbyggandet tillför en dimension som saknades i den tidigare historien: Jag är en stark anhängare av att berättelser med > 2 parter ofta gör att läsningen blir betydligt mer intressant eftersom det inte längre blir en fråga om goda vs onda. Här har vi siouxerna, järnvägsarbetarna, armén och Steelfingers som alla slåss för sin överlevnad/profit/ära/profit, och den ökade komplexiteten sätter piff på det hela.

blueberry-3-lurad

Det här är inte sista gången någon försöker sätta dit Blueberry för ett brott han inte begått; nästa gång det händer blir det avgörande för seriens vidare utveckling…

Och det märks nu också att Charlier frigjort sig ytterligare en bit från de traditionella klichéerna. Förut var det enstaka skurkar/galningar som orsakade problemen, som exempelvis en vit officer och en indian, men nu är det istället situationen som sådan som gör att få, om någon, har helt rena händer. Det finns onekligen en helt god person, Blueberry, som ännu inte börjat kompromissa med sitt samvete, och en helt ond, Steelfingers, men resten av persongalleriet är solkigare. Vad så gott som alla är (förutom då Blueberry) är egoister; de är sig själv närmast, ingen annan, vilket gör att enkla historier som redan nämnda Mannen med silverstjärnan inte längre skulle fungera i serien.

Ett undantag finns dock: Siouxerna. Charlier månar fortsatt om att visa att de inte är blodtörstiga vildar, men att lyckas skildra dem som individer går han bet på. De framstår alla som representanter för sin kultur istället för som unika människor, ett inte ovanligt problem när man som Charlier försöker sig på att visa att folkgrupp X minsann inte är så hemska som alla tror -> det blir lätt så att man inte vågar visa upp att även medlemmar av X har olika åsikter och personligheter, bra som dåliga. Men som jag skrivit tidigare, jag uppskattar att Charlier försöker!

blueberry-3-siouxer

Den bitvis schizofrena inställningen till siouxerna: Ibland kämpar Blueberry för att de ska få rättvisa, ibland är det andra bullar som bjuds.

Som sagt handlar det inte längre om några helt avslutade berättelser här, men Jethro Steelfingers-trilogin är nog så nära ett avslutat helt som serien kommer, där dock de avslutande sidorna sätter upp fortsättningen, med den galne general Allister som Blueberrys nya antagonist. Så om man är intresserad av att ge sig på serien Blueberry men inte vet var man ska starta så skulle jag säga att den här samlingen är ett bra ställe: Boken startar mer eller mindre från scratch, utan att man behöver veta någonting av det som skett förut, och det är sista gången man kan säga det om Blueberry 🙂

Himlavalvets inbyggare

Postat den

himlavalvets-inbyggare-omslag

Dags för ett sidoalbum i Cobolts utgivning av Linda och Valentin! De är snart klara med de vanliga albumen (den sista samlingen kommer i vår) men det finns en hel del andra böcker om rymdtidagenterna att översätta; förra året kom Rymdstigar, en samling med korta historier, och nu är det dags för Himlavalvets inbyggare, eller som bokens undertitel lyder, Linda och Valentins galaktiska lexikon. Recensionen blir inte så lång eftersom ett lexikon inte har någon handling så på den fronten finns det inte mycket att skriva om 😉

Med andra ord är det inget seriealbum den här gången utan istället ett album med kapitel som Universums myllrande livsformer, med fakta om olika livsformer som synts till i albumen, och Rymdtidens mysterier, om en del av de mer kuriösa fenomenen som setts till. Presentationerna är en mix av fakta som redan nämnts i serierna och nyheter, illustrerat med hjälp av (mestadels) nya teckningar av Mézières, som den här sidan, en av flera om shingouzerna:

himlavalvets-inbyggare-shingouzer

Och apropå fakta som redan synts i serien så kan en liten brasklapp vara på sin plats: För de som ännu inte läst de sista albumen av Linda och Valentin (dvs den nämnda avslutande samlingen som kommer ut i vår) och som inte vill veta hur serien slutar så finns det några små spoilers här, om man lusläser texten och börjar fundera på vad som egentligen avses. You have been warned!

Det är en gemytlig läsning med putslustiga små skämt av Christin insprängda i texten, men huvudsakligen är det Mézières illustrationer som jag tycker bäst om; eftersom handling i vanlig mening saknas är det en bok som lämpar sig för att bläddra i när man känner för det, snarare än att läsa från sida 1 till sida 96 i en sittning. Vilken inte är så konstigt egentligen: Ett lexikon är sällan passande streckläsning 🙂

Sen finns det också rena seriesidor, skapade speciellt för den här boken, med små utvikningar om något speciellt ämne eller mer lättsamma som de fyra sidorna där Linda och shingouzerna slår vad om huruvida de senare kan ta reda på vad som verkligen pågår i Rubanis inre cirklar, eller berättelsen om när glapum’tianen Ralph blir utmanad på en matematikduell. Roande små bagateller, alltså, och för min del läser jag gärna fler sådana; det är svårt att få för mycket av shingouzerna!

himlavalvets-inbyggare-intro

Himlavalvets inbyggare är inte på något sätt en essentiell bok, och de som inte redan är förtjusta i Linda och Valentin gör sig icke besvär. Men för oss andra är den mer givande, framförallt (som sagt) för en del av Mézières insatser, och påminner mest av allt om Erindringar fra framtiden (som kanske också kommer på svenska så småningom…). Det finns ett antal excellenta sidor här som skulle göra sig utmärkt som affisch/plansch, som ett heluppslag med de redan nämnda glapum’tianerna. Och det är väl ungefär så jag själv läser den här boken: Som en konstbok med en del bitvis intressanta texter här och där 🙂

PS. En sak som jag inte visste men som jag snubblade över medan jag kollade upp när den här boken kom ut (första upplaga 1991 men här handlar det om en senare utökad dito) var att seriens franska namn nu påminner mer om den svenska: Ursprungligen fanns bara Valentins namn med (”Valérian”), men sedan 2007 får Linda vara med även på franska (”Valérian et Laureline”). Det förtjänar hon! DS.

Stora stygga räven: Arv och miljö

Postat den

stora-stygga-raven-omslag

Alla som läst sagor vet vad man kan förvänta sig av rävar och hönor: De förstnämnda är sluga, de sistnämnda är lättskrämda virrpannor. Men verkligheten kan vara annorlunda; att känna att man är annorlunda än det som omgivningen (och kanske man själv också) förväntar sig kan vara traumatiskt och förvirrande.

Och en seriebok där spänningen mellan arv och miljö utgör tyngdpunkten i berättelsen låter kanske som om det skulle kunna bli en tung och deprimerande läsning, men Benjamin Renners Stora stygga räven är ett förträffligt motexempel på det. För att vara en serie inriktad på barn är den ovanligt lång (192 s), men ”tung och deprimerande” är den inte; tvärtom är den uppsluppen och hur rolig som helst 🙂

Inledningen är ren buskis: Räven smiter in på bondgården för att äta upp en höna, men ingen bryr sig egentligen om honom eftersom han är en så misslyckad och föga skräckinjagande räv. Och för den delen är hönorna både större, kraftigare och mer aggressiva än räven, så att vakthunden lugnt fortsätter att läsa sin tidning är förståeligt…

Men i skogen väntar vargen och han har andra planer: Eftersom vargen inte kan smita in lika enkelt i jakten på hönor så föreslår han att räven istället ska stjäla några ägg, och att de sedan ska föda upp hönor själva för att senare kunna äta upp dem. Sagt och gjort ger sig räven ut på jakt igen och den här gången lyckas han (med en smula tur), och väl tillbaka till skogen blir han sedan av vargen tvingad att ruva äggen. Men nu är det en gång så med kycklingar att den första varelse de ser efter kläckningen är den som de anser är deras mamma, så räven finner sig hastigt och lustigt i en föräldraroll med tre krävande småttingar:

stora-stygga-raven-nyklackta

Från och med äggkläckningen förändras serien; humorn, som hittills som sagt varit av lyckad buskis-typ men givetvis ganska simpel, blir nu mer personlighetsbaserad. Räven har en svår inre strid: Han vill vara som vargen, dvs det perfekta rovdjuret som utan att tveka kan äta upp andra djur, som han tror att rävar ska vara, men samtidigt är ju de där kycklingarna och deras ovillkorliga kärlek till deras mamma så hjärtknipande charmiga.

Räven är inte heller ensam om det här problemet. Även kycklingarna har det, men eftersom de är så små är det enklare för dem: De vet helt enkelt att eftersom deras mamma är en räv så är de också rävar; vad andra tycker om det spelar ingen roll. När den lilla familjen sedan behöver få hjälp av de andra djuren på bondgården gentemot vargen som kräver att få äta upp hönorna när de växt till sig, inklusive de rävhatande och extremt hämndlystna hönorna, fortsätter den lätta förvirringen om vem som är vad med maskeringar och annat.

stora-stygga-raven-kycklinginsikt

Det här hade kunnat bli en enkel och klassisk förväxlingskomedi, och om så vore hade jag visserligen gillat serien för rolig är historien och Renners teckningar likaså, men jag hade nog tyckt att det var lite tunt. Det som gör den bättre än underhållning för stunden är att rävens förvandling från sagans typiska räv (någorlunda, han är allt lite udda redan i början) till den älskande föräldern är genuin och inte bara finns med som ett komiskt inslag: Humorn i serien är inte att just en räv blir förälder till just kycklingar, utan humorn utvinns istället ur omgivningens reaktioner. Räven själv framstår, när krutröken lagt sig, som den med mest moralisk resning, mest flexibla, och mest empatiska. De andra vuxna, som vargen och hönorna, har svårt för att inte säga omöjligt att acceptera att en RÄV verkligen kan älska kycklingar; det är löjeväckande (vargens åsikt) och bedrägligt (hönorna).

stora-stygga-raven-vargen

Just det ja, teckningarna! Renner tecknar i en skulle jag säga urtypisk humorstil där alla illustrationer (rutor saknas) är i helfigur och så gott som utan komplicerade bakgrunder, med ett hundraprocentigt fokus på karaktärerna. Tänk Copi, Wolinski, Bretécher, Reiser och många andra, men en livligare och mer frisläppt linje än dem (förutom Reiser då för mer frisläppta linjer än han hade är svårt att tänka sig) som behövs när humorn blir mer fysisk än verbal.

Och en liten detalj som jag tycker väldigt mycket om när den används bra, som här: De där små runda ögonen utan pupiller som syns till ibland, när extrema känslor ska skildras. Jag la först märke till dem hos Trondheim men har sen sett dem i många andra serier; oftast franska men de syns till ibland även på andra ställen. Löjlig liten sak, men jag är också löjligt svag för den 🙂

Om ni behöver ett julklappstips för något barn i er närhet (eller för den delen någon vuxen som gillar serier) så rekommenderar jag väldigt gärna Stora stygga räven. Rolig och spännande men också med ett djup som inte skrivs läsaren på näsan. Och räven är en strålande karaktär, där jag framförallt gillar hur hans känslomässiga utveckling skildras, där scen läggs på scen med ibland långa tidshopp mellan som visar hur han långsamt accepterar att ja, han älskar verkligen sina små kycklingar 🙂

Lou ser tillbaka: Kojan

Postat den

lou-kojan-omslag

Det har redan gått mer än tre år sedan den sjätte och förra boken om Lou, Kristallåldern, kom ut, men det känns som om det var mer nyligen; den var tänkvärd, inte minst för att den var så pass knepig att förstå, så därför har jag nog funderat en del på den -> tiden har gått fort. Men nu har den sjunde boken i Julien Neels seriesvit, Kojan, kommit ut på svenska (bara någon månad efter den franska utgivningen) och det är dags för svar på frågorna om vad som egentligen hände med världen i Kristallåldern.

Fast det är en sanning med modifikation… 🙂

Kojan är nämligen inte en uppföljare till Kristallåldern utan en föreföljare, en bok som utspelar sig mellan bok fem och sex, och som skildrar en sommar i Lervällingby, den lilla byn där Lous mamma växte upp och där hennes mormor fortfarande bor. Plus, en by som inte hängt med i den senaste utveckligen, som att mobiltelefoner inte har täckning till Lous vänners förtvivlan.

För det här året är det inte bara Lou och hennes mamma som utsätts för mormors brysselkålsterror; alla hennes vänner och bekanta dyker också upp. Stämningen i boken liknar mest av allt den i Förälskelser, den fjärde boken som också skildrade en sommar fylld av känslor, upptåg, oändliga möjligheter, och relationer som behöver redas ut. Och, givetvis, eftersom det är tonåringar i huvudrollerna, diskussioner om livets mening och vad kärlek egentligen är.

lou-kojan-funderingar

Men framförallt är det Lous mamma som har minst sagt kluvna känslor till byn och invånarna, med hennes föräldrars konservativa uppfostran och skolkamrater som Urban Vittenlös (som här, i Kojan, gör ett ärligt men också bisarrt försök att bli en bättre människa, och som därmed kanske också ger ett svar på en av gåtorna i Kristallåldern) som bittra erfarenheter. Men den här sommaren är alla på sitt bästa humör (inklusive mormor!!!) och trenden med en större acceptans från alla håll från tidigare böcker fortsätter; i Lou! gäller maximen ”Var mänska i sin skäl i grunden vill så väl” verkligen alla, även de som ibland av svaghet eller rädsla gör fel.

Och resten av frågorna från Kristallåldern?

Vi får kanske inte ett explicit svar på allt, men vi får iallafall följa början på besynnerligheterna och antydningar om orsaker, och jag känner mig nöjd med det. Att som Neel här först ge oss ett så pass besynnerligt album som Kristallåldern för att sen vänta nästan fyra år innan han ger åtminstone några förklaringar är visserligen rätt besynnerligt det med, men det är också stimulerande med att ibland få fundera själv; det viktiga tycker jag är att det nu verkar som om Neel själv har en plan med det som händer och att det inte bara är slumpmässiga infall 🙂

Att handlingen den här gången är lättare att följa återspeglar sig också i teckningarna, där förra albumets spretiga stilvarianter den här gången ersatts av ett enhetligare utseende och ljusa, lummiga färger; färgerna frammanar också de känslan av sommar, med solblekta dagar och varma kvällar. Neels tidiga stil var på en del sätt kanske lite väl polerad med ett utseende som ibland påminde mer om en tecknad film än en tecknad serie, och i de senare böckerna har han provat olika tekniker. Men här tar han det som sagt lugnare och jag gillar syntesen mellan hans tidigare stilar.

Så, japp, återigen ett Lou!-album som jag gillar skarpt. Och som dessutom gör det förra albumet än bättre när jag nu läste om alla igen. Med ett ord: Yay! 🙂

lou-kojan-tradet

Svarta sagor från/om Slovenien

Postat den

svarta-sagor-omslag

Jag vet mycket lite om slovenska serier; de enda jag tidigare träffat på har varit de som funnits i de (tyvärr få) nummer av den slovenska antologin Stripburger som jag läst. Så kudos till det lilla förlaget Nubeculis (hittills 4 seriealbum utgivna) för deras utgivning av Iztok Sitars Svarta sagor; de verkar rikta in sig på europeiska serier en liten bit utanför de vanliga allfarvägarna.

Så vad bjuder Sitar på?

Det visar sig att titeln är väl vald: 50 livsöden presenteras med en sida var bestående av sex rutor, alla skildrade med en mycket svart humor, och alla hänger de ihop tack vare att en av rutorna är identisk (men med annan text) med en från den föregående serien. Ibland är den röda tråden bara en bisak:

svarta-sagor-kokerskan

Här är det ruta 4 som finns med i serien innan (Doktorn), och ruta 1 som finns med i serien efter (Väninnan). Men det är bara ytliga band; historien om kokerskan står helt på egna ben.

Och det gör den visserligen bra, men om det inte var mer än så med albumet skulle jag nog tröttnat, och rut-repetitionerna skulle känts som en ren gimmick. De bästa sidorna är istället de som använder repetitionerna mer kreativt, med en ironisk poäng eller en fördjupad förståelse för vad som egentligen låg bakom händelserna i sidan innan/efter. Det blir en intressant effekt när det du läser så konkret kan påverka både din förståelse av vad du just läst på sidan innan och/eller det du kommer läsa på nästa sida, och det är ett berättargrepp som jag är svag för, när mästare på att använda upprepningar som Trondheim drar igång 🙂

Så det som i början verkar vara helt självständiga sidor visar sig efterhand vara delar i en större berättelse, om vad som är ett inte helt smickrande porträtt av ett Slovenien fullproppat med vardagskriminalitet och vardagsvåld. Precis som den ovanligt väl beskrivande baksidestexten utlovat!

Sitars teckningar är passande robusta, med icke-glamorösa människor som alla är lätt slitna av livets påfrestningar. Han har en stil som påminner mig mycket om en annan tecknare som jag inte för mitt liv kan komma på vem det är; det finns en smula av Carol Swain i linjerna och toningarna, men just när det gäller människornas utseende är det någon annan jag tänker på. Argh, frustrerande! Nåja, jag kommer nog på det i sinom tid och får uppdatera inlägget då; det är hur som helst teckningar med klara europeiska drag och teckningar som effektivt presenterar de koncisa historierna.

Sammanfattningsvis är det ett album med mersmak, som trots sin relativt blygsamma omfattning avnjutes bäst i mindre portioner så att inte svärtan ska tappa stinget; jag skulle gärna se vad Sitar kan göra i ett längre format eftersom sidorna som tydligast är en del av det större narrativet är de jag gillar bäst här.

svarta-sagor-prasten

Här en sida som får mycket större tyngd när man också läst om Sonen och Den fromma på de omgivande sidorna…