Kategoriarkiv: Europeiska serier

The Campbells: En sjörövarkaptens-änkling och hans döttrar

Postat den

The Campbells 2 - cover

Jag har tidigare bara stött på spanske José Luis Munuera som ren tecknare, närmare bestämt i samband med de fyra Spirou-album han tecknade till Jean-David Morvans manus. Jag tyckte faktiskt ganska bra om dem, men de flesta fans höll inte med och andra tog över serien (och gjorde ärligt talat ett bättre jobb med den). I och med Europe Comics överflödande översättning av serier till engelska i digitalt format poppade en serie upp där han också stod för manuset och jag gav den en chans: The Campbells.

Titulär-familjen visar sig bestå av pappa Campbell, en före detta ryktbar sjörövarkapten som efter sin hustrus död dragit sig tillbaka till en söderhavsö tillsammans med sina döttrar Itaca (tonåring) och Genova (betydligt yngre). Till att börja med framstår serien som en typisk underhållande europeisk komediserie berättad i korta kapitel om några sidor. För den som läst serier som Dad eller kanske ännu mer Sisters (där för övrigt de två systrarnas relation påminner mycket om Itaca och Genovas) är de inga större överraskningar: Snärtigt berättat i lika snärtigt tecknad stil, men utan större ambitioner än att roa för stunden.

The Campbells - Itaca and Genova

Genova behöver Itacas hjälp efter att stulit den senares dagbok

Och det räcker ganska långt, men efter ett tag visar sig The Campbells ha mer i verktygslådan än komik. Campbells äldre bror som går under namnet kapten Inferno presenteras, även han sjörövarkapten men med en betydligt mer cynisk världsbild än bror sin. I de fem böckerna vävs sedan historien samman, med tillbakablickar på vad som egentligen hände mellan bröderna, flickornas mor, och andra karaktärer, samtidigt som de kapitel som utspelar sig i nutid också obönhörligen färdas mot den slutgiltiga uppgörelsen.

Jag måste ärligt säga att jag tycker Munuera lyckas fantastiskt bra med att blanda allvarliga kapitel med rent humoristiska. Rytmen mellan komedi och drama är nästan perfekt, och jag var aldrig ens nära att känna mig frustrerad över att inte få veta mer om bakgrunden. Munuera pytsar ut informationen precis när den behövs, och de lättsammare avsnitten behövs; hans känsla för humor är föga originellt och ibland lite irriterande gammeldags, men det fungerar, och framförallt fungerar det som omväxling till de melodramatiska delarna.

För visst är det i grunden en melodram som presenteras, men det görs väldigt bra! Det är genuint svårt att förutse exakt vad som kommer hända och vad som har hänt; de korta kapitlen är fristående men Munuera har uppenbart också tänkt på albumpubliceringen eftersom de mest avgörande och överraskande kapitlen är de avslutande i varje bok. Så klassiska cliffhangers i en klassiskt berättad sjörövarhistoria; inte illa!

Allt som allt blev jag förvånad över hur bra jag tyckte om The Campbells, och för varje album blev jag mer och mer nöjd. Så inför avslutningen var jag orolig för att den inte skulle lyckas knyta ihop berättelsen på ett tillfredsställande sätt, men till och med landningen sattes som den skulle. Så lustigt nog är det manuset som är det allra bästa med serien, trots att Munuera kanske är mest känd som tecknare. Visst tecknar han bra, speciellt de fartigare delarna och växlingen mellan humor och allvar, men det jag tycker han lyckas allra bäst med är tempot, hur han bit för bit lägger pusslet med familjen Campbells öden och äventyr så att jag hela tiden är nyfiken på vad som komma skall.

The Campbells - Inferno 1

The Campbells - Inferno 2

Inferno tänker tillbaka på lyckligare dagar

Kan köpas bl.a. här:

 

Corto Maltese av Canales & Pellejero, försök 2: Equatoria

Postat den

Corto Maltese - Equatoria - cover

Min läsning av Corto Maltese har alltid varit diversifierad vad gäller språket: Svenska, danska, eller engelska, beroende på vad som funnits tillgängligt. Men fysiskt format har varit det som gällt, med tanke på att det i en så hög grad handlar om en visuell serie. Nu har jag dock för första gången läst ett för mig nytt Corto Maltese-album digitalt, trots att den finns tillgänglig som ”riktig” bok (närmare bestämt på danska). Skäl: Jag var verkligen inte förtjust i Juan Díaz Canales (manus) & Rubén Pellejeros (teckningar) första försök att ta över Hugo Pratts klassiska serie, i den undermåliga Under midnattssolen. Så det fick bli en engelsk digital utgåva av deras andra bok, Equatoria, istället.

Och jag är väldigt nöjd med det beslutet, för inte heller Equatoria gjorde mig glad. Det är alltid intressant att se hur just hur försök nummer två artar sig när en känd serie som starkt förknippats med tidigare skapare tas över av andra. Det första tenderar till att bli lite försiktigt, där man gärna lägger sig så nära man bara kan till föregångaren för att inte irritera fans (som ofta kan vara rabiata motståndare till alla förändringar), medan nästa bok kan våga ta ut svängarna mer.Men ibland kan det också vara så att extra omsorg läggs ner på det första, med en sjunkande kvalité i fortsättningen. Några serieexempel på hur det gått när nya serieskapare tagit över:

  • Asterix: När Ferri & Conrad tog över serien var det första albumet, Asterix hos pikterna, inte på något sätt originellt, men det var ett klart godkänt försök. I de följande två har vi fått se mer av Conrads egen stil på teckningarna, men tyvärr också mycket mindre genomarbetade manus som bara förlitar sig på trötta efterapningar av tidigare serier.
  • Inkalen: Efter Moebius bitvis svindlade bra teckningar i den ursprungliga hexalogin (där framförallt de inledande albumen var snygga) tog Janjetov över teckningarna med ett riktigt uselt resultat. Här orkade han bara med att anstränga sig i de inledande kapitlen för att sedan förfalla till någonting som mest såg ut som en dålig parodi på Moebius, utan att ersätta dennes stil med någonting eget.
  • Lisa och Sluggo: Bland dagstidningsserierna finns det mängder av exempel, men Lisa och Sluggo är bland de roligare/mest intressanta. Efter Bushmillers död följde en kavalkad av ersättare varav de allra flesta tecknade i en stil som åtminstone till en början låg extremt nära Bushmiller, och alla riktigt usla kopior. Men i år blev Olivia James ansvarig för den och började göra serier som onekligen inspirerats av Bushmiller men som samtidigt är väldigt egna och moderna. Med följd att en del trogna fans (dvs de som anser att Bushmillers version är den enda rätta) avskyr dem men att de hyllats av många andra.
Nancy - Olivia James

Olivia James Lisa och Sluggo

Jag skulle kunna fortsätta länge till och roligt vore det, så jag kanske skulle ägna ett helt inlägg åt hur det går när serier vandrar vidare till nya konstnärer, men nog sagt för den här gången och tillbaka till Corto Maltese!

Equatoria är definitivt en bok där Canales och Pellejero inte känt sig riktigt lika oroliga för hur den ska bemötas efter att Under midnattssolen gått relativt bra. Tyvärr har det inte lett till en mer spännande nytolkning av serien utan istället till en serie som fortfarande känns extremt låst vid Hugo Pratts men som är slarvigare hopsatt.

Pellejeros teckningar känns mindre omsorgsfulla, och där jag i den förra boken tyckte det fanns enstaka exempel på konstig anatomi är det vanligare här. Men framförallt är färgläggningen verkligen inte i min smak, med tråkiga, deprimerande och fantasilösa toner och färgval. Mycket konstigt, med tanke på att färgerna i Pellejeros Dieter Lumpen var helt ok, och Pellejero så vitt jag förstått var ansvarig för dem med. Ett stort obs här dock: Under midnattssolen kunde jag lyckligtvis läsa i svartvitt, och när jag nu kikar på nätet hur färgerna såg ut i den serien ser det lika illa ut där, så det är mycket möjligt att jag tycker teckningarna blivit sämre eftersom jag tvingades läsa i färg den här gången.

Corto Maltese - Equatoria - stäpp

Min dom: Den här sidan borde ha mycket roligare färger!

Canales manus kan däremot inte gömma sig bakom den typen av teknikaliteter. Historien här med en Corto som söker efter Johannes Prästens (Prester John) spegel är helt utan glöd, och detsamma gäller de reskamrater han plockar upp. Ett stort problem är att det inte finns någon kärna: Miljön har alltid varit central i serien, och det har varit tydligt att Pratt när han placerat sin huvudperson på kartan gjort det för att han ville skildra just den platsen i just den eran. Här har Canales missat poängen och låter istället Corto flyta runt mellan olika miljöer utan att dessa ges en chans att påverka atmosfären. Venedig,  Malta, Alexandria, Zanzibar, Mombasa, Kongo; alla virvlar förbi utan att ge något intryck annat än att ytterligare en plats kan prickas av på en lista över ”exotiska” resmål.

Och de där reskamraterna? Också de personer som ska prickas av. Vi behöver några historiska figurer, så låt oss slänga in Winston Churchill i ett fullständigt meningslöst gästspel. Vi behöver en kvinna som kan ge intrycket av en outtalad och melankolisk och givetvis aldrig seriös eller fullbordad kärleksaffär så vi slänger in Aida ( = Ida Treat) i en roll som inte behövs och där hon inte behöver göra någonting förutom att se vacker och en smula mystisk ut, så när hon försvinner utan minsta spår efterlämnar hon endast en känsla av Jaha?

Corto Maltese - Equatoria - Churchill

Winston & Aida

Sen att de ledtrådar som leder Corto vidare på sin jakt är minimala och extremt tursamma kan jag ha överseende med; det är inte så viktigt eftersom det inte handlar om att presentera en spännande historia. Idiotiska brister i logiken är värre, som en kidnappning av Aida som det absolut inte finns någon anledning till, med mera liknande Huh?-inslag. Så ungefär lika tajt handling som i en genomsnittlig James Bond-film med Roger Moore, skulle jag säga.

Tyvärr, tyvärr är Equatoria inte ett steg framåt för den nya versionen av Corto Maltese utan snarare en bok som bekräftar och förstärker de problem som syntes redan i Under midnattssolen (alltså, det är på riktigt svårt att stava till den titeln eftersom fingrarna så gärna vill skriva ut titeln från det felstavade svenska omslaget, dvs Under midnatssolen, och nu fick jag äntligen skriva det!). Synd, men så kan det gå!

Legenden om Tex Willer – Hämnaren

Postat den

Tex Willer är ett namn jag känner igen lite svagt från när jag var liten; det var en serie som jag i bakhuvudet var medveten om existerade, men den befann sig definitivt i periferin av mitt läsande. Någon gång såg jag ett häfte och jag har ett diffust minne av att ha läst en episod där en utomjordisk invasion medelst växter (kaktusliknande har jag för mig?) hotade Jorden men där Tex Willer klarade kakan. Men det kan iofs varit någon annan serie; som sagt var det här en serie som jag med nöd o näppe minns att den funnits. Men nu har Ades Media gett ut ett album med serien så det är dags att se vad det egentligen är fråga om 🙂

Och svaret är åtminstone när det gäller det här albumet, Hämnaren, att det är en mycket typisk västernhistoria à la spagettivästern som erbjuds: Långa trenchcoats, blodiga revolverdueller, och en uppsjö karaktärer som varierar från genuint onda till mer moraliskt tveksamma. Renhjärtade och ädla hjältar göra sig icke besvär i den här där en ung Tex Willer som är ute för att hämnas på de som dödat hans far på sin höjd framställs som inte lika moraliskt korrupt som andra, men en våldsam typ som hellre tar till vapen än försöker hitta en fredlig utväg är han allt.

Trenchcoats: ✔︎
Regn: ✔︎
Widescreen: ✔︎

Serien är en del i en svit fristående böcker som gör nedslag i Tex Willers historia vilket gör att den borde vara en bra introduktion för Willer-nybörjare som jag (de där eventuella mördarkaktusarna räknar jag inte), men den lyckas lite sisådär med det vad gäller manuset. Jag klarar av att följa med i Mauro Bosellis historia men utan att ha läst serien förut ekar det känslomässigt tomt när personer med minimal presentation dyker upp som jag inte har någon relation till. Jag anar till exempel att Tex interaktion med sin mer fredliga bror som här klaras av på någon sida kan vara avsedd att ha stor tyngd, men för mig är den betydelselös eftersom jag aldrig sett brodern förut och innan han dök upp på sidan inte visste att han existerade. Samma sak med andra karaktärer här som sheriffen Callahan, desperadon Juan Cortina, med flera; det är för många personer som trängs på sidorna för att jag ska hinna lära känna någon av dem. Visserligen är det inte ovanligt i spagettivästern med komplicerade intriger med multipla parter, men här är det snarare en okomplicerad intrig med onödiga multipla parter som rusar förbi.

Det är givetvis knepigt med en serie som funnits i mer än 70 år när en ny läsare som jag ger sig på den, med tanke på all den bakgrundshistorik som finns. Men jag tycker ändå att det kan göras bättre om fokus ligger på att berätta en bra historia som står på egna ben, och att inte nödvändigtvis inkludera alltför många karaktärer utan nöja sig med någon enstak som då istället kan skildras djupare. Här känns det mer att det handlar om att pricka av att alla som borde nämnas också nämns.

Jag kan inte låta bli att tänka på en annan västernserietidning som hade ett liknande upplägg, dvs att låta olika serieskapare göra fristående historier om en karaktär som funnits i decennier och som hoppade vilt i karaktärens liv: DCs Jonah Hex-tidning från 2006-2011. Jag själv hade onekligen lite mer kunskap om Hex när jag började läsa tidningen än jag hade om Willer så det hjälpte förstås, men den serien lyckades medelst bra historier att få mig intresserad av vilka bipersonerna var och deras relation till Hex, något jag tycker Hämnaren tyvärr inte lyckas lika bra med.

Stefano Andreuccis teckningar tycker jag däremot är mer lyckade i sin slicka europeiska stil. De blir ibland snudd på klichéer av sig själva när spagettivästern-influenserna blir starka, men det ingår i konceptet så det är i praktiken inget problem. Plus för en utmärkt färgläggning (signerad Matteo Vattani), och för en likaså bra fysisk utgåva; det märks att det är fans som ligger bakom, precis som det brukar vara med Ades-utgåvor. Det enda som kändes lite off med illustrationerna är att Tex Willer själv är så snutfager och det känns lite udda i en spagettivästern där alla brukar vara lika fula och skitiga 😉

Jag anar att för den som redan gillar Tex Willer och har hunnit bygga upp en relation till serien är det här en mycket bättre bok än för mig; som en introduktion till Tex Willer fungerar Mauro Bosellis manus mest i att det syns till så många personer som jag antar är viktiga för Willer och som jag nu är medveten om att de existerar, men för den som redan vet vilka dessa är kan scenerna med dem fyllas på med mycket mer känslor. För min del vet jag efter läsningen att Tex Willer har en bror, att hans far mördades, och att han eventuellt är/kommer bli vän med Jim Callahan och Juan Cortina. Men vem han (eller de andra) är som person har jag fortfarande ingen aning om; förhoppningsvis blir det mer karaktärsuppbyggnad och mindre action i fortsättningsalbumet/n.

Kan köpas hos bl.a.:

Gaston – Den kompletta samlingen 1

Postat den

Gaston 1 - omslag

Tredje gången gillt för Gaston på svenska skulle jag vilja hävda, i den bemärkelsen att det här är den klart bästa utgåvan av André Franquins franska humorklassiker med kontorshjälpredan Gaston,Gaston - Nickes frustration den alltid opålitliga, alltid distrahera(n)de, men hela tiden suveränt fokuserad på vadhelst fångat hans intresse för stunden. Kort sagt, en person som det är kul att läsa om men som skulle få mig att skrika högt av frustration om jag behövt arbeta med honom.

Serien har redan getts ut både som vanliga album (18 stycken) och i en samlingsbox från 2007 (7 inbundna böcker i något mindre format än vanlig albumstorlek), och nu är det alltså dags för ytterligare en komplett utgåva. Så varför skulle den som gillar serien och kanske redan äger den sen tidigare införskaffa också den här?

Faktum är att det finns flera goda skäl, närmare bestämt:

  • Den fysiska utgåvan: Formatet är här större än någon av de tidigare två, och framförallt jämfört med den tidigare samlingsboxen där både teckningar och kanske ännu mer textningen är svårlästa är det ett stort plus. Pappret är också trevligt tjockt, och utan glans, precis som det ska vara för en serie av den här sorten.
  • Översättningen: Det är en nygjord översättning av Björn Wahlberg som erbjuds och när jag jämför med den gamla, signerad Stellan Nehlmark, är det bättre flyt och ett naturligare språk. Delvis beror det nog på att Nehlmarks översättning har flera decennier på nacken, men jag får också en känsla av att den slarvar lite, och att den är gjord i en tid när en serieöversättning inte var det allra viktigaste i världen. Det är ju iofs sant, men kanske inte den optimala inställningen för en översättare 😉
  • Redigeringen: Det här är enklast att visa med exempelsidor, den första från den gamla boxen och den andra från Cobolts nya utgåva. Notera dels det onödiga Gaston-huvudet som avgränsar episoderna i den äldre utgåvan, dels den mycket bättre anpassade textningen (och en enligt mig ett mer passande fett typsnitt) av Gastons skratt i den nyare; generellt sätt känns det som om den äldre tonar ner inslag i serien, både ljudeffekter, textning och översättning, medan den nya vågar vara mer lössläppt, som Gaston själv:

Gaston 116-117 - box

Gaston 1 - textning

  • Känslan av kontinuitet: I de gamla 18 albumen blandades det friskt med Gaston-sidor från olika tider, men både i den äldre boxen och i den här nya utgåvan handlar det om att kronologiskt presentera serien. Vackert så, men i den nya boken fick jag en mycket tydligare känsla av hur Gaston fungerade som serie i Spirou-tidningen, och det var något av en mini-uppenbarelse. Sidorna i sig är roliga, men jag tror att serien var ännu bättre i sitt sammanhang; det finns gott om exempel på hur serien användes som ett metaskämt, att Gaston verkligen arbetade på Spirou, som när Gastons möss rymmer vilka syns till i tidningen, när han byter ut tidningens logga, mm. Allt detta nämns också i den äldre boxen, men den här gången kände jag tydligare hur det kan ha upplevts av dåtidens läsare.

Men givetvis är det allra bästa skälet till läsning att det är en riktigt bra serie. Franquin ses som en av de allra största belgiska serieskaparna och Gaston är hans egen serie, den som åtminstone för min del präglat min bild av honom. Och den är fortfarande rolig, med en humor som inte åldrats nämnvärt (de traditionella könsrollerna finns givetvis här, men det är sällan de som driver skämten). Hopplösa medarbetare har och kommer alltid finnas, och slackern Gastons avslappnade stil och personlighet kommer nog alltid framstå som lika irriterande som komisk.

Och sen är det förstås teckningarna. Här, i början av serien, är de prydligare och lite mer upprätta; allteftersom blir allting mycket rundare och krummare, där personernas skelett kommer uppföra sig som vore de av gummi och där omgivningarna bågnar och vibrerar, en stil där allting ser ut att konstant röra på sig. Mitt i denna ständiga rörelse går så den krummaste och böjligaste av dem alla, Gaston, i sin dvalliknande tillvaro, alltid redo till en tupplur när tillfälle ges, och om det inte är möjligt så kan man ju alltid spendera tiden med någon ny briljant men samtidigt helt oanvändbar uppfinning. Allt medan Nicke och i senare serier Mossberg förtvivlar och svär över det oblida öde som bestämt att just de ska ha drabbats av Gaston.

Gaston 1 - ryggrad

Gaston är lite för böjlig tycker Nicke, som föga anar hur Gaston kommer se ut några år senare…

Kan köpas hos bl.a.:

 

Allittererande uppföljare: Karl Kämpe & Malcolm Max

Postat den

Idag tänkte jag titta in och se hur det går för två seriehjältar: En svensk karolin och en tysk-engelsk vampyrjägare. Först ut: Karl Kämpe!

Jörgen Karlssons karolin knegar på; en tidning / år har det blivit, tre år på raken, och det är den tredje som jag nyligen läst. Det är ett tag sedan den kom ut men den råkade bli felsorterad hos mig och det var först i o m en rejäl storstädning som den poppade upp. Hm.

Hur som helst, här erbjuds två historier, en längre och en kortare. Den kortare, Färjkarlen, illustrerad av Reine Rosenberg, är en bagatell. Snyggt tecknat och färglagt av Rosenberg, precis som hans Den enda kvinnan i tidning nummer två, som lyckas frammana tystnaden och ödsligheten en mycket dimmig dag, men historien med Karon är lättviktig och gåtan som ställs är lite väl välkänd tycker jag. Dock, som sagt, det eleganta utförandet gör att den fungerar som utfyllnad.

Den längre, Den kosmiska balansen, illustrerad av Fredrik Mattsson, har mer tyngd i sin version av hur en mara drabbar Kämpe och hans vän Martin råkar komma i vägen för en mara, eller som hon här kallas, en succuba. De fångar henne snabbt, men det är först då de riktiga problemen börjar.

Karl Kämpe 3v2

Jag måste säga att jag gillar Mattssons teckningar. Han är inte helt stabil vad gäller ansiktsuttryck och anatomi, och stelt är det ibland, men hans stil är långt ifrån den generiskt trista man ofta ser i äventyrsserier av modernt slag. Istället för slicka linjer där alla ser menlöst vackra ut är det här istället mer fråga om att anletsdrag karvats ut, med ett resultat som är en blandning mellan realism och karikatyr som jag gillar. Färgläggningen drar också den åt det tyngre hållet och sammantaget uppskattar jag resultatet som har personlighet. Mer övning behövs, förvisso, men jag gillar stilen.

Berättelsen i sig fortsätter att både fylla i bakgrundsdetaljer om Kämpe själv, och det här är nog den första av serierna där jag får mer hum om vem han är som person, som någon man umgås med dagligen, i hans diskussioner med Martin. Berättelsen är inte över sig dramatisk, trots maran och hot om våld, och det blir heller ingen våldsam upplösning eller sensmoral.

Som jag skrev förra gången tycker jag anslaget till Karl Kämpe är intressant. Karlsson skriver på hemsidan att han velat göra en svensk version av Robert E Howards hjältar, och de serier jag läst ger vid handen att han verkligen menar det. Det är längre dramatiska serier, korta bagateller, mer filosofiska historier, allt i en salig blandning. Det är ett sätt att berätta som jag tycker om, med serieexempel som den mycket lyckade tolkningen av Jonah Hex för några år sedan, men det har en tydlig nackdel: Jag måste läsa mycket material med karaktären för att berättargreppet ska bli effektivt.

Och det är lite av ett problem med Karl Kämpe, dvs att det inte finns så många serier med honom vilket gör att jag fortfarande inte vet riktigt vem han är . Ännu, vill säga, för all cred åt Jörgen Karlsson som envetet jobbar på, och  en Kickstarter för tidning nummer fyra pågår i detta nu.

Dagens andra serie är den tysk-engelska (tyska serieskapare, engelsk huvudperson) Malcolm Max, med albumet Återuppståndelsen som tar vid där förra albumet Gravskändarna slutade. Så först måste cliffhangern lösas, och här tycker jag allt Peter Mennigens manus fuskar en smula när Max flyr från Towern men what the hey, som en som gillar hur Buster Crabbes Flash Gordon fixade sina cliffhangers genom ren bluff/rena lögner kan jag egentligen inte klaga 😉

Sen är det dags för en del svar på vad som ligger bakom alla försvinnanden och mord, och de trådarna knyter Mennigen ihop bra. Jag är som alltid en sucker för intriger där det inte bara är en enkel gott-mot-ont-intrig utan där det finns fler parter inblandade, och här finns det gott om parter som alla har sina mål, med slutresultatet att albumet avslutas med ytterligare en cliffhanger. Om jag förstått rätt den sista eftersom det tredje albumet ska avsluta just den här berättelsen.

Jag tycker fortfarande om Malcolm Max med dess otrendiga ton och berättarstil. Berättande textplattor som strikt talat inte behövs är legio, personernas dialog är ibland pompös och alltid omständlig, och tillsammans ger det en gammeldags känsla som lyckligtvis har gott om charm. Alla är mycket noga med att artigt förklara vad de gör och varför, och till och med när Max och Charisma konfronterar professor Shacklock som är upphovet till allt elände så diskuteras mord mm utan större åthävor. Sen finns det också gruvliga inslag, alla förtjänstfullt illustrerade av Ingo Römling, men även dessa känns mer kittlande, som i en halvt allvarlig, halvt komisk, skräckfilm.

Malcolm Max - Uppståndelsen - civiliserat samtal

Allt som allt är det en serie som vad gäller balansen skräck/humor/drama är närmare saker som den moderna Doctor Who snarare än serier som Hellblazer. Presentationen är utmärkt, med bra tryck, stort format, och en hel del skisser, bakgrundstexter och annat smått och gott extramaterial. Jag ser fram mot avslutningen och vem vet, kanske några vampyrer också, något som trots att Malcolm Max sägs vara vampyrjägare det hitintills rått stor brist på 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Linda och Valentin-varianter: Jakolassens rustning & Shingouzlooz Inc.

Postat den

Dags att skriva några ord om två besläktade album. Ett kom ut sent i våras men av någon anledning var jag sen med att köpa det: Jakolassens rustning av Manu Larcenet, ett album som precis som de i serierna Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke & Ett extraordinärt äventyr med Lucky Luke är en Gör vad du vill-variant av en klassisk fransk serie, närmare bestämt Linda och Valentin. Och det andra fortsätter sviten men finns (ännu?) inte tillgängligt på svenska men väl på engelska: Shingouzlooz Inc. av Wilfrid Lupano (manus) och Mathieu Lauffray (teckningar).

Jag tar och börjar med Jakolassen 🙂

Manu Larcenet alltså, mannen bakom serier som Ordinary Victories med sin suveräna skildring av panikångest och depression, men som också gjort rena komediserier som självbiografiska Back to Basics. Kanske inte serier som verkar matcha en frisinnad Linda och Valentin-version, men han har ju också varit inblandad i saker som Dungeon och Astronauts of the Future, och eftersom jag gillar alla nämnda serierna väldigt mycket var det här en serie jag hade verkligt högt ställda förväntningar på.

Och jag har lustigt nog svårt att säga om förväntningarna infriades eller inte. Jakolassens rustning är riktigt rolig, Larcenets runda och vänliga teckningar är lika trevliga som alltid, men de är också förvånansvärt maffiga när han tillsammans med färgläggaren Jeff Pourquié ger sig på att skildra världsrymdens storhet, som här på den inledande sidan:

Jakolassens rustning - intro

Historien där Linda men framförallt Valentin inte syns till alltför ofta har en huvudperson från Jorden som till det yttre är så långt från en glamorös tidrymdagent man kan komma: En lite smått försupen medelålders fransman vid namn René. Han har  alltid drömt om rymden och nu befinner han sig plötsligt mitt i ett religiöst krig av galaktiska proportioner efter att Linda, Albert och några shingouzer plockat upp honom såsom varande Valentin, vars intellekt av en fiende flyttats till Renés kropp.

René kommer inte ihåg någonting av Valentins minnen men kastar sig helhjärtat in i äventyret, och jag gillar verkligen hur han albumet igenom blandar sin vardagliga personlighet (inklusive delirium tremens-problem eftersom han inte längre får sin dagliga dos franskt vin) med entusiasm över att befinna sig i rymden. Komisk, kosmisk och finurlig är den; en bagatell som underhåller.

Så på det sättet är den vad jag hoppats, med samma humor som jag sett till i Larcenets övriga serier, och jag är ju förtjust i just humorn som många i Dungeon-gänget delar.

Jakolassens rustning - René

Det jag saknar litegrann är däremot de inslag av allvar som finns i hans bästa serier (och för den delen i Dungeon med). Original-Linda och Valentin blandar högt med lågt, inklusive svindlande science fiction-inslag som i Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, och jag skulle gärna sett att Larcenet tagit chansen som genren ger där allting är möjligt, inte bara humor.

Och samma sak gäller också Shingouzlooz Inc. egentligen. Även den är en komedi där shingouzerna trasslar till det för Linda och Valentin när de för en gångs skull försöker sig på ett (någorlunda) hederligt jobb. Att reda ut röran är komplicerat, och att våra hjältar dessutom samtidigt också har ytterligare ett uppdrag som involverar skatteplanering av det mer udda slaget gör det inte lättare.

Återigen är det bra underhållning, med en mer slapstick-betonad humor än Jakolassens rustning, en humor som skulle passa bra i en folkparksrevy (om de nu brukade handla om tidsresor, kvantumfiskar, och AI-skatteplanering). Lauffrays teckningar drar åt det mer realistiska hållet, och han lyckas bra med exempelvis Valentins kroppsspråk när den senare blir mer och mer desperat när han försöker bolla alla olika saker som måste göras.

Shingouzlooz Inc. - Valentin

Men buskishumorn har också en baksida, och jag kan inte säga att jag är helt förtjust i alla sidor med pinupbilder på Linda, och just den subplotten känns lätt sunkig och egentligen helt onödig.

Att säga att båda serierna saknar allvar är inte helt korrekt eftersom det finns sådana inslag i båda serierna, där Jakolassens rustning innehåller en tydlig kritik av religiös fanatism medan Shingouzlooz Inc. istället tar upp miljöförstöringen som människorna ägnat sig åt. Men ingendera lyckas sammansmälta allvaret med humorn (Jakolassen… är närmast även om den också är mest övertydlig) och jag tror att det kanske varit bäst om man helt skippat allvaret istället.

Sammanfattningsvis är det ändå två serier som jag hade mysigt medan jag läste, med Larcenets bidrag som det charmigaste, så jag skulle inte ha någonting emot fler böcker i sviten. Och då förhoppningsvis av någon serieskapare som vågar satsa lite högre och som gör en lika suveränt skarp tolkning av sitt original som Émile Bravos Spirou eller Matthieu Bonhommes Lucky Luke 🙂

Shingouzlooz Inc. - miljö

Kan köpas hos bl.a.:

 

Hoppets tid

Postat den

Spirou - Hoppets tid 1 - omslag

Det här albumet har jag sett fram emot ända sedan jag hörde talas om det för några år sedan: Émile Bravo, mannen bakom Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, det bästa albumet i sviten extraordinära äventyr med Spirou, planerade att fortsätta sin serie. Och inte nog med det, fortsättningen skulle bli ett album på flera hundra sidor! Nu är serien här, eller rättare sagt den första delen av fyra i vad som kallas Hoppets tid; även i Frankrike verkar det som om att vänta på att hela serien blir klar och sedan ge ut en löjligt tjock bok inte skulle vara en bra idé, försäljningsmässigt 😉

Så vad bjuder Bravo på den här gången, efter att så förtjänstfullt ha skildrat Spirou som en ung, godhjärtad men naiv pojke?

Serien tar vid omedelbart efter slutet på den förra, dvs precis innan andra världskriget bryter ut. Spirou fortsätter sina försök att lära sig mer om politik efter att ha lärt känna Kassandra, men det är inte lätt i en omgivning där så gott som alla påverkas av fördomar och propaganda, till och med små barn. Och sen, när kriget bryter ut, blir det värre när till och med personer som Nicke dras med i tidsandan:

Spirou - Hoppets tid 1 - mc

Jag blir lika imponerad den här gången av hur Bravo lyckas ge fullständigt realistiska porträtt av både Spirou och Nicke, inklusive hemska krigsupplevelser när de tar hand om lemlästade och döda soldater, som ändå aldrig känns malplacerade i en klassisk fransk-belgisk humoristisk (för jo, serien är rolig också) äventyrsserie. Samma sak med politiken där det avhandlas kommunism (inklusive stridigheterna apropå hur Sovjetunionens variant ska ses), nazism, katolska kyrkan, scoutrörelsens kluvna inställning till nationalism där man är mot nazismen men ändå på sitt sätt uppskattar dess hyllning av fosterlandet, belgiska befolkningens likaså kluvna inställning till ockupationen eftersom nazisterna i alla fall ”…sköter sig exemplariskt…”.

Med andra ord, det är späckat med tungt innehåll, men Bravo är skicklig på att använda sig av små detaljer för att visa vad som pågår. ”Show, don’t tell” är precis vad han gör när han använder sig av seriemediet i scener som den där Spirou räddar Nicke från att bli nerskjuten på gatan av en nazist, och där en belgisk polis som bevittnar det hela med sitt icke-agerande och några korta enkla repliker ändå ger en fyllig kommentar på ockupationens villkor.

Ok ok, nu låter det allvarligt igen, så det är nog bäst att jag poängterar igen att Bravo så förtjänstfullt lyckas med att väva in humor i det hela. Som här, där Nicke som nyanställd på tidningen Le Soir (Tintins, egentligen Hergés, sejour på Le Soir refereras till flera gånger i serien) som övertagits av nazistvänliga redaktörer:

Spirou - Hoppets tid 1 - Le Soir

Men även här, i en scen som huvudsaklig verkar avsedd för humorns skull, bygger Bravo vidare på Nickes personlighet. I serien är Nicke visserligen vuxen medan Spirou ännu bara är en tonåring, men de agerar närmast tvärtom: Spirou försöker resonera sig fram till hur man bäst handlar i en komplicerad omvärld, medan Nicke är betydligt mer impulsiv och inte bekymrar sig nämnvärt över det längre perspektivet, och att Le Soir kollaborerar med den nazistiska ockupationsmakten bekymrar honom inte nämnvärt. Nazist är han inte, men han funderar heller inte alltför mycket på vad de egentligen står för. Och med tanke på hur den här första delen slutar anar jag att Nickes personliga utveckling kan stå ännu mer i fokus i nästa del…

Som avslutning kan jag bara säga igen att det här är ett riktigt bra album som man inte alls behöver vara en fan av Spirou för att läsa; som skildring av hur nazismen påverkar några belgare är den suverän, både som underhållning och som tankeväckande läsning. Så läs den, och sen är det bara (Argh!) att vänta på nästa del som ska komma nästa år.

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. En lite lustig sak med fortsättningen på Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man är att det redan finns en fortsättning, närmare bestämt Yann & Schwartzs svit av Spirou-album där framförallt Operation Fladdermus uttryckligen refererar till händelser i Bravos album, och som också den skildrar Spirou vid tiden av andra världskrigets utbrott men med helt annan handling än Hoppets tid. Så nu har vi alltså ett alternativ-Spirou-album som i sin tur gett upphov till två olika alternativ-alternativ-Spirou-universum. Det börjar bli komplicerat!

PPS. Bravos fortsättning är överlägsen Yann & Schwartzs. Men det har nog redan framgått att jag tycker så 😉