Spirou i Sovjet

Jahapp. När Spirou i Berlin kom ut i våras skrev jag att det var kul att se en alternativ-Spirou där man valt en mer ovanlig tidsperiod och miljö som det kommunistiska DDR eftersom det kändes uppfriskande, varpå nästa volym som översätts till svenska alltså blir Spirou i Sovjet, dvs ytterligare en skildring av öst-Europa bakom järnridån… Så kan det gå!

Men jag ska inte dra för stora växlar på att de två albumen har likheter ifråga om var Spirou reser, för medan Berlin-trippen kändes rotad i en tydlig realism, om än presenterad i form av en klassisk komisk äventyrsserie, så utspelar sig den nya resan i ett Sovjet som snarast framställs som ett amalgam av alla möjliga klichéer/fantasier om hur väst trodde kommunismen var under den inte helt klara tidsperiod (jag skulle gissa på runt 1970) som det här albumet utspelar sig.

Grundintrigen är enkel: Lysenko, statsbiologen i Sovjet med de ovetenskapliga teorierna, har här tack vare en svamp uppfunnit ett ämne som aktiverar den kommunistiska genen i alla varelser som utsätts för den, men eftersom han behöver hjälp med att vidareutveckla den kidnappar han den största svampexperten som finns: Greve de Champignac. Varpå Spirou, Nicke, och Spip (som vanligt råkar han värst ut, helt utan egen förskyllan) ger sig av efter honom, först till Moskva men senare också mer avlägsna delar av landet.

Inte en oäven idé egentligen, men tyvärr är manuset av Fred Neidhardt riktigt dåligt. Det får aldrig någon styrsel utan känns mer som en samling korta kapitel där han riffar över olika saker som Sovjet, klassiska serier (Gaston med flera syns till i bakgrunden), kända byggnader som Atomium, ofta utan rim och reson som när en kopia på Atomium har byggts i Sibirien bara för att lägerchefen gillar Belgien. Absurditeter är det inget fel på i sig, men här känns de nästan undantagslöst meningslösa, så resultatet blir att jag känner det som om jag fått läsa ett antal introduktioner och idéutkast som aldrig leder någonstans istället för en sammanhängande historia.

Mot slutet blir det mer styrsel i berättandet, men det blir inte roligare för det. Jag har inte läst någonting av Neidhardt tidigare och en googling ger vid handen att han jobbat i seriebranschen rätt många år, och att han dessutom har skrivit serier som handlat om kommunismen i öst-Europa förut i allvarligare sammanhang, och med tanke på det är det konstigt hur opolerat det mer allvarliga innehållet är här:

Spoiler Lysenko lyckas sprida kommunistgenmedlet över hela världen, varpå vi får läsa några sidor om hur världen då blir, för att sedan följas av en skildring vad som händer när sen kommunistgenen bränns ut hos alla och världen då istället bebos av hundraprocentigt egoistiska människor. Den första kommunistiska versionen av världen är besynnerligt olik den vi sett i Lysenkos laboratorium tidigare, men som sagt är inte Neidhardt inte någon som är så bra på konsekvent berättande. Intrycket är att serien här helt byter karaktär till att istället bli en allegori om kommunism vs egoism vs medmänsklighet, och ärligt talat en rätt tafflig och endimensionell sådan. Att en av de karaktärer som vi får se hur han påverkas är en mörkhyad afrikan som tyvärr ser exakt likadan ut som människor som han brukar se ut i franskbelgiska humorserier och som dessutom jobbar som bärhjälp åt en vit man i safariklädsel gör inte att det känns fräschare :-/

Låt mig skriva om en sak som är mer lyckad, nämligen teckningarna av Fabrice Tarrin. Det handlar som sagt om en stil som är mycket klassisk, och Tarrin är skicklig på den här typen av serieteckningar. Jag har skrivit om honom förut och berömt teckningarna i hans serie om Violine och hans tidigare insats i alternativa Spirou-serie, Katakomberne under Champignac (som är planerad att komma på svenska nästa år) och det är lika trevligt att se hans teckningar den här gången också. Tyvärr dras det grafiska intrycket ner en del på grund av My Bergströms textning som inte är lyckad. Det stora problemet är att repliker på ryska skrivs med bokstäverna Я och И istället för R och N för att ge skriften en rysk känsla. Inget fel på idén, men framförallt utseendet av Я gör att min läsningen ideligen avbryts eftersom det är så svårt att se vad som faktiskt står där; mina ögon envisas med att läsa bokstaven som bokstavsparet SI skrivet tätt ihop.

Ord som ”POTATISRANSONEN” som i ruta åtta har åtminstone jag svårt att läsa; att ordet inte är alltför vanligt försvårar såklart också i just det fallet

Sammantaget är inte Spirou i Sovjet något av de bättre album i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, även om Tarrins teckningar är mysiga och omslaget är snyggt, därtill är manuset alltför svagt. Men så vitt jag förstår är nästa album på tur just det redan nämnda katakomb-albumet där Tarrins teckningar tillsammans med Yanns manus är en mer lyckad blandning 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Infinity 8: Slutrapport

I ärlighetens namn måste jag säga att jag aldrig trodde att förlaget Lion Forge skulle lyckas ge ut alla åtta album i sviten om rymdskeppet Infinity 8. Fransk science fiction i serieformat i USA är inte exakt ett recept på framgång, och att en helt okänd och sprillans ny sådan serie skulle ges ut i inbundna utgåvor antog jag skulle innebära en oavslutad utgivning. Men jag bedrog mig för häromveckan dök den sista volymen upp, precis som utlovat, och den åttonde rebooten av tidslinjen var ett faktum 🙂

Jag har tidigare skrivit om, låt se, volym 1, 2, 3 och 5, men jag tänkte inte göra regelrätta recensioner av de saknade volymerna utan bara knyta ihop säcken med några allmänna ord om serien. Och de allmänna orden är att i allmänhet var Infinity 8 en mycket underhållande serie. Lewis Trondheim som är den huvudsakliga arkitekten bakom den har en sprudlande fantasi som här ges utlopp när han tillsammans med sina ritande kollegor (alla volymer har separata tecknare, medan manus skrivits av olika konstellationer där Trondheim, albumets respektive tecknare, och ibland andra manusförfattare jobbat tillsammans) i princip låter vad som helst kunna ske. Vill en tecknare göra en zombieserie i rymden? Varsågod! Vill en annan göra någonting som mest av allt liknar en pastisch på science fiction à la 50-talets pulpromaner? OK!

Stringent berättande som sträcker sig över flera volymer finns, men det är egentligen inte förrän i de två avslutande böckerna som den större historien får någon slags riktning. Och det innebär att de två volymerna får en helt annan ton, på gott och ont.

Boulet

Det som är bra är album sju, tecknat av Boulet som också står för det mesta man manuset som det känns. I efterordet skriver Boulet att han till skillnad från de tidigare albums 50-talskänsla ville gå framåt i tiden, till 70-80-talets science fiction, och det stämmer, men framförallt märks Boulets egen speciella stil. Hans svala ironiska humor påminner en hel del om Trondheims, men när han blir allvarligare är känslorna långt hetare och mer utagerande än Trondheim någonsin blir. Teckningsmässigt är det också en fullträff, med en stil som för mig frammanar tankar på någon slags ohelig mix av Star Wars & Conan the Barbarian. Som sagt, 70-80-tal 🙂

Det sämre är tyvärr det avslutande albumet, tecknat av Killoffer och helt skrivet av Trondheim. Killofers stil som passar i vissa serier är här malplacerad och alltför nedtonad för att illustrera Trondheims historia som är tänkt som en gigantisk Big Bang där alla tidigare albums huvudpersoner återkommer i en allomslutande strid. Manus och bilder fungerar inte ihop, och jag kan inte påstå att jag var så förtjust i manus-twisten heller. På många sätt känns Boulets bok som ett mycket bättre slut, så tja, lite tråkigt är det.

Killoffer. Ett till problem med manuset i sista albumet är att efter en svit böcker med intressanta kvinnliga huvudpersoner så avslutas hela serien med att löjtnant Reffo som dittills enbart varit en bikaraktär som endast utmärkts av hans envisa och patetiskt obehagliga försök att flörta med de nämna kvinnorna plötsligt står i centrum, och är den som leder alla i den avslutande kampen. Suck.

Men allt som allt är hela sviten om det besynnerliga rymdskeppet Infinity 8 kul att läsa, med en varierande kvalité men med ett (nästan) ständigt gott humör. Det är svårt att inte jämföra med Trondheims tidigare ambitiösa projekt Dungeon/Donjon, också det ett projekt där Trondheim tillsammans med Joann Sfar samarbetade med andra tecknare i ett löst sammanhängande epos men då i fantasy-miljö. Hur svag jag än är för science fiction kan jag inte säga annat än att Dungeon är överlägset bättre läsning; Infinity 8 tas med en alltför stor klackspark för att kunna konkurrera, och det svaga slutet är också ett minus. Fast när jag tittar på en lista över de åtta albumen märker jag att jag blir på gott humör av att tänka på sju av dem, med Boulets som favorit, och sju av åtta är inte så pjåkigt!

För att inte avsluta med en av de sämre sidorna får det bli en till av Boulet, från ett besök vid universums slut
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lucky Luke sadlar om

Ett till alternativ-album med Lucky Luke har dykt upp på svenska, efter att vi tidigare fått se Matthieu Bonhommes stillsamt utmärkta Mannen som sköt Lucky Luke och Guillaume Bouzard mer burleska variant i Jolly Jumper svarar inte. Den här gången är det tyska Mawil (så den andra tyska varianten av en klassisk fransk serie på raken från Cobolt Förlag, efter Spirou i Berlin) som fått chansen och boken heter Lucky Luke sadlar om, en berättelse som liksom Bouzards sätter Lucky Lukes transportmedel i fokus. För här handlar det verkligen om ett transportmedel när till Jolly Jumpers fasa och svartsjuka Lucky Luke historien igenom använder sig av en själlös cykel för transport:

Jolly blir mer och mer förtvivlad och deprimerad, medan Luke i början är ytterst frustrerad över sitt nya fordon men som han allteftersom blir en äkta expert på att hantera. Inte för att han egentligen vill, men omständigheterna gör att han och Jolly hålls åtskilda och att cykeln är hans enda alternativ.

Det finns förstås en mer traditionell handling också, där uppfinnaren av en mer modern cykel (dvs den som Luke kör på) försöker stoppas av tillverkaren av en mer gammelmodig sådan mha några slemma skurkar, en reporter, indianer på krigsstigen, en cykeltävling, med mera. Och en bra sådan har Mawil knåpat ihop, en i bästa mening klassisk Lucky Luke-berättelse, inklusive en faktaruta i slutet av boken om den historiska bakgrunden till albumet. Jag tänker upprepa vad jag skrev när jag i korthet nämnde albumet häromåret när det kom ut på engelska: Vad gäller handlingen skulle det här kunnat vara ett album i den vanliga sviten av Lucky Luke-serier, och om man tittar på de senaste decennierna, ett av de klart bästa.

Men sen är det alla små egensinnigheter som Mawil inkluderar som gör att det nog passar bäst som ett alternativalbum iallafall. Jolly Jumper är betydligt mer mänsklig här; i den vanliga serien får vi ibland läsa hans tankar men det är alltid i mycket begränsad omfattning, med enstaka repliker med andra djur/tankar, men här är han mycket mer av en egen karaktär. Överlag är också humorn mer drastisk och vild, med skurkar som är än mer av karikatyrer i sitt uppförande än vanligt. Tyvärr gäller samma sak skildringen av indianer som istället gör den redan tveksamma skildringen i äldre Lucky Luke-album till något än mer extremt, inklusive hur lättlurade de är när skurkarna besöker dem.

Det drastiska syns också i teckningarna; Mawil har alltid haft en livlig teckningsstil och här är den så mer än vanligt. Det kränger och slänger när cykeln får uppfarten, Jolly Jumpers hals kan enkelt vridas hur långt runt som helst när han försöker få syn på sin älskade Lucky Luke, och så vidare. Det är långt ifrån den egentligen mycket kontrollerade stil som Morris först använda sig av i serien; Morris människor må vara besynnerligt spinkiga med enorma huvuden, men trots den extremt orealistiska teckningsstilen tecknade han dem konsekvent likadant, oavsett vad som hände med dem. Mawils människor och djur däremot, och för den delen även tingestar, har en mer plastisk form som gärna ändras allteftersom känslor och handling så kräver.

Så ta en klassisk setup av ett Lucky Luke-album, dvs en faktisk händelse ur USAs historia, och en lika klassisk berättelse, blanda med mer vildsint, orealistisk och fysisk humor, både i manus och teckningar, och krydda sen med ett mer känsloladdat (men huvudsakligen humoristiskt hanterat) centrum än vanligt när förhållandet mellan Lucky Luke och Jolly Jumper sätts på prov, och man har Lucky Luke sadlar om. Det är med andra ord betydligt mer likt originalet än de två tidigare alternativ-albumen, och även om jag skulle säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ett vassare album så är det här på sitt sätt en enklare rekommendation eftersom det på så många sätt helt enkelt är en rolig och underhållande serie med Lucky Luke, må vara sedd ur en lite annan synvinkel än vanligt 🙂

s 41

Kan köpas bl.a. här:

Djurslottet – Fröken Bengalore

Låt mig börja med hisspitchen för Dorison Xavier (manus) och Félix Deleps (teckningar) serie Djurslottet: En serieversion i fyra delar av George Orwells Djurfarmen, uppdaterad för nutiden. Och den som följt den här bloggen ett tag vet kanske att jag är skeptisk mot det mesta som tar sig formen av ”serieversionen av X”. Det finns såklart undantag, men jag vet att jag personligen sällan gillar serier av det slaget, oavsett om jag läst boken/sett filmen/… innan jag läser serien. Så ur den synvinkeln har Djurslottet en uppförsbacke att kämpa för, åtminstone för min del.

Men lyckligtvis visar det sig att det inte är något problem med relationen till Djurfarmen. Det finns visserligen gott om referenser och scener i serien som ligger mycket nära eller är direkt tagna från romanen, som hönorna vars ägg beslagtas, men stämningen och agendan skiljer dem åt. Den grundläggande skillnaden är enkel: Medan Orwell ville skriva en allegori, och en (över)tydlig sådan, om Sovjetunionen som han uppfattade det när romanen skrevs, vill Dorison istället berätta om hur en diktatur kan störtas.

Så när Djurslottet börjar är vi i princip där Djurfarmen slutar, med en fullt ut utbyggd diktatur, inklusive korrupta ledare som intrigerar för att få makten. Vi får följa titelns fröken Bengalore, en katta med två barn, som tvingats in i en för en katt mycket onaturlig inrutad tillvaro som enbart består av att slita med bygget av ett nytt torn till president Silvios (en tjur, till skillnad från romanens gris-diktator Napoleon) konkubins ära för att sen gå hem till de hungriga barnen för att sova. Hon är inte en revolutionär till att börja med utan vill inte dra uppmärksamheten till sig och de sina, men till och med för en tillbakadragen karaktär som hon blir förtrycket till slut för starkt. Vad hon ska göra vet hon inte förrän den gamla råttan Azelar en dag kommer vandrande till slottet…

Fröken Bengalore är inte förtjust i sin granne Cesar, en kanin som vad det lider blir en av de intressantaste karaktärerna i serien

Redan i förordet berättar Dorison vad hans tankar är om Djurfarmen och vad den har att berätta för oss om diktaturer, men framförallt om hur han resonerar vad gäller hur man blir av med sådana. Orwells bok visar hur makt korrumperar, och hur revolutionärerna till slut blir precis likadana som de gamla förtryckarna. Dorisons svar på hur en revolution ska undvika det ödet är att studera närhistorien och speciellt de revolutioner som lyckats i längden, och det som de har gemensamt: Bristen på våld. Det vill säga, om en revolution sker med hjälp av våld kommer man få ledare som vet att våld fungerar, att de som inte håller med dem kan man avlägsna precis som man vill. Men om revolutionen sker på andra sätt kan det gå bättre.

Som i Indien där Gandhis icke-våldsprincip till slut fick England att lämna landet. I Djurslottet introducerar Azelar också sig själv med hjälp av en teaterföreställning för alla djuren där han berättar en dramatiserad version av just detta. Så vad gäller tydlighet om vilka verkliga personer som influerat Dorisons karaktärer tar han efter Orwell; att Azelar är seriens version av Gandhi är inte precis någonting som sticks under stol med 😉

Det finns en hel del gruvligt våldsamma bilder i Djurslottet, men hittills är det enbart förtryckarna som står för våldet medan den lilla revolutionära gruppen kämpar med andra medel. Vi får väl se hur det blir med det i de resterande tre delarna (Fröken Bengalore är det första albumet av fyra, där del två kommer ut i Frankrike om en månad), men att våld inte kommer vara det som avgör hur det går kan vi nog lita på.

Och apropå ”se”, till skillnad från Djurfarmen har vi ju teckningar här också, och riktigt fina sådana dessutom. Delep hör till samma skola som tecknare som Loisel, med relativt lösa linjer ovanpå en i grunden realistisk stil. Hans djur ser ut som djur och det är helt rätt i det här fallet, med en serie där den fysiska skillnaden i storlek och styrka mellan djur som vakthundar och hönor, och vetskapen att till exempel riktiga katter faktiskt dödar och äter råttor gör det implicita hotet om våld så mycket tydligare. Det är antagligen också därför presidenten i Djurslottet är en tjur istället för en gris: Serien igenom används det faktum att vissa djur i naturen är mycket farligare än andra för att understryka förtrycket och hopplösheten i en höna som gör uppror mot en stor hund, och visuellt sett är en tjur mycket mer hotfull än en gris. För den historia som Orwell hade att berätta i ren text var det nog viktigare med grisarnas dåliga rykte för att gilla smuts och avfall än att ha en fysiskt ledare.

FYI: Albumet är fysiskt relativt stort -> som synes här och på bilden ovan får sidorna inte riktigt plats i min scanner

Utvikning: En annan tecknare som jag tänkte på när jag läste Djurslottet var faktiskt Jill Thompson, närmare bestämt hennes teckningar i den övernaturliga thrillerserien Beasts of Burden. Det är inte samma teknik hon använder, men känslan när man läser serien påminner mig mycket om dem jag får när jag läser den här: Samma semi-realistiska grundstil, liknande färgskalor (Thompsons något klarare), samma approach till hur djur tecknas, dvs som riktiga djur men intelligenta, där de fysiska skillnaderna spelar en stor roll i handlingen.

Det är någonting charmerande och tilldragande i den här på många sätt enkla serien. Trots att jag bara läst den första delen av fyra känns det inte som om någonting alltför oväntat kommer hända i de följande delarna (även om jag inte har en aning om vilka som kommer överleva eller hur Silvio kommer störtas), och både berättandet i sig och teckningarna känns robust traditionella; om det här hade varit en serie från 90-talet hade jag inte blivit det minsta överraskad. Men det är nog det som gör den så sympatisk: Den krånglar inte till saker i onödan, den vet vad den vill berätta om (vilket alltså gudskelov inte på något sätt är en rak återgivning av Djurfarmen som istället huvudsakligen används för att på så sätt kunna kicka igång historien in media res, eftersom de allra flesta läsarna nog har koll på vad som i stora drag händer i romanen), och den är säker på sig själv. Plus att den ser bra ut också, och när det gäller serier är det inte precis oviktigt 😀

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Glaskulans värld

Egmont fortsätter att satsa på inbundna serier i klassiskt albumformat för de yngre, och precis som med serien Sorceline som kom ut förra hösten (och vars tredje del, Mitt hjärta söker svar, där gåtan med glasstatyerna får sitt (hjärtas?) svar), nyligen kom ut) ger man ut två album på en gång, för att kicka igång utgivningen ordentligt. Årets serie heter Glaskulans värld ,skrivs av Carbone och tecknas av Gijé, och faktiskt har jag redan skrivit om dem en gång tidigare, men då bara i en mycket kort blänkare efter att jag hade läst dem på engelska i en digital utgåva under namnet Music Box. Och faktiskt jämförde jag den redan då med bland annat Sorceline som jag då nyss hade läst, som ytterligare en bland moderna franska serier för barn 🙂

Men alltför lika är serierna inte. Sorceline har visserligen en spännande handling och utspelas i en fantasyvärld, men fokuserar mycket av tiden på huvudpersonernas relationer och intriger dem emellan, medan Glaskulans värld är mer av en ren saga. Vi får följa 8-åriga Linnea som på sin födelsedag av sin pappa får en speldosa/glaskula som en gång tillhört hennes döda mamma, men pappan ovetandes är det ingen vanlig glaskula för inne i den finns en hel värld, Pandoria, och för några av invånarna där var Linneas mamma deras hjälte som man alltid kunde lita på när Pandoria var i fara. Gissa vem som upptäcker världen?

Så lite av Narnia med världen som gömmer sig i ett vardagligt föremål, och en värld där Linnea kommer spela en viktig roll. Men det är en roll i det lilla. Hon är ung och orolig för att hon inte ska kunna leva upp till sin mammas minne, fast när det bränner till löser det sig: Hon är snäll, snabbtänkt, och modig, så när hennes nya vänner, framförallt några barn i hennes egen ålder, behöver hjälp ställer hon självklart upp.

Hon är alltså inte en hjälte av det storslagna och traditionellt ärorika slaget. Istället är hon, precis som jag anar att hennes mamma var om än äldre, en helt vanlig liten flicka som omedelbart när hon får veta att hennes vänners mamma är mycket sjuk ställer upp med de enkla örtrecept hon lärt sig av sin egen mamma, och som ger sig den på att ta reda på vem som stått för förgiftningen. Hon är med andra ord inte hjälten som ställer sig längst fram i allas åsyn och fixar kakan, utan den som genom sin närvaro och envishet får andra att inte ge upp. Med andra ord mindre av Narnia-hjältar och mer av Kulla-Gulla vad gäller personlighet, även om miljön helt klart drar åt Narnia snarare än grådaskiga torparhem 🙂

Och apropå miljön så måste jag säga att jag gillar hur tecknaren Gijé skildrar den. Utan att bli alltför abstrakt föredrar han ändå att snarare frammana känslan av till exempel en stad (handlingen utspelas så gott som uteslutande i stadsmiljö) än att teckna någonting som realistiskt sett skulle kunna fungera som en sån. Ta helsidan här nedan som exempel; hus och perspektiv är föga realistiska, men som ett sätt att skildra vilken slags stad som Linnea snart ska komma till fungerar det alldeles utmärkt:

De starka färgerna gillar jag också i sig, men det kan bli lite mycket mörkrosa i alla inomhus/stadsscener, så när handlingen i den andra boken, Cyprians hemlighet, förflyttar sig till en blomsterodling är det skönt att få lite klargröna bakgrunder som omväxling; av vad jag ser av Gijés teckningar skulle jag definitivt inte ha något emot att kommande album kan utforska andra delar av Pandoria än huvudstaden.

Ingredienser i Glaskulans värld: Ung protagonist med vänlig pappa och avliden mamma, en hemlig värld som bara huvudpersonen kan komma till, och en värld som kryllar av besynnerliga varelser och personer, som Cyprians mycket underhållande pappa Anton. Krydda med atmosfäriska teckningar, en avslutad berättelse / bok men med antydningar om vad som komma skall (som mer fokus på hur vår värld och Pandorias egentligen hänger ihop), och man får en serie som jag tveklöst kan rekommendera till yngre läsare. Om jag får nämna Sorceline igen så uppskattar jag Glaskulans värld mer; båda är proffsigt gjorda, men personligen föredrar jag en rejäl saga och ur den aspekten lyckas Glaskulans värld bättre.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Von Spatz

Tredje boken från förlaget Lystring till rakning i år, och ja, återigen med en sorgfälligt designad bok, med titeln Von Spatz. Personen bakom verket heter Anna Haifisch och hon kommer från Tyskland, men huvudperson i serien är någon som kanske är själva sinnebilden för USA: Walt Disney. Några andra samtida konstnärer som Saul Steinberg och Tomi Ungerer syns också till, men det är aldrig någon tvekan om att det är Disney som står i centrum. Och det är en ångestfylld Disney vi får se, som när serien börjar efter ett nervöst sammanbrott av sin fru Lillian körts till ett vilohem, närmare bestämt titelns Von Spatz.

Det är en kort bok, enbart 68 sidor, och mycket text finns det inte heller, men det är trots det en packad bok. I de korta kapitlen, ibland bara en enda sida, får vi se terapisessioner, i grupp eller individuellt, småhumoristiska samtal mellan patienterna, eller för den delen Disney med sina privata grubblerier:

Sidan ovan med Disneys uttalade tankar är ovanligt tydlig, för mestadels låter Haifisch tystnaden tala; några små stickord här och där från en medpatient eller en terapeut, men sen får teckningarna föra handlingen vidare. Eller kanske jag skulle säga föra stämningen vidare, för precis som i Fönsterruta, boken från Lystring jag skrev om häromveckan, är det här en serie som fungerar bäst om man ger den tid att andas, och som prioriterar känsla snarare än handling.

Och för min del fungerar det rätt bra, men inte klockrent. Jag gillar (återigen) den totala upplevelse av det fysiska objektet, dvs boken, och en serie som kör sitt eget race utan att bekymra sig alltför mycket om vad läsarna ska tycka. Mitt problem är att jag inte riktigt förstår vad Haifisch är ute efter. Disney är en ikonisk person och det refereras till Musse Pigg, till Ub Iwerks, men varför kan jag inte svara på. Det fungerar nästan just på grund av hur känd och närmast mytologisk Disney är där kapitel med namn som Main Street USA får en tyngd och frammanar en känsla av djup, av att det måhända handlar om bilden av USA och hur Disney påverkat den, och för den delen hur han själv påverkades av bilden av sig själv, men jag får aldrig den där Aha-känslan när allting blir en helhet. Vad gäller de andra konstnärerna känns de mest av allt som name dropping men det kan förstås bero på att jag inte vet så mycket om Steinberg och Ungerer 🙂

Så det är en bitvis frustrerande läsning för min del där jag gillar en hel del saker men har svårare för andra när det är så tydligt att Haifisch har en antagligen väl uttänkt poäng med serien men att poängen preciiis smiter förbi mig. Det kan vara orättvist av mig för om jag återigen jämför med Fönsterruta så kan jag inte säga att jag kan veta exakt vad Kessler var ute efter där, men mitt intryck när jag läste boken var att den sagolika och drömlika stämningen var hela poängen. Men i och med att Haifisch valt en så känd och omdebatterad person som Disney kan åtminstone inte jag låta bli att leta efter någonting mer än så. Med andra ord, valet av huvudperson är samtidigt det som ger Von Spatz den tyngd den ändå har men gör också att jag förväntade mig någonting mer än det jag hittade vid läsningen.

Lite splittrat omdöme alltså, så det kan vara värt att läsa vad andra tyckt och skrivit om boken, som exempelvis DN som var mer otvetydigt positiva och som läste in betydligt mer än vad jag kan hitta 😉 Men det ska också sägas, jag har aldrig varit speciellt receptiv för konst som handlar om konst(närer) eftersom den ofta i mitt tycke hamnar alltför nära navelskåderi och lätt tar sig själv på för stort allvar. Fast det sistnämnda kan jag inte anklaga Haifisch för eftersom det finns en lågmäld humor i Von Spatz, i det ofta absurda skeendena och för den delen också i teckningarna där Haifischs stil där alla linjer har samma tyngd gör att vissa sidor blir lite av Where’s Walt?:

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Kort-kort konsumentinfo: Mu – The Lost Continent

Lustigt nog ser Corto yngre ut här i sitt sista äventyr än han gör i något annat album, undantaget The Early Years

För den som liksom jag köpt IDWs översättning av Corto Maltese tänkte jag bara tipsa om att det sista albumet, både i ordningen som Hugo Pratt gjorde serien och i IDWs utgivning, nu finns ute i handeln: Mu – The Lost Continent, det sista albumet i sviten om den filosofiske sjömannen/lycksökaren. För vad jag tycker om albumet ifråga hänvisar jag till en tidigare recension när jag läste det på danska. Tl;dr: Tyvärr det kanske svagaste albumet i sviten, med teckningar som sviktar och en handling som är mer osammanhängande än vad som är nyttigt för den.

Men med det sagt, kudos till IDW för att de lyckades ge ut alla tolv album, och ännu mer kudos för att de gjorde det i svartvitt; att få läsa Mu på det sättet var väldigt mycket trevligare än att läsa den färglagda danska utgåvan. Och jo, ja, jag tycker nog också att engelska är lättare att läsa än danska… 😉

Kan köpas bl.a. här:
  • Mu (Adlibris)
(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Shingouzlooz Inc.

Linda och Valentin-dags igen! Inte av originalkreatörerna utan det är återigen fråga om ett specialalbum där några andra får göra sin tolkning av serien. Det här är det andra albumet av det slaget när det gäller LoV efter Manu Larcenets buskis-komedi Jakolassens rustning, ett album som jag gillade som ett fan av Larcenets andra serier med dess typiska utseende och stämning. Men den var onekligen rätt långt från känslan av ett ”vanligt” LoV-album, så för de som hellre läser någonting åt det hållet är dagens album Shingouzlooz Inc. (manus av Wilfrid Lupano, teckningar av Mathieu Lauffray) ett mycket bättre val 🙂

Om ni klickade på länken till Jakolassens rustning här ovan såg ni kanske att jag redan skrivit om det här albumet redan, men då angående den engelska utgåvan, så det blir lite repris här vad jag tyckte om den. Men som alltid blir känslan lite annorlunda vid en omläsning: Jag vet ungefär vad som väntar, istället för att hoppas/frukta någonting annat. Och det var helt klart en fördel när det gällde det här albumet där shingouzerna som vanligt ställer till det; jag visste att det handlade om ett lättsamt äventyr i klassisk LoV-stil snarare än en egensinnigare tolkning, och det gjorde att jag hade roligare när jag läste.

Trots de i teorin stora insatserna i serien, som Jordens undergång och en eventuell galaktisk finanskrasch, känns albumet mest av allt som någonting mycket enklare: En vanlig dag för Linda och Valentin, med de bekymmer som den för med sig. Var i kronologin albumet utspelas är inte klart, men de två är hur som helst här helt vanliga rymdtidsagenter som fått ett som det i början verkar enkelt uppdrag. Såklart visar det sig vara mer komplicerat, och det hela resulterar i en beprövad uppdelning av arbetsuppgifter, vilket betyder att medan Linda får ta hand om de kosmiska delarna får stackars Valentin hantera de mycket mer prosaiska:

Kosmiskt storslagna vyer för Linda, …
…smutsiga maskinrum för Valentin

Det är som sagt beprövade ingredienser som bjuds, med fanfavoriter som Albert och de redan nämnda shingouzerna, och utomjordingar som är begeistrade och fixerade över Lindas skönhet (och just den delen kändes inte roligare att läsa den här gången heller). Så särskilt originellt är det inte, men det är trevligt att spendera en solig eftermiddag med Valentin kämpandes mot Murphys lag när det kommer till kvantumfiskar, ett uselt underhållet rymdskepp (inköpt mycket billigt av shingouzerna), en skrupelfri finansrobot, och allt som tänkas kan, medan Linda tillsammans med Albert tar sig an världsslukare i rymden. De andra serier jag läst av Lupano har liknande egenskaper: Kompetent hopsnickrade och en garanterat underhållande stund utan oväntade överraskningar.

Det finns några serier som för mig personligen känns som om de blivit utmärkande för den här bloggen, och LoV är en medan Spirou är en annan. Det är inte nödvändigtvis för att det är de serier som jag skriver mest om eller läser mest av (hello manga!), men det är klassiska serier som fortfarande har en ganska livlig utgivning på svenska både av de gamla serierna och av nyare versioner, och eftersom varje nytt album är en avslutad berättelse blir det rätt många recensioner av dem. Återigen jämfört med exempelvis manga där jag oftast recenserar hela avslutade serier på några tusen sidor, istället för en recension för varje ny del. Men vad gäller LoV vet jag inte hur det blir fortsättningsvis; mig veterligen finns nu alla serier med anknytning till LoV på svenska, i någorlunda färska utgåvor dessutom. Synd!

Kan köpas bl.a. här:

Bilal sera toujours Bilal: Bug

Den gamle serieräven Enki Bilal närmar sig så sakteliga 70-årsåldern, men fortsätter teckna serier i samma stil som han gjort så länge: Det är science fiction, det utspelas i den (någorlunda) nära framtiden på Jorden, och det finns rikliga mängder mysticism, för att inte säga ren religion, uppblandat med det teknologiska. Det vill säga när han själv skriver manus; om det är till exempel Pierre ”Linda och Valentin” Christin som skriver brukar det istället handla om realpolitiska thrillers, en helt annan genre.

Men i hans senaste serie Bug är det han själv som står för hela konkarongen, och vi bjuds därför på en historia som utspelas när plötsligt en dag Jordens datanätverk klappar ihop. Vissa specifika delar fungerar fortfarande, men nästan allt som styrs med hjälp av datorer kraschar abrupt vilket leder till en mängd katastrofer i en redan splittrad värld. År 2041 har många av dagens politiska konstellationer nämligen försvunnit vilket gör att samarbete mellan nationerna försvåras, och när det verkar som att det hela på något sätt hänger samman med en nyss återkommen expedition till Mars där bara en av astronauterna överlevt börjar klappjakten på honom där alla hoppas att han ska kunna förklara vad som hänt.

Bug är verkligen en typisk Bilal-serie. I den här första delen (del två kommer senare i höst) förklaras aldrig riktigt vad det egentligen är som pågår (vi får reda på vilken/vilka som gjort det, men varför och hur vet vi inte), och jag skulle nog tro att det kommer finnas oklarheter kvar när serien avslutats också; Bilal har som sagt en förkärlek för det mystiska som syntes till i tidigare serier som Gudarnas marknad-böckerna eller trilogin Animal’z / Julia & Roem / The Color of Air som gått att läsa i Heavy Metal de senaste åren. Det blir aldrig lika mystiskt/religiöst som hos SF-författare som Arthur C Clarke där det ibland finns en närmast orgiastisk känsla inför det slutgiltiga mysteriet för Bilal föredrar att låta det mystiska blanda sig med det vardagliga, och i alla hans serier finns det ett stråk av en grå och trist vardag som håller serier närmare marken.

Den där gråa trista känslan är ovanligt tydlig i den ovan nämnda trilogin där i princip alla sidor går i en monoton gråblå färgskala innan det mer uppsluppna slutet då Bilal släpper fram andra färger igen. Här i Bug finns alla färger med, även om hela tiden det gråblå dominerar. Överlag har Bilals teckningar med tiden blivit lösare i konturen. Att han i grunden är en realistisk tecknare ändras inte, men i jämförelse med serier från 80- och 90-talet är hans linjer mer skissartade och inte lika skarpa nuförtiden; i Bug går det till och med så långt att vissa sidor är smått suddiga, dvs ur fokus, vilket verkar vara ett medvetet stildrag och inte ett fall av dåligt tryck eftersom den franska utgåvan ser likadan ut.

Men med det sagt kommer Bilal nog alltid förbli en tecknare som jag i grunden förknippar med cement och tung apparatur. Och det gäller även människorna där framförallt de äldre männen fortfarande efter alla dessa år har starka drag av de sovjetiska politruker Bilal tecknade i 80-talsserier som Jakten, med karga och väl utmejslade drag som vore de skulpterade i just cement. Jag har alltid tyckt att Bilals teckningsstil går lite på tvärs mot de historier han vill berätta; det är inte fel i sig med hans tunga teckningar tillsammans med de mer mystiska innehållet, men det gör att stämningen aldrig lättar oavsett vad som händer. Det närmaste han kommit är kanske just i de där slutsidorna i den tidigare trilogin, när färgerna som kommer åter gör att sidorna andas på ett helt annat sätt tack vare kontrasten mot de tidigare.

Enki Bilal hör definitivt till de klassiska serieskaparna när det gäller franskspråkig science fiction. Hans historier är ambitiösa, och hans teckningar har sin alldeles egna och omedelbart igenkännliga stil; har man läst någonting av Bilal kommer man garanterat känna igen honom nästa gång man stöter på någon av hans serier. I de sena Linda och Valentin-albumen syns det tydligt att Mézières kikat på Bilal, och även i mer moderna franska SF-serier som Orbital kan man se Bilals inflytande när det gäller färgsättningen. Bug är ett utmärkt på den sene Bilal: Lite friare teckningsstil, en mer dämpad färgskala, och noggrant berättad. Inklusive en smula styltig dialog och ett tillplattat tempo, något som förvisso också kännetecknat Bilals serier genom alla tider; han slarvar aldrig med historien, men det är nog för teckningarnas skull manuset finns och inte tvärtom 😉

Kan köpas bl.a. här:

Doktor Voronovs komplott

En liten kluven känsla är det alltid när en serie ursprungligen skriven på ett språk jag inte behärskar översätts till svenska när jag redan skaffat den på ett annat språk: Kul att den nu finns här också, men synd att jag inte väntade på den svenska utgåvan. Och när dessutom den senare är överlägsen på alla sätt (design, tryck, översättning, …) blir det ännu svårare att motstå att köpa serien igen! Men sen kan man ju ha tur också, som till exempel att det svenska förlaget skickar ett recensionsexemplar av boken 😉

Och därmed är jag framme vid dagens serie, närmare bestämt Blake och Mortimer-albumet Doktor Voronovs komplott. Jag har redan skrivit om den när jag köpte den där nämnda tidigare utgåvan, på engelska närmare bestämt, så ta och läs den först för att se vad jag tyckte om albumet då, för tio år sedan, så ska jag skriva några ord om vad jag tyckte den här gången. Och här kommer de!

Jag var rätt kritisk mot albumet förra gången, huvudsakligen för att jag tyckte att Sente/Juillard inte lyckades riktigt lika bra med att försöka efterlikna Jacobs originalserier i jämförelse med Van Hamme/Benoits version . Och det är väl iofs fortfarande sant, men eftersom det är rätt länge sen jag läste den senare så blev det en lite mer fristående läsning nu, och jag kände mig vänligare inställd till Sente/Juillard. Den har den för Blake och Mortimer typiskt grundligt berättade och välmatade historien (intrigen i albumet skulle för de flesta andra serier ha krävt betydligt fler sidor att berätta), och tempot är likaså det rätta med metodiskt återgivna skeenden som även när det gäller snabba actionscener inte drar sig för sakta ner det hela med hjälp av stora sjok berättartext:

Det är vanligt att anse att serier där texten enbart återger vad som redan skildras i bild är misslyckade som serier betraktat, och jag kan ofta hålla med om det. Men det finns (som alltid) undantag, och en serie som Blake och Mortimer där det är ett mycket medvetet stildrag har jag ingenting emot. Här gör det att jag tvingas läsa serien i ett mycket långsammare tempo än annars, och det bidrar till den speciella känslan: Att läsa ett Blake och Mortimer-album känns för mig som att se på när någon mycket metodiskt och mycket organiserat murar upp en vägg. Sten läggs på sten i jämn takt, och när det är klart står muren där, stabil och helt utan hål. Sen är det förstås en smaksak om man gillar att se på när någon murar 😉

I övrigt kan jag nämna att jag fortfarande tycker att det känns lite påklistrat med Beatles-medlemmarnas uppdykande (men det är bra att den svenska utgåvan mha fotnot nämner dem); jag kan inte riktigt svara på varför jag tycker att det känns krystat medan referensen till Sputnik däremot känns helt naturlig. Och Juillards teckningar skulle må bra av lite mer omsorg, för även om de vid ett första påseende ser bra ut och fångar Jacobs stil så förenklar han ibland teckningarna alltför mycket vilket leder till att ansikten mm kan sakna djup.

Helt perfekt är inte Sente/Juillards försök att efterlikna de äldre serierna, men det är ett bra försök och en trevlig läsning för de som gillar stilen. Som jag skrivit förut läste jag Blake och Mortimer för första gången som vuxen så jag har personliga inga nostalgiska känslor för den, men eftersom Sente/Juillard i så hög grad försökt att hålla sig till Jacobs version att de till och med låter serien utspelas i dåtid (närmare bestämt 1957) så blir känslan att läsa den här kontrafaktiska historien ändå nostalgisk men på ett mer abstrakt plan för min del. Gammeldags är den, oavsett när den faktiskt skrev, men det är också avsikten!

Kan köpas bl.a. här: