Kategoriarkiv: Europeiska serier

Blå är den varmaste färgen

Postat den

Blå är den varmaste färgen - omslag

Nubeculis är namnet på ett svenskt serieförlag som jag fram till för några veckor sedan inte hade en aning om att det fanns. Men så ramlade jag över en tråd på Serieforum om förlaget och dess utgivning, och nu har jag också läst det hittills enda (fler är på väg) utgivna albumet: Julie Marohs Blå är den varmaste färgen, en översättning av det franska originalet som också blev en uppmärksammad film.

Jag har faktiskt redan skrivit om serien, då i den engelska versionen Blue Is the Warmest Color, och det jag skrev då stämmer även idag (dvs, mina känslor/åsikter om serien har inte ändrats): Det är en känslomässigt stark bok om hur den förkrossande kärleken drabbar den unga Clémentine när hon en dag möter Emma. De starkaste delarna av boken är de som skildrar just den nästan maniska kärleken och hur den förändrar Clémentine; scenerna mot slutet där vi ser deras förhållande förändras när de blir äldre är inte riktigt lika lyckade och känns smått överflödiga.

Men det jag inte skrev om då var givetvis den icke-existerande svenska utgåvan så det får jag göra nu istället:-)

Först och främst, ett plus för det större formatet jämfört med den engelska utgåvan; den svenska har den normala storleken för franska serier medan den engelska är betydligt mindre vilket gör att illustrationerna ser lite hopträngda ut, och för en serie spelar det stor roll. Bra tryck och papper är det också så vad gäller att kunna uppskatta teckningarna blir det full pott.

Blå är den varmaste färgen - C&E

När det gäller översättningen så får den klart godkänt men med några små skönhetsfel vad gäller presentationen: Språket flyter på bra men på några enstaka ställen har det kanske gått lite för snabbt med den redaktionella insatsen eftersom ord försvunnit; inte så att det egentligen stör läsningen i det stora hela, småslarv helt enkelt.

Läs Blå är den varmaste färgen för den allt uppslukande kärleksskildringens skull, med allt vad det innebär av lycka och ångest för de som drabbats. Och sen håller jag personligen tummarna för att Nubeculis utlovade utgivning för år 2016 blir av; jag ser framförallt fram mot Gianni Pacinottis (”Gipi”) Unastoria eftersom de serier jag läst av honom förut varit förträffliga!

Mannen som sköt Lucky Luke

Postat den

Mannen som sköt Lucky Luke -omslag

Lucky Luke har så länge jag kunnat läsa varit en av mina absoluta favoritserier; när jag var liten och stavade mig igenom alla klassiska europeiska serier som Asterix, Tintin, Spirou med flera var det ändå mannen som drar snabbare än sin egen skugga som jag tyckte bäst om. Morris teckningar med de egentligen bisarrt benrangliga personerna och Goscinnys manus fängslade mig båda lika mycket, och album som Skumt spel i Texas, Ömfotingen och Calamity Jane anser jag fortfarande vara bland de allra bästa jag läst.

Sen, sedan först Goscinnys dött och därefter Morris har serien fortsatt att ges ut, och kvalitén har varierat från ärligt talat helt undermåligt till inte alls så dumt. Blandad kompott, med andra ord, men utan att någonsin få till någonting riktigt bra, någonting som jag utan om och men kan rekommendera.

Tills nu alltså, för Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke är högklassig läsning, på alla plan:-)

Först har vi teckningarna där redan omslaget lovar gott med stämningsfulla färger och en Lucky Luke som ser både allvarligare och mer sårbar ut än vi är vana vid. Och innanför pärmarna ser det också smakligt ut; Bonhomme vet hur man ska få det att se spännande ut, som den här sidan där Lucky Luke introduceras:Mannen som sköt Lucky Luke - Lucky Luke

Vackert så, och om det vore allt så skulle jag ändå tyckt det var trevligt att titta på en version av LL som inte alls går i samma stil som Morris men som ändå känns rätt och framförallt spännande att följa. Jag har skrivit om Bonhomme förut och uppskattat hans teckningar, men i det här albumet är han ännu bättre än i de tidigare.

Men jag skulle nästan säga att manuset är ännu vassare. Historien om ett diligensrån som LL blir tillfrågad om han kan reda ut är en rättfram vilda västern-historia med klassiska inslag som den lilla staden med invånare som oupphörligt ändrar sig vad gäller vem de litar på, den hårda familjen med en fader och några söner som håller staden i ett järngrepp och som anser att de är lagen, och så vidare.

Jag skulle säga att det framförallt är två saker som gör att manuset fungerar så bra:

  • Bonhomme lyckas hålla pli på historien som aldrig tappar fokus eller blir oklar, och det är inte alltid det lättaste. Den som liksom jag läst travar av europeiska serier i genren komiska äventyrsserier (eller vad man nu ska kalla serier à la Lucky Luke/Asterix/Spirou/Tintin/… för) vet att de alldeles för ofta fallerar på den här punkten.
  • Den typiska västern-berättelsen blandas med Lucky Lukes värld, och det utan att handlingen parodieras. Goscinnys manus tog ofta sin utgångspunkt i typiska historier av det här slaget men alltid med en parodisk vinkling, medan handlingen här är på fullaste allvar. Humor finns, ofta subtilt så att man kan missa den, men det handlar inte om att underminera det dramatiska. Det gör att serien känns väldigt fräsch i sin mix, vilket är precis vad jag vill ha i ett sådant här specialalbum: Det välkända blandat med det oväntade, utan att det känns krystat.

Sen kryllar det av små detaljer som jag också gillar, som Bonhommes vinkning till läsare som vet att Lucky Luke i begynnelsen var kedjerökare men att han sedan slutat med det, och respekten för seriens historia som exempelvis visas genom att Laura Legs här dyker upp för tredje gången i seriens historia, och det är inte bara en slumpmässig karaktär som letats upp utan hennes tidigare inhopp i serien spelar roll (tyvärr dock utan att hon oupphörligen avbryter Luke i badet, något hon gjort båda de tidigare gångerna). Andra saker som att det lite melankoliska draget som då och då synts till i serien också tas tillvara, och att vi får lära känna en Lucky Luke som inte är riktigt lika hundraprocentigt i kontroll som han vanligtvis är visar att Bonhomme förstår sig på karaktären Lucy Luke och att överflyttningen till ett allvarligare sammanhang därför känns helt naturlig och självklar.

Mannen som sköt Lucky Luke - Laura Legs

Ett exempel på den mer känslomässiga inriktningen i det här albumet: Rutor utan text, till för att förmedla en stämning. Plus också för en elegant och graciös Jolly Jumper:-)

Jag hoppas det framgår hur mycket jag tycker om det här albumet. Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de fristående Spirou-albumen som jag skrivit om förut, med samma idé med en nytolkning av en klassisk serie; de har varit underhållande och bitvis mer än så, men personligen smäller den här ändå högre. Objektivt sett skulle jag säga att Mannen som sköt Lucky Luke är ungefär lika bra som de bästa i Spirou-serien, men sen är det som sagt så att jag personligen bryr mig så mycket mer om Lucky Luke än Spirou som karaktärer; Spirou är väl så underhållande men Lucky Luke har mer av ett hjärta.

Leopardkvinnan

Postat den

Spirou - Leopardkvinnan - omslag

Leopardkvinnan är en direkt fortsättning på förra årets Operation Fladdermus: Samma serieskapare (Yann står för manus, Oliver Schwartz för teckningarna), samma miljö (Belgien på 40-talet), och en fortsättning på historien är det också, med många referenser till det tidigare albumet. Lite konstigt egentligen när jag tänker närmare på det eftersom sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av … var tänkt att ge diverse serieskapare möjligheten att göra sin egen version av Spirou, utan att behöva tänka på kontinuitet och dylikt, men nu har Yann & Schwartz alltså gjort två volymer med en utlovad tredje, De svarta hostiornas herre, som ska ta vid där Leopardkvinnan slutar. Om man därtill lägger att Émile Bravos Porträtt av hjälten som en oskuldsfull ung man i praktiken också hör till sviten börjar det mer likna en alternativ version av Spirou istället för en engångshändelse.

Men eftersom jag haft trevligt när jag läst böckerna tänker jag inte klaga:-)

Så, med den lilla bakgrundsdiskussionen, vad är Leopardkvinnan för en serie?

Andra världskriget har slutat, och trots den bitvis lyckade insatsen för motståndsrörelsen har det inte gått bra för Spirou. I brist på bättre jobbar han återigen som piccolo på hotell Moustic men han gör ett uselt jobb; kriget och minnena av flickan Audrey har satt sina spår, och han dränker sina sorger med hjälp av sprit. Så när en av hotellets gäster, en gammal storviltjägare, överfalls av en kvinna utklädd i leopardpäls och Spirou av en slump blir indragen är det bara till det bättre eftersom det ger honom chansen att fokusera på någonting annat.

Spirou - Leopardkvinnan - alkohol

En inte helt lycklig Spirou på väg att dras in i ett nytt äventyr

Plotten i Leopardkvinnan är inte den starkaste; efter att ha läst en hel del serier där Yann stått för manus skulle jag säga att det är ungefär som väntat. Hans historier känns ofta lite hattiga, med lösryckta scener som placeras i rad utan riktigt flyt. Däremot är han bättre på dialog, så jag tror man ska läsa hans serier mer för just dialogerna och enstaka scener snarare än för en spännande historia (det dramatiska omslaget till trots, i det här fallet). Och jag tycker definitivt det här albumet är mer lyckat än Operation Fladdermus; mixen av skämt och allvar känns betydligt bättre balanserad här.

Schwartz bidrag är precis som i Operation Fladdermus alldeles utmärkt, med teckningar som påminner både om de riktigt gamla Spirou-albumen men också mer moderna tecknare som Yves Chaland (hans Freddie Lombard är svår att inte associera till) eller för den delen än mer stiliserade tecknare som Daniel Torres och Francesc Capdevila/Max. Så, mycket trevliga illustrationer tycker jag, och dessutom i en som vanligt excellent fysisk förpackning!

Ett äventyr med Spirou och Nicke av … fortsätter att underhålla; jag gillar verkligen den här bokserien, och även om Leopardkvinnan inte är den bästa boken i serien (det tycker jag redan nämnda Porträtt av hjälten… och Lewis Trondheim Panique en Atlantique, tyvärr inte på svenska, är) så befinner den sig i mittskiktet. Helt okej underhållning skulle jag säga, och om man gillat de tidigare böckerna ska man absolut ta och kolla in den här också.

Spirou - Leopardkvinnan - de Beauvoir

Våra hjältar stöter på ett berömt författarpar i Paris

Härnäst (kanske, kan bli någonting annat emellan): En annan klassisk serie anammar samma idé som Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, och den gör det med ett mycket lyckat resultat:-)

Linda och Valentin: Samlade äventyr 5

Postat den

Linda och Valentin samlade äventyr 5 - omslag

Som ett urverk fortsätter samlingarna med Linda och Valentin att dyka upp, och vi är redan framme vid det femte albumet; bara två kvar nu! Och det är väl lika bra att jag kastar mig över albumen som ingår på en gång:-)

Bortom okända gränser: Det här är det första albumet som utspelas efter att Galaxity, organisationen som styrde Jorden i framtiden, försvunnit som en följd av de tidigare albumen, och efterdyningarna är det som avhandlas här. Den inledande sekvensen som utspelar sig på ett lyxkryssningsrymdskepp är magnifik, science fiction av gammeldags men utmärkt space opera-typ à la Keith Laumer, och det känns nästan trist när handlingen lämnar skeppet och istället förflyttar sig till Jorden, i nuet, där Linda och Valentin befinner sig. De två agerar tillsammans med Albert, medarbetaren som också var en viktig biperson i förra boken, för att stoppa en okänd person/organisation från att utlösa ett kärnvapenkrig med hjälp av den teknologi som deras rymdskepp tillhandahåller.

Linda och Valentin samlade äventyr 5 - Bortom okända horisonter

Det här albumet känns närmast som en andningspaus efter de tidigare, där Christin fokuserar på vad Galaxitys försvinnande egentligen innebär. L o V har inte heller själva funnit sig till rätta; att det de gör är någonting temporärt är de fullt medvetna om. Det är ett bra album, ett smått sorgset sådant, vilket inte är så konstigt eftersom det handlar om slut. Slut på Galaxity, slut på L o Vs enkla liv där de fått uppdrag på uppdrag, slut på seriens vistelse på Jorden (i och med det här albumet avslutas sviten på fem album i rad där stora delar av handlingen utspelats i nutid, på Jorden, och handlingen flyttar åter 100% ut i rymden).

Bortom okända gränser är ett album som jag tycker bättre och bättre om ju fler gånger jag läser det. Jag tycker egentligen att Christins idé att han behövde få handlingen i serien att logiskt hänga ihop, dvs att kärnkraftskatastrofen 1986 som beskrevs i det tidiga albumet Det stigande vattnets stad måste förklaras när 1986 hade passerat utan en dylik katastrof var en onödig idé; den typen av logisk konsekvens tycker jag man kan strunta i. Albumen Spöket på Inverloch / Hypsis blixtar behövdes därför inte (och det är nog en del av förklaringen till att jag inte är så förtjust i dem, men inte hela), men Bortom okända gränser ger hela sviten en fin avslutning, trots allt.

De levande vapnen: Det här albumet är i mångt och mycket en återgång till den enklare typen av handling som vi såg till i de tidigaste Linda och Valentin-albumen. Handlingen, där Valentin tämligen motvilligt av ekonomiska skäl gått med på att transportera vapen till en krisdrabbad planet och där Linda givetvis protesterar känns ganska trött; det saknas inlevelse både hos Linda när hon upptäcker vad Valentin gjort och skäller ut honom, och hos Christin vad gäller indignationen över krigshetsen. Och Linda framstår som närmast gnällig: Pengar saknas, Valentin har försökt göra någonting åt deras problem, och det enda Linda kan göra är att klaga, utan förslag på alternativ. Det känns aldrig på allvar utan mest som en fasad med en enkel moral: Krig är dåligt. Och vem tycker inte det?

Det som räddar albumet är det utomjordiska galleriet. Delvis förvandlingskonstnären hos det resande cirkussällskapet som L o V slår följe med, men framförallt med det levande vapnet som Valentin har i en box: Schniarfen, en synnerligen elak och vulgär varelse med förgörande krafter. Det som gör honom så underhållande är hans monolog, inifrån sin låda, som uteslutande utgörs av synnerligen vulgära svordomar, och dessa svordomar är alla underbart tecknade av Mézières:

Linda och Valentin samlade äventyr 5 - De levande vapnen

Varje gång en av svordomarna dyker upp blir jag på gott humör, så schniarfen får högst betyg!

Maktens cirklar: Det här albumets anspråk på berömdhet kommer sig av de flygande taxibilarna, ett inslag som blev berömt tack vare Luc Bessons fantastiska sf-film Det femte elementet, en film där Mézières var en av designerna (är det verkligen korrekt plural?). Här är de ett inslag på planeten Rubanis som drabbats av intern kollaps, där balansen mellan de olika cirklarna (en för industri, en för affärer, osv) förlorats. Våra huvudpersoner dras återigen in i det hela på grund av pengabrist, och de anlitas av den korrupte polischefen (eftersom hela planeten är korrupt oroar han sig för att han inte är tillräckligt korrumperad för sitt jobb) för att ta reda på vad som försiggår i den innersta cirkeln, maktens cirkel.

Manuset är rätt svajigt den här gången. Om det var lite väl energifattigt i De levande vapnen saknas det här istället stringens; det är rörigt, helt enkelt, och det är nog inte med flit. Att sensmoral saknas är rätt skönt med tanke på den grunda diton i det förra albumet, men det hade behövts mer spänning om tanken var att ersätta budskap med action. Enstaka detaljer är kul, som polischefen och de redan nämnda taxibilarna, men på det stora hela är det här det svagaste albumet av de hittills utkomna. Underhållande för stunden om man gillar Linda och Valentin, men inte mer än så.

Linda och Valentin samlade äventyr 5 - Maktens cirklar

Och avslutningsvis, några ord om samlingen som helhet!

Det mest utmärkande den här gången är den redan nämna osäkerheten: Vad ska Linda och Valentin vara för en serie när de inte längre är rymdtidsagenter på uppdrag? Bortom okända gränser är som sagt ett utmärkt album, och även de andra två har inslag som jag uppskattar som är en följd av deras förändrade situation, som att de måste hitta uppdrag av krasst ekonomiska skäl. Det är en idé som skulle kunna vara värd att utforska, men här känns det som om det aldrig ges några riktigt intressanta svar på vad det innebär, rent moraliskt och känslomässigt; De levande vapnen snuddar vid frågeställningen men utan att gräva djupare i den, och i Maktens cirklar är det bara en MacGuffin för att kicka igång storyn.

Men läsvärd är serien fortfarande, den här gången framförallt tack vare Bortom okända gränser och ännu mer framförallt tack vare dess inledande sekvens:-)

Mickey’s Craziest Adventures

Postat den

501 MICKEY'S CRAZIEST ADVENTURES[DIS].indd

Har ni hört talas om Disney-tidningen Mickey’s Quest från 60-talet, och följetongen Mickey’s Craziest Adventures som publicerades i den, med en sida / nummer?

Inte det?

I så fall kan jag glädja er med att de franska serieskaparna Lewis Trondheim och Nicolas Keramidas precis publicerat ett album i Frankrike med just den serien efter att ha hittat ett antal nummer av den tidigare helt okända tidningen på en loppmarknad. Tyvärr saknas en del nummer så serien är inte helt komplett, men Trondheim & Keramidas tyckte att serien var så bra att att den förtjänade att ges ut ändå…

Med andra ord, en fejkad bakgrund till en fejkad serie, någonting som Trondheims äldre A.L.I.E.E.N. också var ett exempel på, i det fallet en bok som sades ha lämnats på Jorden av okända utomjordingar. Här är det mer begripligt innehåll (A.L.I.E.E.N. var givetvis inte skriven på ett läsbart språk); well, begripligt om man kan franska alltså, men det kan jag åtminstone stava mig igenom:-)

Serien ifråga är av typen fullt ös medvetslös, en serieform som Trondheim behärskar alldeles utmärkt, och handlar om hur Musse Pigg tillsammans med Kalle Anka ger sig ut på jakt efter Svarte Petter och Björnligan som tillsammans stulit farbror Joakims pengar med hjälp av en förminskningsstråle som Oppfinnar-Jocke uppfunnit. Musse jagar Svarte Petter eftersom kommisarie Karlsson bett honom om det, medan stackars Kalle jagar Björnligan eftersom Joakim anser att det är Kalles fel att pengarna stulits och att Kalle därför är återbetalningsskyldiga för Joakims hela förmögenhet.

Tillsammans rusar de sta och under jakten stöter de på diverse övergivna ruinstäder, vilda djur, mytiska folkslag, andra Disney-karaktärer, och så vidare; allt som sagt i ett rasande tempo som blir ännu mer extremt eftersom det som sagt ”saknas” sidor vilket gör att en sida kan avslutas med att Kalle & Musse precis undflytt en Tyrannosaurus Rex med hjälp av pterodaktyl-lift, för att på sidan efter vara på vild flykt undan en rasande mammut. Vad som hände däremellan vet ingen eftersom den sidan aldrig lär hittas. Turligt nog är sidorna dock numrerade i ”original” vilket gör att man kan se själv hur många sidor som hoppats över, vilket gör det lättare att fantisera om vad som hände på dem:-)

Mickey's Craziest Adventures - apor

Humorn är mycket Trondheimsk, med ren slapstick blandad med deadpan, och som jag sagt så många gånger älskar jag resultatet. På grund av att jag måste läsa långsamt och ha ett lexikon tillhands för de ord jag inte förstod blev förstås tempot lite ryckigt vilket är synd eftersom just tajmingen är så viktig när det gäller Trondheim, men det fungerade bra trots det. Och det hjälper att både situationerna och karaktärerna är så välbekanta för mig; det går lätt att gissa vem Kalle menar när han talar om ”Gontran” i samband med att Musse säger att nu måste de ha tur för att kunna undkomma.

Keramidas insats, dvs teckningarna, är också utmärkta, i en underhållande blandning av modern fransk seriestil och italienska Disney-serier (för det är definitivt de italienska serierna som den här boken ligger närmast i stil och humör). Hans linjer har schvung och karaktär, och den spontana stilen gör att variationerna i hur figurerna ser ut känns helt naturligt, också det något som kännetecknar många av de bästa italienska Disney-tecknarna som tar sig stora friheter med plastiken.

Jag hade väldigt trevligt när jag (långsamt!) läste Mickey’s Craziest Adventures, och det är kul att Disney tillåtit den här boken. Konceptet med den bortglömda tidningen och de förlorade sidorna kändes i början lite egendomligt men efter ett tag kändes det som en smått genial idé: Trondheim vet hur man ska mjölka konceptet på komiska effekter, och att den halsbrytande farten blir än mer halsbrytande är också en positiv följd av det. Sen är den fysiska utformningen av boken också extremt inbjudande till läsning, med sin gammeldags färgläggning och ”åldersgulnade” sidor.

Mickey's Craziest Adventures - meteor

Samtidigt som det här albumet gavs ut kom också en till bok i samma serie, dvs nya Disney-serier av uppburna franska serieskapare: Une Mystérieuse Mélodie av Cosey. Jag köpte inte det eftersom jag inte är så svag för Cosey, men igen, en eloge till Disney för det här projektet. Och ännu roligare vore det om serierna skulle komma ut på svenska (eller engelska); Egmont, please?:-)

Aama – You Will Be Glorious, My Daughter

Postat den

Aama 4 - cover

Det tog sisådär två år men en eloge till förlaget SelfMadeHero; att översätta en serie som Frederik Peeters 4 böcker långa science fiction-serie Aama till engelska är inte precis någonting som händer varje dag. Visst översätts det en hel del serier från det europeiska fastlandet till engelska nuförtiden, men det här är ändå en udda fågel: Den science fiction som översätts är mestadels lite enklare, lite mer äventyrsinriktad än den i Aama.

För Aama är långt från serier som exempelvis Linda och Valentin. Inte teckningsmässigt egentligen, den franska traditionen syns tydligt här med, men manuset är betydligt mer åt det mystiska hållet. Om man ska ta en jämförelse med klassisk science fiction-litteratur är Aama den nya vågen, eller Arthur C Clarke när han drar åt mystiken (hans fiction är antingen extremt realistisk inriktad eller med stora inslag av mystik (och jag tycker det senare är hans starka sida)); i filmväg är det Tarkovskijs Solaris som jag omedelbart kommer tänka på.

Och just Solaris jämförde jag serien med redan efter att ha läst första volymen. Den känslan sitter i, men där filmen blir mer och mer oklar om vad som egentligen pågår allteftersom klarnar handlingen desto mer när jag läser de tre följande Aama-volymerna, och efter den avslutande, You Will Be Glorious, My Daughter, har jag full koll på handlingen. Vilket inte innebär att det inte handlar om mystik, bara att det är en mystik som går att förstå, åtminstone ytligt sett (de mer och mer frekventa hallucinatoriska visionerna däremot…).

Hm, okej, nu har jag varit väldigt vag och oklar själv vad gäller serien. Lite mer tydlig info kanske, om vad som händer efter redan recenserade volym 1?

Tja, forskningsgruppen som befunnit sig i ofrivillig exil under de senaste 5 åren har inte varit overksamma. Den planerade stora testen av Aama har redan startats, trots protester från några av forskarna som var oroliga över att man inte visste vad man egentligen höll på med. För att ta reda på hur det gått ger sig Verloc, hans bror, den lilla flickan och några andra iväg på en vandring till testplatsen. Men redan på vägen dit märker man att någonting skett: Den föregivet livlösa planeten kryllar av underliga livsformer, halvt biologiska, halvt elektroniska, och ju närmare man kommer epicentrum desto mer avancerade blir de, och dessutom verkar det som om någonting där kan påverka människornas verklighetsuppfattning…

Så en vandring mot mysteriets centrum, mot mörkrets hjärta, med andra ord, ett klassiskt upplägg och väl hanterat av Peeters. Skildringen sker i tre tidsplan samtidigt: Nutid, där Verloc tillsammans med roboten/gorillan Churchill vandrar tillbaka från detta okända centrum och medelst sin dagbok försöker återfå minnet av vad som egentligen hände; scener som skildrar vad samma dagbok berättar; återblickar till Verlocs tidigare liv. Plus, som nämnts, visioner som kan ske under vilket som helst av tidsplanen, så det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att hänga med.

Aama 4 - Lilja

Teckningsmässigt ser det bra ut, precis som i första volymen, men jag instämmer med mig själv att lika bra som Peeters teckningar i den fantastiska serien Koma är det inte, därtill är figurteckningen lite för platt. Liksom färgsättningen som jag tror skulle mått bra av mer energi, mer vildsinthet, speciellt på de hallucinatoriska sidorna; eftersom färgerna håller sig till samma stil hela tiden känns inte skillnaden mellan den realistiska vandringen och visionerna lika drastisk som jag skulle velat.

Och det är en känsla serien igenom egentligen: Peeters siktar mycket högt, men når inte riktigt målet. Hantverksmässigt är det finfint, och han har en genuin känsla för science fiction, men pricken över i saknas. Eller, för att uttrycka mig med sf-termer: Sense of wonder = här och där, tveklöst, men lite för lite med tanke på seriens karaktär.

Men det är en bra serie, inte tu tal om annat, och en serie av ett ovanligt slag. Science fiction-serier som satsar på det visionära och mystiska brukar (liksom sf-litteratur av samma slag) ofta ha svårt med att få handlingen att hålla ihop, och ärligt talat ignorerar de oftast handlingen helt och hållet; tänk Druillets serier, till exempel. Jag har ändå sedan jag först stötte på några av Clarkes romaner åt det här hållet (japp, nu nämner jag honom igen för det finns saker i Aama som omedelbart leder tankarna till en del av hans produktion, men jag tänker inte säga vad😉 ) insett att jag gillar mysticism där det också finns en redig tanke, där blandningen av klarhet och oklarhet är själva poängen. Antagligen för att jag själv är synnerligen ointresserad av mysticism i verkliga livet uppskattar jag författare som klarar av att skildra detsamma med ett sinne för logik. Eller hur jag nu ska förklara det:-)

Kairos 3

Postat den

Kairos 3 - cover

Äntligen så dök den up, den tredje delen av Ulysse Malassagnes Kairos; jag hade börjat bli en smula orolig eftersom den engelska fanöversättningen av del 1 och 2 kom ut så snabbt efter den franska utgåvan medan det är ett år sedan den här delen kom ut, och det är inte så ovanligt att scanlationer överges innan alla originalalbum översatts.

När den andra delen slutade hade Nills precis flytt ur sin fångenskap och var på väg mot slottet där Anaëlle finns, i spetsen på en revolution. Mer än så behövs egentligen inte sägas för den extremt höga farten från de tidigare böckerna fortsätter här. Kairos 1-3 består av tjugo sidor introduktion, varpå action av högsta klass tar vid (med enstaka lugnare sidor); handlingen är mycket enkel och mycket rakt på sak, och Malassagnes animationskunskaper fortsätter att glänsa med sida upp och sida ner med rörelse, framförallt Nills som i princip böckerna igenom rör sig framåt, ständigt rusande mot sitt mål med en dåres envishet.

Kairos 3 - Nills vs mother

Och om det varit allt, dvs om Malassagnes teckningar hade varit behållningen av serien, hade den fått med beröm godkänt för så underhållande är det att se dem. Men precis som med hans bok Jade finns det mer att hämta, för liksom den senare kändes som en lektion i hur man ger tyngd till en typisk fransk äventyrsserie är det här en lektion i hur man kan använda fantasygenren för någonting mer än ”bara” ren underhållning.

Egentligen påminner den en del om Trondheim/Sfars Dungeon. Dungeon är på ytan komisk fantasy men med rikliga mängder stort allvar, rentav tragedi, medan Kairos på ytan är allvarlig fantasy men med ett skulle jag närmast säga relationspolitiskt innehåll. Och det som gör att båda serierna fungerar så bra är att de båda uppenbart respekterar genren; här är det inte fråga om någon som klistrar på lite genreattiraljer för att sedan använda genren för att framföra sitt Mycket Viktiga Budskap, för alla de inblandade serieskaparna är uppenbarligen själva fans av genren och vet vad som fungerar i den.

Men egentligen känns det onödigt att spilla mer tid på att beskriva serien: jag har redan tidigare rosat den och det gör jag nu också, med tillägget att avslutningen inte riktigt var vad jag trott efter att ha läst den första delen, men däremot matchar mina förändrade förväntningar efter att ha läst Jade (som visade att Malassagne har full koll på manusskrivandet också). Läs den själv istället, och sen önskar jag att Malassagne börjar ges ut officiellt på engelska snart för jag vill väldigt gärna ha den här serien i pappersformat!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 227 andra följare