Kategoriarkiv: Europeiska serier

Lite franskt på engelska

Postat den

Vad sägs om några franska serier som inte är scanlations?

Det översätts just nu en hel del till engelska: Fler förlag inkluderar europeiska serier som en del av sin utgivning (som Archaia), de gamla kämparna som NBM och First Second stretar på, Cinebook fortsätter att översätta mängder av breda fransk-belgiska serier, men framförallt är det Humanoids som ökat utgivningen markant och som nu också fått sällskap av Delcourt som testar marknaden med några digitala utgivningar. Så idag några ord om fyra serier av de senare slaget; jag har läst några till som jag antagligen också skriver om framöver.

Loving Dead, skriven och tecknad av Stefano Raffaele, utgiven av Humanoids: En kärlekshistoria mellan zombies erbjuds i den här serien som utspelas efter katastrofen. Fast i början är det inte alls uppenbart att det är en kärlekshistoria för ärligt talar svajar Raffaeles manus en hel del och verkar inte riktigt veta vad det egentligen vill handla om. Resultatet blir en tyvärr misslyckad röra med lite kärlek (som mot slutet tydligen ska vara Stor och Tragisk men som mest känns som ”Jaha, var de kära?”), några korkade monster (som jagar zombies), en maktgalen militär, och så vidare.

Loving Dead - Dead

Manuset är med andra ord inte mycket att skryta med, och idén med förälskade zombies känns inte heller så spännande eftersom det de senaste åren kommit en del sådant (till exempel den klart godkända romanen Warm Bodies som sen blev film (som jag inte sett och därför inte har någon åsikt om)). Och det som ska stå för spänningen, dvs jakten på de/dem som uppfann zombieviruset och som eventuellt kan bota de drabbade, känns mest som att det är med för att fylla ut sidorna med konventionell action.

Eftersom teckningarna inte heller är speciellt upphetsande, en stel och hundraprocentigt opersonlig realistiskt stil, så rekommenderar jag att man skippar den här serien, även om man gillar zombies.

The Zombies that Ate the World,  skriven av Jerry Frissen och tecknad av Guy Davis & Jorge Miguel, utgiven av Humanoids: Mer zombies, och klart roligare i den här absurda serien där titelmonstren zombies egentligen inte är så viktiga. Visst är det så att när någon dör i serien så kommer de tillbaka som levande döda, men istället för horder av zombies som jagar efter hjärnor att äta kommer de här tillbaka till familjerna, vilket såklart är frustrerande. Så snarare John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda alltså, i en komisk tappning där vi får följa några inte helt välanpassade individer i den nya världen.

The Zombies that Ate the World - Jobb

Jag kan verkligen inte påstå att den här serien har mer styrsel än Loving Dead, men den var tusan så mycket roligare att läsa och titta på! Inget mästerverk eller någonting som jag kommer läsa om många gånger, och långt ifrån subtil komedi, men trevlig underhållning som sagt, och det är inte så illa :-)

The Modern Man, skriven och tecknad av Bégaudeau Oubrerie, utgiven av Delcourt: Nu blir det riktigt bra, för Oubreries skildring av en ung man som inte har en susning om hur han ska uppträda i vår moderna tid är nästan läskigt träffande. Mannen har nämligen ett stort problem: Han vet inte hur han ska träffa någon att bli tillsammans med. Hans försök är alla övertydliga och med en uppenbar anstrykning av desperation, och oavsett hur varierande kvinnor han stöter ihop med och på låser det sig; ibland är det han som flyr när de visar sig vara betydligt mer självständiga och med egna idéer än han väntat sig, men oftast är det de som inte är intresserade just på grund av hans måhända ärliga uppsåt men ändå uppenbara ytlighet. För desperat som han är är det aldrig personen han intresserar sig för på riktigt, utan bara idén om ett (perfekt) förhållande.

Elak är han inte, tvärtom framstår han allteftersom som en vänlig själ som inte heller utgår ifrån att han och hans åsikter har rätt, men rejält vilsen är han däremot. Han vet inte hur han ska navigera i en värld där de gamla könsrollerna inte längre gäller men där han saknar en känsla för vad som ska ersätta dem. Att de gamla inte var bra är han nog egentligen helt med på, men han vet inte vad han förväntas göra, och han är trots allt låst i föreställningen att han just förväntas bete sig på ett visst sätt, men han vet inte vilket.

The Modern Man - försök 1

The Modern Man - försök 2

Det här låter kanske inte så roligt, eller hur? Men The Modern Man är rolig, den är en sedeskomedi om den nya världen, och teckningarna är inte fy skam de heller. Jag gillar stilen i det stora, men en detalj som verkligen är trevlig att se är hur olika alla människor i den ser ut; många serier är rätt dåliga på sånt, exempelvis Loving Dead där det huvudsakligen är hårfärg/frisyr, kläder, och vilka ohyggliga kroppsskador de som är zombies har, som särskiljer de unga snygga människorna från varandra.

En liten brasklapp bara: När jag började läsa serien var jag halvljum eftersom den kändes lite mossig och klichéartad, men den blev bättre och bättre ju mer jag läste. Och, som sagt, det är en sedeskomedi snarare än en komedi med tredimensionella personer som man förväntas bry sig om som erbjuds.

District 14, skriven av Pierre Gabus och tecknad av Romuald Reutimann, utgiven av Humanoids: Avslutningsvis, en till utmärkt serie som hittills översatts i två tjocka volymer, om en märklig stad där en dag en elefant på flykt från sitt hemland dyker upp.

Att det är en elefant är däremot inte märkligt för världen/staden i District 14 är ett ställe proppfullt med talande djur och utomjordingar som alla umgås tillsammans. Fast ”umgås” är ett alltför vänligt ord för i District 14 är det allas kamp mot alla som gäller, i en stad där korruption och rasism är ordningen för dagen, en stad som är en blandning av ett ungt New York och en viktoriansk science fiction-stad, där luftballonger, gigantiska hus som det tar timmar att komma upp/ner i, hemmagjorda superhjältar, och så avancerad teknik från utomjordingarna att det närmast ter sig som magi samsas i en tryckkokare av känslor.

Vår elefant blir snabbt vän med en skjutjärnsreporter från en av de få frispråkiga tidningarna och dras in i en härva av intriger; en tydlig huvudhandling saknas och istället bygger District 14 upp sin miljö och sina karaktärer med mindre trådar som med tiden ger en ganska heltäckande bild av staden.

District 14 - transport

För elefanten och reportern till trots (och de är tveklöst adekvata huvudpersoner, jag är mycket nyfiken på hur det ska gå för dem) är det staden som är huvudperson här, en gränslös stad där varenda person som skymtar till verkar ha en intressant bakgrundshistoria, och en stad där verkligen allt kan hända.

Det tog ett tag innan jag läste den här serien för när jag tittade i den blev jag inte lockad: teckningar som visserligen såg OK ut men ändå inte speciellt mycket i min stil, och en handling som på beskrivningen lät som alldeles för många franska dussinserier med äventyrsinriktning. Men jag är glad att jag tog mig tiden att ge den en chans för det är en synnerligen lyckad fantastisk stad som skildras, ett myller av idéer och varelser som jag trots hundratals sidor ännu bara lärt känna halvstatligt. Det hade kunnat blivit rörigt eller alltför plottrigt men Gabus har koll på sin handling och plottråd efter plottråd klaras av galant, om än inte sekventiellt.

District 14 - bråk

Faktum är att jag kom att tänka på China Miévilles New Crobuzon när jag nu försöker komma på andra skildringar av imaginära städer som lyckas med att framställa storleken och variationen på dem; riktigt lika suveränt som Miéville är det inte men det är ett aktningsvärt och spännande försök som Gabus & Reutimann ska ha all heder av!

Kraa x 3

Postat den

Kraa 3 - cover

De dök upp relativt snabbt, de två avslutande albumen av Benoît Sokals Kraa i scanlaterad version. Mycket trevligt för det här var en serie som var riktigt underhållande, rakt igenom de tre albumen! Så några minimala ord om avslutningen :-)

När jag skrev om det första var det främst teckningarna jag rosade, medan manuset var habilt men inte mycket mer. Nu, efter att ha läst album två och tre () så kan jag säga att teckningarna höll klassen rakt igenom, och att manuset jobbade på för att till slut uppnå en arbetsseger: Det är fortfarande inte det mest originella manuset jag läst, men framförallt Yuma och hans relation till den stora örnen Kraa gör att dramat fungerar.

Kraa - Filosofi

Resten, med industrialiseringen som hotar att förstöra naturen i Malaskar och de skrupelfria männen som står bakom planerna är standardinnehåll i serier som den här. Plus dock för att det inte blir en traditionell hjältehistoria av det hela, och att Sokal verkligen ger serien ett ordentligt slut (även om jag tyckte scenen som avslutar skildringen av dåtid, innan codan i senare tid avslutar den sista boken, kommer lite väl snabbt och oväntat).

Men, som sagt, det som gör Kraa till en bra läsningen är Kraa själv; utan honom skulle det varit betydligt tråkigare!

Kraa - attack

Digital sommarläsning: Arthur de Pins

Postat den

Idag, en fransk serieskapare som jag stötte på för något år sedan via scanlations, men som också har en del album översatta till engelska på vanliga förlag: Arthur de Pins.

de Pins är 37 år och har inte gjort så många serier; faktum är att allt han gjort finns på engelska (eller håller på att översättas), och eftersom jag har läst rubbet är det väl lika bra att helt simpelt gå igenom serierna. Och lyckligtvis har jag själv läst serierna i samma ordning som de Pins gjort dem :-)

Guilty Pleasures - Promises

Guilty Pleasures: Som sagt, det första jag läste av de Pins var de här fyra albumen (well, för min del var bara de första tre scanlaterade, den fjärde dök upp ganska nyligen). En mycket trevlig serie som är oerhört lättläst, med ensidiga (oftast) skämtsidor om Arthur, ständigt på jakt efter kärleken, eller åtminstone den del av kärleken som utspelas i sängen.

Enkla skämt i början, i princip alltid med sexanspelningar, men det som gjorde att jag fortsatte läsa var dels de gulliga teckningarna, men framförallt att skämten inte kändes unkna. Annars är det ett vanligt problem med serier av de här slaget; tänk bara på tecknare som Dany och hans nattståndna humor.

Men sen blir det också mer faktiskt innehåll i serien. Efter de två första albumen tar Maïa Mazaurette över manusskrivandet, tillsammans med de Pins, och då blir skämten vassare och handlingen intressantare. Arthur blir mindre av en playboy och mer verklig, men framförallt övertar en av hans vänner/ex Clara det mesta av handlingen, och det med den äran, för att i sista albumet, som också avslutar handlingen, deras relation (och udda är den, men väldigt sympatisk) blir det centrala.

Zombillenium - INtroduktion

Zombillenium: Utgiven på engelska av NBM, hittills tre album, och lite mer allvarlig än GP är den, den här serien om ett nöjesfält där diverse zombies, häxor, demoner, mumier, vampyrer, varulvar osv jobbar. För besökarna utger de sig för att vara sminkade, men i verkligheten är de alla kontrakterade att jobba där; om de inte gör som de är tillsagda är det ner i helvetet som gäller. För döda är de, och en djävul är det som driver verksamheten.

Det är svårt att klassificera Zombillenium rent dramaturgiskt: Komedi, javisst, men det är en del rätt ruskiga saker som händer här och där. Men underhållande är det, med en lakonisk humor jag gillar. Teckningarna är mer realistiska än i GP, dvs personerna är inte miniatyrdockor, men annars är det karikatyrer som gäller även här, också här med en modern färgläggning som jag tycker är på gränsen till att se plastig ut men som precis håller sig på rätt sida. Så när fjärde delen kommer ut på franska hoppas jag NBM översätter den med :-)

The March of the Crabs - End of the line

March of the Crabs: Av den här mycket udda men lovande serien finns ännu så länge bara det första albumet, The Crabby Condition, av (hittills) tre att köpa på engelska, utgivet av Archaia tidigare i år. Huvudpersonen i boken är en krabba som bara kan gå sidledes, så hela tiden är det fram och tillbaka på samma strand som gäller. Allt krabban kan göra är att filosofera över hur livet är på andra ställen, ställen dit det är omöjligt för hen att ta sig eftersom hen inte kan svänga.

Men saker och ting ändras när en annan krabba av samma art dyker upp, som rör sig i en annan riktning, och de får ett snilledrag: Om de bär varandra i tur och ordning så kan de ta sig precis vart de vill!

Jag har ärligt talat ingen aning om var den här serien kommer ta vägen: Om Guilty Pleasures är en komedi om seder & sex, och Zombillenium om skräck & korporationer, så måste jag nog läsa fler delar i den här sviten för att kunna säga mer.

Så, en mkt kort överblick över Arthur de Pins och hans serier. Jag hade läst både de första albumen av Guilty Pleasures och Zombillenium innan jag kom på att samma person låg bakom båda, trots likheterna (som typen av komedi, avsaknaden av konturstreck i teckningarna, mm); nu har jag bättre koll på honom, vilket också gjorde att jag skaffade March of the Crabs. Han är kul, de Pins, med en tydligt personlig stil, så jag hoppas på mer från honom!

Digital sommarläsning: En drös serier

Postat den

Tillbaka från ett svettigt Italien, dags för uppsamlingsheat!

Rocket Girl, manus Brandon Montclare, teckningar Amy Reeder: Ursprungligen en miniserie à fem nummer som kom ut förra året, men jag fick syn på den i år i och med att nummer 6, som fortsätter historien, kom ut för några månader sen. Omslaget såg inte oävet ut, en snabbtitt på teckningarna likaså -> varför inte läsa den?

Rocket Girl

Well, kanske för att den helt enkelt inte är så bra?

För tyvärr är den här superhjälteserien (nominellt är det sf eftersom det är en tidsresehistoria där huvudpersonen reser tillbaka från ”framtiden” (2013) till år 1986 för att förändra framtiden till det bättre, men i praktiken är det en superhjälteserie det handlar om, må vara en där superkrafterna fås genom avancerad teknisk utrustning istället för någonting inbyggt) inte alls bra.

Framförallt är det Montclares manus som är undermåligt: En uppsjö personer, alla utan egen personlighet, ett överflöd av plottrådar som vare sig förklaras eller utreds (en katastrof när det gäller tidsresor som kan bli nog så knöliga ändå att följa med i), en total avsaknad på spänning (eftersom det inte går att förstå vad de olika personerna egentligen vill åstadkomma). Det verkar som om Montclare tror att det räcker med att inkludera coola detaljer (en värld där poliskåren består av ungdomar, alla under 20 år; en ung tjej med ett jetpack; osv) och sen löser sig liksom allting annat av sig själv. Ett tips: Det gör det inte.

Men Reeders teckningar visar sig vid en närmare läsning inte heller vara så värst bra. De är överlastade med alltför mycket detaljer och för oorganiserade för att man enkelt ska kunna följa med i vad som sker, givetvis mest påtagligt i actionsekvenserna. Huvudpersonen har fräknar vilket kanske är lite ovanligt, men det är ungefär allt för resten ser väldigt generiskt ut allesammans; snyggt vid en snabbtitt, sterilt och trist vid en noggrannare läsning. Jag gick iallafall på det :-/

Slutomdöme: Tja, manus och teckningar matchar varandra bra eftersom de har ungefär samma brister båda två.

Abigail and the Snowman, manus & teckningar Roger Langridge: Det här var mycket roligare! Trenden med bra barnserier på engelska fortsätter, och att Roger Langridge skulle göra det bra är inte precis överraskande med tanke på vad han gjort förut. Här är det fråga om en fyra nummer lång miniserie om den lilla flickan Abigail som samma dag hon ska börja i en ny skola råkar på en yeti, på flykt från en organisation som vill använda hans krafter (han är osynlig för alla vuxna visar det sig) som ett vapen.

Abigail and the Snowman - Möte

Vibbar av gamla klassikern Stanley and His Monster (där det bara var Stanley som kunde se monstret) alltså, och det gamla konceptet fungerar fortfarande bra. De andra barnen blir först överrumplade men sen accepterar de yetin, och Abigail gillar honom förstås omedelbart. Blanda i konflikter med den onda organisationen, en snäll pappa som inte riktigt förstår vad som pågår, en myckenhet charm, lite sorg, några klumpiga agenter som visar sig ha ett hjärta när det behövs, och en enda riktigt elak agent som står för spänningen, och de fyra numren är slut alldeles för snabbt.

Slutomdöme: Mysigt!

Blue Note – Final Hours of the Prohibition, manus Mathieu Mariolle & Mickaël Bourgouin, teckningar Bourgouin: En europeisk scanlation bestående av två album som utspelar sig parallellt de sista skälvande dagarna innan förbudstidens slut. Platsen är en oidentifierad storstad (tänk New York), och det första albumet följer den irländska boxaren Jack Doyle som lockas tillbaka till staden som han avskyr för att återuppta sin boxningskarriär. Mot sin vilja dras han in i de intriger som vävs av olika gangstrar som positionerar sig för tiden som ska komma. Det andra albumet följer gitarristen Ray Jameson som däremot vill till storstaden för att kunna spela inför så många som möjligt, för att visa upp sin briljans på de hetaste klubbarna; samma klubbar där också Doyle vistas eftersom de drivs av gangsters som också styr boxningsvärlden.

Jag måste säga att när jag började läsa den här serien var det på näppen att jag slutade läsa efter de första sidorna: Jag tyckte teckningarna var lite väl tråkiga i sin murriga och lätt vaga stil, och att manuset verkade vara alltför likt alldeles för många franska serier/böcker/filmer som fascineras av USA, 30-talet, jazz och boxning (det finns gott om dem, tro mig!). Men jag fortsatte ett tag till och det blev faktiskt betydligt bättre efter hand. Doyle blir lite intressantare när man lär känna honom, och den labyrintiska handlingen klarnar också, framförallt när jag läste det andra albumet; jag visste inte att det handlade om två parallella album, där samma bipersoner finns med i båda, och att de saker jag inte riktigt förstod i första albumet blev betydligt klarare i det andra. Plus, Jameson är en intressantare person än Doyle, och teckningarna när Jameson svävar ut i sitt gitarrspelande är bland de bättre, så album två är helt klart de bättre av dem (men att bara läsa ett av dem är rätt meningslöst).

Blue note - Ray Jameson

Slutomdöme: Nä, inget mästerverk, men helt okej läsning om man inte har någonting bättre för sig. Det kanske låter som rätt svagt beröm, och det är precis vad det är menat som också ;-)

The Demon, manus Garth Ennis, teckningar John McCrea: Jag tycker att Ennis Hitman är det bästa han gjort i det längre formatet (med Preacher som given tvåa, mycket lite bakom) så därför tog jag till slut och läste igenom hans och McCreas (som tecknade Hitman) nummer av The Demon som är bland det tidigaste han skrev för DC, och där Hitman dyker upp i gästspel innan han fick en egen tidning.

Varför har jag inte läst de här numren förut om jag nu tycker så mycket om Hitman? Jo, jag har faktiskt börjat men fastnat eftersom de var så förgjordat trista. Det som framförallt gör tidningen svårläst för mig är huvudpersonen, demonen Ettrigas, eviga rimmande (han rimmar, alltid); jag tycker att det bara gör det jobbigt att läsa, utan vinst. Rim ibland, javisst; rim alltid, bleurk!

The Demon - Deklaration

En demon med rim galore gör min läsning alltför svår

Men den här gången kom jag igenom de cirka 20 numren, och jodå, det fanns några nummer som gick att läsa. Hitmans gästspel fungerade, och det är ganska uppenbart att Ennis serien igenom är mycket mer intresserad av gangsters och krig än av övernaturliga shenanigans; varje gång han får chansen att slänga in referenser till exempelvis världskrigen blir det lite bättre, men sen blir det demoner, änglar med mera (plus rim, ständigt dessa rim!) och då går det trögt igen.

Slutomdöme: Håll er undan; inte ens om man är ett Ennis-fan som jag som vill se hur hans tidigaste serier var finns det någonting av intresse här egentligen…

Digital sommarläsning: Jade

Postat den

Jade - cover

Idag blir det några korta ord om en riktig höjdare: Ulysss Malassagnes Jade  :-)

Det var nära att jag missade den här boken; det finns så många scanlations att ett album lätt drunknar i mängden när jag inte vet vad det är för någonting. Men lyckligtvis såg jag att personen bakom serien var Ulysse Malassagne, mannen bakom den suveräna Kairos, så givetvis måste jag läsa den här.

Och visst var det en bra serie! Liksom i Kairos märks det att Malassagne tycker om fart och rörelse i sina serier; här sparkar det igång redan på sida 1:

Jade - sida 1

Efterhand visar det sig att Harry är en engelsk ung man som gett sig av till Tibet för att där bevisa att hans far, försvunnen och antagen död sedan många år, hade haft rätt när han hävdade att magi existerar, och att det i Tibet finns levande magiker. Harry, en desillusionerad och deprimerad man, vill också tro detta för att livet ska ha någon mening. Pema, den unge tibetanen som också syns på sidan, mer eller mindre tvingas av Harry att hjälpa honom i sökandet.

Men det här är inte det typiska exotiserande Asien-äventyret man skulle kunna tro. Istället är det en mörk berättelse som utspelar sig mot en bakgrund av Kinas invasion av Tibet och hur Kina behandlar landets invånare, parallellt med att Harrys naiva tro på sagolandet Tibet får sig törn på törn, och hur han själv inte är den goda hjälten han ser sig som:

Jade - tibetanska

Malassagne gör dock att det hela inte blir alltför dystert och deprimerande; hans extremt fartfulla stil, teckningarna som blandar humor och allvar lekande lätt, och hans behärskning av mediet gör att läsningen flyter på alldeles underbart. Malassagne är ung och har därför inte gjort fler serier än just Kairos (jag hoppas en scanlation av den avslutande tredje delen dyker upp snart, eller ännu hellre en fysisk utgåva) och Jade. Jag hoppas han kommer fortsätta göra serier i många år, och om han fortsätter utvecklas kommer de riktiga stordåden RSN (om nu inte Kairos redan ska räknas dit!).

Det här är serien som så många andra, framförallt franska, halvkomiska äventyrsserier så gärna skulle velat vara, som exempelvis The Unspeakables/White Tigress, men som misslyckats av olika orsaker (i fallet TU/WT ett manus som fladdrar alltför mycket och som inte vågar löpa linan ut hela vägen, som inte klarar av att slänga av sig alla klichéer som genren samlat på sig under åren).

Slutomdöme: Om man har det minsta intresse för nya europeiska serier och/eller åtminstone en liten acceptans för att läsa serier i digitalt format, skaffa den här serien. Nu.

Digital sommarläsning: Fraternity

Postat den

En halvdan europeisk scanlation idag: Fraternity, två album som berättar om det fiktiva amerikanska samhället Fraternity, en utopisk skapelse som syftar till jämlikhet för alla, oberoende av kön, ras eller rikedom, under tiden för inbördeskriget. Men de utopiska idealen fungerar inte riktigt när dåliga tider drabbar byn, och flera av invånarna börjar ifrågasätta varför de ska jobba medan andra mindre värda människor (dvs de av fel kön/ras/klass) får dra nyttan av det. När så den unga Emiles mystiska bakgrund gör sig påmind (han hittades i skogen några år tidigare där han levat utan synligt stöd) och  några svarta desertörer från nordamerikanska armén ansluter så exploderar situationen.

Serien är halvdan eftersom manuset inte är speciellt intressant, trots allt som trycks in i det (filosofi, klasskamp, könskamp, rasism, krig, monster, sviken kärlek, förräderi); summa summarum blir resultatet mest ett Jaså. Faktum är att så mycket trycks in att ingenting känns speciellt viktigt, inte ens det monster som attackerar byn och massakrerar flera av invånarna. Det här är ett skolexempel på ett manus där en redaktör borde sagt stopp och belägg, och tvingat författaren att fundera på vad som egentligen är huvudhistorien och sedan fokusera på denna.

Varför plockade jag upp den här serien? Well, den såg inte helt oäven ut på omslaget, och sedan visade det sig att både författare och tecknare är några jag skrivit om förut: För manus står Juan Díaz Canales, ansvarig för manuset till Blacksad, och för teckningarna Jose Luis Munuera, som under några år var ansvarig för desamma i Spirou.

Men där Blacksad hade ett tätt manus som höll ihop kollapsar alltså det här helt under trycket av allt innehåll, och där Munueras moderna Spirou-stil var kul att titta på (enligt mig alltså, jag vet att många avskydde den) är han här lite väl dyster och högtidlig i sina illustrationer, även om en hel del av skulden är färgläggaren Sedyan som inte precis muntrar upp det hela.

Fraternity

Kul färger, som sagt: Alldeles för mycket toningar, allt i samma murriga bruna ton…

Slutomdöme: En scanlation som ungefär var värd det pris jag betalade för den.

Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår

Postat den

Thorgalkrönikan 2 - omslag

Mer Cobolt, mer Thorgal, i form av Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår som samlar ihop tre äventyr. I turordning:

Den svarta galären: Thorgal har slagit sig till ro tillsammans med sin Aaricia, men om någon trodde att det skulle vara för evigt så nix, pix; tragedin slår till tack vare en avundsjuk ung flicka och en förrymd fånge.

Thorgalkrönikan 2 - omslag - Den svarta galären

Jag måste nog säga att det känns som om det här albumet kom lite för tidigt i sviten: Historien med den före detta actionhjälten som försöker slå sig till ro men misslyckas brukar fungera bäst när jag som läsare redan investerat mer i huvudpersonen och därför önskar honom (det är så gott som alltid en han, även om det finns undantag, som Jennifer Blood) ett liv i frid. Här har jag fortfarande inte läst tillräckligt med Thorgal för att konceptet ska fungera riktigt som det ska. Men för all del, jag blev riktigt irriterad på Shaniah (flickan som förstör det för Thorgal och Aaricia) så jodå, jag brydde mig allt lite!

Bortom skuggorna: Här möter vi en Thorgal som sedan katastrofen helt slutat fungera, och det är enbart tack vara Shaniah (som med rätta har dåligt samvete för det hon gjorde) som han överlever. Men i klassisk äventyrsanda dyker en chans upp för Thorgal att rätta till allting, en chans han givetvis tar.

Thorgalkrönikan 2 - Bortom skuggorna

Om Den svarta galären var pang på-action, helt och hållet realistisk (dvs realistisk i bemärkelsen tji magi, tji monster, osv) är det här istället mer mystik som gäller när Thorgal tillsammans med Shaniah besöker dödens rike. Jag är inte säker på om jag föredrar de realistiska eller de mystiska Thorgal-albumen ännu, jag behöver läsa fler; det lutar åt de realistiska för min del eftersom de mystiska inslagen känns mindre spännande och mer ”jaha, där dödade Thorgal en gigantisk monsterorm” jämfört med den intrig-späckade Den svarta galären. Men kanske en syntes fungerar bäst?

Brek Zariths fall: Här har vi syntesen, när Thorgal försöker frita sin älskade från en tyrann som samtidigt har problem med andra upprorsmakare i sitt rike. Actionscenerna är huvudsakligen realistiska (att ta sig obemärkt in i ett slott, och liknande) men tyrannen Shardars planer är av ett helt annat slag.

Thorgalkrönikan 2 - Brek Zariths fall

Så är syntesen bättre? Nja, jag är inte säker, och efter det här albumet lutar jag definitivt åt att jag föredrar van Hamme & Rosinski när de berättar utan alltför mycket krusiduller. Rosinski klarar för all del både delarna lika bra, hans rättframma stil fungerar förvånansvärt bra i de mer flummiga delarna av Bortom skuggorna. Men just de delarna känns oengagerade vad gäller manuset; inga överraskningar och mindre driv. Helt enkelt misstänker jag att van Hamme tycker det är roligare att skriva klassisk action/äventyr/drama, utan övernaturliga inslag.

Men å andra sidan är några av de mest fantasy-artade sidorna från Bortom skuggorna (som den från albumet som syns härovan) bland de roligaste att titta på, så… ;-)

Slutsummering: Thorgal fortsätter vara en klart kompetent gjord serie utan större pretentioner än att underhålla för stunden, och det gör den bra i sin genre. Och genren skulle jag säga är att vara en äventyrsserie av typiskt europeiskt snitt från 70-talet. I förra recensionen skrev jag att jag såg drag av Mézières och Druillet och jag tänkte precis samma sak den här gången när jag läste (men i de här lite senare albumen är det kanske framförallt tecknaren Hermann jag kommer att tänka på), trots att jag inte ens kom ihåg att jag skrev det då, så tydligt är det. Jämfört med de bästa av dagens serier av liknande typ ter den sig kanhända en smula okomplicerad och enkel, men bara man är förberedd på det är det bara att läsa på!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 204 andra följare