Kategoriarkiv: Europeiska serier

Corto Maltese: Under midnattssolen

Postat den

Ok, nu blir det en sån där recension som skulle kunna bli rätt knepig igen, dvs en där jag inte riktigt vet hur jag ska angripa boken… Men jag kan ta och börja med lite bakgrundsfakta: Under midnattssolen är det första nya Corto Maltese-albumet sedan seriens upphovsman Hugo Pratt dog för ungefär 20 år sedan. För manuset står Juan Díaz Canales, mest känd för att ha skrivit Blacksad, och för teckningarna Rubén Pellejero som tidigare tecknat bland annat Dieter Lumpen, en serie som ofta jämförts med just Corto Maltese.

Och vad gäller själva serien så utspelar den sig i Nordamerika, huvudsakligen i de norra delarna där Corto lovat att hjälpa sin döende vän Jack London med att överlämna ett brev till en av Londons bekanta, Waka Yamada, en ex-prostituerad som numera kämpar för kvinnors rättigheter. Och givetvis kryddat med allehanda äventyr, exotiska människor, filosofiska resonemang, och en herrans massa fiskmåsar:

Med andra ord låter det som ett normalt Corto Maltese-album, som de brukade vara när Hugo Pratt gjorde dem.

Det knepiga består i hur jag ska bedöma resultatet. Alternativen är två: Antingen bedömer jag det jämfört med hur Pratts serie såg ut, dvs hur nära Canales/Pellejero lyckas efterlikna originalet, eller så bedömer jag det som en helt egen serie, frikopplad från Pratts förutom att de delar samma huvudperson och persongalleri.

Vanligtvis är det här ett problem, dvs vilket alternativ ska jag anamma? Oftast blir det någonting mittemellan, men jag vet att personligen föredrar jag de friare tolkningarna, med lyckade exempel som alternativ-tolkningarna av Lucky Luke och Spirou. Det är framförallt när serien ifråga är starkt förknippad med sina ursprungliga upphovsmakare som det kan vara svårt att lyckas med rena fortsättningar, som de nya Asterix-albumen som aldrig lyckats frigöra sig från originalet och därför tenderar att bli o-originella (även om Asterix hos pikterna inte var så dum).

Men här är det lättare eftersom Under midnattssolen misslyckas oavsett hur man ser på serien. Canales har definitivt försökt lägga sig så nära Pratt som möjligt, med ett snudd på parodiskt resultat där precis allting som brukar förknippas med Corto Maltese måste med; förutom de redan nämnda detaljerna (som måsarna…) finns också Rasputin med på några sidor, utan att det finns någon anledning därtill, Pandora Groovesnore nämns (och syns nästan) också, och det enda förvånande är att det inte poppar upp några mytologiska kreatur också. Fast de kanske sparades till nästa bok, om det blir någon 😉

Om det varit det enda problemet med manuset hade jag (kanske) kunnat förlåta det, men handlingen är också den helt utan poäng och löjligt komplicerad. Pratt hade förvisso vanan att inte alltid vara glasklar men då handlade det om ett inslag av mysticism, framförallt i de senare albumen. Här är det istället fråga om ett manus där nya personer dyker upp oupphörligen, och innan jag ens förstått vem de är har de oftast dött eller försvunnit igen. Slagsmål med Rasputin, en revolt mot kolonisatörer, tyska spioner, prostituerade som med gevär anfaller en bordell, en boxare med en olycklig kärlek, Jack London, mounties, giljotiner, en karta till en skatt som kan förstöra naturen; lägg därtill att ett Corto Maltese-album också ”måste” innehålla sidor där djupsinnigheter yttras, och ni förstår nog att den här boken är fullständigt proppfull och att läsningen blir otroligt ryckig och oharmonisk.

Det vill säga, Canales är så ivrig att få med allting som funnits i någon tidigare serie med Corto Maltese (well, bortsett från mytologiska inslag, som sagt) för att efterlikna originalet att resultatet blir någonting som är närmast antitesen till Pratts långsamma och stämningsfulla skapelse. Jag kommer inte ihåg i vilken av Epix alla tidningar/böcker det fanns en alldeles utmärkt parodi på Corto Maltese (jag har för mig att någon av Andreasson-bröderna var involverade men jag är inte säker) som jag tror att det skulle varit väldigt nyttigt för Canales om han läst den eftersom Canales bok innehåller precis samma saker som parodin, bortsett från att Canales är gravallvarlig och sprider ut sig över ett helt album istället för några korta sidor.

Pellejero? Jodå, han försöker också lägga sig så nära Pratt han bara kan, med resultatet att det ibland ser (nästan) lika bra ut men att det varje gång han inte träffar rätt omedelbart syns och sticker mig i ögonen. Pratt hade en förmåga att teckna på ett sätt som förenade spontanitet med precision, men Pellejero saknar detsamma med resultatet att det ibland bara ser konstigt ut.  Jag gillade ju Pellejeros teckningar i Dieter Lumpen som definitivt har stora likheter med Pratts stil men som ändå inte var  en ren kopia, och jag hade definitivt föredragit att Pellejero fortsätt på sitt eget spår; här är hans talang bortkastad i ett försök att helt utplåna sig själv för att likna Pratt så mycket som möjligt.

Nog ser Corto en smula underlig ut här t.v.?

Några ord om utgåvan också: Trycket är bra och pappret finfint; jag valde att köpa den något dyrare svartvita utgåvan som dessutom innehåller ett längre förord (som verkligen inte är omistligt) och är något större eftersom jag föredrar Corto Maltese utan färg. Så fysiskt en mycket elegant bok, men eftersom det är förlaget Faraos Cigarer som ligger bakom finns förstås några grova missar i den svenska redigeringen. Förutom dansk text på några ställen i förordet (men aldrig i själva serien, gudskelov!) och en endast halvt översatt engelsk mening har man som syns på första bilden här ovan också misslyckats med att översätta titeln till svenska och istället ”behållt” den danska titeln, Under midnatssolen

Underligt nog är jag ändå glad att den här serien översatts till svenska. Den må vara i grunden usel och med en pinsam redigering, men jag var väldigt nyfiken på att läsa serien och nu har jag alltså gjort det. Och dessutom i en mycket elegant utgåva i svartvitt! Så hatten av för ambitionsnivån att ge ut en så här smal serie i två olika utgåvor på svenska; det är bara synd att serien inte lever upp till det :-/

Boucq, Charyn, Paringaux och Loustal

Postat den

Dags för lite ur-europeiska serier av en typ som jag älskar, trots brister och omoderna inslag, mycket tack vare tidningen Epix som på 80-talet fick mig att verkligen börja läsa serier igen. Skälet till att jag kom att tänka på dem är två relativt nyligen (2016, men jag missade dem när de kom) till engelska översatta album, båda skrivna av Jerome Charyn, och när jag väl läst dem blev jag väldigt sugen på att läsa ett äldre album, en gammal favorit. Men nog med förord, till serierna, i stigande ordning vad gäller kvalité!

Little Tulip (manus Jerome Charyn, bilder François Boucq)

Först ut är en bok som inte bara är ny på engelska utan också kom ut i Frankrike någorlunda nyss, nämligen 2014. Tecknaren Boucq lärde jag först känna tack vare hans korta och absurda komiska serier som de om den lilla gråa försäkringstjänstemannen Jérôme Moucherot vars vardag är fylld med krokodiler, huvudjägare och annat vansinnigt. Mycket underhållande, och sen när jag läste hans längre äventyrsserier med manus av Charyn som The Magician’s Wife & Billy Bud, KGB fortsatte jag att uppskatta hans teckningsstil med sin närmast parodiska fysiska närvarokänsla. Men det jag sett de senaste åren/decennierna har inte varit lika roligt; hans samarbeten med Jodorowsky som exempelvis Bouncer har varit alltför meningslöst våldsamma på det där oeftertänksamma sättet som Jodorowskys manus präglas av när han inte anstränger sig.

Men här handlar det om ett bättre manus som utspelar sig i sovjetiska fångläger och 70-talets New York (en stad som många franska författare/tecknare är oerhört fascinerade av), med inte så små stänk av filmen Léon, när en tatuerares tidigare liv till slut kommer ifatt honom. En tät handling med våldsamma (men inte meningslösa) inslag passar Boucq bra; det märks att Charyn vet vilken typ av manus som hans gamla partner vill ha.

Helt klockren är serien ändå inte. Handlingen är inte över sig originell, och det finns en onödigt spektakulärt skicklig biperson vad gäller att slåss som känns påklistrad. Dessutom är trycket i boken ärligt talat rätt dassigt, med ett utseende som om man tagit halvdant inscannade originalsidor som förlaga. Trots det gillar jag serien men det är mycket på grund av min redan erkända förkärlek för det här slaget av franska serier. Så för den som vill läsa en actionthriller som ibland kommer (IMHO) alltför nära serier av Bouncer-slaget är det här ett alldeles utmärkt val, men för andra finns bättre alternativ, som de redan nämnda Boucq/Charyn-samarbetena.

The Boys of Sheriff Street (manus Jerome Charyn, bilder Jacques de Loustal)

Här är det en äldre serie från 1991 som översatts; återigen med manus av Charyn men den här gången med Loustal bakom teckningarna. Återigen är det en thriller, återigen i New York, men nu under förbudstiden, och vi får följa tvillingarna Adamov: Max, den puckelryggiga chefen för ett lokalt brottssyndikat , och Morris, den fysiskt eleganta strebern som lever på Max intelligens. Balans råder, men när Morris presenterar sin nya flickvän Ida Chance för Max börjar allting krackelera:

Som märks från sidan här ovan har den här serien en helt annan ton än Little Tulip, med en författarröst som ständigt kommenterar handlingen på ett sätt som ger serien dess speciella atmosfär. Det förtjänar Charyn en stor eloge för, dvs att hans manus skrivet för Loustal är så annorlunda än det hans skrev för Boucq: Loustal är en vidunderligt skicklig serietecknare när det gäller att bygga upp atmosfär, både vad gäller miljöer men kanske än mer när han ritar människoansikten. Ansiktena är ofta i närbild och utan större miner, men med antydan om att starka känslor döljs därunder.

Om Little Tulip hade en hel del skavanker skulle jag säga att The Boys of Sheriff Street egentligen helt saknar dem. Miljön är högintressant, med den jordnära skildringen av ett kriminellt gäng bestående av inte alltför professionella skurkar under en brytningstid i USA, och människorna likaså; framförallt Max nyckfulla beteende som blir värre och värre är fascinerande att följa. Plus, som sagt, ett manus som passar Loustal närmast perfekt, och ett manus som inte räds att i detalj beskriva vad som också syns i bild. Och trycket är finfint det med, med mättade färger som gör Loustals teckningar rättvisa.

Hjärtan av sand (manus Philippe Paringaux, bilder Jacques de Loustal)

Och slutligen ett till album av Loustal, med Paringaux som manusförfattare, och ett album som för min del är själva sinnebilden för tidningen Epix bra sidor: Hjärtan av sand som gick som följetong i nummer 8/84 – 4/85. Här är ett manus som i ännu högre grad än The Boys of Sheriff Street tar till vara Loustals bästa sidor: Visst finns också här en handling som på ytan låter som om den skulle kunna vara spännande med ett kidnapningsdrama i exotiska miljöer, men till skillnad från TBoSS är den eventuella spänningen aldrig det minsta central. Hjärtan av sand är istället till 100% fokuserad på stämning, på hur människors yta sällan motsvarar deras inre och framförallt inte konvenansens förväntningar.

Finns här ett politiskt tveksamt kolonialistiskt inslag? Jupp.

Finns här problematiska skildringar av icke-européer? Oh ja.

Är trycket delvis under all kritik? Jajamensan; första hälften av episoderna är från den tidiga Epix-eran när tryck+papper var billigast möjliga (men andra hälften ser mycket bättre ut).

Kapitulerar jag likafullt totalt inför serien? Fullständigt. Det här är en av mina allra käraste serier, väl medveten om att den på en del sätt är svår att försvara. Kombinationen manus+teckningar är suverän, och det är samtidigt en serie av ett tekniskt slag som man sällan ser lyckade exempel på, helt utan pratbubblor och istället med textplattor som innehåller repliker men framförallt måleriska beskrivningar av vad som pågår (liksom TBoSS vilket också gör att den känns mer som en Loustal-serie än en Charyn-dito; jag misstänker att Charyn märkte hur bra Loustals stil passade till det upplägget tack vare tidigare Loustal-serier som den här). Och stämningen är som sagt underbar, med bländande teckningar men också ett lika bländande språk.

Mitt ros av Hjärtan av sand är extremt subjektivt; jag skulle ärligt kunna försvara den mer objektivt om det behövdes, men det finns som sagt brister. Men för mig personligen är de bristerna helt irrelevanta för allt det som serien gör rätt, plus att jag uppenbarligen läste den första gången i exakt rätt omständigheter -> mitt betyg på serien är nästan löjligt högt, men det står jag så gärna för!

Robny – Vagabonden

Postat den

Det här var ett väldigt oväntat och trevligt litet album: En spansk serie från 70-talet av Joan Boix om vagabonden Robny som rör sig i samhällets nedre skikt av egen fri vilja efter att ha blivit besviken på samhällets korruption och allmänna elände. Det kanske inte låter så muntert och det är det inte heller, men det är just det som gör albumet till en så angenäma överraskning: Inte ens idag, 40 år senare, är det speciellt vanligt med en huvudperson i en serie som det inte är någonting speciellt med, utan bara en helt vanlig äldre man som gör sitt bästa för att överleva trots svåra omständigheter, och framförallt inte tecknat i den stil som syns här, dvs i en vacker, mycket elegant och mycket professionell dito.

Jag känner inte till Boix sedan tidigare men stilen känns igen från andra spanska tecknare från eran, som exempelvis den fantastiska Esteban Maroto, med en blandning av mycket realistiska teckningar och drömsk layout som jag tycker väldigt mycket om. Tyvärr finns det inte mycket översatt till svenska eller ens engelska av de här spanska serierna, så ett stort tack till Ades förlag som gett ut den här!

Historierna är också till sin uppbyggnad mycket 70-talsaktiga, närmare bestämt känns de som om de skulle kunnat vara tagna ur någon av Warren-förlagets tidningar Eerie, eller Creepy (där också några av de spanska tecknarna från eran publicerades): Anslående teckningar, korta historier med en fokuserad handling à la kortnovell. Här dock handlar det självklart inte om skräckisar utan istället om ett ålderdomshem där de äldre misshandlas, en gammal småbrottslig kamrat till Robny som försöker bli hederlig, en hämndlysten älskarinna; Robny själv är med i periferin, ofta på grund av något tillfälligt jobb som exemplevis nattvakt eller paketutbärare.

Robny, paketbudet

Onekligen har de flesta historierna något mer eller mindre spektakulärt inslag, men stämningen är ändå mycket jordnära och med ett starkt patos för samhällets utstötta. Och som sagt med de här teckningarna blir kontrasten till handlingen stor men lyckad: Personerna må vara slitna men de är inte värdelösa människor, som samhället tycker.

Vi får också veta mer om Robnys bakgrund i några av historierna och det är kanske den svagaste delen av serien; hans upplevelser är onekligen sorgliga men knappast bevis på samhällets uselhet, och jag tycker de inte tillför någonting. Albumet igenom märks spänningen mellan Boix vilja att försöka sig på en ny typ av serie och de existerande traditionerna som kräver en ”spännande” handling och en huvudperson som man ska heja på, så det är inte så konstigt att inte allt i serien känns klockrent nyskapande 😉

Robnys bakgrund

Sammanfattningsvis är Robny – Vagabonden ett utmärkt exempel på ett tidigt spanskt försök att överge de traditionella serieäventyren, och det är väldigt kul att se den på svenska. Albumet är relativt kort och de senare episoderna går helt klart mot mer traditionell handling (jag undrar jag om läsarna inte var redo för alltför mycket socialrealism…), så allt är kanske inte perfekt men jag tycker som sagt mycket om den här teckningsstilen och kombinationen med den ovanliga huvudpersonen känns än i dag fräsch och spännande. Rekommenderas!

Jolly Jumper svarar inte

Postat den

Det känns verkligen inte som om ett helt år gått sedan Mannen som sköt Lucky Luke kom ut, det utmärkta albumet av Matthieu Bonhomme och det första Lucky Luke-albumet med samma idé som alla alternativ-Spirou vi kunnat läsa de senaste åren: Låt en modern serieskapare göra vad hen vill med en klassisk seriekaraktär. Bonhomme valde att göra en mestadels allvarlig tolkning av Lucky Luke, med stor ömsinthet om att vårda karaktären på ett kärleksfullt sätt.

Nu är det dags igen, den här gången med den för mig okände Guillaume Bouzard som upphovsman, och den här gången är det en mycket mer respektlös skildring, för att inte säga burlesk och smått absurd. Handlingen är okomplicerad, precis som den ofta är i Lucky Luke: Bröderna Daltons mor har kidnappats och tillsammans med bröderna ger sig vår hjälte ut för att rädda henne.

Fast det är förstås inte så viktigt jämfört med den livskris LL genomgår. Inte nog med att han får för sig att som lite omväxling byta kläder, vilket resulterar i en identitetskris (åtminstone för resten av världen som inte förstår vad det är för en människa som plötsligt hävdar att han är Lucky Luke?!?), dessutom och klart allvarligast är det faktum att Jolly Jumper, hans enda riktiga vän, är ovanligt tjurig och inte vill prata med honom. Dessutom förstår inte andra hur illa det är och envisas med att påstå att Jolly Jumper trots allt bara är en häst…

Bouzards humor är som sagt en blandning av det burleska och det absurda, med övervikt åt det senare. Det är också en komedi som verkligen utnyttjar det faktum att det handlar om en serie med mer än ett halvt sekel av traditioner bakom sig; många av skämten är finurliga små stickrepliker och kommentarer av karaktärer som indirekt påpekar hur absurd den ”vanliga” Lucky Luke-serien egentligen är, med en cowboy i huvudrollen som bokstavligen inte bytt kläder på decennier, som envisas med att behandla sin häst som en människa, och som lika envist fångar in samma skurkar gång på gång.

Så man skulle kunna säga att mycket av humorn kommer sig av att personerna i serien uppträder mer realistiskt medan Luke själv är som vanligt. På samma sätt är det med teckningarna som visserligen är precis lika karikerade som någonsin Morris var, men med en realistisk släng där exempelvis Averell inte längre bara är en längre version av Joe/William/Jack eftersom han på grund av sitt matintresse självklart är betydligt rundare än sina bröder. Och apropå bröderna Dalton så märks de absurt realistiska inslagen också i hur Joes eviga kommentarer om hur han ska göra slut på Lucky Luke bemöts av hans bröder: Med uppriktig resignation :

Om Mannen som sköt Lucky Luke säkerligen skulle fungera som serie även för den som aldrig läst ett Lucky Luke-album förut så kan man definitivt inte säga detsamma om Jolly Jumper svarar inte; för en sån läsare skulle nog albumet närmast verka som någonting obegripligt, närmast Beckettskt, där karaktärer fastnar i eviga loopar där de upprepar samma sak gång på gång utan förklaring och drivs av obegripliga känslor. Men som en flitig läsare av Lucky Luke tycker jag att det här är riktigt roligt; jag är svag för den här typen av underförstådd lakonisk humor, och som jag skrivit flera gånger förut är också Lucky Luke en äkta barndomsfavorit.

Så om nu Jolly Jumper svarar inte är ett mycket annorlunda album jämfört med Mannen som sköt Lucky Luke är det likafullt ett nöje att läsa den, även om som sagt det kanske är färre läsare som kommer uppskatta dem eftersom den kräver att man kan sin Lucky Luke!* En liten sak till som jag uppskattar i båda albumen: Att Bonhomme & Bouzard båda två gjort sina egna versioner av Lucky Lukes olika poser på omslagets insidor och att Bouzard också bidrar med en egen version av den klassiska baksidan. Små detaljer men uppskattade av en trogen läsare 🙂


*: Att Bouzard kan sina klassiker märks också på albumets titel; likheten med Hergés album ”S/S Manitoba” svarar inte är knappast en tillfällighet, och det är onekligen lite komiskt att tänka på Jolly Jumper, en levande häst, på samma sätt som en atlantångare. Men bortsett från det kan jag inte precis säga att liknar varandra. Alls.

De svarta hostiornas herre

Postat den

Det är dags för vad som åtminstone för mig känns som avslutningen på Yann/Schwartzs version av Spirou i och med utgivningen av De svarta hostiornas herre, ett album som tar vid omedelbart där det föregående, Leopardkvinnan, avslutades (vilket i sin tur var en fortsättning på Operation Fladdermus): Spirou, Nicke och deras nyfunna bekantskap Aniota reser till Belgiska Kongo för att lämna tillbaka en statyett till dess rättmätiga ägare, leopardkvinnorna i Urugondolo-regionen. Men de möter motstånd; landet befinner sig i en komplicerad politisk situation med rebeller som slåss mot kolonialmakten Belgien, och landets invånare befinner sig på olika sidor i kampen (eller som leopardkvinnorna, inte på någondera sidan).

Så exotiska miljöer, magi, kristna missionärer, korrupta rebeller bidrar alla till att det här känns som ett klassiskt pojkboksäventyr. Och, tyvärr, med klassiskt menar jag här inte bara de bra delarna hos sådana böcker (fart, spänning, och i det här fallet snygga teckningar), utan också alltför många av de dåliga :-/ Yanns manus är säkerligen medveten om riskerna med att låta albumet utspela sig under den koloniala tiden i Kongo-Kinshasa (fortsättningsvis Kongo) och månar om att undvika fällorna, men jag tycker inte att han lyckas så bra.

Som exempel finns Aniota med och hon är en tveklöst modern kvinna och bra skildrad tycker jag; hennes splittrade känslor inför å ena sidan livet i Belgien där hon växt upp och å andra sidan det i Kongo där hennes äldre släkting lever fångar Yann upp fint. Men sen har vi förstås alla invånarna i Kongo där klichéerna kryper fram, med leopardkvinnor som visserligen skildras i huvudsak sympatiskt men som liksom titelns hostiornas herre styrs av tro på och utövandet av magi, och rebellerna som är enklaste sortens nidbilder över potentiella militärdiktatorer. Kontentan för min del är att den enda kongolesen som skildras som en helgjuten person är just Aniota och i viss mån den lilla gatupojken Youma, dvs den enda av dem som redan tidigare lämnat Kongo (Aniota) och den enda av dem som medvetet flyr därifrån (Youma). Visst, det kan förstås vara en slump, men det känns lite unket att om du är framåt, om du är modern, om du vill leva ett fullödigt liv, då lämnar du Kongo och flyttar till Belgien…

Rebeller

Och jo, det påverkar onekligen att just Belgiens kolonialvälde i Kongo var ett av de absolut förskräckligaste, framförallt under de år kung Leopold II personligen ”ägde” landet. Att kungen skymtar till som staty i Leopoldville är säkert realistiskt, men det gör också att åtminstone jag återigen påminns om den faktiska bakgrunden till Belgiens närvaro i landet när jag läser, och att den bakgrunden helt lämnas därhän i albumet. Ingenting negativt om kolonialiseringen syns till (förutom möjligen indirekt sådan, typ korrupta byråkrater, men rebellerna framstår ändå som ett ännu värre alternativ), och när även den kristne missionären får en slags hjälteroll känns det inte alls bra.

Trots dessa klagomål och trots att Yann fortfarande är rätt svag vad gäller att få sitt manus att hålla ihop (Audrey-skildringen i de tre albumen är ett utmärkt exempel på det; varje gång hon nämns eller är med i handlingen känns det krystat) gillar jag ändå både det här albumet och de två tidigare. Tillsammans, som tre album som ger en alternativ version av Spirou och Nicke, fungerar de bättre än som enstaka album. Och som jag sagt tidigare är Yann betydligt bättre på enstaka mindre scener än handlingen i stort, och de är lika bra här som någonsin tidigare; framförallt gillar jag hur relationen mellan Spirou och Nicke långsamt växer fram på ett naturligt sätt, men också scener som de med de golemliknande monstren är bra.

Schwartz teckningar är också ett stort plus, och de har bara blivit bättre med tiden. I Operation Fladdermus kändes han som en skicklig men något osjälvständig imitatör av tidigare tecknare, men nu känns han som om han litar mer på sig själv och sin version av Spirou. Visst finns det fortfarande stora likheter med andra men nu skulle jag säga att hans teckningarna snarare är ”inspirerade av” än ”imiterande”.

Slutomdöme: Politiskt ett misslyckande, kanske mest för att politiken  huvudsakligen saknas när Spirou hamnar i ett sammanhang där jag tycker politiken nog måste åtminstone nämnas, men att läsa serien enbart ur en politisk aspekt vore orättvist. Teckningsmässigt är det en framgång, och manuset är ojämnt men har definitivt poänger som gör det värt att läsas, framförallt av Spirou-fans.

Leopardkvinnor

enhistoria

Postat den

Idag blir det en alldeles för sen recension av en serie som kom ut på svenska 2016: Italienska Gipis enhistoria, utgiven på Nubeculis förlag. Sen, eftersom jag pinsamt nog ställde in den på sin rätta plats i bokhyllan under städning, temporärt var det tänkt för att få undan en del böcker, och sen glömde bort att ta fram den för att läsa den… Men nu har jag gjort det och precis som jag hoppades var det en serie av ett slag som vi inte ser mycket av på svenska: En modern europeisk serie med mycket höga litterära anspråk, en serie som inte räds vare sig poesi eller krasshet.

Att dela upp recensionen/serien i handling och teckningar är inte meningsfullt när det gäller enhistoria eftersom det är en så utpräglad serie där manus och teckningar flyter ihop. Teckningsstilen varierar vilt från sida till sida, ibland ruta till ruta, med svartvita pennteckningar, akvarellmålningar, ligne claire, allt suveränt skickligt genomfört av Gipi. Och när teckningarna byter stil gör också handlingen det, med hopp i tid och rum, för att inte tala om mellan verklighet och (kanske) hallucinationer.

Därmed inte sagt att det är en svår serie att följa, så länge man inte kräver en traditionell historia som berättas kronologiskt. enhistoria ska snarare läsas som poesi, som en samling känslor nedpräntade på papper, där scener och miljöer på ett drömlikt sätt repeteras, ibland skildrade ur andra vinklar, ibland skildrade med utförligare detaljer som gör att jag som läsare förstår lite mer av vad som pågår i huvudpersonernas tankar.

För det finns huvudpersoner, två stycken närmare bestämt: I nutid har författaren Silvano Landi kraschlandat mentalt. Varför klargörs egentligen aldrig men det känns inte heller relevant; det som är relevant är hans depression/psykos/förvirring inför sitt eget liv. Den andra huvudpersonen är Landis farfar Mauro, och honom får vi istället se i första världskrigets skyttegrav. Hans berättelse är mer sammanhållen; där Silvanos historia är kaotisk på grund av hans inre är det för Mauro istället det yttre som är vanvettigt och oförutsägbart.

Silvano

Vi får läsa Mauros brevutkast till sin fru, och vi får följa honom på ett meningslöst men dödligt uppdrag i ingenmansland mellan skyttegravarna, men någon äventyrsserie är det inte. Ta exkursionen som exempel: Vad målet med den är är oklart, och likaså resultatet, men Mauros ångest är desto tydligare. Om jag jämför med en annan serieskapare som också skildrat skyttegravskriget, Jacques Tardi , så är båda lika tydliga med att kriget var ett kollektivt vansinne, men Tardis skildring är mer politisk med ett tydligt budskap om att kriget är överklassens påfund som drabbar de svaga i samhället. Gipi är istället fokuserad på individen: Mauros upplevelser skulle kunna vara från vilket krig som helst och det är hans inre tumult som står i fokus.

Som synes skriver jag inte så mycket om den nutida delen av historien, den om Silvano, och det är för att jag ser det som den svagare delen av serien. Sett som en enskild historia är den riktigt bra, men jag tycker aldrig att de två historierna samspelar här som det nog är tänkta att göra. Det finns likheter mellan de två männen, såklart, och ett tag känns det som om Silvanos sjukdom ska visa sig ha sin grund i Mauros upplevelser och hans bevarade brev som Silvano läst, men jag tycker att den kopplingen tappas bort; det känns som om allteftersom Mauros historia berättas tycker både jag och Gipi att den är intressantare i sig än enbart som en del av Silvanos historia.

Mauro

Är enhistoria en bra serie? Absolut skulle jag säga. Den fungerar inte fullt ut i det den föresätter sig att göra, men så siktar den också mycket högt. Och den är mycket vacker och ett nöje att läsa; det är en serie som man ska ta tid på sig att läsa, på att dröja sig kvar på sidor där text och/eller bild förtjänar det, och att snabbt scanna av sida efter sida för att se hur det går är helt fel att närma sig enhistoria.

Sen är det förstås också roligt att den här typen av europeiska serier finns på svenska. Sista veckorna har jag läst flera serier av samma slag, dvs medvetet litterära serier, som Charyn/Boucqs verk eller Loustal/Paringauxs, och till en del var det nog enhistoria som fick mig att bli sugen på dem. Och precis i denna stund känner jag att jag nog måste läsa om de sistnämndas mästerverk Hjärtan av sand; det är alldeles för många år sedan jag gjorde det!

Kriss från Valnor: Valkyriornas dom

Postat den

Mer Thorgal, någon? Eller inte riktigt Thorgal själv men väl en bok där huvudpersonen är Kriss från Valnor, biperson från Thorgal-serien som blivit så populär att hon fått en egen albumserie. Och som ytterligare ett steg från originalserien är det inte de ursprungliga serieskaparna van Hamme och Rosinski som ligger bakom utan istället är det Yves Sente (manus) och Giulio De Vita (teckningar). Lyckat eller inte?

Det är väl lika bra att jag börjar med samma brasklapp som i de tidigare recensionerna av Thorgal-albumen: Jag har inte läst serierna tidigare så jag vet precis så mycket om vad som händer/kommer att hända i serien som man gör om man bara läst Cobolts utgivning av serien. Och i det här fallet blir det lite lustigt att läsa boken eftersom det här är relativt nya serier från 10-talet, med en del spoilers om vad som kommer att hända framförallt Kriss i de Thorgal-album som Cobolt ännu inte samlat ihop. Men ärligt talat gör det ingenting för min del eftersom jag läser de här serierna som ren underhållning och inte för att de har en djupare relevans, så att jag vet en del av vad som händer i album 28 av Thorgal gör inte att jag ser mindre fram mot läsningen av den när den om några år förhoppningsvis kommer på svenska i bokformat 😉

Alltnog, handlingen i de två album som samlats ihop här är okomplicerad. Kriss har efter att ha fallit i strid tagits med av valkyrior till deras ledare Freja som ska avkunna domen över Kriss: Ska hon få tillträde till Valhall såsom varande en tapper krigare eller ska hon istället få spendera evigheten i Nifelheims köld? Det avgörande är hur hon levt sitt liv och därför måste Kriss berätta, utan att ljuga, exakt vad hon varit med om.

Så med det ramverket presenterar Sente/De Vita historien om Kriss från det att hon var ett barn fram till att hon för första gången träffar Thorgal i albumet Bågskyttarna. Och det är inte precis en trevlig uppväxt hon har haft, med en frånvarande pappa och en mamma som sitter fast i ett klassiskt misshandelsförhållande som till slut också fysiskt går ut över Kriss själv. Lägg till en provinsiellt lagd by där Kriss och hennes mamma ses som utbölingar medan mammans ”pojkvän” (skulle vara praktiskt med ett ord som inte låter så snällt när det handlar om en misshandlande/våldtagande man) är en av de mest inflytelserika männen i trakten och katastrofen är ett faktum.

Efter att till slut ha undsluppit byn fortsätter eländet för Kriss. Visserligen stöter hon ihop med en vänlig man, Sigwald, men inte ens hans hjälp kan hejda henne från att utvecklas i negativ riktning. Små inslag av en vänligare själ skymtar till, men ju äldre hon blir desto mindre blir de, och när albumet slutar är hennes förvandling till den våldsamma, cyniska, icke-empatiska och alltigenom opålitliga människa som hon senare visar sig vara i huvudserien Thorgal fullständig.

Sente/De Vita lyckas bra med att fånga seriens karaktär men följer kanske väl slaviskt van Hamme/Rosinskis mallar. Vad gäller manuset så skulle jag knappast förstått att det inte var van Hamme som låg bakom det om det inte stått i boken (well, som det borde stått i boken; verkar som om man missat i redigeringen att skriva ut vem av Sente/De Vita som gjort vad 😉 ). Det som möjligen skulle kunnat ha avslöjat Sente är det som gör att jag håller resultatet för en smula svagare, nämligen att det saknas överraskningar eller oväntade inslag där även om van Hamme inte är en nyskapande författare kan han ändå överraska ibland. Allt som brukar ingå i en skildring som den här finns med, inklusive våldtäkt (givetvis eftersom det är en kvinna, suck), och det känns lite trist. Sen är Sente bra på att imitera andra, som man också kunde se i hans version av Blake och Mortimer, även om den också led en smula brist på originalitet. Vilket kanske inte är så underligt egentligen, det kan självklart vara svårt att komma in och ta över en klassisk serie, kanske speciellt om ursprungsskaparna fortfarande är vid liv!

Kriss stöter ihop med Argun; de kommer mötas igen i Thorgal-albumen

Däremot skulle jag definitivt sett att Rosinski inte tecknat serien för De Vita har här lagt sig till med en stil som visserligen påminner om Rosinskis men som har sina egenheter. Framförallt är den ibland överraskande skissartad; inte i bemärkelsen oavslutade teckningar utan mer att det ser ut som om teckningarna snabbt kastats ner på pappret och som sen inte filats på alltför mycket. Det gör att det ibland ser snudd på slarvigt ut men jag tycker om det eftersom det i det här fallet gör att teckningarna får mer liv.

Allt som allt skulle jag säga att Valkyriornas dom betyg är godkänt. Hur starkt godkänd beror på hur man läser den: Om man är ett Thorgal-fan som är sugen på en spinoff är det starkt godkänt, med en kompetent berättad historia som fyller i Kriss bakgrund. Om man inte läst Thorgal eller inte gillar spinoffs är det nog tyvärr knappt godkänt eftersom boken inte klarar att stå på egna ben, med en handling där de känslomässiga inslagen baserar sig på att man som läsare redan har ett förhållande till karaktärerna. Och om man läst Thorgal men inte gillat den vet jag inte riktigt varför man skulle läsa den här 😉

Själv är jag nog lite mittemellan: Jag tycker det har varit kul att läsa Thorgal, delvis för att det är en serie som är relativt känd som jag inte läst förut, men mestadels för att van Hamme/Rosinskis serie är bra underhållning. Fast jag skulle inte säga att jag är ett stort fan, varför betyget på den en gnutta svagare delen Valkyriornas dom blir just godkänt.