Kategoriarkiv: Europeiska serier

Farväl Charlier, välkommen Mister Blueberry

Postat den

Ett till farväl idag i och med att Cobolts utgivning av Blueberry äntligen nått fram till de för Sverige hittills opublicerade albumen, de fem sista som både skrevs och tecknades av Jean Giraud. I samlingsvolym åtta ingår förutom de tre första av dessa nämligen även det sista albumet som Charlier skrev manus till, Arizona Love, men egentligen är Giraud ansvarig för stora delar av det manuset också eftersom Charlier dog innan manuset var färdigt. Så låt oss börja med några ord om detta album, det som i praktiken avslutar historien som påbörjades i Fort Navajo, mer än ett kvarts sekel innan Arizona Love publicerades.

Charlier hade redan påbörjat ihopknytningen av de intrigtrådar han skapat i de föregående albumen, men en fanns kvar: Chihuahua Pearl, kvinnan som Blueberry tydligen var seriöst intresserad av (romansen med indianskan Chini kändes aldrig riktigt på allvar). Det är för mig lite oklart varför hon är så viktig för Blueberry eftersom mitt intryck var gång hon dyker upp mer är att hon visserligen flörtar med honom, men att det gör hon nog med alla personer hon träffar som kan hjälpa henne bli rik; Charliers manus utmålar henne som den klassiska klichén av en lycksökerska. Men eftersom den klichén också innehåller idén att träffar en lycksökerska väl en ”riktig” man kan hon nog bli intresserad på allvar, så okej då, kanske är Blueberry mer speciell för henne än de andra män hon träffar…

Nog sagt om det, Charlier är ju definitivt mer intresserad av intriger än av relationer, så självklart finns det även här en (komplicerad) plot där Chihuahua Pearl ska gifta sig men Blueberry försöker hejda det, hjälpt av den förmögenhet han fick i albumen innan. Sin vana trogen ser Charlier till att det finns flera parter som är inblandade i utgången, men den här gången fick alltså Charlier reda ut det hela. Och det gör han bra; det här är verkligen en lyckad avslutning på berättelsen om om Blueberry, inklusive ett kanske mer lyckligt (eller åtminstone inte olyckligt) slut än Charlier tänkt sig. Blueberry är fri, han är rik, och han kan för första gången göra precis vad han vill med sitt liv, utan krav från andra.

Vilket gör att när Giraud sedan tog upp serien igen, några år senare, hoppade han framåt i tiden åtta år. Den Blueberry vi nu får se är inte längre lika impulsiv utan försörjer sig som professionell spelare, och när albumet Mister Blueberry börjar befinner han sig i Tombstone, den klassiska västern-staden, inklusive bröderna Earp och Doc Holliday, där han deltar i ett pokerspel med höga insatser. Till det kommer att indianledaren Geronimo synts till utanför staden, med oklara intentioner, och ett gäng brutala cowboys från en närliggande ranch. Allt är med andra ord upplagt för trubbel, och trubbel blir det.

När jag för några år sedan för första gången läste Girauds solo-album (på danska) sa jag att det var en uppenbarelse jämfört med Charliers version, men eftersom jag inte läst om albumen sedan dess var jag väldigt nyfiken på om jag skulle tycka lika bra om dem den här gången, när jag inte läste dem efter att precis ha läst alla Charliers album i ett sträck. Och faktiskt, det var samma känsla den här gången: De här albumen är, tycker jag, klart bättre än Charliers.

Teckningsmässigt är det här långt mer åt Girauds stil i några av hans sf-serier; miljöerna kunde vara tagna rakt ur serier som Arzach. Det är mer öppen rymd, även om stadsmiljöerna kan vara nog så detaljrika, och färgerna är än mer där för stämningens skull snarare än att vara realistiska. Men om man föredrar Girauds tidigare lite råare stil är nog mer en fråga om personlig smak, så att jag föredrar illustrationerna här är en rent subjektiv åsikt.

När det gäller manuset däremot tycker jag att skillnaden är betydligt större. Giraud fortsätter med att låta intrigen vara komplicerad och välkonstruerad, men han låter den ta tid på sig och andas. Det är inte samma höga tempo där det händer saker i ett, och det är inte heller samma intensiva action; här byggs spänningen långsamt upp mot vad man anar är ett kommande crescendo, revolverstriden vid O.K. Corral, men vägen dit kantas mer av smärre utbrott av våld än Charliers mer handlingsspäckade dynamitkrevader.

Fem album (inklusive de två som kommer i nästa samlingsvolym) som bara skildrar några få dagar kanske låter väl långsamt, men det är aldrig tråkigt eller alltför dekomprimerat utan bara mer och mer spännande. Och samtidigt som Earp/Holliday-intrigen utvecklas får vi också följa hur en sårad Blueberry från sjuksängen för en Boston-reporter berättar om sin första kontakt med Geronimo många år tidigare, tidigt i Blueberrys armé-karriär. Det är i mitt tycke en Charlier överlägsen skildring av indianer som Giraud skildrar; Charlier kunde aldrig riktigt slita sig från de typiska vilda västern-indianerna, men Giraud har en helt annan infallsvinkel. Han är också mycket mer framgångsrik i att skildra grymheterna som indianerna utsattes för, som i scenen där reporterns assistent för första gången träffar på en indianjägares offer. Ingenstans i Charliers album känns det lika obehagligt och träffande som här, och mer kommer i de följande albumen där revolvermannen Johnny Ringo visar sig vara betydligt mer genuint skräckinjagande än någon tidigare galning i serien.

Även personer som Doree Malone, sångerskan som tar hand om den sårade Blueberry, som skulle kunnat varit en karbonkopia av Chihuahua Pearl, är mer mångfacetterad än de vi sett förut. Det är talande att Blueberrys gamla vänner Jimmy McClure och Red Neck lyser med sin frånvaro; de tillhör den gamla versionen av serien och skulle nog känts malplacerade här. Inte för att humor och karikatyrer saknas, men för att de förbehålls irrelevanta bifigurer 🙂

Om man älskar Charliers serie kommer man kanske inte riktigt uppskatta Girauds version som är mycket annorlunda i sin ton, och där dessutom huvudpersonen Blueberry inte längre är den som agerar utan bara observerar. Det finns inte längre någon hjälte som kämpar mot svårigheterna, utan bara olika karaktärer som har egna planer men som mestadels bara drivs mot ett slut som känns ödesbestämt. Själv tycker jag att Charliers Blueberry är en oftast underhållande, traditionellt berättad actionhistoria som är ett bra hantverk, men att Girauds fem album är en mycket intressantare och mer personlig serie, med sin mix av autentisk historia (Earp/Holliday, Johnny Ringo, Geronimo) och fabulering (som att Geronimo och Ringo skulle varit nära revolverstriden vid O.K. Corral, eller för den delen Blueberrys roll). En del av min förtjusning i albumen beror förstås på att jag redan läst så mycket serier med Blueberry och att jag därför är känslomässigt investerad i honom, så när serien plötsligt blommar ut som här känns det så mycket mera. Men jag tycker också att den är genuint bra, och att den behållit Charliers styrkor (som den komplexa intrigen och spänningen), och därtill adderar en överlägsen personskildring, modernare etik, och en mer äkta realism. Så grattis till er som inte tidigare läst de här albumen, och se fram mot nästa samling; det gör iallafall jag!

Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Maggy Garrisson, nu som bok

Postat den

Idag tänkte jag tipsa om en bok jag skrev några korta rader om för mindre än ett år sedan: Historien om Maggy Garrisson, tre album samlade i en bok, skriven av Lewis Trondheim och tecknad av Stéphane Oiry. Och skälet till att jag tipsar om den igen är för att den nu kommit ut i fysiskt format på förlaget SelfMadeHero; den förra utgåvan var en rent digital sådan (givetvis utgiven av Europe Comics), och eftersom jag vet att det finns många som inte gillar att läsa serier digitalt tänkte jag pusha lite för den igen 🙂

För pushvärd är den, den här socialrealistiska deckaren som närmast är någon slags diskbänks-noir. Fala kvinnor, snärtig dialog, förräderier; allt som en klassisk noir bör innehålla finns här, men i miljöer som närmast känns som någonting hos Ken Loach. Alla människor i serien har en lätt (eller mycket) solkad moralisk kompass och det är självklart att man aldrig kan lita på någon annan, någonting som Maggy är mycket väl medveten om. Själv har hon väldigt få skrupler även om hon egentligen inte är våldsam eller kriminell, utan bara ser alla möjligheter att tjäna pengar som någonting som är värt att göra. Pengasummorna som står i centrum är också sorgligt små med tanke på vad som riskeras vilket bara understryker att det här handlar om småkriminella, för vilka £15000 är en enorm summa.

Och i sann noir-anda blir intrigen mer och mer komplicerad allt eftersom boken fortlöper. Det som skiljer Maggy från de andra huvudpersonerna är att hon tänker lite rakare och mer okomplicerat än dem, vilket både gör att hon är förvånansvärt framgångsrik som medhjälpare till den lokala (och lätt alkoholiserade) privatdetektiven och att hon i princip alltid svarar ärligt så fort någon kriminell pressar henne på information. Pengar behöver hon, men hon försöker så gått det går (vilket är sådär) undvika våld.

Jag gillade Maggy Garrisson när jag läste den digitalt, och baske mig om jag inte gillar den ännu lite mer nu efter att ha läst bokutgåvan. Den är mycket annorlunda jämfört med det mesta andra från Trondheim, men hans skicklighet med dialoger och att lita på att läsaren snappar upp alla detaljer som skymtar förbi för att kunna hänga med i handlingen finns där.

Och precis nu, när jag egentligen skrivit klart, kom jag att tänka på en annan filmskapare som boken påminner mig om, också han en fransman: Jean-Pierre Melville, med filmer som Le samourai. Förvisso utan Melvilles coolhet (kom ihåg, diskbänks-noir), men med samma känsla av tysthet/tomhet där saker bara händer, och där huvudpersonerna är på samma gång mycket smarta och mycket korkade. Så Ken Loach + Jean-Pierre Melville = Maggy Garrisson. Kanske 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Helgalna äventyr med Spirou

Postat den

Någon som blir förvånad över att ytterligare en avknoppning från Spirou-trädet nått Sverige? Den här gången är det Fabien Vehlmann (manus) & Yoann (teckningar), serieskaparna som nuförtiden är ansvariga för den ”vanliga” Spirou-serien, som släpps lösa i åtta korta och fristående berättelser (sex serieepisoder, två korta illustrerade texter). Vi får följa med Spirou, Nicke och Spip på en tidsresa, i parallella dimensioner, när de för en gångs skull arbetar på tidningen Spirou, med mera.

Eftersom de är så pass korta, typ åtta sidor maximalt, är det självklart inga djupare äventyr utan skämtsamma bagateller, sådana där serier som är perfekta i antologitidningar eftersom de inte är följetonger och därför kan uppskattas också av ströläsare. Själv är jag extra förtjust i sådana serier som dessutom (meta)utspelar sig på samma tidning; det gör att tidningen känns så mycket mer relaterbar och personlig, istället för att bara vara en samling serier utan sammanhang. Ta serier som Box 19008 från saligen avsomnade Epix, definitivt en av höjdpunkterna i tidningen när den var med, som tillsammans med de (låååånga) ledarna och brevsidan satte sin prägel på läsningen. Jag tror att det finns många antologititlar som fallerat inte på grund av att serierna var dåliga utan för att utgivaren/redaktören misslyckades att knyta några band med läsarna, och det gör att åtminstone jag blir glad av att se sådana här kortare serier i lite andra miljöer än de vanliga äventyren.

Vad som skulle kunna ha varit…

Men utan sitt sammanhang, dvs som en del i en tidning fylld med andra slags serier, kan det kännas lite torftigt att läsa dem. Missförstå mig inte, jag tycker att Vehlmann & Yoann lyckas riktigt bra här med sina underhållande historier, och de har ju redan tidigare visat att de är bra på Spirou i allmänhet, och att Vehlmann i synnerhet är skicklig på små stickspår och karaktärsdriven komik, vilket passar som handen in handsken här där serierna är så korta. Men jag skulle hemskt gärna ha fått möjligheten att läsa dem i tidningen Spirou, typ när den firade 75 år vilket här firas med ett maskeradparty där vi får se saker som Sickan utklädd till Lucky Luke. Kort sagt, jag gillar serierna här, men kan inte låta bli att tänka på att de nog var ännu bättre vid sin ursprungliga publicering.

Några reflektioner till, och först en positiv sådan: Det är kul att se hur bra Vehlmann & Yoann lyckas med det första textstycket om en reklamkampanj. Trots att det är en text samspelar den väldigt bra med illustrationerna, och för mig fungerade tajmingen perfekt med hur jag såg teckningarna samtidigt som jag läste den relevanta texten. Bra gjort!

Den andra är vare sig positiv eller negativ utan mer en reflektion över de två sista episoderna, de som redan blivit kända eftersom Spirou här tar på sig rollen som en superhjälte. Först med hjälp av en karaktär från albumet I Vipers klor, sedan med hjälp av fantakoptern. Roliga, precis som de övriga episoderna, framförallt den första, men det som gjort dem kända är att de blev så populära att det kommer bli en paus i de vanliga Spirou-serierna för att Vehlmann & Yoann istället ska kunna göra album enbart med Superpiccolon (och kanske Superkorren, Spips sidekick-namn). Och det tycker jag låter oroväckande. Här, som två korta serier, fungerar konceptet finfint, men jag är tveksam till ett (eller flera!) album med Spirou som superhjälte, och eftersom jag dessutom huvudsakligen gillat Vehlmann & Yoanns vanliga Spirou är det synd att det inte bli mer av dem för tillfället. Men, med tanke på min usla franska kan jag ha missuppfattat någonting när jag följt nyheterna, så kanske är det här ungefär så mycket Superpiccolo vi kommer få se, och då har jag inga invändningar 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Spirou in Berlin

Postat den

Ibland känns det som om den här bloggen skulle kunna ha undertiteln ”Nya Spirou-idéer”, med tanke på hur ofta det blir av att jag skriver om ytterligare något udda (eller inte så udda) album om den gamla piccolon. Men jag har inte tröttnat på det, utan tycker snarare nuförtiden att det är lite komiskt att hitta ännu en specialare. Som dagens: Spirou in Berlin, det första Spirou-albumet gjort av en tysk serieskapare, närmare bestämt Flix (pseudonym för Felix Görmann).

Jag har inte riktigt kunna identifiera hur det här albumet egentligen passar in i den övriga Spirou-utgivningen. Det ingår inte i den vanliga numreringen, och det är inte en del av albumsviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, så jag antar att det helt enkelt är ett special-album, kanske på samma sätt som de unikt holländska Spirou-albumen som redan finns. Och precis som de senare finns den i tryckt format inte heller på franska utan bara på originalspråket (dvs tyska), men när det gäller den digitala världen har den också översatts till engelska (givetvis via Europe Comics).

Nog påminner den som idé en hel del om några av just de nämnda Ett extraordinärt äventyr…-albumen som utspelar sig under andra världskriget, men här är det ett modernare Tysklands mörkare sidor vi får läsa om, nämligen DDRs. Året är 1989, tidpunkten strax innan murens fall, och Spirou och Nicke ser sig nödgade att åka till Berlin eftersom allt tyder på att greven kidnappats av tyska agenter. Väl där visar det sig att Stasi har full koll på var de befinner sig och Nicke fångas snabbt in för ett fängelsebesök, (inklusive senare mental tortyr):

Spirou gör en trevligare bekantskap i Momo, en ung kvinna verksam i motståndsrörelsen; i begynnelsen misstänksam eftersom vem som helst kan förråda en i en paranoid nation som DDR, men efter hand mer vänligt inställd. Och en länk till andra Spirou-album har hon också, efter att ha övertagit ett antal djur från zoo som har tränats av någon som är misstänkt lik Noa, känd från bland annat Ljuset från Borneo:

Allt som allt är det här ett riktigt lyckat album, där blandningen av humor och allvar (DDR-polisen är skjutglad här och det är inga leksakspistoler de använder, och Momo är också hon beredd att ta till nästan vilka medel som helst för att störta staten) fungerar. Till skillnad från till exempel Yanns manus till hans Andra världskriget-Spirou där det saknas, med resultatet att både humorn och allvaret känns malplacerade. Allt är förstås inte politik och vi får också se en del östtysk vardag där inte allt är depp, som en underbar sommardag där Nicke strosar runt i Östberlin, och en FKK-tillställning skymtar också till.

Sen gillar jag Flix teckningar också. Han är en nytt namn för mig, men hans stil med sina runda vänliga teckningar som när det behövs kan bli både mer artistiska eller än mer stiliserade (munnar saknas t ex ofta på människorna utan att det ser konstigt ut) är extremt läsvänlig. Vilket säkert de som följt den här bloggen länge förstår att jag tycker om; den här typen av mycket klassiska serie-stil tilltalar mig alltid, och jag läser definitivt serier med liknande teckningar med en gnutta rosafärgade glasögon 😉

Så japp, klart godkänt för den här tyska versionen av Spirou, och nog tycker jag att den skulle platsat utan problem bland de där speciella extraordinära äventyren. Fast hittills har just de hållits strikt reserverade för fransk-belgiska konstnärer, men jag skulle inte bli överraskad om det för eller senare släpps in någon från ett annat land. Japan kanske? Kanada? Usa? Eller varför inte Sverige? 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: The Secret Rose

Postat den

Jag har redan skrivit (räknar…) sju tidigare inlägg om Hugo Pratts Corto Maltese, så jag tror det blir effektivast att jag helt sonika berättar vad som utmärker den senaste till engelska av NBM utgivna The Secret Rose bland albumen 🙂

  • Pratt byter här layout till tre rader / sida istället för fyra. Det kändes konstigt i början med de större rutorna som nästan kändes inzoomade, men jag vande mig efter hand, även om jag helt klart föredrar den tidigare layouten.
  • Att varje ruta är större gör också att detaljer syns bättre (utmärkt tryck, igen), och det är inte nödvändigtvis en fördel eftersom det känns som om Pratts streck här börjat tappa lite av sin säkerhet. Corto ser ut som han brukar, men en del andra personer ser lite besynnerliga ut, inklusive att flera verkar skela ordentligt; eftersom det funnits tendenser till det förut i Corto tror jag inte det är meningen, men här är det inte bara tendenser utan det ser mycket underligt ut.
  • Storleken gör också att jag ännu mer ogillar de rutor när Pratt tecknar bilar som ser mer ut som vore de fotografier (vilket det kanske handlar om); de skär sig rejält mot resten av seriens utseende med sin stelhet. Pratt gillar att blanda stilar, som i den här boken där karaktärer från medeltida illustrationer tecknas just som sådana och det är en del av Corto Malteses charm, men de där bilarna, hm!
  • Historien är den här gången 100% mytologisk, med en Corto som i en drömvärld möter Döden, letar efter den heliga graalen, med mera. Så läs det hela som en ett drömspel och inte som en äventyrsserie, för annars blir du besviken. Själv uppskattar jag Pratts teckningar och stämning så mycket att jag också gillar The Secret Rose, men jag har full förståelse om någon annan tycker den har ett alldeles för svagt manus och i viss mån håller jag med.
  • På grund av handlingens inte helt tydliga röda tråd är det en serie där det som är bäst enstaka sekvenser, snarare än hela boken som sådan. Bland mina favoriter finns just mötet med Döden, Cortos konversation med rosen/graalen, och gorillan som är mycket frustrerad över att alla tar hen för ett troll.

Det får räcka för idag. Nu återstår bara Mu, det sista albumet i sviten, och sen har jag allt med Corto Maltese på svenska eller engelska. Så efter det kommer det för min del bara handla om att eventuellt införskaffa bättre utgåvor än de jag har (som en svartvit version av The Early Years). Äntligen!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Infinity 8 – The Gospel According to Emma

Postat den

Well, jag har egentligen inte så mycket mer att säga om det tredje albumet i Lewis Trondheim science fiction-projekt Infinity 8 där vi får/kommer få följa åtta olika varianter på hur passagerarskeppet Infinity 8 undersöker den gigantiska rymdkyrkogården det får syn på under en resa än det jag redan sagt vad gäller det första och det andra albumet: Det är mycket underhållande Trondheim light (och Trondheim är ett pålitligt plus för min del) byggt på en inte alls oäven sf-idé (ytterligare ett plus), så jag är mycket glad över att serien av någon anledning förärats en engelsk utgåva som dessutom ges ut i rask takt.

Och det är därför jag fortsätter pusha för serien här på bloggen: Fler köpare önskas så att utgivningen fortsätter! Och det är dessutom alldeles förträffligt snygga engelska albumutgåvor; något större än vanligt serietidningsformat, hårda pärmar med charmigt rundade hörn, utmärkt tryck, och en design som åtminstone jag tycker fångar på pricken känslan i serien, med dess blandning av retro-sf, humor, en gnutta allvar, och moderna serietecknare. Den sista delen har precis kommit ut på franska så nu gäller det för den engelskspråkiga att hålla ut i fem ytterligare album 🙂

Några få ord om trean ändå: Den här gången är det inte en aktiv agent som får i uppgift att hjälpa skeppet utan en som färdas som passagerare, och som har en mycket personlig anledning att ha följt med. Cue dolda planer när den religiösa sekten agent Emma tillhör tror sig veta att någonstans på kyrkogården finns liket av religionens grundare, och att detta kan hjälpa kyrkan att avsluta en uråldrig träta om vad grundaren egentligen menade med sina skrifter. Allt tecknat i en rund och färgglad retrostil av Olivier Balez och där Trondheim den här gången fått hjälp med manuset av Fabien Vehlmann som visserligen inte är någon favorit hos mig men som ändå visat sig kunna skriva riktigt bra när det gäller science fiction.

Sen, som förut, måste jag självklart slänga in en brasklapp om att det är så många saker med Infinity 8 som råkar tilltala just mig att jag vet med mig att jag är mer positiv till serien än den kanske förtjänar. Bra popcornunderhållning är det men kanske inte mer än så, och som en vis skribent en gång skrev så behåller Trondheim sina allra bästa manus till de serier han också tecknar själv.

Härnäst i sviten väntar Infinity 8 – Symbolic Guerilla, ett namn som låter lovande. IMHO. Och ja, det är mycket möjligt att jag gör en push för den också när den kommit ut, bara så ni vet 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Två tragiska uppföljare

Postat den

Några ord om två inte perfekta men bra och läsvärda serier som jag skrivit om förut och som det nu dykt upp nya volymer av. Först ut, från Japan, Kabi Nagatas (jag brukar skriva japanska namn i den västerländska ordningens jag gör det här med, men jag har börjat fundera på om jag ska ändra det i fortsättningen. Decisions, decisions!) My Solo Exchange Diary 2.

Nagatas första självbiografiska serie, My Lesbian Experience with Loneliness, var en av de bästa serierna jag läste 2017. Självutlämnande, sorgligt, men samtidigt med humor berättade hon om sina försök att lära känna andra människor och inte längre behöva bo hos och förlita sig på sina föräldrar. I uppföljaren My Solo Exchange Diary fick vi sedan läsa om reaktionerna hos hennes omgivning när den första boken kom ut, och framförallt hur relationen till föräldrarna påverkades. Hon lyckas flytta hemifrån, åtminstone ett tag, och försörja sig själv, och det ser relativt ljust ut.

I volym två får vi se vad som hänt sedan dess, och precis som förut handlar det om några små steg framåt, följt av enstaka jättekliv bakåt. Hon flyttar tillbaka till föräldrarna, tas in på sjukhus, men gör å andra sidan framsteg med sin relation till sin mamma. När serien slutar (och det är tydligen den sista delen) är det oklart hur Nagata egentligen mår, och hur det ska gå för henne.

Sammantaget är det absolut så att det är den första boken som är intressantast; som många andra självbiografiska serier blir det lite väl mycket repetition efter ett tag av tankar vi redan sett. Jag är nog heller inte så förtjust när serier mer och mer handlar om reaktioner på tidigare serier eftersom det ger mig en känsla av en spiral som följs inåt centrum och där man till slut har en serie som till 100% handlar om sig själv. Nagata hamnar inte riktigt där, men jag tror att My Solo Exchange Diary höll på precis lagom länge, även om den lämnar mig med en önskan att få veta mer om vad som hände sen.

Och jag måste också säga att serien är en fascinerande blandning av total öppenhet som ibland kolliderar med en önskan om att inte vara till besvär, som när Nagata ber om ursäkt till läsaren för att hon inte klarat av att upprätthålla en relation som hennes läsare (serien publicerades ursprungligen online) gratulerade henne till. Visst är det My Lesbian Experience with Loneliness som är höjdpunkten av de tre böckerna, men de andra två förtjänar också att läsas; de liknar inte mycket annat jag läst, och det på ett bra sätt 🙂

Till bok nummer två, från Frankrike, närmare bestämt Jacques Tardis I, René – Prisoner of War in Stalag IIB – My Return Home.

I den första boken fick vi följa Tardis far René i hans liv i det tyska fånglägret Stalag IIB efter att René tillfångatagits bara några dagar efter Tysklands invasion av Frankrike under andra världskriget. Boken slutade 29 januari 1945 när lägret stängs och fångarna påbörjar sin marsch västerut när de tyska soldaterna flyr undan den annalkande ryska armén.

I den här uppföljaren får vi följa René när fångarna leds kors och tvärs över Tyskland, allt för att undvika att de stöter på någon av de allierades arméer. Eländet är stort med en svinkall vinter och brist på mat, men ändå finns det en gnutta mer optimism hos René. Han är visserligen lika arg på världen och allting i den, men här, när han till slut ändå känner att han kanske är på väg hem till sin älskade Zette, så slipper det ändå ur honom en gång att en tysk äng fångarna passerar är vacker; dittills har allting varit skit i Tyskland, som natur, mat, hus, väder, och så vidare.

Förutom det självbiografiska innehållet finns det två likheter till mellan dagens böcker: Mycket begränsade färgskalor, och sidlayouter som alltid består av liggande widescreenrutor (tre för Tradi, fyra för Kabata)

Så trots att många fångar dör under marschen och trots alla hemskheter som det berättas om känns det för mig som läsare som om en del av pressen försvinner när det tidigare mycket hårt organiserade fånglägerlivet ersätts av en tillvaro under en sönderfallande tysk armé. Och så även teckningarna där det långsamt smyger sig in lite ljusare nyanser, och mot slutet även färger i den tidigare grå/blå/svarta färgskalan. Hoppfullt är kanske inte ordet med tanke på att René som sagt är lika aggressiv mot omvärlden som förut, men någonting ditåt är det ändå fråga om för människan René.

Upplägget av serien är detsamma som tidigare, dvs René pratar om vad som händer just då (via de anteckningar om vad som hände han skrev ner när sonen Jacques bad honom om det), och Jacques kommenterar händelserna som en grekisk kör. Men den här gången är Jacques kommentarer inte lika personliga för medan René pratar om vad som händer honom under marschen berättar Jacques vad som samtidigt händer i kriget, så det blir mer av metod för att låta läsaren förstå hur slutet för nazisterna nalkas (inklusive vad jag misstänker är en klassisk översättningsgroda där Schweiz och Sverige blandas ihop…).

Jag gillar såklart teckningarna i serien, men jag tycker nog att metoden med den berättande René och den kommenterande Jacques inte fungerar riktigt lika bra den här gången. I den första boken var relationen mellan fadern och sonen mer närvarande och brännande, men här berör den sällan. Förutom en episod när René berättar om hur fångarna till slut undslipper de tyska soldaterna då Jacques blir våldsamt upprörd över faderns handlingar; här blir det också för mig lite oklart om de känslor Jacques i serien visar upp är Jacques Tardis egna nutida känslor, hans känslor som barn (Jacques i serien ser ut att vara cirka 15 år), eller ren fiktion. René är hur som helst lakonisk i sin reaktion; efter att ha sett kriget på nära hand bekymrar han sig inte nämnvärt över hur en avrättning kan se ut för en som inte varit med.

Friheten är nära för René så färgskalan utvidgas en smula. Krigets hemskheter fortsätter dock.

Precis som med My Solo Exchange Diary 2 är det alltså en bok som inte är riktigt lika bra som sin föregångare, men som jag ändå rekommenderar, och jag hoppas att Fantagraphics också kommer ge ut den tredje delen som kom ut i höstas i Frankrike som handlar om Renés liv efter kriget. Fast läs inte båda böckerna i ett streck som jag gjorde den här gången (jag ville gärna läsa om ettan innan jag gav mig på tvåan) eftersom Renés ordmatta kan bli alltför mycket i stora doser, så pauser rekommenderas!

Kan köpas bl.a. här: