Bilal sera toujours Bilal: Bug

Den gamle serieräven Enki Bilal närmar sig så sakteliga 70-årsåldern, men fortsätter teckna serier i samma stil som han gjort så länge: Det är science fiction, det utspelas i den (någorlunda) nära framtiden på Jorden, och det finns rikliga mängder mysticism, för att inte säga ren religion, uppblandat med det teknologiska. Det vill säga när han själv skriver manus; om det är till exempel Pierre ”Linda och Valentin” Christin som skriver brukar det istället handla om realpolitiska thrillers, en helt annan genre.

Men i hans senaste serie Bug är det han själv som står för hela konkarongen, och vi bjuds därför på en historia som utspelas när plötsligt en dag Jordens datanätverk klappar ihop. Vissa specifika delar fungerar fortfarande, men nästan allt som styrs med hjälp av datorer kraschar abrupt vilket leder till en mängd katastrofer i en redan splittrad värld. År 2041 har många av dagens politiska konstellationer nämligen försvunnit vilket gör att samarbete mellan nationerna försvåras, och när det verkar som att det hela på något sätt hänger samman med en nyss återkommen expedition till Mars där bara en av astronauterna överlevt börjar klappjakten på honom där alla hoppas att han ska kunna förklara vad som hänt.

Bug är verkligen en typisk Bilal-serie. I den här första delen (del två kommer senare i höst) förklaras aldrig riktigt vad det egentligen är som pågår (vi får reda på vilken/vilka som gjort det, men varför och hur vet vi inte), och jag skulle nog tro att det kommer finnas oklarheter kvar när serien avslutats också; Bilal har som sagt en förkärlek för det mystiska som syntes till i tidigare serier som Gudarnas marknad-böckerna eller trilogin Animal’z / Julia & Roem / The Color of Air som gått att läsa i Heavy Metal de senaste åren. Det blir aldrig lika mystiskt/religiöst som hos SF-författare som Arthur C Clarke där det ibland finns en närmast orgiastisk känsla inför det slutgiltiga mysteriet för Bilal föredrar att låta det mystiska blanda sig med det vardagliga, och i alla hans serier finns det ett stråk av en grå och trist vardag som håller serier närmare marken.

Den där gråa trista känslan är ovanligt tydlig i den ovan nämnda trilogin där i princip alla sidor går i en monoton gråblå färgskala innan det mer uppsluppna slutet då Bilal släpper fram andra färger igen. Här i Bug finns alla färger med, även om hela tiden det gråblå dominerar. Överlag har Bilals teckningar med tiden blivit lösare i konturen. Att han i grunden är en realistisk tecknare ändras inte, men i jämförelse med serier från 80- och 90-talet är hans linjer mer skissartade och inte lika skarpa nuförtiden; i Bug går det till och med så långt att vissa sidor är smått suddiga, dvs ur fokus, vilket verkar vara ett medvetet stildrag och inte ett fall av dåligt tryck eftersom den franska utgåvan ser likadan ut.

Men med det sagt kommer Bilal nog alltid förbli en tecknare som jag i grunden förknippar med cement och tung apparatur. Och det gäller även människorna där framförallt de äldre männen fortfarande efter alla dessa år har starka drag av de sovjetiska politruker Bilal tecknade i 80-talsserier som Jakten, med karga och väl utmejslade drag som vore de skulpterade i just cement. Jag har alltid tyckt att Bilals teckningsstil går lite på tvärs mot de historier han vill berätta; det är inte fel i sig med hans tunga teckningar tillsammans med de mer mystiska innehållet, men det gör att stämningen aldrig lättar oavsett vad som händer. Det närmaste han kommit är kanske just i de där slutsidorna i den tidigare trilogin, när färgerna som kommer åter gör att sidorna andas på ett helt annat sätt tack vare kontrasten mot de tidigare.

Enki Bilal hör definitivt till de klassiska serieskaparna när det gäller franskspråkig science fiction. Hans historier är ambitiösa, och hans teckningar har sin alldeles egna och omedelbart igenkännliga stil; har man läst någonting av Bilal kommer man garanterat känna igen honom nästa gång man stöter på någon av hans serier. I de sena Linda och Valentin-albumen syns det tydligt att Mézières kikat på Bilal, och även i mer moderna franska SF-serier som Orbital kan man se Bilals inflytande när det gäller färgsättningen. Bug är ett utmärkt på den sene Bilal: Lite friare teckningsstil, en mer dämpad färgskala, och noggrant berättad. Inklusive en smula styltig dialog och ett tillplattat tempo, något som förvisso också kännetecknat Bilals serier genom alla tider; han slarvar aldrig med historien, men det är nog för teckningarnas skull manuset finns och inte tvärtom 😉

Kan köpas bl.a. här:

Doktor Voronovs komplott

En liten kluven känsla är det alltid när en serie ursprungligen skriven på ett språk jag inte behärskar översätts till svenska när jag redan skaffat den på ett annat språk: Kul att den nu finns här också, men synd att jag inte väntade på den svenska utgåvan. Och när dessutom den senare är överlägsen på alla sätt (design, tryck, översättning, …) blir det ännu svårare att motstå att köpa serien igen! Men sen kan man ju ha tur också, som till exempel att det svenska förlaget skickar ett recensionsexemplar av boken 😉

Och därmed är jag framme vid dagens serie, närmare bestämt Blake och Mortimer-albumet Doktor Voronovs komplott. Jag har redan skrivit om den när jag köpte den där nämnda tidigare utgåvan, på engelska närmare bestämt, så ta och läs den först för att se vad jag tyckte om albumet då, för tio år sedan, så ska jag skriva några ord om vad jag tyckte den här gången. Och här kommer de!

Jag var rätt kritisk mot albumet förra gången, huvudsakligen för att jag tyckte att Sente/Juillard inte lyckades riktigt lika bra med att försöka efterlikna Jacobs originalserier i jämförelse med Van Hamme/Benoits version . Och det är väl iofs fortfarande sant, men eftersom det är rätt länge sen jag läste den senare så blev det en lite mer fristående läsning nu, och jag kände mig vänligare inställd till Sente/Juillard. Den har den för Blake och Mortimer typiskt grundligt berättade och välmatade historien (intrigen i albumet skulle för de flesta andra serier ha krävt betydligt fler sidor att berätta), och tempot är likaså det rätta med metodiskt återgivna skeenden som även när det gäller snabba actionscener inte drar sig för sakta ner det hela med hjälp av stora sjok berättartext:

Det är vanligt att anse att serier där texten enbart återger vad som redan skildras i bild är misslyckade som serier betraktat, och jag kan ofta hålla med om det. Men det finns (som alltid) undantag, och en serie som Blake och Mortimer där det är ett mycket medvetet stildrag har jag ingenting emot. Här gör det att jag tvingas läsa serien i ett mycket långsammare tempo än annars, och det bidrar till den speciella känslan: Att läsa ett Blake och Mortimer-album känns för mig som att se på när någon mycket metodiskt och mycket organiserat murar upp en vägg. Sten läggs på sten i jämn takt, och när det är klart står muren där, stabil och helt utan hål. Sen är det förstås en smaksak om man gillar att se på när någon murar 😉

I övrigt kan jag nämna att jag fortfarande tycker att det känns lite påklistrat med Beatles-medlemmarnas uppdykande (men det är bra att den svenska utgåvan mha fotnot nämner dem); jag kan inte riktigt svara på varför jag tycker att det känns krystat medan referensen till Sputnik däremot känns helt naturlig. Och Juillards teckningar skulle må bra av lite mer omsorg, för även om de vid ett första påseende ser bra ut och fångar Jacobs stil så förenklar han ibland teckningarna alltför mycket vilket leder till att ansikten mm kan sakna djup.

Helt perfekt är inte Sente/Juillards försök att efterlikna de äldre serierna, men det är ett bra försök och en trevlig läsning för de som gillar stilen. Som jag skrivit förut läste jag Blake och Mortimer för första gången som vuxen så jag har personliga inga nostalgiska känslor för den, men eftersom Sente/Juillard i så hög grad försökt att hålla sig till Jacobs version att de till och med låter serien utspelas i dåtid (närmare bestämt 1957) så blir känslan att läsa den här kontrafaktiska historien ändå nostalgisk men på ett mer abstrakt plan för min del. Gammeldags är den, oavsett när den faktiskt skrev, men det är också avsikten!

Kan köpas bl.a. här:

Serielekar: Oslagbar

Jag vet inte riktigt varför det dröjde till i år, tre år efter att originalet kom ut, men jag är glad över att Pascal Jousselins serie Oslagbar fick årets pris på bokmässan i Bologna för bästa serie för mellanstadieläsare eftersom det gjorde att jag letade upp den, något jag annars kanske inte skulle gjort. Och trevligt nog fanns den faktiskt på svenska, utgiven tidigare i år på Egmont förlag:

Oslagbar är det mycket rättvisande namnet på seriens huvudperson, superhjälten Oslagbar. Han är en lätt rundlagd herre i typisk superhjältedräkt som verkar vara de enda kläder han har (någon hemlig identitet syns inte till), han är alltid hjälpsam oavsett om det handlar om att stoppa den galna vetenskapsmannen eller att hjälpa en katt ner från ett träd, och han är därför mycket populär i staden han bor i. Till och med den lokala polisen uppskattar hans hjälp, även om de kan bli en smula upprörda/skrämda av hans assistans eftersom de inte riktigt förstår hur hans krafter, de som gör honom oslagbar, egentligen fungerar. Och det är inte så konstigt för det handlar verkligen inte om några vanliga superkrafter precis:

De första 2-3 sidorna tyckte jag var väldigt bra, men jag tänkte nog att idén med att Oslagbar fritt kan röra sig i seriemediet snabbt skulle kännas uttjatad, men hej vad jag bedrog mig. Jousselin lyckas gång på gång överraska mig med nya infallsvinklar som Oslagbars förmåga medför; han själv är väl medveten om vad han kan göra, men det innebär inte alltid att saker går som han tänkt sig. Som när handlingen går ovanligt långsamt och att därför hans hopp mellan rutor leder till oväntade scener.

Och sen introducerar Jousselin några fler personer med meta-superkrafter, jag tänker inte avslöja vilka eftersom det är så kul att förstå vad de är själv, varpå det blir ännu roligare för den som gillar serier där humorn går ut på att överraska läsaren med de logiska följderna av absurda premisser. Som jag till exempel, det var länge sedan* jag blev på lika gott humör av att läsa någonting som jag blev av den här, och till och med när jag nu skriver om serien märker jag att jag ler för mig själv bara vid tanken på den 🙂

Oslagbar är på en del sätt en väldigt enkel serie: Episoderna är korta, ofta bara en sida; karaktärerna är inte precis psykologiskt djupa; själva handlingen, som att fånga en tjuv, berättas spikrakt. Men det spelar ingen roll för hela poängen med serien är att svepas med i en orgie av lek med seriemediet själv, som hur rutor för fram handlingen, hur teckningar ritas, eller hur boksidor fungerar. Det är helt suveränt gjort, och att Jousselin gjort det på ett sånt sätt att även lite yngre läsare kan hänga med är bara grädde på moset. Att leka med mediet har ju många gjort förut, som den här sidan av Joe Matt:

En rätt typisk sida för det här slaget av lek skulle jag säga, och helt OK! Men det som gör att jag tycker att Oslagbar är så mycket bättre är att Jousselin dels så helhjärtat anammar meta-aspekten i och med att seriens poäng helt fokuserar på den, dels att han som sagt lyckas så bra med uppfinningsrikedomen att en luttrad läsare som jag, som bokstavligen läst flera miljoner sidor serier (jag gjorde en överslagsräkning nu, huga!), ändå blir så överraskad över vad han hittar på. Strålande! För att inte säga oslagbart!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

*: Bland andra någorlunda nyligen lästa böcker som också gjort mig lycklig kan jag speciellt rekommendera Martha Wells Murderbot-svit; inte egentligen humoristiska sf-böcker men likafullt ler jag bara vid tanken på dem 🙂

Zorglub – Lady Z

Bara en kort blänkare om att den tredje delen av José Luis Munueras avknoppning från Spirou-serien med Zorglub/Zafir i huvudrollen tillsammans med hans dotter Zandra nu kommit ut i Norge med titeln Lady Z. Munuera har blivit varm i kläderna och far/dotter-relationen sitter nu så bra i serien att den inte behöver spela huvudrollen den här gången, men det blir inte mindre relationer för det. För Zafirs stora uppfinning den här gången är en apparat som klonar människor, och efter en halvlyckad tripp till (Dis)Graceland vänder han apparaten mot den för honom mest oemotståndliga människan i hela världen: sig själv.

Fler smurfskämt finns i boken, och för den som har kolla på sina smurfer är de mycket träffsäkra 🙂

Handlingen kretsar sedan kring hans kloner och efterdyningarna av trippen till Graceland, men precis som i de andra serier av Munuera jag läst ligger hans manusstyrka inte i spännande handling utan i skildringen av familjerelationer; även när det är som mest action är det bästa i scenerna dialogerna.

Så mycket mer har jag faktiskt inte att säga om Lady Z. Det är en underhållande serie i den fransk-belgiska traditionen, snitsigt tecknad, och med en huvudperson som jag lärde känna redan som liten och vars porträtt här är tonsäkert; jag måste berömma Munuera för att Zafir verkligen känns som samma Zafir från de klassiska Franquin-albumen, och inte som någon ny skapelse som bara delar namnet. Hans ohämmade självförtroende och megalomani finns där, men även när han handlar kriminellt är det mest för att han gillar att använda sin forskning och visa hur genial han är snarare än för att bli rik. Och Zandra är en mycket lyckad karaktär i sitt samspel med honom; att han skulle kunna älska en dotter känns inte alls underligt, och att den kärleken är desto starkare för att han tillverkat henne likaså. I Lady Z är hon som sagt inte med så mycket, men likafullt är hon viktig för att inte Zafir helt ska spinna loss utan kontroll, och efter att ha läst albumet är jag nyfiken på hur Munuera kommer fortsätta serien. Det finns nu ytterligare en person som Zafir måste ta hänsyn till och/eller samarbeta med, och jag ser fram mot ännu mer familjerelationskomiska inslag när tre genier, alla med klara samarbetssvårigheter, måste leva med varandra 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Spirou i Berlin

Nu blir det en av de där recensionerna igen av en serie jag redan läst och skrivit om men då på ett annat språk, närmare bestämt albumet Spirou i Berlin av Flix som jag plitade ner några rader om när det kom ut på engelska häromåret under titeln Spirou in Berlin. Så det första ni ska göra innan ni fortsätter att läsa texten här är att läsa den tidigare recensionen; den är kort så det borde gå snabbt. Marsch iväg nu!

Ibland är det knepigt att skriva om samma serie igen, men det är en knepighet jag uppskattar: Den gör att jag måste fundera ett varv till över serien, och förhoppningsvis hitta någonting nytt i den för egen del också. Den här gången ledde omläsningen till att mina ursprungligen positiva intryck förstärktes; inga omvälvande nya insikter, men väl att jag än mer uppskattade Flix kompetens:

  • Han har bra koll på seriens historia och referenser läggs in på ett snyggt sätt, som hommagerna till Spirous piccolo-uniform och Marsupilami. Inte för ofta och, framförallt, inte klumpigt.
  • Det är bara så skönt med en What If- historia som vågar ta avstamp i någorlunda modern historia och dessutom någonting som inte alla är överens hur man ska se på. Östtyska Stasi i slutet av 80-talet är inte precis lika vanligt som exempelvis nazister och Andra världskriget i den här typen av berättelser.
  • Och apropå föregående punkt är det också skönt att Flix inte skräder orden om den extremt obehagliga diktaturen, och hur den allestädes närvarande paranoian grundad i att bokstavligen vem som helst kan förråda dig gör att hyggliga människor inte vågar hjälpa andra. Med andra ord, Flix vågar ta ställning och inbjuder därmed till kritik vilket inte alla gör.
  • Jag gillar hur resolut greven behandlar inbjudan till kongressen i DDR:
  • För att det inte ska låta som en grådaskig pamflett mot DDR måste jag nog påpeka att Spirou i Berlin hör till genren komiska äventyrsserier och att Flix inte glömmer bort det där med humor; han balanserar alldeles utmärkt mellan allvar och humor, trots att allvaret är djupare än det brukar vara i genren.
  • Jag ska väl inte jämföra den alltför mycket med Émile Bravos mästerliga Spirou-böcker, riktigt så bra är den inte, men den har en del av samma lyckade inslag av moraliskt drama som dessa, även om det mesta i Flix serie löser sig rätt lätt när det väl drar ihop sig.
  • Den svenska versionen tvekar inte: Här är albumet ett i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, trots att den franska utgåvan (som alltså nu finns; när jag skrev om den engelska fanns inte serien på franska över huvud taget) är lite mer försiktig med att ta med den där. Men jag kan nog inte skylla på att dess tyska ursprung är skälet till det, det beror nog mer på att det nu finns så många olika Spirou-serier att det är meningsläst att tala om svit X eller svit Y: De är kort och gott album där karaktärer från den klassiska ”vanliga” Spirou-serien är med, basta!

Så om ni gillar alternativa versioner av Spirou (och jag misstänker att det snart finns fler alternativa versioner än album i original-serien) så är Spirou i Berlin ett riktigt bra album som definitivt hör hemma i övre halvan av den här alltmer ymniga floran av serier 🙂

Papers, Please
Kan köpas bl.a. här:

Mardrömmarnas stad

Något beskuret omslag pga att albumet är lite större än min scanner

Djupgrävning i bokhyllorna, varpå jag ramlade över Mardrömmarnas stad, ett album av Caza (pseudonym för Philippe Cazaumayou), och ett album som jag gillar att läsa om när andan faller på. Som nu alltså; lite trygg och avkopplande läsning känns precis rätt. För den som läst Caza är det kanske lite underligt att höra hans serier beskrivas på det sättet, men just det här albumet som kom ut i Sverige 1980 är ett mysalbum för min del. Det var ett av de första seriealbumen som lanserades med sloganen ”Serier för vuxna”, och att läsa det när det kom ut, helt utan kontext (man skulle kunnat tänka sig att en satsning på någonting nytt som det här skulle fått förlaget Carlsen If att på något sätt förbereda läsarna, men nix pix, läsaren fick klara sig själv 🙂 ), var väldigt roligt.

Visst fann det tidigare serier som definitivt också inriktade sig på lite äldre läsare än de vanliga serietidningarna, men Mardrömmarnas stad, en samling serier som mixar hippiekultur/gröna vågen med Métal Hurlant-estetik (serien publicerades ursprungligen i Pilote, men senare flyttade Caza till Métal Hurlant och det är definitivt där han alltid hört hemma), var ändå en främmande fågel i Sverige. Och, misstänker jag, kanske i Frankrike också, för senare serier av Caza blir mer och mer ”traditionella” med ett mer renodlat sf/fantasy-innehåll, och där hippiefilosofin bytts ut mot ett mer tamt ”teknologi dåligt, natur bra”-tema (om serierna inte helt skippar sånt). Det finns bra senare serier av Caza också, och jag älskade en del av hans kortare serier à la mörk fantasy med tydliga drag av Lovecraft-liknande mytologier som publicerats bland annat i Tung Metall och Heavy Metal, men ju mer tiden går, desto mer inser jag att det är de enklare tidiga serierna från Mardrömmarnas stad som är de jag tycker visar Caza från hans allra bästa sida, när humor fortfarande var en del av hans serier.

Mardrömmarnas stad (det franska originalet varifrån ett urval serier plockats heter ungefär ”Scener från förortslivet”) innehåller korta historier som alla utspelas i och omkring några höghus i förorten. Återkommande karaktärer finns, som en ung man som känns som en representant för Caza själv, men framförallt är det herr och fru Medelsvensson, här kallade Miquelon, som råkar ut för underligheter. Det är moraliskt en enkel värld Caza tecknar: Den unge mannen är hippie, vill leva fritt, och för honom är det vanliga borgarlivet det värsta som finns, medan paret Miquelon vill att allt ska vara som det alltid varit, och att allt som är nytt är obehagligt.

Med andra ord en tämligen fördomsfull och simpel skildring, så det är inte tack vare den som albumet blir så pass bra som det är. Istället är det teckningarna och fantasin i berättelserna som lyfter det hela. Teckningarna och färgerna har stora likheter med den samtida Nicole Claveloux där färgvalen hela tiden återspeglar stämningarna på ett suveränt sett, och Cazas linjer är också lite livligare och rundare här än i senare serier där han visserligen fortsätter att vara mästerlig på färgläggning i sina dystrare serier, men där det blir någonting kyligt i de mer perfekta linjerna. Kort sagt älskar jag hans teckningar här i all sin underbara 70-talsestetik.

Tyvärr kan jag inte scanna några sidor från den svenska utgåvan; limningen av ryggen är sådan att om jag försökte öppna albumet helt kommer alla sidor lossna. Omslaget fixade jag som synes ovan, men exemplen från insidorna får bli på franska 🙂

Och berättelserna är någonting jag skulle vilja likna vid en mix av skräckserier à la Chock (dvs Warren), de ofta högtravande försöken till djupt allvar som Métal Hurlant-liknande tidningar ofta försökt sig på (med mestadels som mest halvdan framgång), filosofi åt gröna vågen-hållet, och det viktigaste av allt eftersom utan det skulle det här blivit en alltför pretentiös läsning, ren humor. Det finns mycket man kan kritisera i det här albumet, allt från hur hippies framställs som mer äkta och så oändligt mycket intressantare människor än de småborgerliga till några etniska skildringar som sitter fast i gamla franska serietraditioner, men om jag skulle nämna de två saker som gör att jag trots det tycker så mycket om albumet som jag gör så är det teckningarna och just humorn. Och, förstås, den mycket lyckade blandningen av historier:

Små återkommande inslag som hur Miquelons störs av ljud från grannar och vad det leder till om man exempelvis bankar i taket för att få grannarna att upphöra med ljudet eller om man går på jakt tillsammans med alla andra Miquelons för att förstå vad det är som åstadkommer det där irriterande klopp-klopp-ljudet blandas med 100% seriösa skildringar av depression och ångest över att leva ett grådaskigt liv i en lägenhet av sten. Var och en är historierna oftast OK men sällan mer än så, men tillsammans blir det någonting mycket bättre. Jag har flera gånger här på bloggen kritiserat samlingar av kortare serier för att det saknats en röd tråd, och att de disparata historierna blir svagare av att presenteras utan samband med de omgivande. Mardrömmarnas stad är istället ett praktexempel på när en samling historier fungerar: Jag skulle nog kunna kritisera varenda en av serierna in albumet av olika anledningar, som att de humoristiska på sin höjd är putslustiga och att de allvarligare osar gravallvarligt tonårsfilosoferande, men tillsammans blir de så mycket bättre. Så om ni får tag på boken så ska den definitivt läsas som en helhet där humorn blir roligare tack vare det omgivande allvaret, och allvaret finjusteras av komiken.

Megaklassiker i svartvitt: Faraos cigarrer & Blå Lotus

Ser man på; det tog inte så lång tid innan det faktum att det nu är Cobolt som har rättigheterna till Tintin började märkas 😉 För första gången verkar det finnas planer på en lite mer organiserad utgivning av mer esoteriska Tintin-album istället för de spridda skurar vi sett förut, med album som en Det sönderslagna örat i svartvitt eller en alternativ-version av Den svarta ön som bara dök upp som ur tomma intet. Först ut är en plan att ge ut alla Tintin-album som ursprungligen kom ut i svartvitt i just de ursprungliga svartvita versionerna. Nio album allt som allt ska det bli, varav tre tidigare synts till i Sverige (Tintin i Sovjet, Tintin i Amerika, Det sönderslagna örat), och de två första är alltså Faraos cigarrer och Blå Lotus.

Ett bra val av album är det både för att dessa versioner alltså inte setts till i Sverige förut och för att det är de första Tintin-äventyren som inte bara handlar om att Tintin pyser iväg till ett annat och för belgiska skolpojkar exotiskt land, utan istället är äventyr som försöker berätta en längre historia. Dessutom är Blå Lotus fortsättningen på handlingen som inletts i Faraos cigarrer, även om sambandet är rätt tunt. Och jag som gillar alla slags serier måste säga att det är väldigt intressant att läsa de här två albumen och jämföra med andra serier som fanns vid den tiden. Så dagens inlägg kommer inte så mycket att handla om de två albumen som fristående konstverk utan mer om vad jag tänkte på när jag läste dem, som van serieläsare och en som kan själva handlingen i dem sedan barnsben då jag stavade mig igenom dem som något av det första jag läste själv.

Låt mig börja med att jämföra Hergés serie med vad som fanns i USA vid samma tidpunkt. För faktum är att det är lätt att glömma bort hur tidig Hergé faktiskt var med att försöka berätta jämförelsevis sofistikerade historier i serieformatet. Den närmaste jämförelsen skulle jag säga är Roy Cranes Wash Tubbs som också vid samma tid (tidigt 30-tal) alltmer börjat fokusera på välkomponerade intriger efter att liksom Tintin tidigare mest ha handlat om att skicka iväg huvudpersonerna till främmande länder för att se vad som hände där. Det finns andra äventyrsserier vid samma tid, men de flesta av dem, som Tarzan och Buck Rogers, gjorde ingen människa glad med sina manus, även om undantag finns som Dick Tracy (som dock inte alls känns som samma andas barn som Tintin eller Wash Tubbs).

Så Hergé var onekligen en av de första att på allvar utforska seriemediets möjligheter att berätta längre och genomtänkta historier. Men med det sagt så är Faraos cigarrer fortfarande tydligt en historia som slängts ihop allteftersom; det finns hur många hål i manuset som helst, länders geografi tas med en klackspark, och allting som ens andas sannolikhetslära kan man glömma i en serie där en person som kraschlandar i indiska djungeln givetvis kommer stöta ihop med just den person han letar efter. Världen känns i albumet besynnerligt nog samtidigt väldigt stor och omväxlande, där miljö och människor skiftar enormt snabbt, och som en liten småstad eftersom var man än reser kommer man oundvikligen stöta på exakt samma personer hela tiden.

I Blå Lotus däremot stramas allting upp och det rejält, och det är här som Tintin blir väl så bra som Cranes serie (där samtidigt den legendariska valfångarberättelsen publicerades, den som några år senare skulle inspirera Floyd Gottfredson när han skapade sin ännu bättre valfångarhistoria med Musse Pigg). Manuset känns som om det skrivits helt klart innan serien tecknats, och det finns som nog många vet hur mycket som helst skrivet om hur Hergé inför publiceringen fick kontakt med en kines som fick Hergé att för första gången försöka skildra en annan kultur korrekt istället för via klichéer. Och det är faktiskt uppfriskande att se en så genomarbetad skildring av kineserna i serien, både vad gäller manus och teckningar; sorgligt nog finns det serier gjorda idag, inte minst i den franskbelgiska traditionen, som gör ett mycket sämre jobb. Lite trist är det därför att se hur skildringen av japaner däremot följer alla tidens nidbilder, men ett steg i taget!

Sen kunde jag inte låta bli att läsa också de senare omtecknade versionerna i färg, för att jämföra upplevelsen, och jag tror mina tankar ock iakttagelser därom gör sig bäst i punktform (FC = Faraos cigarrer, BL = Blå Lotus, SV = svartvita originalversionen, FÄ = omtecknade färgversionen):

  • Överlag känns Tintins moderna look lite malplacerad i FÄ av FC. Den minst sagt icke-stringenta handlingen passar helt enkelt inte ihop med Tintins vuxnare utseende och slapstick-delarna känns likaså underliga.
  • Känslan av 30-tal är mycket starkare i SV, och det gillar jag. Som exempel kan nämnas utseendet på skådespelarna vid filminspelningen i FC som verkligen placerar handlingen i sin samtid.
  • Hergé försökte strama upp konstigheterna i FC i den senare versionen. Konstigheter som tagits bort är Tintins minnesförlust i SV som aldrig används i handlingen och snart glöms bort, och Rastapopoulos roll som agent för polisen. Men det fungerar ärligt talat inte så bra, så exempelvis gör Rastapopoulos förändrade roll att Dupontarnas uppdykande på ett smuggelskepp där Tintin är fånge känns mer obegriplig i FÄ. Jag tror att handling i FC är så rörig att enda chansen att få en historia som verkligen hänger ihop hade varit att göra om albumet mycket mer drastiskt, men det hade nog varit för mycket jobb.
  • Hergé försökte också anpassa FC i FÄ så att den bättre passade in bland de senare albumen. Exempelvis dyker Allan upp i FÄ eftersom han i senare album ibland hör ihop med Rastapopoulos, men här blir det mest märkligt eftersom Tintin ändå uppenbarligen aldrig träffat Rastapopoulos förut, så Allan gör vare sig till eller från. Ett annat exempel är att försäljaren Oliveira da Figueira i SV uttryckligen utpekats som vapensmugglare och senare sägs ha eliminerats av en konkurrerande liga medan den delen tas bort i FÄ eftersom da Figueira i senare album skildrats som en icke-kriminell. Men också den här ändringen gör handlingen i FÄ mer obegriplig eftersom da Figueiras roll i SV som en medbrottsling till vapensmugglarna faktiskt är mer logisk och förklarar en hel del av vad som händer.
  • Teckningarna i FC har också tecknats om i FÄ, varenda en, och det är förståeligt för Hergés stil är betydligt mer primitiv och ibland osäker här än i senare album. Albumet förlorar en del i spänst och livlighet när teckningarna byts ut mot mer sobra och nedtonade, och med tanke på det ösiga men osammanhängande manuset är frågan om inte de tidigare teckningarna egentligen passade bättre. Omteckningen av FC är också den med marginal senaste av alla omtecknade svartvita Tintin-album och det märks också; den Tintin vi får se i FÄ har blivit väl stel och vuxen jämfört med tidigare färgversioner av album som Tintin i Amerika där huvudpersonen fortfarande har kvar mer av sin tonåriga energi. Personligen har jag alltid när det gäller teckningarna föredragit de något äldre Tintin-albumen; någonstans i trakten av månfärden blir noggrannheten och precisionen för min del alltför överdriven, med resultat att teckningarna känns en smula livlösa.
  • I FÄ av FC känns det överlag som att allting dämpats en smula med resultat att det blivit mer slätstruket, och det är det synd. Jag gillar till exempel att det i SV explicit sägs att Tintin har kommit till Mekka och att det är därför är ännu viktigare att undvika att upptäckas (icke-muslimer är ju förbjudna att besöka staden), medan det i FÄ bara är en generisk stad där han måste försöka smita undan tvångsrekryteringar.
  • BL däremot har förändrats mycket mindre. Teckningarna har oftast behållits som de är och enbart färglagts, och även manuset har fått vara som det är. Små saker har ändrats, som vissa korrigeringar av teckningar och att den internationella polisens korruption är större i SV, men i princip känns det som två versioner av samma album där den avgörande skillnaden är färgen.
  • Det är inte bara att teckningarna är bättre och manuset håller ihop mer som gör BL till ett betydligt bättre album än FC. Hergé har här hittat en rytm som saknas i tidigare album, som i sekvenser som den där Tintin verkar bli förgiftad, eller där Milou är på väg att bli halshuggen. Det finns en variation i tempo och en tillit till att läsaren kan hänga med även om förklaringar av viktiga detaljer i intrigen kan avbrytas med flera sidors bihandling. Med andra ord, albumet är gjort för att läsas som en sammanhängande berättelse, och inte enbart som sida efter sida. I tidigare album är allting explicit: När Tintin gör någonting är det alltid en följd av någonting som hände precis innan, så läsarna behöver enbart använda korttidsminnet, om ens det. Men i BL kan en förbiskymtande detalj visa sig vara viktig långt senare, och då gäller det att som läsare själv göra kopplingen mellan Tintins handlande och den tidigare detaljen.
  • Helt fläckfritt är inte manuset i BL ändå för om man lusläser och tänker kritiskt märker man att vissa delar inte riktigt hänger ihop. Men man måste läsa noga, till skillnad från FC där det är omöjligt att missa alla ologiskheter 🙂

Vad gäller utgåvorna i sig så gillar jag böckernas design med de charmerande omslagen och inbjudande formatet (utan ryggtext, vilket känns lite udda men samtidigt rätt av någon anledning), och det icke-blanka pappret passar också även om det skulle kunnat varit lite mer ogenomskinligt. Och vad gäller läsvärdet så tycker jag att den svartvita version av Faraos cigarrer är klart bättre än den i färg, men när det gäller Blå Lotus är det mer en smaksak vilken version man väljer.

Nu ser jag fram mot de kommande delarna i utgivningen av de här svartvita Tintin-versionerna; jag har läst de i färg så många gånger som liten att de kan kännas lite utnötta för min del, oavsett deras egentligen kvalité, så därför är det roligt att kunna läsa dem i ny (well, 90 år nygammal…) klädnad!

I båda albumen ingår också fyra helsidesillustrationer i färg, gjorda för den ursprungliga publiceringen. Jag vet inte om det beror på tiden som gick mellan publiceringen av seriesidorna jämfört med albumet och att Hergé under tiden utvecklades som tecknare eller på att Hergé tog sig mer tid med utförandet, men om man jämför den här helsidan från Faraos cigarrer med den svartvita ovanför är det en mycket styvare tecknad Tintin vi ser här 🙂
Kan köpas bl.a. här:

Korta digitala lästips

Om man sitter hemma och inte kan gå ut och handla nya serier kan man iallafall köpa dem digitalt, och just nu är det en inte så dum idé: Omedelbar leverans och garanterat virusfri. Nuförtiden så kommer ju i princip alla serier ut också digitalt, åtminstone i de engelsktalande länderna, men jag tänkte att det kunde vara på sin plats med att nämna några heldigitala serier som det alltså inte ens går att köpa på papper, någonting jag annars så gott som alltid föredrar. Så om ni är utleda på soffliggande kommer här några inte helt usla läsalternativ 🙂

Biotope av Appollo (text) & Brüno (teckningar): En science fiction / polis-thriller i två delar där poliskapten Toussaint skickas till planeten Biotope för att utreda ett dödsfall. Planeten är orörd av människan och den enda bebyggelsen är ett forskningscenter där de anställda är mycket misstänksamma mot vad de långsiktiga planerna för planeten egentligen är och oroade över tanken på att kommersiella krafter kommer ta över. Så ett klassiskt scenario där en utböling anländer till ett litet samhälle långt från ära och redlighet där befolkningen håller tätt samman i olika grupperingar men där omvärlden är den gemensamma fienden.

Det jag gillar mest med Biotope är Brünos teckningar: Grovhuggna men samtidigt mjukt karikerade, och med en matt färgläggning signerad Laurence Croix där varje enskild sida använder en mycket begränsad pallet, ofta bara nyanser av max två färger. Det gör hela skildringen till en smådyster historia med en mycket egen stämning, och därtill bidrar såklart Appollos manus där Toussaint är urtypen av luttrad, småcynisk polis, och där resten av människorna är ständigt opålitliga.

Biotope är inte omistlig men jag tycker att den här relativt korta sf-historien håller på precis lagom länge. Berättelsen saknar ett omskakande klimax, men det är iofs rätt väntat med tanke på den allmänna känslan av grå och med tiden nednötta människor som skaver mot varandra; miljön omkring dem är grönskande och betyder mycket för dem, men själva är de färglösa. Och PS, apropå Brünos teckningar: Hans suveräna Atar Gull som jag skrev om för några år sedan finns också att köpa digitalt, och den rekommenderar jag helhjärtat; hans teckningar där är ännu bättre än här.

FRNK av Olivier Bocquet (text) & Brice Cossu (teckningar): Betydligt lättsammare underhållning bjuds här där vi istället för en framtidsskildring får en urtidsskildring. Eller åtminstone en skildring av hur Frank, en ung föräldralös pojke på flykt från ytterligare en fosterfamilj, sugs ner under vattnet i en grotta för att sen poppa upp i en dal proppfull med sabeltandade tigrar och Cromagnonmänniskor:

Jag gillar Cossus teckningar som ofta är livliga, men tycker färgerna är en gnutta tråkiga

Frank vägrar länge tro på att det han ser är på riktigt, men allteftersom tiden går inser han att jo, det är nog bara att acceptera faktum. Men det gör honom inte gladare; han saknar nutiden och dess bekvämligheter och vill mest av allt bara tillbaka, så att knyta an till de han träffar går dåligt.

Trots det är det här mest av allt en komedi med inriktning på ganska unga barn. Det blir allvarligare efter ett tag, och efter fyra delar när allt knutits ihop blir det till och med lite hjärtskärande. Men bara lite, humorn kommer först! Efter de fyra delarna har en till utkommit som jag inte läst; jag kände mig rätt nöjd med att ha fått svar på det mesta jag ville, och FRNK är mest av allt ett helt OK tidsfördriv, vare sig mer eller mindre.

Alas av Hervé Bourhis (text) & Rudy Spiessert (teckningar): Alas är en egendomlig serie som ser ut att utspela sig någonting som motsvarar 1800-talet, men i en värld där djurarter som grisar, apor, hundar med flera är intelligenta och civilisationens fackelbärare, och där människan är närmast utdöd. Tjuvjägare är ute efter de sista människorna, och akademiker argumenterar för respektive emot huruvida människor har någon som helt intelligens. Världen är så komplicerad att seriens 72 sidor egentligen borde vara alldeles för få men förvånande nog fungerar det; Bourhis lyckas förmedla mycket med få ord, och Spiesserts atmosfäriska teckningar fyller i de detaljer som behövs.

Det finns stora likheter med hur världen ser ut i Bryan Talbots Grandville-serier, men känslan är annorlunda; den är råare, och de olika djurarternas särarter sätter sin prägel betydligt mer än i Grandville där de mestadels ges uttryck i exempelvis olika fysisk styrka. I Alas ligger det djuriska mycket närmare ytan, med grisar som vill ha dy i badkaret snarare än vatten, och bytesdjur gör bäst i att passa sig för rovdjur om de senare skulle återfalla i tidigare vanor. Det gör att även människorna, i det här fallet en ung flicka och hennes bror som några människovärnare försöker skydda från de som människorna illa, känns mer som ett djur bland alla andra snarare än som någonting speciellt, någonting fundamentalt annorlunda.

Även om de som behövs hinns med på de fåtaliga sidorna skulle jag inte haft någonting emot att läsa mer från den här världen; det finns många outforskade vrår jag skulle vilja se. Men det är å andra sidan vackert så här, med en avslutad historia som man själv kan spinna vidare på i fantasin 🙂

Aion av Ludovic Rio: Åter till framtiden, och återigen en handling som utspelas på en i princip öde planet, Aion. Men den här gången är det ett kammarspel där endast två människor och en AI deltar, och ett spel där tidsresor/tidsloopar har en viktig roll när rymdtransporteraren Lexi Neel svarar på ett nödanrop från Elliot Lorentz, men när hon väl landar på planeten visar det sig att Lorentz dog för flera månader sedan och att bara en AI finns kvar som mottagningskommitté:

Om FRNK hade lite tråkiga färger så har Aion det i än högre grad, tyvärr

Jag uppskattar ansatserna i Aion, med ett tydligt sf-tema i grunden och en villighet att ge sig i kast med tidsreseparadoxer; jag är svag för den typen av historier så det är en bra grund för min del. Men Rio lyckas inte riktigt få ordning på sina kort för detaljerna i Lorentz plan håller inte, och det är en dödssynd för en tidsresehistoria där logiken för effekterna av att resa i tiden står i centrum. Rio kryddar det också med en del filosofi om huruvida ändamål helgar medlen, och om forskning till varje pris ska få utföras. Svåra problem, men i mitt tycke har Rio vare sig intressanta resonemang eller svar på frågorna så när serien är klar tycker jag att det ”skurken” gjorde inte var alltför farligt och att det ”hjälten” gjorde känns sådär. Och inte för att Rio lyckas skildra människor som har en rikare personlighet än bara ond eller god, utan för att han misslyckas med att skildra någon som är ond eller god.

Men ett inte helt ointressant försök, så jag låter Aion vara med bland serierna idag. Med tvekan 😉

Venezia av Lewis Trondheim (text) & Fabrice Parme (teckningar): Och till sist hoppar vi bakåt i tiden igen, till Venedig under dess glansperiod, när två utsända spioner från olika riken drabbar samman i den här förväxlingsdigra komedin. De två träffar omedelbart på varandra iförda sina personligheter som är tänkta att undgå misstänksamhet och lika omedelbart avskyr de varandra vilket de ger uttryck för i långa kaskader av förolämpningar. Senare möts de igen, då iförda kläder och personlighet som agenter när de avlyssnar samma möten och försöker stoppa samma politiska avtal mellan Venedis doge och en tredje stat, men den här gången slår det gnistor av annat slag när de från första ögonblicket attraheras av varandra. Lita på varandra gör de däremot aldrig, oavsett identitet, och det gör de alldeles rätt i:

Och så fortsätter det boken igenom (som samlar ihop de två franska album som finns i ett): De råkas i sina vardagsidentiteter och tycker illa om varandra, varpå de råkas som spioner och älskar varandra. Som läsare är det bara att acceptera att de två som i övrigt verkar smarta är helt inkapabla att känna igen någon när den satt på sig en lösmustasch eller en ansiktsmask av enklaste slag; för den delen verkar den dysfunktionella ansiktsigenkänningen också drabba alla i deras närhet. Att irritera sig på det är meningslöst, det är bara så det är 🙂

Trondheim är bra på den här sortens komiska käbbel och slapstick-action, och Parmes karikatyrer med vassa kanter passar bra till historien. Men precis som de tvås andra serier som jag läst, Tiny Tyrant, blir det aldrig mer än småkul. I Trondheims bästa serier finns samma känsla för dialog, som i hans Lapinot/McConey/Kanino, men dessutom personer man kan engagera sig i och tätare intriger. Tillsammans med Parme blir det aldrig mer intressant än en helt okej buskis utan djup, så kul att läsa, kul att titta på, men snabbt glömt.

Fem stycken heldigitalt utgivna serier, alla från förlaget Europe Comics, och alla på sitt sätt värda att läsa om man känner för det, men där Alas och i viss mån Biotope är de som höjer sig över underhållning för stunden. Själv har jag läst många fler men tänkte att ni skulle slippa få höra om serier som Otaku Blue (två album med den allra tröttaste exotifieringen av Japan och otaku-kulturen mixat med seriemördare av unga japanskor); sågningar får jag ta en annan gång när omvärlden mår lite bättre 🙂

Att köpa serier från Europe Comics brukar vara med marginal billigast att göra från Google Play, men IMHO så är det en rätt rörig affär både att hitta vad man ska ha (se upp så ni inte köper dagens serier på franska!) och att efter köpet förstå hur man ska läsa serierna. Men när man är van går det bra, och ett plus är att den DRM som används är relativt lätt att bli av med -> det går enkelt att läsa serierna på vilken manick man önskar. Comixology är enklare och mer anpassat för just serieläsare, men klart dyrare. Och sen finns serierna förstås också att köpa hos Amazon, Apple, med flera, men tyvärr inte hos de svenska internetbokhandlarna.

Framtidens arab 4: Omvärlden pockar på uppmärksamhet

Omslag

Först, ett litet tråkigt meddelande: Det verkar som om Riad Sattoufs utmärkta självbiografi inte sålt tillräckligt bra på svenska för att översättningen ska fortsätta. Jag hoppas fortfarande på en svensk utgåva, någon dag, men tills dess får det bli den engelska version för min del!

Och en diger läsning blir det den här gången, med nästan dubbelt så många sidor jämfört med de tidigare delarna och med en Riad som inte längre är lika ung och lika omedveten om hur omvärlden egentligen fungerar. I början av boken är han cirka tio år och i slutet är han i de yngre tonåren, och det gör att han börjar reflektera över hur andra människor fungerar och agerar, till skillnad från förut då han som litet barn bara kunde följa med och konfunderas över vad som hände.

Pappan med en av sina ständigt återkommande konspiratoriska teorier

Det gör att han här, när han kastas mellan att bo i Frankrike och Syrien, för första gången själv reflekterar över sin situation. Och det gör att framförallt hans far, som långsamt överger idén om att vara en som han själv kallat det modern arab för att istället bli mer rättroende, inklusive pilgrimsfärd till Mecka, framstår i en sämre dager än förut. Inte för att pappan någonsin verkat sympatisk utan snarare en person som är fruktansvärt egocentrerad och önsketänkande utan att bry sig om hur det påverkar andra, men med en Riad som ser mer och själv kan bedöma framstår fadern som en ynkligare och sorgligare person än förut, som någon som gått från att ha varit smått obegriplig för den unge Riad, men det gällde de flesta vuxna, till att vara en person som är alltför lätt att genomskåda i sina egoistiska tankar och handlingar. Fadern följer nu minsta motståndets lag, dvs han gör som hans familj och släkt alltid gjort, utan att bry sig om sin egen familj, och för första gången spricker också masken när han är öppet obehaglig mot de senare.

Överlag framstår de flesta vuxna som rätt osympatiska, fast som de är i delvis destruktiva mönster. De kan vara trevliga privat, men för eller senare tittar fördomar och rigida principer om rätt/fel fram, oavsett deras bakgrund. Det finns också gott om relationer som nötts ner av tiden, där framförallt pappans uppträdande har varit förödande. När pappan återvänder till familjen i Frankrike efter en tid i Saudiarabien där han enligt sig själv tjänat massor av pengar och haft det bra försöker han visa att han ändrat sig: Han är vänlig mot Riad och försöker engagera sig i dennes skolgång, han anstränger sig för att tala om att det visst finns trevliga judar (tidigare har han uttryckt sig rejält antisemitiskt, som synes ovan), med mera. Men det är sedan länge försent, och vare sig Riad eller hans mamma låter sig denna gången tjusas. Eller kanske luras, för pappan har så många gånger sagt att nu, nu är allt förändrat, att ingen tror honom längre. Inte heller jag som läsare; jag väntade hela tiden på att det skulle avslöjas att livet i Saudiarabien inte alls varit så lyckosamt som pappan sa.

Riads pappa försöker övertyga sin familj om att den här gången har han äntligen ändrat sig på riktigt

Det är med andra ord rätt eländigt, inklusive att tonåringen Riad bekymrar sig över sitt utseende (han är inte längre söt) och andra tonårsproblem. Det finns några små ljuspunkter, som en snäll morfar och det faktum att hans mamma äntligen verkar ha bestämt sig för att inte längre gå med på makens otrevliga uppträdande, men dystert känns det ändå. Förut har det varit mer en blandning av tragedi och humor, där det senare yttrat sig i hur absurt allt som pågår tett sig för den lilla Riad, men nu när han är stor är det inte längre absurt utan bara sorgligt.

Men en intressant läsning är det fortfarande. Tonvikten har skiftat över tid, och från att ha börjat som en fascinerande skildring av de länder och kulturer som Riad växer upp i är det nu mer av en klassisk självbiografi där skildringen av familjen, och framförallt fadern, står i centrum. Bra det med, men lite mer traditionell läsning känns det som. Sattoufs teckningar är fortsatt perfekt anpassade för berättelsen; han är egentligen rätt begränsad som illustratör, men den här serien är ett bra exempel på hur lyckat det kan bli när manus och teckningar passar varandra. En volym återstår, om jag förstått det rätt, och sen kommer den här självbiografin vara klar, och det ser ut att bli en av de allra bästa i serieväg som hittills gjorts 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

PS. Efter att jag skrev den här recensionen hörde jag från Cobolt att förhoppningsvis kommer bok 4 på svenska i höst. Yay!

Lästips: Battle Stations av Hugo Pratt & Donne Avenell

Ser man på! Det engelska företaget Rebellion som publicerar spel, böcker, och serier, fortsätter att gräva i den extremt omfattande äldre engelska serieproduktionen, och det handlar ofta om serier som sällan nämns nuförtiden. Man köpte för flera år sedan 2000 AD, den klassiska engelska serietidningen där bland annat Judge Dredd såg dagens ljus, och har sedan dess försökt ge ut någorlunda vettiga samlingar av serier därifrån, och långsamt har man förvärvat fler och fler rättigheter, som mycket av IPCs serier som vi såg i Sverige i äldre serietidningar, typ Roy of the Rovers (som Rebellion ger ut samlingsutgåvor av) i Buster. Kul att någon ger sig på de här serierna för de sågs i princip som slit-och-släng-serier, så inte mycket finns samlat av dem.

Och nu har man grävt ännu lite djupare i ännu mer bortglömda serier, och hittat ett litet guldkorn: Battle Stations från 1963, en i floden av brittiska krigsserier som gavs ut i uselt tryckta häften till löjligt låga priser. Att just den här är ett fynd beror såklart på tecknaren: Hugo Pratt, den legendariska italienska serieskaparen som vid den här tiden gjorde ett antal krigsserier för IPC. Men för svenska läsare finns den lilla ytterligare lockelsen att författaren är Donne Avenell som under en tid var mycket viktig för den svenska serieproduktion när han skrev flera av de mest omtyckta svenskproducerade Fantomen-serierna på 70- och 80-talet. Så den här inbundna boken var ett givet köp för min del 🙂

Det är inte den första av dessa Pratts krigsserier jag läst; för drygt ett år sedan skrev jag några ord om The Crimson Sea som ett fan scannat in. Där gillade jag teckningarna och hur man tydligt kunde se hur inspirerad av Milton Caniff den tidiga Pratt var, men manuset var förglömligt. Teckningsberömmet gäller för Battle Stations med, med en tidig Pratt som håller på att hitta sin egen stil. Snabbt tecknat är det och dessutom avsett för ett litet format (boken är något mindre än en vanlig serietidning och det syns att teckningar förstorats en aning), men det är någonting som passar Pratt bra. Här är han förvisso mestadels fast i en stil där detaljer måste ritas ut till fullo och med sidor som är relativt ”fulla” med svärta och små streck, men då och då ser man hans senare stil med mer helfärgade vita eller svarta ytor skina till. Och nog syns det till lite typiska moln och måsar som skulle kunnat vara hämtade ur Corto Maltese också, så visst är det Pratt på god väg att hitta sin egen stil här 🙂

Men sen ska Avenell också ha en eloge för manuset. Det är typiskt för den här typen av brittiska krigsserier i ton och innehåll, men Avenell lyckas faktiskt förmedla en känsla av att kriget är ett elände för alla inblandade, slemma tyskar såväl som tappra engelsmän, och att det finns goda män på båda sidor. En inte alltför djup iakttagelse kanske, och visst är det en tysk ubåt som startar övervåldet i serien, men när serien är över är det med en känsla av någorlunda balans i berättandet.

Battle Stations är ett utmärkt exempel på att även de mest kommersiella satsningar, som IPCs på krigsserier på 50- och 60-talet, ibland kan lyckas åstadkomma någonting genuint bra. Läsvärdet här är mest tack vare Hugo Pratt och de serier han senare skulle skapa, men serien som sådan är inte dum alls den heller. Den som läst Garth Ennis mer allvarliga krigsserier vet vilket tonläge han brukar ha då det gäller att skildra de olika sidorna i andra världskriget; Ennis har ofta skrivit om hur präglad han är av läsningen av de här äldre krigsserierna i sina egna serier, och hur mycket han tyckte och tycker om dem. Jag skulle säga att Battle Stations är en sån serie, som i all sin enkelhet ändå har en poäng trots den inte precis subtila skildringen av olika nationaliteter. Det ska bli spännande att se hur de andra krigsserierna som Rebellion tänker ge ut artar sig; härnäst kommer Battle of Britain av Ian Kennedy i april, för att sedan följas av ytterligare en Pratt-serie, Battler Britton, i juli.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)