Som utlovas i titeln bjuder Anna Härmälä på en berättelse om en singelmamma, Mia; ingen tid slösas på att presentera fadern som försvinner redan på de första två sidorna:
Som ensamstående förälder blir Mia tvungen att alltid vara den som tar hand om barnet; sjukdom, arbete, och allting annat som pockar på uppmärksamhet måste komma i andra hand. På ytan finns det mycket som påminner om andra serier där relationer och familj står i centrum, som Lilla Berlin, men även om Singelmamman är rolig (ibland väldigt mycket) så finns det en lite allvarligare grundton i serien. Alla krav och förväntningar som omgivningen har, vänner som är både förstående i hur jobbigt det är för Mia och frustrerande när de framställer hennes liv som en tragedi modell större, hur knepigt det är att försöka hitta rätt i dejtingen som nybliven småbarnsförälder. Mycket av serien spenderas tillsammans med Mia och hennes inre monolog där hon ömsom är sig själv, utan att behöva bekymra sig om hur hon uppfattas av andra och därför kan tänka precis vad hon vill om andra, ömsom oroar sig just över hur andra (be)dömer henne.
Det är en bok som jag frestas att ge alldeles för många exempel från eftersom Härmälä är bra på att fånga upp alla olika aspekter på Mias liv, och hon gör det på omväxlande sätt. Än är det enkla ”vanliga” seriesekvenser, än är det trästick à la gamla bibelteckningar, än är det någonting helt annat, så boken igenom varieras formen så att innehållet känns fräscht. Det är kanske inga nya observationer som Härmälä ger oss i sin berättelse om Mias väg från nyligen separerad till att ha skapat sig ett nytt helgjutet liv tillsammans med sitt älskade barn, men hon ger oss dem med humor, allvar, och berättat på ett ovanligt uppfriskande sätt. De flesta andra serier som behandlar liknande ämnen som jag läst/läser brukar inte lägga ner så där värst mycket möda på själva teckningarna som mest finns där för att mediet såklart kräver dem, så därför är det trevligt att se en vardagsrealistisk serie som bemödar sig om det grafiska.
Jag måste erkänna att jag var tvungen att fundera ett tag på vad titeln skulle bli på dagens inlägg. Kanske få med allt som står på omslaget: De stora äventyren – Romano Scarpa 1960-1961 – Babylons bönor och andra historier? Men det kändes lite långt, så jag skalade ner till det jag tycket var viktigast, dvs att den här nya bokserien från Egmont kommer innehålla Romano Scarpas serier, och vilka serier den här första volymen innehåller. Jag är inte säker på om tanken är att alla Scarpas Disney-serier kommer publiceras i serien, men här har man iallafall börjat mitt i hans sejour hos italienska Disney (att boken inte har ett nummer utan istället innehåller åren serierna gjordes lär innebära att både hans tidigare och senare serier kommer vad det lider).
För den som inte läst Scarpa tidigare är det här alltså italienska serier som i Sverige huvudsakligen publicerats i Kalle Ankas Pocket där hans serier fanns med i flera av de tidigaste numren. Jag hade själv såklart ingen aning om hans namn när jag läste pocketarna som liten, så det är först efteråt jag förstått att han låg bakom några av mina favoritserier. Men det har jag skrivit om här på bloggen redan tidigare i samband med att några av hans serier kom ut i Hall of Fame-sviten, så det är nog bäst att man först läser det inlägget innan man fortsätter här. Alltså: https://smorkin.wordpress.com/2009/04/01/pocketserier-i-storformat/
Klara? Låt mig i så fall fortsätta berätta varför jag trots att jag var rätt så negativ mot en tidigare bokutgåva med Scarpas serier ändå hoppade på den här 🙂
Jag tycker fortfarande att Scarpa är bättre på stämning och idéer än på att lyckas baxa en serie i hamn hela vägen till slutet, men jag gillar att läsa hans serier ändå. Och den här utgåvan är närmare det som jag tror är det ideala för Scarpa, dvs i mindre format (den här är i serietidningsstorlek medan den tidigare recenserade var i albumstorlek, och Scarpas teckningar är inte gjorde för ett stort format) men med betydligt fler sidor. Större än en pocket, så åt rätt håll. Pappret är också en gnutta mattare, så allt som allt tycker jag det här är en klart bättre utgåva rent fysiskt. Sen blev jag också sugen på att läsa lite mer klassiska pocketserier efter att ha läst Marco NuccisSpökplumpen-serier, så när jag såg reklam för den här nya bokserien hoppade jag på.
Låt mig prata mer om serierna i just den här boken. Babylons bönor gick jag igenom i den förra recensionen, och jag tycker precis som då att det är en fartig och rätt underhållande serie som lider av manusbrister, som Björnligans konstiga plan och idén att Joakim skulle sälja allt han äger och har för att köpa en bönfabrik; visst är personligheterna hos ankorna annorlunda i pocketarna än i till exempel Carl Barks serier, men det finns gränser 😉
Bland de andra serierna finns några som inte publicerades i de tidiga numren av KAP och det är förståeligt; serier som Musse Pigg och Bip-Bip 15 är på sin höjd småroande, energin från de bästa italienska serierna finns där, men manuset är uselt vad gäller intrigdelen. Så låt mig hoppa över dem och istället berömma de två bästa (tillsammans med Babylons bönor, sina brister till trots):
Farbror Joakim och kidnappningen av Gittan: Gittan är en alldeles strålande karaktär som Scarpa introducerade strax innan den här serien, och hans serier med henne är nästan alltid utmärkta. Jag gillar att Kalle+Knattarna är på hennes sida, jag gillar Joakims åtminstone delvis kluvna känslor för henne, och jag gillar hur hon utgör ett udda par med Johannes Näbbelin där de har helt olika anledningar till att de samarbetar mot Joakim. Här dyker Näbbelin upp för första gången och har ännu inte påbörjat samarbetet med Gittan, men serien är bra ändå. Scarpa skärper sig vad gäller manuset som håller ihop fint när Gittan medelst en falsk kidnappning försöker tvinga Joakim att visa att han trots allt tycker om henne.
Jag gillar Scarpas Gittan, som hennes minspel i första rutan
Kejsaren av Calidornien: I mitt tycke är det här den klart bästa serien i boken, och av det jag läst av Scarpa hans bästa serie någonsin (vi får se om det håller i sig när jag läst hela bokserien). Musse Pigg dras in i en komplicerad härva med inslag av både Floyd Gottfredsons introduktion av Spökplumpen och Barks Den gyllene hjälmen, två ypperliga serier, men den här skäms inte för sig i sammanhanget. Intrigen är komplicerad men utan skavanker, sidokaraktärer som Långben, Atominus och Mimmi gör lyckade inhopp som gör att världen Musse vistas i känns levande, och när alla tåtar binds samman fungerar till och med slutet.
Musse börjar misstänka att han missförstått någonting vad gäller den mystiska figurens motiv
Om alla serier i boken var lika bra som Kejsaren av Calidornien skulle betyget bli att det här är en bok man måste köpa. Men så är det inte, så rekommendationen blir att om man vill få ett smakprov av Scarpa är det här ett bra och rättvisande val; topparna är väldigt höga, men dalarna är inte få.
Slutligen, några ord till om utgåvan som jag reflekterade över efter att läst klart boken. Tyvärr känns den lite hafsigt hopkommen i och med att jag anar att det inte funnits tid/pengar till att uppdatera tidigare utgåvor av serierna utan att de istället tagits rakt av från dessa. Det leder till att Atominus & Bip-Bip är olika namn på samma karaktär, och att samma karaktär är blåfärgad har missats här och där (som på sidan härovan). Det påpekas i den redaktionella texten att man är medveten om att det var fel första gången serier publicerades där han fick fel färg men att man valt att behålla den färgläggningen, något som i mina ögon känns lite sådär med tanke på att det är en så pass dyr bok ändå. Ett liknande problem är färgläggningen av det avslutande kapitlet i serien Musse Pigg i det makalösa riket Shinbra-La där många karaktärer har en besynnerlig grisskär hudton vilket distraherar framförallt när det gäller ansiktena som ser ut som om personerna är konstant bokstavligen rosenrasande. Med andra ord had jag gärna sett lite mer redaktionell omsorg om materialet, men jag hoppas det finns möjlighet till det i kommande volymer!
Trudy från kapitel 1 respektive kapitel 2; det är inte bara hudtonen som förändras mellan kapitlen utan även hennes andra färger
Det kommer att bli svårt att förklara varför jag tycker så mycket om Camille Jourdys Juliette: or, the Ghosts Return in the Spring. Det finns ingenting spektakulärt, ingenting ovanligt i den här berättelsen om när Juliette reser från Paris till sin lilla hemstad för att hälsa på sin familj och förhoppningsvis kunna återhämta sig efter storstadens stress. Hon träffar familjen, promenerar i staden, och träffar en del nya människor, och när serien slutar har hon precis rest tillbaka till Paris igen, så ingenting verkar ha hänt.
Förutom att vi fått lära känna hennes dysfunktionella men ändå sympatiska familj, sett Juliettes spirande vänskap med Georges, en lokal bohem (dvs en man som mest hänger på puben, försörjer sig på ett oklart sätt, är dålig på att städa, och föredrar tillfälliga relationer framför någonting mer stadigt), följt hennes syster Marylous affär med en älskare som av någon anledning alltid klär ut sig innan de träffas i Marylous växthus, med mera. Det är en underbart rik värld av människor och relationer som Jourdy visar upp för oss, allt med mjuka färger och ett öra för dialoger som är enastående bra. Hennes ansikten är inte så detaljerade, men tillsammans med de där dialogerna lever personerna upp och känns genuina, så att det går lekande lätt att utläsa de multipla plan av meningar och känslor som hela tiden erbjuds. Ta en sida som den här, där de sedan många år separerade föräldrarna sitter i baksätet och pappan frågar om vad som hänt med mammans senaste flamma:
Föräldrarna som känner varandra utan och innan och som nu kan retas mer lättsamt utan att bli arga, systrarnas acceptans men samtidiga irritation över att höra vad de säkerligen hört hundratals gånger förut (och säkert ibland med mycket argare tonfall), känslan av att det är en familj vi ser som vet vilka de har att göra med men som ändå älskar varandra; det är ett suveränt litet stycke i hur man gör en engagerande scen där inte mycket händer.
Alla personer vi möter i boken har sina egenheter och svagheter, men Jourdy skriver oss inte på näsan med vad de är utan det får vi läsa oss till själva. Och, mycket lågmält, så får vi också se hur gamla känsloknutar löses upp, som Marylous icke-fungerande äktenskap, Georges famlande i livet, och framförallt Juliettes komplicerade känslor inför sin familj och sig själv. Vare sig problemen eller lösningarna framställs någonsin i dramatisk dager, men det gör dem inte mindre starka utan bara mer realistiska, som här där Juliette och Georges pratar om den depression som Juliette ibland drabbas av:
Juliette: or, the Ghosts Return in the Spring är lätt på foten som en vårvind, elegant tecknad, och mycket fransk på ett bra sätt, dvs när det kommer till följsam och flytande dialog (något som exempelvis Lewis Trondheim också är så bra på). Och det glädjer mig också att förlaget som valt att översätta boken är Drawn & Quarterly, ett förlag som jag annars tycker har blivit mer och mer ointressant de senaste åren, förutom vad gäller deras översättningar från japanska. Här är de i gammal god form med en strålande fransk serie som jag annars hade missat 🙂
När bokrean började förra veckan råkade jag av en slump gå förbi Söderbokhandeln (en mycket trevlig bokhandel, rekommenderas för de som bor i Stockholm) och såg att de körde med en gammeldags rea med 40% i rabatt på allt i butiken, istället för den tråkigare typen av rea där alla bokhandlar köper in exakt samma reaböcker från förlagen (som dessutom ibland trycks upp enbart för att säljas på rean…). Jag rotade runt en hel del, varpå följande bok hamnade i min köphög:
När den kom ut tidigare i vintras så funderade jag på att hugga den, men jag är inte ett så stort fan av Tintin att jag måste ha alla versioner av alla album. Men med albumet i handen insåg jag att det såg mysigt ut, och eftersom priset var så pass bra blev det ändå ett köp. Så nu tänkte jag pracka på er några ord om vad jag tyckte efter att ha läst det 🙂
Gällande handlingen misstänker jag att de flesta som läser den här bloggen redan vet vad albumet går ut på, men för de som inte gör det så kommer här en kort sammanfattning: Till skillnad från alla andra Tintin-album utspelas det här helt på hemmaplan; handlingen rör sig aldrig utanför slottet Moulinsarts gränser. Det är ett kammardrama/fars med bitvis absurda drag, som den ständigt frånvarande marmormakaren Boullu eller de orgier i missförstånd som Kalkyls vägran att använda hörselhjälpmedel (alternativt hans vänners vägran att försäkra sig om att han förstått dem) förorsakar. Det är också en historia full av misstänkta händelser, men där det till slut visar sig att det inte finns några skurkar i vanlig mening. Kort sagt, en mix av The Big Lebowski och PG Wodehouse med ett stänk av Beckett, framfört i Hergés typiska stil.
När jag var liten var det här inte ett av mina favoritalbum, därtill var avsaknaden av det där stora äventyret för uppenbar, men nu tycker jag betydligt bättre om det. Jag får tillbringa lite downtime med några personer jag tycker om, och se hur de lever sina liv när de inte flänger runt i världen på halsbrytande äventyr. Så för de som läst mycket Tintin är det ett annorlunda och på det stora hela mycket lyckat album skulle jag säga.
Men som sagt, det viktigaste den här gången är hur den här versionen skiljer sig från den vanliga. När Castafiores juveler först publicerades gjordes det som en följetong i tidskriften Tintin, och den här boken samlar ihop den version. För som vanligt när det gäller Tintin tog Hergé chansen när det blev dags för albumversionen att fixa till saker som han störde sig på. Det här är ju ett av sena Tintin-albumen så det handlar inte om några stora förändringar: En bortglömd armbandsklocka, en dörr som går åt fel håll, några smärre korrigeringar i layouten för att förtydliga skeendena. Det här redovisas i förordet (om man händelsevis inte läst albumet förut så ska man som vanligt skippa förordet till efter att man läst serien eftersom det avslöjar allt om handlingen) och det är intressant att se vad Hergé tycket kunde förbättras.
Den stora skillnaden för mig är dock hur annorlunda serien känns att läsa i den här versionen. Jag har alltid gillat färgläggningen i Tintin som har en tydlig känsla av att den gjorts av en människa; färgerna har struktur och personlighet, och det ser ut som om den som färglagt haft roligt när det gjorts. När jag jämför med samtida serier som Asterix ser den senare betydligt tråkigare ut vad gäller färgerna, med ett intryck av att färgläggningen mer är någonting som måste göras än någonting som är intressant i sig.
Albumversionen (gamla översättningen)Följetongsversionen (en del alternativa färger, och Haddocks gipsade fot ser helt platt ut eftersom den saknar streck som visar gipsbindan)
Så för mig är färgerna en viktigt del vad gäller Tintin, och faktum är att jag tycker att Castafiores juveler i det här albumet ser klart bättre ut än den vanliga versionen vad gäller dem. Det gjorde mig ärligt talad förvånad först eftersom versionerna låg så nära varandra i tiden, och mig veterligt gjordes av samma person(er), så när jag funderade mer på det och kollade de faktiska skillnaderna i färgval mellan de två såg jag att de är inte stora; det är ofta samma färger som används, och samma nyanser. Det är alltså någonting annat som gör att jag spontant tycker klart bättre om det här albumet, och efter att ha funderat mer på det så insåg jag att det är någonting så enkelt som pappret. De senaste decennierna har de vanliga Tintin-albumen använt ett relativt blankt papper med kompakta färger, medan det här albumet har istället ett matt papper och ett tryck som inte överdrivet återger färgerna, och med ännu mer struktur i färgerna. Det gör det i mitt tycke betydligt mer behagligt och vilsamt att läsa, samtidigt som det understryker den tidigare nämnda känslan av att det är en människa som ligger bakom. Hergés stil i allmänhet kan ju framförallt i de senare serierna ge en känsla av nästan maskinell precision, men den känslan försvinner här tack vare trycket och pappret.
Så mitt slutomdöme om den här utgåvan av Castafiores juveler är att den är intressant för den inbitna Tintin/Hergé-fantasten med tanke på att det är en annorlunda version som inte tidigare setts till på svenska, men att den för den mer allmänt läsintresserade faktiskt är den bästa versionen, tack vare sitt fysiska utförande. Och jag skulle verkligen gärna se att även de vanliga utgåvorna av Tintin också använde samma papper/tryck; det är så här serien ska se ut och kännas att läsa, utan tvekan.
(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)
PS: När jag började läsa var det med nyfikenhet hur Björn Wahlbergs översättning skulle hantera de romer och deras läger som är en viktig del av handlingen, med tanke på att den äldre översättningen genomgående använde sig av ordet ”zigenare”, eftersom jag inte läst hans nyöversättning av just det här albumet förut. Första gången lägret dyker upp är det Tintin som refererar till dem som ”zigenare”, så då tänkte jag att det ordet användes för att inte avvika alltför mycket från den tidigare översättningen vilket kändes sådär. Men så är det inte utan det är lyckligtvis någonting annat som pågår, för i en scen strax efteråt refererar en av romerna till dem själva som just ”romer”, och därefter använder Tintin det ordet genomgående. Tintin snappar alltså upp den alternativa beteckningen i bakgrunden, och inser uppenbarligen att det rätta är att använda ordet som de själva använder. I resten av albumet används sedan de två orden omväxlande av olika personer, genomgående så att de som på andra sätt skildras som konservativa/rasistiska använder ”zigenare”, som den lokala polischefen, Dupontarna och Nestor, medan de mer perceptiva och humanistiska använder ”romer”, som Tintin, Haddock och Kalkyl. Snyggt och subtilt gjort, tycker jag!
För tredje gången kommer nu serien som René Goscinny & Albert Uderzo gjorde innan starten av deras stora klassiker Asterix: Oumpah-Pah. Första gången på 70-talet handlade det om fem separata album, andra gången vid sekelskiftet hade serien tryckts ihop till tre, och den här gången är vi framme vid den logiska slutpunkten, dvs ett tjockt album som innehåller allting, inklusive en del extramaterial om serien och serieskaparnas bakgrund:
Konsumentinformation: 192 sidor lång är boken, varav extramaterialet upptar sisådär 30. Materialet består av ungefär det man kan vänta sig, dvs omslag och andra ströillustrationer som gjordes under seriens levnad, några texter om hur det gick till när Goscinny & Uderzo började arbeta på serien, och en del om seriens publicering i Sverige. Jag skulle säga att det här materialet är helt ok, även om jag gärna skulle sett att författarna till artiklarna angetts (de som inte handlar om Sverige anar jag är skrivna för någon fransk utgåva eftersom de har den där olyckliga tendensen hos franska skribenter till alldeles för pompös prosa när en serie ska hyllas).
Det intressantaste för den som vill gräva ner sig i seriehistoria är att vi också får läsa proto-Oumpah-Pah, dvs den korta och aldrig avslutade första versionen som var avsedd för publicering i USA, gjord några år innan den ”riktiga” serien påbörjades. Den utspelas i nutid och är ärligt talat usel, så jag förstår att det inte blev någonting av den. Kuriosa: Enligt texten så översattes serien till engelska av Harvey Kurtzman och textades av Milton Caniff, och det är nog orsaken till att serien presenteras på engelska här, med svensk översättning under rutorna :
I övrigt kan också nämnas att översättningen är ny och gjord av Carin Bartosch Edström som förtjänar en eloge för hennes svengelska och svensktyska (eller vad det nu borde heta) som används när personer vars modersmål är engelska respektive tyska pratar, och att färgläggning är ny jämfört med originalutgåvorna. Vad gäller det sistnämnda är jag kluven till resultatet på samma sätt som jag känner inför den nya färgläggningen av Asterix. Den gamla kan vara väldigt gräll ibland och är definitivt inte realistisk, men den känns mer personlig och – tycker jag – spännande än den nya som blir enformig i längden och som har alldeles för många toningar.
Och slutligen, vad gäller textningen ser den nya mycket trevligare ut än den gräsligt typsatta gamla, men linjerna är på sina ställen så tunna i den nya att det känns som om de helt försvinner. Det är en synvilla, trycket är så bra att inga linjer saknas, men bokstäverna skulle i mitt tycke behövt en gnutta mer tyngd i linjerna. Men som sagt, en förbättring, definitivt.
Klicka för att se detaljer som textning, översättning, mm
Därmed är jag klar med den rena konsumentinformationen och kan övergå till att skriva om serien istället.
Jag läste Oumpah-Pah (då kallad Oumpa-Pa, men här har huvudpersonen för första gången fått behålla den franska stavningen av namnet) som liten och gillade den då; jag har fortfarande kvar de fem albumen från den tiden och de är rejält slitna efter alla omläsningar. Men jag kan inte säga att det var någon favorit ändå, om jag jämför med alla andra serier jag läste vid den tiden, och det tydligaste tecknet på det är nog att när jag nu läste om den så kom jag mycket väl ihåg handlingen i de två första albumen, inklusive detaljer om teckningarna, men när det gäller album 3-5 så kändes nästan nya för mig, så lite kom jag ihåg. Andra serier som jag läste om många gånger som barn kom er jag ihåg mycket mer om, som de stora klassikerna Tintin/Asterix/Lucky Luke, men även mindre titlar som Fenomenala 4:an och andra
Och det är egentligen inte så konstigt, för när jag läser serien nu som vuxen så blir det tydligt att Goscinny & Uderzo mycket snart efter starten hade uttömt de flesta av sina idéer för Oumpah-Pah och hans broder Dubbla Skalpen/Hubert de la Pimpinette. Vi får först en fisken ur vattnet-historia när den franska stroppen – han är en vänlig själ, men också en stropp – de la Pimpinette hamnar hos Oumpah-Pah och hans familj som hör till den amerikanska ursprungsbefolkningen, sedan en omvänd där Oumpa-Pah träffar fransmännen, och sen är det slut på idéer vad gäller handlingen. Det blir mer fisken-historier när de två besöker Frankrike inkluderat en trött spionhistoria, två strider mellan Oumpah-Pahs folk och andra i området, en strid mellan fransmän och tyskar, och ingenting känns originellt eller inspirerat. Det som är bra är små detaljer här och där, som hur striden mellan fransmän och tyskar skildras med deras mycket artiga krigförande.
Handlingen i det stora hela däremot är mycket oinspirerad, och det är egentligen förståeligt. Goscinny är en författare som gillar att ha gott om bakgrundsmaterial att jobba med och mot; i Asterix har han tillgång till hela den antika världen och alla europeiska länder med all deras för läsarna välkända historia, och i Lucky Luke finns det också oändligt med referensmaterial med tanke på all mytologisering av Vilda Västern. Här har han ett franskt fort i 1700-talets Amerika så det enda han har att tillgå är några allmänt generiska klichéer om hur fransmän respektive ursprungsbefolkningen är, och när väl dessa är avklarade så finns det inte mycket mer att säga. En ren äventyrsförfattare skulle förstås kunna skriva bra historier om tiden och platsen ifråga, typ Derib som i Buddy Longway gör en strålande serie utan att tillgripa de vanliga Vilda Västern-klichéerna, men Goscinny är en helt annan slags berättare som vill skämta med/ironisera över/satirisera, och här finns det mycket lite för honom att jobba med. Han gör så gott han kan, som när han skickar Hubert och Oumpah-Pah över Atlanten till Frankrike där han kan skämta med saker som den franska kungen, eller när han låter tyska soldater dyka upp i Amerika för att kunna driva med dem, men det märks att de situationerna är krystade och inte hållbara i längden för att basera en serie på.
Det finns som sagt en del roliga detaljer i serien, men det roligaste är nog att se hur Goscinny provar sig fram med skämt och situationer som går att känna igen från hans senare serier, som den odugliga musikern som alla avskyr, diverse komiska gester, och en hel del annat:
Obelix & Oumpah-Pah har en gemensam stridsteknik
Sammanfattningsvis är Oumpah-Pah inte i närheten av Goscinny & Uderzos bästa serier (jag har knappt nämnt Uderzos insats här, men helt kort så ser det ut som de tidigaste Asterix-albumen, dvs lovande och med en hel del schvung, men också en stil som ännu inte helt hittat balansen mellan karikatyr och realism), därtill är handlingen alltför menlös, men den har roliga inslag och är seriehistoriskt intressant med tanke på hur mycket som senare kommer komma igen i framförallt Asterix men också Lucky Luke. Två gånger har serien getts ut förut men de albumen är sedan länge slutsålda, så med tanke på paret Goscinny/Uderzos status är det inte konstigt att Oumpah-Pah får en tredje chans.
(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)
PS. Det skulle gå att skriva en hel del om skildringen av Oumpah-Pah och hans folk, men jag nöjer mig med en liten eftertext. Är skildringen fördomsfull? Oh ja, extremt, med precis varenda kliché man kan tänka sig som stridsyxor, hur de talar (men Edströms version är klart bättre än den gamla vad gäller språket), sedvanor, med mera. Men precis som med Goscinnys andra serier blir det bättre efterhand, dvs när han väl fått ur sig alla skämt som bygger på gammalt sunkigt bråte så blir det istället fler skämt om enstaka personer och deras personligheter, udda händelser, med mera. Personligen har jag alltid föredragit Goscinny när hans skämt inte bygger på just klichéer om olika folk, och det är nog en bidragande orsak till att jag tycker mer om Lucky Luke än Asterix; jag tycker det finns för många lättköpta skämt i den senare serien. Skildringen av fransmän och tyskar i den här serien bygger förstås lika mycket på klichéer den med, men jag tycker personligen inte det riktigt räcker som ursäkt med tanke på hur de fördomsfulla uppfattningarna använts genom historien. Så för den som irriterar sig på liknande saker i andra klassiska fransk-belgiska serier, räkna med mer av samma här är jag rädd.
Som alltid är det omöjligt att scanna så att guldtryck syns; titelns ”Disa” och drakens fjäll är egentligen guldfärgade men ser här mest svarta ut…
Egmont fortsätter att spotta ur sig nya franska serier för de yngre läsarna, och det börjar bli knepigt att hänga med i dem alla. En bidragande orsak till den känslan är att de så gott som alla har ett starkt drag av fortsättningsserier: Visst innehåller varje album ett mer eller mindre avslutat äventyr, men det är ändå tydligt att det bara är ett kapitel i en större berättelse. Med andra ord, precis som vad gäller serietidningar à la USA (åtminstone de mer kommersiella förlagen) så kan det vara svårt att ge ett rättvist omdöme om en specifik serie innan man läst den avslutade historien, och det kräver en del hjärngympa att hålla alla olika pågående serier i minnet samtidigt (även om det är något av ett lyxproblem 🙂 ).
Det gäller också dagens serie, Disa: Draken vaknar, skriven av Jérôme Pélissier och tecknad av Carine Hinder. Vi får följa den mycket unga Disa vars absolut starkaste önskan är att bli en häxa för att kunna hjälpa alla i den lilla byn hon bor i efter att byns tidigare häxa Naia försvunnit några år tidigare. Ingen tror att hon kommer kunna klara av det, och det är inte så konstigt eftersom hon egentligen inte vet något om vad en häxa gör det hon gör, och inte finns det någon som kan undervisa henne heller. Åtminstone inte innan hennes pappa ger henne en mycket speciell bok…:
Beväpnad med boken och en alldeles för hög tro om sina egna förmågor ger sig Disa tillsammans med en vän och en gris ut ur byn för att försöka stoppa den drake som hindrat alla i byn från att våga lämna byn sedan Naia försvunnit, och därmed har historien kickat igång.
Mest av allt skulle jag säga att det här är en mysig serie. Hinders teckningar med sin blandning av klassisk bilderbok och moderna barnserier lyckas både när det gäller gulligheten hos huvudpersonerna och mer dramatiska när det gäller draken, och Disa är en trevlig bekantskap med sin envishet och omogenhet (som jag misstänker kommer minska i kommande böcker) även om de andra karaktärerna i serien hittills känns mer anonyma. Det behövs med andra ord som väntat fler böcker för att jag ska kunna säga mer om serien, och med tanke på hur det sett ut med de andra serierna av det här slaget som Egmont ger ut borde det inte dröja länge innan nästa del dyker upp. Tills dess får Disa nöja sig med betyget Lovande 🙂
Att scanna ett helt uppslag är inte alltid så lätt!
För tredje året i rad har franska Catherine Meurisse nominerats till Angoulêmes stora pris. Vi får se om det blir tredje gången gillt – i år gäller det att besegra amerikanska Daniel Clowes och brittiska Posy Simmonds – men jag tänkte passa på att skriva några ord om de serier av henne som jag läst: Lightness, The Young Woman and the Sea, och The Great Outdoors.1 I kronologisk ordning:
Lightness: Det här är den tveklöst tyngsta boken av de tre som handlar om efterdyningarna till attacken på Charlie Hebdo, om än med en ofta humoristisk ton mitt i berättelsen. Meurisse som var en av tidningens tecknare blev försenad till mötet på morgon för attacken och följde den därför från en näraliggande byggnad. Men själva attacken ägnas inte många sidor, istället är det Meurisses liv efter den som är huvudpoängen. Hon försöker jobba men inser att hon inte längre kan teckna, hennes minne försvinner, hennes vardagsliv är totalt förändrat eftersom livvakter måste följa henne varhelst hon går.
Det är en fragmentarisk bok där Meurisse än tänker på vännerna som mördats, än skämtar om det hela som vilka svar mördarna skulle fått om de analyserats av Elsa, ansvarig för tidningens psykologispalt och en av de som mördades. Men hon har svårt att pussla ihop allting, och serien reflekterar hennes dissociation där ingenting känns som om det är på riktigt och där allting flyter.
Lightness är en alldeles utmärkt serie om PTSD och hur Meurisse långsamt lär sig leva med den. Den är mycket fransk på så sätt att konsten och litteraturen spelar så stor roll som när hon försöker återfå de känslor hon tidigare haft för Marcel Proust eller när hon aktivt söker drabbas av Stendhals syndrom för att åter komma i kontakt med sina känslor, men som sagt är den förvånansvärt lättsam att läsa; Meurisse är bra på att aldrig bli alltför tungsint och glimten i ögat finns där hela tiden, tillsammans med allvaret.
I The Young Woman and the Sea som är gjord några år efter Lightness får vi följa en ung fransk kvinna som spenderar en tid i Japan för att måla. Det är inte en självbiografisk serie, men nog finns det likheter mellan huvudpersonen och Meurisse, och Meurisse gjorde serien när hon spenderade tid i Villa Kujoyama. Huvudpersonen – som jag tror aldrig får ett namn – blir trollbunden av naturen och miljön, och får snart nog nya vänner i en japansk konstnär som säger sig vilja måla men aldrig riktigt finner det rätta tillfället, en trevlig tanuki som guidar henne runt, och Nami, en kvinna som driver ett litet värdshus i trakten.
En handling i vanlig mening finns inte: Hon strosar runt, pratar med människor, och insuper atmosfären. Precis som i Lightness är också den klassiska kulturen ständigt närvarande, men här handlar det naturligtvis oftast om japansk konstnärer och författare istället för västerländska, som i sidan ovan där både Hokusai och Isao Takahata gör sig påminda.
Det är en mycket charmig skildring av lantligt liv i Japan, sedd genom en fransyskas ögon, och grafiskt blandar den mellan mer typiska seriesidor som den ovan och sidor där Meurisse istället kanaliserar en mer japansk känsla vad gäller illustrationerna:
The Young Woman and the Sea är en bagatell, men en synnerligen trevlig sådan 🙂
I The Great Outdoors är vi tillbaka till den rent självbiografiska serien, men den här gången handlar det om en barndomsskildring. Meurisses familj köper en gammal stenruin till hus på den franska landsbygden för att bosätta sig där, och för Meurisse innebär det stora förändringar:
Det finns likheter med kollegan Riad Sattoufs – han var också medarbetare på Charlie Hebdo – barndomsskildring Framtidens arab, som hur människor tecknas och karikeras, men där Sattoufs serie är icke-analyserande när det gäller perspektivet som alltid är barnets, dvs att händelser skildras som de uppfattades av den unge Sattouf själv, så är Meurisse istället ständigt kommenterande, och ibland är det den vuxna Meurisses känslor och tankar som vi får se gestaltas av henne själv som barn. Hon och hennes syster idoliserar Pierre Loti, Marcel Proust citeras, Meurisse gör sin egen version av Versailles trädgårdar, Zolas roman Abbé Mourets felsteg läses och både beundras för sina beskrivningar av naturen och ironiseras över:
Meurisses mamma är inte imponerad över Zolas blomsterkunskap
Ofta innehåller barndomsskildringar både bra dagar och dåliga, men hos Meurisse finns det sällan om ens någonsin jobbigare tider. Det värsta som händer är att familjen bli upprörd över hur naturen hanteras i det moderna jordbruket, men Meurisse själv mår bra serien igenom. Det är inte så konstigt, för hon är inte ute efter att ge en ärlig och ofiltrerad bild av sin barndom. Istället är poängen med serien att skildra hur man kan konstruera ett liv där konst och fördjupad kontakt med naturen står i centrum, och att göra det på ett sätt som inte skrämmer iväg läsarna med tunga komplicerade tankar.
Och det är nog ungefär så jag skulle vilja sammanfatta de här tre böckerna: Värdesätt kultur och konst, lär dig uppskatta naturen, och kom för allt i världen ihåg att göra det medan du samtidigt kan skratta åt vad som än händer. Är det värt att vinna i Angoulême? Nja, jag håller fortfarande Posy Simmonds som min favorit, men jag skulle inte protestera om det blev Meurisse ändå 🙂
En fjärde bok av Meurisse finns också på engelska, Delacroix, men den hoppar jag över eftersom den är mer av en rikligt illustrerad text där Meurisse tecknar/målar/gör serier av Alexandre Dumas berättelser om sin vän Eugène Delacroix. ↩︎
Om jag inte hade mycket att säga om I’m Not Meat så gäller detsamma den här samling ensidesserier av diverse europeiska serieskapare. Det är en stafettserie, dvs varje tecknare gör sin sida varpå nästa tar vid, men istället för att tillsammans skriva en historia har redaktionen gjort det enkelt för sig: Varje seriesida inleds med att Musse kommer in genom en dörr, och avslutas med att han går ut genom en annan. Det betyder att det dryga 50-talet serieskaparna inte behöver veta vad som hänt innan, och gör ärligt talat konceptet väldigt urvattnat. Inte för att jag tycker att stafettserier brukar vara så rolig läsning, men de kan iallafall innehålla roliga lösningar när en serieskapare försöker anpassa sig till vad som hänt innan. Här innebär stafettinslaget endast att serieskaparna inte ens kan göra en sida Musse-serier med vad de vill utan att de måste få in de där dörrarna 😕
Det är med andra ord ganska torftig läsning, och det blir utmattande i längden med serier som bara är en sida i längd men där så gott som alla håller maximal fart från första rutan till sista; det är uppenbart att de allra flesta medarbetarna till boken när de tänker på Musse Pigg tänker på extrem action. Grafiskt är det inte ointressant att se alla varianter på Musse, men som läsning? Njae.
Sen är det väl inte heller de allra största nutida europeiska serieskaparna som bidrar. Jag känner igen en del av namnet, men väldigt många hör definitivt inte till de övre lagret på seriehimlen. Fast jag vet inte om det skulle spelat så stor roll, med tanke på de begränsade möjligheter som ges serieskaparna här, och inte ens större stjärnor som José-Luis Munuera och Florence Cestac får egentligen till det.
Tummen mestadels ner alltså, med en liten ryckning uppåt tack vare de omväxlande Musse-figurerna som syns till.
För tillfället är boken slut på förlaget (Fantagraphics), men det gör egentligen inte så mycket 🙂
Däckad av flunsan fick jag lust att läsa de senaste Lucky Luke-albumen som jag inte köpt ännu; det kändes som någonting lagom enkelt att läsa. Fem album blev det, och jag tar dem väl i tur och ordning 🙂
Följ pilen (LL 91): Här handlar det om en motsvarighet till Den unge Spirou, dvs Lucky Luke som barn och ensides skämtserier. Allt tecknat & skrivet av Achdé, och jämfört med när jag skrev om serien första gången var jag lite mer förlåtande den här gången. Då tyckte jag att det bästa med albumet var den lite längre historien som inledde albumet som handlade om hur Luke som liten blev adopterad, och också det här albumet inleds med en längre (6 sidor) historia som är intressantare än resten. Men även ensidesserierna fungerade ok för mig; kanske för att jag fortfarande var lite dimmig pga influensan, eller så var jag bara på bättre humör. Oförargligt till max, men det är nog också meningen.
Är det inte en hel del av Don Martin över hur Achdé tecknar Orkan-Lisa här? 🙂
En cowboy i Paris (LL 92): Den här läste jag när den kom på engelska för några år sedan, och precis som då tyckte jag vid omläsningen att det här var ett album som inte tar tillvara på möjligheterna med uppslaget: Luke blir involverad i finansieringen och transporten av Frihetsgudinnan, och besöker därför Frankrike. Det skulle kunnat varit skojigt att se honom där, men tyvärr är besöket ganska kort och består mest av miljöer och personer från 1800-talets Paris som flimrar förbi. Ett gimmick-album, men där gimmicken inte används lika mycket som den borde.
Kid eller dubbelt (LL 93): Mer unge Lucky Luke, och samma känsla inför albumet, inklusive att den inledande längre historien är den bästa; den här gången handlar den om godtyckligt rättskipande och dödsstraff (!). En sak som är bra med serierna om den unge Luke är att de på riktigt ger sig på rasismen som Luke kompis Lilla Kaktusen utsätts för av en del av de vuxna, utan att hymla om vad det handlar om. Det gör inte serierna roligare, men det gör dem mer sympatiska, helt klart.
I bomullens land (LL 94): Jag skrev en längre recension om albumet när jag läste det på engelska, så jag refererar till den.
Ratatas ark (LL 95): Jul, manusförfattaren till alla dagens LL-album som inte handlar om unge Luke (Achdé har tecknat alla), fortsätter att beta av olika känsliga ämnen. Efter att ha tagit upp hur judiska familjer behandlades i Det förlovade landet och rasism i I bomullens land så handlar det här om militanta vegetarianer när en nyligen frisläppt fånge gör gemensam sak med en välmenande men en smula naiv djurvän. Tillsammans med några rekryterade desperados, alla vegetarianer, terroriserar de den lilla staden Veggie Town, f.d. Cattle Gulch (ursprungligt motto: En tjurig stad; nytt motto: Fjädrar, päls och bly!) Ett oväntat tema för Lucky Luke, men varför inte? 🙂
När jag recenserade I bomullens land skrev jag att det skulle bli intressant att se om serien även fortsättningsvis skulle försöka ge en bredare och sannare representation av Vilda Västern, eller om albumets större allvar var ett enstaka undantag. Och faktiskt tycker jag att Ratatas ark fortsätter att visa tecken på lite mer omtanke om vilka personer som skildras. Ta Artichoke Jim härovan, och jämför hans utseende med hur svarta personer skildrats i tidigare album och det är en tydlig skillnad. Han är liksom alla andra en karikatyr, men saknar (äntligen!) de slentrianmässiga dragen från tidigare serier. De kinesiska repliker som finns med i serien är inte heller som i till exempel Bröderna Dalton jagar ett arv påhittade tecken som ska se kinesiska ut, utan helt korrekta sådana. En liten detalj, men i mitt tycke viktig.
Men det finns fortfarande många problematiska skildringar kvar. Mexikaner ser ut som de alltid gjort och urinvånare likaså, och framförallt i namngivningen av många av personerna tenderar Jul att om de är vita personer göra ett allmänt skämtsamt namn, medan icke-vita får namn som anspelar på deras etnicitet. Så perfekt är det inte, men Jul & Achdé ska ha en eloge för att de faktiskt verkar försöka skärpa sig och korrigera det som tidigare varit fel. Det här påverkar ju inte serien som ren läsning, men för min del gör det att jag inte irriterar mig på dessa inslag längre, och det gör mig glad 🙂
Som läsning är Ratatas ark precis som dagens andra album i ärlighetens namn inte speciellt spännande eller roligt, men det är mysigt. Och det finns några rejält överraskande inslag i den som jag inte nämnt, så det känns som om upphovsmännen försöker att förändra serien så smått genom att både våga ta upp allvarligare ämnen och att förändra en del av seriens förutsättningar. Resultatet är ännu inte helt lyckat, men som jag skrivit så många gånger förut apropå Lucky Luke så är det en serie jag är väldigt svag för, så jag hoppas Jul & Achdé kommer lyckas att matcha innehållet i serierna med deras ambitioner i framtiden.
Det finns hur många som helst Blueberry-serier som inte översatts till svenska, huvudsakligen serier där åtminstone någon av seriens skapare (dvs Jean-Michel Charlier (manus) & Jean Giraud (teckningar) ) inte varit inblandade, men bortsett från något enstaka album som den tyska Die Frau mit dem Silberstern1 där rättighetsfrågan har varit problematisk handlar det om serier som gjorts med ursprungsskaparnas goda minne. Dagens serie däremot, gjord långt efter upphovsmännens död, är en annan sak, och vi får väl se om det kommer komma fler album i framtiden där Blueberry får slita på.
För slita får han göra i Apacheupproret, skriven av Joann Sfar och tecknad av Christophe Blain, och det är ju någonting som känns välbekant när det gäller honom. I Girauds original kan man nästan känna hur han stinker ibland när han haft det som värst, svettig, skitig, och utan att ha tvättat sig på veckor. Riktigt lika illa är det inte här; albumet utspelas den tid när han var soldat i kavalleriet, och under den tid när han visserligen är alldeles för egensinnig för sina överordnade officerare, men ändå uppträder någorlunda propert. Hans närmast övernaturliga talang för att bli inblandad i komplicerade skeenden är däremot lika stark som alltid, och här startar allt när han blir vittne till hur två apachekvinnor dödas av några vita ungdomar.
Ett klassiskt Blueberry-manus à la Charlier ser alltid till att det finns fler sidor än två som manövrerar gentemot varandra, och Sfar upprätthåller traditionen där kontrahenterna Blueberry, apacherna, en religiös kult, och kavalleriet alla drivs av sin egen agenda där stackars Blueberry är den enda som försöker lyssna på vad de andra säger. Han måste stoppa kavalleriets slentrianmässiga impulser att döda alla apacher, försöka arrestera mördarna utan att få hela kulten efter sig, förhindra att apacherna attackerar alla vita utan urskiljning, och så måste han hantera vad som verkar vara en komplicerad relation med Ruth, överstens hustru. Stressigt värre, och precis som det brukar vara 😉
Med tanke på andra serier jag läst skrivna av Sfar är det här en förvånansvärt traditionellt berättad historia2, inklusive detaljer som rikliga inslag berättande textplattor i tredje person; det enda som antyder att det är en serie skriven ett halvt sekel senare än Charliers manus är att vissa typer av detaljer är mer rättframt beskrivna här, som sex/otrohet/övergrepp och samhällets behandling av apacherna. Det märks med andra ord att det här albumet inte är menat att vara ett i raden av omtolkningar av kända seriekaraktärer som vi sett de senaste åren; Sfar & Blain har anlitats för att göra ett helt vanligt Blueberry-album, och det är precis vad de har gjort också. Blain tecknar som alltid bra och gör lyckligtvis inga försök att teckna som Giraud, men nog känns det här som ett Blueberry-album alltid, ingen tvekan om det 🙂
Men det för också med sig en del problem. Att det är ett album som utspelas i en given tidpunkt i seriens kronologi och att det inte handlar om en omtolkning gör att vissa inslag i serien inte blir riktigt lika intressanta som de annars skulle kunnat vara. Jag vet ju till exempel att Blueberrys relation med Ruth aldrig kommer kunna bli någonting mer seriöst eftersom det skulle bryta mot vad som setts till i äldre serier, tyvärr. Så för min del hade jag nog hellre sett att det här var en omtolkning som kunde ta sin egen väg, med sin egen fortsatta historia för Blueberry efter vad som händer i albumet. Över lag tycker jag nog att de flesta av de här alternativversionerna av serier är alldeles för försiktiga i vad de gör; de kan ha mycket annorlunda versioner av karaktärerna i serien och avvika i vilken slags serie de är, som Bomhommes allvarliga Lucky Luke-serier, men de vågar inte ändra på de faktiska relationerna mellan huvudpersonerna (jag hoppades länge att Nicke gifter sig skulle uppfylla titeln, men tji fick jag).
Allt som allt är Apacheupproret en gedigen serie, framförallt för den som uppskattar en rejäl historia med en komplicerad intrig, och som gillar framförallt Charliers Blueberry-manus. Det finns dock en hake till som jag inte nämnt ännu: Det här är det första albumet av planerade två, vilket också det är typiskt för Blueberry där många episoder sträckte sig över flera album, och det är i sig inget problem. Haken är att det här albumet kom ut 2019 i Frankrike, dvs för fyra år sedan, och det avslutande albumet är inte ens utannonserat ännu. Det finns med andra ord en risk för att vi aldrig kommer att få veta hur det går för Blueberry et al. Fast, med tanke på att det som sagt handlar om ett album som utspelas mellan två album i den ecisterande sviten album vet vi åtminstone en sak: Hur tragiskt det än går, så kommer Blueberry överleva. Svettig, skitig, om möjligt än mer cynisk efter att saker gått åt h-e (det brukar de göra), men överleva lär han göra 😉
(affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)
Jag börjar bli rätt rejält nyfiken på alla tyska versioner av klassiska franks-belgiska serier jag läser om. Blueberry, Lucky Luke, Spirou; alla finns det tyska serier med som jag aldrig sett skymten av någon annanstans. Argh. ↩︎
Paret Sfar/Blain har bland annat gjort den fantastiska serien Socrates the Demidog som jag fortfarande önskar skulle få en komplett (och officiell) engelsk utgåva. Eller svensk kanske, hint-hint? ↩︎
Simon säger 