Kategoriarkiv: Europeiska serier

Två av Trondheim: Maggie Garrisson & Infinity 8

Postat den

Lewis Trondheim är en mycket produktiv herre, och det mesta han är inblandad i brukar vara värt att läsa. Så ock dagens två serier där han står för manuset i den ena, Maggie Garrisson, och tillsammans med Zep har han också skrivit den andra, Infinity 8. En kort beskrivning av de båda:

Maggie Garrisson

Det här är en tre album lång berättelse tecknad av Stéphane Oiry om Maggie, en kvinna som precis fått ett nytt jobb som sekreterare till en privatdetektiv. Han visar sig vara tämligen värdelös och Maggie, som gillar att snoka i saker och lägga sig i, börjar själv ta på sig uppdrag. Men det står snart klart att hon tagit sig vatten över huvudet när saker tar en våldsammare vändning.

Maggie Garrisson - undersökning

Maggie Garrisson är en ovanlig deckare, om man ens kan kalla den för det eftersom det mer känns som ett grått vardagsdrama i ett regnigt och kallt England. Jakten på pengar är inte för drömmen om ett bättre liv utan snarare ett sätt att fly den allestädes närvarande tristessen; jag får aldrig intrycket av att någon av personerna ens tillfälligt är glada när de tror sig rika utan bara något mindre missbelåtna (om ens det).

Så en inte helt vanlig serie för den vanligen mer komiskt inriktade Trondheim. Men han känns igen i de små detaljerna, som den följsamma dialogen och hur den stackars huvudpersonen aldrig har kontroll över skeendet och istället hela tiden måste anpassa sig (ett berättarknep som också kan ses i till exempel bröderna Coens filmer). Även Oirys teckningar är mer dystra än de man vanligtvis ser i Trondheims serier.

Infinity 8

Nämnde jag att Trondheim är produktiv? Här har vi en ny serie med ett av hans sedvanligt ambitiösa upplägg: 8 album (som i sin tur alla består av tre serietidningar med cirka 32 sidor), alla med olika tecknare och med olika manusförfattare som han samarbetar med, och såsom varande en sf-serie kan han också leka med tiden, så alla album utspelas samtidigt men inte i samma tid. Dvs, gimmicken är ett rymdskepp, Infinity 8, där kaptenen kan reboota verkligheten men ändå minnas vad som hänt och som därigenom kan välja den optimala versionen. Med vissa begränsningar, som att det bara fungerar 8 timmar åt gången, och att det bara fungerar med ett mindre antal (typ 8) reboots per tidsperiod (så att hen kan hålla alla möjligheter i minnet för att sedan välja en). Problem uppstår under resan, och kaptenens speciella förmåga aktiveras…

Det jag har läst är den första boken, Infinity 8 – Love and Mummies (de översätts först i tidningsformat och sedan i samlade album; bok tvås (Back to the Führer) tidningar har precis börjat komma ut) där Zep, mest känd för sin serie Titeuf, är samarbetspartnern och där Dominique Bertail står för teckningarna. Trondheims humor firar triumfer med alla underliga varelser ombord på skeppet och deras interaktioner, och Bertails eleganta, stilrena teckningar med ett mode som närmast påminner om någonting från Det femte elementet gjorde att jag hade löjligt trevligt med boken.

Infinity 8 - bar

Egentligen är det inget storverk utan mer underhållning för stunden, men som de som läser den här bloggen regelbundet vet så är jag mycket svag för Trondheims speciella humor och hans tajming. Det är också kul att se i båda dagens serier att han kan skriva manus där tecknarna är en smula mer realistiskt sinnade än han själv; framförallt Maggie Garrisson är betydligt mer allvarlig än allt annat jag läst av honom.

Trondheim brukar onekligen spara sina allra bästa manus till de serier han tecknar själv, men dagens två böcker visar att även när han inte är i absolut toppform är han en av de allra bästa manusförfattarna vi har idag i serievärlden, och det är inte så pjåkigt 😉

Infinity 8 - undersökning

 

Orbital 2 – Nomader

Postat den

Orbital 2 - omslag

Förra årets utgåva av de första albumen av sf-serien Orbital har nu följts upp med bok nummer 2, Nomader, som samlar ihop album 3 & 4 av det franska originalet. Introduktionen av det galaktiska samfundet och huvudpersonerna är nu avklarade, men handlingen fortsätter att fokusera på hur människornas historik av krig och våldsamheter påverkar förhållandet till övriga varelser. Det mesta av serien utspelas på Jorden där ett diplomatiskt möte planeras, men utomjordiska inslag finns det gott om.

Och dessa inslag är de som driver plotten framåt: Några nomader dyker upp i närheten av den planerade mötesplatsen, och i deras spår börjar underliga saker hända vilket gör att xenofobiska tankar slår rot hos lokalbefolkningen. Men så helt enkelt som människor = rasister, utomjordingar = antirasister är det inte; lokalbefolkningen består i sin tur både av människor och utomjordingar som bott på Jorden många år.

Orbital - immigranter

Så en historia med aktuellt politiskt innehåll, förklätt till science fiction, blandat med mer storslagen space opera allteftersom undersökningarna om vad som egentligen pågår  leder ut i universum.

På det stora hela tycker jag den här boken är snäppet bättre än den första. Tack vare att bakgrundshistorien är avklarad kan manuset fokuserat på att driva handlingen framåt, samtidigt som vår insikt i vad som egentligen hände under de mörka åren på Jorden innan böckerna tar sin början fördjupas. Båda böckerna använder sig av en tempostegring där spänningen kontinuerligt ökar inför finalen, men här fungerar det ännu bättre, där de sista sidorna har en nästan kaotisk frenesi utan att tappa tråden. Inklusive en cliffhanger av klassiskt snitt 🙂

Det märks att Runberg (manusförfattaren) lägger mesta krutet på action snarare än på personskildringen, men även den senare får sin slängar med mer information om varför de båda agenterna agerar som de gör. Med en tydlig släng av Linda och Valentin, där den manliga agenten är mer stel och realpolitisk medan den kvinnliga (om det nu är rätt epitet, det är fortfarande oklart, men hittills är det huvudsakligen så Mezoke skildrats) mer drivs av en känsla för att göra det rätta, oavsett följderna.

Vad gäller Pellés teckningar fortsätter jag att uppskatta hans inte helt realistiska stil, en trevlig omväxling mot alltför många andra franska nutida äventyrsserier med deras trista fotorealistiska teckningar.

Och återigen, även om man redan har den här serien i den engelska översättningen så är den svenska överlägsen, med större storlek, bättre papper, och djupare färger. Själv har jag de engelska albumen 1-6 så jag hoppas på att kunna uppdatera även 5 & 6 när nästa svenska bok kommer ut, och 7:an har jag inte ens köpt eftersom jag så mycket hellre läser Orbital på svenska 🙂

Orbital - nanodjur

Det blir stressigt mot slutet för Caleb, Mezoke och de andra

Kan köpas hos bl.a.:

 

Blueberry: På den absoluta botten

Postat den

Så är Blueberry-utgivningen från Cobolt nu framme vid de album där vår huvudperson har nått den absoluta botten: Anklagad och dömd för att ha stulit sydstatsguldet som det föregående albumet handlade om sitter han nu i fängelset utan hopp om upprättelse. Och inte nog med att anklagelsen var falsk; fängelsets befälhavare är övertygad om att han vet var guldet gömts och utsätter honom därför för något som närmast är tortyr för att han ska avslöja var det finns.

Med andra ord, det är den Blueberry jag minns bäst som vi möter här. Skitig, avskydd av alla, och hela tiden beredd på att hugga tillbaka när tillfälle ges 🙂

Men givetvis kan han inte stanna i fängelset, och Charlier drar igång en komplicerad intrig som förutom sydstatsguldet inkluderar tågrån, lönnmördare, och politiska intriger på högsta nivå. Som en som gillar handling där det finns mer än bara en god och en ond sida uppskattar jag det när någon likt Charlier här har ett flertal parter, alla med sin egen agenda som avslöjas allteftersom.

Fredlös & Angel Face, de två första albumen i den här boken, handlar om Blueberrys rymning från fängelset och följderna därav. Framförallt Fredlös känns i mångt och mycket som en fortsättning på den föregående boken i stil och stämning, med ett manus som känns typiskt för Charlier med sin täta handling där Blueberry utan att vilja det dras in i en komplott mot president Grant.

Angel Face däremot känns nästan improviserad, och förordet beskriver det smått kaotiska förutsättningarna som gjorde att Giraud själv tog över författandet här och där. Jag kommer ihåg att när jag första gången läste albumet som liten tyckte jag det var rätt skumt, och när jag läser det nu som vuxen förstår jag precis varför: Istället för en tajt berättad historia där spänningen långsamt skruvas upp känns stora delar om ren komedi, som om de skrivits sida för sida utan någon större tanke på vad som ska hända härnäst. Och i en samling som den här känns det som ett uppfriskande brott mot den vanliga lunken med en inte helt seriös Blueberry som skämtar (utan den vanliga hårda undertonen) med personer han stöter ihop med, innan allvaret tar vid igen.

Blueberry i en temporär roll som brandsoldat i Angel Face

De följande två albumen, Knäckta näsan & Den långa marschen, hoppar framåt i tiden och fokuserar på Blueberrys liv bland apacherna ditt han flytt, och här är handlingen mer fokuserad igen. Och med tanke på vad jag skrivit om hur Charlier i de tidigare albumen behandlat indianerna (mkt kortfattat: goda intentioner, men inte alltid helt lyckat resultat) måste jag absolut påpeka att han här fortsätter den uppåtgående trenden. De av apacherna som spelar större roller ges här egna personligheter till skillnad från de mer klichéartade tidigare. Visst betyder det att jag nu istället irriterar mig en smula på skildringen av kvinnor (dvs Chini, indianskan Blueberry blir kär i), men trenden är rätt 🙂

Vad som också är bra är att den tidigare tendensen till skönmålning där det framstått som att den behandling som amerikanska staten utsatte indianerna för enbart var en följd av enstaka onda individer i armén nu så gott som försvunnit, när det blir uppenbart att det bästa resultatet som kan uppnås av Blueberrys kamp (så ja, det är fortfarande en utomståendes hjälp som behövs för att indianerna ska ha en chans) är en tillfällig paus i utrotningen, att kanske inte behöva flytta till det allra värsta reservatet utan istället stanna i ett något bättre.

Teckningsmässigt känns hela boken mycket präglad av Girauds science fiction-teckningar under pseudonymen Moebius, och då framförallt av serier som Arzach med de tunga färgerna och blandningen av rena linjer och rikliga skrafferingar. Snyggt som alltid, med andra ord! I övrigt kan jag påpeka något som också nämns i förordet, nämligen att Den långa marschen ser mycket annorlunda ut vad gäller sidornas layout i och med att Giraud började teckna helsidor istället för halvsidor som dittills huvudsakligen använt -> layouten är betydligt friare. De allra första sidorna med den nya stilen är inte helt lyckade och ser mer ut som vore de uppförstorade från något pocketformat, men sen blir det mycket bättre.

En helsida från Den långa marschen

En liten nackdel finns: Allteftersom Giraud tecknar i en friare stil börjar han också använda mer experimentella layouter med textbubblor som läcker mellan rutorna, och rutor som inte följer strikt på varandra i layouten. Det här syns redan innan Den långa marschen men blir ännu mer uttalat där, och det leder till att det faktiskt rätt ofta blir knepigt att hitta rätt läsordning för rutorna. Det är överraskande att en så skicklig tecknare som Giraud gör att det blir svårt för läsarna att hitta rätt; i hans SF-serier med dess ofta hallucinatoriska stämning gör det ingenting, men i en så prosaisk serie som Blueberry är det malplacerat. Ta de här två nedre halvsidorna från s 137respektive 138, från albumet Knäckta näsan, där närmast identisk rutlayout resulterar i olika läsordning; som synes har Giraud (eller någon redaktör) plitat dit pilar för att hjälpa till på den senare sidan:

Så sammanfattningsvis fortsätter den utmärkta underhållningen i de här albumen, och nu är det bara en volym kvar i den här återutgivningen innan allt som tidigare publicerats i albumformat på svenska återtryckts, dvs alla album skrivna av Charlier, och sedan kommer de för svenska läsare ”nya” serierna, dvs de som både skrevs och tecknades av Giraud. Något att se fram emot!

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 9: Mini-recensioner

Postat den

När det blir varmt samtidigt som jag hänger på sommarstället går mitt tempo ner sisådär 90%, och tröskeln för att börja skriva ett inlägg här känns meterhög. Bara om någon undrar över den lusiga frekvensen på recensioner alltså!

Men jag läser en del (även om det går långsammare med det också), så nu har jag en hel del som jag borde skriva om. Onekligen är rätt mycket av det inte så värst upphetsande, så för att rensa min lista på saker jag ska skriva om så blir det ett Gott och blandat-inlägg, med ovanligt korta omdömen och serier som inte förtjänar fler ord, antingen för att de inte är så värst bra (men kanske finns det någon som blir intresserad av någon av dem så därav orden) eller för att jag skrivit om dem förut. Jag har också läst några serier som förtjänar fler ord men de sparar jag till nästa inlägg (som blir av närhelst jag klättrat över den där meterhöga tröskeln nästa gång…). Så:

Love Vibes/Angel Nest/Body and Soul av Erica Sakurazawa: Diverse serier av den av många omtyckta josei-serieskaparen Sakurazawa. Hon gör serier som är smådeppiga, med smått självdestruktiva huvudrollsinnehavare som alla är kvinnor i 20–30-årsåldern med relationsproblem: Är det värt att stanna i ett destruktivt förhållande för att åtminstone ha någon? / Kan man lita på någon? / … Inte så dumt när jag känner för att läsa serier med en stor dos av ung livsleda, med karaktärer à la modeteckningar. Men själv är jag nog i längden mer för josei inriktade till lite äldre läsare, som Tokyo Tarareba Girls.

It’s Tokyo, Charlie Brown! av Vicki Scott (manus) & Paige Braddock (teckningar): Urk. Nyskapad licensierad Snobben-serie där alla åker till Tokyo för att vara med i en internationell baseball-turnering. Noll av Schulz humor/känslighet/värme, och smått pinsamt att de inte ens vågar visa de japanska motspelarna. Undvik!!!

Again!! av Mitsurou Kubo: Tidsresande vardagsberättelse där huvudpersonen samma dag som han tar examen av oförklarad anledning transporteras tre år tillbaka och börjar om skolan igen. Vid första försöket hamnade han snett från början och fick inga vänner alls, så nu tänker han försöka ändra det (när han väl inser vad som hänt). Småtrevlig men absolut inte omistlig komedi om hur en osocial person försöker bli social och hur han drar med andra i sitt förändringsförsök.

Top 10 Season 2 & Beyond the Farthest Precinct: Efter att Alan Moore skrivit Top 10 så tog bland annat tecknaren Zander Cannon över serien och två nya mini-serier producerades. Jag missade dem när de kom ut och ramlade nyligen över dem i digitalt format och tänkte att Jamen-varför-inte-prova? Fel av mig för det här är närmast oläsligt skräp. Inte för att Top 10 någonsin var mer än en (rejält) underhållande serie när Moore skrev den, men inte trodde jag att en så enkel och lättföljd formel, dvs superhjältar + polis-serie skulle gå att misslyckas med så till den milda grad.

Mermaid Project av Leo & Corine Jamar (manus) & Fred Simon (teckningar): Framtidsthriller där elakt multinationellt företag försöker framställa fungerande sjöjungfrur/män m h a genetisk manipulation. Som alltid med Leo ett tämligen torrt manus, men med lite mer liv än vanligt (som jag utgår Jamar stått för), och en okomplicerad handling fylld av klichéer. Men den är tydligt berättad och tecknad, och fungerar som bukfylla (eller vad jag nu ska kalla en så här enkel serie).

Cochlea & Eustachia av Hans Rickheit: Raka motsatsen mot Mermaid Project är det här en absurdistisk serie, nästan helt utan text, med hallucinatoriska teckningar som eventuellt berättar en historia, men som lika väl kan läsas som fria associationer, typ Jim Woodrings serie Frank. Jag gillar Rickheits teckningar och ibland även hur seriesidorna utvecklas med sin drömska logik, men personligen har jag ett begränsat intresse för den här sortens serier, oavsett hur skickligt gjorda de är. Men som omväxling till de flesta andra av dagens rätt fantasilösa serier, toppen!

One Week Friends av Matcha Hazuki: Mer serier från Japan med vardagsdrama/romantik/humor baserat på ett underligt inslag. Här är det flickan Kaori Fujimiya som varje vecka helt glömmer bort allt som har med vänner att göra medan saker hon lär sig i skolan osv stannar kvar i minnet. Så när klasskamraten Yūki Hase försöker bli hennes vän är det svårt: Varje måndag måste ha börja om igen och förlita sig på att Kaori har läst sin egen dagbok där hon skrivit om att han är hennes vän. Så Måndag hela veckan i något annan form och utspelande i Japan, alltså. Helt OK men när den ibland vågar utnyttja sitt tema lite mer än bara som humor märks det att serien skulle kunnat vara så mycket bättre om den bara vågat ta ut svängarna mer, istället för att använda minnesförlusten mer som en gimmick.

The Waters of Deadmoon av Adamov (manus) & Cothias (teckningar): En gammal fransk sf-serie från Heavy Metal som känns som urtypen av sådana, med dekadens i ett framtida Paris där världen drabbats av vattenbrist och numera styrs av den ene mer pervertade än den andra tyrannen. Det finns en slags trygghetskänsla i att läsa serier som så ihärdigt gör sitt bästa för att chockera på ett totalt förutsägbart sätt, men vidare bra är det egentligen inte. Å andra sidan är det inte heller uselt eftersom Adamov & Cothias iallafall har gjort så många liknande serier att hantverksskickligheten finns där, inklusive snitsiga teckningar. Men sammantaget bara en serie som de som läste Heavy Metal och liknande tidningar på 80- och 90-talet kan få ut lite stilla nostalgi ur.

The Kingdom 5 av Benoît Feroumont: Europe Comics fortsätter översätta Feroumonts charmerande medeltidsserie, och jag fortsätter lika troget att läsa dem. Fem volymer är nu översatta och jag antar/hoppas att den sjätte också dyker upp snart 🙂

The Bride Was a Boy av Chii: Välmenande och informativ serie om hur det är att som japan göra en könskorrigerande operation. Man får veta vilka lagar som gäller, vad som görs och hur, terminologi (och tummen upp för Chiis avslappnade attityd, som huvudsakligen går ut på att säga att ”Såhär föredrar jag att man uttrycker sig, men andra kan säkert tycka någonting annorlunda så ta det bara lugnt och gör ditt bästa”, istället för en mer oflexibel ton), med mera. Synd bara att serien är småtrist. Den jämförs på många ställen med serier som My Lesbian Experience with Loneliness och My Brother’s Husband, men förutom att de alla handlar om icke-heterosexualitet har de mycket få likheter, och de två sistnämnda är överlägsna som serier.

Dreamin’ Sun av Ichigo Takano (som också gjorde Orange, en klart bättre serie): När jag började läsa den här serien drabbades jag av déjà vu; hade jag inte läst den här för några månader sedan? Men nix, för den tidigare lästa serien hette House of the Sun. Fast med likheten i namn och i handling eftersom även den här handlar om hur en tonårsflicka med problematiskt hemliv flyttar från hemmet alltför tidigt och blir kär i en man in huset hon flyttar till förstår jag min förvirring. Det här är faktiskt den äldre serien så om någon har kopierat den andra är det här originalet, fast sämre är det likafullt för här bränner det aldrig till som det gjorde i House of the Sun. Så om ni ska läsa en japansk serie om flyende tonårsflickor som blir kära i något äldre män, ta den sistnämnda.

Ok, nog med mitt planlösa skrivande; nästa gång blir det liiite mer fokuserat och liiite högre kvalité, jag lovar 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Ljuset från Borneo

Postat den

Ljuset från Borneo - omslag

Det händer mycket med Spirou nuförtiden. Ljuset från Borneo är det tionde albumet i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke som jag recenserar (varav det sjätte på svenska) och det kommer nya delar i Frankrike i en närmast rasande takt; det kommer fortfarande nya album i den vanliga sviten gjorde av Yoann/Vehlmann; Tome/Janry stretar på med albumen om den unge Spirou; José Luis Munuera gör serier om Zafirs dotter Zandra (det andra albumet kommer i höst i Frankrike); det finns ett antal album gjorde för enbart den holländska marknaden; diverse biserier som kortare historier gjorde av Yoann/Vehlmann har sin egen albumserie; det finns fristående album som det nyss till engelska översatta His Name Was Ptirou om inspirationen bakom den första versionen av Spirou.

Och jag gillar det! Det känns som en fransk/belgisk/holländsk version av hur superhjältar alltid använts i USA: En (eller flera) huvudserier, och sen diverse avknoppningar som kommer och går beroende på hur framgångsrika de är, med varierade upphovspersoner. Det kan bli för mycket men eftersom det är så pass ovanligt för den här typen av serier ger det Spirou en alldeles egen charm när det finns så många versioner att välja bland. Och även med en för europeiska serier ovanligt hög utgivningstakt är det förstår inte i närheten av den överexponering som drabbar de största superhjältarna som exempelvis Batman eller X-Men; när han varit som mest populär har det känts som om hälften av alla serier i USA är Batman– och/eller X-men-relaterade.

Trevligt nog för min del är dagens album, Ljuset från Borneo (manus: Frank Pé & Zidrou, teckningar: Frank Pé), ett av de allra bästa av de nya serierna. I albumet får vi återse huvudpersonerna från Franquins sista Spirou-serie, Bravo the Brothers (ingår i Raffel med Zafir): Den misantropiske men fantastiska djurtämjaren Noé (här översatt till det mer korrekta Noa) och hans ensemble.

Ljuset från Borneo - intro

Boken jonglerar med flera intriger:

  1. Spirou och Nicke hamnar på kollisionskurs med sin nya redaktör som vill att de anpassar sina artiklar för att tillfredsställa annonsörerna, vilket leder till att Spirou säger upp sig för. Och när han, lycklig över att inte ha någonting att göra, strosar runt på stan och får se att Noas cirkus är på besök ger han sig dit för att hälsa på och blir involverad i…
  2. Noas tonåriga dotter Vilda som dyker upp till Noas frustration eftersom han inte har mycket till över för människor eftersom han ogillar dem och tycker de är svåra att förstå sig på. Så han får den briljanta idén att hon ska bo hos Spirou istället, och som den snälla/medgörliga/lätt övertalningsbara person Spirou är går han med på det. Alltmedan…
  3. En anonym konstnär gör stor succé med sina målningar av vilddjur. Ingen vet vem som målat dem, men priserna skjuter i höjden och Nicke blir tillsagd av redaktören att ta reda på vem som målat dem. Men det kanske inte spelar någon roll, för…
  4. Greve Champignac upptäcker ett världsomfattande hot från en ny, tidigare okänd svampsort som hotar att utplåna allt annat liv på Jorden.

De här intrigtrådarna presenteras tidigt i serien och handlingen hoppar sedan mellan dem (och de andra som också dyker upp), men tack vare att albumet är längre än de andra i sviten (92 sidor, närmare bestämt), kan Pé & Zidrou ta god tid på sig och det känns inte det minsta stressigt. Tvärtom känns serien ofta sävlig och smått meditativ, med drömsekvenser och dagdrömmerier som får breda ut sig på flera sidor.

Och det är här seriens styrka ligger: Stämningen är ömsom uppsluppen, som Spirous glädje över att kunna göra precis vad han vill, ömsom melankolisk, som Noa och Vildas relation där Vilda önskar sig en pappa som kan visa kärlek medan han bara vill vara i fred och umgås med sina djur, ömsom tonårsirriterad, som Vilda och Spirous umgänge där Spirou visar sig vara oväntat framgångsrik i rollen som, tja, stödperson för Vilda.

Ljuset från Borneo - trädgårdsskötsel

Pés teckningar förtjänar också beröm. Manuset, där målningarna från det okända geniet visar sig vara den viktigaste delen av intrigen, kräver att målningarna ser spektakulära ut, och jag skulle kanske inte säga att de är fantastiska men tecknade som de är i en så annorlunda stil än serien i övrigt så fungerar det i sitt kontext. Och jag gillar verkligen Pés version av Spirou och Nicke som både ser ut som några år äldre än de vanligtvis gör, utan att de känns som en karikatyr på sina vanliga jag (om det nu är möjligt i en serie som den här, där själva grundtanken är att det ska vara en fri tolkning av karaktärerna).

Men det finns en sak som jag väldigt gärna hade sett annorlunda med manuset. Trots att serien i huvudsak känns vad jag skulle kalla för mogen (utan att vara tråkig) så är det det här med hur icke-européer skildras i den klassiska fransk/belgiska komiska äventyrsserietraditionen. Här representeras den traditionen av mörkhyade tjuvjägare i Afrika som dödar en vit europeisk djurfotograf, en arabisk shejk och en sydamerikansk miljardär. Tjuvjägarna har de sorgligt traditionella stora läpparna, medan de två rika männen är bottenlöst korkade och vulgärt nyrika som försöker köpa status genom att köpa löjligt dyra konstverk. Jag är van så jag stör mig inte så mycket, men jag känner samma för det här inslagen som jag gör för serierna om unge Spirou: Om de helt slutade förekomma skulle jag dra en stor suck av lättnad.

Fast jag tycker inte det ska avskräcka från att läsa serien för den är mycket läsvärd ändå. I det stora hela är det en serie som har en lätt sorglig grundton. Det mesta löser sig, men eftersom det är en serie som satsar på ett mer realistiskt känsloinnehåll än den vanliga Spirou-serien så erbjuds inte ett lyckligt slut för alla utan det är mer en känsla av att mycket jobb återstår, men det finns en chans att det kommer lösa sig. Så när jag slog igen boken efter läsningen var det med en belåten känsla, att det här är ett album som gör skäl för det sedvanligt påkostade formatet, dvs inbunden med bra tryck och bra papper, som alla de tidigare albumen i den här sviten förärats med 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. För den intresserade är här exempel från de där andra Spirou-serierna som producerats de senaste åren. I tur och ordning omslaget till ett holländskt Spirou-album, omslaget till en samling med korta Spirou-serier, en sida från det första Zandra-albumet (alla tagna från den engelskspråkiga bloggen Spirou Reporter), och omslaget till His Name Was Ptirou:Holländsk Spirou - omslag.jpg

Les folles aventures de Spirou - omslag.jpg

Zafirs dotter Zandra.jpg

His Name Was Ptirou - cover.jpg

Farväl Monsieur Jean: It Don’t Come Easy

Postat den

It Don't Come Easy - cover

Först det positiva: Till slut var det alltså förlaget Drawn & Quarterly som lyckades översätta de två sista delarna av Dupuy/Berberians serie om Monsieur Jean, den mycket franska författaren/småbarnsföräldern/hyresgästen som jag berömt flera gånger tidigare. Det finns få franska nyare serier som haft en lika knepig utgivning på engelska och själv var jag tvungen att kolla upp med Bart Beaty, en kanadensisk bekant och serieexpert som skrivit förordet, vad den nya boken It Don’t Come Easy egentligen innehöll för serier så att jag inte bara fick en ompaketering av redan tidigare utgivet material.

Så idag blir det mest konsumentinformation! Som hjälp för den som vill läsa seriens sju album finns de här engelska utgåvorna, inklusive min åsikt om kvalitén på dem:

  • Get a Life (album 1-3): D&Q, inbunden, litet format (något mindre än en serietidning). Trevligt matt papper och bra färger. En utmärkt utgåva bortsett från det lilla formatet som inte är det bästa för de eleganta teckningarna, plus att texten av naturliga skäl blir lite liten.
  • From Bachelor to Father (album 1-5): Humanoids, inbunden, något större format (som en inbunden serietidningssamling). Blankt papper och godkända men inte lika bra återgivna färger som i Get a Life. En helt godkänd utgåva där det något större formatet är ett plus, men där pappret drar ned betyget en smula utan att på något sätt vara dåligt.
  • Album 4-5: Hela albumen är inkluderade i nummer 3 respektive 5 av antologin Drawn & Quarterly i stort format (något större än klassiska europeiska seriealbum). Utmärkt papper och utmärkta färger. Den tveklöst bästa presentationen av Monsieur Jean.
  • It Don’t Come Easy (album 4-7): D&Q, häftad, litet format (samma som Get a Life). Bra och matt papper, men färgerna är inte optimala, plus att de framförallt i album 4-5 ibland är något missplacerade, dvs färgplåtarna verkar ha legat en gnutta fel. Inte mycket men märkbart när man jämför med de andra utgåvorna av de albumen. Inte dåligt på det stora hela, men tillsammans med en alldeles för liten och gnetig textning den som jag tycker tråkigaste utgåvan av alla.

Dessutom bör jag nämna tre andra böcker som anknyter till Monsieur Jean:

  • Maybe Later: D&Q, inbunden, litet format. Innehåller Dupuy/Berberians dagboksserie om arbetet bakom album 3, och dagboken är mer än dubbelt så lång som albumet det handlar om och kanske till och med ännu intressantare; Dupuy/Berberians samarbete är av de ovanligare slaget för seriemediet i och med att båda skriver manus och båda tecknar, utan att teckningarna delats upp mellan dem à la skiss/tuschning. Men här ritar de helt själva sina sidor och tar upp personliga problem, samarbetsproblem, ekonomiska problem, och de gör det alldeles förträffligt.
  • The Singles Theory: Humanoids, inbunden, samma storlek som From Bachelor to Father. Innehåller korta serier om Monsieur Jean och människorna runt honom, och utspelar sig mellan album 3 och 4. En riktigt trevlig bok som jag starkt rekommenderar för de som gillar Monsieur Jean.
  • Haunted: D&Q, inbunden, samma storlek som From Bachelor to Father. Har egentligen ingenting att göra med Monsieur Jean men som den första serien efter sina sidor i Maybe Later som Philippe Dupuy gjort helt själv och det faktum att det återigen handlar om en dagbok bör den nämnas. Tecknad och berättad i en mycket lösare stil än Monsieur Jean.

Så om man nu vill läsa de bästa tillgängliga versionerna av de sju huvudalbumen ligger man tyvärr risigt till. Bästa kombinationen är de tre D&Q-utgåvorna, dvs Get a Life + Drawn & Quarterly 3/5 + It Don’t Come Easy, men antologi-numren är knöliga att få tag på. Den enda kombination som inte innebär att man köper samma album flera gånger, Get a Life + It Don’t Come Easy, innebär tyvärr att man får dras med den klart sämsta av de tre versionerna av album 4-5. Så om man vill spendera en del pengar i och med att man köper samma album flera gånger så är nog kombination From Bachelor to Father (för 1-5) + It Don’t Come Easy (för 6-7) bäst. Färgerna för album 1-3 är förvisso bättre i Get a Life, men å andra sidan är det större formatet en fördel i From Bachelor to Father. Svåra val, om man inte är lika idiotisk som jag och har köpt varenda utgåva allteftersom de kommit ut 🙂

600+ ord om ren konsumentinformation, men det tycker jag serien är värd eftersom de bra albumen är en ren njutning att läsa, både för det lekfulla men ibland allvarligare manuset där vi får följa Jeans utveckling från en ung man till en familjefader och för teckningarnas skull.

Men som inledningen av dagens inlägg antyder finns det negativa sidor med den här senaste/sista utgåvan där album 6-7 äntligen översatts, och då menar jag inte bara den något trista utgåvan. Det sjätte albumet är bra med en längre historia om hur Jean och hans familj flyttar in i en egen lägenhet, och Jeans känslomässiga band gör att han har svårt att skiljas från möbler och andra saker han nu måste göra sig av med. Lika bra som de i mitt tycke bästa albumen, album 4-5, är det inte men det är gott nog.

Monsieur Jean - Book 6

Från album 6

Det avslutande sjunde däremot känns betydligt tröttare, med en återgång till de tidiga albumens kortare historier istället för en lång sammanhängande sådan per album. Inget fel i det, men progressionen från den unga Jean med hans mer kaotiska tillvaro där de korta historierna matchade hans livsstil till de längre mer reflekterande när han skaffat familj kommer av sig. Det känns alltför lättviktigt, och en del sidokaraktärer som Felix, den ofta extremt frustrerande vännen till Jean, förlorar den mer mångsidiga personlighet som byggts upp och är återigen bara den där enerverande personen som det är ytterst svårt att förstå att Jean vill umgås med (även om han i sanningens namn förlorar den redan i det sjätte albumet, en av orsakerna till att det inte är lika bra som album 4-5).

Det känns också som om teckningarna förlorat en del av sin spänst, men ärligt talat skulle det kunna vara en bieffekt av att manuset tappat en del av sitt fokus och att utgåvan inte ser så lockande ut. Varde nog sagt att album 1-5 för mig ser mer aptitliga ut.

Monsieur Jean - Book 7

Från album 7

Med det sagt är inte de sista albumen dåliga, men de lever inte upp till den suveräna sviten som album 1-5 utgör. Jag är väldigt glad att jag till slut fått chansen att läsa hela sviten, och med de brister som finns är det ändå en av de allra bästa franska serierna från de senaste decennierna. Om det nu bara funnits en enda riktigt lyckad utgåva av den istället!

Kan köpas hos bl.a.:

PS. Översättningarnas kvalité? Well, de är alla bra och de är alla, oavsett utgåva, gjorda av samma person, Helge Dachser, där bara något enstaka ord ändrats här och där mellan utgåvorna. Men trots det har varje utgåva sin egenhändigt gjorda textning, så album 4-5 som finns i tre versioner har alltså alla samma översättning men olika textning, och det mest förbryllande är att D&Q gjort om sin egen textning från antologiversionerna till en klart sämre i It Don’t Come Easy… DS.

Affären Francis Blake

Postat den

Så har (äntligen tycker nog en del) förlaget Cobolt till slut gett sig i kast med en av de tyngsta europeiska serieklassikerna, Blake och Mortimer. Tyngsta åtminstone om man mäter textmängd för få serier, varje sig förr eller senare, har haft lika hög kvot i text / serieteckningar som Edgar P Jacobs serie om de två vännerna Francis Blake, högt uppsatt i den brittiska underrättelsetjänsten, och Philip Mortimer, vetenskapsman par excellence.

Och tyngsta i bemärkelsen rejäla historier där varje detalj i handlingen ges samma tyngd, ungefär på samma sätt som teckningsstilen Klara linjen/Ligne claire ger varje linje samma tyngd. Om det är en ”tradition” i många fransk-belgiska äventyrsserier att slarva med intrigen (som Blårockarna vars historier är praktexemplar på undermåliga manus vad gäller intrig och konsekvens) så står Blake och Mortimer för motsatsen, med historier som passar ihop likt ett pussel: Bit för bit läggs till, och även alla #&/€%/ bitar med blå himmel måste passas ihop.

Det är med andra ord en inte helt lättläst serie; en ny läsare kan nog avskräckas av anblicken av sidor fullproppade med text, och med prydliga teckningar där det viktigaste är läsbarheten snarare än livfullheten vilket gör att det kan se ack så livlöst ut. Att serien sedan utspelar sig (huvudsakligen) i England på 50-talet med herrklubbar, betjänter, hushållerskor och har två något äldre ungkarlar som huvudpersoner gör inte att det känns mindre mossigt.

Men trots det är serien väldigt populär hos en del läsare, och själv kom jag till serien för bara några år sedan och jag gillar den. Visst är den gammeldags på alla sätt och ibland mycket frustrerande så, men en serie som är så noggrant sammanfogad som den här är ändå underhållande att läsa och det är det som är seriens starka sida: Den visserligen gamla men ypperliga hantverksmässiga skickligheten. Men som sagt, det finns gott om brasklappar och man ska nog inte ge sig på serien om man inte är förberedd på vad som komma skall 🙂

Olrik

En lång introduktion/bakgrund, så låt mig prata lite om dagens album, Affären Francis Blake. Som den uppmärksamma läsaren redan sett av omslaget här ovan (ett trevligt omslag skulle jag säga; jag gillar att man valt en lugn och stämningsfull scen snarare än någonting mer åt actionhållet) är det skapat efter Jacobs död och är skrivet av Jean van Hamme, mannen bakom bland annat Thorgal, och Ted Benoit, vars serie Ray Banana skymtat till på svenska tidigare. De två engagerades på 90-talet för att fortsätta serien och det här albumet är deras första.

Som en fortsättningen på serien ger jag Affären Francis Blake klart godkänt. van Hamme & Benoit har inte satsat på en modernisering utan istället valt att göra serien mer som en pastisch, som vore boken gjord av Jacobs under 50-talet. Teckningarna efterliknar Jacobs som de ser ut i album som Det gula tecknet snarare än de tidigare eller senare albumen, och det är huvudsakligen lyckat. Benoit vacklar ibland mellan en mer platt och en mer tredimensionell teckningsstil, precis som Jacobs gör, men för Jacobs var det att hans stil utvecklades över åren, medan Benoit här gör det i samma album så kanske skulle Benoit behövt några fler år att putsa på sidorna, precis som Jacobs gjorde 😉 I övrigt ser jag att färgläggningen är mer av Tintin med rosor på kinderna, medan Jacobs höll sig till helt platta; en detalj som jag tycker vare sig är bättre eller sämre än originalet, bara annorlunda.

Manusmässigt håller sig van Hamme också strikt till den gamla stilen, med en historia som utspelar sig strikt kronologiskt och mycket metodiskt, där till och med de oklarheter som finns i ögonblicket nogsamt pekas ut så att läsaren ska uppmärksamma dem. På ett sätt är det enformigt med en handling som utspelas i ett så jämnt tempo, men på ett annat charmigt att även de viktigaste avslöjandena, som varför Blake handlar som han gör, bara ges en ruta eller två eftersom van Hamme litar på att läsaren hänger med. Slöläsa Blake och Mortimer kunde man inte förut och det kan man inte nu heller.

Jag har några små invändningar vad gäller manus, som att Mortimer här enbart spelar rollen av följeslagare som aldrig får chansen att visa sina egna speciella kunskaper utan istället reduceras till en actionhjälte (en något klumpig och piprökande sådan, förvisso), men det är som titeln antyder Blake som har den oemotsagda huvudrollen den här gången. Det är dock randanmärkningar för i det stora hela tycker jag att van Hamme träffar helt rätt i tonen.

Om man önskar sig en uppdaterad Blake och Mortimer à la de som skett under senare år med serier som Spirou lär man bli besviken på Affären Francis Blake, men för de som önskar sig fler album i samma stil som de gamla är det här given läsning. Den enda anpassningen till en mer modern anda är nog att van Hamme gör sitt bästa för att trots miljön introducera kvinnliga bifigurer med viktigare roller än vad som brukligt är i Jacobs serier; en liten sak men jag uppskattar den. Och att en serie som redan i original hade en stämning av gårdagen och av gamla tider inte moderniseras utan istället bara fortsätter som om ingenting hänt känns mycket passande. Friskt och fräscht, kanske inte, men underhållande på sitt alldeles egna sätt.

5C473F52-5AC3-40BC-A953-A71EB7DF0CBE

Kan köpas hos bl.a.: