Kategoriarkiv: Europeiska serier

Operation Fladdermus

Postat den

Ser man på, förlaget Cobolt fortsätter att ge ut special-böckerna om Spirou; jag var väldigt glad när de gav ut Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man förra året eftersom jag tycker det är kanske det bästa i hela sviten, men jag måste erkänna att jag kände mig osäker på om det skulle sälja tillräckligt för att det skulle komma flera. Men:

(Något beskuret pga att boken är större än min scanner)

(Omslaget något beskuret pga att boken är större än min scanner)

Så, vad handlar Operation Fladdermus om? Tja, om nu inte omslaget är tydligt nog så kan jag meddela att albumet är en (fristående, manusförfattaren Yann och tecknaren Schwartz har haft fria händer att göra vad de vill) fortsättning på Porträtt av hjälten…, åtminstone i den bemärkelsen att den Spirou och den Nicke vi får se här känns som några få år äldre versioner av dem vi såg tidigare.

Spirou är inte längre lika naiv; han arbetar fortfarande som piccolo på samma hotell som numera är tyskt högkvarter i det ockuperade Belgien, men han gör det för att kunna spionera på tyskarna och hjälpa motståndsrörelsen. Ung är han och inte alltid helt eftertänksam, men han har nu tydligt tagit ställning jämfört med den yngre versionen som ännu inte hade bildat sig några egna uppfattningar om världen.

Nicke i sin tur är mer öppen med sitt motstånd mot tyskarna, och är därför mycket misstänksam mot sin tidigare vän Spirou eftersom denna verkar vara en kollaboratör. Han har inte gått med i motståndsrörelsen, men när en allierad pilot dyker upp på hans rum ser han det som sin självklara plikt att hjälpa denne.

Jag skrev om den här boken för fem år sedan, efter ha läst den på danska, och jag var inte så imponerad. Nu, efter ha läst den igen, har jag ändrat mig?

Nja, en smula. Det som gör boken intressantare den här gången är helt enkelt att de svenska översättningarna har gjorts i rätt ordning, så att jag nu har Porträtt av hjälten… som en bakgrund/introduktion till OperationFladdermus. Det gjorde att den här läsningen inte kändes lika lösryckt som förra gången, vilket är ett klart plus. Spirou och Nicke utvecklas över de två böckerna, även om de inte ändras så mycket i den här enskilda boken.

Men jag tycker fortfarande att den inte håller ihop, manusmässigt. De mycket allvarliga delarna, som judeförföljelsen, nazisternas tortyrmetoder, och den stenhårda och obönhörliga behandlingen av misstänkta kollaboratörer tycker jag skär sig alltför mycket mot småskämten, den rätt meningslösa skildringen av tyskan Schickengrüber som blir Nickes älskarinna, den lättsamma stämningen i vissa scener. Det går att blanda allvar och komedi (jag menar, jag älskar ju vissa av Garth Ennis serier som blandar lika vilt), men jag tycker helt enkelt inte att Yann klarar av det, med resultatet att jag omväxlande irriterar mig på saker som känns betydelselösa och saker som känns som tillagda för att ge albumet en känsla av tyngd, av allvar.

Så de delarna tycker jag ungefär lika mycket om som förra gången. Men en sak jag inte tog upp i min förra recension var att i mina invändningar mot Yanns manus glömde jag att säga att Schwartz teckningar däremot är tveklöst godkända, i sin blandning av tidiga Spirou-serier och en mer modern sensibilitet. Och det samma gäller presentationen av boken: Den ser och känns mycket trevlig att läsa och att hålla i handen, och det är inte oviktigt när det gäller ett visuellt medium som serier ;-)

Ett typiskt metaskämt i boken; just Tintin är med på flera plan i serien, både som här med inslag från serien och som ett diskussionsämne för karaktärerna som läser Tintin och har åsikter om Hergés eventuella samarbete med nazisterna

Ett typiskt metaskämt i boken; just Tintin är med på flera plan i serien, både som här med inslag från serien och som ett diskussionsämne för karaktärerna som läser Tintin och har åsikter om Hergés eventuella samarbete med nazisterna

Slutomdömet blir att köp först Porträtt av hjälten…, och sen, om du vill läsa mer i en liknande miljö, läs den här. Och är du fortfarande sugen på mer så kan du precis som jag gör hoppas att översättningarna fortsätter, och med lite tur blir nästa bok La Femme Léopard, det senaste albumet i sviten, med samma skapar-par som här och med en handling som tar vid 1946, året efter krigets slut. Den finns på danska men jag har inte köpt det eftersom jag optimistiskt väntar på en svensk utgåva istället :-)

Alim the Tanner

Postat den

Alim the Tanner 4 - cover

En kortis idag igen: Drygt tre år efter att jag läste första albumet har jag nu läst det fjärde och sista i sviten om Alim the Tanner, den kastlösa och olycksförföljda garvaren, och hans dotter Bul, skriven av Wilfried Lupiano och tecknad av Virginie Augustin. Långsam översättning, med andra ord, men så blir det ibland när det gäller scanlations, så jag är bara glad över att den som översatte serien avslutade jobbet (fast det är lite si och så med engelskan där här gången, onekligen, och de scannade sidorna ser inte heller helt bra ut är jag rädd) :-)

I den första boken tvingades Alim & Bul fly från sitt land efter att av en slump ha kommit över några reliker som bevisade att den lokala religionen byggde på en lögn. Men landets ledare nöjer sig inte med det eftersom det bland de kastlösa började ryktas om hur Alim fått en uppenbarelse och var välsignad av gudarna, så man sänder ut armén för att försöka få tag på dem igen, och därmed är grundhistorien för hela sviten på plats.

Så, en äventyrsserie med mannen från folket som blir hjälte och störtar den korrupta regimen? Inte alls, faktiskt, för det här är en mycket mer nedtonad och sorgligare berättelse än så. Alim är ingen räddare i nöden, det enda han vill är att få leva i lugn och ro med sin dotter, men så enkelt går det inte. Döden är ständigt nära för de båda och för de vänner de skaffar sig under sin flykt, och åren går snabbt…

Alim the Tanner är en på ytan traditionell serie, men gräver man litegrann märker man att det finns en hel del intressanta inslag. Ett är frånvaron av hjältar: Visst finns det goda och onda människor här, men den där personen som ställer allt till rätta (efter vissa bekymmer, givetvis) saknas. En annan är att de onda inte nödvändigtvis bestraffas, och det kan till och med vara så att deras insatser i längden visar sig vara lyckade, åtminstone i viss mån.

Så det må se ut som en typisk fransk serie med lite humor, lite naket, lite äventyr, och visst finns alla de inslagen också, men det finns mer att hämta här. Plus, såklart, det viktigaste av allt: Det finns ett hjärta i berättelsen, om kärleken mellan en förälder och ett barn. Utan det skulle de andra lite oväntade inslagen betytt väldigt lite!

En soldat minns sitt möte med Alim och Bul för flera år sedan

En soldat minns sitt möte med Alim och Bul för flera år sedan

Lulu Anew

Postat den

Lulu Anew - cover

Spontan reaktion: ”Wow, det här var ju riktigt bra!”.

Orsak: Étienne Davodeaus nyligen till engelska översatta Lulu Anew, en 160 sidor lång historia om hur Lulu, en kvinna i 40-årsåldern, en dag helt sonika bestämmer sig för ta tåget till havet utan att berätta för sin make eller sina tre barn var hon har tagit vägen. Det finns ingen direkt orsak till det, ingenting särskilt som just har hänt, hon bara gör det.

Mer eller mindre utan pengar eller andra resurser (eftersom det var ett spontant infall) blir det en knepig tillvaro för henne, men hon hankar sig fram. Efter någon dag eller två får hon nya vänner, och sen rullar det på: Utan långsiktiga planer lever Lulu ett nytt liv, helt utan krav från andra på vad hon ska eller inte ska göra.

Det är kanske inte världens mest originella handling som Davodeau valt, men det som gör serien så bra är dels tonfallet, dels hur den är uppbygd. Utan att vi som läsare får direkt tillgång till Lulus tankar  byggs hennes personlighet istället upp med hjälp av utomståendes skildringar av henne; allt vi får se med Lulu ses i tillbakablickar gjorda av hennes vänner och familj. Av en från början okänd anledning har de alla samlats vid Lulus hem där de tillsammans äter en sen middag och diskuterar vad som egentligen hände med Lulu. Några av dem har träffat henne i hennes exil och pratat med henne, andra har fått telefonsamtal från henne, och i tur och ordning berättar de vad de har sett och vad hon sagt till dem.

Lulu Anew - Strand

Det hela fungerar förunderligt väl, där Davodeau lyckas fånga både den ömsom lättsinniga, ömsom allvarliga, tonen runt bordet när det spekuleras i vad som egentligen hände, varför Lulu gjorde som hon gjorde, och Lulus sinnesstämning som också den växlar mellan lycka och desperation. Sen tillkommer också allt mer känslan av ett mysterium: Varför har egentligen alla dessa människor samlats hemma hos Lulu?

Lulu Anew är, skulle jag våga påstå, en mycket fransk bok. Inte fransk à la överambitiöst konstnärligt verk utan fransk à la Det ligger en vit man i din säng mamma!, det vill säga vardagsberättelser med inslag av både komedi och allvar, där invanda tankemönster vänds på sin ända. Lulu Anew är definitivt allvarligare än Dlevmidsm! men den har samma lätta anslag i en egentligen rätt dramatisk berättelse, samma känsla av att det finns hopp trots alla vardagliga besvär och brustna drömmar. Inga pekpinnar, inte alls tillrättalagd, inga enkla lösningar på svåra situationer (Lulu älskar sina barn men just då, just när hon gett sig av, bekymrar det henne egentligen inte alls att de inte vet var hon tagit vägen eller att hon inte vet när eller om hon ska få träffa dem igen), utan ”bara” en charmant skildring av en medelålders kvinna som plötsligt står vid ett vägskäl i livet.

Så japp, en mycket positiv överraskning. Varför överraskning kanske någon undrar? Jo, för den enda andra bok jag läst av Davodeau är hans The Initiates, en tjock rackare till bok med självbiografisk innehåll där Davodeau och hans vän Richard Leroy bestämmer sig för att utbyta erfarenheter: Davodeau lär sig om vinodling och kulturen bakom densamma medan Leroy lär sig om serier. Ett intressant upplägg men tyvärr gjorde boken inget intryck på mig (och därför skrev jag heller ingenting om den när jag läst den), så jag hade inte så stora förhoppningar om Lulu Anew. Men där hade jag fel!

Lulus första möte med den färgstarka Marthe: I desperation eftersom hon saknar pengar har Lulu precis försökt sig på en karriär som väskryckare...

Lulus första möte med den färgstarka Marthe: I desperation eftersom hon saknar pengar har Lulu precis försökt sig på en karriär som väskryckare…

Smått & Gott: Best of Enemies Part Two

Postat den

Best of Enemies Part Two - cover

Första delen av Jean-Pierre Filiu & David Bs (manus & teckningar) serie om USAs knepiga politiska historia med Mellanöstern var en intressant bok även om jag inte var helt nöjd med manuset som var rätt hattigt. Nu har jag precis läst del två, fullständig titel Best of Enemies – A History of US and Middle East Relations – Part Two: 1953-1984, och tyvärr måste jag säga att det som var dåligt i den första delen är snäppet sämre den här gången :-/

Det första delen täckte 170 år och var indelad i fyra kapitel med olika teman, men den här gången märker jag knappt att ett kapitel tar slut och ett annat börjar eftersom sidorna ändå känns förkrossande likartade: En lång radda namn och en lika lång radda deprimerande händelser gör att det blir nästan omöjligt att vare sig bry sig om de enstaka händelserna eller följa med i vem som gör vad och varför.

Att det är USAs förhållande till Mellanöstern som utlovas glöms i praktiken bort; det här är faktarabbling om 30 års historia i området, men USA syns egentligen inte till mer än alla andra länder som blandar sig i de eviga striderna. USA, Sovjetunionen, Egypten, Saudiarabien, Israel, Syrien, Jordanien, Irak, Iran, Libanon är alla lika goda kålsupare som vägrar att ge fredsförsöken en chans.

Rabblandet av skeenden, personer, stater och fraktioner presenteras också på ett alldeles för ofta torrt och tråkigt sätt. Det är ont om kommentarer eller försök till att förklara varför de olika länderna agerar på de sätt de gör; när det någon gång dyker upp några mer intrikata detaljer (som varför Lyndon B Johnson identifierade sig med Israel snarare än med arabstaterna) blir jag genast mer intresserad men det händer max en handfull gånger på de 102 sidorna, tyvärr.

Best of Enemies Part Two - Johnson

David B. klarar sig precis som förra gången bättre med sina surrealistiska och fantasifulla teckningar, men eftersom texten är så pass oengagerande känns det mer som att en skicklig konstnär gör en live-tolkning av en helt fristående text än att serietecknare illustrerat ett seriemanus. I teorin skulle det här ha kunnat fungera, med David B. ingjutandes känslor och djup i den okomplicerade texten, men för mig faller det hela platt till marken, med två olika delar som aldrig är ens i närhet av att bilda en helhet.

Min känsla när jag läst klart boken är en av att det kommer dröja länge innan stridigheterna upphör, med tanke på hur illa alla agerat/agerar. Goda intentioner lyser här med sin frånvaro, och kanhända är intrycket av en röra som är nästan omöjlig att förstå sig på vad Filiu siktat på med sitt manus, att visa hur tilltrasslat allt har blivit. Synd bara att det görs på ett så trist sätt.

PS. Kritiken till trots vill jag ändå rekommendera den första delen som förvånande nog finns på svenska, utgiven av Placebo Press under namnet De bästa av fiender. Visst är den inte riktigt så bra som jag skulle kunnat önska men det är onekligen ett väldigt intressant ämne, och den första delen ger en del viktig bakgrundsinformation till dagens situation. Plus, David B. är värd det! DS.

Pssst!

Postat den

Pssst! - omslag

Ett erkännande: Jag har varit orolig för att förlaget Wibom Books kanske upphört med sin utgivning eftersom det är nästan två år sedan deras senaste bok kom ut. Men nyligen såg jag på Facebook att en ny bok var på väg, och i veckan dök ett paket upp i brevlådan och i det låg just den boken: Pssst!, en dansk serie skriven av Annette Herzog och illustrerad av Katrine Clante.

Viola går i femman och funderar över livet: Varför finns hon till? Vad fanns innan hon föddes? Vad finns efter döden? Och varför förstår hon sin inte ens på sig själv, trots att hon umgås med sig själv 24 timmar om dygnet, när det verkar som om alla andra vet precis hur hon är/ska vara:

Pssst! - åsikter 1

Pssst! - åsikter 2

Om nu någon skulle tro att det är en deprimerande bok så är det inte så, för Viola är inte alls olycklig, bara en fundersam person som undrar över hur allting hänger ihop. Och skildringen av Viola (eller kanske snarare hennes skildring av sig själv eftersom det mestadels är hennes reflektioner som skildras) är precis på pricken, precis som jag tycker den här åldern är, när man precis upptäckt att inte bara man själv finns utan också en värld runtomkring, fylld av andra människor med egna liv, och därmed också möjligheten att man själv inte skulle finnas.

Jag kom att tänka på några böcker som jag inte läst på många år: Barbro Lindgrens tre självbiografiska dagboksböcker Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Som jag minns dem lyckades de precis som Pssst! fånga den här ålderns svårigheter och tankar, där stort och smått hela tiden konkurrerar i tankarna (även om de var mer deppiga, har jag för mig).

Funderingarna presenteras i korta kapitel i alla möjliga format: Serier, dagboksutdrag, skolarbeten, collage, i jag-form och i tredje person. Ibland djupt filosoferande som bara ett barn som är på väg att bli vuxen kan ha, ibland små vardagsupplevelser som hennes möte med en okänd flicka efter att hon smugit sig in i skolans musiksal under rasten:

Pssst! - musik

Clantes illustrationer är som förhoppningsvis framgår finfina de med; utan att vara barnsliga har de samma känsla som manuset att det är såhär Violas liv är, att det nog är såhär Viola själv skulle vilja att en tecknad version av hennes liv såg ut. Här och där får vi också se Violas egna teckningar med mera, och ibland är det outsagt vem som så att säga står för dem: Är det vi ser Clantes vision av Violas tankar eller är det Violas egna illustrationer? Den kongeniala presentationen lämnar båda möjligheterna öppna, och serien är rikare tack vare det.

Med andra ord, en till serie som liksom förlagets tidigare utgivna Lou! jag känner mig helt säker på kommer älskas av den tänkta målgruppen. Och för den delen, av andra läsare också hoppas jag, läsare som förstår eller vill förstå hur det är att vara 12 år och så proppfull av tankar att man bara måste få ur sig dem! :-)

Linda och Valentin: Samlade äventyr 3

Postat den

Linda och Valentin - Samlade äventyr 3 - omslag

Det har gått ett halvår sen nummer 2 kom ut, och därför är nu Linda och Valentin: Samlade äventyr 3 här; förlaget Cobolt fortsätter med sin ambitiösa utgivning av Christin och Mézières klassiker. I den här takten dröjer det inte länge innan de sista albumen, tidigare oöversatta, också finns på svenska :-)

Så, vad bjuds vi på den här gången? Förra samlingen tyckte jag var lite svag pga Christins övertydliga politiska pekpinnar; hur är det med dem i album 6-8?

Betydligt bättre skulle jag säga. Visst finns de politiska inslagen med även här men nu känns de istället precis som de ska, dvs som ett intressant inslag som ger mer djup åt historierna istället för att vara själva orsaken till att historierna skrivits. För att ta albumen i ordning:

Ambassadören som försvann: Enligt mig den första helgjutna boken i serien, där både Christin och Mézières lyckas helt med vad de föresatt sig. Platsen, Point Central, en gigantisk kaotiskt organiserad rymdstation där galaxens alla intelligenta raser har inrättat sina egna ambassader för att kunna samarbeta med varandra är en utmärkt miljö för Mézières att släppa loss fantasin (stort plus för de icke-humanoida varelserna), och Christin låter för första gången berättelsen varandra sina egna vägar, utan att den behöver följa standard-mallarna.

Linda och Valentin - Ambassadören som försvann

Det är science fiction som går mer åt New Wave-hållet än tidigare; det finns en tydlig historia men den behöver inte nödvändigtvis berättas på det allra enklaste sättet (de tidigare albumen är betydligt mer traditionellt framförda). Det är inte svårläst eller överdrivet komplicerat, men det är en mycket mer uppsluppen läsning tycker jag, en friare bok än de tidigare, en odyssé genom främmande miljöer. Med beröm godkänt!

Den falska världen: Den tveklöst mest udda boken i hela serien. Läsaren kastas rakt in i handlingen utan någon förvarning om vad som pågår, och det dröjer innan förklaringarna sipprar fram. När jag läste det här albumet första gången som liten visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka: Å ena sidan var det trist att det var så mycket av handlingen som inte utspelade sig i en sf-miljö (mycket av handlingen utspelas i jordiska städer à la sent 1800-tal/tidigt 1900-tal), å andra sidan var det fascinerande när väl de anakronistiska inslagen syntes till i de historiska scenerna.

Linda och Valentin - Den falska världen

Nu, som vuxen, tycker jag att det är ett av de allra bästa albumen, kanske det bästa. I ännu högre grad än i Ambassadören som försvann förlitar sig Christin här på läsarens goodwill: Jag måste lita på att Christin har någon plan med det hela, även om jag inte förstår vad den är från början. Enda inslaget som irriterar lite grann är Jadna, Lindas kollega, som känns som en lite trist kliché av en smått manshatande akademiker. Men det är en bisak, det här är ett riktigt bra album, det med :-)

Vårdagjämningens hjältar: Och nu blir det komedi! Den höga kvalitén fortsätter men ambitionsnivån är inte riktigt lika hög här; här är det välfunna och en smula elaka parodier som gäller när Valentin tävlar om att rädda en hel planets framtid mot tre andra hjältar. Parodierna har flera lager, bland annat:

  • Två av hjältarna har tydliga förebilder i andra serier. Krigaren Irngaal talar lika överspänt och bombastiskt som Druillets karaktärer och hans utseende, hans rymdskepp och hans planet är som klippta ur Druillets böcker. Gurun Blimflim är istället en tydlig kopia av Moebius huvudperson från serien Arzach, inklusive hans flygande transportvarelse, även om Moebius karaktär har bättre pli på sitt riddjur än Blimflim…
  • De tre hjältarna representerar också tydligt tre olika politiska ideologier: Fascismen (Irngaal), Östeuropa-kommunismen, och new age-flum (Blimflim). Alla ideologierna får hård kritik, implicit, men utan att det skrivs läsaren på näsan, så inga invändningar från mig. Men egentligen är det som Christin kritiserar inte innehållet i ideologierna i sig utan istället fanatismen, övertygelsen i att man funnit Den enda vägen. Jag undrar jag om inte Christin vid den här tidpunkten, 1978, hade tröttnat på de ofta obönhörliga inre striderna i vänstern om obetydliga detaljer som skilde de rättrogna från förrädarna.

Linda och Valentin - Vårdagjämningens hjältar

Men politiken till trots är det här albumet huvudsakligen Mézières där han får släppa loss och helt enkelt ha roligt. Karaktärernas olika stilar, leken med hur sidorna designas, och kontrasterna mellan de tre adrenalinstinna hannarna och den mycket mer obetydliga Valentin hör till höjdpunkterna här. Återigen ett mycket bra album även om jag själv tycker att det är snäppet svagare än det föregående pga det enklare manuset.

Nog om de enskilda böckerna, några ord till om samlingen som helhet.

Det är intressant hur bra böckerna i samlingarna hittills passat ihop: Den första samlingen spretar mest, med ett första album som är väldigt annorlunda jämfört med alla andra, men de två andra albumen passar bra ihop som traditionell sf i en sympatisk men rätt enkel förpackning. Den andra består av tre album där det rättrogna 70-talsvänstra politiska budskapet går före allt annat, inklusive kvaliteten.

Det nya, tredje och klart bästa innehåller tre historier där den politiska tvångströjan tagits av, och där det istället leks med hur man berättar en historia på olika sätt: Ambassadören som försvann är en fragmentarisk odyssé, Den falska världen en historia som startar om flera gånger i samma bok, och Vårdagjämningens hjältar har just hjältar en masse men de och deras i teorin spännande actionscener ironiseras över och visar sig vara intellektuellt undermåliga.

De har också alla mer psykedeliska teckningar än förut, där de faktiska detaljerna i teckningarna inte är lika viktiga som känslan de försöker förmedla, så även när det gäller illustrationerna blir de friare utan att behöva bekymra sig alltför mycket om fakta och realism.

Och slutligen har de alla ett gemensamt inslag som kommer fortsätta i de kommande albumen: De två huvudpersonerna interagerar mycket sparsamt med varandra och de jobbar på med sina egna problem och handlingar, utan inflytande av den andra. Samma sak kan man se i den tidigare Kampen om Teknorog men här blir det väldigt tydligt att de två har extremt olika roller att spela: Valentin som den lite tafatta och smått fåniga gammalmodiga hjälten av traditionellt snitt, Linda som den moderna människan som inte är fångad i gamla mönster om hur människor ska vara. Lite lustigt med tanke på att Linda kommer från medeltiden medan Valentin kommer från framtiden, men så kan det gå :-)

Sammanfattningsvis, en ypperlig samling och kanske den bästa av alla samlingarna (eventuellt är den nästkommande bättre, jag lovar att återkomma när den dykt upp), och snyggt presenterat som vanligt. En skillnad jämfört med de äldre utgåvorna som jag reagerade på när jag läste var att i Vårdagjämningens hjältar fick de textbubblor som hade färglagd text i den franska utgåvan nu också färglagd text på svenska. Jag misstänker att de äldre böckerna struntade i det eftersom man inte kunde samtrycka med andra länder om översatt text hade färg (det förhindrade att man använde samma färgplåtar) men nu gick det alltså att behålla färgen. En mycket liten detalj men den uppskattades!

Svarta idéer, redux

Postat den
(Omslaget är något beskuret pga att min scanner är för liten)

(Omslaget är något beskuret pga att min scanner är för liten)

Det lilla förlaget Cobolt fortsätter att ge ut klassiska europeiska serier i trevliga utgåvor och nu är det dags för en av de största franska serieskaparna: André Franquin och hans Svarta idéer. Liksom deras tidigare Spirou – Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man inbundet, tjockt papper, och i något större format än vad som är vanligt här i Sverige :-)

Precis som i Franquins Gaston handlar det här om ensides (och ibland kortare än så) historier med knorr, men det finns två skillnader:

  • Serien saknar färg och för den delen också gråtoner; det är kolsvart eller kritvitt som gäller
  • Knorrarna är svartsynta till max

Så nog gör boken skäl för sitt namn alltid!

Ta till exempel den här sidan, en av mina favoriter sen jag första gången läste den i Epix för många år sedan:

Svarta idéer - vargar

En underbar användning av avsaknaden av färger med den vita snön, den svarta natten, och de lysande ögonen. Plus att vargarna ser ut som själva sinnebilden för idén om vargen som en dödlig nattens varelse; det är inte precis den betydligt snällare och mer realistiska bilden av vargen som vi kan läsa om och se i naturfilmer utan istället mardrömsversionen.

Men kanske ännu vanligare är sidor med en mer politisk inriktning, med ett tydligt ställningstagande för/emot. En hel del sidor går hårt åt jägarna, ett tema som dök upp i vänligare form också i Gaston, men många är mer eller mindre uttalat politiska. Som följande sida, också en av de bättre:

Svarta idéer - giljotin

När Franquin gjorde de här sidorna hade Frankrike fortfarande kvar dödsstraffet, och giljotin var det som gällde för avrättningarna. Så giljotiner dyker lite varstans på sidorna; inte så konstigt kanske eftersom den gör sig väldigt bra i sin omedelbara och personliga brutalitet när man vill debattera dödsstraffets vara eller inte vara…

Och så går det på, 72 sidor allt som allt, med satir/ironi/politik, och ibland bara ren och svart humor. Allt är inte riktigt lika bra som de två sidorna här ovanför, och det märks att Franquin mot slutet av serien hade personliga problem med depressioner och brist på ork att göra serier. Manusen (som han ibland hade hjälp med, förvisso) blir svagare, och ibland är det egentligen ingen poäng med det svartvita sidorna eftersom de lika gärna kunnat vara i färg, i alla fall jämfört med de riktigt bra sidorna där, som sagt, det svartvita skärper till poängen.

Så lite ojämnt är det, men när det är bra (och det är det oftast) är det å andra sidan fruktansvärt bra, med en serietecknare i världsklass som gör serier som ligger en smula utanför hans vanliga komfortzon, och sånt blir nästan alltid intressant. Sen är det egentligen rätt sorgligt att vad gäller de mer politiska sidorna märks det knappast alls att serien är dryga 30 år gamla: Frågorna som tas upp är fortfarande lika aktuella.

Och bara för att undvika missförstånd bör jag nog påpeka att visst, det är en hel del implicit politik på sidorna här, men Franquin undviker jobbiga pekpinnar. Tungrott är det aldrig, roande däremot hela tiden, och jag kan tänka mig att det är väldigt varierande vilka sidor man tycker bäst om. Låt mig avsluta med en till av mina favoriter, en helt opolitisk och snarast absurd sida tennis, och som också visar en annan av Franquins styrkor, den att skildra människor i rörelse:

Svarta idéer - tennis

PS. Redux: Det finns en tidigare Svarta idéer-utgåva på svenska, utgiven av Epix för många år sedan. Men den innehåller inte alla sidorna, har tunnare sidor och är i det traditionella formatet så det finns nytt att läsa här för alla tillsammans med en överlägsen fysisk presentation, och sympatiskt nog har Cobolt anlitat samma excellenta översättare som i den tidigare versionen, Göran Ribe, för de avslutande knappa tjugotalet nya sidorna. DS.

Tillägg: Apropå översättningen fick jag just reda på att även de gamla sidorna har översatts på nytt eftersom den förra översättningen bitvis var gjorde från danskan ist f från originalet, och att Ribe därför gjorde om dem. Bra!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 194 andra följare