The Leaning Girl

1 mars, 2015 at 18:29 (Europeiska serier) (, )

The Leaning Girl - cover

Ännu en sån där svårbedömd serie idag, precis som i de senaste inläggen, men den här gången är det en europeisk serie det gäller: Schuiten/Peeters (den förstnämnda står för teckningarna, den andra för manuset) bok The Leaning Girl, en del i deras svit om fantastiska städer. Det finns en handfull andra böcker i samma svit på engelska, utgivna av NBM under flera år, och till och med några på svenska, men den här boken står ett nystartat förlag bakom, Alaxis Press, som också utlovat att övriga titlar i serien ska översättas.

Den som redan läst serier av paret Schuiten/Peeters vet vad som väntar: En bok där teckningarna, eller kanska snarare designen bakom teckningarna, står i fokus. Som exempel Brüsel, där staden med samma namn ska moderniseras ock därför jämnas med marken innan den byggs upp igen, eller The Tower, där en man som bor ensam högt upp i ett enormt torn bestämmer sig för att ta sig ner för att undersöka vad tornet egentligen är. Allt presenterat med närmast maniskt perfektionistiska teckningar av Schuiten i en strikt stil som är någonting mitt emellan Winsor McCay och Gustave Doré och med miljöer som hämtade ur Jules Vernes drömmar.

Så ock The Leaning Girl där titelkaraktären, den unga flickan Mary von Rathen, under ett besök på ett nöjesfält i staden Alaxis (som sagt, förlaget är skapat enkom för de här böckerna) råkar ut för någonting oförklarligt, och som en följd av detta börjar luta. Dvs, det är inte så att hon går böjd eller någonting liknande, utan hon lutar som om tyngdkraften för henne pekar åt ett helt annat håll, mot någonting annat än den värld hon befinner sig på:

The Leaning Girl - lutning

Hennes egendomliga tillstånd tolkas av andra som en egensinnighet, som att hon vägrar att vara som andra och helt enkelt är olydig och fräck. Inte så vetenskapligt med andra ord, men det är helt följdriktigt eftersom serien inte bara har arkitektur som minner om viktorianska framtidsdrömmar utan också människor som verkar plockade från det sena 1800-talet: Att anpassa sig till samhällets moral är viktigare än allting annat. Vilket förstås är lite motsägelsefullt eftersom serierna är proppfulla med egendomligheter :-)

Kapiteln om Mary varvas med fotoserier där en fransk målare från det sena 1800-talet blir besatt av ett ödehus på den franska Aubrac-platån. Han har visioner om vad han vill måla och vad han vill göra med huset, visioner som han inte vet varifrån de kommer. I visionerna finns det också med en ung flicka som han känner är central för dessa, men han kan inte se hennes ansikte…:

The Leaning Girl - foton

Om nu någon tror att jag avslöjat alltför mycket av vad som händer i The Leaning Girl så oroa er inte, för de fantastiska inslagen och den mystik som genomsyrar boken till trots känns det ändå aldrig som om handlingen egentligen överraskar. Och nu är det dags för att redovisa varför den här serien precis som de två senaste gör att jag känner mig splittrad!

På pluskontot finns tveklöst Schuitens teckningar. Han är visserligen inte Dorés like men framförallt hans miljöer är väldigt fascinerande att studera. Som följande sida, där Mary och hennes familj åker berg- och dalbanan på nöjesfältet de besöker:

The Leaning Girl - nöjesfältDet är sådana här sidor som Schuiten behärskar bäst: Storslagna, fyllda med detaljer och med en myckenhet linjer. Han är svagare när det gäller människoskildringarna; detaljrikedomen och noggrannheten finns där men det blir ibland lite för kliniskt, lite för perfekt, nästan som manipulerade foton.

På minuskontot hamnar istället delar av manuset. De fantastiska miljöerna är säkerligen också beroende av Peeters idéer så för dem ska han ha beröm, men liksom med teckningarna blir det svagare ju närmare det småskaliga personliga planet han kommer. Som exempel kan nämnas Marys familj: En far som älskar henne men är för svag för att bryta mot samhällets konventioner, en mor som inte bryr sig om henne alls eftersom hon komplicerar tillvaron, och en bror som är en icke-entitet. Djupare än så är inte deras personligheter, de finns ingenting ytterligare. Samma sak är det med övriga karaktärer som dyker upp, där Peeters ibland lägger in bihandlingar om oväsentligheter (korridorpolitik, stela militära strukturer, mm, mm). Han är inte bra på att sånt och de känns bara som distraktioner från det viktiga, dvs miljöerna och designen. Jag skulle helst se att både Schuiten men framförallt Peeters vågade låta bli att lägga in saker i manuset som känns som eftergifter till det normala, dvs kraven att man måste ha med personliga konflikter och dylikt i en bok. Struntprat säger jag, när det som här handlar om några serieskapare som har tydligt starka och svaga sidor!

Sen finns det ett minus till, för just den här boken i sviten: Jag gillar inte den urtrista klichén med äldre konstnärlig man + ung vacker kvinna som faller för hans inre. Bläh. Inte lika illa som i till exempel Alan Moores Promethea men ändå mycket irriterande!

Men för att inte avsluta med en downer för det här är ändå böcker jag tycker är läsvärda (eller kanske mer tittvärda) så låt mig visa en sida till från serien. På de här sidorna lutar Mary inte, men notera hur gondoljärerna står; visserligen av naturliga skäl, men serien igenom har människor en tendens att luta eller åtminstone se ut som om de lutar tack vare perspektiven. En detalj som vittnar om hur noggrant seriesidorna i The Leaning Girl är utformade:

The Leaning Girl - båtar

 

Direktlänk Lämna en kommentar

Kraa

18 februari, 2015 at 23:37 (Europeiska serier) (, , )

Kraa 1 - cover

Det var ett tag sen jag sist skrev om någon europeisk scanlation men häromdagen läste jag en som jag skulle vilja tipsa om. Lustigt nog är det en serie av samma person som sist jag tog upp sådana här fanöversättningar: Benoît Sokal. Senast var det några rader om hans mest kända serie, Canardo, men den här gången handlar det om hans serie Kraa där den första delen av tre precis blivit tillgänglig under namnet Kraa – Lost Valley.

  • Plats: Malaskar, ett land någonstans mellan Alaska och Sibirien.
  • Tid: 1900-talet, med till exempel relativt moderna bilar, men med en tydlig känsla av guldruschens epok i miljön.
  • Huvudpersoner: Yuma, en indianpojke vars familj under många generationer levt i trakten, Klondike, en skrupelfri affärsman som planerar att exploatera dalen där Yuma bor, och Kraa, den sista individen bland de enorma örnar som närmast betraktats som gudomliga av indianerna.

Låt mig först och främst fastslå två saker om Kraa: Manuset är (åtminstone hittills, dvs i den första boken) inte speciellt originellt eller subtilt med de uppenbara skurkarna och den lika klichéartade pojken Yuma, medan teckningarna å andra sidan är förträffliga, både personliga och starka, och de senare gör att jag helhjärtat kan rekommendera serien.

När jag skrev om Canardo anmärkte jag på att Sokals teckningar blivit tråkigare och mer färglösa (bokstavligt och bildligt) ju nyare de var. I och med Kraa visar Sokal att det var ett medvetet stildrag, precis som jag misstänkte lite smått, för här är det betydligt starkare färger igen, helt utan den grådaskiga platthet som de senare Canardo-böckerna har. Ta till exempel den här sidan från början på historien, där den unga Kraa i sitt bo tänker på framtiden (på sidan innan den här har vi fått se hur Kraa störtat sin bror ur boet, ner på marken):

Kraa - Kraa

Rå energi, och teckningar som fångar densamma; när Sokal får till det är han riktigt riktigt bra på att teckna djur.

Sen, som alltid med Sokal, ser människorna en gnutta plattare och mer mekaniska ut. De är ovanligt bra skildrade här jämfört med en del andra serier av Sokal jag läst, men fortfarande tenderar de att ha stela ansiktsuttryck och kroppar; det som ändå gör att jag gillar hur Sokal skildrar dem i Kraa är att de har så mycket känsla i sig, och förstås också färgerna. Det får en lite lustig effekt på mig: Ju färre pennstreck Sokal använder för att rita människor, desto bättre tycker jag teckningarna är. Män med till exempel skägg/skäggstubb gör att deras ansikten har rikligt med streck, medan slät hud gör att det är färgläggningen som dominerar -> de senare blir både roligare att titta på och känns mindre stela pga att Sokal är bättre på att skildra just känslor med färg än med streck. Här, ett möte bland takåsarna mellan Kraa och Yuma:

Kraa - Yuma

Jag kan ju inte garantera att Kraa håller samma höga kvalité rakt igenom de tre albumen, det får (förhoppningsvis) framtiden utvisa när de andra också har översatts, men jag måste säga att det här var bland det allra bästa jag sett från Sokal. Och okej, han kommer aldrig räknas till de stora serieskaparna (och det är bara rättvist) men det är väldigt kul att se en habil hantverkare som lyckas få till det precis så bra som bara tänkas kan, med tanke på förutsättningarna. Bravo!

Direktlänk Lämna en kommentar

Monsieur Jean – From Bachelor to Father

13 februari, 2015 at 00:06 (Europeiska serier) (, , )

Monsieur Jean - cover

Jag har tidigare lovprisat Dupuy & Berberian för deras serie böcker (Ha!, ”serie böcker” och ”serieböcker” fungerar båda två här; särskrivning eller inte spelar ingen roll :-) ) om Monsieur Jean, en författare som i början av sviten är en ung man, jag skulle säga typ 28 år, och som sedan följs via nedslag i hans liv. De första tre böckerna består av korta episoder som handlar om allt och ingenting: Portvärdinnan som utövar sin makt genom att vägra lämna ut hans post, hans mardrömmar efter att ha ätit pizza, samtal med vänner (roliga såväl som hopplösa diton), och så vidare. Slice of life av allra bästa format, med andra ord.

De två efterkommande albumen, med varsin längre historia där Jean för första gången skildras i ett mer seriöst förhållande, fortsätter i samma stil; det är ett hopp på något/några år mellan dem, precis som det för de kortare serierna kan gå en längre tid mellan dem. Det som hänt i mellanrummet får vi ibland veta explicit, ibland sluta oss till tack vare ledtrådar i serien.

De första tre franska albumen kom ut på engelska samlade i en bok, Get a Life, från Drawn & Quarterly för nio år sedan, och den går fortfarande att få tag på. De två efterkommande albumen, med varsin längre historia där Jean för första gången skildras i ett mer seriöst förhållande, är lite knepigare att få tag på på engelska eftersom de publicerades i antologin Drawn & Quarterly som kom ut några år tidigare.

Jag vet inte om jag föredrar de kortare episoderna eller de längre, men jag vet att de är ett utmärkt exempel på en suverän modern fransk serie. Jag har väldigt svårt att föreställa mig det här som någonting annat än just en serie; Dupuy & Berberian behärskar mediet till fullo och får det att se väldigt lätt och enkelt ut att göra en serie, men om man läser lite noggrannare märker man att de faktiskt använder sig av alla möjliga tekniker för att berätta: Tillbakablickar, inre monologer, fantasier, drömmar, men det blir aldrig svårläst, det här är serier som jag kan tänka mig att låna ut till vem som helst.

Monsieur Jean - ?

Nu har förlaget Humanoids gett ut alla de fem nämnda albumen i en fet inbunden volym: Monsieur Jean – From Bachelor to Father (så en liten spoiler i titeln där, hur det där seriösa förhållandet går). Lite udda är det att en så pass smal serie som den här nu alltså efter mindre än 10 år ges ut igen, men väldigt trevligt att det går att få tag på dem enklare än förut :-)

Utgåvan i sig är helt OK, men ärligt talat var D & Qs lite bättre. Översättningen är densamma, men den äldre boken med de tre första albumen har en icke-glansigt papper som jag tycker gör sig bättre med färgläggningen, och textningen är betydligt snyggare. Men den nya är en smula större och därmed närmare original-storleken på sidorna så det är ett plus. Så perfekt är nyutgåvan inte, men som sagt, en stor eloge till Humanoids för att de satsar på serien!

Uppenbarligen finns det någon på förlaget som gillar Monsieur Jean eftersom man också gett ut boken The Singles Theory, en senare bok som utspelar sig mellan bok tre och fyra, och som jag hyllade när det begav sig. Därför ser jag försiktigt positivt på chansen att de också ska översätta de två senaste (sista?) böckerna också, de som alltså ännu aldrig synts till på engelska. Tummarna hålls!

Direktlänk 3 kommentarer

The Gaeneviad

6 februari, 2015 at 00:32 (Europeiska serier) (, )

Angoulême -> serietecknaren Boulet gör sin sedvanliga 24-timmarsserie -> dags att bli imponerad (och för den delen deprimerad, mtp vad jag själv skulle kunna prestera på 24 timmar…):

The Gaeneviad

Darkness är fortfarande bättre, IMHO, men jäklar i min lilla låda vad imponerande Boulet är ibland :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Run Like Crazy, Run Like Hell

4 februari, 2015 at 12:38 (Europeiska serier) (, )

Run Like Crazy, Run Like Hell - cover

Några år försenad men väl värd väntan: Jacques Tardi sista serieversion av en Jean-Patrick Manchette-roman, Run Like Crazy, Run Like Hell. I tidigare till engelska översatta West Coast Blues och Like a Sniper Lining Up His Shot (suverän titel, eller hur?) har vi fått oss tillgodo hårdkokta berättelser av bästa märke och RLC, RLH fortsätter på samma sätt, med en berättelse som slår an tonen redan på första sidan:

Run Like Crazy, Run Like Hell - intro

Förutom proffsmördaren Thompson (som visar sig vara en sällsynt egendomlig karaktär) får vi läsa om industrimagnaten Michael Hartog, en man som gör vad som helst för att bevara sin makt, Hartogs bortskämda och ignorerade brorson Peter, och den inte helt normala Julie, färskt utsläppt från ett sinnessjukhus för att ta hand om Peter. En explosiv blandning människor som mycket riktigt exploderar; oväntat och brutalt våld är det gott om här, precis som i de tidigare böckerna.

När jag läste den här serien kom jag osökt att tänka på en av mina favoritfilmer de senaste åren (dvs, som jag sett de senaste åren, inte att filmen är från dessa år), Jean-Pierre Melvilles Le Samourai. Samma lakoniska ton, samma plötsliga utbrott av våld som därmed blir någonting nästan naturligt i sin brist på förvarning, samma nonchalanta avfärdande av hur man ”ska” berätta en spännande historia.

Ta en sida som den här:

Run Like Crazy, Run Like Hell - affär

Bifiguren som skjuts, Thompsons magbesvär och skratt, Julies skottskada; Tardi skildrar allt som lika viktigt, och skeendet känns nästan sävligt tack vare de egentligen överflödiga textplattorna. Det brukar sägas att Hergé ville att alla linjer skulle vara lika viktiga och Tardi, en tecknare som påverkats en hel del av Hergé, verkar här tillämpa samma syn på handlingen: Allt är lika viktigt för läsningen, stort som smått. Och det fungerar ypperligt, de här tre böckerna av Tardi & Manchette är bland mina favoriter de senaste åren.

Det kanske låter lite paradoxalt eftersom jag ofta klagar på serier när de saknar känsla för tempo och för hur man får en dynamik i handlingen. Men då är problemet ofta att serierna känns skrikiga, att de hela tiden har gasen i botten vilket gör att till slut känns ingenting intressant längre; uppenbarligen har jag större förståelse när man som här istället snarare bromsar hela tiden. Eller så är det så enkelt att Tardi + Manchette = excellens :-)

Egentligen är det inte så mycket poäng med att recensera RLC, RLH separat efter att redan ha skrivit om de två tidigare böckerna. Styrkorna (många) och svagheterna (?) är desamma, och gillar man en kommer man garanterat gilla de andra också. Själv funderar jag så smått på att leta upp någon av Manchettes romaner för att se hur de står sig utan Tardis bidrag.

Sammanfattningsvis, en renodlad hyllning senast till Preacher, en renodlad hyllning idag igen till Run Like Crazy, Run Like Hell; hoppas det fortsätter så här, med de serier som ligger överst i läshögen nu :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Ett givet köp: Under the Sign of Capricorn

25 januari, 2015 at 23:04 (Europeiska serier) (, , )

Det är inte för omslagets skull man ska köpa den här boken...

Det är inte för omslagets skull man ska köpa den här boken…

Ett mycket enkelt inlägg idag för alla som kan läsa engelska men inte de andra stora europeiska språken: Köp/Läs det amerikanska förlagets IDWs Under the Sign of Capricorn, den första volymen i vad som avser att bli en komplett utgåva av Hugo Pratts Porto Maltese. Varför? Jo det ska jag tala om:

  • Trycket är fantastiskt bra; efter att ha genomlidit NBMs äldre utgåva av de här tidiga, korta episoderna är det en lisa för själen att se det tjocka pappret och den kompakta svärtan. Även andra Corto-böcker jag har läst har ofta haft problem med framförallt Pratts linjer när de drar åt det tunna hållet, och både papper och trycksvärta spelar en stor roll för läsningen.
  • Formatet är precis som det ska, dvs klassisk europeisk storlek. IDW har också sagt att de ska ge ut böckerna i en alternativ utgåva, ännu större, som jag ett tag funderade på att köpa istället men efter att ha sett och läst den här inser jag att ett större format kanske kan framhäva teckningarna ännu mer men med risk för ett sämre läsvärde (för stora böcker tycker jag kan distrahera, om inte teckningarna från början var avsedda för det).
  • Inte en gnutta färg göre sig besvär på seriesidorna här och IDW har sagt att också de kommande albumen ska hålla sig till det svartvita formatet. Tack för det! Även om färgläggningen av många sentida utgåvor av Porto var godkända av Pratt själv och på sitt sätt var eleganta var det ändå en styggelse, ett helgerån, mot de rena tuschteckningarna i originalutgåvorna.

Så fysiskt är det snudd på perfekt (omslaget är inte helt lyckat tycker jag), och eftersom det här är en av de vackraste serierna jag vet förtjänar den det. Och det säger jag som en som vanligtvis inte är så värst förtjust i artister som arbetar i den här tusch-tunga stilen!

Sen är förstås serierna bra de med; här börjar man inte med Pratts först utgivna bok, Balladen om det salta havet, eftersom den nyligen kom ut i amerikansk utgåva (fruktansvärt massakrerad, men ändå). Ett smart beslut tror jag, det är i de här kortare avsnitten som Corto Maltese finner sin form för gott. Men det har jag skrivit om tidigare, den här gången skriver jag bara för att tipsa om en utsökt utgåva :-)

...utan för insidans

…utan för insidans

Direktlänk 2 kommentarer

Dungeon: Slutsummering

10 januari, 2015 at 17:34 (Europeiska serier) (, , )

Dungeon - The End of Dungeon - cover

Jahapp, till slut kom det alltså en avslutning på Lewis Trondheim & Joann Sfars Dungeon (Donjon på franska): I mars förra året (dvs 2014) kom det samtidigt ut två böcker som tillsammans utgör upplösningen på det hela, och som nu getts ut på engelska av NBM i en bok, Dungeon Twilight – The End of Dungeon. Det innebär att i princip alla albumen i huvudserien nu finns på engelska, och även de flesta sidoalbumen, och jag tog chansen att läsa igenom dem alla för att rättvist avnjuta slutet. För det här är en riktigt bra svit av böcker, någonting av det mest underhållande man kan läsa IMHO :-)

Jag har ju skrivit om Dungeon flera gånger förut så jag tänker inte gå in på alltför mycket detaljer utan istället kasta ner några korta reflektioner över hur det känns att läsa de 30 översatta albumen i ett svep, och hur det hela fungerar som en sammanhängande historia. Kronologiskt, dvs ordnat utefter böckernas innehåll.

  • The Early Years: Fem album* om Hyacinthe, senare ägaren av Dungeon, och hans tidiga liv. Humor finns självklart, men generellt sett är de här böckerna allvarliga på ett personligt plan. Vår huvudperson är i början en naiv person som tror att allt går att lösa på ett enkelt sätt så länge man är ärlig, men allteftersom blir han mer cynisk. I det avslutande albumet, när staden han levt i gått under och civilisationen verkar försvunnit, är det lätt att se honom som den okänsliga karaktär han dyker upp som i de senare böckerna. Dungeon - Hyacinthe & AlexandraÄven grafiskt är de här böckerna mörka och fyllda av känslor, med först Christophe Blain och sedan den väl så expressionistiska Christophe Gaultier som ansvarig. Kanske den mest genomgående högkvalitativa delen av Dungeon, utan svaga punkter. Även de sidoalbum som berör den här tiden är mörka i tonen, med Heartbreaker som det mest extrema exemplet på det.
  • Zenith: De första albumen som gavs, men mitt i sviten kronologiskt. Klart mer humorfokuserade även om det finns både sorg och vemod här med. Hyacinthe är med en hel del, men huvudpersoner är ankan Herbert (en i början oduglig medhjälpare, anställd i fängelsehålan) och draken Marvin (med en aldrig riktigt utredd obrottslig lojalitet mot The Keeper). Slapstick, ordekvilibristik, och bisarra bifigurer gör det här till de böcker som det nog är enklast att börja med. Dungeon - HorusMen de två sista böckerna i den här sviten är svagare; de kom ut efter flera års paus och det känns som om Trondheim/Sfars manus lite tappat stunsen, som om de inte klarar av att vara lika lättsinniga längre. Det kanske beror på att de under tiden gjort flera album i The Early Years och Twilight-sviterna och att deras allvarligare ton smittat av sig. Plus att besynnerligt nog Boulets teckningar i de två albumen inte alls passar så bra, och det säger jag som en stor stor beundrare av Boulet i vanliga fall. Också i sidoalbumen är det humor för nästan hela slanten, även om allvarligare inslag finns med här och där.
  • Twilight: Apokalyptisk fantasy med en del humor bjuds i den avslutande serien. Herbert har blivit The Grand Khan och kontrollerar hela planeten Terra Amata med järnhand, alltmedan Marvin, The Dust King, blind väntar på att äntligen få dö. En genomgående känsla av död och nostalgi finns, men också hopp om återfödelse och förnyelse. Så allvarligt, javisst, men känslorna här hoppar vilt mellan förtvivlan, hopp, och ren humor.Dungeon - The Dust King Den utan tvekan mest oförutsägbara sviten där det är så gott som omöjligt att gissa vad för slags album det nästa kommer att vara. Och slutet, dvs de två nya albumen? Jo, det är väldigt lyckat, trots att det var många år sedan det senaste albumet dessförinnan. Closure för alla inblandade, och några små nostalgiska tårar från mig när Herbert och Marvins vänskap (jag håller hela tiden av misstag på att skriva Albert & Herbert istället…) får ett värdigt och passande slut. Kaotiskt värre, både berättat och tecknat, men med tanke på hur stor del kaoset alltid varit av Dungeon är det precis vad jag ville ha. Och här finns några sidoalbum som känns som om de egentligen borde varit en del av huvudsviten, som de två albumen som ingår i Dungeon Monstres: The Dark Lord; utan dem är det definitivt knepigare att hänga med i Twilight.

Varför gillar jag då Dungeon så mycket?

Mestadels beror det på hur underbart befriande Trondheim/Sfar berättar sin historia: Finns det en intressant utvikning att göra, gör den, och om det behövs varför inte spendera ett helt album på den! Jag älskar historier som vinglar åt alla möjliga håll på en gång när författaren ändå hela tiden vet i det stora hela vart allt är på väg. Här, i Dungeon, känns det hela tiden uppenbart att det visst finns en stor och tydlig historia i bakgrunden, men att jag som läsare kanske inte alltid får veta exakt allt som hände och hur. Som exempelvis hur Herbert egentligen blev The Grand Khan och hur/varför han ingick pakten med The Dark Entity och vad som då hände mellan honom och Marvin. Stickrepliker och antydningar finns det gott om, men detaljerna kommer jag aldrig få reda på.

Sen är det humorn; det var det första som lockade mig till serien (det tar ett tag att märka hur väl Trondheim/Sfar behandlar sin stora berättelse). Munhuggandet mellan Herbert och Marvin, de små detaljerna som den fascinerande staden Zedotamaxim, befolkad av arroganta och otrevliga kaniner (Marvin avskyr den när han besöker den i Zenith, och i Twilight nämns det i förbifarten att den temporärt blev helt förstörd av honom senare), teckningarnas finurlighet.

Och sen någonting som märks mer och mer när man läser: Personskildringarna. Hyacinthe är det tydligaste exemplet, med hans förvandling i The Early Years, men även när det gäller Herbert och Marvin är det faktiskt begripligt hur de kan utvecklas till den blodtörstige The Grand Khan och den filosofiske The Dust King. Finkänsligt är det, vilket kanske är oväntat mitt i det kaos och anything goes-mentalitet som annars präglar Dungeon, men egentligen inte med tanke på att både Trondheim och Sfar visat upp samma sak i sina andra serier.

Dungeon - Herbert free

Ganska många ord, men så är det också en ovanligt omfångsrik avslutad serie med europeiska mått mätt. Och en fantastiskt bra sådan, och dessutom en svit böcker som för mig personligen känns som om de verkligen hör samman med den här bloggen: Första året jag bloggade om serier var Dungeon den stora höjdpunkten för min del, en serie som gjorde att jag upptäckte hela l’Association-gänget. Så därför känns det både roligt och lite vemodigt att konstatera att nu är den över, det blir inget mer (förutom eventuella översättningar av de sidoalbum som inte översatts ännu).

Jag kommer att komma ihåg Marvin, framförallt som The Dust King, och hans Tong Deum. Hyacinthe och hans förtvivlade kärlekshistoria med Alexandra. Herberts lättnad i The New Centurions när han bestämt sig för att äntligen frånsäga sig ansvaret för Terra Amata. Nekromantikern Horus och hans besynnerligt komplicerade planer för att lösa alla problem. Och Alexandra, igen, den kanske mest komplexa av alla. Good times, good times!

Dungeon - Finale

 

* Det femte och sista albumet i den här sviten, Sans un bruit, är det enda albumet i huvudserien som inte översatts till engelska och eftersom jag inte tror det kommer hända tragglade jag mig igenom det på franska, så bra tycker jag om serien :-). Som med alla Dungeon-album behöver man inte läsa det här för att hänga med (en poäng med böckerna är att det är stora gap i handlingen mellan böckerna som aldrig redovisas i detalj) men jag rekommenderar ändå att man ska läsa det, om man kan.

Direktlänk Lämna en kommentar

Lo

3 januari, 2015 at 18:21 (Europeiska serier) (, )

Lo - omslag

Nej, inte Lou utan Lo; fransk är serien, charmig är den, men målgruppen är helt klart flera år äldre för Lo än Lou  :-) För nu handlar det om Lucie Durbianos serie om Lo, en nymf från antikens Grekland och en i gudinnan Dianas entourage. Hon har spanat in herden Dafnis och fallit pladask, men tyvärr är han så naiv att han ingenting förstår, och för den delen är han mer intresserad av barndomsvännen Chloe .

Det är en synnerligen oförarglig liten serie det här, nakenheten till trots, men samtidigt är den väldigt mysig att läsa. Lo är också hon naiv (lite mindre än Dafnis, men bara lite), så när hon försöker förföra sin kärlek går det som det går. Överlag är det snäll vardagskomik som gäller, som när Diana för en gångs skull går på en av Bacchus fester. Väl där blir hon lite i gasen som de andra, och tja, att hålla pli på alla sina nymfer när det finns gott om fauner och alkohol är inte så lätt. Inte ens när hon piskar några av dem, inklusive Lo, för det de gjort under festen känns det som om det är riktigt på allvar.

Lo - fest

(Det är svårt att scanna bra när bilden går långt in mot mitten; sorry!)

Och det är väl något av den här seriens signum: All kärlek, all avsky mot orättvisa straff, all besvikelse när kärleken visar sig fruktlös, känns mest av allt som en lek, som någonting att fylla dagarna med för de här i grunden onyttiga personerna, och det understryks av de skickliga teckningarna i en nästan barnsligt enkel stil. Vad gör man om man inte behöver arbeta för sitt uppehälle eller använda sitt intellekt? Jo, de små dagliga intrigerna blir istället livsviktiga trots att de för en utomstående som jag ser rätt futtiga ut.

Jag vet att för en del låter det här nog väldigt avskräckande: En skildring av en samling människor utan mening som är så inne i sitt att de inte har en susning om att det finns en annan värld också, allt presenterat med esprit och en lätt hand. Jag är däremot svag för det när det görs på (som jag tycker) rätt sätt; jag läser det oftast som ren underhållning , som Wodehouse när han är som bäst är hur kul som helst, och det är vackert så. Och i en mästares händer, som Jane Austens, kan bli helt genialt och stor litteratur.

Nu är ju inte Durbiano en Austen (fast å andra sidan, vem är väl det?) men som lättsam underhållning tycker jag Lo fungerar alldeles förträffligt. Det finns till och med en antydan till förändring i och med slutet, där Lo åtminstone för stunden förstått att det är en känslomässigt torftig och begränsande tillvaro hon lever i. Men med det sagt, vänta er inte en bildningsroman eller dylikt; det här är underhållning för stunden, basta.

Lo - tragik

Sen som en gnällig avslutning kan jag inte låta bli att just gnälla lite på förlaget som gett ut boken, dvs Epix. Som vanligt är serien snudd på omöjlig att vare sig köpa eller hitta om man inte råkar ha en välsorterad seriebutik i närheten, med tanke på att den inte finns att få tag på hos någon av de vanliga webbutikerna, på Akademibokhandelns hemsida, eller för den delen på Epix egen hemsida. Bortsett från vad den säljer till biblioteken förstår jag ärligt talat inte hur den är tänkt att sälja alls. Hur ska någon ens veta att den finns? Tji recensionsexemplar (well, till mig iallafall ;-) ), tji reklam, tji info på svenska seriefora, tji info på Epix hemsida, tji info på Epix Facebook-sida. Och om man till äventyrs får nys om den (till exempel tack vare den här recensionen), hur ska man köpa den? Jag är glad att Epix strävar på och fortsätter ge ut böcker, men det är frustrerande att se hur amatörmässigt den affärsmässiga sidan av förlaget sköts :-/

Direktlänk Lämna en kommentar

Skatten i Alexandria

20 december, 2014 at 14:17 (Europeiska serier) (, , , )

Skatten i Alexandria - omslag

Jahapp, ser man på, ännu ett Spirou-album på svenska. Eftersom det är Egmont som stor för utgivningen är det förstås den ”vanliga” Spirou-serien som fått påfyllning (de två (!) andra svenska förlagen som ger ut Spirou har hand om andra varianter av Spirou): Skatten i Alexandria heter album nr 53, och det är återigen Vehlmann som står för manuset och Yoann för teckningarna.

Nu, i och med parets fjärde album i sviten, känns det som om de funnit sin egen bekväma form, efter de mer experimenterande tre föregående:

  • Teckningar av Yoann i en modern fransk stil. Runda linjer och en mer suggestiv färgläggning än de tidigare tecknarna (Munuera hade också en modern stil men av en annan typ, och han avpolletterades snabbt från serien efter dålig försäljning).
  • Huvudkaraktärer som ser ut och uppträder en smula vuxnare än förut. Både Spirou och Nicke är inte längre de unga individerna som kämpar mot en vuxnare omvärld från förr, de ser lite resligare ut och de resonerar på ett annat sätt. Att sen Spirou i det här albumet mest har på sig sin gamla klassiska piccolo-uniform förklaras den här gången av yttre omständigheter :-)
  • En mer realistisk värld. I förra albumet, I Vipers klor, tyckte jag att de realistiska inslagen kändes malplacerade, men den här gången när de är ännu tydligare tycker jag att de fungerar mycket bättre.
  • Ett avspänt förhållande till seriens klassiska status. Jag har redan nämnt Spirous kläder, men här dyker också upp inslag från Franquins period, där exempelvis Gaston skymtar förbi, Tome/Janrys maffiaboss Vito, och från nya tider, som personer från Vehlmann/Yoanns eget special-album De förstenade jättarna. Det känns inte som tillkämpade inslag, bara som en sympatisk påminnelse om att personerna har en historia, de har varit med länge.
  • En handling som egentligen är mycket traditionell, precis som Vehlmanns manus brukar vara. Skattjakten i det här albumet skulle kunnat hänt i vilken som helst av de tidigare erorna egentligen; det är detaljerna och personskildringen som känns modernare.
  • Humor som fungerar bäst när den händer i små stickspår, som Spips kommentarer och plötsliga avbrott i handlingen som krypskyttens förtvivlan här.

Skatten i Alexandria - exposition

Så att läsa Skatten i Alexandria kändes gemytligt, en avkopplande stund med några gamla kompisar som fräschat till sig. Jag saknar kanske lite av det vildvuxna i deras första ordinarie album, Zarkonerna anfaller, men Skatten i Alexandria är ändå betydligt mer helgjutet. Och som sagt, plus till Vehlmann/Yoann för att inslagen från det krigsdrabbade afrikanska landet Aswana fungerar, och till och med lyckas ge en mycket förkortad men ärlig bakgrund till eländet.

Och sen ser jag fram mot nästa album, det ska bli spännande att se var det tar vägen med tanke på avslutningen av det här ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

En minimal blurb: Sisters, nu på svenska

19 december, 2014 at 13:29 (Europeiska serier) (, , )

COUV SISTERS T1 11e ed 02-2014-sv_gammal_farg_igen.indd

Någon kanske kommer ihåg serien The Sisters, en scanlation som jag skrev om för ungefär ett halvår sen? Skapad av Cazenove/William är det en fransk humorserie om de två systrarna Wendy & Marnie där lillasystern Marnie är igeln som hela tiden hänger efter Wendy, medan Wendy är i den ålder där att leka med lillasystern fortfarande är roligt men samtidigt lite pinsamt eftersom det kanske ser lite barnsligt ut.

Jag tyckte den var trevlig även om manuset inte var det mest originella, och att Williams teckningar var av den moderna franska typen, à la Tidsresenärerna, Mamette eller Lou, en stil som jag tycker passar utmärkt till den här typen av serier (dvs humoristiska korta allåldersserier).

Det som var lite udda med scanlationen var att översättaren valt ut sina favoritsidor så jag hade ingen aningen om hur representativa sidorna var. Men nu vet jag, för helt oväntat och otippat har första boken i serien precis dykt upp på svenska, med den lokaliserade titeln Sisters – Familjeband.

Boken är utgiven av det nya förlaget Gaspard som jag vet precis lika mycket om som det står på deras hemsida, dvs att det här är deras första bok och att deras adress är ungefär 200m från där jag bor. Jag såg serien nämnas på Serieforum och den fanns inne på lokala seriebutiken  Comics Heaven; det är riktigt svårt att ge ut nya böcker så jag hoppas att Gaspard lyckas få ut den här i bokhandlar och andra lämpliga ställen. Utgåvan i sig ser ut som de brukar nuförtiden när de nya svenska serieförlagen översätter franska serier: 48 sidor kartonnage i färg, istället för den lite billigare (känns det som) icke-inbundna varianten.

Och hur var det att läsa serien på svenska då, komplett istället för ett urval?

Jodå, det var trevligt den här gången med :-) Jag gillar dynamiken i systrarnas förhållande, med mycket gräl, gnabb och (högst motvillig!) kärlek. Slutpoängerna är kanske sällan roliga i sig, men IMHO är det mer stämningen i serien (inklusive klagande och gnällande) som är behållningen. Med andra ord, mina känslor är samma som förra gången jag läste serien, så den, likaså korta, recensionen gäller än.

Sisters - Familjeband - uppdrag

Så ja, på pluspoäng hamnar den allt, och jag läser gärna mer om Wendy & Marnie. Lite orolig är jag för om förutsättningarna för det finns: Jag har ingen bra idé för hur en serie som den här ska kunna bära sig så att det lönar sig att ge ut mer, när man måste balansera pris (den här tenderar åt det dyra hållet), visibilitet/reklam och förtjänst. Men förhoppningsvis har Gaspard koll på det, vi får se vad som blir förlagets nästa bok!

Direktlänk 4 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 190 andra följare