Judge Dredd – Titan

För några veckor sedan ramlade jag över en artikel med titeln 15 recent sci-fi comics that are changing the genre. Jag gillar sf, jag gillar serier, och det fanns flera för mig okända serier i listan -> Dags att läsa!

Först ut, och dagens ämne, blev av ingen speciell anledning en relativt ny Judge Dredd-serie som ursprungligen publicerades för ungefär fem år sedan i tidningen 2000 AD; 23 kapitel och inte i sekvens, så det blev lite grävande innan jag hittat alla nummer; det finns en samling men det såg jag inte förrän jag redan letat upp de separata numren 😉

En del jobb att hitta tidningarna alltså och det var det kanske inte värt, för serien är ärligt talat inte speciellt bra. Jag gillar Dredd som karaktär, dvs att han är en karaktär som det går att göra lite vad man vill av. Hårdför omutlig judge (jag kommer inte ihåg vad den svenska översättningen av Dredds yrke brukar vara, men domare känns fel så det får bli den engelska termen i dagens recension) som används för humor? Visst. Samma person med ren action? Jupp. Använd som en symbol och varning för fascism? Går bra det med.

I Titan är det nummer två som gäller, dvs action utan antydan till politik, men kryddat med ett försök att fördjupa skildringen av Dredd som en riktig människa. Titan, Saturnus största måne, används som ett fängelseläger för före detta judges som dömts för brott de begått. Med andra ord, precis den sortens människor som Dredd avskyr mest: Korrupta judges. Någonting går fel i lägret och Dredd skickas dit för att ta reda på vad som försiggår, varpå han tvingas hantera en revolt mot de omänskliga förhållandena i lägret och en revolt som kan bli ett hot mot Jorden.

Manusförfattaren Rob Williams historia är hyfsat skriven vad gäller action à la standard-Dredd, men det är uppenbart att han vill någonting mer. Den centrala scenen är när Dredd, efter en utdragen tortyr med avsikt att bryta ner honom psykiskt, tvingas välja: Ska han spränga ett skepp där hans torterare befinner sig på flykt, eller ska han låta bli eftersom skeppet också innehåller andra och i sammanhanget relativt oskyldiga före detta judges? Dvs ett val mellan hans privata hat eller hans principer om att aldrig skada oskyldiga:

Det hade kanske kunnat bli någonting av det hela, men Williams är inte uppgiften vuxen. Manuset är alldeles för mycket av ett helt ordinärt Dredd-manus, och det filosofiska dilemmat känns aldrig på riktigt. Det påpekas i texten mycket noga både när det händer och när det senare refereras till hur svår situation är/var för Dredd, men tyvärr har det inte lagts ner någon tid på personen Dredd innan så det känns mest märkligt och malplacerat med att han plötsligt ska tvivla på sig själv. Ingen tid spenderas på människan Dredd vare sig före eller efter valet, utan istället handlar det snart om vanlig action med ismonster som attackerar Megacity osv; visserligen med en anknytning till Titan-händelserna, men det känns mest som en förevändning för att få skildra Megacity på gränsen till utplåning på grund av iskylan. Det finns också flera manustrådar som mer eller mindre lämnas därhän, och mitt intryck är att Williams kanske aldrig avsåg det hela som en enda lång sammanhållen historia utan istället skrev kapitlen allteftersom, med ett slutresultat som spretar och inte håller ihop som en samling.

Så jag håller inte alls med om att den här serien förtjänar att nämnas i den där listan. Den är vare sig speciellt bra eller speciellt inflytelserik, och det är i mitt tycke alldeles för lite science fiction och för mycket (dum) action. Det bästa med den är nog att tecknaren Henry Flint inte är så dum i sin stil som passar väl in bland andra tidigare 2000 AD-tecknare som Cam Kennedy med flera. Slutomdömet blir en inte direkt dålig serie, och om man är ett fan av Dredd så tycker jag den är värd en läsning, men mer än så är det inte.

Kan köpas bl.a. här:
  • Judge Dredd – Titan (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: Fysiskt vs digitalt

Ett mycket kort inlägg idag om nya (nåja) utgåvor av två serier där jag vill återkoppla till vad jag skrev om tidigare utgåvor. Så inte mycket om serierna i sig (båda två rekommenderande, framförallt Kairos), utan mestadels köpråd!

The Beautiful Death av Mathieu Bablet: När jag läste den fanöversatta digitala utgåvan av den här Efter katastrofen-serien skrev jag att ”Om Beautiful Death någonsin får en officiell översättning kommer jag stå först i kön för att köpa den.”. Först i kön blev jag inte, men köpte den gjorde jag, när förlaget Titan smått överraskande gav ut serien häromsistens. Så för den som till äventyrs läste vad jag skrev då och var intresserad men ville läsa serien i fysiskt format, gratulerar, utgåvan finns att köpa och den ser fin ut!

Kairos av Ulysse Malassagne: Här är det lite mer komplicerat. Liksom The Beautiful Death läste jag först Kairos i en utmärkt scanlation och skrev att jag gärna skulle se en fysisk utgåva. Men när en sån dök upp blev jag besviken eftersom boken inte såg så bra ut som jag hade hoppats, men att jag inte var säker på om det var trycket som var problemet eller någonting annat. Nu har jag fått tag på den officiella digitala utgåvan och kan konstatera att den ser så bra ut som man skulle kunna begära, och att det därmed är helt klart att trycket var problemet. Inte för att det gör mig gladare, jag hade redan en mycket godkänd digital version av serien (dvs den gamla scanlationen), men för den som vill läsa den här utmärkta serien i en officiell digital version kan jag alltså nu med gott samvete rekommendera den. FYI, typ 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Framtidens arab 4: Nu också på svenska

Ett mycket trevligt besked var det när Cobolt förlag meddelade att den fjärde delen i Riad Sattoufs självbiografiska serie Framtidens arab trots allt skulle komma ut på svenska. Ett drygt år efter den engelska översättningen finns nu boken här, och det är en tjock rackare på knappt 300 sidor. Åren som täcks är 1987-1992, familjen Sattouf befinner sig bortsett från kortare besök i Syrein huvudsakligen i Frankrike, och Riad har mot slutet växt upp till en tonåring.

Riad har problem i Syrien

Jag skrev ett rätt långt inlägg efter att ha läst den engelska utgåvan, så ta och läs det för att se vad jag tyckte då. Resten av texten idag tänkte jag spendera på mina reflektioner efter att ha läst om boken, och också efter att ha läst vad jag skrev för ett år sedan. Så, till verket:

  • Det märks verkligen i den här boken att Riad har blivit större. Fortfarande är skildringen extremt fokuserad på då:et, dvs allt som skildras görs så med enbart den vetskap och den förståelse Riad hade när det utspelades, och i och med att han nu är entonåring börjar han reflektera mer om världen, om sig själv, och om sina föräldrar. Om jag jämför med den senaste boken jag skrev om här, Jacques Tardis delvis självbiografiska serie I, René, är det en himmelsvid skillnad eftersom Tardis serie kryllar av historiska detaljer, vetskap om vad som skulle hända senare, osv. Inget sätt är nödvändigtvis bättre än det andra, men det gör att Framtidens arab ger ett intryck av omedelbarhet, av att vara med Riad när det händer.
  • De där reflektionerna över föräldrarna är intressanta. Jag tycker vid omläsningen att jag nog var lite hård mot Riads pappa; han är rasist, självförhärligande, och på många sätt extremt otrevlig, men det är också så fruktansvärt uppenbart att han lider svårt av pressen från släkt och hemland att anpassa sig till dess kultur, och mest av allt hans mindervärdeskomplex (därav hävdelsebehovet) mot i princip alla. Hans nedvärderande ord om judar, svarta, kvinnor, fransmän/fransyskor, har alltid ett starkt inslag av att han också avundas dem, men att han aldrig skulle erkänna det av fruktan för att visa svaghet. Riad är nu tillräckligt stor för att märka detta, och när han till exempel låter pappan gå med honom hem från skolan är det inte längre för att han är tvungen eftersom han är ett barn, utan för att han tycker synd om pappan som så gärna vill försöka visa sig vara just en bra pappa.
  • Skildringen av modern är däremot fortsatt svag och konturlös. Från första början har det varit svårt att förstå varför hon fortsatt vara gift, men inte ens nu med en vuxnare Riad får jag någon förståelse för det. Hon avskyr makens hemland och makens försök att få dem att flytta dit, hon blir rejält irriterad när han återvänder hem efter utlandsarbete, och klagar i princip hela tiden på brist på pengar. Så när hon till slut bestämmer sig för att skilja sig är det smått på obegripligt varför hon inte gjort så innan. Det påminner faktiskt inte så lite om Tardis serie där fadern är så uppenbart den som framstår som den viktiga föräldern medan modern bara finns med i bakgrunden, trots att det är deras mödrar som både Jacques och Riad spenderar den mesta tiden med.
  • Även om Riad blivit äldre är han fortfarande nästan helt okunnig om hur andra i hans ålder tänker. När han går i skolan spelar det ingen roll om det är i Syrien eller Frankrike, utanför är han likafullt. Och jag uppskattar fortfarande hur Sattouf helt undviker att framställa endera landet som något annorlunda eller hotfullt: Riads problem är lika svårlösta var han än befinner sig, även om problemen är av helt olika karaktär.

Två volymer återstår; den femte finns redan på franska så den hoppas jag få se vad det lider, och när väl den sjätte kommer ut hoppas jag på samma sak vad gäller den. Det här är en suveränt skickligt berättad självbiografi som är intressant både för skildringen av familjen Sattouf och för den värld de lever i, och Sattouf som föresatt sig att berätta allting helt och hållet ur Riads synvinkel utan kommentarer om politik mm fortsätter på den inslagna vägen. Framtidens arab gör absolut inga anspråk på att innehålla några svar på politiska spörsmål eller några allmängiltiga sanningar; det är en skildring av Riad Sattoufs liv som ung och hur han upplevde det då, vare sig mer eller mindre.

Riad har problem i Frankrike (och en referens till ”Maison Ikkoku” kan jag inte låta bli att visa!)
Kan köpas bl.a. här:

I, René Tardi bok 3: Efter kriget

I den första volymen av Jacques Tardis berättelse om sin fars liv i samband med andra världskriget fick vi följa Renés liv från 1940-1945 i fånglägret Stalag IIB, medan den andra skildrade hur fånglägret stängde ner och hur René och de andra fångarna till fots transporterades runt i Tyskland under krigets sista månader, och boken avslutades med att René till sist kom hem till sin fru Henriette. Så den tredje och avslutande delen handlar följdriktigt om Renés liv efter kriget: Hur han anpassar sig till det civila livet, hur hans familj växer när Jacques föds, och sviterna efter åren i krigslägret.

Det är iallafall det som utlovas, men det är inte riktigt det som erbjuds. Efter kriget fortsätter René frivilligt att jobba inom franska armén, med resultat att familjen Tardi får följa med honom när han posteras på olika ställen i Tyskland som en del av ockupationsmakterna. Så efter två volymer där vi fått läsa Renés egna ord om hur han hatar och föraktar allt som har med Tyskland och tyskar att göra, och för den delen lika starka känslor riktade mot den enligt René fasansfullt inkompetenta och misslyckade franska armén, förnyar han alltså sin anställning och flyttar till Tyskland.

Varför han gör det skulle jag väldigt gärna vilja veta, helst via hans egna ord, men här erbjuds ingenting av detta. Det grundläggande problemet är egentligen enkelt: Jacques bad sin far att skriva ner allt om den senares upplevelser som krigsfånge, och de texterna är de som utgör grunden för de två första böckerna: Renés ord flödar i något som liknar en stream of consciousness, medan Jacques avatar inflikar kommentarer om kriget i allmänhet eller detaljer i faderns berättelser och obesvarade frågor när någonting i faderns ord är oklart eller svårförståeligt. Det blir nästan för mycket ord; som jag påpekade när jag skrev om den andra boken rekommenderar jag att man tar en paus mellan böckerna för att det inte ska bli alltför mastigt. Men det är Renés ofiltrerade ord som fascinerar, med de extremt personliga känslor som för en läsare inte alltid känns rättfärdigade eller speciellt logiska, men tveklöst är starkt kända, och allt illustrerat av en Jacques Tardi i högform.

Här däremot finns inte längre några anteckningar av René att följa, och berättelsen lider svårt av den bristen. Berättarstilen har hela tiden varit relativt ostrukturerad, med hipp fram och tillbaka i tiden allteftersom Renés anteckningar hoppat fram och tillbaka, men här när inte längre Renés ord förankrar berättelsen blir den hoppigheten i manuset frustrerande. Vi får läsa några sidor om en tysk ort, med historiska data både före, under, och efter andra världskriget, för att sen få veta att familjen Tardi flyttade dit i och med att René posterades där. Sen några sidor med lösryckta scener från orten, för att sen upprepa det hela när familje återigen flyttar. Inflikat i det hela erbjuds vi också några sidor om någon släkting (och det finns många av dem, och det är inte lätt att hålla ordning på dem) och någonting denne varit med om någon gång, eller någonting annat.

LIte info om Bad Ems. Notera också att textningen, liksom jag sett i en del andra översättningar av Tardis serier, tyvärr ignorerar Tardis textbubblors ovanliga former och därmed lämnar stora ytor som i bild två helt vita, istället för att som i det franska originalet texten fyller upp hela ytan 😦

Men ingenstans får vi vare sig se eller läsa om hur René upplever det hela. Det närmaste vi kommer är när serien istället mot slutet tippar över till att bli Jacques Tardis självbiografi och vi får se hur han som barn upplever sin far, men det är inte på många ställen. Jag hade inte haft något emot att läsa den självbiografin, men här är den så hoppig och ofokuserad att den mest av allt påminner om hur någon berättar diverse barndomsanekdoter utan inbördes sammanhang, och ärligt talat på ett rätt ointressant sätt som mest består av långa rader av till exempel böcker som lästs eller filmer som setts. Så René är på intet sätt huvudperson här, men tyvärr finns det inte heller någon som ersätter honom i den rollen, förutom några halvhjärtade försök med Jacques minnen.

Hårda ord, men välförtjänta i mitt tycke. De två första böckerna hade en del smärre problem på grund av som den kändes okonstlade framställningen där Renés ord presenterades utan någon egentlig redigering för att göra läsningen mer dramaturgiskt effektiv men var trots det lyckade med sin mycket personliga framställning av hans upplevelser. Den tredje däremot har inget sätt att parera de likartade problemen, och det trots att en hel del av det som skildras gör mig nyfiken på att lära mig mer om efterkrigsåren i Tyskland; krigsåren finns det hur mycket som helst att läsa om/titta på, men åren därefter, innan Västtyskland/Östtyskland blev stater, är det ont om. När fokuset lämnar René blir jag också mer nyfiken på en del andra personer som Henriette, Jacques mor, men inte heller den nyfikenheten stillas (mitt intryck är att Jacques Tardi är extremt präglad på sin far och farfar, med deras respektive krigsupplevelser som gör att han förstår/förlåter dem för allt möjligt, medan han har i princip noll förståelse för sin mor som i den mån hon skildras alls görs så på ett rätt elakt sätt).

Visst är det fortfarande en rasande snygg serie, men den är tveklöst det svagaste albumet i trilogin och inte alls nödvändig läsning. Det finns korn av intresse, men kornen blir aldrig mer än just korn, och när jag lagt ifrån mig den är det med känslan av att ha tittat i en för mig okänd familjs fotoalbum medan ägaren associerat fritt om innehållet, utan större talang för historieberättande.

Lite info om Jacques mediekonsumtion
Kan köpas bl.a. här:
  • I, René Tardi vol 3 (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Iznogoud post-Goscinny

Jean Tabarys sista album; som synes vill förlaget surfa vidare på Goscinnys namn, även om han inte har någonting med det här albumet att göra

För mer än sju år sedan skrev jag lite om Iznogoud, serien om den onda storvisiren som vill bli kalif istället för kalifen, skriven av René Goscinny och tecknad av Jean Tabary, och den av Goscinnys längre serier som varit den minst kända. Efter Goscinnys död 1977 fortsatte det att ges ut nya album av hans två stora klassiker, Lucky Luke och Asterix, med blandade resultat som jag skrivit om flera gånger här på bloggen. Men faktum är att det även gjordes nya album av Iznogoud, nu med Tabary som ensam serieskapare, men dessa album har aldrig översatts till svenska och inte heller till engelska, så för en som jag som på sin höjd kan nödtorftigt hänga med i en serie på franska har det varit omöjligt att ta reda på vilken kvalité Iznogoud hållit post-Goscinny.

Trodde jag iallafall, för det visar sig att Wikipedia har fel vad gäller engelska översättningar av Iznogoud (och för den delen saknas också en hel del album på den svenska sidan, så nog är Iznogoud en serie som är en smula bortglömd av allt och alla vad det verkar…). Alla album där Jean Tabary stod för manus (med ibland viss hjälp av andra), dvs nummer 16-27, finns nämligen översatta i Indien, och dessa utgåvor finns också tillgängliga digitalt. Ergo, jag kan nu uttala mig om den där kvalitén!

Tyvärr visar det sig att Tabary inte är någon mästerlig manusförfattare. En svårighet är att om man jämför med en serie som Asterix där det är relativt lätt att skriva en generisk handling typ ”Asterix åker till land X och träffar folkslaget Y”, vilket också använts många gånger i serien efter Goscinnys död, så har inte Iznogoud lika lätt identifierbara och efterapade handlingar. Visst är grunden alltid densamma, dvs Iznogoud har en ny plan att göra sig kvitt kalifen och det hela slutar med at Iznogoud blir offret istället, men vad den mallen fylls med varierar oerhört mycket. Dessutom har Iznogoud en väldigt avslappnad inställning till stringens i manuset; direkt tilltal till läsaren, metaskämt, ordvitsarna som alltid är viktigare än logik, och så vidare.

I Tabarys händer blir resultatet en förvirrad soppa där det helt saknas konsekvens och rim och reson. Tidigare har det ändå alltid funnits en slags underliggande logik i varje episod, där logiken kan variera från episod till episod, men här saknas det helt och saker bara händer. Att Tabarys album dessutom inte består av korta episoder utan är albumlånga hjälper inte eftersom det gör att min bestående intryck efter att ha läst ett album är att läsningen enbart bestått av en lång radda händelser utan inbördes samband.

Tabary har också problem med personligheten hos huvudpersonerna. Iznogoud är ungefär som vanligt, men både kalifen och Brah at Hamed uppvisar personlighetsdrag som känns fel, som kalifens plötsliga intresse för harem & sex, eller Hameds extrema girighet. Det här är inte personlighetsdrag som återkommer i Tabarys serier, de här exemplen är engångsföreteelser som finns där enbart för att handlingen kräver att till exempel kalifen ska bli missnöjd över att hans harem inte innehåller några unga vackra kvinnor när han vill ha sex, och det gör egentligen mest att serierna känns som hafsigt hopsatta där handlingen bestämmer vad personer ska tycka, istället för att personligheterna driver handlingen. Ett litet erkännande till Tabary som manusförfattare: Hans album blir långsamt lite bättre, även om de aldrig kommer i närheten av adjektivet bra.

Och de för serien fundamentala ordvitsarna är det alldeles för glest mellan, och de är heller inte lika bra. Det senare kan förstås vara ett problem med översättningen men jag undrar jag… Teckningarna är dock lika trevliga som förut, så på den fronten var det mysigt att återse Iznogoud med flera.

Om Iznogoud under Goscinnys era var den för min del minst intressanta av hans tre stora serier så måste jag säga att Iznogoud post-Goscinny klarade övergången ännu sämre än de andra två. Men vem vet, Jean Tabarys son Nicolas tog över serien efter Jeans död och kanske blev serien bättre då, och de albumen finns inte på engelska. Tror jag 🙂

Iznogoud deppar, men var lugn, det är bara temporärt 🙂

Wanted Lucky Luke

Matthieu Bonhommes Mannen som sköt Lucky Luke var ett charmerande album med utsökta teckningar, en intressant huvudperson uppenbarligen skildrad av någon som förstod sig på karaktären Lucky Luke in i minsta detalj, och ett starkt manus med både spänning och djup. Det var helt enkelt en riktigt bra serie och att den var en nytolkning, eller vad man nu ska kalla det, av en klassisk serie var en trevlig krydda, men jag är säker på att även om man aldrig hört talas om Lucky Luke innan man läste boken skulle man ändå kunna uppskatta den.

Därför är det lite lustigt att Bonhommes andra album i betydligt högra grad bygger på förkunskaper om LL. Här bjuds vi på en buffet av karaktärer från seriens persongalleri och referenser till jag vet inte hur många tidigare album, som Phil Defer, Doc Doxey, Dalton-släktingar, Apacheklyftan, och mer därtill. De presenteras och därefter är det tänkt att den som redan läst de äldre serierna med dessa karaktärer ska veta vad det är för filurer, men för den som inte känner till dem blir det rumphugget; utan förkunskaper är det betydligt mindre spännande att se LL kämpa mot en samling för den nya läsaren anonyma skurkar som man ingenting vet om.

De som förutom Luke själv har huvudrollen, syster-trion Angie, Bonnie och Cherry, är nya bekantskaper, men i jämförelse med brödratrion från MssLL är systrarna inte lika intressanta; förutom att de förvånar Luke med att vara skickliga i att hantera skjutvapen och driva boskap kan jag inte säga någonting om dem som personer, och kärlekshistorien (dvs det som finns av den) mellan Cherry och Luke känns inte precis brännhet. Och till och med Luke själv känns lite besynnerlig här, med ett uppförande och reaktioner som är långt ifrån den mer helgjutna människan från MssLL.

Så den stora skillnaden mellan det här albumet och MssLL är att min känsla är att i det förra albumet fick vi se en historia som Bonhomme verkligen ville berätta, en chans för någon som uppenbart är förtjust i serien att få berätta en helt egen historia i sin helt egna stil, och där referenserna till de äldre serierna i princip enbart fanns med för att den som läst serien förut skulle kunna känna ett visst mått av kontinuitet, men samtidigt förtjusas av det som var annorlunda. Här, i WLL, känns det istället som att jag läser ett album av en mycket skicklig serieskapare som blivit anlitad att göra ett album för att det tidigare albumet sålde bra. Jag saknar den personliga känslan från det förra albumet, den mer intima känslan av att tillsammans med Bonhomme få uppleva en klassisk karaktär på ett nytt sätt. Dessutom tycker jag att bristen på inlevelse gör att en scen där systertrion tillfångatagits av några banditer som mer eller mindre rent ut säger att de kommer våldta dem efter att först ha tvingat dem att dansa för min del kändes helt malplacerad och tondöv.

Delvis hårda ord, men med det sagt vill jag ändå rekommendera Wanted Lucky Luke, åtminstone för en del läsare. Bonhommes teckningar är lika snygga den här gången, och det är inte på något sätt ett uselt manus utan ett hyfsat hantverk, och allt presenterat i ett elegant designat album. Men sänk förväntningarna för här handlar det inte om en riktig nytolkning som står på egna ben utan snarare om ett album avsett helt och hållet för den som dels kan sin Lucky Luke, dels tycker det är kul i sig att en identifiera och känna igen personer som dyker upp som gubben i lådan.

En sida full av spänning, när Cherry väntar på att hennes systrar och Lucky Luke ska komma tillbaka
Kan köpas bl.a. här:

Kort-kort: Superfeministerna

Jag har sagt det förut och nu säger jag det (ok, skriver det…) igen: Serieformatet är fantastiskt bra för dokumentärt innehåll. Det finns så många serier jag läst och uppskattat som om de gjorts i något annat format som ren text eller video jag har svårt att tro att jag skulle tyckt det fungerat lika bra. Det gäller allt från klassiker som Maus till mer småskaliga böcker som Rick Gearys minidokumentärer. Detsamma gäller också för en näraliggande genre som faktaböcker, och det är en sån jag läst idag: Superfeministerna, av Mirion Malle.

Namnet till trots finns det inga superhjältar innanför omslaget, utan istället handlar det om en presentation av feministisk terminologi avsedd för 10-15-åringar (men som förlaget påpekar finns det säkert en hel del äldre som också skulle behöva en snabbkurs i detta) som representation, samtycke, intersektionalitet, med mera. Termer förklaras och diskuteras med hjälp av en berättare i boken som ibland talar direkt till läsaren, men oftast till andra personer/barn i serien. Och just diskussionen om termerna är någonting som fungerar bra här; tack vare att det inte handlar om rena definitioner utan minst lika mycket om varför termer behövs och varför man valt just de man valt gör att innehållet blir levande istället för en torr uppslagsbok. Det personliga tilltalet gör att det känns som att man är med i en diskussionsgrupp snarare än att man lyssnar på ett allvetande orakel, så även om det inte finns någon handling av ett dramatiskt slag händer det ändå saker i serien.

En annan liten detalj som jag var glad för var följande sida där det tas upp specifikt hur svenska fungerar. En svårighet med översatta böcker är alltid att hur någonting är i ursprungslandet kanske inte alltid gäller i översättningslandet, och det finns några sådana sekvenser i den här boken med där jag inte kan låta bli att fundera på var de refererade undersökningarna gjorts och vad resultatet skulle bli i Sverige (även om trender brukar vara sig lika i liknande länder som Sverige och Frankrike kan detaljer skilja sig åt), och därför är det extra viktigt att när en så specifikt fransk sak som genus i språket tas upp finns det också med en beskrivning av hur svenskan är. Jag vet inte om det är översättaren/redaktören själv som ordnat till det eller om redan originalet har med passusen om språk som inte fungerar som franskan, men det visar hur som helst en omsorg om detaljerna.

I övrigt kan jag också säga att Malles teckningar är småtrevliga och definitivt lättlästa; hon får inte chansen att variera sig så mycket eftersom det här i grunden är en samling sidor med människor som talar till och med andra människor och där det primära är att vad de säger går fram, så till exempel bakgrunder saknas helt. Men det fungerar och det flyter på så bra det kan i berättandet, och det är vackert så.

Jag kan väl inte säga att Superfeminister är en stor läsupplevelse. Men det är inte heller tanken med serien, och som upplysning och tankeställare tycker jag den är lyckad. Det är ett ämne som för en del kan vara känsligt, men min åsikt är att Malle lyckas presentera i princip alla ämnen hon tar upp på ett bra och balanserat sätt; det handlar mer om att ge en förståelse för problemen och ord för att kunna lösa dem, snarare än att presentera tvärsäkra åsikter om vad lösningarna skulle kunna bestå av, och jag tycker att man kan sätta den i händerna på vem som helst. Oavsett ålder 😉

Kan köpas bl.a. här:
  • Superfeministerna (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: Buddy Longway – Samlade äventyr II

Inköpt i vintras men inte läst förrän nu tänkte jag tipsa om att för de som liksom jag inte läst serien förut fortsätter seriens upphovsman Derib att imponera. Precis som den första samlingen innehåller det här fyra originalalbum, närmare bestämt:

  • Hemligheten: Handlingen hoppar några år framåt och Buddy & Chinooks familj har nu utökats också med Kathleen. I det här albumet blir familjen, och framförallt Kathleen, inblandade i ett familjedrama med höga insatser.
  • Älgen: Buddy berättar för Kathleen om en långvarig jakt som inträffade för några år sedan då Buddy och äldsta sonen Jeremias råkar ut för en mycket territoriell älghanne.
  • Vildhästarna: Buddy & Kathleen spenderar några dygn i ett mycket kallt och vintrigt landskap för att försöka fånga in Buddys häst Fellow.
  • Eldvattnet: Alkoholförsäljning gör att oroligheter bryter ut runt familjen när deras grannar inte kan hantera konsumtionen.

En extremt kortfattad beskrivning av handlingen, men det är egentligen passande för en serie som Buddy Longway. Det är en serie som prioriterar stämning och miljö, som aldrig tvekar om att spendera en sida eller fem för att visa upp miljön eller visa hur Buddy & Kathleen pulsar genom snön. I det långa förordet nämns att en del läsare tyckte att serien var långsam och för seg, och det tar även upp hur Derib experimenterade med sidlayouterna för att bättre skildra landskapet. Och jag kan på sitt sätt förstå de som var missbelåtna, för det här är en väldigt annorlunda serie om jag jämför den med andra serier från samma tid / seriekultur. Det är sällan spännande på ett traditionellt sätt med onda mot goda och stora insatser; istället sker de dramatiska inslagen alltid i det lilla, och det som riskeras är personligt, som risken för en familjemedlem, inte någonting annat (i serier som exempelvis samtida Blueberry är insatsen vanligtvis betydligt ”större”, som USAs framtid som en demokratisk nation, en enorm guldförmögenhet, osv).

Med andra ord är det en serie som tar tid på sig, där indelningen i album egentligen känns onödig (jag tror att serien hade passat perfekt som en kontinuerlig skildring av familjens liv, utan en stel indelning i berättelser om 48-64 sidor, och i förordet nämns också att Derib inte var förtjust i att behöva ”tänka” i album-format), med en livlig och fri layout som används för att frammana känslor mer än action, och där huvudpersonernas karaktärer och inbördes relationer är det primära snarare än en tajt handling.

Är det konstigt att jag inte kan låta bli att tänka på serier från en helt annan seriekultur, nämligen den japanska? Det jag skriver i stycket ovanför beskriver också många mangor som jag tycker om, med ett starkt fokus på karaktärer, relationer, och stämning, och dessutom med en friare form vad gäller formatet (både layouter och albumformat). Jag tror att Buddy Longway skulle passat perfekt för ett format där Derib hade kunnat göra korta och långa episoder, allteftersom manus så krävde, och med ett kapitel i varje nummer av Tintin-magasinet där serien först publicerades utan att bekymra sig om hur det kommer fungera i en senare albumpublicering.

Och det var väl dagens reflektion för min del. Jag kommer säkert återkomma till serien när fler samlinger kommer, och då kanske jag kommer att (återigen) berömma Derib för hur moget han skildrar sin lilla familj, men det får vänta tills dess 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Esther’s Notebooks – Tales from My Ten-Year-Old Life

Jag har skrivit om varenda del av Riad Sattoufs fantastiska självbiografiska serie Framtidens arab, men bortsett från hans först publicerade professionella serie The Frozen Child / Petit Verglas som han enbart tecknade (i en stil långt från Framtidens arab) har jag inte tagit upp någon annan av hans serier. Skälet är enkelt: De andra serierna har inte funnits tillgängliga på vare sig engelska eller svenska. Men nu har en till av hans serier sett dagens ljus i en engelsk utgåva, och det är en serie som kanske varit ännu mer framgångsrik än hans självbiografi: Esther’s Notebooks del 1, med undertiteln Tales from My Ten-Year-Old Life.

Tecknade i samma stil som självbiografin och liksom denna fortfarande utkommande med nya delar på franska handlar det också den här gången om en biografisk serie, men inte längre en självbiografisk sådan. Istället är det Esther som har huvudrollen, en dotter till några av Sattoufs vänner som han under flera års tid pratat med om hennes liv och tankar, och sedan presenterat i serieform. Ett år i Esthers liv per bok, och här i den första delen får vi alltså följa henne när hon är tio år (plus några sidor när hon är nio, innan födelsedagen). Det handlar inte om historier med någon uttalad poäng utan istället berättar Esther helt enkelt om någonting hon varit med om, eller någonting hon funderat över, varpå Sattou gör en seriesida av det (varje sida är en avslutad berättelse):

Precis som i Framtidens arab är styrkan i den här serien hur Sattouf lyckas utplåna sig själv (i självbiografin sitt vuxna jag), för att istället låta barnets egen berättelse och egna upplevelse stå i centrum. Givetvis ser Sattouf till att det blir en bra serie, som design, hur berättelsen presenteras bildmässigt, osv, men det han är så bra på är att göra det på ett sätt som är osynligt. Som läsare känns det som om jag får höra Esthers berättelse mer eller mindre ofiltrerat, utan att den vuxna världens kunskap påverkar den. I Sattoufs självbiografi gör det att alla ärligt talat bisarra händelser han är med om för den unge Sattouf egentligen inte framstår som underligare än någonting annat (är man liten är i princip allting lika (o)begripligt), och här får vi se hur världen framstår för en fransk 9/10-åring. Viktiga världshändelser passerar förbi, som terroristattentatet mot Charlie Hebdo (en tidning där Sattouf själv hade publicerat flera serier) men som för Esther inte alls är någonting speciellt utan bara en dag som alla andra.

Det är med andra ord en suveränt berättad och väldigt intressant skildring av Esthers värld, där man snart lär sig att 1. pojkar är idioter, 2. att vara vig är väldigt viktigt, och 3. att få en egen iPhone vore höjden av lycka. Att Esther bara beskriver vad hon sagt och gjort gör att jag ibland blir förtvivlad över vad som händer, som när hon berättar om någon som blivit retad i skolan; en för henne vardaglig och inte särskilt intressant sak, men som jag förstår av vad hon berättar pekar på någonting som är väldigt illa. Eller för den delen när hon berättar om sommarkollo hon åker på tillsammans med sin bästa vän Eugenie, och den annalkande katastrofen som Esther inte har en aning om att hon är på väg att orsaka:

Nagelbitande spänning med andra ord, och tyvärr går det som man skulle tro med Eugenie och Esthers vänskap visar det sig när de kommer tillbaka till skolan efter sommaren :-/

Jag tycker att Sattouf har utvecklat en extremt lyckad stil för att berätta om barns upplevelser från deras perspektiv, både vad gäller manus och teckningar. Och för min del gillar jag också att lära mig mer om Frankrike, som slang, mode och idoler (medan jag läste blev det en hel del sökningar på nätet och tittande på videos för att se vem det var Esther berättade om, som sångare m.fl.), om än sett ur ett mycket individuellt filter 😉 Så trots att den engelska utgåvan inte är så speciellt lyckad som ett fysiskt objekt, med oinspirerad design och tryck/pappersval, så tycker jag verkligen att det här är värt att läsa. Och fortsättningen är redan utlovad den 1 juli då del två ska komma ut, med 52 nya sidor (serien publiceras en sida i taget i den franska veckotidningen L’Obs) där vi får följa en 11-årig Esther och hennes nya äventyr/vardagsupplevelser 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Bug 2: Bilal jagar vidare

Det är lustigt hur det slumpar sig ibland. Som med en serieskapare jag egentligen inte funderat närmare över på många år, och som det sen blir tre recensioner om här på bloggen på mindre än ett år: Enki Bilal, den numera franska serietecknaren som jag första gången läste serier av på 70-talet, dvs nästan ett halvt sekel sedan, som fortsatt göra serier ända sedan dess. För en knapp månad sedan hade jag läst hans Monster, en tjock avslutad bok på engelska, och idag är det dags för del två av hans nyaste serie som är planerad att bli fem volymer lång, Bug.

En kort rekapitulering av vad som hände i volym ett: Hela världen kastas in i kaos när alla datorer och allt som har med dem att göra (förutom vissa kommunikationsmedel) en dag plötsligt upphör att fungera. Förutom all infrastruktur som inte längre kan användas har också all lagrad digital media förstörts, vilket gör att livsnödvändig kunskap inte längre kan hittas. Vad som förorsakat katastrofen är okänt, men allt tyder på att ett nyss upptäckt blått moln som insveper månen har med det att göra. Även ett återvändande rymdskepp från Mars där alla astronauter utom en, Kameron Obb, oförklarligt dör, är inblandad, vilket blir uppenbart när Obb vad det verkar har hela världens digitala kunskap tillgänglig i sin hjärna, tillsammans med en mystisk och växande blå fläck i ansiktet…

Den som läst Bilal-serier från de senaste decennierna lär inte blivit förvånad över hur serien sen utvecklar sig. Den första volymen slutade med en Kameron Obb som eftersöktes av i princip hela världen men själv var han mest fokuserad på att finna sin dotter Gemma som kidnappats av en radikal grupp som vill få kontroll över Obbs kunskaper. Här, i volym två, fortsätter Obbs resor genom en balkaniserad värld där alla befinner sig i ett evigt ställningskrig mot alla, och där nationsgränser i princip upphört att finnas till efter att varenda gruppering man kan tänka sig brutit sig loss och behärskar egna territorier: Demokratiska Republiken Nordöstkorea, Gibraltarkalifatet, neomarxistiska trotskijster, Yakuza Concept for Tokyo är bara några av dem.

Formellt sett är det olika serier, men egentligen känns det som om Monster, Bug och Coup de sang (den albumtrilogi Bilal skrev mellan Monster och Bug som finns att läsa på engelska i Heavy Metal) alla utspelar sig i samma värld. Vår värld, några år i framtiden, då alla våra synder som miljöförstörelse och politiska spänningar kommit ifatt oss, och en värld som jag inte kan låta bli att tro har inspirerats av Bilals eget liv, där Jugoslaviens sammanbrott i ett antal små nationalstater och efterföljande krig spelat stor roll. Det är en dystopisk värld där den enda framkomliga utvägen som inte innebär undergången verkar vara ett minskat fokus på det materiella och ett ökat på det andliga; ren religion verkar Bilal inte ha mycket till övers för, men mysticism är något betydligt intressantare.

Också grafiskt hör serierna ihop, med liknande färgskalor, arkitektur, teknologi och mode, och med en design med få rutor som ofta tar upp hela bredden av sidan. Andra detaljer, som de svarta textplattorna som indikerar plats & tid gör även de att serierna känns som en enhet snarare än två separata serier. Att sedan huvudrollsinnehavaren i både Monster & Bug är en man i medelåldern som har någonting som gör honom annorlunda än alla andra, och att hans personlighet också är i stort sett densamma i båda serierna (en smula distanserad från världen, och trots att världen håller på att gå under besynnerligt handlingsförlamad vad gäller att reagera på det men samtidigt mycket handlingskraftig vad gäller sina personliga förhållanden, dvs att leta rätt på barndomskamrater respektive leta rätt på dotter) gör att de båda i mitt minne flyter ihop en smula 🙂

Varför skriver jag så mycket om att Bilals senare serier liknar varandra så mycket? Skälet är att det nog är den tydligaste konsumentupplysningen jag kan ge: Om man läst någon av serierna jag nämnt och tyckt om den, så kommer man tycka om den här också. Bilals serier från 2000-talet är extremt idiosynkratiska, tecknade i en stil och skrivna på ett sätt som man kunde se tydliga spår av i även tidigare serier som 80-talets Gudarnas marknad & Lockfågeln, men som fulländats först det här seklet. Själv är jag inte helt säker vad jag egentligen tycker om serierna. Bilal har en del fascinerande idéer, som katastrof-scenariot i Bug, och den politiskt sönderfallande världen är intressant den med. Men som jag skrivit förut tycker jag inte Bilal får ut så mycket av manuset som han skulle kunna; saker som de politiska grupperingarna riskerar i Bilals händer att bara bli exotiska detaljer som i längden inte egentligen spelar någon roll. Så det får bli samma omdöme som Monster (såklart, eftersom serierna påminner så mycket om varandra): Jag uppskattar idéer, miljöer och stämning, men manuset saknar den där extra gnistan för min del.

Kan köpas bl.a. här:

PS: En liten konsumentinformationsanmärkning: En sida har råkat lite illa ut pga samtryck mellan Sverige och Danmark verkar det som; på sida 71 syns både dansk och svensk text samtidigt i de blå textplattorna. Det går att läsa svenskan så man missar inget, men en miss är det allt. DS.