Kategoriarkiv: Europeiska serier

Smått & Gott: Best of Enemies Part Two

Postat den

Best of Enemies Part Two - cover

Första delen av Jean-Pierre Filiu & David Bs (manus & teckningar) serie om USAs knepiga politiska historia med Mellanöstern var en intressant bok även om jag inte var helt nöjd med manuset som var rätt hattigt. Nu har jag precis läst del två, fullständig titel Best of Enemies – A History of US and Middle East Relations – Part Two: 1953-1984, och tyvärr måste jag säga att det som var dåligt i den första delen är snäppet sämre den här gången :-/

Det första delen täckte 170 år och var indelad i fyra kapitel med olika teman, men den här gången märker jag knappt att ett kapitel tar slut och ett annat börjar eftersom sidorna ändå känns förkrossande likartade: En lång radda namn och en lika lång radda deprimerande händelser gör att det blir nästan omöjligt att vare sig bry sig om de enstaka händelserna eller följa med i vem som gör vad och varför.

Att det är USAs förhållande till Mellanöstern som utlovas glöms i praktiken bort; det här är faktarabbling om 30 års historia i området, men USA syns egentligen inte till mer än alla andra länder som blandar sig i de eviga striderna. USA, Sovjetunionen, Egypten, Saudiarabien, Israel, Syrien, Jordanien, Irak, Iran, Libanon är alla lika goda kålsupare som vägrar att ge fredsförsöken en chans.

Rabblandet av skeenden, personer, stater och fraktioner presenteras också på ett alldeles för ofta torrt och tråkigt sätt. Det är ont om kommentarer eller försök till att förklara varför de olika länderna agerar på de sätt de gör; när det någon gång dyker upp några mer intrikata detaljer (som varför Lyndon B Johnson identifierade sig med Israel snarare än med arabstaterna) blir jag genast mer intresserad men det händer max en handfull gånger på de 102 sidorna, tyvärr.

Best of Enemies Part Two - Johnson

David B. klarar sig precis som förra gången bättre med sina surrealistiska och fantasifulla teckningar, men eftersom texten är så pass oengagerande känns det mer som att en skicklig konstnär gör en live-tolkning av en helt fristående text än att serietecknare illustrerat ett seriemanus. I teorin skulle det här ha kunnat fungera, med David B. ingjutandes känslor och djup i den okomplicerade texten, men för mig faller det hela platt till marken, med två olika delar som aldrig är ens i närhet av att bilda en helhet.

Min känsla när jag läst klart boken är en av att det kommer dröja länge innan stridigheterna upphör, med tanke på hur illa alla agerat/agerar. Goda intentioner lyser här med sin frånvaro, och kanhända är intrycket av en röra som är nästan omöjlig att förstå sig på vad Filiu siktat på med sitt manus, att visa hur tilltrasslat allt har blivit. Synd bara att det görs på ett så trist sätt.

PS. Kritiken till trots vill jag ändå rekommendera den första delen som förvånande nog finns på svenska, utgiven av Placebo Press under namnet De bästa av fiender. Visst är den inte riktigt så bra som jag skulle kunnat önska men det är onekligen ett väldigt intressant ämne, och den första delen ger en del viktig bakgrundsinformation till dagens situation. Plus, David B. är värd det! DS.

Pssst!

Postat den

Pssst! - omslag

Ett erkännande: Jag har varit orolig för att förlaget Wibom Books kanske upphört med sin utgivning eftersom det är nästan två år sedan deras senaste bok kom ut. Men nyligen såg jag på Facebook att en ny bok var på väg, och i veckan dök ett paket upp i brevlådan och i det låg just den boken: Pssst!, en dansk serie skriven av Annette Herzog och illustrerad av Katrine Clante.

Viola går i femman och funderar över livet: Varför finns hon till? Vad fanns innan hon föddes? Vad finns efter döden? Och varför förstår hon sin inte ens på sig själv, trots att hon umgås med sig själv 24 timmar om dynget, när det verkar som om alla andra vet precis hur hon är/ska vara:

Pssst! - åsikter 1

Pssst! - åsikter 2

Om nu någon skulle tro att det är en deprimerande bok så är det inte så, för Viola är inte alls olycklig, bara en fundersam person som undrar över hur allting hänger ihop. Och skildringen av Viola (eller kanske snarare hennes skildring av sig själv eftersom det mestadels är hennes reflektioner som skildras) är precis på pricken, precis som jag tycker den här åldern är, när man precis upptäckt att inte bara man själv finns utan också en värld runtomkring, fylld av andra människor med egna liv, och därmed också möjligheten att man själv inte skulle finnas.

Jag kom att tänka på några böcker som jag inte läst på många år: Barbro Lindgrens tre självbiografiska dagboksböcker Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Som jag minns dem lyckades de precis som Pssst! fånga den här ålderns svårigheter och tankar, där stort och smått hela tiden konkurrerar i tankarna (även om de var mer deppiga, har jag för mig).

Funderingarna presenteras i korta kapitel i alla möjliga format: Serier, dagboksutdrag, skolarbeten, collage, i jag-form och i tredje person. Ibland djupt filosoferande som bara ett barn som är på väg att bli vuxen kan ha, ibland små vardagsupplevelser som hennes möte med en okänd flicka efter att hon smugit sig in i skolans musiksal under rasten:

Pssst! - musik

Clantes illustrationer är som förhoppningsvis framgår finfina de med; utan att vara barnsliga har de samma känsla som manuset att det är såhär Violas liv är, att det nog är såhär Viola själv skulle vilja att en tecknad version av hennes liv såg ut. Här och där får vi också se Violas egna teckningar med mera, och ibland är det outsagt vem som så att säga står för dem: Är det vi ser Clantes vision av Violas tankar eller är det Violas egna illustrationer? Den kongeniala presentationen lämnar båda möjligheterna öppna, och serien är rikare tack vare det.

Med andra ord, en till serie som liksom förlagets tidigare utgivna Lou! jag känner mig helt säker på kommer älskas av den tänkta målgruppen. Och för den delen, av andra läsare också hoppas jag, läsare som förstår eller vill förstå hur det är att vara 12 år och så proppfull av tankar att man bara måste få ur sig dem! :-)

Linda och Valentin: Samlade äventyr 3

Postat den

Linda och Valentin - Samlade äventyr 3 - omslag

Det har gått ett halvår sen nummer 2 kom ut, och därför är nu Linda och Valentin: Samlade äventyr 3 här; förlaget Cobolt fortsätter med sin ambitiösa utgivning av Christin och Mézières klassiker. I den här takten dröjer det inte länge innan de sista albumen, tidigare oöversatta, också finns på svenska :-)

Så, vad bjuds vi på den här gången? Förra samlingen tyckte jag var lite svag pga Christins övertydliga politiska pekpinnar; hur är det med dem i album 6-8?

Betydligt bättre skulle jag säga. Visst finns de politiska inslagen med även här men nu känns de istället precis som de ska, dvs som ett intressant inslag som ger mer djup åt historierna istället för att vara själva orsaken till att historierna skrivits. För att ta albumen i ordning:

Ambassadören som försvann: Enligt mig den första helgjutna boken i serien, där både Christin och Mézières lyckas helt med vad de föresatt sig. Platsen, Point Central, en gigantisk kaotiskt organiserad rymdstation där galaxens alla intelligenta raser har inrättat sina egna ambassader för att kunna samarbeta med varandra är en utmärkt miljö för Mézières att släppa loss fantasin (stort plus för de icke-humanoida varelserna), och Christin låter för första gången berättelsen varandra sina egna vägar, utan att den behöver följa standard-mallarna.

Linda och Valentin - Ambassadören som försvann

Det är science fiction som går mer åt New Wave-hållet än tidigare; det finns en tydlig historia men den behöver inte nödvändigtvis berättas på det allra enklaste sättet (de tidigare albumen är betydligt mer traditionellt framförda). Det är inte svårläst eller överdrivet komplicerat, men det är en mycket mer uppsluppen läsning tycker jag, en friare bok än de tidigare, en odyssé genom främmande miljöer. Med beröm godkänt!

Den falska världen: Den tveklöst mest udda boken i hela serien. Läsaren kastas rakt in i handlingen utan någon förvarning om vad som pågår, och det dröjer innan förklaringarna sipprar fram. När jag läste det här albumet första gången som liten visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka: Å ena sidan var det trist att det var så mycket av handlingen som inte utspelade sig i en sf-miljö (mycket av handlingen utspelas i jordiska städer à la sent 1800-tal/tidigt 1900-tal), å andra sidan var det fascinerande när väl de anakronistiska inslagen syntes till i de historiska scenerna.

Linda och Valentin - Den falska världen

Nu, som vuxen, tycker jag att det är ett av de allra bästa albumen, kanske det bästa. I ännu högre grad än i Ambassadören som försvann förlitar sig Christin här på läsarens goodwill: Jag måste lita på att Christin har någon plan med det hela, även om jag inte förstår vad den är från början. Enda inslaget som irriterar lite grann är Jadna, Lindas kollega, som känns som en lite trist kliché av en smått manshatande akademiker. Men det är en bisak, det här är ett riktigt bra album, det med :-)

Vårdagjämningens hjältar: Och nu blir det komedi! Den höga kvalitén fortsätter men ambitionsnivån är inte riktigt lika hög här; här är det välfunna och en smula elaka parodier som gäller när Valentin tävlar om att rädda en hel planets framtid mot tre andra hjältar. Parodierna har flera lager, bland annat:

  • Två av hjältarna har tydliga förebilder i andra serier. Krigaren Irngaal talar lika överspänt och bombastiskt som Druillets karaktärer och hans utseende, hans rymdskepp och hans planet är som klippta ur Druillets böcker. Gurun Blimflim är istället en tydlig kopia av Moebius huvudperson från serien Arzach, inklusive hans flygande transportvarelse, även om Moebius karaktär har bättre pli på sitt riddjur än Blimflim…
  • De tre hjältarna representerar också tydligt tre olika politiska ideologier: Fascismen (Irngaal), Östeuropa-kommunismen, och new age-flum (Blimflim). Alla ideologierna får hård kritik, implicit, men utan att det skrivs läsaren på näsan, så inga invändningar från mig. Men egentligen är det som Christin kritiserar inte innehållet i ideologierna i sig utan istället fanatismen, övertygelsen i att man funnit Den enda vägen. Jag undrar jag om inte Christin vid den här tidpunkten, 1978, hade tröttnat på de ofta obönhörliga inre striderna i vänstern om obetydliga detaljer som skilde de rättrogna från förrädarna.

Linda och Valentin - Vårdagjämningens hjältar

Men politiken till trots är det här albumet huvudsakligen Mézières där han får släppa loss och helt enkelt ha roligt. Karaktärernas olika stilar, leken med hur sidorna designas, och kontrasterna mellan de tre adrenalinstinna hannarna och den mycket mer obetydliga Valentin hör till höjdpunkterna här. Återigen ett mycket bra album även om jag själv tycker att det är snäppet svagare än det föregående pga det enklare manuset.

Nog om de enskilda böckerna, några ord till om samlingen som helhet.

Det är intressant hur bra böckerna i samlingarna hittills passat ihop: Den första samlingen spretar mest, med ett första album som är väldigt annorlunda jämfört med alla andra, men de två andra albumen passar bra ihop som traditionell sf i en sympatisk men rätt enkel förpackning. Den andra består av tre album där det rättrogna 70-talsvänstra politiska budskapet går före allt annat, inklusive kvaliteten.

Det nya, tredje och klart bästa innehåller tre historier där den politiska tvångströjan tagits av, och där det istället leks med hur man berättar en historia på olika sätt: Ambassadören som försvann är en fragmentarisk odyssé, Den falska världen en historia som startar om flera gånger i samma bok, och Vårdagjämningens hjältar har just hjältar en masse men de och deras i teorin spännande actionscener ironiseras över och visar sig vara intellektuellt undermåliga.

De har också alla mer psykedeliska teckningar än förut, där de faktiska detaljerna i teckningarna inte är lika viktiga som känslan de försöker förmedla, så även när det gäller illustrationerna blir de friare utan att behöva bekymra sig alltför mycket om fakta och realism.

Och slutligen har de alla ett gemensamt inslag som kommer fortsätta i de kommande albumen: De två huvudpersonerna interagerar mycket sparsamt med varandra och de jobbar på med sina egna problem och handlingar, utan inflytande av den andra. Samma sak kan man se i den tidigare Kampen om Teknorog men här blir det väldigt tydligt att de två har extremt olika roller att spela: Valentin som den lite tafatta och smått fåniga gammalmodiga hjälten av traditionellt snitt, Linda som den moderna människan som inte är fångad i gamla mönster om hur människor ska vara. Lite lustigt med tanke på att Linda kommer från medeltiden medan Valentin kommer från framtiden, men så kan det gå :-)

Sammanfattningsvis, en ypperlig samling och kanske den bästa av alla samlingarna (eventuellt är den nästkommande bättre, jag lovar att återkomma när den dykt upp), och snyggt presenterat som vanligt. En skillnad jämfört med de äldre utgåvorna som jag reagerade på när jag läste var att i Vårdagjämningens hjältar fick de textbubblor som hade färglagd text i den franska utgåvan nu också färglagd text på svenska. Jag misstänker att de äldre böckerna struntade i det eftersom man inte kunde samtrycka med andra länder om översatt text hade färg (det förhindrade att man använde samma färgplåtar) men nu gick det alltså att behålla färgen. En mycket liten detalj men den uppskattades!

Svarta idéer, redux

Postat den
(Omslaget är något beskuret pga att min scanner är för liten)

(Omslaget är något beskuret pga att min scanner är för liten)

Det lilla förlaget Cobolt fortsätter att ge ut klassiska europeiska serier i trevliga utgåvor och nu är det dags för en av de största franska serieskaparna: André Franquin och hans Svarta idéer. Liksom deras tidigare Spirou – Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man inbundet, tjockt papper, och i något större format än vad som är vanligt här i Sverige :-)

Precis som i Franquins Gaston handlar det här om ensides (och ibland kortare än så) historier med knorr, men det finns två skillnader:

  • Serien saknar färg och för den delen också gråtoner; det är kolsvart eller kritvitt som gäller
  • Knorrarna är svartsynta till max

Så nog gör boken skäl för sitt namn alltid!

Ta till exempel den här sidan, en av mina favoriter sen jag första gången läste den i Epix för många år sedan:

Svarta idéer - vargar

En underbar användning av avsaknaden av färger med den vita snön, den svarta natten, och de lysande ögonen. Plus att vargarna ser ut som själva sinnebilden för idén om vargen som en dödlig nattens varelse; det är inte precis den betydligt snällare och mer realistiska bilden av vargen som vi kan läsa om och se i naturfilmer utan istället mardrömsversionen.

Men kanske ännu vanligare är sidor med en mer politisk inriktning, med ett tydligt ställningstagande för/emot. En hel del sidor går hårt åt jägarna, ett tema som dök upp i vänligare form också i Gaston, men många är mer eller mindre uttalat politiska. Som följande sida, också en av de bättre:

Svarta idéer - giljotin

När Franquin gjorde de här sidorna hade Frankrike fortfarande kvar dödsstraffet, och giljotin var det som gällde för avrättningarna. Så giljotiner dyker lite varstans på sidorna; inte så konstigt kanske eftersom den gör sig väldigt bra i sin omedelbara och personliga brutalitet när man vill debattera dödsstraffets vara eller inte vara…

Och så går det på, 72 sidor allt som allt, med satir/ironi/politik, och ibland bara ren och svart humor. Allt är inte riktigt lika bra som de två sidorna här ovanför, och det märks att Franquin mot slutet av serien hade personliga problem med depressioner och brist på ork att göra serier. Manusen (som han ibland hade hjälp med, förvisso) blir svagare, och ibland är det egentligen ingen poäng med det svartvita sidorna eftersom de lika gärna kunnat vara i färg, i alla fall jämfört med de riktigt bra sidorna där, som sagt, det svartvita skärper till poängen.

Så lite ojämnt är det, men när det är bra (och det är det oftast) är det å andra sidan fruktansvärt bra, med en serietecknare i världsklass som gör serier som ligger en smula utanför hans vanliga komfortzon, och sånt blir nästan alltid intressant. Sen är det egentligen rätt sorgligt att vad gäller de mer politiska sidorna märks det knappast alls att serien är dryga 30 år gamla: Frågorna som tas upp är fortfarande lika aktuella.

Och bara för att undvika missförstånd bör jag nog påpeka att visst, det är en hel del implicit politik på sidorna här, men Franquin undviker jobbiga pekpinnar. Tungrott är det aldrig, roande däremot hela tiden, och jag kan tänka mig att det är väldigt varierande vilka sidor man tycker bäst om. Låt mig avsluta med en till av mina favoriter, en helt opolitisk och snarast absurd sida tennis, och som också visar en annan av Franquins styrkor, den att skildra människor i rörelse:

Svarta idéer - tennis

PS. Redux: Det finns en tidigare Svarta idéer-utgåva på svenska, utgiven av Epix för många år sedan. Men den innehåller inte alla sidorna, har tunnare sidor och är i det traditionella formatet så det finns nytt att läsa här för alla tillsammans med en överlägsen fysisk presentation, och sympatiskt nog har Cobolt anlitat samma excellenta översättare som i den tidigare versionen, Göran Ribe, för de avslutande knappa tjugotalet nya sidorna. DS.

Tillägg: Apropå översättningen fick jag just reda på att även de gamla sidorna har översatts på nytt eftersom den förra översättningen bitvis var gjorde från danskan ist f från originalet, och att Ribe därför gjorde om dem. Bra!

The Leaning Girl

Postat den

The Leaning Girl - cover

Ännu en sån där svårbedömd serie idag, precis som i de senaste inläggen, men den här gången är det en europeisk serie det gäller: Schuiten/Peeters (den förstnämnda står för teckningarna, den andra för manuset) bok The Leaning Girl, en del i deras svit om fantastiska städer. Det finns en handfull andra böcker i samma svit på engelska, utgivna av NBM under flera år, och till och med några på svenska, men den här boken står ett nystartat förlag bakom, Alaxis Press, som också utlovat att övriga titlar i serien ska översättas.

Den som redan läst serier av paret Schuiten/Peeters vet vad som väntar: En bok där teckningarna, eller kanska snarare designen bakom teckningarna, står i fokus. Som exempel Brüsel, där staden med samma namn ska moderniseras ock därför jämnas med marken innan den byggs upp igen, eller The Tower, där en man som bor ensam högt upp i ett enormt torn bestämmer sig för att ta sig ner för att undersöka vad tornet egentligen är. Allt presenterat med närmast maniskt perfektionistiska teckningar av Schuiten i en strikt stil som är någonting mitt emellan Winsor McCay och Gustave Doré och med miljöer som hämtade ur Jules Vernes drömmar.

Så ock The Leaning Girl där titelkaraktären, den unga flickan Mary von Rathen, under ett besök på ett nöjesfält i staden Alaxis (som sagt, förlaget är skapat enkom för de här böckerna) råkar ut för någonting oförklarligt, och som en följd av detta börjar luta. Dvs, det är inte så att hon går böjd eller någonting liknande, utan hon lutar som om tyngdkraften för henne pekar åt ett helt annat håll, mot någonting annat än den värld hon befinner sig på:

The Leaning Girl - lutning

Hennes egendomliga tillstånd tolkas av andra som en egensinnighet, som att hon vägrar att vara som andra och helt enkelt är olydig och fräck. Inte så vetenskapligt med andra ord, men det är helt följdriktigt eftersom serien inte bara har arkitektur som minner om viktorianska framtidsdrömmar utan också människor som verkar plockade från det sena 1800-talet: Att anpassa sig till samhällets moral är viktigare än allting annat. Vilket förstås är lite motsägelsefullt eftersom serierna är proppfulla med egendomligheter :-)

Kapiteln om Mary varvas med fotoserier där en fransk målare från det sena 1800-talet blir besatt av ett ödehus på den franska Aubrac-platån. Han har visioner om vad han vill måla och vad han vill göra med huset, visioner som han inte vet varifrån de kommer. I visionerna finns det också med en ung flicka som han känner är central för dessa, men han kan inte se hennes ansikte…:

The Leaning Girl - foton

Om nu någon tror att jag avslöjat alltför mycket av vad som händer i The Leaning Girl så oroa er inte, för de fantastiska inslagen och den mystik som genomsyrar boken till trots känns det ändå aldrig som om handlingen egentligen överraskar. Och nu är det dags för att redovisa varför den här serien precis som de två senaste gör att jag känner mig splittrad!

På pluskontot finns tveklöst Schuitens teckningar. Han är visserligen inte Dorés like men framförallt hans miljöer är väldigt fascinerande att studera. Som följande sida, där Mary och hennes familj åker berg- och dalbanan på nöjesfältet de besöker:

The Leaning Girl - nöjesfältDet är sådana här sidor som Schuiten behärskar bäst: Storslagna, fyllda med detaljer och med en myckenhet linjer. Han är svagare när det gäller människoskildringarna; detaljrikedomen och noggrannheten finns där men det blir ibland lite för kliniskt, lite för perfekt, nästan som manipulerade foton.

På minuskontot hamnar istället delar av manuset. De fantastiska miljöerna är säkerligen också beroende av Peeters idéer så för dem ska han ha beröm, men liksom med teckningarna blir det svagare ju närmare det småskaliga personliga planet han kommer. Som exempel kan nämnas Marys familj: En far som älskar henne men är för svag för att bryta mot samhällets konventioner, en mor som inte bryr sig om henne alls eftersom hon komplicerar tillvaron, och en bror som är en icke-entitet. Djupare än så är inte deras personligheter, de finns ingenting ytterligare. Samma sak är det med övriga karaktärer som dyker upp, där Peeters ibland lägger in bihandlingar om oväsentligheter (korridorpolitik, stela militära strukturer, mm, mm). Han är inte bra på att sånt och de känns bara som distraktioner från det viktiga, dvs miljöerna och designen. Jag skulle helst se att både Schuiten men framförallt Peeters vågade låta bli att lägga in saker i manuset som känns som eftergifter till det normala, dvs kraven att man måste ha med personliga konflikter och dylikt i en bok. Struntprat säger jag, när det som här handlar om några serieskapare som har tydligt starka och svaga sidor!

Sen finns det ett minus till, för just den här boken i sviten: Jag gillar inte den urtrista klichén med äldre konstnärlig man + ung vacker kvinna som faller för hans inre. Bläh. Inte lika illa som i till exempel Alan Moores Promethea men ändå mycket irriterande!

Men för att inte avsluta med en downer för det här är ändå böcker jag tycker är läsvärda (eller kanske mer tittvärda) så låt mig visa en sida till från serien. På de här sidorna lutar Mary inte, men notera hur gondoljärerna står; visserligen av naturliga skäl, men serien igenom har människor en tendens att luta eller åtminstone se ut som om de lutar tack vare perspektiven. En detalj som vittnar om hur noggrant seriesidorna i The Leaning Girl är utformade:

The Leaning Girl - båtar

 

Kraa

Postat den

Kraa 1 - cover

Det var ett tag sen jag sist skrev om någon europeisk scanlation men häromdagen läste jag en som jag skulle vilja tipsa om. Lustigt nog är det en serie av samma person som sist jag tog upp sådana här fanöversättningar: Benoît Sokal. Senast var det några rader om hans mest kända serie, Canardo, men den här gången handlar det om hans serie Kraa där den första delen av tre precis blivit tillgänglig under namnet Kraa – Lost Valley.

  • Plats: Malaskar, ett land någonstans mellan Alaska och Sibirien.
  • Tid: 1900-talet, med till exempel relativt moderna bilar, men med en tydlig känsla av guldruschens epok i miljön.
  • Huvudpersoner: Yuma, en indianpojke vars familj under många generationer levt i trakten, Klondike, en skrupelfri affärsman som planerar att exploatera dalen där Yuma bor, och Kraa, den sista individen bland de enorma örnar som närmast betraktats som gudomliga av indianerna.

Låt mig först och främst fastslå två saker om Kraa: Manuset är (åtminstone hittills, dvs i den första boken) inte speciellt originellt eller subtilt med de uppenbara skurkarna och den lika klichéartade pojken Yuma, medan teckningarna å andra sidan är förträffliga, både personliga och starka, och de senare gör att jag helhjärtat kan rekommendera serien.

När jag skrev om Canardo anmärkte jag på att Sokals teckningar blivit tråkigare och mer färglösa (bokstavligt och bildligt) ju nyare de var. I och med Kraa visar Sokal att det var ett medvetet stildrag, precis som jag misstänkte lite smått, för här är det betydligt starkare färger igen, helt utan den grådaskiga platthet som de senare Canardo-böckerna har. Ta till exempel den här sidan från början på historien, där den unga Kraa i sitt bo tänker på framtiden (på sidan innan den här har vi fått se hur Kraa störtat sin bror ur boet, ner på marken):

Kraa - Kraa

Rå energi, och teckningar som fångar densamma; när Sokal får till det är han riktigt riktigt bra på att teckna djur.

Sen, som alltid med Sokal, ser människorna en gnutta plattare och mer mekaniska ut. De är ovanligt bra skildrade här jämfört med en del andra serier av Sokal jag läst, men fortfarande tenderar de att ha stela ansiktsuttryck och kroppar; det som ändå gör att jag gillar hur Sokal skildrar dem i Kraa är att de har så mycket känsla i sig, och förstås också färgerna. Det får en lite lustig effekt på mig: Ju färre pennstreck Sokal använder för att rita människor, desto bättre tycker jag teckningarna är. Män med till exempel skägg/skäggstubb gör att deras ansikten har rikligt med streck, medan slät hud gör att det är färgläggningen som dominerar -> de senare blir både roligare att titta på och känns mindre stela pga att Sokal är bättre på att skildra just känslor med färg än med streck. Här, ett möte bland takåsarna mellan Kraa och Yuma:

Kraa - Yuma

Jag kan ju inte garantera att Kraa håller samma höga kvalité rakt igenom de tre albumen, det får (förhoppningsvis) framtiden utvisa när de andra också har översatts, men jag måste säga att det här var bland det allra bästa jag sett från Sokal. Och okej, han kommer aldrig räknas till de stora serieskaparna (och det är bara rättvist) men det är väldigt kul att se en habil hantverkare som lyckas få till det precis så bra som bara tänkas kan, med tanke på förutsättningarna. Bravo!

Monsieur Jean – From Bachelor to Father

Postat den

Monsieur Jean - cover

Jag har tidigare lovprisat Dupuy & Berberian för deras serie böcker (Ha!, ”serie böcker” och ”serieböcker” fungerar båda två här; särskrivning eller inte spelar ingen roll :-) ) om Monsieur Jean, en författare som i början av sviten är en ung man, jag skulle säga typ 28 år, och som sedan följs via nedslag i hans liv. De första tre böckerna består av korta episoder som handlar om allt och ingenting: Portvärdinnan som utövar sin makt genom att vägra lämna ut hans post, hans mardrömmar efter att ha ätit pizza, samtal med vänner (roliga såväl som hopplösa diton), och så vidare. Slice of life av allra bästa format, med andra ord.

De två efterkommande albumen, med varsin längre historia där Jean för första gången skildras i ett mer seriöst förhållande, fortsätter i samma stil; det är ett hopp på något/några år mellan dem, precis som det för de kortare serierna kan gå en längre tid mellan dem. Det som hänt i mellanrummet får vi ibland veta explicit, ibland sluta oss till tack vare ledtrådar i serien.

De första tre franska albumen kom ut på engelska samlade i en bok, Get a Life, från Drawn & Quarterly för nio år sedan, och den går fortfarande att få tag på. De två efterkommande albumen, med varsin längre historia där Jean för första gången skildras i ett mer seriöst förhållande, är lite knepigare att få tag på på engelska eftersom de publicerades i antologin Drawn & Quarterly som kom ut några år tidigare.

Jag vet inte om jag föredrar de kortare episoderna eller de längre, men jag vet att de är ett utmärkt exempel på en suverän modern fransk serie. Jag har väldigt svårt att föreställa mig det här som någonting annat än just en serie; Dupuy & Berberian behärskar mediet till fullo och får det att se väldigt lätt och enkelt ut att göra en serie, men om man läser lite noggrannare märker man att de faktiskt använder sig av alla möjliga tekniker för att berätta: Tillbakablickar, inre monologer, fantasier, drömmar, men det blir aldrig svårläst, det här är serier som jag kan tänka mig att låna ut till vem som helst.

Monsieur Jean - ?

Nu har förlaget Humanoids gett ut alla de fem nämnda albumen i en fet inbunden volym: Monsieur Jean – From Bachelor to Father (så en liten spoiler i titeln där, hur det där seriösa förhållandet går). Lite udda är det att en så pass smal serie som den här nu alltså efter mindre än 10 år ges ut igen, men väldigt trevligt att det går att få tag på dem enklare än förut :-)

Utgåvan i sig är helt OK, men ärligt talat var D & Qs lite bättre. Översättningen är densamma, men den äldre boken med de tre första albumen har en icke-glansigt papper som jag tycker gör sig bättre med färgläggningen, och textningen är betydligt snyggare. Men den nya är en smula större och därmed närmare original-storleken på sidorna så det är ett plus. Så perfekt är nyutgåvan inte, men som sagt, en stor eloge till Humanoids för att de satsar på serien!

Uppenbarligen finns det någon på förlaget som gillar Monsieur Jean eftersom man också gett ut boken The Singles Theory, en senare bok som utspelar sig mellan bok tre och fyra, och som jag hyllade när det begav sig. Därför ser jag försiktigt positivt på chansen att de också ska översätta de två senaste (sista?) böckerna också, de som alltså ännu aldrig synts till på engelska. Tummarna hålls!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 192 andra följare