Tre snabba: Där historierna föds / Framtidens arab / Revenge of the Librarians

Det är snart jul så dags att fundera på julklappar och jag har en hel del lästa serier som jag skrivit om förut där det finns nya böcker från i år att redovisa men där jag nog inte har så mycket att tillägga till det jag skrivit. Ergo, en snabbpost om tre av dem, alla europeiska:

Där historierna föds är en ny Linda och Valentin-bok, men inte ett alternativ-album som de vi sett de senaste åren utan skrivet av seriens ursprungliga manusförfattare, Pierre Christin. Däremot är tecknaren ny (Jean-Claude Mézières avled i början av året), närmare bestämt Virginie Augustin (vars tidigare serie Alis the Tanner jag gillade), och tillsammans har de två skapat en bok som verkligen påminner om de sista albumen där Mézières medverkade.

Tyvärr är det inte nödvändigtvis positivt. Jag är kluven till Linda och Valentin: Det är en serie jag tyckte mycket om som liten men som jag senare uppfattade som platt, för att slutligen, dvs idag, ha åsikten att det finns några riktigt bra album bland dem, men att det är bokstavligen decennier sedan (fyra. för att vara mer exakt) seriens höjdpunkt, och att den huvudsakliga orsaken till att serien blev så ointressant berodde på manuset. Och, som sagt, det är Christin som står bakom det här också, så vi får en berättelse om Linda och Valentin som unga (i det sista vanliga albumet Mézières gjorde ordnade en dos techno-babble det så att de båda blev unga och lämnade över för att uppfostras av monsieur Albert i vår nutid), där diverse karaktärer/varelser från tidigare album poppar upp på Jorden i jakten på ett sällsynt mineral.

Linda och Valentin träffar en gammal bekant

Det är som om fantasin helt försvunnit; känslan av att allt kunde hända och att det ständigt fanns nya, aldrig tidigare skådade varelser runt nästa hörn/planet, har lämnat plats åt ett repetitivt persongalleri, och förutom det har alla känsloyttringar också plattats ut. En känsla / person räcker, och mitt intryck är att alla bara går runt och väntar på att något ska hända (vilket alltså inte sker). Uselt, ärligt talat. Augustin klarar sig bättre med en linje som påminner om Mézières utan att härma honom och en färgläggning (tillsammans med Delf) som fungerar bra i de icke-jordiska miljöerna även om jag är svalare vad gäller de jordiska miljöerna, men hon får alltför sällan chansen att visa upp vad hon kan vad gäller fantastiska miljöer och rymden. Snyggt omslag/baksida på albumet dock, och boken känns finfin i handen!

Riad Sattouf har blivit fjorton år gammal när Framtidens arab 5 börjar, och familjen fortsätter att slitas mellan mammans önskningar att bo i Frankrike och pappans att bo i Syrien. De två är usla på att prata med varandra, åtminstone som det framstår i den unge Riads ögon; precis som tidigare får vi se allt som sker ur hans synvinkel och med hans dåvarande förståelse av situationerna istället för hur dagens vuxne Sattouf skulle tolka det. Och just det fortsätter vara en av seriens allra största styrkor: Det är en strålande ögonblicksskildring av hur Riad upplevde sin minst sagt komplicerade uppväxt.

Föräldrarnas ständiga tvister har gjort dem båda utmattade mentalt, vilket bara gör att båda två är än mer omedgörliga och att de vill tillbaka till det som de ser ett enkelt liv, dvs i Frankrike respektive Syrien, och utan att behöva kompromissa på något sätt. Det fortsätter också att vara tydligt att det är pappan som har huvudrollen i serien vad gäller föräldrarna, för även om vi ser mycket mindre av honom än av mamman i boken är det honom Riad tänker på, reflekterar över, och ser sig själv i relation till. Att Riad är av blandad etnisk härkomst blir nu ett problem för honom av ett annat slag; förut har det lett till att han varit udda och av jämnåriga sedd som egendomlig, oavsett om han befunnit sig i Frankrike eller Syrien, men det har ändå framstått mer som ett kuriosum, för att nu bli mer allvarligt när mer uttalad rasism hörs från olika håll.

Avdelning rariteter: H P Lovecraft som en positiv kraft när det kommer till etnicitet!

Om jag förstått det hela rätt är den sjätte boken tänkt att bli den sista när den kommer ut nästa år. Jag ser fram emot den, och inte bara för att få veta hur det ska gå med hans bror Fadi 🙂

Den tredje och sista boken har ingen handling att beskriva och heller ingen huvudperson, men det behövs inte när man kan skapa så fantastiska ensidiga serier som denna:

Det är förstås Tom Gauld som kommit ut med sin senaste samling skämtserier med namnet Revenge of the Librarians, och som vanligt är boken proppad med torr humor och litterära referenser. Och jag vet inte vad mer jag kan säga om boken; det svåraste med att skriva om Gauld är dels att det är knepigt att skriva någonting nytt om en serieskapare som gör så samtidigt egensinniga och synnerligen lätt igenkännbara teckningar, dels att välja vilken av alla serier som jag ska ta med här på sidan. Jag misstänker att när man sett en eller två av hans serier så kommer man antingen vilja läsa fler, nu (även om jag rekommenderar att man inte sträckläser hans böcker), eller så passar hans typ av humor helt enkelt inte. Och med tanke på ”…en eller två…” så tar jag nog med en till 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Där historierna föds (Adlibris)
• Framtidens arab 5 (Adlibris)
• Revenge of the Librarians (Adlibris)

(affiliate-länkar, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

Shingouzlooz Inc.

Linda och Valentin-dags igen! Inte av originalkreatörerna utan det är återigen fråga om ett specialalbum där några andra får göra sin tolkning av serien. Det här är det andra albumet av det slaget när det gäller LoV efter Manu Larcenets buskis-komedi Jakolassens rustning, ett album som jag gillade som ett fan av Larcenets andra serier med dess typiska utseende och stämning. Men den var onekligen rätt långt från känslan av ett ”vanligt” LoV-album, så för de som hellre läser någonting åt det hållet är dagens album Shingouzlooz Inc. (manus av Wilfrid Lupano, teckningar av Mathieu Lauffray) ett mycket bättre val 🙂

Om ni klickade på länken till Jakolassens rustning här ovan såg ni kanske att jag redan skrivit om det här albumet redan, men då angående den engelska utgåvan, så det blir lite repris här vad jag tyckte om den. Men som alltid blir känslan lite annorlunda vid en omläsning: Jag vet ungefär vad som väntar, istället för att hoppas/frukta någonting annat. Och det var helt klart en fördel när det gällde det här albumet där shingouzerna som vanligt ställer till det; jag visste att det handlade om ett lättsamt äventyr i klassisk LoV-stil snarare än en egensinnigare tolkning, och det gjorde att jag hade roligare när jag läste.

Trots de i teorin stora insatserna i serien, som Jordens undergång och en eventuell galaktisk finanskrasch, känns albumet mest av allt som någonting mycket enklare: En vanlig dag för Linda och Valentin, med de bekymmer som den för med sig. Var i kronologin albumet utspelas är inte klart, men de två är hur som helst här helt vanliga rymdtidsagenter som fått ett som det i början verkar enkelt uppdrag. Såklart visar det sig vara mer komplicerat, och det hela resulterar i en beprövad uppdelning av arbetsuppgifter, vilket betyder att medan Linda får ta hand om de kosmiska delarna får stackars Valentin hantera de mycket mer prosaiska:

Kosmiskt storslagna vyer för Linda, …

…smutsiga maskinrum för Valentin

Det är som sagt beprövade ingredienser som bjuds, med fanfavoriter som Albert och de redan nämnda shingouzerna, och utomjordingar som är begeistrade och fixerade över Lindas skönhet (och just den delen kändes inte roligare att läsa den här gången heller). Så särskilt originellt är det inte, men det är trevligt att spendera en solig eftermiddag med Valentin kämpandes mot Murphys lag när det kommer till kvantumfiskar, ett uselt underhållet rymdskepp (inköpt mycket billigt av shingouzerna), en skrupelfri finansrobot, och allt som tänkas kan, medan Linda tillsammans med Albert tar sig an världsslukare i rymden. De andra serier jag läst av Lupano har liknande egenskaper: Kompetent hopsnickrade och en garanterat underhållande stund utan oväntade överraskningar.

Det finns några serier som för mig personligen känns som om de blivit utmärkande för den här bloggen, och LoV är en medan Spirou är en annan. Det är inte nödvändigtvis för att det är de serier som jag skriver mest om eller läser mest av (hello manga!), men det är klassiska serier som fortfarande har en ganska livlig utgivning på svenska både av de gamla serierna och av nyare versioner, och eftersom varje nytt album är en avslutad berättelse blir det rätt många recensioner av dem. Återigen jämfört med exempelvis manga där jag oftast recenserar hela avslutade serier på några tusen sidor, istället för en recension för varje ny del. Men vad gäller LoV vet jag inte hur det blir fortsättningsvis; mig veterligen finns nu alla serier med anknytning till LoV på svenska, i någorlunda färska utgåvor dessutom. Synd!

Kan köpas bl.a. här:

• Shingouzlooz Inc. (Cobolt)

Åter till framtiden

Dags för en pendang till albumet Minnen från framtiden (hädanefter Mff), samlingen med korta återblickar från några Linda och Valentin-album. Den gången var det de första nio albumen som vi fick läsa mer om, så i den nya boken Åter till framtiden* är det istället diverse karaktärer och miljöer från de senare albumen vi får återse.

Det betyder att den heliga (eller kanske oheliga) treenigheten på Hypsis fortsätter att gräla om hur Jorden ska hanteras, Rubanis ultrakapitalister försöker tjäna än mer pengar, schniarfen schniarfar vidare, med mera. Och precis som i förra boken är det korta berättelser som nog vore tämligen obegripliga för den som inte läst de Linda och Valentin-serier som refereras till, för till skillnad från exempelvis de lika korta berättelserna i Rymdstigar är poängen här inte att konstruera nya avslutade historier utan att påminna om allt som huvudpersonerna varit med om. Så nostalgifaktorn är extremt hög, och det är kanske inte det jag uppskattar mest när jag läser, även om det kan vara rätt mysigt.

Schniarfen är en av de intressantare nya bekantskaperna från de senare LoV-albumen

Men det är också en rörigare bok än Mff, och det är bitvis rätt knepigt att hänga med i berättelserna om man inte kommer ihåg varenda liten detalj från originalalbumen. Det kan vara att jag själv tack vare att jag läste dem som liten kommer ihåg de tidiga albumen så mycket bättre än de senare -> jag har lättare att placera personer och miljöer som refererar till dem. Den tydliga strukturen i Mff där varje episod så tydligt handlade om exakt ett gammalt album gjorde den också lättare att läsa än den här där den strukturen saknas.

Vad som är intressantare är dock att det den här gången faktiskt finns, trots det jag sagt, en större plan med boken: Alla episoderna här utspelas mot den bakgrund som utgörs av det sista avslutande albumet, Tidsöppnaren, med sitt öppna slut för Linda och Valentin. Här försöker Christin & Mézières utvidga det slutet och förklara vad det egentligen innebär, vilket gör att albumet känns som en viktigare del av berättelsen om Linda och Valentin eftersom vi får läsa mer om deras liv efter Tidsöppnaren. Så om någon av de två albumen Mff och Åter till framtiden skulle ingått i den vanliga numreringen av albumen är det nog den senare, men som noterats (se *, igen) är namn- och utgivningen av de två inte helt logisk… 😉

Sen kanske jag personligen inte tycker att fler förklaringar nödvändigtvis är bättre. Christin har alltid haft en dragning åt det en smula flummiga, så när han vill förklara mer blir det ibland ganska ansträngt. Och om Tidsöppnarens slut var ett science fiction-slut av den typiska ”Slut, men tack vare tidsresor/liknande sf-orsaker har status quo ändå återupprättats”-typen så förstärks den känslan här. Jag tror att Christin & Mézières ville ha ett riktigt slut, men att Linda och Valentin samtidigt skulle kunna fortsätta sina äventyr som rymdtidsagenter, och den äta-kakan-och-ha-den-kvar-mentaliteten är jag kluven inför. På ett sätt gillar jag att de fortfarande finns där ute, precis som alltid, men än mer gillade jag att det när serien tog slut var öppet för att vad som helst skulle kunna hända.

Lite darrigt när det gäller manuset alltså, och detsamma gäller Mézières teckningar. Det är inte så konstigt med tanke på att han är 79 år (precis som Christin), men trots att det här albumet är gjort för ett normalt format ser teckningarna mer ut som i redan nämnda Rymdstigar, dvs som om de avsetts för ett mindre format men sedan förstorats. Mézières har alltid varit bättre vad gäller känsla och miljöer än detaljprecision och anatomier, men den här gången ser människorna ibland ännu besynnerligare ut än vad de brukar. En fördel med science fiction: Utomjordingarna ser mycket bättre ut eftersom jag inte kan säga hur de faktiskt borde se ut 😉 Och en liten detalj som jag nämnt flera gånger förut vad gäller andra tecknare, även sådana som tekniskt sett är betydligt vassare än Mézières (som Jim Holdaway), och som jag alltid tyckt är smått fascinerande: Att teckna barn kan vara riktigt, riktigt svårt, jämfört med att teckna vuxna.

Jag har svårt att tro att det blir några fler Linda och Valentin-album skapade av Christin & Mézières med tanke på hur pass till åren komna de är, och även om Åter till framtiden är lite skraltigt sammansatt är det ändå imponerande att de tillsammans med Mézières syster Evelyn Tran-Lé som stått för färgerna har gjort serien i mer än 50 år. Att den satt sina spår även i Sverige är tydligt för det är helt klart en av de europeisk serier där flest udda och aparta album översatts som inte hör till den egentliga serien, och jag har märkt på besökssiffrorna här på bloggen att det är en serie som det googlas efter ovanligt mycket 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Åter till framtiden (Cobolt)

*: För den som försöker förstå sig på hur den svenska och den franska utgivningen hänger samman har förvirrande nog det första albumet, på franska Souvenirs de futurs och utgivet som nummer 23 av de ”vanliga” Linda och Valentin-albumen, samtidigt som det nya kom ut återgivits under namnet L’avenir est avancé T1, och det nya heter alltså följdriktigt L’avenir est avancé T2. Man har alltså retroaktivt ändrat så att det gamla albumet nu utnämnts till första albumet i en ny svit Linda och Valentin-album istället för att tillhöra den ursprungliga sviten…

Linda och Valentin-varianter: Jakolassens rustning & Shingouzlooz Inc.

Dags att skriva några ord om två besläktade album. Ett kom ut sent i våras men av någon anledning var jag sen med att köpa det: Jakolassens rustning av Manu Larcenet, ett album som precis som de i serierna Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke & Ett extraordinärt äventyr med Lucky Luke är en Gör vad du vill-variant av en klassisk fransk serie, närmare bestämt Linda och Valentin. Och det andra fortsätter sviten men finns (ännu?) inte tillgängligt på svenska men väl på engelska: Shingouzlooz Inc. av Wilfrid Lupano (manus) och Mathieu Lauffray (teckningar).

Jag tar och börjar med Jakolassen 🙂

Manu Larcenet alltså, mannen bakom serier som Ordinary Victories med sin suveräna skildring av panikångest och depression, men som också gjort rena komediserier som självbiografiska Back to Basics. Kanske inte serier som verkar matcha en frisinnad Linda och Valentin-version, men han har ju också varit inblandad i saker som Dungeon och Astronauts of the Future, och eftersom jag gillar alla nämnda serierna väldigt mycket var det här en serie jag hade verkligt högt ställda förväntningar på.

Och jag har lustigt nog svårt att säga om förväntningarna infriades eller inte. Jakolassens rustning är riktigt rolig, Larcenets runda och vänliga teckningar är lika trevliga som alltid, men de är också förvånansvärt maffiga när han tillsammans med färgläggaren Jeff Pourquié ger sig på att skildra världsrymdens storhet, som här på den inledande sidan:

Historien där Linda men framförallt Valentin inte syns till alltför ofta har en huvudperson från Jorden som till det yttre är så långt från en glamorös tidrymdagent man kan komma: En lite smått försupen medelålders fransman vid namn René. Han har  alltid drömt om rymden och nu befinner han sig plötsligt mitt i ett religiöst krig av galaktiska proportioner efter att Linda, Albert och några shingouzer plockat upp honom såsom varande Valentin, vars intellekt av en fiende flyttats till Renés kropp.

René kommer inte ihåg någonting av Valentins minnen men kastar sig helhjärtat in i äventyret, och jag gillar verkligen hur han albumet igenom blandar sin vardagliga personlighet (inklusive delirium tremens-problem eftersom han inte längre får sin dagliga dos franskt vin) med entusiasm över att befinna sig i rymden. Komisk, kosmisk och finurlig är den; en bagatell som underhåller.

Så på det sättet är den vad jag hoppats, med samma humor som jag sett till i Larcenets övriga serier, och jag är ju förtjust i just humorn som många i Dungeon-gänget delar.

Det jag saknar litegrann är däremot de inslag av allvar som finns i hans bästa serier (och för den delen i Dungeon med). Original-Linda och Valentin blandar högt med lågt, inklusive svindlande science fiction-inslag som i Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, och jag skulle gärna sett att Larcenet tagit chansen som genren ger där allting är möjligt, inte bara humor.

Och samma sak gäller också Shingouzlooz Inc. egentligen. Även den är en komedi där shingouzerna trasslar till det för Linda och Valentin när de för en gångs skull försöker sig på ett (någorlunda) hederligt jobb. Att reda ut röran är komplicerat, och att våra hjältar dessutom samtidigt också har ytterligare ett uppdrag som involverar skatteplanering av det mer udda slaget gör det inte lättare.

Återigen är det bra underhållning, med en mer slapstick-betonad humor än Jakolassens rustning, en humor som skulle passa bra i en folkparksrevy (om de nu brukade handla om tidsresor, kvantumfiskar, och AI-skatteplanering). Lauffrays teckningar drar åt det mer realistiska hållet, och han lyckas bra med exempelvis Valentins kroppsspråk när den senare blir mer och mer desperat när han försöker bolla alla olika saker som måste göras.

Men buskishumorn har också en baksida, och jag kan inte säga att jag är helt förtjust i alla sidor med pinupbilder på Linda, och just den subplotten känns lätt sunkig och egentligen helt onödig.

Att säga att båda serierna saknar allvar är inte helt korrekt eftersom det finns sådana inslag i båda serierna, där Jakolassens rustning innehåller en tydlig kritik av religiös fanatism medan Shingouzlooz Inc. istället tar upp miljöförstöringen som människorna ägnat sig åt. Men ingendera lyckas sammansmälta allvaret med humorn (Jakolassen… är närmast även om den också är mest övertydlig) och jag tror att det kanske varit bäst om man helt skippat allvaret istället.

Sammanfattningsvis är det ändå två serier som jag hade mysigt medan jag läste, med Larcenets bidrag som det charmigaste, så jag skulle inte ha någonting emot fler böcker i sviten. Och då förhoppningsvis av någon serieskapare som vågar satsa lite högre och som gör en lika suveränt skarp tolkning av sitt original som Émile Bravos Spirou eller Matthieu Bonhommes Lucky Luke 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

• Jakolassens rustning (Cobolts webshop)
• Shingouzlooz Inc. (Adlibris)

 

Linda och Valentin – Ett hyllningsalbum

Det blir inget längre inlägg idag eftersom albumet ifråga, Linda och Valentin – Ett hyllningsalbum, inte är ett ”vanligt” seriealbum utan istället just vad titeln utlovar, dvs en hyllning från diverse serieskapare till Jean-Claude Mézière och Pierre Christins science fiction-serie. Och nog kan det vara trevligt att krypa ihop i en soffa och läsa kärleksfulla pastischer/parodier/varianter av en serie som är en gammal barndomsfavorit, men ärligt talat handlar sådana här böcker sällan om att publicera fantastiska serier utan mer om den där nostalgikänslan, den där känslan av att andra på olika sätt berättar om hur de också gillar samma sak som en själv, så det är svårt att göra någon längre recension som inte bara blir en lång lista à la ”…och sen gör F’Murr sin version av LoV, och sen gör Johan Wanloo sin, och sen…”. Därav det kortfattade inlägget, som jag börjar med en lista av några serier som ingår 😉

Vi får i albumet alltså läsa och se allsköns varianter av Linda och Valentin, till exempel vardagligt humoristiska serier som Guillaume ”Jolly Jumper svarar inte” Bouzards där de två försöker fixa ett motorstopp, kaotiskt-bisarra bidrag som Manu Larcenets (vilket gör mig verkligt nyfiken på hans albumlånga Linda och Valentin-album Jakolassens rustning som är tänkt att dyka upp på svenska endera dagen), bidrag som fokuserar på det grafiska à la gamle Spirou-teckanren José Luis Munuera, och ensidiga teckningar som det fantasieggande omslaget av min stora favorit F’Murr (jag blir alltid på gott humör när jag ser någonting av honom, hur enkelt det än är):

Det som gör det här albumet intressantare än vanligtvis för liknande publiceringar är att förutom alla stora namn från den franska seriesfären har man inför utgivningen i Norden också frågat diverse serieskapare härifrån att bidra. Vilket gör att man får chansen att läsa Johan Wanloos Linda och Valentin (i typisk Wanloo-stil), eller för den delen hur det ser ut när de två sekulära rymdtidsagenterna stöter på asaguden Tor i Henning Kure & Peter Madsens tappning. De nordiska inslagen försvarar sina platser väl, och behövs också som kontrast mot en del av originalutgåvans serier som är lite väl pretentiösa (något som också går igen i de alldeles för uppblåsta korta presentationerna av serieskaparna, där de nordiska introduktionerna istället är föredömligt koncisa och upplysande).

Föga förvånande är det alltså ömsom vin, ömsom vatten, och för min del föredrar jag helt klart de serier som försöker berätta sin egen historia, oavsett om det handlar om serien i sig eller om det är ett mini-äventyr med Linda och Valentin; de som bara känns som förtäckt reklam för de egna serierna är de klart tråkigaste (och då menar jag inte som när Jonas Darnell mixar in Herman Hedning på ett kul sätt, utan serier som André Juillards). Men turligt nog finns det betydligt fler av den förstnämnda sorten så jag ger allt en tummen upp åt det här albumet av (oftast) underhållande bagateller avsedda för Linda och Valentin-fansen 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

• LoV – Ett hyllningsalbum (Adlibris)

Linda och Valentin – Minnen från framtiden

Översättningen och utgivningen av de reguljära Linda och Valentin-albumen är ju avslutat sen något halvår tillbaka, men det finns fortfarande en del sidomaterial som saknas på svenska. Förra året fick vi Himlavalvets inbyggare, ett fabulerande lexikon om rymdtidagenternas värld, och nu finns alltså Minnen från framtiden också på svenska, ett mer serieinriktat album än det förra. Och faktiskt ett album som jag redan skrivit om när det kom ut på danska, då under titeln Erindringer dra fremtiden 🙂

Det handlar alltså om tillbakablickar i form av korta (2-6 sidor) serier om vart och ett av de nio tidigaste Linda och Valentin-albumen, alla kompletterade med en Mézières-målning som också anspelar på serien ifråga. Ibland är det huvudpersonerna som återberättar någonting som hände som inte visades i albumet, ibland är det någon annans minnen vi får följa, ibland är det historier typ ”Vad hände sen med Härskaren från Härskarens fåglar?”. Gemytligt, charmigt, småskoj och definitivt med högt nostalgivärde.

Så precis som Himlavalvets inbyggare är det här en bok som man i princip måste ha läst de refererade albumen för att få ut något av, och jag misstänker att en läsare som jag, dvs en som först läste serien som liten, nog är den som får ut allra mest av den: Att flera decennier senare få läsa mer (om än ganska lite mer) om gamla barndomsfavoriter bland serieäventyren är inte det sämsta 🙂

Och som den serieläsare jag är föredrar jag den här boken framför Himlavalvets inbyggare (lite konstig svensk titel tycker jag allt, med ordet inbyggare) eftersom det här är ett seriealbum; visst tycker jag det kan vara roligt att nörda ut lite med saker som lexikonet, men jag föredrar alltid riktiga serier!

Sidan 52

Om man läst de tidiga Linda och Valentin-albumen känns Minnen från framtiden som ett rätt givet köp, åtminstone om man inte kräver spänning i sin läsning. Och för den som är intresserad av hur Jean-Claude Mézières & Pierre Christin utvecklats som serieskapare sedan begynnelsen för 50 år sedan är det här en guldgruva där man kan se hur Mézières idag skildrar miljöer och karaktärer från så länge sedan.

Och vill man verkligen gräva ner sig i det sistnämnda finns det också en fransk dokumentär som enbart handlar om hur sidan 52 härovan i boken blir till: L’Histoire de la Page 52. Trailer:

Kan köpas hos bl.a.:

• (Adlibris)

 

Valerian, eller ska det vara Linda och Valentin…?

Som nog de flesta vet har Linda och Valentin-filmen premiär här i Sverige på onsdag. Jag gillar Luc Besson, åtminstone ibland (Léon / Det femte elementet / Det stora blå är fantastiska, men de där minimoj-filmerna not so much…), men jag måste erkänna att jag är skeptisk inför den här. Besson är ojämn och jag tycker inte att de trailers jag sett varit så lovande (framförallt Valentin framstår som extremt trist i dem), men framförallt beror skepticismen på att jag så sällan gillar överflyttningar från ett medium till ett annat. Det i kombination med att Bessons Adèle-film, också det en tecknad serie från början, inte var bland Bessons bästa gör att jag inte förväntar mig så mycket.

Men det är inte för att komma med vilda gissningar om en film jag inte ens sett ännu som jag skriver idag utan för att nämna att för de som inte läst Linda och Valentin förut finns nu en chans att prova på serien utan att behöva ge sig i kast med ett av samlingsalbumen. Två album, De tusen planeternas rike & Ambassadören som försvann, finns nämligen nu i butik i fristående album.

Som synes ges filmens Valerian-titel stor plats, medan den svenska översättningen av huvudpersonernas namn, Linda och Valentin, får en mer blygsam placering. Vettigt för att locka nya läsare via filmen utan att samtidigt behöva överge de numera klassiska svenska namnen 🙂

Och serierna i sig kan man läsa mer om i mina inlägg om samlingsalbumen, närmare bestämt här för planeterna och här för ambassadören. Varde nog sagt om dem att framförallt Ambassadören som försvann är ett utmärkt album att läsa om man inte förut stött på serien; att filmen dessutom till största delen (som jag förstått det) bygger på albumet är ju tur det med. Jag vet heller inte om det var en slump men på mina exemplar var klistermärket med filmreklam på omslagen så att planerna fick det med Valentin medan ambassadören fick det med Linda; också det passande eftersom det första albumet mestadels är Valentins äventyr, medan det senare tveklöst är Lindas 🙂

Men förutom serierna innehåller båda albumen också extramaterial med anknytning till filmen. Intervjuer med de som är inblandade, hur filmen gjorts, och så vidare. Olika innehåll i de två albumen så den som vill läsa allt får ta och köpa båda två. Det är inte det allra mest djuplodande innehållet man kan tänka sig men som extraläsning för den som vill veta lite mer om hur filmen och serien skiljer sig åt / liknar varandra fungerar det helt OK.

Som den pessimist jag är vad gäller filmtolkningen så hoppas jag ändå såklart att serien får fler läsare tack vare filmen för det är den värd. Som ny läsare är det nog lite överväldigande att börja läsa sju tjocka böcker om man skulle ge sig i kast med den kompletta utgåvan av serien så därför är det bra att man nu återigen kan köpa enstaka album. Vem vet, om de här två säljer bra kanske fler av albumen dyker upp som fristående utgivningar och det skulle jag gilla: Samlarutgåvor har sin alldeles egna charm, men enstaka album har också det -> jag skulle verkligen inte ha någonting emot att de album som aldrig publicerats fristående på svenska skulle dyka upp, de med 😉

Linda och Valentin: Samlade äventyr 7

Så är den då här, den avslutande samlingen med Pierre Christin & Jean-Claude Mézières science fiction-epos Linda och Valentin. Knappt tre år har gått sedan förlaget Cobolt överraskande började ge ut serier på svenska (på danska har de hållit på längre) med den första boken om Linda och Valentin som en av de första utgåvorna så det får jag nog säga är raskt marscherat!

Vad erbjuds då här i den första av samlingarna där alla album som ingår för första gången presenteras på svenska?

Vid randen av Det stora intet, Stenarnas orden, och Tidsöppnaren bildar tillsammans en enda lång historia om huvudpersonernas jakt på att återfinna Jorden; på grund av diverse förvecklingar i tiden och gudomliga ingripanden är vår planet försvunnen, kanske för evigt, och framförallt Valentin är beredd att göra allt för att återfinna den. Formellt sett är det tre skilda album men i praktiken går de in i varandra som få album tidigare (med undantag av de två tidigare tågtitelalbumen) och därför tänkte jag för en gångs inte skriva om dem en och en eftersom det inte är så mycket mening med det.

Linda och Valentin-albumen har alltid varierat mellan mycket tydliga och raka historier och de mer diffusa, närmast mystiska, och den här gången är det tveklöst det senare som gäller. Hur/Varför Jorden försvunnit förklarades aldrig riktigt tydligt och här, i jakten på densamma, är det också ont om egentliga förklaringar. Ju längre boken pågår desto tydligare blir det att det inte handlar om action, om att slåss mot några onda figurer varpå allt ska lösa sig. Istället är det, för att citera Valentin själv i sitt stora brandtal i serien:

Det här är ingen konflikt mellan ont och gott <…> Det här är en kamp mellan anden och materien, en strid mellan någonting och ingenting, det levande mot det dödsbringande… Det här är en kamp mellan kött och sten och vi är inte rädda för någonting.

Allvarligt värre med andra ord, vilket förstås inte hindrar Linda från att fnissa över de stora orden 🙂

För istället för att bara handla om Jordens framtid visar det sig att hela vårt universum är hotat, och för att stoppa undergången måste våra hjältar, well, det är här det blir rätt otydligt/mystiskt men Jordens existens är en förutsättning för att allt ska kunna gå bra.

Till sin hjälp har de också bokstavligen alla de varelser som de träffat på i de tidigare albumen. När jag skrev om samlingen innan denna var jag kritisk mot att alltför många tidigare karaktärer återanvändes istället för att nya utomjordingar presenterades, och samma kritik gäller tyvärr här och i än högre grad. På ett sätt känns det såklart rimligt att alla gamla favoriter får vara med i den stora finalen, men här finns både de som jag inte alls förstår varför de är här (som lemmfolket från Stjärnlös värld som knappast har något att tillföra i en strid av kosmiska dimensioner) och de som definitivt hör hemma här (som alflololerna från Välkommen till Teknorog) men som på grund av utrymmesbrist när så många karaktärer ska trängas ihop på sidorna bara får någon enstaka ruta eller två.

Jag måste nog säga i ärlighetens namn att manuset är rätt skakigt. Det händer både för mycket och för lite och det saknas styrsel i handlingen som är alltför vag i konturerna för min smak. Som alltid finns det bra scener och miljöer, som den inledande där Linda och Valentin befinner sig, som titeln säger, vid randen av Det stora intet, dvs vid randen av det ordnade universum där det längre ut bara finns kaos. Här, i en sjaskig omgivning där allt det oönskade från universums alla civilisationer dumpats, fungerar serien bra, och det introduceras till och med nya karaktärer som inte alls är dumma. Men sen blir läsningen mindre fantasifull (lustig nog samtidigt som perspektivet, med universum själv under hot, öppnar sig) och den nämnda återanvändningen av persongalleriet tar vid.

Teckningarna är mer svårbedömda. Precis som i samlingen innan märks det att Mézières inte har riktigt lika bra kontroll längre, med ibland förvånansvärt oigenkännliga personer (förvisso aldrig hans starkaste sida vilket han också själv nämner i den långa intervjun som inleder den här samlingen) men som kompensation experimenterar han här och där desto mera som här där tekniken istället för hans vanliga stil påminner om hans omslagsillustrationer:

Ömsom vin, ömsom vatten (men man får anstränga sig för att bli full på den här procentsatsen…), men trots det tycker jag att både Christin & Mézières förtjänar beröm för att de faktiskt avslutar sin serie med ett äkta slut, må vara en smula flummigt men flummighet i sann science fiction-anda. Efter det sista albumet här, Tidsöppnaren, har de visserligen gett ut nya böcker som har med Linda och Valentin att göra men huvudhistorien har de inte rört!

Så här avslutningsvis, några ord om vad jag känt själv under läsningen, utspridd över 3 år som den varit: Några år innan Cobolt påbörjade sin återutgivning läste jag alla serierna i ett svep i samband med att den avslutande Tidsöppnaren kom ut på ett för mig förståeligt språk (danska) och då skrev jag också ett inlägg om vad jag tyckte om serien i stort. Generellt sett var jag mer kritisk än vad jag varit i min senare omläsning, och mestadels tror jag det berodde på att läsa alla albumen i ett svep helt enkelt blev lite för mycket Linda och Valentin på en gång. Dessutom gjorde det att de svagare albumen, som de i de två sista samlingalbumen, kändes extra svaga just för att jag precis innan läst de allra bästa. Den här gången, med ett halvår mellan volymerna, har jag lättare att se de kvalitéer som ändå finns även när serien inte är så bra som den kan vara. Tydligast för min del var det nog med albumet Bortom okända gränser som jag förut tyckt varit ett rätt svagt album jämfört med (återigen) tågtitelalbumen som kom precis innan, men den här gången gillade jag verkligen albumet. Fast om ni vill veta mer exakt vad jag tyckte så kan ni ju läsa allt det jag skrivit om samlingsalbumen; sisådär 8000 ord har jag plitat ihop om dem till er förnöjelse 🙂

Enda nackdelen med de här samlingsutgåvorna är att vi troligen aldrig kommer att få se individuella albumutgåvor av de senare albumen och därför får vi nöja oss med eleganta omslag som detta som en sida i samlingen istället för som ett eget omslag. Curses!

Kan köpas hos bl.a.:

• Linda och Valentin 7 (Adlibris)

 

Linda och Valentin: Samlade äventyr 6

Nu är slutet på Linda och Valentin nära; en samlingsvolym återstår, och redan här i den sjätte och näst sista drar den långa avslutningen igång när jakten på Galaxity, den utopiska värld i framtiden som Valentin kommer ifrån, inleds. Men innan dess är det två andra äventyr som gäller, så låt oss ta de tre albumen i samlingen i turordning 🙂

Hotet mot ultralum: Det här var det sista albumet som publicerades på svenska förra gången det begav sig, och det var inte en avslutning på toppen. Liksom i de närmast föregående albumen, framförallt De levande vapnen, finns det ett inslag av politik när en ultrarik kalif livnär sig på förtryckta arbetare som bokstavligen sliter ihjäl sig under utvinningen av ultralum, det ämne som driver stjärnskeppen. Men tyvärr är också bristen på verkligt engagemang i frågan lika tydlig här som tidigare; det känns som om Christin i sitt manus har med de politiska inslagen mest i brist på bättre material. Jag klagade en del på den enkla och osofistikerade politiken i många av de allra tidigaste LoV-albumen, men där kändes det åtminstone genuint.

Det inslag som jag tycker fungerar bäst här är några av scenerna på Point Central, där delar av handlingen utspelar sig. Det är en fascinerande miljö och ett ställe som jag gärna läser mer om. Detsamma gäller karaktärerna Tal och Kistna som också de dyker upp, men deras insatser här är inte långvariga. Synd eftersom deras relation med tanke på händelserna i Bortom okända gränser lär vara mycket komplicerad…

Men även Point Central-scenerna irriterar mig en smula. Varför tar jag senare, i sammanfattningen av boken, eftersom irritationsmomentet i fråga också förekommer i de två andra.

Hittebarnet från stjärnorna: Det här albumet är en direkt fortsättning på det föregående, och innebär en uppryckning tycker jag. Dels saknas (den menlösa) politiken, dels verkar det som om Christin & Mézières den här gången enbart inriktar sig på att ha roligt. Resultatet är 50 sidor jakt, med en handling som utspelas under några hektiska timmar utan paus, och med en uppsjö nya besynnerliga utomjordingar, alla nya för läsaren med undantag för de som sågs till i albumet innan.

Det är ingen djup och storslagen handling; om jag jämför med det andra LoV-albumet som också huvudsakligen består av en lång jakt, Ambassadören som försvann, så är det här en mycket enklare historia utan pretentioner förutom att underhålla för stunden. Men farten uppväger en hel del, för här är det fullt ös från första sidan; för en gångs skull saknas en lugnare introduktion innan handlingen kickar igång i och med att albumet börjar in media res, med våra kära huvudpersoner jagade av en mördarkvartett från första sidan:

Och ett litet extra plus för scenen från filminspelningen (förlåt, cyberkinomax-inspelningen ska det förstås vara!); de känns uppfriskande udda! Jag vet inte om scenen är bra egentligen, men Lindas utstyrsel tillsammans med den synnerligen soppiga handlingen är roligt att läsa om 🙂

Genom osäkra tider: Jag skrev att det gemensamma temat i den femte samlingsvolymen var en känsla av osäkerhet efter att Galaxity upphört att existera (tidsreseeffekter…), och här upprepas temat. Redan i Hotet mot ultralum såg vi en Valentin som tröttnat på ett kringflackande liv utan mening, och när chansen att göra någonting åt det dyker upp tvekar han inte: Tillsammans med Linda (som givetvis inte är lika fixerad vid att återfinna/återskapa Galaxity eftersom hon dels inte kommer från den tidseran, dels är en person som inte är lika beroende av fasta former och regler som Valentin) färdas de åter till Jorden i nutid, där den heliga treenigheten som senast sågs till i Hypsis blixtar gör ett nytt försök att återfå kontrollen över Jorden av sina egna egoistiska skäl.

Rent formellt sett är det här nog ett fristående album, men i praktiken är det en prolog till de sista tre albumen som utgör en längre svit om jakten efter Galaxity. Det känns också som ett mellanalbum, utan mycket till egen identitet och med en handling som mest känns som en förevändning för att Valentin ska få ett tips om hur han ska fortsätta sitt sökande. Dessutom är plotten med ett skrupelfritt storföretag som inte skyr några medel för framgång alltför likt det suveräna dubbelalbumet Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos.

Treenigheten tycker jag inte heller är någon av Christins intressantare skapelser; jag misstänker att i ett katolskt land som Frankrike har Christins version av kristendom en starkare laddning, någonting som man kan se också i hur andra franska serier tar upp ämnet religion. För mig, som icke-troende, känns treenigheten, satan och de andra karaktärerna med kristen bakgrund som syns till här som en smått barnslig drift med katolicismen.

Och så några sammanfattande ord, med början i det som irriterade mig i Hotet mot ultralum: Handlingen rör sig som sagt delvis på Point Central, en plats som vi tidigare såg i Ambassadören som försvann. Den framställdes där som en förunderlig plats, med tusentals olika släkten som försökte sig på att leva tillsammans, och vi fick fantasieggande glimtar av några av dessa, som grouboerna och marmakerna. Här är vi nu tillbaka och man skulle kunna hoppas på någonting liknande, men vad vi istället får är några glimtar av grouboer och marmaker…

Detsamma gäller albumet Genom osäkra tider, som också är proppfullt med karaktärer vi redan sett. Förutom de nämnda, dvs treenigheten, får vi också se i princip alla nutida jordlingar som haft en roll att spela förut, oavsett album de först sågs till i (Albert, Sun Rae, Schroeder), och också utomjordingarna är välbekanta, som shingouzerna och Valentins tre medtävlare från Vårdagjämningens hjältar.

Kort sagt, när en serie som Linda och Valentin som gjort sig känd för sitt fantasifulla galleri av konstiga varelser börjar med återvinning av desamma i stor skala är det skäl att bli lite irriterad, IMHO. Ibland kan det vara roligt att återse gamla bekanta, men här blir det alldeles för mycket av den varan.

I övrigt kan jag också säga att Mézières teckningar varierar ovanligt mycket här. Han har aldrig varit den stabilaste tecknaren när det gäller människor, och den trenden fortsätter och till och med förstärks här, där Linda (framförallt) och Valentin ser rätt olika ut från sida till sida. Jag tycker också att trenden med något mindre suggestiva teckningar och färger som synts sedan de nämnda tåg-albumen fortsätter här. På uppsidan finns dock att Mézières också börjar experimentera mera, med betydligt fler sidor där teckningar flyter ut över papprets sidor och inslag av helt andra tekniker för att teckna; om manusen lider brist på nya idéer kan man inte säga detsamma om teckningarna 🙂

Samlingsboken som sådan är definitivt en av de svagare, kanske den svagaste, med Hittebarnet från stjärnorna som det starkaste inslaget. Men även om jag bara har läst de nästkommande tre albumen en gång och inte kommer ihåg alltför mycket av dem har jag klart för mig att de innebär ett steg uppåt i kvalitén igen, och det är såklart någonting att se fram emot. Mer Linda och Valentin någon gång i vår, när Cobolts förtjänstfulla utgivning av serien går i hamn!

Kan köpas hos bl.a.:

• Linda och Valentin 6 (Adlibris)

 

Himlavalvets inbyggare

Dags för ett sidoalbum i Cobolts utgivning av Linda och Valentin! De är snart klara med de vanliga albumen (den sista samlingen kommer i vår) men det finns en hel del andra böcker om rymdtidagenterna att översätta; förra året kom Rymdstigar, en samling med korta historier, och nu är det dags för Himlavalvets inbyggare, eller som bokens undertitel lyder, Linda och Valentins galaktiska lexikon. Recensionen blir inte så lång eftersom ett lexikon inte har någon handling så på den fronten finns det inte mycket att skriva om 😉

Med andra ord är det inget seriealbum den här gången utan istället ett album med kapitel som Universums myllrande livsformer, med fakta om olika livsformer som synts till i albumen, och Rymdtidens mysterier, om en del av de mer kuriösa fenomenen som setts till. Presentationerna är en mix av fakta som redan nämnts i serierna och nyheter, illustrerat med hjälp av (mestadels) nya teckningar av Mézières, som den här sidan, en av flera om shingouzerna:

Och apropå fakta som redan synts i serien så kan en liten brasklapp vara på sin plats: För de som ännu inte läst de sista albumen av Linda och Valentin (dvs den nämnda avslutande samlingen som kommer ut i vår) och som inte vill veta hur serien slutar så finns det några små spoilers här, om man lusläser texten och börjar fundera på vad som egentligen avses. You have been warned!

Det är en gemytlig läsning med putslustiga små skämt av Christin insprängda i texten, men huvudsakligen är det Mézières illustrationer som jag tycker bäst om; eftersom handling i vanlig mening saknas är det en bok som lämpar sig för att bläddra i när man känner för det, snarare än att läsa från sida 1 till sida 96 i en sittning. Vilken inte är så konstigt egentligen: Ett lexikon är sällan passande streckläsning 🙂

Sen finns det också rena seriesidor, skapade speciellt för den här boken, med små utvikningar om något speciellt ämne eller mer lättsamma som de fyra sidorna där Linda och shingouzerna slår vad om huruvida de senare kan ta reda på vad som verkligen pågår i Rubanis inre cirklar, eller berättelsen om när glapum’tianen Ralph blir utmanad på en matematikduell. Roande små bagateller, alltså, och för min del läser jag gärna fler sådana; det är svårt att få för mycket av shingouzerna!

Himlavalvets inbyggare är inte på något sätt en essentiell bok, och de som inte redan är förtjusta i Linda och Valentin gör sig icke besvär. Men för oss andra är den mer givande, framförallt (som sagt) för en del av Mézières insatser, och påminner mest av allt om Erindringar fra framtiden (som kanske också kommer på svenska så småningom…). Det finns ett antal excellenta sidor här som skulle göra sig utmärkt som affisch/plansch, som ett heluppslag med de redan nämnda glapum’tianerna. Och det är väl ungefär så jag själv läser den här boken: Som en konstbok med en del bitvis intressanta texter här och där 🙂

PS. En sak som jag inte visste men som jag snubblade över medan jag kollade upp när den här boken kom ut (första upplaga 1991 men här handlar det om en senare utökad dito) var att seriens franska namn nu påminner mer om den svenska: Ursprungligen fanns bara Valentins namn med (”Valérian”), men sedan 2007 får Linda vara med även på franska (”Valérian et Laureline”). Det förtjänar hon! DS.